För fjärde gången väljer vi att klimatemigrera till sydligare breddgrader och även denna gång är det  Medelhavet som skall bli vårt huvudmål.
Sommaren, som börjar närma sej sitt slut, har varit helt fantastisk här hemma tillsammans med underbara vänner och härliga husbilsturer i vårt vackra land.
Minnena från den senaste vintern på hemmaplan, finns fortfarande kvar på hårddisken, det var året då coronapandemin stoppade oss för att fly det bohuslänska klimatet. Det var kallt och blåsigt med ett blöttungt gråsvart täcke som hindrade solen för att tränga igenom.
Ju äldre man blir, desto större krav, eller önskemål, har man på vädret. I ungdomen var det roligt med vinter och jag minns framför allt de vintrar som var kalla, soliga och snörika. Man kunde åka skidor eller sola sej i en snöglänta, man tog med sej pick och pack ut i skogen för att grilla eller bara njuta av naturen, men det var då och då är inte nu.
Det känns alltid lite vemodigt när sommaren närmar sej sitt slut och det är oberoende av om man skall resa bort eller vara kvar hemma. Det börjar med att man vrider tillbaka klockan och vips förkortas eftermiddagsljuset med en timme. Utemöbler, blomkrukor, prydnadssaker och så vidare, ställs undan inför vintern och kvar blir en tomt som ser helt naken ut.
Man går in en slags dvala som delvis räddas av vegetationens färgsprakande palett som skiftar från de gröna nyanserna till guldockra till vinrött. Det är vackert men kortvarigt, för efter dom första höststormarna ändras hela naturen till en gråskalig massa, som inte väcks till liv förrän vårens första värmande solstrålarna tränger undan vintern.
Men som sagt, nu chansar vi inte på att vara hemma i vinter, därför har vi packat Carthagon med allt som kan behövas och lite till för vår överlevnad i cirka sex månader framåt. Allt är låst, grannarna underrättade och förhoppningsvis håller tjuvarna sej borta.
Våra planer för resan söderut är något annorlunda i år. Tanken är att följa Atlanten genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, norra Spanien med Biscayabukten och Portugal till den spanska sydspetsen. Vårt första längre stopp har Helena bokat på camping Almayate, strax utanför Torre del Mar i Spanien. Där har hon bestämt att vi skall dansa med tomten och skåla in det nya året.

Zwolle, Nederländerna
Efter en kortare tur mellan Tjörn och Göteborg, cirka sju mil, mönstrade vi på Stenafärjan till Kiel i Tyskland. Vårt vägval denna gång berodde framför allt på att vi kortade körsträckan med cirka 60 mil mot den traditionella vägen över Öresundsbron och färjan mellan Rödby och Puttgarden. Att vi dessutom tjänade nästan 1000 kronor, delvis på grund av våra skyhöga dieselkostnader, gjorde ju valet enkelt.

Stena Scandinavicas väg genom Danmark

Vi vaknade utsövda och pigga och det första vi ser från fönstret i hytten, är kontinenten. Vi hade nu nått den del av resan som är den enskilt dyraste kostnaden för oss campare som väljer att vidga våra vyer söder om Sverige. Framför oss, till vårt första stopp på resan söderut, hade vi cirka 40 mil och tidig eftermiddag checkade vi in på camping ’t Hofje van Hoog-Zuthem någon kilometer utanför Zwolle. Innan vi nådde målet fyllde vi tanken med diesel som även här var obekvämt dyr, men ändock cirka fem kronor billigare per liter, än hemma.

Zwolle, Nederländerna
Vi möttes av en parkliknade camping som såg något ovårdad ut och när vi fick veta att den var på väg att stängas inför vintern, förstod vi orsaken. Det fanns absolut inget att klaga på, hygienutrymmen var välskötta och rena och personalen var bemötande. Byggnaderna var typiska för sommarcamping med många härliga och öppna uteplatser för ljuvliga sommarkvällar.  

En härlig samlingsplats för festliga sommarkvällar

Är man i Nederländerna skall man cykla, det är nämligen ett cykelland fullt jämförbart med de danska traditionerna. Innan vi äntrade våra järnhästar fick Helena en cykelkarta i receptionen som bland annat visade en led utmed IJssel kanalen till en liten by med namnet Wijhe.
Det var medvind och solen sken och efter knappt en timme nådde vi den lilla byn, där vi bestämde oss för att göra ett vätskestopp, för motionerar man, måste man fylla på med vätska.
Vi har som vana att alltid stödja de lokala restaurangnäringarnas överlevnad och efter vårt bidrag till några uteserveringar, var det dags att vända åter.

Helena gör sitt för att stödja näringsidkarna 

Med kartans hjälp letade vi oss fram till en liten bilfärja som tog oss över till andra sidan kanalen, där cykelleden fortsatte men nu i motsatt riktning. Solen sken fortfarande och nu hade vi en svag vind rakt emot oss vilket inte vållade några större problem. Tvärtom, vi njöt i fulla drag av cykelturen på den platta men levande landsbygden, med odlingar, betesdjur och de mer eller mindre angenäma dofterna från ladugårdarna, precis som jag minns från mina tidiga år i Danmark.
Efter ytterligare någon timma på cykeln var det dags att korsa kanalen igen. Men nu var det ingen bilfärja utan en mindre båt för passagerare med eller utan cyklar.

Helena stiger på båten som tar oss över IJssel kanalen

Väl på rätt sida kanalen var det nu bara en halvtimmes cykeltur tillbaka till campingen.
När man försöker uttala de nederländska namnen kan man fundera på hur dom fått ihop denna blandning av bokstäver. Ta campingens namn till exempel, hur gick det till och hur uttalas det? Lika illa är det med många andra orter och byggnader. Afsluidijk till exempel, den omtalade vallen som skyddar landet från Atlanten, det går ju bara inte att ljuda det, inte ens i onyktert tillstånd, det är helt omöjligt.
Min teori är att man fyller en tombola med bokstäver, stora och små, som man rullar runt några varv. Därefter plockar man ut en bokstav åt gången som läggs i en lagom lång rad och så får det bli som det blir. Men jag förstår inte hur nederländarna själva kan uttala orden och det är väl därför det är helt omöjligt att begripa vad folk säger också.
Efter tre övernattningar och ett par härliga och upplevelserika dagar, på denna icke uttalbara camping, var det dags att skaka liv i dom 235 hästarna under motorhuven på Carthagon.

Honfleur, Frankrike
Målet för dagen var att hitta en övernattningsplats på vår väg mot det omtalade klostret, Mont Saint Michel i Frankrike. Ett kloster som ibland ligger på en ö och ibland på fastlandet, beroende på att tidvattnet kan skilja upp till 14 meter mellan ebb och flod. 
Vi startade långt före soluppgången för att komma så långt söderut som möjligt innan dagen var slut. Att köra de 85 milen till klostret, på en dag, kändes lite väl långt för vi har alltid som prioritet att njuta av resan, hela resan, utan att stressa.
Trots den tuffa och något stressiga morgontrafiken i Nederländerna och trafikkaoset i beslutångestens tempelstad, Bryssel, så slukades mil efter mil i rask takt utan trötthetssyndrom.
När vi såg att det bara var ett tiotal mil kvar till den omtalade kuststaden Honfleur vid mynningen på Seine, bestämde vi oss för att åka dit.
Bara någon kilometer från den lilla staden, passerade vi Pont du Normandie, som tillhör en av världens största broar, en vajerbro med total längd på 2 kilometer och 143 meter och spann på 856 meter.

Port du Normandie

Från toppen på bron hade vi en vidunderlig utsikt över flodens möte med Engelska kanalen och den lilla staden vid brofästet.
Några minuter senare drog vi handbromsen på Air de Camping Car Honfleur som visade sej vara en jättestor ställplats med gångavstånd till stadskärnan i den lilla staden med knappt sju tusen fastboende.
Efter dagens etapp på 65 mil, var vi nu bara 20 mil från vårt planerade mål, Mont Saint Michel och planen var en övernattning här. Men efter att stödbensölen hittat sin rätta plats bestämde vi oss för att ta ytterligare en natt i Honfleur, dels beroende på att vädret var fantastisk och att hela omgivningen vittnade om trevnad.
Vi började första dagen med att botanisera i den gamla medeltida stadskärnan med korsvirkeshus och kullerstensgator och vi besökte även några utskänkningsställen.
Här fanns allt från trottoarservering utmed kajkanten till restauranger med vita dukar och i dom smalare gränderna trängdes dom konstnärliga ateljéerna om uppmärksamheten. Vi upptäckte även en liten skylt, i allt det kulturella, som visade vägen till en utsiktsplats på toppen av berget.
Den kvällen gick vi till sängs med ett leende på läpparna, samtidigt som vi bestämde oss för att ge den vackra byn ytterligare en heldag.
På vår andra bilfria heldag var det cykeln som gällde. Först cyklade vi ut till Seines mynning, där bland andra den kända konstnären, Claude Monet, ofta skapade sina alster. Den mest kända av Monets alster från denna plats är Soluppgången, från 1872.
Efter besöket vid flodens mynning var det utsiktsplatsen på berget som gällde. Det var en flera kilometer lång uppförsbacke, men vi gnetade på sakta men säkert och där det var som brantast ledde vi cyklarna. I ett av de brantare partierna mötte vi en fransos som med glimten i ögat, sa något som i mina bullerskadade trumhinnor lät som en knarrande trappa med inslag av en gnisslande dörr. Jag fattade ingenting, men Helena, familjens språkbegåvning, tolkade det som ”varför har du cykel med dej när du går”.
Hur som helst, på toppen fanns två vidunderliga utsiktsplatser, en över Seines möte med Engelska kanalen och Le Havre på andra sidan floden samt en över den medeltida byn vid foten på berget.

Kranarna i Le Havre på Seines motsatta sida

Honfleur sedd från ovan

Förutom utsikten fanns här ett vackert kapell från 1500-talet och som bara av en händelse, var det ett utskänkningsställe som korsade vår väg också.

 Kapellet från 1500-talet

Tre övernattningar blev det och det är ju detta som är friheten med husbil, man kan ombestämma sej när man vill och hur man vill.

Signatur-namnteckning.jpg

Signatur.docx

Mont Saint Michel, Frankrike

Det magiska klostret Mont Saint Michel, med sitt ursprung från 700  talet e.Kr. är inte bara ett kloster, det är även Frankrikes minsta kommun med 29 innevånare.
I dag är Mont Saint Michel en turistattraktion, med mer än 3 miljoner besökare varje år och det var ett av huvudmålen på vår flykt från gråvädret.
Men det hela har sitt ursprung från 700-talet e.Kr, när kyrkoherden Aubert  av Avranche lät bygga ett enkelt kapell på halvön Mont-Tombe, som klippan med Mont Saint Michel heter.
Enligt legenden skall kyrkoherden i drömmen blivit tillsagd av ärkeängeln Michel att bygga ett kloster på halvön, men Aubert trodde först att det bara var en dröm. Efter ett andra försök från ärkeängeln hotade han med att göra ett hål med tummen på Auberts panna om han inte gjorde som han blivit tillsagd. Kyrkohedern trodde fortfarande att det var en dröm och då gjorde Michel ett avtryck med sin tumme på Auberts pannan. Då förstod S:t Aubert att ärkeängeln menade allvar och satte genast igång med att bygga ett kloster.
Kyrkoherden S:t Auberts huvud, med hålet i pannan efter Michels tumme, finns i dag avgjuten i en närliggande kyrka. Dessutom har man i dag en tre meter hög staty på ärkeängeln, Michel i guld, på klostrets högsta torn.
Mont Saint Michel, skall ses i verkligheten. Jag var här i min ungdom för cirka 50 år sedan och tyckte redan då att det var en helt fantastisk byggnad. Så vacker, så komplett med tanke på klostrets ålder och i dag, efter ett helt arbetsliv som byggare, fattar man absolut inte hur denna skapelse har kunnat genomföras. Det är helt ofattbart hur den mänskliga handen, bara med hammare och huggmejsel, kunnat utföra detta.
De åtta pelarna, som bär upp högtornet till exempel, är minst en och en halv meter i diameter, och minst 20 meter höga, helt uthuggna i stora cirkelformade stenblock. Hela byggnaden är ett arkitektoniskt mästerverk från ritningar till hantverk.
Helt otroligt och själv gnäller jag när batteriet i skruvdragaren är slut.
Tiderna förändras och vi med dem, vi gör mycket i dag som dom inte kunde göra på den tiden och tvärt om.
Bukten runt Mont Saint Michel har en av Europas största tidvattenvariationer med en höjdskillnad, som mest, på 14 meter mellan ebb och flod.
Under några timmar varje dygn är Mont-Tombe en ö och kan endast nås med den nya bro som byggts på senare år mellan fastlandet och klippan.
Det är en fantastisk naturföreställning att se när vattnet stiger över det vattenfria landskapet runt klostret. I folkmun kallas det ofta för ”Den rusande damen”  eller ”Galopperande hingstar” beroende på att vattnet stiger med mycket hög hastighet.
Jag minns från ungdomen när jag och min kompis Ronny var här, när vi med tidvattnet i hasorna flydde i panik över deltalandskapet till fastare mark.

Det leriga landskapet som skiljer klostret från fastlandet vid lågvatten

Det är cirka 50 år sedan och långt innan det fanns en bro.
Två övernattningar blev det på Camping Aux Pommier i Beavior som ligger cirka fem kilometer från klostret, innan vi knappade in vår nästa övernattning på vägen mot Medelhavet.

Ile d´Oléron, ljusets ö, Frankrike
Målet för dagen var Chaillevette i Frankrike, knappt 50 mil nästan rakt söderut. Resan var helt problemfri på dyra betalvägar, men det visste vi om så det finns inga utrymmen för negativiteter. Alternativet, att undvika betalvägar i Frankrike, har vi provat en gång och det är inte längre ett alternativ om man inte tror att man skall leva i evighet.
Efter ett antal kilometrar, med gator, korsningar och rondeller, byggda för Renault Twingo, anlände vi ställplatsen som vi knappat in på ”Tina”, vår GPS.
Med svetten i pannan lovade jag dyrt och heligt att hit kommer vi aldrig mer att åka med större fordon än en cykel. Inget ont om ställplatsen, men vägen hit och därifrån, var inte lämpad för sju ton husbil.
Anledningen till valet av Chaillevette var att det var en lagom lång dagsetapp och att det fanns ostronodlingar i dessa trakter som vi gärna ville beskåda.
Tidigt nästa morgon krånglade vi oss ut från det tätbebyggda gamla villaområde och närmast till hands, för några dagars övernattning, låg ön Ile d´Oléron som ligger på Biscayabuktens nordöstra sida, bara några kilometer från Chaillevette.
Efter bron till ”ljusets ö”, som ön kallas, hittade vi Camping La Brande, bara nåra kilometer från den lilla staden, La Chateau d’Oléron som gränsar till brofästet.
När stödbensölen var sänkta, cyklade vi de få kilometrarna till La Chateau, som visade sej vara en mycket trevlig liten stad. I den lilla hamnen med fiskebåtar som rullade in för att lossa dagens fångst låg uteserveringarna vägg i vägg med varandra och hela den gamla stadsdelen omgärdas av en mycket ståtlig mur.

