Jättadalen, Billingen

Jag sitter i den gamla flodfåran som bildat dessa klippskrevor

 

Askersund
 
Vid hamnkanalen var det liv och rörelse

Stegetorp ställplats
 
Hamnkrogen, med Slätbakens vatten under fötterna, var mycket välbesökt med god mat och dryck

 
Stegetorps Slottruin med anor från Gustav Vasas tid


Utsikt från ställplatsen, jag har hittat en egen stege utanför vår rullande borg

Hemma hos Sabine och Micke

Sankt Anna skärgård med Harstena
 
Harstena med skola och allt

Båttur i Sankt Anna skärgård
  

Söderköping
 
 
Glasskö på bryggan vid Göta Kanal

Slalombana för att komma in i Söderköping å
 

Avesta
  
Armond har sina rötter i dessa trakter och den lilla gubben under Dalahästen är en 178 cm hög pensionär

Rättvik
Vasastatyn och den 178 cm höga pensionären


   
Rodelbanan där Lena var snabbast, lite surt men det är bara att bita ihop 

Gesundaberget

130 kilo Tommy dundrade upp och ner från detta gigantiska berg


Utsikten var det inget fel på



Tänk att en himmlakropp har kunnat skapa detta djupa hål

Mora

Här är inte Tommy störst

I fäders spår Рför framtids segrar
 

Sollerön
Hembyggsföreningens förvaring av gammla bostäder

Naturcamping på Sollerön

Badplatsen vid Caravan Clus Camping

På cykeltur i regnet


Carthago, liner for two, eller en trea på hjul

På allmän begäran, eller ja, några kanske, kommer vi att återuppta någon form av dag/veckobok på årets hemester.
Det blir kanske inga dagliga rapporter men några ord då och då hoppas vi hinna med, vi är ju pensionärer och då kan det ibland vara svårt att få tiden att räcka till. Allt man gör nu går ju så mycket saktare än  förr i tiden.

10 juli 2021, Hemestern börjar
Vi lämnade Tådås med en fullpackad bil för en något långvarigare tur än dom vanliga helgtripperna. Allt var med. Huset som var helt tomt liknade ett försäljningsobjekt, men så var det inte, planen var att återkomma hem om några veckor.
14 mil senare checkade vi in på Billinge camping, som vi hade förbokat. En förbokning som var helt onödig eftersom det fanns betydligt fler lediga än upptagna platser. Semestrarna hade förmodligen inte kommit igång på fullaste allvar ännu.

11 juli, Jättadalen
Efter frukost var det dags för en cykeltur till grottorna i Jättadalen, som ligger ca 1,5 mil från campingen. Vädret var strålande och helt perfekt för utomhusaktiviteter. Väl framme vid cykelvägens ände, mitt i urskogen, träffade vi en man som gav oss lite information om var vi var. Stabor tänkte han nog, håll er hemma.
Vi låste fast cyklarna vid ett träd och vandrade ca 2 km på en stenig skogsstig innan vi kom fram till platsen.
Jättadalen är en bäckravin djupt nedskuren i Billingens berg med lodräta stup och rasbranter. Fyrkantiga stora stenblock låg staplade på varandra och det var minst sagt hissnande att titta ner i stupen. Tänk vad naturen kan åstadkomma.

 Jättestora stenblock, staplade på varandra från botten av ravinen

Grottorna såg vi aldrig eftersom dom befann sej i botten på stupen, det gjorde inte vi och vi hade heller inga ambitioner att ta oss dit.
Utsikten från toppen var helt fantastisk över västgötaslätten och bebyggelsen nedanför. I horisonten kunde vi även skönja Kinnekulle, ett av dom andra 15 platåbergen i Västergötland. Kinnekulle är en favo som vi ofta återkommer till. (se våra reseskildringar).

