Inledning
För sjätte gången var det återigen dags att konsultera vår GPS ”Tina”, som skall vara vår vägvisare till dom sydligare breddgraderna.
Men innan dess har vi haft, en helt underbar husbilssommar här hemma i Sverige. Den började strax efter hemkomsten från förra årets ”klimatresa” med en ”Dryckesmässa på Bert Karlssons camping i Vänersborg” och avslutades med den årligen återkommande husbilsmässan i Jönköping i mitten på september.
Däremellan har vi tillsammans med goda vänner gjort många härliga husbilsresor som, bara för att nämna några, Midsommar i Dalsland, rundtur på Öland, Chess i Dalhalla och Lasse Åbergs museum i Sigtuna. Däremellan har vi haft många trevliga besök av goda vänner som vi lärt känna på våra resor, både utomlands och här hemma i Sverige.
Att vara pensionär är något helt otroligt. Vi kunde, innan arbetslivets slut, inte ens i vår vildaste fantasi, föreställa oss vilka härliga år vi skulle få tillsammans som tidsmillionärer. Alla måsten bara försvann och nu är det upp till oss själva att bestämma, vad vi vill göra med vår tid.
Det är lätt att klappa sej på bröstet så länge man är frisk, men för det mesta ligger det på ens eget ansvar att hitta på saker att göra. Det viktigaste, tror vi, är att umgås så mycket som möjligt med positiva vänner som ger oss energi. Vänner man trivs med, som man kan ha skoj ihop med och som inte bara pratar om negativa saker som vi ändå inte kan göra något åt.
Energitjuvar, som vi brukar kalla den negativa gruppen, tvingades man att samsas med under arbetslivet, för sina arbetskamrater valde man inte, dom fick man.
Men i dag, vet vi att det finns hur många människor som helst som man kan ha roligt tillsammans med, göra intressanta saker tillsammans med och även dela några glas rött ihop med.
Denna grupp skall man vårda med omsorg för dom är, enligt vår tro, yttersta anledningen till vår egen hälsa. Jag är 82 år och oftast äldst på våra träffar, men jag blir alltid lika inkluderad som alla andra, trots att åldersskillnaden ibland kan vara mer än 20 år.
Både Helena och jag har bestämt oss för att leva och ha det så gott som vår plånbok tillåter. Vi säger som danskarna, ”det är bättre att lägga tid till åren, än år till tiden” och vi ignorerar alla ”lutheranska” rekommendationer som vår hälsovårdsmyndighet vill att vi skall följa.
Vi har fått nog av alla förbud och måsten, vi vill leva så länge vi lever.

Kiel, Tyskland
Vi har på våra tidigare vinterresor valt att följa västkusten ner mot Öresundsbron och färjan mellan Rödby-Puttgarden. Anledningen till detta har varit att vi bunkrat upp med ”måste ha” grejor i Ullared och att vi passat på att serva Carthagon i Örkelljunga, där den är inköpt.
Denna gång valde vi bort dessa två plånbokstömmare mot en kortare tur till Göteborg och nattfärjan till Kiel, vilket innebar cirka 55 mil kortare körsträcka, två övernattningar mindre, plånbokstömmare, färjeköer och så vidare.
Vi lämnade ett mycket ogästvänligt Tjörn med vindhastigheter på cirka 20 sekundmeter och regn som for fram med våldsam hastighet i horisontalläge. Det var näst intill full storm vilket vi verkligen fick känna på när vi körde över Tjörnbron, där alla mötande bilar såg ut som om dom fått punktering på båda högerhjulen.

Tidig lördag eftermiddag körde vi in Carthagon i Stena Scandinavicas jättestora gap som kan sluka uppemot 300 fordon, beroende på storlekarna.

Stena Scandinavica vid sin hemmahamn i Göteborg  

Vi hade för första gången bokat en VIP-hytt, som ligger på skeppets översta våning, åtta våningar upp från bildäck och från dessa höjder hade vi en härlig utsikt från panoramafönstren i hytten.
Vi såg den härliga bebyggelsen i den gamla goa stadsdelen Majorna och på andra sidan älven, på Norra Älvstranden, tonade den majestätiska bockkranen upp sej som symbol från varvens storhetstid.