Porten till den gamla militärförläggningen

Hela Citadellet, som området heter innanför murarna, har tidigare fungerat som militärförläggning, är i dag ett mycket uppskattat friluftsområde för flanörer till elitmotionärer.
Vid ett tillfälle, när vi irrade omkring i den gamla stadsdelen, träffade vi på en svensk dam som var bofast på ön. Hon hade mycket att berätta om ön och dessutom visade hon oss, sitt tiomiljoners projekt, som hon skulle flytta in i om ungefär ett halvår. Hon var bosatt på ön sedan fem år tillbaka och här hade hon bestämt sej för att bo resten av sitt liv. Fullt förståeligt, för benämningen ”ljusets ö” får man inte bara, den har man förtjänat.
Det överraskande var att man kunde se Fort Boyard, där Gunde peppar kändisar att utföra tävlingar som ligger långt utanför deras normala komfortzon. Fortet ligger ganska långt från land, men det var inga problem att se den, från öns norra sida.
Vi trivdes så bra på ön att vi efter två nätter på Camping La Brande, gjorde en förflyttning några mil längre norrut till en ställplats Le Moulin, strax utanför Saint-Denis.

Det blev många härliga cykelturer på ön

Efter några kortare cykelturer, i ett  helt underbart sommarväder, utmed Biscayabuktens stränder var det dags för fredagsmys utanför Carthagon eftersom barer och restauranger, på denna del av ön, är en bristvara. Det mingel som vi upplevde i La Chateau var som bortblåst, men att sitta utanför Carthagon en ljummen kväll, iförd kortbralla och t-shirt, med ett stort glas rött i näven, är inte heller fy skam.
Ile d´Oléron var en annorlunda men upplevelserik ö med fiskebyarna, vinodlingsfälten och långa stränderna som vid ebb mest liknade en oändligt bred grådaskig lermassa och som vid högvatten förvandlades till härliga och badvänliga sandstränder.

Bron från fastlandet till Ile d´Oléron

Den drygt tre mil långa genomfartsleden från bron till fyren, i andra änden av ön, gick tvärs igenom några gamla fiskebyarna med trånga gator och korsningar. Vid möte med andra tunga fordon var det bara centimetrar som skilde backspeglarna från att skrapa i de låga stenhusens fasader.
Ile d’Oléron är en mycket populär ö, framför allt av fransmän och enligt den svenska damens uppgifter, tiodubblas befolkningen under sommarmånaderna.
Efter tre härliga dagar på ”ljusets ö”, med allt från att ha sett Fort Boyard i kustbandet, till de underbara cykelturerna, var det verkligen värt att trängas med andra tunga fordon i dom gamla byarna.
Sammanfattningsvis kan vi säga att, har man vägarna förbi ”ljusets ö” så är ett besök ett måste.
Tidigt nästa morgon var det åter dags för en förflyttning och vårt nästa mål i planeringen var ytterligare nästan 50 mil rakt söderut. Närmare bestämt till den norra delen av Spanien som även den gränsar mot Biscayabukten.
Efter cirka 30 mil på dagens etapp ledsnade Helena på de monotona motorvägarna. Hon gurglade fram en ställplats inne i en nationalpark, någon mil från motorvägen, där vi skulle kunna övernatta. Efter ett antal avstängda vägar med omdirigeringar, hittade vi ställplatsen, som låg långt bortom den icke inhemska befolkningens kännedom.
Incheckningen skedde digitalt och utan Helenas tålamod, hade vi aldrig kunnat komma in. Men väl på plats visade det sej vara en mysig ställplats med allt som vi husbilsåkare behöver och att priset för ett dygn låg under hundralappen inklusive el, försämrade ju inte helhetsbilden.
En övernattning blev det innan vi riktade Carthagon rakt söderut igen mot huvudmålet, Zarautz, som ligger i norra Spanien, strax innanför gränsen mot Frankrike.

Zarautz, Spanien
Nästan på klockslaget, två veckor efter det vi steg på Kielfärjan i Göteborg, anlände vi Grand Camping Zarautz i Spanien. Vädret var helt fantastiskt med solsken och behaglig nordbotemperatur, inte för varmt och inte för kallt. Terrängen i denna del av Spanien är snarlik Alperna i Österrike med branta grönklädda sluttningar, lågväxande buskage och samma arkitektur på många byggnader.

Alpliknande natur och byggnader

Campingen, som är belägen på toppen av ett 120 meter högt berg, bjöd på en helt fantastisk utsikt över Biscayabuktens blånande vatten.

 Viken vid Zarautz är mycket populär bland surfare

Zarautz är ett mecka för surfare och från campingen, såg man förutom playan och den lilla byn, ett stort antal surfare som plaskade omkring i de skummande vågorna som bildas där havet möter land.
Nackdelen med att bo så högt upp är att det var jobbigt att ta sej både upp och ner. Närmaste vägen till byn var en brant stig med 439 ganska ojämna trappsteg och däremellan stensatta stigar med kraftig lutning. Alternativet var att följa den nästan fyra kilometer långa bilvägen, men även efter en så lång uppförsbacke sved det ordentligt i låren.
På den mycket välordnade ACSI campingen fanns både affär och restauranger och strax intill ligger Bodega Talia-Berri, en vingård som tyvärr var stängd för säsongen.  

Bodega Talai-Berri ovanför vinodlingarna

Vid ett tillfälle tog vi apostlahästarna ner till den lilla byn Orio, som ligger på Zarautz motsatta sida av berget. Den smala bilvägen ner till byn var ungefär en kilometer kortare än bilvägen till Zarautz, men när  höjdmetrarna är samma och sträckan är kortare, då blir det brantare, och det blev det.

På vägen till Orion passerade vi många hus för den som är händig

För tredje gången på lika många dagar, fick jag känna på att jag bara har två årsringar kvar till 80 samt att en femtedel av min kropp är rent övergödning. Med genomblöt t-shirt och stela vadmuskler släpade jag mej in på campingbaren där Helena beställde in varsin stor öl. Den ölen visste var den hörde hemma.

Vädret fortsatte att hålla i sej och vi fortsatte att trivas på hyllan. När Helena en dag ville gå en ännu längre runda bad jag vänligen men bestämt om att få avstå. Jag valde i stället att besöka resterna av en nedlagd gammal hamn med omlastningsstation från 1909 som ligger strax nedanför campingen. Hamnen var bara i drift ett tjugotal år eftersom järnmalmen tog slut i de närliggande gruvorna och 1940 monterades hela omlastningsstationen med kranar och linbanor ner.

Resterna av den gamla omlastningsstationen

Man sparade stora delar av byggnaderna till eftervärlden och i dag tillhör platsen en av de dokumenterade sevärdheterna i denna del av Spanien.
Efter fyra helt underbara dagar i solsken, blev vädret betydligt ostadigare, med regn och stormliknande vindar över Biscaya. Men helheten på vistelsen har varit helt underbar med många fysiskt krävande, men vackra vandringar i bergen och en campingplats som platsar på våran topp femlistan, med extra allt.
Den fortsatta planen var att fortsätta ända upp till den nordligaste spetsen i Spanien, men eftersom metrologerna spådde sämre väder i den delen av landet, ombestämde vi oss. Vi riktade i stället in oss på att dra oss längre söderut.
Sju nätter blev det på Grand Camping Zarautz och tack vare att vi hade ACSI kortet fick vi en natt gratis.

Biscayabukten
När jag som 15 åring gick uppför lejdaren på en styckebåt med allt mitt bagage och alla mina drömmar, var jag nog den lyckligaste och mest ovetande människan i hela världen.
Eftersom gränsen ”att få gå till sjöss” på den tiden var 16 år, var mina föräldrar tvungna att godkänna min ansökan att få mönstra på båten som jag sökt jobb på. Min mor sa helt tvärt nej men far lyckades efter några veckor övertala henne. Dagen efter ansökan godkänts fick jag jobb som kockelev på M/S Kolsnaren och bara ett halvt dygn senare, lämnade lotsen båten utanför Vinga.

M/S Kolsnaren, byggd 1944 på Eriksbergs varv

Det var tidig morgon och jag hade knappt hunnit borsta tänderna innan arbetet i kabyssen satte igång. En barsk alkoholstinkande och fördrucken stewart önskade mej välkommen liksom kocken och andrekocken. Det var vi tre som skulle ansvara för att besättningen fick tre mål mat om dagen och att dom som hade nattpassen fick sina matpaket.
Detta var starten på mitt nästan tvååriga sjömansliv som bestod av både ris och ros och varför jag skriver om det  här beror på att vi nu befunnit oss vid Biscayabukten under en dryg vecka.
Den 112 meter långa båten hade ett Dwt (bruttolastförmåga) på 6060 ton, en ganska liten båt sett till dagens mått och den gick med styckegods mellan Skandinavien och kusterna runt Afrika.
Första gången, när vi var i Engelska kanalen och närmade oss Biscayabukten, rapporterade kaptenen om farorna på denna sträckning. Dom erfarna sjömännen passade också på att berättade också hissnande historien om olyckor och förlisningar som skett just där genom åren. Men på vår sträckning mellan Norden och Afrika, måste man passera genom bukten, om man inte vill runda hela England.
Biscayabukten var och är fortfarande ökänt för sitt oförutsedda väder. Havet kan på några få timmar ändra karaktär från stiltje till full storm och med dåtidens båtar kunde det vara helt förödande.
När jag för tredje gången skulle passera Biscaya, varnade kapten för oroligt väder med gropig sjö, vilket han av säkerhetsskäl gjorde varje gång vi skulle passera bukten. Det regnade och blåste när jag gick till kojs, men det var inget som oroade. Efter drygt ett år på båten hade man ju vant sej vid sjömanslivet och jag hade även hunnit med att bli uppgraderad till andrekock.
Mitt i natten gick larmet och alla visste vad som gällde. Nu var det bara att på kortast tänkbara tid hitta sin position i livbåten som vi tränat på ett otal gånger under min vistelse ombord. Fyra livbåtar, med plats för 8 personer i varje, satt förtöjda i vinschar ovanför däcket och varje person hade sin egen plats där även de personligt inställda flytvästarna låg. Nu var det skarpt läge, det var nu alla skulle veta vad som gällde i en krissituation och bara ett tiotal minuter senare var hela Biscayabukten i uppror.
Havet var becksvart och regnet piskade på med våldsam kraft. Båten fullkomligt dränktes när vågorna sköljde in över däcket medans vi for omkring som en kork i den upproriska bukten.
Där satt vi fastspända och kunde inget annat göra, vi kunde bara hoppas på att den ökända bukten skulle lugna ner sej. Det var bara att vänta på ytterligare order från kaptenen och efter ett par timmar kom ordern, faran är över.
Det är just detta som Biscayabukten är känt för, ena stunden lugnt och skönt och nästa stund full storm och tvärt om.

Den här historien har inget med vår klimatemigration att göra. Jag blev bara påmind om händelsen när jag nu, drygt 60 år senare, blickade ut över Biscayabukten som för dagen bjöd på kraftiga vinbyar och ett piskande regn.

Tordesillas, Spanien
Från Zarautz till dagens mål, Tordesillas. var det drygt 36 mil i sydvästlig riktning. Dom första tio milen gick genom ett mycket dramatiskt landskap, med broar och tunnlar som avlöste varandra. När man kör på dessa fyrfiliga betalvägar, som trots höga berg och djupa raviner, är nästan helt horisontella, får man en viss förståelse för att det kostar, även fast det svider i plånboken.
Längre söderut på dagens etapp möttes vi av jordbruk på stora böljande fält och man kunde se plöjda åkrar så långt ögat nådde. Här var det inga vägavgifter och direkt märkte man att underhållet var något sämre, men fortfarande i ett fullt godtagbart skick. Det var söndag och i Spanien, liksom många andra europeiska länder, är långtradartrafiken förbjuden på helgerna vilket gör att det flyter på bättre för oss som kör något fortare än den tunga trafiken och något saktare än småbilarna. Det blir en jämnare körning och inte så många filbyten.
Vi checkade in på Camping El Astral vid lunchtid och på andra sidan floden Duero såg vi den medeltida staden och bron Puente de Tordesillas.

Puente de Tordesillas

Dagen efter ankomsten promenerade vi över den gamla, men mycket vackra bron, till de gamla stadsdelarna med byggnader från medeltiden. Vissa av dom gamla fastigheterna var i akut behov av en händig hand om målsättningen är att bevara dom för framtiden.

Ung stark person med överflöd av energi sökes

Varje år, den 15 september, ordnar stadsförvaltningen i Tordesillas en något mer spektakulär fest för ortsborna. Ett jättejippo som får människor att vallfärda hit från omgivningar, gamla som unga som vill vara med på festen.

Tjuren symboliserar ”Puente de la Vega”

Man släpper ut en fullvuxen tjur på dom smala gatorna i de centrala delarna av den  gamla staden. Där drivs och hetsas djuret genom trånga gator av folk som attackerar den med knivar och spjut.
Tjurens kamp mot döden pågår under ungefär en timmes tid och inte förrän det plågade djuret har kommit över bron, Puente de Tortillas, får den dödas
Toro de la Vega, som kallade jippot kallas, anses vara en av de råaste tjurfäktningsturneringar som existerar i dag.  
Camping al Astral var en angenäm överraskning med en bra restaurang, rena fina hygienutrymmen, men kalla, och stora härliga platser med ström.
Efter två nätter lossade vi handbromsen och före dagens ljus hade vi passerat bommen på campingen. Framför oss hade vi nästan 80 mil till vårt nästa stora huvudmål, Albufeira i södra delen av Portugal.  

Albufeira, Portugal
Vi tillbringade närmare 10 timmar av dagen på tvåfiliga motorvägar genom ett böljande landskap med olivlundar, odlingar och nyplöjda sädesfält. Vägarna var i bra skick med några få kortare sträckningar, som var i behov av ett nytt ytskikt. Men det bästa av allt, inte en enda betalstation på hela dagsetappen, det kändes nästan som att vinna på lotteri.
Trötta, men glada efter den långa resan, anlände vi Albufeira Camping på Algarvekusten i Portugal. Eftersom vi nu var så långt västerut kom vi in i en annan tidszon och än en gång detta år, fick vi vrida tillbaka klockan med en timma. Nu blev det svårt med alla svenska tv-tider som skall passas, ”Robinson”, ”Bonde söker fru”, ”Idol” ”Handbolls EM” och så vidare.

Vi har nu avverkat cirka 320 mil från det vi lämnade Tjörn och ju närmare Medelhavet vi kommer desto behagligare temperaturer. Men det kan även bli regn, mycket regn, vilket vi fick veta bara någon timme efter incheckningen.  Hela campingen flöt, vilket gav oss en välkommen vila efter en hel dag på vägarna. Det var bara att dra handbromsen, hälla upp ett glas rött, eller två och slappa framför TV; n med handbollsmatchen Sverige-Danmark. När det  spelas matcher mellan Sverige och Danmark kan jag verkligen koppla av, eftersom jag håller lika mycket på båda nationerna.
Albufeira, som härstammar från arabiska Al-Buhera (lagun), var fram till turistinvasionen, runt mitten av 1900-talet, en liten fiskeby. På lite drygt ett halvt sekel har den lilla byn, med några få bofasta, vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag bor cirka 40 000 permanent här, men under semestertider växer innevånarantalet till nästan det dubbla.

Dom vita husen ligger på höjderna ovanför Atlanten

Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn.
Vi cyklade dagligen de tre kilometrarna från campingen till Da Oura Beach där vi badade i Atlantens skummande vågor, solade och promenerade på den långa stranden. Det var en helt underbar känsla att vandra i strandkanten och känna den blöta sanden sippra mellan tårna. Att i badkläder kunna vistas vid havet utan att frysa, i mitten av november, det är livskvalitet som jag önskar att alla borde få uppleva.