12 juli Resdag, Billingen-Askersund
Innan vi l√§mnade Billingen konstaterade vi att vi hade problem med elen. Kylsk√•pet ville bara ha gas liksom varmvattenberedaren. Efter m√•nga om och men och irritation √∂ver Bengt i √Ėrkelljungas kundmottagning (Bi√Ė), d√§r vi k√∂pt bilen, fick vi till slut kontakt med verkstadschefen. Han rekommenderade oss att koppla bort sp√§nningsomvandlaren eftersom den troligtvis var anledningen till felet. Tyv√§rr hj√§lpte det inte s√• vi f√•r v√§nta med fels√∂kningen tills i mitten p√• augusti n√§r vi √§nd√• skall till √Ėrkelljunga f√∂r att serva bilen. Vi har ju gas s√• vad √§r problemet?
Efter att ha kört ca 10 mil på kända cykelvägar, Vättern Runt, var vi framme vid nästa stopp på vår resa, Husabergsudde Camping, några kilometer från Askersund.
Campingen ligger väldigt vackert på en udde i sjön Alsen, som är en förlängning av Vätterns nordligaste spets.
En trevlig, fullbelagd camping med badstrand, fiskebryggor och för tillfället gula näckrosor som stod i full blom utmed strandkanten.
Efter att vi bundit fast vår trerummare på hjul i en elstolpe cyklade vi in till Askersund för att äta och vi hittade genast en mysig uteservering intill ån som förbinder Alsen med Vättern.

Helena njuter i solskenet

 Gott var det och soligt var det, vad mer kan man begära?

13 juli Askersund
Det var dagen då vi skulle reka i Askersund.
P√• grund av v√§rmen ville Helena klippa av sej sitt varma t√§cke p√• huvudet och efter n√•gra f√∂rs√∂k hittade hon en ‚ÄĚDrop in‚ÄĚ vilket gav mej tillf√§lle att svalka min kropp med en kall √∂l.
Askersund består nästan av ingenting. Ett stort torg fullbelagt med bilar, en ICA affär och en massa stängda lokaler som till exempel banken. Vi skulle besöka en bank men fick veta att det finns ingen bank, som är öppen, i Askersund på sommaren.
Nere vid ån däremot, där vi åt lunch i går, där var det liv och rörelse med massor av utskänkningsställen och annat säljbart till oss turister.

14 juli Resdag, Askersund-Stegeborg
Dags för ytterligare några mil österut. Stegeborg var målet för dagen. På vägen dit besökte vi ett par som vi umgicks med på vårt vinterkollo i Spanien för ett par år sedan.
Sabine och Micke, som dom heter, äger en större båtaffär i Norrköping som vi ville besöka.
Det var ett kärt återseende, ett planerat sådant, där även ett besök hemma hos dom ingår i planerna. Detta var anledningen till att vi befann oss i Stegeborg eftersom dom bara bor några kilometer från ställplatsen.
Vi fick en bra plats i hamnen, där ställplatsen ligger, med fin utsikt över båtbryggor och övärlden i Sankt Annas skärgård.
Kvällsvarden inmundigades på mysiga Hamnkrogen med Slätbakens vatten, linfärja och Stegeborgs Slottsruin, som närmaste granne.

Många hade sökt sej till Hamnkrogen

15 juli Stegeborg
Nu börjar värmen bli riktigt påträngande, nu hjälpte det inte ens att sitta i skuggan under markisen. Att svettdropparna trängdes i sina porer för att komma ut och kyla våra kroppar, hjälpte heller inte. Nu var det total koma och mycket vätska som gällde.
√Ąven i dag ledde v√•ra cyklar oss till hamnkrogen, men p√• grund av v√§rmen l√§mnade vi walk-ower till det planerade bes√∂ket p√• Stegeborgs Slottsruin. Slottet, som har anor fr√•n Gustav Vasas tid, l√§r v√§l ligga kvar ett tag till.

Stegeborgs Slott med anor från Gustav Vasas tid

Trots några mindre regnskurar var värmen fortfarande mycket tryckande till långt in på kvällen. Nu gällde det att plocka fram minnesbilderna från regnet, blåsten och den totala solförmörkelsen, som vi levt med, större delen av året

16 juli, Träff med goda vänner
Vädret hade försvenskats igen, vilket var tur för i dag var det åter dags för rullning, en mycket kort sådan.
V√§gen till Sabine och Mickes hus var krokig, smal och grusig men v√§l framme uppe p√• h√∂jderna d√§r dom bor, m√∂ttes vi av en helt bed√•rande utsikt √∂ver Sl√§tbaken och Sankta Anna sk√§rg√•rd. Sl√§tbaken √§r en f√∂rl√§ngning av G√∂ta Kanal ut mot √Ėstersj√∂n och en del av Sankta Anna sk√§rg√•rd.

