Plitvicesjöarna

I vanlig ordning planerar vi kommande semesterresa under den mörkare årstiden, eftersom det ger en förhoppning om en ljusare framtid. Till skillnad från senare år så planerade vi resan tillsammans med goda vänner och det startade i Alingsås strax efter årsskiftet.
Vårt gemensamma beslut blev Medelhavet med Kroatien som huvudmål. Eftersom vi blev fyra husbilar så tänkte vi att det är nog bäst att boka i förväg, vilket vi sällan gör när vi åker ensamma.
Med Google Maps och läsplattor hittade vi ett antal platser som lät intressanta. På hemsidorna kunde vi konstatera att de flesta redan var fullbelagda men efter många om och men fick vi bokat en vecka på Pulahalvön och fem dagar på Krk.

 Team Rynkeby
Vi startade tidig morgon de 50 milen mot färjeläget i Gedser, Danmark. En lätt uppmjukning på lugna nordiska vägar inför den mer intensiva och hetsigare delen genom Sydeuropa.
Vägavsnitt i Sverige får egna namn typ ”Norrskensvägen” mellan Haparanda och Karesuando, ”Nissastigen” mellan Jönköping och Halmstad, ”Tidövägen” mellan Hallstahammar och Västerås osv. E20 mellan Göteborg och Malmö borde få namnet ”Trökvägen”. Min uppfattning kanske beror på att vi åkt den så många gånger, men den är rent ut sagt på göteborgska… görtrökig. Vägen är platt och rak, platt och rak och så plötsligt kommer det en jättekulle, Hallandsåsen, för att sedan bli platt och rak igen ända ner till Öresundsbron. Sträckningen kan liknas med, och är ungefär lika upphetsande, som en skinntorr, mager kvinna med platt mage och bröstinplantat.
På vägen mot färjeläget i Gedser, Danmark körde vi om en stor klunga cyklister som alla var exakt lika utrustade med gula cyklar, gula slimmade kläder, gula hjälmar osv. Dom som satt på cyklarna var inga färskingar precis, dom var samtliga i det överta skiktet av medelåldern.
Cyklisterna var med på samma färja som oss och när jag frågade vart dom skulle fick jag som svar… till Paris. Min blick avslöjade säkert hur förvånad jag blev men det visade sej att gruppen tillhör Team Rynkeby, en välgörenhetsorganisation som samlar pengar till barncancerfonden.
Team Rynkeby är en enorm organisation med 44 lag från 6 olika länder. Varje lag innehåller 50 cyklister samt ledare och följebilar och totalt möts ca 1 700 cyklister i Paris vid ett visst datum varje år. Dagen då cyklisterna anländer Paris från alla väderstreck stängs nästan all trafik av helt i staden.
Det lag vi träffade var från Själland i Danmark. Sverige hade i år 13 lag med, varav ett från Göteborg.

Spreewald, där skogen speglar sej i vatten
Efter övernattning på en ställplats strax söder om Rostock beordrade vi ”Tina Törner”, som vi döpt vår GPS till, att guida oss de 27 milen till Spreewald, som var dagens mål.
Vi anlände Spreewald Natur Camping ”Am Schlosspark” vid lunchtiden och fick en fin plats strax intill kanten på ett av alla vattendragen i området och med utsikt mot slottet och slottsträdgården.

Fin plats intill ett vattendrag

 Spreewald är namnet på ett deltaliknande landskap som Sorberna, en liten slavisk folkgrupp, började odla redan för ca 1000 år sedan.
Hela naturreservatet, som har UNESCO-status som biosfärsområde, är på ca 3000 kvadratkilometer och inom området finns ca 100 mil farbara vattenleder.
Den delen vi besökte och som vi besökt flera gånger tidigare, ligger intill staden Lübbenau, känd som staden med båtarna.

Hamnen i Lübbenau med restauranger och plattekor

Som förstagångsturist väljer man oftast en guidad tur med en gondolliknande platteka. Utbudet är stort, det finns allt från 2-timmars turer till en 8-timmars i labyrinten av vattenvägar och på många turer tar man paus på någon restaurang. Det vanligaste valet är en 2-timmars tur till Lehde som ligger ca 3 kilometer öster om Lübbenau hamn.
Plattekorna styrs av en rorsman som står längst bak på båten. Han har som enda hjälpmedel en fyra meter lång åra som han både skjuter båten framåt med och styr med. Sättet är snarlikt det man använder sej av på Venedigs vattenvägar och det är därför området kallas ”Spreewalds Venedig”.Kanot och cykeluthyrning är en annan inkomstkälla. Att glida fram helt ljudlöst i en kanot på spegelblankt vatten med små bosättningar och byar i gläntor där solstrålarna tränger igenom den täta skogen, är faktiskt helt sagolikt.

En tur i en egen kanot i deltaområdet överträffar det mesta

I deltalandskapet och området runt Lübbenau finns förutom alla vattenvägar ett stort utbud av markerade cykelleder som är väl värda att prova på. Det är en annorlunda och rogivande upplevelse att cykla på de spindelvävsliknande myllret av stigar mellan vattendragen långt från biltrafikens buller.
Efter tre dagar i Spreewald anslöt Eva och Göran, ett av paren som vi tillsammans planerat årets semester med. Vi fick en eftermiddag i hällregn tillsammans under markisen innan det var dags att nästa dag dra vidare söderut.
Det som förvånar är att svenskarna inte hittat hit, trots att det bara ligger 7-8 mil söder om Berlin. Inte vid något av våra besök har vi sett någon svenskregistrerad bil, men nu var vi i alla fall två, till campingvärdens förvåning.

Världens vackraste by
Efter fyra övernattningar på Spreewald Natur Camping var det dags för förflyttning igen. Lübbenau med Spreewald är en underbar plats som vi gärna återkommer till igen. Campingen är i det stora hela också mycket bra och jag ger den 4 husbilar för service och standard samt 5 husbilar för läget.
Planerna för dagen var 43 mil söderut till Cesky Krymlov, i Tjeckien, som av många får utmärkelsen ”Världens vackraste by”.
En på förhand lagom lång tripp på 5-6 timmar trodde vi, men ack vad vi bedrog oss. Tina, vår GPS, och Helena brukar inte alltid vara överens om vägval, men på denna resa hade frugan inte karta med sej så hon litade helt på Tinas kommandon. Det gjorde inte jag däremot. Vårt sällskap, som limmat sej fast bakom vår ”Storknas” hade också en GPS, med samma vägval som Tina, så dom undrade va´ i h… vete jag höll på med när jag valde en annan väg i en rondell och hamnade på småvägar uppe i bergen. Men med facit i hand var det ett väldigt vackert vägavsnitt utmed en flod och det blev även en trevlig studie av den Tjeckiska landsbygden.
Mitt vägval tog lite längre tid än beräknat men det var inget mot de stopp som den tunga trafiken orsakade vid vägbyggen och framförallt när vi skulle förbi Prag.
Ett antal timmar senare än planerat checkade vi in på Camping Paradijs några kilometer utanför den gamla stadskärnan i Cesky Krymlov.
Taxin körde oss ända in till centrum och med vidöppna sinnen för nya synupplevelser, begav vi oss in i vimlet med fototörstande turister.
Asiaterna, som var den totalt dominerande folkgruppen i byn, fanns överallt, i stora grupper, små grupper eller enskilda och alla var rustade till max med mobiler, kameror, kamerastativ och selfiepinnar.
Även vi sökte det perfekta objektet med våra amatörmässiga digitalkameror. Det var svårt för allt var hur vackert som helst så vi förevigade mer på kvantitet än kvalitet.

Uteserveringarna var många utmed ån som omgärdade byn


Många anser att Cesky Krymlov är väldens vackraste by

Efter mörkrets inbrott och mättade av allt vackert, lämnade vi asiaterna som fortfarande sprang runt med kamerautrustningarna i högsta hugg.
Om Cesky Krymlov är världens vackraste by överlåter jag till betraktaren att avgöra. Alla har inte samma smak men själv tycker jag att den var väldigt, väldigt vacker. Eftersom jag inte sett allt så kan jag bara bedöma den som den vackraste byn jag sett hittills.
När vi kom tillbaka till campingen visade termometern på 13 grader så vi tog ett enhälligt beslut att fortsätta söderut, mot varmare breddgrader, redan nästa dag.

Betalvägar
Det blev alltså bara en övernattning utanför ”Världens vackraste by”, men vi hoppas att någon gång ha vägarna hit igen.
Paradijs är en enkel familjär och mysig camping precis så som jag önskar att campingar skall vara. Därför ger jag den 5 husbilar för mysfaktorn, 4 husbilar för service och 2 husbilar för standard och läge.
Dagens etapp, bara 20 mil längre söderut, var till Salzburg, staden som är mest känd för sina berg, där delar av filmen ”Sound of music” spelades in.
Än en gång strulade jag till det för Tina och än en gång hamnade vi på den vackra men tidsödande tjeckiska landsbygden. Eva och Göran, som fortfarande satt som fastlimmad bakom ”Storknas”, började i förtäckta ordalag ifrågasätta min kompentens. Detta med all rätt. Men det var inte bara det som strulade denna dag, vilket inte får ses som en dåres försvarstal.
När vi körde in i Tjeckien monterar man en box i framrutan som registrerar när man passerar betalningspunkter på motorvägarna. Dosan laddades med pengar som skall räcka för den planerade resan genom Tjeckien och den skall lämnas tillbaka när vi lämnar landet. Om den inte lämnas tillbaka, så bötfälls man enligt instruktionen.
Det var nu Helena fick sitt första adrenalinpåslag. Eftersom jag lämnat betalvägarna, för att se hur den tjeckiska jordbrukaren lever, passerade vi gränsen till Österrike på en mindre allmän väg. Gränsstationen var helt obemannad och hur vi än letade hittade vi ingen återlämningsstation för vår betalbox. Alla vi frågade ryckte bara på axlarna, vi blev helt enkelt inte av med boxarna. Ett sånt j… la system. Även Göran fick en pulshöjare och tog till orda… hur svårt kan det vá att inom EU ha ett enhetligt system i stället för dessa krångliga hemmasnickrade varianter som finns i de olika sydeuropeiska EU-länderna.
När vi granskade instruktionen lite närmare visade det sej att man har en viss tid på sej att skicka tillbaka boxen per post, vilket ju kändes som en lättnad.
När vi kom in i Österrike är det ett liknande betalsystem på motorvägarna fast med en annan box, en EasyGo+ som drar pengarna direkt från ditt konto enligt ett avtal som tecknats med ett danskt företag.

Varje gång man passerar en betalpunkt piper det med en signal i dosan. Om det blir fyra snabba pip är det något som är fel och då måste man genast söka upp någon återlämningsstation för att åtgärda felet. Det pep fyra gånger i vår dosa och på den första tappen vi besökte fattade man ”nada”. Damen föreslog att vi skulle betala kontant för den sträcka vi kört vilket vi gjorde. Efter några knapptryckningar på datorn lovade damen att EasyGo+ skulle fungera igen. Med spänning såg vi fram mot nästa betalpunkt… och vad hände… jo det pep återigen fyra gånger.

Nu kom hustruns andra adrenalinhöjare för det var hon som hela tiden fick sköta snacket. In på nästa station, 10 personer före i kön och samma procedur som på den förra stationen.
Nu gav Helena sej inte så damen i kassan kallade till sej en dansk som fanns i kulisserna och som kunde konversera med oss på danska. I Österrike talar man nämligen tyska, bara tyska… punkt slut, oavsett vilken nationalitet turisten har.
Dansken talade om hur vi skulle förfara efter hemkomsten med vår EasyGo+ och efter ett bra samtal fick vi ytterligare en box, en österrikisk, så nu hade vi 3 boxar. Hallå eller!

Vid tretiden checkade vi in på Camping Nord-Sam strax utanför Salzburg. En körsträcka som normalt tar 2,5-3 timmar tog nu dryg 7 timmar. Detta är verkligen slöseri med dyrbar inarbetad semestertid.
Vårt främsta syfte med Salzburg var att få avnjuta en äkta österrikisk Wienersnitzel, vilket ju inte fanns på campingen.
Vi tog cykelbanan längs med floden Salzach in mot stadens centrum och efter ett besök på en kilometerlång marknad utmed floden hittade vi en härlig uteservering med vita dukar i en av stadens gränder.

Nöjda och glada med vita dukar och favoriten, Wienersnitzel

Wienersnitzeln och det personliga dryckesintaget blev till full belåtenhet och precis så bra som vi föreställt oss.
Det tredje resesällskapet, Eva och Dennis, anslöt på kvällen efter att ha sträckkört hemifrån. Dom hade ingen GPS som ledde dom på villovägar och dom körde inte genom Tjeckien.
Efter sedvanliga kramar och välkomstfraser dukade vi upp med sill och nubbe i ett väder som för stunden släppte fram solstrålarna. Äntligen ett midsommarbord utan regn.

Sent midsommarfirande i Österrike, i sol och värme

Trippelbron
Två övernattningar blev det på Camping Nord-Sam i Salzburg. Staden är vacker men i mina ögon något överreklamerad och den tillhör inte min 10 i topp lista. Campingen var inte heller till full belåtenhet.
Tomterna blev lite leriga i regnet och det var väl långt till stadens centrum. Därför ger jag Nord-Sam 3 husbilar för standard och läge men servicen var hel ok och får 4 husbilar.
Målet för dagen var Ljubljana i Slovenien. Det var söndag med många helgfirare i rörelse, men de 28 milen rullade på bra ändå. En del kortare stopp blev men det berodde, än en gång på att vägarna är avgiftsbelagda.
I Slovenien finns det, tack och lov, inga dosor. Där tar man en biljett vid första betalstationen och betalar när man kör av motorvägen. Ett enkelt gammalmodigt och beprövat system som fungerar utan datateknisk hjälp och problem.
Ljubljana var för oss en överraskande trevlig stad som vi gärna besöker vid fler tillfällen. Hela den gamla stadsdelen är bilfri och allt är uppbyggt runt floden River Ljubljanica Kanal som delar staden i två delar. Båda sidorna på flodens strandkant täcks av uteserveringar som överlappar varandra och trots detta så var det nästan fullt överallt i det vackra vädret.
Det mest fotograferade i Ljubljana är utan tvekan Trippelbron, tre mycket vackra broar som på ena sidan sitter samman och likt en solfjäder breder den ut sej med några meters mellanrum på motsvarande sida.

Den spektakulära trippelbron som sammanbinder staden

Adriatiska havet
Det blev bara en övernattning i Ljubljana eftersom vi förbokat plats på Camping Polari i Rovinj. Campingen, Ljubljana Resort, som vi lämnade var i stort sett lika trevlig som staden och jag ger den 4 husbilar rakt över alla kategorier.
Återigen väntade en kortare etapp på ca 20 mil. Första delen på härliga motorvägar men när vi närmade oss gränsen till Kroatien blev vägen smalare och kurvigare. Någon kilometer före gränsstationen blev det tvärstopp.
Efter en halvtimmes snigelfart, framme vid flaskhalsens mynning, gränsen, stoppades vi av militäriskt klädd personal med spikraka ryggar, spända blickar och neddragna mungipor. En barsk dam ropade DOKUMENTE !!! och snabbt fick vi fram våra pass. Efter en noggrann granskning av passen frågade damen med militärisk skarp röst och ännu hårdare blick om vi var ensamma i bilen. Helena gjorde en vänlig gest som visade att hon var välkommen in för att titta, men det blev för mycket så hon viftade i väg oss.
Jag kan förstå att man har kontroller för människosmuggling och sådant men måste man se helt jä…la livsfarlig ut för att utöva dessa kontroller. Det hade känts mindre olustigt om gränsvakterna varit normalt klädda och att dom bemött oss på ett vänligare sätt, kanske önskat oss en trevlig resa eller något i den stilen. Den militanta attityden känns inte bra och borde kanske inte ens finnas inom EUs gränser för man får väl ändå utgå från att 99,99 % av alla som passerar är helt vanliga människor utan kriminella syften.
Klockan 12,05 såg vi från höjderna ovanför gränsen, första skymten av Medelhavet och någon timma senare, när vi stod i kön till incheckningen på Polari Camping slöt den fjärde husbilen, med Anette och Kent, upp bakom oss.
Redan i planeringsstadiet ingick det att vägvalet, för att komma till Rovinj, var upp till var och en och nu var vi alla samlade.
Efter sedvanliga kramar, incheckning, uppställning av fordonen och första drinken svald, låg det åtta kritvita kroppar och plaskade i det kristallklara vattnet, likt isbitar som flyter runt i en Gin och Tonic.
Nu var äntligen väntan över, nu var vi framme helt enligt de planer som gjordes en mörk januariafton i Alingsås.

Rovinj, Kroatien
Pulahalvön, eller Istrien som den egentligen heter, ligger i den norra delen av Kroatien och gränsar mot Slovenien. Rovinj ligger ungefär på mitten av Pulahalvöns västra kust och ca 5 kilometer söder därom ligger Polari Camping.
Hela denna kuststräcka är mest känd för sina fantastiska bad. Vattnet är helt kristallklart med flera meter glasklar sikt till botten. Det kristallklara vattnet beror i första hand på att botten är stenig och fri från sand och andra mindre segment. Den steniga bottnen gör det svårt att komma ut i vattnet, vilket man avhjälpt med bryggor, badstegar eller ramper på flertalet campingar.
Bad, cykling och samvaro var det primära med denna förbokade vecka och det uppfylldes mer än väl.
Vi startade t.ex. en grupp som skulle hoppa i plurret varje morgon klockan 7 men redan den första morgonen lämnade halva gänget walk over. Några mornar senare kastade Helena in handduken och kvar var bara jag, Göran och Dennis. Innan veckan var slut hade även Göran gett upp.
Jag är över huvud taget ingen badnymf men jag måste säga att en bättre start på dagen, än ett dopp i ett härligt, något sånär varmt hav, i soluppgången är svåruppnåeligt.
Dagarna flöt på, vissa solade mer än andra, några cyklade mer och en del satt under parasollen och svalkade sej med något kallt. Det var ingen ankmarsch men oftast åt vi lunch och kvällsmat tillsammans, på någon bar eller under markisen.

Samkväm under markisen med hög mysfaktor

Umgänget var helt fantastiskt med skratt, gliringar och högt i tak. Stämningen var rå men hjärtlig, precis som det skall vara om man vill ha det trevligt. Eventuella politiska inslag kvävdes ganska snabbt.
Vid några tillfällen cyklade vi utmed kustremsan in till Rovinj och stadens gamla stadskärna som är uppbygg på en hög kulle. Smala stensatta gränder, runt hela kullen, leder upp till kullens topp och stadens stolthet, kyrkan Sankta Eufermias, som med sin höga höjd kan ses vida omkring från både land och hav.

Sankta Eufermias står stolt på sin höga kulle

Stadens uppkomst vet man inte så mycket om men den nämndes i skrift av en präst på 700-talet. Den nuvarande kyrkan byggdes på 1700-talet på resterna av en äldre kyrkobyggnad.
Förutom all kulturhistoria i den gamla stadskärnan finns det gott om utskänkningsställen och ”måste ha” grejer i de smala gränderna. Allt för att locka turister. Ett besök här en ljummen afton är verkligen en höjdare som etsar sej fast på hårddisken så hårt att den knappast går att deleta.
Även i den modernare stadsdelen vid hamnen duggar uteserveringarna tätt. Kort och gott, Rovinj med sina ca 14 000 fastboende är en turistvänlig stad, vilket många, många fler än vi hade upptäckt.

Rovinj är en mycket intressant stad med mycket av allt

En vecka går fort, för fort kan tyckas ibland. Vår sista eftermiddag tillbringade vi i och runt husbilen för det finns alltid lite att plocka med när man skall göra en förflyttning. På kvällen hade vi gemensamt restaurangbesök och därefter samkväm under markisen med glada och högljudda skratt.
Morgonen innan vår resa fortsatte till Krk tog vi avsked med Anette och Kent som valt en annan ö ytterligare några 10-tal mil längre söderut. Det var många kramar och lycka till innan våra vägar skildes för denna gång.
Det finns alltid delade meningar om en campings standard. Några nackdelar med Camping Polari, enligt min mening, var att den inte var anpassad för rörelsehindrade, det fanns t.ex. ingen möjlighet för rullstolsbundna att ta sej ut i vattnet. Hela campingen var hårt sliten med dåligt underhåll och eftersatt skötsel på växtligheten. Trots att allt var slitet så var städningen och service i hygienutrymmena till full belåtenhet. Campingens läge är helt fantastisk och tomterna var både stora och lättillgängliga, även för större ekipage.

Gott om plats för både ”Storknas”, markis och Sun View

Aktiviteter för barnen med vattenland, rutschbanor o.dyl.  var också helt fantastisk.
Jag ger Camping Polari 5 husbilar för läget och servicen, 4 husbilar för tomternas storlek och lättillgänglighet och 2 husbilar för skötsel och underhåll. Handikappanpassning och mysighet får ingen husbil alls.

Krk
Efter ca 14 mils körning utan några nämnvärda incidenter checkade vi in på Camping Jezevac i byn Krk på ön Krk. Vi hade förbokat tre platser och dom vi fick låg strax intill varandra.
När vi började baxa in husbilarna visade det sej att vår plats var för liten för ”Storknas” så vi bytte plats med Dennis vars husbil i sin tur var mer anpassad för Görans plats. Hur som helst, med lite flyttning hit och dit och med goda grannars hjälp kom vi till slut tillrätta.
Fortfarande var vår plats för liten för att veva ut markisen vilket vi inte påtalade för vi skuggades ändå av ett träd.
Någon timme efter att vi ställt i ordning det mesta och svalt ankommaren, banade några kraftiga vindbyar väg för ett välbehövligt regn med åska och regnbåge.

En vacker regnbåge avslutade den befriande åskskuren

Det var välkommet i den kvalmiga och syrefattiga värmen som framkallat svettpärlor på min indianfärgade kroppshydda.
Våra fem dagar på Krk blev snarlika dagarna vid Rovinj. Sola, bada, cykla och umgås. Även här fanns det en hamn och en gammal stadskärna, betydligt mindre men med gångavstånd från campingen.

Staden Krk med kyrkan och hamnen sedd från campingen

Våra 7-dopp fortsatte och nu var även Helena och Göran med på banan igen, men det var bara jag och Dennis som fullföljde samtliga 12 morgondopp.

Badpojkarna som badade i soluppgången varje morgon

Ön Krk är den näst största ön i Adriatiska havet, något mindre än Cres som ligger något längre västerut.
Staden Krk är störst på ön med ca 6 000 fastboende. Efter freden i Schönbrunn (1815) kom staden att tillhöra Österrike och efter första världskriget övertogs den av Sloveners, kroaters och serbers stat.
En del av stadsmuren samt vakttornet och två havsportar byggda i venetiansk stil är fortfarande bevarade.

Liksom på andra större campingar är utbudet stort på aktiviteter, tjänster och utflykter.
På Jezevac fanns ett antal massörer som i små tält utförde sina tjänster. Dessa utnyttjades flitigt av campinggästerna. Varför förstod jag inte, eftersom många såg ut som om dom blivit överkörda av en vält när dom lämnade massagetältet. Helena var, trots denna omilda behandling, helnöjd.
Det fanns även FiskSpa en bit utanför campingen som jag och Helena provade på. FiskSpa är ett fotbad med små med fiskar, Garra Rufa, som livnär sej på dina fötters döda hudpartiklar. Behandlingen känns som små lätta elstötar när ett 50-tal små fiskar nopprar bort de döda hudcellerna. Det var en kittlande och annorlunda känsla som jag gärna provar på igen.

Helena tycker det kittlar

Vi valde även en heldagstur till Plitvicesjöarna som är en av åtta Nationalparker i Kroatien. Det var ca tre och en halv timmars restid, en väg, mellan campingen och nationalparken. Resvägen blev inte så tråkig som man kanske skulle tro för det fanns en hel del intressant att se ute på den kroatiska landsbygden. Vår verbalerotiska guide höll oss vakna med information om kriget mellan 1991-2001 som delade upp Jugoslavien i sex nya läder, fattigdomen utanför kustremsan, turistinvasionen och mycket, mycket mer.
På våren 1991, under Jugoslaviens upplösning, blev Nationalparken platsen för ”Plitvices blodiga påsk” den första beväpnade konfrontationen med dödsfall som utgång.
Under bussresan såg vi fortfarande kulhål i fasader som man ännu inte hunnit, eller haft råd att renovera.
När man ser sådant så känns det väldigt, väldigt nära helt plötsligt.

Plitvicesjöarna

En av åtta Nationalparker i Kroatien 

Jag kan direkt säga att den guidade turen i Nationalparken var på tok för kort. För att kunna tillgodose alla synintrycken i denna fantsiska natur hade vi behövt minst den dubbla tiden.
Nationalparken, som är den mest kända i Kroatien, anses vara en av de vackraste sevärdheterna i Europa. Hela parkområdet är på knappt 30 000 hektar och finns sedan 1979 med UNESCOs världsarvslista.
Sjöarna, som är belägna mellan bergen Mala Kapela och Licka Pljesevica, är bundna till varandra genom vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på 156 meter. Inom naturreservatet finns totalt 16 sjöar som med sina spegelbilder av himmelen lyser upp den mörka gamla bok- och barrskogen. I den täta skogen lever både varg och björn och det finns 140 registrerade fågelarter samt gott om fisk i de skyddade vattendragen.

Det finns två entréer till Nationalparken och vår guida startade i den övre delen.

Den lilla färjan över Nationalparkens största sjö, Kozjak

Vi möttes av en oerhörd massa människor med samma intresse som oss men eftersom vår tur var förbokad smet vi förbi vissa köer. Vandringen började med en kortare båttur över Nationalparkens största sjö, Kozjak, och därefter började klättringen uppåt mot de sex största sjöarna i övre området.
Leden guiden valt var bra för vi gick hela tiden med fallen framför och ovanför oss vilket gav fantastiska synintryck och fotomöjligheter.
Det var mycket folk och det var väldigt trångt på lederna som, förutom naturstigar, bestod av spångar och trappor av trä.

Lite försiktighet fick ibland iakttagas


Träbroar och spångar smälter in i naturen

Det var ändå lättvandrat men det blev ofta långa köer när fotointresserade stannade upp för att ta den perfekta bilden.
Min bild av ett vattenfall är vatten som med stor hastighet slungas ut över en brant kant. Riktigt så ser inte fallen ut här.

En annorlunda syn på vattenfall

Från håligheter i berget, från trädrötter och annan vegetation strömmade det ut kraftiga vattenstrålar på olika håll i fallet. Det kunde vara ett tiotal strålar, med olika tjocklekar och med några meters mellanrum på samma plats, likt en jättestor dusch med en brunn/liten sjö som samlar upp vattnet nedanför. Fantastiskt häftigt.
När vi gått runt de större sjöarna i det övre området var det transport med tågbuss till den nedre entrén.

Kolla vandringsleden med de små människorna ovanför fallet

Nu var tiden knapp, vilket guiden påtalade vid fler tillfällen så det blev tyvärr en förkortad tur i det nedre området. Men vi fick åtminstone se och fota Plitvicesjöarnas stolthet, det drygt 70 meter höga fallet, från en utsiktsplats innan det bar av hemåt igen.

Som sagt, det fanns gott om vackra vattenfall i parken men det fanns även spegelblanka vattenytor utmed vandringslederna.

Några av alla spegelblanka sjöar i den grönskande naturen

Hela vandringen tog knappt 4 timmar, men med facit i hand hade vi behövt minst det dubbla för det var många leder och fall som vi tvingades hoppa över.
Det finns kanske en mening med det, för nu är det mycket möjligt att vi planerar in Plitvicesjöarna i någon framtida resplan, men då tar vi husbilen dit.