Den kilometerlånga underbara sandstranden i Albufeira

Hela Albufeira är uppbyggt vid beachen med butiker som kan väcka turisternas köplust och uteserveringar som lockar med vätskor i alla dess färger och blandningar.
Att Algarvekusten är populär avspeglar sej också på bostadspriserna. Vi sneglade in i ett mäklarfönster och bara för att ta ett exempel på allt som fanns till buds, fastnade vi för en trerumslägenhet på 130 m2 med tre badrum, balkong och gemensam poolanläggning. Lägenheten hade ingen utsikt över havet och ändå hamnade prislappen på cirka 4,6 miljoner svenska kronor. Lite väl högt pris för ett fritidsboende tyckte vi så vi beslutade att fortsätta med vårt liv i husbilen, några år till, eller tills regeringen höjer det statliga bidraget som vi äldre får.
På den näst sista dagen i Albufeira fick vi besök av Falkenbergarna, Lena och Håkan, som campade med sin husbil drygt en mil längre österut på Algarvekusten.
Det var ett mycket trevligt initiativ från deras sida som bjöd på många skratt och ett antal besök på stadens utskänkningsställen. Efter en minnesrik heldag tillsammans, i den gamla fiskebyn, tog dom bussen tillbaka till sin husbil och vi gjorde vår sista cykeltur tillbaka till campingen för denna gång. Styrstångsfylla? Ja kanske, men ytterst lite.
Sju nätter blev det på platsen som vi tyckte hade extra allt och som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.

Albufeira, utsedd till turismens huvudstad i Portugal

Falesia, Portugal
Vi hade gjort upp med våra vänner från Falkenberg att vi skulle ta ett par övernattningar där dom låg för att få en annan del av Algarvekusten. Redan före soluppgången, lämnade vi Albufeira och bara drygt en mil senare, anlände vi Algarve Camperpark i Falesia. Ingen lång sträcka alltså, men vi fick tipset att komma tidigt och ställa oss i kö utanför grindarna, eftersom ställplatsen nästan alltid är fullbelagd. Vi stod som tvåa i kön och strax efter nio fick vi en plats utan el på den mycket fräscha ställplatsen. Lena och Håkan mottog oss med stora famnen och redan då kände vi att här kommer vi att stanna några dagar.
Efter den morgontidiga stödbensölen gick vi tillsammans ner till stranden, Praia da Falesia, som bara ligger några hundra meter från ställplatsen. Den vyn som mötte oss när vi var framme vid kanten på de dramatiska stupen ner mot havet sitter för alltid fastlimmad på näthinnan.
För att nå stranden tog vi oss ner via en jättelång trappa och än en gång fick vi känna på det underbara med att gå i våt sand som sipprar mellan tårna och skummande vågor som sköljer över bara fötter. Vi tyckte inte att vädret tillät några bad, så vi fick nöja oss med en lång promenad med Atlanten på ena sidan och de dramatiska klippformationerna som skiftade i ljusa och mörka rödbruna färger, på den andra.

Den 147 steg långa trappan till stranden

Algarvekusten när den är som vackrast

Den breda och långa handikappanpassade rampen

Efter drygt en kilometers promenad i vattenbrynet fanns det en jättelång handikappanpassad ramp som tog oss upp till höjderna igen. På vägen tillbaka till ställplatsen gick vi på upptrampade stigar i den barrträdsbeklädda vegetationen på höjderna. Det var en fantastisk utsikt, som gav ordentligt sug i magen när man kom för nära kanten på stupen.
Vi hade satt upp oss på en kölista för att få en plats med el och redan nästa dag var det dags för förflyttning igen. Trots att förflyttningen bara var inom ställplatsen tyckte jag att det hörde till god tradition med en stödbensöl, men där sa stämman nej.

Vilamoura och Quarteira, Portugal
Falkenbergarna som varit här många gånger guidade oss till den ena sevärdheten efter den andra. Bland annat cyklade vi ett flertal gånger till Vilamoura för att äta lunch.
Vilamoura anses vara det största lyxkomplexet i hela Europa och vägg i vägg med den lyxiga staden ligger Quarteira, ett gammalt genuint fiskesamhälle som i dag också lever på turismen.
Till Vilamoura lockas främst dom med välfyllda plånböcker. Här finns bland annat en jättestor hamn där dom dyra pjäserna tävlar om uppmärksamheten och längs kajerna ligger restauranger och flotta butiker kloss an varandra.

Den stora hamnen med lustjakter i alla prisklasser

Inbjudande utskänkningsställen utmed kajkanterna

Lyxbostäder finns för allas smaker, vid hamnen eller vid någon av de sex golfanläggningarna som tillsammans har 950 hektar grönområden. Om man tröttnat på att spela golf eller fara runt i lustjakten kan man strosa på den kilometerlånga stensatta boulevarden i Quarteria som ligger mellan Atlanten och bebyggelsen.

Olhos de Agua, Portugal
Vi besökte även en annan liten by, Olhos de Agua. En helt annan sorts by som fortfarande vittnade om småskaligt fiske med små slitna båtar som dragits upp på land och små skjul där nät, fiskelådor och andra redskap tävlade om platsen.
För att komma till Olhos de Agua använde vi det vi har fått benen till, alltså att gå. Vi plaskade i vattenbrynet någon kilometer i västlig riktning till en udde som skar av stranden. Därifrån tog vi oss upp till höjderna på ganska ogästvänliga stigar, varifrån vi hade fantastisk utsikt över den lilla fiskebyn med restaurangen som var dagens mål.

Olhos de Agua med den lilla restaurangen

Efter någon timma, när ölen installerat sej i sitt nya hem, hade tidvattnet sjunkit undan så pass mycket att vi kunde gå runt udden på det som bara någon timme tidigare var en stenig havsbotten.

När tidvattnet sjunkit undan hittade vi nya vägar att gå

Faro, Portugal
Faro, som är Algarveregionens huvudstad, har en mer distinkt portugisisk känsla än de flesta semesterorterna utmed sydkusten. Stan har många besökare från hela Europa men dom flesta, liksom vi, passerar bara förbi.
Efter drygt en vecka på Algarvekusten hyrde vi en bil tillsammans för ytterligare upptäckter och vårt första mål var Faro, men inte själva stadskärnan. Vi valde i stället att promenera på den långa bebyggda landtungan, Ilha de Faro, som tillsammans med naturreservatet, Rio Formosalagunen, gör att staden ligger cirka sju kilometer från havet och stränderna. 

Landtungan med naturreservatet som skiljer Faro från havet

Ila de Faro skiljer Rio Formosalagunen från Atlanten

Där bilvägen tog slut fortsatte vi till fots ut på den kilometerlånga landtungan. Hela promenaden kantades av vindpinade låga buskar mellan sanddynerna och väderutsatta byggnader som var i stort, stort behov av händig arbetskraft. Hela området vittnade om fattigdom och övergivenhet och den precisa motsatta till upplevelsen i Vilamoura och Quarteria.

Kap Sankt Vincent, Portugal
Bilen som vi hyrt skulle vi ha i tre dagar och på vår andra dag var målet fyren som är Europas sydvästligaste punkt. Vi är fortfarande kvar på Algarvekusten och cirka åtta mil från campingen i Falesia. Fyren som har en mycket kraftig ljusanordning är byggd ovanpå ett gammalt kloster och kan ses till havs på över 30 sjömils avstånd.
Udden som fyren ligger på var under antiken känd som den yttersta delen av den då kända världen.  Med sina lodräta bergväggar och dramatiska landskap gav klippan bränsle till vidskepelser, myter och legender.
I närheten av udden har det genom historien stått många sjöslag och det mest kända är ”Slaget vid Kap Sankt Vincent” år 1797 mellan Storbritannien och Spanien.
Vårt mål med besöket var att se den vackra fyren och dom branta klipporna som vi hört talas om. Men när vi kom fram var hela fyren inklädd i plast men vi fick ändå uppleva dom hisnande höjderna från stupräta klippväggar.

Det var inte det här vi ville se, så vi fick låna

en bild på fyren, utan plast, från nätet

Dom hisnande stupen vid fyren (se dom små figurerna uppe till höger)

Sagres, Portugal
Cirka sex kilometer från fyren, ligger den ensliga och ogästvänliga udden Sagres.
År 1420  sändes enligt legenden den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen hit för att arbeta. Han bjöd in och anställde sjömän, resenärer, kartritare och lärde av alla de slag som kunde bidra med kunskaper om sjövägar, navigation och skeppsbyggnad. 
Med all den kunskap i bagaget lät Henrik bygga en sjöfartsskola med bibliotek och forskningscentrum där han i två årtionden arbetade hårt med expeditioner och upptäckter.
Prins Henrik deltog inte själv i expeditionerna men han var initiativtagare till många lyckade upptäckter som till exempel Azorerna, Kap Verdeöarna, Senegal och Gambia.
Henrik dog 1460 i Sagres och hans efterföljare Joao Serrao deltog i den första världsomseglingen endast 50 år efter prinsens död.

Forskningscentrumet på den ogästvänliga udden

Fyren på det steniga landskapet

Praia da Luz, Portugal
Efter besöken på fyren, Kap Saint Vincent och Henrik Sjöfararens Sagres, var det dags att vända åter mot vår ställplats i Falecia. Efter bara någon mil ville våra fantastiska guider visa oss ytterligare en fin plats med strandbarer där vi kunde inta en välbehövlig måltid.
Håkan som kört hela tiden rattade Opel Corsan mot stranden i Luz, som betyder ”Ljusets strand” och efter en kortare promenad i ett vackert villaområde nådde vi stranden och barerna som trängdes om utrymmet. Luz, liksom många äldre orter på Algarvekusten, var tidigare en liten fiskeby, som i dag har växt till en renodlad semesterort.
Luz fick i maj 2007, stor uppmärksamhet i media då den treåriga engelska flickan Madeleine, försvann från sina föräldrar på orten. 

Portimao, Portugal
Sista dagen i hyrbilen gick till Portimao som ligger cirka fyra mil från ställplatsen där vi bor. Staden som har cirka 40 000  innevånare är en känd turistort och ett viktigt centrum för Portugals fiskeindustri, men vårt mål för dagen var den omtalade stranden, Praia Da Rocha.

Praia Da Rocha ligger inbäddad mellan branta klippformationer

Vi gick omkring på höjderna ovanför den lilla strandremsan och bara njöt av att se alla klippformationer, grottor och håligheter som naturen skapat genom tusentals år.
Det var en helt fantastisk vy som man önskar att alla skulle få se någon gång i livet.

Vackra vyer från höjderna (se den lilla gubben mitt i bilden)

Algarvekusten, Portugal
Hela kustremsan visar den ena fantastiska aha-upplevelsen efter den andra, från vår första upplevelse på stranden i Albufeira till Praia Da Rocha som är det mest fantastiska som passerat dessa hornhinnor.
Hela Algarvekusten, som är den sydligaste delen av Portugal, består av cirka 15 mil sevärdheter.
Eftersom det är vårt första besök i landet har vi inte ord för hur hänförda vi blivit av dess skönhet. Men det är helt och hållet Lena och Håkans förtjänst att vi fick uppleva alla dessa fantastiska platser. Utan dom och deras kunskap om landet, hade vi förmodligen missat det mesta av allt ovanstående.
Vi besökte nio olika platser som i nämnd ordning från väst till öst var, Kap Sankt Vincent, Sagres, Praia da Luz, Portimao, Albufeira, Olhos Agua, Falesia, Vilamoura med Quarteria och Faro. Platser som alla berikat våra kvarvarande celler med bilder som förmodligen aldrig kommer att suddas ut.

Algarvekusten med nio av alla de sevärdheter som finns på denna kustremsa

Vårt basläger i Portugal, var med några få dagars undantag, Algarve Camperpark i Falesia. Ställplatsen, som mer lutar åt en fantastisk camping, var topp fem med allt som en husbilsåkare behöver. Det fanns allt från stora rena fina tomter till tömning av slask, påfyllning av vatten och framför allt i mitt tycke, det fanns både personal och en bemannad expedition. Ställplats förknippar jag mer med obemannade stationer.
Vi hade många härliga och oförglömliga upplevelser här med bad, promenader, cykelturer och så vidare och sist men inte minst, solnedgångarna på Praia da Falesia.

Solnedgång på Praia da Falesia

Vår sista dag, timmarna innan Danmarks ödesmatch i fotbolls VM, avslutade vi vår interna bouleturnering. Inför tävlingen stod det 2–2 i set och nu skulle det upp till bevis vilken familj som var bäst. Det blev en tuff fajt som vi till slut vann med 13–4 och hela turneringen med 3–2. Lite ofint kan tyckas mot ett par som ägnat mer än två veckor till att vi skall trivas, men som tack för gästfriheten hade vi låtit dom vinna fjärde set med 13–0.
Återigen ett stort tack till ”Lena Stigfinnare” och ”Håkan Sjöfarare” som vi nu döpt om dom till, efter alla våra äventyr.

Se sån stil han har, Håkan Sjöfararen

Drygt tre veckor blev hela vårt första besök i  Portugal och Algarvekusten, som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.
Tidig morgon ställde vi in Tina på Tarifa som är Europas sydligaste spets med sina 25,2 mil rakt söderut, men drygt 41 mil med bil. (Tina är vår GPS som vi döpt efter den kända svenska kartläsaren Tina Törner).

Tarifa, Spanien
Portugal gav oss allt från sevärdheter till mat och dryck och allt till en mycket plånboksvänlig kostnad. Däremot, kan man inte belasta dom för att ha förbrukat stadskassan på vägunderhåll, men som kompensation köpte vi diesel för 18 kronor per liter, alltså cirka 30 procent, eller 9 kronor billigare, än hemma.
Efter knappt 10 mil, på bron över floden Guadiana, passerade vi gränsen till Spanien.
Vägarna blev betydligt bättre och efter en heldag bakom ratten stannade vi till vid en camping, som ligger cirka sex kilometer norr om Tarifa.

Camping, Torre dela Pena, Spanien
Campingen var fullbelagd men vi fick stå på en platå strax ovanför landsväg N-340, vilket var samma plats som vi stod på, tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof, för två år sedan.
Vädergudarna var på vår sida även detta år och innan vi tröttnade på trafikbullret besökte vi campingrestaurangen, varifrån vi såg de afrikanska höjderna på andra sidan Gibraltarsund. Att vädret dessutom tillät oss att, än en gång, få se en härlig solnedgång i Atlanten, kändes bra.

Campingens restaurang med god mat och dryck samt

utsikt mot solnedgången och den afrikanska silhuetten

Camping Rio Jara, Spanien
Efter två nätter lämnade vi ljudet från den snabba trafiken på vägen nedanför och flyttade oss tre kilometer närmare Tarifa, till Camping Rio Jara.
Vi checkade in tidig söndagsmorgon och vid vår första anblick såg det väldigt välkomnande ut. Vi fick en bra plats med utsikt över havet och dom jättestora containerfartygen som sakta gled förbi konturerna på det afrikanska höglandet.
När jag ställt ned stödbenen och tog tag i ölöppnaren, men där blev det tvärstopp. Stämman tyckte att det var för tidigt på dagen. Vi har ju av födsel och ohejdad vana lärt oss att inte dricka alkoholhaltiga drycker före klockan tolv och även att jag bedyrade att det inte gäller i Spanien, var det kalla handen.
Campingen ligger mellan landsväg N-340 och Atlanten och för att komma till stranden har man byggt en lång stensatt gångväg över sumpmarkerna som skiljer campingen från havet.

Den långa stensatta gångvägen över träskmarkerna till stranden

samt bron över floden Rio de la Jara närmast sandstranden

Allt såg väldigt välkomnande ut men efter första nattens ihärdiga regnande såg vi att hela campingen blev en enda stor lervällingspöl. Metrologerna spådde ihållande regn och blåst i minst en vecka framåt så vi beslutade att lämna Rio Jara redan nästkommande morgon.

