Inledning
För sjätte gången var det återigen dags att konsultera vår GPS ”Tina”, som skall vara vår vägvisare till dom sydligare breddgraderna.
Men innan dess har vi haft, en helt underbar husbilssommar här hemma i Sverige. Den började strax efter hemkomsten från förra årets ”klimatresa” med en ”Dryckesmässa på Bert Karlssons camping i Vänersborg” och avslutades med den årligen återkommande husbilsmässan i Jönköping i mitten på september.
Däremellan har vi tillsammans med goda vänner gjort många härliga husbilsresor som, bara för att nämna några, Midsommar i Dalsland, rundtur på Öland, Chess i Dalhalla och Lasse Åbergs museum i Sigtuna. Däremellan har vi haft många trevliga besök av goda vänner som vi lärt känna på våra resor, både utomlands och här hemma i Sverige.
Att vara pensionär är något helt otroligt. Vi kunde, innan arbetslivets slut, inte ens i vår vildaste fantasi, föreställa oss vilka härliga år vi skulle få tillsammans som tidsmillionärer. Alla måsten bara försvann och nu är det upp till oss själva att bestämma, vad vi vill göra med vår tid.
Det är lätt att klappa sej på bröstet så länge man är frisk, men för det mesta ligger det på ens eget ansvar att hitta på saker att göra. Det viktigaste, tror vi, är att umgås så mycket som möjligt med positiva vänner som ger oss energi. Vänner man trivs med, som man kan ha skoj ihop med och som inte bara pratar om negativa saker som vi ändå inte kan göra något åt.
Energitjuvar, som vi brukar kalla den negativa gruppen, tvingades man att samsas med under arbetslivet, för sina arbetskamrater valde man inte, dom fick man.
Men i dag, vet vi att det finns hur många människor som helst som man kan ha roligt tillsammans med, göra intressanta saker tillsammans med och även dela några glas rött ihop med.
Denna grupp skall man vårda med omsorg för dom är, enligt vår tro, yttersta anledningen till vår egen hälsa. Jag är 82 år och oftast äldst på våra träffar, men jag blir alltid lika inkluderad som alla andra, trots att åldersskillnaden ibland kan vara mer än 20 år.
Både Helena och jag har bestämt oss för att leva och ha det så gott som vår plånbok tillåter. Vi säger som danskarna, ”det är bättre att lägga tid till åren, än år till tiden” och vi ignorerar alla ”lutheranska” rekommendationer som vår hälsovårdsmyndighet vill att vi skall följa.
Vi har fått nog av alla förbud och måsten, vi vill leva så länge vi lever.

Kiel, Tyskland
Vi har på våra tidigare vinterresor valt att följa västkusten ner mot Öresundsbron och färjan mellan Rödby-Puttgarden. Anledningen till detta har varit att vi bunkrat upp med ”måste ha” grejor i Ullared och att vi passat på att serva Carthagon i Örkelljunga, där den är inköpt.
Denna gång valde vi bort dessa två plånbokstömmare mot en kortare tur till Göteborg och nattfärjan till Kiel, vilket innebar cirka 55 mil kortare körsträcka, två övernattningar mindre, plånbokstömmare, färjeköer och så vidare.
Vi lämnade ett mycket ogästvänligt Tjörn med vindhastigheter på cirka 20 sekundmeter och regn som for fram med våldsam hastighet i horisontalläge. Det var näst intill full storm vilket vi verkligen fick känna på när vi körde över Tjörnbron, där alla mötande bilar såg ut som om dom fått punktering på båda högerhjulen.

Tidig lördag eftermiddag körde vi in Carthagon i Stena Scandinavicas jättestora gap som kan sluka uppemot 300 fordon, beroende på storlekarna.

Stena Scandinavica vid sin hemmahamn i Göteborg  

Vi hade för första gången bokat en VIP-hytt, som ligger på skeppets översta våning, åtta våningar upp från bildäck och från dessa höjder hade vi en härlig utsikt från panoramafönstren i hytten.
Vi såg den härliga bebyggelsen i den gamla goa stadsdelen Majorna och på andra sidan älven, på Norra Älvstranden, tonade den majestätiska bockkranen upp sej som symbol från varvens storhetstid.

Utsikten mot den gamla kranen och forna tiders varvsarbete

Vi väcktes vid sjutiden på morgonen, på väg in i Kielkanalen och efter en god frukost var det äntligen dags att äntra kontinenten igen. Framför oss hade vi cirka 300 mil, med nya härliga upplevelser på vår färd mot dom sydligare breddgraderna.

Greven, Tyskland
Det var söndag och till vårt första mål, ställplatsen i Greven, hade vi cirka 35 mil. Greven som delar yta med en båthamn vid Dortmund Elms kanal är en för oss återkommande övernattningsplats. Men först, efter cirka 10 mil, skulle vi igenom Hamburg som vi av erfarenhet vet, är en riktig bromskloss.
Det var söndag och då slipper man alla långtradare men i stället fylls vägarna med personbilar när flera miljoner hamburgare täcker vägnätet runt den stora staden.
Själva transporten genom Hamburg och tunneln under Elbe gick ganska smidigt men söder om staden, mot vårt mål, var det trångt och stökigt. Vägbyggena på A1; an avlöste varandra och köerna var stundtals kilometerlång och ofta helt stillastående.
Trots den täta trafiken och alla vägbyggena, nådde vi dagens mål Greven, på lite drygt fem timmar, vilket för oss är tidsmillionärer är helt okey.
Ställplatsen i Greven är en mycket populär samlingspunkt för husbilsåkare som åker kors och tvärs genom Tyskland och vi har vid ett flertal tillfällen bestämt träff med vänner just här.
Det gjorde vi även denna gång, men på grund av orsak, fick våra vänner Bine och Micke förhinder. Detta, plus ett ihållande regn, innebar att det bara blev en övernattning på Greven denna gång.
Vid fint väder är Greven med omnejd en helt underbar plats med cykel och gångvägar utmed kanalen, båthamn, restaurang och sevärdheter från gamla tiders kanalvägar.

 Den nya akvedukten på Elms kanal vid Greven

och här är kvarlevorna av den gamla som nu är cykelväg

Ladenburg, Tyskland
Dagens mål som ligger ytterligare drygt 35 mil längre söderut är en plats som vi inte tidigare har besökt. Vår egen Ullabella, Helena, hittade Wohnmobilstellplatz Ladenburg, som ligger på cykelavstånd från vårt planerade mål, den historiska staden, Heidelberg.

Gamla fantastiska byggnader i Ladenburgs stadskärna

Ladenburg, som också har en gammal historia, ligger intill den vackra floden Neckar.
Stadens historia går tillbaka till sen medeltid, vilket man lätt kunde förstå när vi cyklade runt på knaggliga kullerstensgator mellan snedvridna korsvirkeshus och renoverade rester av en gammal stadsmur.

Helena beskådar resterna av en gammal stadsmur

Heidelberg, Tyskland
Vårt huvudmål på detta stopp var Heidelberg som ligger drygt 12 kilometer från ställplatsen och i vanligt ordning på våra resor, så är det cyklarna som gäller vid förflyttning inom några mils radie.
Efter några meningsskiljaktigheter gällande vägval var det dags att besöka Heidelberg och den gamla stadsdelen Altstadt, som var en av få byar i dessa trakter som lyckades undkomma andra världskrigets bombningar. 
Den nya och gamla stadsdelen förbinds med Old Bridges, en gammal stenbro som leder rakt in till alla historiska sevärdheter. Vid vårt besök var den gamla stenbron överbefolkad av bildtörstiga människor, med kameror i högsta hugg.

 Old Bridge, med den gamla slottsruinen på höjderna

Porten från Old Bridge in till den gamla stadsdelen Altstadt

Det var en trevlig bekantskap och efter en öl på en uteservering i den gamla stadsdelen, var det dags att cykla den drygt 12 kilometer fina cykelvägen tillbaka till husbilen igen.

Eftersom vi båda gillar att cykla så var detta en mycket bra start på årets resa.
Förutom turerna till dom båda städerna cyklade vi utmed strandkanten på floden Neckar, som Lisbeth och Peter tipsade oss om på förra årets klimatresa.
Det var en mycket trevlig cykelled som gick mellan den breda floden och en levande landsbygd med odlingar och betande djur.
Vi passerade många stora gårdar där pumpaodling tillhörde favoriterna och på ett flertal gårdar låg det drivor med nyskördade orangea pumpor i alla storlekar. Vi funderade förstås på om det kan ha varit Halloween man bunkrade upp inför.
Knappt fem mil blev det på vistelsen i och omkring Ladenburg vilket var en bra uppmjukning för dom ädlare delarna som finns där två ben bildar en kropp.

