Efter ca 40 mils körning genom miltals med odlingar som var inklädda i plast checkade vi in på Camping Almayate några kilometer söder om Torre del Mar. Vi hade innan framkomsten gjort en snabbvisit på en camping i Torrox som Ulla Bella hittat på sin app, men efter en mycket kort okulärbesiktning insåg vi att platsen inte uppnådde våra önskemål.
På vår förra resa, för åtta år sedan, upplevde vi denna sträckning av Spanien som ett fantastiskt vackert landskap med en härlig blandning av odlingar på slätterna mellan bergen och Medelhavet. Från husbilen kunde vi se allt från jättestora fält med blomkål, potatis, sallader till orangefärgade apelsinbuskar som stod givakt i spikraka rader tillsammans med vinstockar, olivlundar, mandelträd och så vidare. Men redan då kunde man på sina håll se, att vissa odlingar var täckta med plast, stora grådaskiga ytor som här och där störde bilden i det jättestora vackert grönskande landskapet.

Det händer mycket på åtta år för på samma vägsträckning i dag var i stort sett all odling inplastad. Överallt, från vägrenen till havet och bergen, såg man bara stora sjok som på drygt två meter höga rörställningar var helt inkapslade i armerad mjukplast. Den enda grönska man kunde upptäcka, var den som lyste igenom sidorna på platsen närmast vägen.
Det var ingen vacker syn, eller rättare sagt, det såg för jävligt ut. Dessutom begriper jag inte hur de olika odlarna kan hitta just sin inplastade odling i dessa jätteområden för det fanns inga träd, inga hus eller annat som kunde ge ledtråd om var man befann sej.

Grönskande fält sedd från Google Earth, utan grönska

Det var en intrycksdödande syn. Men eftersom vi chaufförer skall hålla ögonen på vägen så gör det kanske inte så mycket och Ulla Bella hade heller inget att klaga på, för hon hade fullt upp med sina appar och husbilsgrupper i mobilen.

De tre vise männen
Vi han knappt ställa husbilen på plats, på camping Almayate, förrän vi hälsades välkomna av några grannar, som talade vårt modersmål. Det kändes underbart, framför allt för välkomnandet, men även för att vi knappt vare sej sett eller hört svenskar på drygt en månad.
På Trettondagsafton, dagen efter vi anlände, tog våra nyfunna vänner med oss till en karneval i Torre del Mar.
Los Reyes Magos, som den heter, är en årlig tradition på Trettondagsafton som i första hand är tillägnad den yngre generationen.
Det drygt timslånga karnevalståget med dunka-dunka och skrammel, visade bland annat upp stadens föreningsverksamheter med allt från små barn som dansade, ungdomar som åkte rullskridskor, tonåringar som gick på styltor till stadens paradorkester.

Detta kan man kalla högklackat

De sista tre ekipagen, de som symboliserade hela traditionen, var de ”Tre vice männen”.
Enligt de kristna kom det tre konungar, Melker, Kasper och Baltsar från fjärran land för att besöka det nyfödda Jesusbarnet och ge gåvor i form av guld, rökelse och myrra.

Kasper, en av ”De tre vice männen”

Från paradtåget hyllades barnen genom att man kastade godis rätt ut i åskådarleden.
Dom spända barnen, som stod med förväntansfulla ögon främst i åskådarleden, hade plastpåsar och dylikt med sej för samla så mycket som möjligt av det godis som framförallt de tre kungarna fullkomligt öste ut.
Ännu en lärdom, i Spanien är Trettondagsafton barnens afton, med parader, godis, presenter och så vidare.

Samkväm på campingen
Det rådde en härlig stämning i gänget som vi så trevligt blivit inbjudna till. Några kände varandra sedan tidigare och andra liksom vi var helt okända för varandra.
En eftermiddag bjöd två av de mer vana övervintrarna in oss till stekt nyfångad fisk med kokt potatis.

Värdarna tillagade fyra kilo fisk på sina stekplattor

Alla inbjudna bar med sej stolar, bord, tallrikar, dricka och dylikt till den ene värdens husbilsplats där det dukades långbord.

Ett härligt gäng som valt att övervintra i Spanien

Det var en helt fantastisk eftermiddag med härligt stekt ansjovis och många goda skratt. 

Marknad
Är man i Spanien så är det ett måste att gå på marknad. Torsdagar är marknadsdagar I Torre del Mar och vi tog rygg på några andra som skulle cykla dit.
Vi möttes av en massa salustånd med fräscha frukter och grönsaker samt allt annat ”måste ha grejor” som tillhör en ansenlig marknad. Där fanns i princip allt från knappnålar till stora tjocka madrasser.
Efter någon timmes plockande och tjötande med säljarna i de olika stånden lämnade vi marknaden med, hör och häpna, lika många eurosar som vi hade när vi kom.
Vi avslutade besöket på en närliggande tapasbar innan det var dags att cykla tillbaka till husbilen igen.
Någon dag senare besökte vi ytterligare en marknad, några kilometer norr om Torre de Mar. Trots att det var en något mindre marknad sved det till rejält i plånboken. Helena fick sej ett par nya brallor och jag fick en ny hoodtröja. Att köpa en tröja i Spanien kan låta konstigt men det är faktiskt vinter här också och kvicksilvret sjunker allt som oftast ner under 13-graders strecket, så fort solen gömt sej bakom horisonten.

Restaurang Simbad
Efter någon veckas samvaro med det svenska gänget skulle alla dra vidare åt olika håll. Det ena paret, Anna-Lena och Jan-Olof, hade talat väldigt gott om en plats som låg söderut, strax norr om Marbella, vilket även var åt det hållet vi hade tänkt oss, så vi bestämde oss för att ta följe med dom.
Åtta övernattningar blev det på Camping Almayate, som vi ger höga poäng för skötsel, renhållning och allt annat som man nyttjar. Närheten till Torre del Mar ligger också plussidan eftersom det är en mycket trevlig stad med härliga strandbarer, shopping, marknad och så vidare.
Det blev en ganska kort körsträcka utmed kusten och vi lämnade motorvägen efter knappt åtta mil, strax norr om Marbella.
För att nå målet, Playa Merandero, fick vi från motorvägen trixa oss igenom ett tätbyggt villaområde där samhällets överklass höll till. Hela området vittnade om hög status, husen var stora och väldigt lyxiga, trädgårdarna välskötta och runt det hela fanns påkostade murar och  gallerförsedda låsbara grindar.
När vi kom fram till parkeringen, där vi skulle övernatta, bekräftades områdets status ytterligare, för där mötte oss det ena vrålåket efter det andra och alla sken ikapp med det bländande solljuset.

Restaurang Simbad på Playa Merandero

Efter att vi trängt in våra stora husbilar var det dags för en öl i baren på den mycket flotta restaurangen som låg med spottavstånd till havet.
Innan vi lämnade våra tomma ölsejdlar bokade vi bord inför kvällens matintag, vilket var tur för det var näst intill fullbokat redan mitt på dagen.
Det var söndag eftermiddag vilket är lika med restaurangbesök för många spanjorer och vid femtiden var den stora grusplanen, parkeringen, smockfull med allt från små nedcabbade veteranbilar till stora husbilar. Det var fullständig kaos på parkeringen och alla som kom lite senare ställde sina bilar kors och tvärs mellan, bakom eller framför andra.
Det var då vår vän Jan-Olof tog tag i det hela och styrde upp kalabaliken. Han dirigerade och pekade som en nyutexaminerad konstapel och på något underligt sätt så löste det sej riktigt bra.
Restaurangen och uteserveringen var helt fullbelagd, trots att både meny och priser var anpassade till överklassens kontokort.
Allt på restaurang Simbad var dyrt och mycket påkostat men vi kunde ändå glädjas åt att vi fick stå gratis över natten. Dessutom satt vi på första parkett och såg en härliga solnedgång innan det var dags att dra sej tillbaka.

Solnedgång är alltid något speciellt

Vi stannade ytterligare en natt på grusplanen innan vi bestämde oss för nya mål och äventyr.

Sydspetsen
Målet för dagen var Camping Torre de la Pena, strax norr om Tarifa, en kort körsträcka på drygt tio mil från Marbella.
Starkaste minnet av vägsträckningen ner till Gibraltar var alla rondeller som vi skulle igenom. Hela tiden hörde vi Tina, vår GPS, upprepa ”Om en komma två kilometer – kör in i rondellen – ta sedan andra höger”. Det var så många rondeller på den vägsträckningen att jag till och med tycktes höra en viss heshet i Tinas röst.
Efter den 426 meter höga Gibraltarklippan ändrade naturen karaktär. Vägen gick genom ett böljande bergslandskap med mycket grönska och bebyggelsen bestod mestadels av små gårdar med hästar, grisar och kor, långt från turismens hets.
I Tarifa nådde vi resan sydligaste punkt, cirka 375 mil hemifrån och härifrån var det bara några kilometer till dagens planerade mål.
Vi checkade in på den terrasserade campingen vid lunchtid och efter den obligatoriska okulärbesiktningen hittade vi två bra platser på en hylla lite ovanför de upptagna platserna närmast Atlantkusten.
På en av mina cykelturer utmed kusten, såg jag på långt håll ett stort sandfärgat fält på sluttningarna som väckte mitt intresse.
Jag vek av från allfartsvägen och efter drygt två kilometer, konstant uppför, tog vegetationen slut. Vägen fortsatte några hundra meter genom ett ökenliknande landskap med meterhöga sandvallar innan den åter försvann in mellan träd och buskar igen.

Efter två kilometer uppför möttes jag av denna syn 

 Från toppen av den växtlighetsfria delen av vägen var det ett böljande brett fält med sand ända till den kilometerlånga vida bukten nedanför.
En annorlunda minnesbild som sparats på den interna hårddisken.

Öknen som syntes från långt håll

Någon dag senare cyklade vi dit tillsammans för att promenera barfota på den härliga sandstranden i bukten.

Kilometerlång strand med härlig mjuk sand att promenera i

 Gibraltar Sund
Tarifa är inte bara staden som ligger precis mellan Medelhavet och Atlanten.

Skylten till vänster visar Medelhavet och till höger Atlanten

Det finns en hel del sevärt som till exempel en något sliten gammal stadsdel med trånga gränder, smala kullerstensgator, slitna stentrappor och smidesjärn. Där finns rester av en morisk fästning från 960 talet e.kr, som tyvärr var stängd för dagen, samt delar av en gamla stadsmur och mycket annat.

En gammal vaktkur från den moriska tiden

Allt vittnar om att här pågått många och långa krig i århundraden och dom otaliga krigen beror främst på att Tarifa alltid varit portvakten som hindrat ovälkomna från att komma in i Medelhavet från Atlanten.

Castillo de Santa Catalina

Staden ligger på Iberiska halvöns sydligaste spets och till Afrika, över Gibraltar sund, är det endast 14 kilometer på det smalaste stället.

Färjeturen till Afrika tar bara 35 minuter

Det går ett antal olika färjeturer mellan Spanien och Afrika men den snabbaste är katamaranen mellan Tarifa och Tanger i Marocko.
Någon föreslog en tur över sundet vilket medförde meningsskiljaktigheter mellan könen som nejsägarna vann, men det blir kanske bättre lycka ett annat år.

De två sista dagarna på campingen fick ett norskt par platsen bredvid oss som vi genast fattade tycke för, kemin stämde så att säga.

Vi fick ett par trevliga dagar tillsammans med norskarna

Dom presenterade sej som Björg och Odd och att dom kom från oslotrakten.
Vi fick två härliga kvällar tillsammans med stämningshöjande drycker, musik och dans i vår ”Storknas”, innan vi skildes åt.
Norskarna hade inte dragit upp några riktlinjer mer än att de skulle fortsätta norrut utmed Medelhavet och vi skulle tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof fortsätta norrut utmed Atlantkusten.

Camping Torre de la Pena var till full belåtenhet, för att inte tala om restaurangen som låg så nära havet att de kraftfulla vågorna nådde ända upp till trappan när det blåste lite. Från uteserveringen hade vi en fantastisk utsikt över Gibraltar sund, Atlanten och silhuetterna i Nordafrika och för oss som bodde på campingen, var allt 30 procent billigare. Ett glas vin eller en öl till exempel kostade under 15 kronor. Hallelulia.

Du kan se alla bilder från resan om du söker på ”Bilder, Plastens mecka” eller går in under fliken ”Galleri” bilder från våra resor”

 



Vi körde de drygt 33 milen söderut på avgiftsfria vägar som enligt våra fördomar, här på kusten, är dåliga vägar som går genom trånga och hårt trafikerade byar. Men så är det inte. Ställer man in GPS; en på ”snabbaste vägen” och ”undvikande av betalvägar” så kör man mestadels på två eller trefiligt motorvägar utanför byarna. Detta var nytt för oss. En annan ny lärdom är att, skall man besöka de populära resmålen, de som vi svenskar ser som populära, måste man boka camping långt i förväg, även under vintertider.
Vårt mål för dagen Pilar de la Horadada, några mil söder om Torrevieja där vi planerat att träffa bekanta i början på januari.
Helena som är husbilens ”Ulla Bella” började ringa runt till närliggande campingar men det visade sej att alla hade fullbokat över jul och nyårshelgerna utom en, Camping Lo Monte, som hade en plats ledig, men endast över julhelgen.
Eftersom allt annat var fullbelagt bestämde vi oss för en nödlösning, till vidare.
När vi checkat in möttes vi av en välordnad men charmlös camping med i stort enbart tyskregistrerade stora husbilar. Platsen, den enda som var ledig, såg prydlig ut men, det fanns ett stort men, platsen verkade ganska liten. Trots att Helena, vid bokningen, talat om hur lång vår bil var så hjälpte det inte hur vi än baxade och vred Knausen, vi fick helt enkelt inte plats och det var som sagt, den sista platsen. Det var bara att checka ut igen och börja leta efter något annat.
Efter många samtal fick Helena kontakt med Camping San Javier, någon mil från Horadada, som kunde erbjuda oss plats.
San Avier visade sej vara en typisk inhemsk campingplats för hobbyarkitekter som byggt in sina gamla husvagnar med brädor, gamla fönsterbågar, korrigerad rosig plåt, presenningar och så vidare. Hygienutrymmet, som förvisso var städat, var helt ouppvärmt och all annan service var, som man säger i Norge, ”Väck me pusta”.
Platsen vi fick var rymlig och låg strax intill en två meter hög betongmur med allsköns graffitti. Muren skilde oss från en motorväg och ett närliggande industriområde. Kanske inte det mysigaste, men nu fick lyx och trivsel stå åt sidan, nu gällde bara att få en övernattningsplats.
Innan vi somnade ombestämde vi oss gällande besöket hos bekanta i Horadada, det gick helt enkelt inte att få ihop det.
Vi enades om att söka något i trakterna kring Mazarron som ligger ytterligare några mil söderut. Vi ville helt enkelt vara säkra på att få en bra plats över jul och nyårshelgerna.
Som sagt, man lär så länge man lever och nu vet vi att det gäller att boka långt i förväg om man vill åt dom attraktiva platserna.

Mazarron
Ulla Bella, förlåt Helena, kontaktade några platser som vi visste var attraktiva, men dom var fullbelagda. Hon sökte vidare och fick till slut napp på Camping Las Torres i bergen ovanför Puerto de Mazarron. Där erbjöds vi plats och redan vid ankomsten såg vi, utan interna meningsskiljaktigheter, att det var här vi ville fira årets jul och även klivet in i 2020.
Campingen låg högt, den var luftig med en vidunderlig utsikt över Medelhavet och den kustnära bebyggelsen. Platsen vi tilldelades var stor och allt en långliggare behöver fanns inom räckhåll. Allt verkade välunderhållet och inom området fanns pool både ute och inne, restaurang, tennisbana, boulebanor, och så vidare.

Om första intrycket är bra brukar det mesta vara bra

Det var drygt två kilometer ner till bebyggelsen och ytterligare några kilometer till ett stort köpcentra och enda sättet att ta sej dit var till fots eller med cykel.
Vi valde, som vi alltid gör, cykeln. Vägen ner till kusten var behaglig, men det var en riktig pulshöjare varje gång vi skulle upp för backen igen. Den var inte särskilt brant, en seg slakmota kan man säga, som sakta men säkert sög kraften ur en.

Elcykeln har blivit väldigt populär men jag har ett visst motstånd till detta hjälpmedel. Om det är av snålhet eller en överdriven tro på motionens hälsoeffekter, vet jag inte. Men, jag vet att de dagar Helena fyllde min ryggsäck med vinflaskor och matvaror, hade jag inte tackat nej till lite extrahjälp i backen.

Julhelgen
Som vanligt tävlade jag och solen om vem som kommer upp först, vilket jag oftast vinner, men på julaftonens morgon var vi uppe nästan samtidigt, det vill säga vid åtta tiden.
Efter frukost, i solskenet under en klarblå himmel, var det dags för ett besök på Mercadona och fotografering av en konstnärligt utsmyckad rondell i det stora köpcentret.

Vikingaskepp mitt i den stora rondellen

Efter en pulshöjare i backen och innan sillen och snapsen var det dopp i poolen och några timmars kommunikation med yttervärlden som gällde.
Bilder och julhälsningar skickades kors och tvärs via mail, Facebook, Instagram, Messenger och allt vad det heter och att vi hade så många bekanta kunde jag inte ens drömma om. Med det var uppskattat, för den traditionella julen, som man är van vid hemma, kändes då inte så avlägsen.


Vårt bidrag, en varm julhälsning till alla bekanta

När jultorsken med tillhörande drycker passerat strupen och mörkret infunnit sej, var det som en helt vanlig kväll med avslappning, läsning och TV-tittande.

Bergsmassivet
På juldagen bestämde vi oss för en tur i bergen. Kvinnan i receptionen ritade en tänkbar led som kunde passa oss, en lättare vandring som vid en viss punkt, som hon ritade in, skulle övergå till mer avancerad vandring. Där rekommenderade hon oss att vända för den mer avancerade delen, som hon bara drog ett slarvigt streck över, skulle vara ”dangerous” som hon sa.
Upp till vändpunkten var det ungefär tre kilometer och när vi väl var där blev det som det brukar bli, vi kollar vad som finns bakom nästa krök, bakom nästa krök, bakom nästa och så vidare.

Fantastisk vacker i bergslandskapet Mojon Hills

Visserligen var det lite brantare på sina ställen men inte värre än att vi klarade att gå där.
Efter ytterligare någon timmes vandring kom vi fram till en plats där stigen delade sej i två delar. På skissen fans inget sådant vägval inritat, eftersom damen avrådde oss från gå den vägen och när Helena skulle ta hjälp av GPS;en var den helt kontaktbefriad från yttre rymden.
Att vända om kändes inte rätt för vi borde inte var långt från campingen. Det var bara att chansa och då valde vi den stig som såg mest upptrampad ut. Det visade sej vara ett helt felaktigt beslut.
Till en början var stigen okey, ytterligare något brantare och stenigare bara, men efter någon halvkilometer blev vegetationen mer närgången, vilket gjorde stigen smalare och smalare för att till slut försvinna helt i snårighet.

Jag letar efter stigen som försvann

Vi såg från höjderna var Medelhavet låg och visste med det därför vilken riktning vi skulle hålla genom snåren. Vi rörde oss med stor försiktighet ner i branten mot närmaste dalgång. Det var stenigt och halkigt och snåren rev hål på både armar och ben. Väl nere i dalen följde vi den i riktning mot havet och efter några hundra meter fick vi, på långt håll, syn på en gammal husbil och en buss på en kulle. Det gav oss en liten energikick för nu förstod vi att det borde finnas en väg där.
Väl ute på grusvägen, med fast mark under fötterna, var vi rejält trötta, törstiga och lite smågriniga.
Helena fick fram sin telefon, som nu hade kontakt och med Google Maps kunde vi konstaterade att vi kommit fel och inte så lite fel heller. Närmaste väg tillbaka, till fots, var fyra kilometer. Okey igen, nu gick vi i alla fall på en väg, en smal krokig grusväg.
Vägen slingrade sej genom grönskande fält och jättestora inplastade odlingar.
Här och var passerade vi små gårdar med lösspringande hundar som skällde, katter som lögade sej i solen, tuppar som gol och jagade sina öra höns, plus all annan bråte som hör landsbygden till och på några gårdar pågick julfirande med festklädda människor vid uppdukade långbord i trädgården.
De sista kilometerna innan campingen hade vi följe med en hund som inte ville lämna oss och när vi var tillbaka vid receptionen lämnade vi in henne där. Vad som sen hände med hunden vet vi inte och vi vill heller inget veta.
Törstiga, trötta och genomsvetta med sönderrivna armar och ben tog vi ett dopp i den uppvärmda poolen på campingen. Därefter var det dags att korka upp en flaska rött under markisen och genast återkom det goda humöret som blivit så hårt prövat i bergen.
När vi summerade dagen kunde vi konstatera att vår planerade lätta promenad på drygt en halvmil slutade med en tolv kilometer lång och tuff vandring, bitvis i branter genom taggiga buskar och snår och klockan visade att vi irrat omkring i drygt fyra timmar.

Annorlunda restaurang
I slutet på vår felnavigerade vandring, någon kilometer från campingen, uppmärksammade vi en rostig oansenlig hänvisningsskylt med texten Restaurang Casa Blas.
Efter ett par dagar dök den oansenliga skylten upp i minnet igen och av ren nyfikenhet bestämde vi oss för att cykla dit.

I blomkålsfält och inplastade odlingarna, låg Casa Blas

Finns det verkligen en restaurang långt ute på landsbyggden mellan nedlagda gårdar, grönskande åkrar och inplastade jätteodlingar, långt från glamouren nere vid kusten, var frågan vi ville ha svar på.
Iklädda campingdressen cyklade vi iväg mot platsen där vi såg skylten.
Där fanns en restaurang, några hundra meter bortom skyltens placering och vi överraskades av att där stod ett flertal parkerade bilar utanför.
Nu visste nyfikenheten inga gränser. Vi var inte klädda för ett restaurangbesök men gick trots allt in för att se oss om.
Vi hann knappt mer än innanför dörren innan en vänlig dam bjöd in oss till ett besök i restaurangens kök. Där, bland allt annat, fanns den stolta kocken som visade upp sin matlagningsplats, en jättestor vedeldade öppen spis med fyra eldstäder. Där skapade han allt från stora pannor med paella till enklare grillrätter.
När vi återkom till vårt bord fick vi först in en liter rött vin, en stor sallad och bröd. Därefter fick Helena en grillad kyckling och jag en grillad fläskkarré och till båda rätterna hörde olivoljekokta potatisskivor och sallad.

Stoltheten lyste om kocken när han fick visa sitt kök


En glad kock visade sin paella som grannbordet beställt

Så bra kan det bli, trots att vi inte förstod ett ord av vad dom sa, lika lite som dom förstod oss. Ibland måste man bara våga gå utanför sina egna spärrar och låta nyfikenheten segra.
Hela upplevelsen slutade med att vi mätta och belåtna cyklade därifrån med nya härliga intryck i minnesbanken.

Bolnuevo
På en av mellandagarna tog vi en cykeltur till Bolnuevo och Camping Playa de Mazarron som vi besökte för åtta år sedan. Vi visste att både campingen och omgivningarna var bra men tyvärr var det fullbelagt när Helena försökte boka in oss dagarna före julhelgen.
När vi cyklade runt inne på campingen kunde vi konstatera att det är hit de svenska klimatflyktingarna sökt sej.

Infarten till Playa de Mazarron

Nästan varannan husbil var svenskregistrerad och dom allra flesta stod snyggt uppställda på campingens paradgata.
Vi rekade lite i byn och omgivningarna och det var precis lika trevligt med vandringsleder, restauranger, shopping och så vidare som vi minns från vårt förra besök.

Naturliga sandliknande bergsformationer i Bolnuevo

Efter ett barbesök bestämde vi oss för att boka plats här till nästkommande jul och nyårshelg, nu skulle vi väl ändå vara ute i god tid.
När Helena kom ut från receptionen lyste det inte om henne som det brukar göra. Hon fick beskedet att det inte går att boka så långt i förväg och på frågan när man kan börja boka fick hon bara ett luddigt besked.
Först bokade vi för sent, det var fullbelagt och sen när vi vill boka i tid, var det vi för tidigt.
När vi cyklade de drygt tio kilometerna tillbaka till husbilen var vi ändå helt överens om att vi vill till Bolnuevo nästa år.

Nyårshelgen
På Camping Las Torres var frånvaron av svenskregistrerade fordon hundraprocentig. Det var mest långliggande tyskar och engelsmän.
När vi nalkades nyårsafton var det som på jul ungefär med hälsningar kors och tvärs och telefonsamtal med dom närmaste.

Vår nyårsmiddag var en mycket god grillad köttbit och Helenas egenkomponerade potatisgratäng. Tillsammans med en flaska rött inmundigade vi hela härligheten strax före det populära nyårsprogrammet, Grevinnan och betjänten.

Vår första nyårsmiddag i husbilen

Efter mörkrets inbrott blev det kav lugnt på campingen. Landsmännen grupperade sej i sina fordon och yttertält och restaurangen var stängd på grund av att en stor grupp engelsmän abonnerade hela stället.
Det var en annorlunda upplevelse. En nyårsafton helt själva utan någon att stimma med och långt från byn och utelivet där. Jag somnade framför TV;n och blev väckt precis innan tolvslaget så att vi åtminstone fick nyårsskålen tillsammans och höra Lena Endres fantastiska nyårstal.

La Azohia
Efter de stora helgerna valde vi bland annat en cykeltur norrut utmed kusten.
Efter att ha cyklat drygt en mil, mestadels på en stensatt bred och vacker bilfri väg mellan havet och bebyggelsen, tog allt helt plötsligt slut.

Den vackra cykel och gångvägen till La Azohia

Vi hade kommit till vägs ände i La Azohia, en liten fiskeby som norrut slutade mot ett högt berg. Innan berget var det en stor vändplats för även bilvägen tog slut här. Det fanns enbart några småvägar till ortsbefolkningens bostäder i sluttningarna.
Men högst uppe på bergets spets såg vi en stor gammal byggnad och utmed bergssidan såg vi folk som var på väg till eller från platsen. Vi såg även några som cyklade vilket fick oss att ta ett beslut.
Det var knappt en kilometer från byn till Santa Elena, som byggnaden heter, men det var en tung kilometer som vi ömsom cyklade eller ledde cyklarna.

