Det blir som det blir – nĂ€r det inte blev som det skulle

Strax intill vĂ€gen lĂ„g en oupplyst grusplan som vi bestĂ€mde oss för att övernatta pĂ„. Vi var pĂ„ vĂ€g till Akvarellmuseet i SkĂ€rhamn pĂ„ Tjörn, men i mörker och regn och med tunga tjocka svarta moln hĂ€ngandes strax ovanför husbilstaket, hade vi navigerat fel och pĂ„ GPS-en stod det ”saknar kontakt”.
NÀr vi drog handbromsen hade vi ingen aning om var vi befann oss, sÄ det var bara att invÀnta morgondagen och dagsljuset.

 

Nattens mörker

De orkanliknande vindarna fick hela husbilen i gungning och frÄn mörkret pÄ utsidan hördes ljud som satte vÄra skrÀmselnerver i dallring. Förutom ljudet frÄn vegetationens strÀvan att stÄ upprÀtt i stormvindarna och husbilens antenn som tjöt, hördes gnisslet och knarret frÄn nÄgot som lÀt som en osmord dörr.
Husbilens toatank var till bredden fylld sÄ alla behov inför natten mÄste göras utomhus.
Iförd regnrock begav jag mej, med stor vÄnda ut i det spöklika mörkret. Nerverna var pÄ helspÀnn, hjÀrtat bultade och eftersom jag skulle göra nummer tvÄ tvingades jag att hitta en plats utanför grusplanen. NÀr gruset slutat knastra under stövlarna tog jag fram min pannlampa för att bege mej in i buskagen.
Pannlampan var inte till stor hjĂ€lp, batterierna var i det nĂ€rmsta slut sĂ„ det var bara att kĂ€nna sej fram sĂ„ gott det gick i mörkret. Ibland stannade jag till av ljud som satte hela kroppen i rysning. Fantasin om det okĂ€nda i mörkret visade inga grĂ€nser
 jag var rent ut sagt, skitrĂ€dd.

Precis innan jag skulle sĂ€tta mej tillrĂ€tta pĂ„ mitt tilltĂ€nkta naturdass dunkade jag i handen i nĂ„got hĂ„rt. Jag tĂ€nde lampan för att se vad det var. I den svaga belysningen sĂ„g det ut som en husvĂ€gg och Ă€n en gĂ„ng, fast nu mycket nĂ€rmare, hördes gnisslet och knarrandet som vi tidigare hört i husbilen. Jag hade dunkat handen i en dörr som rörde sej för vinden. Jag öppnade dörren, tog nĂ„gra steg in, innan nĂ„got hĂ„rt slog mej i huvudet. VĂĄ f
 n var det. Med dunkande huvud tĂ€nde jag Ă„ter min pannlampa
 jag hade med huvudet före gĂ„tt rĂ€tt in i en trappa.
Det gnisslade och tjöt och hela huset skakade i den kraftiga vinden. Allt var spökligt, men nyfikenheten fick mej ÀndÄ att fortsÀtta uppför trappan i det obebodda huset.

Det var inget vanligt hus för hur jag Àn rörde mej slog jag emot vÀggar utan dörröppningar.
Det var mycket smalt, högst tvÄ meter bred och ungefÀr lika lÄng som den yta trappan krÀvde. Jag gick ner igen och det visade sej att byggnaden hade ungefÀr samma storlek pÄ bottenvÄningen.

Jag lÀmnade gnisslet och knarret frÄn det konstiga huset och fortsatte ut i nattmörkret och efter fullbordat toabesök i ett buskage strax intill var det dags att ta sej tillbaka till husbilen igen.
Efter nÄgra minuters famlande i mörker trampade jag Äter pÄ grus, men bara efter nÄgot steg for jag handlöst i backen, jag hade ramlat över nÄgot hÄrt.

Åter fram med pannlampan och med hĂ€ndernas hjĂ€lp i det svaga ljuset visade det sej vara en bĂ„t som lĂ„g pĂ„ en grusbĂ€dd pĂ„ torra land.

Jag fattade ingenting och fortsatte tillbaka för att hitta husbilen. Det dök upp den ena konstigheten efter den andra som t.ex. fyrkantiga höga stenar som stod rÀtt upp och ner, konstruktioner som gav ifrÄn sej ett metalliskt ljud i regnet, cirkelformade stensÀttningar osv.

