Vill du känna på lite spänning utöver det vanliga så kan vi varmt rekommendera brovandring över gamla Lilla Bältbron mellan Fyn och Jylland i Danmark. Denna unika upplevelse är den enda i sitt slag som erbjuds i Europa och en av fyra i hela världen. Det unika är att man går på stålkonstruktionens översta balkar, ca 20 meter ovanför vägen och tågbanan och ca 60 meter ovanför Lilla Bälts strömmande vatten.

Eftersom vi befann oss på Jylland beslutade vi oss för att prova på denna annorlunda upplevelse. Vi bokade en passande tid på ”Bridgewalking Lilla Bält” och dagen innan vandringen checkade vi in på Hindsgavl Camping i Middelfart som ligger i direkt anslutning till startplatsen och informationscentralen.

När hela gruppen samlats gav vår guide, Ann Britt, oss en del information om vandringen samt en del säkerhetsföreskrifter. Därefter fick lägga ifrån oss alla lösa ägodelar som kamera, plånbok osv i en box som låstes. Innan vi gav oss iväg fick vi varsin grå engångsoverall och en säkerhetssele som vi skulle ta på oss. De grå overallerna var inte till skydd för våra egna kläder utan för att undvika trafikstörningar med färgglada kläder som lyser upp det gråa stålskelettet.

Omklädda för vandring på en broliknande modell

Från startplatsen till brofästet på Fyn-sidan var det ungefär 5 minuters promenad genom en härlig bokskog ner mot Lilla Bältbrons landfäste. Här återsamlades vi för ytterligare information innan det var dags för de första trappstegen upp till en avsats några meter under körbanan. Halvvägs upp, när vi passerade de höga trädtopparna vid sidan om oss, började man att känna av höjderna och fjärilarna i magen.
På den första avsatsen, drygt 25 meter från backen, var det ytterligare en genomgång av säkerheten. Guiden tittade noga på oss för att se och höra om vi var i stånd att fortsätta klättringen ytterligare drygt 30 meter uppåt. Anledningen till kontrollen, sa hon, är att här är vår sista och enda chans att hoppa av och gå ner igen.

Helena, Millan, Arly och Peter på den första samlingsplatsen strax under vägbanan

Det fanns en person i vår 10-mannagrupp som var något tveksam men som ändå beslutade sej för att fortsätta.
Hittills hade vi inte använt våra säkerhetslinor men nu var det dags att spänna fast dom i glidskenan som skulle följa oss hela vägen upp till toppen, över till andra sidan bron och åter till den plats vi nu befann oss.
Guiden var noga med att poängtera att om någon, efter att vi startat, skulle få höjdskräck, bli sjuk eller på annat sätt måste vända åter, tvingas hela gruppen återvända eftersom alla sitter fasts i samma glidskena utan möjlighet för enskild att komma loss. Enda stället att koppla in och ur sin säkerhetslina på glidskenan är på den plats vi står nu.
Via ett antal trappor kom vi upp till den översta balken på den ”Grå Gamla Damen”, som guiden kallade bron, och på utsidan balken fortsatte vi på en ca 60 centimeter smal stålbrygga. På vår högra sida hade vi den två meter höga översta brobalken och till vänster ett smalt räcke.

När vi nådde den bågformade brons högsta punkt, ca 60 meter ovanför vattenytan, stannade guiden för att informera oss om brobyggets historia samt om byggnader och landskapet vi såg från vår vidunderliga utsiktsplats. Det platta landskapet låg som ett vykort under och framför våra fötter. Det var en helt magnifik upplevelse.

Utsikten var helt bedårande


Den bågformade brons högsta punkt

När vi närmade oss stålkonstruktionens slut på Jyllandssidan, var det dags att korsa bron för att komma över till den andra sidan. För att komma upp på ovansidan av de översta balkarna fick vi klättra på en stege på utsidan av den två meter höga balken som vi haft vid sidan om oss.

Stegen upp till brons ovansida

Härifrån kunde vi se det brobygge som pågick på vägbanan under oss och man kunde även se åt alla väderstreck för nu var vi så högt som det gick att komma på detta stålskelett.

I överkant kan man skönja den nya motorvägsbron


Helena, Millan, Arly och Peter


På den västra sidan ser man det platta Jylland

Vi stannade till för en kort informationspaus och när vi stod där dundrade ett godståg förbi, drygt 20 meter under oss, vilket fick hela bron att vibrera.

Väg och tågbana sett från ovan

När vi klättrat ner på stegen på andra sidan bron var det samma sträcka tillbaka med en lika bedårande utsikt över bland annat den nya motorvägsbron och Lilla Bälts anslutning till Kattegatt.
Efter ännu en klättring upp till bryggan ovanpå fackverket var det dags att ta stegen och trapporna ner till platån där vi för knappt en och en halv timme sedan spände fast våra säkerhetslinor.

Hela vandringen från informationscentralen och åter gick på drygt två timmar med ombyte och den totala sträckan att gå var ca tre kilometer lång.

Sammanfattningsvis var det en helt fantastisk upplevelse som vi för all framtid kommer att ha i våra minnen och som vi inte för en sekund ångrar. Vandringen innehöll allt från stort mod, spänning, pirr i magen till fantastiska synupplevelser och skratt.

 
Höjdmässigt kan man jämföra denna brovandring med en brygga på 20,de våningens utsida av en skyskrapa.

Eftersom det inte var tillåtet att medföra kamera på vandringen har flertalet bilderna hämtats på nätet.

Berte Bed n`Breafast

På E20, mitt emellan Falkenberg och Halmstad, möts man av denna vy. Kanske inget arkitektoniskt underverk, men den gamla kvarnen har en lång och intressant historia och är i dag den äldst bevarade som fortfarande är i full drift.

Berte Qvarn

Bakom kvarnen, från motorvägen sett, gömmer sej Berte Bed n` Breakfast i gamla byggnader som tidigare tillhörde kvarnen. I denna miljö driver eldsjälen Ulrika, en nymodig verksamhet i en gammal miljö.

 

Det kan direkt sägas att Bertes inte är ämnat för den som söker lyx och flärd, men är man det minsta intresserad av en lantlig miljö med gästrum i ett gammalt uthus som inte lämpar sej för funktionshindrade, så är detta ett angenämt och mycket avstressande besöksmål.

Säng från början av 1900-talet

Det finns fyra gästrum i byggnaden, två gemensamma toaletter med dusch och ett litet samlingsrum. Nästan all inredning, möbler, lampor, porslin osv. är från förra århundradets begynnelse och i två av rummen fanns det TV.
Det första vi möttes av när vi anlände Bertes var, förutom en väldigt positiv värdinna, en lantlig idyll med fritt springande höns på den stora
gräsmattan, två mycket vackra tuppar som bevakade damerna och tre underbara katter som strök sej utefter benen.

Tuppen håller koll på sina damer

Ulrika, som värdinnan heter, välkomnade oss och berättade lite om gårdens och kvarnens långa historia. Det var mycket intressant och efter en kortare promenad bjöds vi in i en gammal byggnad, lite vid sidan om gården, där det serverades en härlig egentillverkad varm äppelmust från egna fjolårsfrukter.

I en gammal kvarnstuga bjöds vi på varm äppelmust

Vi anlände Bertes strax efter lunch och i paketet vi beställt ingick övernattning, badtunna, trerätters middag och frukost dagen efter.

Vi var där i slutet på mars och den efterlängtade vårvärmen var inne på sitt tredje bakslag detta år. Växtligeten låg fortfarande i ide´, magnolian och rhododendrons vackra blomsterprakt, som visas på hemsidan, lyste med sin frånvaro.

Efter att vi installerat oss i de vackra rummen var det dags att äntra gårdens vedeldade badtunna.
I ”foppatofflor” och morgonrockar och med egna drycker, eftersom Bertes inte har alkoholrättigheter, trotsade vi kylan med en kort promenad till tunnan där det även fanns en vedeldad bastu.

I badtunnan var det varmt denna tidiga vårdag

Väl omgärdade av varmt vatten och kalla drycker, lögade vi oss i en dryg timme, drack lite gott av det medhavda och mellan varven besökte vi den intilliggande bastun.
Badtunnan och bastun låg vackert i en för årstiden avlövad träddunge strax intill Suseåns strand. Det fanns även möjlighet att bada i ån, vilket vi absolut inte var intresserade av.

Kvällens middag serverades i värdparets bostad.

Värdparets bostad

Vårt sällskap bestod av sex personer men det fanns ytterligare ett 20-tal gäster i den stora vackra salongen. Övriga närvarande var en stor familj som firade sin ”urmoders” 80-års dag med en trerätters middag hos Berte.

Efter att vi inmundigat måltiden och smuttat på vårt medhavda var det dags för quizz, en frågetävling i musik.
Alla fick var sin lapp med ett nummer på och därefter var det bara att leta upp andra med samma nummer. Det blev fem lag med 4-5 personer i varje och när vi grupperat om oss i rummet gav Ulrika oss spelreglerna.
Hon spelade en trudelutt på sitt piano och till varje musikstycke fanns det 2-3 frågor som skulle besvaras.
I det lag jag tillhörde var alla ungefär lika bra/dåliga på musik vilket medförde att vi hamnade näst sist i tävlingen.
Det vinnande laget, där även vårt gäng var representerad, fick var sin fullpackad kasse med allsköns nyttigheter från bygdens gårdar.
Vi avslutade kvällen vid den öppna spisen i vårt lilla samlingsrum och innan läggdags konstaterade vi att det varit en mycket lyckad kväll med många nya upplevelser och intryck. De gamla byggnaderna lockade på något sätt fram ett inre lugn.

Innan vi lämnade Berte Bed n` Breakfast bjöds vi på en stabil frukost bestående av allt man kan tänka sej.
Det fanns allt från gårdens hönor till grannens grisar.

Som sagt, en fantastik och avstressande upplevelse i lantlig miljö, en miljö som verkligen borde uppevas av stressgurkor och statusjägare.