Eguisheim, Frankrike
Efter tre övernattningar var det dags för ytterligare ett steg söderut och knappt 18 mil senare lämnade vi Tyskland för denna gång.
Vi ratta in Carthagon i franska Aaallsaaacce distriktet, som vinexperten Bengt Fritiofsson uttryckte det.
Alsace, som gränsar till Tyskland i norr, är ett av Frankrikes största vindistrikt. Man färdas genom vinodlingar så långt ögat kan nå och vingårdarna ligger tätt på dom stora fälten.
Efter den ganska korta dagsetappen, 23 mil, checkade vi in på Camping Des Trois Chateaux. En mysig camping med mycket grönska och närhet till byn Eguisheim som våra vänner Eva och Göran tipsat oss om.
Vi har vid ett flertal tillfällen tidigare besökt Colmar och Turckheim som tillsammans med Eguisheim bildar en triangel i det populära vindistriktet.

En triangelformad led i vinfälten på cirka 19 kilometer

Efter vårt första besök i den historiska byn, blev vi helt hänförda. Visserligen hade vi minnesbilderna kvar från Turckheim och Colmar, men Eguisheim var, om möjligt, ännu ett strå vassare. De otaliga medeltida korsvirkeshusen som av tidens tand blivit mer eller mindre snedvridna, var välskötta och fräscha i olika pastellfärger.

Här fanns många vackra och välskötta byggnader 

Även dom gamla trånga kullerstensgatorna som var byggda i ringleder runt stadskärnan, hade bevarats sedan den tidens begynnelse.
Börjar man gå en ringled så går det inte att avvika från den, förrän man kommer till stadskärnan, dit alla gator leder. Detta var ett sätt att försvara sej mot fiender under den medeltida epoken.
Den cirkelformade staden var ett unikt, men smart byggnadssätt, som fungerade som både bostäder och skydd mot fiender.

Helena beskådar vackra väldekorerade hus på en ringled

Entrésidan mot gatan har fönster och dörrar medans baksidan är slät som en mur utan tillgänglighet för dåtidens fiender och inkräktare.

Här, i stadskärnas mitt ser man hur två ringleder gå ihop

Förutom alla vackra fasader finns det många mysiga vinstugor och uteserveringar och i byns stadskärna, ligger en mäktig kyrka, butiker, fontäner och olika umgängesplatser.
På vår sista heldag i Eguisheim valde vi att ta cykeltur uppe bland vinodlingarna, men redan efter den första blytunga backen, insåg vi att åldern börjat ge sej tillkänna.
När vi stod där med bultande hjärta och chippade efter andan, fick vi se ett ”turisttåg” som slingrade sej i vinodlingarna och med blixtens hastighet rullade vi tillbaka till byn och inväntade nästa avgång.
”Turisttåget” gick först en kortare tur i byn, innan den tog oss ut på en längre tur i sluttningarna utanför bebyggelsen.

”Turisttåget” gjorde ett stopp på höjderna i vinodlingarna

Från dessa höjder hade vi en bedårande utsikt över vinodlingarna i Alsace och bebyggelsen på låglandet nedanför.

Fantastisk utsikt över Eguisheim och vinodlingarna       

och på kullen ovanför såg man dom tre slotten i grönskan

Turckheim, Frankrike
Efter tre övernattningar i den medeltida staden var det dags för en dos nostalgi.  
Sommaren 2018 var vi i Turckheim med mina före detta arbetskamrater och det som mest etsat sej fast i minnesbanken från det besöket var alla storkar som vandrade fritt inne på campingen. På alla högpunkter, elstolpar, skorstenar, gatlyktor och så vidare fanns det storkbon och det var det vi ville återuppleva.

På varje högpunkt inom synhåll fanns det ett storkbo

Först tänkte vi cykla dom 11 kilometrarna till Turckheim och storkarna, men med gårdagens pulshöjare i färskt minne, valde vi att göra en förflyttning i stället och det var då det slog mej att det kanske börjar bli dags för en pensionärstralla med el? Nja… det tål att tänkas på.
Efter incheckningen och stödbensdrycken på camping Medieval, såg vi till vår stora förvåning att alla storkbon, utom ett var borta och vi såg inga halvtama storkar heller.

En enda kvarvarande stork som vägrat emigrera från sin by 

Det var en besvikelse, men senare på eftermiddagen landade det ändå en förskrämd stork som trotsat människans tvångsförflyttning.
I övrigt var allt sej likt i Turckheim med historiska byggnader, ett litet torg, några få vattenhål och det mesta vittnade om en hel del eftersatt underhåll.
Många gamla hus stod helt tomma och det vi såg för sju år sedan kanske var en försköning som det lätt kan bli med åren.
Vi tog några lättare cykelturer i de höstfärgade vinfälten och efter tre övernattningar var det dags att lämna Turckheim och hela Alsace för denna gång.

Villefrance sur Saone, Frankrike
Vårt nästa mål på vägen söderut var Villefrance sur Saone som ligger cirka 40 mil i sydvästlig riktning från Turckheim. Där hade vi gurglat fram några cykelvägar utmed floden Saone, som verkade intressanta.
Redan tidig eftermiddag checkade vi in på Air Camping Park som ligger på spottavstånd från floden Saone och alldeles i utkanten av stadsgränsen.
Det var en härlig solig eftermiddag som tog emot oss på den gröna lummiga ställplatsen och vi såg verkligen fram mot morgondagens cykeltur.
Redan vid uppvaknandet, dagen efter, raderades dom tankarna. Termometern visade på 7 grader och ovanför våra huvuden, låg ett tjockt, mörkt och kallt lock.
Det är inte alltid det blir som man tänkt sej, så det var bara att ombestämma sej.
Vi släppte handbromsen redan vid 9-tiden och framför oss hade vi cirka 47 mil till vårt nya mål, Bergerac.
Bergerac känner man kanske bäst igen för en lång engelsk TV-serie, en nagelbitare på 80-talet.

Bergerac, Frankrike
Vägen till Bergerac gick bland annat över den höga bergskedjan, Rhone du Alpes, som är en mycket vacker och naturskön väg som stundtals går på höjder över 1000 meter.
Hela sträckningen över bergskedjan, var som att köra på en jättestor palett med höstens alla färger. Lövträden var precis inne i den tidsperiod då dom börjat klä av sej sin vackra sommarskrud för att byta till en grå kall vinterrock.
Dom vackra lövträdens blad, skimrade från ljusa guldockra färger till mörka röda, i solskenet och på dom öppna sluttningarna, njöt betande djur av den fortfarande frodiga grönskan.
Man blev känslomässigt varm inombords, som påminde om den gamla underbara filmen ”Sound of Music”, som spelades på fullsatta biografer för cirka 60 år sedan.
Det var nästan så man ville ställa sej på en kulle och bara släppt loss alla sina inneboende toner och låta ekot föra ljudet vidare i dalgångarna. Men med närmare eftertanke kom jag på att min musikaliska begåvning är högst olämplig för sång, så jag raderade dom tankarna från hårddisken.
Vägen var inte bara vacker, den var dramatisk också, med långa tunnlar och svindlande höga broar över bergsskrevorna. Men smakar det, så kostar det. Hela den drygt fem mil långa sträckan kostade cirka 500 kronor i vägavgifter, men vi var ändå inte missnöjda för det var en oförglömlig vägsträckning som etsat sej fast på hornhinnan.
Efter den härliga dagsturen, med alla dessa synintryck, checkade vi in på Aire de camping car Pombonne som ligger i utkanten av Bergerac.
Med cirka sex timmar bakom ratten och ett glas rött, var det dags att fly in i drömmarnas värld.
Dagen efter gjorde vi ett kortare besök i den gamla staden, men efter allt vackra vi sett hittills så blev vi inte särskilt upphetsade.
Den gamla byn, Bergerac, som har kvarlevor från 1000-talet hade en del gamla sevärda byggnader, men som före detta snickare, såg man direkt att budgeten för underhåll var lågt prioriterat.

Valvbågebron över floden Dordogne var däremot i gott skick

Men i omgivningarna mellan ställplatsen och staden ligger en fantastisk naturpark med kilometerlånga gång och cykelvägar, en liten badsjö samt en törstsläckare.

Ett vackert strövområde med stigar, badsjö och restaurant

Trots att det var vardag så hade många sökt sej ut till det vackra strövområdet. Alla njöt ikapp med solen och hundägarna slet i sina kopplade kelningar som hade fullt upp med alla dofter.
Summeringen av Bergerac är att ett återbesök här skulle enbart vara för den härliga naturparkens skull. Stadens grundare sägs vara en ung stridslysen kadett med osedvanligt lång näsa. 

Cyrano de Bergeracs, staty av en ung soldat med stor näsa

Efter två heldagar i solsken och en begynnande rodnad på det lager som täcker mina vilande muskler, var det åter dags för att sätta sej bakom ratten.

