Forstasidan.jpg

För fjĂ€rde gĂ„ngen vĂ€ljer vi att klimatemigrera till sydligare breddgrader och Ă€ven denna gĂ„ng Ă€r det  Medelhavet som skall bli vĂ„rt huvudmĂ„l.
Sommaren, som börjar nÀrma sej sitt slut, har varit helt fantastisk hÀr hemma tillsammans med underbara vÀnner och hÀrliga husbilsturer i vÄrt vackra land.

Minnena frÄn den senaste vintern pÄ hemmaplan, finns fortfarande kvar pÄ hÄrddisken, det var Äret dÄ coronapandemin stoppade oss för att fly det bohuslÀnska klimatet. Det var kallt och blÄsigt med ett blöttungt grÄsvart tÀcke som hindrade solen för att trÀnga igenom.
Ju Àldre man blir, desto större krav, eller önskemÄl, har man pÄ vÀdret. I ungdomen var det roligt med vinter och jag minns framför allt de vintrar som var kalla, soliga och snörika. Man kunde Äka skidor eller sola sej i en snöglÀnta, man tog med sej pick och pack ut i skogen för att grilla eller bara njuta av naturen, men det var dÄ och dÄ Àr inte nu.
Det kÀnns alltid lite vemodigt nÀr sommaren nÀrmar sej sitt slut och det Àr oberoende av om man skall resa bort eller vara kvar hemma. Det börjar med att man vrider tillbaka klockan och vips förkortas eftermiddagsljuset med en timme. Utemöbler, blomkrukor, prydnadssaker och sÄ vidare, stÀlls undan inför vintern och kvar blir en tomt som ser helt naken ut.

Man gÄr in en slags dvala som delvis rÀddas av vegetationens fÀrgsprakande palett som skiftar frÄn de gröna nyanserna till guldockra till vinrött. Det Àr vackert men kortvarigt, för efter dom första höststormarna Àndras hela naturen till en grÄskalig massa, som inte vÀcks till liv förrÀn vÄrens första vÀrmande solstrÄlarna trÀnger undan vintern.
Men som sagt, nu chansar vi inte pÄ att vara hemma i vinter, dÀrför har vi packat Carthagon med allt som kan behövas och lite till för vÄr överlevnad i cirka sex mÄnader framÄt. Allt Àr lÄst, grannarna underrÀttade och förhoppningsvis hÄller tjuvarna sej borta.
VÄra planer för resan söderut Àr nÄgot annorlunda i Är. Tanken Àr att följa Atlanten genom Tyskland, NederlÀnderna, Belgien, Frankrike, norra Spanien med Biscayabukten och Portugal till den spanska sydspetsen. VÄrt första lÀngre stopp har Helena bokat pÄ camping Almayate, strax utanför Torre del Mar i Spanien. DÀr har hon bestÀmt att vi skall dansa med tomten och skÄla in det nya Äret.


Zwolle, NederlÀnderna
Efter en kortare tur mellan Tjörn och Göteborg, cirka sju mil, mönstrade vi pĂ„ StenafĂ€rjan till Kiel i Tyskland. VĂ„rt vĂ€gval denna gĂ„ng berodde framför allt pĂ„ att vi kortade körstrĂ€ckan med cirka 60 mil mot den traditionella vĂ€gen över Öresundsbron och fĂ€rjan mellan Rödby och Puttgarden. Att vi dessutom tjĂ€nade nĂ€stan 1000 kronor, delvis pĂ„ grund av vĂ„ra skyhöga dieselkostnader, gjorde ju valet enkelt.

Stena Scandinavicas vÀg genom Danmark

Vi vaknade utsövda och pigga och det första vi ser frĂ„n fönstret i hytten, Ă€r kontinenten. Vi hade nu nĂ„tt den del av resan som Ă€r den enskilt dyraste kostnaden för oss campare som vĂ€ljer att vidga vĂ„ra vyer söder om Sverige. Framför oss, till vĂ„rt första stopp pĂ„ resan söderut, hade vi cirka 40 mil och tidig eftermiddag checkade vi in pĂ„ camping ’t Hofje van Hoog-Zuthem nĂ„gon kilometer utanför Zwolle. Innan vi nĂ„dde mĂ„let fyllde vi tanken med diesel som Ă€ven hĂ€r var obekvĂ€mt dyr, men Ă€ndock cirka fem kronor billigare per liter, Ă€n hemma.
Vi möttes av en parkliknade camping som sĂ„g nĂ„got ovĂ„rdad ut och nĂ€r vi fick veta att den var pĂ„ vĂ€g att stĂ€ngas inför vintern, förstod vi orsaken. Det fanns absolut inget att klaga pĂ„, hygienutrymmen var vĂ€lskötta och rena och personalen var bemötande. Byggnaderna var typiska för sommarcamping med mĂ„nga hĂ€rliga och öppna uteplatser för ljuvliga sommarkvĂ€llar.  

En hÀrlig samlingsplats för festliga sommarkvÀllar

Är man i NederlĂ€nderna skall man cykla, det Ă€r nĂ€mligen ett cykelland fullt jĂ€mförbart med de danska traditionerna. Innan vi Ă€ntrade vĂ„ra jĂ€rnhĂ€star fick Helena en cykelkarta i receptionen som bland annat visade en led utmed IJssel kanalen till en liten by med namnet Wijhe.
Det var medvind och solen sken och efter knappt en timme nÄdde vi den lilla byn, dÀr vi bestÀmde oss för att göra ett vÀtskestopp, för motionerar man, mÄste man fylla pÄ med vÀtska.
Vi har som vana att alltid stödja de lokala restaurangnÀringarnas överlevnad och efter vÄrt bidrag till nÄgra uteserveringar, var det dags att vÀnda Äter.

Helena gör sitt för att stödja nĂ€ringsidkarna 

Med kartans hjÀlp letade vi oss fram till en liten bilfÀrja som tog oss över till andra sidan kanalen, dÀr cykelleden fortsatte men nu i motsatt riktning. Solen sken fortfarande och nu hade vi en svag vind rakt emot oss vilket inte vÄllade nÄgra större problem. TvÀrtom, vi njöt i fulla drag av cykelturen pÄ den platta men levande landsbygden, med odlingar, betesdjur och de mer eller mindre angenÀma dofterna frÄn ladugÄrdarna, precis som jag minns frÄn mina tidiga Är i Danmark.
Efter ytterligare nÄgon timma pÄ cykeln var det dags att korsa kanalen igen. Men nu var det ingen bilfÀrja utan en mindre bÄt för passagerare med eller utan cyklar.

Helena stiger pÄ bÄten som tar oss över IJssel kanalen

VÀl pÄ rÀtt sida kanalen var det nu bara en halvtimmes cykeltur tillbaka till campingen.
NÀr man försöker uttala de nederlÀndska namnen kan man fundera pÄ hur dom fÄtt ihop denna blandning av bokstÀver. Ta campingens namn till exempel, hur gick det till och hur uttalas det? Lika illa Àr det med mÄnga andra orter och byggnader. Afsluidijk till exempel, den omtalade vallen som skyddar landet frÄn Atlanten, det gÄr ju bara inte att ljuda det, inte ens i onyktert tillstÄnd, det Àr helt omöjligt.
Min teori Àr att man fyller en tombola med bokstÀver, stora och smÄ, som man rullar runt nÄgra varv. DÀrefter plockar man ut en bokstav Ät gÄngen som lÀggs i en lagom lÄng rad och sÄ fÄr det bli som det blir. Men jag förstÄr inte hur nederlÀndarna sjÀlva kan uttala orden och det Àr vÀl dÀrför det Àr helt omöjligt att begripa vad folk sÀger ocksÄ.
Efter tre övernattningar och ett par hÀrliga och upplevelserika dagar, pÄ denna icke uttalbara camping, var det dags att skaka liv i dom 235 hÀstarna under motorhuven pÄ Carthagon.