En tidsenlig upplevelse i forntida miljö

 

 
Se fler bilder från resan under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser

Fjällbacka

Äntligen skall våren komma till oss, enligt vad metreologerna förutspått. Påsken närmar sig och vi bestämde oss för att fira helgen i Fjällbacka på Bohuskusten.
Efter några kortare turer med vår nya husbil, Knaus Sky Plus, var det nu dags för den riktiga premiären, en långhelg i det nya boendet. Nu skulle vi bo in oss.

Knaus Sky Plus 2014

Någon riktig vårkänsla infann sig inte när vi på Skärtorsdagen släppte handbromsen. Vädret hade väldigt bråttom, det var svinkallt och stora mörka orosmoln svepte i hög hastighet över Tådåsbergen.
Efter en gungig resa i de hårda vindbyarna var det med skräckblandad förtjusning vi närmade oss det lilla samhället där det förekommer en massa mord. I alla fall om man skall tro på författaren Camilla Läckberg som är uppväxt där.

Skärtorsdag
Fjällbacka ligger bara ett tiotal mil hemifrån, men det var ändå första besöket för vår del och efter några kortare felnavigeringar hittade vi campingen där vi skulle bo.
Vi placerades på en grusgång i utkanten av en stor gräsäng där det redan fanns ett antal norska campare.

Vi avnjuter lugnet före stormen

Strax efter vi anlänt började det att regna.  Vindbyarna tilltog och regnet övergick till skyfall i horisontalläge och på ängen, där norrmännen stod, bildades små sjöar. Det var helt enkelt avancerat skitväder.

Den tvåstjärniga campingen var ganska mysig. Inget överdåd av faciliteter, med det mesta som vi campare behöver fanns. Ett stenkast bort låg badplatsen, den lilla campingshoppen försåg oss med morgonbröd och in till byns centrum var det gångavstånd.

Våra norsksvenska vänner, Margaret och Kjell, skulle anlända något senare och dom dök upp när skyfallet börjat övergå till regn igen.
Deras plats var bokad på grusgången precis bakom oss men för att komma dit måste dom göra en rundsväng på den regnmättade gräsplanen. Det gick väl sådär.
När Kjell skulle svänga runt ekipaget i en svag nedförslutning tryckte den stora tunga husvagnen på så kraftigt bakifrån att hela ekipaget vek sig i vinkel. Detta medförde att vagnen kanade mot bilens bakre sida med en mindre buckla som följd.
Man kan lugnt påstå att de vanliga rituella välkomsthälsningarna var något avslagna när vi gick våra kompisar till mötes och av Kjells blick att döma var han inte helt nöjd med situationen. Jag förstod att nu gällde det att välja sina ord.
Vi kopplade loss vagnen för att få bort bilen. Eftersom den fortfarande inte flyttade sig för egen maskin ställde vi oss bakom för att skjuta på och som tack för det såg vi ut som levande lergökar efter sprutet från de spinnande bakhjulen.
Efter några turer fram och tillbaka beslöt dom sig för att stå kvar på gräsplanen till den torkat upp.
En sak är säker. Superbreda däck, en stark motor i en tung bil och en regndränkt gräsplan är ingen bra kombination.
Kvällen tillbringades med sill och nubbe, många glada skratt och Kjells blick hade återgått till det normala.

Långfredagen
Metrologerna som lovat uppehåll och sommarvärme hade delvis rätt. De svarta regntunga molnen hade bytts mot en grådaskig himmel. Solen lyste med sin frånvaro och vinden var mer än lovligt kall för att få gå under benämningen varm.
De små sjöarna på gräsplanen var borta men det var fortfarande mycket blött. BMW; n och husvagnen stod där den stod och efter frukost var det dags att få ekipaget på rätt plats, det vill säga på grusgången bakom oss.
Vid ett första försök visade det sig att de breda däcken inte fäste på den hala gräsytan och än en gång såg jag något i Kjells ögon som sa mer än tusen ord. En flink norrman med en fyrhjulsdriven SUV kom till undsättning och strax därefter stod ekipaget på rätt plats.

En kall morgonpromenad med en haltande Margret

Målet för dagen var en promenad runt den lilla byn. Tyvärr fick Margaret avbryta promenaden på grund av en skada som hon ådragit sig i ett motionslopp några dagar tidigare.
Jag och Helena vandrade vidare. Först genom det ”nya Fjällbacka” med arkitektritade lyxvillor för den rikare målgruppen och sedan genom det gamla fiskesamhället som i dag är mer anpassat för turister än fiskare.

Det gamla fiskarsamhället är i dag en turistattraktion

Det gamla Fjällbacka, som hade sin blomstringstid i mitten av 1800-talet, var ett av de livligaste fiskelägena i Bohuslän under detta århundrade. Som mest fanns här ett 50-tal skutskeppare, ett 20-tal medelstora fraktfartyg, 165 lotsar och sjömän samt drygt 100 fiskare.
Det är en pittoresk by med trånga gränder och en blandning av riktigt gamla hus och ett område med något modernare fastigheter som byggdes upp efter en stor brand som 1928 ödelade 22 boningshus och gjorde 78 personer hemlösa.
Fjällbacka är uppbyggd på en smal remsa mellan havet och foten på Vetteberget som bildar en 74 meter hög lodrät mur mot skogarna och ängarna i öster och på torget finns en stor kyrka i röd bohusgranit som invigdes i slutet av 1800-talet.

Ingrid Bergman tillbringade under 60-70 talet sina somrar på Dannholmen utanför Fjällbacka och var under den perioden en livlig besökare i byn.
Efter hennes död spreds askan runt ön och för att hedra hennes minne döpte man om byns torg till Ingrid Bergmans torg.

Vi avslutade vår vandring på den markerade slingan i den gamla delen av byn.
Ett trevligt inslag var att vissa fastigheter hade informationsblad om husens historia, när det byggdes, vem eller vilka som bott eller verkat där osv.

Påskafton
Vi möttes av två stelfrusna kamrater denna något kyliga morgon. Värmesystemet hade inte funkat under natten och inne i vagnen var det endast 12 grader. Än en gång fick jag se något i Kjells blick som vittnade om att skämt undanbedes och Margret började prata om att sälja husvagnen.
Men, med lite påfyllning av glykol fick vi igång värmen igen och efter att vi fått i oss frukosten tog vi en cykeltur utmed den vackra brunskyltade ”prästkragevägen” till Grebbestad.
Vädret var nu underbart och den 16 kilometer långa kustvägen var gynnsamt kuperad. Bilisterna var något närgångna vid ett par tillfällen men i det stora hela en trevlig cykeltur som även Margaret kunde vara med på, trots sin skada.

Påsken är säsongens öppningshelg på Bohuskusten och nästan alla affärer, restauranter, barer osv vidare hade bullat upp inför sommarens turistanstormning.
I Grebbestad, som är betydligt större än Fjällbacka, hade många vårfrusna hittat ut ur sina hålor. Uteserveringarna på bryggan var fullbelamrade med värmetörstande påskfirare som avnjöt årets första riktigt varma solstrålar och så vitt jag kunde se, svaldes det en och annan öl också.

Eftersom alla sittmöjligheter var upptagna var det bara att vända söderut igen.
När vi återkom till Fjällbacka var synen densamma som i Grebbestad. De fåtal uteserveringar som finns var knökfulla men Trond och Elisabeth, som var på besök hos bekanta i byn, röjde plats åt oss.
Vi knödde oss in i folkmassan och vätskan vi fick in gled helt friktionsfritt genom strupen efter den drygt 3 mil långa cykelturen.
Tänk vad lite värme och sol kan göra. När vi gick förbi bryggan igår var den helt folktom och i dag satt folk som packade sillar med sina ansikten vända mot solen och med någon form av dryck i handen.
Som vanligt när den galne ”gutten” Trond är med, blir det fest, och det blev det nu också. Det blev många goda skratt och många obegripliga ”Tronddiska ord”. Ibland har han ett ordförråd som inte ens norrmännen förstår.

Vår påskmiddag intog vi på restaurant Bryggan. Förutom god mat och bra service hade vi underbar utsikt över den Bohuslänska skärgården och den vackra solnedgången bakom öarna i väster.
Påskaftonen avslutades med en flaska rött på Everts tapasbar, en liten källarkrog mitt i byn.

Härlig utsikt från restaurant Bryggan

Påskdagen
Åter en kall men klar morgon. Det var helt vindstilla och termometern steg med rasande hastighet så fort solen kämpat sig upp över bergskammen.
Vi beslöt oss för en kombinerad vandrings och cykeltur som började med en promenad på Vettebergsleden som startar vid hamnen.
Efter en kortare trappa och en stenportal kommer man rätt in i Kungsklyftans dramatiska skreva som skär tvärs igenom Vettebergets västra sida. Den smala, steniga och otillgängliga leden, på klyftans botten, har höga lodräta väggar på ömse sidor och på toppen av skrevan ligger jättelika stenblock fastkilade som bitvis bildar ett tak, 50 meter ovanför våra huvuden.

Kungsklyftan med jätteblocken som bildar tak

Från mörkret och fukten i klyftan tog vi oss ut i ljuset och solskenet till en trappa som ledde oss hela vägen upp till Vettebergets topp.
Väl uppe pustade vi ut några minuter med att avnjuta den fantastiska utsikten över den Bohuslänska skärgården med hamnar, kobbar och skär samt Väderöarna längst ut i kustbandet.
Vägen ner på anda sidan berget gick på fina släta stigar i skogsterräng.

Efter Vettebergsleden var det dags för en cykeltur till Hamburgsund som ligger ca 8 kilometer söder om Fjällbacka.
Folkvimlet som vi upplevt i både Fjällbacka och Grebbestad, fanns inte i Hamburgsund. Här var det ganska dött. Turistsäsongen hade inte kommit igång ännu och efter ett kort stopp, med fikapaus, trampade vi tillbaka till campingen.