Gasteinerdalen
Efter fem underbara dagar med utflykt, regn och åska tillsammans med sol och härliga bad var det dags att rikta ”Storknas” mot norr igen.

Camping Jezevac var en mycket välskött camping i alla delar. Hygienutrymmena t.ex. var i stort sett bemannade dygnet runt. Det såg påkostat ut med vackra stendekorationer, murar, plattbelagda gångar och välskötta växter. För oss som växt ur den modiga tonårskostymen fanns det både badbryggor och handikappsramper som underlättade badandet.
Helt enkelt en camping för både äldre och yngre.

En trygg badramp för oss som nått försiktighetsåldern

Det enda som håller ner fullpoängaren är att tomterna inte har hängt med i utvecklingen.
Dom är mer anpassade för Fiat 500 och tält än för dagens större fordonspark. Därför ger jag inte Camping Jezevac fullpoängaren, den får i stället 4 husbilar och ett tält.

Framför oss låg drygt 40 mil till Gasteinerdalen vilket inte var med i vår tidigare planering. Men vårt resesällskap ville gärna åka till Bad Gastein och eftersom det är en av våra favoriter så ombestämde vi oss.
Vi valde de första milen på den tyska landsbygden för att slippa trafiken runt München vilket, med facit i hand, kanske var så där genomtänkt. På den tyska landsbygden finns det många små byar och städer med mycket trafik. Stoppen var kanske inte så långa, men många.

Sista milen i Gasteindalen är fantastiskt vacker med höga snöklädda bergstoppar, härliga österrikiska små byar, fäbodvallar och en slingrande flod, Gasteiner Ache, strax intill vägen.*
Vid fyratiden checkade vi in på Camping Bertahof mellan Bad Gastein och Bad Hofgastein. En mysig camping som vi besökt vid tidigare tillfällen.

En vacker reception på en härlig camping

Vi fick bra platser och när solen försvann bakom de höga bergen var det dags att leta fram för långa benkläder. Efter ett 40-tal mil norrut sjönk kvällstemperaturen från behagliga 26 grader till 16 grader.
Första dagen i Bad Gastein regnade bort, men ett lunchbesök på Salzburger Hof blev det i alla fall. Nästa dag i strålande solsken tog vi linbanan från Bad Gastein upp till Stubnerkogels topp på drygt 2 200 m.ö.h.
Från denna plats har man en fantastisk utsikt över dalen nedanför och Gasteiner Ache som likt en tunn rännil ringlar sej fram mellan byarna. Efter promenader på toppen med besök på utsiktsplatserna, topprestauranten och den spektakulära hängbron beslöt vi oss för att gå den slingriga stigen ner till mittstationen som ligger ungefär halvvägs ner i branterna.
Min något överviktiga kropp kommer alltid till sin rätt när jag cyklar i nerförsbackar, men det gjorde den inte i brant nedförslut på en ojämn stig.
Dom andra, med mer normala kroppsvikter, bar på lätta ryggsäckar. Jag bar också på en ryggsäck plus en magsäck, inklusive omkringliggande delar, på drygt 100 kilo.
För att undvika fritt fall utför berget tvingades varje fotisättning bromsa upp alla dessa kilon och jag vill lova att det var många fotisättningar innan jag nådde mittstationen.

Hur kan någon ens komma på en så fantastiskt urfånig idé

På darriga skakiga ben anlände jag mittstationens utskänkningsställe just som de andra fick in varsin öl. Om det var den första vet jag inte men jag vet att mitt självförtroende fått sej en rejäl omgång. Med darr på rösten bad jag Helena beställa en öl till mej samtidigt som jag tycktes se små skadeglada leenden på mina så kallade ”kompisars” läppar.
Hur som helst avslutade vi dagen på Bertha Hofs Restaurang med en utsökt Schweinshaxe.
Schweinshaxe är en tysk-österrikisk nationalrätt gjord på fläsklägg. Det råhuggna höftbenet läggs direkt på grillen med svål och allt vilket gör att svålen blir väldigt knaprigt. Hela köttklumpen serveras vanligtvis på en värmeplatta med senap och surkål.
Rätten är exakt lika god som den ser oaptitlig ut.

Norrut
Vi lämnade Gasteinerdalen efter bara två övernattningar, viket kändes som för kort, men nu började hemlängtan sätta sina spår.
Camping Bertahof har det där lilla mysiga familjära som oftast saknas på större campingar. Här är man du och tjenis med personal och ägare som alla månar om att man har det bra.
Vi har vid ett flertal tillfällen campat här och betyget blir alltid 5 husbilar från min sida. Här finns allt fast i mindre skala och dessutom har dom en mycket utsökt restaurang med en väldigt påkostad uteservering.
Målet för dagen var Regensburg, drygt 40 mil rakt norrut. Tyvärr hittade vi ingen ledig övernattningsplats där så damerna sökte febrilt i sina mobiler efter något i närheten. Eva hittade till slut en ställplats vid en sjö några mil ytterligare norrut som vid framkomsten visade sig ha lediga platser.
Termometern stod på 40 grader och solen brände som outspädd 80-procentig Rom. Sjön såg inbjudande ut men väl framme vid strandkanten visade det sej vara mer dypöl än sjö. Enda räddningen var ändå att slänga sej i den något svalkande lervällingen.

Kvällen avslutades i lugnets tecken och innan läggdags var det kramar och lycka till för morgondagen skulle skilja våra vägar åt, för denna gång.

Avsked, för denna gång i 30-gradig kvällsskymning

De andra paren skulle till Spreewald och vi, det vill säga min hustru, ville hem.

Marielyst, Danmark
Redan före klockan 7 startade vi vår 70 milafärd mot färjan i Rostock. Det flöt på otroligt bra på Autobahn denna dag. Inga stopp, inga incidenter, det bara rullade på. Redan klockan 3 kunde vi köra ombord på färjan och då hade vi även hunnit med ett besök på Border Shop.
Någon mil från Gedser, där färjan lägger till, hittade vi Marielyst Ny Camping. Det regnade och hade så gjort sedan några dagar tillbaka. Platserna, som var gräsbeklädda, såg väldigt vattensjuka ut men vi hittade ändå en som vi vågade backa ut vår 5,5 tonnare på, vi skulle ju bara övernatta där.

Tjörn
Vi vaknade av att regnet smattrade på taket. Oron steg, kan vi komma loss från den sumpiga gräsplatsen. Det gick, tack och lov, utan större besvär så det var bara att checka ut när receptionen behagade öppna.
Vi var för kort tid på campingen för att kunna poängbedöma den, men det vi upplevde var ändå att den tillhör kategorin ”mysiga campingar”.
Hela vägen hem, ca 50 mil, körde vi i regn eller ösregn. Det regnade till och med så mycket att Helena inte propsade på ett besök i Ullared, viket är brukligt när vi har vägarna förbi.

 

Kort sammanfattning
Vi tar det negativa först så är vi av med det. Trafiken, främst den tunga, måste man på något sätt lösa i hela Sydeuropa.
Det är inte acceptabelt att stå i bilkö, drygt en hel timme, för att betala några futtiga Euro i tunnelavgift.
Förutom tiden, vart tog miljötänket vägen.
Slutgnällt för denna gång.
Vägvalet till Kroatien och våra nya besöksmål var över förväntan bra.
Enda önskemålet, med facit i hand, var en övernattning till i både Cesky Krymlov och Ljubljana och i stället hoppa över Salzburg.

Cesky Krymlov


Ljubljana

Rovinj är en mycket trevlig stad att flanera i. Trevligaste sättet att åka mellan Rovinj och Polari Camping är, förutom cykel, taxibåt.
Vi tog även en båtsafari för att se på delfiner i sin naturliga miljö.

Delfiner som hittat andningshål mellan alla båtar.

Vi var långt ifrån ensamma på den plats där man garanterade att delfinerna fanns och visst såg vi några som hoppade och lekte mellan alla båtarna.
Kul med delfiner, men det vackraste var bilden av alla båtsilhuetterna i solnedgången.

Båtsafari med vacker solnedgång på Medelhavet

Staden Krk lika intressant att flanera i som Rovinj fast i mindre skala. Däremot var det gångavstånd till allt.

Staden Krk

Plitvicesjöarna var semesterns absoluta höjdpunkt.

En riktig turistmagnet

Av många ansedd som Europas vackraste plats men tyvärr fick vi för få timmar i parken denna gång. Detta kan man ju bocka av vid något annat tillfälle.


Det var vi som var med, plus kameragubben


Snygg uppställning på Camping Bertahof

 

Anteckningar

Dag 27, torsdag
Det började regna vid 7 tiden på morgonen och prognosen för hela Själland visade regn, regn och åter regn. Eftersom vi stod på en delvis vattendränk gräsmatta bestämde vi oss därför att dra vidare till Sverige.
De 50 återstående milen hem körde vi oavbrutet i en blandning av hällregn, regnskurar eller regn. Det regnade så pass mycket att Helena hoppade över vårt obligatoriska besök på Gekås, hon sa att köpsuget hade avtagit. Det är då man börjar bli orolig… har hon tillfredsställt sitt köpbehov… och i så fall var och med vad?
Hur som helst, vi kom hem med många underbara minnen tillsammans med våra reskamrater, med härliga bilder från våra upplevelser och med brunbrända kroppar som redan börjat flagna i kylan och regnet. När man varit i värmen under så pass lång tid är det nästan skönt att vara tillbaka i det som kallas svensk sommar.

Dag 25-26
Nu startade resan norrut på riktigt. Vi lämnade Bertahofs Camping för att ta oss via landsbygden drygt 40 mil till Regensburg. Efter en del telefonsamtal visade det sej att den camping vi siktade in oss på och några därtill var fullbelagda. Passagerarna i de tre husbilarna letade febrilt på nätet och efter många om och men fann Eva en ställplats, vid en sjö, ytterligare några mil norrut som vi bestämde oss för att chansa på. Vi anlände sen eftermiddag och fann att det fanns gott om plats.
Termometern hade återigen stigit mot 40-graders strecket och solen brände som en överhettad svetslåga. Sjön, eller rättare sagt dypölen, var enda räddningen och gyttjebad skall ju vara hälsosamt om jag förstått det hela rätt.
Efter svalkande dopp, gemensam måltid och samkväm var det dags att ta farväl av våra reskamrater.
Vi har under dryg tre underbara veckor sett och gjort mycket tillsammans, det har varit många skratt och stämningen har hela tiden varit rå men hjärtlig, precis som det skall vara när man trivs tillsammans. Efter sedvanliga avskedskramar var det god natt.
De andra paren hade bestämt sej för ett besök i Spreewalds nationalpark och eftersom vi varit där på nedresan bestämde vi oss för ett par övernattningar i Danmark.

Från ställplatsen till Rostock och färjan till Danmark var det knappt 70 mil på fina motorvägar. Det flöt på bra utan några längre trafikstockningar och vid 5-tiden band kaptenen fast färjan vid kajen i Gedser.
Bara någon mil från färjeläget ligger Marielyst Ny Camping. ”Tina”, vår GPS var på upptäckarhumör i dag så hon guidade oss runt lite hit och dit innan vi själva fann hänvisningsskylten till campingen.
Marielyst Ny Camping är en äkta dansk camping med grusgångar, gräsmattor, häckar och en campingägare som satt utanför receptionen och drack öl med gästerna. Här finns inget jäkt och stress, här finns bara mys och avkoppling.
Campingägaren talade om att det regnat en hel del dagarna innan och att gräsmattorna var ganska mjuka. Efter lite letande hittade vi ändå på en plats som kändes någotsånär stadig för vår 5,5 tonnare. En chansning, men enligt grannarna skulle campingvärden ha en stark traktor.

Dag 24, måndag
Gårdagens mål som regnade bort uppfylldes i dag. Vi fick en fantastisk dag med solsken och värme på Stubnerkogels topp med härlig utsikt över Gasteinerdalens botten och floden Gasteiner Ache som ringlade sej fram mellan byarna.
På Stubnerkogel finns den spektakulära vajerbron, Suspension bridge, som hänger över en djup klyfta mellan två bergstoppar.
Efter ett par timmar på toppen bestämde vi oss för att vandra ner till mittstationen där det finns en servering. Det såg enkelt ut från början men efter halva vägen var jag ganska trött så jag tvingades, till de andras glädje, att sakta efter.
På skakiga ben, svett i pannan och ett knäckt psyke, släpade jag mej fram till bordet där de andra redan fått in sin första öl.
Kvällen avnjöts än en gång med god mat i campingrestaurangens mycket läckra trädgård. Gruppens manliga del valde Schwein Hackze och damerna kyckling som är lite mer kvinnligt.

Dag 23, söndag
Dagens mål var att ta gondolen från Bad Gastein upp till Stubnerkogels topp på 2 254 m.ö.h. Det var vår första morgon i Alperna så vi tog det ganska lugnt och njöt av den härliga luften och solen som så sakteliga kämpade sej upp över de höga bergen.
Precis utanför campingen går det buss till de olika byarna i dalen och precis när vi skulle kliva på bussen till Bad Gastein började det att regna. En solig varm morgon förändrades snabbt till hällregn och alla våra planer grusades.
Vi tog regnskydd inne i stationsbyggnaden, där bussen släppte av oss, och efter en dryg timme minskades hällregnet till dugg. Vi bestämde då, att i rask takt ta oss till Salzburger Hof några 100 meter från stationen, där vi intog dagens lunch.
Regnet avtog och efter lunchen blev det promenad i den starkt kuperade staden med många inbjudande skyltfönster. Men till den kvinnliga hälftens stora förtret var allt stängt, det var söndag och söndag i Österrike är fortfarande, för de flesta affärsidkare, helig.
Utan möjlighet till några inköp blev det powerwalk utmed floden Gasteiner Ache, tillbaka till husbilarna. Kvällen avnjöts med god mat och härligt väder i campingrestaurangens mycket läckra trädgård.

Dag 22, lördag
I soluppgången tog jag och Dennis vårt sista dopp i Adriatiska havet för denna gång. Det kändes faktiskt lite vemodigt att behöva lämna värmen, baden och de underbara kvällarna. Men så är det, livet måste gå vidare och vardagen närmar sej med stormsteg.
Klockan 7 öppnades bommen på Camping Jezevac och vår GPS var inställd på Bertahof Camping mellan Bad Hofgastein och Bad Gastein. En tripp på ca 44 mil rakt norrut med en beräknad körtid på 5-6 timmar inklusive bensträckare.

Biltullar och betalstationer måste man få ordning på i Sydeuropa om man vill behålla turismen. Vid sista betalstationen i Slovenien, innan gränsen till  Österrike, började köerna ca 5 kilometer före stationen. Vi rullade i snigelfart i över en timme innan vi kom fram och irritationen eskalerades genom att många tog sej friheten att via en bensinstation smita förbi 100-tals bilar för att sedan tränga sej in i kön igen. Min reflektion är att dessa RR,are (Redig Rövar) ofta har stora dyra bilar som dom inte tycks vara ett dugg rädda om… pappa betalar (egen reflektion).
Med denna enskilda händelse och några kortare stopp, tog det som skulle ta 5-6 timmar, nu 9 timmar.
Efter att adrenalinnivån återställts kunde vi vid fyratiden checka in på Bertahof Camping, en mysig camping som jag och Helena bott på vid tidigare besök i Gasteinerdalen.
Vi fick bra platser och när solen försvann bakom de höga bergen var det dags att leta fram de långa benkläderna igen. På ett dygn och 44 mil längre norrut sjönk kvällstemperaturen från behagliga 26 grader till lite mer kylslagna 16 grader.

Dag 21, fredag
Efter gårdagens långa utflykt i buss var det härligt med sol och bad igen. Det har återigen blivit varmare och baden i det klara salta Adriatiska havet var nu mer än lovligt inbjudande.
Av morgonbadarna , ”sjugänget”, som var åtta från början återstod nu bara två, jag och Dennis. Vi har, varje morgon sen vi kom till Kroatien, hoppat i plurret kl.7 varje morgon och i dag var det sista dagen.

Men allt har sin tid och eftersom det är sista dagen innan förflyttning norrut igen så har man mer än bad att tänka på.
Tillsammans med våra reskamrater hade vi bestämt att avsluta Sydeuropa med ett par dagar i Gasteinerdalen och Bertha Hof Camping, ca 44 mil härifrån.

Camping Jezevac har i stort sett allt förutom att tomterna inte är anpassade till dagens fordonspark. Renhållningen i hygienutrymmena är något av det bästa vi någonsin träffat på. Här fanns bemanning i stort sett dygnet runt i alla servicehusen.
Helhetsbedömningen på Camping Jezevac blir 4 husbilar och ett tält. Anledningen till att det inte blir 5 husbilar är tomternas storlek.

Dag 20, torsdag
Liksom på andra större campingar finns det ett rikligt utbud på aktiviteter och utflykter som man kan köpa. Bland bussresor och båtrundturer valde vi en heldagsresa till Nationalparken Plitvicesjöarna som ligger ca 15 mil från Krk. 3.5 timmars resa till målet. 3.5 timmar i Nationalparken och 3.5 timmar tillbaka till campingen. Det blev mycket restid men det var det värt, för naturupplevelsen i detta vattenrika område är något utöver det vanliga.
Kort och gott säger jag bara… har ni inte varit här någon gång… åk hit.
Jag kommer ge er en utförligare beskrivning med bilder från Plitvicesjöarna i den kommande reseberättelsen som kommer att döpas till ”Kroatien med Plitvicesjöarna”.
Efter en lång dags upplevelser trillade vi i säng vid 11-tiden men strax före 12 väcktes vi av ett fruktansvärt oväsen.
Hela campingen hade fest, ”Årets campingdag” och det skulle avslutas med salut och fyrverkeri… och det gjordes verkligen… inte ens en döv med hörselkåpor hade undgått att höra det hela.

Dag, 19
Under samtliga dagar i Kroatien har den manliga hälften i gruppen tagit ett morgondopp, klockan 7.00, i det kristallklara havet och trenden har fortsatt även här på Camping Jezevac.
Liksom Rovinj är Krk en hamnstad, lika vacker, lika mysig, fast allt i betydligt mindre skala. Här finns en gammal stadsdel med kullerstensbelagda smala gränder och en ståtlig kyrka. Det finns ett rikligt utbud på ”måste ha krafs” i form av souvenirer, halmhattar, badskor osv. Matställena duggar tätt både i de smala gränderna och på hamnområdet och överallt lockar uthyrningsfirmorna med sin frestelser. Man kan hyra allt från större RIB-båtar till små eldrivna sparkcyklar. Elsparkcyklarna som jag är van vid har växt till sej här i värmen och dom går betydligt fortare än dom jag tidigare sett. Mindre barn far ljudlöst omkring som bålgetingar på gångar och stränder och det ser faktiskt riktigt farligt ut ibland.
Stränderna utmed Adriatiska havets kust är mycket stenig och det är oftast näst intill omöjligt att få sej ett dopp i det fantastiska vattnet. På Camping Jezevac har man ordnat med både badbryggor och handikapramper vilket underlättar för oss som växt ur den orädda tonårskostymen. I det stora hela är campingen synbart påkostad med stendekorationer, murar, plattbelagda gångar, välskötta växter osv. Däremot har man inte hängt med de senaste årens utveckling med större husbilar, större husvagnar och inte minst, större bilar. Camping Jezevac, liksom flertalet äldre campingplatser här i Sydeuropa, är mer anpassade för Fiat 500 och tältare.

Dag, 18
Dags för förflyttning. Vårt mål för dagen, liksom för två av de andra familjerna, var Krk på ön med samma namn. Den fjärde familjen i ”famely four”, som vi fick heta när notorna skulle delas på restaurangbesöken, skulle dra ytterligare ett 10-tal mil längre söderut. De 14 milen till Krk flöt på bra med några kortare köbildningar vid en betalstation, ett stoppljus och en obegripligt byggd rondell.
Av någon förunderlig anledning så tar ofta Italien skyltade bilar sej friheten att tränga sej in längst fram i köerna, vilket skapar irritation och ännu längre kötider för dom bakomvarande.
Klockan 13 checkade vi in på Camping Jezevac och någon timme senare var vi uppställda på de små och mycket svårtillgängliga platserna. Vår plats var för trång för att veva ut markisen till fullo och det fanns heller inte plats för några stormband.
Efter en snabb lunch i det för dagen fuktiga och kvalmiga vädret, tonade mörka moln upp sej bakom bergen på andra sidan viken in till Krk. Det kom även en del kraftigare vindbyar så vi beslutade att veva in markisen igen och strax därefter kom det befriande regnet som gjorde att luften blev andningsbar igen.

Dag, 16-17
Fortsatt väldigt varmt för stelfrusna nordbor. Men vi började så sakteliga att tina upp och vänja oss vid klimatet här i Kroatien. Temperaturen pendlade mellan 29-34 grader på dagen som under på natten sjönk det till ca 24 grader.
Dagarna flöt på i lugnt semestertempo under en molnfri himmel med underbara salta bad, svettiga cykelturer, ljumma kvällar under markisen och gemensamma måltider med trevligt resesällskap. Skratten var många och högljudda och dom politiska inslagen kvävdes snabbt, precis som det skall vara när man vill ha trevligt.
Sista eftermiddagen på Camping Polari tillbringade vi mest i och runt husbilen för det finns alltid att göra dagen innan förflyttning. På kvällen hade vi gemensamt restaurangbesök och därefter lite samkväm under markisen.

Det finns alltid skilda åsikter om en campings standard. Vi såg både bra och mindre bra saker som hör en camping till. En av nackdelarna på Camping Polari är, som tidigare nämnts, att den inte är anpassad för rörelsehindrade, cykellederna är begränsade och campingen är sliten med dåligt underhåll och skötsel av växtligheten. Den mysighet som finns på mindre campingar saknas helt, här gäller bara ekonomi.
Vissa restauranger har bambakaraktär och andra både bra service och god mat. Campingens läge är helt fantastisk, storleken och tillgängligheten till platserna likaså och trots att allt är slitet så är städningen och ordningen i hygienutrymmena mycket bra.
Slutbetyget blir 5 husbilar för campingens läge och service i hygienutrymmena, 4 husbilar för tomternas storlek och 2 husbilar för underhåll av vegetationen. Anpassningen för rörelsehindrade och mysighet får ingen husbil alls.

Dag 11-15
Camping Polari ligger i en stor bukt i den delen av Medelhavet som heter Adriatiska havet. Förutom härliga bad är anläggningen mer anpassad för barn och ungdomar än för oss vuxna. Utbudet av restauranger och varierande butiker är inte i paritet med de ungas aktiviteter.
Baden är helt underbara i det kristallklara vattnet men med minsta lilla handikapp så kan det var besvärligt att ta sej i och ur vattnet på den hala steniga botten. Nu har inte vi det problemet men man kunde kanske önskat några ramper eller trampoliner här och där.
Vår dag ser ut ungefär så här. Morgondopp kl. 7, frukost under markisen, cykeltur eller sola och bada fram till en lättare lunch. På eftermiddagarna sol och bad men vi har vid några tillfällen gjort besök i Rovinj som har en fantastik gammal stadsdel som är uppbyggd på en kulle.
Stadens uppkomst vet man inte så mycket om men den nämndes första gången i skrift på 700-talet av en präst.
Via smala kullerstensbelagda gränder och trappor mellan de höga gamla byggnaderna når man byns stolthet, den vackra höga kyrkan, Sankta Eufermias.
Kyrkan som byggdes i mitten på 1700-talet på grunderna av en äldre kyrkobyggnad, ligger högst uppe på kullen och med sin höjd ses den vida från både landsbygd och hav.
Förutom all kulturhistoria i den gamla stadsdelen finns det många utskänkningsställen i de smala gränderna som lockar turister. Ett besök här en ljummen afton är verkligen en höjdare som etsar sej fast på näthinnan för lång tid framöver.
Även i den modernare stadsdelen vid hamnen duggar uteserveringarna tätt. Kort och gott, Rovinj med sina ca 14 000 fastboende är en turistvänlig stad, vilket många fler än vi har upptäckt.

Dag 10, måndag
Vi lämnade Ljubljana vid 9-tiden för vår sista förflyttning till vårt första huvudmål, Rovinj och Camping Polari i Kroatien.
Camping Nord-Sam, som vi lämnade, var trevlig och får 4 husbilar rakt över.

Den 7 januari satt vi fyra familjer i Alingsås och planerade resan till Medelhavet. Kroatien låg som prioritet ett och efter ett antal sökningar på nätet hittade vi Polari som hade plats för fyra husbilar just denna vecka. Vi bokade genast in oss och nu, efter drygt sex månaders väntan, är vi på plats.

Dagens etapp från Ljubljana till Rovinj var drygt 20 mil på härliga motorvägar förutom en kort bit med kurvig smalare väg runt gränsen.
Allt flöt på bra ända tills vi började närma oss gränsen. Där blev det tvärstopp med kilometerlånga köer som följd. Vi fattade först inte varför, för båda länderna är ju med i EU. Efter någon halvtimmes snigelförflyttning, vid flaskhalsens mynning, möttes vi av myndighetspersoner som med raka ryggar, spänd blick och neddragna mungipor som stirrade in i bilarna. Det är inte så lätt att se in i en husbil så då hördes en barsk kvinnoröst… DOKUMENTI!! Efter någon minuts granskning spändes blicken ytterligare när hon frågade hur många vi var i bilen. Varsågod, kom in och titta sa Helena med en vänlig gest, men det blev nog för mycket så hon viftade iväg oss. Förmodligen kunde hon inte ta det höga steget in i husbilen för hon såg ut som en stelopererad gipskatt som snörps in i en grådaskig, men blank, mundering.
Jag tänkte för mej själv. Vilket liv… vakna förbannad varje morgon, ta på sej den hårt åtstramande myndighetsdräkten och en stor varm skärmförsedd huvudbonad. Vilket liv och allt detta för att kunna skrämma tusentals turister i stekande värme en hel dag.
Nog om detta. Dom kilometerlånga köerna uppstod helt enkelt av att ”gipskatterna” skulle kolla om någon hade för avsikt att smuggla flyktingar.

När vi stod i kön till incheckningen på Camping Polari, slöt den fjärde husbilen upp bakom oss (den som irrat runt i Italien). Nu var alla samlade, alla som var med och planerade resan i januari.

Klockan 12.05 såg vi, från höjderna ovanför gränsen, första skymten av Medelhavet och vid tretiden var ekipagen på plats och ankomstdrinken svald. Några minuter senare låg alla åtta och plaskade i det kristallklara vattnet. Nu började den riktiga semestern.
Vi har haft lite olika färdvägar för att komma hit men nu skall vi bo här tillsammans en hel vecka.