Honfleur, Frankrike
MĂ„let för dagen var att hitta en övernattningsplats pĂ„ vĂ„r vĂ€g mot det omtalade klostret, Mont Saint Michel i Frankrike. Ett kloster som ibland ligger pĂ„ en ö och ibland pĂ„ fastlandet, beroende pĂ„ att tidvattnet kan skilja upp till 14 meter mellan ebb och flod. 
Vi startade lÄngt före soluppgÄngen för att komma sÄ lÄngt söderut som möjligt innan dagen var slut. Att köra de 85 milen till klostret, pÄ en dag, kÀndes lite vÀl lÄngt för vi har alltid som prioritet att njuta av resan, hela resan, utan att stressa.
Trots den tuffa och nÄgot stressiga morgontrafiken i NederlÀnderna och trafikkaoset i beslutÄngestens tempelstad, Bryssel, sÄ slukades mil efter mil i rask takt utan trötthetssyndrom.
NÀr vi sÄg att det bara var ett tiotal mil kvar till den omtalade kuststaden Honfleur vid mynningen pÄ Seine, bestÀmde vi oss för att Äka dit.
Bara nÄgon kilometer frÄn den lilla staden, passerade vi Pont du Normandie, som tillhör en av vÀrldens största broar, en vajerbro med total lÀngd pÄ 2 kilometer och 143 meter och spann pÄ 856 meter.

Port du Normandie

FrÄn toppen pÄ bron hade vi en vidunderlig utsikt över flodens möte med Engelska kanalen och den lilla staden vid brofÀstet.
NÄgra minuter senare drog vi handbromsen pÄ Air de Camping Car Honfleur som visade sej vara en jÀttestor stÀllplats med gÄngavstÄnd till stadskÀrnan i den lilla staden med knappt sju tusen fastboende.
Efter dagens etapp pÄ 65 mil, var vi nu bara 20 mil frÄn vÄrt planerade mÄl, Mont Saint Michel och planen var en övernattning hÀr. Men efter att stödbensölen hittat sin rÀtta plats bestÀmde vi oss för att ta ytterligare en natt i Honfleur, dels beroende pÄ att vÀdret var fantastisk och att hela omgivningen vittnade om trevnad.
Vi började första dagen med att botanisera i den gamla medeltida stadskÀrnan med korsvirkeshus och kullerstensgator och vi besökte Àven nÄgra utskÀnkningsstÀllen.
HÀr fanns allt frÄn trottoarservering utmed kajkanten till restauranger med vita dukar och i dom smalare grÀnderna trÀngdes dom konstnÀrliga ateljéerna om uppmÀrksamheten. Vi upptÀckte Àven en liten skylt, i allt det kulturella, som visade vÀgen till en utsiktsplats pÄ toppen av berget.
Den kvÀllen gick vi till sÀngs med ett leende pÄ lÀpparna, samtidigt som vi bestÀmde oss för att ge den vackra byn ytterligare en heldag.
PÄ vÄr andra bilfria heldag var det cykeln som gÀllde. Först cyklade vi ut till Seines mynning, dÀr bland andra den kÀnda konstnÀren, Claude Monet, ofta skapade sina alster. Den mest kÀnda av Monets alster frÄn denna plats Àr SoluppgÄngen, frÄn 1872.
Efter besöket vid flodens mynning var det utsiktsplatsen pĂ„ berget som gĂ€llde. Det var en flera kilometer lĂ„ng uppförsbacke, men vi gnetade pĂ„ sakta men sĂ€kert och dĂ€r det var som brantast ledde vi cyklarna. I ett av de brantare partierna mötte vi en fransos som med glimten i ögat, sa nĂ„got som i mina bullerskadade trumhinnor lĂ€t som en knarrande trappa med inslag av en gnisslande dörr. Jag fattade ingenting, men Helena, familjens sprĂ„kbegĂ„vning, tolkade det som ”varför har du cykel med dej nĂ€r du gĂ„r”.
Hur som helst, pÄ toppen fanns tvÄ vidunderliga utsiktsplatser, en över Seines möte med Engelska kanalen och Le Havre pÄ andra sidan floden samt en över den medeltida byn vid foten pÄ berget.

Kranarna i Le Havre pÄ Seines motsatta sida

Honfleur sedd frÄn ovan

Förutom utsikten fanns hÀr ett vackert kapell frÄn 1500-talet och som bara av en hÀndelse, var det ett utskÀnkningsstÀlle som korsade vÄr vÀg ocksÄ.

 Kapellet frĂ„n 1500-talet

Tre övernattningar blev det och det Àr ju detta som Àr friheten med husbil, man kan ombestÀmma sej nÀr man vill och hur man vill.

Signatur-namnteckning.jpg

Signatur.docx

Mont Saint Michel, Frankrike

Det magiska klostret Mont Saint Michel, med sitt ursprung frĂ„n 700  talet e.Kr. Ă€r inte bara ett kloster, det Ă€r Ă€ven Frankrikes minsta kommun med 29 innevĂ„nare.
I dag Àr Mont Saint Michel en turistattraktion, med mer Àn 3 miljoner besökare varje Är och det var ett av huvudmÄlen pÄ vÄr flykt frÄn grÄvÀdret.
Men det hela har sitt ursprung frĂ„n 700-talet e.Kr, nĂ€r kyrkoherden Aubert  av Avranche lĂ€t bygga ett enkelt kapell pĂ„ halvön Mont-Tombe, som klippan med Mont Saint Michel heter.
Enligt legenden skall kyrkoherden i drömmen blivit tillsagd av ÀrkeÀngeln Michel att bygga ett kloster pÄ halvön, men Aubert trodde först att det bara var en dröm. Efter ett andra försök frÄn ÀrkeÀngeln hotade han med att göra ett hÄl med tummen pÄ Auberts panna om han inte gjorde som han blivit tillsagd. Kyrkohedern trodde fortfarande att det var en dröm och dÄ gjorde Michel ett avtryck med sin tumme pÄ Auberts pannan. DÄ förstod S:t Aubert att ÀrkeÀngeln menade allvar och satte genast igÄng med att bygga ett kloster.
Kyrkoherden S:t Auberts huvud, med hÄlet i pannan efter Michels tumme, finns i dag avgjuten i en nÀrliggande kyrka. Dessutom har man i dag en tre meter hög staty pÄ ÀrkeÀngeln, Michel i guld, pÄ klostrets högsta torn.
Mont Saint Michel, skall ses i verkligheten. Jag var hÀr i min ungdom för cirka 50 Är sedan och tyckte redan dÄ att det var en helt fantastisk byggnad. SÄ vacker, sÄ komplett med tanke pÄ klostrets Älder och i dag, efter ett helt arbetsliv som byggare, fattar man absolut inte hur denna skapelse har kunnat genomföras. Det Àr helt ofattbart hur den mÀnskliga handen, bara med hammare och huggmejsel, kunnat utföra detta.
De Ätta pelarna, som bÀr upp högtornet till exempel, Àr minst en och en halv meter i diameter, och minst 20 meter höga, helt uthuggna i stora cirkelformade stenblock. Hela byggnaden Àr ett arkitektoniskt mÀsterverk frÄn ritningar till hantverk.
Helt otroligt och sjÀlv gnÀller jag nÀr batteriet i skruvdragaren Àr slut.
Tiderna förÀndras och vi med dem, vi gör mycket i dag som dom inte kunde göra pÄ den tiden och tvÀrt om.
Bukten runt Mont Saint Michel har en av Europas största tidvattenvariationer med en höjdskillnad, som mest, pÄ 14 meter mellan ebb och flod.
Under nÄgra timmar varje dygn Àr Mont-Tombe en ö och kan endast nÄs med den nya bro som byggts pÄ senare Är mellan fastlandet och klippan.
Det Ă€r en fantastisk naturförestĂ€llning att se nĂ€r vattnet stiger över det vattenfria landskapet runt klostret. I folkmun kallas det ofta för ”Den rusande damen”  eller ”Galopperande hingstar” beroende pĂ„ att vattnet stiger med mycket hög hastighet.
Jag minns frÄn ungdomen nÀr jag och min kompis Ronny var hÀr, nÀr vi med tidvattnet i hasorna flydde i panik över deltalandskapet till fastare mark.

