VĂ„r första ”pĂ€rlan” Ă€r pĂ„ plats

Efter alla Är med husbil sÄ finns det hur mycket gott som helst att sÀga om livet som globetrotter. Det har hittills varit en oförglömlig resa med mÄnga underbara minnen, mÄnga hÀrliga skratt i goda vÀnners sÀllskap, fantastiska upplevelser och synintryck frÄn platser som vi inte ens visste att dom fanns. Det verbala ordförrÄdet rÀcker inte till, det mÄste upplevas och det tÀnker vi fortsÀtta med i mÄnga Är till.

Men
 vi har Ă€ven rĂ„kat ut för en del riktiga pulshöjare som vi i efterhand kan skratta Ă„t men som dĂ„, just dĂ„ var skrĂ€ckupplevelser.

PremiÀrturen i vÄr första husbil, vÄren 2005, var frÄn inköpsstÀllet i Fritsla, vilket var en upplevelse i sej.
Allt var mÄnga gÄnger större Àn vÄr personbil och de krokiga smÄvÀgarna i SjuhÀradsbygden kÀndes pÄ tok för smala för denna typ av fordon. Den nya husbilen var mer Àn en halvmeter bredare och drygt fyra meter lÀngre Àn en vanlig personbil.
Vid varje möte satte jag hjÀrtat i halsgropen och nÀr jag mötte den första bussen var jag tvungen att stanna.
I knapp registrerbar hastighet tog jag mej de 15 milen hem till Tjörn och det var nu den riktiga prövningen kom. Jag skulle, med enbart backspeglar pĂ„ utsidan bilen, backa in pĂ„ vĂ„r trĂ„nga gĂ„rd med stensatt mur pĂ„ ena sidan och hustak i lĂ„g höjd pĂ„ den andra. Men med hjĂ€lp frĂ„n Helena, som for runt som en blöt tvĂ„l i ett handfat, och lite trixande fram och tillbaka var ”The Pearl” Ă€ntligen hemma.

NĂ€r ni lĂ€ser detta kan det kanske uppfattas som att Helena inte kör husbilen
 det Ă€r helt fel… Helena kör visst men av nĂ„gon outgrundlig anledning sĂ„ Ă€r det alltid jag som hamnar i dom svettiga situationerna. 

ÖkĂ€nd serpentinvĂ€g
VĂ„r planerade jungfruresa, som bl.a. gick till Åland, innehöll mycket spĂ€nning och en riktigt, riktigt duktig pulshöjare.

Stolta och lyckliga gled vi norrut, ”King of the Road”, pĂ„ fina breda vĂ€gar. Alla husbilar vi mötte hejade glatt och sĂ„ gjorde Ă€ven vi. Solen sken och allt var frid och fröjd tills vi skulle ombord pĂ„ fĂ€rjan mellan Grisslehamn och Åland.
Det var trÄngt och stressigt och terminalfolket viftade frenetiskt för att fÄ oss att öka tempot.
Med nÄgra pÀrlor i pannan och spÀnda nervtrÄdar, lyckades jag till slut att baxa in, det för oss ovant stora fordonet pÄ fÀrjan.

Efter en vecka pĂ„ Åland körde vi tvĂ€rs över Sverige via Östersund till Trondheim i Norge.
VÀgarna efter grÀnsen till Norge smalnade av likt överdelen pÄ en flaska och vid varje möte med andra breda fordon saktade jag nÀstan av till stillastÄende. Vad vÄra vÀnlig medtrafikanter tyckte om denna försiktighet, visade dom med all tydlighet.
FrÄn Trondheim fortsatte vi söderut igen och för varje timme som gick blev jag mer bekvÀm med bilens yttermÄtt och dom smala vÀgarna.

