Vi körde de drygt 33 milen söderut på avgiftsfria vägar som enligt våra fördomar, här på kusten, är dåliga vägar som går genom trånga och hårt trafikerade byar. Men så är det inte. Ställer man in GPS; en på ”snabbaste vägen” och ”undvikande av betalvägar” så kör man mestadels på två eller trefiligt motorvägar utanför byarna. Detta var nytt för oss. En annan ny lärdom är att, skall man besöka de populära resmålen, de som vi svenskar ser som populära, måste man boka camping långt i förväg, även under vintertider.
Vårt mål för dagen Pilar de la Horadada, några mil söder om Torrevieja där vi planerat att träffa bekanta i början på januari.
Helena som är husbilens ”Ulla Bella” började ringa runt till närliggande campingar men det visade sej att alla hade fullbokat över jul och nyårshelgerna utom en, Camping Lo Monte, som hade en plats ledig, men endast över julhelgen.
Eftersom allt annat var fullbelagt bestämde vi oss för en nödlösning, till vidare.
När vi checkat in möttes vi av en välordnad men charmlös camping med i stort enbart tyskregistrerade stora husbilar. Platsen, den enda som var ledig, såg prydlig ut men, det fanns ett stort men, platsen verkade ganska liten. Trots att Helena, vid bokningen, talat om hur lång vår bil var så hjälpte det inte hur vi än baxade och vred Knausen, vi fick helt enkelt inte plats och det var som sagt, den sista platsen. Det var bara att checka ut igen och börja leta efter något annat.
Efter många samtal fick Helena kontakt med Camping San Javier, någon mil från Horadada, som kunde erbjuda oss plats.
San Avier visade sej vara en typisk inhemsk campingplats för hobbyarkitekter som byggt in sina gamla husvagnar med brädor, gamla fönsterbågar, korrigerad rosig plåt, presenningar och så vidare. Hygienutrymmet, som förvisso var städat, var helt ouppvärmt och all annan service var, som man säger i Norge, ”Väck me pusta”.
Platsen vi fick var rymlig och låg strax intill en två meter hög betongmur med allsköns graffitti. Muren skilde oss från en motorväg och ett närliggande industriområde. Kanske inte det mysigaste, men nu fick lyx och trivsel stå åt sidan, nu gällde bara att få en övernattningsplats.
Innan vi somnade ombestämde vi oss gällande besöket hos bekanta i Horadada, det gick helt enkelt inte att få ihop det.
Vi enades om att söka något i trakterna kring Mazarron som ligger ytterligare några mil söderut. Vi ville helt enkelt vara säkra på att få en bra plats över jul och nyårshelgerna.
Som sagt, man lär så länge man lever och nu vet vi att det gäller att boka långt i förväg om man vill åt dom attraktiva platserna.

Mazarron
Ulla Bella, förlåt Helena, kontaktade några platser som vi visste var attraktiva, men dom var fullbelagda. Hon sökte vidare och fick till slut napp på Camping Las Torres i bergen ovanför Puerto de Mazarron. Där erbjöds vi plats och redan vid ankomsten såg vi, utan interna meningsskiljaktigheter, att det var här vi ville fira årets jul och även klivet in i 2020.
Campingen låg högt, den var luftig med en vidunderlig utsikt över Medelhavet och den kustnära bebyggelsen. Platsen vi tilldelades var stor och allt en långliggare behöver fanns inom räckhåll. Allt verkade välunderhållet och inom området fanns pool både ute och inne, restaurang, tennisbana, boulebanor, och så vidare.

Om första intrycket är bra brukar det mesta vara bra

Det var drygt två kilometer ner till bebyggelsen och ytterligare några kilometer till ett stort köpcentra och enda sättet att ta sej dit var till fots eller med cykel.
Vi valde, som vi alltid gör, cykeln. Vägen ner till kusten var behaglig, men det var en riktig pulshöjare varje gång vi skulle upp för backen igen. Den var inte särskilt brant, en seg slakmota kan man säga, som sakta men säkert sög kraften ur en.

Elcykeln har blivit väldigt populär men jag har ett visst motstånd till detta hjälpmedel. Om det är av snålhet eller en överdriven tro på motionens hälsoeffekter, vet jag inte. Men, jag vet att de dagar Helena fyllde min ryggsäck med vinflaskor och matvaror, hade jag inte tackat nej till lite extrahjälp i backen.