Efter en upplevelserik och motionsinriktad dag var det dags för avkoppling.
Vi, och alla de andra camparna, njöt av solen och värmen när plötsligt tystnaden och lugnet bröts av ett våldsamt muller från ett par HD; ar.
Vi fick besök av Tobbe och Catarina som var ute och luftade sina hojar och något senare kom även Ulf Axevi, som vi inte träffat på många år. Ulf och några kompisar till honom var också ute och gled i det vackra vädret.
Med en hel grusplan full med stora motorcyklar och medelålders svettiga skinnknuttar undrade nog många om det var ”återfallsklubben” som bokat sitt årsmöte här.

Efter gemensam grillning och avsked av knuttarna var det dags för Kjell och Margret att packa för hemfärd. Dom ville tillbringa sin sista lediga dag hemmavid.
Helt plötsligt var vi själva. Det var en underbar vindstilla afton, med sommartemperatur och en eldgul sol som så småningom försvann bakom det berg som inramar campingen.

Annandag Påsk
Åter en sval men helt underbar morgon. Många hade börjat packa för hemfärd och så småningom gjorde även vi det.
Det var en mycket lyckad helg med många hjärtliga skratt, god mat och en lagom portion med aktiviteter.
Utan vetenskaplig utredning, så är jag ganska så säker på att 80 % av påskfirarna kom från vårt västra grannland. Det är trevligt för norrmännen är för det mesta gemytliga och hurtiga människor.

Vår nya husbil var nu invigd och förutom några smådetaljer med GPS; en/backkameran visade det sig att Knausen var till full belåtenhet.


Portalen till Kungsklyftan

 

Gasteinerdalen ligger i den österrikiska delstaten Salzburg ca 10 mil söder om staden Salzburg. Dalen, med huvudorten Bad Gastein, är sedan urminnes tider mest känd som kurort. Från bergens varma källor leds det hälsosamma mineralrika temalvattnet in till spaanläggningarna och till de större hotellens egna pooler.
I dag är det turisternas paradis. På vinterhalvåret fylls byarna av skidåkare och på sommaren är det fotfolket som njuter av vyerna i detta fantastiska landskap.
Den mest kända för oss svenskar är Bad Gastein och det svenskägda hotellet Salzburger Hof. Andra välbesökta platser, både sommar och vinter, är Bad Hofgastein och Sportgastein.
I dalen mellan Bad Gastein och Bad Hofgastein, vid floden Gasteiner Ache, ligger Bertahofs Kur Camping vilket var vår utgångspunkt vid besöket. Bertahof är en bra camping med närhet till det mesta som t.ex. en mycket bra restaurant, busshållplats, en liten badsjö, cykelleder osv. 

Sportgastein
Sportgastein ligger längst söderut av de tre ovannämnda orterna. Med buss från campingen tar det ungefär en halvtimme till ändhållplatsen som ligger i en dal på 1 576 meters höjd. Väl avstigna möts man av en jättestor, nästan helt plan platå som sträcker sig ca 2.5 kilometer in till dalens slut.
Här finns ingen by med köpcentra men det finns sju små gårdar med lösgående djur som betar på de rena och fräscha blomsterängarna.

En av de underbara små gårdarna i dalen

Förutom djurskötseln, används gårdarna som utskänkningsställen för hungriga och törstiga vandrare och man säljer även egentillverkade gårdsprodukter som ost, smör, korv, marmelader mm.
Sportgastein har de absolut lättaste vandringslederna av de tre orterna vi besökte, men det finns även utmaningar för den som vill mäta sina krafter. I botten på den långsmala dalen finns ett antal lätta vägalternativ för flanörer och barnfamiljer som nöjer sig med att insupa den härliga, men något tunna alpluften och den bedårande vyn.

En härlig platå för lättare alpvandring

Många väljer att ta det lugnt och avnjuta timmarna på någon uteservering i jättegrytan med de gröna väggarna som sträcker sig hundratals meter, nästan lodrätt, upp mot de gråa snöklädda alptopparna.
Det är en fantastisk känsla, det är mäktigt, och det påminner om hur liten man egentligen är.

För den ovana vandraren kan vi rekommendera Sporgastein som första ”prova på plats”. Fastnar man inte för alpvandring här så kanske man skall söka sig någon annan aktivitet.

Vi gjorde även några tuffare försök. Ett var att nå Bockhartshytte på 1 933 meters höjd, drygt 350 meter ovanför busshållplatsen, men jag gav upp efter drygt en timme och med cirka 50 höjdmeter kvar av till hytten.

Min kroppsvikt och ovana vid fjällvandring tillsammans med en stekande sol, och den tunna luften tvingade mig att vända om.
Likt en dåres försvarstal blev ursäkterna många men kanske inte helt trovärdiga. Hustrun vände också om vilket jag tror att hon gjorde bara för att skona mitt ego.

En dag när vi åkte till Sportgastein var det ovanligt trångt på bussen. Många fick stå upp och fler steg på efter vägen. Varför visste vi inte men vi förstod snart att det var något som firades. När vi kom fram såg vi att hela dalen var uppdukad till fest, en riktig fest som många ville delta i.
Familjer med barnvagnar, ungdomar i alla åldrar, äldre med rullator, rättklädda alpvandrare, ja alla, absolut alla, deltog i festligheterna.
Utskänkningsställena var fullbelagda och hela dalen var full med folk som njöt i det vackra vädret.
Restauranterna och de små gårdarna serverade öl och snaps i mängder, till ackompanjemang av typisk österrikisk bompa-bompa musik.

Alla skålade och drack på Österrikiskt vis

Kyparna drack och skålade med gästerna, musikanterna drack, ja alla drack och de yngre fick provsmaka pappas öl.

Bad Gastein
Bad Gastein är uppbyggd på en brant sluttning där hotellen ligger tätt från dalens botten upp till byns centrum.
De branta gatorna och gränderna kräver god kondition och rörelseförmåga om man vill förflytta sig utan fortskaffningsmedel. På sina ställen är det så brant att bottenvåningen på en byggnad ligger i jämnhöjd med takåsen på grannhuset.
Byn skärs i två delar av ett vattenfall som är ett av Österrikes största, med en fallhöjd på över 300 meter. Det mesta av byns centrum ligger ovanför fallet och nedanför är det mest hotellbyggnader.

Alpvandring är inte lika stor som alpin skidåkning vilket betyder att en del är stängt på sommaren. Men trots detta är det en livlig by med shopping, restauranter och allt annat en turist kan önska sej.
Från centrum åker man gondollift upp till Stubnerkogel, en topp på 2 251 meters höjd.
Uppe vid toppstationen finns inga plana ytor att utgå ifrån. Här går det antingen uppåt eller nedåt så fort man lämnat liftsystemet.

Fantastisk plats för orädda segelflygare

Inte långt från toppstationen har segelflygarna hittat sitt paradis, en spets med ett lodrät stup nedanför. Dom startar uthoppet med att springa i en lätt nedförsbacke mot stupet, innan dom kastar sig rakt ut i tomma intet för att, förhoppningsvis, få luft under ”vingarna”.

Den spektakulära hängbron, Suspension Bridge

För oss vanliga dödliga fanns det en del utsiktsplatser och annat smått och gott inom gångavstånd från toppstationen samt en 100 meter lång vajerbro över ett bråddjupt stup, som kittlade nervtrådarna mest.

Vid ett av våra besök valde vi att vandra från toppstationen ner till bergbanans mellanstation, som enligt vägvisningen skulle ta en och en halv timme. Leden började med lätt vandring på tilltrampade stigar som ju längre ner vi kom övergick till stenigare och brantare partier.
Än en gång svor jag över min övervikt, men denna gång kunde jag inte fega ur för det fanns bara ett annat alternativ och det var att gå upp igen.
Efter drygt två timmar med många vilopauser och mycket, mycket skakiga ben slog vi oss, trötta men nöjda, ner på en hytte vid mittenstationen.
På denna plats och vid detta tillfälle smakade, för första gången, ett glas österrikiskt rödvin riktigt gott.

Österrikiskt rödvin när det smakar som bäst

Bad Hofgastein
Lite längre norrut och på cykelavstånd från campingen ligger byn Bad Hofgastein. En trevlig liten by med shopping och restauranter samt liftstationen upp till, Schlossalm på 2 050 meter.
Första och äldsta delen på sträckan är ett terrassliknande tåg som går på räls upp till mitten på backen och därifrån går det en stor kabinlift upp till toppen.
Detta bergsmassiv är betydligt mer kuperat än Sportgastein, men även här finns det en mindre platå för de som inte gillar att klättra i branter. Mitt på denna platå ligger en liten sjö och runt den finns en handikappvänlig stig med bänkar för den som vill vila sig eller bara njuta av den fantastiska utsikten.

Vi provade oss på en brant och smal bergskam upp mot en korsmärkt spets men efter drygt halva vägen upp till toppen gav jag upp. Det kändes olustigt med de djupa branterna på var sida om den smala stigen så jag valde att vända. Frugan log i mjugg, men hon vände hon också, kanske bara för att skona mitt ego än en gång.

Den branta bergskammen är inget för gummiryggar

För ett ögonblick slog mig tanken att jag börjar bli för gammal för sånt här. Men nej, man blir aldrig för gammal… man blir bara äldre, så det viftade jag bort.


Det finns leder i alla svårighetsgrader

På Schlossalm finns det många välmarkerade leder i alla svårighetsgrader. Från leden runt sjön till de som vill komplettera sin vandring med linklättring uppför lodräta bergväggar. Här finns även en stor lekyta för de minsta och en topprestaurant med bedårande utsikt över omgivningarna.

Bertahofs Kur Camping

En mysig och familjär camping i dalens botten

 Bertahofs Kur Camping ligger i dalens botten strax intill floden Gasteiner Ache. Det är en till åren kommen camping, men välskött och med stora härliga gräsklädda platser.

Vårt boende vid vistelsen i Gasteinerdalen

Hygienutrymmena är fräscha och utsikten mot de höga bergstopparna på ömse sidor är fantastisk. Personalen, som hela tiden visar att du är en viktig gäst, är alltid hjälpsamma och trevliga.