Utsikten mot den gamla kranen och forna tiders varvsarbete

Vi väcktes vid sjutiden på morgonen, på väg in i Kielkanalen och efter en god frukost var det äntligen dags att äntra kontinenten igen. Framför oss hade vi cirka 300 mil, med nya härliga upplevelser på vår färd mot dom sydligare breddgraderna.

Greven, Tyskland
Det var söndag och till vårt första mål, ställplatsen i Greven, hade vi cirka 35 mil. Greven som delar yta med en båthamn vid Dortmund Elms kanal är en för oss återkommande övernattningsplats. Men först, efter cirka 10 mil, skulle vi igenom Hamburg som vi av erfarenhet vet, är en riktig bromskloss.
Det var söndag och då slipper man alla långtradare men i stället fylls vägarna med personbilar när flera miljoner hamburgare täcker vägnätet runt den stora staden.
Själva transporten genom Hamburg och tunneln under Elbe gick ganska smidigt men söder om staden, mot vårt mål, var det trångt och stökigt. Vägbyggena på A1; an avlöste varandra och köerna var stundtals kilometerlång och ofta helt stillastående.
Trots den täta trafiken och alla vägbyggena, nådde vi dagens mål Greven, på lite drygt fem timmar, vilket för oss är tidsmillionärer är helt okey.
Ställplatsen i Greven är en mycket populär samlingspunkt för husbilsåkare som åker kors och tvärs genom Tyskland och vi har vid ett flertal tillfällen bestämt träff med vänner just här.
Det gjorde vi även denna gång, men på grund av orsak, fick våra vänner Bine och Micke förhinder. Detta, plus ett ihållande regn, innebar att det bara blev en övernattning på Greven denna gång.
Vid fint väder är Greven med omnejd en helt underbar plats med cykel och gångvägar utmed kanalen, båthamn, restaurang och sevärdheter från gamla tiders kanalvägar.

 Den nya akvedukten på Elms kanal vid Greven

och här är kvarlevorna av den gamla som nu är cykelväg

Ladenburg, Tyskland
Dagens mål som ligger ytterligare drygt 35 mil längre söderut är en plats som vi inte tidigare har besökt. Vår egen Ullabella, Helena, hittade Wohnmobilstellplatz Ladenburg, som ligger på cykelavstånd från vårt planerade mål, den historiska staden, Heidelberg.

Gamla fantastiska byggnader i Ladenburgs stadskärna

Ladenburg, som också har en gammal historia, ligger intill den vackra floden Neckar.
Stadens historia går tillbaka till sen medeltid, vilket man lätt kunde förstå när vi cyklade runt på knaggliga kullerstensgator mellan snedvridna korsvirkeshus och renoverade rester av en gammal stadsmur.

Helena beskådar resterna av en gammal stadsmur

Heidelberg, Tyskland
Vårt huvudmål på detta stopp var Heidelberg som ligger drygt 12 kilometer från ställplatsen och i vanligt ordning på våra resor, så är det cyklarna som gäller vid förflyttning inom några mils radie.
Efter några meningsskiljaktigheter gällande vägval var det dags att besöka Heidelberg och den gamla stadsdelen Altstadt, som var en av få byar i dessa trakter som lyckades undkomma andra världskrigets bombningar. 
Den nya och gamla stadsdelen förbinds med Old Bridges, en gammal stenbro som leder rakt in till alla historiska sevärdheter. Vid vårt besök var den gamla stenbron överbefolkad av bildtörstiga människor, med kameror i högsta hugg.

 Old Bridge, med den gamla slottsruinen på höjderna

Porten från Old Bridge in till den gamla stadsdelen Altstadt

Det var en trevlig bekantskap och efter en öl på en uteservering i den gamla stadsdelen, var det dags att cykla den drygt 12 kilometer fina cykelvägen tillbaka till husbilen igen.

Eftersom vi båda gillar att cykla så var detta en mycket bra start på årets resa.
Förutom turerna till dom båda städerna cyklade vi utmed strandkanten på floden Neckar, som Lisbeth och Peter tipsade oss om på förra årets klimatresa.
Det var en mycket trevlig cykelled som gick mellan den breda floden och en levande landsbygd med odlingar och betande djur.
Vi passerade många stora gårdar där pumpaodling tillhörde favoriterna och på ett flertal gårdar låg det drivor med nyskördade orangea pumpor i alla storlekar. Vi funderade förstås på om det kan ha varit Halloween man bunkrade upp inför.
Knappt fem mil blev det på vistelsen i och omkring Ladenburg vilket var en bra uppmjukning för dom ädlare delarna som finns där två ben bildar en kropp.