Dag 9, söndag
Vi lämnade Camping Nord-Sam vi 10-tiden och målet för dagen var Ljubljana i Slovenien.
Campingen i Salzburg ger vi 3 husbilar för standard och läge samt 4 för service.
28 mil på stressiga motorvägar hade vi framför oss. Det var söndag och många helgfirare var i rörelse men det flöt på rätt så bra ändå. En del stopp blev det men de berodde mest på krånglet med att vägarna är avgiftsbelagda.
Vi förstår att det kostar att underhålla och att bygga vägnät, men det måste finnas enklare system som t.ex. läser av nummerplåten och debiterar ägaren efter bilens status som ju finns registrerarat för oss som bor inom EU. Typ trängselskattesystemet som finns i bl. a. Göterborg. Men EU organisationen har väl annat att pyssla med?
Extradosan som vi köpte i fredags skulle vi lämna vid gränsen med vi hittade ingen som ville ta emot den och sånt tar mycket onödig tid. Nu har vi i två dosor som vi måste bli av med, annars blir vi bötfällda. Men vi tror att det går att skicka tillbaka dom när vi kommer hem. Vi får läsa på.
I Slovenien finns inga dosor. Har man en bil som väger över 3.5 ton tar man en biljett vid första betalstationen man kommer till som sedan betalas vid nästkommande betalstation osv.
Vi checkade in på Ljubljana Resort vid 3-tiden i strålande sol och ca 25 grader varmt. Nu kände vi för första gången, på denna semester, den härliga sydeuropeiska värmen.
När ekipagen var på plats, ölen hade landat där den skulle, cyklade vi de 5 kilometrarna till stadens centrum.
Ljubljana visade sej var en fantastiskt vacker och trevlig stad med ett helt bilfritt centrum. Efter strosande utmed floden som rinner tvärs igenom staden och några besök på det otroliga utbudet av utskänkningsställen, var det åter dags att tänka på morgondagen.
Förflyttningsdagar brukar inte ge så mycket mer än att köra, men besöket i Ljubljana överraskade oss verkligen. Det är en plats som vi gärna återvänder till.

Dag 8, lördag
Vi börjar vår andra semestervecka med en natt i hällregn och än en gång fick frukosten avnjutas inomhus. Vid lunchtid klarnade det upp och då kom äntligen cyklarna fram igen och vi tog, tillsammans med Göran och Eva, en härlig cykeltur in till Salzburgs centrum. Efter ett besök på en kilometerlång marknad, scannade damerna av gågatans samtliga butiker innan vi, i en gränd, hittade en restaurang med uteservering och vita dukar. Där kostade vi på oss en äkta österrikisk Wienersnitzel, gjord på kalv och till denna utsökta måltid anpassade vi vårt personliga dryckesintag.
Vårt tredje resesällskapspar, Dennis och Eva, anslöt vid 6-tiden efter att ha sträckkört hemifrån sedan i fredags.
Efter sedvanliga kramar och välkomstfraser dukade vi upp med sill och nubbe i ett väder som för stunden släppte fram solstrålarna. Äntligen ett ”midsommarfirande” utan regn.
Vårt fjärde resesällskapspar irrar fortfarande omkring någonstans i Italien men vi hoppas och tror att dom hittar rätt kurs innan vi når vårt mål, Rovinj i Kroatien.

Dag 7, fredag
En natt blev det på Camping Paradijs i Cesky, Tjeckien innan det åter var dags att söka värme längre söderut. Paradijse var en enkel mysig camping som får 5 husbilar i mysfaktor, 4 i service och 2 husbilar i standard och läge.
Det var bara lite drygt 20 mil till Salzburg men det tog inte lång stund innan strulet började. Jag hade ställt in husbilen på närmaste väg för personbilar och då ledde ”Tina” oss in på en smal krokig väg, mycket vacker men tidsödande över bergen. Göran och Eva som limmat sej fast bakom vår ”Storknas” undrade va f… an vi höll på med.
När vi efter alla kringelikrokar äntligen kom in på Autobahn i Österrike fick Helena sitt första adrenalinpåslag på denna resa.

När man kör i Tjeckien och Österrike monterar man en dosa i framrutan som registrerar när man passerar betalpunkter på motorvägar. I Tjeckien köper man dosan på närmaste bensinstation vid ankomsten till landet. Denna laddas med pengar för att räcka till den beräknade färdvägen och skall återlämnas när man lämnar landet. När vi lämnade landet i morse hittade vi ingen återlämningsstation och instruktionerna är det straffbart om man inte lämnar tillbaka den. Hur vi än letade hitta vi ingen återlämningsstation så vi fortsatte söderut i Österrike.

I Österrike är det samma system fast där har vi ett avtal med EasyGo­­+, en dansk box som heter så, som drar betalningen direkt från vårt konto. Varje gång man passerar en betalpunkt piper det med en signal i dosan. Om det piper 4 gånger så är det något fel och då måste man genast åka in på närmaste bensinstation för att åtgärda felet. Det pep 4 gånger i vår dosa och damen på tappen fattade ”nada”. Damen föreslog att vi skulle betalar kontant för den körda sträckan, vilket vi gjorde, och efter betalningen skulle dosan var återställd och ok för att köra vidare.
Med spänning kom vi fram till nästa betalpunkt… och vad hände… jo det pep återigen fyra gånger.

Nu började humöret tryta på Helena för det är hon som får sköta snacket. In på nästa station och samma procedur igen, damen fattade ”nada” men hon fick ropat på en dansk som kom till vår undsättning. Efter att ha kollat vår dosa visade det sej att den var spärrad men han förstod inte varför.
Efter många om och men, på ett språk som vi begrep, köpte vi en ny dosa, en Österrikisk, som liksom den Tjeckiska skall återlämnas när vi lämnar landet.
Skall bli intressant att se hur det löser sej, men det blir en senare fråga.

Vi checkade in på Camping Nord-Sam strax utanför Salzburg och vid 3-tiden. En körsträcka som normalt tar 2,5-3 timmar tog oss cirka 7 timmar och mycket mental kraft.
En sak är säker, det tar alltid längre tid än den beräknade.

Dag 6, torsdag
Efter fyra övernattningar på Camping Spreewald am Schlosspark var det nu drags att dra vidare söderut.
Vi ger campingen 4 husbilar i betyg för service och standard samt 5 husbilar för läget.

Planerna för dagen var Cesky, Krymlov i Tjeckien, en nätt resa på ca 43 mil, trodde vi. En sträcka som normalt tar 5-6 timmar tog drygt 7 timmar. Den tunga trafiken stoppade upp flytet framförallt i städer och vid vägbyggen. Dessutom var jag och ”Tina” inte helt överens vid ett vägval. Självklart hade jag fel men i gengäld fick vi se en hel del av den tjeckiska landsbygden. Nåt som även Göran var road av, tror jag.

Vi valde att checka in på Camping Paradijs, som vi hittade på GPS-en. En mysig liten camping bara några kilometer utanför Cesky. Det visade sej vara en camping med hög mysfaktor i en ombyggd trädgård, modell större, med blomsterrabatter, äppelträd o.dyl. intill en strilande å.

Syftet med dagens resa var ett besök i den lilla byn Cesky Krymlov som av många anses som världens vackraste och för att komma dit tog vi en taxi.
Chauffören körde oss, trots trängseln i trånga gränder med  turister, ända in till den fantastiskt byns centrum.
Med sinnena vidöppna för nya bildintryck, begav vi oss in i vimlet med fototörstande japaner, som var den totalt dominerande folkgruppen i byn. Dom fanns överallt, i stora grupper och små grupper och fullutrustade med kameror, kamerastativ och selfiepinnar .
Även vi fotade med vår amatörmässiga utrustning, för det fanns faktiskt hur mycket som helst att föreviga i denna vackra by.
Efter mörkrets inbrott och mättade av allt vackert lämnade vi ”jappsen” som fortfarande sprang runt med kamerautrustningarna i högsta hugg.

Om det är världens vackraste by är svårt att säga eftersom jag inte sett alla byar, men den var helt klart den vackraste jag varit i någon gång.

När vi kom tillbaka till campingen visade termometern 13 grader så vi tog ett enhälligt beslut att dra vidare söderut i morgon

Dag 5, onsdag
En lugn dag, en mellandag, med kortare cykelturer i det underbara deltalandskapet.
Vi hade kontakt med våra reskamrater, Eva och Göran, som var på väg och beräknades anlända vid lunchtiden men som blev stillaståendes utanför Berlin. Förseningen berodde tydligen på en tidigare olycka som skulle städas upp.
Strax före deras ankomst började det att regna. Efter dom sedvanliga kramarna samlades vi under vår markis och nästan allt vi skulle gjort denna eftermiddag regnade bort.
Vi tog ändå en tur till kanalbåtshamnen, där alla turer var inställda och båtarna övertäckta med presenningar.
Mellan ett par skurar promenerade vi till ett matställe i Lehde som ligger ca en kilometer in i det grönskande sagolandskapet med kanaler som går kors och tvärs.
Vår måltid intogs i restaurangens trädgård, under en parasoll i hällregn och precis när vi betalat och gjort klart blev det en ljusare lucka i det mörka molntäcket igen.
Efter att vi planerat morgondagen förflyttning till Cesky, Krymlov i Tjeckien, var det sängdags i fortsatt hällregn.

Dag 4, tisdag
Lite kyligare morgon och vädersajterna på mobilen hotade med mycket regn men vi startade ändå dagen med en trekilometers powerwalk i slottsparken.
Efter frukost följde vi en markerad cykelled som startade i slottsparken och fortsatte utmed kanalsystemet i den täta vegetationen. Eter någon mil övergick leden från fuktiga skogsstigar till gamla tyska betongvägar som i dag används av bönderna i området.
Betongvägarna består av halvmeterlånga betongblock, två meter breda och de användes som transportvägar för tyska bandvagnar under andra världskriget. Det är alltså många år sedan och blocken har utsatts för stora påfrestning både under och efter kriget.
När man cyklar på dessa vägar i dag så känns det som att cykla på en stor, jättestor tvättbräda. Det skakar och slår, händerna domnar och köpetänderna håller på att lämna sin håla, för att inte tala om vad baken får utstå. Jag gnällde och gnö men när jag tittade på Helena så hade hon ett förnöjsamt löjligt leende över sina läppar.
Efter ca två och en halv mil var vi tillbaka vid husbilen och då hamnade en kall halvlitare på sin rätta plats. Den slank ner helt friktionsfritt.
Äntligen lite vila tänkte jag… men nejdå, nu skall vi hyra en kanot tyckte stämman. Sagt och gjort.
Det var säkert inte den smidigaste ombordstigningen uthyraren sett, men väl på plats så kändes det riktigt stabilt.
Det var fantastisk vackert och annorlunda att paddla omkring i det sagolika kanalsystemet. Näckrosorna blommade, små blåa trollsländor lekte runt kanoten, fiskarna hoppade efter insekterna på ytan och allt var mycket rofyllt. Problemet var bara att jag fortfarande hade ont i arslet efter cykelturen på de ojämna betongblocken.
När vi summerade dagen kom vi fram till att regnet uteblev och att vi gjort en triathlon. Först powerwalk i en halvtimme, sedan terrängcykel i två timmar och därefter paddling i en och en halv timme.
Gissa vilken färg på sportdryck vi drack under markisen den kvällen.

Dag 3, måndag
En annorlunda dag med all inclouding.
Det började med en härligt varm morgon, ca 23 grader, och vår första frukost under markisen. Vi hann knappt svälja sista tuggan på ostfrallan innan det var dags för sydväst och regnkappa. Det blixtrade och dundrade och regnet vräkte ner. Vid ett tillfälle, när blixt och knall kom precis samtidigt, kastade Helena sej i min famn. Kärlek… njaa… det var nog mer rädsla.
Någon timme senare var det cykeltur med solhatt och shorts i Spreewalds underbara deltalandskap. I denna labyrint av kanaler, som är totalt ca 3 000 kvadratkilometer stort, finns även ett 100-tal mil med cykel och vandringsleder som knyts samman med trappförsedda träbroar där man kan bära cyklarna över.

Trots att mycket är stängt på måndagar, hittade vi ett par härliga utskänkningsställen i det annorlunda men vackra landskapet. Vi var långt ifrån ensamma för den ena plattekan efter den andra anlände med sugna turister. Många, liksom vi, beställde distriktets specialitet, en tallrik full med inlagd gurka i olika former, två små svarta brödskivor och en öl. Denna meny är lika vanlig här som ovanlig i övriga världen.

Varje platteka/gondol rymmer 20 personer och längst bak står ”skeppar ´n” med en lång stör som han skjuter fram och styr farkosten med. Spreewald kallas även Tysklands Venedig, skillnaden är att här transporteras man runt i grönskande natur.

Längre fram på dagen, mellan regnskurarna och med våra ryggsäckar fulla med ombyten, scannade vi av Lübbenau, som även kallas ”porten till Spreewald” och som är centralorten i den södra delen av deltats kanalsystem.
Vi avslutade dagen som den började, lättklädda under markisen. Men morgonkaffet och ostfrallorna var nu bytta mot lite gott från grillen och Bordershopen.
En annorlunda dag med mycket allt.

Dag 2, söndag
Solen var på väg upp, allt var lugnt, tyst och stilla som bara mornar kan vara, termometern stod på behagliga 19 grader och nu kände vi att det var semester, nu var vi på kontinenten.
Efter en kort promenad gjorde vi en omvärdering av gårdagens tyckande gällande ställplatsen, Lenzer Hafen, och området runt omkring. Det visade sej var en riktigt trevlig plats med restauranter, uteserveringar, badplatser och även en småbåtshamn.

Vi beordrade vår kartläsare, ”Tina”, att guida oss närmaste vägen ut genom skogen till Autobahn och efter ca 27 mil anlände vi Spreewald, som var dagens mål.
Vi checkade in på Spreewald Natur Camping ”Am Schlosspark” vid lunchtid och fick en bra plats precis intill en av alla åar som finns i området.

Spreewald, som ni kan läsa mer om på vår hemsida, är ett deltalandskap med över 100 mil farbara vattenleder. Folk som bor i deltalandskapet har gondolliknande plattekor som enda färdmedel.
Hela Spreewalds turism är uppbyggt runt farlederna i deltalandskapet. I båthamnen finns mat och utskänkningsställen för alla smaker och gondolturer som hela dagen avlöser varandra. Man kan välja mellan två, tre eller fyratimmars turer i det miljöklassade landskapet där allt vad förbränningsmotorer är helt förbjudna.
Folket som bor i deltalandskapet lever ett helt eget liv med affärer, restauranger, taxi och allt annat som finns i ett vanligt samhälle. Enda skillnaden är att dom färdas med sina båtar mellan platserna.

Dag 1, lördag
Då var vi äntligen på väg till den sedan länge planerade resan till Kroatien.
Grannarna har fått sina instruktioner, dörrarna är låsta, gräsmattan klippt osv. så nu var det bara att vrida om tändningsnyckeln.
50 mil söderut till Rostock via Gedser i Danmark var dagens planerade mål.
Vi startade i gryningen för att ta oss igenom Göteborg innan trafiken blev alldeles för intensiv, vilket fungerade bra.
I Göteborg är det nämligen infarkt, Det känns som att man just nu bygger om och renoverar samtliga gator och farleder i hela stan. Händer det en incident så stannar all trafik av helt, både i och utanför Göteborg. Alla tillfartsleder blir helt igenkorkade och ingen kommer vare sej framåt eller bakåt.
Det är så med politiker, först sitter dom och käbblar år ut och år in och inget händer. Sen plötsligt, allt försent, sätter man igång med allt som är eftersatt på en och samma gång.
Nog om detta, nu är vi på väg. E20 mellan Göteborg och Malmö borde vinna pris som Sveriges trökigaste väg. Det är platt och rakt, platt och rakt och så plötsligt kommer det en jättekulle, Hallandsåsen, för att sedan bli lika platt och rak igen ända ner till Öresundsbron. Denna sträckning kan liknas med, och är ungefär lika upphetsande, som en skinntorr, spinkig kvinna med bröstinplantat.
Eller är det bara för att vi alltid åker denna sträckning när vi skall söderut?

Färjeturen mellan Gedser och Rostock tog knapp två timmar vilket var helt lagom för att få i sej kvällsmaten i lugn och ro.
Bara några minuter efter att vi lämnat färjan dök det upp en skylt med Bordershop, en affär med tullfria godsaker. Där var vi såklart tvungna att gå in.
Därefter bar det iväg ytterligare någon timma utmed A19 i riktning mot Berlin till en ställplats/camping långt bort i bakom som ”Tina Törner” (vår GPS) rekommenderade men som vi inte rekommenderar.
Efter några kilometer på en smal asfaltsstig mitt inne i skogen dök det upp en liten sjö. Det var väldigt vackert men eftersom det börjat bli skymning så gjorde vi ingen okulärbesiktning av området runt ställplatsen. Men vi kunde konstatera att platsen var mer anpassad för tyska långliggare än för turistande dagsländor.
Efter några munnar av det tullfria var det dags att krypa till kojs.

 

 
Se fler bilder från resan under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser

Fjällbacka

Äntligen skall våren komma till oss, enligt vad metreologerna förutspått. Påsken närmar sig och vi bestämde oss för att fira helgen i Fjällbacka på Bohuskusten.
Efter några kortare turer med vår nya husbil, Knaus Sky Plus, var det nu dags för den riktiga premiären, en långhelg i det nya boendet. Nu skulle vi bo in oss.

Knaus Sky Plus 2014

Någon riktig vårkänsla infann sig inte när vi på Skärtorsdagen släppte handbromsen. Vädret hade väldigt bråttom, det var svinkallt och stora mörka orosmoln svepte i hög hastighet över Tådåsbergen.
Efter en gungig resa i de hårda vindbyarna var det med skräckblandad förtjusning vi närmade oss det lilla samhället där det förekommer en massa mord. I alla fall om man skall tro på författaren Camilla Läckberg som är uppväxt där.

Skärtorsdag
Fjällbacka ligger bara ett tiotal mil hemifrån, men det var ändå första besöket för vår del och efter några kortare felnavigeringar hittade vi campingen där vi skulle bo.
Vi placerades på en grusgång i utkanten av en stor gräsäng där det redan fanns ett antal norska campare.

Vi avnjuter lugnet före stormen

Strax efter vi anlänt började det att regna.  Vindbyarna tilltog och regnet övergick till skyfall i horisontalläge och på ängen, där norrmännen stod, bildades små sjöar. Det var helt enkelt avancerat skitväder.

Den tvåstjärniga campingen var ganska mysig. Inget överdåd av faciliteter, med det mesta som vi campare behöver fanns. Ett stenkast bort låg badplatsen, den lilla campingshopen försåg oss med morgonbröd och in till byns centrum var det gångavstånd.

Våra norsksvenska vänner, Margaret och Kjell, skulle anlända något senare och dom dök upp när skyfallet börjat övergå till regn igen.
Deras plats var bokad på grusgången precis bakom oss men för att komma dit måste dom göra en rundsväng på den regnmättade gräsplanen. Det gick väl sådär.
När Kjell skulle svänga runt ekipaget i en svag nedförslutning tryckte den stora tunga husvagnen på så kraftigt bakifrån att hela ekipaget vek sig i vinkel. Detta medförde att vagnen kanade mot bilens bakre sida med en mindre buckla som följd.
Man kan lugnt påstå att de vanliga rituella välkomsthälsningarna var något avslagna när vi gick våra kompisar till mötes och av Kjells blick att döma var han inte helt nöjd med situationen. Jag förstod att nu gällde det att välja sina ord.
Vi kopplade loss vagnen för att få bort bilen. Eftersom den fortfarande inte flyttade sig för egen maskin ställde vi oss bakom för att skjuta på och som tack för det såg vi ut som levande lergökar efter sprutet från de spinnande bakhjulen.
Efter några turer fram och tillbaka beslöt dom sig för att stå kvar på gräsplanen till den torkat upp.
En sak är säker. Superbreda däck, en stark motor i en tung bil och en regndränkt gräsplan är ingen bra kombination.
Kvällen tillbringades med sill och nubbe, många glada skratt och Kjells blick hade återgått till det normala.

Långfredagen
Metrologerna som lovat uppehåll och sommarvärme hade delvis rätt. De svarta regntunga molnen hade bytts mot en grådaskig himmel. Solen lyste med sin frånvaro och vinden var mer än lovligt kall för att få gå under benämningen varm.
De små sjöarna på gräsplanen var borta men det var fortfarande mycket blött. BMW; n och husvagnen stod där den stod och efter frukost var det dags att få ekipaget på rätt plats, det vill säga på grusgången bakom oss.
Vid ett första försök visade det sig att de breda däcken inte fäste på den hala gräsytan och än en gång såg jag något i Kjells ögon som sa mer än tusen ord. En flink norrman med en fyrhjulsdriven SUV kom till undsättning och strax därefter stod ekipaget på rätt plats.

En kall morgonpromenad med en haltande Margret

Målet för dagen var en promenad runt den lilla byn. Tyvärr fick Margaret avbryta promenaden på grund av en skada som hon ådragit sig i ett motionslopp några dagar tidigare.
Jag och Helena vandrade vidare. Först genom det ”nya Fjällbacka” med arkitektritade lyxvillor för den rikare målgruppen och sedan genom det gamla fiskesamhället som i dag är mer anpassat för turister än fiskare.

Det gamla fiskarsamhället är i dag en turistattraktion

Det gamla Fjällbacka, som hade sin blomstringstid i mitten av 1800-talet, var ett av de livligaste fiskelägena i Bohuslän under detta århundrade. Som mest fanns här ett 50-tal skutskeppare, ett 20-tal medelstora fraktfartyg, 165 lotsar och sjömän samt drygt 100 fiskare.
Det är en pittoresk by med trånga gränder och en blandning av riktigt gamla hus och ett område med något modernare fastigheter som byggdes upp efter en stor brand som 1928 ödelade 22 boningshus och gjorde 78 personer hemlösa.
Fjällbacka är uppbyggd på en smal remsa mellan havet och foten på Vetteberget som bildar en 74 meter hög lodrät mur mot skogarna och ängarna i öster och på torget finns en stor kyrka i röd bohusgranit som invigdes i slutet av 1800-talet.

Ingrid Bergman tillbringade under 60-70 talet sina somrar på Dannholmen utanför Fjällbacka och var under den perioden en livlig besökare i byn.
Efter hennes död spreds askan runt ön och för att hedra hennes minne döpte man om byns torg till Ingrid Bergmans torg.

Vi avslutade vår vandring på den markerade slingan i den gamla delen av byn.
Ett trevligt inslag var att vissa fastigheter hade informationsblad om husens historia, när det byggdes, vem eller vilka som bott eller verkat där osv.

Påskafton
Vi möttes av två stelfrusna kamrater denna något kyliga morgon. Värmesystemet hade inte funkat under natten och inne i vagnen var det endast 12 grader. Än en gång fick jag se något i Kjells blick som vittnade om att skämt undanbedes och Margret började prata om att sälja husvagnen.
Men, med lite påfyllning av glykol fick vi igång värmen igen och efter att vi fått i oss frukosten tog vi en cykeltur utmed den vackra brunskyltade ”prästkragevägen” till Grebbestad.
Vädret var nu underbart och den 16 kilometer långa kustvägen var gynnsamt kuperad. Bilisterna var något närgångna vid ett par tillfällen men i det stora hela en trevlig cykeltur som även Margaret kunde vara med på, trots sin skada.

Påsken är säsongens öppningshelg på Bohuskusten och nästan alla affärer, restauranter, barer osv vidare hade bullat upp inför sommarens turistanstormning.
I Grebbestad, som är betydligt större än Fjällbacka, hade många vårfrusna hittat ut ur sina hålor. Uteserveringarna på bryggan var fullbelamrade med värmetörstande påskfirare som avnjöt årets första riktigt varma solstrålar och så vitt jag kunde se, svaldes det en och annan öl också.

Eftersom alla sittmöjligheter var upptagna var det bara att vända söderut igen.
När vi återkom till Fjällbacka var synen densamma som i Grebbestad. De fåtal uteserveringar som finns var knökfulla men Trond och Elisabeth, som var på besök hos bekanta i byn, röjde plats åt oss.
Vi knödde oss in i folkmassan och vätskan vi fick in gled helt friktionsfritt genom strupen efter den drygt 3 mil långa cykelturen.
Tänk vad lite värme och sol kan göra. När vi gick förbi bryggan igår var den helt folktom och i dag satt folk som packade sillar med sina ansikten vända mot solen och med någon form av dryck i handen.
Som vanligt när den galne ”gutten” Trond är med, blir det fest, och det blev det nu också. Det blev många goda skratt och många obegripliga ”Tronddiska ord”. Ibland har han ett ordförråd som inte ens norrmännen förstår.

Vår påskmiddag intog vi på restaurant Bryggan. Förutom god mat och bra service hade vi underbar utsikt över den Bohuslänska skärgården och den vackra solnedgången bakom öarna i väster.
Påskaftonen avslutades med en flaska rött på Everts tapasbar, en liten källarkrog mitt i byn.

Härlig utsikt från restaurant Bryggan

Påskdagen
Åter en kall men klar morgon. Det var helt vindstilla och termometern steg med rasande hastighet så fort solen kämpat sig upp över bergskammen.
Vi beslöt oss för en kombinerad vandrings och cykeltur som började med en promenad på Vettebergsleden som startar vid hamnen.
Efter en kortare trappa och en stenportal kommer man rätt in i Kungsklyftans dramatiska skreva som skär tvärs igenom Vettebergets västra sida. Den smala, steniga och otillgängliga leden, på klyftans botten, har höga lodräta väggar på ömse sidor och på toppen av skrevan ligger jättelika stenblock fastkilade som bitvis bildar ett tak, 50 meter ovanför våra huvuden.

Kungsklyftan med jätteblocken som bildar tak

Från mörkret och fukten i klyftan tog vi oss ut i ljuset och solskenet till en trappa som ledde oss hela vägen upp till Vettebergets topp.
Väl uppe pustade vi ut några minuter med att avnjuta den fantastiska utsikten över den Bohuslänska skärgården med hamnar, kobbar och skär samt Väderöarna längst ut i kustbandet.
Vägen ner på anda sidan berget gick på fina släta stigar i skogsterräng.

Efter Vettebergsleden var det dags för en cykeltur till Hamburgsund som ligger ca 8 kilometer söder om Fjällbacka.
Folkvimlet som vi upplevt i både Fjällbacka och Grebbestad, fanns inte i Hamburgsund. Här var det ganska dött. Turistsäsongen hade inte kommit igång ännu och efter ett kort stopp, med fikapaus, trampade vi tillbaka till campingen.

Efter en upplevelserik och motionsinriktad dag var det dags för avkoppling.
Vi, och alla de andra camparna, njöt av solen och värmen när plötsligt tystnaden och lugnet bröts av ett våldsamt muller från ett par HD; ar.
Vi fick besök av Tobbe och Catarina som var ute och luftade sina hojar och något senare kom även Ulf Axevi, som vi inte träffat på många år. Ulf och några kompisar till honom var också ute och gled i det vackra vädret.
Med en hel grusplan full med stora motorcyklar och medelålders svettiga skinnknuttar undrade nog många om det var ”återfallsklubben” som bokat sitt årsmöte här.

Efter gemensam grillning och avsked av knuttarna var det dags för Kjell och Margret att packa för hemfärd. Dom ville tillbringa sin sista lediga dag hemmavid.
Helt plötsligt var vi själva. Det var en underbar vindstilla afton, med sommartemperatur och en eldgul sol som så småningom försvann bakom det berg som inramar campingen.

Annandag Påsk
Åter en sval men helt underbar morgon. Många hade börjat packa för hemfärd och så småningom gjorde även vi det.
Det var en mycket lyckad helg med många hjärtliga skratt, god mat och en lagom portion med aktiviteter.
Utan vetenskaplig utredning, så är jag ganska så säker på att 80 % av påskfirarna kom från vårt västra grannland. Det är trevligt för norrmännen är för det mesta gemytliga och hurtiga människor.

Vår nya husbil var nu invigd och förutom några smådetaljer med GPS; en/backkameran visade det sig att Knausen var till full belåtenhet.