Solnedgång bakom bergen vid campingen

Sammanfattning
Sportgastein är bästa valet för barnfamiljer och ovana vandrare.
Bad Gastein passar mer de rutinerade vandrarna och de våghalsiga segelflygarna.
Bad Hofgastein bjuder på härlig vandring för alla oavsett ålder och erfarenhet.

Överallt möts man av vackra vyer över snöklädda alptoppar

Alla våra tre besöksmål har en del gemensamt. Först och viktigast, sommarturismen ökar i rasande takt. Fler och fler liftsystem har öppet även på sommaren och de allra flesta utskänkningsställena och gårdarna på bergen, bjuder in sina gäster till en avkopplande stund med god mat och en underbar miljö. Man erbjuder turisterna en härlig blandning av motion och avkoppling efter varje enskilds önskemål och behov.

Vägalternativen är välskyltade med svårighetsgrader från lätt, med grön markering, till svart, som är de mest avancerade lederna.

Alla leder och sevärdheter är välskyltade

Däremellan ligger blått och rött. Ledens längd anges inte i längd utan hur lång tid det tar att gå sträckan i normal takt. Det är även skyltat till besöksmål och sevärdheter som t.ex. matställen, utsiktsplatser, levande gårdar osv. som finns på bergen.

En vacker dal som passar alla, ung som gammal, erfaren eller oerfaren, livsnjutare och självplågare

 

 

Vernazza (3)
Vandra i Cinque Terres dramatiska nationalpark

Cinque Terre är samlingsnamnet på fem små fantastiska byar som 1997 tillsammans med Portovenere blev nationalpark och uppsatt på Unescos´s världsarvslista.
Cinque Terre ligger på ett dramatiskt bergsmassiv i den italienska Ligurienbukten mellan La Spezia och Genova. Inom nationalparken finns det ca 11 mil vandringsleder med fantastiska naturupplevelser och utmanande svårighetsgrader.
Lederna utgår oftast från byarna genom blomsterklädda trädgårdar och på sluttningar passerar man karaktäristiska uråldriga olivlundar och bågformade terrasserade vinodlingarna där människor odlat vindruvor sedan urminnes tider.
Längre upp i de pinjeskogsklädda bergen möts man ofta av dofter från citron, örter och mandel och ännu högre upp, där vegetationen börjat glesas ut, har man en vidunderlig utsikt över Ligurienbukten och de branta klipporna som störtar lodrätt ner i havet.
Från dessa höjder kan man likna landskapet med en vacker målning. De färggranna byarna i röda, gula och bruna pastellnyanser, fastklistrade på gråa klippor som omgärdas av grönska och med det turkosfärgade havet som bakgrund.
Det kan vara krävande vandring uppför de branta stigarna, men väl uppe på höjderna är ansträngningarna som bortblåsta och i gengäld får man fantastiska minnesbilder för livet.
Vi valde att gå de mest frekventerade lederna som går mellan byarna närmast kusten.
Allt inom den världsarvsskyddade nationalparken måste upplevas till fots. De sagolika Medeltidsbyarna och vägnätet i nationalparken är inte anpassat för bilar, åtminstone inte husbilar.
Utgångspunkterna till vandringslederna når man bäst med pendeltåget som går mellan byarna. Vid bra väder kan man även åka båt till alla byar utom Corniglia, som inte har kontakt med havet.
Båttrafiken är beroende av vädret eftersom det inte finns båthamnar utan bara mindre bryggor att anlägga vid. Att se Cinque Terre från sjösidan är något helt fantastisk.

Monterosso
Monterosso är den nordligaste och den största byn av de fem med ca 1700 invånare och den ses, av ortsbefolkningen, som ”huvudstaden” i Cinque Terre.
Byn är delad mitt itu av ett berg, som med en gångtunnel binder samman den äldre delen med den nyare.
I den äldre delen, på Cappuccini kullarna, ligger det medeltida tornet, Aurora, ruiner av ett medeltidsslott samt kyrkan, San Francesco.
1 Monterosso (6)
Tornet i Monterosso

Här finns ett otal pittoreska små gränder med mysiga barer där man kan smaka på de lokala vinerna som odlas på bergssluttningarna.
I den nyare delen finns järnvägsstation, hotell och trevliga restauranter som specialiserat sig på liguriska rätter.
Monterosso är den mest välbesökta av de fem byarna vilket kan bero på att här finns en härlig sandstrand och den är inte lika kuperad som de övriga.
1 Monterosso (1)
Den härliga badplatsen

Vernazza
Vandringsleden mellan Monterosso och Vernazza är något krävande. Den är bara dryg tre kilometer lång men det tar ändå några timmar att avverka den.
Leden startar i Monterosso med en lång stigning upp mot höjderna. Bakom oss hade vi en fantastisk utsikt över medeltidsbyn som vi just lämnat med badviken, medeltidstornet Aurora, olivlundarna och dom terrasserade vinodlingarna.
Efter någon kilometers vandring på höjderna, kunde vi skönja den lilla färggranna 1300-talsbyn Vernazza, på en udde som stupar lodrätt ner i Ligurienbukten.
Vernazza (5)
Borgen och restauranten med underbar utsikt

Vägen ner mot Vernazza var ungefär lika brant som uppvägen. Vi passerade vinodlingar och blomsterklädda trädgårdar innan vi stannade upp vid borgen Doria längst ut på den höga udden där även finns ett utskänkningsställe, med härlig utsikt och plats för vila och återhämtning efter dagens fantastiska upplevelser.
Vernazza (19)
Badvik och hamn för fiskebåtar mitt i byn

Badviken, fiskebåtshamnen och en kyrka från 1300-talet, når man via den ganska branta huvudgatan Via Roma.
Vernazza är känd som konstnärernas by och här finns en aktiv konstnärskoloni dit många utövare sökt sig genom åren.

 

Corniglia
Mellan Vernazza och Corniglia är det knappt fyra kilometer på en led som bitvis är något krävande.
På den steniga och ojämna stigen måste kämpatakterna plockas fram för att orka den två kilometer långa stigningen upp till höjderna.
Halvvägs upp från Vernazza passerar man en skuggig och lummig olivlund som på helgerna är en populär picknickplats för ortsbefolkningen och som flitigt utnyttjas av bentrötta vandrare.
Uppe på höjderna får man verkligen lön för mödan. Förutom en vidunderlig utsikt över ett turkosfärgat Liguriskt hav ser man bakom sig den sagolikt vackra Vernazza, där den ligger fastklamrad på sin udde och framför oss, långt där nere, ligger Corniglia som ett pastellfärgat smycke på en utskjutande udde i havet.
Cornigila (1)
Den lilla byn Corniglia på sin udde

Från dessa höjder ser hela Cinque Terre ut som en avancerad modelljärnväg med tåg som far ut och in genom tunnlarna i berget, små smala vägar med miniatyrbilar, turbåtar som fraktar turister mellan olika hamnar och de små byarna som ligger fastklistrade på de branta klipporna.
Corniglia, som anses vara Nationalparkens lillebror, ligger limmad på en klippig udde, på kanten av en dal med härliga vinodlingar.
Den vackra lilla medeltida byn har inte någon som helst förbindelse med havet och har därför färre turister än övriga i Cinque Terre. Men det finns en tågstation nedanför byn som nås via en 800 meter lång trappa med 364 steg.

Manarola
Manarola har ingen hamn för vare sig gäster eller ortsbefolkning. Det som präglar denna by mest är att parkeringsplatserna på huvudgatan är till för fiskebåtar och inte för bilar.
Manarola (3)
Huvudgatan med plats för fiskarnas båtar

Båtarna vinschas upp på en ramp av fiskarna varje kväll och parkeras längs hela huvudgatan.
Vandringsleden mellan Corniglia och Manarola är ca tre kilometer lång och lätt kuperad. En mycket bekväm led som inte kräver någon som helst ansträngning men som inte heller ger lika fantastiska upplevelser och synintryck likt det vi tidigare sugit i oss från höjderna.
Manarola är mångas favorit. En liten pittoresk färggrann by som har gångavstånd och nära kontakt med Riomaggiore som är nationalparkens politiska centrum.
Manarola (8)
Manarola är helt fantastisk

Riomaggiore
Rio, som den även kallas, är den sydligaste av byarna och den ses som det politiska centrat eftersom nationalparkens centrum ligger här.
Riomaggiore är mycket kuperad och på den högsta delen kan man beskåda den vackra fasaden på ”San Giovanni Battista” kyrkan, som har anor från 1300-talets mitt.
Vandringsleden från Manarola till Riomaggiore, ”Via dell amore” vilket betyder kärlekens stig, är mer en promenadväg än stig och den är bara drygt en kilometer lång.
Riomaggiore (10)
”Via dell amore” mellan byn och havet

”Via dell amore” klättrar i en vid båge på utsidan av en klippa, bara ett tiotal meter ovanför det turkosblåa havet och den är vackert dekorerad med bl.a. 100-tals hänglås som kärlekspar satt dit som ett tecken på att man vill leva ihop resten av livet. Nyckeln slängs i havet nedanför.
Reklambyråer använder ofta Rio på framsidan av sina broschyrer och vi kunde snart konstatera att många bilder tas just från kärleksstigens utstickande udde, där man har fantastiska vyer in mot byn.
Riomaggiore (4)
Rio är en vacker och mycket kuperad by. ”Via dell amore” t.v. om byn

Rio besöks ofta av dykare och det finns ett dykcenter på Via San Giacomo som är värt ett besök.
Detta var den sista av de vandringar som binder samman de fem byarna och efter promenad och matintag var det dags att ta pendeltåget tillbaka till husbilen.

Vandringsleder
Förutom de leder vi gick mellan de fem byarna, finns det ett stort antal andra vandringsleder till andra byar inom nationalparken.
Här några tips som vi fick men som vi inte tog oss an denna gång.
1 Monterosso (3)
Lederna är ofta kuperade men oerhört vackra

Sträckan mellan Monterosso och Vernazza kan förlängas med ett besök i Madonna di Soviore.
Från Monterosso går det en led till Levanto via Punta Mesco.
Sträckan mellan Corniglia och Manarola kan förlängas med ett besök i Volastra.
Från Riomaggiore går det en led till Campiglia och vidare till Portovenere.
Detta är bara ett axplock av alla de möjligheter till vandring som finns inom denna dramatiska nationalpark.