Saint-Jean-de-Luz, Frankrike
Efter drygt två veckor på den tysk-franska landsbyggden, med vingårdar, historiska byar och många intressanta upplevelser, var det nu dags att söka sej ut mot Atlantenkusten.
Till dagens mål, Sain-Jean-de-Luz, som ligger längst in i Biscauabukten, var det cirka 35 mil.
Det var en lugn och skön bilfärd som mestadels gick på sköna slätstrukna betalvägar och vid framkomsten blev vi glatt överraskade av den fina campingen som ligger i Urrugune strax utanför staden med det fyrdelade namnet.
Vi tilldelades en bra plats med krypavstånd till campingens restaurant och efter traditionen med stödbenen var det dags att stödja restaurangens ekonomiska överlevnad.

Att cykla till campingens retaurant kändes något överdrivet, med tanke på avståndet

Vi kände direkt att här kommer vi att trivas och redan tidig förmiddag, dagen efter ankomsten, cyklade vi den drygt halva milen till en av Biscayabuktens riktiga pärlor, Saint-Jean-de-Luz.

Denna vackra bild mötte oss vid framkomsten till byn

Vädret var helt i vår smak med solsken och drygt 20 grader. Det var bara att njuta och det fick oss att tänka på galenskaparnas ”det ska va gött å leva” för så här borde det alltid vara, även när man har det som sämst.      

Dom jättelika vågbrytarna som skiljer hamnen från havet

På en udde, vid den stora vikens mynning in till Saint-Jean-de-Luz och hamnarna, ligger en gammal militärförläggning, Fort Socoa, som vi besökte vid ett par tillfällen.
Borgen byggdes i början av 1600-talet för att skydda fiskehamnen och folket som var bosatta inne i viken.

Fort Socoa skyddade och skyddar dom små fiskebåtarna innanför murarna

På senare tid har man även byggt enorma vågbrytare nedanför fortet, som skydd från Biscayas häftiga och ibland oförutsedda stormar.
Biscayabukten är känd för sitt nyckfulla väder. På bara några minuter kan det vända från kav lugnt, till full storm och på flera orter runt kusten, har man rest monument som berättar om fiskare som överraskats och omkommit i bukten.
Efter några dagar anlände även Lena och Håkan som vi har haft kontakt med på nervägen.
Det blev som det alltid blir, ett trevligt välkomnande med kramar och väl valda fraser och bara någon timme senare bidrog även dom till campingrestaurangens överlevnad. 
Lena och Håkan hade ”tryckt plattan i botten” med sin Kabe eftersom den norra delen av kontinenten bjudit på dåligt väder med regn och blåst.
Tyvärr drog dom med sej detta väder, för på vår fjärde natt i Urrugne, vaknade vi till att det var fullkomligt storm, med kraftig blåst och regn. Den dagen fick ändalycktan och cyklarna en välbehövlig vila.
Tack och lov blev det bara en dag för redan nästa morgon lyste solen igen, blåsten hade avtagit och kvicksilvret passerade återigen 20-grades strecket.
Tillsammans med ”Falkenbergarna” gjorde vi ytterligare några cykelturer till Saint-Jean-de-Luz, och på kvällarna blev det mycket umgänge med kortspel, anpassade drycker och framför allt ett härligt tjöt.
Sista dagen, innan förflyttning, passade vi på att göra ett besök i demn lilla byn, Urrugne, där campingen ligger. Det blev inga glädjeskutt, för Urrugne är en typisk sovstad, men på återvägen besökte vi slottet, Chateau d´Urtube, som är stadens stolthet.  

 Chateau d´Urtube var ungefär lika folktomt som staden

men det var ett vackert slott med härliga innegårdar som mötte oss.

Ett mycket vackert slott som är väl värt ett besök om man har vägarna förbi.
Efter en vecka var det åter dags att röra på sej igen, för vi ville inte riskera att växa fast här för gott, men ett återbesök i bukten med Saint-Jean-de-Luz, blir det med all säkerhet någon gång.  

Segovia, Spanien
Vårt nästa mål är en riktig kulturstad, som sedan 1985 varit uppsatt på Unescos världsarvslista. 
Här har bevarats en gammal stadsdel från början av 1000-talet och en spektakulär vattenränna från tidräkningens begynnelse.
Efter avsked med kramar och lycka till, lämnade vi Lena och Håkan och framför oss hade vi drygt 43 mil i sydvästlig riktning.
Första delen på sträckan gick över Pyrenéerna och efter bara några mil, var vi på den spanska delen av bergssidan.
Nere på låglandet möttes vi av odlingar, betande djur och allt som hör lantbruk till.
Tyvärr, ser vi allt mindre av det gamla bondesamhället hemma i Sverige, vilket jag tycker är en saknad syn.  
Efter drygt halva sträckan till målet, visade vår GPS ”Tina”, att vägen så sakteliga började stiga och som mest pendlade höjdmätaren på höjder över 1200 meter.
Segovia ligger på Meseta Central som är en stor högplatå mitt i Spanien och efter drygt fem timmars koncentration, med omväxlande natur och mycket att se på, nådde vi dagens mål.
Efter incheckningen på El Acueducto camping, strax utanför stadsgränsen, fylldes våra stödbensglas några extra gånger, eftersom det var vårt första stopp i Spanien, på denna, den sjätte ”Klimatresan”.
Första morgonen i Segovia vaknade vi av att solen trängde sej in genom smala springor i mörkläggningsgardinerna. Det var helt vindstilla, himmelen var klarblå med bara några smala vita streck som vittnar om att flygtrafiken fungerar. Bortom den plana platån, stack silhuetten av bergskedjan Sierra de Guadarrama upp, som en gråblå vägg med kritvita moln i bakgrunden.

Bergskedjan ligger som ett mäktigt skydd mot slätterna

Efter morgonkaffet var det dags för ett första besök i den gamla staden som ligger cirka fyra kilometer från campingen.
Det som först fick oss att lyfta på blicken under cykelhjälmarna, var en gammal fallfärdig tjurfäktningsarena som påminde om gamla tiders barbariska jippon.
Det var inget bra första intryck, men lite längre ner i backen, fick vi se en mur som liknade en gammal stadsmur. Ju längre ner i dalen vi kom, desto högre blev muren som så småningom övergick den till en valvbågformad mur.

Helena under en av alla valvbågar

”Stadsmuren”, visade sej vara den omtalade akvedukten

Det var då vi förstod att det var den omtalade akvedukten cyklade bredvid.
Valvbågarna blev högre och högre och längst nere på platån i byn var den undre bågen drygt dubbelt så hög som den övre.           
Totalt är det 165 valvbågar som bildar en 280 meter lång ränna med millimeterlutning till ankomskällan, på byns motsatta sluttning.
Hela konstruktionen, med dom två valvbågarna på varandra har en högsta höjd på 28 meter och bredden är drygt fem meter.

Tillsammans är dom två bågformationerna 28 meter höga      

Akvedukten är ett av dom mest ofattbara mästerverken inom den romerska ingenjörskonsten.
Hela konstruktionen besår av cirka 24 000 stora tunga granitblock, staplade på varandra utan bindningsmedel och den har i nästan 2000 år, fram till 1973, transporterat vatten till byn.
Vattnet kommer ursprungligen från floden Frio i Sierra de Fuenfria bergen som via ett antal vattendrag samlats upp i en reservoar cirka 16 kilometer från Segovia.
I gamla stan, som också är med på Unescos världsarvslista, ligger katedralen i Segovia, som byggdes i mitten på 1500-talet. Den ersatte en tidigare katedral i Alcazar som förstördes under ett krig.
Det nuvarande katedral är den sista som byggts i Gotisk stil och den 90 meter höga och fantastiskt vackra kupolen i mitten på katedralen tillkom på senare tid. 

Den stora katedralen är ett mycket vackert byggnadsverk

Vi snuvades tyvärr på ett besök inne i katedralen. När vi var där var den stängd för besökare och det var sorgligt nog vår sista dag i Segovia.
Men den som spar han har, besöket kvar.

Peniche, Portugal
Efter djupa diskussioner, protester och vetorätt, gällande vårt nästa besöksmål, beslutade stämman sej för att göra en repris på en av förra årets höjdpunkter, Peniche i Portugal.
Körkarlen, jag alltså, tyckte att sträckan dit, cirka 70 mil, var i längsta laget för en dagsetapp, så ”Ullabella” gurglade fram en övernattningsplats i Fuentes de Onoro, som ligger mitt på gränsen mellan Spanien och Portugal. Efter cirka fyra timmars körning på härliga vägar, med gles trafik, rattade vi in Carthagon i byn med dubbla nationaliteter.
Det vi möttes av var ingen höjdare. Det var en sovstad i klass med Eslöv, som anses vara en av Sveriges tråkigaste och på den stora, mycket fina ställplatsen, var vi helt ensamma.
På natten vaknade vi av regnet och tidig morgon, innan väckarklockorna hunnit få liv i byborna, lämnade vi den öde ställplatsen i gränsstaden.
Det blev en kort vistelse i Spanien denna gång, men våra planer är ändå att vi skall vända dit igen, fast till lite sydligare breddgrader.
Knappt 30 mil, eller fyra timmar senare, checkade vi in på Asa Motorhome Park i Peniche.
På ett sätt känns det tryggt att komma tillbaka till platser man besökt tidigare, det blir lite lugnare och tryggare och man vet hur det mesta fungerar.