Trollstigen, som Àr en ökÀnd serpentinvÀg, blev vÄr första riktiga nagelbitare. VÀgen Àr byggd pÄ en lodrÀt bergvÀgg med brÄddjupa stup bara nÄgra decimeter frÄn vÀgkanten.
Kurvorna var sĂ„ smala och tvĂ€ra att husbilens överhĂ€ng, bakom bakhjulen, hĂ€ngde utanför stupen i kurvorna och vi tvingades t.o.m. att backa ett par gĂ„nger vid möte… det var inte roligt kan jag lova.
Hustrun, som absolut inte var intresserad av utsikten, hade redan vi foten av berget tÀckt sina ögon med tvÄ svettiga handflator och hon mumlade nÄgot om aldrig mer, lova mej att vi aldrig, aldrig mer Äker denna vÀg.

Med darrande kropp, torr strupe, spagettiknÀn och minnesförlust pÄ grund av anspÀnningen, kunde vi efter en dryg halvtimme andas ut pÄ toppen av den lodrÀta bergvÀggen.

I dag har man byggt om vissa avsnitt av Trollstigen med mötesplatser och bredare kurvor, men den Àr fortfarande en riktig pulshöjare för den som har minsta anlag för höjdskrÀck.


Trollstigen bör ses och upplevas

 

VĂ€gbygge
Vid ett vÀgbygge mellan Bacharach och Karlsruhe pÄ A61 i Tyskland fick vi vÄr hittills mest skrÀckinjagande upplevelse. De tillfÀlliga filerna markeras alltid med största tillÄtna bredd som fordonen fÄr ha i respektive fil och den lÀngst till höger Àr alltid till för lastbilar och andra breda fordon. Lastbilsfilen gÄr oftast parallellt med de smalare filerna sÄ att man, om man kommer fel har möjlighet att byta fil.

Vid denna hĂ€ndelse satt jag tydligen och halvsov och hamnade i en fil som var skyltad för fordon med högsta tillĂ„tna bredd pĂ„ 2,20 meter. NĂ€r jag upptĂ€ckte det började jag se efter en lucka för att byta fil. Det fanns ingen lastbilsfil till höger om oss, den hade fĂ„tt en helt annan strĂ€ckning runt vĂ€gbygget 
 och den avfarten hade vi passerat.

Det Àr ofta bÄde rörigt och stressigt vid vÀgbyggen pÄ Autobahn

Det var nu pulsen började stiga 
 vĂ„r bil var 2,42 meter bred och högsta tillĂ„tna bredd var 2,20 meter. Den första strĂ€ckan var inga problem eftersom den var avgrĂ€nsad med koner med bra avstĂ„nd mellan. Vi stötte till nĂ„gon kona hĂ€r och dĂ€r men det flöt Ă€ndĂ„ pĂ„ tills vi nĂ€rmade oss ytterligare en skylt som Ă€n en gĂ„ng markerade att hösta tillĂ„tna bredd var 2,20 meter.
Konerna tog slut och framför oss sĂ„g vi en fĂ„lla med halvmeterhöga betongblock pĂ„ bĂ„da sidor. VĂĄ i h
vete Ă€r detta!!! Jag stannade till strax före betongblocken, sĂ„g mej omkring för att kunna ta mej ur situationen och i backspeglarna sĂ„g jag hur kön bakom vĂ€xte.
Det gick inte att byta fil, varken för oss eller för bilarna bakom för det fanns ingen annan. Allt vid sidan om oss var en arbetsplats för vÀgbyggare och vÄr husbil stod lÀngst fram och tÀppte till hÄlet pÄ den 2,20 meter breda fÄllan.
Det kÀndes som en hemsk mardröm, pulsen steg till max, svetten rann och kön bakom vÀxte mycket, mycket snabbt. Jag nöp mej i armen i hopp om att vakna, men det var ingen dröm, det var mitt i verkligheten.
Vi hade tvÄ valmöjligheter. Att stanna och stÀlla till med trafikkaos pÄ autobahn i Tyskland eller att chansa pÄ att fÄ plats mellan betongblocken. Vi valde det sistnÀmnda.
PÄ betongblocken stack det ut smÄ gula markeringsbrickor i plast och redan pÄ de första metrarna hörde vi hur det skrapade och gnisslade mot bilen, men vi fick plats, vi fastnade inte i fÄllan.
Vi hade bara nÄgon centimeter tillgodo pÄ var sida om bilen och stundtals lÀt skrapningarna vÀldigt kraftigt men vi rullade dock sakta men sÀkert framÄt. Hastigheten var inte hög, kön bakom blev lÀngre och lÀngre, men för oss gÀllde bara att inte fastna i fÄllan. En enda liten felmanövrering och vi hade kilats fast mellan betongblocken.
Efter nĂ„gra vĂ€ldigt, vĂ€ldigt lĂ„nga minuter kunde vi Ă€ntligen lĂ€mna denna mardröm. Vi hade klarat oss igenom 
 vi hade inte fastnat och vi kunde köra vidare utan att ha skapat rubriker om trafikkaos pĂ„ Autobahn.
Vi stannade pÄ nÀrmaste p-ficka för att sÀnka pulsen till normalnivÄ, torka av all svett pÄ kroppen och framför allt för att kontrollera skadorna pÄ bilen.
Till vÄr stora förvÄning kunde vi inte hitta nÄgra skador. De smÄ plastmarkeringarna som stack ut frÄn betongblocken var sÄ pass mjuka att de inte orsakat nÄgon skada och jag hade trots alla farhÄgor inte kommit i kontakt med betongmuren.