Eguisheim, Frankrike
Efter tre övernattningar var det dags för ytterligare ett steg söderut och knappt 18 mil senare lämnade vi Tyskland för denna gång.
Vi ratta in Carthagon i franska Aaallsaaacce distriktet, som vinexperten Bengt Fritiofsson uttryckte det.
Alsace, som gränsar till Tyskland i norr, är ett av Frankrikes största vindistrikt. Man färdas genom vinodlingar så långt ögat kan nå och vingårdarna ligger tätt på dom stora fälten.
Efter den ganska korta dagsetappen, 23 mil, checkade vi in på Camping Des Trois Chateaux. En mysig camping med mycket grönska och närhet till byn Eguisheim som våra vänner Eva och Göran tipsat oss om.
Vi har vid ett flertal tillfällen tidigare besökt Colmar och Turckheim som tillsammans med Eguisheim bildar en triangel i det populära vindistriktet.

En triangelformad led i vinfälten på cirka 19 kilometer

Efter vårt första besök i den historiska byn, blev vi helt hänförda. Visserligen hade vi minnesbilderna kvar från Turckheim och Colmar, men Eguisheim var, om möjligt, ännu ett strå vassare. De otaliga medeltida korsvirkeshusen som av tidens tand blivit mer eller mindre snedvridna, var välskötta och fräscha i olika pastellfärger.

Här fanns många vackra och välskötta byggnader 

Även dom gamla trånga kullerstensgatorna som var byggda i ringleder runt stadskärnan, hade bevarats sedan den tidens begynnelse.
Börjar man gå en ringled så går det inte att avvika från den, förrän man kommer till stadskärnan, dit alla gator leder. Detta var ett sätt att försvara sej mot fiender under den medeltida epoken.
Den cirkelformade staden var ett unikt, men smart byggnadssätt, som fungerade som både bostäder och skydd mot fiender.

Helena beskådar vackra väldekorerade hus på en ringled

Entrésidan mot gatan har fönster och dörrar medans baksidan är slät som en mur utan tillgänglighet för dåtidens fiender och inkräktare.

Här, i stadskärnas mitt ser man hur två ringleder gå ihop

Förutom alla vackra fasader finns det många mysiga vinstugor och uteserveringar och i byns stadskärna, ligger en mäktig kyrka, butiker, fontäner och olika umgängesplatser.
På vår sista heldag i Eguisheim valde vi att ta cykeltur uppe bland vinodlingarna, men redan efter den första blytunga backen, insåg vi att åldern börjat ge sej tillkänna.
När vi stod där med bultande hjärta och chippade efter andan, fick vi se ett ”turisttåg” som slingrade sej i vinodlingarna och med blixtens hastighet rullade vi tillbaka till byn och inväntade nästa avgång.
”Turisttåget” gick först en kortare tur i byn, innan den tog oss ut på en längre tur i sluttningarna utanför bebyggelsen.

”Turisttåget” gjorde ett stopp på höjderna i vinodlingarna

Från dessa höjder hade vi en bedårande utsikt över vinodlingarna i Alsace och bebyggelsen på låglandet nedanför.

Fantastisk utsikt över Eguisheim och vinodlingarna       

och på kullen ovanför såg man dom tre slotten i grönskan

Turckheim, Frankrike
Efter tre övernattningar i den medeltida staden var det dags för en dos nostalgi.  
Sommaren 2018 var vi i Turckheim med mina före detta arbetskamrater och det som mest etsat sej fast i minnesbanken från det besöket var alla storkar som vandrade fritt inne på campingen. På alla högpunkter, elstolpar, skorstenar, gatlyktor och så vidare fanns det storkbon och det var det vi ville återuppleva.