P
ortalen till Kungsklyftan

 

limfjorden-19
Det blir som det blir,
när det inte blev som det skulle

Varje år, i samband med Helenas födelsedag, planerar vi in en höstresa med husbilen. Resorna varierar år för år. Vi har t.ex. varit i Ahrdalen, Tyskland på vinvandring, besökt Tropical Island som är världens största inomhusanläggning för badsugna, kuskat runt på Österlen osv.
Årets planer var en cykelsemester, eller träningsläger, eftersom Helena planerar att cykla tjejvätten 2017.
Vill man cykla så finns det inget bättre än cykellandet Danmark som har ett otroligt utbud på bilfria cykelleder.

Resan startade med en färjetur från Göteborg till Frederikshamn i Danmark. Campingcyklarna var utbytta mot våra racercyklar för nu skulle vi träna cykling, inte promenadcykla som våra ordinarie campingcyklar passar bäst till.
Frukosten intogs på färjan och eftersom det var starten på vår höstsemester så kostade vi på oss en Tuborg också. Det tillhör inte vanligheterna att vi dricker öl till frukost men man skall ju ta seden dit man kommer, sägs det.
Färjeturen gick bra men det blir lite segt att vara till sjöss i närmare 4 timmar. Första stoppet i Danmark var några kilometer söder om Frederikshamn vid en tillbehörsbutik för campare. Den var stängd… det var lördag och i Danmark tycker vissa butiksägare fortfarande att personalen bör ha samma rättigheter till ledighet som övriga arbetare. Vad jag inte förstår är hur folk som arbetar skall hinna göra sina inköp när det är stängt på deras fritid, men på något sätt så löser dom det, för de allra flesta ser ut att ha det dom behöver. Men skit samma, det blev inga onödig inköp som det lätt kan bli när frugan skall shoppa loss.
Semestern var som sagt, i första hand ämnad åt motion i form av långa cykelturer, men det blir inte alltid som man tänkt sej. Efter ett tiotal mil checkade vi in på Sölyst Camping i Nibe. Där plockade vi ut allt från grill till mattor ur ”garaget” som det stora lastutrymmet på husbilar kallas. Allt utom cyklarna!!!
Vädret var så underbart att vi istället satte oss med varsitt glas rött och blickade ut över
Limfjorden som låg spegelblank bara ett tiotal meter från vår boplats.
limfjorden-13
Jag tar tillvara en av höstens bonusdagar

limfjorden-12
Liksom mannen i båten som glider förbi på ett spegelblankt innanhav

Vi njöt till fullo av det underbara höstvädret tills vi fick besök av ett antal små knottliknande varelser som tycktes trivas bra i vårt sällskap.
Vi kämpade för att hålla dom utanför vår integritetszon, men dom verkade helt outtröttliga och dom var fruktansvärt många. Dom enda som blev trötta var vi, armarna stumnade och humöret visade tendens till avigsida.
Efter en stunds fäktande tvingades vi välja flykt före strid. Det kändes lite surt att behöva gå in i det vackra vädret med efter någon halvtimma började det regna och då vände humöret till det positiva igen. Detta var ett av de få tillfällen som man gläds åt regn.
Än mer uppmuntrade blev vi när vi från åskådarplats såg två gubbar som rastade sina hundar. Den ena, en jättestor Sankt Bernhardshund, kom släpandes på en mager skinntorr gubbe och den andra mannen, som var stor och tjock, motionerade en liten bjäbbig vägkorsning.
Den lilla bjäbbiga ville hela tiden leka med bjässen som inte alls var road utan fortsatte helt oberört att släpa runt på den skinntorre.
Efter en stunds irritation av den lilla bjäbbiga blev Bernhard ”skitnödig”.  Han satte sej vid strandkanten och la av och en jättehög pyramid. Gubben i andra änden på hundkopplet, som nu hade slaknat, plockade fram sin bajspåse, trädde in handen, så som hundägare gör och böjde sig fram för att plocka upp pyramiden.
Vi förstod ingenting… hur tänkte han där, för det fanns då ingen som helst möjlighet att få in den stora högen i den lilla plastpåsen… han borde trätt en sopsäck på handen i stället.
limfjorden-1
Skådeplatsen där två hundägare bjöd på underhållning

Med bakåtlutad kropp, näsan vänd från Bernhards pyramid och med en lång, lång utsträckt arm försökte han få in lasset i den lilla påsen. Men efter några försök släppte han hund och allt och sprang rätt ut mot sjökanten och la av en maräng.
Hundföraren med den bjäbbiga, höll på att skratta ihjäl sej innan han med bestämda steg gick fram för att hjälpa till. Av kroppsspråket att döma tyckte han att det här var väl inget att banga för. Men efter bara någon minuts arbete med plastpåsen gjorde han precis det Bernhards ägare tidigare gjort, han sprang rakt ut mot sjön och spydde.
Detta fick mej att minnas att jag under en kort period i mitt liv ägt en Sankt Bernhardshund. Varje gång jag hörde minsta lilla muller från Bernhards mage flydde jag i panik ut i det fria, för även en ohörbar gasutträngning från den bakre ventilen, aktivetrade kräkreflexerna.
Eftersom vi var i Danmark så lagade Helena till en helt underbar Hackeböff på äkta danska råvaror. Aptiten var väl inte på topp, efter komediföreställningen på stranden, men tillsammans med några glas av det röda blev det en hellyckad måltid.
Som vanligt äter man alldeles för mycket, man blir helt däst, ögonlocken blir blytunga, konversationen avtar undan för undan och till slut hänger huvudet med dubbelhakor mot bröstet likt en spanande gam.
Efter några ryckningar vid hastigt uppvaknande ser man sej om och låtsas som man inte slumrat till. Men det är helt onödigt för partnern sitter oftast också med gamnacke och det är då man passar på att säga, ”det är nog dags att gå och lägga sej nu stumpan, för du sitter ju ändå bara och sover”.
När vi vaknade nästa morgon såg vi att pyramiden på strandkanten var borta. Vart den tog vägen vet vi inte, men det satt några måsar på bryggan som såg väldigt illamående ut.
masar
Det var ovanligt tysta och stillsamma måsar på bryggan

Helena, som fyllde år denna dag, hade ensamrätt till dagens program och efter frukost föreslog hon en cykeltur utmed stranden vid Limfjorden.
Jag gjorde en försiktig antydan till protest för jag tyckte mej se oroväckande tunga regnmoln över sjön. Protesten var helt utan framgång för Helena hade hittat en femöringsstor ljus lucka i det mörka täcket. Dessutom hade hon sett på mobilen att det inte skulle bli något regn.
Det var trots allt hygglig temperatur för en cykeltur men efter bara någon halvmil kom det befarade regnet. Vana som vi är med det danska (o)vädret så hade vi med oss regnjackor och färden gick vidare för det regnade trots allt inte så mycket.
Efter ungefär en och en halv mil fick födelsedagsbarnet punktering samtidigt som vädret övergick från dugg till regn och vinden fick en snabbare och mer horisontell flykt över det platta landskapet. Jag är ju alltid, enligt egen utsago, beredd på det mesta, så jag plockade, stolt fram en ny slang ur min sadelväska.
limfjorden-18
Av med hjulet, av med däcket, ut med slangen, in med ny slang, på med däcket igen, pumpa… det var här ljudnivån blev okontrollerbar

Dropparna blev större och fler och i hällregn under en stor ek påbörjade vi slangbytet. När den nya slangen, efter ett antal okontrollerade svordomar, var på plats visade det sej att nippeln, där man pumpar in luft i slangen, var för kort för vår medhavda enkla cykelpump. Det gick helt enkelt inte att pumpa däcket för den gamla slangen var inte anpassad till de moderna fälgarna som är lite högre. Decibeltalet steg i takt med svordomarnas hastighet.
Att cykla med cykelskor är fantastisk skönt, men att gå i dom är lika fantastiskt obekvämt. Vi var en och en halv mil från husbilen och vi hade följande val, att gå fort eller att gå sakta i ösregnet.
Efter några kilometers traskande på blöta skogsstigar kom vi fram till en asfalterad nedlagd järnvägsvall som enligt kartan ledde tillbaka till husbilen.
limfjorden-20
En fantastiskt härlig promenadväg inga kurvor, inga backar

Då började dom små grå cellerna arbeta igen. Jag kunde ju cykla till husbilen och hämta bekvämare skor till Helena eftersom cykelskorna nu börjat tära på hennes humör.
Sagt och gjort, jag trampade iväg med regnet piskande i ansiktet och när jag efter en dryg halvtimme var framme hittade jag inte bara hennes gympadojor utan också en ”riktig” fotpump i husbilen.
Fortfarande genomblöt, vände jag tillbaka och efter några försök med den nya pumpen fick vi i tillräckligt med luft för att kunna cykla den sista biten tillbaka till husbilen.
Efter ca fyra timmars strapatser i blåst och regn hällde Helena upp ett stort glas Champagne och jag tog ett glas rött i värmen innan det var dags för ett besök på campingens restaurang. Vi skulle ju fira Helenas födelsedag.
limfjorden-24
Helena firar sin födelsedag med rosa Champagne

Det jag beställde hade dom inte för dagen. Av allt som stod på menylista fanns enbart ett fåtal rätter kvar, det var lågsäsong, så vi beställde var sin glutenfri böff och en flaska rött. Vinet var slut men servitrisen rotade fram en överbliven skvätt som vi fick dela på. Innehållet var inte ens värt namnet rödvin, det var surt och på gränsen till att bli ättika.
Det blev en något oansenlig födelsedagsmiddag för Helena, men som vanligt ser hon det mesta med humor. Vi lämnade restaurangen med ett leende. Böffen var sådär, vi blev ju ändå mätta och vetskapen om att vi hade eget gott rödvin i husbilen gjorde ju tillvaron lite lättade.
Ny dag och nya äventyr och jag kände mej sjukt frisk (ja man kan ju undra vart vårt språk är på väg) att ge mej ut på en ny cykeltur. Vädret var soligt men höstkallt, cyklarna blänkte och däcken var pumpade. Nu j… ar skulle det bli åka av.
Vi hade på kartan hittat en cykelled utmed Limfjordens södra strand som verkade bra och planerna var att vända i en liten by, ca 22 kilometer väster om Nibe Camping. Cykelleden gick på asfalt och inga leriga stigar som skapar punktering.
limfjorden-17
Helena startklar för dagens motionsrunda med nypumpat däck

I lätt medvind drog vi iväg och det flöt på ganska bra med en hastighet av ca 25 km/timmen men efter ca 7 kilometer hände det igen, Helena fick punktering.
limfjorden-27
Cykelleden gick bara några meter från Limfjorden strand

Ibland kan det gå år mellan punkteringarna, men nu två gånger inom 24 timmar… helt sanslöst. Vokabulären, som återigen fick en decibelökning, hade inga sedlighetsgränser. Helena försökte dämpa mej för vi stod precis utanför en skola men med vresig blick gjorde jag klart för henne att det var söndag och då skall inte barnen vara här.
Jag hade med mej den sista reservslangen, en modernare med högre nippel, så det var bara att sätta igång med bytet.
Det relativt höga tempot hade fått oss att svettas och när vi stod still i den kalla snålblåsten kom nerkylningen snabbt, jag började frysa. All tidigare entusiasm för en härlig motionsrunda blåste med vindens hastighet bort.
Dessutom var det vår sista reservslang så det var bara att vända hemåt igen. På hemvägen tändes ett mikroskopiskt hopp, vi så skylten på en cykelaffär, men det var ju söndag. Vi tvingades helt enkelt att avbryta dagens motionspass.
Efter lunchen var det dags att räta ut kroppen i horisontalläge och något senare började jag frysa. En förkylning höll på att bryta ut.
Det visade sej vara en riktig förkylning, en sån där som bara vi män kan få med frossa, feberkänsla och ömmande hud.
limfjorden-15
Efter två nätter tvingades vi lämna denna underbara plats

Efter en natt med ömsom frossa och ömsom svettbyar bestämde vi oss för att avbryta ”träningslägret” och dra hemåt. Men först måste vi köra över gränsen till Tyskland för att bunkra som också var ett av målen med resan.
När vi anlände Otte Duborg, inköpsstället i Padburg, ställde jag husbilen lite enskilt vid sidan om, för att underlätta inlastningen av varorna.
När vi kom ut med den första av tre fullastade varukorgar såg vi att en norskregistrerad husbil parkerat bar någon decimeter vid sidan om oss. Hur dom tänkte kan man undra, för själva kunde dom inte komma ut genom sin bodelsdörr, dom måste gått ut vid förarstolen.
Idioter, ropade jag inombords när jag började baxa ut vår husbil för att komma in i våra lastluckor.
Det var kanske ingen stor grej och jag har inga som helst fördomar om våra grannar i väster, men Helena såg direkt att jag var irriterad.
Jag förklarade då för henne hur en riktig manlig förkylning fungerar eftersom hon ju aldrig haft en sån svår sjukdom. Man blir lättirriterad eller rättare sagt, stubintråden blir kortare och man tänder, man blir helt enkelt förbannad.
Direkt efter inköpen i Tyskland bar det iväg till Frederikshamn igen där vi övernattade på en ställplats i väntan på morgonfärjan till Göteborg.
Vi anlände Göteborg vid lunchtid, snopna och besvikna över våra grusade planer som orsakats av en svår förkylning.
Det blev en kort men dyr resa, men det värsta av allt var att vi inte fick avnjuta alla danska traditioner som är brukligt när vi är där.
Inga smörrebröd med en öl och den lille, ingen äkta dansk fläskestek med brun sås, rödkål och vide kartoffler, inga frasiga frukostfrallor med röd salami eller stinkande god ost osv.
Vi kände oss snuvade, blåsta på konfekten och för första gången på mycket länge så hade jag inte ens framme kameran som är brukligt är på våra resor. Som tur var hade Helena knäppt några selfisar mm med mobilen så att vi kan bli påminda om att planeringar, på grund av oförutsedda omständigheter, kan förändrar det mesta.

Kort sammanfattning
limfjorden-21
En riktigt jä… a skitresa som på grund av orsaker blev som den blev, när den inte blev som den skulle


Sträckningen på en oförglömlig cykeltur i regn och blåst

 

 

Signatur Helena o Arly

2 (2)

2 (3)

Se fler bilder från vår resa under fliken Galleri>Bilder från våra resor

Resan till Midnattssolen med Norrland, Vesterålen och Lofoten

Vår årliga långresa går oftast söderut. Vi väljer det för att man längtar till sol och värme efter de kalla gråa perioderna som just lämnats bakom oss.
Vi har tidigare gjort en norrlandsresa med myggdjävlar, stora som trollsländor, som likt Kamikazepiloter bombarderade våra kroppar.  Att vi dessutom fick klä oss med långa underställ och vinterkläder för att hålla kyla och regn på avstånd, är det ännu mer förvånande att vi ändå valde att vända norrut i år.
Anledningen var att vi nyss köpt en helt ny husbilsmodell och eftersom vi vet att vissa barnsjukdomar kan uppstå, valde vi på grund av språket, att hålla oss i närheten av Sveriges gränser ifall olyckan skulle vara framme. En fyraveckors semesterresa kan, förutom utmaningar och händelserika upplevelser, innehålla småincidenter på det tekniska i både bodel och bildel.
I årets planering hade vi Lofoten som huvudmål, samt en massa alternativa delmål på vägen.

Landning inför semesterresan
Helena, som börjat sin semester dagen innan avresan, ville mjukstarta för att komma ner i varv, eller landa som hon kallar det, innan den planerade resrutten tog riktig fart.
Vi tjuvstartade därför med ett par extradagar på Kinnekulle, en plats där man på grund av den fantastiska miljön kan insupa kraft och energi inför kommande utmaningar och upplevelser.

Parkeringen på Munkängarna var öde, precis så öde som vi förväntat oss. Vädret var gråmulet, kallt och stundtals väldigt blött, ett helt perfekt väder som tvingade oss till nedvarvning, landning, från vardagens stress, jäkt och måsten.
En perfekt start med korta promenader, kolla lite på Facebook, läsa böcker, se på TV, där vi bland annat såg Portugal bli Europamästare genom att slå hemmanationen Frankrike.

Enda faciliteten på Munkängarnas parkering är ett ogästvänligt fallfärdigt utedass samt ett par soptunnor.
2 Kinnekulle (2)
På Munkängarnas parkering, som är ganska öde, kan man övernatta

Det rådde ”komavarning” på den öde parkeringen när Helena stängde dörren, från insidan, på det fallfärdiga utedasset i skogsbrynet. Bara sekunderna senare hördes ett avgrundsvrål från det lilla huset med hjärtat och ut flyger ”e lita kärring”, med byxorna halv nerdragna och skräckslagen blick.
Det Helena inte visste var att getingarna valt detta ruckel, som sin boplats. Hon gjorde helt enkelt olaga intrång i deras hem.

Det där med att gå ner i varv eller landa låg i denna stund fjärran.
Efter svidningar, gnäll och tröst i form av rödvin, skulle Helena slänga semesterns första tomflaska i sopbingen. Det bar sej inte bättre än att hon halkade med sina blöta ”foppatofflor” på översta trappsteget i husbilen och likt en hal tvål for hon, med fötterna före, rakt ut genom dörren. Men innan hon landade på det våta gräset, mellanlandade hon med stjärtpartiet på det utfällbara nedersta fotsteget som finns på husbilar.
Under vårt första dygn hade vi knappt inte sett en människa men just när Helena låg där på backen går en man förbi.
När han får se den ”lilla kärringen” liggandes på rygg, med en tom vinpava i den utsträckta handen, tittar han medlidande och vänder genast därifrån.
2 Kinnekulle (1)
Helenas landningsställ efter olyckan

När jag, på mitt vänligaste sätt, frågade Helena om hon landat nu, bemöttes jag med en blick som närmast liknade två svetslågor.

”Världens längsta linbana”
Efter ett trevligt besök och övernattning i Krylbo, hos min syster, bar det iväg mot de nordligare breddgraderna.
Det blev en lång dagsetapp på drygt 70 mil till Örträsk, ungefär sju mil öster om Skellefteå.  Här, mitt inne i de norrländska skogarna, har vi läst om en något annorlunda upplevelse. Här finns, en 1,5 mil lång linbana som transporterar turister mellan orterna Örträsk och Mensträsk.
1987 beslutade man att lägga ner den 96 km långa linbanan som fraktat malm mellan Boliden och Kristineberg sedan krigsåren.
I samband med nedläggningen var det några eldsjälar som fick tillstånd att bevara en sträcka av banan till eftervärlden.
Eldsjälarna bytte ut de gamla malmkorgarna mot kabiner för persontrafik som sommartid fraktar turister mellan Örträsk och Mensträsk, det man nu kallar ”Världens nu längsta linbana för passagerare”.
5 Örträsk (4)
Pensionerade korgar som tidigare fraktat malm
6 Linbanan (15)
på samma linbana som i dag fraktar turister i fyrkantiga lådor

Transporten mellan orterna tar ca två timmar och 14 korgar från varje håll, startar samtidigt en gång om dagen under sommaren
Den som vill kan beställa en picknickkorg med tillhörande dryck att ta med sej. Vi beställde renstek med hemmagjord potatissallad och en flaska rött. En mycket god måltid som intogs i en sakta glidande korg på 7-23 meters höjd med fantastiska vyer över ett stycke Norrland i miniatyr med skogar, myrar och sjöar.
En fantastisk resa som för alltid etsat sej fast i våra minnen.

Kirunagruvan
Efter Örträsk gjorde vi ett kortare besök på Pite Havsbad. Platsen och vädret föll oss inte på läppen så vi lämnade Piteå efter en övernattning och ställde in GPS-en på Kiruna.
Målet var ett besök i Europas näst största gruva. Det var många som tänkt samma tanke som oss och först efter två övernattningar fick vi plats på en svenskguidad tur.

Det var något nervpirrigt när bussen efter alla passerkontroller styrde rakt in i det mörka hålet i bergväggen. Vi åkte på väg 16 med ca 10 % lutning och 300 höjdmeter rakt ner till LKAB:s informationscentral, inne i berget. Enligt guiden är väg 16, som är tvåfilig, den mest trafikerade i hela Kiruna vilket man kanske skall ta med en nypa salt.

Efter att vi stigit av bussen och fått på den obligatoriska hjälmen, som vi absolut inte fick ta av oss under vistelsen i berget, var det dags för katastrofinstruktionerna.
Vi fick veta vart vi skulle bege oss om det börjar brinna, om vi hörde sprängningar, om vi blev sjuka osv. Vi som blivit bajsnödiga av all denna katastrofinformation fick även veta var toan fanns.
Efter allt detta så kände man sej ganska ödmjuk, kaxigheten var borta, vi befann oss faktiskt i ett stort svart bergrum 300 meter under markytan.
Den två timmar långa guidningen, inklusive filmvisning och kaffepaus, var mycket givande, även om guiden bättre hört hemma i en grupp med mellanstadieelever.

Gamla stillbilder visades på hur gubbarna från trakten, på skidor eller gåendes, tog sej till berget för att med handverktyg mejsla fram den eftertraktade malmen.
Järnet var sedan länge en betydelsefull produkt på marknaden men efter många olönsamma försök att frakta malmen vidare lades projekt ned.
8.5 Kirunagruvan (14)
En vacker målning på gruvarbetarnas start på dagen

1890 grundades LKAB (Luossavaraa Kiirunavaara AB) som under ledning av Hjalmar Lundbom påbörjade en storskalig brytning av malmen. Samtidigt byggdes transportvägar, arbetarbostäder, affärer osv. och år 1900 grundade samma person Kiruna stad.
8.5 Kirunagruvan (13)
Telefonväxel från tidernas begynnelse

Det är en otrolig utveckling som skett från begynnelses tid med några kilo malm om dagen tills i dag när LKAB, via Malmbanan, fraktar 68 järnvägsvagnar med 100 ton järnmalm per vagn, 22 gånger per dygn till båthamnen Narvik för vidare transport över världen.
Den dagliga mängd järnmalm man fraktar till Narvik motsvarar en låda, lika stor som ett normalt 8-våningshus, fylld med järnmalm, eller ca 150 000 ton, per dygn år ut och år in.

Det finns all tänkbar information om Kirunagruvan att hämta på nätet, information som i alla fall har väckt mitt intresse, för en av Sveriges mest givande mjölkkossor.

Abisko Nationalpark
Inom Abisko Nationalpark ligger Björkliden. Helena, som har 50 % norrlandsblod i sej, ville absolut hit, för att i verkligheten får se Lapporten, som är en välkänd bergsformation i Norrland och som syns väldigt tydligt från Björklidens Fjällby.
9 Björkliden (13)
Helena vid Torneträsk med Lapporten t.v. i fjärran

Dagens korta körsträcka, knappt 11 mil, var väldigt vacker och framför allt den sista halvan som gick utmed Torneträsk. Det var helt fantastiska vyer med snöklädda bergstoppar på ena sidan vägen och den glittrande sjön, på den andra.
På de höga höjderna fanns det ingen skog som skymde sikten. Den enda vegetationen var små kortväxta knotiga björkar som försökte överleva i kanten av myrar och bäckar.
Även jag som chaufför fick möjlighet att beskåda allt det vackra eftersom nästan tre mil av sträckningen bestod av kortare vägbyggen med hastighetsbegränsning på 30 km/tim.

Abisko Nationalpark har många alternativa vandringsleder och det är ett ”mecka” för fotfolket som gillar långa turer med övernattningar i det fria.
Man kan bland annat nå den 45 mil långa Kungsleden som sträcker sej ända ner till Hemavan i söder.
Våra kroppar är inte formade för sådana fysiska påfrestningar men vi provade ändå ett par kortare turer. Silverfallet som mynnar ut i Torneträsk var den ena. Den är ett par kilometer lång men mycket tufft kuperad. Den andra, ”Rallarstigen”, en sjukilometers behaglig stig på höjderna mellan sjön och, den av rallare byggda, Malmbanan.
9 Björkliden (26)
En kropp mer anpassade för vilobänkar än långa vandringsleder

Vesterålen, Norge
Efter två övernattningar på Björkliden var det åter dags att styra ut på E10:an.
Målet för dagen var ögruppen Vesterålen i Norge som ligger knappt 24 mil, rakt västerut från Abisko Nationalpark.
Om sträckningen mellan Kiruna och Nationalparken var fantastisk, var dagens sträcka, om möjligt ännu mer fantastisk, med häpnadsväckande bergsformationer intill den smala, krokiga och kuperade vägen.
Efter några mil på det norska fastlandet kom vi, via broförbindelse, till Hinnöia som tillhör ögruppen Vesterålen.
Vesterålen, som ligger norr om Lofoten, består av fem större öar varav Andöia med Andernes ligger allra längst norrut.
Vi fortsatte vår färd, fortfarande med bedårande vyer, rakt västerut över en spektakulär bro med ett ovanligt brant brospann, till byn Sortland på Langöia.
På Sortland Camping tipsades vi om den lilla byn Stö som låg drygt 5 mil rakt norrut. Här skulle det finnas vandringsleder, val- och fågelsafari och vid klart vädret, kunna se årets sista midnattssol.

Midnattssolen
Campingen på Stö, liksom gårdagens campingplats, tillhör sådant man raderar från den egna minnesbanken. Allt var spartansk med dåligt underhåll, på gränsen till sanitär olägenhet och i dom lägena gläds man åt att ha husbil.
Valsafarin fick vi lägga ner för det var fullbokat ca en vecka framåt.
Däremot blev det en tur med RIB-båt till en fridlyst fågelö där vi från sjösidan fick se en Vit Havsörn som satt på berget och smälte dagens lunch. Varje förmiddag, berättade guiden, kommer örnen till ön för att äta sej mätt och efter måltiden och matsmältningen försvinner den ut till havs igen.
12 Fågelsafari(26)
Den Vita Havsörnen på sin klippa efter dagens lunch

På örnens ö-meny fanns stora kolonier av Lunnefågel, Sillgrissla, Tobisgrissla, Tordmule, Skarv och Tretåig Mås vilka vi kunde beskåda från båten som sakta gled runt ön. Det var en härlig tur i solsken på ett för dagen spegelblankt Norskehav.
12 Fågelsafari(23)
Lång från land i det stilla Norskehavet ligger den fridlysta fågelön

Klockan 00.00 stod vi i klart väder på den lilla hamnens vågbrytare och såg solen nudda horisonten på havet. En kort stund senare vände den uppåt igen, utan att försvinna, och en ny dag mötte oss.
12.5 Midnattssolen (13)
En upplevelse att se solen vänder uppåt igen utan att försvinna

Det var lite svårt att komma till söms efter denna upplevelse som alla borde få uppleva någon gång i livet. Midnattssolen ger en väldigt speciell känsla, en annorlunda upplevelse som är svår att beskriva, svår att sätta fingret på.

Jordens vackraste plats
13 dagar efter starten hemifrån kom vi till resans huvudmål, ögruppen Lofoten, som av många anses som jordens vackraste plats.
På krokiga smala vägar, över berg, broar och öar, tog vi oss de 18 milen från Stö till Rolvsfjord på Lofoten.
Många broar hade ovanligt branta brospann och på en av dem, när vi var på väg ner från toppen på bron, körde vi in i en tjock dimbank som gjorde sikten nästan blev helt obefintlig.
Det var en magpirrande känsla, att från klar sikt köra brant utför, rakt in i en tät dimbank, utan att se vart vi skulle ta vägen.
Det kändes ganska skönt när vi kom under tjockan igen och fick klar sikt.
99,5 (2)

99,5 (1)
Klart på ena sidan bron, dimbank på den andra

Mellan ögrupperna är det färja som gäller.
Vi lämnade Vesterålen i Melbu på Hadselöya och anlände Lofoten i Fiskeböl på Augustvågöya, en båttur på ungefär 45 minuter.
Hela dagen rullade det oavbrutet in stora sjok med kalla fuktiga dimbankar från Norskehavet. Dimbankarna gled sakta fram genom dalgångar och utmed fjordar för att, som ett vitt duntäcke, skymma den i en övrigt molnfria himmeln.
99 (22)
Kalla dimbankar som oavbrutet rullade in över våra huvuden

Det var ett annorlunda synintryck där man hade klar sikt på bergstopparna och vägen vi körde på, men däremellan låg ett vitt tjockt duntäckeliknande fält.
På Lofoten finns det i stort sett campingar och ställplatser bakom varje krök och efter ett par mindre lyckade försök checkade vi in på Brustranda sjöcamping på Vestvågöi, med bra läge men som hade en del sanitärt till övers att önska.

