Efter ca 40 mils körning genom miltals med odlingar som var inklädda i plast checkade vi in på Camping Almayate några kilometer söder om Torre del Mar. Vi hade innan framkomsten gjort en snabbvisit på en camping i Torrox som Ulla Bella hittat på sin app, men efter en mycket kort okulärbesiktning insåg vi att platsen inte uppnådde våra önskemål.
På vår förra resa, för åtta år sedan, upplevde vi denna sträckning av Spanien som ett fantastiskt vackert landskap med en härlig blandning av odlingar på slätterna mellan bergen och Medelhavet. Från husbilen kunde vi se allt från jättestora fält med blomkål, potatis, sallader till orangefärgade apelsinbuskar som stod givakt i spikraka rader tillsammans med vinstockar, olivlundar, mandelträd och så vidare. Men redan då kunde man på sina håll se, att vissa odlingar var täckta med plast, stora grådaskiga ytor som här och där störde bilden i det jättestora vackert grönskande landskapet.

Det händer mycket på åtta år för på samma vägsträckning i dag var i stort sett all odling inplastad. Överallt, från vägrenen till havet och bergen, såg man bara stora sjok som på drygt två meter höga rörställningar var helt inkapslade i armerad mjukplast. Den enda grönska man kunde upptäcka, var den som lyste igenom sidorna på platsen närmast vägen.
Det var ingen vacker syn, eller rättare sagt, det såg för jävligt ut. Dessutom begriper jag inte hur de olika odlarna kan hitta just sin inplastade odling i dessa jätteområden för det fanns inga träd, inga hus eller annat som kunde ge ledtråd om var man befann sej.

Grönskande fält sedd från Google Earth, utan grönska

Det var en intrycksdödande syn. Men eftersom vi chaufförer skall hålla ögonen på vägen så gör det kanske inte så mycket och Ulla Bella hade heller inget att klaga på, för hon hade fullt upp med sina appar och husbilsgrupper i mobilen.

De tre vise männen
Vi han knappt ställa husbilen på plats, på camping Almayate, förrän vi hälsades välkomna av några grannar, som talade vårt modersmål. Det kändes underbart, framför allt för välkomnandet, men även för att vi knappt vare sej sett eller hört svenskar på drygt en månad.
På Trettondagsafton, dagen efter vi anlände, tog våra nyfunna vänner med oss till en karneval i Torre del Mar.
Los Reyes Magos, som den heter, är en årlig tradition på Trettondagsafton som i första hand är tillägnad den yngre generationen.
Det drygt timslånga karnevalståget med dunka-dunka och skrammel, visade bland annat upp stadens föreningsverksamheter med allt från små barn som dansade, ungdomar som åkte rullskridskor, tonåringar som gick på styltor till stadens paradorkester.

Detta kan man kalla högklackat

De sista tre ekipagen, de som symboliserade hela traditionen, var de ”Tre vice männen”.
Enligt de kristna kom det tre konungar, Melker, Kasper och Baltsar från fjärran land för att besöka det nyfödda Jesusbarnet och ge gåvor i form av guld, rökelse och myrra.

Kasper, en av ”De tre vice männen”

Från paradtåget hyllades barnen genom att man kastade godis rätt ut i åskådarleden.
Dom spända barnen, som stod med förväntansfulla ögon främst i åskådarleden, hade plastpåsar och dylikt med sej för samla så mycket som möjligt av det godis som framförallt de tre kungarna fullkomligt öste ut.
Ännu en lärdom, i Spanien är Trettondagsafton barnens afton, med parader, godis, presenter och så vidare.

Samkväm på campingen
Det rådde en härlig stämning i gänget som vi så trevligt blivit inbjudna till. Några kände varandra sedan tidigare och andra liksom vi var helt okända för varandra.
En eftermiddag bjöd två av de mer vana övervintrarna in oss till stekt nyfångad fisk med kokt potatis.

Värdarna tillagade fyra kilo fisk på sina stekplattor

Alla inbjudna bar med sej stolar, bord, tallrikar, dricka och dylikt till den ene värdens husbilsplats där det dukades långbord.

Ett härligt gäng som valt att övervintra i Spanien

Det var en helt fantastisk eftermiddag med härligt stekt ansjovis och många goda skratt. 

