Kap Sankt Vincent, Sagres
Efter nästan tre veckor i strålande solsken såg vi på våra mobila vädersajter att termometern skulle sjunka och att det även var risk för regn. Vi bestämde oss då, tillsammans med Lena och Håkan, att hyra en bil i några dagar.
Vår första tur gick till fyren Kap Sankt Vincent, liksom den faktiskt gjorde även vid förra årets besök här på Algarvekusten.
Kap Sankt Vincent ligger på en hög, karg udde med berg som stupar lodrät ner i havet och den är Europas sydvästligaste punkt.

Den ståtliga fyren med den gamla fästningen nedanför

Fyren som byggdes redan 1846 har en av dom kraftigaste ljusanordningarna i hela Europa och den är synlig över 30 sjömil till havs. Detta gynnar såklart den livligt trafikerade leden, som är en av Europas mest trafikerade farleder till sjöss.
När vi besökte fyren förra året, var den under renovering och helt täkt av plast. Denna gång var hela området innanför stängslen med den gamla fästningen, tillfälligt stängt.  Fyren var nu avtäckt från all plast så kunde få några bilder, tagna utanför stängslet.
Vi gjorde även ett kortare besök i Sagres som sägs ha haft stor betydelse vid utvecklingen av Portugals kolonialvälde. Byn, som har en härlig fiskehamn, ligger bara drygt en halvmil från fyren.

Den lilla naturhamnen i Sagres med fiskebåtar

som lossar dagens fångst

Igreja do Como, Faro
Dag två med hyrbilen, gick till Faro och kyrkan Igreja do Carmo. Den vackra kyrkan, som är från 1700-talets början, fick stora skador vid en enorm jordbävning som år 1755 ödelade stora delar av den portugisiska sydkusten. Skadorna som kyrkan ådrog sej då restaurerades och i dag är den utsedd som Faros vackraste.

Den vackraste kyrkan i Faro, Igreja do Carmo

Men det var inte kyrkan som väckte intresset för ett besök, utan ett spektakulärt kapell bakom kyrkan, Capela dos Ossos. Vi läste på skriften ovanför ingången till kapellet, där det stod, fritt översatt till svenska,
”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd”
När man öppnat dörren till kapellet möts man av ett rum på cirka 15 kvadratmeter och en takhöjd på ungefär 3 meter. Det makabra är att väggar och tak är helt uppbyggda med kranier och övriga benrester från 1 245 stycken karmelitbröder som tidigare tjänstgjort i kyrkan.
I början av 1800-talet, grävdes kropparna upp från överfulla kyrkogårdar i Faro och 1816 invigdes den något kusliga byggnaden med ett helt rum fyllt av döskallar och benknotor från människor.

Skelettdelar från karmelitbröder som arbetat i kyrkan

När vi lämnade kapellet slängde vi åter en blick på skriften ovanför ingången, ”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd”.
Faro är den största staden på Algarvekusten och den ligger på en sydspets nästan mitt emellan Sagres och den spanska gränsen. Staden har knappt 60 000 invånare och här finns både flygplats, järnvägsstation, båthamn och interregionala busslinjer.

Igreja do Sao Lourenco, Almancil
Det finns ett ordspråk som säger ”när man blir gammal, blir man religiös”. Ni som läser detta kanske tror att jag har dåligt samvete, men så är inte fallet.
Även dag tre med hyrbilen gick till en kyrka, men nu var det arkitekturen som väckt intresset. Lena hade gurglat fram en kyrka som har anor från 1600-talet och som drygt 100 år senare restaurerades på grund av en tidigare jordbävningen. I dag är invändiga väggar och kupoltak helt täckta med miljontals kakelplattor från 1730-talet, signerade av en känd kakelmästare vid namn Oliveira Bernardes. Kakelplattorna kom från Lissabon och illustrerar Saint Lawrence av Huescas liv.

Väggdekorationer av miljontals kakelplattor

och ett heltäckt altare i guld, allt var fantastiskt

Även det välvda taket var helt täckt med kakelplattor

Vid biljettluckan fick vi veta att det är totalförbud mot all fotografering och filmning inne i kyrkan. Men ska man synda någonstans så är det väl i kyrkan för det är väl där man kan få syndernas förlåtelse.