Det ogästvänliga vädret tillät oss att ta det väldigt lugnt. Helena läste den ena boken efter den andra och själv gladdes jag åt arbetsuppgifter som jag inte hade en aning om att dom fanns. Arbetsuppgifter som vi män tidigare kallade ”kvinnogöra”.

Sydspetsen på Lofoten
Två övernattningar blev det på Brustranda innan vi begav oss iväg på de sista sju milen på Lofoten. Efter ett kortare besök på Skagen Camping, som inte var till belåtenhet, drog vi oss vidare söderut till Moskenesöia, den sydligaste ön på Lofoten om man bortser från Värö och Röst som man når med en tretimmars färjetur längre söderut i Norskehavet.
Strax intill färjeläget i Moskenes, varifrån färjan till Bodö på det Norska fastlandet utgår ifrån, ligger Moskenes Camping. En camping med havsutsikt och godtagbar standard.

Det blev, trots att det var farligt trångt på de smala vägarna, ett antal cykelturer till några närliggande fiskeläger.
Vi cyklade bland annat till byn med världens minsta administrationskostnad på ortsnamnsskylten.
Byn Å ligger längst söderut, där vägen tar slut på Moskenesöia. Här finns alltså bara en infart och då behövs bara en skylt och en bokstav, billigare än så kan det inte bli.
14 Moskenesöia (33)
Byn med världens kortaste byskylt har bara en infart

Vi cyklade även till Reine och Sörvågen, två härliga små fiskelägen med uteserveringar, båtturer och annat som lockar turister.
Efter tre dagar var det dags att lämna Lofoten för denna gång. Sista kvällen satt vi med ett glas rött under markisen och summerade allt det fantastiska som vi sett och upplevt. I horisonten såg vi plötsligt ett grått bälte som närmade oss och inom några tiotal minuter svepte det svala gråa täcket in mellan husbilarna. Den härliga solen som vi haft under vår vistelse på Moskenesöia dränktes i dimma, men lika fort som den trängt in, lika fort försvann den. Detta upprepades tre gånger under en dryg timmes tid innan dimman stannade för gott den kvällen.
14 Moskenesöia (59)
Campingen täcktes helt av svepande rök från havet

Världens starkaste tidvattensström
Färjeturen mellan Moskenes och Bodö tog knappt fyra timmar. Trots att avståndet är nio mil så kunde vi se de höga och spetsiga bergen på både Lofoten och fastlandet under hela resans gång.
15 Bodö (1)
Infarten till Bodö hamn

Vårt första stopp på det norska fastlandet blev på Saltstraumen några mil från Bodö, en plats som är mest känd för att ha ”världens starkaste malström”.Malströmmen, eller saltströmmen som den också kallas, uppstår när tidvattnet flyttas mellan två fjordar.
Mellan öarna Knaplundöya och Straumöya finns en tre kilometer lång smal passage som på smalaste stället är det drygt 100 meter brett. Genom denna förträngning skall drygt 350 miljoner kubikmeter vatten pressas vid varje tillfälle det blir ebb eller flod.
Höjdskillnaden på ebb och flod, mellan in- och utsidan på det smala sundet kan vara upp mot en meter och strömmarna når som mest en hastighet av 22 knop.
I strömmarna bildas virvlar som suger upp godsaker till fiskar. Detta i sin tur drar till sej mängder med fiskmåsar som utan ansträngning kan äta sej mätta i den kokande grytan av hoppande fiskar. Det var även ett mecka för fiskare, kanske ingen utmaning för sportfiskare, eftersom det var lättare att få färsk fisk här än i fiskaffären.
16 Saltstrauman (10)
Saltströmmarna är bra för den som vill ha fisk på matbordet

Det var en intressant upplevelse som vi inte hade med bland våra delmål i reseplaneringen. Fenomenet är ganska anonymt, men eftersom vi hade vägarna förbi stannade vi till för att beskåda dessa runda kokande virvelgrytor, som bildas i dom starka strömmarna.

Flytten söderut
Efter minst 14 dagar i ständigt dagsljus var det nu dags att dra söderut mot mörka stjärnklara himlavalv, vilket inte heller är så dumt.
En övernattning blev det på Saltstraumen innan den långa färden hemåt började. Vårt första planerade mål på vägen var familjeträff i Brunflo vid Storsjön, ungefär 90 mil söderut.
Meningen var att vi skulle åkt väg 17 utmed kusten, som av många kallas ”världens vackraste väg”. Men efter allt vi sett och upplevt hittills kände vi oss mättade och valde i stället att ta snabbaste vägen ner till byn där Helena har sin släkt på mamma Lillies sida.

Vi delade upp sträckan i tre delar och efter första dagens 50-milatripp hittade vi Svenningsvans Naturcamping intill en liten badsjö.
17.2 Trofors (4)
Naturcamping med härlig utsikt

Strax intill strandkanten grillade vi och mådde gott efter en ganska tuff färd på den smala, kurviga och stressiga E6;an som är hårt trafikerad.
Solen lyste och utsikten var magnifik med den spegelblanka sjön framför oss och de snöklädda fjällen på andra sidan sjön.
Nästa dag fortsatte vi på E6;an ytterligare ett 10-tal mil innan vi vek in på väg 74 som ledde oss in i Sverige.
Det var lördag morgon och nu var trafiken betydligt lugnare. Långtradarna och alla som jäktade hem till fredagsmyset var ”veck med pusta” som jag tror att dom säger i Norge.
Efter att vi passerat gränsen till Sverige, strax före Gäddede, svängde vi söderut på Vildmarksvägen där vi hittade nästa övernattningsplats, Gubbhögens Naturcamping, som också låg enskilt vid en liten badsjö.
18 Gubbhögen (7)
Gubbhögens Naturcamping med grillkåta och vindskydd
18 Gubbhögen (5)
Här fanns även ett vackert och välskött utedass

Vädret tillät oss inte att koppla av utomhus denna eftermiddag så vi fick mysa inomhus i vårt lilla fritidshus på hjul.

Målet för dagen var besök hos Helenas moster och morbror i Brunflo. Där blev det kaffe med hembakat vilket även Helenas kusin Maria, lät sej bjudas på.
Det blev ett par timmars trevligt samkväm innan vi körde vidare söderut och vid 6-tiden checkade vi in på Moraparkens Camping.
Moraparken gav mej en liten nostalgiupplevelse eftersom jag vid sju tillfällen, trött och totalt utsliten, skidat genom denna park som ligger några 100-tals meter från målet på det nio mil långa Vasaloppet.
En övernattning blev det i Mora, men innan vi lämnade tog vi en rask morgonpromenad på sju
kilometer utmed Österdalälven.
19 Mora
Klockstapeln i Mora, Vasaloppsåkarnas kvitto på ett gott dagsverk

Efter de senaste dagarnas långa förflyttning, drygt 140 mil, från Bodö till Dalsland, bestämde vi oss för två övernattningar på Laxsjöns Camping i Dalslandsskogarna. Inte heller denna camping kommer att finnas med på vår favoritlista, trots att deras reklam säger att den är fyrstjärnig.  Ibland kan man undra hur bedömningen går till.
Vid Laxsjön, sju kilometer från campingen, ligger l Baldersnäs Herrgård, som återupplivats av nya ägare, med hotell, restaurant, hemslöjd osv. Vi cyklade dit och intog en god lunch, med tillhörande favoritdryck, i solskenet på herrgårdens vackra uteservering.
21 Baldersnäs (4)
Härlig uteservering på Baldersnäs Herrgård

Resans avslutning
Med i planen fanns att vi skulle runda av hela resan i goda vänners lag.

Första besöket var hos goda vänner i Smeviken, som ligger i Bullarbyggden och det andra hos kompisar på Örns Camping, på Bohuskusten.
Vi hade, efter nästan fyra veckor på resande fot, ett uppdämt behov av att få umgås med andra än oss själva och som vanligt, med dessa vänner, blev det trevligt.
Båda kvällarna var mycket lyckade, med god mat, dryck och många härliga skratt innan det var dags att avverka de sista 10 milen till Tjörn.

Sammanfattning
I helhet en underbar resa, med synintryck och upplevelser utöver det vanliga.
Från Bottenviken till Kiruna och vidare mot Nationalparken i Abisko var det bara skog, skog, skog. Men därefter, vidare västerut, blev vi nästan religiösa av allt det vackra vi fick se.
Vi försågs hela tiden, varje stund, med nya fantastiska vyer som till slut blev på gränsen till slentrian.

När vi var på Lofoten med det enormt dramatiska landskapet kom vi in i någon slags övermättnadsfas, det var svårt att ta in allt det vackra.
14 Moskenesöia (31)
Många dramatiska vyer

Lofoten, med sin dramatiska natur, som genom årtusenden bildats av isberg och andra naturkrafter, anses av många vara världens vackraste plats. Vi tycker också att ögruppen har en helt fantastisk natur med dom spetsiga bergen, fjordarna, vattenfallen och de härliga fiskelägren.

Vi har även andra värderingar när det gäller olika platser.
För att bara ta ett exempel, njuter vi till fullo av skönheten, doften och friheten på en cykeltur genom röda vallmoängar på de danska slätterna.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Detta är både njutbart och fantastisk vackert i våra ögon

Av resans höjdpunkter, om man bortser från alla fantastiska synintryck, har vi båtturen till den fridlysta fågelön, långt från land i ett solskensblankt Norskehav. Vi fick bland annat se dagens lunchgäst, en Vit Havsörn och dennes gigantiska matbord, bestående av varierande kolonier av fågelarter.
12 Fågelsafari(27)
Lunnefågel på ön med observationsbyggnaden i bakgrunden
9 Björkliden (6)
Lapporten sedd från Björkliden

Det var även en hel del annat som vi kommer att minnas som t.ex. Lapporten som Helena alltid önskat att få se, dom branta broarna över fjordarna på Vesterålen och Lofoten, dom svepande molntäckena som sakta, på låg höjd, gled genom dalarna och täckte en i övrigt molnfri himmel, malströmmen som bildas i en trång passage mellan två öar vid ebb och flod samt besöket i ett mörkt hål 300 meter ner i Kirunagruvan.
8.5 Kirunagruvan (5)
Det mörka bergrummet, 300 meter under jord

Det var för övrigt det enda mörker vi hade under en 14-dagarsperiod.

Upplevelser, som för alltid etsat sej fast i hårddisken bakom ögonhålorna, är linbanan mellan Örträsk och Mensträsk samt Midnattssolen i horisonten på ett stilla Norskehav.
Att i tysthet, med snigelfart, glida i en kabin som hänger 15-20 meters över ett Norrland i miniatyr, var en helt fantastisk upplevelse.
6 Linbanan (8)

6 Linbanan (18)
Solen blänker i de små tjärnen på vår färd över ett stycke Norrland

Utsikten, solen som fick de små tjärnen att se ut som speglar, fågelkvittret från det öppna fönstret och den hemmagjorda måltiden gjorde denna tvåtimmarsresa till något helt speciellt.

Midnattssolen är i sej kanske inget märkligt. Men just känslan att se solen gå ner, nudda horisonten, för att sedan gå upp igen och en ny dag påbörjas utan att den gamla avslutats är häftigt. En märklig känsla som är svår att sätta ord på.
12.5 Midnattssolen (26)
Midnattssolen, ett måste någon gång i livet

Vi är ju vana vid att den går ner i väster, är helt borta, på andra sidan jorden någonstans, för att efter x antal timmar komma upp i öster.

Dessutom måste tilläggas att allt vi hade med oss för att hålla kyla och mygg på avstånd var en helt onödig last. Vi gick i t-shirt och korta benkläder på, i stort sett, hela resan.
Myggen måste ha immigrerat och vädret var som en normal svensk västkustsommar.

”Storknas”, som vi kallar vår husbil, fick kämpa totalt 440 mil på allt från strykbordsplana motorvägar till smala potthåliga grusvägar och det blev sammanlagt 26 övernattningar.

”Storknas” fick 2 Kinnekulle (2) 2 Kinnekulle (2)  2 Kinnekulle (2)  2 Kinnekulle (2)    2 Kinnekulle (2) husbilar, i både boendebetyg och köregenskaper.

Signatur Helena o Arly

Se fler foton under fliken Fotoalbum>Reseberättelser

 

 

 

 

5 Sportgastein (48)

Se fler bilder under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser

Bad Gastein med vandringar i de österrikiska Alperna var vårt planerade huvudmål på årets semesterresa.
Huvuddragen var att köra genom Danmark och hålla oss i den västra delen av Tyskland ner till vändpunkten Bad Gastein och hemvägen på den östra sidan.
Tiden i Alperna beräknade vi till en dryg vecka och hela resan var planerad till ca 4 veckor.

När man i vintermörkret gör upp riktlinjerna för en semestertripp tänker man oftast i termerna, soligt och varmt. Så blir det inte alltid, vädret kan vi inte styra över och därför brukar vi oftast ha ett antal alternativ på sevärdheter och upplevelser med i planeringen. På nervägen var planen bl.a. övernattningar i Danmark, i det tyska Naturreservatet Eifel och en del stopp utmed floden Rehn. På hemvägen hade vi också sett ut några intressanta platser med bl.a. Heiligenhafen som sista anhalt innan vi lämnade Tyskland.

Ribe, Danmark
Vi startade färden med en båtresa från Göteborg till Frederikshavn. GPS; en var inställd på Ribe, ca 30 mil söderut på Jyllands västkust och skitvädret, som vi tidigt denna morgon vaknat till, stod på sej. Semesterstämningen lyste med sin frånvaro men nu var vi i alla fall på väg.

Hela Jylland är en enda stor platt sanddyna. Det finns varken skog eller berg som tar emot när Nordsjöstormarna vräker sej in mot kusten, vilket dom gjorde denna dag.
När vi passerade Himelsbjerget, Jyllands högsta berg, märkte vi inte ens att vi kört i en uppförsbacke. Däremot märkte vi av de kraftiga sidvindarna som fick hela husbilen att luta.
Vi checkade in på Ribe Camping som ligger någon kilometer utanför den gamla vikingabyns stadskärna.
Ribe 2008 03 20 1
Infarten till Ribe Camping

Eftersom vi varit här ett antal gånger tidigare var det i första hand övernattning och matintag som gällde. Studiebesök i den mysiga byn, som är en av Danmarks äldsta, i detta väder var inte ens diskutabelt.
I stormliknande vindbyar, med regn i vertikalläge, sökte vi oss till närmaste matställe och efter någon kilometer klev vi in genomblöta på Hotell Dagmars Restaurant i byns centrum. Vi njöt i stugvärmen av en fantastisk trerätters med tillhörande dryck, innan det åter var dags för en fajt med vädergudarna.

Blöta och gnälliga kom vi tillbaka till campingen men innan vi nådde husbilen passerade vi tältarna som har en egen avdelning på campingen. Med en kort blick på deras tillvaro insåg vi att vårt gnäll var rena lyxproblemen, för vi hade ändå något varmt och torrt att övernatta i.

Tecklenburg, Tyskland
Efter den stormiga natt som följde, var det dags att ratta vidare söderut och drygt 35 mil senare anlände vi Regenbogens Camping, sex kilometer utanför Tecklenburg i Tyskland.
Det visade sej vara en jättestor camping anpassad för barnfamiljer med lekparker, bollplaner, cykelstigar, pool både inne och ute osv.
Campingen var långt ifrån fullbelagd. På den största delen av campingen, som var anpassad för tältare, var det i stort sett helt tomt vilket vittnar om det var en gammal camping som inte hängt med i friluftslivets förändring.
Där fanns även en mer frekventerad del där ”säsongarna” höll till och en restaurant som absolut aldrig kommer att hamna på Michelins gourmetlista.
För första gången på denna resa kom cyklarna fram och målet för dagen var de sex kilometrarna in till Tecklenburg. Det visade sej vara backiga kilometrar och innan vi nådde byn började solen bryta sej igenom det tjocka gråa täcket för första gången på denna resa.
1 Tecklenburg (8)
Vackra blomsterdekorationer var vanliga i byn

Vi vandrade runt i den högt belägna och kuperade gamla byn med trånga gränder, borgar och kullerstensbelagda smala gator och vi avsatte även tid för ett besök på en mysig uteservering med härlig utsikt över landskapet runt byn. Det fanns även en vackert grönskande park innanför stadsmuren med en utomhusteater där skådespelare tränade inför en föreställning som jag trodde handlade om Helena och mej, eftersom det på affischerna stod ”Skönheten och odjuret.”

Monschau, Tyskland
Efter två övernattningar var det åter dags för förflyttning och vi startade de knappa 37-milen i tidig gryning. Någon timme senare fixade vi frukosten med vår nyinköpta gasoldrivna stekplatta på en rastplats utmed Autobahn och efter ytterligare några timmars stångande med tyska jetsettare och tidspressade långtradarchaufförer, anlände vi Campingpark Zum Jone-Bur på höjderna i Eifels nationalpark, inte långt från den belgiska gränsen.

Campingen var bra med rymliga gräsklädda platser, rena fina gemensamhetsutrymmen och en kvinnlig värd som med ett påklistrat leende for runt som den fotoskygge hackspetten som visas i Disneys julkavalkad. Hon skötte baren och serverade kunderna med mat och dryck, hon skötte receptionen med in och utcheckning, hon visade nyanlända till deras rätta plats och hon berättade gärna om naturreservatet Eifels fantastiska sevärdheter. Ja, jag blev andfådd bara av att se henne när hon for fram som en virvelvind. När vi väl fick bromsat upp ”virvelvinden” gav hon oss många bra förslag om allt från matställen till vandrings och cykelleder inom nationalparken. Visserligen var informationen forcerad men vi snappade ändå upp några intressanta tips.

Första dagen valde vi en sex kilometer lång vandringsled genom skogsklädda branterna ner till byn Monschau i dalens botten. En fantastiskt vacker by med en bred uttorkad flodbädd som klyver byn i två delar. Under broarna, som håller samman byn, rinner stora mängder vatten vid snösmältningen, men nu återstod bara en liten rännil.
Hela byn är mycket backig och krokig och på de få plana ytor som finns mellan bergen, ligger små kullerstensbelagda torg med uteserveringar. Dessa torg var för dagen helt fullbelagda med turister som törstade efter sol och dricka i den härliga sommarvärmen.
På var sida i den långsmala byn mellan bergen och rännilen, ligger höga krokiga korsvirkeshus som genom århundraden utsatts för omfattande sättningsskador.
2 Monschau (7)
En av alla broar som skiljer byn i två delar

Allt var snett och vint och efter ett par gingroggar på en uteservering var jag på samma nivå. Det hela slutade med att vi var tvungna att ringa efter byns enda taxi.
2 Monschau (10)
Vattenpass gör sej icke besvär i denna by

Vår taxichaufför hade tjocktunga, koljespa och hängande ögonlock vilket gjorde oss tveksamma, men det fanns ju inget annat alternativ. Att gå de sex kilometrarna upp för berget var inget alternativ, för det hade jag aldrig klarat.
När Helena förklarat vart vi skulle hittade den smått överförfriskade chauffören små bilfria ”smygvägar” genom skogen. Det gick i rallyhastighet uppför berget och det var med hjärtat i halsgropen och lätt skakiga vi anlände campingen.

Efter nattvila var det dags för nya äventyr. Ett av alla tips vi fick i av ”virvelvinden” var en cykelled till en vacker by ca 4 mil från campingen. Det var ett tufft mål och vi gav oss iväg i god tid för att hinna fram och tillbaka under dagen.
När vi åkt ett par mil på den välmarkerade och bilfria cykelvägen, som delvis var en gammal banvall, började det att regna. Vi fortsatt ytterligare några kilometer men efter ca 2.5 mil gav vi upp och vände tillbaka igen.
2 Monschau (20)
Ett vackert och något annorlunda regnskydd utmed cykelleden

Vi hade tidigare passerat ett café och bestämde oss för att åka tillbaka dit för att fika och se hur vädret gestaltade sej.
På fiket fick vi en underbar våffla med varm körsbärssylt, grädde och härligt varmt kaffe.
Regnet upphörde inte så vi tvingades till slut lämna den härliga stugvärmen på ”fiket” och fortsätta färden tillbaka till husbilen. Termometern höll sej runt 15 gradersstrecket och det var med nöd och näppe vi höll oss varma i blötan.
Efter knappa 5 mil var vi tillbaka och det kändes verkligen skönt att krypa in i en varm husbil och dra på sej lite torra kläder.
När vi gjort vår sedvanliga ”high five” för dagens bedrift hällde Helena, till ljudet att regnsmattret på taket, upp varsitt glas rött.
Snacka om mysfaktor… den steg snabbt till fem på den femgradiga skalan.

Bacharach, Tyskland
Det blev två övernattningar i Eifels naturreservat innan vi ställde in GPS-en på Bacharach, ca 19 mil söderut vid floden Rehn.

Vi hittade snabbt en ställplats intill floden nedanför stadens centrum. Hela Rehndalen är som en enda lång ställplats med husbilar som står uppradade vända mot den livligt trafikerade floden.
Mellan byn och ställplatsen går en cykelväg som sträcker sej längs floden och på sluttningarna bakom byn trängs vinstockarna i spikraka rader upp mot höjderna.

Vi tog en cykeltur utmed floden till byn Oberwesel, en knapp mil norr om Bacharach, men även denna gång fick vi vända tillbaka på grund av regn. Att cykla utmed Rehn är annars helt fantastiskt men eftersom vi inte hade vädergudarna på vår sida valde vi att i stället fortsätta dagen med att besöka borgen Stahleck ovanför byn och vinodlingarna.
Efter en knapp timme till fots, i en lång, lång trappa genom skogbeklädda dungar, nådde vi den gamla borgen. Svettiga och törstiga slog vi oss ner på borggårdens uteservering och ölen som vi beställt in, slank j..ligt fort ner i den torra strupen.
3 Bacharach (20)
Bedårande utsikt över Rehn, från borgen Stahleck 

Mödan att ta sej upp till borgen var väl värt varenda ett trappsteg för från dessa höjder har man en bedårande utsikt över borgar och slott som sticker upp i de grönskande sluttningarna och de små byarna utmed den ringlande floden.
3 Bacharach (27)
Dockskåpsliknande hus som tagna ur en sagoberättelse

Bacharach är en mycket mysig by med dockskåpsliknande hus, kullerstensbelagda trånga gator och med borgen ovanför vinrankorna som kronan på verket.
3 Bacharach (30)
Den gamla stadsmuren med borgen Stahleck på höjderna

I Bacharach finns även en gamla välbevarad stadsmur och vid floden nedanför ställplatsen finns en brygga för turbåtar som erbjuder rundturer på Rehn.

Bad Waldsee, Tyskland
Efter en övernattning i Bacharach skulle vi bara flytta oss någon mil till en liten by som heter Eltville vid Rehn. Byn ligger på andra sidan floden och efter någon timmes letande efter en camping eller ställplats gav vi upp. Det fanns ingen i närheten av byn så vi fortsatte knappt 40 mil söderut mot Bad Waldsee där husbilsfabriken Hymer ligger. Där skulle det enligt hörsägen finnas en trevlig ställplats och vi var lite intresserade av att se Hymers nya konceptbil men det enda vi hittade var en stor öde parkeringsplats för husbilar utanför Hymer museet.

Dagens färd blev ganska händelserik. Först letandet efter en plats vid Rehn med felkörningar och allt vad det innebär i trånga gränder. Därefter, vid ett vägbygge några mil längre söderut, var jag inte tillräckligt uppmärksam utan hamnade i en fil som var skyltad för fordon smalare än 2,20 meter. Vår bil är 2,35 meter. De första 100 metrarna var avgränsade med koner med bra avstånd mellan. När vi närmade oss den plats som endast var 2.20 bred såg vi att den var avgränsad med halvmeterhöga betongblock så vi började se oss om att hitta en väg ur detta. Efter en snabb blick i backspeglarna kunde jag bara konstatera att kön växte snabbt bakom oss. Det gick inte att byta fil för varken oss eller bilarna bakom, alla satt fast i fållan och det var jag som stod längst fram och täppte till mynningen på den 100 meter långa fåran mellan betongblocken. Det kändes som en hemsk mardröm. Hjärnan talade om att det finns två valmöjligheter – att stanna och ställa till med trafikkaos eller chansa på att få plats mellan betongblocken. Vi valde det sistnämnda.
På betongblocken satt det små markeringsbrickor i plast som stack ut ca 3 centimeter på var sida med en meters mellanrum. Redan på de första metrarna hörde vi att det skrapade mot bilens sidor men vi fick plats ändå plats, vi fastnade inte i fållan.
Vi hade bara någon centimeter tillgodo på var sida om bilen och stundtals lät skrapningarna väldigt kraftigt men vi rullade dock sakta men säkert framåt. Hastigheten var inte hög, kön bakom blev längre och längre men för oss gällde bara att inte fastna i fållan. En enda liten felmanövrering och vi hade kilats fast mellan betongblocken.
Vi klarade oss igenom och efter de svettiga metrarna, på normal väg igen, drog vi en lättnandes suck för att vi inte skapat rubriker om trafikkaos på Autobahn. Vi stannade på närmaste p-ficka för att sänka pulsen till normalnivå, torka av all svett på kroppen och framför allt för att kontrollera skadorna på bilen.
Till vår stora förvåning kunde vi inte hitta några skador. De små plastmarkeringarna som stack ut från betongblocken hade varit så pass mjuka att de inte orsakat någon skada och jag hade trots alla farhågor inte kommit i kontakt med den halvmeterhöga muren.

Nu var det åter dags för ”high five”. Denna gång blev det en dubbel ”high five” innan vi drog vidare mot Bad Waldsee.
På den öde parkeringsplatsen utanför Hymer museet använde vi för första gången vår nya gasolgrill. Vi grillade och njöt av att vi kommit helskinnade ur detta som såklart blev hela kvällens snackis.
Att några ungdomar gjorde ”börnouts” och körde på kapp med sina bilar på den stora öde parkeringen gjorde oss inget alls, vi njöt bara av att detta var över och att inget kommit till skada.

Gasteinerdalen, Österrike
På vägen ut ur Bad Waldsee, såg vi på ett av Hymers alla anläggningar den ställplats vi hört talas om men nu hade vi bestämt oss för att så fort som möjligt ta oss till vårt huvudmål Bad Gastein.
Efter ca 37 mil utan intermeson anlände vi Bertahofs Kur Camping som skulle bli vår utgångspunkt inför kommande vandringar.
I Gasteinerdalen finns ett antal välkända skidorter som sommartid blir fjällvandrarnas paradis.
Den mest kända för oss svenskar är Bad Gastein och det svenskägda hotellet Salzburger Hof. Andra välbesökta platser, både sommar och vinter, är Bad Hofgastein och Sportgastein.