Santa Elena

Det är i dessa lägen man skulle kunna tänka sej en elcykel, eller rättare sagt, det är i just dom här lägena man kan blir avundsjuk på dessa låtsascyklister som trampar på utan större ansträngning.
Just när jag gick och tänkte på detta, när tungan hängde som en röd slips, kommer ett äldre par och cyklar lugnt och behagligt förbi oss och jag tyckte mej se att dom log också.
Efter att vi pustat ut vid foten av den gamla stenbyggnaden, beundrade vi av den enorma utsikten vi hade över Medelhavet och kustremsan som tagit oss hit.

Härlig utsikt från berget över kustremsan söderut

 Vi fick ingen kulturellare uppfattning om Santa Elena historia, inte ens på Google. Men vi fick i alla fall fram att byggnaden är från 1700-talet och att den då fungerade som bevakningstorn för fiskebyn.

Vi lämnade Camping Las Torres efter 16 övernattningar och vi ger platsen mycket bra betyg, det enda man kan klaga på var WIFI-anslutningen. Standarden på toaletter och duschar var inte av högsta klass men i övrigt var allt modernt och välskött.
Nästan dagligen var det organiserade aktiviteter i form av yoga, vattengympa och så vidare och möjligheten till egna vandringar och cykelturer var obegränsade.
Vegetationen Inom området bestod mestadels av palmer och apelsinträd. För en nordbo kändes det väldigt exotiskt och det var fritt fram att plocka de härliga solmogna frukterna.

Kolla Dannebrogen i bakgrunden, man blir tårögd

Dagen innan vi lämnade Las Torres gjorde vi ytterligare ett besök på den malplacerade restaurangen, Casa Blas, mitt ute i ingenstans mellan slitna gamla gårdar och inplastade odlingar.

Detta är en liten del av en jättestor inplastad tomatodling

Vi villa prova en paella eftersom vi befann oss i det distriktet som enligt många anses som paellans vagga.
När vi kom dit, förvånades vi än en gång av att det i stort sett fullbelagt. Vi fick ett bord vid sidan om själva restaurangen och när vi beställde paella förstod vi med tecken och kroppsspråk att paella, restaurangens specialitet, måste man beställa i förväg.
Okey! Vi fick inte vad vi önskat, men vi fick varsin härligt grillad biff i stället.

Vårt nästa mål var att komma ytterligare ett antal mil söderut och Ulla Bella, som redan varit i kontakt med ett antal campingar, fick fram minst tre alternativ som inte var fullbelagda.

Du kan se alla bilder från resan om du söker på ”Bilder, Livet är en läromästare ” eller under fliken ”Galleri”>”Bilder från våra resor”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter två dagar, med utsikt över ett stormigt, regnig och solfritt hav på Camping Bon Repos i Santa Susanna, var det dags för vädergudarna att sluta häckla oss campare.
Blåsten avtog och de våldsamma vågorna som slog mot husbilshyllan, där vi stod, övergick till långa svepande dyningar som i sakta mak rullade in mot land för att till slut dö ut helt.
Folk kom ut ur sina skal. Campingmöbler, mattor, grillar och så vidare plockades fram och strandremsan fylldes med soltörstiga livsnjutare som gick, joggade eller cyklade längs den härliga kusten.

Inbrottet
När vi själva kom tillbaka efter en långpromenad såg Helena att det fanns en åverkan på vårt lås till bodelsdörren. Dörren gick, tack och lov, fortfarande att låsa upp med sändaren och med spänning öppnade vi för att se vad som hänt eller om någon fanns där inne.
Till vår stora glädje var det ingen därinne och det saknades ingenting. Datorer, kameror, telefoner och Tina som vi lagt på soffan under bordet var kvar och det syntes heller inga spår av att någon varit inne i husbilen.
Även om det var ett misslyckat inbrott så får man sej en rejäl tankeställare när man själv blir drabbad.

Glada över att inget saknas men det blir ändå en dyr utgift

Hur kan någon komma på tanken, att mitt på ljusan dag, göra inbrott bland tätt uppställda husbilar och med en livligt trafikerad strandremsa mellan husbilarna och havet, verkar totalt intelligensbefriat.
Mest förbannad blir man av att tjuvarna oftast förstör för det tiodubbla värdet på stöldgodset, helt utan respekt för den drabbades ekonomiska situation. Hur fan är dom skapta?  Finns det ingen repekt för andra människor över huvud taget? Dom borde fan ta mej… ja jag säger inget mer… för jag förstår att ni förstår vad jag menar.

Inbrottsförsök trots att folk rörde sej precis intill fordonet

Benicassim
Efter fem dagar på Bon Repos var det dags att flytta några mil längre söderut på kusten.
Den delen av Costa Bravakusten som vi lämnade var helt uppbyggd för soltörstiga turister med milslånga sandstränder, campingplatser, bungalows, strandbarer, lägenhetshotell och så vidare.
Eftersom det var lågsäsong var mycket av allt detta stängt men det var ändå förvånansvärt mycket folk i rörelse.
Vårt mål för dagen var Benicassim och campingen Bonterra Park som ligger drygt 26 mil söder om Barcelona.
På vår Spanienresa för åtta år sedan tillbringade vi knappt två veckor på denna camping och eftersom vi var mycket nöjda då, valde vi att återuppleva den känslan.
Närmaste avståndet från Santa Susanna till Benicassim var enligt Tina drygt 34 mil men då mestadels på betalvägar. Eftersom jag för tillfället var inne i en snål period ställde jag in Tina på ”undvikande av betalvägar” och då blev sträckan i stället 42 mil. Detta gjorde jag i smyg utan Helenas vetskap.
När vi lämnat Santa Susanna skulle vi följa kusten hela vägen söderut, enligt vad Helena kunde se på sin mobil. När Tina istället ledde oss rakt upp i bergen trodde hon att Tina fått en total flipp.
Efter mitt erkännande av Tinas vägval fick Helena ett stelt ansiktsuttryck med snipig mun, grånande hud och en fast förankrad blick framåt. Men väl uppe i bergslandskapen byttes ansiktsdragen till leende och ögon som inte tycktes få nog av utsikten. Vi körde på härligt kuperade vägar genom nationalparker, tätbevuxna pinjeskogar, odlingar och långt bort i fjärran såg vi silhuetten av ett bergsmassiv med ovanlig topografi.

Denna utsikt fick Helena att mjukna

När vi närmade oss kusten och låglandskapet igen, kom vi in i en front med turbovindar som svepte ner mot havet från bergen. Under några mil hade vi en ihållande sidvind med vindbyar upp mot stormstyrka. Husbilen for fram och tillbaka över vägbanan och det kändes nästan som att den ville välta. Ju närmare kusten vi kom desto mer avtog blåsten för att till slut bli normal igen.

Mitt vägval var som sagt ungefär åtta mil längre än kortaste sträckan och det blev dessutom drygt två timmar extra bakom ratten. Men vad gör väl det, vi är ju pensionärer.
När vi summerade det hela med allt det vackra vi fick uppleva så kändes vägvalet helt rätt. Att det dessutom blev en femhundring billigare, just för att vi undvek betalvägar, gjorde inte valet sämre.

Efter incheckning på Bonterra Park visade det sej att av campingens drygt 200 platser, fick vi exakt samma plats som vi hade för åtta år sedan.

Så här såg det (hon) ut för åtta år sedan

och så här ser det (hon) ut i dag

Lustig känsla som gjorde det hela till en riktig nostalgisk upplevelse.
Efter att vi baxat in husbilen på rätt plats åkte campingmöbler och cyklar fram. Vi lutade oss tillbaka och njöt en kort stund av den underbara solen innan det var dags för en tur på järnhästarna.
Vi cyklade i lugnt tempo söderut till en liten bar som vi besökt tidigare för att återigen få njuta av den heta solen, den härliga utsikten över det turkosfärgade vattnet och den bågformade horisonten.

Cykelturer och promenader är det som fått starkast fäste på hjärnhinnan från vårt förra besök i Benicassim och då framför allt den drygt sju kilometer långa stensatta strandpromenaden som skiljer byn från havet.

En fantastiskt vacker och välunderhållen strandpromenad

Termometern höll sej vanligtvis runt 15 grader på dagen, men med hjälp av den starka solen var det ändå njutbart att sitta ute.
Trots allt var det långbyxor och tröjor som gällde och de dagar solen inte orkade tränga undan täcket nedanför kändes riktigt kalla.
Vår förhoppning var givetvis att det skulle vara temperaturer som tillät utesittande på kvällarna. Men det var inte aktuellt eftersom termometern sjönk till 8-10 grader vid mörkrets inbrott och vi hade glömt ta med oss våra skidoveraller.
Vi tröstade oss med att det var våra första veckor på resan och att rapporterna hemifrån talade om nollgradigt väder i regn och rusk. Skadeglädje är den sanna glädjen sägs det, men det får stå för dom som säger det.

Lucia i Spanien
På Bonterra Park var det övervägande engelskregistrerade fordon till skillnad från Bon Repos i Santa Susanna, som var överrepresenterat av spanjorer.
Men båda platser hade ett gemensamt, det fanns inte en enda bil med svenska skyltar förutom vår.
I denna del av Spanien tror jag inte att man firar Lucia och förmodligen inte heller i England.
Vi förberedde oss på någon form av firande på campingen, med icke, det var som vilken vardag som helst. Ingen Lucia med ljus i håret, ingen pepparkaksgubbe, inga töser med vita morgonskynken och inga sånger. Det var absolut ingenting vilket kanske är lika bra eftersom vi själva ändå håller på att förstöra denna typ av traditioner genom vårt jämställhetstänkande. Idag kan vem som helst vara Lucia, jag till exempel. Hur trevligt skulle det vara att se mej med ljus i håret och med en skrovlig tondöv röst kraxa fram luciavisor?

Uppskattas kanske av närmaste bekantskapskretsen… men?

Inte för att jag är så traditionsbunden men det är ändå kul om man kan bevara något. Snart är det väl naturligt för oss gubbar att åka runt på en kvast i påsktider eller lägga sju sorters blommor under huvudkudden på midsommarnatten.
Jag säger som Luuk… vart är vi på väg.

Benicassim är som de flesta städer utmed Medelhavskusten, uppbyggda för att tillfredsställa turisternas behov.
Den gamla stadskärnan har fått flytta på sej, för att ge plats åt hundratals höga lägenhetshotell med ofantlig utsikt över stranden och havet.
Även järnvägen har flyttas längre upp mot bergen men som tur är har någon klok politiker bevarat delar av den gamla i sitt naturliga ursprung. Dels finns det en järnvägsbro mitt i centrum som i dag ingår i en stor trafikrondell och längre norrut finns ett antal gamla tunnlar som tidigare används för gångtrafik under järnvägen.

Den gamla järnvägsbron som i dag ingår i en rondell

 Cykelbanor
Spanjorerna är bra på att bygga cykelvägar och trots att det inte var shortsväder så fick vi ändå många härliga cykelturer när solen värmde som bäst.
I anslutning till campingen går flera cykelleder åt olika håll.
Vi valde bland annat en sträckning som gick norrut till semesterorten Orpesa där de första fem kilometrarna, på den gamla nedlagda banvallen, är den absolut vackraste och mest välbesökta cykel och vandringsleden för både motionärer och söndagsflanörer.

Mynningen på en av alla gamla järnvägstunnlar

Den gamla vallen, som ligger på sluttningarna ner mot havet, går genom tunnlar och djupt urskurna jack i berget och en enorm utsikt över kustbandet och havet.

Cykelleden går genom djupa jack i berget. I mitten Helena

Härlig utsikt från den gamla järnvägsvallen

Resten av den 14 kilometer långa sträckan gick på avskilda cykelbanor till den för årstiden nästan helt nedsläckta byn. Det var ingen rundtur utan vägen tillbaka var densamma.
Vi valde även en rundtur som gick söderut på en bilfri led genom olivlundar, apelsin- och citronodlingar till den större orten Castello de la Plana. Därifrån vände vi ner mot kusten som vi sedan följde tillbaka till Benicassim. En härlig tur på knappt fyra mil på trygga välskyltade cykelbanor.
Förutom en härlig cykeltur vi på landsbygden fick vi även se var Sädesärlorna håller hus nu på vintern.

Vinterkollo för äldre engelsmän
Campingen hade ett gediget aktivitetsprogram. Bland annat var det 50-60 tals musik på campingens restaurang en lördagskväll vilket väckte mitt intresse.
När vi kom till restaurangen, strax efter åtta, var den stora lokalen nästan fullsatt men vi hittade ett bord för två och ganska snart förstod vi att dom allra flesta runt omkring oss var engelsmän, äldre sådana och att dom var väl bekanta med varandra. Genomsnittsåldern fick till och med mej att framstå som en yngling.
När nästan alla ätit färdigt och förstärkt sej med promilleframkallande drycker, började orkestern spela gamla godingar och som på ett givet kommando fylldes hela dansgolvet med mer eller mindre rörliga, men danssugna pensionärer. De som ingen partner hade dansade själva och alla såg ut att stortrivas.
Det var helt underbart att se den livsglädje som fanns trots hög ålder och mer eller mindre utslitna kroppar. Alla hade roligt och alla skojade med varandra ungefär som jag kommer ihåg våra ”bastufester” vid Nödingesjön för ett 50-tal år sedan.

Bonterra Park får ett mycket högt betyg av oss. Här finns det mesta som krävs för att en camping skall vara värd namnet, som till exempel rejäla tomter med el, vatten och avlopp. Här finns inomhuspool, gym och restaurang samt en stor matbutik strax utanför grindarna.
Hela området är fräscht med välansade träd, buskar och häckar samt mycket välstädade och fräscha servicehus.
Inte så konstigt kanske att vi valde denna camping igen.

Den ena dagen var den andra lik med långa promenader och cykelturer och efter 10 dagar var det dags för förflyttning igen.
Vi måste ytterligare drygt 30 mil söderut, innan vi når den nordligaste av våra svenska vinterförvaringar, Torrevieja i Alicanteregionen.

Du kan se alla bilder från resan om du söker på ”Bilder, Nostalgi och traditioner” eller under fliken ”Galleri”>”Bilder från våra resor”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Äntligen dags att dra mot värmen. Husbilen är packad och tankad inför vår långresa som startar med några mil till Göteborg för vidare transport med Stenafärjan till Kiel.
Kaptenen släppte förtöjningen strax före sju på kvällen samtidigt som vi satte oss i baren för resans första röda. Efter genomgång av båtens olika faciliteter som till exempel huvudrestauranten med julbord, mysiga barer, bordershop med tullfria varor och så vidare, valde vi den mindre restauranten där det erbjöds a´la carte.
Efter en smaklig måltid var det dags att söka upp vår hytt igen och i barerna som vi passerade var mysfaktorn på topp. Men eftersom vi hade en lång dag i bilen framför oss valde vi att ta det lite lugnt.

Kiel
Vi lämnade Stenabåten vid niotiden på morgonen och efter en del felnavigeringar och ilskna tyskar som med all tydlighet visade att vi inte kunde köra bil, hittade vi den jättelika stormarknaden, Cittie i utkanten av staden.
Vi handlade några dunkar vin innan vi i panik flydde den enorma byggnaden och trängseln, där även en dinosaurie skulle känt sej som en liten flugskit. Det som inte finns på Cittie är inte lönt att leta efter. Där fanns allt.
Det bästa med köpcentret var att man hade en egen parkering för just husbilar.

Autobahn
Vårt mål för dagen var Osnabruck och camping Niedersachsenhof och än en gång var det dags att
ta sej an den hetsiga trafiken som råder på Europas största vägnät.
Om man inte står still vid ett vägbygge eller vid in- och utfarter till en större stad, så ligger man mestadels inklämd i långtradarfilen med få chanser att kunna köra om. Skulle man mot förmodan våga sej på en omkörning, när det ser fritt ut bakåt, så hinner man oftast bara halvvägs ut i omkörningsfilen innan ett hysteriskt blinkande ljussken bländar i backspegeln. Blinkningarna närmar sej med enorm hastighet och ibland tvingas man tillbaka till långtradarfilen igen för att inte bli påkörd bakifrån. Om man vågar sej på att trotsa blinkningarna, så att stressgurkan bakom tvingas sakta ner lite, så hänger han sej, alltid en han, på sitt decibelstinna signalhorn tills han kommit förbi med sin hästkraftkorrigerade låtsasracerbil.
Tack och lov är dessa dödspiloter i minoritet. Tysken i allmänhet är mycket disciplinerad och hänsynsfull, dom kör visserligen fort, men med respekt.
Autobahn, trots trängsel och vägbyggen, är det absolut snabbaste sättet att ta sej söderut och att detta enorma vägnät fortfarande är helt avgiftsbefriat är ett under.

Osnabruck
Väl framme vid Niedersachsenhof camping kunde vi konstatera att det såg väldigt dött och igenbommat ut trots att vi på hemsidan läst att det var vinteröppet.
Helena lyckades per telefon få tag på ägaren som talade om att man måste boka i förväg på lågsäsong men han var ändå vänlig nog att komma och anvisade oss en plats där vi kunde stå.
Anledningen till valet av camping var att den låg närmast stadens centrum och den omtalade julmarknaden som vi hade för avsikt att besöka.

Första adventmys i husbilen

Vädret var som hemma ungefär, grått och kallt, och de gemensamma hygienutrymmena, de som var öppna, var sparsamt uppvärmda.
Det blev en lugn afton med juldekoration och husbilsmys, innan det var dags att släcka för natten på den öde campingplatsen.
Efter första natten i husbilen vaknade vi till en kall morgon runt nollan. Eftersom vi snålar med gasolen, i vår spanska flaska, var enbart elvärmen påkopplad och det var med nöd och näppe att den orkade hålla 20 grader i bilen. Efter soluppgången var dom problemen ur världen och även campingens hygienutrymmen fick en behagligare temperatur.
Vid lunchtid tog vi bussen, strax utanför campingen, in till stadens centrum för att besöka julmarknaden. Solen lyste stundtals och vi strosade runt mellan stånden som mestadels bestod av ståmat och varma drycker med alkohol.

Stånden med varma drycker var välbesökta

Bodarna med allehanda krafs var långt ifrån lika välbesökta som wurst- och gluhwein bodarna.
Efter någon timme på marknaden började magen längta efter annat än varma drycker, men att stå ute, det var fortfarande kallt, med en wurst i handen upplät vi åt andra.
Vi fick ett bord på ett mysigt matställe med god värme och en gedigen a´la carte meny.
På grund av språkligt missförstånd serverades vi inte det vi beställt. Vi fick in varsin jätteklump med kött där benpipor stack ut genom ett tjockt lager svål som var hårt stekt.
Schweinshaxe är en tysk-österrikisk nationalrätt gjord på fläsklägg. Det råhuggna höftbenet steks hårt med svål och allt vilket gör att svålen blir väldigt knaprigt. Hela köttklumpen serveras ofta med bara senap och surkål.
Schweinshaxen var fantastisk och exakt lika god som den ser oaptitlig ut.
Det var väldigt, väldigt mycket kött under den knaperstekta svålen som vi returnerade till nästa gris som skall slaktas.

Under den knaperstekta ytan finns mycket gott

 Vi såg inte så mycket mer av Osnabruck än julmarknaden som rankas som en av Tysklands allra vackraste och dom kan även ståta med att ha världens största musikpositiv med hela 25 olika julvisor, som tyvärr inte var igång vid vårt besök.

Världens största positiv med hela 25 olika julvisor

Lindenfels
Efter två övernattningar på den öde campingen lämnade vi Osnabruck i dimma och kyla.
Målet för dagen var en tripp på drygt 40 mil söderut till en liten bergsby strax norr om Heidelberg.
Det var söndag och i Tyskland är det inte tillåtet att köra långtradare utan särskilt tillstånd på helgerna. Autobahn var som en helt ny upplevelse med lugnare trafikrytm och en hel fil extra som på vardagarna blockerades av den tunga trafiken.
Dödspiloterna syntes inte till vilket kan berott på att det bitvis var halt i det nollgradiga vädret och vid alla tappstationer, rastplatser och andra fria ytor stod tusentals långtradare parkerade i väntan på att det skulle bli måndag.
När vi hade ca tre mil kvar till målet lämnade vi autobahn och började klättringen på smala krokiga vägar, genom små byar och lantbruk, upp mot Lindenfels och ställplatsen som vi läst en del om.
Ställplatsen, en kommunal grusplan, var helt öde och den var ”gratis”. Det fanns toa och man kunde även köpa el och vatten.
Åter en mysig kväll i husbilen, med julstjärna och allt och efter en god natts sömn möttes vi än en gång av en frostig dimmig morgon.

Burg Lindenfels sedd från ställplatsen

Planerna för dagen var en vandring till Lindenfels gammal borg knappt en kilometer från ställplatsen.

Burg Lindenfels från 1100-talet

Kylan gjorde att intresset hade svalnade något men efter en kopp kaffe åkte alla vinterkläderna fram och vandringen till borgen var ett faktum.

Frostig morgondimma över byn

Vi ångrade inte en sekund att vi lämnade komfortzonen och gav oss upp på borgen trots kylan. Det var hel enkelt en mycket sevärd upplevelse och det enda vi önskade, efter vårt besök, var att få återuppleva omgivningarna och denna vackra by med borgen från 1100-talet i sommarskrud.

Byn vid foten av denna ståtliga borgen

Tina, vår GPS
Efter besöket i Lindenfels och den ståtlig borgen var det åter dags för förflyttning söderut och målet för dagen var Colmar.
Den väg som Tina, vår GPS, visade oss var tyvärr avstängd någon mil från Lindenfels så det var bara att vända tillbaka samma väg vi kom. En omväg på drygt fem mil, men vad spelar det för roll, vi såg ju vackra vyer och vi hade ju ingen som helst tid att passa, vilket är en fantastisk ynnest.
Vi har alltid kallat våra GPS; er för Tina efter den duktiga rallykartläsaren Tina Törner som, i slutet av förra århundradet, lotsade runt rallyförare i skogarna.
Tina är en otrolig tillgång som kan hitta de mest undangömda platser och hon hittar alltid en annan väg, som nu i Lindenfels där en väg uppe i bergen helt plötsligt var avstängd.
Innan Tinas inträde i familjen satt Helena alltid i passagerarsätet med stora kartor som hon vecklade ut i tid och otid. Ibland kunde det ske mitt inne i en storstad så både backspeglar och andra synvinklar skymdes, vilket kunde skapa högljudda utvecklingssamtal.
När Tina kom in i bilen blev Helena entledigad från sina tjänster och det tog några år innan hon accepterade den nya kartläsaren som varken skymde sikten eller höjde rösten vid felnavigeringar.
Vid hastiga sena kursändringar med ilsket tutande medtrafikanter, folk som visar fingret, knyter näven och så vidare, är Tina alltid lika lugn och vänlig med sin lena röst.

Colmar
Tina fick order om att leda oss till ställplatsen Port de plaisance de Colmar, vilket hon gjorde med den äran.
Det som mötte oss vid framkomsten till ställplatsen var kaos, fullständigt kaos. Många med oss hade valt denna plats för närheten till Colmars gamla stadskärna som i december har en omtalad julmarknad vilket förmodligen var det stora dragplåstret. Stora husbilar stod kors och tvärs utanför den stängda grinden till ställplatsen, som enligt vakten var fullbelagd hela december ut.
Efter många om och men med backande och trixande hit och dit lotsade vakten oss till en tom yta utanför grindarna som vi fick lov att stå på över natten. Vi fick även, mot ersättning, tillgång till ställplatsens faciliteter. El däremot, gick inte att erbjuda.
Det var frost ute så vi tvingades värma med gasol för att överleva i kylan. Anledningen till att vi snålade med gasolen berodde på att vi hade en spansk tub som endast kan bytas i Spanien och vi hade fortfarande många mil och några övernattningar kvar innan gränsen.
Helena försökte nu hitta en camping med el i eller i närheten av Colmar men överallt fick hon svaret att det var fullbelagt hela månaden.
Det var bara att ge upp den vackra byn för denna gång och fortsätta söderut mot Lyon som var vårt nästa mål i planeringen.
När vi efter drygt 40 mil närmade oss Lyon stod termometern fortfarande på minusgrader, så vi ombestämde oss ytterligare en gång. Vi fortsatte dryg 30 mil till söderut där vi stannade på en tapp för att sova några timmar.
När vi vaknade på morgonen tog gasolen slut vilket inte var någon katastrof eftersom målet för dagen var Spanien och Costa Brava kusten.

Santa Susanna
Vi möttes av ett stormigt Medelhav strax söder om Montpellier i Frankrike och efter ytterligare en timmes körning passerade vi gränsen till Spanien.
Helena började sökandet efter en camping utmed kusten, men det visade sej att flertalet som vi googlat fram var vinterstängda. Efter ett antal olika hänvisningar fick hon kontakt med Camping Bon Repos i Santa Susanna som hade både vinteröppet och lediga platser.
Vid middagstid checkade vi in i regn och rusk och innan vi lämnade receptionen bytte vi vår tomma gasolflaska mot en ny.
Vi fick en fantastisk plats med nosen ett tiotal meter från Medelhavskusten som för dagen var ordentligt upproriskt.

Utsikt och närhet till Medelhavet kan man inte klaga på

Det var ett stormigt skådespel med de vita skummande vågorna som tornade upp sej långt bort mot horisonten och som i våldsam fart rullade in mot kusten och strandkanten där de, i en enorm vattenkaskad, stoppades upp av den två meter höga platå som husbilarna stod på.

Vågorna slog med våldsam kraft mot husbilsplatån

Efter bara fyra övernattningar var vi redan vid Medelhavet vilket inte riktigt gick efter planen. Men vädrets makter rår vi inte över och vissa planerade besöksmål var inte alls lockande under det gråsvarta kalla och fuktiga täcket som låg över norra Europa.
Men nu är vi i Spanien och det är nu vinterförvaring börjar.

Du kan se alla bilder från resan om du söker på ”Bilder, resan till vinterförvaring” i sökrutan eller under fliken ”Galleri”>”Bilder från våra resor”

 Cykel och kunskapsresa i Rioja

Helena och jag har sedan många år tillbaka kuskat land och rike runt i husbil, vilket vi även kommer att göra i många år framöver. Men 2019 är ett speciellt år för oss så därför bestämde vi tidigt i våras att hitta på något annat.
Jag hade precis fyllt 75 år samtidigt som jag blev hedersmedborgare på heltid. Helena skulle fylla 60 år på höstkanten och i samband med det bestämt sej för att sluta sin anställning. Detta för att ägna mer tid åt varandra innan åren försvinner bort.
Vi kollade många olika alternativ. Resor som bara anknyter till sol och bad strök vi direkt, det är liksom inte vår grej, vi ville ha en upplevelse. Det var då Merlotresor dök upp i ”hårddisken” och den minnesvärda cykelresan i Frankrike som vi gjorde några år före husbilens intåg i våra liv. Vi bestämde oss för att återuppleva den känslan och med god hjälp och vilja från Merlot hittade vi en resa samma vecka som Helena skulle fira sin 60-årsdag.
Våra reseledare för 16 år sedan i Frankrike var två energistinna och entusiastiska ungdomar, Linnea och Peter, som tillsammans med vinexperten Börje, höll stämningen på topp. Börje minns vi främst för att det var han som myntade uttrycket YPK (Yrsel Per Krona).
Linnea och Peter, som nu äger Merlotresor, var våra reseledare 2003.