Även utsidan var delvis dekorerad med kakelplattor

Vi avslutade vår tredagarsresa med hyrbil på IKEA, som ligger ett stenkast från kyrkan. Där åt vi svensk husmanskost, köttbullar med potatismos och till det drack jag, hör och häpna, rödvin. Innan vi lämnade den världsomfattande butiken, köpte vi svensk mat såsom sill, knäckebröd, gravad lax, glögg och så vidare.
Det var tre härliga dagar med synupplevelser som vi kan tacka ”Falkenbergarna” för. Själva hade vi aldrig hittat dessa sevärdheter, liksom Katedralstranden och den vackra byn Cudillero i norra Spanien.

Falesia, Portugal
Knappt fyra mil från Silves ligger Falecia som är en favorit i repris och som är ett av våra huvudmål på denna resa. När vi satt hemma i somras och drog upp riktlinjerna för vår övervintring bestämde vi oss för att tillbringa jul och nyårshelgen just här i Falesia på Algarvekusten.
När våra vägar skildes med ”Falkenbergarna” i Peso de Regua, gjorde vi det för att vår plan var ytterligare några stopp, förutom Aveiro och Porto Covo, på den Portugisiska västkusten. Men det regniga och stormiga vädret fick oss att ombestämma oss och valde därför att snedda över landet mot Silves och därefter mot Falesia så fort som möjligt.   
Vid ankomsten till Falesia var vi cirka två veckor före tidsplanen och när vi såg att kvicksilvret hade passerat 20-strecket, kände vi att nu skulle det bli skönt att ligga still en längre period.
Dom första som mötte oss var ”falkenbergarna”, Lena och Håkan, som checkat in här i Falesia några dagar tidigare. Trots att det bara var en vecka sedan våra vägar skildes, blev det stora kramen och dom sedvanliga glädjefraserna.
Vi hade nu knappt två månader framför oss på ett och samma ställe, vilket kändes bra och att vädret var på sitt allra bästa humör, med svenska sommartemperaturer, gjorde ju inte saken sämre.
Bara någon dag efter ankomsten, en söndag, fyllde Håkans 69, vilket skulle firas tillsammans med god mat och dryck på ett av  deras favoritställen i överklasstaden Vilamoura.

Lena och Håkans favorit restaurang, Luna Rossa

På tillbakavägen från den lyxiga staden, som ligger cirka fem kilometer cykelväg från ställplatsen, var det ytterligare något vattenhål som skulle besökas.
Det var en trevlig dag och ett bra kalas som debiterades på ”Falkenbergarnas” konto vilket genast fick oss att planera en återgäldning.
Återgäldningen kom redan nästa dag, på Håkans egentliga födelsedag, då vi bjöd på egentillverkade smörrebröd och till det serverades dom sedvanliga dryckerna, öl och snaps.

Stämningen steg i takt med intaget av den ”lille”

Stämningen var än en gång på topp med trevliga diskussioner och skratt och innan kvällens slut, hade Håkan och jag bestämt att segla deras båt till Västindien, nästa höst, då Håkan fyller sjuttio.