Kur Camping Bertahof
47 Bertahof Camping (1)
En mycket gästvänlig och centralt belägen camping i dalen

Vi hade redan på förhand bestämt oss för att välja Camping Bertahof för vår vistelse i dalen. Campingen är till åren kommen men mycket gemytlig och trivsam och med personal som hela tiden visar att du är en viktig gäst. Den är välskött med stora härliga gräsbeklädda platser och fräscha hygienutrymmen.
4 Bertha Hof (6)
Solnedgång bakom bergen vid campingen

Morgonbrödet levereras klockan halv åtta och vill man äta och dricka på lokal, så har campingen en helt fantastisk restaurant med typiska österrikiska rätter och en härlig trädgård med uteservering. Dessutom finns det en livligt trafikerad busshållplats precis utanför campingen som tar dej dit du vill i dalen.

Första natten på campingen blev jag halvt uppäten av aggressiva myggor. Ryggen blev helt uppsvullen med stora röda prickar. Det såg ut som om jag använts som måltavla för jägare med hagelbössa.
Helena tog kort på eländet, vilket är lika med att det finns på ”fejjan” inom några minuter.
Ca 40 ”gilla” noterades och ett antal inlägg med goda råd blev resultatet. Råden var allt från att byta blod till att dricka grogg eller att stryka in kroppen med vitlök. Jag valde vitlöken. Resultatet blev att myggen höll sej på behörigt avstånd och människorna i min omgivning, gjorde detsamma.

Sportgastein
Till Sportgastein tar det ungefär en halvtimme med buss från campingen. Bussen stannar på ca 1 576 meters höjd och därifrån har man en jättestor nästan helt plan platå som sträcker sej ca 2.5 kilometer in till dalens slut. Här finns ingen by med köpcentra men det finns sju små gårdar med lösgående djur på de rena och fräscha blomsterängarna. Förutom djurskötseln, används gårdarna som utskänkningsställen för hungriga och törstiga vandrare och man säljer även egentillverkade gårdsprodukter som ost, smör, korv, marmelader mm.
5 Sportgastein (2)
Platån som sträcker sej ända in till dalens slut

Har finns gott om vandringsleder, både för barnfamiljer och för mer avancerad vandring för den som vill utmana sina krafter. Sportgastein har de absolut lättaste vandringslederna av de tre vi besökte. Själva började vi vår vistelse med en lättare led på ca 3 timmar utan allt för kraftiga branter.

Vi gjorde även några tuffare försök. Ett var att nå Bockhartshytte på 1 933 meters höjd men jag gav upp efter en dryg timme med 50 höjdmeter kvar till hytten. Min kroppsvikt och ovana vid fjällvandring tillsammans med en stekande sol, och den tunna luften tvingade mej att vända om. Likt en dåres försvarstal blev ursäkterna många men kanske inte helt trovärdiga. Helena vände också om vilket jag tror att hon gjorde det bara för att skona mitt ego.

Liftsystemet som flyttar vintersportarna upp till topparna är normalt inte igång på sommarhalvåret men vid ett av våra besök var liften till mittstationen på ca 2 000 meters höjd igång. Varför vet vi inte men just den dagen var det någon sorts festdag i Sportgastein. Familjer och ungdomar i alla åldrar var ute och vandrade i det vackra vädret, utskänkningsställena duggar tätt och alla roade sej och trivdes.
5 Sportgastein (54)
L
ivat med bompa-bompa musik på uteserveringarna

5 Sportgastein (12)
Gårdsservering i lantlig miljö med försäljning av egna råvaror

På barerna och de små gårdarna serverades öl och snaps i mängder till ackompanjemang av typisk österrikisk bompa-bompa musik. Kyparna drack och skålade med gästerna, musikerna drack, ja alla drack och de yngre fick provsmaka på pappas.

Även om man bara håller sej i dalen så är det en helt fantastisk plats. Vandrar man de 2.5 kilometrarna till dalens slut så känns det som att befinna sej i en jättegryta med gröna väggar som sträcker sej hundratals meter, nästan lodrätt upp mot de gråa snöklädda bergstopparna. En fantastisk känsla som också påminner om hur liten man är.
För den ovana vandraren kan vi rekommendera Sporgastein som första ”prova på plats”. Fastnar man inte för alpvandring här så kanske man skall söka sej någon annan aktivitet.

Bad Hofgastein
På cykelavstånd från campingen ligger byn Bad Hofgastein. En trevlig liten by med shopping och restauranter samt en bergbana upp till toppen, Schlossalm på 2 050 meter.
Första delen på bergbanan är ett rälsgående tåg till mittstationen och därefter en stor kabinlift upp till toppstationen.
Detta bergsmassiv är betydligt mer kuperat än Sportgastein, men även här finns det en mindre platå för de som inte gillar att klättra i branter. Mitt på denna platå ligger en liten sjö och runt den finns en handikappvänlig stig med bänkar för den som behöver vila sej.
Vi provade oss på en brant och smal ås upp mot en korsmärkt spets men efter drygt halva vägen upp till toppen gav jag upp. Det kändes olustigt med de djupa branterna på var sida om den smala stigen så jag valde att vända. Helena log i mjugg och det lyste av skadeglädje i hennes ögon, men hon vände hon också, kanske bara för att rädda mitt ego än en gång. Tanken slog mej att jag börjar bli för gammal för sånt här, men, man blir aldrig för gammal… man blir bara äldre, så det viftade jag bort.
6 Bad Hofgastein (20)
Den branta åsen är inte till för ”gummiryggar”

På sluttningarna såg vi några som plockade huvuden från en prästkrageliknande gul blomma. De var väldigt vackra blommor och efter spekulationer frågade Helena varför man plockar dessa. Det visade sej att blomman som heter Arnica, efter viss tillredning, används som kroppskräm mot ledvärk och sårskador.
Bad sportgastien 4
Blomman Arnica används mot ledvärk mm

Under vår fortsatta vistelse på berget hitta vi andra avancerade, men inte så riskfyllda leder, som gav mej de utmaningar som jag kände mej bekväm med.
På Schlossalm finns det väldigt många välmarkerade leder i alla svårighetsgrader. Från leden runt sjön till de som vill variera sin vandring med linklättring uppför lodräta bergväggar. Här finns även en stor lekyta för de minsta och en topprestaurant med bedårande utsikt över dalen.

Bad Gastein
Bad Gastein är Gasteindalens huvudort och den mest kända skidorten för oss svenskar. Hela byn är uppbyggd på turism. Hotellen ligger tätt i branten ända nerifrån dalens botten och upp till byns centrum. Från centrum åker man sedan vidare med en gondollift upp till Stubnerkogel, en topp på 2 251 meters höjd.

Byn är väldigt speciell. De branta gatorna och gränderna kräver god kondition och rörelseförmåga om man vill förflytta sej utan något fortskaffningsmedel. Det är så brant på vissa ställen, att ena husets källare är i höjd med grannens takås och gångvägarna består av serpentinsvängar eller trappor. Mitt i byn finns ett stort vattenfall som forslar smältvattnet ner till Gastein Ache som rinner utmed hela dalgången.
Alpvandring är långt ifrån lika stor som alpin skidåkning vilket betyder att väldigt mycket är stängt sommartid. Det är, trots att stora hotell står tomma fortfarande en livlig by och för mer avancerade vandrare är Bad Gastein en mycket bra utgångspunkt.
Uppe vid toppstationen finns inga plana ytor att utgå ifrån. Här går det antingen uppåt eller nedåt så fort man lämnat liftsystemet. Här är segelflygarnas paradis. De har hittat en spets med en lodrät vägg nedanför. Dom startar ca 50 meter ovanför stupet i en liten nedförsbacke och springer sedan mot spetsen och kastar sej rakt ut över branten för att få luft under ”vingarna”.
7 Bad Gastein (1)
Med dödsförakt kastar dom sej rakt ut i tomma intet

För oss vanliga dödliga var det en 100 meter lång vajerbro, mellan toppstationen och en bergstopp, som kittlade nervtrådarna mest. Det fanns även en del utsiktsplatser och annat smått och gott omkring toppstationen.
7 Bad Gastein (18)
Den spektakulära hängbron, Suspension Bridge

Ett av våra val var en vandringsled ner till bergbanans mellanstation som enligt skyltarna skulle ta en och en halv timme. Till en början var det ganska lätt med tilltrampade stigar som ju längre ner vi kom övergick till steniga smala branter. Inte ens i utförslöpor var min kroppsvikt till någon fördel och det var på mycket, mycket skakiga ben och många vilopauser som vi efter två timmar satte oss på mittenstationens ”hytta” och för första gången smakade även Österrikiskt rödvin gott.
7 Bad Gastein (40)
När smakar ett österrikiskt rödvin bra? Här

Sammanfattningsvis kan man säga att Sportgastein är ett det bästa valet för barnfamiljer och ovana vandrare. Bad Gastein är till för de mer rutinerade och däremellan ligger Bad Hofgastein med sina varierande utmaningar
Alla våra tre besöksmål har välskyltade vägalternativ med svårighetsgrader från lätt, grön markering, till svart som är de mest avancerade lederna. Däremellan ligger blått och rött. Man anger inte ledens längd utan hur lång tid det tar att gå sträckan i normal takt. Skyltningen visar även hur lång tid det tar att gå till restauranter och andra besöksmål, som t.ex. utsiktsplatser, som finns på bergen.
55 Bad Gastein (7)
Alla leder och sevärdheter är välskyltade

Man påminns ofta om att hela dalen är ett kurortsområde. Hotell, restauranter, campingplatser, m.fl. har ofta ordet ”kur” med i sitt namn.
För t.ex. reumatiker och folk med andra ledbesvär finns det en tågtunnel inne i ett radonberg som anses vara till stor hjälp för dessa sjukdomar. I anslutning till tunneln ligger ett stort hotell med specialläkare, behandlingsrum, restauranter, mm som är anpassat till denna typ av gäster. Det är som en egen liten by på sluttningarna mellan Böcktein och Sportgastein.

Åtta härliga dagar i strålande sol och temperaturer som mer lämpar sej för ”playan” än att klättra i berg blev resultatet av vår vistelse i Gasteinerdalen. Som högst steg termometern till 35 grader på campingen och på bergen 27 grader.
Hela vårt besök var som att vandra runt i ett vykort och vi kommer med all säkerhet att vända tillbaka hit, för vackrare plats får man leta efter. Den fräscha alpluften, grönskan, vandringslederna, utsikten, de vackra blomsterklädda husen, de snöklädda bergstopparna och forsarna från snösmältningen kan inte i ord beskrivas. Det måste upplevas i skala 1:1.
7 Bad Gastein (27)
Det är som att vandra i ett vykort

Beilngries, Tyskland
Vårt planerade huvudmål blev över förväntan. Men allt har ett slut och efter åtta oförglömliga dagar var det dags att vända hemåt. Vi hade bestämt att hålla oss längre österut genom Tyskland och vårt första stopp blev Beilngries ca 34 mil norr om Bad Gastein.
Vi checkade in på Campingplatz an der Altmuhl, som genomskärs av en å med samma namn. Altmuhl delar även staden Beilngries i två delar innan den ansluter till floden Main Donau kanal i utkanten av stadsgränsen.
Campingen var sådär, utan extraordinära finesser och detsamma gäller byn. Det fanns dock en ganska livlig liten stadskärna med några trevliga uteserveringar, några kyrkor och delar av en gammal ringmur, men i övrigt var det inget som väckte vårt intresse.
8 Beilngries (10)
En liten småbåtshamn vid floden Main Donau

Efter det vi upplevt i Alperna var vi förmodligen både mättade och lite blasé på upplevelser och synintryck, vilket säkert bidrog till ett minskat intresse för både campingen och byn.

Wittenberg, Tyskland
Vi stannade en natt i Beilngries och redan tidig morgon startade vi de drygt 40 milen norrut till Wittenberg.
Innan vi körde av motorvägen mot Wittenberg korsade vi floden Elbe som vi sedan följde tills vi nådde målet.
Vår camping, Marine Camping Elbe, låg på Elbes motsatta sida av Wittenberg, men precis intill kanten på floden, vilket gav oss en härlig utsikt mot den gamla lutheranska staden. Det var en mycket luftig och välordnad camping med stora gräsklädda platser och med en helt nybyggd och fräsch gemensamhetsanläggning.
9.5 Wittenberg (1)
Härlig utsikt från campingen mot den gamla stadskärnan

Vi besökte stadskärnan i Wittenberg där mycket kretsar runt Martin Luther från 1500-talet. I den gamla stadskärnan med bl.a. ett kapell från 1300-talet finns det även en av Europas längsta bilfria gågator. Vi blev mest beklämda, gatan var alldeles för överdimensionerad för de antalet turister som fanns på plats, affärer var igenbommade, många fasader höll på att vittra sönder och i stort behov av renovering. Det var helt enkelt inte alls så som vi är vana vid att se en gågata med affärer, trängsel, uteserveringar mm.
Efter ”Berlinmurens fall”, den 9 november 1989, flyttade många industrier och människor längre västerut vilket medförde att fastigheter, gator, parker, torg osv övergavs och lämnades att åldras utan tillsyn. Alla dessa år utan underhåll har verkligen satt sina spår i Wittenberg.
Kyrkan, där Martin Luther spikat upp sin 95 teser, såg vi inget av. Det enda vi såg var tornets topp som stack upp ur en jätte-jättestor plastpåse.

Vi hade fortfarande problem med att ta till oss nya intryck, även negativa, så vi valde att bara slappa ett par dagar i det vackra vädret.
9 Wittenberg (2)
Solnedgång vid floden Elbe

Heiligenhafen, Tyskland
Efter knappt 50 mil på fina vägar vek vi redan vid middagstid av Autobahn mot Heiligenhafen och den populära ställplatsen mitt i stadens centrum. Ställplatsen, som vi besökt många gånger tidigare, var borta och hela området där den låg var en stor inhägnad byggarbetsplats för semesterbostäder.
Husbilsåkarna hänvisades till andra platser där man upprättat provisoriska trånga och utspridda husbilsplatser utan några som helst sanitära installationer.

Hela byn var festklädd vid vår ankomst med pariserhjul, karuseller och de sedvanliga marknadsstånden med tingeltangel, mat och dryck. Det var folk och bilar överallt och det var väldigt svårt att tas sej fram med en stor husbil i röran, men trots detta lyckades vi till slut hitta en plats att ställa oss på.

Heiligenhafen har under alla år varit en stad i förändring som vi följt eftersom vi ofta har vägarna förbi här. Det började med en fantastisk cykel och gångväg mellan östersjökusten och innanhavet Binnensee. Vid ett senare besök hade denna sträcka förlängts till att gå runt hela innanhavet och är nu en sammanhängande plattbelagd gång och cykelled på ca 4,5 kilometer. Därefter byggdes Ostensee Brygge, ett fantastiskt välbesökt byggnadsverk som sträcker sig hundratals meter ut i Östersjön.
11 Heiligenhafen (5)
Ett välbesökt byggnadsverk är Ostensee Brygge

Även den intilliggande gästhamnen fick sej en ansiktslyftning med plats för shopping och umgänge.
2 (4)
Härlig utemiljö i småbåtshamnen

Det har varit intressanta år och till vårt nästa besök hoppas att det finns en ny lättillgängligare ställplats med de viktigaste sanitära installationerna.

Köge, Danmark
Det är alltid intressant att återkomma till platser som satsar på utveckling. Vi har några sådana som vi följt genom åren och dit hör Köge som blev vårt sista stopp innan vi lämnar kontinenten för denna gång.
Efter några mil från Heiligenhafen körde vi ombord på färjan som går mellan Puttgarden i Tyskland och Rödby i Danmark. En färjetur på ca 45 minuter och sedan ytterligare ca 10 mil innan det var dags att checkade in på Köge o Vallö Camping i utkanten av byn.
Efter vårt besök i stadens centrum såg vi att stora delar av den gamla stadskärnan byggts om och gjorts mer tillgänglig för turisterna. Hela det stora torget t.ex. är i dag uteservering och mängden turister har ökat markant vilket framförallt märktes på shoppinggatorna och på campingen.

I södra hamnen, med de gamla mysiga restauranterna utmed kajen, har det tack och lov inte skett några större förändringar. Där har den gamla danska gemyten bevarats och det var dit vi drog oss för att äta.
Restaurant Guldfisken blev vårt val. Där, liksom på de andra hamnkrogarna, har dom fortfarande traditionella gamla danska rätter som stekt fläsk med persiljesås, smörrebröd, hackeböff osv. Vi tog in varsitt läckert smörrebröd med öl och ”den lille”.
12 Köge (8)
Efterrätten var en smakbomb i munhålan

Till efterrätt valde jag en gammal starkt luktande fet ost och till detta fick jag en liten skål med rom som skulle hällas över hela härligheten. Det var en smakbomb utöver det vanliga, en riktig explosion i munhålan, och en värdig avslutning på vår resa utanför landets gränser.

Bexells talande stenar
Två övernattningar blev det i Köge innan vi drog vidare mot Öresundsbron och Sverige. När vi är på toppen av Hallandsåsen och närmar oss avfarten till Ullared är ett besök på Gekås ett måste, ett stående måste som inte är förhandlingsbart.  Helenas shoppingsug stiger alltid i takt med hastighetsmätaren utför den branta åsen. Att inte tillgodose hennes behov i det läget skulle förmodligen bli helt förödande.

Men denna gång, med Helenas godkännande, gjorde vi först en avstickare Åkulla Bokskogar och Bexells talande stenar, som ligger någon mil från shoppingcentret.
Inne i dessa djupa skogar har en man vid namn, Axel Bexell, med hjälp av några alkoholiserade stenhuggare, låtit hugga in ordspråk och tänkvärdheter. Händelsen utspelades under 1800-talet och efter Bexells död gömdes inskriptionerna under mossa och nedfallna träd.
I början av 1900- talet hittade några skogshuggare, av en slump, den första skriften och efter det har man i dag frigjort ett hundratal ristningar och man tror att det finns ytterligare gömda skrifter.
Det var fantastisk att vandra runt i den vackra bokskogen och läsa alla dessa skrifter med ordspråk, namn på personer och tänkvärdheter som gäller även i dag.
Bexells stenar (3)
Ordspråk och tänkvärdheter som gäller än i dag

Efter ett par timmar i skogen började Helenas shoppingnerv bli irriterad och det var bara att vända tillbaka till husbilen.
På ett par timmar hade vi bara sett en bråkdel av alla inristningarna så vi bestämde att fortsätta den fantastiska vandringen vid ett senare tillfälle.

Bullarsjön
Efter besök i nordens största varuhus och övernattning på campingen var det raka vägen till våra kamrater i Smeviken, vid Bullarsjön i Norra Bohuslän.
Där blev det en hjärtlig fest med trerätters, presentlek och biljard innan det var dags att avslutade de 25 dygnen på resande fot och vända hem.

Sammanfattning
Vi lämnade ett kallt, grått och blåsigt väder som hängde med oss de första dygnen. Det var först när vi kom till Tecklenburg som solen slutade leka kurragömma med de blytunga molnen. Efter dom dygnen hade vi helt underbart väder med sol, värme och en och annan befriande regnskur.

Den lilla byn Monschau, i Eifels naturreservat, var mycket speciell. De gamla förvridna korsvirkeshusen i ravinen mellan bergen har etsat sej fast i minnet. Även den fem mil långa härliga cykelturen på en nedlagd banvall ovanför byn var minnesvärd.

Bacharach med den välbevarade stadsmuren framför de dockskåpsliknande husen och utsikten från borgen Stahleck var väl värt ett besök.
3 Bacharach (14)
Härlig utsikt över floden Rehn och vinodlingarna

Från borggårdens uteservering hade vi en fantastisk utsikt över vinodlingarna på ömse sidor om Rehn. I sluttningarna kunde vi även skönja silhuetterna på borgar och slott samt de små byarna som låg utmed den ringlande flodens strand.
Hela Gasteinerdalens fantastiska utbud på vandringsleder, cykelleder, restauranter och allt en turist kan önska sej går inte i ord att beskriva. Ingen text i världen kan göra sej rättvis, det måste upplevas på plats.
Under hela vår vistelse var vädret helt molnfritt och utsikten från höjderna var både hissnande och bedårande i ett och samma andetag och det österrikiska köket lämnade inget utrymme för konversation mellan tuggorna.
Av de tre, Bad Gastein, Bad Hofgastein och Sportgastein var det den sistnämnda vi trivdes bäst i. Det var lite planare och mer lättillgängligt för den som inte är allt för van vid alpvandring.
Bad Hof Gastein hade större utbud på vandringsleder med olika svårighetsgrader och Bad Gastein den mest fantastiska utsikten över dalen och floden Gastein Ache samt den spektakulära, 100 meter långa hängbron, Suspension Bridge, som går över ett stup mellan liftsystemets toppstation och en bergstopp.

På återvägen hem från Gasteinerdalen var det svårt att ta in mer upplevelser. Men efter en övernattning i Beilngries kom vi till Wittenberg som tidigare tillhörde den östra delen av det då delade Tyskland.
Här märktes en markant skillnad på tidsandan och det kändes som om åren stått stilla sedan 2;dra världskriget.  Allt var slitet och nergånget och det fanns fortfarande mycket som påminde om krigets härjningar.
Wittenberg var en påminnelse om det som skedde här för ca 70 år sedan och som fortfarande sker på många andra ställen i världen med fattigdom, förstörelse och maktgalna idioter.

På de sista etapperna stannade vi två nätter i Heiligenhafen och en natt i Köge innan det var dags att besöka Bexells talande stenar i naturreservatet Åkulla Bokskogar. Efter besök på Gekås, för att tömma återstoden av semesterkassan, avlutade vi resan med besök hos kamraterna i Smeviken, vilket blev pricken över i-et.

Förutom fadäsen med felnavigeringen i ett vägbygge mellan Bacharach och Bad Waldsee var vi helt befriade från olyckstillbud. Den ouppmärksamheten kunde kostat oss många tusenlappar och mycket arbete, ja vi kanske rent av fått vända hemåt igen. Jag kan fortfarande vakna svettig på nätterna och tänka på vilka följder det fått om vi fastnat mellan de halvmeterhöga betongblocken.

I 25 dygn var vi på resande fot och ”Knasen” fick kämpa i nästan 400 mil på allt från smala krokiga gränder i byarna till Autobahn med en blandning av amatörracerförare och jordbruksmaskiner.

Både jag och Helena kan varmt rekommendera ett längre besök i Gasteinerdalen med orterna Sportgastein, Bad Hofgastein och Bad Gastein och, skall tilläggas, man behöver inte vara någon van vandrare för att trivas här.

Blomsterprakten på bergen är helt fantastisk. Här några exempel på det rika utbudet

 1 (2)3 (1)
9 (1)15 (2)
2 (5)6 (1)
12 (1)5 (2)
13 (1)21 (4)
171816
 

En fantastisk resa med många sevärdheter och upplevelser
Vill du se fler bilder, gå in på vårt fotoalbum

 

 

3 Dronningstolen (9)

Se fler bilder från Mön under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser

Söndagen den 25 juli 2010
Efter Alicias (barnbarnsbarnet) ettårskalas åkte vi till Danmark och vår första övernattning var vid Faröbrons norra fäste.

Måndagen den 26 juli
Efter en stimmig natt med oljud från bron drog vi till Puttgarden för att bunkra.
Efter diverse inköp tog vi färjan tillbaka till fosterlandet och efter ett kort stopp på turistbyrån i Stege, för att skaffa informationsmaterial och cykelkartor, fortsatte vi till Camping Möns Klint.
Vädret var helt perfekt med lätta vindar, solsken och ca 23 grader.
Planerna för dagen var att utforska Möns böljande landskap som även kallas ”Danmarks födelse”.
Vi cyklade på härligt kuperade stigar genom Store Klinteskoven ut till de kritvita klipporna på Möns Klint som stupade lodrätt ner mot Östersjöns strand.
1 Mön (2)
Möns Klint

Den ca åtta kilometer långa skogsstigen som går uppe på kanten av klinten är mycket kuperad.
Vi hade våra cyklar med oss så vi fick välja intilliggande markerade leder och därifrån till fots ta oss ut till utsiktsplatserna.
På återvägen cyklade vi upp på Aborrebjerg, som är den högst belägna utsiktsplatsen i området. Det var en vacker plats på en blomsterklädd kulle ovanför den annars så lövtäta Klinteskoven.
2 Aborrbjerg
Helena på ett blomsterklätt Aborrebjerg 143 möh

Innan det var dags att avsluta denna händelserika dag, grillade vi några goda hamburgare.

Tisdagen den 27 juli
En härligt varm morgon mötte oss när vi beskådade dagens uppvaknande.
Duvorna ”hoade”, fåglar kvittrade och solstrålarna började så vackert sippra genom lövverket på den täta bokskogen, för att till slut sprida sitt ljus över hela den grästäckta campingen.
Kaffe, nybakade rundstycken, starkt doftande ost, illröd salami, söta marmelader mm, blev vår första, och mycket efterlängtade, riktiga danska frukost.
Dagens första mål var Dronningstolen på Möns Klint, en cykelstig på tre kilometer, genom Klinteskovens täta lövverk.
Vid framkomsten besökte vi först Geo Centret där vi bl.a. såg en tredimensionell film om Möns födelse.
Filmen handlade om de djurarter som levt i havet genom årtusenden innan Möns klitter, genom landhöjningen, stack sina första spetsar upp ovanför vattenytan.
Därefter var det dags att ta de ca 600 trappstegen mellan Dronningstolen och Östersjöns kalkstensrika strand.
3 Dronningstolen (3)
Dronningstolen, klintens högsta punkt

Efter besöket på stranden var det dags att ta sig de ca 600 stegen upp till cyklarna igen.
Att lyfta en 100 kilos kropp, ca 600 gånger, till nästa trappsteg frestar på och aldrig har en öl smakat så bra som den vi fick på Geo Centrets restaurant. Att vi dessutom kostade på oss tre smörrebröd, gjorde inte att njutningen blev sämre.
4 Dronningstolen
Helena pustar ut efter de 600 trappstegen

När svetten torkat, ölen var urdrucken och smörrebröden svalda, var det dags att bege sig de sex kilometrarna till vårt nästa mål för dagen, Liselunds park och slott i den nordligaste delen av Klinteskoven.
Vi gled runt i den mycket vackra parken med både ett gammalt och nytt slott.
Det gamla slottet är det enda i världen som har halmtak och i det nya är det i dag hotell och restaurant.
5 Liselund slott (3)
Liselunds gamla slott med halmtak

Efter några timmars avkoppling vände vi tillbaka på den prästkragemärkta vägen (brun skylt med vit blomma) över guldskimrande böljande sädesfält i den starka eftermiddagssolen.
5 Liselund slott
Helena cyklar i böljande sädesfält

Denna fantastiska dag, med natur och kulturupplevelser, avslutade vi med en god Hackeböff ”a la Helena”, på det danska viset, med vide katoffler, blöd lök och
surt.