Ett fantastiskt läge på en hylla ovanför Slätbaken

Bedårande utsikt från värdparets altan

Kvällen avverkades med mat och dryck, många skratt och en och annan skål. Det blev många tillbakablickar från vårt vinterkollo i Spanien som vi så abrupt fick fly från i mars 2020 men även framtida planer inför den kommande övervintringen. Tanken är att vi skall slå följe på resan ner till Spanien om inte Coronan sätter käppar i hjulen igen.

17 juli, Sankta Anna skärgård
Solen var tillbaka och Slätbaken låg som en spegel nedanför värdparets härliga altan. Programmet för dagen var en heldagstur i Sankta Anna skärgård med lunchstopp på en ö några cirka 25 distansminuter längre ut mot havsbandet.
Sankta Anna sk√§rg√•rd str√§cker sej fr√•n G√∂ta kanals utlopp i Mem till √Ėstersj√∂n.
Hela skärgården är väldigt splittrad med grönskande och bebodda öar överallt och även på några av de minsta öarna kunde man skönja byggelse i grönskan. Det är fantastiskt vackert, långt från det glesa kala öriket som vi har på Västkusten, som även det har sin tjusning.
Micke som i stort sett bott i denna skärgård sedan barnsben rattade oss förbi det ena sevärda efter det andra ända ut till öppet hav och ön Harstena där vi gjorde ett längre stopp.
Vi hittade en lagom stor lucka nedanför Restaurang Loftet, där vi kunde lägga till.
Efter en god lunch med tillhörande drycker var det dags för en rundvandring på ön.
√Ėn √§r mest k√§nd f√∂r den s√§ljakt som bedrevs under tidigare sekler och som mest fanns h√§r runt 90 fastboende med aff√§rer, skola och s√• vidare.

Helena slutar dagens skolarbete

√Ėn √§r √§ven k√§nd f√∂r ett litet s√∂tvattentj√§rn som √§r fylld med r√∂da n√§ckrosor.

Dammen med de vackra röda näckrosorna

En del gravfynd pekar p√• att √∂n var bebodd redan p√• j√§rn√•ldern och den finns √§ven omn√§mnd i Gustav Vasas jordebok fr√•n 1543. Idag √§r endast sex fastboende kvar fr√•n de gyllene √•ren som n√§stan utrotade hela s√§lstamen i √Ėstersj√∂n,

18 juli, Söderköping
Efter ännu en trevlig afton, i generösa människors sällskap, var det åter dags för en båttur. Denna gång styrde skepparen båten i motsatt riktning, mot Mem där Göta kanal har sitt utlopp i Slätbaken. Men i stället för att styra mot kanalen hittade skepparen en slalombana rakt in i vassen till Söderköpings ån, som rinner parallellt med Göta kanal hela vägen från Söderköping.

Bara en rutinerad alpinist kan hitta rätt här

En betydligt vackrare sjöväg än Göta kanal. En naturlig å med stora träd hängde ut över vattnet och åkanter klädda med vass och gula näckrosor.

En stilla och vacker båtfärd till Söderköping

I glassarnas stad, som i folkmun kallas ‚ÄĚS√∂rping‚ÄĚ, ringlade k√∂erna l√•nga till glassbarerna, matst√§llena var fullbelagda och p√• G√∂ta kanals kajer tr√§ngdes flan√∂rerna i det vackra v√§dret.

Hundratals meter kö för att få en glass? men hallo eller!

Vårt värdpar, som verkligen gjorde allt och lite till, för vår trivsel, hade givetvis förutsett detta och beställ bord på en uteservering mitt i folkvimlet. Fantastiskt sa Helena, rutinerat sa jag, vilket engagemang sa vi båda.
Efter en god lunch med tillhörande drycker och några shoppingstopp var det åter dags att ta den vackra sjövägen tillbaka till huset med den fantastiska utsikten.

19 juli Resdag, Stegeborg-Avesta
Efter tre helt underbara dagar hemma hos Sabine, Micke och hunden Freddie, var det åter dags att låta Carthagon få arbeta igen.