Linnea och Peter, som nu äger Merlotresor, var våra reseledare

 

Första träffen
Efter lugnet på Landvetter, som jag inhandlat i form av starka drycker, kom ett pulshöjande byte av plan i Amsterdam.
Från planet vi lämnade till nästa gate var det nästan två kilometer i den jättelika transitehallen. Tiden var knapp och vi skulle förbi ett vimmel av restauranger, shopping, gater, hänvisningsskyltar osv. samt en förfärlig massa människor som irrade omkring med resväskor och annan packning.
Trots att vi har något sånär friska ben så var det med nöd och näppe vi hann att checka in på planet till Bilbao.

Vi landade sen eftermiddag på den lilla flygplatsen i Bilbao och efter väskutlämningen såg vi en busschaufför som med uppsträckt
arm visade sin handskrivna skylt med texten Merlot. Vi samlades runt honom och för första gången fick vi träffade våra 22 medresenärer.
Efter att chauffören räknat in oss bar det iväg mot resans första destination, Ezcaray och strax före solnedgången, efter drygt 12 mil, anlände vi Hotell Palacio Azccarate.

Välkomsten
Den första vi mötte när vi steg ur bussen var en skäggig man, med ett jättestort leende. Han kom fram till Helena och mej och sa…välkommna, kul att se er igen.
Jag såg nog lite förvånad ut för jag kunde inte placera personen men efter någon sekund glimrade det till i hjärnan. Det var den lille pojkspolingen Peter, som var vår reseledare i Frankrike för 16 år sedan.

Peter, 16 år äldre, med några gråa stänk och skägg

Ja, ja tänkte jag, alla blir vi äldre, men han såg lika spänstig ut som tidigare och fortfarande full av liv.
Vår första samling var i hotellets hänghörna. Peter och vår egentliga reseledare Cecilia, hälsade oss välkomna med att skåla i det spanska nationalbubblet, Cava. Därefter presenterades veckans gedigna program som var fullspäckat från tidiga mornar  till sena kvällar.
Förutom förflyttningen med Merlots egna cyklar fanns det ett antal kunskapsbesök på programmet.
Efter genomgången flyttade vi oss till hotellets vackra matsal och under förrättens inmundigande var det dags för en presentationsrunda.
Det var folk från Bottenviken i norr till Västkusten i söder och flertalet, vad jag kunde förstå, var mer intresserade av vinprovningarna än själva cyklingen.
Alla hade fler eller färre cykelmil bakom sej, utom en som klart och tydligt deklarerade att han minsann inte cyklat en enda meter.
Ojdå, tänkte jag, som har många mil i benen, hur skall han klara detta… dessutom tillhörde han inte lättviktarna direkt, om man säger så.

Cykelutlämningen
När vi tittade ut genom fönstret den första morgonen, såg vi att hela hotellets uteplats var belamrad med ett 25-tal egendesignade Merlotcyklar och en större skåpbil.

Aktiviteten var på topp inför första etappen

Det var våra cyklar och efter frukost var det dags att provcykla.
Dom gråa ”järnhästarna” justerades, med hjälp av reseledarna, efter egna personliga sittställningar och önskemål. Innan allt var klart för avfärd gick vi igenom dagens färdbeskrivning som i korthet bestod av en cykeltur på knappt sex mil, ett besök i en gammal katedral och picknick intill en flod innan vår nästa övernattning i Haro.
När vi lämnade hotellet för vår första cykeltur i det kända vindistriktet stod termometern på ca åtta plusgrader. Ingen värme alltså trots att metrologerna spått både sol och värme. Men så fort solstrålarna, som låg gömda bakom bergskammen, nådde våra frusna kroppar blev det mycket riktigt spansk sommarvärme.

Peter hjälper mannen som inte cyklat tidigare

Denna meterologiska upplevelse fick vi finna oss i varje dag. Kalla nätter och mornar som förbyttes till varma härliga cykeldagar i strålande solsken. Några dagar täcktes solen av tunna slöjmoln som mest kändes som en befrielse.

Historisk byggnad
Varje dag innehöll ett eller flera stopp för studiebesök som researrangören planerat och bokat i förväg.
Vårt första besök var Katedralen i Santo Domingo de la Calzada som vi nådde efter ungefär en och en halv mil på bekväma cykelvägar.

Interiör i katedralen

Vi blev inte uppmuntrade till att cykla i en enda stor grupp, snarare tvärt om, alla  bestämde sin egen takt, vilket ju också underlättade för övrig trafik.
När alla samlats på torget i den lilla byn med den jättelika katedralen var det dags att gå in.
Den spanska guiden var verkligen hängiven sin uppgift. I drygt en timme berättade han historien om byggnaden som härrör från 1100-talet. Cecilia, vår reseledare, hade fullt sjå med att översätta allt han förmedlade. Detta trots att hon var oerhört bevandrad i det spanska språket. Man imponerades verkligen av hennes skicklighet.
Förutom själva byggnaden så tyckte jag personligen att ”Hönshuset” från mitten av 1400-talet, var det mest intressanta.

”Hönshuset” som funnits sedan 1400-talet

Ända sedan dess har det alltid bott en tupp och en höna i ”Hönshuset” till minne av den unge pilgrimen som räddades från galgen av aposteln Jakob.
Vid vårt besök såg vi många vandrare som just följer denna sträckning på pilgrimsleden.

Cykla i vinfälten
Riojadistriktet är mestadels mycket kuperat och våra cykelrutter var, förutom första dagsturen, mycket backiga både upp och ner. I dom brantaste uppförbackarna fick vi leda cyklarna upp och i vissa utförsbackar var det både handbroms och fotbroms som gällde. Bansträckningen mellan de olika övernattningsorterna var så strategiskt lagda att vi mestadels cyklade på småvägar mitt inne i Riojas hjärta, de enorma vinfälten. Vyerna över det fantastiska landskapet var, för mej, resans stora behållning och att vår vecka dessutom sammanföll med skördetider i fälten, gjorde inte saken mindre intressant.

Vinplockare på väg till dagens pass

 Överallt i de spikraka fårorna såg man huvuden och krökta ryggar på arbetare som fyllde i sina korgar med vinklasar. När korgarna var fulla tömdes druvorna på en traktorkärra som vägdes på en stor våg utmed vägen innan man tippade hela härligheten på den bodega (vingård) där druvorna skulle förädlas till vin.

Dags för vägning. Kolla hunden som fick vara med

Det var mycket intressant att beskåda detta arbete som mestadels utfördes av gästarbetare som främst kommer från Portugal och Afrika under skördeperioden.

Picknick i det fria
Helena och jag, som rest med Merlot tidigare, minns just luncherna som ett härligt avbrott på våra cykelturer och vi gladdes åt att man hade samma upplägg fortfarande.
Varje dag dukade Cecilia och Peter upp ett härligt bord med ortens delikatesser i det fria. Ibland på ett torg i någon by och ibland på någon allmän plats i grönskan, utmed vår cykelväg.
Vår första picknick var i en park med bänkar och bord i Casalarreina utmed floden Rio Oja. När vi med vägbeskrivningens hjälp letat oss fram till platsen ser vi med förtjusning det färdigdukade bordet med charkturier, frukter, oliver, ostar, bröd, salladsblandningar och så vidare. Dessutom fanns det obegränsad tillgång till öl, vin och vatten för svettiga, trötta cyklister.

De välfyllda lunchborden var dagens behållning

Att, efter en ansträngande förmiddag, få sätta sej i det fria utan tak över huvudet och få avnjuta ortens specialiteter, det är livskvalitet.
Dessutom skapade picknickarna en god känsla av samhörighet med alla i gruppen.

I mitten av vår cykelvecka var det dags att fira Helenas 60-årsdag. Jag hade i ett tidigt skede, utan Helenas vetskap, kommit överens med Peter om att hitta på något speciellt, den dag då Helena gled in i 60-plus åldern. Vi kom överens om att fira hennes födelsedag vid dagens lunchsamling.

När vi kom fram till dagens picknick på Plaza Cruzero i Elciego stod, som vanligt det fullspäckade lunchbordet uppdukat, men nu också med två stora tårtor och flera flaskor Cava. När korken lämnade bubbelvattnets hölje lät det likt en nöjd kvinnas suck, till allas glädje.

En rörd Helena tar emot allas hyllning på 60-årsdagen

Det blev skålande och hurrande och… ja må hon leva … så känslofullt att Helena hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

 Viktiga livsmedel
I Spanien klassas vinet som livsmedel och en av de mest kända vinregionerna är Rioja med ca 57 000 hektar vinodlingar. Rioja, delas i sin tur in i tre underregioner med Rioja Alavesa i norr,  Rioja Alta i väster och Rioja Baja i öster. Vi befann oss i den norra regionen och under vår cykelvecka besökte vi tre vinproducenter med olika inriktningar.

Den minsta bodegan vi besökte var Vina Ane i San Vincent. En liten vingård som varit i familjens ägo i fem generationer och som i dag drivs av ett medelålders par. Husets herre visade oss runt och berättade om den lilla gårdens historia och konsten att tillverka vin i mindre skala som är ett riktigt hantverk med många timmars arbete. Han berättade också att han och hustrun skötte allt själva förutom att gästarbetare från Portugal hjälper till med skörden.
Efter genomgången var det vinprovning med ett vitt vin och två olika röda. Betygsättning är väldigt individuell, men jag ger både det röda och vita vinet knappt godkänt.

Vinprovning på Bodega Vina Ane

Bodegans produktion räcker i stort sett till närliggande inköpares behov men det går även att beställa direkt av leverantören.
Eftersom skörden var över för i år tilläts vi gå runt bland vinstockarna och och smaka på druvorna som inte godkänts vid skörden.

Helena mumsar på de söta goda druvorna

CVNE i  Haro, eller Cune som bodegan också kallas är den största av de medelstora bodegoerna i Rioja. Bodegans viner håller oftast mycket hög klass och dom allra bästa vinerna har beteckningen CVNE Imperial Gran Reserva som bara görs de mest gynsamma åren. De mer alldagliga vinerna heter CVNE Vina Real.
Även här fick vi en guidad tur som avslutades med vinprovning. Vi bjöds på vitt, rose och rött vin.

Guiden korkar upp till dagens vinprovning

Det röda fick av mej klart godkänt trots att det inte var vingårdens Rolls Roys.

Bodega Marques de Riscal i Eltziego är tillsammans med Marques de Murrieta de största vinnamnen i Rioja.
Bodegan grundades 1860 tillsammans med vinodlare från Bordeaux och blev redan från starten en mönsteranläggning. Räknas i dag som den stora pionjären av moderna och eleganta Riojaviner.

Bodegans huvudbyggnad var mycket spektakulär

Efter genomgång från druvan på fältet till buteljering var det dags att provsmaka vinerna.
Guiden, som av någon outgrundlig anledning fått reda på att Helena fyllde 60 år, började vinprovningen med att utbringa en gemensam skål och ”Ja må hon leva….”.

En av alla gånger vi höjde glasen på Helenas dag

Vinet, helst det röda var helt fantastiskt gott, det var faktiskt beroendeframkallande, men även det vita slank med lätthet ner, trots att jag oftast ratar vita viner.

Ett annat viktigt livsmedel för spanjorerna är olivoljan.
Vi gjorde ett studiebesök hos olivoljeproducenten Trujal Almazara i Oion där vi fick veta det mesta om oljans tillverkning.
Ägaren, som inte odlade oliver själv, köper in råvaran från närliggande gårdar och förädlar den enligt en metod som kallas kallpressning. Det finns Extra Jungfruolja, Extra Verginie oil och så vidare och alla har ett gemensamt, oljan framställs på mekanisk väg utan tillsatser av kemikalier och klassificeras sedan efter sin kvalitet.
När ägaren av produktionen gett oss all den information som vi var mottagliga för, bjöds vi på ett smakprov av vitt rostat bröd som doppats i olika oljor. Det var riktigt gott och till det fick vi dricka russinsherry.

En stolt olivoljeproducent bjuder på läckerheterna

Jag tänkte för mej själv att en dag i Spanien utan alkoholhaltiga drycker, verkar vara en förlorad dag.

Samkväm
Vi hade tre gemensamma middagar under veckan. Två av dem dukades upp på det hotell vi för dagen bodde på och en, den sista, på en närliggande restaurang. Måltiden bestod alltid av tre rätter med drycker efter egen smak och behov. Det var ytterst påkostat, men det var inte alla som helt kunde förlika sej med det spanska kökets rätter.
Vi hade även en fjärde gemensam middag, men den fick vi under ledning av kökets egen personal på en bar i Laguardia, laga själva.

Vi delades upp i fyra grupper och varje grupp skulle göra två olika sortes tapas, alltså totalt åtta olika tapas.

Kocklandslaget?… nej, A-laget som jag ingick i

Som första uppgift, fick vi i A-laget, rulla in två kokta sparrisar i ett paket bestående av en ostskiva, en skinkskiva och Philadelpiaost. Därefter rullades hela paketet i ägg som sedan stektes lite lätt i olja.
Vår andra uppgift var att skiva potatis som koktes i en fylld stekpanna med olja. När potatisen var lagom mjuk hällde vi på vispad ägg, likt en omelett. När det hela hade stelnat vände vi upp härligheten på en stor tallrik, tillbaka i pannan för att stelna och som därefter skivades i lagomt stora tapasbitar.

När sista gruppen var klar med sina tapas dukades det långbord och alla underbara rätterna avnjöts under mycket glada tillrop och hög ljudnivå.

Egentillverkade tapas

Det var ytterligare ett fantastisk sätt att skapa samtalsämnen och gemenskap i gruppen, för när det gäller matlagning finns det mycket att prata och skämta om.
Eftersom vinet i Spanien är ett livsmedel så dukades det fram nya flaskor så fort någon var slut. Man kan tycka vad man vill om detta, men ett är säkert, det blev inga stela tysta måltider precis.

Boendet
De dagliga förflyttningarna med cykel medförde att vi fick byta boende varje natt utom i Laguardia. Vi cyklade och följebilen transporterade våra väskor. Det fungerade jättebra trots att det blev tidiga mornar för iordningställande av kropp och packning. Efter andra dagens cykeltur till Laguardia, på Helenas födelsedag, överaskades vi av att det stod en pava rött på vårt rum med grattishälsning… på svenska. Man kan undra hur det gick till?

Fin gest av personalen på Villa de Laguardia

Det var genomgående hög standard på hotellen men på en plats blev vi lite konfunderade när vi såg hotellets port.

Entreén till Hotell Villa Sonsierra

Det visade sej, tack och lov, att det var betydligt bättre och modernare standard på insidan. Förmodligen var byggnade kulturmärkt på utsidan.

Avslutning
Efter drygt 18 mil, inklusive några felnavigeringar och omvägar för barbesök. Var det dags att avsluta dom härligt men jobbiga cykelturerna i Rioja.
Det kändes både skönt och vemodigt när vi lastade in våra ”järnhästar” i följebilen utanför Hotell Portales i Logrono.
Senare på kvällen gick vi i samlad trupp till en restaurang i närheten som bjöd på en trerätters meny med tillhörande drycker.
Det var vår sista kväll tillsammans med Cecilia och Peter som redan dagen efter skulle hälsa nästa veckas grupp välkomna.
Innan vi skildes applåderade vi våra fantastiska reseledare som servat oss så bra under hela vår vistelse.

I förgrunden våra reseledare Cecilia och Peter

Bilbao
Vi lämnade Logrono tidig morgon för busstransport till vår sista destination, Bilbao Nu hade vi ingen reseledare som talade om vad vi skulle göra och dessutom hade det börjat regna. Det var lite förvirrande men vi hankade oss ändå runt tillsammans med några norrlänningar som vi umgåtts med en hel del under veckan.
Vi sprang in och ut på barer mellan regnskurarna och det slank ner både det ena och det andra.
I brist på fantasi gjorde vi som alla andra turister, vi hoppade på rundtursbussen, men i övrigt fick vi inte uträttat så mycket denna gråa kylslagna dag. Brist på fantasi eller hemlängtan… vad vet jag.

Det fanns många bra hål att ta skydd i mot regnet

Ett axplock från minnesbanken
Främsta anledningen till vår resa var för att fira Helens 60-årsdag, vilket vi verkligen gjorde. Med facit i hand kunde vi inte valt något bättre.

Det mest minnesrika, förutom Helenas dag, var utan tvekan de härliga cykelturerna i vinfälten med skördearbetarna som arbetade för högtryck.

Full aktivitet på vinfälten

Picknickarna och den gemensamma matlagningen hör också till höjdarna för att inte tala om våra trevliga reseledare och alla trevliga medresenärer och som vi fick förmånen att lära känna.

En frusen norrlänningen som i 25 grades värme cyklade med långbyxor och stickekofta.

En frusen norrlänning

Hans kompis som med dödsförakt slungade sej utför backarna utan att bromsa var också speciell, liksom åkar´n.

Inget slit på broms här int

Åkar´n i vacker fjäderskrud

Stockholmar´n som inte cyklat en meter innan får nog räknas som resans prestation.

Resans prestation

Spanska bilisterna visade verkligen hänsyn och vad jag förstått efteråt måste dom, enligt lag, hålla ett avstånd på minst två meter vid omkörning av cyklister. Kanske något att tänka på i Sverige också.

Studiebesöken var verkligen intressanta och påkostade och vill du veta mer om klassifiseringen av Riojaviner och olivoljor så finner du det på Wikipedia.

Cecilia bjuder till dukat bord och berättar om dagens läckerheter

Bilden visar i stora drag den cykelväg vi tillryggalade under vår vistelse i Rioja.

Cykelresan började i Ezcaray och till första övernattningen i Haro var det 50,8 km.
Till nästa övernattning i San Vincent de la Sonsierra var det 17,5 km i kraftigt kuperad terräng.
Från San Vincent till till Laguardia, där vi låg två nätter, var det 33 km samt en rundtur mellan
övernattningarna på 22,8 km.
Till vår sista övernattningen i Rioja, Logrono, var det 31,6 km med många långa, tunga slakmotor.
(Avstånden mellan orterna inkluderar inte felnavigeringar eller omvägar för att hitta vattenhål med kalla öl.)

 

Alla bilderna från resan kan du se under fliken ”Galleri” på denna hemsida

Snor, svett och glädjetårar…


och ont i röva

Cykelvasan, Öppet Spår 2019

Efter att tomten lämnat över sina julklappar till barnen satt jag, 75 med mitt barnbarn Robert, 35 och pratade om att det skulle vara kul att prova på Cykelvasan.
Efter en kort konversation, bestämde vi oss för att anmäla oss till Öppet Spår, 94 kilometer den 10 augusti 2019.
Vår bakgrund som cyklister är något olika. Robert som i stort sett enbart äger en mountainbike och jag, som tidigare varit en hängiven landsvägscyklist, men som de senaste 20 åren försökt vila mej i form.
Jag började träna så snart vädret tillät samtidigt som Robert lade prioritering på cykelträning långt bak på ”att göra listan”.

Starten i Transtrand.
Dalarna var vädermässigt inne i en vecka med ostadigt väder och när jag stod där i startfållan, några minuter före utsatt starttid, kom det en rejäl regnskur. Samtidigt såg jag Robert, som startade fem minuter före mej, fara i väg som en avlöning.
Tankarna var många inför detta mastodontprov, 94 kilometer i skogsterräng. Hjärnan fick arbeta hårt för att sopa undan negativiteter till förmån för det positiva. Detta skulle bli roligt och det var det här ögonblicket jag tränat för sedan vårsolen börjat tränga bort den kalla vintern.
Innan starten tog jag av mej överdragsjackan och gjorde, av någon outgrundlig anledning, några stretchliknande rörelse innan det var dags att ge sej iväg.

Starten i Transtrand

Transtrand-Smågan, 9 km
Banprofilen, som jag studerat noga, visade en brant stigning de första fem
kilometrarna, så här gällde det att gå ut lugnt för att kunna nå den efterlängtade portalen i Mora.

Målet som alla vill nå

Men trots den krävande starten gick det ganska bra, backen var inte alls så brant som man kunnat befara. Halvvägs upp i backen slutade det dessutom att regna och solen började värma mina blöta cykelkläder.
Min plan var att bara tänka en Vasaloppskontroll åt gången, stanna där för att dricka och äta och därefter bestämma om jag skall fortsätta eller hoppa av.

Fem kilometer uppför, direkt efter starten

Första sträckan till Smågan gick utan bekymmer. Backen som började på asfalt övergick till grusväg och därefter några omväxlande avsnitt på småkuperade skogsstigar. En kort sträcka på bra underlag som passade en välmående, lätt korpulent äldre person perfekt.

Smågan-Mångsbodarna, 15 km
Efter en mugg med sportdricka och påfyllning av cykelflaskorna var det dags att dra vidare mot mitt nästa mål, kontrollstationen i Mångsbodarna.
Nu var vi inne på den ”riktiga” Vasaloppsbanan där jag under prestationsåren skidat fram ett antal gånger.
De snötäckta, bländande vita vidderna, som jag minns från skidåkningen, var nu en i sommarskrud småkuperad mountainbikeled som delvis sträckte sej över myrar med lågväxande grönska.
Från banans högsta punkt, cirka 16 kilometer och 150 höjdmeter från starten, började det äntligen luta utför. Underlaget var en blandning av allt som finns på stigar i skogen och över myrarna cyklade man delvis på breda tryckimpregnerade spångar.

På de tryckimpregnerade spångarna var det lättåkt

Allt flöt på, bättre än förväntat och redan några hundra meter före vätskekontrollen i Mångsbodarna bestämde jag att fortsätta en sträcka till. Kroppen kändes helt okey och benen var fortfarande pigga.

Mångsbodarna-Risberg, 11 km
En halv ättiksgurka, en halv banan, en mugg blåbärssoppa, en mugg sportdricka blev min vasaloppsmeny. Samtidigt som jag i solskenet njöt av läckerheterna, såg jag mej omkring för att eventuellt kunna se Robert. Men med den utgångsfart han hade, tänkte jag, är han väl redan i Evertsberg.
Efter ett ganska kort besök gränslade jag min turkosa hingst för vidare färd mot Risberg.
Hittills hade det känts som en vanlig söndagsutflykt, men det visade sej snabbt att så skulle det inte förbli. Efter ungefär halva sträckan kom en lång, lång slakmota upp mot höjderna i Risberg, en stig som inte ens ut såg ut att gå uppför. Men kraften tog helt slut och i dom brantaste kortbackarna in mot kontrollen i Risberg valde jag att stiga av cykeln och gå. Det kändes lite skämmigt att leda cykeln men tyvärr, det fanns ingen ork kvar.

När jag gåendes närmade mej folkhavet av trötta cyklister i Risberg minns jag helt plötsligt grannens ord när jag ledde cykeln uppför vår backe hemma, ”varför har du cykeln med dej när du går”.
Det är just sådana kommentarer som man lätt kan leva utan.

Risberg-Evertsberg, 16 km
Med fällknivsliknande kropp, timmerstockar till ben och mjölksyra upp till öronen, gick jag på raka stela ben fram till dom uppdukade långborden där jag intog samma typ av meny som i Mångsbodarna.
I vimlet av cyklister såg jag att många med mej hade slitit ont på denna sträcka. Många låg helt utslagna i gräset, andra stretchade sina stela kroppar och övriga hängde över utskänkningsborden.

Trötta utslagna kroppar låg utspridda i Risberg

Efter en längre vila och en konflikt mellan vilja och kunna, bestämde hjärnan sej ändå för att fortsätta till banans nästa kontroll som var Evertsberg.
Risberg och Evertsberg ligger på ungefär samma höjd och däremellan åkte vi på mestadels steniga och leriga stigar med korta branta upp och nerförsbackar. En krävande bana med farliga avsnitt som tyvärr medförde en del avåkningar.

Många som körde om mej i dom branta backarna hade allt för bråttom, det gick ofta på chans, när dom utan att bromsa, fullkomligt flög utför de steniga stigarna. Men jag imponerades ändå av deras skicklighet och våghalsighet, för det gick verkligen undan.

Det fanns många väldigt skickliga cyklister

Självklart hade dom riktiga mountainbikes med breda nabbdäck, stötdämpare och raka breda styren, vilket är ett måste om man vill pressa tid.
Själv åkte jag på en stelopererad landsvägscykel med bockstyre som var upphottad med lite grövre mönster på dom smala däcken. Min plan var inte att köra på tid utan att avverka etapp efter etapp för att om möjligt ta mej hela vägen till Mora.
Ännu en tuff etapp var avverkad och nu låg halva sträckan mellan Sälen och Mora bakom mej.

Härliga, men jobbiga, skogsstigar

Det var en skön känsla samtidigt som hela kroppen skrek av smärta.
Med värkande rygg, stumma armar och en öm ändalykt efter den steniga etappen, var tanken att kasta in handduken mycket påtaglig.

Evertsberg-Oxberg, 15 km
Menyn blev densamma som tidigare men den förstärktes med kaffe och bulle vilket var uppiggande och efter lite extra vila bestämde jag mej ändå för att fortsätta en sträcka till.
Banprofilen visade att Oxberg ligger ca 190 höjdmeter lägre än Evertsberg vilket var en avgörande faktor till beslutet att cykla vidare.

Det gick fort i utförslöporna

Det var fortfarande stenigt och backigt med en del riktigt branta utförsbackar med varningsskyltar för olycksdrabbad bansträckning.
På stigarna, inte bara här, låg det cykelflaskor, pumpar, solglasögon, verktyg och annat som folk tappat på grund av slagen som blir när man kör fort på ojämnt underlag.
Även på denna sträcka var det krascher, folk som lagade punkteringar och andra som satt i solgläntor och vilade sej.
Bland annat såg jag en man med en trasig cykelkedja i handen som såg smått uppgiven ut. För att kunna laga en kedja krävs specialverktyg, så hans lopp, mitt ute i ingenstans, tog säkerligen slut för denna gång.
Lite mer utvilad i hjärta och lungor, men fortfarande med öm bak och skakiga armar, rullade jag in till kontrollen i Oxberg med vetskapen att det bara var två kontroller kvar innan målet i Mora. Den vetskapen gav mej så mycket extra energi att jag inte tvekade på att fortsätta.