Ställplats i Tarifa, Spanien
Vi lämnade inte en camping, vi lämnade ett innanhav och vår nästa destination låg ytterligare några kilometer längre söderut. Nu gick det inte att komma närmare ekvatorn om man inte ville ta färjan till Tanger i Nordafrika, vilket den ena hälften, tydligt och bestämt, sa nej till.
För husfridens skull ventilerade jag inte ämnet stödbensöl denna morgon. 

Färjan till Tanger

Ställplatsen i Tarifa består av en stor grusplan med fläckvisa inslag av asfalt. Vi hade turen att hitta en sådan plats och slapp därmed dra in allt för mycket av det blöta gruset i bilen.
Tarifa är en liten stad med närhet till allt och vårt första mål var ett besök på ön Isla de Tarifa, med en fästning som en gång i tiden byggdes för att skydda staden från afrikaner. För att nå fästningen, som ligger i Gibraltar sund, går man ett par hundra meter på en stensatt pir som skiljer Atlanten från Medelhavet. Tyvärr var fästningen stängd, så vi valde i stället att vandra runt på rester av den gamla stadsmuren och dom smala gränderna i den äldsta stadsdelen.

Ringmuren med Castillo de Santa Catalina närmast havet

Från höjderna på de högre delarna av ringmuren, hade man en enorm utsikt över hamnen, fästningen på ön och framför allt på den 11 km breda Gibraltarsund med de afrikanska silhuetterna på andra sidan.
Vi såg också den livliga båttrafiken, med den ena stora containerbåten efter den andra, passera gränsen mellan Medelhavet och Atlanten.

Utsikt över hamnen, fästningen och Gibraltarsund med

all den tunga trafiken som lämnar Medelhavet

Manilva, Spanien
Efter sju nätter på Europas sydligaste udde var det dags för en förflyttning igen och nu riktades strålkastarna norrut. Det kändes lite konstigt att redan vara på väg hemåt, men så är det, eftersom varje stopp från och med nu, ligger, geografiskt sett, ett steg närmare Tjörn.  
Vi fick en bra plats på Camping La Bella Vista med utsikt över Medelhavet och när stödbenen lyft bilen i våg blev jag faktiskt tilldelad ett glas Rom, trots att klockan bara var kvart i tolv. När PRO-trappan var på plats och ankommaren passerat smaklökarna, började även solen visa sej bakom dom mörka molnen.

Hemmagjord PRO-trappa med plats för skor under

Redan på vår första morgonpromenad kände vi att detta var en plats att trivas på, trots att vi stundtals hade vädrets makter emot oss med regnskurar som dundrade in från Medelhavet.

Jag tog det som en gåva från han däruppe, för nu kändes det mer legalt att kolla på TV med ”Vinterstudion” och ”Fotbolls VM  i Qatar”.
Danmark och Tyskland, blev ju utslaget redan innan finalspelet och Spanien fick stryk av Marocko i åttondelen. Portugal, med ”Lipsillen”, fick i kvarten också stryk av Marocko, som därmed får möta Frankrike i semin.
Vad är det som händer i fotbollsvärlden?  Italien med 4 VM-guld i bagaget kom, liksom Sverige, inte ens till kvalspelet. Storheter som Brasilien (5 VM-guld), Tyskland (4 VM-guld), England (1 VM-guld), Spanien (1 VM-guld) och Danmark (1 EM-guld), blev utslagna redan innan årets VM-medaljer skulle fördelas.
Efter fyra nätter på La Bella Vista i Manilva är vi helt överens om att denna plats kommer vi att besöka igen. Trots ett varierande väder med värme och strålande solsken till åska och regn, blev vi smått förälskade i platsen och den fem kilometer långa stensatta vackra strandpromenaden. Vi cyklade och promenerade, besökte strandbarer med nyhalstrad fisk och njöt av den lugna bilfria atmosfären mellan regnskurarna.

Nyfångad fisk monterade på ett spett över öppen eld

Den vackra småbåtshamnen i Manilva

och dom inbjudande barerna utmed kajkanterna    

Campingen, som bara ligger ett 50-tal meter från Medelhavets böjande vatten, har egen pool, restaurang, minilivs och framför  allt ett uppvärmt och renstädat servishus som var enormt fräscht.

Poolen på La Bella Vista

Manilva har kommit in på vår topp fem lista, tillsammans med storheter som till exempel Roses och Nerja i Spanien, Avignon i Frankrike och Algarvekusten i Portugal.

Almayate, Spanien
Innan vi backade ut Carthagon från vår  fantastiska plats med utsikt över Medelhavet, kände vi oss tvungna att föreviga denna syn. I och med att vi lämnade Atlanten var det slut med fotojakten på solnedgångar. Enda anledningen till detta är att medelhavskusten inte gränsar mot det väderstreck där solen försvinner ner i havet. Hädanefter blir det tidiga mornar med jakt på soluppgångar i stället.

Soluppgång som avsked från Camping La Bella Vista i Manilva

Framför oss hade vi cirka 15 mils körning i ostlig riktning utmed Costa del Sol (Solkusten), till Camping Almayate, någon kilometer väster om Torre del Mar. Från höjderna på A7:an hade vi en fantastisk utsikt över det glittrande Medelhavet och turistparadisen, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos och Malaga, bara för att nämna några av de mest kända.
Vid framkomsten mottogs vi av våra goda vänner, Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg, samt av en camping som fått sej en rejäl ansiktslyftning. Campingen var som på nytt född. Alla höga träd var ansade och dom nedersta grenarna var helt borttagna så att man nu kunde se dagens ljus, vilket vi inte kunde tidigare, när det låg ett grönt täcke strax ovanför husbilstaken. Även reception och restaurangbyggnaderna hade fått en uppfräschning med ny färg och så vidare.
Almayate Camping, som vi besökt ett antal gånger, är denna resas huvudmål och redan tidigt i somras bokade vår egen Ulla Bella, plats på campingen eftersom vi ville fira jul och nyårshelgen här.
Även husbilen fick sej en uppfräschning. Innan vi ställde den på sin plats skrubbade vi av den med rotborste och på campingens tvättplatta, vilket var mer än behövlig för att kunna identifiera originalfärgen.
Vi fick en rymlig och bra plats som var lätt att manövrera in Carthagon på men bara efter ett par dagar upptäckte vi att ett gäng duvor gjorde sina behov från lövverket ovanför husbilstaket. Efter några tvättar ledsnade vi på att vara utedass åt dessa individer, så vi bytte till en plats utan trädkronor ovanför biltaket.
Dagarna flöt på i pensionärstempo och helgen före jul, fjärde advent, bjöds vi på många härliga och dramatiska TV timmar, när medaljerna på 2022 års fotbolls VM skulle fördelas. Fotbolls VM är alltid intressant att följa, trots att Sverige inte fanns med. Till och med Helena visade är supporterliknande entusiasm i detta VM, vilket jag aldrig upplevt tidigare.
I matchen om tredjepriset slog sensationslaget Kroatien till än en gång. Efter ett silver i förra VM, 2018, blev det denna gång brons. Ett land med knappt 4 miljoner innevånare har sedan 1998 tagit ett VM silver och två VM brons, i världens största sport, helt otroligt, kan jag tycka. Motståndarna i matchen om tredjepriset, Marocko, som är det första afrikanska land i VM finalspel, fick nöja sej med den förhatliga fjärdeplatsen.
Finalen mellan Argentina och Frankrike blev en riktig nagelbitare med likaställning, 2–2, vid full tid. Med varsitt mål i förlängningen och fortfarande likaställning skulle finalen avgöras genom straffsparkar. Fem straffar per lag, säger reglerna och där visade Argentina hade den största kyligheten genom att sätta fyra bollar i nätmaskorna bakom målvakten, mot 2 för Frankrike som, fram tills nu, var regerande världsmästare.
I 36 år fick det fotbollstokiga Argentina vänta på sitt andra VM guld, vilket skapade glädjefnatt, i framför allt femtonmiljonersstaden  Buenos Aires.
Sen kan man fundera på varför fansen måste slå sönder en halv stad bara för att man är glad? Tål att tänkas på.

Våra hustomtar hemifrån, Herman o Bittan, skickade med oss en påse med julklappar innan vi lämnade Tådås i oktober. Det är egentligen det viktigaste vi hade att se fram emot denna julafton.
När vi är här i  Spanien är julhetsen inte densamma som den vi upplever hemma. Här avsätter vi ingen tid på att jaga efter måstegrejor som julklappar, gran, skinka, köttbullar och delikatesser som hör julbordet till. Det traditionella julpyntet med ljusstakar, tomtar, julstjärnor, ljusslingor och så vidare, har vi begränsat till en decimeterhög tomte och en julblomma i plast. Vädret, med solsken och 20 grader varmt, bidrar heller inte till den där riktiga julstämningen. Här känns det mer rätt med en kall öl och ett dopp i havet och än varm glögg och dopp i grytan.

Nu närmar vi oss dom stora helgerna och vill därför önskar er därhemma en riktigt God Jul och ett mycket Gott Nytt År.
Sist, men ABSOLUT inte minst, VAR RÄDDA OM VARANDRA. En kram då och då liksom en puss är inte att förakta.

Julen 2022, Spanien
Julafton firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras uppblåsbara yttertält. Men innan vi satte oss vid ett helsvenskt julbord med sill, nubbe, skinka, janson, grönkål och så vidare hade vi bestämt oss för att ta ett dopp i Medelhavet.
Någon timme innan solnedgången var det på med badkläderna och vandring till stranden. Jag tänkte för mej själv, detta är inte sant… vem har fått mej till detta, men efter några hårda nyp på armen, förstod jag att det var sant. Vuxna människor skall inte hålla på med sånt här trams, tänkte jag återigen och när jag doppade en tå i vattnet, stelnade jag till ordentligt. Det var så djä-la kallt att den manliga delen på kroppen helt plötsligt intagit formen av en hissknapp. Någon sa att det var 16 grader i vattnet, men det tror jag inte ett dugg på… 10 möjligtvis.

Jag och Helena, innan vi doppat oss, därav glädjen

Ett klart kallt Medelhav som blänker i solen

Juldoppet är ett faktum i det 16 gradiga vattnet

Efter många reaplansliknande decibeller hade vi ändå doppat oss allihopa och som återhämtning skålade vi bedriften med onödigt kallt bubbel.
Resten av Julaftonen flöt på i lugnets tecken med trevligt sällskap, god mat och tillhörande drycker. 
När man campar på det här sättet, som vi och många med oss gör på vinterhalvåret, så träffar man alltid många trevliga människor. Ibland blir det bara en kortvarig bekantskap, med en trevlig kväll tillsammans eller nåt. Men vi träffar även på människor som har ungefär samma syn på livet som vi själva vilket ofta resulterar i ett långvarigt och mer äkta umgänge både här i Spanien och hemma i Sverige.
Det är inte bara i människans värld  som detta fantastiska händer, det händer även i Fablernas värld.
Nissan, som är Anna-Lena och Jan-Olofs katt, har också träffat en vän för livet. Visserligen var hon, liksom vi också kan vara ibland, lite avvaktande i början men nu är hon kompis med en spansk anka som heter Kvackan.

Vad matte och husse tycker om denna bekantskap har vi inte berört ännu, för ankor har ju en viss benägenhet att lämna spår efter sej.

Mellandagarna bjöd oss på ett helt underbart väder med en klarblå himmel, vindstilla och cirka 20 grader varmt.  Det blev många långa och härliga cykelturer och promenader i trakterna kring Almayate, Velez Malaga och Torre del Mar. På eftermiddagarna spelade vi ofta boule med Anna-Lena och Jan-Olof och det blev även ett och annat besök på barerna i omgivningen.

Innan campingen vaknat till liv gick jag vid några tillfällen ner till stranden, med kameran i högsta hugg, för att föreviga solens uppstigande ur ett spegelblankt Medelhav. Förutom detta skådespel och att en ny dag vaknar till liv, var det fascinerande att se alla små fiskebåtar som på ett pärlband, rullar in mot sina hemmahamnar för att sälja sin nattliga fångst.

Solen hälsar en ny dag välkommen samtidigt som

fiskebåtar rullar in till sin hemmahamn för att lämna fångsten

Vi cyklar ofta dom tre kilometrarna in till in till Torre del Mar som har extra allt från marknader, affärer, restauranger och så vidare samt en kilometerlång strandpromenad med strandbarer för allas smaker.

På campingbaren hade dom en enkel vinkylare med plats för 8 flaskor som väckte vårt intresse. Barägaren ville inte sälja den, men efter många om och men hittade vi samma sorts vinkylarna i en elektronikaffär i Velez Malaga, men det fanns bara en för fyra flaskor i lager.
Ställ för fyra flaskor skulle passa oss, en för vitt vin och en för rött och med Jan-Olofs hjälp hittade vi samma produkt på Amazon, där dom var cirka 500 kronor billigare per styck. Jan-Olof som är kund på Amazon, beställde två kylare med plats för fyra flaskor i vardera och ett par dagar senare låg paketen i campingens reception. Enkelt och smidigt och campingvärden hade inget som helst emot det.
Dagarna före årsskiftet insjuknade jag och än en gång var det mina dåliga luftrör som gav sej till känna. Det är tredje gången nu. Första gången, 2011 fick jag uppsöka sjukhus och i våras satt vi båda i karantän en vecka på grund av corona. Vad som händer nu återstår att se men coronatestet var i alla fall negativt.
Nyårslöften hör till traditionen och efter många år av brutna måsten bestämde vi oss för en annan inriktning, lite mer livskvalitet, som alla kanske borde tänka på lite då och då.

2023
Årets första dag började precis som dom flesta nyårsdagar börjar, med torr hals och huvudvärk. Konstigt att man aldrig lär sej, att ta en sista sängfösare klocka halv två på natten kan ju bara sluta på ett sätt.
Hur som helst, nu har vi ett nytt härligt år framför oss som vi skall förvalta på allra bästa sätt med nya resor, upplevelser och umgänge.    
Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras yttertält. Vi inmundigade en härlig trerätters med tillhörande drycker och strax före tolvslaget gick vi, tillsammans med många, många andra, ner till stranden med en flaska skumpa för att välkomna det nya året. Fyrverkerierna hade redan tjuvstartat liksom smällarna och precis på tolvslaget small champagnekorkarna och lämnade fritt fram för dom åtråvärda bubblorna. Med fyllda glas och ett gemensamt ”Gott Nytt År”, på alla möjliga språk, tog vi årets första skål samtidigt  som den mörka himlen lyses upp av fyrverkerier. Det dånade och small över havet från Malaga i väster till Torrox Costa i öster i ett öronbedövande, men fantastiskt skådespel, som är lika fascinerande år efter år.
Några dagar in på det nya året, när livet börjat återvända igen, skulle bouleturneringen mellan det ”röda” laget, Anna-Lena och Helena och det ”blåa”, jag och Jan-Olof, avgöras. Röda laget ledde med 3–2 i set innan juluppehållet, (ett set är först till 13 vunna klot). Efter tre snabba set på det nya året, där blåa laget bland annat vann ett set med hela 13–0, blev slutresultatet 5–3 till dom blåa.
Mycket tjöt blev det om fusk och doping och dom röda ville absolut ha revansch. En ny omgång, med bäst till fem set, startade på trettondagshelgen. Blåa laget gick ut hårt och redan efter första dagen hade man en klar ledning med 2–0 i set.
På trettondagen checkade Benny, in på campingen och vid vår nästa omgång fick han ingå i röda laget. Med hans hjälp lyckades dom röda att spela 1–1 och ställningen var då 3–1.

Benny var en välkommen förstärkning till det röda laget

Men ack den glädje som varar, för redan nästkommande speldag tog det blåa laget kommandot igen och vann med 2–0 och stod därmed som mästare med utklassningssiffrorna 5–1.
Än en gång blev det en massa undanflykter och tjöt om bland annat osportsliga psykningar från det blåa laget.