Marknad
Är man i Spanien så är det ett måste att gå på marknad. Torsdagar är marknadsdagar I Torre del Mar och vi tog rygg på några andra som skulle cykla dit.
Vi möttes av en massa salustånd med fräscha frukter och grönsaker samt allt annat ”måste ha grejor” som tillhör en ansenlig marknad. Där fanns i princip allt från knappnålar till stora tjocka madrasser.
Efter någon timmes plockande och tjötande med säljarna i de olika stånden lämnade vi marknaden med, hör och häpna, lika många eurosar som vi hade när vi kom.
Vi avslutade besöket på en närliggande tapasbar innan det var dags att cykla tillbaka till husbilen igen.
Någon dag senare besökte vi ytterligare en marknad, några kilometer norr om Torre de Mar. Trots att det var en något mindre marknad sved det till rejält i plånboken. Helena fick sej ett par nya brallor och jag fick en ny hoodtröja. Att köpa en tröja i Spanien kan låta konstigt men det är faktiskt vinter här också och kvicksilvret sjunker allt som oftast ner under 13-graders strecket, så fort solen gömt sej bakom horisonten.

Restaurang Simbad
Efter någon veckas samvaro med det svenska gänget skulle alla dra vidare åt olika håll. Det ena paret, Anna-Lena och Jan-Olof, hade talat väldigt gott om en plats som låg söderut, strax norr om Marbella, vilket även var åt det hållet vi hade tänkt oss, så vi bestämde oss för att ta följe med dom.
Åtta övernattningar blev det på Camping Almayate, som vi ger höga poäng för skötsel, renhållning och allt annat som man nyttjar. Närheten till Torre del Mar ligger också plussidan eftersom det är en mycket trevlig stad med härliga strandbarer, shopping, marknad och så vidare.
Det blev en ganska kort körsträcka utmed kusten och vi lämnade motorvägen efter knappt åtta mil, strax norr om Marbella.
För att nå målet, Playa Merandero, fick vi från motorvägen trixa oss igenom ett tätbyggt villaområde där samhällets överklass höll till. Hela området vittnade om hög status, husen var stora och väldigt lyxiga, trädgårdarna välskötta och runt det hela fanns påkostade murar och  gallerförsedda låsbara grindar.
När vi kom fram till parkeringen, där vi skulle övernatta, bekräftades områdets status ytterligare, för där mötte oss det ena vrålåket efter det andra och alla sken ikapp med det bländande solljuset.

Restaurang Simbad på Playa Merandero

Efter att vi trängt in våra stora husbilar var det dags för en öl i baren på den mycket flotta restaurangen som låg med spottavstånd till havet.
Innan vi lämnade våra tomma ölsejdlar bokade vi bord inför kvällens matintag, vilket var tur för det var näst intill fullbokat redan mitt på dagen.
Det var söndag eftermiddag vilket är lika med restaurangbesök för många spanjorer och vid femtiden var den stora grusplanen, parkeringen, smockfull med allt från små nedcabbade veteranbilar till stora husbilar. Det var fullständig kaos på parkeringen och alla som kom lite senare ställde sina bilar kors och tvärs mellan, bakom eller framför andra.
Det var då vår vän Jan-Olof tog tag i det hela och styrde upp kalabaliken. Han dirigerade och pekade som en nyutexaminerad konstapel och på något underligt sätt så löste det sej riktigt bra.
Restaurangen och uteserveringen var helt fullbelagd, trots att både meny och priser var anpassade till överklassens kontokort.
Allt på restaurang Simbad var dyrt och mycket påkostat men vi kunde ändå glädjas åt att vi fick stå gratis över natten. Dessutom satt vi på första parkett och såg en härliga solnedgång innan det var dags att dra sej tillbaka.

Solnedgång är alltid något speciellt

Vi stannade ytterligare en natt på grusplanen innan vi bestämde oss för nya mål och äventyr.