Oxberg-Hökberg, 9 km
Även i denna kontroll blev det förstärkt meny med kaffe och bulle. Jag fick också hjälp med att pumpa däcken efter att jag känt genomslag i bakhjulet på dom snabba sträckningarna.
Att få en punktering är inget man gör vågen åt och att få en nu när man börjar se slutet på loppet skulle kännas fö..jä..ligt. Visserligen hade jag både reservslang och verktyg med mej, men att ligga i skogen och byta slang med minimala verktyg är både fysiskt och psykiskt knäckande.

Punkteringar såg man ofta

Nu var det ”bar å åk” som Stenmark sa, nu fanns det ingen konflikt mellan hjärna och kropp längre, nu var siktet helt inställt på att ta mej hela vägen.

Ungefär på sträckningens mitt närmade jag mej en igenkännande rygg, en lång kille med blå tröja. Jag körde upp vid sidan om honom, det var Robert. ”Hallo grabben, kom igen nu” ropade jag och fortsatte i min fart. Robert var trött och sliten men han försökte ändå hänga på, men efter några minuter gav han upp och jag lämnade honom bakom mej.

Trots att det är nästa 20 år sedan jag höll på med långlopp typ Vätternrundan, Vasaloppet, maraton och så vidare så finns det kvar i minnet att det gäller att hushålla med krafterna så att dom räcker hela vägen. Detta fick bli en lärpeng för Robert.

Förutom en brant uppförsbacke i början på den ganska korta sträckan var det en betydligt enklare etapp med härliga grusvägar och mindre steniga skogsstigar.

Många hade det kämpigt i uppförsbackarna

Jag kände hur krafterna började komma tillbaka men jag höll ändå igen, utan att förivra mej. Jag vet av erfarenhet att just i detta skede, när allt känns på topp, är det lätt att överskatta sin egen förmåga och då kommer ”väggen” som ett klubbslag, då blir det tvärstopp i hela systemet.

Hökberg-Eldris, 10 km
Innan Hökberg delade stigen sej, en vek av till kontrollen och den andra fortsatte mot Eldris. Jag var inte observant utan valde fel och när jag upptäckte det så kändes det inte bekvämt att vända tillbaka. Det är dessutom förbjudet att cykla i motsatt riktning. Okey, tänkte jag, 10 kilometer till utan vätska ska väl gå, det är bara att ta det lugnt.
Etappen bestod mestadels av leriga skogsstigar, några långa sega backar och en stenig utförslöpa med varningsskyltar för olycksdrabbad vägsträcka.
Med Mora inom räckhåll visste jag att det skulle gå hela vägen. Jag hittade ett inre lugn och det var helt plötsligt njutbart att cykla igen. Alla krämpor var som bortblåsta och jag hörde till och med fågelkvitter i de djupa skogarna.

Eldris-Mora, 9 km
I alla mina Vasalopp på skidor har Eldris varit som en minimålgång. Sträckan från Eldris var en enda lång defilering med skidåkande människor som tagit sej ut i det snörika landskapet för att heja på oss hela vägen in till Mora. Man lyftes fram och det värmde hela kroppen trots att termometern oftast låg långt ner på minussidan.

Cykelvasan har inte lika stor publik, men känslan var densamma när jag efter sedvanlig meny äntrade järnhästen för den sista sträckan som mestadels består av lättåkta sandiga skogsstigar.
Väl inne i Moraparken och campingen, ca två kilometer från målet var det många campinggäster som dukat sina bord med allehanda drycker.
Dom flesta hejade glatt, solen sken och nu var det bara den korta branta backen över rampen och den lilla uppförsbacken till Vasagatan kvar till målet.

Målgången
I målfållan stod goda vänner och hejade frenetisk, dom såg nästa lyckligare ut än jag och en av dom räckte mej ett glas champagne som jag fick smutta på de sista metrarna in mot mållinjen och portalen med texten ”I fäders spår – för framtida segrar”.

Ett glas champagne är aldrig fel

Vilken känsla. Det jag kände i denna stund går helt enkelt inte att i ord beskriva, det måste upplevas.
På uppsamlingsfältet efter målgången kom Helena rusande. Vi kramades, pussades och skrattade samtidigt som glädjetårarna bildade rännilar utmed kinderna på oss.
Vilken känsla, jag säger det än en gång, vilken känsla.

Mitt barnbarn Robert och jag med våra medaljer

Känslan att gå utanför sin komfortzon eller boxen som det också kallas är en fantastisk upplevelse som alla borde känna på. Det behöver inte vara kraftprov utan det kan vara vad som helst som ni önskat göra men inte ”trott er klara eller våga”.

 

 

Äntligen dags för årets semestertripp, precis som vi sagt år efter år sedan vi blev med husbil.
Det är alltid lika spännande och mycket ovisst vad som kommer att hända. I år har vi planerat resan tillsammans med goda vänner och redan i januari bokade vi plats på tre campingar i Italien.
Av erfarenhet vet vi att det oftast går att få plats om vi kommer ensamma med vår husbil, men när det kommer fyra stora husbilar är det ett fåtal campingar som klarar av att ta emot oss om det inte är förbokat.
Tyngdpunkten i år blev Italien där vi bokade fem övernattningar i närheten av Cinque Terre vid Liguriska havet, tre övernattningar i Toscana, någon mil från Pisa och fem nätter vid Gardasjöns sydspets med Sirmione som främsta besöksmål.
Vi valde lite olika startdagar och vägval till vårt första huvudmål, Cinque Terre, och efter vårt sista mål, Gardasjön, skulle vi skiljas åt.
Helena och jag skulle vända norrut mot Danmark, för att få en dos av fäderneslandet, samtidigt som dom övriga skulle ratta söderut mot Kroatien och Medelhavet.
Vi lockades också av Kroatien men förra årets erfarenhet av köbildningar och trängsel runt tullstationerna fick oss att avstå denna gång.
Sådana var våra planer, nedan kan du läsa om hur det gick för det är inte alltid planer och verklighet, går hand i hand.

Nattfärja
Grannarna var tilldelade sina sysslor som mest består i uppmärksamhet och vattning av blommor och vid lunchtid backade vi ut ”Storknas” från sin hemmadestination.
Första dagens etapp var bara sju mil från Tjörn, där vi bor, till Kielfärjan i Göteborg.
Efter incheckning och ombordkörning var det välkomstdrink hos Göran och Eva som bokat en av de lyxigaste sviterna på båtens översta däck. Kapten släppte förtöjningen vid sextiden på kvällen och därefter var det lite mingel på soldäck i det varma vädret innan det var dags för buffé på båtens restaurang.
Efter några timmars sömn, redan klockan 3.30, började vår första ”riktiga” semesterdag eftersom jag ville vara vaken när båten seglade under Stora Bält bron mellan Själland och Fyn i Danmark. Helena vaknade också för att beskåda detta och i tidig gryning kunde vi på långt håll skönja de vackert upplysta pylonerna som bär upp vajrarna på världens näst längsta hängbro. När vi kom närmare såg vi att även det 1 624 meter långa brospannet och vajrarna var belysta.
Det var en häftig syn och efter detta skådespel blev det ett par timmars sömn till innan det var dags för frukost på båten.

Autobahn
Strax efter klockan nio öppnade matrosen bogvisiret på den stora färjan och vi kunde skönja Kiel i framrutan. Nu var vi på gång och målet för dagen var Trier, cirka 70 mil rakt söderut.
På Autobahn är det alltid hetsigt och där pågår ständigt ett val mellan ytterligheterna, långtradare och hobbyracerförare. Som husbilschaufför måste man anpassa sin hastighet mellan dessa två grupper vilket oftast medför att körningen blir ryckig. Ibland ligger man i långtradarfilen med en hastighet under 80 km/timmen och skall man köra om måste man öka hastigheten till långt över det tillåtna, för att inte bli påkörd bakifrån av jetsettarna som testar sina fulladdade lyxbilar.
Till en början gick det någorlunda smärtfritt. Vi passerade Hamburg och alla vägbyggen utan problem förutom att snitthastigheten var låg i den täta trafiken. Det rullade på i sakta mak och vi insåg ganska snart att vi inte skulle hinna till Trier på en dag.
Efter lunchtid blev våra tankar ett konstaterande. Det började med att framförvarande bilar satte på sina varningsblinkers och strax därefter blev det tvärstopp i långtradarfilen. Vi låg i mittenfilen och passerade flera hundra långtradare innan det blev stopp även för oss.
Trafiken stoppar ofta upp på autobahn men det brukar släppa efter några minuter. Så inte denna gång. Helt plötsligt hördes sirener bakom oss och de tre fullknökade filerna fick tränga ihop sej för att lämna en öppen gata åt blåljusfordon. När den första brandbilen banat väg dammade det ena utryckningsfordonet efter det andra i våldsam hastighet förbi oss. Jag hann inte räkna alla men det var minst fem ambulanser, lika många brandbilar, polisbilar, räddningsledare och så vidare.

När vi stått där helt stilla i en dryg halvtimme såg jag i backspegeln att en dam knackade på dörren till Eva och Görans bil. Det visade sej att damen, som var gravid, ville låna deras toalett. Göran var rädd för att hon skulle föda, men hon fick ändå låna toan och som tur var, var hon bara pinknödig.

Camping på bondgård
Vi stod still i en dryg timme innan vi leddes in på en sidoväg. Vi var inte ensamma, alla som stod på autobahn skulle samma väg som oss, genom små byar som blev helt igenkorkade.
Efter flera timmars körning i snigelfart hittade vi en bondgård med en camping i byn Ennepetal som vi checkade in på. Vi fick dom sista platserna.

Camping på en bondgård

När vi summerat dagen kunde vi konstatera att efter elva timmar bakom ratten hade vi endast förflyttat oss drygt 40 mil, en snitthastighet på drygt 35 km/tim. Vi hade alltså cirka 30 mil kvar till målet för dagen som var Trier vid floden Mosel.
Men det är lite av tjusningen med husbil, det blir inte alltid som man tänkt och då är det bara att ombestämma sej. Alltså våra planer sprack redan första dagen.
En övernattning blev det innan vi tidig morgon lämnade den lilla mysiga campingen med hästar som betade några meter från husbilen och höns som hittade sin föda mellan tält och campingfordon

Lantlig men mysig camping

Jag ger Campingen Ennepetal tre av fem möjliga husbilar för helhetsintrycket. Mysigheten och prisnivån lyfter upp den annars så enkla och slitna platsen.

Romerska monument
Efter ett par mil på landsbygden var vi åter igen ute på autobahn, på samma plats som vi lämnade i går. Vi passerade olycksplatsen och såg resterna från gårdagens blockering av A1;an. Kvar på olycksplatsen fanns tre långtradare som kraschat in i varandra bakifrån varav förarhytten på den sista såg väldigt sargad ut.
Det man kan glädjas åt i dessa lägen är att man inte själv är inblandad.

Jag tänkte tillbaka på den kilometerlånga karavanen av stillastående långtradare som vi passerade i går. Här borde Fridolin göra ett studiebesök, hundratals långtradare som i timtal står helt still i stekande solsken med motorerna igång för att bland annat hålla hettan från hytten. Här kan vi prata om nedsmutsning av miljön, men det kanske är lite för stort för att ta tag i.
Senare på eftermiddagen checkade vi in på en ställplats med gångavstånd till Triers centrum. Syftet med vårt besök i Trier var att åka båt på floden Mosel, som jag gjort en gång på 90-talet. Jag minns att det var en fantastisk resa med utsikt över de enorma vinodlingarna och slotten som kännetecknar området, men till vår stora besvikelse hade dom inga kvällsturer längre.
På gångvägen till stadens centrum passerade vi Moselbron och efter ett kort besök i centrum och några uteserveringar, sökte vi upp Porta Nigra, (”Svarta porten”) som är stadens stora turistattraktion.

Porta Nigra i Trier med anor från 100-talet e.Kr

Stadsporten, som under en period var helt svart, byggdes av Romarna på 100-talet e.Kr. och tillsammans med Moselbron ingår dessa båda i de nio Romerska monument som är världsarv sedan 1986.
Det var mycket folk i rörelse i stadens centrum men vi var inte särskilt imponerade av det vi fick beskåda, kanske besvikna för att vi inte fick någon flodtur.Trier som stad gav ingen mersmak men de vackra cykellederna utmed floden var en väl så god kompensation från den uteblivna flodturen.

Vacker utsikt från cykelleden

Efter en övernattning lämnade vi den digitaliserade ställplatsen som var helt personalfri. Allt betalas med bankkort, smidigt men kanske lite krångligt för den ovane.
Helhetsbedömningen blir tre husbilar tack vare läget intill den vackra floden, cykellederna och närheten till stadens centrum.

Storkarnas hem
Våra planer på att ta rakaste vägen mot Cinque Terra grusades av att vi fick veta att man inte godkänner de svenska körkortsreglerna i Schweiz. Man får alltså inte köra husbil som har en totalvikt över 3,5 ton på B-körkort, utfärdade före-96, som är tillåtet inom EU. Än en gång fick vi ombestämma oss och i stället för Meersburg vid Bodensjön, ställde vi in GPS; en på Colmar i Frankrike.
Att köra genom Frankrike innebar ingen större omväg dessutom var Colmar ett helt nytt resmål, som lät intressant.
Efter ca 35 mils problemfri körning anlände vi Camping Le Medieval i Turckheim som ligger knappt en mil utanför Colmar.
Campingen var fantastisk fin med tillräckligt stora plana platser och välunderhållen vegetation. Serviceanläggningarna var rena och fräscha men, för första gången på denna resa möttes vi av toaletter med bara ett hål i golvet, alltså ingen VC-stol att sitta på. Som tur var fanns det bara en ”ståtoalett”, de övriga var försedda med riktiga toalettstolar. Det där med att stå upp och göra sina behov känns inte riktigt bekvämt för oss nordbor.
När vi började se oss omkring på campingen, upptäckte vi ett par storkar som byggt sitt bo på en skorsten.

Vi möttes av denna härliga syn

Det var en något ovanlig syn och efter några minuter upptäckte vi att det fanns storkbon överallt, på lyktstolpar, höga trädtoppar, skorstenar och så vidare och i nästan samtliga bon satt det en eller fler ännu icke flygfärdiga ungar. En fantastisk syn för oss som tidigare bara sett knappt en handfull storkar i fritt tillstånd. Senare visade det sej också att storkarna gick helt obehindrat, på campingen mellan ekipagen, vilket inte gjorde saken mindre exotisk.
Turckheim, som byn heter, hade fått sitt namn efter att turkar en gång i tiden belägrat området, men ”Storchheim” tycker jag passar bättre.

 Vindistriktet Alsace
Den lilla byn Turckheim ligger vackert inbäddad i vinodlingarna på sluttningarna i Alsace området. Vid en titt på kartan ser man att det finns gott om små byar och vingårdar på sluttningarna samt vårt besöksmål, Colmar. Kartan visar att alla små och stora orter är sammanbundna med cykel/billeder som skär kors och tvärs genom vinfälten.

Det fanns gott om cykelvägar i vinfälten

Vår första cykeltur gick till pärlan i Alsace, Colmar, som ligger nära gränsen till Tyskland. Efter knappt en mil i vinfälten nådde vi vårt mål och det första vi möttes av i kanten på den historiska stadskärnan var Le Petite Venise, kanalen som skär rätt igenom en mycket vacker blomsterprydd park.
Hela den historiska gamla delen av byn är uppbyggd runt kanalen och alla turistlockelser med serveringar, tingeltangel och övriga ”måste ha grejer” fanns inom detta område.
Hela stadskärnan består av gamla fina byggnader med fasader som var dekorerade med allt från rostiga cyklar till fantastiska blomsterarrangemang.

Väggdekoration modell annorlunda

För att på bästa sätt kunna få en inblick i allt historiskt hoppade vi på ett turisttåg, som med svensk guidning, via hörlurar, tog oss förbi alla sevärdheterna.
Vackra gamla byar börjar hopa sej i min minnesbank och Colmar hamnar gott och väl på min tio i topp lista, där Krymlov Cesky i Tjeckien fortfarande har första platsen.

Vi fortsatte våra cykelturer genom vinfälten och de små byarna. Några vingårdar var öppna för besökare som ville provsmaka och köpa deras läckerheter.

En öppen vingård med möjlighet till provsmakning

För en som är uppväxt med stränga alkohollagar, känns gårdsförsäljning både annorlunda och spännande. Vi parkerade våra cyklar vid ett par gårdar där vi provsmakade och inhandlade några flaskor. Kanske inte det godaste vinet vi druckit men det var spännande att få känna att man själv bestämmer var och när man köper sitt vin.
Sista eftermiddagen botaniserade vi i Turckheim, innan vi tillsammans åt gemensam måltid på ett av byns alla uteserveringar. Turckheim, som också har en historisk stadsdel, är en liten men väldigt mysig by.

Stadsporten till den historiska stadsdelen i Turckheim

Tre övernattningar blev det på Campingen Le Medieval. Campingen, vinfälten, Turckheim och Colmar var till full belåtenhet med höga betyg på alla punkter. En plats som gav mersmak och som vi säkerligen kommer att återvända till.
Campingen får fem husbilar i betyg, mycket tack vare storkarna som gav den där lilla extra kryddan som kan behövas för att få full pott.

Agriturismo
Vi hade drygt 90 mil kvar till vår första förbokade camping. Det var lördag och vi skulle checka in på Camping Santa Vittoria i Sestri Levante på söndag.
Vi bestämde oss för att dela upp de resterande milen på två dagsetapper. Trots en del protester från dom mest morgontrötta lämnade vi Turckheim vid sjutiden på morgonen. Planen var att köra tills vi tröttnade och då börja söka en övernattningsplats.
Efter drygt åtta timmar var det ett frekvent plingande i damernas mobiler. Dom hade börjat söka efter en övernattningsplats och hittade, efter många om och men, en ställplats i San Damiano d´Asti, som låg ganska nära huvudstråket. Det visade sej att platsen som damerna slagit in på sina GPS; er var svårare att hitta än vi trodde, men efter någon mil på smala landsbygdsvägar var vi ändå framme. Jag och Dennis missade skylten till campingen och hamnade på en ännu smalare och krokig väg ute i vinfälten. Göran däremot, hittade infarten till det som visade sej vara en Agriturismo, en ställplats på en vingård. Nu kunde vi bocka av det också, för att bo på vingård är en av de upplevelser vi saknat sedan vi börjat åka husbil till dom stora vinländerna.

Tre stora husbilar mitt på vinbondens gård

Efter drygt 70 mil och 11 timmars körning drog vi handbromsen på den sluttande gårdsplanen som vinbonden på La Gran Collina Agriturismo ställt i ordning. Här fanns alla de förnödenheter vi husbilsåkare behöver, visserligen lite spartanskt, men mysigt var det.
På kvällen bjöd vinbonden oss på en vinprovning där vi fick smaka på hans läckerheter, som han var väldigt stolt över.

Vi provsmakar vinerna direkt från tunnorna

Det blev även några inköp vilket var mest av tacksamhet för att vi fick smaka på det han tillverkat. Han hade fem olika sorters vin men det var ingen som fick våra smaklökar att blomstra.
Jag ger den spartanska ställplatsen tre husbilar med tanke på att det var en vingård med vinprovning och direktköp av vinbonden själv. Det var en fantastisk och annorlunda upplevelse som för alltid etsat sej fast i hårddisken.

AGDA
Efter en lugn morgon på La Gran Collina Agriturismo, med avslappning och fotografering, körde vi de återstående milen mot Cinque Terre och vår första förbokade camping.

Vi lämnade dessa härliga vyer över vinfälten

Söndagens etapp var, trots att det var nästan omöjligt att få en bensträckare, en behaglig resa. Men betalvägarna, som vi mestadels åkte på, var rena rånet. Vi betalade drygt 2 500 kr i vägavgifter varav Mont Blanc tunneln med sina 1160 meter kostade dryg 600 kronor.

Långtradare utan särskilt tillstånd har körförbud på helgerna vilket gjorde att det var näst intill omöjligt att hitta bensträckarplatser. Vi krånglade oss in på några ställen och det var med nöd och näppe vi kom ut igen.
Att tusentals långtradare står still på rastplatser, tappstationer och alla andra tänkbara övernattningsplatser hela helgerna kan man acceptera, men att många har sina motorer igång, som spyr ut sina avgaser, utan att förflytta sej en meter, måste väl ändå ses som en stor miljöbov.
Även här borde Fridolin göra ett studiebesök. Alla dessa långtradare som dag och natt kör kors och tvärs på Europas vägnät och på helgerna står still med motorer igång för att chaufförerna skall ha en dräglig boendetemperatur i sina bilar. Enligt mitt sätt att se det, utan vetenskapliga belägg, måste detta vara den enskilt största miljöförstöraren.

Vi anlände Camping Santa Vittoria, vid lunchtid och klockan tre öppnade campingvärden sina portar.

Campingen som vi bokade redan i januari

Vi gjorde inte precis vågen vid första ögonkastet och redan efter en kort okulärbesiktning såg vi att standarden inte alls levde upp till vad deras hemsida förmedlat.
Hygienanläggningen, som för de flesta är viktigast, var långt, långt under den standard man kan begära. En VC-stol utan sittring och tre toaletter med enbart ett hål i golvet fanns tillgängliga och lika många var stängda. Duscharna var okey men i övrigt var standarden och renligheten långt från vad man kan begära för drygt 400 kronor per natt.
Någon timme senare anlände även Anette och Kent så nu var hela gruppen samlad, gruppen som fått täcknamnet AGDA (Anette, Göran, Dennis, Arly) samtliga med anknytning till Mölndalsbostäder.
Efter sedvanliga välkomstkramar och lite samkväm under markisen var det dags för middag och nästa bakslag, campingens restaurang. Det var oproffsigt och oorganiserat, det kändes som vi var deras allra första gäster. Dålig mat, dålig service och dyrt och AGDA-gruppen var för en gångs skull helt överens om att det var första och sista besöket på den restaurangen.

Campingen hade även fördelar, platserna var skuggiga

Det finns mycket negativt att säga om Camping Santa Vittoria men tyvärr vet man inte vad man får när man förbokar. Det är som att köpa grisen i säcken.
Campingen ligger fyra kilometer från Sestri Levante som är närmaste stad.

En härlig badvik i Sestri Levante

En mysig liten stad på den Liguriska Rivieran och som enligt italienarna själva är populärare än Cinque Terre. Enklaste sättet för oss var att ta sej dit var med cykel, så det blev en hel del cykelturer under våra fem dagars vistelse här. Det får man ändå se som positivt, för motion skadar aldrig.
Italienarna kör, som alla vet, ganska hetsigt så det var med skräckblandad förtjusning vi gav oss ut i trafiken med våra cyklar. Men vi förvånades över den hänsyn bilisterna visade oss, så nu kunde man lägga den fördomen åt sidan.

Svettig vandring
Från Sestri Levante tog vi tåget till den näst nordligaste av de fem byarna, Vernazza och efter någon timme i byn, valde vi att vandra den vackra leden över bergen till Monterosso, den nordligaste av byarna.

Den vackra byn Vernazza sedd från vandringsleden

Leden mätte bara 3,2 kilometer enligt skyltarna, men den var oerhört stenig och kuperad. Det tog oss drygt 2 timmar och det var fruktansvärt jobbigt i den stekande solen. 3,2 kilometer på drygt 2 timmar är ju inte ens snigelfart.
Enligt ”hälsoappen” var höjdskillnaden upp och ner motsvarande ett 70 vånings hus. Tillåt mej tvivla. Skulle en 74 år gammal hundrakilosklump kunna gå upp till toppen på ett 70 våningshus och ner igen på drygt 2 timmar. Jag är skeptisk, men det var utan tvekan j…ligt jobbigt.

Även dagen därpå tog vi tåget till Cinque Terre men nu till Riomaggiore, regionens residensstad, som ligger längst söderut.

Smala blomsterklädda gränder i Riomaggiore

Efter några timmar i den mycket vackra och kuperade byn tog vi tåget tillbaka till nästa by, Manarola, där planen var att vandra till den mittersta av de fem byarna, Corniglia. Där fanns en lättare led utmed kusten som vi gick för tio år sedan, men som tyvärr var avstängd nu på grund av ett ras.

Manarola är den enda byn utan hamn i Cinque Terre

Alternativet, den fyra kilometer långa leden över bergen var helt uteslutet efter gårdagens strapatser, så det blev i stället tåget tillbaka till Sestri Levante.
Nationalparken, Cinque Terre, var precis lika vacker som vi upplevde den för tio år sedan men turistinvasionen hade eskalerat något oerhört. Trängseln och framkomligheten var i jobbigaste laget och gav därför inte de vackra byarna rättvisa. Om vi väljer att åka hit någon mer gång så får det bli efter turistsäsongen.

Båtutflykt
På vår sista dag i Ligurien valde vi en båtutflykt till San Fruttuoso, som av många beskrivs som en riktig pärla i en kristallklar lagun vid foten av ett brant berg.

San Fruttuoso, pärlan i Ligurien

Stora delar av den lilla viken täcktes av det vackra 1300-tals klostret Abbazia di San Fruttuoso di Capodimonte och Torre Doria, ett majestätiskt försvarstorn.

1300-tals klostret som bäst nås från sjösidan

En mycket annorlunda plats som bara kan nås
med båt eller till fots på en smal stig från toppen av det drygt 400 meter höga Portofino berget.
San Fruttuoso är även känd för en staty som står på havets botten, 17 meter under havsytan. Statyn, Cristo degli Abbisi, är två och en halv meter hög och föreställer Kristus som med öppna armar blickar upp mot havets yta.
Det var en mycket vacker och annorlunda plats, där vi tyvärr bara hade en timme till vårt förfogande innan båten vände mot ett annat strandhugg, Portofino.

Portofino, kändisarnas rekreationsplats

Portofino, som anses som en av Medelhavets vackraste städer är även omtalad som kändisarnas semesterparadis. Vi fick tyvärr bara en timme även på denna vackra plats men det vi såg var att här är det rikedom och glamour som styr. Det var lätt att förstå de penningstinnas val av rekreationsplats för allt var otroligt vackert och restaurangerna var dukade med vita dukar, blomsterdekorationer, vackert porslin, stoppade möbler och all annan lyxighet man kan tänka sej.
Vi vanliga dödliga gick mest och kikade efter kändisar men det verkade som om dom höll sej undan turisternas nyfikenhet.
Vid vår vistelse anlände en av världen lyxigaste lustjakter, Wedge Too, som sägs vara värd drygt 500 miljoner kronor.