Camping
Campingplatser i Cinque Terre är mer anpassade för tältare än för stora husbilar, men någon mil norr om Monterosso, i Deiva Marina, hittade vi Framura Camping som var tillräckligt stor för vår husbil.
Campingen ligger på en gammal nedlagd järnvägsstation med bara någon meter till Liguriska havets steniga strand. Det fanns ett fåtal platser för ”dagsländor” men det var desto fler ”långliggare” som riggat upp sina tält och vagnar på terrassliknande hyllor.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Framura Camping. Ett paradis för långliggare

De sanitära avdelningarna hade mycket till övers att önska.
Framura Camping (1)
Utsikten från husbilen gick inte att klaga på

Det var inte den standard vi är vana vid, men läget, med den enorma utsikten över det turkosfärgade Medelhavet och närheten till kommunikationer, gjorde att vi stannade.
Dieva Marina (12)
Turbåten till byarna i Cinque Terre

Framura Camping är en perfekt plats att utgå ifrån eftersom det är gångavstånd både till pendeltågstationen och båtbryggan.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Den härliga badstranden i Deiva Marina

Ett besök i Cinque Terre, för den som gillar vandring, naturupplevelser och historia, är ett måste. Det ger en minnesbild för livet.

 

 Cinque Terre
C
inque Terre i norra Italien med Dieva Marina
ett oförgömligt besök

Helena o Arly

 

 Ribe 2008 03 20 032

Europas smukkeste mindre by

Ribe, som ligger strax söder om Esbjerg på den danska västkusten, brukar räknas som den äldsta kvarvarande staden i Danmark och även i hela norden.
2014 utnämnde, Global Grasshoppers, staden till Europas vackraste stad i konkurrens med bl.a. Kroatiska småstäder utmed medelhavskusten och charmiga byar i böljande alplandskap.
Juryns motivering. ”Danmarks äldsta stad Ribe, är en vacker autentisk bit av det danska småstadslivet. Vandra i den gamla staden, genom smala kullerstensgator kantade med sneda korsvirkeshus, eller att utforska den gamla katedralen”.
17
Smala kullerstensgator kantade med sneda korsvirkeshus

Ribe, eller ”Riba” som var namnet från begynnelsen, grundlades av vikingarna i början av 700-talet.
Staden ligger vid Ribeån, på en mycket platt slätt drygt fem kilometer från Västerhavet. På grund av det platta landskapet utsätts hela området ofta av översvämningar när västanvindarna trycker på.
I början av 1000-talet var Ribe en blomstrande handelsstad som utbytte handel med hela Västeuropa. Under senmedeltiden minskade Ribes betydelse och staden utsattes för fientliga angrepp, eldsvådor och översvämningar.
I ett senare angrepp ödelades borgen Riberhus som kung Niels, under blomstringstiden, lät uppföra som en samlingsplats för Europas högadel.
6
Ruinerna efter borgen Riberhus 

När man befinner sig i den gamla välbevarade bykärnan, med mer än 100 kulturmärkta byggnader, känner man atmosfären och historiens vingslag från den tid när vikingarna härskade i Ribe.
Staden är väldigt välbesökt och årligen kommer det tusentals turister från hela världen till den lilla byn som danskarna själva kallar för ”Europas smukkeste mindre by”.

Ribe Vikingcenter flyttas man över 700 år bakåt i tiden till den tid när vikingarna hade makten. Här skildras dåtidens verklighet och som besökare får du aktivt delta i vikingarnas dagliga göromål.
Vikingcenter är ett historiskt upplevelsecentrum med rekonstruktioner av det gamla Ribe. Här kan du träffa på bysmeden, kungens myntslagare, trälen, krigaren, husfrun osv. samt storbonden med gårdens alla djur. Allt i en tidsenlig anda med kläder, verktyg, boende osv.
Ta en tur på marknadsplatsen, år 710, och upplev duktiga hantverkare som silversmeder och timmermän i fullt arbete. Nere vid ån, år 770, håller byggmästaren och hans folk på att anlägga en ny hamn för att kunna ta emot fler skepp med exotiska varor.
images (1)  3
Tidsenliga vikingar bygger en ny hamn

På Vikingcenter är det aktiviteter varje dag. Man kan t.ex. prova på att skjuta med pil och båge, träna med krigarna, baka bröd eller lära sej vikingarnas lekar.

Ribe Domkyrka, mitt i byn, har tre stjärnor i Michelin Guiden över världens sevärdheter.
Kyrkan, som byggdes i mitten av 1100-talet, har under århundradena tagit mycket stryk och återställts vid ett flertal tillfällen. Den senaste stora restaureringen gjordes på det 50 meter höga Mariatornet, som jämnats med marken på1700-talet och som färdigställdes i början av 1900-talet.
5
Det fyrkantiga tornet, Ribe tårn, med Domkyrkan i bakgrunden

Borgtornet, Ribe tårn¸ är Ribes största turistattraktioner.  Det höga fyrkantiga tegeltornet är tillgängligt för allmänheten och toppen nås via en trappa på 248 steg. Från denna höjd har man en vidunderlig utsikt över det deltaliknande landskapet som i dag skiljer byn från Västerhavet.

Vadehavet har blivit mycket omtalat sedan det 2009 togs upp på UNESCO, s världsarvslista. Den 50 mil långa nordkustremsan sträcker sig från Esbjerg i Danmark till den holländska staden Den Helder, som ligger i den sydliga änden av dammbygget Afsluitsdijk.

Vadehavet är ett av världens viktigaste våtmarksområden. Det är ett enormt stort och unikt naturområde som är fullt av liv och upplevelser
Vid ebb flyttas 10 miljarder liter vatten ut till djupen som förbinder Vadehavet med Nordsjön. Havet försvinner och ersätts av en gyttjig spegelblank yta som sträcker sej långt ut från kusten.
11 Ameland (31)
Vid flod åker turisterna båt ut till öarna

9
Vid ebb är det traktorkärra som gäller

Vid flod flyttas lika mycket vatten tillbaka till Vadehavet och vid kraftiga västanvindar kan det bildas upp till 4 meter höga vågor som vräker sej in över landskapet.
Tidvattnet har en cykel mellan hög och lågvatten på sex timmar och en kvart och för att undvika översvämning på det platta landskapet finns det en sluss som reglerar vattnet mellan havet och ån som leder in till Ribe.

Vadehavet är mest känt för sitt rika fågelliv. På vinterhalvåret rastar mellan 10-12 miljoner flyttfåglar, främst vadare, gäss och änder, här för att fylla på sina fettlager. Här finns även gott om häckande fåglar som t.ex. skärfläcka, strandskata, skrattmås och gravand.

Nationalpark Vadehavet går från Blåvandshuk i norr genom Ribe till Tönder i söder.
Området är Danmarks största nationalpark och här finns utställning om Vadehavets tidvatten och stormfloder, flyttfåglarnas otroliga resor, sällivet osv.

Ribe Camping ligger på gångavstånd in till kärnan i den gamla byn. Campingen är stor men har ändå kvar lite av de små campingarnas familjära charm.
Ribe 2008 03 20 1
Porten till campingen

Ribe Camping
Farupvej 2
DK-6760 Ribe
www.ribecamping.dk

Här finns gott om lekutrymmen för barn, pool, hytter, rejäla platser för campingfordon osv. Sammanfattningsvis en mycket bra och välskött campingplats med ordning och reda och städade fina hygienutrymmen.

14
Ribe ligger på den sydvästra sidan av Jylland 

Vi önskar ett trevligt besök
Helena  CLX-3180_20150217_17532301

 

 

Bexells stenar (3)
Bexells Talande Stenar

I triangeln mellan Falkenberg, Varberg och Ullared, i inre Halland ligger Åkulla Bokskogar, som 2005 blev det sjunde området i Sverige att få utmärkelsen, Turistområde. Området är ca 50 kvadratkilometer stort och inom turistområdet finns, förutom den vackra bokskogen, ett rikligt utbud av sevärdheter, aktiviteter, matställen, övernattningar mm. Många aktiviteter utgår från Åkullas gamla stationsbyggnad där det också finns restaurant, ställplats och stugor att hyra.
Åkulla 2008 02 24 030
Den gamla nedlagda stationsbyggnaden i Åkulla

En av de mest spektakulära sevärdheterna inom Åkulla Bokskogar är Bexells Talande Stenar, ett intressant kulturarv som påminner dagens besökare om hur folk uttryckte sig och tänkte förr. Det är en annorlunda upptäckt, en sorts ”runskrift” i modernare tappning, med inhuggna tänkvärdheter som fortfarande i dag är högintressanta.

Åkulla Bokskogar är ett mycket populärt utflyktsmål.
Här kan man gå på upptäcktsfärd mellan skrifterna i Torstorpsskogen, besöka platsen där ”Bockstensmannen” mördades för ca 600 år sedan, cykla på den nedlagda järnvägen mellan Varberg och Ätran, fiska och paddla på Yasjön mm, eller bara botanisera fritt i den tidlösa trolska bokskogen vars bladverk bildar ett jättestort mörkt tak.

Inom Åkulla Bokskogar, levde och verkade godsherren och riksdagsmannen Alfred Bexell (1831-1900) på godset Torstorp. Bexell var en kunnig och omtyckt man med ett stort hjärta och ödmjukhet. Många hantverkare och bönder stod i kö för att få arbete på Bexells gods och de som arbetade där blev alltid väl omhändertagna.

Under sju år i slutet på 1800-talet och i slutet av Bexells liv, lät Alfred Bexell ett par försupna stenhuggare hugga in ett stort antal namn och tänkvärdheter på stora stenar, hällar och klippblock i skogarna kring godset.
Bakgrunden till varför han gjorde detta gedigna arbete vet man inte, men en teori kan vara att han helt enkelt ville förmedla sin livsfilosofi till framtida generationer. En annan teori är att han ville bevara det svenska språket, men många tror att det var för att ge de försupna männen arbete och uppehälle. Men som sagt, ingen kan med bestämdhet säga varför.