Nu var det dags för ”high five”. Denna gĂ„ng blev det en dubbel ”high five” innan vi drog vidare söderut.

Alppass
Att det skulle bli tufft att köra över Alperna visste vi. Kartan visade att det var förbjudet för husvagnsekipage vilket Àr en varning för att det Àr bÄde brant och kurvigt.
De första milen upp mot Sölden var krokig och smal, men inte vÀrre Àn vi tidigare Äkt pÄ.
Efter Sölden, som ligger ca 1900 m.ö.h. blev det betydligt tuffare och innan vi pÄbörjade den riktiga alpklÀttringen stoppades vi i en vÀgtull. Vakten skrynklade sin panna och sÄg mycket skeptisk ut nÀr han tittade pÄ den stora husbilen, men till slut fick vi betala och köra vidare.
VÀgen upp till passet, Timmelsjoch 2509 m.ö.h, hade ett 15-tal skarpa serpentiner och en stigning pÄ ca 600 meter. I vissa svÀngar tvingades vi stanna för möte och för att fÄ femtonnaren i rullning igen spann drivhjulen pÄ den branta asfalterade vÀgen.
Utsikten ovanför trÀdgrÀnsen Àr enorm. Vidderna, de grÄa delvis snöklÀdda bergsmassiven och de djupa gröna dalarna Àr fascinerande och nÀstan otrevligt overkliga. Det var sÄ vackert att man blev tÄrögd.
Vi stannade pÄ toppen för att pusta ut och för att kÀnna pÄ snön innan det var dags att ta sig ner pÄ den Italienska sidan av berget.
Uppfarten var jobbig, men det var efter toppen som det vÀrsta började.

Smalt kurvigt och brÄddjupa stup

VÀgen blev mycket smalare, brantare och kurvigare. SkyddsrÀckena försvann nÀstan helt med undantag för vissa vÀgstrÀckningar dÀr man kostat pÄ sig att gjuta en tvÄ decimeter hög betongstrÀng nÀrmast de brÄddjupa stupen

En decimeterhög betongstrÀng skiljer vÀgen frÄn hissnande stup

Vid möten tvingades vi att gÄ obekvÀmt nÀra kanten för att över huvud taget kunna ta oss framÄt.
PÄ vissa strÀckningar lutade berget ovanför oss ut över körbanan sÄ att man fick parera mellan vÀgkanten med de brÄddjupa stupen pÄ ena sidan och berget som lutade ut, strax ovanför taket, pÄ den andra.
Med galopperande hjÀrtat, fjÀrilar i magen, gelé i knÀna och en likblek hustru bromsade vi oss nerför den lÄnga serpentinvÀgen som hade en höjdskillnad pÄ drygt 2 000 meter och som mest en lutning pÄ 15 %.

NÀr vi drog handbromsen i botten pÄ berget blev jag Äterigen tÄrögd, men nu av lycka för att vi kom ner utan synbara men.