Wedge Too, lustjakt med 50 personers besättning

Ägaren, en 83-årige man vid namn Issam Fares, visade sej en kort stund på kajen omringad av vakter och vackra damer, innan dom försvann in på en restaurang.
Jag har aldrig hört namnet tidigare men nu kan jag åtminstone skryta med att jag sett en av världens rikaste män. Hallelulia!

Sämsta campingen
Cinque Terre och Ligurien är ett mycket populärt resmål med besökare från hela världen, vilket gör att det är svårt att hitta plats för fyra stora husbilar under högsäsong.
Campingens läge för besök i Cinque Terre var inte den optimala men det var okey att cykla de drygt fyra kilometrarna till tågstation. Campingens standard däremot var under all kritik.
Eftersom vi var ett gott gäng med god sammanhållning så höll vi ändå humöret på topp.

Vi hade många mysiga kvällar tillsammans

Vi tillbringade nästan all dagtid utanför campingen och på kvällarna ordnade vi våra trivselkvällar själva med grillning, långbord, levande ljus och så vidare. Det var faktiskt väl så mysigt som någon flådig restaurang.
Camping Santa Vittoria får underbetyg på alla punkter och den höll absolut inte vad hemsidan förmedlade.
Helhetsbetyget blir i mina ögon bara en husbil för det är den absolut sämsta campingplats vi varit på om man ser till SPK (standard per krona).

Svårfunnet
Efter fem övernattningar på den sunkiga dyra campingen var det dags för förflyttning mot Toscana. De 18 milen flöt på utan störningar men väl framme i den lilla byn Montopoli in Val d`Arno snurrade vi runt en dryg timme på trånga gator och snäva rondeller innan vi kunde checka in på camping Toscana Village. Vi tvingades till och med att vända på en smal väg i utkanten av byn på grund av att vägen var avstängd. Att vända en nästan nio meter lång husbil på en fem meter bred väg med tillhörande mer eller mindre hårda grönytor och diken på båda sidor, kan ta sin tid, vilket några Italienare visade med all önskvärd tydlighet. Dom hängde sej på signalhornet och trodde förmodligen att det skulle gå fortare att vända då.
En mer sansad man, även han italienare, bad oss om ursäkt för sina landsmäns beteende. Sorry, sa han, you are in Italy.

Infarten till Camping Toscana Village

När vi till slut hittade Toscana Village, vårt andra förbokade mål, blev vi till en början positivt överraskade. Visserligen var det trångt och backigt eftersom Italienarna ännu inte har anpassat sina campingar till dagens större bilpark, men efter lite röjande i buskaget och så vidare fick vi bilarna på plats. Göran, till exempel, fick vika undan några stora grenar i låg höjd som han med silvertejp förankrade i trädets stam, för att få plats.

Göran och Eva under trädet som dom fick bygga om

Vi fick lite spridda platser men inte längre ifrån varandra än att vi tillbringade kvällarna tillsammans i svalkan under pinjeträden till Cikadornas enträgna ljud, eller oljud enligt vissa personer.

Vatten och el
Första morgonen började med att Helena hittat en tvättmaskin som hon proppade full och gjorde precis enligt instruktionen. Maskinen fylldes med vatten och sen var det stopp, inget hände och det gick inte heller att öppna luckan igen. Vattentillförseln var inte tillräcklig för att maskinen skulle starta. Men efter ett par timmar kom campingens reparatör till hjälp och efter någon timme ytterligare var tvätten klar.
Campingen hade eftersatt underhåll på både vatten och el. När vi diskade t.ex. fanns det bara kokhett vatten i kranarna. Oftast är det varmvatten som saknas men här var det tvärt om så det gällde att hålla undan händerna. Tack och lov fungerade duscharna riktigt.

På torget i Montopoli in Val d´Arno var det ingen trängsel

Dagarna rullade på i slöhetens tecken, det var varmt och det fanns inte så mycket att hitta på. I Montopoli in Val d`Arno var det helt dött, inte alls det vi hade förväntat oss av det så glamouromsusade Toscana.

Vinprovning
Sista dagen beställde vi en vinprovning på vingården Azienda Agricola Agrisole som samarbetade med campingen. Agrisole låg drygt en mil från campingen så vi blev hämtade med taxi och väl där fick vi en rejäl genomgång av en mycket entusiastisk vinbonde.

Förväntansfull samling på väg till vinprovning

Vi började med en promenad mellan vinstockar och i olivträd för att lära oss skötseln av de dyrbara träden.

Vinbonden lär oss hur man sköter de dyrbara stockarna

Därefter gick vi in i gårdens hjärta där vinet tillverkas, innan det var dags för själva provsmakningen.

Vinbonden presenterar flaskans innehåll, druva och årgång

Vi provsmakade två vita viner, ett dessertvin, fem röda, olivolja och en Grappa.
Tilltugget bestod av två sorters ost med fikonmarmelad, kallskuret som bestod av soltorkad skinka och två sorters korv. Dessutom fick vi hemmagjord köttfärssås samt två sorters hembakat bröd.
Det var en mycket stolt vinbonde som verkligen brann för sina produkter och sitt hantverk som krävt många års utbildning, erfarenhet och tålamod.

Efter avslutad provsmakning var det inköp som gällde

Hela besöket tog ungefär tre timmar och avslutades med inköp av det vi provsmakat innan taxin kom och hämtade oss.
Det var ett vindåsigt gäng som kom tillbaka till campingen men det blev ändå grillning på kvällen och ett par glas av det nyinköpta, innan vi började förberedelserna inför morgondagens förflyttning.

Eftersatt underhåll
Sista natten i Montopoli del d´Arno väcktes jag av att Helena for runt som en skållad råtta i husbilen. Det regnade och hon var i full färd med att stänga takluckor och fönster och som tur var hade vi plockat in alla tillhörigheter kvällen innan.
Camping Toscana Village har en hel del underhållsproblem och läget är ganska intetsägande för att vara Toscana. Skötseln och servicen hade en del till övers på önskelistan och det är ingen plats som ger mersmak för en något bortskämd svensk.
Behållningen på våra tre dagars vistelse var utan tvekan besöket hos vinbonden Azienda Agricola Agrisole och Kents reaktion när en husvagnsägare börjat installera sitt ekipage alldeles för nära honom.
– Is it your car, frågade Kent?
– Yes, sa den nyanlände
– You have to move, sa Kenth med lätt framåtlutad böjd rygg och hängande utsträckta armar som om han föste undan en flock höns. Välkommen fanns inte i hans vokabulär den dagen.
Toscana Village får två husbilar. El och vattenanläggningarna var gamla och slitna och det var ideligen brandkårsutryckningar på fel som borde ordnats under lågsäsong.

Utsikten från campingen över det Toscanska landskapet

Campingens utsikt över det kuperade landskapet var vacker. Det fanns en pool och en stängd bar men i händerna på rätt ägare borde hela anläggningen ha betydligt större förutsättningar.

Kvällsutsikt
Nästa mål på vår resa var Gardasjöns sydspets. Vi styrde nu norrut igen och efter drygt 30 mil checkade vi in på Camping San Francesco i Desenzamo del Garda som var vårt sista förbokade mål.
Vi kunde direkt konstatera att det var en camping med klass. Här fanns rena fina hygienutrymmen, minimarket, restaurang, uthyrning av cyklar, båtar osv. Men även här var platserna i minsta laget för husbilar.
Vi fick en mycket dålig plats, ojämn och trång, så Helena gick till receptionen för att höra om det gick att byta till något bättre. Den tillmötesgående damen tipsade henne om att det blev en större och planare plats ledig nästa dag och att den låg närmare sjön.

Härlig utsikt över sjön och den ”Molndanska Sjöguden”

Sagt och gjort, dagen efter flyttade vi ”Storknas” och fick en mycket bättre plats på ett hörn med utsikt över den vackra Gardasjön.

Härliga cykelturer utmed Gardasjöns strand

Vi badade och cyklade om vartannat och våra matintag togs ofta på campingens restaurang. Vi kunde köpa morgonbröd i campingbutiken och på kvällarna satt vi under markisen och såg den vackra utsikten på den upplysta landtungan som leder ut till medeltidsstaden Sirmione. Här kunde vi sitta under en stjärnklar himmel och en begynnande fullmåne till långt fram på småtimmarna och njuta av rödvinslandets läckerheter.
Även efter mörkrets inbrott var det varmt, termometern låg strax under 30-gradersstrecket och inne i husbilen var det ännu varmare. Fönster och takluckor var vidöppna och en liten bordsfläkt såg till att vi fick lite rörelse på den varma luften. Trots allt så sov vi ganska bra men det är ändå i dessa lägen man önskar att man hade haft en AC inmonterad.

Vi cyklade de dryga fyra kilometrarna till Sirmione vid två tillfällen.

Porten till den vackra välbesökta staden, Sirmione

Den gamla staden med mänskliga spår från 500-talet f. Kr ligger på en landtunga som sträcker sej någon kilometer rakt ut från sjöns södra strand. En mycket välbesökt stad med utskänkningsställen, glasstånd, och allt annat en turist kan önska sej.
Vi cyklade även till centrum på Desenzamo del Garda som just den dagen hade marknad. För att nå centrum tvingades vi dra cyklarna genom en kilometerlång marknad med tre, fyra led i bredd. Det som inte fanns att köpa där, finns inte.

Torget och småbåtshamnen i Desenzamo del Garda

Det var ett mysigt centrum med en liten småbåtshamn som omgärdades av ett antal utskänkningsställen där många satt och njöt, Själva intog vi en kall öl under ett stort träd som skuggade oss från den starka solen.

Hjärnsläpp
Efter fyra av de fem bokade övernattningarna, började vi längta norrut och vid frukostbordet kom vi överens om att dra vidare. Dom andra skulle ändå åt ett annat håll, så vi kunde bestämma själva.
Packningen gick bra tills jag skulle göra det sista, veva in markisen. Jag hade lossat stormbanden och spikarna till benen som håller upp markisen men när jag skulle veva in satt markisen fast i nästan helt utfällt läge. Helena kom till undsättning för hon visste att vi fått kåda på ovansidan och hon trodde att det var det som klibbat fast duken. Hon fick fram en stege från hjälpsamma grannar som såg att vi hade problem. Helena tvättade så gott hon kunde men hon insåg snart att det inte var orsaken till att jag inte kunde veva in duken.
Jag vevade precis som jag gjort hundratals gånger tidigare, men det gick inte, det var tvärstopp.
Fler grannar strömmade till och det var ett kackel utan dess lika på alla jordens språk.
Stressen spred sej i takt med svetten som strömmade ner från min panna.
Efter en stund kom även Kent, som är världens mest otekniska, enligt hans sambo Anette. Han kikade runt lite, tog en titt på stålställningen som håller upp markisduken och så vände han sej till mej.
– Vad skall dom där röda knapparna i framkanten på markisställningen vara till?

Den lilla röda knappen i övre högra hörnet var boven

Precis när Kent sa ”dom där röda knapparna” blixtrade det till däruppe och inom en tiondels sekund kom skammens rodnad. Jag hade inte släppt spärrarna som gör att man kan spänna duken i utfällt läge.
Jag skämdes och Helena skämdes å´ mina vägnar, medan alla andra fick ett gott skratt vilket dom så gott som möjligt försökte dölja. Okey, tänkte jag, det är bättre att glädja än att såra.
Camping San Francesco får fyra husbilar efter det att vi fått en bättre plats. Det mesta fungerade till full belåtenhet men den annonserade ölaftonen på restaurangen blev en flopp. Personal och kök räckte inte till. Förmodligen överraskades dom av att det kom så många gäster, vilket ju kan var förlåtligt.

Sydtyrolen
Vi ställde in ”Tina”, vår GPS, på Merano i Sydtyrolen, en körsträcka på lite drygt 20 mil.
Efter bara några timmar checkade vi in på Merano Camping och efter att vi ställt iordning ”Storknas” promenerade vi in till den vackra stadskärnan där vi gästade några uteserveringar i det mycket kvalmiga och varma vädret.
Vid mörkrets inbrott satt vi under markisen och beskådade ett inferno av blixtar i bergen som mynnade ut i en underbar regnskur som gjorde luften lättare att andas.

En bevarad anläggning från liftarnas begynnelse

Dagen efter passade vi på att åka den nostalgiska stolliften som gick från stadens centrum upp till toppen på ett berg. Från toppen på berget gick det ett antal vandringsleder till bergen runt omkring men vi nöjde oss med en enklare men mycket vacker stig ner mot stadens centrum.

Vandringsled med härlig utsikt över staden

Det var en varm dag vilket frestade oss att slinka in på de strategisk utplacerade uteserveringarna utmed stigen. Vi övervann inte vår frestelse, mycket beroende på att vi inte hade någon brådska.

Frestande uteserveringar fanns det gott om på vägen ner

Förutom vätskeintagen stannade vi även för att fotografera den enorma utsikten på det vidsträckta Sydtyrolska landskapet runt omkring.
Väl nere vid foten av berget, finns en gammal stenbro, Via Roma, med anor från tiden före vår tidräknings begynnelse.

Bron Via Roma över floden Passer

Stigen utmed den iskalla floden in mot stadens centrum, är vackert dekorerad med växtskulpturer och även inne i stadens centrum, på flodens västra sida, finns vackra blomsterarrangemang och växter, avbildade som fåglar, djur, människor och så vidare. Det är på denna sida som de allra flesta restaurangerna finns, det är här turisterna flanerar och på den östra sidan, vid strandkanten, sitter ungdomarna.

Det fanns både grymma och vackra blomsterskulpturer

Även inne i centrum finns det ett antal broar varav den vackraste, Postbrücke är den mest kända. Sist vi var här var hela broräcket täckt med låsta hänglås, någon slags kärlekssymbol, men alla dessa var borttagna vid detta besök.

Postbrücke som förbinder den gamla och nya stadsdelen

Två övernattningar blev det i den Sydtyrolska staden i norra Italien innan det var dags att fortsätta färden mot Danmark.
Merano och Sydtyrolen är mycket vackert och har det mesta för allas smaker. En plats som vi mer än gärna återvänder till.
Merano Camping hade rena och fina hygienutrymmen och 6 ampers eluttag. Det var ”all inclouding” på dygnspriset vilket jag tycker är bekvämt men kanske inte 100
procentig rättvist för dom som inte använder befintliga faciliteter.
Campingen hade ingen reception eller minibutik utan bara en vakt som släppte in och ut besökarna. Det var inga markerade platser utan man fick själv hitta en lucka mellan fordon som stod kors och tvärs. I övrigt fungerade campingen tillfredställande och får tre husbilar tack vare närheten till stadens centrum.

Mastodontsträcka
Efter precis tre veckor på resande fot beslöt vi oss för att ta ett stort steg längre norrut. Vi lämnade Merano Camping i mörker, redan klockan sex på morgonen och efter bara några mil var vi ute på tyska autobahn. Vi tillryggalade mil efter mil utan större incidenter och vi bytte chaufför med jämna mellanrum. Framåt eftermiddagen förstod vi att kanske skulle hinna förbi Hamburg innan mörkret och tröttheten satte in.
Det blev en del kortare stopp vid vägbyggen och i utkanterna av de stora städerna, som det alltid blir på autobahn, men inte värre än att vi orkade köra vidare. Vi passerade Hamburg i skymning och i mörker, några mil längre norrut, hittade vi en ställplats i en liten by som heter Itzehoe. Det var en okey övernattningsplats på en stor grusplan vilket passade oss bra eftersom vi bara skulle sova några timmar. Att platsen var avgiftsfri försämrade inte dess SPK (standard per krona).
Vi startade i mörker och stängde av motorn i mörker efter knappt 16 timmar och 111,4 mils körning. Det var den längsta sträcka vi någonsin tillryggalagt på en dag och jag kan lova att vi sov gott den natten.

Vadehavet
Trots gårdagens mastodontetapp startade vi tidig morgon de 12 milen mot Römö, en dansk ö i Vadehavet, några mil norr om den tyska gränsen.
Någon kilometer före gränsen, i byn Süderlügum, stannade vi för att inhandla lite tullfritt. Vi hittade en ganska liten gränshandelsbutik som hade de varor vi var ute efter. Vi fyllde husbilens vinkällare som rymmer 24 bag in box, samt lite annat smått och gott, innan vi körde över gränsen vid danska Tönder.
Vi hade tidigare läst om Oasen Camping på Römö, en helt ny och modern ställplats, som vi beordrade Tina att guida oss till.
Römö är förbundet med fastlandet med en fler kilometer lång vägbank som skär rätt igenom den av UNESCO utsedda Nationalparken, Vadehavet. Det var vid vår överfart lågvatten vilket innebar att det endast fanns några mindre vattenfåror med vattenspeglar i den gråbruna geggan vid sidan av den konstgjorda vägbanken.
Ön är knappt fyra kilometer bred och drygt dubbelt så lång i syd – nordlig riktning och hela öns västsida, mot Vesterhavet, har en fantastisk sandstrand med härliga bad.

En modern ställplats runt en liten sjö

Nostalgikänslor
Vi checkade in på den helt personalfria campingen som ligger på öns sydspets och innan dagen var till ända gjorde vi ett besök på den jättelika sandstranden som låg ett stenkast från campingen.

Den enorma sandstranden utmed Vesterhavet

Bilarna körde ca 1,5 kilometer rakt ut på stranden och där kunde även vi cykla i de tillplattade bilspåren. Från biluppställningsplatsen hade vi ytterligare en halvkilometer att gå i den härliga sanden innan vi nådde vattenbrynet.
Det var när vi låg och guppade i Vesterhavet, med den tyska ön Sylt inom synhåll, som vi bestämde oss för att stanna ytterligare en dag på Römö, för det här var en fantastisk upplevelse.

Ett dopp i Vesterhavet hör inte till vanligheterna

Eftersom jag är född vid den danska västkusten så har jag ofta besökt just dessa trakter. I unga år tillsammans med föräldrarna, senare med egna familjen och nu på ålderns höst med husbil. Men jag har aldrig upplevt ett så varmt och härligt mottagande som den danska västkusten erbjöd oss denna sommar. Det var minst 25 grader i vattnet, ytterligare några plusgrader till i luften och en sol som strålade från en klarblå himmel. Att det dessutom var nästan vindstilla gjorde inte välkomnandet sämre.
Det är inte ofta att vädret är så inbjudande och jag såg många i min ålder och även äldre, som med ett lekfullt leende, plaskade runt och hoppade i det ovanligt varma vattnet.
Själv har jag inte badat på den danska västkusten sen jag var i tonåren på grund av kyla, blåst och/eller regn som håller en normalfrusna borta från havet. Men inte vid detta besök och det var säkert många med mej som denna dag fick nostalgikänslor från ungdomsåren, när dom vadade över sandbankarna under ytan för ta sej ut på djupare vatten.

Denna sommar var det bad för både gammal och ung

Parkering på stranden
Hela den platta ön är mycket cykelvänlig och det är inte långt mellan byarna. Lakolk, som är störst, har ett litet oansenligt köpcentrum, en ganska stor camping och ett fåtal restauranger. Det bor drygt 700 fastboende på hela ön och av dessa bor knappt hälften i Lakolk så det är inga stora byar vi pratar om. Det är ingen plats för shoppingsugna men däremot för dom som vill parkera nära havet på den fantastiska sandstranden. Vid vårt besök på stranden i Lakolk stod det bilar i fyra fem rader så långt ögat nådde åt både söder och norr.

Det var ständig trafik fram och tillbaka på stranden

Det var tusentals fordon i alla storlekar från jättestora husbilar till små elbilar. En mäktig syn och bakom denna gigantiska bilpark var det full aktivitet med lekande barn, pensionärer som badade, soldyrkare och så vidare. Även vi var i behov av ett bad efter den drygt fem kilometer långa cykelturen från Oasen till Lakolk.
Sista kvällen på Römö avslutades med ett besök på Havneby Kro med anor från 1800-talet.

Nyfångad rödspätta var ett bra 2;dra alternativ

Besök på Kro

En äkta gammal dansk Kro slår alltid de modernare pizzeriorna och snabbmatställena, men jag blev ändå lite besviken för dom hade inte den danska nationalrätten Hackeböff på menyn. Nu blåser det nya vindar, nu skall alla ha Stjärneskud på sina menyer. Det är också gott, men det går aldrig upp mot en härlig böff med hvide kartoffler, brynt lök, asier och en härligt krämig brunsås. Inte om du frågar mej i alla fall.

Skymning över Oasen Camping

Oasen Camping är en modern digitaliserad camping där allt sköts med kortbetalning.
Den är helt personalfri, vilket gör att den inte får fem husbilar. Den får fyra husbilar för ibland kan det kännas tryggt med en reception där det finns personal och kanske även en minibutik med färskt morgonbröd.
Innan vi lämnade Römö för denna gång åt vi en härlig frukost med nyinköpta danska frallor på en parkeringsficka på vägbanken i Vadehavet.
Klockan var sju på morgonen, solen var på väg upp och det var vid tillfället högvatten med en spegelblank vattenyta som täckte den gråbruna yta som vi mötte på vägen till Römö.
På alla de pålar som finns nedslagna för att förstärka vägbanken i sidled satt fiskmåsar och väntade på att vattnet skulle sjunka undan igen så att även dom kunde få sin frukost.

Fiskmåsarna väntar på att vattnet skall sjunka undan

Innanhavet
Nästa mål på den danska västkusten var Ringköbing som vi anlände strax före lunch. Vi hittade utan större svårigheter en ställplats intill småbåtshamnen som passade oss bra.
På vägen mot stadens centrum besökte vi en utställning med träskulpturer och det lilla torget med den groteska statyn som alla turister fotograferar.

En gift mans tunga börda

Jag och Helena tolkar statyn lite olika. Jag tror att statyn betyder ”En gift mans börda att bära”, vilket Helena inte alls håller med om.
På någon timma scannade vi av den lilla staden, åt en god glass och hade turen att hitta en ”Take away” som sålde äkta danska smörrebröd. Vi beställde två var som skulle hämtas senare på eftermiddagen och på återvägen intog vi en god lunch på en fiskrestaurang i hamnen.
Medan jag hämtade läckerheterna dukade Helen vårt bord framför husbilen, bara några decimeter från Ringköbing Fjords strand. Det var fortfarande fantastiskt sommarväder och Helena hade dukat fram öl och snaps och för att förgylla det hela ytterligare, så hade hon dekorerat bordet med små danska flaggor.

Detta är livskvalitet

Med fyra nyinköpta smörrebröd, varsin ”handbajer” en kall snaps njöt vi kvällen med härlig utsikt över det stora innanhavet.
En övernattning blev det på ställplatsen som får tre husbilar tack vare närheten till stadens centrum och den fantastiska utsikten.

Sandremsan
Vi lämnade ställplatsen i Ringköbing tidigt på morgonen, men efter bara några hundra meter såg vi en öppen bar med uteservering som sålde frukostmat. Tillsammans med byns morgonpigga gubbar njöt vi i soluppgången av varsitt rundstycke med ost och svagt danskt kaffe, innan färden gick vidare.
Det var drygt två mil till Hvide Sande Camping, som enligt kartan ligger på en sandremsa som skiljer Vesterhavet från Ringköbing Fjord. Sandremsan var inte så smal som det såg ut på kartan. Den var dessutom klädd med växter och hus och mot Vesterhavet stördes utsikten av en hög gräsbeklädd sandbank. Utsikten mot Västerhavet blev inte alls som vi förväntat oss. Mot Ringköbing Fjord däremot, var det fri sikt och innan vi anlände campingen såg vi ett stort antal färgglada vindsurfare som kämpade med att hålla sej kvar på brädan.

Lägerskola för vindsurfare

När vi närmade oss såg vi att det var ett utbildningsläger vilket förklarade att det var fler surfare i vattnet än ovanför.
Det var även glidsurfarnas mecka. När vindarna från Vesterhavet nådde de höga sandbankarna bildades det uppstigande vindar som glidsurfarna nyttjade. Dom gled fram och tillbaka bara några meter ovanför bankarna utmed den milslånga stranden. Det såg verkligen härligt ut.
Utmed hela den tre mil långa bilvägen på sandremsan fanns det separerade cykelleder så hela vår vistelse här bestod i bad och cykling förutom vid ett tillfälle när vi hamnade på en räkfestival inne i byn Hvide Sande. Räkor såg vi inte så mycket av men ölen flödade i massor till ett glatt gäng spelemän som sjöng danska sjömansvisor. Gemytligt och enkelt, precis det som kännetecknar Danmark.

Ett glatt gäng som spelade danska sjömansvisor

Vi fick ett par fantastiska dagar med bad i Vesterhavet, räkfest i byn, cykelturer, långa promenader på stranden och allt avslutades med en underbar pastarätt a´la Helena.

Helena symboliserar ”Sandegudinnan”

Två övernattningar blev det på Hvide Sande Camping som får fyra husbilar tack vare att vi slapp betala extra för att vi nyttjade två platser för att få plats. Platserna var alldeles för små för stora husbilar men fördelen, enligt min mening, var att det var bemannat med incheckning och minibutik där vi kunde köpa vårt morgonbröd.

Krigsmuseum
Hanstholm, som ligger ytterligare ca 20 mil norrut utmed den danska västkusten, var målet för dagen. Dit ville jag för att se den plats där min far, efter andra världskrigets slut, avslutade sina år på flykt undan tyskarna.
Trots att många år runnit iväg sedan 2;dra världskrigets slut har jag aldrig varit på den plats som min far pratat så mycket om. Varför vet jag inte, men jag liksom så många andra, kanske helst blundade för det hemska som den lille mustaschprydde mannen ställt till med. Nu på äldre dar har jag mer och mer börjat intressera mej för den danska motståndsrörelsen där min far var aktiv.
Det var fantastiskt och kändes lite overkligt att vandra runt på den förläggning där min far för 73 år sedan hade bevakningstjänst efter det att tyskarna kapitulerat och lämnat landet.
Det var även här man upplöste ”Den danska Brigaden”, en militär organisation som, under den engelska fältmarskalken Montgomery utbildade danska flyktingar, bland annat min far, till stridsmaskiner under nästan två års tid på olika läger i Sverige.
För den som är intresserad har jag publicerat en berättelse på vår hemsida, om min fars flykt när nazisterna var honom på spåren. Du hittar berättelsen om du söker på ”Flykten undan nazismen” på startsidan www.arlyhelena.se.
Hanstholm var Nordeuropas största befästningsanläggning under 2;dra världskriget.