Här visar Anna-Lena vad hon tycker om det blåa laget

I mitten på januari checkade falkenbergarna, Lena och Håkan in på Camping Laguna Playa i till Torre del Mar. Det var torsdag vilket är detsamma som marknadsdag i Torre del Mar. Efter att vi tömt stora delar av det statliga bidraget på marknaden, träffade vi dom nyanlända på en bar och det blev ett glatt mottagande med extra allt.

Torrox Costa, Spanien
Efter en dryg månad med dagliga promenader, cykelturer och eller boulespel, bestämde vi oss för att cykla till Torrox Costa och restaurang La Pataleta som senast vi var där serverade underbara danska smörrebröd.
Från Almayate till Torrox Costa är det cirka 19 kilometer så vi hade en rejäl dagstur framför oss. Vädret var helt underbart, soligt och vindstilla och med knapp styrfart gled vi utmed den turkosa medelhavskusten.
Väl framme vid restaurangen möttes vi av en spansk matsedel på reklamskylten och fick då veta att man lagt ner den danska krogen. Slokörade vänd vi tillbaka samma väg. Några kortare stopp för vätskepåfyllning blev det och när vi var tillbaka igen, kunde vi åtminstone glädjas åt en cykeltur på närmare fyra mil.

Caminito del Rey, Spanien
I den lilla byn El Chorro, knappt 6 mil nordväst om Malaga, byggde ma i början av 1900-talet, en mycket spektakulär gångstig som hänger på bergväggarna genom en brant hög ravin. Stigen byggdes för att ge arbetarna en genväg mellan två kraftstationer, men blev med åren också en populär väg för övrig befolkning som bodde i området.
1921 tog den dåvarande spanske kungen, Alfons VIII, en kortare tur på stigen, därav namnet El Caminito del Rey som betyder ”kungens lilla stig”.
Stigen, som delvis är byggd på lodräta bergväggar i en smal ravinen, vittrade med åren sönder och blev otillgänglig för allmänheten. Det blev i stället en lekplats för våghalsiga äventyrare och efter att flera personer störtat mot sin död, tvingades myndigheterna att stänga den populära stigen i början på 2000-talet.

Rester av den gamla bron hänger kvar på bergväggarna

Men eftersom platsen blivit mycket omtalad och populär bland både turister och den inhemska befolkningen, beslutade man att restaurera och säkra leden igen. 2015, efter många års arbete i den spektakulära ravinen, öppnades den nya El Caminito del Rey, som byggts ovanför den gamla,  för allmänheten.
Nu är vandringsleden mycket säker men fortfarande högst dramatisk där den hänger på lodräta klippväggar, med mer än 100 meter ovanför den smala floden Guadalhorde i botten på ravinen.

Stigen hänger på de lodräta bergväggarna

Vi startade vår vandring, tillsammans med Lena och Håkan, någon timme efter soluppgången och långt innan vi begett oss ut på stigen såg vi från långt håll den berömda bron mellan klippväggarna.

Den gamla bron mellan klippväggarna (se mitten på bilden)

Eftersom ett ras hade skett i området blev vår vandring någon kilometer kortare än originalet. Normalt går man en sträcka på cirka sju kilometer från punkt A till B. Nu utgick man i stället från punkt B för att efter cirka tre kilometer återvända till punkt B igen. 
Den första kilometern gick på en helt odramatisk grusväg upp till vandringens höjdpunkt i den mycket omtalade klippskrevan.

Håkan och Lena vid den dramatiska gångbrons början

Vid våra första försiktiga steg ut på rampen som hänger på bergssidan, steg pulsen ordentligt. Helena bleknade trots sin solbränna men vi stöttade varandra och efter några sekunder vågade vi några staplande steg till.

Här tar vi dom första nervösa stegen på klippväggen

När pulsen sjunkit till nästan normaltempo började vi den spektakulära vandringen och efterhand så gick det ganska smärtfritt, man vande sej med höjderna och själva bygget såg välgjort och säkert ut.
På stigens högsta topp korsar man ravinen via den mest berömda delen på stigen, en gångbro som hänger mellan klippväggarna högt över klyftan Garganta del Chorro.

Den moderna vajerbron ovanför den gamla stenbron

Mitt i en skarp kurva, strax efter bron, har man byggt en veranda med glasgolv så man kan se ravinens botten från höjderna. Att stå så på en glasskiva så högt ovanför marken kändes sådär.

Genom glasgolvet ser man ända ner till ravinens botten

Efter några hundra meter på denna sidan av ravinen, övergick vandringen till en kilometerlång skogsstig, med hissnande natur där bergstoppar stack upp bakom dom grönskande träden. Det var i denna skogsdunge den tillfälliga vändpunkten låg och nu var det bara till att vända om samma väg, en nu hade den värsta oron släppt, nu hade vi vant oss.

En fascinerande natur med bergsformationer och grönska

I dag är Caminito del Rey en av Andalusiens mest frekventa turistmål och man måste beställa biljetter lång i förväg, även under vintertid.
Vi blev så fascinerade av denna upplevelse så vi bestämde redan nu att vi skall gå den en gång till när hela vandringsleden åter är öppen.

Utsikten från höjderna bjöd på många härliga adrenalinkickar

Mitt nyårslöfte var att söka nya häftiga upplevelser och det kan man utan minsta överdrift påstå att Caminito del Rey bjöd på.

Almayate Camping, Spanien

Vi lämnade camping efter 39 härliga dagar tillsammans med KABE-folket, Anna-Lena och Jan-Olof samt med Benny som checkade in på trettondagen. Med oss har vi en minnesbank fylld med trevliga morgonvandringar, cykelturer och underbara samkväm i Falkenbergarnas yttertält.*
Tidigare säsonger har vi tyckt att campingen varit mörk och trist på grund av en massa stora träd som skymt solen. Hygienutrymmena var ouppvärmda, varmvattnet  lyste med sin frånvaro och det mesta vittnade om ett  ointresse från ägarens sida.
Inför denna vintersäsong har man gjort en ordentlig standardhöjning från skötsel till en personal med ett stort leende på läpparna.

Ljus och trevlig camping intill Medelhavskusten

Trädkronorna hade sågats ner och ansats, hygienutrymmena var varma, rena och fräscha och varmvatten fanns i överflöd. Campingbutiken hade gjort ett lyft liksom restaurangen, som förutom mat och dryck ordnade karaoke då och då, till engelsmännens stora förtjusning.

Campingens hjärta med incheckning, restaurang och matbutik

Engelska folket är ett pubvant folk som älskar tjo och tjim och även Falkenbergs egen sångfågel, Anna-Lena gillade karaokeinslaget. Vid några tillfälle tog hon till och med tag i micken till publikens stora förtjusning. Dessutom har man byggt tre riktiga boulebanor som vi och fransmännen ofta nyttjade.
Platserna var ungefär i samma storlek som tidigare men nu var det betydligt lättare att komma in och ut när utstickande grenar tagits bort och vissa snäva kurvor breddats.
Nu ger vi campingen näst intill maxpoäng, vilket är en klar förbättring från tidigare där bedömningen legat strax under medel.

Nerja, Spanien
Efter 40 dygn tillsammans med trevliga vänner på Almayate Camping var det dags för förflyttning. Vår nästa destination, knappt tre mil österut tillhör en av våra absoluta ”måste besök”.
Mysiga Nerja är, enligt vår smak, en av de trevligare platserna vi varit på, vilket även många engelsmän och andra skandinaver upptäckt. Den lilla staden har cirka 21 000 mantalsskrivna varav engelsmän står för drygt 2 200 och skandinaver för cirka 1 400. Svenskarna är den största skandinaviska gruppen med drygt 1 000 mantalsskrivna. 
Vi är fortfarande kvar i Andalusien och solkusten som är mest känt för sina badstränder. Playa Burriana, som är den mest välbesökta stranden i Nerja, har tilldelats EU-flagga (en internationell miljöutmärkelse som avser säkerhet, service, miljöinformation och vattenkvalitet).
På våra övervintringar i Spanien är det kanske inte badplatser man tänker på i första hand. Däremot finns det några mycket sevärda turistattraktioner som vi besökt vid tidigare tillfällen. Cueva de Nerja, en jättegrotta som upptäcktes så sent som 1959, är absolut värt ett besök liksom utsiktsplatsen Balcón de Europa och Acueducto del Aguila, en akvedukt från 1880-talet.

”Europas balkong” med bedårande utsikt över Medelhavet

Akvedukten som är ett arkitektoniskt mästerverk

Dessa tre platser kan ni läsa mer om i föregående års övervintring i Spanien. Skriv ”Vinterförvaring 2021–22” i sökrutan eller gå in under fliken ”Resor” ­­– ”Reseberättelser”.

Efter stödbensölen på camping Cortijo San Miguel, två kilometer väster om Nerja, var det dags att cykla in till Nerja och Lisbeths, en dansk restaurang som serverar härliga smörrebröd.

Missa inte Lisbeths ”Stjerneskud”, smörrebrödens smörrebröd

Helena beställde hackeböff med stekt ägg och jag en marinerad sill, samt dom sedvanliga dryckerna och sist men inte minst  ”den lille”. Det var en bra start på vår vistelse i Nerja vilket inte försämrades av att vi redan nästa dag bestämt träff med mölndalsborna Marika och Bengt, bekanta som vi känt sedan många år tillbaka.
Det var oerhört roligt att träffa paret från Mölndal igen och vi fick en mycket gemytlig eftermiddag tillsammans med många skratt, god mat och dryck samt en stor portion nostalgi.

Helena, Marika och Bengt med Medelhavet i bakgrunden

Det blev dagliga besök i den relativt lilla staden som anses ha solkustens bredaste restaurangutbud med cirka 600 restauranger och barer, med allt från smörrebröd till asiatisk nudelsoppa. Dessutom är det billigt att äta i Nerja, en middag för två plus en flaska vin kostar runt 300–350 kronor, trots att vår svenska pesetas nästan helt tappat sitt värde.
Under vår vistelse i Nerja pågick handbolls VM för fullt och samma dag som vi spädde på vår rondör med ett sista smörrebröd på Lisbeths, för denna gång, skulle både Sverige och Danmark spela sina semifinaler. Samtidigt som vi lämnade dom renslickade tallrikarna började Preben, Lisbeths man, möblera om lokalen inför kvällens TV-match mellan Danmark och Spanien.
Det hade varit trevligt att ingå i den danska gemenskapen under matchen, men tyvärr var alla borden bokade sedan lång tid tillbaka, så vi fick nöja oss med att se matchen på vår egen TV i husbilen.
Danmark vann en mycket spännande semifinal och gick vidare till final, men tyvärr gick det inte lika bra för Sverige som förlorade mot Frankrike.

Cortijo San Miguel, Spanien
Campingen Cortijo San Miguel ligger i en härlig grönskande miljö med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner, kaktusar och så vidare. En helt fantastisk parkliknande plats som tyvärr har en föråldrad standard med byggnader och annat som borde rivits för många år sedan.
När vi lämnade campingen förra året fick den klart underbetyg i allt utom den parkliknande miljön. Inför denna säsong har man gjort en sparsam standardhöjning genom att montera sittringar på toastolarna samt investerat i nya bänkskivor och handfat på toan och utedisken.
Däremot är servicehuset fortfarande vidöppet och när termometern visar ensiffriga gradantal, är mysfaktorn lika med noll… kallt, rått och ogästvänligt.
Campingen lever helt och hållet på sitt läge, knappt två kilometer från Nerja och den mycket populära stadens restauranger och sevärdheter.
Till campingens försvar vill jag säga att anläggningen byggdes långt före vinteremigrationens tid. Under heta sommardagar ger den vidöppna konstruktionen härlig svalka i servicehuset och den lummiga grönskan förhindrar starka solstrålar att tränga igenom.

En typisk sommarcamping, trång och mycket grönska

Det är med andra ord en fantastisk sommarcamping, byggd för tältfolket i mitten av förra seklet.
När vi vintercampade i Spanien för fösta gången (2011) var nästan alla campingar vinterstängda. Nu, drygt 10 år senare, är alla vinteröppna och mestadels fullbelagda. En otroligt snabb utveckling som, förståeligt nog, många haft svårt att hänga med i.

Nio nätter blev det på Cortijo San Miguel innan det blev dags att hissa upp stödbenen igen och trots att vi haft synpunkter på campingens standard så kommer vi med all säkerhet tillbaka hit redan nästa vinter. Vi trivs i Nerja och vi har ju alla dom bekvämligheter vi behöver. Dessutom är det vi själva som avgör var, när och hur vi vill bo.

Almunecar, Spanien
Än en gång gjorde vi en kort förflyttning österut. Dagens mål var Almunecar (uttalas Almonjékar) på Costa Tropical, knappt tre mil från Nerja. Costa del Sol, som vi nu lämnat efter drygt en och en halv månad, är mest känd som en populär lekplats för både vuxna och barn och tillhör Spaniens absolut mest frekventerade turistmål med allt från golfbanor till härliga bad.

Costa Tropical, som sträcker sej från Almunecar och drygt 13 mil rakt österut till Almeria, har fått sitt namn på grund av sitt tropiska klimat och en del tropiska växter som inte växer i övriga Spanien.
I Almunecar har vi en kamrat, Zofia, som övervintrat här i många år som vi besökt vid ett flertal tillfällen. Vid dom tillfällena har vi tagit bussen från Motril eller Nerja, eftersom Almunecar inte haft någon camping för större husbilar. Men för bara några månader sedan öppnade man en ställplats här som bara ligger några hundra meter från stranden.

Carthagon sticker fram sin nos vid hyllkanten

En härlig vy över bergen och ett, för dagen vilande hav

Efter att den obligatoriska ankommaren hade slunkit ner, var det dags för ett  besök i staden. Från ställplatsen till stranden är det en enda lång och ganska brant nerförsbacke och efter backen går det en drygt två kilometer lång strandpromenad in till den gamla stadsdelen Casco Antiquo, som vi ville besöka.
Längs vägen passerade vi det ena höghuset efter det andra, med semesterbostäder som byggdes under den stora turistinvasionens era. Husen är upp till 15 våningar höga och ett flertal har en liten trottoarservering i markplan, där man lätt kan slinka in på en öl eller ett glas vin.

En daglig morgonsyn från husbilens plats på hyllan

Här i provinsen Granada är det kutym att restaurangen bjuder på en tapas (en liten maträtt) när man beställer in något att dricka. Dom med riktigt hög ekonomisk utbildning beställer bara små öl, tre fyra stycken till exempel, för då får dom en tapas till varje beställning. Ett billigt sätt att bli både lite berusad och mätt på.
Första kvällen i Almunecar var vigd åt VM-handbollen. Nu skulle finalerna spelas och först ut var matchen om bronset, mellan Sverige och Spanien. En mycket jämn match där Sverige tyvärr förlorade efter att ha haft en klar ledning i halvtid. Senare på kvällen skulle det avgöras vilket land som skulle bli världsmästare. Åter en mycket jämn och tuff match som Danmark till slut vann med 34–29 över Frankrike. Därmed tog Danmark sitt tredje raka VM-guld i handboll, vilket inget annat land gjort tidigare. Fantastiskt bra gjort av ett litet land med knappt 6 miljoner innevånare mot ett land som har nästa 68 miljoner innevånare.

Almunecar är en mycket gammal stad med en historia så sträcker sej tillbaka till mer än 1 000 år före vår nuvarande tidräkning (f.Kr). När vi närmade oss den gamla stadsdelen såg vi fästningen Castillo de San Miguel på berget som redan i stadens begynnelse fungerade som bevakningsplats mot inkräktare.