På varje högpunkt inom synhåll fanns det ett storkbo

Först tänkte vi cykla dom 11 kilometrarna till Turckheim och storkarna, men med gårdagens pulshöjare i färskt minne, valde vi att göra en förflyttning i stället och det var då det slog mej att det kanske börjar bli dags för en pensionärstralla med el? Nja… det tål att tänkas på.
Efter incheckningen och stödbensdrycken på camping Medieval, såg vi till vår stora förvåning att alla storkbon, utom ett var borta och vi såg inga halvtama storkar heller.

En enda kvarvarande stork som vägrat emigrera från sin by 

Det var en besvikelse, men senare på eftermiddagen landade det ändå en förskrämd stork som trotsat människans tvångsförflyttning.
I övrigt var allt sej likt i Turckheim med historiska byggnader, ett litet torg, några få vattenhål och det mesta vittnade om en hel del eftersatt underhåll.
Många gamla hus stod helt tomma och det vi såg för sju år sedan kanske var en försköning som det lätt kan bli med åren.
Vi tog några lättare cykelturer i de höstfärgade vinfälten och efter tre övernattningar var det dags att lämna Turckheim och hela Alsace för denna gång.

Villefrance sur Saone, Frankrike
Vårt nästa mål på vägen söderut var Villefrance sur Saone som ligger cirka 40 mil i sydvästlig riktning från Turckheim. Där hade vi gurglat fram några cykelvägar utmed floden Saone, som verkade intressanta.
Redan tidig eftermiddag checkade vi in på Air Camping Park som ligger på spottavstånd från floden Saone och alldeles i utkanten av stadsgränsen.
Det var en härlig solig eftermiddag som tog emot oss på den gröna lummiga ställplatsen och vi såg verkligen fram mot morgondagens cykeltur.
Redan vid uppvaknandet, dagen efter, raderades dom tankarna. Termometern visade på 7 grader och ovanför våra huvuden, låg ett tjockt, mörkt och kallt lock.
Det är inte alltid det blir som man tänkt sej, så det var bara att ombestämma sej.
Vi släppte handbromsen redan vid 9-tiden och framför oss hade vi cirka 47 mil till vårt nya mål, Bergerac.
Bergerac känner man kanske bäst igen för en lång engelsk TV-serie, en nagelbitare på 80-talet.

Bergerac, Frankrike
Vägen till Bergerac gick bland annat över den höga bergskedjan, Rhone du Alpes, som är en mycket vacker och naturskön väg som stundtals går på höjder över 1000 meter.
Hela sträckningen över bergskedjan, var som att köra på en jättestor palett med höstens alla färger. Lövträden var precis inne i den tidsperiod då dom börjat klä av sej sin vackra sommarskrud för att byta till en grå kall vinterrock.
Dom vackra lövträdens blad, skimrade från ljusa guldockra färger till mörka röda, i solskenet och på dom öppna sluttningarna, njöt betande djur av den fortfarande frodiga grönskan.
Man blev känslomässigt varm inombords, som påminde om den gamla underbara filmen ”Sound of Music”, som spelades på fullsatta biografer för cirka 60 år sedan.
Det var nästan så man ville ställa sej på en kulle och bara släppt loss alla sina inneboende toner och låta ekot föra ljudet vidare i dalgångarna. Men med närmare eftertanke kom jag på att min musikaliska begåvning är högst olämplig för sång, så jag raderade dom tankarna från hårddisken.
Vägen var inte bara vacker, den var dramatisk också, med långa tunnlar och svindlande höga broar över bergsskrevorna. Men smakar det, så kostar det. Hela den drygt fem mil långa sträckan kostade cirka 500 kronor i vägavgifter, men vi var ändå inte missnöjda för det var en oförglömlig vägsträckning som etsat sej fast på hornhinnan.
Efter den härliga dagsturen, med alla dessa synintryck, checkade vi in på Aire de camping car Pombonne som ligger i utkanten av Bergerac.
Med cirka sex timmar bakom ratten och ett glas rött, var det dags att fly in i drömmarnas värld.
Dagen efter gjorde vi ett kortare besök i den gamla staden, men efter allt vackra vi sett hittills så blev vi inte särskilt upphetsade.
Den gamla byn, Bergerac, som har kvarlevor från 1000-talet hade en del gamla sevärda byggnader, men som före detta snickare, såg man direkt att budgeten för underhåll var lågt prioriterat.