Den dekorerade muren som omgärdar hela ställplatsen

Vi gjorde en del cykelturer i och omkring Peniche och vid ett tillfälle cyklade vi till Cabo Carvoeiro-fyren, en aktiv fyr från sent 1700-tal.

Fyren Cabo Carvoeiro, ligger på Peniches västligaste punkt

Området vid fyren, är en populär utsiktsplats vid solnedgång eftersom det är den västligaste spetsen på Peniche halvön.
Efter ett par dagar, när vi återkom från en av våra cykelturer, fick vi än en gång se Lena och Håkans Kabe och återigen fick vi några härliga dagar tillsammans.
Det är en av frihetskänslorna med detta mobila liv, man ses, man skiljs, man ses igen och så vidare och det enda man vill, är att ha ”sköj” när man träffas.
Tillsammans gjorde vi ett besök på ön Berlenga Grande, som tillhör en ögrupp i Atlanten, cirka 12 kilometer nordväst om Peniche.

Den historiska fästningen Forte de Sao Jaao Bapista

Den historiska fästningen som finns på ön byggdes under 1600-talet för att försvara kustremsan mot pirater.
Ön har aldrig varit befolkad i någon större skala och i dag finns det inga fastboende alls.
Förutom huvudattraktionen, 1600-tals fortet, finns det en fyr, ett litet kloster och en naturhamn med en liten bar.
Hela ögruppen är naturskyddad och det får bara vistas 550 personer på ön samtidigt.

Båten som tog oss dom 12 kilometrarna ut till Berlenga

Det är mestadels forskare som besöker ön, men på somrarna har man guidade båtturer från Peniche till den största ön, Berlenga Grande.
För Lena och Håkan var Berlenga en ny upplevelse som, vad vi kunde förstå, var ett mycket uppskattat besök.
Vi fick återigen några trevliga dagar tillsamman innan Håkan fick resfeber och ville iväg mot nya upptäckter. Det dom lämnade kvar till oss var en solfri himmel, regn och en fallande termometer, men det är inget att darra läpp för, det är bara att tacka och ta emot.
Efter sju övernattningar i den trevliga staden Peniche, kände vi också att det var dags för nya mål och sevärdheter.

Zambujeira do Mar, Portugal
Vårt nästa mål, en liten by med knappt tusen innevånare, som ligger drygt 32 mil, rakt söderut, på den portugisiska atlantkusten.
När ”Falkenbergarna” lämnade oss i Peniche, åkte dom just till Zambujeira och det var dom som tipsade oss om platsen. 
Efter knappt åtta körda mil passerade vi stadsgränsen till den portugisiska huvudstaden Lissabon och på vägen ut ur trafikkaoset, åkte vi över den vackra, Vasco da Gama-bron, som är den längsta bron inom Europeiska unionen med sina 17 185 meter och en högsta höjd på 148 meter.

Den vackra Vasco da Gama-bron (bilden lånad från Google)

Strax efter lunch anmälde vi vår ankomst på Camping Villa Park i Zambujeira och det första, mest iögonfallande vi såg, var en massa trevliga och färgglade byggnader.
Det såg mycket trevligt och välkomnande ut och ingav känslan av att, här kommer vi att trivas.

 Infarten till den färgglada Camping Villa Park i Zambujeira

Efter incheckning, fick vi själva leta upp en ledig plats och vi fann en strax intill ett servicehus på den lövskogs klädda, något kuperade campingen.
Vid en närmare okulärbesiktning såg vi att det fanns både pool och restaurang, så Carthagons egen ”Ullabella” bokade sex nätter på direkten.
Själva byn, som ligger cirka en kilometer från campingen, uppsökte vi direkt efter det att vi svalt, vårt första morgonkaffe.            

Byns lilla kyrka längst ut på den höga klippans spets
 
Hela byn, som är ett gammalt fiskarläger, ligger på en hög klippa, cirka 100 meter ovanför den mäktiga Atlanten. Byns lilla torg, som ligger på kanten av klippan, har ett antal långa trappor ner till en vik med härliga sandstränder som lockar till både sol och bad, vid somrigare årstider.
Vi gjorde ett kortare besök på sandstranden och såg hur Atlantens dyningar piskades upp i kaskader av vatten när dom stoppades av branta klippor, runt viken.
Tidvattnet var stigande, så bara efter ett kort besökt på stranden, tvingades vi upp för trapporna igen.

Atlantens oavbrutna dyningar stoppas av höga klippväggar

Zambujeira do Mar är en mycket vacker liten by, som vid vårt besök genomgick en mycket omfattande och påkostad uppfräschning.
Stora delar av gator, trottoarer och torg hade redan fått en helt ny markbeläggning av ”knott”, små kubiska stenar i olika storlekar, och de ytor som inte var färdiglagad, var avstängda på grund av pågående arbete.

Det är ett gediget hantverk att fylla en hel by med ”knott”

Många av dom gamla fiskarbostäderna, som ligger kloss an varandra utmed trånga gränder, var nyputsade och vitmålade med accessoarer i flera olika pastellfärger.

Ögonen fick en glansigare hinna av allt det vackra vi såg                                               

Det var fantastiskt vackert och framför allt gläds ett gammalt förvaltningshjärta åt att det fortfarande finns beslutsfattare som vågar fräscha upp och bevara den gamla kulturen, i stället för att bygga sterila getton i betong och asfalt.
Om man kan kalla en by för gullig, så kan man absolut ge Zambujeira do Mar, den titeln.
”Falkenbergarna” hade även tipsat oss om en fyr, Cabo Sardao, i byn Cavaliero, som ligger cirka 15 kilometer norrut från campingen.
En dag bestämde oss för att cykla dit och på vägen passerade vi Porto das Barcas, en liten by med några få fallfärdiga bostäder och en liten bar intill allfartsvägen. I en klippskreva, nedanför byn, ligger en liten hamn som skyddar små fiskebåtar från Atlantens bångstyriga humörsvängningar.

Den lilla hamnen i klippskrevan som skyddar mot Atlanten

Drygt en mil senare nådde vi dagens mål, fyren Cabo Sardao och dom första vi stöter på var ett par från Mölndal, Lise och Thomas, som vi även pratat med på campingen, vid tidigare tillfällen.
Mölndalsparet, som låg någon timme före oss, var redan på väg hemåt till campingen.

Helena njuter av landskapet vid fyren Cabo Sardao

Vi gjorde en kortare cykeltur på det sandiga landskapet som skiljer fyren från havet och både här och på andra vistelser i dessa trakter, förvånades vi över alla vandrare som rörde sej i området.
Men med lite noggrannare efterforskning visade det sej att det går en gammal vandringsled, Fisherman´s Trail, utmed denna del av den portugisiska västkusten.
”Fiskarens led”, ingår i den 20 mil långa och mer kända leden, Rota Vicentina, som går från Sao Tropes i norr och slutar i Lagos på Algarvekusten.
Dagen innan ”Mölndalsfolket” skulle lämna för vidare färd till Silves, på Algarvekusten, bestämde vi oss för en gemensam lunch på den lilla vägkrogen i Porto das Barcas, som vi cyklade förbi, dagen innan.
Det blev en mycket trevlig eftermiddag och än en gång hittade vi nya vänner med samma inriktning som oss själva, ”det ska va gött o leva”…. och lev medans du kan, för sen är det kanske för sent.

Trots att campingen ligger drygt en kilometer från kusten så hörde man tydligt det våldsamma mötet när branta klippväggar neutraliserar Atlantens mäktiga dyningar.
Det var inget störande ljud, utan snarare ett ljud som framkallade törst, vilket ju inte är något stor fråga i dessa trakter.  Var man än är, i byar eller på landsbygden, så dyker det alltid upp en bar med en enda uppgiften och det är att släcka din törst och hunger och oftast i goda vänners sällskap.
Detta borde våra svenska folkhälsomyndigheter ta en titt på. Här är människorna glada och lättsinniga och helt ovetandes om nordbornas, Lutheranska förbud.
Efter sex övernattningar på Camping Villa Park i Zambujeira, var det åter dags att sätta sej bakom ratten.
Vädret hade precis slagit om från varmt och molnfritt till kraftigt regn och en piskande vind, så det passade bra med en förflyttning.
Den korta förflyttningen, på cirka sju mil, gick mestadels på små byvägar utmed kusten och i mitt tycke blir det roligare körning på dessa vägar, det gäller inte bara att sluka så mycket asfalt som möjligt.

Praia da Luz, Portugal
Efter en härlig tur på den portugisiska landsbygden, checkade vi in på Orbitur Camping Park, Valverde i Praia Da Luz.
Regnet hade följt oss till och från hela vägen och det som mötte oss inne på campingen var allt annat än inbjudande.
Det karaktäristiska röda jordlagret, som finns på dessa breddgrader, är mycket kompakt vilket gör att vattnet har svårt för att sjunka undan. I stället bildas det djupa rännilar mellan pölarna och alla planare ytor blir såphala och kladdiga.  
Vi hittade ändå en plats som vi tyckte var bra, men efter en natts sömn och en okulärbesiktning av tomma platser, bestämde vi oss för att göra en förflyttning till en plats som var något mindre vattenskadad.