Castillo de San Miguel ovanför den gamla stadsdelen

Men det var först under romartiden som man började bygga en riktig befästning och efter romarrikets fall tog morerna över byggandet.

Efter ett par dagar i Almunecar involverade Zofia oss i ett svenskgäng som under många år övervintrat här. Gruppen träffas några gånger i veckan för olika aktiviteter som bland annat är gemensamma vandringar på tisdagar, boule på onsdagar och söndagar och så vidare.
Vi övertalades att hänga med på en vandring som började med halvtimmes minibussresa upp i bergen, där vi steg av. Det var sju rutinerade vandrare och vi, som tillsammans skulle ta oss ner till bebyggelsen som vi såg vid Medelhavets strand, långt, långt, långt, därnere. Det var en helt fantastisk vy med höga berg och svindlande djupa dalar och framför oss hade vi cirka tolv kilometers vandring på stigar och smala grusvägar. Tempot var lugnt och det var inga som helst problem att hänga med i den kuperade terrängen.

Helena och Zofia tar en välbehövlig paus i bergen

liksom jag själv, (se Medelhavet i bakgrunden)

Efter drygt en mil närmade vi oss bebyggelsen med asfalterade vägar och det var nu benstyrkan verkligen sattes på prov. Vägarna var så branta ner mot havet att jag tvingades gå kors och tvärs i en slalomliknade bana över vägen, för att inte utsätta mina 100 kilo för fritt fall.  Almunecar är en mycket kuperad stad och bakom dom höga kustnära huskropparna sticker nästan lodräta bergväggar upp i höjd med hustaken.

Från ställplatsen kan man se stranden mellan höghusen

Semesterkomplex med lodräta bergväggar på baksidan

Att det är kuperat fick verkligen erfara. Att gå ner från hyllan, där husbilen stod, var ju inga problem, men när man skulle tillbaka efter dagens aktiviteter och en god lunch med tillbehör, då frestade det på ordentligt. Hjärtat fick helt plötsligt väldigt brått.

Dagen efter vandringen var det dags för boule på stranden med våra vandringskamrater. Jag vaknade tidigt den dagen med värk i hela mej. Benen kändes som betongrör fyllda med bly och redan efter dom första smärtsamma stegen till toan, bad jag Helena ringa till Zofia och tala om att vi hoppar av boulen. Men jag blev övertalad trots att jag hade så jä..la ont i vadmusklerna att jag knappt kunde göra den där lilla knäböjen som man gör innan bouleklotet lämnar handen. Vi fick storstryk, vilket vi kanske fått ändå, men det är alltid bra att ha något att skylla på.
Den fruktansvärda träningsvärken varade i nästan tre dagar innan benen började kännas som mina egna igen.

Det finns mycket att se och göra i Almunecar. Den gamla stadsdelen med sina smala kuperade gränder från romartiden, vid foten av fästningen Castillo de San Miguel, är ett måstebesök.

Castillo de San Miguel med foten i kaktusträdgården

”Vår” strand ses tydligt från fästningens östra flygel

och västerut ligger ”grannbyn” Las Calles de Cotobro

Helena vandra i trappor som härrör från det Romerska imperiet

Nedanför fästningen ligger även en underbar palm och kaktusträdgård samt en fågelpark med fler än hundra olika fågelarter.

En av hundratals vackra fåglar i parken

Hela denna är byggd ovanpå delar ett gammalt fisksalteri från 400 år f. Kr där man så sent som 1970 gjorde utgrävningar som visar delar av salteriets markbädd.

Rester från det 2 400 år gamla salteriets grund

Från höjderna på Rocks of San Cristobal, en klippspets ut i havet, har man en härlig utsikt över långa stränderna i både ostlig och västlig riktning.

Trappan upp till  klippan, Rocks of San Cristobal

Klippans spets  försvinner ner i havet

Högst upp på klippan finns en platå för besökare

Härlig utsikt från klippan, Rocks of San Cristobal

Vi förstår att Zofia trivs i denna vintermiljö. Den lilla staden med cirka 20 000 mantalsskrivna är en helt perfekt plats att bo på om man vill undvika den nordiska kylan, vilket många av skandinavisk härkomst väljer att göra. Här är på Costa Tropical är klimatet helt underbart, även i månadsskiftet januari-februari som anses som midvinter här. Termometern visar mellan 12–16 grader men med solens hjälp går man lätt omkring i kortbrallor och t-shirt.

Det finns ett gediget utbud på både kultur och sevärdheter och det är en levande stad året runt med allt från öppna besöksmål till restauranger.  Det finns till och med en liten gaturestaurang som, på lördagar, serverar danska smörrebröd och den ”lille”. Läckerheterna var självklart inte i klass med Lisbeths i Nerja, men det kan man heller inte begära av en ickedansk. Smörrebröd är kult i Danmark och skall monteras av danskar.

Sierra Nevada, Spanien
Jag har många gånger stått och beskådat spetsen på det snöklädda berget, långt, långt bortom strandbarerna i Motril.

Jag och Helena har varsin ”att göra listan” som vi gärna vill uppleva innan vi slår igen för gott och en av mina, som jag inte bockat av ännu, är att åka skidor en sista gång, innan någon lägger på locket.
Vid något blött tillfälle råkade jag förmedla mina tankar till Benny, på Almayate, som då svarade, desh ska ja fixcha, utan någon större utläggning om var när eller hur.
Någon vecka senare, när vi förflyttat oss till Almunecar, ringde Benny och sa att han har ordnat en hyrbil, vi drar till Sierra Nevada tillsammans med Falkenbergarna, Anna-Lena och Jan-Olof.

Dom spanska bergen med krokiga men framkomliga vägar måste ses, de går nämligen inte att beskrivas och efter ett hundratal serpentinkurvor nådde vi vårt mål, nationalparken med skidanläggningen, Sierra Nevada.
Efter att bilen ställs på plats var det skiduthyrning och liftkort som gällde för mej och Benny medans dom andra i rask takt försvann in på närmaste bar.

Jag och Benny på väg mot hiskliga höjder

Visst kommer jag ihåg att pjäxor var tunga och otympliga redan för 20 år sedan, men min förhoppning var självfallet att utvecklingen gått ett steg framåt. Nu var dom, om möjligt, ännu otympligare och tyngre.

Med stavar, skidor och pjäxor, klev jag och Benny på första och enda transporten upp till höjderna.  Det var först då hjärnan slogs på, va´ fan håller du på med gubbe. 78 år och 100  kilo nakenvikt, hallå eller?

Kabinliften som lyfte oss upp till närmare 3 000 meters höjd

Väl uppe på toppen, på nästan 3 000 meters höjd, var det på med skidorna. Utsikten härifrån var fantastisk, solen sken och allt började med en lugn och skönt, nästan obefintlig lutning.

Benny, som alltid har hjärnkoll, hade från liftkorgen spanat in den enklaste vägen ner till basstationen. Men av någon outgrundlig anledning kom jag ändå fel. Vi hamnade i en backe som jag förmodligen inte ens gjorde en sväng i för 20 år och lika många kilo sen.
Men då är då och nu är nu. Efter bara några svängar på stappliga ben, helt utan balans, låg hela jag i snön och kippade efter andan. Först gled jag på rygg en bit och när jag fick stopp på den färden, tog jag av mej skidorna och kröp sick sack över den pistade banan. Förflyttningen nedåt, med denna taktik, blev nästan obefintlig. Jag provade i stället med att lägga mej på en skida och sakta men säkert glida neråt. Det gick en bit i taget, men det var otroligt jobbigt. Luften var tunn, mina luftrör pep vid varje andetag och jag var helt slut innan vi endast nått halvvägs ner till startpunkten. Orken och självförtroendet var, som norrmännen säger, ” väck med pusta”.

En yngre kvinna stannade till och undrade om allt var okey. Jag log mot henne och sa okey, men hon tittade väldigt fundersamt på mej där jag låg och flämtade. Jag pekade mot Benny, som stod lite längre ner i backen och då förstod hon att jag inte var ensam.
När vi närmade oss en dalstation bad jag Benny, som troget väntat på mej hela vägen, att kontakta personalen gällande min situation, jag måste få hjälp att komma ner.

Efter bara några minuter kom en snöskoter som fraktade mej i ilfart ner till utgångsläget och rätt in i en sjukstuga. I väntrummet möttes jag av den ena skadade efter den andra och jag var väl kanske nummer 10 kön.
Jag försökte förklara att jag var okey men den spanska personalen ville absolut följa upp situationen, så dom kallade in läkaren.
Just i denna situation saknade jag mer än någonsin min tolk, Helena, som satt någon annanstans och var hel ovetande om det som hände. Jag försökte förklara gång på gång att jag var okey nu, men läkaren, som också bara pratade spanska, förstod mej inte. Till slut fick jag fram min inhalator som jag använder vid andningsbesvär och tog en puff. Då först förstod dom mitt problem men dom ville ändå följa mej hela vägen ut och hela tiden frågade dom om jag var okey. Dom ville till och med följa mej till skiduthyrningen för att återlämna paketet, men då lät jag dom förstå att jag klarade mej själv nu.
Det hade blivit en chock för Helena om hon sett mej och en vitklädd läkare, komma bärandes på min skidutrustning.
Jag har nu förstått att detta inte är en lekplats för mej längre, nu är det nog dags att överlämna platsen till ungdomarna, men jag har i alla fall bockat av ett av mina önskemål på listan.

Efter en dags vila från strapatserna på det snöklädda berget var det dags för förflyttning. Men fortfarande, efter 10 dagar, har vi mycket kvar att se och uppleva i Almunecar och vi kommer med all säkerhet tillbaka, nu när dom har en helt okey ställplats för husbilar.

La Manga, Spanien
Som idrottsintresserad har man lärt sej att höghöjdsträning ger en bättre syreupptagningsförmåga när man kommer ner på låglandet igen. Jag har nu varit i höjd med havet i över ett dygn och känner fortfarande inte av höghöjdsträningen, ”ålning medels hasning”, nedför Sierra Nevadas sluttningar, tvärt om, jag känner mej fortfarande trött och sliten.  
Trots kroppens nedsatta förmåga var det dags för en förflyttning igen. Vi hade fyra, fem timmar i ostlig riktning framför oss, till La Manga på Costa Calida.
Redan innan vi lämnade ställplatsen i Almunecar hade vädret blivit något ostadigare med regn och blåst, som mer eller mindre följde oss hela vägen ända tills vi checkade in på Caravaning La Manga.
Costa Calida, som betyder heta kusten, var vid ankomsten allt annat än het, tvärt om, den hade allt det man inte vill ha när man campar, regn, blåst och kyla.

Dom första vi träffade vid framkomsten var våra kamrater Bine och Micke som vi haft mycket roligt ihop med genom åren, både här på La Manga och i Sverige. Det blev ett glatt återseende och liksom många gånger tidigare, avslutades kvällen i deras Morelo, sju trappsteg ovan mark. Höjden avskräcker inte i vanliga fall, men stupet ner till marken och med Sierra Nevada i färskt minne hade mitt annars så starka självförtroende fått sej en rejäl törn.
Eftersom vi varit i La Manga vid ett flertal tillfällen så har vi genom åren lärt känna många trevliga människor. Monica och Göran som har en lägenhet i Los Belones, knappt fyra kilometer nordost om campingen, liksom Svempa är några som vi även besökt på deras hemmaplan i Sigtuna.

En dag blev vi, tillsammans med Morelofolket, bjudna på lunch hemma hos Monica och Göran. Eftersom vi förstod att det skulle bli en riktig långlunch, valde vi att gå i stället för att cykla, för av erfarenhet vet vi att ett avtrubbat balanssinne tillsammans med mörker är en dålig kombination.
Det blev en riktig långlunch med extra allt och som grädde på moset, avslutade vi det hela på en bykrog, innan det var dags att kalla på en taxi.
En härlig dag i goda vänners lag och några dagar senare var det vår tur att bjuda igen. På grund av vårat något begränsade boende, valde vi att boka bord på en restaurang i Los Belones.
Vi togs emot av ägaren som genast, med ett stort leende, talade om att han fyllt upp vinförrådet, vilket vi inte var sena att testa.

Svempa, Göran, Monica och jag efter en trevlig dag tillsammans

Efter några underbara timmar tillsammans med många skratt rundade vi av det hela hemma hos Svempa.
Dagen innan vi skulle lämna La Manga, för denna gång, var det dags för fest igen. Göran, som fyllde år den dagen bjöd in oss till El Parador, en restaurang med mycket hög klass som ligger på Playa Honda några kilometer väster om campingen.

Entrén till Restaurang El Parador på Playa Honda

Göran 74, håller ett trevligt tacktal

Lika roligt som vanligt med många skratt och högt i tak avslutade vi kvällen och en trevlig vecka tillsammans med Los Belones borna och Morelofolket.

Bodegas Delampa, Spanien
Efter en vecka på La Manga var det dags att starta upp Carthagon igen. Målet för dagen var Villajoyosa, som ligger drygt 16 mil norrut från La Manga. Men vi valde en liten omväg på cirka 10 mil till Bodega Delampa som ligger strax utanför Jumilla.

En vägskylt som till och med kan få en nykterist att stanna

Redan förra året besökte vi Bodegan som har goda viner till ett pris som är löjeväckande låga om man jämför med systembolagets priser. När vi kom in i butiken bjöds vi på tilltugg och provsmakning innan vi botaniserade i den vackert dekorerade butiken, med välfyllda hyllor som gav köplusten en kick.

Väl inne stiger köplusten även för den snålaste ekonomen

En timme senare lämnade vi Bodegan med 104 flaskor vin och som tack för besöket skickade damen med två flaskor extra.
Snittpriset på våra inköp, som var allt från gott till jättegott, var cirka 26 kronor per flaska. Vad har 10 mils omväg för betydelse, när man kan köpa goda viner som är i prisklass med vårat flaskvatten hemma. Att man dessutom har en husbil med lastförmåga på närmare två ton, gör det hela lite tryggare.

Villajoyosa, Spanien
La Villa, som dom boende säger, är en gammal fiskeby mellan Alicante och Benidorm. Den färggranna staden har drygt 33 000 fastboende och här är det fortfarande fiske som är huvudnäringen.
Det är framförallt dom pastellfärgade husen som kännetecknar Villajoyosa och anledning till det är inget nytt påfund för att locka turister.
Historien berättar att man målade husen i olika färger för att fiskare skulle kunna hitta tillbaka till sina hem igen, efter dagens fisketur ute till havs.
Nu när det finns en hamn, lever traditionen vidare och man hämtar även upp traditionen med pastellfärgade fält i den moderna arkitekturen.
Villajoyosas fiskeflotta har sedan århundraden tillhört en av de största och viktigaste i Medelhavet och varje eftermiddag, hålls traditionell spansk fiskauktion i hamnen, där dagens fångst köps upp av framför allt av restaurangägare, till kvällens gäster. Fiskhamnen som ligger i anslutning till den centrala stranden blev 1999 tilldelad Provincial Tourism Merit Prize.

Härliga pastellfärger är Villajoyosas kännetecken

En tradition som även lever kvar i dagens dagens arkitektur

Staden har bevarat sin charmiga atmosfär med den gamla stadsdelen och dom trånga gränderna. På dom högt belägna kullarna finns rester av utsiktstornen, som i århundraden vaktat staden, bevarade. Staden har utnämnts som världsarv av UNESCO.

En vacker byggnad som tyvärr har sett sina bästa dagar

Är man i Villajoyosa så är ett besök på Valor chokladfabrik ett måste. Tillsammans med Lena och Håkan cyklade vi några kilometer till fabriken som är Spaniens äldsta från mitten av 1800-talet och som i dag drivs och ägs av den femte generationen efter grundaren Valeriano Lopez.

