Makrillen

Alla, och dĂ„ menar jag alla, föds som Gaisare, men efter pĂ„verkan frĂ„n massmedia vĂ€ljer vissa lĂ€ttpĂ„verkade personer att hĂ„lla pĂ„ ett mer populistiskt och överreklamerat fotbollslag. Dom pĂ„verkningsbara Ă€r, i mitt tycke, en samling ”okunniga gummiryggar” som vĂ€nder kappan efter vinden.
Likt en ankfamilj, följer gummiryggarna sin ledare, som i det hÀr fallet Àr det lag som journalistkÄren bestÀmt sej för att belysa mest.

Detta Àr ingen vetenskaplig studie, men jag har en kÀnsla av att ankmarschgÀnget Àr samma personer som började spela tennis nÀr Björn Borg hamnade pÄ förstasidorna. Dom köpte vita gummiskor, korta vita shorts och tennisbanorna vÀxte upp som svampar.
NÀr Ingemar Stenmark klev in i dagstidningarna drog gÀnget i ankmarsch till fjÀlls. SkidanlÀggningar och liftsystem byggdes överallt, t.o.m. i mer snöfattiga distrikt, och gÀnget spenderade nu sin kassa pÄ otympliga pjÀxor, tunga skidor, svindyra mÀrkesriktig alpina klÀder och liftkort.
NÀr trenden sedermera svÀngde mot ytterligare en rikemanssport köade samma gummiryggar för att lösa dyra medlemskort till nÄgon populÀr golfklubb. Varje kommun skulle stoltsera med minst en golfbana och överallt kunde man se trendriktigt klÀdda golfare som letade bollar i dikesrenarna.
Just nu lĂ€mnar ankmarschen kolstybb, greener och fjĂ€ll för att dra till skogs med gevĂ€r och en nyutskriven jaktlicens. Nu Ă€r det markĂ€garna som gnuggar hĂ€nderna, för vissa betalar hur mycket som helst för att komma in i ett jaktlag. Men det spelar ingen roll
 det kostar om man vill ligga pĂ„ topp
 viktigaste Ă€r att tillhöra gruppen med plĂ„nböcker stora som resvĂ€skor… det Ă€r status.

Med denna korta inledning sĂ„ förstĂ„r vĂ€l alla att jag Ă€r en sann Gaisare, eller ”makrill” som göteborgarna sĂ€ger. Jag Ă€r det i bĂ„de med- och motgĂ„ng, och jag lĂ„ter mej inte pĂ„verkas av journalisternas drev.

Att vara makrill har bÄde för- och nackdelar. En viktig fördel Àr att vi Àr hÀrdade mot allt vad motgÄngar heter. Vi Äker upp och ner som en stressad jojo i seriesystemen. Ena Äret i allsvenskan, nÀsta i superettan och nÄgra Är senare i andra divisionen och tillbaka igen.
Det som inte dödar det hĂ€rdar sĂ€gs det och vi ”makrillar” Ă€r verkligen hĂ€rdade. Vi har i mĂ„nga, mĂ„nga Ă„r kastats mellan hopp och förtvivlan och vĂ„r största önskan Ă€r att fĂ„ uppleva dagen nĂ€r Gais bestĂ€mt sej för vilken serie dom vill tillhöra.

Vi fÄr ibland utstÄ gliringar, typ


• NĂ€r spelar Gais sin nĂ€sta hemmamatch?
  … nĂ€r kan du komma.

• Min hund kan göra konster. NĂ€r Gais fĂ„r frispark stĂ€ller den sej pĂ„ bakbenen, vid hörna sĂ€tter den sej ner och vid inkast viftar den med framtassarna.
  Men vad gör den om Gais gör mÄl?
  Jag vet inte
 jag har bara haft den i tvÄ Är.

Jag orkar inte ens kommentera dumheterna.

Den hĂ€r dÄ  Gais Ă€r bajs
 som nĂ„gon barnslig förĂ€lder lĂ€rt sitt barn. Det Ă€r nĂ€stan sĂ„ man ger upp.

NĂ€r jag som fastighetsskötare hjĂ€lpte en dam att montera upp en hatthylla sa hon ”tack Bosse, du Ă€r en Ă€ngel” 
 det var hemskt att höra, eftersom â€Ă€ngel” Ă€r smeknamnet pĂ„ journalisternas favoritlag i Göteborg.
VÀnligt men bestÀmt upplyste jag damen om att jag inte Àr en Àngel, jag Àr en makrill.
Hennes ansiktsuttryck pĂ„minde om en fiollĂ„da
 hon fattade förmodligen nada.