Det finns inget dåligt väder, bara mer eller mindre bra

Under en knapp veckas tid hade metrologerna bjudit oss på alla väderlekstermer som dom har i sitt ordförråd, förutom snö. Men snö fick vi ändå till livs, eftersom ”Vinterstudion” hade sin premiär med skidskytte i Idre. 
Under samma period skulle våra fotbollskillar spela två helt avgörande matcher i den fortsatta kampen om VM-avancemang. Hittills hade det sett mindre bra ut med endast en poäng på fyra spelade matcher mot ett gäng B- och C-nationer.
Den gamla tränaren, Jon Dahl Tomasson hade sparkats och in kom Graham Potter som skulle se till att stjärnstatus ändrades, en messias enligt många mediers uppfattning.
Men efter dom två återstående matcherna var vi fortfarande sist i gruppen med endast två poäng av 18 möjliga.
Jag säger som Luuk, ”Vart är vi på väg?”
Mellan det stressiga TV tittandet blev det ett antal besök på campingens restaurang där barägaren välkomnade oss med ett brett leende, varje gång vi steg in genom entrén.

Den välbesökta restaurangen fick hösta betyg av oss

”Titos”, som restaurangen heter, är mycket trevlig med god mat och goda drycker och varje söndag ordnade dom live-musik.
Söndagsgästerna, bestod inte bara av oss campare, utan det kom även en massa engelsmän från omgivningarna runt omkring.
Ö-folket, som kan konsten att festa, trissade upp stämningen till en decibelnivå som högt överskred gränsvärdena för vad en ljudmätare kan registrera. Men trevligt var det och tacken blev att min tinnitus gav sej till känna genom ett oupphörligt sus.
Förutom dom dagliga besöken på stranden, gjorde vi ett par besök i Lagos som ligger knappt en halv mil från campingen.
Lagos är en väldigt trevlig by med både gammal förfallna anor från fiskarnas tidsepok till nyproducerade höghus för dom penningstarka. Här finns också en jättestor hamn med allt från lyxjakter till små gummibåtar som tar oss stadsbidragare till sevärdheterna för en mindre, men överkomlig kostnad.

En gammal mysig gränd med uteservering för några få

En modernare gränd där uteserveringar slåss om platserna

Den något modernare stadsdelen, intill hamnen, är i dag en riktig turistmagnet med gatuserveringar, souvenirbutiker och allt annat som kan tömma turisternas kontokort.

Den vackra stranden Priaia da Luz, med utsikt över Atlanten

Dagen före utcheckning, gjorde vi ett sista besök på den vackra strandpromenaden i Praia da Luz och vår favoritbar som ligger längst västerut på stranden, med en vidunderlig utsikt över dom höga bergen och den mäktiga Atlanten.
Efter åtta övernattningar på Orbitur Camping var det dags att flytta oss ytterligare några mil österut på den vackra Algarvekusten.

Armacao de Pera, Portugal
Med cirka en timmes körning på en före detta avgiftsbelagd motorväg, anmälde vi vår ankomst i receptionen Parque de Campismo.
Det var ungefär samma typ av campingplats som den vi just lämnat, med ett rött kuperat jordlager och några löv- och barrträd, som skuggade mot solen.
Vi hittade en jättefin tom plats på en större solbelyst yta och vi förvånades över att ingen annan hade ställt sej där. Men ganska snabbt fick vi svaret på vår förvåning, när en tysk campinggäst talade om att denna plats blir helt vattenfylld vid ett eventuellt regn.
Eftersom vi bara skulle vara här i två dagar och väderprognosen visade solsken, så valde vi att behålla platsen och vi tackade så mycket för omtanken.
Vid vårt besök i Praia da Luz umgicks vi till och från med Lillan och Olle från Vemdalen och när vi var på väg mot Armacao de Pera, skickade dom ett sms, att dom också valt att åka hit.
Det var en kort dagsetapp på knappt en timme och innan stödbensölen hunnit landa dök även ”vemdalsfolket” upp.
När husbilarna var på plats, gjorde vi tillsammans en kortare barrunda på den vackra strandpromenaden, innan det var dags för solen att lysa upp andra sidan på jordklotet.

Man fascineras alltid av solens försvinnande i horrsonten

Trots vintertiden var det många, liksom oss, som ville njuta av dagens sista värmande solstrålarna.

Tillsammans med Lillan och Olle väntar vi på något gott

Innan vi lämnade Armacao de Pera, tog jag och Helena en något annorlunda cykeltur på en flera kilometer lång spång, byggd i trä, som snirklade sej fram i sanddynerna utmed kusten.
När vi hade cyklat drygt halva sträckan såg vi en annan spång som gick vinkelrät ner mot havet. Nyfikenheten tog oss till en oansenlig låg byggnad inbäddad i sanddynerna, viket visade sej vara en restaurang med härlig utsikt över havet.

Den gömda och oansenliga restaurangen i sanddynerna

Efter en god lunch i sanddynerna, var det dags att vända tillbaka till den vackra strandpromenaden och campingen igen.

Det bästa med Armacao de Pera är den vackra stranden

Senare på kvällen, njöt vi tillsammans med Lillan och Olle, på campingens restaurang, innan det var det dags att packa ihop för ytterligare en kort förflyttning i ostlig riktning.

Falesia, Portugal
Efter knappt en timme i gles morgontrafik, ledde ”Tina”, vår GPS, in oss på en smal krokig väg, som var mer anpassad för Fiat 500 än för stora husbilar.
Men efter en del trixande mellan trånga husväggar, skrapljud från lågt hängande trädkronor och en lång radda väl valda svordommar, anlände vi Algarve Motor Home Park, i Falecia.
Vi fick först en ”stå på tur plats” men blev lovade en permanent plats redan nästkommande dag.
Lena och Håkan, ”Falkenbergarna”, som bott här ett par veckor redan, välkomnade oss med stora kramen och knappt en halvtimme senare, satt vi på cyklarna, på väg till Villamoura och restaurang ”Kvarnhjulet” som är en av deras favoriter.
Dagen efter var det dags för flyttning till en permanent plats på den populära och omtyckta ställplatsen som har gångavstånd, ner till Algarvekustens vidsträckta badstrand.
Vi fick en bra plats med mycket sol och det första vi gjorde var att ta en tur genom den vackra pinjeskogen, ner till dom rödbruna klipporna och den 148 steg långa trappan ner till stranden och Atlantens blåa skummande vatten.         

Den vackra stigen genom Pinjeskogen till Atlantens kust

Dagarna rullade på med långa soliga cykelturer, kvällar med kortspel och så vidare och i mitten på december anslöt även ”Älvängarna”, Helle och Stefan.

Julmarknad i Loule
Det var tredje gången vi firat jul tillsammans med ”Falkenbergarna” i Falecia och den första med ”Älvängarna”, och det blev som vanligt, trevligt med mycket mys, strandpromenader, bad i Atlanten, restaurangbesök och så vidare.
Drygt fjorton dagar före ”den stora dagen” tog vi tillsammans med ”Falkenbergarna” en taxi till en liten by som ligger knappt två mil från vårt rullande hem.
Loule, som byn heter, uttalas på samma sätt som norrlänningarna uttalar Luleå, men byn var allt annat än norrländsk.
Det som mötte oss när vi steg ur taxin, var en juldekorerad, snöfri stad som flödade i solsken med tvåsiffriga plusgrader.

Denna 15 meter höga snögubbe i stål, välkomnade oss    

Hela den lilla vackra byn var juldekorerad och allt, nästan allt, var stora lekytor med sagofigurer som var ägnade åt den yngre generationen.

Det fanns utställningar och lekplatser för alla åldersgrupper

   Hela stan var en stor julmarknad för både stora och små

För oss äldre var det lördagsmarknaden och saluhallen som väckte det största intresset.
Den permanenta saluhallen är en enormt stor byggnad där man säljer allt, dom säljer till och med alkoholhaltiga drycker från lättvin till hembränt.

Här köper Helena ett krus i keramik, fylld med honung

Innan vi lämnade byn passerade vi tomten, som med sina renar flög runt dom gamla murarna på slottet i Loule.