Det leriga landskapet som skiljer klostret frÄn fastlandet vid lÄgvatten

Det Àr cirka 50 Är sedan och lÄngt innan det fanns en bro.
TvÄ övernattningar blev det pÄ Camping Aux Pommier i Beavior som ligger cirka fem kilometer frÄn klostret, innan vi knappade in vÄr nÀsta övernattning pÄ vÀgen mot Medelhavet.

Ile dŽOléron, ljusets ö
MÄlet för dagen var Chaillevette i Frankrike, knappt 50 mil nÀstan rakt söderut. Resan var helt problemfri pÄ dyra betalvÀgar, men det visste vi om sÄ det finns inga utrymmen för negativiteter. Alternativet, att undvika betalvÀgar i Frankrike, har vi provat en gÄng och det Àr inte lÀngre ett alternativ om man inte tror att man skall leva i evighet.
Efter ett antal kilometrar, med gator, korsningar och rondeller, byggda för Renault Twingo, anlĂ€nde vi stĂ€llplatsen som vi knappat in pĂ„ ”Tina”, vĂ„r GPS.
Med svetten i pannan lovade jag dyrt och heligt att hit kommer vi aldrig mer att Äka med större fordon Àn en cykel. Inget ont om stÀllplatsen, men vÀgen hit och dÀrifrÄn, var inte lÀmpad för sju ton husbil.
Anledningen till valet av Chaillevette var att det var en lagom lÄng dagsetapp och att det fanns ostronodlingar i dessa trakter som vi gÀrna ville beskÄda.
Tidigt nÀsta morgon krÄnglade vi oss ut frÄn det tÀtbebyggda gamla villaomrÄde och nÀrmast till hands, för nÄgra dagars övernattning, lÄg ön Ile dŽOléron som ligger pÄ Biscayabuktens nordöstra sida, bara nÄgra kilometer frÄn Chaillevette.
Efter bron till ”ljusets Ă¶â€, som ön kallas, hittade vi Camping La Brande, bara nĂ„ra kilometer frĂ„n den lilla staden, La Chateau d’OlĂ©ron som grĂ€nsar till brofĂ€stet.
NÀr stödbensölen var sÀnkta, cyklade vi de fÄ kilometrarna till La Chateau, som visade sej vara en mycket trevlig liten stad. I den lilla hamnen med fiskebÄtar som rullade in för att lossa dagens fÄngst lÄg uteserveringarna vÀgg i vÀgg med varandra och hela den gamla stadsdelen omgÀrdas av en mycket stÄtlig mur.

Porten till den gamla militÀrförlÀggningen

Hela Citadellet, som omrÄdet heter innanför murarna, har tidigare fungerat som militÀrförlÀggning, Àr i dag ett mycket uppskattat friluftsomrÄde för flanörer till elitmotionÀrer.
Vid ett tillfĂ€lle, nĂ€r vi irrade omkring i den gamla stadsdelen, trĂ€ffade vi pĂ„ en svensk dam som var bofast pĂ„ ön. Hon hade mycket att berĂ€tta om ön och dessutom visade hon oss, sitt tiomiljoners projekt, som hon skulle flytta in i om ungefĂ€r ett halvĂ„r. Hon var bosatt pĂ„ ön sedan fem Ă„r tillbaka och hĂ€r hade hon bestĂ€mt sej för att bo resten av sitt liv. Fullt förstĂ„eligt, för benĂ€mningen ”ljusets Ă¶â€ fĂ„r man inte bara, den har man förtjĂ€nat.
Det överraskande var att man kunde se Fort Boyard, dÀr Gunde peppar kÀndisar att utföra tÀvlingar som ligger lÄngt utanför deras normala komfortzon. Fortet ligger ganska lÄngt frÄn land, men det var inga problem att se den, frÄn öns norra sida.
Vi trivdes sÄ bra pÄ ön att vi efter tvÄ nÀtter pÄ Camping La Brande, gjorde en förflyttning nÄgra mil lÀngre norrut till en stÀllplats Le Moulin, strax utanför Saint-Denis.

Det blev mÄnga hÀrliga cykelturer pÄ ön

Efter nĂ„gra kortare cykelturer, i ett  helt underbart sommarvĂ€der, utmed Biscayabuktens strĂ€nder var det dags för fredagsmys utanför Carthagon eftersom barer och restauranger, pĂ„ denna del av ön, Ă€r en bristvara. Det mingel som vi upplevde i La Chateau var som bortblĂ„st, men att sitta utanför Carthagon en ljummen kvĂ€ll, iförd kortbralla och t-shirt, med ett stort glas rött i nĂ€ven, Ă€r inte heller fy skam.
Ile dŽOléron var en annorlunda men upplevelserik ö med fiskebyarna, vinodlingsfÀlten och lÄnga strÀnderna som vid ebb mest liknade en oÀndligt bred grÄdaskig lermassa och som vid högvatten förvandlades till hÀrliga och badvÀnliga sandstrÀnder.

Bron frÄn fastlandet till Ile dŽOléron

Den drygt tre mil lÄnga genomfartsleden frÄn bron till fyren, i andra Ànden av ön, gick tvÀrs igenom nÄgra gamla fiskebyarna med trÄnga gator och korsningar. Vid möte med andra tunga fordon var det bara centimetrar som skilde backspeglarna frÄn att skrapa i de lÄga stenhusens fasader.
Ile d’OlĂ©ron Ă€r en mycket populĂ€r ö, framför allt av fransmĂ€n och enligt den svenska damens uppgifter, tiodubblas befolkningen under sommarmĂ„naderna.
Efter tre hĂ€rliga dagar pĂ„ ”ljusets Ă¶â€, med allt frĂ„n att ha sett Fort Boyard i kustbandet, till de underbara cykelturerna, var det verkligen vĂ€rt att trĂ€ngas med andra tunga fordon i dom gamla byarna.
Sammanfattningsvis kan vi sĂ€ga att, har man vĂ€garna förbi ”ljusets Ă¶â€ sĂ„ Ă€r ett besök ett mĂ„ste.
Tidigt nÀsta morgon var det Äter dags för en förflyttning och vÄrt nÀsta mÄl i planeringen var ytterligare nÀstan 50 mil rakt söderut. NÀrmare bestÀmt till den norra delen av Spanien som Àven den grÀnsar mot Biscayabukten.
Efter cirka 30 mil pÄ dagens etapp ledsnade Helena pÄ de monotona motorvÀgarna. Hon gurglade fram en stÀllplats inne i en nationalpark, nÄgon mil frÄn motorvÀgen, dÀr vi skulle kunna övernatta. Efter ett antal avstÀngda vÀgar med omdirigeringar, hittade vi stÀllplatsen, som lÄg lÄngt bortom den icke inhemska befolkningens kÀnnedom.
Incheckningen skedde digitalt och utan Helenas tÄlamod, hade vi aldrig kunnat komma in. Men vÀl pÄ plats visade det sej vara en mysig stÀllplats med allt som vi husbilsÄkare behöver och att priset för ett dygn lÄg under hundralappen inklusive el, försÀmrade ju inte helhetsbilden.
En övernattning blev det innan vi riktade Carthagon rakt söderut igen mot huvudmÄlet, Zarautz, som ligger i norra Spanien, strax innanför grÀnsen mot Frankrike.