Onsdagen den 28 juli
Efter ännu en underbar morgon med dansk morgenmad och solsken packade vi ihop för avfärd till Nyord.
Nyord, där tiden står stilla, är en liten ö på den nordvästra sidan om Mön. Byn är mest känd för sitt rika fågelliv och för sitt bevarande av den gamla bebyggelsen.
Vi parkerade i utkanten av byn och begav oss, som vanligt, med våra cyklar ut på en upptäcktsfärd.
Det var snart avklarat eftersom byn är så liten. Här bor endast 46 personer permanent, och det är inte någon större anstormning från turisterna.
Byn är nästan helt bilfri och det råder ett lugn och en atmosfär som får sinnena att backa minst 50 år bakåt i tiden.
Att det är ett rikt fågelliv på ön fick vi snart erfara. Det kvittrade och tjattrade i var buske och det märkligaste av allt var att elledningarna var helt täckta med vilande svalor.
6 Nyord
Svalor i tusental som vilar på byns elledningar

Det var svalor i tusental, som med all tydlighet, visade att de måste släppa sin spillning någonstans.
Vi åt en god lunch på byns enda matställe och trots det fina vädret hade vi turen att hitta ett bord i restaurantens grönskande trädgård. Vi avnjöt måltiden under ledning av fåglarnas symfoni.
8 Nyord (1)
Jag svalkar mig med en kall öl

Efter en mycket lugn eftermiddag begav vi oss tillbaka till Lolles Gaard för att inta en av de godaste wienerschnitzlar vi någonsin ätit.
8 Nyord
En fantastisk winerschnitzel på Lolles Gaard

Servitrisen berättade att allt vi äter kommer från gårdarna på ön och att kalven vi åt kom från hagen alldeles utanför restaurangen.
Vi släpade oss mätta och belåtna tillbaka till rastplatsen där vi övernattade.

Torsdagen den 29 juli
Dagens rundstycken hämtade vi i Lille Bod, en dansk lanthandel i miniformat som tillhandahåller allt från souvenirer till vardagliga bruksvaror.
Efter en lugn morgon åkte vi de 11 kilometrarna till öns största tätort, Stege.
Vi checkade in på Stege Camping, mitt i byn, och i vanlig ordning började vi med att reka närområdet runt campingen.
Stege är en liten by med många små hus, en liten hamn och några få uteserveringar.
Vi intog en lättare lunch på det lilla torget innan det var dags för en shoppingsugen Helena att se vad byns affärer hade att erbjuda.
Vi lämnade affärsgatan, nästan tomhänta, och avslutade besöket med att ta varsin öl på Cafe Laika.
Danskarna har ju några kända ölsorter men just på denna servering såldes enbart en sort som heter Krenkerup och som enligt kyparen var ett öl med klass.
Vi hade aldrig hört talas om detta öl men efter viss övertalning, från kyparen, beställde  vi till slut ändå varsitt glas.
Faktum är att vi blev positivt överraskade. Vi är inga ölälskare men denna öl var väldigt lättdrucken.

Fredagen den 30 juli
Vi hade en dagsetapp ca 45 mil till Tådås, vilka vi avverkade i regn och full storm och utan att ens diskutera ett besök på Gekås i Ullared.

Sevärdheter, Möns Klint

  • Den högsta klippan är Dronningstolen på 128 möh som har en 600 steg brant trappa ner till stranden
  • Det finns ytterligare fyra trappor ner till stigen på den småsteniga Östersjöstranden
  • Geo Centret med utställning och 3D film om Möns födelse
  • Liselunds park och slott, en vacker park med bl.a. två vackra slott

Sevärdheter, Nyord

  • Nyord enge, ett 400 ha stort fågelreservat med utsiktstorn
  • Lille Bod, en pytteliten handelsbod som har det mesta. Där kan man även beställa sitt morgonbröd
  • Byns lilla kyrka, anno 1846
  • Gamla gårds- och fiskefastigheter som härrör från tidigt 1800-tal
  • Restauation Lolles Gaard, som har kvar den äkta gamla danska kroens charm

Camping Möns Klint

  • GPS-kod: N 54.98048 E 012.52416
  • Mycket vackert läge intill några små sjöar i Klinteskoven
  • En stor camping, med den lilla campingens charm, pga. de naturliga skogsavgränsningarna i den kuperade terrängen
  • Bra servicebyggnader med ”familjeduschar” som är en bekvämlighet även för oss som inte har barn i släptåg
  • En stor polanläggning
  • Restaurant
  • Minilivs
  • Möjlighet att beställa morgonbröd
  • Trevligt bemötande
  • Gångavstånd till Aborrebjerg som är Klinteskovs högsta punkt med sina 143 möh

Rastplats Nyord (med rätt att övernatta)

  • GPS-kod: N 55.04290  E 012.19536
  • En stor grusplan och en gräsplan med bänkar och bord
  • Toaletter och dusch finns i hamnen ca 300 meter från rastplatsen

Stege Camping

  • Liten camping med bra läge strax intill Stege centrum
  • Plana gräsklädda platser
  • Slitna hygienutrymmen men städningen var ok
  • Hela campingen såg allmänt sliten ut
  • Typisk sommarcamping

Många turister har hittat Mön. Det är självklart mest danskar men här var väldigt många holländare och tyskar också.
Varför svenskarna lyser med sin frånvaro är svårt att säga, men så var det i alla fall.
Svensken kanske inte har upptäckt Möns sevärdheter ännu men efter en knapp vecka här kan vi varmt rekommendera denna ö som har lika många soltimmar per år som Bornholm.
8 Nyord (8)
Helena njuter av både mat och miljö på Restauration Lolles Gaard
Signatur Helena o Arly

 

 Kinnekulle (21)

Se fler bilder från Kinnekulle under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser

”Kristihimmesfärds helgen”

Metrologerna hade lovat vackert väder inför den kommande Kristi Himmelfärdshelgen. Helgdagen låg i år på en torsdag vilket innebar att fredagen blev en s.k. klämdag, som för de flesta betyder extra ledighet.
Eftersom Helena tog ledigt även dagen före helgen kunde vi starta färden mot Kinnekulle redan tidigt på onsdag morgon.
Efter ca två timmars transportsträcka, via Trollhättan och Lidköping, vek vi in på den bedårande vackra vägen som slingrar sig utmed Värnens östra sida från Källby till Hällekis.
Vi passerade platser som gjort sig kända genom Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn och framför allt gled vi sakta fram genom den fantastiska blomsterprakt som Kinnekulle har att erbjuda.
Kinnekulle (31)
Det blommande berget, Kinnekulle

När vi närmade oss campingen åkte vi igenom Munkängarnas naturreservat med Ramslök i full blom. Hela skogen var täckt av de vita blommorna från lökarna som är en delikatess på matbordet.

Efter alla dessa underbara synintryck checkade vi in på Kinnekulle Camping.
Camping är vackert belägen vid Vänern några kilometer söder om Hällekis. Vi fick en mycket bra plats med härlig utsikt över Kinneviken och med spottavstånd till badplatsen och den lilla båthamnen. På andra sidan viken ligger Läckö Slott som i solskenet blänker som marmorflis inbäddad i den mörka silhuetten från det platta landskapet som sticker upp ovanför vattenytan.
Vi tog en promenad upp till Hellekis Säteri, där det bl.a. finns en underbar trädgårdsrestaurant som vi, vid ett flertal tillfällen, gästat. Tyvärr var den stängd, den var enbart öppen på helgerna eftersom sommarsäsongen var i sin linda.

En blåsig Kristi Himmelfärdsmorgon mötte oss. Det var kallt och inte alls så som metrologerna utlovat. Solen lyste med sin frånvaro men vår förhoppning var att det skulle bli bättre frampå dagen.
Det blev bättre men blåsten höll i sig. Vi tog en längre promenad inne i Munkängarnas fantastiska vegetation. Solen hade nu börjat visa sig, men i den täta lövskogen var det endast tunna strimlor som lyckades tränga sig ner till marken med det vita täcket av ramslökens blommor.
Kinnekulle (66)
Ramslökens vita blommor i Munkängarnas naturreservat

Ramslöken är en ätbar växt med en mjuk och lite mildare smak än den vanliga löken. Den är en delikatess i dessa trakter och finns ofta som soppa på restauranternas menyer.
Det är en fantastisk naturupplevelse att, på små stigar, kunna vandra fritt i denna jättelika och bedårande köksträdgård som sprider doften av lök.
På vägen tillbaka tog vi en fikapaus på Hellekis Trädgårdscafé o kök, en uteservering i härlig trädgårdsmiljö, som nu hade öppnat för säsongen.
Kinnekulle (45)
På trädgårdscafeét serveras underbar mat

Kvällen var fortfarande blåsig och de kalla vindarna från Vänern gjorde att vi fick beskåda den vackra solnedgången från insidan av bilen.
Metrologerna hade äntligen fått rätt, vi vaknade till ett spegelblankt Vänern och en generöst flödande sol.
Kinnekulle (51)
En underbar morgon vid Vänerns strand

Vi intog frukosten med färskt bröd i solskenet och började planera för dagens aktiviteter.
Första målet var Falkängarna i Hällekis. En kulturhistorisk gata med hantverkare och konstnärer som hyrt in sig i de gamla välbevarade statarlängorna.
Efter besöket och diverse inköp tog vi en fika innan vi styrde våra cyklar mot Råbäcks hamn ca sju kilometer rakt söderut.
Det var en vacker plats i en liten hamn som bevarats från stenhuggeriets storhetstid.
Det visade sig att många fricampare hittat hit vilket var förståeligt med den fantastiska parkanläggning som några eldsjälar byggt upp i en miljö som fått tiden att stanna.
Kinnekulle (42)
Utsikt över Kinneviken från Råbäcks Hamn

Vi avslutade dagens cykeltur med en sen lunch i solskenet på Hellekis Säteri.

Eftermiddagen och kvällen avnjöts tillsammans, med många andra, vid Vänerns strand. Vissa grillade, andra spelade musik men ett var gemensamt, alla ville se den vackra solnedgången i horisonten på den spegelblanka sjön.
En något båsigare men fortfarande solig morgon mötte oss.
Efter frukost med nybakade frallor, cyklade vi den fyra kilometer långa uppförsbacken till Högkullen och utsiktstornet med den vidunderliga utsikten över Vänern och Kinnekulle.
Kinnekulle (68)
Utsiktstornet på Högkullen

Vi tog en fikapaus Kinnekullegården innan det var dags att glida den långa utförsbacken ner till trädgårdscafeét där vi intog vår lunch. Vi beställde in Vänerngös och en flaska vin som vi intog i skuggan av de vackra träden i parken.

På eftermiddagen var det avslappning med bok och sudoku som gällde och kvällen, med solnedgång i Vänern, tillbringade vi tillsammans med Ingemar och Agneta från Varekil på Orust som vi bekantat oss med.
Kinnekulle (37)
Solnedgång i Vänern

Kinnekulle (40)
Dags för hemfärd efter en underbar helg på Kinnekulle

 

 

Jiipeeeeijiiii!!!!!!!!!

3,1

Se fler bilder under fliken Galleri>Bilder från våra resor

Två vårar

Det hade börjat dugga och den efterlängtade vårvärmen hade så smått ge sig till känna.
Efter en lång, kall och segsliten vinter med nattetids minusgrader och halvmeters djup tjäle långt fram i mars, längtade vi alla på att våren skulle göra sitt intågande.
Det sedvanliga vårbruket i trädgården var försenat med drygt tre veckor och vårens första resa med husbilen hade vid flertalet tillfällen förskjutits pga. kylan.

Vårens premiärtur
Metrologernas långtidsprognos visade på vårväder med enstaka regnskurar över Kristihimmelfärdsdagen och klämdagen fram t.o.m. den kommande helgen.
Med en ledighet på fyra och en halv dag, stigande temperatur och med våren i antågande bestämde vi oss för vårens första riktiga husbilstur.
Den nyservade, nyvaxade och blänkande husbilen rullade i maklig takt mot Göteborg. Termometern visade tvåsiffrigt och solen sken.

Punktering
Vid ett stopp i Kungälv upptäckte jag att det var dåligt med luft i höger framdäck. Hela jag fylldes med problem och de ord som flög genom mitt huvud bör inte skrivas i text.
Det fanns fortfarande lite luft kvar, precis så att jag kunde ta mig till en däckverkstad som jag kände till.
Stängt!…trots att det var en vanlig vardag. Pulsen steg och ännu fler censurerade ord passerade. Jag ringde telefonnumret som stod på verkstadsskylten och en man svarade att han blivit sjuk men han kunde rekommendera en annan däckfirma strax intill.
Där konstaterades att det bara var ventilen som var trasig och 20 minuter senare var jag åter på väg.
Jag skulle möta Helena utanför hennes arbetsplats och medan jag väntade började det att regna.
Det var förutspått så det var bara att bita ihop och fortsätta vår planerade resa mot Köpenhamn och eventuellt Tyskland för att inhandla något tullfritt.

Tullfria varor
Första övernattningen blev ställplatsen vid Faröbron på Sjelland. En gratisparkering ca 5 mil från färjan mellan Rödby-Puttgarden.

1 (5)
Den vackra Faröbron mellan Sjelland och Lolland

Vi vaknade till regn och eftersom vädret var som det var så beslutade vi att dra till Tyskland för att handla vin.
Köerna till färjan var långa, det var ju långhelg och många passade på att göra vårens inköp inför stundande studentfester, grillkvällar osv.
På Boardershop i Puttgarden, där vi brukar handla, gick det överhuvudtaget inte att ta sig in med husbilen så det var bara att tänka om.
Inköpsställena med de eftertraktade tullfria varorna finns i ett otal utmed den Tyska gränsen – det är kanske därför det kallas gränshandel – så vi bestämde oss för att dra några mil längre söderut efter kusten, till Calles i Heiligenhafen, som vi besökt tidigare.

Gammal Hansastad
Heiligenhafen är en gammal fin Hansastad som sedan något år tillbaka genomgår, med hjälp av EU-pengar, en enorm uppfräschning.
Detsamma gäller även för gästhamnen och den kända ställplatsen.

2 (4)
Helena tar ett glas i den härliga gästhamnen

Vi hittade en bra plats, solen sken och snabbt fick vi fram utemöblerna.
Vi hade gjort våra inköp hos Calles och började smaka på godsakerna i den härliga vårvärmen innan vi promenerade in till byn för att shoppa.

Vårens uppvaknande
För drygt ett dygn sedan lämnade vi ett landskap i gråbrunt efter den långa kalla vinterns nedbrytning av växtligheten.
Ju längre söderut vi kom ju vårligare blev omgivningen.
Man kan bokstavligen säga att vi mötte våren.
Det började i hallandstrakten med små gröna grässtrån som kämpat sig upp genom den gråbruna massan av visset fjolårsgräs, nedfallna löv osv.
När vi närmade oss Skåne kunde vi skönja ”musöronen” på björkarna och genom Danmark blev grönskan allt mer spirande. En härlig saftig grönska som väckte känslor och som enbart hör den nyuppvaknade våren till.

Åter norrut
Efter en härlig eftermiddag och kväll lämnade vi tidig morgon Heiligenhafen. Vi var på väg norrut.
Vi åkte från nyklippta gräsytor, maskrosor som lyste gult i fälten, lövträd beklädda med saftigt gröna blad och Magnoliaträden som redan börjat fälla sina vackra ljusrosa blomma.
Vi lämnade Nordtyskland i shorts och t-shirts för några dagar i Köpenhamn som ju var det planerade resmålet.
Efter dryga 15 mil genom Danmark checkade vi in på Naerums Camping strax norr om Köpenhamn.

Vår första eftermiddag tillbringades på det välkända nöjesfältet Bakken, som ligger några kilometer från campingen.
Här finns utskänkningsställen, spelhjul, tävlingar, karuseller och allt annat som kan tillhöra ett nöjesfält.

Bakken i Klampenborg
Bakken är sedan lång, lång tid tillbaka Köpenhamnarnas mest populära samlingsplats. Hela nöjesfältet ligger inbäddad i grönska, långt från biltrafik och jäkt.

3 (3)
Helena har vunnit en hatt på ett spelhjul

Genom den vackra, kilometerlånga bokskogsallén från tågstationen i Klampenborg, åker man än i dag med hästskjuts.
De vackra vagnarna, hästarna och kuskarna står prydligt uppradade för passagerare både vid tågstationen och utanför entrén till nöjesfältet.
Bakken är till för alla i alla åldrar. Här finns allt för den som vill uppleva hissnande åkturer, spännande tävlingar och sist men inte minst mat och dryck i en mysig miljö.
Vi spelade utan större framgång och tog även en tur i den gamla bergodalbanan som jag minns från mina barndomsår (se omslagsbild).
När jag klev ur den skrangliga vagnen, med ett skenande hjärta och en hjärna som försökte fly från denna verklighet, tänkte jag att detta är nog inget för min åldersgrupp.
Vid en närmare betraktelse av medpassagerarna såg jag att snittåldern höll sig betydligt närmare födseln än döden.

Frederiksbergs familjehave, Köpenhamn
På Naerums Camping åt vi vår första riktiga danska frukost med rundstycken, marmelad, röd prickig korv, dansk stinkande ost osv.
Efter denna härliga frukost och en cykeltur på stigarna i den omgivande bokskogen var det dags att besöka norden största stad, Köpenhamn.
Frederiksbergs familjehave, en oas mitt i staden, har en omtyckt uteservering med smörrebröd som specialetet.
Vi beställde in en Luxus platte för två, med sju olika sorters smörgåspålägg, varsin ”lille” och några flaskor Carlsberg Hof.
Det dukades fram allt från inlagd sill till svålklädd fläskstek och vi fick själva komponera våra smörrebröd efter tycke och smak.

4 (5)
Helena tar för sig av de sju sorterna smörgåspålägg

Det hade blivit kallare och regnet hängde i luften men vi åt och drack som om vi aldrig sett mat förut. Efter en dryg timme gav vi upp trots att det fanns mycket kvar på Luxus platten.

4 (1)
Uteserveringen i Frederiksbergs familjehave

Vi lämnade resterna och gjorde som alla andra svenskar – vi tog en tur på ”ströget”.
På ”ströget” finns inget som överhuvudtaget kan benämnas med lugn.
Här är stressigt, trångt, stimmigt och fullbelagda uteserveringar.
Men alla är här just bara för att alla är här.
Vi ”knödde” oss in på en uteservering, beställde varsitt glas vin men nu började det bli såpass kallt att vi valde att lämna ”ströget” och folkvimlet.

Campingen
Naerums Camping är mycket välskött och gästvänlig med servicebutik där man kan beställa morgonbröd, med mycket välstädade hygienutrymmen och sedvanliga aktiviteter för barn. Här finns en hel del långliggare som håller fin ordning på sina tomter och korttidsplatserna är lättillgängliga och tillräckligt stora för oss med husbil. Det finns även stugor och husvagnar för uthyrning.
Ljudet från motorvägen till Köpenhamn, som ligger några hundra meter bakom en skogsdunge, kan vara något störande. Bakom skogsdungen ligger en busshållplats som var tjugonde minut tar dig till Köpenhamns centrum.
Vi valde denna kommunikation, som visade sig vara både enkel, snabb och smidig. Biljetterna köpte vi, till reducerat pris, av campingvärden.
Det finns mycket att se och uppleva i Köpenhamn.
Vi valde denna gång två ytterligheter. En lugn miljö i en slottspark och en välbesökt shoppinggata mitt i centrum.

Vår andra vår
Efter dessa besök var det nu dags att avluta resan och bege oss norrut.
Hemresan var som nervägen fast tvärt om.
Vi lämnade en gråkall senvinter på Tjörn och 50 mil senare satt vi i härlig vårsol i Nordtyskland.
När vi kom hem var det fortfarande kallt och grått. Men på fyra dagar hade våren ända börjat ge sig till känna.

Gräsmattorna började grönska, björkarna försetts med små ”musöron” och grodorna hade börjat sin parningslek i den isfria dammen. Sädesärlan hade återkommit från sin vintersemester, blåsipporna visade sina vackra blad i ekskogen och i dikesrenen lyste små gula Tussilago.
Metrologerna lovade vårvärme de närmaste veckorna och vi skulle för andra gången få uppleva våren detta år. Fantastiskt, för visst är väl våren vår härligaste årstid.

060

Signatur Helena o Arly

Danmark och Holland med sol bad och härliga cykelturer

7 Harlingen (8)

Se fler bilder från resan under fliken Galleri>Bilder från våra resor

Sommaren 2014

Som vanligt planerar vi vår årliga semestertripp och i år var tanken att tillbringa någon dryg vecka i Danmark med stopp i Århus, Ärö och Sönderborg.
Därefter stod Holland och provinsen Friesland på programmet. Målet var den enorma fördämningsvallen, Afsluitsdijk, som skiljer Nordsjön och öarna i Vadehavet från sötvattenssjön IJsselmeer och som binder samman provinsen Noord-Holland med provinsen Fryslån.

Om det blev tid över efter alla planerade cykel och båtturer stod vandring i Ahrdalens rödvinsodlingar på programmet. Tyska Ahrdalen, en underbar plats där vi varit vid ett flertal tillfällen, ligger inte långt från den Holländska gränsen.
Vi tycker att det är bra med planer men vi låser inte fast oss vid dem. Vädret, tiden och annat kan göra att man ändrar rutten och då är det bra att ha genomtänkta mål och aktiviteter som är anpassade till våra behov.

Århus
Efter drygt tre timmar till havs, i småregnigt men lugnt väder, band kaptenen fast den stora färjan, Stena Jutlandica, i Frederikshavn och 18 mil senare anlände vi Århus Camping i hällregn.

Dagens stora höjdpunkt var att det skulle spelas VM-final i fotboll mellan Tyskland och Argentina och att det ösregnade var av ringa betydelse denna afton. Nu lades all fokus på att hitta en dansk TV- kanal som sände matchen, vilket inte alltid är så lätt eftersom vi inte har parabol.
Vi fann DK1, en markbunden digital kanal, som börjat uppsnacket inför finalen redan när vi anlände vid 18-tiden.
Avsparken var kl. 21 och efter en hård och jämn match stod det vid full tid 0-0. I den sista förlängningskvartens slutminuter lyckades Tyskland, efter många försök, få hål på det tröttkörda gänget från Sydamerika.
Tyskland blev, välförtjänt, 2014 års världsmästare vilket våra tyska campinggrannar, med tydlighet, lät oss förstå.
Med apliknande danser och djuriska avgrundsvrål sprang dom gatlopp endast iförda nationens flagga i det våldsamma regnet. Ovädret fortsatte hela natten med en blandning av skyfall och ännu kraftigare skyfall.

Att sitta i en husbil och höra regnet smattra på taket kan ha hög mysfaktor. Men denna natt övergick mysfaktorn till aggressiv irritation.
Vi blev påminda om en semesterresa för några år sedan som vi gjorde genom den danska övärlden. Den resan började med skyfall och avslutades i hällande regn. Vi fick till exempel vada genom en nybildad sjö för att ta oss från husbilen på en av våra övernattningsplatser. Den gången gav vi upp efter 8 dagar och återvände till ett mer regnfattigt Tjörn.

På Århus morgonnyheter rapporterades att det fallit ca 60 mm vatten den gångna natten men vi bestämde oss ändå för att ge Danmark en chans eftersom metrologerna spått stabilare och varmare väder.

Efter årets första danska frukost med rundstycken bakade i ”bullmaskin”, starkt doftande ost, röd salami, rullpölse, jordgubbsmarmelad o.s.v. tog vi bussen de 8 kilometrarna in till Århus. Cyklarna fick ytterligare en vilodag i ”garaget” som lastutrymmet kallas på en husbil.
Innan vi nådde centrum fick vi syn på en cykelhandlare som vi besökte för att köpa en del reservdelar inför kommande turer.
Det visade sig vara en mycket välsorterad affär med massor av nya ”fräcka” cyklar och det var med nöd och näppe att jag fick Helena därifrån. Hon fick nämligen syn på en vit, mycket välutrustad grannlåt som kostade ca 6 000 kr.
Med delar för några hundralappar lämnade vi till slut butiken och en besviken cykelhandlare. Tvärs över gatan var entrén till ”Den gamle by” som är ett av Århus attraktivaste turistmål.
Besöket var väl värt inträdesavgiften. Här har man inte bara bevarat de gamla husen. Gator med kullersten, innegårdarna där olika verksamheter utövades, skyltar som visade hantverkarnas utbud, gamla verktyg, tidsenligt möblerade rum osv.

1 Gamle by, Århus (10)
Frisörens skylt

Efter några timmar i byn och ett smörrebröd i restaurantens ”have” (trädgård) var det dags att ta bussen tillbaka till husbilen.
Århus Camping är en typisk äldre dansk camping, lite slitet men ändå rent. Allt viktigt som man behöver finns men det är ingen lyx och överflöd.
Två övernattningar blev det innan det var dags för förflyttning.

Aerö
Vädret hade, som meteorologen lovat, stabiliserats. Termometern steg men solen gömde sig fortfarande bakom ett tjockt täcke.
Efter ca 18 mil på behagliga vägar med bland annat den vackra Lille Bältbron, mellan Jylland och Fyn, nådde vi färjeläget i Faaborg.
Överfarten med färjan till Aerö tog ca en timme. På de återstående 15 kilometrarna mellan hamnen i Söby och Aerököping gjorde GPS-tanten, för första gången på denna resa, en felnavigering. Hon ledde oss, under Helenas högljudda proteser, ut på en liten smal, krokig landsortsväg utmed kusten. Det var en mycket vacker väg som kanske inte i första hand var ämnad för husbilar.

3 Aerököping (5)
Vägarna var inte alltid anpassade för husbilar

Helena, med sin kära karta i högsta hugg, var inte sen att påpeka detta. Med pekfingret visa hon med övertydlighet kartans markerade huvudled mellan öns tre stora byar, Söby, Aerököping och Marstal.

2 Aerököping (4)
Utsikt från campingen

Vi anlände Aerököping Camping på eftermiddagen. Platsen vi fick var mycket bra med utsikt över mynningen till Lilla Bält eller Öhavet som danskarna kallar det.
Det visade sig vara en mycket välbesökt camping och vid incheckningen fick vi veta att efter oss fanns det bara en plats kvar.
På kvällen tornade det upp sig till regn igen och under natten kom det ett par rejäla skurar.

Första morgonen på Aerö. Nu skulle vi hitta en riktig bagare med riktiga danska rundstycken­-och det gjorde vi. Äntligen en riktigt, riktig äkta dansk frukost.
Fan ta dessa ”bullmaskiner” som breder ut sig allt mer på campingarna och som spolierar den danska frukostkulturen. Jag tror jag skall bilda en gillagrupp på Facebook ”skrota alla bullmaskiner”.
Cyklarna ställdes i ordning, med bland annat lagning av en punktering. Vår första tur tog vi på en långsmal udde utmed campingens badplats där vi passerade ett 50-tal vackra badhus i regnbågens alla färger.

2 Aerököping (2)
En lång rad små badhus utmed badstranden

Efter ungefär en mil avslutade vi dagens motionspass med en stor kall öl på byns torg.
Vädret hade stabiliserat. Termometern visade dryga 25 grader och solen lyste från en molnfri himmel.

2.,5 Äerököping (8)
När smakar en öl bäst….NU!

4 Sönderborg (4)
Det fanns många vackra cykelvägar utmed Öhavet

Det blev många cykelturer på den vackra ön som folket själva kallar ”danskarnas cykelö”. Det finns markerade cykelvägar kors och tvärs och den längsta leden, runt hela ön, är ca 6 mil lång.

3 Aerököping (7)
Utbudet i ett av många personalfria försäljningsställen 

Annat som kännetecknar ön är att nästan alla gårdar har varor till försäljning som dom ställer ut längs vägen. Här finns allt från begagnade kläder till grönsaker och hemmagjord saft. Allt står utan bevakning och betalningen gör man genom att lägga pengar i en burk. Helena köpte en burk havssalt som var kryddad med örter anpassad till fiskrätter och en burk hemmagjord senap.

Aerököping har en mycket gammal kulturmärkt del med hus bevarade från mitten av 1600-talet. Husen har genom århundraden blivit sneda, krokiga och vinda och mellan dem ringlar sig trånga ojämna kullerstensgator. De låga ytterdörrarna är platsbyggda och dekorerade efter egen smak och det finns inte en dörr som är lik den andra.