Micke och Sabine samt hunden Freddie

Framför oss hade vi knappt 25 mil till min uppväxtstad Avesta där min syster Grete och hennes man Paul bott sedan några år tillbaka.
Vi fick en bra plats på Avesta golfklubb, knappt en halvmil från lägenheten där syrran bor och efter ankommaren cyklade vi dit.
Vädret var fortfarande helt fantastiskt och efter Coronakramar och en lättare måltid dukades det upp med öl och vin på deras balkong. Ett trevligt tjöt blev det och vi konstaterade att vi inte setts på närmare fem år, tiden går fort och vi åldras i takt med den, vilket sätter sina spår.
Med ett par glas rött i blodomloppet och en cykeltur utmed Dalälven och Döda fallen var det dags att göra bokslut för denna dag.

20 juli, Avesta
Resan till Avesta var även en nostalgitripp för min del eftersom jag bott och levt i staden under hela min uppväxt. Från femårsåldern fram till 14 årsåldern bodde jag och mina två systrar här tillsammans med våra föräldrar.

Den lilla figuren under dalahästen är jag

I slutet på 50-talet ville mor och far flytta till Bohus, strax utanför Göteborg, för att komma närmare Danmark och deras föräldrar. Jag, som då var ung tonåring, hade inget annat val än att flytta med.
Jag kände att jag rycktes bort från något som jag inte själv ville, eller kunde råda över, från skola, kompisar, idrottsklubbar och så vidare. Det var en tuff tid med det var bara att bita ihop och ju äldre jag blivit desto mer önskar jag få uppleva platser som jag fortfarande har minnesbilder av sedan ungdomen.
Det är inte bara människan som förändras genom åren, min ungdomsstad har också genomgått stora förändringar. Vår första bostad, ett litet hus i Bergsnäs hade ersatts med en stor rondell, huset vi bodde i på Rönningen var i dag industrimark och det vackra torget i stadens centrum var nu en stor ful byggnad med köpcentra. Gamle by däremot, vid Dalälven, som förr var slitet och nedgånget, hade fått en rejäl ansiktslyftning och den stora skidbacken vi alltid åkte i, fann vi och den var enligt systersonen fortfarande i bruk, men den såg väldigt nedgången ut.
Syrran tog med oss på lunch i Rembostugan och då kom jag ihåg att där fanns en hoppbacke, modell mindre, som vi pojkar åkte till ibland. Den fanns inte kvar och folk vi pratade med kände inte ens till att den funnits.
Efter några generationer är mycket av det gamla som bortblåst, det har aldrig funnits och att blicka bakåt blir inte alltid rätt eftersom minnesbilderna har en förmåga att förskönas med åren.

21 juli Resdag, Avesta-Rättvik
Tällberg var vår plan för nästa destination på den hittills så underbara hemestern. Men när Carthagons egen Ulla-Bella började ringa runt visade det sej att allt, i och runt Tällberg, var fullbokat. Närmaste camping var Siljansbadets Camping i Rättvik, så Ulla-Bella bokade två platser, en för oss och en för våra kompisar, Lena och Tommy, som vi sedan tidigare bestämt att ta följe med runt Siljan.
Innan vi nådde Siljan gjorde vi ett stopp hos Kanon Kurt, husbilsförsäljaren i Ludvika, för att inhandla ett nytt utanpåliggande skyddsgaller, som hade blåst av. Efter monteringen var det inköp av dryckesvaror samt en snabblunch innan vi fortsatte resan.
Vädret var fortfarande helt strålande och när vi passerade Tällberg hade vi endast ett fåtal mil kvar till Rättvik. Strax efter att vi ställt Carthagon på plats kom även Lena och Tommy, som hade sin plats strax intill våran.
Kvällen avnjöts tillsammans med sedvanliga tillbehör som inmundigades mellan skratten och diskussionerna.

22 juli, kulturpromenad och rodel.
När vi avverkat den sedvanlig frukosten promenerade vi till Kyrkudden där bland annat Rättviks kyrka, Wasastenen och gamlegårdarna ligger. Därefter gick vi ut på Rättviks kända landmärke, Långbryggan, som är hela 628 meter lång.