Sydspetsen
Målet för dagen var Camping Torre de la Pena, strax norr om Tarifa, en kort körsträcka på drygt tio mil från Marbella.
Starkaste minnet av vägsträckningen ner till Gibraltar var alla rondeller som vi skulle igenom. Hela tiden hörde vi Tina, vår GPS, upprepa ”Om en komma två kilometer – kör in i rondellen – ta sedan andra höger”. Det var så många rondeller på den vägsträckningen att jag till och med tycktes höra en viss heshet i Tinas röst.
Efter den 426 meter höga Gibraltarklippan ändrade naturen karaktär. Vägen gick genom ett böljande bergslandskap med mycket grönska och bebyggelsen bestod mestadels av små gårdar med hästar, grisar och kor, långt från turismens hets.
I Tarifa nådde vi resan sydligaste punkt, cirka 375 mil hemifrån och härifrån var det bara några kilometer till dagens planerade mål.
Vi checkade in på den terrasserade campingen vid lunchtid och efter den obligatoriska okulärbesiktningen hittade vi två bra platser på en hylla lite ovanför de upptagna platserna närmast Atlantkusten.
På en av mina cykelturer utmed kusten, såg jag på långt håll ett stort sandfärgat fält på sluttningarna som väckte mitt intresse.
Jag vek av från allfartsvägen och efter drygt två kilometer, konstant uppför, tog vegetationen slut. Vägen fortsatte några hundra meter genom ett ökenliknande landskap med meterhöga sandvallar innan den åter försvann in mellan träd och buskar igen.

Efter två kilometer uppför möttes jag av denna syn 

 Från toppen av den växtlighetsfria delen av vägen var det ett böljande brett fält med sand ända till den kilometerlånga vida bukten nedanför.
En annorlunda minnesbild som sparats på den interna hårddisken.

Öknen som syntes från långt håll

Någon dag senare cyklade vi dit tillsammans för att promenera barfota på den härliga sandstranden i bukten.

Kilometerlång strand med härlig mjuk sand att promenera i

 Gibraltar Sund
Tarifa är inte bara staden som ligger precis mellan Medelhavet och Atlanten.

Skylten till vänster visar Medelhavet och till höger Atlanten

Det finns en hel del sevärt som till exempel en något sliten gammal stadsdel med trånga gränder, smala kullerstensgator, slitna stentrappor och smidesjärn. Där finns rester av en morisk fästning från 960 talet e.kr, som tyvärr var stängd för dagen, samt delar av en gamla stadsmur och mycket annat.

En gammal vaktkur från den moriska tiden

Allt vittnar om att här pågått många och långa krig i århundraden och dom otaliga krigen beror främst på att Tarifa alltid varit portvakten som hindrat ovälkomna från att komma in i Medelhavet från Atlanten.

Castillo de Santa Catalina

Staden ligger på Iberiska halvöns sydligaste spets och till Afrika, över Gibraltar sund, är det endast 14 kilometer på det smalaste stället.

Färjeturen till Afrika tar bara 35 minuter

Det går ett antal olika färjeturer mellan Spanien och Afrika men den snabbaste är katamaranen mellan Tarifa och Tanger i Marocko.
Någon föreslog en tur över sundet vilket medförde meningsskiljaktigheter mellan könen som nejsägarna vann, men det blir kanske bättre lycka ett annat år.

De två sista dagarna på campingen fick ett norskt par platsen bredvid oss som vi genast fattade tycke för, kemin stämde så att säga.

Vi fick ett par trevliga dagar tillsammans med norskarna

Dom presenterade sej som Björg och Odd och att dom kom från oslotrakten.
Vi fick två härliga kvällar tillsammans med stämningshöjande drycker, musik och dans i vår ”Storknas”, innan vi skildes åt.
Norskarna hade inte dragit upp några riktlinjer mer än att de skulle fortsätta norrut utmed Medelhavet och vi skulle tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof fortsätta norrut utmed Atlantkusten.

Camping Torre de la Pena var till full belåtenhet, för att inte tala om restaurangen som låg så nära havet att de kraftfulla vågorna nådde ända upp till trappan när det blåste lite. Från uteserveringen hade vi en fantastisk utsikt över Gibraltar sund, Atlanten och silhuetterna i Nordafrika och för oss som bodde på campingen, var allt 30 procent billigare. Ett glas vin eller en öl till exempel kostade under 15 kronor. Hallelulia.

Du kan se fler bilder från resan om du på startsidan söker på ”Bilder, Plastens mecka” eller går in under fliken ”Galleri”>”bilder från våra resor”