Efter två dagar, med utsikt över ett stormigt, regnig och solfritt hav på Camping Bon Repos i Santa Susanna, var det dags för vädergudarna att sluta häckla oss campare.
Blåsten avtog och de våldsamma vågorna som slog mot husbilshyllan, där vi stod, övergick till långa svepande dyningar som i sakta mak rullade in mot land för att till slut dö ut helt.
Folk kom ut ur sina skal. Campingmöbler, mattor, grillar och så vidare plockades fram och strandremsan fylldes med soltörstiga livsnjutare som gick, joggade eller cyklade längs den härliga kusten.

Inbrottet
När vi själva kom tillbaka efter en långpromenad såg Helena att det fanns en åverkan på vårt lås till bodelsdörren. Dörren gick, tack och lov, fortfarande att låsa upp med sändaren och med spänning öppnade vi för att se vad som hänt eller om någon fanns där inne.
Till vår stora glädje var det ingen därinne och det saknades ingenting. Datorer, kameror, telefoner och Tina som vi lagt på soffan under bordet var kvar och det syntes heller inga spår av att någon varit inne i husbilen.
Även om det var ett misslyckat inbrott så får man sej en rejäl tankeställare när man själv blir drabbad.

Glada över att inget saknas men det blir ändå en dyr utgift

Hur kan någon komma på tanken, att mitt på ljusan dag, göra inbrott bland tätt uppställda husbilar och med en livligt trafikerad strandremsa mellan husbilarna och havet, verkar totalt intelligensbefriat.
Mest förbannad blir man av att tjuvarna oftast förstör för det tiodubbla värdet på stöldgodset, helt utan respekt för den drabbades ekonomiska situation. Hur fan är dom skapta?  Finns det ingen repekt för andra människor över huvud taget? Dom borde fan ta mej… ja jag säger inget mer… för jag förstår att ni förstår vad jag menar.

Inbrottsförsök trots att folk rörde sej precis intill fordonet

Benicassim
Efter fem dagar på Bon Repos var det dags att flytta några mil längre söderut på kusten.
Den delen av Costa Bravakusten som vi lämnade var helt uppbyggd för soltörstiga turister med milslånga sandstränder, campingplatser, bungalows, strandbarer, lägenhetshotell och så vidare.
Eftersom det var lågsäsong var mycket av allt detta stängt men det var ändå förvånansvärt mycket folk i rörelse.
Vårt mål för dagen var Benicassim och campingen Bonterra Park som ligger drygt 26 mil söder om Barcelona.
På vår Spanienresa för åtta år sedan tillbringade vi knappt två veckor på denna camping och eftersom vi var mycket nöjda då, valde vi att återuppleva den känslan.
Närmaste avståndet från Santa Susanna till Benicassim var enligt Tina drygt 34 mil men då mestadels på betalvägar. Eftersom jag för tillfället var inne i en snål period ställde jag in Tina på ”undvikande av betalvägar” och då blev sträckan i stället 42 mil. Detta gjorde jag i smyg utan Helenas vetskap.
När vi lämnat Santa Susanna skulle vi följa kusten hela vägen söderut, enligt vad Helena kunde se på sin mobil. När Tina istället ledde oss rakt upp i bergen trodde hon att Tina fått en total flipp.
Efter mitt erkännande av Tinas vägval fick Helena ett stelt ansiktsuttryck med snipig mun, grånande hud och en fast förankrad blick framåt. Men väl uppe i bergslandskapen byttes ansiktsdragen till leende och ögon som inte tycktes få nog av utsikten. Vi körde på härligt kuperade vägar genom nationalparker, tätbevuxna pinjeskogar, odlingar och långt bort i fjärran såg vi silhuetten av ett bergsmassiv med ovanlig topografi.