Bexells stenar (1)
Vissa tänkvärdheter är både långa och svårlästa

Efter Alfred Bexells död föll inskriptionerna i glömska och stenarna täcktes med mossa och andra ljusskygga växtarter i den täta mörka bokskogen.
En sommardag 1925, ett kvarts sekel efter Bexells död, upptäckte några skogshuggare skrifterna och sedan dess har intresset för att hitta nya inristningar ständigt växt. Fler och fler började rensa stenarna från mossa o. dyl. i hopp om att finna nya tänkvärdheter eller namn och i dag har man hittat inte mindre än 160 tänkespråk och 550 namn på mer eller mindre kända personer.

Några av de 160 tänkvärdheter som upptäckts
(Allt är skrivet i versaler och stavningen är inte alltid så som vi stavar i dag).

  • LÄTTJA ÄR DJEFVULENS HUFVUDKUDDE
  • DET GIFVES INGEN VÄRRE SJUKDOM ÄN STÄNDIGT MISSNÖJE
  • ENDAST DEN OKUNNIGE ÄR FATTIG
  • EN APA ÄR OCH FÖRBIFVER EN APA ÄVEN OM HON PRYDES MED GYLLENE SMYCKEN
  • ETT GODTT SAMVETE ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ WITTNEN
  • ALL ÖFERDRIVEN LYX FÖRDERVAR SEDER OCH SMAK
  • ATT FELA MÄNSKLIGT ÄR, GUDOMLIGT ATT FÖRLÅTA
  • BÄTTRE SLINTA MED FOTEN ÄN MED TUNGAN
  • FATTIGA OCH RIKA DÖDENS HAND GÖR LIKA
  • DEN TID SOM FLYTT DEN KOMMER ICKE ÅTER HUR ÄN MAN KLAGAR OCH HUR MAN GRÅTER

 5 av de 550 namninristningarna

  • LUDWIG VAN BEETHOVEN
  • JULIUS CAESAR
  • SELMA LAGERLÖF
  • CARL VON LINNÉ
  • NAPOLEON BONNAPART

De flesta inskriptionerna finns på större stenar men 16 stycken finns på hällar och 3 stycken på klippväggar. Bexells Talande Stenar är ett unikt kulturarv och en spännande sevärdhet, som väcker din upptäckarglädje.

Bexells stenar (22)
DEN VISE ÅR ÄR ALLTID FÖRTÄNKSA

När man besöker Torstorpsskogen bör man ta god tid på sig och grundligt läsa tänkvärdheterna som faktiskt gäller även i dag.
Man kan se inskriptionerna året runt men dom kommer bäst till sin rätt på våren när bokskogen skira blad skimrar i grönt mot de mossbeklädda stenarna.
Sedan några år tillbaka fyller man skrifterna med röd färg för att de skall synas bättre.

Så sent som 1993 gjordes de senaste fynden och förmodligen finns det ännu i dag oupptäckta inristningar.
Vandringskläder är att rekommendera eftersom stenarna ligger utspridda i terräng som bitvis är mycket kuperad.
Bexells stenar (18)
NÄR GULDET TALAR ÄR ALL RESONNERING FRUKTLÖS
KARAKTÄR ÄR EN FULLKOMLIGT UTBILDAD WILJA 

Bexells talande stenar
Här hittar du de talande stenarna
Torstorpsskogen, där skrifterna finns, ligger knappt 2 mil öster om Varberg
Från väg 153 följer du skyltningen mot Grimeton och Torstorps gård. Sväng vänster vid skylt golfbana. Passera golfbanan och fortsätt på grusvägen in i skogen tills du kommer till en stor parkeringsplats. Där finns en informationstavla som visar var stenarna finns.
Övernattning är helt ok på parkeringen.
GPS koderna N57.10378  E12.52244.

Ett besök här är lite annorlunda. Det är långt från glamour och neonljus, mitt ute i en urskog, med stenar som någon av någon anledning ristat in namn och sevärdheter.
Men det är verkligen värt ett besök.

 

Ha en trevlig tur

Helena o Arly

 

 

IMG_5235

Julmarknader

I slutet av november förvandlas många gamla stadsdelar i tyska städer till spännande julsagor.
Gemensamt för dem alla är ljussättningarna, doften av brända mandlar, grillade korvar, glühwein, glögg mm. som förhöjer julstämningen i fantastiska medeltidsatmosfärer.
Hundratusentals turister, framförallt från Sverige och Danmark, lockas årlig att delta i festligheterna tillsammans med den inhemska befolkningen

Lübeck
Hansastaden Lübeck, vid floden Trave i Nordtyskland, grundades 1143 som den första ”västerländska staden” på Östersjöns kust.
Den äldst bevarade stadsdelen, Altstadt, omges helt av vatten och är med de sju tornen på de fem huvudkyrkorna ett månghundraårigt kulturminne.
Alla stadens historiska byggnader, gator, gränder, kyrkor, kloster, borgarhus och befästningar skapar tillsammans en fantastisk helhetsbild från medeltiden.

IMG_5207
Den majestätiska Mariakyrkan

På stadsdelens högsta topp står Mariakyrkan majestätiskt och blickar ut över alla gamla byggnader som under 2;dra världskriget skadades svårt.
Efter krigets slut forcerades det fram en snabb återuppbyggnad av Altstadt och sedan 1987 finns den med på UNESCOS världsarvslista

Julmarknad i Lübeck
Den historiska stadsdelen i Lübeck, anses ha Europas bästa julmarknad och i folkmun kallas den för julmarknadernas julmarknad.
Juletidens traditioner i Lübeck har pågått sedan medeltiden och redan för drygt 350 år sedan omtalades den i skrift för första gången.
Inom stadsdelen Altstadt finns hela nio marknadsplatser och alla är juldekorerade under adventstider.
IMG_5184
Fantastiska ljusdekorationer

Efter mörkrets inbrott tänds hundra tusentals lampor i olika formationer på husfasader, i träd, på marknadsstånd, vilket lockar fram en förförisk julstämning i den kylslagna decembernatten.

Sagoskogen
Lübecks julmarknad är till för både gammal och ung. Barnens favoritplats är Sagoskogen bredvid Mariakyrkan. Här bjuds på en mängd tittskåp, modell jättestora, med sagofigurer och berättelser som Hans och Greta, Törnrosa, Mästerkatten i stövlar, Snövit och de sju dvärgarna och alla de andra sagofigurerna som man minns från barndomen.
IMG_5168
Hans och Greta i ”tittskåpet”

Här finns även radiobilar, tåg, karuseller och en mängd andra aktiviteter, som hör barnen till.

Historiska julmarknaden
Marknaden ligger på Breite Strasse vid foten av Mariakyrkans mäktiga tegelfasad.
IMG_5179
Den mest välbesökta marknadsplatsen

Här tävlar hantverkare om uppmärksamheten samtidigt som scenen bjuder på underhållning av gycklare och musiker i historisk klädsel.
Men det som drar flest besökare är alla bodar som bjuder ut sina varor i form varma drycker som t.ex. glühwein och annat som tillhör julens traditioner.
IMG_5163
Varm glühwein var mycket populärt i kylan

En kolgrillad würst och en mugg med het glühwein mit schuzz, som dom säger i Tyskland, under en bar vinterkylig himmel, tillhör mysfaktorernas mysfaktor.
IMG_5195
Trappan ner till Restaurant Ratskeller

Om man inte vill inta sin måltid ute i vinterkylan så finns det många bra ställen att slinka in på i området runt Mariakyrkan.
Den mest populära och den flottaste är Restaurant Ratskeller. En tidsenlig restaurant i en källarlokal med stengolv, vackra vitkalkade valvbågar och dekorationer som påminner om stadens ålder. Det är en förstklassig restaurant som ofta är fullbokad och vill man vara säker på att få ett bord så bör detta bokas långt i förväg.
Lübeck är världsberömt för sin marsipan och mitt emot marknadsplatsen, på Breite Strasse, ligger marsipanhuset Niederegger med en välsorterad butik i den nedre våningen och ett härligt café på våningen ovanför. På caféet kan man byta de sedvanliga julsmakerna mot ett glas champagne och en härlig bakelse i en lugn och harmonisk atmosfär.

Koberg
På den Maritima marknadsplatsen finns ett stort Pariserhjul som är ett måste att åka med.
IMG_5159
Pariserhjul med enorm utsikt över den gamla stadsdelen

Uppifrån dessa höjder garanteras man en fantastisk utsikt över den juldekorerade historiska stadsdelen
IMG_5201
Altstadts sju kyrktorn, i förgrunden St. Jacobi kyrkan

I dagsljus ses samtliga de sju kyrktornen inom den av UNESCO listade delen av Lübeck och efter mörkrets inbrott ses, med hjälp av fantastiska ljussättningar, de olika marknadsplatserna.
IMG_5200
Den Maritima marknadsplatsen

Marknadsplatsen, vid foten av Pariserhjulet, bjuder på ett maritimt tema. Hela platsen är dekorerade med gamla fiskeredskap, skeppsvrak, tunnor och fisknät som påminner dagens julfirare om Hansastadens förflutna. Här blandas kvällsluften med dofterna av rökt fisk, nybakat bröd, rom, glühwein och annat smått och gott.
Har man tur kan man vila sina trötta ben och njuta av en romspetsad Lumumba i en typisk
”Rügen badhytt” som finns strategiskt utplacerade nära dryckesförsäljningen.
De historiska byggnaderna St. Jakobi kyrkan och Heiligen-Geist hospitalet bildar en sagolik kuliss runt marknaden och några steg därifrån finns Kartoffel Keller som i likhet med Restaurant Ratskeller nästan alltid är fullbelagd under julfirandet.
IMG_5221
Marknadsplatsen sedd från Pariserhjulet

IMG_5231
En varm romspetsad Lumumba sitter aldrig fel

 Breite Strasse
Hela den långa gågatan mellan de stora marknadsplatserna är pyntad med ljusslingor, juldekorationer och marknadsbodar som bjuder ut sina varor i form diverse drycker, julsaker och andra ”måste ha grejer” som finns på traditionella marknader.
IMG_5187
Rader av bodar utmed hela den långa gågatan

IMG_5229
Helena värmer sig inombords

IMG_5249
Det är trängsel och åter trängsel runt utskänkningsställena

 

Resväg
Enklaste resvägen för oss västkustbor, som skall till Lübeck med husbil, är att ta färjan mellan Göteborg och Kiel.
Båten går enbart nattetid och alla resenär tilldelas en hytt som ingår i biljettkostnaden.
Båten avgår vid 7-tiden på kvällen och är framme vid 9-tiden morgonen efter. På båten finns olika aktiviteter som Karaoke, spelautomater, musik och dans. Det finns även bra matställen och en tullfri shop. Efter en natts sömn och frukost på båten är det bara 8 mils körning till Lübeck.