Det första som mötte oss var den här vackra skapelsen

Väl framme hoppade vi in i en grupp med spansktalande guide som berättade mycket om fabrikens historia och lika mycket som hon berättade, lika lite förstod jag. Men tack vare Helna och falkenbergarna, fick jag ändå en bild av vad som blev sagt.
Den guidade turen var gratis och efter en kort filmförevisning, ett besök i ett litet museum och en titt över förpackningsområdet var det dags att inhandla godsakerna.

Håkan botaniserar i hyllor fulla med godsaker

Helena ser nöjd ut med dagens inköp. Det ser dyrt ut också

Altea, Spanien
En dag hoppade vi på tåget till Altea som bara ligger några mil längre bort i nordostlig riktning. Vi passerade Benidorm med alla skyskraporna och Albir, där vi campade för 12 år sedan, innan vi nådde dagens mål.
Altea har också, liksom dom flesta kuststäderna, en mycket gammal tradition med  små stenhus i trånga gränder. Högst uppe på toppen, dit alla gränder och trappor leder, finns ett trevligt torg med restauranger och fantastisk utsikt samt den gamla församlingskyrkan, Jungfru de Consuelo med det blåa taket. 

Alla vägar bär upp till torget och härifrån har man en

fantastisk utsikt över hamnen och den gamla stadsdelen

Altea har länge varit en tillflyktsort för konstnärer, skulptörer och författare och här finns, ”University of kultur” och ”Fine Arts” vilket bidragit till att den lilla staden benämns som ”Kulturhuvudstad av Valencia”.
Klimatet här anses som hälsosamt med en temperatur som sällan går under 18 grader. När vi var här, var det en riktig ”sällandag”, där kvicksilvret på sin höjd nådde 13-strecket samtidigt som dom kalla vindarna hade ovanligt bråttom. Men trots oturen med vädret, var det en mycket trevlig dagstur tillsamman med Lena och Håkan från Falkenberg.
Innan vi satte oss på tåget tillbaka igen, bidrog vi till en restaurangägares överlevnad, med lite gott att äta och dricka.

Det är alltid intressant med nya upplevelser och synintryck. En dag träffade vi bekanta, Tuula och Janne från Hällingsjö. Dom hade sett att vi var i närheten på Facebook och efter en lunch på en kylslagen uteservering i Villajoyosa  blev vi hembjudna till deras radhus som ligger några kilometer från Albir, inåt landet.

Tuula, Janne, Helena och jag på en kylslagen uteservering

Det var ett vackert område med pooler och grönska och deras radhus hade dom designat på ett mycket proffsigt och smakfullt sätt. Det var verkligen fint med allt från materialval på golv till väggdekorationer och konst.

Villajoyosa är en plats man bör besöka någon gång. Här finns mycket att se som till exempel fiskauktionen, chokladfabriken, den vackra strandpromenaden och sist men inte minst de pastellfärgade husen i gamla stan, som även följts upp med pastellfärger på de moderna höghusen.

Ett kännetecken som förts vidare till dagens generationer

Stränderna i och omkring La Villa är de vitaste på hela Costa Blancas kust och dom har även fått EU:s ”Blå flagg”  för sina rena stränder och klara vatten.

Långa härliga sandstränder blandat med mysiga vikar

På berget ovanför campingen kunde vi skönja ett kvinnohuvud vid foten av ett gammalt torn som väckte mitt intresse. Tornet visade sej var ett gammalt Helgedom, Santuari Iber, men ansiktet, som man ser från vår plats på campingen, var bara en stenhög som fått den formen just från vår vinkel.

Kvinnoansiktet som vi såg från campingen

Campingen sedd från helgedomen på berget

Camping Playa Paraiso, Spanien
Nio dagar blev det med både kyla, blåst och underbart sommarväder på den terrasserade campingen, Playa Paraiso. Campingens standard nådde inte upp till fem stjärnor, men läget var fantastiskt med närhet till allt. Det fanns ett servicehus som var av den gamla standarden helt utan ventilation och värme, samt ett något modernare i anslutning till den vinterstängda poolen.

Inom gångavstånd från den lilla mysiga campingen fanns både affärer, utskänkningsställen, marknaden, tåg- och busstation och framför allt dom färggranna mysiga husen i gamla stan.

En camping som står under rivningshot, väl värd att besöka innan det är för sent

Benicarlo, Spanien
Klimatet i trakterna runt Villajoyosa och Altea, lär ju vara hälsosamt för bland annat folk med luftvägssjukdomar och en temperatur som sällan understiger 18-grades strecket. Det måste vara ett facebook fejk, för efter nio dagar i området, var dagstemperaturen som högst 14 grader.
Innan vi lämnade Costa Blanca (vita kusten) och Villajoyosa hade jag fått en riktig manlig halsinfektion, en sån som bara vi män kan få. Infektionen satte sej i luftrören med andningssvårigheter, men även på ögonen i form av en massa klegg.
På vår första dag i Benicarlo blev jag helt enkelt hänvisad till sjuksängen. Inget ont utan att ha något gott med sej, för under denna period pågick VM i skidor som jag nu fick all tid i världen att se på.
Värsta segern hade vi redan sett när Sveriges damer knep dom första fyra platserna i sprinten, men redan dagen efter svarade Norge med fyra herrar i topp på skiathlonloppet. Dom svenska damerna svarade igen med att ta guld och silver i deras skiathlonlopp.
Efter tre dagar på campingen hade jag fortfarande inte varit utanför grindarna och samtidigt började även Helenas hälsotillstånd bli sämre.
Det började likna coronaåret, när vi för ett år sedan fick en veckas karantän i en campingstuga på Camping Playa de Poniente i Motril. Enda skillnaden var att då var vi portade från dom gemensamma hygienutrymmena, vilket vi inte var nu.

Karantän för ett år sedan, samtidigt som Putins fick sin hjärnkollaps

ett år senare med ögoninfektion är Putin fortfarande hjärndöd

Efter ytterligare guld på damernas sprintstafett hade våra duktiga tjejer redan samlat ihop tre guld, två silver och ett brons.
Herrarna var tyvärr inte lika lyckosamma och jag tror heller inte att det vänder. Dom är för närvarande inne i en nedåtgående spiral samtidigt som norrmännen, med Dähli sen Northug och nu Kläbos framfart i skidspåren, är inne i en lång, lång uppåtgående trend. Vi lär nog få vänta åtskilliga år innan det blir en generationsväxling.  
Om man skall vara sjuk så var denna vecka ett bra val. Det gick ändå inte att göra något vettigt i den kyla och blåst som rådde. Termometern var som lägst 4 grader nattetid och 8 mitt på dagen. Det var nästa likvärdiga temperaturer med dom som vi har hemma på Tjörn. Men det gick ingen nöd på oss, bilen var varm, TV; n fungerade, kylskåpet fullt med mat och lagret vi införskaffade i Jumilla, har vi inte ens börjat att tulla på, vad kan man mer begära.
Dessutom, läste vi att man fått cirka 40 centimeter snö på Mallorca, 20 mil rakt söderut från vår plats, dom senaste dygnen. I dom här lägena gäller det att hitta något positivt och det är att vi alla fall slipper skotta snö för att komma vidare i morgon.
Av Benicarlo fick vi inte se någonting, det får vi ta en annan gång, men campingen var helt okey, förutom hygienutrymmenas standard som ofta är ett diskussionsämne i husbilsgäng.
Efter fem dagar lämnade vi Costa Azahar (Apelsinkusten) och det var nog första gången som vi legat så länge på en plats utan att okulärbesiktiga sevärdheter i närheten.  
Dagen innan förflyttningen till Roses var det dags för damernas 10 kilometer, i klassisk stil, som vi hade stora förväntningar på. Nu var det inte Norge som strulade till det för oss, det var Amerika som snodde vårat guld. Våra tjejer fick ändå med sej både silver och brons. Fantastiskt bra VM så här långt för Sveriges damer.

Roses, Spanien
Kvällen före vi lämnade Benicarlo eskalerade Helenas förkylning till både hals- och öroninflammation. Halsen och hostan gick väl an, men värken i öronen och dom hjärtskärande gråten på hjälp, när hon stönade fram att trumhinnan spricker, var nästan outhärdligt för en tafatt läkarokunnig man. Jag visste inte vad jag skulle ta mej till, jag blev i stort sett helt handlingsförlamad. Jag famlade efter råd och föreslog att vi skulle ringa en taxi för att komma till en läkare, men det ville hon inte. Jag vet att det går över för jag har haft det förut, sa hon.
Avresan från Benicarlo startade tidig morgon. Framför oss hade vi knappt 40 mil utmed kusten, till vår nästa destination, som blir den sista i Spanien för denna gång.
Farthållaren var inställd på 96 km/h, det råder 90-gräns i Spanien och vid 15-tiden hade vi checkat in på Salata Camping i Roses.
Innan vi gjorde något annat bad Helena receptionen om hjälp att beställa en taxi till en läkare och under tiden ställde jag husbilen på plats. Ankommaren frös inne denna gång av förståeliga skäl.
Vi hade hela tiden telefonkontakt och efter en dryg timme var hon tillbaka igen. Hon såg lättad ut och med sej hade hon en påse med medikament. Jourläkarens diagnos var ”perforerad trumhinna” som vi bör ha koll på i minst två veckor framåt.
Vi var fortfarande inne i den spanska vintermånaden och efter solnedgången ville kvicksilvret ogärna stiga över fem-sex gradersstrecket och det är kallt, djä..ligt kallt, även för en härdad nordbo.
Dagen efter att vi checkat in, anlände Falkenbergarna, Lena och Håkan. Det blev som vanligt ett glatt återseende och efter några ankommare, med varierande yrselstyrka, var det dags att krypa in i sin egen lilla kuppe igen.
Roses ligger längst in i en jättestor bukt, Golf de Roses, med deltalandskap i sydvästlig riktning och med ett  bergsmassiv mot den franska gränsen, knappt fyra mil bort, i nordostlig riktning.

Roses ligger längst in i den stora bukten Golf de Roses

Helena var fortfarande inne i sin mindre angenäma spiral och efter smärtan i örat, blossade halsen upp på nytt med torrhosta och svidningar. Hostan var så besvärande att hon några nätter tvingades byta sovrummet mot soffgruppen, för att kunna sova i sittande ställning.
Efter en vecka tillsammans, lämnade Falkenbergarna Spanien för denna gång och samtidigt gav dom oss hela ansvaret för strandbarernas överlevnad. Samma dag var det dags för första återbesöket hos en öronläkare som har sin praktik i Empuriabrava, drygt sju kilometer från campingen. Det blev en härlig cykeltur i solskenet och efter besöket, kunde en lättad Helena lämna beskedet att trumhinnan läker precis som den ska. Läkaren ville ändå inte släppa taget helt, utan bestämde att hon skulle återkomma igen efter ytterligare fem dagar.

Hamnen
Roses ligger på Costa Brava (vilda kusten) som är den nordligaste av dom 10 namngivna kustremsorna som karaktäriserar Spaniens möte med haven. Costa Brava karaktäriseras som ett bergigt landskap med slingrande vägar och högklassiga badvikar. Längst in i Golf de Roses ligger hamnen som i dag är en de av mest betydelsefulla fiskehamnarna i regionen och där finns även en gästhamn med lyxjakter i en prisklass som bara ryska oligarker kan lösa.

I den moderna hamnen finns fiskebåtar i alla storlekar

och i gästhamnen ligger lustjakter för dom ekonomiskt oberoende

Citadellet de Roses
Bara någon kilometer från campingen, ligger Citadellet de Roses som är en gammal fästning från Medeltiden.

 Jag och en tidigare kollega detaljgranskar byggmodellen

Innanför muren finns bland annat en kyrka och ett kloster

Vid vårt besök botaniserade vi bland ruiner i flera timmar och än en gång ställer man sej frågan, hur har mänskliga händer, utan maskiner och moderna verktyg, kunnat skapat dessa höga uppmurade stenmonument. Inom murarna har man även bevarat ett olivträd från den tid då byborna hade sina bostäder här.

Ett cirka 500 år gammalt olivträd från Roses begynnelse

Marknad.
Varje större ort i Spanien har minst en fast marknadsdag per vecka och i Roses har man vigt söndagarna till detta. På de flesta marknader som vi besökt, har det funnits allt från grönsaksstånd till ögongodis för turister.

Normalt stänger man av ett par gator mitt i byn under marknadsdagen, där säljarna sätter upp sina stånd för att visa sina produkter. Men i Roses hade man tagit en hel stor parkeringsplats, strax intill Citadellet, till sitt förfogande. Trots marknadens enorma storlek hade man inga grönsaksstånd men däremot ett jätteutbud av kläder, skor och andra ”måste ha” grejer.

Det mesta är billigt på marknader och ofta handla ortsbefolkningen det nödvändigaste just på marknadsdagarna. Våra två besök på marknaden fick bankkontot att ändra sej ordentligt, men nu har vi kläder och kallingar för lång tid framöver.

Castello d´Empuries

Basilica de Santa Maria som syns långt utanför stadsmuren

Från Salata camping är det lite drygt en mil på cykel till den gamla staden Castello d´Empuries som mellan åren 1079 till 1385 var huvudstad i Empuries.
Staden, som ligger i utkanten av det moderna deltabygget Empuriabrava, har all sin gamla charm kvar med smala gränder och söndervittrade husfasader.

Den gamla staden har bevarat sin charm med trånga gränder

och ett mysiga litet torg, långt bortom all hets och stress

Dolmen de la Creu d´en Cobertella
Rakt upp i bergen, knappt tre kilometer från hamnen i Roses, finns en gravplats som är mellan 3000 till 3500 år gammal. Megalitdolmen, som denna typ av gravplatser kallas, består av stora plattor i granitgnejs staplade på varandra till en smal förkammare och en större gravkammare. Detta var en vanlig typ av gravplatser i yngre stenåldern och som under årtusenden varit täckta av vegetation och sten.
Dolmen de la Creu grävdes fram av arkeologer i mitten av 1900-talet och efter ytterligare utgrävningar hittade man ett flertal megalitgravar i området. Man fann även skelettrester, keramik och romerska mynt inom området vilket tyder på att berget varit en större boplats under stenåldern.

Jättestora stenblock utgjorde gravplats på stenåldern

Än en gång är vår fråga berättigad. Hur kunde man flytta och lyfta dessa enorma stenblock med bara handkraft. Taket på denna gamla gravplats är cirka fem meter långt, tre meter brett och 40 centimeter som tjockast.
En kubikmeter sten väger cirka 2,5 ton och med min, ej vetenskapliga uträkning, borde blocket som utgör taket på denna grav, väga mellan 5–6 ton.
Hur bar dom sej åt, för det fanns ju varken taljor eller rep på stenålderstiden och varför lade man sådan kraft på att bygga dessa gravplatser?

Jag hade ingen större framgång när jag försökte rubba ”taket”

Den två kilometer långa uppförsbacken, från hamnen till gravplatsen, var en riktig hjärtstartare och mina dåliga luftrör pep och gnisslade som en gammal dörr. Men efter besöket på gravplatsen, när törsten gjort sej påmind och hjärtat intagit normal takt igen, var det bara bromsarna som gnällde i utförslöporna ner till närmaste strandbar.

Empuriabrava

Staden där båtar är lika viktiga som bilar

Här är båtvarven fler än bilverkstäderna och båtuthyrningar duggar lika tätt som barer.
Vi gjorde ett antal besök i och omkring staden som mest består av semesterbostäder, bland annat för att Helena gjorde sina läkarbesök där. Men vi ville även uppleva atmosfären i denna något annorlunda stad, som mestadels består av överkonsumtion för dom penningstarka.
Empuriabrava är en modern semesterort längst in i den stora Rosesbukten. Det som är speciellt med denna stad är att den är uppbyggd på ett deltalandskap mellan floderna Salins och Muga som genomkorsas av ett 30 kilometer långt rutnät av kanaler.