Julhelgen
Som vanligt tävlade jag och solen om vem som kommer upp först, vilket jag oftast vinner, men på julaftonens morgon var vi uppe nästan samtidigt, det vill säga vid åtta tiden.
Efter frukost, i solskenet under en klarblå himmel, var det dags för ett besök på Mercadona och fotografering av en konstnärligt utsmyckad rondell i det stora köpcentret.

Vikingaskepp mitt i den stora rondellen

Efter en pulshöjare i backen och innan sillen och snapsen var det dopp i poolen och några timmars kommunikation med yttervärlden som gällde.
Bilder och julhälsningar skickades kors och tvärs via mail, Facebook, Instagram, Messenger och allt vad det heter och att vi hade så många bekanta kunde jag inte ens drömma om. Med det var uppskattat, för den traditionella julen, som man är van vid hemma, kändes då inte så avlägsen.


Vårt bidrag, en varm julhälsning till alla bekanta

När jultorsken med tillhörande drycker passerat strupen och mörkret infunnit sej, var det som en helt vanlig kväll med avslappning, läsning och TV-tittande.

Bergsmassivet
På juldagen bestämde vi oss för en tur i bergen. Kvinnan i receptionen ritade en tänkbar led som kunde passa oss, en lättare vandring som vid en viss punkt, som hon ritade in, skulle övergå till mer avancerad vandring. Där rekommenderade hon oss att vända för den mer avancerade delen, som hon bara drog ett slarvigt streck över, skulle vara ”dangerous” som hon sa.
Upp till vändpunkten var det ungefär tre kilometer och när vi väl var där blev det som det brukar bli, vi kollar vad som finns bakom nästa krök, bakom nästa krök, bakom nästa och så vidare.

Fantastisk vacker i bergslandskapet Mojon Hills

Visserligen var det lite brantare på sina ställen men inte värre än att vi klarade att gå där.
Efter ytterligare någon timmes vandring kom vi fram till en plats där stigen delade sej i två delar. På skissen fans inget sådant vägval inritat, eftersom damen avrådde oss från gå den vägen och när Helena skulle ta hjälp av GPS;en var den helt kontaktbefriad från yttre rymden.
Att vända om kändes inte rätt för vi borde inte var långt från campingen. Det var bara att chansa och då valde vi den stig som såg mest upptrampad ut. Det visade sej vara ett helt felaktigt beslut.
Till en början var stigen okey, ytterligare något brantare och stenigare bara, men efter någon halvkilometer blev vegetationen mer närgången, vilket gjorde stigen smalare och smalare för att till slut försvinna helt i snårighet.

Jag letar efter stigen som försvann

Vi såg från höjderna var Medelhavet låg och visste med det därför vilken riktning vi skulle hålla genom snåren. Vi rörde oss med stor försiktighet ner i branten mot närmaste dalgång. Det var stenigt och halkigt och snåren rev hål på både armar och ben. Väl nere i dalen följde vi den i riktning mot havet och efter några hundra meter fick vi, på långt håll, syn på en gammal husbil och en buss på en kulle. Det gav oss en liten energikick för nu förstod vi att det borde finnas en väg där.
Väl ute på grusvägen, med fast mark under fötterna, var vi rejält trötta, törstiga och lite smågriniga.
Helena fick fram sin telefon, som nu hade kontakt och med Google Maps kunde vi konstaterade att vi kommit fel och inte så lite fel heller. Närmaste väg tillbaka, till fots, var fyra kilometer. Okey igen, nu gick vi i alla fall på en väg, en smal krokig grusväg.
Vägen slingrade sej genom grönskande fält och jättestora inplastade odlingar.
Här och var passerade vi små gårdar med lösspringande hundar som skällde, katter som lögade sej i solen, tuppar som gol och jagade sina öra höns, plus all annan bråte som hör landsbygden till och på några gårdar pågick julfirande med festklädda människor vid uppdukade långbord i trädgården.
De sista kilometerna innan campingen hade vi följe med en hund som inte ville lämna oss och när vi var tillbaka vid receptionen lämnade vi in henne där. Vad som sen hände med hunden vet vi inte och vi vill heller inget veta.
Törstiga, trötta och genomsvetta med sönderrivna armar och ben tog vi ett dopp i den uppvärmda poolen på campingen. Därefter var det dags att korka upp en flaska rött under markisen och genast återkom det goda humöret som blivit så hårt prövat i bergen.
När vi summerade dagen kunde vi konstatera att vår planerade lätta promenad på drygt en halvmil slutade med en tolv kilometer lång och tuff vandring, bitvis i branter genom taggiga buskar och snår och klockan visade att vi irrat omkring i drygt fyra timmar.