Ställplats
Vi hittade en bra ställplats några kilometer utanför den gamla Hansastadens stadskärna. En oansenlig grusplan men med tillgång till el, vatten, avloppstömning, dusch och toalett.
Intill ställplatsen ligger en bowlinghall med en bra restaurant.
Man kan välja mellan att gå de 4 kilometrarna in till den välkända julmarknaden eller att ta en taxi som för en knapp hundralapp släpper av dig mitt i folkvimlet på julmarknadens julmarknad.

Trots kylan så var det ett mycket trevligt besök
Helena  CLX-3180_20150217_17532301

Kinnekulle

Det blommande berget

Kinnekulle (26)

”Denna orten är ljufligare än någon annan”

”Denna orten är ljufligare än någon annan” sa Carl von Linné då han år 1746 besökte Kinnekulle på sin Västgötaresa.

Kinnekulle, eller ”det blommande berget” som det så ofta kallas, är den mest kända av dom Västgötska platåbergen. Berget ligger mellan Lidköping och Mariestad och med Vänerns östra strandkant som närmaste granne.
På Kinnekulle finns sevärdheter som tillfredsställer de flestas behov. Det finns allt från vackra vandringsleder i en underbar natur, till kulturhistoriska igenkänningstecken från Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn.
Du kan äta en god ramslökssoppa i slottsmiljö, eller strosa runt i Falkängens hantverkskollektiv.
Kinnekulle är ett beroendeframkallande besöksmål som man gärna återvänder till.

Högkullen

Kinnekulle (68)
Från tornet på Högkullen har man en fantastisk utsikt

Den högsta platsen på Kinnekulle bär det passande namnet Högkullen.
Högsta punkten är 306 meter över havet eller 260 meter högre än Vänerns strand.

Från Högkullens parkering är det några hundra meter upp till ett 19 meter högt utsiktstorn på kullens högsta topp.
Härifrån bjuds man fantastisk utsikt över Vänern och det kringliggande landskapet med platåbergen Billingen, Ålleberg och Mösseberg.
Tornet är öppet för besökare under hela sommarperioden.
Intill Högkullens parkering finns det en restaurant med god mat och magnifik utsikt över bygden.

Vandringsleder
Från Högkullen utgår eller passerar ett antal leder och slingor. Lederna bjuder på omväxlande vandring och hänförande vyer som bör kittla intressenerven hos de flesta.

Toppslingan (gulmarkerad) är 1,9 kilometer lång och går bl.a. förbi Kungastenarna och ett monument från andra världskriget där ett flygplan med norska motståndsmän kraschade.
Det finns gott om utsiktsplatser utmed lederna och vid gynnsamt väder kan man på flera ställen skönja siluetterna av platåbergen på den annars så platta landskapet.

Hjortslingan (blåmarkerad) är 3,3 kilometer lång och innehåller det mesta av Toppslingans sevärdheter. Hjortslingan har en mer varierande natur och den gör bl.a. en kort avstickare till polarforskaren Andrées utgrävningar.

Älgslingan (rödmarkerad) som är 4,7 kilometer går bitvis i kraftigt kuperad terräng och den slingrar sig bitvis genom en större, gammal orörd granskog, vilket är en speciell upplevelse.

Kinnekulleleden (orangemarkerad) är 45 kilometer lång och passerar de mest intressanta platserna som Kinnekulle har att erbjuda. För att få bästa tänkbara behållning av denna led, och även andra, bör man införskaffa Kinnekulle vandringsledskarta.

Kinnekulle (52)
Utsikt från Kinnekulleleden över det gamla stenbrottet

Ca 5 kilometer rakt söderut från parkeringen på Högkullen ligger Österplana vall. I mitten av maj till mitten av juni möts man här av en fantastisk vårblomning och med lite tur finns det även en och annan sällsynt orkidé att beskåda.
Ytterligare någon kilometer söderut ligger Martorpsfallet som är ett mycket välbesökt mål.
Ett annat populärt mål utmed Kinnekulleleden är ”Lasse i bergets grotta” som ligger ca två kilometer väster om Husaby kyrka.

Andra sevärdheter är Munkängarna med Mörkekklevs grotta och den raukliknande Predikstolen, Råbäcks mekaniska stenhuggeri, det gamla kalkstensbrottet, Blombergs hamn med vikingabåten Sigrid Storråda, Västerplana äng mm.

För den som vill sova under bar himmel eller bara ta en fikapaus finns det ett antal vindskydd utplacerade.

Pilgrimsleden (märkt med S:t Olofskorset) Pilgrimsleden är uppdelad i olika etapper.
Sträckan Husaby-Skara utgår från Husaby källa och går mot Flyhov, genom Götterpsskogen och Skälvumsskogen, förbi Mariedals slott, Sörboledens lummiga dalgång och Myråsen mot Skara.
På vägen passeras även de två 1100-talskyrkorna, Skälvums Kyrka och Ova Kyrka.

Kristihimmelfärd (20)
Pilgrimsleden passera många kyrkor, här Forshems kyrka

Ytterligare exempel på delsträckor är Husaby-Källby och Husaby Forshem.
Varje sommar ordnas guidade pilgrimsvandringar. Vanligtvis anordnas de den sista söndagen i månaden.

Falkängens hantverksby

I Hällekis finns en gata med åtta fastigheter som vid slutet av 1800-talet byggdes som arbetarbostäder åt anställda på cementfabriken.

1984, när de slitna arbetarbostäderna tömts på anställda, startade hantverksbyn. Ett 70-tal hantverkare från hela landet flyttade då in i det som i dag kallas Falkängens hantverksby.
Vid millenniumskiftet skedde en varsam modernisering av de kulturminnesmärkta gamla fastigheterna. Fasaderna bevarades i sitt ursprungsskick men lägenheterna fick nya hygienutrymmen och entré mot gatan.
De gamla gårdsbyggnaderna, som i dag är hantverkarnas arbetsplatser, ser i stort sett ut som de gjorde för drygt 100 år sedan.
Några gamla gårdsbyggnader fungerar även som museum med utställning av gamla arbetsredskap, plogar, hästkärror osv. och i några finns även utedasskulturen bevarad. Utedassen består av en 4-5 meter lång träbänk med 4-5 fem hål, sittplatser, utan några som helst mellanväggar.
Dessa gemensamhetstoaletter var i bruk långt in på senare hälften av 1900-talet

I dag hyr ett tiotal hantverkskollektiv lokalerna.  På somrarna ställs deras alster ut till försäljning och varje år ordnas marknadsdagar med salustånd längs hela Falkängsvägen.
I några kollektiv får man besöka hantverkarna när de arbetar med sina produkter och ibland ordnar kollektiven temadagar där man t.ex. visar hur man förr framställde lin, från sådd av linfrö till färdig produkt.

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri

I vackrast tänkbara omgivningar, som i mångt och mycket inte påverkats av tidens gång, finns en av landets bäst bevarade arbetsplatser från industrialismens barndom.

Efter nedläggningen 1970, var det några eldsjälar som beslöt sig för att bevara arbetsplatsens historia och i dag är stenhuggeriet ett museum som ägs av stiftelsen Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri.
Verkstaden med stenhyvlar, kantsåg, smedja, matrum, kontor och lokaler för manuellt stenhuggeri, är sedan 1984 klassat som byggnadsminne.

Stiftelsens syfte är att vårda och bevara de byggnader och anläggningar som genom gåvor eller nyttjanderätt tillförts föreningen.
Tack vare många ideella arbetstimmar är stenhuggeriet i dag ett mycket välbesökt och levande industriminne.

Många campare hittar hit vilket är förståeligt. Med ideella insatser har föreningen även skapat en mycket vacker park med tältplats, badplats, sittgrupper osv. på det gamla hamnområdet och på stenhuggeriets gårdsplan finns plats för både bilar och campingfordon.
Här, liksom på Österplana vall, kan man hitta mindre kända orkidéer.

Kinnekulle (42)
Resterna från den gamla stenbryggan i Råbäcks hamn

Stenhuggeriet är öppet för allmänheten och under aktivitetshelgen ”Vårrundan” på Kinnekulle arrangeras större visningar.

Munkängarna

Naturreservatet Munkängarna är ett mycket omtyckt utflyktsmål. Inom det 76 hektar stora området finns nästan alla Sveriges lövträd på en och samma plats. Ask och alm är vanligast men bland de äldre märks ek och lind. Tillsammans bildar de ett mörkt tak som är näst intill ogenomträngligt för solens strålar.
Den näringsrika berggrunden av alunskiffer och det kalkrika grundvattnet bidrar till den gynnsamma växtligheten, trots det solskyddande taket.
Under försommaren, söker sig många hit för att beskåda de vita heltäckande ramslöksfälten i full blom.

Kinnekulle (66)
Ramslök i full blom

De liljekonvaljliknande bladverken på den starkt lökdoftande ramslöken, är en delikatess som ofta serveras i form av soppa på Kinnekulles matserveringar.
I gläntor, där solen tränger ner, finns en mångfald av olika ängsväxter. Här tävlar vitsippor, gulsippor, nunneört, lundviol mm om utrymmet.