Alla bor nära sin båt i det tre mil långa kanalsystemet

Det var så sent som i mitten på 1900-talet som några entusiaster började projektera området, som i dag har vuxit till drygt 80 000 bostäder.
Vissa kallar staden för världens största småbåtshamn, andra kallar den för nutidens Venedig.

Cadaques
Vid ett tidigare besök i Roses, tog vi tillsammans med Helle och Stefan en busstur till Cadaques som är en pittoresk fiskeby i viken Punta de Sa Costa, där bland annat många konstnärer hitta sin inspiration. En av de mest kända är Salvador Dali som även står staty mitt i byn.
Bussturen från Roses tog knappt en timme över bergen men under sommaren går det även dagliga båtturer till den vackra byn i viken.
Vi besökte inte Cadaques denna gång men om ni är i närheten så kan vi varmt rekommendera ett besök i den lilla byn som lyckats bevarat sitt charmiga ursprung.

Både Cadaques och Empuriabrava, som är varandras motsatser, bjuder på många intressanta upplevelser. Cadaques, med knappt 3 000 fastboende, har på något sätt lyckats undvika den expansion som existerat i åratal på Medelhavskusten. Empuriabrava står för modern lyx i överflöd och mellan dessa två ligger Roses, som är en blandning av gammal och nytt.

Ni kan läsa mer om både Cadaques och Empuriabrava i vår reseberättelse från 2022. (Skriv 2021–22 i sökrutan).

Salata Camping o Bungalows

Vid vårt tidigare besök på denna camping var vi helt överens om att den kommer tillhör vår topp tio lista.
Här är rent och snyggt med uppvärmda hygienutrymmen, lättillgängliga platser i storlekar som passar alla från dom största amerikanarna med slideout till dom minsta plåtisarna. Ett par dagar innan vi skulle lämna kom Bine och Micke med sin 11 meter långa Morelo på besök. Visst var det lite trångt i några kurvor men det var ändå inga problem att baxa in den stora jätten och det blev som vanligt ett trevligt umgänge, sju trappsteg ovanför backen.

Campingen har drygt 130 uppställningsplatser och cirka 40 bungalows olika storlekar och modeller. Här finns förutom ovanstående, tvättmaskiner, diskrum, butik, bar och sist men inte minst ett poolområde med lekpark.
Från campingen är det gångavstånd till dom stora butikskedjorna Carrefour, Lidl och Mercadona och bara några hundra meter bort ligger den vackra strandboulevarden med barer och restauranger.
Vi ger, utan darr på rösten, Salata camping full pott på den femgradiga skalan

Chusclan, Frankrike
Efter allt som vi upplevt under vår vistelse här i Roses, så är vi inte förvånande över att staden nästan femdubblas, från knappt 20 000 på vinterhalvåret, till drygt 90 000 under högsäsong.
Men nu, efter tre veckor på Salata Camping, var det dags att lämna Spanien för denna gång. Vi hade drygt fyra mil till den franska gränsen och därefter är det cirka 230 mil rakt norrut till Tjörn.
Vårt första stopp blev på en vingård i Chusclan drygt 10 mil norr om Medelhavets stränder, där vi vistats i nästan fyra månader.
Vingården i Chusclan har en egen ställplats där man kan stå gratis utan krav på att handla. Även på vår hemresa förra året, då vi hade följe med Helle och Stefan, besökte vi denna vingård och då liksom nu inhandlade vi en del av deras godsaker. Smart affärsidé, som fler borde ta efter.

Gratis ställplats med möjlighet till inköp av vuxengodis

Vingården producerar bland annat de kända vinsorterna Cote du Rhone och Chateauneuf du Pape som man oftast hittar bland det dyrare sortimentet hemma på bolaget.
Efter vistelsen i Spanien har man blivit bortskämd med vinpriserna. Där fick man ett gott vin på dom stora affärskedjorna för 25–30 kronor per flaska. Även om priserna i Frankrike är betydligt billigare än i Sverige så sved det lite när vi fick börja betala runt femtiolappen för ett gott vin.
Vi fyllde varje tomt utrymme med några riktiga godsaker och vi köpte även ett antal Bag in Box att suga på under hemresan.
Bag in Box måste vara guds gåva till oss som campar. Inga glas att ta hand om, inget som kan gå sönder när vi kör och framför allt inget som skramlar och klirrar när vi hamnar på vägar med eftersatt underhåll. Många tror att vinet i Bag in Box är ett sämre vin, men så är det inte. Däremot tillsätter man lite mer svavelsyra i boxvinet, för hållbarheten skull, vilket enbart de mest känsliga gommarna kan känna av.

Vi tog en kort runda i den lilla medeltida byn med knapp tusen innevånare. Chusclan är så långt från turism som man kan komma, en riktig sovstad, mitt i vinodlingar och lantbruk och en liten å som försörjer grödorna med vatten.

Trånga vackra gränder långt bortom all turism

Våren har börjat ge sej till känna i denna del av Frankrike och man kunde skönja liv i både buskar och träd. Ginsten stod i full blom med sin skarpa gula färg, magnolia blommade i en palett av rött och vitt och mandelträden fullkomligt dränkte oss i rosa nyanser. Vinstockarna, som var färdigklippta inför kommande säsong, stack upp som små svartbrända stubbar i spikraka rader och allt vittnade om att ännu en sommar är i antågande.

Beaune, Frankrike
En natt blev det på vingården innan vi fortsatte vår färd, knappt 40 mil rakt norrut till Beaune. Efter en del stridigheter med Tina, vår GPS som ville ta en omväg till Schweiz, lyckades vi med Mrs. Googles hjälp hitta rätt väg till campingen, Cent Vignes i Beaune. Eftersom vi övernattat här tidigare så visste vi att det var en bra camping med stora härliga tomter, uppvärmda servicehus och 16 Ah i stolparna. Här har man det man behöver för både korta och längre vistelser.
Beaune är en mycket gammal stad som redan på romarnas tid spelade en viktig roll i Julius Caesars krig mot gallerna. I dag bor det drygt  20 000 innevånare i staden som fortfarande har många gamla vackra byggnader att beskåda innanför den medeltida ringmuren. Under 1700-talet var Beaune mest känd för tillverkningen av vackra tapeter.
Vädret i denna del av Frankrike var inte helt i vår smak. Det var ett så kallat typiskt aprilväder, med allt från värmande solstrålar till regn, blåst och ensiffriga gradantal, i en helt okontrollerbar röra. Ena stunden t-shirt, nästa vinterjacka och däremellan regnkläder.

Stadsporten in till den gamla staden

Efter fyra övernattningar och några kortare besök i stadens centrum var det dags att lyfta upp stödbenen på Carthagon igen. Nästa mål var cirka 40 mil rakt norrut till det lilla landet Luxemburg som ligger inklämt mellan Belgien, Frankrike och Tyskland.

Betalvägarna i Frankrike är helt underbara att köra på. Dom är nästan alltid trefiliga och släta som dansgolv, men det kostar. Vägavgiften är ungefär lika dyr som dieselförbrukning per mil. Man får alltså räkna med en total milkostnad på drygt 50 kronor. Smakar det så kostar det.
Det finns alltid alternativa vägar, men då kommer man bara hälften så långt på en vanlig dagstur vilket innebär fler övernattningar som också kostar.

Remich, Luxemburg
Vi lämnade Frankrike för denna gång och för första gången bestämde vi oss för att övernatta i lilleputtlandet Luxemburg.
Luxemburg, officiellt Storhertigdömet Luxemburg, har cirka 650 tusen innevånare och är ytmässigt i storleksordning som halva Skåne. Det är ett av världens minsta länder samtidigt som det är ett av värdens allra rikaste, räknat per capita. Rikedomen byggdes av framgångsrik industri som i dag övergått till en stark bank – och finanssektor med hemvist för flera av världen stora koncerner. 
Drygt två mil från huvudstaden i Luxemburg, som också heter Luxemburg, checkade vi in på en ställplats i utkanten av staden Remich som ligger i Moseldalen strax intill floden.
Remich har en lång historia med anor från tiden långt före vår tidräknings begynnelse. På 500-talet, efter de romerska truppernas tillbakadragande, blev Remich ett kronogods åt kungligheter som nomaderna sedermera förstörde. Det finns bevarade rester från förstörelsen, som i dag är klassade som nationella monument.
Ställplatsen har ett helt fantastiskt läge med vinodlingar på ena sidan och floden Mosel på den andra. När man lessnade på att se kanalbåtarna glida förbi var det bara att vända sej om och se dom spikraka raderna med vinstockar som börjat få små gröna blad i solskenet.

Ställplatsen med vinrankor i spikraka rader uppför slänterna

Ända sedan 1866 har det funnits en broförbindelse mellan Luxemburg och Tyskland i Remich. Den bron fick tyvärr ge vika för tyska bomber under andra världskriget. Efter kriget ersattes förbindelsen av en träkonstruktion innan man 1964 invigde den nuvarande bron.

Bron över Mosel som förbinder Luxemburg med Tyskland

Remich är en stad som vi med all säkerhet kommer att återvända till. Här finns härliga cykelvägar utmed floden, sevärdheter, härliga utskänkningsställen intill floden, turbåtar med servering och så vidare. 
Remich, är en pärla med cirka 4000 innevånare och att den fått utmärkelsen ”Den mest pittoreska staden i Moseldalen” förvånar oss inte.

Greven, Tyskland
Strax utanför byn Greven i Tyskland ligger en av de mest kända mötesplatserna för husbilsägare som valt att pendla mellan Sverige och Spanien. Ställplatsen, Camp Marina, har ett fantastiskt läge bara några få meter från kanten på Dortmund-Ems-Kanal. Har man turen att få en plats på första parkett, som vi hade denna gång, så kan man nästan ta på kanalbåtarna som sakta glider förbi i en strid ström.

Kanalbåtarna glider sakta förbi Carthagons framruta

Kanalen, som invigdes 1899 och är 265 mil lång, förbinder Ruhrområdet med Nordsjön. Trots att järnvägar och motorvägar tar över transportsektorn mer och mer byggs det fortfarande nya kanaler och passager för dessa långa, låga och smala fraktpråmar.
Camp Marina delar plats med en småbåtshamn, därav namnet och när vi var där var man mitt uppe i vårstöket med putsning och sjösättning inför sommarens seglatser.
Hamnen, som är en naturhamn, består av en drygt 200 meter lång smal tarm som ligger parallellt med Ems-kanalen där fritidsbåtarna ligger förtöjda på ”tarmens” båda sidorna. För att komma över till den motsatta sidan, utan att behöva gå runt, har man en linjefärja som man själv vevar sej över med. Färjans landfäste på samma sida som ställplatsen har man döpt till Dover och på den motsatta sidan, till Calais.

Linjefärjan över den naturliga småbåtshamnen

På landremsan mellan kanalen och ”tarmen” finns bland annat ställplatsen, restaurangen och vinterförvaring av småbåtar.
Dagen innan min 79-åriga födelsedag dök först Arja och Benny upp och strax därefter släntrade Anna-Lena och Jan-Olof in med sin nya Kabe och som vanligt blev det kramar och genomgång om vad som skett sedan vi sågs senast. Det var förutbestämt att vi skulle fira min födelsedag tillsammans och efter några timmars samvaro i Carthagon var det dags för dom andra att dra sej tillbaka till sina egna husbilar.
Födelsedagsfesten började vid lunchtid med presenter och några uppsnyggare i vår husbil.

Födelsedagsskålen, Helen, Benny, Anna-Lena, Arja och Jan-Olof

Därefter var det en kortare promenad till campingens restaurang där vi åt och drack i flera timmar.

Restaurangbesöket där även jag fick vara med på bild

Restaurangbyggnaden har formen som en stor inglasad paviljong med åtta hörn där man har bord utmed sidorna och i mitten en stor rund eldstad.

Restaurangen är byggd som en åttahörning paviljong med en värmekälla i mitten

Efter restaurangbesöket fortsatte kalaset där den började, i vår Carthago, Liner For Two och drygt ett halvt dygn senare, strax efter midnatt, avslutade vi födelsekalaset. Det blev en mycket lyckad fest med människor som har nära till skratt och nu är det bara 364 dagar kvar till 80-årskalset, som vi planerar att fira på skidorten Livigno, i Italien.

Dagen efter festen fortsatte våra gäster sin färd mot Sverige men vi hade sedan tidigare bestämt oss för att stanna ytterligare ett dygn.

På avresedagens morgon, möttes vi av iskalla vindar med rimfrost i gräset och en termometer med minustecken framför siffrorna. Det blev en påminnelse om hur kallt det är här uppe i norr och även en påminnelse varför vi för fjärde gången valt att vinteremigrera till Spanien.

Fem övernattningar blev det totalt på ställplatsen innan vi släppte handbromsen för vår sista körning på kontinenten för denna gång. Framför oss hade vi drygt 36 mil till Kiel där vi bokat plats på nattfärjan till Göteborg. Förutom några sedvanliga trafikstockningar i Hamburg, där det nästan alltid kör ihop sej, var det en problemfri  resa ända fram till Schweden Kaj och Stena Germanica.

Kort sammanfattning av vår resväg
På sex månader fick Carthagon förflytta oss drygt 700 mil på vägar av olika standard och den gjorde det utan ett enda litet gnäll.
Vårt första stopp efter Kielfärjan var Zwolle i Nederländerna dit vi anlände den 17 oktober. Därefter hade vi en eller fler övernattningar på fem olika platser utmed den franska atlantkusten innan vi nådde Zarautz och Biscayabukten i norra Spanien.
På vår väg mot Portugal blev det två kortare besök med övernattning i Spanien innan vi nådde Algarve på den portugisiska sydkusten. Där vistades vi på två olika platser under sammanlagt drygt tre veckor.
Efter besöket i Portugal hade vi ytterligare ett par kortare stopp med övernattningar utmed den spanska västkusten innan vi baxade in Carthagon på en grusplan i Tarifa, där Medelhavet möter Atlanten.
Från Tarifa, på Medelhavets sydspets till Roses, Spaniens nordligaste medelhavsstad är det drygt 150 mil utmed kusten. På denna sträcka levde vi på nio, mer eller mindre kända turistmål, i drygt tre och en halv månad, varav 40 övernattningar på  Almayate Camping, där vi även firade jul och nyårshelgerna.    
Från Roses till Kielfärjan var det knappt 180 mil rakt norrut. På denna sträckning besökte vi fyra resmål med bland annat Remich i Luxemburg där vi vistades i tre dagar. Efter Greven, där vi var i fem dygn, anlände vi Schweden Kaj i Kiel och nattfärjan till Göteborg den 4 april.

Några avlutande ord
Vi lämnade Tjörn i oktober 2022 och nästan sex månader senare, lagom till påskhelgen, rattade vi in vår ”trerummare på hjul” på parkeringen hemma.
Det har varit en helt fantastisk resa med många sevärdheter och upplevelser och det är alltid svårt att gradera allt men ett, som vi är helt överens om var att Caminito del Rey, var något helt utöver det vanliga. Stigen, som dom kallar det, byggdes som en genväg på en djup ravinens lodräta väggar, cirka 100 meter ovanför den smala bäckfåran i botten, där bergväggarna går ihop.    

Den smala bron mellan klippväggarna och den långa ”stigen” på de lodräta klippväggarna

Det var en fantastisk upplevelse som satte alla våra sinnen på prov.
Men trevligaste av allt var alla våra vänner som, liksom vi bara vill umgås och ha det mysigt. Ibland skildes våra vägar och ibland möttes vi åter på andra platser och utbytte våra upplevelser.