FĂ€rjetur
NĂ€r det Ă„terstod endast nĂ„gon mil av vĂ„r resa frĂ„n Dolomiterna till Bad Gastein började GPS-tanten ”Tina” ge sig till kĂ€nna. Helena vaknade till, vecklade upp sin stora karta och observerade att vi nĂ€rmade oss Malluitz och en lĂ„ng tunnel.
VĂ€l framme vid tunnelns mynning ropade ”Tina” – svĂ€ng vĂ€nster till fĂ€rjan, vilket vi gjorde. Men hĂ€r tog vĂ€gen slut, vi stod pĂ„ en stor plan asfalterad parkeringsplats intill en stationsbyggnad.
”Tina”, som ibland kan vara j
ligt irriterande, skrek flera gĂ„nger – kör pĂ„ fĂ€rjan – kör pĂ„ fĂ€rjan. Vi tittade som tvĂ„ fĂ„nar pĂ„ varandra. HĂ€r fanns inte tillstymmelsen till vatten, inte ens en liten rĂ€nnil. Vi stod i botten pĂ„ en jĂ€ttestor gryta omringade av höga, höga berg.                                                          
Helena gick med sin karta i högsta hugg fram till ett par uniformsklÀdda mÀn utanför terminalen och pÄ knagglig tyska frÄgade hon om vÀgen till fÀrjan. De bÄda mÀnnen smÄlog mot varandra nÀr den ene sa till den andra, kan du se nÄgot fÀrja?  Neeej, sa han och tittade sej omkring, nu med ett mycket brett leende, jag kan inte ens se nÄgot vatten.
MÀnnen hade sÀkert fÄtt frÄgan mÄnga gÄnger av förvirrade turister, men sa dom, nu lite allvarligare, du skall nog med tÄget som stÄr dÀr borta.

Husbilen skulle lastas pÄ ett tÄg, vilket var enda sÀttet att komma igenom tunneln. Alternativet var att vÀnda tillbaka och köra den 20 mil lÄnga vÀgen runt bergen till Bad Gastein. Vi valde tÄget.

Den lĂ€ngsta ”fĂ€rjan” vi nĂ„gonsin sett

Innan vi fick lastas pĂ„ jĂ€rnvĂ€gsvagnarna fick vi köra igenom en ”mall” som var likvĂ€rdig med vagnarnas stĂ„lkonstruktion. Mallen var byggd av tvĂ„ stĂ„ende jĂ€rnbalkar med 2,5 meters mellanrum som hölls samman med en kraftig balk ca 3.5 meter ovanför körbanan. Bilen var 2,42 meter bred och 3,1 meter hög sĂ„ det gick ju, om Ă€n med smĂ„ marginaler och med infĂ€llda backspeglar.
NÀr vi skulle köra ombord sÄg vi att tÄgsetet var minst hundra meter lÄngt och pÄlastningen var lÀngst bak pÄ den sista vagnen.
Vi stod som nummer tre i ”fĂ€rjekön” och jag skulle ratta den stora husbilen hela strĂ€ckan fram till första vagnen. Minst ett hundratal jĂ€rnskelett, identiskt lika den ”mall” som vi nyss kört igenom, skulle passeras.

En svettig pÄlastning som tack och lov skedde utan stress

Jag fick ingen assistans av Helena eftersom alla medresenÀrer ombads att skyndsamt lÀmna perrongen och ta plats i en personvagn.
Det var en rejÀl pulshöjare som var mer Àn lovligt svettig. Nu var det inte stupen som skrÀmde utan tanken pÄ att skrapa upp bilens sidor som satte nerverna i dallring.
Med backspeglarna infÀllda körde jag, i icke mÀtbar hastighet, fram till den första vagnen.

De annars sÄ stressade italienarna, som Àr födda med en tuta i handen, Àr uppfostrade att alltid signalera och visa lÄngfingret nÀr det inte gÄr tillrÀckligt fort. Inga signaler hörde vilket kanske var ett tecken pÄ att Àven dom förstod att jag hade det jobbigt.
Det var förbjudet för alla att sitta kvar i sina bilar under tÄgfÀrden, sÄ jag liksom övriga chaufförer visades till samma vagn som medresenÀrerna.
Efter 8,5 kilometers total mörker genom Tanerntunneln sÄg vi Äter dagens ljus, vi var framme vid Àndstationen Böckstein, som ligger i Gasteinerdalen.