Zarautz, Spanien
NĂ€stan pĂ„ klockslaget, tvĂ„ veckor efter det vi steg pĂ„ KielfĂ€rjan i Göteborg, anlĂ€nde vi Grand Camping Zarautz i Spanien. VĂ€dret var helt fantastiskt med solsken och behaglig nordbotemperatur, inte för varmt och inte för kallt. TerrĂ€ngen i denna del av Spanien Ă€r snarlik Alperna i Österrike med branta grönklĂ€dda sluttningar, lĂ„gvĂ€xande buskage och samma arkitektur pĂ„ mĂ„nga byggnader.

Alpliknande natur och byggnader

Campingen, som Àr belÀgen pÄ toppen av ett 120 meter högt berg, bjöd pÄ en helt fantastisk utsikt över Biscayabuktens blÄnande vatten.

 Viken vid Zarautz Ă€r mycket populĂ€r bland surfare

Zarautz Àr ett mecka för surfare och frÄn campingen, sÄg man förutom playan och den lilla byn, ett stort antal surfare som plaskade omkring i de skummande vÄgorna som bildas dÀr havet möter land.
Nackdelen med att bo sÄ högt upp Àr att det var jobbigt att ta sej bÄde upp och ner. NÀrmaste vÀgen till byn var en brant stig med 439 ganska ojÀmna trappsteg och dÀremellan stensatta stigar med kraftig lutning. Alternativet var att följa den nÀstan fyra kilometer lÄnga bilvÀgen, men Àven efter en sÄ lÄng uppförsbacke sved det ordentligt i lÄren.
PĂ„ den mycket vĂ€lordnade ACSI campingen fanns bĂ„de affĂ€r och restauranger och strax intill ligger Bodega Talia-Berri, en vingĂ„rd som tyvĂ€rr var stĂ€ngd för sĂ€songen.  

Bodega Talai-Berri ovanför vinodlingarna

Vid ett tillfĂ€lle tog vi apostlahĂ€starna ner till den lilla byn Orio, som ligger pĂ„ Zarautz motsatta sida av berget. Den smala bilvĂ€gen ner till byn var ungefĂ€r en kilometer kortare Ă€n bilvĂ€gen till Zarautz, men nĂ€r  höjdmetrarna Ă€r samma och strĂ€ckan Ă€r kortare, dĂ„ blir det brantare, och det blev det.

PÄ vÀgen till Orion passerade vi mÄnga hus för den som Àr hÀndig

För tredje gÄngen pÄ lika mÄnga dagar, fick jag kÀnna pÄ att jag bara har tvÄ Ärsringar kvar till 80 samt att en femtedel av min kropp Àr rent övergödning. Med genomblöt t-shirt och stela vadmuskler slÀpade jag mej in pÄ campingbaren dÀr Helena bestÀllde in varsin stor öl. Den ölen visste var den hörde hemma.

VÀdret fortsatte att hÄlla i sej och vi fortsatte att trivas pÄ hyllan. NÀr Helena en dag ville gÄ en Ànnu lÀngre runda bad jag vÀnligen men bestÀmt om att fÄ avstÄ. Jag valde i stÀllet att besöka resterna av en nedlagd gammal hamn med omlastningsstation frÄn 1909 som ligger strax nedanför campingen. Hamnen var bara i drift ett tjugotal Är eftersom jÀrnmalmen tog slut i de nÀrliggande gruvorna och 1940 monterades hela omlastningsstationen med kranar och linbanor ner.

Resterna av den gamla omlastningsstationen

Man sparade stora delar av byggnaderna till eftervÀrlden och i dag tillhör platsen en av de dokumenterade sevÀrdheterna i denna del av Spanien.
Efter fyra helt underbara dagar i solsken, blev vÀdret betydligt ostadigare, med regn och stormliknande vindar över Biscaya. Men helheten pÄ vistelsen har varit helt underbar med mÄnga fysiskt krÀvande, men vackra vandringar i bergen och en campingplats som platsar pÄ vÄran topp femlistan, med extra allt.
Den fortsatta planen var att fortsÀtta Ànda upp till den nordligaste spetsen i Spanien, men eftersom metrologerna spÄdde sÀmre vÀder i den delen av landet, ombestÀmde vi oss. Vi riktade i stÀllet in oss pÄ att dra oss lÀngre söderut.
Sju nÀtter blev det pÄ Grand Camping Zarautz och tack vare att vi hade ACSI kortet fick vi en natt gratis.

Biscayabukten
NÀr jag som 15 Äring gick uppför lejdaren pÄ en styckebÄt med allt mitt bagage och alla mina drömmar, var jag nog den lyckligaste och mest ovetande mÀnniskan i hela vÀrlden.
Eftersom grĂ€nsen ”att fĂ„ gĂ„ till sjöss” pĂ„ den tiden var 16 Ă„r, var mina förĂ€ldrar tvungna att godkĂ€nna min ansökan att fĂ„ mönstra pĂ„ bĂ„ten som jag sökt jobb pĂ„. Min mor sa helt tvĂ€rt nej men far lyckades efter nĂ„gra veckor övertala henne. Dagen efter ansökan godkĂ€nts fick jag jobb som kockelev pĂ„ M/S Kolsnaren och bara ett halvt dygn senare, lĂ€mnade lotsen bĂ„ten utanför Vinga.