Det var hemskt att bli kallad ”Ă€ngel”

Jag Àr ingen fan av journalister eftersom dom har allt för stor pÄverkan pÄ ankmarschgÀnget. Dessutom bildar kÄren ofta mediadrev.
Om en tidning hittat ett scoop hÀnger övriga pÄ utan att undersöka sanningshalten och för oss lÀsare, nÀr vi lÀst ett antal tidningar med samma nyhet, blir det en sanning, oavsett om det Àr det eller inte.
Nu drog jag alla över en kam, men det Àr klart att det finns bÄde bra och dÄliga journalister, precis som det finns bra och dÄliga yrkesutövare i andra grupper.

Jag och min feta uppdragsgivare har ett gemensamt
 vi Ă€r bĂ„da Gaisare. Jag har faktiskt ett gemensamt med, hör och hĂ€pna, journalistkĂ„ren ocksĂ„… det Ă€r att vi ibland kan handskas lite vĂ„rdslöst med sanningen.

Hur kan nÄgon sÀga att alla föds som Gaisare?

SÄ hÀr sÄg det kanske ut nÀr den förste Gaisaren steg upp pÄ land?

Gais kallas allmĂ€nt för ”makrillarna” vilket klubbdrĂ€ktens fĂ€rgsĂ€ttning ocksĂ„ pĂ„minner om. Enligt förstĂ„sigpĂ„arna har allt sitt ursprung frĂ„n havet. Det innebĂ€r att vĂ„ra förfĂ€der, för mĂ„nga miljoner Ă„r sedan, steg upp ur havet som makrillar
 alltsĂ„ Ă€r vi alla i grund och botten Gaisare.

 

Larmat

PĂ„ en av vĂ„ra gemensamma resor med Ann och Elias hĂ€nde det en liten fadĂ€s som gav upphov till en aggressiv ordvĂ€xling paret emellan samtidigt som det blev dagens ”snackis” pĂ„ campingen.

Elias tillhör kategorin ”mĂ„ste ha” vilket innebĂ€r han köper allt nytt som kommer ut pĂ„ marknaden.
HÀndelsen utspelades i en tidsperiod nÀr journalisterna skrev den ena spaltmetern efter den andra om hur farligt det Àr att bo i husbil. Det var den ena skrÀmselpropagandan efter den andra. Campare blev rÄnade, överfallna, sövda osv. och alla rÄddes att skaffa larm till sina fordon. Journalisterna gottade sej i sanningar och osanningar gÀllande de ovÀlkomna besöken. TillbehörsverkstÀderna, som mÄste ingÄtt en pakt med journalisterna, fyllde sina lager med sÀkerhetssystem och camparna rusade i tokfart dit för att fÄ de dyra larmen installerade.
Elias vart bland de första i kön. Han lÀt installera ett inbrotts- och rörelselarm som, enligt hustrun, var bÄde onödigt och dyrt.

Under resans gÄng insjuknade Ann. Hon fick en slÀng av influensa med feber som följd och valde att ligga kvar i husbilen nÀr vi övriga tog en cykeltur.
Elias, som Àr en vÀn av ordning, lÄste dörrarna och satte pÄ larmet sÄ att inget skulle hÀnda Ann nÀr hon sov.
NÀr vi efter cykelturen nÀrmade oss campingen hörde vi en tjutande siren. Vi smÄlog Ät varandra för det Àr ju sÄ vi reagerar i dag. Ingen bryr sej, för oftast Àr det handhavandefel eller nÄgon som glömt att larma av.

Det var Elias husbil som tjöt. NÀr vi kom fram var det folksamling runt husbilen och dÀr inne fanns en högröd, febersjuk, paralyserad kvinna och skrek rakt ut, nÀstan med samma decibeltal som sirenen.

Folksamling utanför den tjutande husbilen som blev dagens ”snackis” pĂ„ campingen

Elias hade satt pÄ inbrottslarmet och glömt att avaktivera rörelselarmet som man mÄste göra nÀr man befinner sej i bilen. NÀr Ann vaknade och började röra pÄ sej inne i husbilen, aktiverade hon larmet och blev sÄ stressad av det tjutande ljudet att hon totalt glömt bort hur man lÄser upp bilen inifrÄn, för att komma ut.