Allt är välskött och rent och många har manshöga Stockrosor, i alla färger, intill de låga husväggarna.

3 Aerököping (8)
Exempel på de välskötta gamla husens karaktärer

Till skillnad från ”Den gamle by” i Århus, är denna kulturmärkta del levande. Här finns restauranter, affärer, trottoarserveringar, kommunala inrättningar osv inhysta i de gamla byggnaderna.

3 Aerököping (16)
Det var som att promenera i ett jättestort dockskåp

Det var helt fantastiskt att vandra kring i de trånga gränderna och titta in i de låga, dockskåpsliknande, husen och se hur folk har bott och bor än i dag.

Aerö Campingen är av samma stuk som den i Århus, gammalt och med något eftersatt underhåll. När termometern började närma sig 30-strecket saknade vi de ventilationskrav som den svenska byggnormen föreskriver.
Duschutrymmen och toaletter hade både fukt och temperatur i klass med en god finsk bastu, men med en helt annan doft än björkris. Vi valde att göra våra ärenden dit under sena kvällar eller tidiga morgontimmar.
Vi var de enda som representerade Sverige på campingen. Förutom danskar var norrmän och tyskar välrepresenterade, dock inga tyskar som vrålande rusade runt iklädda nationens flagga, som var fallet i Århus.
Fem dagar med raska morgonpromenader och riktiga danska frukostar, 11.5 mil på cykelsadeln, vandring i den gamla byn och, om sanningen skall fram, ett antal besök på öns utskänkningsställen, var facit av vårt besök, innan det var dags att lämna Aerö.

Sönderborg
För att komma till Sönderborg måste vi ta färjan från Söby till Fynshav på ön Als, som ligger nära den tyska gränsen i Öhavet.
På Aeröfärjornas bokningskontor sa man att allt, utom färjor med avgång kl. 6,20, var fullbokat under de aktuella dagarna, så vi hade helt enkelt inget annat val än att boka plats på en morgonfärja.
Eftersom avgången var så tidigt på morgonen åkte vi till Söby dagen innan för att vakna så nära färjeläget som möjligt.
Vi checkade ut från campingen före 11 och var i Söby hamn någon halvtimme senare.
Helena såg i Aeröfärjornas tidtabell att färjan som låg inne hade avgång kl. 12.55 och gick ner till terminalen för att kolla läget.
En timme senare, när alla förbokade kört ombord fanns det en liten lucka kvar. Helena rusade fram till färjvakten, som nu var på väg att lägga ut, och undrade om inte vi kunde få plats där.
Färjvakten, en äldre gemytlig dansk, sa ok ”men i må sko skynd jer”- ni får bannemej skynda er, på ren svenska. Han stoppade helt enkelt färjan för vår skull.
Jag låg i husbilen och sov och 2 sekunder efter Helenas något högljudda rop ”vi får åka med” satt jag bakom ratten och körde ombord på färjan.

Den tidigare så omtalade ”danska gemyten” har genom åren naggats något i kanten, i alla fall upplever jag det så.
Vi hade idag träffat på en riktigt gemytlig dansk färjvaktare och när vi väl kom ombord fick vi uppleva en till som placerat sitt hjärta på rätt ställe.
Det var en stor rundnätt matros som efter avgången gick runt och fyllde vatten i små skålar som var utplacerade på fartygets däck (golv för oss landkrabbor). Därefter gick han runt till alla hundägarna och talade om att det är varmt för de små djuren och att han hade fyllt på friskt vatten till dem.
Att i dessa tider gå mot strömmen av stress och förbud gör att man har kvar förhoppningen om att det fortfarande finns medmänsklighet.

Ett dygn tidigare än beräknat checkade vi in på Sönderborg Camping. En plats som vi tidigare besökt vid flera tillfällen.
Termometern stod på 29 grader och efter iordningställande var det full rusning ner till stranden och badet.

5 Sönderborg (14)
Morgondopp i Öhavet

Det fantastiska vädret medförde att det blev många långa bad under vår fyra dagars vistelse i byn.
Vid ett par tillfällen avslutade vi dagen med att simma i det spegelblanka havet och se solnedgången gå ner i väster. Vid morgondoppet morgonen därpå såg vi, från samma hav, samma sol stiga upp över trädtopparna i motsatt riktning.
Efter våra raska morgonpromenader och doppen besökte vi även strandens utegym.

5 Sönderborg (6)
Genom att dra spakarna nedåt lyfter man sig själv

Utegymmets alla redskap var konstruerade så att den egna kroppsvikten bestämde motståndet. (ja, ja, jag förstår hur ni tänker och ni har helt rätt, jag fick lyfta j…ligt tungt). Det fanns inga vikter, rattar skruvar mm som det vanligtvis finns på traditionella gymredskap, utan enkla och smarta hävstångslösningar, gjorda av material som var anpassade för att stå utomhus året om.

Trots värmen blev det närmare sju mils cykling under vår vistelse i Sönderborg, varav de flesta på Gendarmstien genom skogar och över fält.
Gendarmstien är en 74 kilometer lång stig som går utmed Östersjökusten från Padborg i väster till Höruphav i öster. Stigen trampades upp av patrullerande Gendarmer, som efter en uppgörelse 1920 skulle bevaka hela den vackra kustremsan från fartygstrafik. Patrulleringen föregicks till fots och varje Gendarm hade sin sträcka att bevaka.

I en reseskildring från 2008 finns en utförligare beskrivning om Gendarmstien och historien kring Sönderborg.

Vi hann även med att se ett riddarspel vid stadens stora borg. Ryttarna med sina långa, spetsiga lansar skulle i full galopp fånga små upphängda ringar med lansens spets. Ringarna blev mindre och mindre för varje varv dom red på den avspärrade banan. Den minsta ringen var i storleksordning som en vanlig fingerring med ett hål som inte var större än 10 mm. Två av de fyra ryttarna lyckades på första försöket fånga den lilla ringen, med spetsen på sin lans, på en hästrygg i full galopp.

5 Sönderborg (22)
Spetsen på lansen skall träffa hålet i mitten

Tack vare det fina vädret blev det hela 11 övernattningar i Danmark innan det var dags för förflyttning till vårt huvudmål, provinsen Friesland och Afsluitsdijk i Holland.

Harlingen
Vi gjorde ett kort stopp för inhandling av billiga drycker på Otto Duborg i Padborg innan färden fortsatte de knappa 60 milen till Harlingen som ligger ca en mil norr om vårt huvudmål, Afsluitsdijk.
Samtidigt som vi checkade in på Camping De Zeehoeve, började molnen täcka den sol som så länge brunmärkt våra annars så lättmjölksvita kroppar.

Vi hade läst att campingar i Holland är både moderna och bra men blev något förvånade när vi ställt husbilen på plats och börjat reka anläggningen.
Campingen var mycket gammalmodig, men ren och fin och med bra plats för husbilen.
Personalen var trevlig men sättet att ta ut campingavgiften var helt nytt för oss. Man betalar ett pris för fordonet och pris för varje person, vilket är ok. Den sammanlagda summan blir ungefär som på en camping i Sverige. Men allt utöver detta kostade extra. Det kostade extra att få varmvatten till dusch och disk, det kostade extra att fylla kallvatten i tankarna och ville man torka sej efter besöken på toa fick man ha med sig eget papper. Ville man tvätta händerna efter besöket fick man göra det i kallvatten utan tvål och torkmöjligheter. WIFI, som de flesta bjuder på i dag, kostade extra och fungerade dessutom dåligt.
Det kändes osäkert att alltid behöva ha mynt, toapapper, tvål och handduk tillhands när man besökte servicehuset, för ibland har man ju riktigt bråttom dit. Tiden från första känslan till fullbordat verk kan ibland vara väldigt kort. Att i de läget börja leta efter ovanstående kan ju bli helt förödande.
På de flesta moderna campingplatser i Sverige och Europa ingår allt i avgiften vilket är enkelt och smidigt, precis som man vill ha det på sin semester.

Mellan vår camping och Nordsjön ligger en hög gräsklädd skyddsvall som vi cyklade hem på efter besöken i byn.
Från cykelbanan på vallen ner till vår camping gick en lång trappa som jag tyckte var helt onödig att använda, jag hade ju cykel.
Med några glas vin i kroppen och ett något avtrubbat omdöme bestämde jag mej för att slalomåka nerför den branta gräsklädda vallen. Att åka på skrå gick bra, men redan i första svängen flög jag handlöst över styret och voltade nästan hela vägen ner till foten på vallen. Rent reflexmässigt garderade jag mej mot att cykeln skulle komma farande, men det gjorde den, som tur var, inte. Den låg kvar ett tiotal meter högre upp.

6 Harlingen (7)
Skyddsvallen mellan campingen och Nordsjön

En person var på väg till undsättning men när han såg att jag reste mej upp och log lite skamset sa han några obegripliga utländska fraser och gick därifrån. Vad Helena sa kan vi ta vid ett annat tillfälle, det var i alla fall något om min ålder.

Molnen tätnade alltmer och på kvällen började det mullra över Nordsjön för att nästa dag övergå till regn. Efter alla underbara härliga och soliga dagar kändes det faktisk skönt med lite regn, vilket även gav oss en ofrivillig vilodag från bad, solbränna och motion.

Skyddsvallen, som tidigare omnämnts, är 1 000-tals kilometer lång och sträcker sig längs hela den låglänta delen av Holland. Det är ett enormt bygge som holländarna gjort för att skydda sig mot stormarna från Nordsjön.
Vallen är ca 50 meter bred i botten. Slänten mot land är gräsbeklädd hela vägen upp till toppen, där skall man inte cykla. Närmast havet och några meter ovanför högvattennivån är den stenbelagd och ovanför stensättningarna finns en bred lutande asfaltsyta samt en gräsyta närmast vallens topp.
Asfaltsytan, som nästa följer släntens lutning, var vår cykelväg till Afsluitsdijk.
Drygt en mil på en lutande, bred, rak asfalterad skyddsvall med en enorm utsikt över havet gjorde cyklingen mycket, mycket angenäm och annorlunda.
Vi var långt ifrån ensamma på denna spektakulära cykelväg. Förutom fotgängare och cyklister fanns det en massa får som hade sina betesmarker på de gröna vallarna och som gärna både uppehöll sig och gjorde sina behov på asfaltsytan.

7 Harlingen (1)
Fåren använde vår cykelväg som toalett

Blickarna från fåren gav oss en känsla av att det var vi som gjorde intrång på deras domäner och inte att dom använde vår cykelväg som toalett.

Dammbygget eller fördämningen Afsluitsdijk, som skiljer havet från den saltfria sjön IJsselmeer är ett fantastiskt byggnadsverk som färdigställdes under 1930-talet.
IJsselmeer var innan dammbygget en vik i Nordsjön och är i dag västra Europas största insjö (norra Europa ej medräknad) med en yta på 1 100 km². Jämför med Vättern som har en yta på 1 900 km².
Dammen byggdes för att utöka landområdet och för att få en saltvattenfri sjö innanför fördämningen. Vatten från regn, åar mm. släpps ut i Nordsjön vid lågt tidvatten. Vid normalläge ligger sjön något under havsnivån.

Hur Afsluitsdijk och IJsselmeers bokstavering kommit till begriper jag inte, men jag begriper i alla fall att de inte går att uttala.

Den enorma ytan mellan sjö och hav består av en tre mil lång motorväg, cykelvägar åt båda hållen, p-platser med utsiktstorn, campingplatser och i varje ände finns slussar för båttrafik och nivåreglering.

8 Afsluitdijk (3)
Till vänster sjön Ijsselmeer och till höger Nordsjön

Holland är ett cykelland och det märktes inte minst på den enorma vallen. Här var cykeltrafiken nästan lika tät som biltrafiken. Det var en fantastisk upplevelse att få cykla på en flera hundra meter bred vall med hav på ena sidan, en jättestor insjö på andra och däremellan en motorväg.
Vi cyklade drygt en mil på vallen innan vi vände hemåt igen.

Sista kvällen före förflyttning satt vi på skyddsvallen vid campingen och såg solen försvinna ner i Nordsjön innan det var dags att packa ihop. (se omslagsbilden)

Vi stannade tre nätter på Camping De Zeehoeve. Motionen bestod av ca fem mil på cykeln, varav två mil åt vardera hållet till och på Afsluitsdijk. Det blev även tid för besök i Harlingens gamla stadskärna med kanaler, vackra gamla träbåtar och härliga uteserveringarna mm.

Holwert
Tidigt, före frukost, checkade vi in på De Dobbe Camping som ligger i Holwert ca fem mil från Harlingen.
En liten familjär camping i ungefär samma stuk och med samma upplägg som den i Harlingen.

9 Holwert (2)
Vår semesterbostad uppställd på en mysig camping

Vi valde denna camping eftersom den bara ligger några kilometer från färjeläget till ön Ameland som var vårt besöksmål nästkommande dag.
Holwert är en liten by med små låga gamla bostäder, gamla trånga gator och gränder samt en jättestor kyrka som syns vida omkring i det platta landskapet.
Samtliga gator och gränder hade ett ytskikt av små stavar gjorda i hårdbränd lera. Beläggning, med skiftningar från svart till olika brunröda nyanser, var lagd i vackert fiskbensmönster med en rak fris mot husen och trottoarerna. Med ålderns rätt var gatorna numer väldigt ojämna men fortfarande körbara och mycket vackra.

9 Holwert (1)
Fiskbensmönstrad gatubeläggning från 1800-talet

Förr i tiden lade vi i Sverige parkettgolv i fiskbensmönster med en fris utmed väggarna som många fortfarande anser vara de absolut vackraste golven.
Holwert är egentligen bara en genomfartsled för turister till och från färjan till ön Ameland.
Campingen var ganska ödslig, byns enda hotell var inte direkt överbefolkat och de vackra gatorna var i stort sett folktomma.
Vi scannade av området kring byn med en tvårmila runda på den platta landsbygden innan vi slappade av i och runt husbilen.

Vadehavet
Vadehavet har blivit ett mycket omtalat område utmed den 50 mil långa nordkustremsan från Esbjerg i Danmark till staden Den Helder i Holland, den sydligaste delen av Afsluitsdijk.
Främsta anledningen till detta intresse är att området, 2009 blev antaget till UNESCOS världsarvlista.
Utmed hela sträckan ligger ett pärlband av öar. En del är stora och bebodda andra är bara större sanddyner.
Det är tidvattnet, vinden, sanden och vatten som format och gjort detta hav så unikt. Tidvattnet kan ha en höjdskillnad på upp till fyra meter vid orkan och ca två meter vid normalt väder.
När vattennivån sjunker från flod till ebb blir det milsvida vattenfria områden mellan fastlandet och öarna. Man kan t.o.m. med guidning vandra ut till vissa öar i den mjuka dyn som vid högvatten är havsbotten.
Till Ameland kan man, under gynnsamma förhållande och med guidning, vandra de ca 8 kilometrarna. När vi var där var det inte tillåtet att vandra vilket kanske var tur för man vet aldrig vad som flyger i ens huvud.
De smådjur, plankton, krabbor, ostron mm. som tillhör havets läckerheter och som inte följer med ut i Nordsjön igen när vattnet sänker sig till ebb, blir ett delikatessbord för miljontals fåglar. Det är en av anledningarna till att Vadehavet finns med på världsarvslistan.
Tidvattenscykeln är ungefär sex timmar och en kvart mellan ebb och flod.

Ameland
En av många bebodda öar i Vadehavet är Ameland som även kallas för Vadehavets diamant.
Andra kända öar är Fanö och Römö utanför den danska kusten. Sylt i den Nordfrisiska ögruppen utanför Tyskland och Neuwerk i mynningen till Elbe. Boorkum och Langeoog i den ostfrisiska ögruppen och Ameland, Teschelling, Vlieland och Schiermonnikoog i den västfrisiska ögruppen utanför Holland.
Vid lunchtid lade färjan till i Nes på Ameland och efter ett kortare besök i folkvimlet på byns huvudgata cyklade vi tvärs över ön till den mest omtalade badstranden.

11 Ameland (11)
Den enorma badstranden på öns västsida

Ameland har en av Europas bredaste badstränder. Mellan de gräsbeklädda sanddynerna och Nordsjöns kant var det bitvis närmare hundra meter och med en sammanhängande sträcka på ca tre mil.

11 Ameland (16)
Ett vanligt transportmedel på den långa stranden

Det fanns restauranter, traktorer med stora kärror som fraktade folk längs stranden, surfare, kanotister, tältare, solbadare osv. på denna enorma yta.
Trots att det var massor med människor och aktiviteter på den kritvita sandstranden såg det långt ifrån trångt ut.
Vädret var soligt och varmt men ganska blåsigt och badvakterna hade hissat varningsflagg. Vi valde att följa vakternas råd och tog en promenad längs strandkanten. Några få badare och ett par kanotister ignorerade däremot den gula flaggen och gav sig ut i de meterhöga vågorna som vällde in från Nordsjön.
När vi skulle återvända till fastlandet hade det blivit ebb och med en hastig blick in mot fastlandet såg det ut som om hela havet hade försvunnit. Segelbåtarna i hamnen låg som fastkilade i bottensegmentet, utan kringliggande vatten och färjan som var på ingående mot öns hamn kryssade kors och tvärs över det hav som inte fanns längre. Det såg nästan ut som om den gick på land.

11 Ameland (20)
Segelbåtar i väntan på högvatten

Båtfärden tillbaka till fastlandet var väldigt intressant. Av någon outgrundlig anledning har naturen, kanske med människans hjälp, skapat en slalomliknande ränna mellan hamnarna, i det försvunna havet.
Rännan var inte mycket bredare än färjan som i sakta fart slingrade sig tillbaka till fastlandet. Det slam som propellern virvlade upp och som sköljdes upp på stranden bredvid färjan, var mumma för tusentals sjöfåglar som satt tillbakalutade på sanddynorna och bara väntade på att färjan skulle passera.

11 Ameland (30)
Den smala grunda färjerännan vid lågvatten

Vid ett flertal tillfällen ryckte det till så kraftigt i den stora färjan att det kändes som om den skulle fastna i bottenslammet. Vi förstod senare att det varit gränsfall för när vi kom in i hamnen gjorde besättningen ”high five”.

Dokkum
Holwert var som sagt en by i koma. Här passerar man bara förbi. Vi stannade åtminstone i två nätter innan vi tidig morgon, efter besöket på Ameland, gjorde en av världens kortaste förflyttningar.
Klockan 8.00, vid öppningsdags, checkade vi in på Camping Harddraverspark i Dokkum.
En liten familjär camping, 9 km från Holwert, och med samma upplägg som de två tidigare.
Dokkum är en mysig by med kanaler, båtliv, kanalnära uteserveringar och välbevarade väderkvarnar.

12 Dokkum (2)
Välbevarad väderkvarn från 1800-talet

Som de flesta byarna i provinsen Friesland finns det sedan århundraden tillbaka bebodda gamla stadsdelar med små låga, sneda, vinda bostadshus och kullerstensgator.

12 Dokkum (9)
Byn hade många vattennära uteserveringar

På ett av byns vattenhål träffade vi en kypare som var helt ABBA-frälst. Han var en showman som sög in folk till restauranten och varje gång han passerade vårt bord sjöng han en liten trudelutt på någon typisk ABBA-låt.

12 Dokkum (5)
Kanal med båttrafik och cykelväg bredvid

Efter en längre cykeltur utmed en av alla trafikerade kanaler såg vi många Frieserhästar. som är typiska för distriktet och ursprungligen kommer från Friesland.
Hästarna är av varmblodstyp och är alltid helt svarta. De kännetecknas genom en mycket kraftig man, svansen är av tjockt tagel som ofta vågar sig och hovarna är kraftigt hårbeklädda.
När vi kom tillbaka till husbilen var det åter dags att tänka på avfärd. Helena började längta till det land som gett smörrebröd, öl och snaps en plats på kartan.

Blåvand
Ännu en okristligt tidig uppstigning och efter ca 8 timmar och 70 mil från Dokkum var vi redo att checka in på i Hvidbjergs Strand Camping i Blåvand som ligger i Danmark strax norr om Fanö som är den nordligaste delen av Vadehavet.
Vädret var fortfarande strålande med så höga temperaturer att t.o.m. den annars så irriterande blåsten kändes befriande.
Hvidbjergs Camping tillhör kategorin jättestora och där finns allt, extra allt.
Badland, pooler, minigolfbana, restauranter, affärer, osv. Det finns t.o.m. en egen stig ner till stranden med egen uppstädad badvik i Nordsjön, eller Västerhavet som danskarna valt att kalla det.

13 Blåvand (1)
Blåvand strand är en av Västerhavets populäraste

Allt finns på campingen.
Varmvatten, tvål och torkmöjligheter fanns i överflöd och allt ingick i priset. Men vill man ligga på topp så kostar det.
Här, på denna stora camping, var den ”danska gemyten”, utbytt mot stressad, otålig och opersonlig personal som förmodligen bara såg nya kunder som ytterligare en arbetsuppgift.
Redan vid incheckningen möttes vi av djupa pustanden på gränsen till stön och senare vid ett besök på campingens restaurant blev vi behandlade som om vi inte ens fanns till. I vredesmod, för denna behandling, valde vi att lämna restauranten.
Som vanligt rekade vi landskapet runt vår uppställningsplats och vi cyklade bl.a. till Ho Kro, 8 kilometer från Blåvand för att avnjuta en kall öl. Lite långt för en öl kan tyckas, men vi tog det som ett motionspass också.

15 Blåvand
Lång väg att cykla för en öl

En dag när satt vi och läppjade på ett glas rött kom två damer, med bekant utseende, fram till vårt bord.
Det var två av mina kusiner som följt oss på Facebook. Den ena, Aina, bor i min födelseby Varde, som bara ligger någon mil från Blåvand och den andra, Lene, bor i Kungälv men var på besök hos Aina.

Det var en mycket överraskande och trevlig träff där vi pratade i munnen på varandra på ett språk blandat av svenska och danska.
Träffen avslutades, som de nästa alltid gör med orden, att vi måste ses oftare.
Eftersom jag är 70 år och det var ca 15 år sedan vi sågs sist så kanske det ligger något i att vi måste ses oftare, om vi överhuvudtaget skall hinna ses mer….

Skagen
När vi gjort Blåvand var det dags att flytta till den nordligaste delen av Danmark, Nordjyllands ”gula pärla” Skagen.
Här finns många mycket, mycket vackra hus och de allra flesta är gula med en vit markering på tegelpannornas ytterkanter.
Skagen har vi besökt vid ett antal tillfällen genom åren. Vi har cyklat hit, vi har åkt buss och tåg hit med arbetskamrater och kamratgäng och vi har även varit här med husbil tidigare.
Det finns tre måsten när vi är i Skagen.
Vi måste gå den dryga kilometern i mjuk sand ut till ”spetsen”, där Kattegatt och Skagerak möts.
”Gummiryggarna” åker med Sandormen, en traktor med inrett släp som kör turister mellan parkeringen och ”spetsen”.
I år, eftersom det blåste kraftigt, var det ett dånande Kattegatt som vräkte sig in mot land och på ”spetsen” där de båda haven möts var det en häxkittel med vattenkaskader när de väldiga vågorna, från varsitt håll, stötte samman.
Vi måste boka bord och äta på byns äldsta restaurant, Bröndum Hotell, som är ett högklassigt hotell av den tjusigare sorten med vita välpressade dukar, servetter i vitt linne och levande ljus på borden.
Personalen är stiligt klädda i svart kostym/dräkt, vit skjorta, svart fluga och en vit handduk snyggt hängande på vänsterarmen.
När dom t.ex. bär fram vinet, öppnas flaskan vid bordet, kyparen luktar först själv på korken och samtidigt berättas något om vinets karaktär.
Efter den ceremonin intar dom en lätt framåtlutad hållning med vänstra handen graciöst liggande på ryggen innan dom häller upp de dyra dropparna för provsmakning.

Vid vårt besök denna gång bars förrätten in på konstnärlig utformad träskulptur som innehöll förrätten bestående av småplock från vaktelägg till små bakade strutar fyllda med anklever. Alla smårätterna såg ut som om de tillhörde skulpturen, vilket gjorde att man knappt ville ta bort dom.
Vi fick båda god mat och dryck och efter måltiden serverades kaffe med avec i salongen.

7 Harlingen (10)
En mycket värdig avslutning på en trevlig semester

Årets måltid var av yttersta världsklass, enligt vår mening, och jag undrar om den där däckgubben, Michelin, någonsin varit här och betygsatt konceptet.
Vi måste äta smörrebröd med tillhörande drycker.
Jag uppfyllde alla tre kraven. Sista dagen i Skagen beställde jag smörrebröd med tillhörande drycker på Bodilles Kro. En liten familjär restaurant med egen trädgård en bit från folkvimlet på gågatan. Serveringspersonalen bestod av några äldre damer som såg till att alla trivdes och det är sådant jag kallar äkta ”dansk gemyt”.
Helena valde Pariserböff som håller på att slå ut den traditionella Hackeböffen i Danmark.
Vi var båda väldigt nöjda med valen och kocken på Bodilles skall verkligen vara nöjd med sin matlagningskonst.
Trots att temperaturen börjat sjunka badade vi vid ett flertal tillfällen i ett ganska så kallt Kattegatt.

5 Sönderborg (11)
Det blev åtskilliga bad på årets semester

Semesterresan börjar närma sig sitt slut och när vi rullade ombord på Stena Danicas middagstur kändes det som om säcken var knuten.
Nu var det dags att gå igenom bildmaterial och sammanställa resans händelser.

Sammanfattning
Det var en av de varmaste husbilssemestrarna vi upplevt i Danmark. Det började med ett dygns kraftig regn i Århus och avlutades med ett dygns regn i Skagen. Däremellan hade vi sju övernattningar i ett lika varmt Holland.

7,5 Harlingen (4)
Det var många varma härliga kvällar

24 övernattningar blev det totalt och drygt 240 mil i vår semesterbostad, husbilen.
Efter ca 38 mil på cykelsadeln kändes det som om cykeln var en naturlig utväxt del på kroppen och jag provade även på cross country utför den stora vallen, utan större framgång.
Huvudmålet var att cykla på det enorma dammbygget Afsluitsdijk som skiljer Nordsjön från sjön Ijsselmeer, vilket vi fullföljde.
Vi började oftast dagen med en rask promenad och det blev många bad i olika hav, så många att det tenderade på att växa simhud mellan tårna.

4 Sönderborg (10)
Vi fick nästan simhud mellan tårna

På ön Ameland, med Europas bredaste badstrand, vandrade vi i den kritvita sanden med Nordsjöns vågor sköljande över våra fötter.
På en färjetur i Vadehavet var det nära att det stora fartyget fastnade i bottenslammet.

11 Ameland (5)
Färjan till Ameland vid högvatten

 11 Ameland (31)
Samma färja tillbaka vid lågvatten

”Den gamle by” i Århus med en hel stadsdel uppbyggt som ett museum som berättade hur man levde på 1800-talet.

1 Gamle by, Århus (13)
Hästdroska som den såg ut på 1800-talet

Det var gamla välbevarade fastigheter, en del ända från 1600-talet, verktyg som hantverkarna använde under den epoken, kullerstensgator, tidsenliga hästdroskor som körde runt besökare mm.
Även i Aerököping, Harlingen, Holwert och Dokkum fanns gamla välbevarade stadsdelar som fortfarande lever med bebodda hus, restauranter, uteserveringar osv.

2 Aerököping (8)
Bebodda hus med lång historik bakom sig

12 Dokkum (10)

Sol, cykel och bad blev resan signum

Signatur Helena o Arly