Tomten och hans renar flyger förbi murarna på slottet Loule

Några dagar efter besöket i Loule anslöt även Helle och Stefan sej till gemenskapen och några dagar därefter gjorde vi ytterligare ett besök i den vackra staden, som har en mycket lång och intressant historia, med bosättningar och kulturer som sträcker sej cirka 2 700 år bakåt i tiden.
Castello de Loule, som slottet heter på det inhemska språket, är ett litet slott med kvarvarande restaurerade murar och torn samt ett arkeologiskt museum med fynd från Romarrikets tid fram till och med den moriska epoken.
Fenicierna var den första kända civilisationen som hade ett permanent boende i Loule och cirka 100 år före ”snickaren på korset” var det romarna som övertog herraväldet. Den epoken varade i ungefär 800 år, innan morerna tog över makten.
Det moriska styret varade i drygt 400 år och under den tidsperioden byggdes slottet Castello de Loule samt ett antal moskéer och andra religiösa samlingsplatser.
1755 ödelades stora delar av Algarvekusten genom en omfattande jordbävning som anses vara den största katastrofen i Portugals historia. Även Loule och slottet drabbades, med bostäder som utplånades samt murar och torn som raserades.
Efter en omfattande renovering av slottet på 1900-talet, återskapade man stora delar till sitt ursprungliga utseende och i dag kan man besöka slottet och dom fyrkantiga vakttornen som har en vidunderlig utsikt över landskapet. Vid klart väder kan man även skönja Atlanten som ligger drygt 15 kilometer rakt söder om Loule.       

Jag och Helena på Castello de Loules vakttorn (foto, Stefan)

Förutom alla vardagsbestyr med tvätt, städ och så vidare, umgicks vi med våra svenska vänner. Det blev många härliga cykelturer till matställen och sevärdheter och vid ett tillfälle besökte vi en vingård knappt en mil från campingen.

Stefan och Helena verkade nöjda med besöket på vingården

Efter provsmakning inhandlade vi några lådor av dom goda dryckerna, som utan kostnad levererades till campingen. 

Julfirande
Än en gång firade vi julen på Algarvekusten, tillsammans med ”Falkenbergarna” och i år var även ”Älvängarna” och ”Åretruntarna”, Susanne och Peter med i gemenskapen.
”Åretruntare” kallas dom som bor permanent i sin husbil.
Redan dan före dan dukade campingvärden upp med kakor och portvin, samt en presentpåse med allehanda nyttigt till sina gäster.
Det är en fin gest, som är årligen återkommande och som inte är helt ovanlig på campingar här i Sydeuropa.

Campingens ”allt i allo gubbe” serverade Portvin

Vid våra tidigare julaftnar har vi gått ner på stranden mitt på dagen, för att dricka bubbelvatten och så blev det i år också.
Några badade och vi andra, gjorde allt för att tömma dom långhalsade flaskorna i solskenet.

Stefan och Håkan försöker slänga  ”Dansk dynamit” i havet

Efter besöket på stranden dukade vi långbord vid husbilarna och där bullades det upp allt som hör julen till, från ”Jansson” till den ”Lille”.

Ett glatt gäng, firar julaftonen på den soldränkta campingen

När solen började värma den andra jordhalvan var det dags att flytta in i ”Älvängarnas” Frankia. Där det blev som det alltid blir, ett gott ”tjöt” med mycket skratt och en hel del osanningar. Precis som det skall vara i goda vänners sällskap.
Efter en riktig ”Julus”, jul utan slut, vinglade vi tillbaka till våra egna husbilar, som låg i en spridd skur på ställplatsen.

Tonis Bar
Tvärs över vägen, från campingen sett, ligger en mycket oansenlig utomhusbar i en lite sunkig trädgård, i klass med en välstädad soptipp.
Baren är långt från lyx och flärd men där finns, förutom parets bostad, en kokvagn, några hobbysnickrade avställningsytor och skärmväggar samt en gammal vedkamin som värmer dom närmast sittande.
Tonis Bar är inte vinteranpassad, det är helt enkelt en uteservering, som har öppet om det kommer besökare.
Vi och våra vänner besökte baren vid ett flertal tillfällen och nästan alltid satt vi där helt ensamma. Anledningen till våra besök var främst för att Tonis fru Fernanda, var väldigt duktig på att laga mat och Toni själv var mycket frikostig med dunkvinet. Själv gick han alltid med ett vinglas i handen och när han såg att vinet i våra glas började närma sej botten, fyllde han på nytt utan att fråga och utan att ta betalt för påfyllningarna.

Nyårsafton
Mellandagarna bjöd på växlande väder med allt från timslånga regnskurar till små hål i molntäcket. Mellan skurarna passade vi på att spela boule, gå promenader eller cykla till någon närliggande bar. Vi gjorde även en heldag i Albufeira med bland annat ett besök i den vackra hamnen som kantas av pastellfärgade bostadshus med restauranger i bottenplan.

Hamnen i Albufeira med båtar och färgglada bostadshus

På årets sista dag bestämde vi oss för att stödja Tonis överlevnad. Anledningen till valet var att vi hört och läst att barens fiskerätter belönats med en femma, av vissa förståsigpåare.
Strax före mörkrets inbrott, med några uppsnyggare i kroppen, korsade vi gatan till den något annorlunda baren. Toni och Fernanda var redan igång med matlagningen och som vanligt var det nästan bara vi som trotsade kylan på trädgårdsbaren.
När vi bokade bord, några dagar i förväg, trodde vi att vi beställt grillad fisk men när maten ställdes fram visade det sej vara en ”Cataplana”, en fiskgryta som tillhör nationalrätterna i Portugal.

Fiskgrytan som serverades var varm och härligt doftande

Det är inte alltid så lätt med alla utländska språk men vi var helt nöjda med den vällagade grytan som både smakade och värmde gott.
Strax före tolvslaget bröt vi upp för att se på det fantastiska fyrverkeriet som dom närliggande tätorterna, på Algarvekusten bjuder på.

Helena och Helle välkommnar det nya året

Efter 39 härliga dygn på den välskötta ställplatsen, Algarve Motorhome Park, var det dags för en förflyttning, det var dags att börja röra på sej igen.

Den halvmil långa stranden mellan Albufeira och Vilamoura

Det är inte ofta vi ligger så länge på en och samma plats, men tack vare det trevliga umgänget med bland annat ”Falkenbergarna”, ”Älvängarna” och ”Åretruntarna” så har tiden bara flugit iväg, men på det nya årets andra dag var det ändå dags att ta farväl.
Det var ingen lång förflyttning, men regnig,  som vi hade framför oss. Tavira, som ”Tina” var inställd på, är en by som vi ligger cirka sex mil längre österut på Algarvekusten och inte mer än ett par mil från den spanska västkusten.

Tavira, Portugal
Efter den korta förflyttningen checkade vi in på Algarve Motor Home Park i Tavira tillsammans med ”Åretruntarna”, Susanne och Peter.
Det ostadiga vädret var fortfarande ostadigt men det hindrade oss inte från att ta den obligatoriska ankommaren, traditionen som till varje pris måste bibehållas.
Det kladdiga förrädiska röda jordlagret som kännetecknar Algarvekusten, blir vid regn som en kladdig såphal geggamoja, med allt vad det innebär, när man springer ut och in i en husbil.
Vi har vid ett flertal tillfällen hamnat på campingar som har just detta underlag. Det är inte bara kladdigt och halt vid regn, det blir även hårt som cement när det torkat och näst intill omöjligt att tvätta bort från skor, kläder, husbil och så vidare.

Det finns tre Algarve Motor Home Park på Algarvekusten och vi har under åren som ”klimatemigranter” besökt samtliga.
Det finns en i Silves, som vi besökt vid ett par tillfällen och i Falecia, som tillhör våra favoriter, lämnade vi just för fjärde gången. Den tredje, som vi nu checkat in på i Tarifa, visade sej ha exakt samma koncept som dom två andra, vilket kan bero på att ägaren är densamma på alla tre.
Förutom att det är ordningen och redan på de tre ställplatserna har man vid infarter och gångar täckt ytorna med hårdgjorda stensättningar, typ ”knott” och på alla övriga ytor ligger det ett tjock lager med ockrafärgad singel som gör att man kan gå torrskodd utan att dra in smuts och lera under regnperioderna.
Det enda man bevarat vid etableringen av dom tre ställplatserna är vackra gamla träd, som bland annat skyddar mot den starka sommarsolen.  

Ägaren har bland annnat bevarat några gamla olivträd här i Tavira                               

Vid vårt besök i Tavira hade ”Guden Tor” några riktigt våldsamma vredesutbrott, men trots detta var det torrt och rent på det tjocka lagret av singel.
Efter två nätters sömn, med ihållande regn, åska och blixtrar, som lyste upp det svarta himlavalvet, var det dags för en tur utanför ställplatsens grindar.
Det blev en kortare tur på några hundra meter till ett stort köpcentrum, vilket var vår första upplevelse sen vi checkade in på ställplatsen.
Vädergudarna höll oss i ett järngrepp men det blev ändå några cykelturer till stadens centrum och förutom en handfull vätskestopp, besökte vi Castello de Tavira på höjderna i gamla stan. Innanför murarna låg en vacker park och från tornen hade vi en fantastisk utsikt över deltalandskapet som skiljer Tavira från Atlanten.