Avlastningen var smÀrtfri, eftersom vi stod nÀstan lÀngst fram och bara nÄgon mil senare kunde vi pusta ut i Bad Hofgastein som var dagens mÄl.
Man lÀr sÄ lÀnge man lever, sÀgs det och det stÀmmer nog. Kartan markerar en tunnel, vilket ju inte Àr sÄ ovanligt i dessa trakter, men att det var en tunnel endast för tÄgfÀrjor var det inte lÀtt att förstÄ. Men Àn en gÄng hade vi lyckan att klara en stor utmaning utan förödelse.

NĂ€rkontakt
NÀr mittlinjen saknas Àr det ett tecken pÄ att vÀgen Àr mycket smal och att försiktighet gÀller vid möte. Jag körde pÄ den streckade vita linjen som markerar dikesrenen, och ibland Àven utanför denna nÀr jag mötte större fordon.
Plötsligt, vid ett möte, small det till. HjĂ€rnan fick ett hastigt uppvaknande, hjĂ€rtat flög upp i halsgropen
 vaÂŽ fa
 n var det?  Tankarna for runt, helt okontrollerat, som en kategori fem orkan.
Efter en snabb blick mot backspegeln pÄ förarsidan, konstaterade jag att det inte fanns nÄgon spegel dÀr.

Spegeln hÀngde i trÄdar nedanför fönstret

Skakig och förvirrad av smĂ€llen stannande jag vid vĂ€gkanten för att se om jag kört pĂ„ nĂ„got. Jag kunde inte se nĂ„got men ett femtiotal meter lĂ€ngre bort stod den husbil som jag nyligen mött. NĂ€r jag tittade nĂ€rmare kunde jag konstatera att den, liksom vĂ„r bil, bara hade nĂ„gra trĂ„dar som hĂ€ngde ut dĂ€r backspegeln pĂ„ förarsidan skulle suttit
 vi hade krockat.
Efter en kortare konversation med föraren i den andra bilen, gjorde vi en gemensam översyn av vÄra fordon. Till synes och nÀstan helt otroligt kunde vi konstatera att det inte fanns nÄgra andra skador Àn backspeglarna.
Vi samlade ihop skrÀpet pÄ vÀgen, tog varandra i hand och skildes som vÀnner för ingen bar ensam skulden för denna sammanstötning.
NÀr jag satte mej i bilen igen kom chocken. Jag blev hÀngande som en böjd ostbÄge över ratten och tankarna for runt som en bisvÀrm i huvudet. Jag försökte med alla medel slÄ bort katastroftankarna om vad som kunde hÀnt, men det var inte det lÀttaste.
SÄ satt jag en bra stund innan chocken slÀppte sÄ att jag kunde köra vidare.

Poliseskort
NĂ„gra mil söder om Callela utmed den spanska medelhavskusten, ledde ”Tina”, vĂ„r GPS, av oss frĂ„n huvudleden rakt in i centrum pĂ„ en gammal by. Varför förstod vi inte men vi följde Ă€ndĂ„ instruktionerna.
Förmodligen hade ”Tina” fĂ„tt ett fullstĂ€ndigt hjĂ€rnslĂ€pp, om en GPS kan fĂ„ det, för vi kom bara lĂ€ngre och lĂ€ngre in i den gamla byns kĂ€rna. Vi fattade att nĂ„got var fel men vi körde pĂ„ en enkelriktad gata utan möjlighet att vĂ€nda. Infarten Ă€ndrades frĂ„n smal gata till kullerstensbelagd grĂ€nd. Husen kröp nĂ€rmare och det var med nöd och nĂ€ppe vi kunde ta oss förbi alla skyltar, lampor mm. som satt pĂ„ fasaderna nĂ„gra meter ovanför vĂ€gbanan.
FotgÀngarna pÄ de trÄnga trottoarerna sÄg ut som fÄgelholkar nÀr dom limmade sej fast vid husfasaderna för att vi skulle komma förbi.
Nu började det bli riktigt oroligt i magen. Svettdropparna i pannan övergick till rÀnnilar utmed de fÄrade kinderna och framför oss sÄg vi en trÄng korsning med smÄbilar som stod kors och tvÀrs halvvÀgs upp pÄ trottoarerna.
Vi kom inte lÀngre
 hÀr var det tvÀrstopp. Det hÀr klarar vi aldrig, tÀnkte jag, vi fÄr montera ner bilen i bestÄndsdelar och bÀra ut den i sÀckar.
Bilister, fotgÀngare och butiksinnehavare stirrade förvÄnat pÄ oss och alla började, som sydeuropéerna gör, diskutera och gestikulera. Fler och fler nyfikna strömmade till och just nÀr jag skulle sÀga till hustrun att vi gÄr hÀrifrÄn, dök det upp en liten polisbil frÄn en sidogrÀnd.