Valvbågebron över floden Dordogne var däremot i gott skick

Men i omgivningarna mellan ställplatsen och staden ligger en fantastisk naturpark med kilometerlånga gång och cykelvägar, en liten badsjö samt en törstsläckare.

Ett vackert strövområde med stigar, badsjö och restaurant

Trots att det var vardag så hade många sökt sej ut till det vackra strövområdet. Alla njöt ikapp med solen och hundägarna slet i sina kopplade kelningar som hade fullt upp med alla dofter.
Summeringen av Bergerac är att ett återbesök här skulle enbart vara för den härliga naturparkens skull. Stadens grundare sägs vara en ung stridslysen kadett med osedvanligt lång näsa. 

Cyrano de Bergeracs, staty av en ung soldat med stor näsa

Efter två heldagar i solsken och en begynnande rodnad på det lager som täcker mina vilande muskler, var det åter dags för att sätta sej bakom ratten.

Saint-Jean-de-Luz, Frankrike
Efter drygt två veckor på den tysk-franska landsbyggden, med vingårdar, historiska byar och många intressanta upplevelser, var det nu dags att söka sej ut mot Atlantenkusten.
Till dagens mål, Sain-Jean-de-Luz, som ligger längst in i Biscauabukten, var det cirka 35 mil.
Det var en lugn och skön bilfärd som mestadels gick på sköna slätstrukna betalvägar och vid framkomsten blev vi glatt överraskade av den fina campingen som ligger i Urrugune strax utanför staden med det fyrdelade namnet.
Vi tilldelades en bra plats med krypavstånd till campingens restaurant och efter traditionen med stödbenen var det dags att stödja restaurangens ekonomiska överlevnad.

Att cykla till campingens retaurant kändes något överdrivet, med tanke på avståndet

Vi kände direkt att här kommer vi att trivas och redan tidig förmiddag, dagen efter ankomsten, cyklade vi den drygt halva milen till en av Biscayabuktens riktiga pärlor, Saint-Jean-de-Luz.

Denna vackra bild mötte oss vid framkomsten till byn

Vädret var helt i vår smak med solsken och drygt 20 grader. Det var bara att njuta och det fick oss att tänka på galenskaparnas ”det ska va gött å leva” för så här borde det alltid vara, även när man har det som sämst.      

Dom jättelika vågbrytarna som skiljer hamnen från havet

På en udde, vid den stora vikens mynning in till Saint-Jean-de-Luz och hamnarna, ligger en gammal militärförläggning, Fort Socoa, som vi besökte vid ett par tillfällen.
Borgen byggdes i början av 1600-talet för att skydda fiskehamnen och folket som var bosatta inne i viken.

Fort Socoa skyddade och skyddar dom små fiskebåtarna innanför murarna

På senare tid har man även byggt enorma vågbrytare nedanför fortet, som skydd från Biscayas häftiga och ibland oförutsedda stormar.
Biscayabukten är känd för sitt nyckfulla väder. På bara några minuter kan det vända från kav lugnt, till full storm och på flera orter runt kusten, har man rest monument som berättar om fiskare som överraskats och omkommit i bukten.
Efter några dagar anlände även Lena och Håkan som vi har haft kontakt med på nervägen.
Det blev som det alltid blir, ett trevligt välkomnande med kramar och väl valda fraser och bara någon timme senare bidrog även dom till campingrestaurangens överlevnad. 
Lena och Håkan hade ”tryckt plattan i botten” med sin Kabe eftersom den norra delen av kontinenten bjudit på dåligt väder med regn och blåst.
Tyvärr drog dom med sej detta väder, för på vår fjärde natt i Urrugne, vaknade vi till att det var fullkomligt storm, med kraftig blåst och regn. Den dagen fick ändalycktan och cyklarna en välbehövlig vila.
Tack och lov blev det bara en dag för redan nästa morgon lyste solen igen, blåsten hade avtagit och kvicksilvret passerade återigen 20-grades strecket.
Tillsammans med ”Falkenbergarna” gjorde vi ytterligare några cykelturer till Saint-Jean-de-Luz, och på kvällarna blev det mycket umgänge med kortspel, anpassade drycker och framför allt ett härligt tjöt.
Sista dagen, innan förflyttning, passade vi på att göra ett besök i demn lilla byn, Urrugne, där campingen ligger. Det blev inga glädjeskutt, för Urrugne är en typisk sovstad, men på återvägen besökte vi slottet, Chateau d´Urtube, som är stadens stolthet.  