Jag stöttar den lilla Wasastenen

Efter kulturupplevelserna slank vi in på Sjövillan, en vätskedepå, innan det var det dags för lunch på Strandrestaurangen. Därefter började uppladdningen inför eftermiddagens aktivitet, rodel. Vi cyklade och gick om vartannat innan vi nådde rodelbana som ligger många höjdmeter ovanför Siljans strand.
Helena var tveksam till att åka, Tommy låg på gränsen till att vara för tung för att få åka, så det blev Lena och jag som fick rädda familjernas ära.
Vi drogs upp med liften, på en skranglig kärra, upp till starten på rodelbanan. Rodelbanan bestod av två parallella halvcirkelformade plåtrännor som snirklade sej ner till målet.
Jag kom iväg först, men det dröjde inte länge förrän Lena, som valt åka i parallellrännan, for förbi mej med en våldsam hastighet och jag såg henne försvinna längre och längre bort efter varje kurva.
Visst kändes det förnedrande och värre blev det när en ungdom, som startat i samma ränna som mej, kom ikapp och fick fortsätta resten av banan i min snigelhastighet. Hans blick när vi steg av våra kälkar var inte den vänligaste jag mött.

Jag blir ifattåkt av en ungdom

√Ąven om det k√§nns surt s√• var Lena en v√§rdig vinnare

Det var ingen rolig bana. Den kändes lite för osäker för mej och vid varje skarv blev det väldigt guppigt. Ett försvarstal kan tyckas, men jag kände mej inte tillfreds med varken banan eller kälke.
Surt sa räven.

23 juli, Dalhalla runt
Solen hade tillfälligtvis gömt sej vilket kändes bra, för i dag hade vi bestämt oss för att cykla Dalhalla runt, en markerad led på cirka två och en halv mil.
Första delen av cykelleden gick på smala grusvägar genom en golfbana och fortsatte på asfalt och grusvägar i typisk siljansbyggd med höga raka tallar, faluröda stugor och svartbruna fäbodar. Det var en mycket vacker sträckning utan allt för krävande backar.
Vi gjorde ett kortare stopp för shopping i en keramikfabrik innan vi nådde staketet som hägnar in hela kalkstensbrottet som i dag är mest känt som Dalhalla, en utomhusarena med plats för cirka 6000 åskådare.
Stenbrottet är endast öppen under tiden det pågår någon konser, men genom några gluggar i staket och vid entrén kunde Tommy, som inte varit där tidigare, se anläggningen nere i stenbrottet.

Helen glider omkring p√• ‚ÄĚGamle svarten‚ÄĚ

Efter Dalhalla bar det iväg tillbaka igen och leden ledde oss igenom några väldigt vackra rödmålade små byar och en ganska krävande skogsstig innan vi nådde Rättvik.
Det var en härlig och välskyltad cykeltur som vi kan rekommendera alla som är i Rättvik på besök.
Efter gemensam middag var det dags att packa för morgondagens avfärd till Mora.

 24 juli, Resdag, Rättvik-Mora
Det är inte långt mellan de sevärda orterna runt Silja och i dag var det endast fyra mil innan det var dags att checka in på Mora Parken Camping.
Både Helena och jag känner väl till Moraparken, delvis för att vi bott här en gång tidigare men framför allt för att det är den sista ansträngande delen innan målgång, på både Vasaloppet och Cykelvasan.
Campingen är jättestor och representerar kanske inte den typen av campingar som vi gillar bäst. Vi drar oss gärna till lite mindre personligare platser.
Det blev en dag i slöhetens tecken och förutom ett kortare besök i staden tillbringade vi hela dagen och kvällen tillsammans med Lena och Tommy under markisen. Hade vi inte fyllt ådrorna med blodförtunnande vätska hade förmodligen hela omloppet koagulerat.

25 juli, åter en solig dag
Mora är ju mest känd, världen över, för målgången på ett av väldens största och bredaste motionslopp. Mellan Berga by, som är starten för skidåkare, cyklister och löpare, är det mellan 9 och 9,4 mil, beroende på vilken idrottsgren det gäller.
Till Eldris, som är den sista vätskekontrollen innan hurtbullarna når målet i Mora är det cirka 9 kilometer, vilket var vårt mål för dagen. På mjuka, lätt kuperade stigar, genom gles tallskog som släppte igenom solen strålar, gled vi på fädernas spår, fast i motsatt riktning, i ett behagligt tempo på våra järnhästar.

Sista kontrollen innan målet i Mora

Efter en kortare paus med fotografering med mera, cyklade vi landsvägen tillbaka till Mora där vi tackade oss själva för bedriften, med en god lunch på Wasastuga intill Siljans strand.
Resterande av den mycket varma dagen, satt vi fastlimmade under markisen tills solen försvann bakom trädtopparna och mörkret så sakteliga började sänka sej över oss.
Åter en härlig dag i goda vänners sällskap och när vädret visar denna sida är det inte svårt att hemestra.