Den lilla polisbilen var anpassad för smala grÀnder

Ut klev tvÄ unga poliser, en kvinnlig och en manlig. Dom diskuterade med varandra samtidigt som dom gestikulerade med hela kroppen. Nu Àr det kört tÀnkte jag, nu blir det jÀrngaller med bröd och vatten och eftersom dom inte kunde ett ord engelska sÄ fick vi inte reda pÄ vad som pÄgick.
Efter nĂ„gra minuter tog kvinnan polisbilen och körde vidare och den manliga polisen försökte med spanska och kroppssprĂ„k förklara för Helena vad vi skulle göra. Det gick sĂ„dĂ€r
 Helena sĂ„g mest skrĂ€ckslagen ut.
Polisen pÄbörjade arbetet med att fÄ undan bilarna i korsningen och det kom ut bilÀgare frÄn affÀrer, trappuppgÄngar och grÀnder.
NÀr alla bilar var borta förstod vi att vi skulle vÀnda husbilen i den lilla korsningen och efter mÄnga om och men och med god hjÀlp av bÄde polisen och Helena lyckades det.

Med en stolt polis gÄende framför oss, mot fÀrdriktningen, eskorterades vi samma vÀg tillbaka frÄn de trÄnga grÀnderna.
Vid infarten, dĂ€r ”Tina” beordrat oss in, stod den kvinnliga polisen. Hon hade stoppat all trafik som skulle in till byn sĂ„ att vi, mot trafiken, kunde komma ut.

Den kvinnliga polisen stoppade all infart till stadens centrum

Terrasserad camping
PĂ„ campingen ”Piani Di Clodia” vid Gardasjöns sydspets fick vi kĂ€nna pĂ„ den typiska italienska ”manjana” stilen.
Vid incheckningen erbjöds vi en plats som var mer anpassade för Fiat 500 Àn för husbilar. NÀr vi pÄtalade det höjde vÀrden sina axlar, lutade huvudet lite Ät höger, vÀnde sina öppna handflator pÄ lÀtt hÀngande armar mot oss och med en tom blick lÀt oss förstÄ att han absolut inte kunde förstÄ varför.
Att fÄ in en 8,5 meter lÄng husbil pÄ en tomt som Àr 5 gÄnger 6 meter sÄg han inte som nÄgot problem.
Efter en del gestikulerande och röster som gick upp i falsett, pÄ ett obegripligt sprÄk, letade vi sjÀlva upp en plats som var tillrÀckligt stor för vÄr husbil. Problemet var bara att ta sej dit.

Hela den kraftigt lutande och terrasserade campingen hade ett rutnÀt av grusstigar som var betydligt smalare Àn husbilens bredd. I korsningarna stod bilar kors och tvÀrs, cyklar, leksaker och annat som tillhör barnfamiljer lÄg utspritt pÄ gÄngarna och tÀltarnas snören var förankrade i kanten pÄ körbanan.
Efter fem jobbiga korsningar i den branta backen och med mycket ”tjöt för att fĂ„ fri körvĂ€g, var vi Ă€ntligen framme.