M/S Kolsnaren, byggd 1944 pÄ Eriksbergs varv

Det var tidig morgon och jag hade knappt hunnit borsta tÀnderna innan arbetet i kabyssen satte igÄng. En barsk alkoholstinkande och fördrucken stewart önskade mej vÀlkommen liksom kocken och andrekocken. Det var vi tre som skulle ansvara för att besÀttningen fick tre mÄl mat om dagen och att dom som hade nattpassen fick sina matpaket.
Detta var starten pĂ„ mitt nĂ€stan tvĂ„Ă„riga sjömansliv som bestod av bĂ„de ris och ros och varför jag skriver om det  hĂ€r beror pĂ„ att vi nu befunnit oss vid Biscayabukten under en dryg vecka.
Den 112 meter lÄnga bÄten hade ett Dwt (bruttolastförmÄga) pÄ 6060 ton, en ganska liten bÄt sett till dagens mÄtt och den gick med styckegods mellan Skandinavien och kusterna runt Afrika.
Första gÄngen, nÀr vi var i Engelska kanalen och nÀrmade oss Biscayabukten, rapporterade kaptenen om farorna pÄ denna strÀckning. Dom erfarna sjömÀnnen passade ocksÄ pÄ att berÀttade ocksÄ hissnande historien om olyckor och förlisningar som skett just dÀr genom Ären. Men pÄ vÄr strÀckning mellan Norden och Afrika, mÄste man passera genom bukten, om man inte vill runda hela England.
Biscayabukten var och Àr fortfarande ökÀnt för sitt oförutsedda vÀder. Havet kan pÄ nÄgra fÄ timmar Àndra karaktÀr frÄn stiltje till full storm och med dÄtidens bÄtar kunde det vara helt förödande.
NÀr jag för tredje gÄngen skulle passera Biscaya, varnade kapten för oroligt vÀder med gropig sjö, vilket han av sÀkerhetsskÀl gjorde varje gÄng vi skulle passera bukten. Det regnade och blÄste nÀr jag gick till kojs, men det var inget som oroade. Efter drygt ett Är pÄ bÄten hade man ju vant sej vid sjömanslivet och jag hade Àven hunnit med att bli uppgraderad till andrekock.
Mitt i natten gick larmet och alla visste vad som gÀllde. Nu var det bara att pÄ kortast tÀnkbara tid hitta sin position i livbÄten som vi trÀnat pÄ ett otal gÄnger under min vistelse ombord. Fyra livbÄtar, med plats för 8 personer i varje, satt förtöjda i vinschar ovanför dÀcket och varje person hade sin egen plats dÀr Àven de personligt instÀllda flytvÀstarna lÄg. Nu var det skarpt lÀge, det var nu alla skulle veta vad som gÀllde i en krissituation och bara ett tiotal minuter senare var hela Biscayabukten i uppror.
Havet var becksvart och regnet piskade pÄ med vÄldsam kraft. BÄten fullkomligt drÀnktes nÀr vÄgorna sköljde in över dÀcket medans vi for omkring som en kork i den upproriska bukten.
DÀr satt vi fastspÀnda och kunde inget annat göra, vi kunde bara hoppas pÄ att den ökÀnda bukten skulle lugna ner sej. Det var bara att vÀnta pÄ ytterligare order frÄn kaptenen och efter ett par timmar kom ordern, faran Àr över.
Det Àr just detta som Biscayabukten Àr kÀnt för, ena stunden lugnt och skönt och nÀsta stund full storm och tvÀrt om.

Den hÀr historien har inget med vÄr klimatemigration att göra. Jag blev bara pÄmind om hÀndelsen nÀr jag nu, drygt 60 Är senare, blickade ut över Biscayabukten som för dagen bjöd pÄ kraftiga vinbyar och ett piskande regn.

Tordesillas
FrÄn Zarautz till dagens mÄl, Tordesillas. var det drygt 36 mil i sydvÀstlig riktning. Dom första tio milen gick genom ett mycket dramatiskt landskap, med broar och tunnlar som avlöste varandra. NÀr man kör pÄ dessa fyrfiliga betalvÀgar, som trots höga berg och djupa raviner, Àr nÀstan helt horisontella, fÄr man en viss förstÄelse för att det kostar, Àven fast det svider i plÄnboken.
LÀngre söderut pÄ dagens etapp möttes vi av jordbruk pÄ stora böljande fÀlt och man kunde se plöjda Äkrar sÄ lÄngt ögat nÄdde. HÀr var det inga vÀgavgifter och direkt mÀrkte man att underhÄllet var nÄgot sÀmre, men fortfarande i ett fullt godtagbart skick. Det var söndag och i Spanien, liksom mÄnga andra europeiska lÀnder, Àr lÄngtradartrafiken förbjuden pÄ helgerna vilket gör att det flyter pÄ bÀttre för oss som kör nÄgot fortare Àn den tunga trafiken och nÄgot saktare Àn smÄbilarna. Det blir en jÀmnare körning och inte sÄ mÄnga filbyten.
Vi checkade in pÄ Camping El Astral vid lunchtid och pÄ andra sidan floden Duero sÄg vi den medeltida staden och bron Puente de Tordesillas.

Puente de Tordesillas

Dagen efter ankomsten promenerade vi över den gamla, men mycket vackra bron, till de gamla stadsdelarna med byggnader frÄn medeltiden. Vissa av dom gamla fastigheterna var i akut behov av en hÀndig hand om mÄlsÀttningen Àr att bevara dom för framtiden.

Ung stark person med överflöd av energi sökes

Varje Är, den 15 september, ordnar stadsförvaltningen i Tordesillas en nÄgot mer spektakulÀr fest för ortsborna. Ett jÀttejippo som fÄr mÀnniskor att vallfÀrda hit frÄn omgivningar, gamla som unga som vill vara med pÄ festen.

Tjuren symboliserar ”Puente de la Vega

Man slĂ€pper ut en fullvuxen tjur pĂ„ dom smala gatorna i de centrala delarna av den  gamla staden. DĂ€r drivs och hetsas djuret genom trĂ„nga gator av folk som attackerar den med knivar och spjut.
Tjurens kamp mot döden pÄgÄr under ungefÀr en timmes tid och inte förrÀn det plÄgade djuret har kommit över bron, Puente de Tortillas, fÄr den dödas
Toro de la Vega, som kallade jippot kallas, anses vara en av de rĂ„aste tjurfĂ€ktningsturneringar som existerar i dag.  
Camping al Astral var en angenÀm överraskning med en bra restaurang, rena fina hygienutrymmen, men kalla, och stora hÀrliga platser med ström.
Efter tvĂ„ nĂ€tter lossade vi handbromsen och före dagens ljus hade vi passerat bommen pĂ„ campingen. Framför oss hade vi nĂ€stan 80 mil till vĂ„rt nĂ€sta stora huvudmĂ„l, Albufeira i södra delen av Portugal.  

Albufeira
Vi tillbringade nÀrmare 10 timmar av dagen pÄ tvÄfiliga motorvÀgar genom ett böljande landskap med olivlundar, odlingar och nyplöjda sÀdesfÀlt. VÀgarna var i bra skick med nÄgra fÄ kortare strÀckningar, som var i behov av ett nytt ytskikt. Men det bÀsta av allt, inte en enda betalstation pÄ hela dagsetappen, det kÀndes nÀstan som att vinna pÄ lotteri.
Trötta, men glada efter den lĂ„nga resan, anlĂ€nde vi Albufeira Camping pĂ„ Algarvekusten i Portugal. Eftersom vi nu var sĂ„ lĂ„ngt vĂ€sterut kom vi in i en annan tidszon och Ă€n en gĂ„ng detta Ă„r, fick vi vrida tillbaka klockan med en timma. Nu blev det svĂ„rt med alla svenska tv-tider som skall passas, ”Robinson”, ”Bonde söker fru”, ”Idol” ”Handbolls EM” och sĂ„ vidare.

Vi har nu avverkat cirka 320 mil frĂ„n det vi lĂ€mnade Tjörn och ju nĂ€rmare Medelhavet vi kommer desto behagligare temperaturer. Men det kan Ă€ven bli regn, mycket regn, vilket vi fick veta bara nĂ„gon timme efter incheckningen.  Hela campingen flöt, vilket gav oss en vĂ€lkommen vila efter en hel dag pĂ„ vĂ€garna. Det var bara att dra handbromsen, hĂ€lla upp ett glas rött, eller tvĂ„ och slappa framför TV; n med handbollsmatchen Sverige-Danmark. NĂ€r det  spelas matcher mellan Sverige och Danmark kan jag verkligen koppla av, eftersom jag hĂ„ller lika mycket pĂ„ bĂ„da nationerna.
Albufeira, som hĂ€rstammar frĂ„n arabiska Al-Buhera (lagun), var fram till turistinvasionen, runt mitten av 1900-talet, en liten fiskeby. PĂ„ lite drygt ett halvt sekel har den lilla byn, med nĂ„gra fĂ„ bofasta, vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag bor cirka 40 000 permanent hĂ€r, men under semestertider vĂ€xer innevĂ„narantalet till nĂ€stan det dubbla.