26 juli Resdag, Mora-Sollerön med Gesundaberget
Framför oss hade vi en av de kortaste förflyttningar jag någonsin gjort. Vi hade knapp två mil till Caravan Clubs camping på Sollerön som var vårt nästa stopp.
På vägen dit gjorde vi en avstickare till Gesundaberget som Lena hade med på sin sevärdslista. Ett högt berg, 353 meter över Siljans vattennivå, som belönats med fyra stjärnor i Guide Michelins på grund av den enorma utsikten i alla riktningar och över den vackra sjön Siljan.
Vi parkerade i botten på den 800 meter långa backe som vintertid används som skidbacke med liftar och allt som tillhör vintersporten.
Liftarna var tyvärr inte igång under sommartid och enda sättet att nå toppen och utsikten var med hjälp av apostlahästarna. Stigen upp var cirka en kilometer med en stigning på 211 meter och delvis mycket brant och stenig.
Efter ungefär halva vägen kastade jag in handduken. Det var ingen terräng som passade min kropp och med progressiva glasögon på ett svettigt halt näsben var det näst intill omöjligt att se backens otillgängliga underlag. En dåres försvarstal kanske, men det får jag ta.

Fantastisk utsikt även från dessa höjder

Ett hundratal meter högre upp gav damerna upp, men 130 kilo Tommy fortsatte ända upp till toppen. Det är bara att gratulera. Lite surt kanske, men den fantastiska bedriften, att i stekande sol och otillgängliga branter ta sej ända upp måste tyda på en vilja av stål, eller tjockt pannben, som man säger nu för tiden.

En svettig, lycklig och stolt Tommy

Efter den snöpliga fadäsen var det bara att bita ihop och innan vi checkat in på Sollerö Camping hade jag förträngt hela besöket på Gesundaberget. Det jag inte minns, har inte skett.

27 juli, Sollerön
Forskarna tror att en gigantisk himlakropp träffade jorden för åtskilliga miljoner år sedan med en sådan våldsam kraft att kratern, den så kallade Siljansringen bildades. Siljan, Orsasjön, Skattungen, Oresjön och småsjöarna i Bodadalen ligger inom nedslagsplatsen som mäter 50 kilometer i diameter, är som djupast 160 meter och är det största kända meteoritnedslaget i Europa.
Våra planer, 365 miljoner år senare, var en kortare cykeltur på den vackra ön som är den största i Siljan.
Det är en ganska platt ö med som högst 43 meter över Siljans medelnivå. Som längst är den 7,7 kilometer och på den bredaste delen 4 kilometer.
Det var en härlig cykeltur på nästan helt bilfria vägar i små byar med faluröda timmerstockshus, glesväxande tallskogar och betesmarker för kor, getter och får och nästan hela tiden med Siljans glittrande vatten i ögonvrån.

Vi cyklade förbi en naturcamping med underbar utsikt

På ön finns en hel del sevärdheter som till exempel hembygdsgården med ett tiotal gamla svartbruna timrade stockhus från tidigare epoker och gravfält från vikingatiden som mest liknade stenrösen.

Helena besöker en bostad från en annan tidsepok

Efter drygt två mil lättade vi våra ömmande ändalyktor från hårda sadlar, samtidigt som det började droppa väta från den mörkgråa himlen.

28 juli Resdag, Sollerön-Hjo
Efter en mysig natt, med smatter på taket för första gången på denna resa, var det dags att packa ihop för vidare färd söderut, närmare bestämt till Hjo. Hemestern började närma sej sitt slut liksom årets mycket vackra sommar och snart är det bara minnen kvar av tre veckors upplevelser på hemmaplan.
Planen var att tillbringa sista kvällen i Hjo, tillsammans med Lena och Tommy som vi under en veckas tid haft fantastiskt trevligt ihop med och knappt 36 mil senare vevade vi ut markisen vid Vätterns strand. Efter den sedvanlig ankommaren var det dags för en kortare cykeltur genom den vackra stadsparken i Hjo som skiljer campingen från hamnen och stadens utskänkningsställen.
Vätternsik stod på önskelistan, men tyvärr var hamnens fiskekrogar stängda och tack vare det, åt vi en helt underbar Wienerschnitzel eftersom Vätternsik saknades på den enda öppna restaurangens meny.
Efter några droppar rött under en regnskyddande markis var det dags för vila inför morgondagens sista etapp för denna gång.