Allt var kusligt, men kusligast av allt var att jag förmodligen hade gÄtt vilse. Jag visste inte Ät vilket hÄll jag skulle gÄ.
Jag irrade omkring som i dvala nĂ€r plötsligt ett brĂ€kande ljud frĂ„n nĂ„got djur hördes i mörkret. Det lĂ€t inte aggressivt med likvĂ€l reste sej kroppshĂ„ren i takt med rysningarna. Samtidigt snavade jag över nĂ„got mjukt pĂ„ marken. Återigen fick jag tĂ€nda pannlampan men nu var batterierna helt slut. Med yttersta försiktighet kunde jag med hĂ€nderna kĂ€nna att jag snubblat pĂ„ en krokodilliknande kropp. Ådrorna frös till is, hjĂ€rtat bultade till bristningsgrĂ€nsen och jag skakade av rĂ€dsla.
NĂ€r tankeverksamheten börjat fungera igen satte jag mej pĂ„ huk framför den orörliga krokodilen
 vĂĄ fan Ă€r jag. Först ett knepigt hus, konstiga konstruktioner och nu ett brĂ€kande ljud frĂ„n en orörlig krokodil.
Jag orkade inte söka efter husbilen lÀngre utan bestÀmde mej för att hitta regnskydd för natten för nu var jag riktigt, riktigt, trött, jag mÄste sova.
Efter nÄgra slÀpande steg i blötan upphörde plötsligt regnet ovanför mitt huvud, men runt omkring öste det fortfarande ner. Jag stod under nÄgon form av tak.

Det fanns inga vĂ€ggar men det var torrt och mjukt pĂ„ backen, sĂ„ jag la mej tillrĂ€tta, kroppen darrade
 inte av kyla för det var en varm sommarnatt, utan av rĂ€dsla för det okĂ€nda som fanns runt omkring mej.

 

Dagen gryr

NÀr jag vaknade pÄ morgonen hade ovÀdret dragit vidare. Solen lyste men dÀr jag lÄg var det fortfarande svart. Jag befann mej under ett tak i ett mörkt rum utan vÀggar.

Jag lyfte huvudet försiktigt, sÄg ett vitt, Ànglalikt jÀttehuvud pÄ ett berg och nedanför ett par jÀttestora glasögon, en jÀttestor kanin med röda korsets mÀrke i örat och lite lÀngre bort stegrade sej en genomskinlig hÀst.
      
Tankarna löpte amok
 Ă€r jag död… Ă€r jag i himlen… var Ă€r jag?

Jag lÀt blicken svepa lÀngre ut över fÀltet och sÄg dÄ grupper med frigÄende fÄr och lekfulla lamm som skutta och hoppade pÄ de böljande Àngarna.

Jag upptÀckte de runda stenformationerna som jag skymtat i nattmörkret, stenblocken, bÄten som lÄg pÄ en grusbÀdd, krokodilen, en mansfigur i plÄt och Ànnu lite lÀngre bort, det konstiga smala huset i tvÄ vÄningar.
         
NĂ„gra hundra meter i motsatt riktning sĂ„g jag grusplanen med vĂ„r husbil som nu hade sĂ€llskap av fler husbilar. HĂ€r fanns ocksĂ„ ”bajamajor” och husbilsfolk som bildat kö för att komma in pĂ„ omrĂ„det dĂ€r jag irrat omkring i natt.

 

Pilarne gravfÀlt


NÀr jag flyttade mej frÄn min övernattningsplats och kom ut i ljuset löstes mysteriet med det mörka taket. Jag hade övernattat under en jÀttestor Buddastaty i plÄt, pÄ Pilane gravfÀlt.

Jag befann mej alltsÄ pÄ Pilane gravfÀlt, ett mÄngtusenÄrigt kulturlandskap som för 12 000 Är sedan lÄg under ett kilometertjockt istÀcke.
2 000 Är senare, nÀr inlandsisen smÀlt bort var platsen sjöbotten.
Ytterligare 2 000 Är senare, nÀr sjöbotten blivit land, spÄr arkeologerna att de första mÀnniskorna bosatte sig pÄ denna plats.

PĂ„ Pilane gravfĂ€lt finns ett antal gravar frĂ„n tiden mellan 500 f Kr – 1050 e Kr. Det finns Ă€ven ett antal domarringar, dĂ€r man förmodligen höll ting, vilket fĂ„r forskarna att tro att Pilane var en viktig mötesplats under folkvandringstiden.

Mötesplats Àr ocksÄ syftet med dagens anvÀndande av omrÄdet som anses vara ett av Sveriges vackrast belÀgna gravfÀlt. Sommartid anvÀnds denna urÄldriga mötesplats till konstutstÀllning.
KonstnÀrer frÄn jordens alla hörn, stÀller pÄ vÄren ut sina skulpturer sÄ att de smÀlter in i Pilanes fantastiska landskapsbild. Senare pÄ hösten monteras allt ner igen för att ge plats Ät nya skulpturer och nya konstnÀrer nÀstkommande vÄr.

”Skulptur i Pilane” fick Ă„r 2016 utmĂ€rkelsen ”10 of the  best scupture parks in Europe”

Ett besök hĂ€r Ă€r vĂ€l vĂ€rt mödan Ă€ven om man kommer lĂ„ngvĂ€ga ifrĂ„n… men undvik besök i mörker och storm.

Vill du se fler bilder och vĂ€gbeskrivning till Pilane gravfĂ€lt skriv ”Pilane” i sökrutan pĂ„ startsidan