Dom vita husen ligger pÄ höjderna ovanför Atlanten

Staden Àr inte bara attraktiv för sin skönhet utan ocksÄ för sitt lÀge pÄ Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett vÀl fungerande vÀg- och jÀrnvÀgsnÀt Àr det lÀtt att ta sej hit frÄn jordens alla hörn.
Vi cyklade dagligen de tre kilometrarna frÄn campingen till Da Oura Beach dÀr vi badade i Atlantens skummande vÄgor, solade och promenerade pÄ den lÄnga stranden. Det var en helt underbar kÀnsla att vandra i strandkanten och kÀnna den blöta sanden sippra mellan tÄrna. Att i badklÀder kunna vistas vid havet utan att frysa, i mitten av november, det Àr livskvalitet som jag önskar att alla borde fÄ uppleva.

Den kilometerlÄnga underbara sandstranden i Albufeira

Hela Albufeira Àr uppbyggt vid beachen med butiker som kan vÀcka turisternas köplust och uteserveringar som lockar med vÀtskor i alla dess fÀrger och blandningar.
Att Algarvekusten Àr populÀr avspeglar sej ocksÄ pÄ bostadspriserna. Vi sneglade in i ett mÀklarfönster och bara för att ta ett exempel pÄ allt som fanns till buds, fastnade vi för en trerumslÀgenhet pÄ 130 m2 med tre badrum, balkong och gemensam poolanlÀggning. LÀgenheten hade ingen utsikt över havet och ÀndÄ hamnade prislappen pÄ cirka 4,6 miljoner svenska kronor. Lite vÀl högt pris för ett fritidsboende tyckte vi sÄ vi beslutade att fortsÀtta med vÄrt liv i husbilen, nÄgra Är till, eller tills regeringen höjer det statliga bidraget som vi Àldre fÄr.
PÄ den nÀst sista dagen i Albufeira fick vi besök av Falkenbergarna, Lena och HÄkan, som campade med sin husbil drygt en mil lÀngre österut pÄ Algarvekusten.
Det var ett mycket trevligt initiativ frÄn deras sida som bjöd pÄ mÄnga skratt och ett antal besök pÄ stadens utskÀnkningsstÀllen. Efter en minnesrik heldag tillsammans, i den gamla fiskebyn, tog dom bussen tillbaka till sin husbil och vi gjorde vÄr sista cykeltur tillbaka till campingen för denna gÄng. StyrstÄngsfylla? Ja kanske, men ytterst lite.
Sju nÀtter blev det pÄ platsen som vi tyckte hade extra allt och som vi med all sÀkerhet kommer att Äterkomma till.

Albufeira, utsedd till turismens huvudstad i Portugal

Falesia
Vi hade gjort upp med vÄra vÀnner frÄn Falkenberg att vi skulle ta ett par övernattningar dÀr dom lÄg för att fÄ en annan del av Algarvekusten. Redan före soluppgÄngen, lÀmnade vi Albufeira och bara drygt en mil senare, anlÀnde vi Algarve Camperpark i Falesia. Ingen lÄng strÀcka alltsÄ, men vi fick tipset att komma tidigt och stÀlla oss i kö utanför grindarna, eftersom stÀllplatsen nÀstan alltid Àr fullbelagd. Vi stod som tvÄa i kön och strax efter nio fick vi en plats utan el pÄ den mycket frÀscha stÀllplatsen. Lena och HÄkan mottog oss med stora famnen och redan dÄ kÀnde vi att hÀr kommer vi att stanna nÄgra dagar.
Efter den morgontidiga stödbensölen gick vi tillsammans ner till stranden, Praia da Falesia, som bara ligger nÄgra hundra meter frÄn stÀllplatsen. Den vyn som mötte oss nÀr vi var framme vid kanten pÄ de dramatiska stupen ner mot havet sitter för alltid fastlimmad pÄ nÀthinnan.
För att nÄ stranden tog vi oss ner via en jÀttelÄng trappa och Àn en gÄng fick vi kÀnna pÄ det underbara med att gÄ i vÄt sand som sipprar mellan tÄrna och skummande vÄgor som sköljer över bara fötter. Vi tyckte inte att vÀdret tillÀt nÄgra bad, sÄ vi fick nöja oss med en lÄng promenad med Atlanten pÄ ena sidan och de dramatiska klippformationerna som skiftade i ljusa och mörka rödbruna fÀrger, pÄ den andra.

Den 147 steg lÄnga trappan till stranden

Algarvekusten nÀr den Àr som vackrast

Den breda och lÄnga handikappanpassade rampen

Efter drygt en kilometers promenad i vattenbrynet fanns det en jÀttelÄng handikappanpassad ramp som tog oss upp till höjderna igen. PÄ vÀgen tillbaka till stÀllplatsen gick vi pÄ upptrampade stigar i den barrtrÀdsbeklÀdda vegetationen pÄ höjderna. Det var en fantastisk utsikt, som gav ordentligt sug i magen nÀr man kom för nÀra kanten pÄ stupen.
Vi hade satt upp oss pÄ en kölista för att fÄ en plats med el och redan nÀsta dag var det dags för förflyttning igen. Trots att förflyttningen bara var inom stÀllplatsen tyckte jag att det hörde till god tradition med en stödbensöl, men dÀr sa stÀmman nej.

Vilamoura och Quarteira
Falkenbergarna som varit hÀr mÄnga gÄnger guidade oss till den ena sevÀrdheten efter den andra. Bland annat cyklade vi ett flertal gÄnger till Vilamoura för att Àta lunch.
Vilamoura anses vara det största lyxkomplexet i hela Europa och vÀgg i vÀgg med den lyxiga staden ligger Quarteira, ett gammalt genuint fiskesamhÀlle som i dag ocksÄ lever pÄ turismen.
Till Vilamoura lockas frÀmst dom med vÀlfyllda plÄnböcker. HÀr finns bland annat en jÀttestor hamn dÀr dom dyra pjÀserna tÀvlar om uppmÀrksamheten och lÀngs kajerna ligger restauranger och flotta butiker kloss an varandra.

Den stora hamnen med lustjakter i alla prisklasser

Inbjudande utskÀnkningsstÀllen utmed kajkanterna

LyxbostÀder finns för allas smaker, vid hamnen eller vid nÄgon av de sex golfanlÀggningarna som tillsammans har 950 hektar grönomrÄden. Om man tröttnat pÄ att spela golf eller fara runt i lustjakten kan man strosa pÄ den kilometerlÄnga stensatta boulevarden i Quarteria som ligger mellan Atlanten och bebyggelsen.

Olhos de Agua
Vi besökte Àven en annan liten by, Olhos de Agua. En helt annan sorts by som fortfarande vittnade om smÄskaligt fiske med smÄ slitna bÄtar som dragits upp pÄ land och smÄ skjul dÀr nÀt, fiskelÄdor och andra redskap tÀvlade om platsen.
För att komma till Olhos de Agua anvÀnde vi det vi har fÄtt benen till, alltsÄ att gÄ. Vi plaskade i vattenbrynet nÄgon kilometer i vÀstlig riktning till en udde som skar av stranden. DÀrifrÄn tog vi oss upp till höjderna pÄ ganska ogÀstvÀnliga stigar, varifrÄn vi hade fantastisk utsikt över den lilla fiskebyn med restaurangen som var dagens mÄl.