Annorlunda restaurang
I slutet på vår felnavigerade vandring, någon kilometer från campingen, uppmärksammade vi en rostig oansenlig hänvisningsskylt med texten Restaurang Casa Blas.
Efter ett par dagar dök den oansenliga skylten upp i minnet igen och av ren nyfikenhet bestämde vi oss för att cykla dit.

I blomkålsfält och inplastade odlingarna, låg Casa Blas

Finns det verkligen en restaurang långt ute på landsbyggden mellan nedlagda gårdar, grönskande åkrar och inplastade jätteodlingar, långt från glamouren nere vid kusten, var frågan vi ville ha svar på.
Iklädda campingdressen cyklade vi iväg mot platsen där vi såg skylten.
Där fanns en restaurang, några hundra meter bortom skyltens placering och vi överraskades av att där stod ett flertal parkerade bilar utanför.
Nu visste nyfikenheten inga gränser. Vi var inte klädda för ett restaurangbesök men gick trots allt in för att se oss om.
Vi hann knappt mer än innanför dörren innan en vänlig dam bjöd in oss till ett besök i restaurangens kök. Där, bland allt annat, fanns den stolta kocken som visade upp sin matlagningsplats, en jättestor vedeldade öppen spis med fyra eldstäder. Där skapade han allt från stora pannor med paella till enklare grillrätter.
När vi återkom till vårt bord fick vi först in en liter rött vin, en stor sallad och bröd. Därefter fick Helena en grillad kyckling och jag en grillad fläskkarré och till båda rätterna hörde olivoljekokta potatisskivor och sallad.

Stoltheten lyste om kocken när han fick visa sitt kök


En glad kock visade sin paella som grannbordet beställt

Så bra kan det bli, trots att vi inte förstod ett ord av vad dom sa, lika lite som dom förstod oss. Ibland måste man bara våga gå utanför sina egna spärrar och låta nyfikenheten segra.
Hela upplevelsen slutade med att vi mätta och belåtna cyklade därifrån med nya härliga intryck i minnesbanken.

Bolnuevo
På en av mellandagarna tog vi en cykeltur till Bolnuevo och Camping Playa de Mazarron som vi besökte för åtta år sedan. Vi visste att både campingen och omgivningarna var bra men tyvärr var det fullbelagt när Helena försökte boka in oss dagarna före julhelgen.
När vi cyklade runt inne på campingen kunde vi konstatera att det är hit de svenska klimatflyktingarna sökt sej.

Infarten till Playa de Mazarron

Nästan varannan husbil var svenskregistrerad och dom allra flesta stod snyggt uppställda på campingens paradgata.
Vi rekade lite i byn och omgivningarna och det var precis lika trevligt med vandringsleder, restauranger, shopping och så vidare som vi minns från vårt förra besök.

Naturliga sandliknande bergsformationer i Bolnuevo

Efter ett barbesök bestämde vi oss för att boka plats här till nästkommande jul och nyårshelg, nu skulle vi väl ändå vara ute i god tid.
När Helena kom ut från receptionen lyste det inte om henne som det brukar göra. Hon fick beskedet att det inte går att boka så långt i förväg och på frågan när man kan börja boka fick hon bara ett luddigt besked.
Först bokade vi för sent, det var fullbelagt och sen när vi vill boka i tid, var det vi för tidigt.
När vi cyklade de drygt tio kilometerna tillbaka till husbilen var vi ändå helt överens om att vi vill till Bolnuevo nästa år.

Nyårshelgen
På Camping Las Torres var frånvaron av svenskregistrerade fordon hundraprocentig. Det var mest långliggande tyskar och engelsmän.
När vi nalkades nyårsafton var det som på jul ungefär med hälsningar kors och tvärs och telefonsamtal med dom närmaste.

Vår nyårsmiddag var en mycket god grillad köttbit och Helenas egenkomponerade potatisgratäng. Tillsammans med en flaska rött inmundigade vi hela härligheten strax före det populära nyårsprogrammet, Grevinnan och betjänten.