Kinnekulle (31)
I solgläntor kan man se dessa härliga blomsterängar

Förutom Kinnekulleleden, som skär rakt igenom naturreservatet, finns det ett flertal stigar inom området. En stig leder till sångerskan Emilie Högqvists paviljong som hon lät flytta hit från Stockholm efter sin karriär. Emilie är förutom sången mest känd för sitt förhållande med kung Oskar I.

Kinnekulle (7)
Leden skär rakt igenom det vita fältet med ramslök

Även hösten, när lövträdens gröna bladverk övergått till en mustigare och färgstarkare höstskrud, lockar många naturälskare och fotografer.
Att Munkängarna har många besökare är inte underligt, för ett naturskönare område är svårfunnet eller som Carl von Linné uttryckte det, ”denna orten är ljufligare än någon annan”.

Kalkstensbrottet

Kalkstenen som bröts mellan åren 1892-1979 användes mestadels till cementtillverkning och totalt har här brutits ca 80 miljoner ton under brottets storhetstid.
Det den mänskliga handen förstörde i naturen under den perioden är i dag ett välkänt besöksmål.

Kinnekulle (72)
Resultatet av människors ingrepp i naturen

Många tar bilen in i jättegropen, andra beskådar hela utgrävningen från höjderna ovanför brottet.
Efter arbetarnas uttåg ur gropen har fritidsfolket flyttat in och uppifrån dessa höjder har man bra utsikt över de aktiviteter som pågår i gropens botten. Campare slår upp sina tält, vissa sitter utanför sina husbilar och slappar, ett större antal provar sin fiskelycka i den sjö som bildats efter brottets nedläggning och andra söker miljontals år gamla fossiler från förstenade djur på de lodräta kala väggarna som reser sig upp mot ängarna.

Hällekis Säteri

Hällekis Säteri är i dag ett av få gods i Västergötland som har kvar delar av en medeltida byggnad.

Efter en stor brand på säteriet i början av 1700-talet byggdes en ny huvudbyggnad på den plats där den ligger än i dag.
I slutet av samma århundrade gjordes en ombyggnad till nyklassisk stil och trots ett antal mer eller mindre stora renoveringar, genom århundraden, har man varit noga med att behålla 1700-talsstilen och huvudbyggnadens placering.
Den förste kände ägaren till Säteriet var Mats Gustavsson Sparre på 1300-talet och godset har sedan dess vandrat genom olika ätter.
1913, under kalkstensbrottets storhetstid, köpte Skånska Cement säteriet som några tiotal år senare övertogs av Greve Wilhelm Klingspor och hans ättlingar.

 Kinnekulle (62)
Hällekis Säteri

Säteriets park är ett av Kinnekulles mest frekventerade besöksmål.
Parkens största dragplåster är det ståtliga Ginkgoträdet och de äkta kastanjträden. Här finns, bland mycket annat, en underbar perennrabatt och en härligt doftande odling med gammeldags rosor.
Hela anläggningen inbjuder till underbara promenader där besökarna kan njuta av allt från vårlökarnas pånyttfödelse till höstens fantastiska färgpalett.
Trädgården är till stora delar öppen för besökare från maj till oktober.
I säteriets gamla orangeri ligger restauranten. Här kan man njuta av en härlig fikapaus eller en god varmrätt under hundraåriga vinrankor. Om vädret tillåter står restaurantens stora gräsklädda trädgård, med skuggande fruktträd och doften från kryddväxter, till gästernas förfogande.

Kinnekulle (45)
Den underbara trädgården lockar till  fikapaus

Under oktober månad varje år arrangeras en tredagars julmässa på Hällekis Säteri. Mässan hålls bland annat i den 200 åriga smedjan som numer är ombyggd till festlokal.
Ett 70-tal av landets bästa hantverkare ställer under dessa dagar ut sina fantastiska skapelser.
Dessa säljs direkt av hantverkarna utan mellanhänder vilket är en av anledningarna till att julmässorna är så uppskattade av både besökare och utställare.

Kinnekulle Camping

Hällekis hamn, några kilometer söder om tätorten, var tidigt en av de viktigaste hamnarna i Vänern.
I mitten på 1800-talet startades Kinnekulles första mekaniska stenhuggeri här och något tiotal år senare byggdes en liten fyr vid hamninloppet.
På denna plats ligger i dag Kinnekulle Camping och det enda som vittnar om en arbetsplats från 1800-talet är fyren på den gamla stenbryggan och sockeln från en gammal skorsten.

Kinnekulle (74)
Campingen med Hällekis gamla hamn i bakgrunden

Det är en härlig campingplats med en egen liten badvik, småbåtshamn och fantastisk utsikt över Kinneviken.
På andra sidan viken ligger Läckö Slott som i solskenet blänker som marmorflis inbäddad i den mörka silhuetten.
Vid solnedgången samlas campinggästerna ofta vi strandkanten för att avnjuta dygnets sista timmar och se det gula klotet försvinna ner i Vänern.

Kinnekulle (37)
Solnedgång, med utsikt från campingen

Många har med sig en liten picknickkorg och ibland dyker det upp någon speleman som förhöjer stämningen.

Fricamping

Förutom Kinnekulle Camping, finns det gott om parkerings och övernattningsplatser på ”det blommande berget”.
För den som vill fricampa är den stora parkeringsplatsen, i den södra kanten på Munkängarna, en helt fantastisk plats.
Några få steg för dig direkt in i naturreservatets fantastiska värld med bland annat Mörkekklevs grotta och den långa trappan upp till ängen ovanför kalkstensbrottet.
Andra intressanta övernattningsplatser är parkeringen vid Högkullen, vid Hällekis Säteri, i Råbäcks hamn och vid fiskesjön inne i Kalkstensbrottet.

Kinnekulle (21)

 

Kinnekulle, ett besöksmål man gärna återvänder till
Signatur Helena o Arly


MINOLTA DIGITAL CAMERA

Ett populärt val för mobila svenskar att komma till kontinenten är via Öresund till Köpenhamn och vidare över öarna Själland och Falster till Rödby Havn på Lolland. Därifrån går det en färja till Puttgarden på ön Fehmarn i Tyskland.
Några mil från färjeläget, på det tyska fastlandet, ligger Heiligenhafen som är en gammal Hansastad och en mycket populär träffpunkt för husbilsburna övervintrare på väg söderut.
I Heiligenhafen finns en mycket central ställplats med centrum, gästhamn och Östersjöns salta bad inom bekvämt gångavstånd.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det stora kullerstenbelagda torget i stadens centrum

Heiligenhafen är en blandning av gammalt och nytt.
Den gamla stadskärnan från tidigt 1800-tal, är av småhuskaraktär med en gotisk kyrka som härstammar från 1200-talet.
St. Nikolaus, som kyrkan heter, är bl.a. utsmyckad med ett vackert votivskepp och handsnidade skulpturer från 1500-talet.

Staden är ett turistparadis under utveckling och en kilometer väster om den gamla Hansastaden ligger en helt modern stadsdel med höga hotellbyggnader, restauranger, barer, gym och allt annat som turister kan önskar sig.

Julmarknad, Heligenhafen 002
Den modernare delen väster om ”innanhavet” Binnensee

Med EU-bidrag har man byggt en gigantisk brygga rakt ut i Östersjön. Den drygt 200 meter långa och fyra meter breda bryggan förgrenar sig som ett stort V längst ut där det finns servering, liggstolar, lekredskap, toaletter, badstegar osv.

12 Heiligenhafen (3)
Den vackra piren som sträcker sig långt ut i Östersjön

Det är ett hantverksmässigt mycket stilrent byggnadsverk som är uppbyggt på en stomme av finputsad betong med galvaniserade stålkonstruktioner inklädda i grova finpolerade ädelträdetaljer.
Den fantastiskt vackra piren, som färdigställdes 2011, är redan mycket välbesökt av både lokalbefolkning och turister.

11 Heiligenhafen (5)
Det är trängsel på den populära piren

Heiligenhafen är ett av våra favoritställen och vi stannar ofta till här några dagar på våra resor till och från sydligare breddgrader.
Här finns ett stort utbud av restauranter som serverar härliga fiskrätter. Det finns shopping för alla inköpstörstiga och det finns kulturhistoriska sevärdheter. För den som vill jogga, cykla eller gå har man byggt en fyra kilometer lång, vackert stenbelagd strandväg, runt ”innanhavet” Binnensee. Sjön ligger parallellt med Östersjön och skiljs enbart av strandpromenaden och sanddynerna mot havet.

11 Heiligenhafen (6)
Bakom sanddynerna, de typiska nordtyska badhytterna

Utmed hela kustremsan finns det strandbarer, butiker med strandleksaker och uthyrning av badhytter, trampbåtar, solstolar osv.
På landsidan av Binnensee har man byggt bryggor med sittplatser med fin utsikt över det rika fågellivet i sjön. Här finns skulpturer, lekplatser och en allé som skiljer strandpromenaden från bilvägen.

2,5 (2)
Vacker skulptur i Binnensee

I den gamla stadsdelens centrum ligger fiskehamnen. Här kan man köpa nyfångad och rensad fisk direkt från båtarna. Det finns även turbåtar för den som vill fånga sin fisk själv.

Heiligenhafen (2)
Nyfångad fisk som rensas och säljs direkt från fiskebåten

Som sagt, Heiligenhafen är en gammal Hansastad under utveckling.
Här sker ständigt förändringar vilket gör det roligt att komma hit och inför varje besök hoppas man få veta vad som hänt med den nedläggningshotade slitna ställplatsen, som har ett av stadens mest attraktiva lägen.

Heiligenhafen
Pärlorna på den populära, men något slitna, ställplatsen i Heiligenhafen

MINOLTA DIGITAL CAMERA
Turbåt för soltörstiga och fiskeintresserade

Ett trevligt resmål som vi ofta återkommer till
Helena  CLX-3180_20150217_17532301