 Chateau d´Urtube var ungefär lika folktomt som staden

men det var ett vackert slott med härliga innegårdar som mötte oss.

Ett mycket vackert slott som är väl värt ett besök om man har vägarna förbi.
Efter en vecka var det åter dags att röra på sej igen, för vi ville inte riskera att växa fast här för gott, men ett återbesök i bukten med Saint-Jean-de-Luz, blir det med all säkerhet någon gång.  

Segovia, Spanien
Vårt nästa mål är en riktig kulturstad, som sedan 1985 varit uppsatt på Unescos världsarvslista. 
Här har bevarats en gammal stadsdel från början av 1000-talet och en spektakulär vattenränna från tidräkningens begynnelse.
Efter avsked med kramar och lycka till, lämnade vi Lena och Håkan och framför oss hade vi drygt 43 mil i sydvästlig riktning.
Första delen på sträckan gick över Pyrenéerna och efter bara några mil, var vi på den spanska delen av bergssidan.
Nere på låglandet möttes vi av odlingar, betande djur och allt som hör lantbruk till.
Tyvärr, ser vi allt mindre av det gamla bondesamhället hemma i Sverige, vilket jag tycker är en saknad syn.  
Efter drygt halva sträckan till målet, visade vår GPS ”Tina”, att vägen så sakteliga började stiga och som mest pendlade höjdmätaren på höjder över 1200 meter.
Segovia ligger på Meseta Central som är en stor högplatå mitt i Spanien och efter drygt fem timmars koncentration, med omväxlande natur och mycket att se på, nådde vi dagens mål.
Efter incheckningen på El Acueducto camping, strax utanför stadsgränsen, fylldes våra stödbensglas några extra gånger, eftersom det var vårt första stopp i Spanien, på denna, den sjätte ”Klimatresan”.
Första morgonen i Segovia vaknade vi av att solen trängde sej in genom smala springor i mörkläggningsgardinerna. Det var helt vindstilla, himmelen var klarblå med bara några smala vita streck som vittnar om att flygtrafiken fungerar. Bortom den plana platån, stack silhuetten av bergskedjan Sierra de Guadarrama upp, som en gråblå vägg med kritvita moln i bakgrunden.

Bergskedjan ligger som ett mäktigt skydd mot slätterna

Efter morgonkaffet var det dags för ett första besök i den gamla staden som ligger cirka fyra kilometer från campingen.
Det som först fick oss att lyfta på blicken under cykelhjälmarna, var en gammal fallfärdig tjurfäktningsarena som påminde om gamla tiders barbariska jippon.
Det var inget bra första intryck, men lite längre ner i backen, fick vi se en mur som liknade en gammal stadsmur. Ju längre ner i dalen vi kom, desto högre blev muren som så småningom övergick den till en valvbågformad mur.

Helena under en av alla valvbågar

”Stadsmuren”, visade sej vara den omtalade akvedukten

Det var då vi förstod att det var den omtalade akvedukten cyklade bredvid.
Valvbågarna blev högre och högre och längst nere på platån i byn var den undre bågen drygt dubbelt så hög som den övre.           
Totalt är det 165 valvbågar som bildar en 280 meter lång ränna med millimeterlutning till ankomskällan, på byns motsatta sluttning.
Hela konstruktionen, med dom två valvbågarna på varandra har en högsta höjd på 28 meter och bredden är drygt fem meter.

Tillsammans är dom två bågformationerna 28 meter höga      

Akvedukten är ett av dom mest ofattbara mästerverken inom den romerska ingenjörskonsten.
Hela konstruktionen besår av cirka 24 000 stora tunga granitblock, staplade på varandra utan bindningsmedel och den har i nästan 2000 år, fram till 1973, transporterat vatten till byn.
Vattnet kommer ursprungligen från floden Frio i Sierra de Fuenfria bergen som via ett antal vattendrag samlats upp i en reservoar cirka 16 kilometer från Segovia.
I gamla stan, som också är med på Unescos världsarvslista, ligger katedralen i Segovia, som byggdes i mitten på 1500-talet. Den ersatte en tidigare katedral i Alcazar som förstördes under ett krig.
Det nuvarande katedral är den sista som byggts i Gotisk stil och den 90 meter höga och fantastiskt vackra kupolen i mitten på katedralen tillkom på senare tid. 