Dåtidens jättekanon, se Helena den lilla rosa pricken

Här fanns, bland mycket annat, fyra 38 centimeters kanoner som nådde 5,5 mil ut i Vesterhavet vilket var nästan halvvägs till Norge. I Norge fanns motsvarande kanoner vilket gjorde att tyskarna kunde spärra alla infarter till Skagerack.
Hela anläggningen är i dag ett 200 000 kvm stort museum med stigar, bunkrar, järnvägar och den 3 000 kvm stora cirkelformade centralanläggningen som hade plats för 90 soldater, matsalar, vapen, ammunitionsförråd, värme och friskluftsanläggningar, sjukstuga, operationsrum och så vidare.

Taket är borttaget på den stora centralanläggningen

Flera av soldatrummen var iordningställda med dockor för att efterlikna krigets soldatliv. I ett rum som var ca 5×5 meter fanns det sovplats för 16 soldater och ett stort matbord. Sängarna var ca 175 centimeter långa och 55 breda i tre våningar. Man kan säga att det måste varit trångt, samtidigt som man måste erkänna att det var en fantastisk byggnad. En bunker med metertjocka väggar ett metertjockt innetak och ett välvt yttertak som var minst två meter tjockt, allt gjutet i betong.
Alla typer av vapen och kanoner fanns att beskåda i en modern anläggning där det även visades ett bildspel på 2;dra världskrigets olika skeden från 1939, när kriget började, tills 1945 när tyskarna kapitulerade.

Ett gammalt tåg från kriget som transporterar turister

I Hanstholmens hamn fanns det gott om plats för en husbil så vi parkerade strax intill hamnens enda restaurang. Även här blev vi blåsta på Hackeböff så vi tvingades följa strömmen, en Stjärneskud och en kall öl. Motvilligt fick vi erkänna att det smakade bra, men ändå, va´ fan tog de goa Hackeböffarna vägen? Däremot serverade dom något så gammalmodigt som Kaffepunch, en kopp varmt kaffe med en snaps akvavit i. En dryck som min far en gång lärt Helena att tycka om.

Sista biten
Resan började närma sej sitt slut. Vi hade ungefär 15 mil till Fredrikshamn och efter några mil hittade vi ett bageri där vi köpte några frallor. Några kilometer ytterligare norrut stannade vi för att äta frukost på en rastplats med härlig utsikt över Limfjorden. Vädret var fortfarande strålande, Limfjorden var ganska stilla och lugn, förutom att en surfare som gång efter annan drattade i vattnet, och rörde om den spegelblanka ytan.
Vi övernattade på en ställplats några hundra meter från färjeterminalen i Fredrikshamn eftersom vi bokat plats på färjan till Göteborg nästkommande dag.

Många som väntar på att färjan skall komma

Vid vår sista afton på denna resa besökte vi en restaurang i hamnen som såg gemytlig ut. Menylistan var gedigen men jag kunde inte se Hackeböff så jag frågade servitrisen om det gick att ordna. Hon tittade på mej, som om jag kom från en annan planet, innan hon sansade sej och sa.
– Det vi har står på menyn.
Okey, tänkte jag, då får det väl bli en Stjärneskud i dag igen. Detsamma tänkte Helena, men hon tröstade mej med att hon skulle göra en riktig härlig Hackeböff till oss när vi kommer hem. En hel vecka i Danmark utan att kunna få en riktig Hackeböff, blev nästan för mycket. Jag hade svarta tankar om att aldrig mer besöka detta land, men det går säkert över.

Hela restaurangen gjorde reklam för Fernet Branca med flaskor, tavlor, underlägg och så vidare, och på herrtoaletten hängde en femliters flaska upp och ner med en liten tappkran på. Där stod ett antal rena glas så det var bara att ta för sej för den som villa smaka på drycken. Mycket ovanligt och självklart smakade jag på drycken som egentligen är en alkoholbaserad magmedicin.

Färjor från alla håll seglade in till Fredrikshamn

Den spartanska ställplats som till nästan 100 procent nyttjas av färjeresenärer får två husbilar. En lutande sandig grusplan drar ner poängen men läget nära färjeterminalen och utsikten över Kattegatt var bra.

Allting har ett slut
Färjeturen och sista milen från Göteborg till Tjörn gick helt utan några problem.
Vi var åter på hemmaplan och vi möttes av ett lugnt regn som ganska snart återgick till det som präglat denna sommar i Sverige. Det var enligt metrologerna den varmaste sommaren sedan mätningarna började för nästan 300 år sedan.
Nu Fick Fridolin och gänget vatten på sin kvarn, precis innan det var dags för befolkningen att gå till valurnorna. Det kallar jag för medvind.
Själv är jag skeptisk till deras skrämselpropaganda, att om vi inte gör något nu så kommer hela jorden att gå under.
Hur vi skall göra det har det pratats om i åratal, men det blir bara prat utan handling.
Förresten, om inte jag minns fel, så hade vi en av de kallaste somrarna i mannaminne så sent som förra året och dom tre första månaderna i år var de kallaste jag varit med om på många år.
Vad jag kan förstå så har det periodvis pågått en global uppvärmning i norden ända sedan den tid det låg ett drygt 1 000 meter tjockt istäcke över hela Skandinavien.
Men jag kan ha fel, jag har haft det förr.

Kort sammanfattning
Hela resan tog 29 dagar från starten med Stenafärjan till Kiel och färjan tillbaka från Fredrikshamn.Hela resan var fantastisk men jag kommer nedan att nämna några av höjdpunkterna.
Colmar och den historiska byn tillsammans med Turckheim var en oplanerad upplevelse som verkligen gav mersmak.
Cinque Terre, en av världens mest besökta platser och hela Ligurien är ett måste, men man bör kanske undvika de mest frekventerade månaderna.
Båtresan till pärlan San Fruttuoso och kändisarnas semesterparadis Portofino var också riktiga högoddsare.
Ett besök i Sirmione Gardasjöns sydspets hör nästan till allmänbildningen, men även här bör man undvika semestermånaderna.
Merano har inte samma turisttryck men det är en fantastisk plats i det Sydtyrolska landskapet.
Vesterhavet i Danmark med Römö, Ringköbing, Hvide Sande och Hanstholm var årets höjdpunkt, men det beror helt och hållet på vädret. Lika bra som det var i år, lika dåligt är det när inte vädret är med oss.
Sist men absolut inte minst. Ett trevligt sällskap som inte tar allt på allvar utan ser det goda i livet med skratt och munhuggning på ett skämtsamt sätt.
I år liksom förra året umgicks vi med nedanstående. Tack allihop.

Dennis, Eva, Helena, Anette, Eva, Göran och Kent


Vår första ”pärlan” är på plats

Efter alla år med husbil så finns det hur mycket gott som helst att säga om livet som globetrotter. Det har hittills varit en oförglömlig resa med många underbara minnen, många härliga skratt i goda vänners sällskap, fantastiska upplevelser och synintryck från platser som vi inte ens visste att dom fanns. Det verbala ordförrådet räcker inte till, det måste upplevas och det tänker vi fortsätta med i många år till.

Men… vi har även råkat ut för en del riktiga pulshöjare som vi i efterhand kan skratta åt men som då, just då var skräckupplevelser.

Premiärturen i vår första husbil, våren 2005, var från inköpsstället i Fritsla, vilket var en upplevelse i sej.
Allt var många gånger större än vår personbil och de krokiga småvägarna i Sjuhäradsbygden kändes på tok för smala för denna typ av fordon. Den nya husbilen var mer än en halvmeter bredare och drygt fyra meter längre än en vanlig personbil.
Vid varje möte satte jag hjärtat i halsgropen och när jag mötte den första bussen var jag tvungen att stanna.
I knapp registrerbar hastighet tog jag mej de 15 milen hem till Tjörn och det var nu den riktiga prövningen kom. Jag skulle, med enbart backspeglar på utsidan bilen, backa in på vår trånga gård med stensatt mur på ena sidan och hustak i låg höjd på den andra. Men med hjälp från Helena, som for runt som en blöt tvål i ett handfat, och lite trixande fram och tillbaka var ”The Pearl” äntligen hemma.

När ni läser detta kan det kanske uppfattas som att Helena inte kör husbilen… det är helt fel… Helena kör visst men av någon outgrundlig anledning så är det alltid jag som hamnar i dom svettiga situationerna. 

Ökänd serpentinväg
Vår planerade jungfruresa, som bl.a. gick till Åland, innehöll mycket spänning och en riktigt, riktigt duktig pulshöjare.

Stolta och lyckliga gled vi norrut, ”King of the Road”, på fina breda vägar. Alla husbilar vi mötte hejade glatt och så gjorde även vi. Solen sken och allt var frid och fröjd tills vi skulle ombord på färjan mellan Grisslehamn och Åland.
Det var trångt och stressigt och terminalfolket viftade frenetiskt för att få oss att öka tempot.
Med några pärlor i pannan och spända nervtrådar, lyckades jag till slut att baxa in, det för oss ovant stora fordonet på färjan.

Efter en vecka på Åland körde vi tvärs över Sverige via Östersund till Trondheim i Norge.
Vägarna efter gränsen till Norge smalnade av likt överdelen på en flaska och vid varje möte med andra breda fordon saktade jag nästan av till stillastående. Vad våra vänlig medtrafikanter tyckte om denna försiktighet, visade dom med all tydlighet.
Från Trondheim fortsatte vi söderut igen och för varje timme som gick blev jag mer bekväm med bilens yttermått och dom smala vägarna.

Trollstigen, som är en ökänd serpentinväg, blev vår första riktiga nagelbitare. Vägen är byggd på en lodrät bergvägg med bråddjupa stup bara några decimeter från vägkanten.
Kurvorna var så smala och tvära att husbilens överhäng, bakom bakhjulen, hängde utanför stupen i kurvorna och vi tvingades t.o.m. att backa ett par gånger vid möte… det var inte roligt kan jag lova.
Hustrun, som absolut inte var intresserad av utsikten, hade redan vi foten av berget täckt sina ögon med två svettiga handflator och hon mumlade något om aldrig mer, lova mej att vi aldrig, aldrig mer åker denna väg.

Med darrande kropp, torr strupe, spagettiknän och minnesförlust på grund av anspänningen, kunde vi efter en dryg halvtimme andas ut på toppen av den lodräta bergväggen.

I dag har man byggt om vissa avsnitt av Trollstigen med mötesplatser och bredare kurvor, men den är fortfarande en riktig pulshöjare för den som har minsta anlag för höjdskräck.


Trollstigen bör ses och upplevas

 

Vägbygge
Vid ett vägbygge mellan Bacharach och Karlsruhe på A61 i Tyskland fick vi vår hittills mest skräckinjagande upplevelse. De tillfälliga filerna markeras alltid med största tillåtna bredd som fordonen får ha i respektive fil och den längst till höger är alltid till för lastbilar och andra breda fordon. Lastbilsfilen går oftast parallellt med de smalare filerna så att man, om man kommer fel har möjlighet att byta fil.

Vid denna händelse satt jag tydligen och halvsov och hamnade i en fil som var skyltad för fordon med högsta tillåtna bredd på 2,20 meter. När jag upptäckte det började jag se efter en lucka för att byta fil. Det fanns ingen lastbilsfil till höger om oss, den hade fått en helt annan sträckning runt vägbygget … och den avfarten hade vi passerat.

Det är ofta både rörigt och stressigt vid vägbyggen på Autobahn

Det var nu pulsen började stiga … vår bil var 2,42 meter bred och högsta tillåtna bredd var 2,20 meter. Den första sträckan var inga problem eftersom den var avgränsad med koner med bra avstånd mellan. Vi stötte till någon kona här och där men det flöt ändå på tills vi närmade oss ytterligare en skylt som än en gång markerade att hösta tillåtna bredd var 2,20 meter.
Konerna tog slut och framför oss såg vi en fålla med halvmeterhöga betongblock på båda sidor. Vá i h…vete är detta!!! Jag stannade till strax före betongblocken, såg mej omkring för att kunna ta mej ur situationen och i backspeglarna såg jag hur kön bakom växte.
Det gick inte att byta fil, varken för oss eller för bilarna bakom för det fanns ingen annan. Allt vid sidan om oss var en arbetsplats för vägbyggare och vår husbil stod längst fram och täppte till hålet på den 2,20 meter breda fållan.
Det kändes som en hemsk mardröm, pulsen steg till max, svetten rann och kön bakom växte mycket, mycket snabbt. Jag nöp mej i armen i hopp om att vakna, men det var ingen dröm, det var mitt i verkligheten.
Vi hade två valmöjligheter. Att stanna och ställa till med trafikkaos på autobahn i Tyskland eller att chansa på att få plats mellan betongblocken. Vi valde det sistnämnda.
På betongblocken stack det ut små gula markeringsbrickor i plast och redan på de första metrarna hörde vi hur det skrapade och gnisslade mot bilen, men vi fick plats, vi fastnade inte i fållan.
Vi hade bara någon centimeter tillgodo på var sida om bilen och stundtals lät skrapningarna väldigt kraftigt men vi rullade dock sakta men säkert framåt. Hastigheten var inte hög, kön bakom blev längre och längre, men för oss gällde bara att inte fastna i fållan. En enda liten felmanövrering och vi hade kilats fast mellan betongblocken.
Efter några väldigt, väldigt långa minuter kunde vi äntligen lämna denna mardröm. Vi hade klarat oss igenom … vi hade inte fastnat och vi kunde köra vidare utan att ha skapat rubriker om trafikkaos på Autobahn.
Vi stannade på närmaste p-ficka för att sänka pulsen till normalnivå, torka av all svett på kroppen och framför allt för att kontrollera skadorna på bilen.
Till vår stora förvåning kunde vi inte hitta några skador. De små plastmarkeringarna som stack ut från betongblocken var så pass mjuka att de inte orsakat någon skada och jag hade trots alla farhågor inte kommit i kontakt med betongmuren.

Nu var det dags för ”high five”. Denna gång blev det en dubbel ”high five” innan vi drog vidare söderut.

Alppass
Att det skulle bli tufft att köra över Alperna visste vi. Kartan visade att det var förbjudet för husvagnsekipage vilket är en varning för att det är både brant och kurvigt.
De första milen upp mot Sölden var krokig och smal, men inte värre än vi tidigare åkt på.
Efter Sölden, som ligger ca 1900 m.ö.h. blev det betydligt tuffare och innan vi påbörjade den riktiga alpklättringen stoppades vi i en vägtull. Vakten skrynklade sin panna och såg mycket skeptisk ut när han tittade på den stora husbilen, men till slut fick vi betala och köra vidare.
Vägen upp till passet, Timmelsjoch 2509 m.ö.h, hade ett 15-tal skarpa serpentiner och en stigning på ca 600 meter. I vissa svängar tvingades vi stanna för möte och för att få femtonnaren i rullning igen spann drivhjulen på den branta asfalterade vägen.
Utsikten ovanför trädgränsen är enorm. Vidderna, de gråa delvis snöklädda bergsmassiven och de djupa gröna dalarna är fascinerande och nästan otrevligt overkliga. Det var så vackert att man blev tårögd.
Vi stannade på toppen för att pusta ut och för att känna på snön innan det var dags att ta sig ner på den Italienska sidan av berget.
Uppfarten var jobbig, men det var efter toppen som det värsta började.

Smalt kurvigt och bråddjupa stup

Vägen blev mycket smalare, brantare och kurvigare. Skyddsräckena försvann nästan helt med undantag för vissa vägsträckningar där man kostat på sig att gjuta en två decimeter hög betongsträng närmast de bråddjupa stupen

En decimeterhög betongsträng skiljer vägen från hissnande stup

Vid möten tvingades vi att gå obekvämt nära kanten för att över huvud taget kunna ta oss framåt.
På vissa sträckningar lutade berget ovanför oss ut över körbanan så att man fick parera mellan vägkanten med de bråddjupa stupen på ena sidan och berget som lutade ut, strax ovanför taket, på den andra.
Med galopperande hjärtat, fjärilar i magen, gelé i knäna och en likblek hustru bromsade vi oss nerför den långa serpentinvägen som hade en höjdskillnad på drygt 2 000 meter och som mest en lutning på 15 %.

När vi drog handbromsen i botten på berget blev jag återigen tårögd, men nu av lycka för att vi kom ner utan synbara men.

Färjetur
När det återstod endast någon mil av vår resa från Dolomiterna till Bad Gastein började GPS-tanten ”Tina” ge sig till känna. Helena vaknade till, vecklade upp sin stora karta och observerade att vi närmade oss Malluitz och en lång tunnel.
Väl framme vid tunnelns mynning ropade ”Tina” – sväng vänster till färjan, vilket vi gjorde. Men här tog vägen slut, vi stod på en stor plan asfalterad parkeringsplats intill en stationsbyggnad.
”Tina”, som ibland kan vara j…ligt irriterande, skrek flera gånger – kör på färjan – kör på färjan. Vi tittade som två fånar på varandra. Här fanns inte tillstymmelsen till vatten, inte ens en liten rännil. Vi stod i botten på en jättestor gryta omringade av höga, höga berg.                                                          
Helena gick med sin karta i högsta hugg fram till ett par uniformsklädda män utanför terminalen och på knagglig tyska frågade hon om vägen till färjan. De båda männen smålog mot varandra när den ene sa till den andra, kan du se något färja?  Neeej, sa han och tittade sej omkring, nu med ett mycket brett leende, jag kan inte ens se något vatten.
Männen hade säkert fått frågan många gånger av förvirrade turister, men sa dom, nu lite allvarligare, du skall nog med tåget som står där borta.

Husbilen skulle lastas på ett tåg, vilket var enda sättet att komma igenom tunneln. Alternativet var att vända tillbaka och köra den 20 mil långa vägen runt bergen till Bad Gastein. Vi valde tåget.

Den längsta ”färjan” vi någonsin sett

Innan vi fick lastas på järnvägsvagnarna fick vi köra igenom en ”mall” som var likvärdig med vagnarnas stålkonstruktion. Mallen var byggd av två stående järnbalkar med 2,5 meters mellanrum som hölls samman med en kraftig balk ca 3.5 meter ovanför körbanan. Bilen var 2,42 meter bred och 3,1 meter hög så det gick ju, om än med små marginaler och med infällda backspeglar.
När vi skulle köra ombord såg vi att tågsetet var minst hundra meter långt och pålastningen var längst bak på den sista vagnen.
Vi stod som nummer tre i ”färjekön” och jag skulle ratta den stora husbilen hela sträckan fram till första vagnen. Minst ett hundratal järnskelett, identiskt lika den ”mall” som vi nyss kört igenom, skulle passeras.

En svettig pålastning som tack och lov skedde utan stress

Jag fick ingen assistans av Helena eftersom alla medresenärer ombads att skyndsamt lämna perrongen och ta plats i en personvagn.
Det var en rejäl pulshöjare som var mer än lovligt svettig. Nu var det inte stupen som skrämde utan tanken på att skrapa upp bilens sidor som satte nerverna i dallring.
Med backspeglarna infällda körde jag, i icke mätbar hastighet, fram till den första vagnen.

De annars så stressade italienarna, som är födda med en tuta i handen, är uppfostrade att alltid signalera och visa långfingret när det inte går tillräckligt fort. Inga signaler hörde vilket kanske var ett tecken på att även dom förstod att jag hade det jobbigt.
Det var förbjudet för alla att sitta kvar i sina bilar under tågfärden, så jag liksom övriga chaufförer visades till samma vagn som medresenärerna.
Efter 8,5 kilometers total mörker genom Tanerntunneln såg vi åter dagens ljus, vi var framme vid ändstationen Böckstein, som ligger i Gasteinerdalen.

Avlastningen var smärtfri, eftersom vi stod nästan längst fram och bara någon mil senare kunde vi pusta ut i Bad Hofgastein som var dagens mål.
Man lär så länge man lever, sägs det och det stämmer nog. Kartan markerar en tunnel, vilket ju inte är så ovanligt i dessa trakter, men att det var en tunnel endast för tågfärjor var det inte lätt att förstå. Men än en gång hade vi lyckan att klara en stor utmaning utan förödelse.

Närkontakt
När mittlinjen saknas är det ett tecken på att vägen är mycket smal och att försiktighet gäller vid möte. Jag körde på den streckade vita linjen som markerar dikesrenen, och ibland även utanför denna när jag mötte större fordon.
Plötsligt, vid ett möte, small det till. Hjärnan fick ett hastigt uppvaknande, hjärtat flög upp i halsgropen… va´ fa… n var det?  Tankarna for runt, helt okontrollerat, som en kategori fem orkan.
Efter en snabb blick mot backspegeln på förarsidan, konstaterade jag att det inte fanns någon spegel där.

Spegeln hängde i trådar nedanför fönstret

Skakig och förvirrad av smällen stannande jag vid vägkanten för att se om jag kört på något. Jag kunde inte se något men ett femtiotal meter längre bort stod den husbil som jag nyligen mött. När jag tittade närmare kunde jag konstatera att den, liksom vår bil, bara hade några trådar som hängde ut där backspegeln på förarsidan skulle suttit… vi hade krockat.
Efter en kortare konversation med föraren i den andra bilen, gjorde vi en gemensam översyn av våra fordon. Till synes och nästan helt otroligt kunde vi konstatera att det inte fanns några andra skador än backspeglarna.
Vi samlade ihop skräpet på vägen, tog varandra i hand och skildes som vänner för ingen bar ensam skulden för denna sammanstötning.
När jag satte mej i bilen igen kom chocken. Jag blev hängande som en böjd ostbåge över ratten och tankarna for runt som en bisvärm i huvudet. Jag försökte med alla medel slå bort katastroftankarna om vad som kunde hänt, men det var inte det lättaste.
Så satt jag en bra stund innan chocken släppte så att jag kunde köra vidare.

Poliseskort
Några mil söder om Callela utmed den spanska medelhavskusten, ledde ”Tina”, vår GPS, av oss från huvudleden rakt in i centrum på en gammal by. Varför förstod vi inte men vi följde ändå instruktionerna.
Förmodligen hade ”Tina” fått ett fullständigt hjärnsläpp, om en GPS kan få det, för vi kom bara längre och längre in i den gamla byns kärna. Vi fattade att något var fel men vi körde på en enkelriktad gata utan möjlighet att vända. Infarten ändrades från smal gata till kullerstensbelagd gränd. Husen kröp närmare och det var med nöd och näppe vi kunde ta oss förbi alla skyltar, lampor mm. som satt på fasaderna några meter ovanför vägbanan.
Fotgängarna på de trånga trottoarerna såg ut som fågelholkar när dom limmade sej fast vid husfasaderna för att vi skulle komma förbi.
Nu började det bli riktigt oroligt i magen. Svettdropparna i pannan övergick till rännilar utmed de fårade kinderna och framför oss såg vi en trång korsning med småbilar som stod kors och tvärs halvvägs upp på trottoarerna.
Vi kom inte längre… här var det tvärstopp. Det här klarar vi aldrig, tänkte jag, vi får montera ner bilen i beståndsdelar och bära ut den i säckar.
Bilister, fotgängare och butiksinnehavare stirrade förvånat på oss och alla började, som sydeuropéerna gör, diskutera och gestikulera. Fler och fler nyfikna strömmade till och just när jag skulle säga till hustrun att vi går härifrån, dök det upp en liten polisbil från en sidogränd.

Den lilla polisbilen var anpassad för smala gränder

Ut klev två unga poliser, en kvinnlig och en manlig. Dom diskuterade med varandra samtidigt som dom gestikulerade med hela kroppen. Nu är det kört tänkte jag, nu blir det järngaller med bröd och vatten och eftersom dom inte kunde ett ord engelska så fick vi inte reda på vad som pågick.
Efter några minuter tog kvinnan polisbilen och körde vidare och den manliga polisen försökte med spanska och kroppsspråk förklara för Helena vad vi skulle göra. Det gick sådär… Helena såg mest skräckslagen ut.
Polisen påbörjade arbetet med att få undan bilarna i korsningen och det kom ut bilägare från affärer, trappuppgångar och gränder.
När alla bilar var borta förstod vi att vi skulle vända husbilen i den lilla korsningen och efter många om och men och med god hjälp av både polisen och Helena lyckades det.

Med en stolt polis gående framför oss, mot färdriktningen, eskorterades vi samma väg tillbaka från de trånga gränderna.
Vid infarten, där ”Tina” beordrat oss in, stod den kvinnliga polisen. Hon hade stoppat all trafik som skulle in till byn så att vi, mot trafiken, kunde komma ut.

Den kvinnliga polisen stoppade all infart till stadens centrum

Terrasserad camping
På campingen ”Piani Di Clodia” vid Gardasjöns sydspets fick vi känna på den typiska italienska ”manjana” stilen.
Vid incheckningen erbjöds vi en plats som var mer anpassade för Fiat 500 än för husbilar. När vi påtalade det höjde värden sina axlar, lutade huvudet lite åt höger, vände sina öppna handflator på lätt hängande armar mot oss och med en tom blick lät oss förstå att han absolut inte kunde förstå varför.
Att få in en 8,5 meter lång husbil på en tomt som är 5 gånger 6 meter såg han inte som något problem.
Efter en del gestikulerande och röster som gick upp i falsett, på ett obegripligt språk, letade vi själva upp en plats som var tillräckligt stor för vår husbil. Problemet var bara att ta sej dit.

Hela den kraftigt lutande och terrasserade campingen hade ett rutnät av grusstigar som var betydligt smalare än husbilens bredd. I korsningarna stod bilar kors och tvärs, cyklar, leksaker och annat som tillhör barnfamiljer låg utspritt på gångarna och tältarnas snören var förankrade i kanten på körbanan.
Efter fem jobbiga korsningar i den branta backen och med mycket ”tjöt för att få fri körväg, var vi äntligen framme.

Fin utsikt över Gardasjön

Ordspråket ”slutet gott allting gott” kändes helrätt när vi hade korkat upp ”skumpan” för att fira att vi, efter mycket strul, fått en plats som dessutom visade sej ha en fantastisk utsikt över den för dagen spegelblanka Gardasjön.
Tyvärr hämmades hela min vistelse av mardrömmar som oftast slutade med att vi fick anlita bärgare för att få upp husbilen till plan mark igen.
Delvis blev farhågorna besannade men med hjälp av vänliga människor, som sköt på när
drivhjulen spann i gruset, lyckades vi ta oss upp på plan mark igen.