Ingången till Castello de Tavira och den vackra parken

Den vackra parken innanför murarna på den gamla borgen

Tavira, med knappt 12 tusen invånare, ligger på den östra delen av Algarvekusten och staden, som ligger någon kilometer norr om Atlantens kust är uppbyggd runt floden Gilao Rivers båda sidor.
På en av våra cykelturer följde vi floden ut till mynningen och hela sträckningen var en enda lång naturhamn för småbåtar. Vissa låg uppdragna på land och vid mynningen låg många förankrade på redden.
Strax söder om Gilao Rivers utlopp ligger ön Ilha de Tavira som har färjeförbindelse med fastlandet. Baksidan på ön, från fastlandet sett, är bybornas badparadis eftersom den långsmala öns atlantsida består av en enda lång bred sandstrand.  

Den bilfria färjan mellan ön Ilha de Tavira och fastlandet

Fem övernattningar blev det i Tavira innan det var dags att dra vidare. Vädret under vår vistelse var inte det vi önskat oss. Det var kallt, blåsigt och regnigt, men det är bara att bita ihop och hoppas på bättre väder vid nästa besök. Vi fick ändå känslan av att hit vill vi gärna åka igen och tack vare våra nyvunna bekantskaper, Susanne och Peter, så blev vistelsen både trevlig och givande

El Puerto de Santa Maria, Spanien
Efter drygt två månader i Portugal var det dags att återvända till Spanien igen.
Vi lämnade Tavira, strax efter att tuppen slutat väsnas och cirka en timme senare körde vi upp på bron över den 82 mil långa floden, Guadiana, som är gränsen mellan Portugal och Spanien.
Ungefär mitt på bron vreds klockan fram en timme och nu var vi inne i samma tidszon som hemma igen.

Portugal har ungefär samma folkmängd som Sverige men landets yta är bara en fjärdedel av Sveriges. Det är med andra ord ett ganska tätbefolkat land.
I våra ögon, efter ett antal besök i Portugal, upplever vi att befolkningen har en positiv inställning till oss turister och dom sträcker gärna ut en hjälpande hand, vid behov. Det känns som att dom är tacksamma för att vi valt att spendera delar av våra tillgångar i deras land.
I trafiken visar dom mestadels stor hänsyn till oss som cyklar och går. På trånga gator, i rondeller och så vidare, anpassar dom hela tiden sin hastighet efter oss och dom bromsar in så fort vi visar tecken på att vi skall svänga. Vid övergångsställena minskar dom hastigheten i god tid när dom ser fotgängare som är på väg att korsa körbanan.

Efter en timmes körning, i rak ostlig riktning på dom spanska vägarna, snuddade vi stadsgränsen till Sevilla, innan vi vände nosen nästan rakt söderut igen.  
När man kommer från Portugal och skall ner till den spanska Atlantkusten, Costa de la Luz, så måste man runda den drygt 500 kvadratkilometer stora vildmarks- och nationalparken, Parque Nacional de Donana, eftersom där inte finns några vägar för tunga husbilar.
Tidig eftermiddag anlände vi campingen, Playa las Duna, i El Puerto de Santa Maria, där vi även campade för 15 år sedan.
Vid en första anblick fanns det ingenting i minnesbanken som talade om att ”här har jag varit förut”. Det var helt blankt under dom bleka hårstråna och det var bara att acceptera att världen förändras, i takt med hårets pigmentbortfall.
På våra cykelturer, för 15 år sedan, minns vi ett övergivet byggprojekt, där endast skelettet stod kvar som ett dött och övergivet monument. Det såg tråkigt ut men förmodligen berodde det på någon form av konjunktursvacka. 

Det övergivna skelettet som vi fotograferade för 15 år sedan

har i dag återuppstått med någon investerares hjälp

Det blev något av en nostalgitripp när vi undan för undan hittade platser som tack vare våra foton, skakade liv i hjärnkontoret.

Helena i vår pärla, en Dethleffs på Playa las Duna, 2011            

Att fotografera är ett av våra stora intressen för det är inte bara spegelbilden som ändras med åren, det är även omgivningarna. 
Dom tre dagarna i El Puerto de Santa Maria var en mycket givande återblick i husbilslivet och ibland kan det vara intressant att titta i backspegeln, men i det stora hela, tycker vi fortfarande att det är viktigast att fästa blicken framåt. 

Manilva, Spanien
Efter en ganska kort dagsetapp, på knappt 14 mil, checkade vi in på campingen La Bella Vista i Manilva.
Vi lämnade Atlanten för denna gång och vände nosen mot sydost, tvärs över ett soldränkt vackert landskap, mot Costa del Sol på medelhavskusten.
Mestadelen av sträckan bestod av ett härligt böljande landskap med en blandning av nysådda marker, betande djur på slätterna och Pinjeklädda barrskogar på kullarna.
Vi var precis inne i ”vårbruket”, där små nysådda frön kämpat sej igenom ett mörkt fuktigt täcke av tung jord, för att komma upp och lapa i sej solens energi.
Vad det skulle bli av dom små gröna stråna, när dom blir stora, vet vi inte, men däremot vet vi vad slutprodukten av alla nyplanterade vinstockar som vi passerade, skulle bli. Det var tusen och åter tusentals decimeterhöga plantor, som bildade spikraka rader på böljande fält, så långt ögat kunde nå.
Vi fick en bra plats på La Bella Vista, med utsikt över soluppgången i Medelhavets horisont.

Det är alltid lika häftigt att se solen stiga upp i horisonten

Det är fjärde gången vi besöker denna camping på våra flykter undan vintermörker och innan vi lämnade vid förra årets besök, förbokade vi just denna plats, som vi visste hade en underbar utsikt.
Eftersom det var en ovanligt kall och blöt vintersäsong, även här på Iberiska halvön, så kändes det skönt kunna sitta i en varm husbil och se när solen hälsade nya dagar välkommen till denna del av jordklotet.
Som vanligt är det cyklar som gäller på våra upptäcktsfärder och redan på vår första tur, bara några hundra meter från campingen såg vi att man öppnat en grillbar, som tidigare år varit helt igenbommad under vinterperioden.
Många barer som har grillat på menyn, har ofta en utomhusgrill stående på stranden som är uppbyggd på ett gammalt båtskrov som fyllts med sand ända upp till relingen.
Även denna bar, Chiringuit Manilva Beach som den heter, hade en sådan grillplats.

Det gamla båtskrovet som i dag fungerar som grillplats

Tidigt på förmiddagen staplar grillkocken en hög med ved på sandlagret i båten, som han tänder på och håller vid liv under hela dagen.
När Mr. Grill har en lagom temperatur på eldstaden, trär han fisken, kycklingen, köttstycket och så vidare, på pinnar som han sedan sticker ner i sanden, några decimeter från själva värmekällan. Där får läckerheterna hänga fritt och under tillagningen, vrider och flyttar han på pinnarna, tills hans vältränade ögon ser att grillmåltiden är klar att serveras.

Här grillar kocken vår beställning, räkor och en Dorada

Det var väldigt intressant att se den sotiga kocken arbeta på detta uråldriga sätt och smaken, på denna primitiva tillagning, var helt fantastisk.
Redan vid vårt första besök på Chiringuito blev vi helnöjda med både menyn och smakerna. Vi förstod ganska snart att vi inte var ensamma om att vara nöjda, eftersom strandbaren var en av dom mer välbesökta inom vårt närområde.

Skelettet var det enda som blev kvar av min Dorada (Torsk)

Helena ser inte heller missnöjd ut med sina grillade räkor

Efter drygt en vecka på Camping La Bella Vista, dök ”Åretruntarna” Susanne och Peter upp också och tillsammans fick vi några trevliga dagar, med cykelturer, barrundor och allt annat som tillhör de kravlösas livsstil.
Vi tog även en lite längre cykeltur, till Sotogrande, som ligger drygt en mil från vår camping.

Helena, Susanne och Peter beundrar hamnen i Sotogrande

Kruxet med att cykla till överklassbyn Sotogrande är att man måste köra cirka tre kilometer på en tvåfilig motorväg. Det är tillåtet, men man känner sej ganska liten när långtradarna dundrar förbi i hög hastighet, någon meter från våra oskyddade kroppar, men vi hade i alla fall hjälmar på oss, (se bilden ovan).

Vy över den vackra hamnen i Sotogrande (bild Peter)

I Spanien finns en lag som säger att bilister måste hålla ett avstånd på minst en och en halv meter, vid omkörning av cyklister och i det stora hela så respekterar faktiskt de flesta denna lag.
Spanien är ju ett stort cykelland med bland annat väldigt många tävlingscyklister och motionärer som ofta tränar ute på vägarna. Det innebär att spanjorerna har lärt sej att respektera lagen, men när det kommer någon som nästan snuddar ens axlar då kan man vara ganska säker på att det är ett icke spanskregistrerat fordon.
På vägen mellan campingen och Sotogrande, passerar vi en strandbar som vi besökt vid flera tillfällen genom åren.
Strandbaren är, även nu på vinterhalvåret, ganska välbesökt tack vare den härliga havsutsikten, samt att dom serverar både god mat och goda drycker. Vad dom däremot inte är så bra på det är fastighetsunderhåll. Här ödslar man inga vinstpengar på reparationer och förnyelse. 