Vår första nyårsmiddag i husbilen

Efter mörkrets inbrott blev det kav lugnt på campingen. Landsmännen grupperade sej i sina fordon och yttertält och restaurangen var stängd på grund av att en stor grupp engelsmän abonnerade hela stället.
Det var en annorlunda upplevelse. En nyårsafton helt själva utan någon att stimma med och långt från byn och utelivet där. Jag somnade framför TV;n och blev väckt precis innan tolvslaget så att vi åtminstone fick nyårsskålen tillsammans och höra Lena Endres fantastiska nyårstal.

La Azohia
Efter de stora helgerna valde vi bland annat en cykeltur norrut utmed kusten.
Efter att ha cyklat drygt en mil, mestadels på en stensatt bred och vacker bilfri väg mellan havet och bebyggelsen, tog allt helt plötsligt slut.

Den vackra cykel och gångvägen till La Azohia

Vi hade kommit till vägs ände i La Azohia, en liten fiskeby som norrut slutade mot ett högt berg. Innan berget var det en stor vändplats för även bilvägen tog slut här. Det fanns enbart några småvägar till ortsbefolkningens bostäder i sluttningarna.
Men högst uppe på bergets spets såg vi en stor gammal byggnad och utmed bergssidan såg vi folk som var på väg till eller från platsen. Vi såg även några som cyklade vilket fick oss att ta ett beslut.
Det var knappt en kilometer från byn till Santa Elena, som byggnaden heter, men det var en tung kilometer som vi ömsom cyklade eller ledde cyklarna.

Santa Elena

Det är i dessa lägen man skulle kunna tänka sej en elcykel, eller rättare sagt, det är i just dom här lägena man kan blir avundsjuk på dessa låtsascyklister som trampar på utan större ansträngning.
Just när jag gick och tänkte på detta, när tungan hängde som en röd slips, kommer ett äldre par och cyklar lugnt och behagligt förbi oss och jag tyckte mej se att dom log också.
Efter att vi pustat ut vid foten av den gamla stenbyggnaden, beundrade vi av den enorma utsikten vi hade över Medelhavet och kustremsan som tagit oss hit.

Härlig utsikt från berget över kustremsan söderut

 Vi fick ingen kulturellare uppfattning om Santa Elena historia, inte ens på Google. Men vi fick i alla fall fram att byggnaden är från 1700-talet och att den då fungerade som bevakningstorn för fiskebyn.

Vi lämnade Camping Las Torres efter 16 övernattningar och vi ger platsen mycket bra betyg, det enda man kan klaga på var WIFI-anslutningen. Standarden på toaletter och duschar var inte av högsta klass men i övrigt var allt modernt och välskött.
Nästan dagligen var det organiserade aktiviteter i form av yoga, vattengympa och så vidare och möjligheten till egna vandringar och cykelturer var obegränsade.
Vegetationen Inom området bestod mestadels av palmer och apelsinträd. För en nordbo kändes det väldigt exotiskt och det var fritt fram att plocka de härliga solmogna frukterna.

Kolla Dannebrogen i bakgrunden, man blir tårögd

Dagen innan vi lämnade Las Torres gjorde vi ytterligare ett besök på den malplacerade restaurangen, Casa Blas, mitt ute i ingenstans mellan slitna gamla gårdar och inplastade odlingar.

Detta är en liten del av en jättestor inplastad tomatodling

Vi villa prova en paella eftersom vi befann oss i det distriktet som enligt många anses som paellans vagga.
När vi kom dit, förvånades vi än en gång av att det i stort sett fullbelagt. Vi fick ett bord vid sidan om själva restaurangen och när vi beställde paella förstod vi med tecken och kroppsspråk att paella, restaurangens specialitet, måste man beställa i förväg.
Okey! Vi fick inte vad vi önskat, men vi fick varsin härligt grillad biff i stället.

Vårt nästa mål var att komma ytterligare ett antal mil söderut och Ulla Bella, som redan varit i kontakt med ett antal campingar, fick fram minst tre alternativ som inte var fullbelagda.

Du kan se fler bilder från resan om du på startsidan söker på ”Bilder, Livet är en läromästare ” eller under fliken ”Galleri”>”Bilder från våra resor”