Denna utsikt fick Helena att mjukna

När vi närmade oss kusten och låglandskapet igen, kom vi in i en front med turbovindar som svepte ner mot havet från bergen. Under några mil hade vi en ihållande sidvind med vindbyar upp mot stormstyrka. Husbilen for fram och tillbaka över vägbanan och det kändes nästan som att den ville välta. Ju närmare kusten vi kom desto mer avtog blåsten för att till slut bli normal igen.

Mitt vägval var som sagt ungefär åtta mil längre än kortaste sträckan och det blev dessutom drygt två timmar extra bakom ratten. Men vad gör väl det, vi är ju pensionärer.
När vi summerade det hela med allt det vackra vi fick uppleva så kändes vägvalet helt rätt. Att det dessutom blev en femhundring billigare, just för att vi undvek betalvägar, gjorde inte valet sämre.

Efter incheckning på Bonterra Park visade det sej att av campingens drygt 200 platser, fick vi exakt samma plats som vi hade för åtta år sedan.

Så här såg det (hon) ut för åtta år sedan

och så här ser det (hon) ut i dag

Lustig känsla som gjorde det hela till en riktig nostalgisk upplevelse.
Efter att vi baxat in husbilen på rätt plats åkte campingmöbler och cyklar fram. Vi lutade oss tillbaka och njöt en kort stund av den underbara solen innan det var dags för en tur på järnhästarna.
Vi cyklade i lugnt tempo söderut till en liten bar som vi besökt tidigare för att återigen få njuta av den heta solen, den härliga utsikten över det turkosfärgade vattnet och den bågformade horisonten.

Cykelturer och promenader är det som fått starkast fäste på hjärnhinnan från vårt förra besök i Benicassim och då framför allt den drygt sju kilometer långa stensatta strandpromenaden som skiljer byn från havet.

En fantastiskt vacker och välunderhållen strandpromenad

Termometern höll sej vanligtvis runt 15 grader på dagen, men med hjälp av den starka solen var det ändå njutbart att sitta ute.
Trots allt var det långbyxor och tröjor som gällde och de dagar solen inte orkade tränga undan täcket nedanför kändes riktigt kalla.
Vår förhoppning var givetvis att det skulle vara temperaturer som tillät utesittande på kvällarna. Men det var inte aktuellt eftersom termometern sjönk till 8-10 grader vid mörkrets inbrott och vi hade glömt ta med oss våra skidoveraller.
Vi tröstade oss med att det var våra första veckor på resan och att rapporterna hemifrån talade om nollgradigt väder i regn och rusk. Skadeglädje är den sanna glädjen sägs det, men det får stå för dom som säger det.

Lucia i Spanien
På Bonterra Park var det övervägande engelskregistrerade fordon till skillnad från Bon Repos i Santa Susanna, som var överrepresenterat av spanjorer.
Men båda platser hade ett gemensamt, det fanns inte en enda bil med svenska skyltar förutom vår.
I denna del av Spanien tror jag inte att man firar Lucia och förmodligen inte heller i England.
Vi förberedde oss på någon form av firande på campingen, med icke, det var som vilken vardag som helst. Ingen Lucia med ljus i håret, ingen pepparkaksgubbe, inga töser med vita morgonskynken och inga sånger. Det var absolut ingenting vilket kanske är lika bra eftersom vi själva ändå håller på att förstöra denna typ av traditioner genom vårt jämställhetstänkande. Idag kan vem som helst vara Lucia, jag till exempel. Hur trevligt skulle det vara att se mej med ljus i håret och med en skrovlig tondöv röst kraxa fram luciavisor?

Uppskattas kanske av närmaste bekantskapskretsen… men?

Inte för att jag är så traditionsbunden men det är ändå kul om man kan bevara något. Snart är det väl naturligt för oss gubbar att åka runt på en kvast i påsktider eller lägga sju sorters blommor under huvudkudden på midsommarnatten.
Jag säger som Luuk… vart är vi på väg.