NÀr Elias till slut fick tyst pÄ tjutandet  var det mÄnga som lÀmnade platsen med ett leende i mjugg.
Folk samlades i smĂ„ grupper och alla tycktes vara mycket roade av hĂ€ndelsen. OrdsprĂ„ket ”skadeglĂ€djen Ă€r den enda sanna glĂ€djen” tycktes Ă€n en gĂ„ng stĂ€mma in. Inne i husbilen var tonlĂ€get fortfarande aggressivt högt, sĂ„ högt att det sĂ€kert var skadligt för det mĂ€nskliga örat och de hemska glosorna nĂ„dde Ă€ven de mest bullerskadade grannarna.

Det var en hopsjunken, slokörad, skamsen man som dagarna efter hÀndelsen satt under markisen och lÀste manualer och man behöver inte vara Einstein för att förstÄ vad manualerna handlade om.

Elias studerar det nyinköpta larmets funktioner

 

Denna gratisförestÀllning bjöd Elias pÄ vid vÄrt besök pÄ Camping Altenar i ett av fÄ rödvinsdistrikt i Tyskland 

Fritt fall

I de flesta campingfordon finns ett toalettutrymme med toalett och handfat. KĂ€rlet, som man tömmer sina kroppsliga vĂ€tskor i, varierar frĂ„n enkla Poarta Potti, en bĂ€rbar potta med sittring och lock utan spolningsmöjlighet, till det mest glamorösa vattenklosetterna i porslin. Alla, oavsett standard, har ett gemensamt
de mĂ„ste tömmas dĂ„ och dĂ„.
Campingar och mĂ„nga stĂ€llplatser har avsedda anlĂ€ggningar för â€Ă€ndamĂ„let” vilket innebĂ€r att man bĂ€r sitt kĂ€rl/potta mellan fordonet och tömningsplatsen, eller latrinen som det oftast stĂ„r pĂ„ dörrskylten.
Denna transportstrÀcka verkar, för mÄnga, vara en mycket kÀnslig. Med upphöjda axlar, böjd nacke och en lÀtt krokig rygg smyger man med tassande steg, likt en inbrottstjuv, förbi sina campinggrannar i hopp om inte bli upptÀckt med sin potta.

Detta kan ju ses som lite löjligt för alla mÄste göra det, men det Àr ÀndÄ skÀmmigt för vissa. Det Àr ju inte som hemma dÀr man trycker pÄ en knapp och allt Àr borta.
Fricamparna har det lite besvÀrligare. Det Àr ju förbjudet att tömma skiten i naturen, vilket inte alla bryr sej om. En del gör som vi gjorde i lumpen, dom grÀver en grop till avfallet och lÀgger snyggt tillbaka jorden ovanpÄ. Detta fungerar förstÄs inte om man fricampar i tÀtbebyggda omrÄden.

Vi pratade med ett Ă€ldre rutinerat par som av princip, eller taskig ekonomi, aldrig Ă„ker in pĂ„ en camping eller stĂ€llplats. Dom löser problemet genom att ta sin fulla potta, stoppar ner den i en ”dramaten” och gĂ„r till nĂ€rmaste butik med kundtoalett, dĂ€r innehĂ„llet töms. Finurligt, men kanske inte sĂ„ uppskattat av butiksĂ€garen.

En kompis, som ocksÄ tycker det Àr skÀmmigt att knalla runt med sina kroppsvÀtskor i en sluten behÄllare, brukar alltid utföra denna uppgift i mörkret före gryningen.

Det kan ha sina problem att tömma före gryningen

Deras toa Àr av kassettmodell dÀr man drar ut kÀrlet genom en lucka pÄ vagnens utsida. SjÀlva stolen med sittringen och spolanordningen sitter fast monterad i vagnens hygienutrymme.
En morgon, nÀr hustrun lÄg och sov, smög han ivÀg med sin fulla burk och nÀr han kom tillbaka satte han tillbaka den tomma kassetten pÄ sin plats.
Han kÀnde en obekvÀm odör men sÄg inget i mörkret, sÄ han lÀt det bero. NÀr det ljusnade bÄde sÄg och kÀnde han att det var det en stor pöl pÄ förtÀltsmattan.
Hustrun hade, ovetandes om att mannen tagit bort kassetten, satt sej tillrÀtta pÄ toan och tömt nattens uppdÀmda behov med fritt fall rÀtt ner pÄ mattan i förtÀltet.

Efter den lilla incidenten har mannen, innan han drar ut kassetten, tagit till vana att sĂ€tta en lapp pĂ„ toadörren med texten
”den som gör sina behov hĂ€r och nu fĂ„r sjĂ€lv samla upp det i förtĂ€ltet”

Eftersom historien Àr sann, som alla andra jag skriver, sÄ vill jag inte uppge namnen pÄ de inblandade.