Olhos de Agua med den lilla restaurangen

Efter nÄgon timma, nÀr ölen installerat sej i sitt nya hem, hade tidvattnet sjunkit undan sÄ pass mycket att vi kunde gÄ runt udden pÄ det som bara nÄgon timme tidigare var en stenig havsbotten.

NÀr tidvattnet sjunkit undan hittade vi nya vÀgar att gÄ

Faro
Faro, som Àr Algarveregionens huvudstad, har en mer distinkt portugisisk kÀnsla Àn de flesta semesterorterna utmed sydkusten. Stan har mÄnga besökare frÄn hela Europa men dom flesta, liksom vi, passerar bara förbi.
Efter drygt en vecka pĂ„ Algarvekusten hyrde vi en bil tillsammans för ytterligare upptĂ€ckter och vĂ„rt första mĂ„l var Faro, men inte sjĂ€lva stadskĂ€rnan. Vi valde i stĂ€llet att promenera pĂ„ den lĂ„nga bebyggda landtungan, Ilha de Faro, som tillsammans med naturreservatet, Rio Formosalagunen, gör att staden ligger cirka sju kilometer frĂ„n havet och strĂ€nderna. 

Landtungan med naturreservatet som skiljer Faro frÄn havet

Ila de Faro skiljer Rio Formosalagunen frÄn Atlanten

DÀr bilvÀgen tog slut fortsatte vi till fots ut pÄ den kilometerlÄnga landtungan. Hela promenaden kantades av vindpinade lÄga buskar mellan sanddynerna och vÀderutsatta byggnader som var i stort, stort behov av hÀndig arbetskraft. Hela omrÄdet vittnade om fattigdom och övergivenhet och den precisa motsatta till upplevelsen i Vilamoura och Quarteria.

Kap Sankt Vincent
Bilen som vi hyrt skulle vi ha i tre dagar och pÄ vÄr andra dag var mÄlet fyren som Àr Europas sydvÀstligaste punkt. Vi Àr fortfarande kvar pÄ Algarvekusten och cirka Ätta mil frÄn campingen i Falesia. Fyren som har en mycket kraftig ljusanordning Àr byggd ovanpÄ ett gammalt kloster och kan ses till havs pÄ över 30 sjömils avstÄnd.
Udden som fyren ligger pĂ„ var under antiken kĂ€nd som den yttersta delen av den dĂ„ kĂ€nda vĂ€rlden.  Med sina lodrĂ€ta bergvĂ€ggar och dramatiska landskap gav klippan brĂ€nsle till vidskepelser, myter och legender.
I nĂ€rheten av udden har det genom historien stĂ„tt mĂ„nga sjöslag och det mest kĂ€nda Ă€r ”Slaget vid Kap Sankt Vincent” Ă„r 1797 mellan Storbritannien och Spanien.
VÄrt mÄl med besöket var att se den vackra fyren och dom branta klipporna som vi hört talas om. Men nÀr vi kom fram var hela fyren inklÀdd i plast men vi fick ÀndÄ uppleva dom hisnande höjderna frÄn stuprÀta klippvÀggar.

Det var inte det hÀr vi ville se, sÄ vi fick lÄna

en bild pÄ fyren, utan plast, frÄn nÀtet

Dom hisnande stupen vid fyren (se dom smÄ figurerna uppe till höger)

Sagres
Cirka sex kilometer frÄn fyren, ligger den ensliga och ogÀstvÀnliga udden Sagres.
År 1420  sĂ€ndes enligt legenden den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen hit för att arbeta. Han bjöd in och anstĂ€llde sjömĂ€n, resenĂ€rer, kartritare och lĂ€rde av alla de slag som kunde bidra med kunskaper om sjövĂ€gar, navigation och skeppsbyggnad. 
Med all den kunskap i bagaget lÀt Henrik bygga en sjöfartsskola med bibliotek och forskningscentrum dÀr han i tvÄ Ärtionden arbetade hÄrt med expeditioner och upptÀckter.
Prins Henrik deltog inte sjÀlv i expeditionerna men han var initiativtagare till mÄnga lyckade upptÀckter som till exempel Azorerna, Kap Verdeöarna, Senegal och Gambia.
Henrik dog 1460 i Sagres och hans efterföljare Joao Serrao deltog i den första vÀrldsomseglingen endast 50 Är efter prinsens död.

Forskningscentrumet pÄ den ogÀstvÀnliga udden

Fyren pÄ det steniga landskapet

Praia da Luz
Efter besöken pÄ fyren, Kap Saint Vincent och Henrik Sjöfararens Sagres, var det dags att vÀnda Äter mot vÄr stÀllplats i Falecia. Efter bara nÄgon mil ville vÄra fantastiska guider visa oss ytterligare en fin plats med strandbarer dÀr vi kunde inta en vÀlbehövlig mÄltid.
HĂ„kan som kört hela tiden rattade Opel Corsan mot stranden i Luz, som betyder ”Ljusets strand” och efter en kortare promenad i ett vackert villaomrĂ„de nĂ„dde vi stranden och barerna som trĂ€ngdes om utrymmet. Luz, liksom mĂ„nga Ă€ldre orter pĂ„ Algarvekusten, var tidigare en liten fiskeby, som i dag har vĂ€xt till en renodlad semesterort.
Luz fick i maj 2007, stor uppmĂ€rksamhet i media dĂ„ den treĂ„riga engelska flickan Madeleine, försvann frĂ„n sina förĂ€ldrar pĂ„ orten. 

Portimao
Sista dagen i hyrbilen gick till Portimao som ligger cirka fyra mil frĂ„n stĂ€llplatsen dĂ€r vi bor. Staden som har cirka 40 000  innevĂ„nare Ă€r en kĂ€nd turistort och ett viktigt centrum för Portugals fiskeindustri, men vĂ„rt mĂ„l för dagen var den omtalade stranden, Praia Da Rocha.

Praia Da Rocha ligger inbÀddad mellan branta klippformationer

Vi gick omkring pÄ höjderna ovanför den lilla strandremsan och bara njöt av att se alla klippformationer, grottor och hÄligheter som naturen skapat genom tusentals Är.
Det var en helt fantastisk vy som man önskar att alla skulle fÄ se nÄgon gÄng i livet.

Vackra vyer frÄn höjderna (se den lilla gubben mitt i bilden)

Algarvekusten
Hela kustremsan visar den ena fantastiska aha-upplevelsen efter den andra, frÄn vÄr första upplevelse pÄ stranden i Albufeira till Praia Da Rocha som Àr det mest fantastiska som passerat dessa hornhinnor.
Hela Algarvekusten, som Àr den sydligaste delen av Portugal, bestÄr av cirka 15 mil sevÀrdheter.
Eftersom det Àr vÄrt första besök i landet har vi inte ord för hur hÀnförda vi blivit av dess skönhet. Men det Àr helt och hÄllet Lena och HÄkans förtjÀnst att vi fick uppleva alla dessa fantastiska platser. Utan dom och deras kunskap om landet, hade vi förmodligen missat det mesta av allt ovanstÄende.
Vi besökte nio olika platser som i nÀmnd ordning frÄn vÀst till öst var, Kap Sankt Vincent, Sagres, Praia da Luz, Portimao, Albufeira, Olhos Agua, Falesia, Vilamoura med Quarteria och Faro. Platser som alla berikat vÄra kvarvarande celler med bilder som förmodligen aldrig kommer att suddas ut.