29 juli Resdag, Hjo-Tjörn
Efter ytterligare en natt med regndroppars smatter p√• taket st√§llde vi in GPS: en p√• Falbygdens Ost i Falk√∂ping. Eftersom den k√§nda osthandlaren n√§stan l√•g i v√•r f√§rdriktning hem√•t, var det aldrig tal om annat √§n att stanna f√∂r shopping av ‚ÄĚbra ha i kylsk√•pet‚ÄĚ.
Efter inköpet var det sedvanligt, eller något Corona anpassat, avsked med våra vänner för denna gång.
Regnet började tillta efter Falköping och när vi passerat Uddevalla, på väg mot Orust bröt ovädret ut på riktigt.

M√∂rka skyar som vittnar om regn…

vilket jag kallar detta…

men detta kallar jag skyfall 

Nu var det inget regn längre, det var skyfall med inslag av hagel och bara någon mil senare sken solen, precis som den gjort de senaste tre veckorna.

Kort sammanfattning
Om vädret är bra och husbilen fungerar är allt bra. Om man dessutom fungerat bra tillsammans med sällskapen vi träffat på resan, finns det inga ord, det måste upplevas för att förstås.

Sabine och Mickes gästvänlighet och generositet samt båtresorna i Sankta Annas skärgård var fantastiska och utsikten från deras hem var riktigt ögongodis.

Besöket hos min syster Grete och hennes familj i Avesta var en höjdare som gav, åtminstone mej, en energikick.
Mitt letande efter en skidbacke som jag mindes från barndomen, visade sej vara samma plats som vi campat på i tre dagar.

En vecka med Lena och Tommy gav både skratt och förvåning.
Mest förvånade blev vi när 130 kilo Tommy dundrade upp för den kilometerlånga branta stigningen till toppen på Gesundaberget i stenig terräng och tillbaka igen, samt när Lena susade förbi mej i Rodelbanan.

Helena besökte alla tillgängliga systembolag för att finna Pink Gin som låg på allas läppar just denna säsong. I Hjo fick hon tag i en pava, men då var det för sent, för nästa dag var det dags för hemesterns sista långa körsträcka hem.

Ha det så bra !

Bilderna fr√•n resan kan ni se i v√•rt galleri eller s√∂k p√• ”Foton” i s√∂krutan

I ‚ÄĚGr√∂na landet‚ÄĚ p√•g√•r f√∂r n√§rvarande en verbal strid mellan √•tta olika stammar om vem som skall styra, ha makten, i det Gr√∂na Landet.
Vid sina lägereldar syr stammarna ihop den ena underfundiga meningen efter den andra som dom språkskickligt begåvade hövdingarna presenterar med en inlevelse som kan väcka döda. Alla gör sitt, outtröttligt och utan vapen, för att vinna kampen om mundiarrén. En verbalerotisk strid som inte leder någon vart eftersom dom vackra orden, överhuvudtaget aldrig övergår till handling.
För dagens hövdingar gäller det först och främst att visa vem som har flest, väl sammansatta ordförvrängningar i sin verktygslåda, inte vem som har flest stridsyxor och drivkraft.

Nyligen blev Sosseh√∂vdingen, ‚ÄĚFallande L√∂vet‚ÄĚ, avsatt av dom andra stammarna med blandrasmotst√•ndaren ‚ÄĚEnsamma Sk√§gget‚ÄĚ i spetsen, livligt p√•hejad av hela den bl√• regionen samt j√§mnst√§lldhetsk√§mpen, ‚ÄĚSv√•ra Namnet‚ÄĚ, fr√•n den r√∂da regionen.
Den bl√•a regionen best√•r av fyra stammar som mestadels har sina t√§ltl√§ger i och omkring de st√∂rre st√§derna medans de r√∂da, som sedan urminnes tider √§r ‚ÄĚfolkets krigare‚ÄĚ, har sina bos√§ttningar utspridda lite varstans i de Gr√∂na landets glesbygd.