Läkarbesök
Innan vi lämnade Tjörn hade jag sökt läkarhjälp för att veta hur jag skulle medicinera mej mot mina krånglande luftrör som jag haft sedan många år tillbaka. Jag var lite sent ute så en läkartid var inte att tänka på före avresan och det fanns heller ingen möjligt att få konsultera en läkare. Visst, jag får skylla mej själv, jag borde tänkt på detta långt tidigare.
Mina krånglande luftrör är en kvarleva från tidigare arbetsmiljöer med bland annat asbests och problemen har en tendens att eskalera sakta men säkert genom åren.
På resan mot värmen var det mestadels kallt, regnigt och blåsigt vilket inte är optimalt för känsliga luftrör och det blev allt tätare i det trånga röret som förser kroppen med syre.
Trots värmen och det torrare vädret i Falecia hängde symptomen kvar och efter ett antal jobbiga dagar och nätter, bestämde vi oss för att söka en upp en läkare.
I Portugal pratar dom flesta engelska och Helena, som också är bevandrad i dessa för mej främmande läten, fick tips om ett privatsjukhus i Albufeira, cirka en mil från ställplatsen.
Taxichauffören släppte av oss vid ingången till ett väntrum på sjukhuset. Vi gick direkt fram till den bemannade luckan för att anmäla vår närvaro och cirka 10 minuter senare slog vi oss ner i en kvinnlig läkarens rum.
Vi mottogs av ett stort stycke kvinna med ett ganska barskt utseende, samtidigt som hon ingav stort förtroende. Helena förklarade mina problem för läkaren som noterade allt och därefter fick jag ta några djupa andetag. Stetoskopet som hon hade hängande runt halsen satte hon in i öronen för att lyssna på mina lungor samtidigt som jag fick ta ytterligare några djupa andetag och efter några minuters konversation konstaterade hon att jag skulle genomgå en grundligare undersökning.
En våning ner mottogs vi av en sköterska som också lyssnade på min ut och inandning, knackade med knogarna på mina revben innan hon tog ett par röntgenbilder. Därefter en våning upp igen till ett stort laboratorium med sköterskor och fem patienter som satt uppkopplade med slangar och sladdar.
Jag placerades i en mjuk härlig fåtölj där jag fick ett antal nålstick för anslutning till bland annat en dator och en kanyl koppla till en syrgasmask som vid inandning syresatte mina lungor.

Här syresätts blodet och inandningen vidgas

När alla provtagningar var klara var det dags att gå tillbaka till ruta ett, den kvinnliga läkaren. Hon visade röntgenbilderna på mina lungor, där det fanns fläckar som var infekterade. Därefter skrev hon ut fem olika mediciner som skulle tas vid olika tider och antal och efter åtta dagar skulle jag göra ett återbesök.

Fem olika mediciner och lika många olika tider

Det var så effektivt så man nästan häpnade. Hela besöket med resan till och från sjukhuset, tider i vänthallar och undersökningsrum, en färdig utskriven diagnos och mediciner i hand på mindre än fem timmar. Helt otroligt.
Innan vi lämnade sjukhuset frågade vi läkaren om det var okey att dricka rödvin. Hon ruskade sakta på huvudet och visade en centimeterbred springa  mellan tummen och pekfingret, mer än så får du inte dricka på en dag.

Återbesöket
Åtta dagar senare och massor av olika mediciner i mitt blodomlopp var det dags för ett återbesök på sjukhuset. Samma läkare som vi varit hos tidigare tog emot oss med ett stort leende. Det första hon sa till Helena var att jag såg betydligt piggare ut denna gång och efter det fick jag än en gång göra några djupandningar. Fem minuter tog besöket som läkaren avslutade med att ”nu kan du dricka hur mycket vin du vill igen”.
Därmed kunde jag återuppta min målsättning igen, ”en dag utan ett glas rött är en förlorad dag” 

Dagarna rullar på och i skrivande stund har vi varit här i Falesia i 18 dagar. Efter medicineringen var mina andningsrör helt vidöppna och jag kände mej som ”på nytt född”. Även Helena gladdes åt min rehabilitering för, som hon sa, nu kan jag sova utan öronproppar för nu snarkar du inte längre. Hon har under många års tid tvingats använda öronproppar på grund av mina snarkningar.

Förutom sjukhusbesöket är den ena dagen den andra lik med promenader på stranden, cykelturer på landsbygden och samkväm med ”Falkenbergarna”

Praia de Falesia med kilometerlånga promenader

Härliga vågor som oupphörligen rullar in

Solens försvinnande i Atlantens horisont

Skymningen sedd från vår husbil

Dessutom har vi den senaste vecka börja spela boule, där Lena och Håkan, hittills är helt överlägsna, i denna franska nationalsport.
Vädret har, sedan ankomsten till Algarvekusten, varit helt fantastiskt med sol från en molnfri himmel och en termometer som pendlar runt 20-graders strecket på dagtid.  Håkan är den ende av oss som badar och själv har jag satt en minimi temperatur på 25 grader för ett dopp och det lär väl aldrig hända här på atlantkusten.