Benicassim är som de flesta städer utmed Medelhavskusten, uppbyggda för att tillfredsställa turisternas behov.
Den gamla stadskärnan har fått flytta på sej, för att ge plats åt hundratals höga lägenhetshotell med ofantlig utsikt över stranden och havet.
Även järnvägen har flyttas längre upp mot bergen men som tur är har någon klok politiker bevarat delar av den gamla i sitt naturliga ursprung. Dels finns det en järnvägsbro mitt i centrum som i dag ingår i en stor trafikrondell och längre norrut finns ett antal gamla tunnlar som tidigare används för gångtrafik under järnvägen.

Den gamla järnvägsbron som i dag ingår i en rondell

 Cykelbanor
Spanjorerna är bra på att bygga cykelvägar och trots att det inte var shortsväder så fick vi ändå många härliga cykelturer när solen värmde som bäst.
I anslutning till campingen går flera cykelleder åt olika håll.
Vi valde bland annat en sträckning som gick norrut till semesterorten Orpesa där de första fem kilometrarna, på den gamla nedlagda banvallen, är den absolut vackraste och mest välbesökta cykel och vandringsleden för både motionärer och söndagsflanörer.

Mynningen på en av alla gamla järnvägstunnlar

Den gamla vallen, som ligger på sluttningarna ner mot havet, går genom tunnlar och djupt urskurna jack i berget och en enorm utsikt över kustbandet och havet.

Cykelleden går genom djupa jack i berget. I mitten Helena

Härlig utsikt från den gamla järnvägsvallen

Resten av den 14 kilometer långa sträckan gick på avskilda cykelbanor till den för årstiden nästan helt nedsläckta byn. Det var ingen rundtur utan vägen tillbaka var densamma.
Vi valde även en rundtur som gick söderut på en bilfri led genom olivlundar, apelsin- och citronodlingar till den större orten Castello de la Plana. Därifrån vände vi ner mot kusten som vi sedan följde tillbaka till Benicassim. En härlig tur på knappt fyra mil på trygga välskyltade cykelbanor.
Förutom en härlig cykeltur vi på landsbygden fick vi även se var Sädesärlorna håller hus nu på vintern.

Vinterkollo för äldre engelsmän
Campingen hade ett gediget aktivitetsprogram. Bland annat var det 50-60 tals musik på campingens restaurang en lördagskväll vilket väckte mitt intresse.
När vi kom till restaurangen, strax efter åtta, var den stora lokalen nästan fullsatt men vi hittade ett bord för två och ganska snart förstod vi att dom allra flesta runt omkring oss var engelsmän, äldre sådana och att dom var väl bekanta med varandra. Genomsnittsåldern fick till och med mej att framstå som en yngling.
När nästan alla ätit färdigt och förstärkt sej med promilleframkallande drycker, började orkestern spela gamla godingar och som på ett givet kommando fylldes hela dansgolvet med mer eller mindre rörliga, men danssugna pensionärer. De som ingen partner hade dansade själva och alla såg ut att stortrivas.
Det var helt underbart att se den livsglädje som fanns trots hög ålder och mer eller mindre utslitna kroppar. Alla hade roligt och alla skojade med varandra ungefär som jag kommer ihåg våra ”bastufester” vid Nödingesjön för ett 50-tal år sedan.

Bonterra Park får ett mycket högt betyg av oss. Här finns det mesta som krävs för att en camping skall vara värd namnet, som till exempel rejäla tomter med el, vatten och avlopp. Här finns inomhuspool, gym och restaurang samt en stor matbutik strax utanför grindarna.
Hela området är fräscht med välansade träd, buskar och häckar samt mycket välstädade och fräscha servicehus.
Inte så konstigt kanske att vi valde denna camping igen.

Den ena dagen var den andra lik med långa promenader och cykelturer och efter 10 dagar var det dags för förflyttning igen.
Vi måste ytterligare drygt 30 mil söderut, innan vi når den nordligaste av våra svenska vinterförvaringar, Torrevieja i Alicanteregionen.

Du kan se fler bilder från resan om du på startsidan söker på ”Bilder, Nostalgi och traditioner” eller under fliken ”Galleri”>”Bilder från våra resor”