Nu började vi förstå varför campingvärden hellre ville ha oss på den plats som låg närmare receptionen, han förstod att det skulle bli problem för oss på de branta smala grusstigarna.
Det var kanske det han försökte förklara med sitt minst sagt yviga kroppsspråk, men som vi inte förstod.

Från rodnad till falurött
Efter en övernattning i Binz på den tyska ostkusten gav jag koordinaterna som ”Tina”, vår GPS, behövde för att leda oss till Warnemünde, ca 15 mil västerut.
Vägen som ledde oss ut från Binz blev bara smalare och smalare och till slut var det mer en stig än en väg. Vi mötte inga bilar, men det fanns gott om lättklädda fotgängare och bakom oss såg vi cyklister som var på väg åt samma håll som oss.
Efter någon kilometer stannade vi för att konferera med våra kompisar som tagit rygg på oss.
Dom såg väldigt fundersamma ut för deras GPS visade ett helt annat vägval och vi beslutade oss för att vända.
Att vända visade sej vara omöjligt så vi tvingades fortsätta och efter ytterligare några hundra meter såg vi en handmålad skylt med en cykel och texten Badplatz.

Skylten som väckte mej

Hur j…la dum får man bli… först nu förstod jag att vi körde på en cykelväg… med två stora husbilar.
Hemma hade detta aldrig hänt, men i det forna Östtyskland fanns det fortfarande smala, trånga grusbelagda bilvägar från tiden före murens fall. En dåres försvarstal kan tyckas, men så var det.
Strax före badplatsen kunde vi äntligen vända. Men nu skulle vi den dryga kilometern tillbaka och nu mötte vi alla halvnakna hurtbullar som var på väg till dagens morgondopp.
Cyklisterna fick ta dikesrenen till hjälp för att kunna möta oss och av ansiktsuttrycken att döma var dom inte helt nöjda med vår närvaro och dom ropade obegripliga aggressiva fraser. Fotgängarna hoppade över till andra sidan diket och surmulet skakade dom på huvudet samtidigt som dom med en snurrande handrörelse riktade sitt pekfinger mot tinningen.
Med rodnade kinder, skamsen blick och barnförbjudna verbala ord över ”Tinas” felnavigering, tog vi oss tillbaka till en väg anpassad för bilar.

På vår GPS finns en inställning för vilken typ av fordon man färdas med. Man kan välja mellan cykel, motorcykel, personbil eller lastbil.
När hjärnan börjat fungera igen kom jag på att vi dagen innan använt ”Tina” på en cykeltur… GPS-en var inställd på närmaste väg med cykel.
Nu var det inte rodnade kinder längre… nu var det falurött som gällde.


Jag har givit ”die dumme Swedes” ett ansikte.

Tyskarna brukar ofta kalla oss svenskar för ”die dumme Swedes”.


Jag har givit ”die dumme Swedes” ett ansikte.

 

 


Plitvicesjöarna

I vanlig ordning planerar vi kommande semesterresa under den mörkare årstiden, eftersom det ger en förhoppning om en ljusare framtid. Till skillnad från senare år så planerade vi resan tillsammans med goda vänner och det startade i Alingsås strax efter årsskiftet.
Vårt gemensamma beslut blev Medelhavet med Kroatien som huvudmål. Eftersom vi blev fyra husbilar så tänkte vi att det är nog bäst att boka i förväg, vilket vi sällan gör när vi åker ensamma.
Med Google Maps och läsplattor hittade vi ett antal platser som lät intressanta. På hemsidorna kunde vi konstatera att de flesta redan var fullbelagda men efter många om och men fick vi bokat en vecka på Pulahalvön och fem dagar på Krk.

 Team Rynkeby
Vi startade tidig morgon de 50 milen mot färjeläget i Gedser, Danmark. En lätt uppmjukning på lugna nordiska vägar inför den mer intensiva och hetsigare delen genom Sydeuropa.
Vägavsnitt i Sverige får egna namn typ ”Norrskensvägen” mellan Haparanda och Karesuando, ”Nissastigen” mellan Jönköping och Halmstad, ”Tidövägen” mellan Hallstahammar och Västerås osv. E20 mellan Göteborg och Malmö borde få namnet ”Trökvägen”. Min uppfattning kanske beror på att vi åkt den så många gånger, men den är rent ut sagt på göteborgska… görtrökig. Vägen är platt och rak, platt och rak och så plötsligt kommer det en jättekulle, Hallandsåsen, för att sedan bli platt och rak igen ända ner till Öresundsbron. Sträckningen kan liknas med, och är ungefär lika upphetsande, som en skinntorr, mager kvinna med platt mage och bröstinplantat.
På vägen mot färjeläget i Gedser, Danmark körde vi om en stor klunga cyklister som alla var exakt lika utrustade med gula cyklar, gula slimmade kläder, gula hjälmar osv. Dom som satt på cyklarna var inga färskingar precis, dom var samtliga i det överta skiktet av medelåldern.
Cyklisterna var med på samma färja som oss och när jag frågade vart dom skulle fick jag som svar… till Paris. Min blick avslöjade säkert hur förvånad jag blev men det visade sej att gruppen tillhör Team Rynkeby, en välgörenhetsorganisation som samlar pengar till barncancerfonden.
Team Rynkeby är en enorm organisation med 44 lag från 6 olika länder. Varje lag innehåller 50 cyklister samt ledare och följebilar och totalt möts ca 1 700 cyklister i Paris vid ett visst datum varje år. Dagen då cyklisterna anländer Paris från alla väderstreck stängs nästan all trafik av helt i staden.
Det lag vi träffade var från Själland i Danmark. Sverige hade i år 13 lag med, varav ett från Göteborg.

Spreewald, där skogen speglar sej i vatten
Efter övernattning på en ställplats strax söder om Rostock beordrade vi ”Tina Törner”, som vi döpt vår GPS till, att guida oss de 27 milen till Spreewald, som var dagens mål.
Vi anlände Spreewald Natur Camping ”Am Schlosspark” vid lunchtiden och fick en fin plats strax intill kanten på ett av alla vattendragen i området och med utsikt mot slottet och slottsträdgården.

Fin plats intill ett vattendrag

 Spreewald är namnet på ett deltaliknande landskap som Sorberna, en liten slavisk folkgrupp, började odla redan för ca 1000 år sedan.
Hela naturreservatet, som har UNESCO-status som biosfärsområde, är på ca 3000 kvadratkilometer och inom området finns ca 100 mil farbara vattenleder.
Den delen vi besökte och som vi besökt flera gånger tidigare, ligger intill staden Lübbenau, känd som staden med båtarna.

Hamnen i Lübbenau med restauranger och plattekor

Som förstagångsturist väljer man oftast en guidad tur med en gondolliknande platteka. Utbudet är stort, det finns allt från 2-timmars turer till en 8-timmars i labyrinten av vattenvägar och på många turer tar man paus på någon restaurang. Det vanligaste valet är en 2-timmars tur till Lehde som ligger ca 3 kilometer öster om Lübbenau hamn.
Plattekorna styrs av en rorsman som står längst bak på båten. Han har som enda hjälpmedel en fyra meter lång åra som han både skjuter båten framåt med och styr med. Sättet är snarlikt det man använder sej av på Venedigs vattenvägar och det är därför området kallas ”Spreewalds Venedig”.Kanot och cykeluthyrning är en annan inkomstkälla. Att glida fram helt ljudlöst i en kanot på spegelblankt vatten med små bosättningar och byar i gläntor där solstrålarna tränger igenom den täta skogen, är faktiskt helt sagolikt.

En tur i en egen kanot i deltaområdet överträffar det mesta

I deltalandskapet och området runt Lübbenau finns förutom alla vattenvägar ett stort utbud av markerade cykelleder som är väl värda att prova på. Det är en annorlunda och rogivande upplevelse att cykla på de spindelvävsliknande myllret av stigar mellan vattendragen långt från biltrafikens buller.
Efter tre dagar i Spreewald anslöt Eva och Göran, ett av paren som vi tillsammans planerat årets semester med. Vi fick en eftermiddag i hällregn tillsammans under markisen innan det var dags att nästa dag dra vidare söderut.
Det som förvånar är att svenskarna inte hittat hit, trots att det bara ligger 7-8 mil söder om Berlin. Inte vid något av våra besök har vi sett någon svenskregistrerad bil, men nu var vi i alla fall två, till campingvärdens förvåning.

Världens vackraste by
Efter fyra övernattningar på Spreewald Natur Camping var det dags för förflyttning igen. Lübbenau med Spreewald är en underbar plats som vi gärna återkommer till igen. Campingen är i det stora hela också mycket bra och jag ger den 4 husbilar för service och standard samt 5 husbilar för läget.
Planerna för dagen var 43 mil söderut till Cesky Krymlov, i Tjeckien, som av många får utmärkelsen ”Världens vackraste by”.
En på förhand lagom lång tripp på 5-6 timmar trodde vi, men ack vad vi bedrog oss. Tina, vår GPS, och Helena brukar inte alltid vara överens om vägval, men på denna resa hade frugan inte karta med sej så hon litade helt på Tinas kommandon. Det gjorde inte jag däremot. Vårt sällskap, som limmat sej fast bakom vår ”Storknas” hade också en GPS, med samma vägval som Tina, så dom undrade va´ i h… vete jag höll på med när jag valde en annan väg i en rondell och hamnade på småvägar uppe i bergen. Men med facit i hand var det ett väldigt vackert vägavsnitt utmed en flod och det blev även en trevlig studie av den Tjeckiska landsbygden.
Mitt vägval tog lite längre tid än beräknat men det var inget mot de stopp som den tunga trafiken orsakade vid vägbyggen och framförallt när vi skulle förbi Prag.
Ett antal timmar senare än planerat checkade vi in på Camping Paradijs några kilometer utanför den gamla stadskärnan i Cesky Krymlov.
Taxin körde oss ända in till centrum och med vidöppna sinnen för nya synupplevelser, begav vi oss in i vimlet med fototörstande turister.
Asiaterna, som var den totalt dominerande folkgruppen i byn, fanns överallt, i stora grupper, små grupper eller enskilda och alla var rustade till max med mobiler, kameror, kamerastativ och selfiepinnar.
Även vi sökte det perfekta objektet med våra amatörmässiga digitalkameror. Det var svårt för allt var hur vackert som helst så vi förevigade mer på kvantitet än kvalitet.

Uteserveringarna var många utmed ån som omgärdade byn


Många anser att Cesky Krymlov är väldens vackraste by

Efter mörkrets inbrott och mättade av allt vackert, lämnade vi asiaterna som fortfarande sprang runt med kamerautrustningarna i högsta hugg.
Om Cesky Krymlov är världens vackraste by överlåter jag till betraktaren att avgöra. Alla har inte samma smak men själv tycker jag att den var väldigt, väldigt vacker. Eftersom jag inte sett allt så kan jag bara bedöma den som den vackraste byn jag sett hittills.
När vi kom tillbaka till campingen visade termometern på 13 grader så vi tog ett enhälligt beslut att fortsätta söderut, mot varmare breddgrader, redan nästa dag.

Betalvägar
Det blev alltså bara en övernattning utanför ”Världens vackraste by”, men vi hoppas att någon gång ha vägarna hit igen.
Paradijs är en enkel familjär och mysig camping precis så som jag önskar att campingar skall vara. Därför ger jag den 5 husbilar för mysfaktorn, 4 husbilar för service och 2 husbilar för standard och läge.
Dagens etapp, bara 20 mil längre söderut, var till Salzburg, staden som är mest känd för sina berg, där delar av filmen ”Sound of music” spelades in.
Än en gång strulade jag till det för Tina och än en gång hamnade vi på den vackra men tidsödande tjeckiska landsbygden. Eva och Göran, som fortfarande satt som fastlimmad bakom ”Storknas”, började i förtäckta ordalag ifrågasätta min kompentens. Detta med all rätt. Men det var inte bara det som strulade denna dag, vilket inte får ses som en dåres försvarstal.
När vi körde in i Tjeckien monterar man en box i framrutan som registrerar när man passerar betalningspunkter på motorvägarna. Dosan laddades med pengar som skall räcka för den planerade resan genom Tjeckien och den skall lämnas tillbaka när vi lämnar landet. Om den inte lämnas tillbaka, så bötfälls man enligt instruktionen.
Det var nu Helena fick sitt första adrenalinpåslag. Eftersom jag lämnat betalvägarna, för att se hur den tjeckiska jordbrukaren lever, passerade vi gränsen till Österrike på en mindre allmän väg. Gränsstationen var helt obemannad och hur vi än letade hittade vi ingen återlämningsstation för vår betalbox. Alla vi frågade ryckte bara på axlarna, vi blev helt enkelt inte av med boxarna. Ett sånt j… la system. Även Göran fick en pulshöjare och tog till orda… hur svårt kan det vá att inom EU ha ett enhetligt system i stället för dessa krångliga hemmasnickrade varianter som finns i de olika sydeuropeiska EU-länderna.
När vi granskade instruktionen lite närmare visade det sej att man har en viss tid på sej att skicka tillbaka boxen per post, vilket ju kändes som en lättnad.
När vi kom in i Österrike är det ett liknande betalsystem på motorvägarna fast med en annan box, en EasyGo+ som drar pengarna direkt från ditt konto enligt ett avtal som tecknats med ett danskt företag.

Varje gång man passerar en betalpunkt piper det med en signal i dosan. Om det blir fyra snabba pip är det något som är fel och då måste man genast söka upp någon återlämningsstation för att åtgärda felet. Det pep fyra gånger i vår dosa och på den första tappen vi besökte fattade man ”nada”. Damen föreslog att vi skulle betala kontant för den sträcka vi kört vilket vi gjorde. Efter några knapptryckningar på datorn lovade damen att EasyGo+ skulle fungera igen. Med spänning såg vi fram mot nästa betalpunkt… och vad hände… jo det pep återigen fyra gånger.

Nu kom hustruns andra adrenalinhöjare för det var hon som hela tiden fick sköta snacket. In på nästa station, 10 personer före i kön och samma procedur som på den förra stationen.
Nu gav Helena sej inte så damen i kassan kallade till sej en dansk som fanns i kulisserna och som kunde konversera med oss på danska. I Österrike talar man nämligen tyska, bara tyska… punkt slut, oavsett vilken nationalitet turisten har.
Dansken talade om hur vi skulle förfara efter hemkomsten med vår EasyGo+ och efter ett bra samtal fick vi ytterligare en box, en österrikisk, så nu hade vi 3 boxar. Hallå eller!

Vid tretiden checkade vi in på Camping Nord-Sam strax utanför Salzburg. En körsträcka som normalt tar 2,5-3 timmar tog nu dryg 7 timmar. Detta är verkligen slöseri med dyrbar inarbetad semestertid.
Vårt främsta syfte med Salzburg var att få avnjuta en äkta österrikisk Wienersnitzel, vilket ju inte fanns på campingen.
Vi tog cykelbanan längs med floden Salzach in mot stadens centrum och efter ett besök på en kilometerlång marknad utmed floden hittade vi en härlig uteservering med vita dukar i en av stadens gränder.

Nöjda och glada med vita dukar och favoriten, Wienersnitzel

Wienersnitzeln och det personliga dryckesintaget blev till full belåtenhet och precis så bra som vi föreställt oss.
Det tredje resesällskapet, Eva och Dennis, anslöt på kvällen efter att ha sträckkört hemifrån. Dom hade ingen GPS som ledde dom på villovägar och dom körde inte genom Tjeckien.
Efter sedvanliga kramar och välkomstfraser dukade vi upp med sill och nubbe i ett väder som för stunden släppte fram solstrålarna. Äntligen ett midsommarbord utan regn.

Sent midsommarfirande i Österrike, i sol och värme

Trippelbron
Två övernattningar blev det på Camping Nord-Sam i Salzburg. Staden är vacker men i mina ögon något överreklamerad och den tillhör inte min 10 i topp lista. Campingen var inte heller till full belåtenhet.
Tomterna blev lite leriga i regnet och det var väl långt till stadens centrum. Därför ger jag Nord-Sam 3 husbilar för standard och läge men servicen var hel ok och får 4 husbilar.
Målet för dagen var Ljubljana i Slovenien. Det var söndag med många helgfirare i rörelse, men de 28 milen rullade på bra ändå. En del kortare stopp blev men det berodde, än en gång på att vägarna är avgiftsbelagda.
I Slovenien finns det, tack och lov, inga dosor. Där tar man en biljett vid första betalstationen och betalar när man kör av motorvägen. Ett enkelt gammalmodigt och beprövat system som fungerar utan datateknisk hjälp och problem.
Ljubljana var för oss en överraskande trevlig stad som vi gärna besöker vid fler tillfällen. Hela den gamla stadsdelen är bilfri och allt är uppbyggt runt floden River Ljubljanica Kanal som delar staden i två delar. Båda sidorna på flodens strandkant täcks av uteserveringar som överlappar varandra och trots detta så var det nästan fullt överallt i det vackra vädret.
Det mest fotograferade i Ljubljana är utan tvekan Trippelbron, tre mycket vackra broar som på ena sidan sitter samman och likt en solfjäder breder den ut sej med några meters mellanrum på motsvarande sida.

Den spektakulära trippelbron som sammanbinder staden

Adriatiska havet
Det blev bara en övernattning i Ljubljana eftersom vi förbokat plats på Camping Polari i Rovinj. Campingen, Ljubljana Resort, som vi lämnade var i stort sett lika trevlig som staden och jag ger den 4 husbilar rakt över alla kategorier.
Återigen väntade en kortare etapp på ca 20 mil. Första delen på härliga motorvägar men när vi närmade oss gränsen till Kroatien blev vägen smalare och kurvigare. Någon kilometer före gränsstationen blev det tvärstopp.
Efter en halvtimmes snigelfart, framme vid flaskhalsens mynning, gränsen, stoppades vi av militäriskt klädd personal med spikraka ryggar, spända blickar och neddragna mungipor. En barsk dam ropade DOKUMENTE !!! och snabbt fick vi fram våra pass. Efter en noggrann granskning av passen frågade damen med militärisk skarp röst och ännu hårdare blick om vi var ensamma i bilen. Helena gjorde en vänlig gest som visade att hon var välkommen in för att titta, men det blev för mycket så hon viftade i väg oss.
Jag kan förstå att man har kontroller för människosmuggling och sådant men måste man se helt jä…la livsfarlig ut för att utöva dessa kontroller. Det hade känts mindre olustigt om gränsvakterna varit normalt klädda och att dom bemött oss på ett vänligare sätt, kanske önskat oss en trevlig resa eller något i den stilen. Den militanta attityden känns inte bra och borde kanske inte ens finnas inom EUs gränser för man får väl ändå utgå från att 99,99 % av alla som passerar är helt vanliga människor utan kriminella syften.
Klockan 12,05 såg vi från höjderna ovanför gränsen, första skymten av Medelhavet och någon timma senare, när vi stod i kön till incheckningen på Polari Camping slöt den fjärde husbilen, med Anette och Kent, upp bakom oss.
Redan i planeringsstadiet ingick det att vägvalet, för att komma till Rovinj, var upp till var och en och nu var vi alla samlade.
Efter sedvanliga kramar, incheckning, uppställning av fordonen och första drinken svald, låg det åtta kritvita kroppar och plaskade i det kristallklara vattnet, likt isbitar som flyter runt i en Gin och Tonic.
Nu var äntligen väntan över, nu var vi framme helt enligt de planer som gjordes en mörk januariafton i Alingsås.

Rovinj, Kroatien
Pulahalvön, eller Istrien som den egentligen heter, ligger i den norra delen av Kroatien och gränsar mot Slovenien. Rovinj ligger ungefär på mitten av Pulahalvöns västra kust och ca 5 kilometer söder därom ligger Polari Camping.
Hela denna kuststräcka är mest känd för sina fantastiska bad. Vattnet är helt kristallklart med flera meter glasklar sikt till botten. Det kristallklara vattnet beror i första hand på att botten är stenig och fri från sand och andra mindre segment. Den steniga bottnen gör det svårt att komma ut i vattnet, vilket man avhjälpt med bryggor, badstegar eller ramper på flertalet campingar.
Bad, cykling och samvaro var det primära med denna förbokade vecka och det uppfylldes mer än väl.
Vi startade t.ex. en grupp som skulle hoppa i plurret varje morgon klockan 7 men redan den första morgonen lämnade halva gänget walk over. Några mornar senare kastade Helena in handduken och kvar var bara jag, Göran och Dennis. Innan veckan var slut hade även Göran gett upp.
Jag är över huvud taget ingen badnymf men jag måste säga att en bättre start på dagen, än ett dopp i ett härligt, något sånär varmt hav, i soluppgången är svåruppnåeligt.
Dagarna flöt på, vissa solade mer än andra, några cyklade mer och en del satt under parasollen och svalkade sej med något kallt. Det var ingen ankmarsch men oftast åt vi lunch och kvällsmat tillsammans, på någon bar eller under markisen.

Samkväm under markisen med hög mysfaktor

Umgänget var helt fantastiskt med skratt, gliringar och högt i tak. Stämningen var rå men hjärtlig, precis som det skall vara om man vill ha det trevligt. Eventuella politiska inslag kvävdes ganska snabbt.
Vid några tillfällen cyklade vi utmed kustremsan in till Rovinj och stadens gamla stadskärna som är uppbygg på en hög kulle. Smala stensatta gränder, runt hela kullen, leder upp till kullens topp och stadens stolthet, kyrkan Sankta Eufermias, som med sin höga höjd kan ses vida omkring från både land och hav.

Sankta Eufermias står stolt på sin höga kulle

Stadens uppkomst vet man inte så mycket om men den nämndes i skrift av en präst på 700-talet. Den nuvarande kyrkan byggdes på 1700-talet på resterna av en äldre kyrkobyggnad.
Förutom all kulturhistoria i den gamla stadskärnan finns det gott om utskänkningsställen och ”måste ha” grejer i de smala gränderna. Allt för att locka turister. Ett besök här en ljummen afton är verkligen en höjdare som etsar sej fast på hårddisken så hårt att den knappast går att deleta.
Även i den modernare stadsdelen vid hamnen duggar uteserveringarna tätt. Kort och gott, Rovinj med sina ca 14 000 fastboende är en turistvänlig stad, vilket många, många fler än vi hade upptäckt.

Rovinj är en mycket intressant stad med mycket av allt

En vecka går fort, för fort kan tyckas ibland. Vår sista eftermiddag tillbringade vi i och runt husbilen för det finns alltid lite att plocka med när man skall göra en förflyttning. På kvällen hade vi gemensamt restaurangbesök och därefter samkväm under markisen med glada och högljudda skratt.
Morgonen innan vår resa fortsatte till Krk tog vi avsked med Anette och Kent som valt en annan ö ytterligare några 10-tal mil längre söderut. Det var många kramar och lycka till innan våra vägar skildes för denna gång.
Det finns alltid delade meningar om en campings standard. Några nackdelar med Camping Polari, enligt min mening, var att den inte var anpassad för rörelsehindrade, det fanns t.ex. ingen möjlighet för rullstolsbundna att ta sej ut i vattnet. Hela campingen var hårt sliten med dåligt underhåll och eftersatt skötsel på växtligheten. Trots att allt var slitet så var städningen och service i hygienutrymmena till full belåtenhet. Campingens läge är helt fantastisk och tomterna var både stora och lättillgängliga, även för större ekipage.

Gott om plats för både ”Storknas”, markis och Sun View

Aktiviteter för barnen med vattenland, rutschbanor o.dyl.  var också helt fantastisk.
Jag ger Camping Polari 5 husbilar för läget och servicen, 4 husbilar för tomternas storlek och lättillgänglighet och 2 husbilar för skötsel och underhåll. Handikappanpassning och mysighet får ingen husbil alls.

Krk
Efter ca 14 mils körning utan några nämnvärda incidenter checkade vi in på Camping Jezevac i byn Krk på ön Krk. Vi hade förbokat tre platser och dom vi fick låg strax intill varandra.
När vi började baxa in husbilarna visade det sej att vår plats var för liten för ”Storknas” så vi bytte plats med Dennis vars husbil i sin tur var mer anpassad för Görans plats. Hur som helst, med lite flyttning hit och dit och med goda grannars hjälp kom vi till slut tillrätta.
Fortfarande var vår plats för liten för att veva ut markisen vilket vi inte påtalade för vi skuggades ändå av ett träd.
Någon timme efter att vi ställt i ordning det mesta och svalt ankommaren, banade några kraftiga vindbyar väg för ett välbehövligt regn med åska och regnbåge.

En vacker regnbåge avslutade den befriande åskskuren

Det var välkommet i den kvalmiga och syrefattiga värmen som framkallat svettpärlor på min indianfärgade kroppshydda.
Våra fem dagar på Krk blev snarlika dagarna vid Rovinj. Sola, bada, cykla och umgås. Även här fanns det en hamn och en gammal stadskärna, betydligt mindre men med gångavstånd från campingen.

Staden Krk med kyrkan och hamnen sedd från campingen

Våra 7-dopp fortsatte och nu var även Helena och Göran med på banan igen, men det var bara jag och Dennis som fullföljde samtliga 12 morgondopp.

Badpojkarna som badade i soluppgången varje morgon

Ön Krk är den näst största ön i Adriatiska havet, något mindre än Cres som ligger något längre västerut.
Staden Krk är störst på ön med ca 6 000 fastboende. Efter freden i Schönbrunn (1815) kom staden att tillhöra Österrike och efter första världskriget övertogs den av Sloveners, kroaters och serbers stat.
En del av stadsmuren samt vakttornet och två havsportar byggda i venetiansk stil är fortfarande bevarade.

Liksom på andra större campingar är utbudet stort på aktiviteter, tjänster och utflykter.
På Jezevac fanns ett antal massörer som i små tält utförde sina tjänster. Dessa utnyttjades flitigt av campinggästerna. Varför förstod jag inte, eftersom många såg ut som om dom blivit överkörda av en vält när dom lämnade massagetältet. Helena var, trots denna omilda behandling, helnöjd.
Det fanns även FiskSpa en bit utanför campingen som jag och Helena provade på. FiskSpa är ett fotbad med små med fiskar, Garra Rufa, som livnär sej på dina fötters döda hudpartiklar. Behandlingen känns som små lätta elstötar när ett 50-tal små fiskar nopprar bort de döda hudcellerna. Det var en kittlande och annorlunda känsla som jag gärna provar på igen.