Algarvekusten med nio av alla de sevÀrdheter som finns pÄ denna kustremsa

VÄrt baslÀger i Portugal, var med nÄgra fÄ dagars undantag, Algarve Camperpark i Falesia. StÀllplatsen, som mer lutar Ät en fantastisk camping, var topp fem med allt som en husbilsÄkare behöver. Det fanns allt frÄn stora rena fina tomter till tömning av slask, pÄfyllning av vatten och framför allt i mitt tycke, det fanns bÄde personal och en bemannad expedition. StÀllplats förknippar jag mer med obemannade stationer.
Vi hade mÄnga hÀrliga och oförglömliga upplevelser hÀr med bad, promenader, cykelturer och sÄ vidare och sist men inte minst, solnedgÄngarna pÄ Praia da Falesia.

SolnedgÄng pÄ Praia da Falesia

VĂ„r sista dag, timmarna innan Danmarks ödesmatch i fotbolls VM, avslutade vi vĂ„r interna bouleturnering. Inför tĂ€vlingen stod det 2–2 i set och nu skulle det upp till bevis vilken familj som var bĂ€st. Det blev en tuff fajt som vi till slut vann med 13–4 och hela turneringen med 3–2. Lite ofint kan tyckas mot ett par som Ă€gnat mer Ă€n tvĂ„ veckor till att vi skall trivas, men som tack för gĂ€stfriheten hade vi lĂ„tit dom vinna fjĂ€rde set med 13–0.
Återigen ett stort tack till ”Lena Stigfinnare” och ”HĂ„kan Sjöfarare” som vi nu döpt om dom till, efter alla vĂ„ra Ă€ventyr.

Se sÄn stil han har, HÄkan Sjöfararen

Drygt tre veckor blev hela vĂ„rt första besök i  Portugal och Algarvekusten, som vi med all sĂ€kerhet kommer att Ă„terkomma till.
Tidig morgon stÀllde vi in Tina pÄ Tarifa som Àr Europas sydligaste spets med sina 25,2 mil rakt söderut, men drygt 41 mil med bil. (Tina Àr vÄr GPS som vi döpt efter den kÀnda svenska kartlÀsaren Tina Törner).

Tarifa
Portugal gav oss allt frÄn sevÀrdheter till mat och dryck och allt till en mycket plÄnboksvÀnlig kostnad. DÀremot, kan man inte belasta dom för att ha förbrukat stadskassan pÄ vÀgunderhÄll, men som kompensation köpte vi diesel för 18 kronor per liter, alltsÄ cirka 30 procent, eller 9 kronor billigare, Àn hemma.
Efter knappt 10 mil, pÄ bron över floden Guadiana, passerade vi grÀnsen till Spanien.
VÀgarna blev betydligt bÀttre och efter en heldag bakom ratten stannade vi till vid en camping, som ligger cirka sex kilometer norr om Tarifa.

Camping Torre de la Plana
Campingen var fullbelagd men vi fick stÄ pÄ en platÄ strax ovanför landsvÀg N-340, vilket var samma plats som vi stod pÄ, tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof, för tvÄ Är sedan.
VÀdergudarna var pÄ vÄr sida Àven detta Är och innan vi tröttnade pÄ trafikbullret besökte vi campingrestaurangen, varifrÄn vi sÄg de afrikanska höjderna pÄ andra sidan Gibraltarsund. Att vÀdret dessutom tillÀt oss att, Àn en gÄng, fÄ se en hÀrlig solnedgÄng i Atlanten, kÀndes bra.

Campingens restaurang med god mat och dryck samt

utsikt mot solnedgÄngen och den afrikanska silhuetten

Camping Rio Jara
Efter tvÄ nÀtter lÀmnade vi ljudet frÄn den snabba trafiken pÄ vÀgen nedanför och flyttade oss tre kilometer nÀrmare Tarifa, till Camping Rio Jara.
Vi checkade in tidig söndagsmorgon och vid vÄr första anblick sÄg det vÀldigt vÀlkomnande ut. Vi fick en bra plats med utsikt över havet och dom jÀttestora containerfartygen som sakta gled förbi konturerna pÄ det afrikanska höglandet.
NÀr jag stÀllt ned stödbenen och tog tag i ölöppnaren, men dÀr blev det tvÀrstopp. StÀmman tyckte att det var för tidigt pÄ dagen. Vi har ju av födsel och ohejdad vana lÀrt oss att inte dricka alkoholhaltiga drycker före klockan tolv och Àven att jag bedyrade att det inte gÀller i Spanien, var det kalla handen.
Campingen ligger mellan landsvÀg N-340 och Atlanten och för att komma till stranden har man byggt en lÄng stensatt gÄngvÀg över sumpmarkerna som skiljer campingen frÄn havet.

Den lÄnga stensatta gÄngvÀgen över trÀskmarkerna till stranden

samt bron över floden Rio de la Jara nÀrmast sandstranden

Allt sÄg vÀldigt vÀlkomnande ut men efter första nattens ihÀrdiga regnande sÄg vi att hela campingen blev en enda stor lervÀllingspöl. Metrologerna spÄdde ihÄllande regn och blÄst i minst en vecka framÄt sÄ vi beslutade att lÀmna Rio Jara redan nÀstkommande morgon.

StÀllplats i Tarifa
Vi lÀmnade inte en camping, vi lÀmnade ett innanhav och vÄr nÀsta destination lÄg ytterligare nÄgra kilometer lÀngre söderut. Nu gick det inte att komma nÀrmare ekvatorn om man inte ville ta fÀrjan till Tanger i Nordafrika, vilket den ena hÀlften, tydligt och bestÀmt, sa nej till.
För husfridens skull ventilerade jag inte Ă€mnet stödbensöl denna morgon. 

FĂ€rjan till Tanger kostar

StÀllplatsen i Tarifa bestÄr av en stor grusplan med flÀckvisa inslag av asfalt. Vi hade turen att hitta en sÄdan plats och slapp dÀrmed dra in allt för mycket av det blöta gruset i bilen.
Tarifa Àr en liten stad med nÀrhet till allt och vÄrt första mÄl var ett besök pÄ ön Isla de Tarifa, med en fÀstning som en gÄng i tiden byggdes för att skydda staden frÄn afrikaner. För att nÄ fÀstningen, som ligger i Gibraltar sund, gÄr man ett par hundra meter pÄ en stensatt pir som skiljer Atlanten frÄn Medelhavet. TyvÀrr var fÀstningen stÀngd, sÄ vi valde i stÀllet att vandra runt pÄ rester av den gamla stadsmuren och dom smala grÀnderna i den Àldsta stadsdelen.

Ringmuren med Castillo de Santa Catalina nÀrmast havet

FrÄn höjderna pÄ de högre delarna av ringmuren, hade man en enorm utsikt över hamnen, fÀstningen pÄ ön och framför allt pÄ den 11 km breda Gibraltarsund med de afrikanska silhuetterna pÄ andra sidan.
Vi sÄg ocksÄ den livliga bÄttrafiken, med den ena stora containerbÄten efter den andra, passera grÀnsen mellan Medelhavet och Atlanten.

Utsikt över hamnen, fÀstningen och Gibraltarsund med

all den tunga trafiken som lÀmnar Medelhavet