Den stora katedralen är ett mycket vackert byggnadsverk

Vi snuvades tyvärr på ett besök inne i katedralen. När vi var där var den stängd för besökare och det var sorgligt nog vår sista dag i Segovia.
Men den som spar han har, besöket kvar.

Peniche, Portugal
Efter djupa diskussioner, protester och vetorätt, gällande vårt nästa besöksmål, beslutade stämman sej för att göra en repris på en av förra årets höjdpunkter, Peniche i Portugal.
Körkarlen, jag alltså, tyckte att sträckan dit, cirka 70 mil, var i längsta laget för en dagsetapp, så ”Ullabella” gurglade fram en övernattningsplats i Fuentes de Onoro, som ligger mitt på gränsen mellan Spanien och Portugal. Efter cirka fyra timmars körning på härliga vägar, med gles trafik, rattade vi in Carthagon i byn med dubbla nationaliteter.
Det vi möttes av var ingen höjdare. Det var en sovstad i klass med Eslöv, som anses vara en av Sveriges tråkigaste och på den stora, mycket fina ställplatsen, var vi helt ensamma.
På natten vaknade vi av regnet och tidig morgon, innan väckarklockorna hunnit få liv i byborna, lämnade vi den öde ställplatsen i gränsstaden.
Det blev en kort vistelse i Spanien denna gång, men våra planer är ändå att vi skall vända dit igen, fast till lite sydligare breddgrader.
Knappt 30 mil, eller fyra timmar senare, checkade vi in på Asa Motorhome Park i Peniche.
På ett sätt känns det tryggt att komma tillbaka till platser man besökt tidigare, det blir lite lugnare och tryggare och man vet hur det mesta fungerar.

Den dekorerade muren som omgärdar hela ställplatsen

Vi gjorde en del cykelturer i och omkring Peniche och vid ett tillfälle cyklade vi till Cabo Carvoeiro-fyren, en aktiv fyr från sent 1700-tal.

Fyren Cabo Carvoeiro, ligger på Peniches västligaste punkt

Området vid fyren, är en populär utsiktsplats vid solnedgång eftersom det är den västligaste spetsen på Peniche halvön.
Efter ett par dagar, när vi återkom från en av våra cykelturer, fick vi än en gång se Lena och Håkans Kabe och återigen fick vi några härliga dagar tillsammans.
Det är en av frihetskänslorna med detta mobila liv, man ses, man skiljs, man ses igen och så vidare och det enda man vill, är att ha ”sköj” när man träffas.
Tillsammans gjorde vi ett besök på ön Berlenga Grande, som tillhör en ögrupp i Atlanten, cirka 12 kilometer nordväst om Peniche.

Den historiska fästningen Forte de Sao Jaao Bapista

Den historiska fästningen som finns på ön byggdes under 1600-talet för att försvara kustremsan mot pirater.
Ön har aldrig varit befolkad i någon större skala och i dag finns det inga fastboende alls.
Förutom huvudattraktionen, 1600-tals fortet, finns det en fyr, ett litet kloster och en naturhamn med en liten bar.
Hela ögruppen är naturskyddad och det får bara vistas 550 personer på ön samtidigt.

Båten som tog oss dom 12 kilometrarna ut till Berlenga

Det är mestadels forskare som besöker ön, men på somrarna har man guidade båtturer från Peniche till den största ön, Berlenga Grande.
För Lena och Håkan var Berlenga en ny upplevelse som, vad vi kunde förstå, var ett mycket uppskattat besök.
Vi fick återigen några trevliga dagar tillsamman innan Håkan fick resfeber och ville iväg mot nya upptäckter. Det dom lämnade kvar till oss var en solfri himmel, regn och en fallande termometer, men det är inget att darra läpp för, det är bara att tacka och ta emot.
Efter sju övernattningar i den trevliga staden Peniche, kände vi också att det var dags för nya mål och sevärdheter.