Helena tycker det kittlar

Vi valde även en heldagstur till Plitvicesjöarna som är en av åtta Nationalparker i Kroatien. Det var ca tre och en halv timmars restid, en väg, mellan campingen och nationalparken. Resvägen blev inte så tråkig som man kanske skulle tro för det fanns en hel del intressant att se ute på den kroatiska landsbygden. Vår verbalerotiska guide höll oss vakna med information om kriget mellan 1991-2001 som delade upp Jugoslavien i sex nya läder, fattigdomen utanför kustremsan, turistinvasionen och mycket, mycket mer.
På våren 1991, under Jugoslaviens upplösning, blev Nationalparken platsen för ”Plitvices blodiga påsk” den första beväpnade konfrontationen med dödsfall som utgång.
Under bussresan såg vi fortfarande kulhål i fasader som man ännu inte hunnit, eller haft råd att renovera.
När man ser sådant så känns det väldigt, väldigt nära helt plötsligt.

Plitvicesjöarna

En av åtta Nationalparker i Kroatien 

Jag kan direkt säga att den guidade turen i Nationalparken var på tok för kort. För att kunna tillgodose alla synintrycken i denna fantsiska natur hade vi behövt minst den dubbla tiden.
Nationalparken, som är den mest kända i Kroatien, anses vara en av de vackraste sevärdheterna i Europa. Hela parkområdet är på knappt 30 000 hektar och finns sedan 1979 med UNESCOs världsarvslista.
Sjöarna, som är belägna mellan bergen Mala Kapela och Licka Pljesevica, är bundna till varandra genom vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på 156 meter. Inom naturreservatet finns totalt 16 sjöar som med sina spegelbilder av himmelen lyser upp den mörka gamla bok- och barrskogen. I den täta skogen lever både varg och björn och det finns 140 registrerade fågelarter samt gott om fisk i de skyddade vattendragen.

Det finns två entréer till Nationalparken och vår guida startade i den övre delen.

Den lilla färjan över Nationalparkens största sjö, Kozjak

Vi möttes av en oerhörd massa människor med samma intresse som oss men eftersom vår tur var förbokad smet vi förbi vissa köer. Vandringen började med en kortare båttur över Nationalparkens största sjö, Kozjak, och därefter började klättringen uppåt mot de sex största sjöarna i övre området.
Leden guiden valt var bra för vi gick hela tiden med fallen framför och ovanför oss vilket gav fantastiska synintryck och fotomöjligheter.
Det var mycket folk och det var väldigt trångt på lederna som, förutom naturstigar, bestod av spångar och trappor av trä.

Lite försiktighet fick ibland iakttagas


Träbroar och spångar smälter in i naturen

Det var ändå lättvandrat men det blev ofta långa köer när fotointresserade stannade upp för att ta den perfekta bilden.
Min bild av ett vattenfall är vatten som med stor hastighet slungas ut över en brant kant. Riktigt så ser inte fallen ut här.

En annorlunda syn på vattenfall

Från håligheter i berget, från trädrötter och annan vegetation strömmade det ut kraftiga vattenstrålar på olika håll i fallet. Det kunde vara ett tiotal strålar, med olika tjocklekar och med några meters mellanrum på samma plats, likt en jättestor dusch med en brunn/liten sjö som samlar upp vattnet nedanför. Fantastiskt häftigt.
När vi gått runt de större sjöarna i det övre området var det transport med tågbuss till den nedre entrén.

Kolla vandringsleden med de små människorna ovanför fallet

Nu var tiden knapp, vilket guiden påtalade vid fler tillfällen så det blev tyvärr en förkortad tur i det nedre området. Men vi fick åtminstone se och fota Plitvicesjöarnas stolthet, det drygt 70 meter höga fallet, från en utsiktsplats innan det bar av hemåt igen.

Som sagt, det fanns gott om vackra vattenfall i parken men det fanns även spegelblanka vattenytor utmed vandringslederna.

Några av alla spegelblanka sjöar i den grönskande naturen

Hela vandringen tog knappt 4 timmar, men med facit i hand hade vi behövt minst det dubbla för det var många leder och fall som vi tvingades hoppa över.
Det finns kanske en mening med det, för nu är det mycket möjligt att vi planerar in Plitvicesjöarna i någon framtida resplan, men då tar vi husbilen dit.

Gasteinerdalen
Efter fem underbara dagar med utflykt, regn och åska tillsammans med sol och härliga bad var det dags att rikta ”Storknas” mot norr igen.

Camping Jezevac var en mycket välskött camping i alla delar. Hygienutrymmena t.ex. var i stort sett bemannade dygnet runt. Det såg påkostat ut med vackra stendekorationer, murar, plattbelagda gångar och välskötta växter. För oss som växt ur den modiga tonårskostymen fanns det både badbryggor och handikappsramper som underlättade badandet.
Helt enkelt en camping för både äldre och yngre.

En trygg badramp för oss som nått försiktighetsåldern

Det enda som håller ner fullpoängaren är att tomterna inte har hängt med i utvecklingen.
Dom är mer anpassade för Fiat 500 och tält än för dagens större fordonspark. Därför ger jag inte Camping Jezevac fullpoängaren, den får i stället 4 husbilar och ett tält.

Framför oss låg drygt 40 mil till Gasteinerdalen vilket inte var med i vår tidigare planering. Men vårt resesällskap ville gärna åka till Bad Gastein och eftersom det är en av våra favoriter så ombestämde vi oss.
Vi valde de första milen på den tyska landsbygden för att slippa trafiken runt München vilket, med facit i hand, kanske var så där genomtänkt. På den tyska landsbygden finns det många små byar och städer med mycket trafik. Stoppen var kanske inte så långa, men många.

Sista milen i Gasteindalen är fantastiskt vacker med höga snöklädda bergstoppar, härliga österrikiska små byar, fäbodvallar och en slingrande flod, Gasteiner Ache, strax intill vägen.*
Vid fyratiden checkade vi in på Camping Bertahof mellan Bad Gastein och Bad Hofgastein. En mysig camping som vi besökt vid tidigare tillfällen.

En vacker reception på en härlig camping

Vi fick bra platser och när solen försvann bakom de höga bergen var det dags att leta fram för långa benkläder. Efter ett 40-tal mil norrut sjönk kvällstemperaturen från behagliga 26 grader till 16 grader.
Första dagen i Bad Gastein regnade bort, men ett lunchbesök på Salzburger Hof blev det i alla fall. Nästa dag i strålande solsken tog vi linbanan från Bad Gastein upp till Stubnerkogels topp på drygt 2 200 m.ö.h.
Från denna plats har man en fantastisk utsikt över dalen nedanför och Gasteiner Ache som likt en tunn rännil ringlar sej fram mellan byarna. Efter promenader på toppen med besök på utsiktsplatserna, topprestauranten och den spektakulära hängbron beslöt vi oss för att gå den slingriga stigen ner till mittstationen som ligger ungefär halvvägs ner i branterna.
Min något överviktiga kropp kommer alltid till sin rätt när jag cyklar i nerförsbackar, men det gjorde den inte i brant nedförslut på en ojämn stig.
Dom andra, med mer normala kroppsvikter, bar på lätta ryggsäckar. Jag bar också på en ryggsäck plus en magsäck, inklusive omkringliggande delar, på drygt 100 kilo.
För att undvika fritt fall utför berget tvingades varje fotisättning bromsa upp alla dessa kilon och jag vill lova att det var många fotisättningar innan jag nådde mittstationen.

Hur kan någon ens komma på en så fantastiskt urfånig idé

På darriga skakiga ben anlände jag mittstationens utskänkningsställe just som de andra fick in varsin öl. Om det var den första vet jag inte men jag vet att mitt självförtroende fått sej en rejäl omgång. Med darr på rösten bad jag Helena beställa en öl till mej samtidigt som jag tycktes se små skadeglada leenden på mina så kallade ”kompisars” läppar.
Hur som helst avslutade vi dagen på Bertha Hofs Restaurang med en utsökt Schweinshaxe.
Schweinshaxe är en tysk-österrikisk nationalrätt gjord på fläsklägg. Det råhuggna höftbenet läggs direkt på grillen med svål och allt vilket gör att svålen blir väldigt knaprigt. Hela köttklumpen serveras vanligtvis på en värmeplatta med senap och surkål.
Rätten är exakt lika god som den ser oaptitlig ut.

Norrut
Vi lämnade Gasteinerdalen efter bara två övernattningar, viket kändes som för kort, men nu började hemlängtan sätta sina spår.
Camping Bertahof har det där lilla mysiga familjära som oftast saknas på större campingar. Här är man du och tjenis med personal och ägare som alla månar om att man har det bra.
Vi har vid ett flertal tillfällen campat här och betyget blir alltid 5 husbilar från min sida. Här finns allt fast i mindre skala och dessutom har dom en mycket utsökt restaurang med en väldigt påkostad uteservering.
Målet för dagen var Regensburg, drygt 40 mil rakt norrut. Tyvärr hittade vi ingen ledig övernattningsplats där så damerna sökte febrilt i sina mobiler efter något i närheten. Eva hittade till slut en ställplats vid en sjö några mil ytterligare norrut som vid framkomsten visade sig ha lediga platser.
Termometern stod på 40 grader och solen brände som outspädd 80-procentig Rom. Sjön såg inbjudande ut men väl framme vid strandkanten visade det sej vara mer dypöl än sjö. Enda räddningen var ändå att slänga sej i den något svalkande lervällingen.

Kvällen avslutades i lugnets tecken och innan läggdags var det kramar och lycka till för morgondagen skulle skilja våra vägar åt, för denna gång.

Avsked, för denna gång i 30-gradig kvällsskymning

De andra paren skulle till Spreewald och vi, det vill säga min hustru, ville hem.

Marielyst, Danmark
Redan före klockan 7 startade vi vår 70 milafärd mot färjan i Rostock. Det flöt på otroligt bra på Autobahn denna dag. Inga stopp, inga incidenter, det bara rullade på. Redan klockan 3 kunde vi köra ombord på färjan och då hade vi även hunnit med ett besök på Border Shop.
Någon mil från Gedser, där färjan lägger till, hittade vi Marielyst Ny Camping. Det regnade och hade så gjort sedan några dagar tillbaka. Platserna, som var gräsbeklädda, såg väldigt vattensjuka ut men vi hittade ändå en som vi vågade backa ut vår 5,5 tonnare på, vi skulle ju bara övernatta där.

Tjörn
Vi vaknade av att regnet smattrade på taket. Oron steg, kan vi komma loss från den sumpiga gräsplatsen. Det gick, tack och lov, utan större besvär så det var bara att checka ut när receptionen behagade öppna.
Vi var för kort tid på campingen för att kunna poängbedöma den, men det vi upplevde var ändå att den tillhör kategorin ”mysiga campingar”.
Hela vägen hem, ca 50 mil, körde vi i regn eller ösregn. Det regnade till och med så mycket att Helena inte propsade på ett besök i Ullared, viket är brukligt när vi har vägarna förbi.

 

Kort sammanfattning
Vi tar det negativa först så är vi av med det. Trafiken, främst den tunga, måste man på något sätt lösa i hela Sydeuropa.
Det är inte acceptabelt att stå i bilkö, drygt en hel timme, för att betala några futtiga Euro i tunnelavgift.
Förutom tiden, vart tog miljötänket vägen.
Slutgnällt för denna gång.
Vägvalet till Kroatien och våra nya besöksmål var över förväntan bra.
Enda önskemålet, med facit i hand, var en övernattning till i både Cesky Krymlov och Ljubljana och i stället hoppa över Salzburg.

Cesky Krymlov


Ljubljana

Rovinj är en mycket trevlig stad att flanera i. Trevligaste sättet att åka mellan Rovinj och Polari Camping är, förutom cykel, taxibåt.
Vi tog även en båtsafari för att se på delfiner i sin naturliga miljö.

Delfiner som hittat andningshål mellan alla båtar.

Vi var långt ifrån ensamma på den plats där man garanterade att delfinerna fanns och visst såg vi några som hoppade och lekte mellan alla båtarna.
Kul med delfiner, men det vackraste var bilden av alla båtsilhuetterna i solnedgången.

Båtsafari med vacker solnedgång på Medelhavet

Staden Krk lika intressant att flanera i som Rovinj fast i mindre skala. Däremot var det gångavstånd till allt.

Staden Krk

Plitvicesjöarna var semesterns absoluta höjdpunkt.

En riktig turistmagnet

Av många ansedd som Europas vackraste plats men tyvärr fick vi för få timmar i parken denna gång. Detta kan man ju bocka av vid något annat tillfälle.


Det var vi som var med, plus kameragubben


Snygg uppställning på Camping Bertahof

 

limfjorden-19
Det blir som det blir,
när det inte blev som det skulle

Varje år, i samband med Helenas födelsedag, planerar vi in en höstresa med husbilen. Resorna varierar år för år. Vi har t.ex. varit i Ahrdalen, Tyskland på vinvandring, besökt Tropical Island som är världens största inomhusanläggning för badsugna, kuskat runt på Österlen osv.
Årets planer var en cykelsemester, eller träningsläger, eftersom Helena planerar att cykla tjejvätten 2017.
Vill man cykla så finns det inget bättre än cykellandet Danmark som har ett otroligt utbud på bilfria cykelleder.

Resan startade med en färjetur från Göteborg till Frederikshamn i Danmark. Campingcyklarna var utbytta mot våra racercyklar för nu skulle vi träna cykling, inte promenadcykla som våra ordinarie campingcyklar passar bäst till.
Frukosten intogs på färjan och eftersom det var starten på vår höstsemester så kostade vi på oss en Tuborg också. Det tillhör inte vanligheterna att vi dricker öl till frukost men man skall ju ta seden dit man kommer, sägs det.
Färjeturen gick bra men det blir lite segt att vara till sjöss i närmare 4 timmar. Första stoppet i Danmark var några kilometer söder om Frederikshamn vid en tillbehörsbutik för campare. Den var stängd… det var lördag och i Danmark tycker vissa butiksägare fortfarande att personalen bör ha samma rättigheter till ledighet som övriga arbetare. Vad jag inte förstår är hur folk som arbetar skall hinna göra sina inköp när det är stängt på deras fritid, men på något sätt så löser dom det, för de allra flesta ser ut att ha det dom behöver. Men skit samma, det blev inga onödig inköp som det lätt kan bli när frugan skall shoppa loss.
Semestern var som sagt, i första hand ämnad åt motion i form av långa cykelturer, men det blir inte alltid som man tänkt sej. Efter ett tiotal mil checkade vi in på Sölyst Camping i Nibe. Där plockade vi ut allt från grill till mattor ur ”garaget” som det stora lastutrymmet på husbilar kallas. Allt utom cyklarna!!!
Vädret var så underbart att vi istället satte oss med varsitt glas rött och blickade ut över
Limfjorden som låg spegelblank bara ett tiotal meter från vår boplats.
limfjorden-13
Jag tar tillvara en av höstens bonusdagar

limfjorden-12
Liksom mannen i båten som glider förbi på ett spegelblankt innanhav

Vi njöt till fullo av det underbara höstvädret tills vi fick besök av ett antal små knottliknande varelser som tycktes trivas bra i vårt sällskap.
Vi kämpade för att hålla dom utanför vår integritetszon, men dom verkade helt outtröttliga och dom var fruktansvärt många. Dom enda som blev trötta var vi, armarna stumnade och humöret visade tendens till avigsida.
Efter en stunds fäktande tvingades vi välja flykt före strid. Det kändes lite surt att behöva gå in i det vackra vädret med efter någon halvtimma började det regna och då vände humöret till det positiva igen. Detta var ett av de få tillfällen som man gläds åt regn.
Än mer uppmuntrade blev vi när vi från åskådarplats såg två gubbar som rastade sina hundar. Den ena, en jättestor Sankt Bernhardshund, kom släpandes på en mager skinntorr gubbe och den andra mannen, som var stor och tjock, motionerade en liten bjäbbig vägkorsning.
Den lilla bjäbbiga ville hela tiden leka med bjässen som inte alls var road utan fortsatte helt oberört att släpa runt på den skinntorre.
Efter en stunds irritation av den lilla bjäbbiga blev Bernhard ”skitnödig”.  Han satte sej vid strandkanten och la av och en jättehög pyramid. Gubben i andra änden på hundkopplet, som nu hade slaknat, plockade fram sin bajspåse, trädde in handen, så som hundägare gör och böjde sig fram för att plocka upp pyramiden.
Vi förstod ingenting… hur tänkte han där, för det fanns då ingen som helst möjlighet att få in den stora högen i den lilla plastpåsen… han borde trätt en sopsäck på handen i stället.
limfjorden-1
Skådeplatsen där två hundägare bjöd på underhållning

Med bakåtlutad kropp, näsan vänd från Bernhards pyramid och med en lång, lång utsträckt arm försökte han få in lasset i den lilla påsen. Men efter några försök släppte han hund och allt och sprang rätt ut mot sjökanten och la av en maräng.
Hundföraren med den bjäbbiga, höll på att skratta ihjäl sej innan han med bestämda steg gick fram för att hjälpa till. Av kroppsspråket att döma tyckte han att det här var väl inget att banga för. Men efter bara någon minuts arbete med plastpåsen gjorde han precis det Bernhards ägare tidigare gjort, han sprang rakt ut mot sjön och spydde.
Detta fick mej att minnas att jag under en kort period i mitt liv ägt en Sankt Bernhardshund. Varje gång jag hörde minsta lilla muller från Bernhards mage flydde jag i panik ut i det fria, för även en ohörbar gasutträngning från den bakre ventilen, aktivetrade kräkreflexerna.
Eftersom vi var i Danmark så lagade Helena till en helt underbar Hackeböff på äkta danska råvaror. Aptiten var väl inte på topp, efter komediföreställningen på stranden, men tillsammans med några glas av det röda blev det en hellyckad måltid.
Som vanligt äter man alldeles för mycket, man blir helt däst, ögonlocken blir blytunga, konversationen avtar undan för undan och till slut hänger huvudet med dubbelhakor mot bröstet likt en spanande gam.
Efter några ryckningar vid hastigt uppvaknande ser man sej om och låtsas som man inte slumrat till. Men det är helt onödigt för partnern sitter oftast också med gamnacke och det är då man passar på att säga, ”det är nog dags att gå och lägga sej nu stumpan, för du sitter ju ändå bara och sover”.
När vi vaknade nästa morgon såg vi att pyramiden på strandkanten var borta. Vart den tog vägen vet vi inte, men det satt några måsar på bryggan som såg väldigt illamående ut.
masar
Det var ovanligt tysta och stillsamma måsar på bryggan

Helena, som fyllde år denna dag, hade ensamrätt till dagens program och efter frukost föreslog hon en cykeltur utmed stranden vid Limfjorden.
Jag gjorde en försiktig antydan till protest för jag tyckte mej se oroväckande tunga regnmoln över sjön. Protesten var helt utan framgång för Helena hade hittat en femöringsstor ljus lucka i det mörka täcket. Dessutom hade hon sett på mobilen att det inte skulle bli något regn.
Det var trots allt hygglig temperatur för en cykeltur men efter bara någon halvmil kom det befarade regnet. Vana som vi är med det danska (o)vädret så hade vi med oss regnjackor och färden gick vidare för det regnade trots allt inte så mycket.
Efter ungefär en och en halv mil fick födelsedagsbarnet punktering samtidigt som vädret övergick från dugg till regn och vinden fick en snabbare och mer horisontell flykt över det platta landskapet. Jag är ju alltid, enligt egen utsago, beredd på det mesta, så jag plockade, stolt fram en ny slang ur min sadelväska.
limfjorden-18
Av med hjulet, av med däcket, ut med slangen, in med ny slang, på med däcket igen, pumpa… det var här ljudnivån blev okontrollerbar

Dropparna blev större och fler och i hällregn under en stor ek påbörjade vi slangbytet. När den nya slangen, efter ett antal okontrollerade svordomar, var på plats visade det sej att nippeln, där man pumpar in luft i slangen, var för kort för vår medhavda enkla cykelpump. Det gick helt enkelt inte att pumpa däcket för den gamla slangen var inte anpassad till de moderna fälgarna som är lite högre. Decibeltalet steg i takt med svordomarnas hastighet.
Att cykla med cykelskor är fantastisk skönt, men att gå i dom är lika fantastiskt obekvämt. Vi var en och en halv mil från husbilen och vi hade följande val, att gå fort eller att gå sakta i ösregnet.
Efter några kilometers traskande på blöta skogsstigar kom vi fram till en asfalterad nedlagd järnvägsvall som enligt kartan ledde tillbaka till husbilen.
limfjorden-20
En fantastiskt härlig promenadväg inga kurvor, inga backar

Då började dom små grå cellerna arbeta igen. Jag kunde ju cykla till husbilen och hämta bekvämare skor till Helena eftersom cykelskorna nu börjat tära på hennes humör.
Sagt och gjort, jag trampade iväg med regnet piskande i ansiktet och när jag efter en dryg halvtimme var framme hittade jag inte bara hennes gympadojor utan också en ”riktig” fotpump i husbilen.
Fortfarande genomblöt, vände jag tillbaka och efter några försök med den nya pumpen fick vi i tillräckligt med luft för att kunna cykla den sista biten tillbaka till husbilen.
Efter ca fyra timmars strapatser i blåst och regn hällde Helena upp ett stort glas Champagne och jag tog ett glas rött i värmen innan det var dags för ett besök på campingens restaurang. Vi skulle ju fira Helenas födelsedag.
limfjorden-24
Helena firar sin födelsedag med rosa Champagne

Det jag beställde hade dom inte för dagen. Av allt som stod på menylista fanns enbart ett fåtal rätter kvar, det var lågsäsong, så vi beställde var sin glutenfri böff och en flaska rött. Vinet var slut men servitrisen rotade fram en överbliven skvätt som vi fick dela på. Innehållet var inte ens värt namnet rödvin, det var surt och på gränsen till att bli ättika.
Det blev en något oansenlig födelsedagsmiddag för Helena, men som vanligt ser hon det mesta med humor. Vi lämnade restaurangen med ett leende. Böffen var sådär, vi blev ju ändå mätta och vetskapen om att vi hade eget gott rödvin i husbilen gjorde ju tillvaron lite lättade.
Ny dag och nya äventyr och jag kände mej sjukt frisk (ja man kan ju undra vart vårt språk är på väg) att ge mej ut på en ny cykeltur. Vädret var soligt men höstkallt, cyklarna blänkte och däcken var pumpade. Nu j… ar skulle det bli åka av.
Vi hade på kartan hittat en cykelled utmed Limfjordens södra strand som verkade bra och planerna var att vända i en liten by, ca 22 kilometer väster om Nibe Camping. Cykelleden gick på asfalt och inga leriga stigar som skapar punktering.
limfjorden-17
Helena startklar för dagens motionsrunda med nypumpat däck

I lätt medvind drog vi iväg och det flöt på ganska bra med en hastighet av ca 25 km/timmen men efter ca 7 kilometer hände det igen, Helena fick punktering.
limfjorden-27
Cykelleden gick bara några meter från Limfjorden strand

Ibland kan det gå år mellan punkteringarna, men nu två gånger inom 24 timmar… helt sanslöst. Vokabulären, som återigen fick en decibelökning, hade inga sedlighetsgränser. Helena försökte dämpa mej för vi stod precis utanför en skola men med vresig blick gjorde jag klart för henne att det var söndag och då skall inte barnen vara här.
Jag hade med mej den sista reservslangen, en modernare med högre nippel, så det var bara att sätta igång med bytet.
Det relativt höga tempot hade fått oss att svettas och när vi stod still i den kalla snålblåsten kom nerkylningen snabbt, jag började frysa. All tidigare entusiasm för en härlig motionsrunda blåste med vindens hastighet bort.
Dessutom var det vår sista reservslang så det var bara att vända hemåt igen. På hemvägen tändes ett mikroskopiskt hopp, vi så skylten på en cykelaffär, men det var ju söndag. Vi tvingades helt enkelt att avbryta dagens motionspass.
Efter lunchen var det dags att räta ut kroppen i horisontalläge och något senare började jag frysa. En förkylning höll på att bryta ut.
Det visade sej vara en riktig förkylning, en sån där som bara vi män kan få med frossa, feberkänsla och ömmande hud.
limfjorden-15
Efter två nätter tvingades vi lämna denna underbara plats

Efter en natt med ömsom frossa och ömsom svettbyar bestämde vi oss för att avbryta ”träningslägret” och dra hemåt. Men först måste vi köra över gränsen till Tyskland för att bunkra som också var ett av målen med resan.
När vi anlände Otte Duborg, inköpsstället i Padburg, ställde jag husbilen lite enskilt vid sidan om, för att underlätta inlastningen av varorna.
När vi kom ut med den första av tre fullastade varukorgar såg vi att en norskregistrerad husbil parkerat bar någon decimeter vid sidan om oss. Hur dom tänkte kan man undra, för själva kunde dom inte komma ut genom sin bodelsdörr, dom måste gått ut vid förarstolen.
Idioter, ropade jag inombords när jag började baxa ut vår husbil för att komma in i våra lastluckor.
Det var kanske ingen stor grej och jag har inga som helst fördomar om våra grannar i väster, men Helena såg direkt att jag var irriterad.
Jag förklarade då för henne hur en riktig manlig förkylning fungerar eftersom hon ju aldrig haft en sån svår sjukdom. Man blir lättirriterad eller rättare sagt, stubintråden blir kortare och man tänder, man blir helt enkelt förbannad.
Direkt efter inköpen i Tyskland bar det iväg till Frederikshamn igen där vi övernattade på en ställplats i väntan på morgonfärjan till Göteborg.
Vi anlände Göteborg vid lunchtid, snopna och besvikna över våra grusade planer som orsakats av en svår förkylning.
Det blev en kort men dyr resa, men det värsta av allt var att vi inte fick avnjuta alla danska traditioner som är brukligt när vi är där.
Inga smörrebröd med en öl och den lille, ingen äkta dansk fläskestek med brun sås, rödkål och vide kartoffler, inga frasiga frukostfrallor med röd salami eller stinkande god ost osv.
Vi kände oss snuvade, blåsta på konfekten och för första gången på mycket länge så hade jag inte ens framme kameran som är brukligt är på våra resor. Som tur var hade Helena knäppt några selfisar mm med mobilen så att vi kan bli påminda om att planeringar, på grund av oförutsedda omständigheter, kan förändrar det mesta.

Kort sammanfattning
limfjorden-21
En riktigt jä… a skitresa som på grund av orsaker blev som den blev, när den inte blev som den skulle


Sträckningen på en oförglömlig cykeltur i regn och blåst

 

 

Signatur Helena o Arly