Fin utsikt över Gardasjön

OrdsprĂ„ket ”slutet gott allting gott” kĂ€ndes helrĂ€tt nĂ€r vi hade korkat upp ”skumpan” för att fira att vi, efter mycket strul, fĂ„tt en plats som dessutom visade sej ha en fantastisk utsikt över den för dagen spegelblanka Gardasjön.
TyvÀrr hÀmmades hela min vistelse av mardrömmar som oftast slutade med att vi fick anlita bÀrgare för att fÄ upp husbilen till plan mark igen.
Delvis blev farhÄgorna besannade men med hjÀlp av vÀnliga mÀnniskor, som sköt pÄ nÀr
drivhjulen spann i gruset, lyckades vi ta oss upp pÄ plan mark igen.

Nu började vi förstÄ varför campingvÀrden hellre ville ha oss pÄ den plats som lÄg nÀrmare receptionen, han förstod att det skulle bli problem för oss pÄ de branta smala grusstigarna.
Det var kanske det han försökte förklara med sitt minst sagt yviga kroppssprÄk, men som vi inte förstod.

FrÄn rodnad till falurött
Efter en övernattning i Binz pĂ„ den tyska ostkusten gav jag koordinaterna som ”Tina”, vĂ„r GPS, behövde för att leda oss till WarnemĂŒnde, ca 15 mil vĂ€sterut.
VÀgen som ledde oss ut frÄn Binz blev bara smalare och smalare och till slut var det mer en stig Àn en vÀg. Vi mötte inga bilar, men det fanns gott om lÀttklÀdda fotgÀngare och bakom oss sÄg vi cyklister som var pÄ vÀg Ät samma hÄll som oss.
Efter nÄgon kilometer stannade vi för att konferera med vÄra kompisar som tagit rygg pÄ oss.
Dom sÄg vÀldigt fundersamma ut för deras GPS visade ett helt annat vÀgval och vi beslutade oss för att vÀnda.
Att vÀnda visade sej vara omöjligt sÄ vi tvingades fortsÀtta och efter ytterligare nÄgra hundra meter sÄg vi en handmÄlad skylt med en cykel och texten Badplatz.

Skylten som vÀckte mej

Hur j
la dum fĂ„r man bli
 först nu förstod jag att vi körde pĂ„ en cykelvĂ€g
 med tvĂ„ stora husbilar.
Hemma hade detta aldrig hĂ€nt, men i det forna Östtyskland fanns det fortfarande smala, trĂ„nga grusbelagda bilvĂ€gar frĂ„n tiden före murens fall. En dĂ„res försvarstal kan tyckas, men sĂ„ var det.
Strax före badplatsen kunde vi Àntligen vÀnda. Men nu skulle vi den dryga kilometern tillbaka och nu mötte vi alla halvnakna hurtbullar som var pÄ vÀg till dagens morgondopp.
Cyklisterna fick ta dikesrenen till hjÀlp för att kunna möta oss och av ansiktsuttrycken att döma var dom inte helt nöjda med vÄr nÀrvaro och dom ropade obegripliga aggressiva fraser. FotgÀngarna hoppade över till andra sidan diket och surmulet skakade dom pÄ huvudet samtidigt som dom med en snurrande handrörelse riktade sitt pekfinger mot tinningen.
Med rodnade kinder, skamsen blick och barnförbjudna verbala ord över ”Tinas” felnavigering, tog vi oss tillbaka till en vĂ€g anpassad för bilar.

PÄ vÄr GPS finns en instÀllning för vilken typ av fordon man fÀrdas med. Man kan vÀlja mellan cykel, motorcykel, personbil eller lastbil.
NĂ€r hjĂ€rnan börjat fungera igen kom jag pĂ„ att vi dagen innan anvĂ€nt ”Tina” pĂ„ en cykeltur
 GPS-en var instĂ€lld pĂ„ nĂ€rmaste vĂ€g med cykel.
Nu var det inte rodnade kinder lĂ€ngre
 nu var det falurött som gĂ€llde.


Jag har givit ”die dumme Swedes” ett ansikte.

Tyskarna brukar ofta kalla oss svenskar för ”die dumme Swedes”.


Jag har givit ”die dumme Swedes” ett ansikte.