Efter avs√§ttningen av Fallande L√∂vet och m√•nvarv av ord, ord och ord framf√∂r l√§gereldar, best√§mmer h√∂vdingarnas talesman ‚ÄĚSvingande Klubban‚ÄĚ att ge h√∂vdingen i den bl√• regionen, ‚ÄĚLilla Kroppen‚ÄĚ i uppgift att bilda en ny grupp som kan styra landet. Lilla Kroppen inser genast att detta √§r en om√∂jlig uppgift och tackar d√§rmed nej till uppdraget och efter ytterligare n√•gra m√•nvarv beslutar Svingande Klubban att kalla till omr√∂stning. N√•gon skall utses att styra det Gr√∂na Landet igen, ensam eller tillsammans med andra stammar och nu, mitt uppe i all r√∂ra, dyker en staml√∂s vilde upp, en squaw med namnet ‚ÄĚVilda Sj√§len‚ÄĚ. Vilda Sj√§len √§r r√∂stber√§ttigad och hon kan avg√∂ra hela omr√∂stningen med sin enda r√∂st?

Efter ett taktiskt drag, där Fallande Lövet allierat sej med Vilda Själen, blir han återigen hövding och är därmed den förste i Gröna landets historia som först blivit avsatt och sedan blivit hövding igen. Han kommer för alltid att finnas i de historiska skrifterna.
Fallande Lövets uppgift var att tillsammans med några av dom andra stammarna, dom som några månvarv tidigare avsatt honom, bilda en ny grupp som skall styra landet.
En tillsynes om√∂jlig uppgift eftersom centerh√∂vding ‚ÄĚOmbytliga L√∂vet‚ÄĚ v√§grar r√∂ka fredspipa med v√§nsterh√∂vdingen ‚ÄĚSv√•ra Namnet‚ÄĚ som i sin tur v√§grar r√∂ka fredspipa med ‚ÄĚEnsamma Sk√§gget‚ÄĚ och s√• vidare. Inte nog med detta, strax f√∂re omr√∂stningen ville liberalernas h√∂vding ‚ÄĚSvarta √Ėgat‚ÄĚ, inte tillh√∂ra den r√∂da regionen l√§ngre, hon ville tillh√∂ra den bl√• regionen, bla, bla, bla.

Kvinnor och män började nu höja sina röster… nu får det vara nog med ordklyveri, nu måste någon handlingskraftig hövding ta tag i problemen som eftersatts under många, många årstidsskiftningar. Kriminaliteten ökar med rasande fart, dödsskjutningar är vardagsmat, sjukvården har monterats ned liksom skolan som nu måste ljuga om elevernas kunskapsnivå för att hålla skenet uppe och så vidare och så vidare. Men tyvärr verkar dom styrande hövdingarna vara helt ovetande om samhällets problem, dom är som krokodiler, stor käft och inga öron.

Ensamma Skägget, har under sin tid inte fått delta i de övriga stammarnas sammankomster, trots att han är Gröna landets tredje mest populära hövding. Han har hållits i utanförskap på grund av att han bland annat vill begränsa invandringen. Han kallats rasist för att han inte vill att våra städer fylls med fler stridslystna gäng som dödar allt och alla bara för att tjäna stora pengar på försäljning av preparat som sätter inhemska krigares hjärnor ur spel. Han vill att vårt Gröna land skall förbli grönt och inte färgat av blodstänk som stammar från främmande länder åstadkommer. Ensamma Skägget vill att de som styr måste veta vilka som får och inte får slå upp sina tält i det Gröna landet.

Fallande Lövet, reser sej och fortsätter sin verbalerotiska era som om ingenting har hänt.
Men f√∂r att f√• med Sv√•ra Namnat, Ombytliga L√∂vet, Vilda Sj√§len och milj√∂h√∂vdingen ‚ÄĚLilla Stenen‚ÄĚ p√• krigsstigen igen s√• m√•ste Fallande L√∂vet lova, var och en, vissa eftergifter, i sin handlingsplan inf√∂r framtiden… bla, bla, bla.
Fallande Lövet får återigen styra landet med bakbundna händer runt totempålen, men det som är viktigast för honom är makten, inte att utveckla Gröna landets framtid.
Resultatet av den här röran, med många nya ohållbara löften, lär ligga många månvarv framåt i tiden.

‚ÄĚBlonda H√•ret‚ÄĚ, ledaren f√∂r kristdemokraterna, har personliga problem att reda ut och √§r d√§rf√∂r, just nu, ganska anonym.