Om man överlever trappan ner så möts man av denna entré

…och vill man ha bästa utsikten så erbjuds denna plats

Efter två veckor på La Bella Vista, var det dags för en åktur igen och trots vädergudarnas flitiga, ibland våldsamma, bevattning av naturen, kan vi blicka tillbaka på en händelserik tid, som toppades med ”Åretruntarnas” ankomst.
”Tina”, vår GPS, var inställd på Camper Park Gregorio Beach som ligger drygt två mil i nordostlig riktning, nästan mitt emellan Estepona och Marbella.
Vi hade hittills, i cirka fyra månader, bara förflyttat oss längre och längre söderut, men nu efter drygt 430 körda mil, var det dags att rikta nosen en liten, liten bit norrut igen.

Gregorio Beach, Spanien
Jag hade knappt gnuggat sömnen ur ögonen, innan vi checkade in på vår nästa boplats, Gregorio Beach, där ”Älvängarna”, Helle och Stefan samt ”Åretruntarna” Susanne och Peter, sedan någon dag tillbaka befann sej.
Redan innan husbilens stödben nått marken, dök ”Älvängarna” upp med traditionsenliga drycker, som är ett måste vid ankomsten till en ny plats. Vissa kallar det för ”ankommare” andra för ”stödbensöl”, men syftet är detsamma… man skall dricka något starkt.
Att man inte får dricka starkt före tolvslaget på dagen, finns ju inprogrammerat i hårddisken sedan barnsben. Eftersom klockan ännu inte hunnit bli tolv, blev det en konflikt mellan ett måste och ett förbud, vilket ett måste gick segrande ur, med fyra röster mot noll. Ankommaren bestod denna gång av burköl och Gammeldansk, som tillhör ”Älvängarnas” favoriter.
Vädret var fortfarande opålitligt, men vi tog oss ändå till ett matställe strax intill ställplatsen. När vi satt och väntade på uppassning på Kai, som restaurangen heter, dök även Veronika och Pierre upp, som vi tidigare talat med i Falesia.
Det blev en härlig första afton som tyvärr grusades av att Island, oförskämt nog, slog Sverige i handbolls-EM. Lite ouppfostrat, tycker jag, för så gör man inte när man är bjuden till kalas på  svensk mark.
Redan dagen efter vår ankomst, tog vi en cykeltur till Estepona, som ligger drygt 12 kilometer sydväst om ställplatsen.

Estepona, Spanien
Estepona är en mycket gammal stad med anor från 700 talet f.Kr. Den, liksom flera platser utmed medelhavskusten, har en mycket lång och rik historia.
Efter den kristna återerövringen i Granada 1492 och självständigheten från Marbella 1729, har
Estepona utvecklats från ett jordbruks- och fiskesamhälle till en modern turistmagnet med smeknamnet ”Costa del Sols trädgård”.
Cykelvägen utmed Medelhavets kust avslutades med en kilometerlång, blomsterprydd strandboulevard, in till Esteponas hamn.

Helena, på den vackra, blomsterprydda strandboulevarden

Efter en kort lunch i hamnen var det dags att besöka stadens centrum och framför allt, den omtalade gamla stadsdelen som bidragit till det härliga smeknamnet, ”Costa del Sols trädgård”.

Torget ”Plaza de las Flores de Estepona” i gamla stan

Den vackra gränden som leder till Old Town Church

Efter någon timmes rundvandring i den gamla stadsdelen, med trånga blomsterprydda gator och gränder, fick vi ytterligare förståelse för det vackra smeknamnet som Estepona verkligen förtjänar.

En tårdrypande ögonfröjd som värmde långt in i själen

På vissa orter kan man se en och annan gränd som är vacker, men här var det något helt annat. Gator och gränder var välskötta med blomsterdekorationer som fick oss att häpna. Det var nästan omöjligt att se sej mätt på härligheten.
Vädergudarna fortsatte att tömma sitt överskott på vatten och dagarna efter besöket i Estepona var vi knappt inte utanför husbilen. Det blev i stället en hel del timmar framför 42-tummaren, med bland annat EM i handboll, där Sverige blev trea i sin grupp och tyvärr utslagna innan finalomgången.
Däremot knep den glesbefolkade vulkanön Island, med en ungefärlig folkmängd som Malmö, en semifinal plats. Där mötte dom Danmark som efter en tuff match slutade med tre måls övervikt för ”de danske drenge”.
Trots det varierande vädret blev det en del cykelturer och barbesök utmed Medelhavet.  

En vinglig kustväg som passade bra efter några barbesök

Det blev även ett besök i den lilla vackra byn Cancelada som ligger någon kilometer inåt land, från ställplatsen räknat.
Där liksom i Estepona fanns det en gammal stadsdel, i miniformat, som var dekorerad med blommor, färggranna lerkrukor och så vidare.

En vacker gränd i Cancelada, Plaza Mariana Garcia Flores

Innan vi lämnade Gregorio Beach stod det klart att Danmark och Tyskland gått vidare till finalen i handbolls EM.

Nerja, Spanien
Efter knappt 14 mil utmed Medelhavskusten var det dags att checka in på Camping Cortijo San Miguel, eller ”avokadolunden”, som vissa valt att kalla den. Campingen, som ligger ett par kilometer från Nerja, är inbäddad i en grönskande lund med avokado, bananer och andra exotiska växter.

Avokadon hängde ovanför och bredvid husbilen

Cortijo San Miguel är en grönskande parkliknande camping

Vi hade knappt fått ner stödbenen innan vi tog ut cyklarna och hastade iväg till ”Lisbeths” i Nerja, som har danska smörrebröd som sin specialitet.
Det danska paret som startade restaurangen har sedan några år tillbaka avyttrat och i dag är ”Lisbeths” svenskägd, men man har fortfarande smörrebröd på menyn, tillsammans med några kända svenska rätter.
Vi beställde in varsin ”Stjerneskud” som är smörrebrödens, smörrebröd och det var precis det vi längtat efter sen den dagen vi bokade plats på ”avokadolunden”.
Mätta och nöjda med vår ”Stjerneskud” cyklade vi vidare till ”Bambo”, som också är en favorit när vi är i Nerja. Där avnjöt vi ett glas vin för att stilla nerverna inför kvällens EM-final i handboll mellan Danmark och Tyskland.

Helena väntar på att handbollsmatchen skall komma igång

Innan domaren blåst igång matchen tog jag ytterligare ett par glas av den röda drycken, som jag vet, har en lugnande effekt på nervsystemet.
Det behövdes för det var en otrolig spännande match, där tyskarna startade i ett ursinnigt tempo. Mina danska nervtrådar hängde på utsidan, men undan för undan tog di ”röde og hvide” över och redan, några minuter före slutsignalen, stod det klart att Danmark skulle bli Europamästare 2026.

En dansk, räds ingen annan än en annan dansk… skååål !!!
      
Det var en mycket spännande match och nu kan dom danska handbolls ”draenger” titulera sej som europamästare, världsmästare och olympiska mästare, under en och samma tidsperiod.
Inte illa för ett land med knappt sex miljoner invånare som tävlar mot stornationer som Tyskland, Spanien, Frankrike och så vidare.
Meteorologerna spådde regn, regn, regn, den kommande veckan, men som vi sagt tidigare, dom kan ha fel.
Men den här gången hade dom inte fel, för redan nästa morgon tvingades samtliga campinggäster att lämna platsen och flytta till en säkrare plats, på höjderna inåt landet.
Myndigheterna hade utfärdat en röd varning och gett order om att alla kustnära campingar i detta distrikt, skulle tömmas.
Alla 80 ekipage fick order om att packade ihop sina saker och med en liten karta i handen drog vi iväg till en kommunal platå på höjderna, norr om stadens centrum.
Som närmaste grannar på vår nya boplats låg dom två stora affärskedjorna, Lidl och Aldi och många, liksom oss, passade på att fylla upp alla tomma utrymmen med vin och mat.
Här stod vi i två dygn utan el, vatten och toatömning, men förutom den lilla detaljen, så var det både intressant och mäktigt att känna dom enorma krafterna som vinden har när den i hög hastighet dundrar ner från bergskedjorna mot havet. Hela husbilen gungade, dom höga palmerna böjdes som pilbågar och nere på kusten såg man vågor som piskade upp kaskader när dom träffade land.        

Utsikten från höjderna med mörka moln över Medelhavet

Två övernattningar blev det innan myndigheterna gav oss tillstånd att vända tillbaka till Camping Cortijo San Miguel.
Det är både skrämmande och fascinerande med dessa väderfenomen, som de södra delarna av den Iberiska halvön drabbats av denna vinter.
På grund av detta års nyckfulla väder gick vi miste om en hel del måsten på årets vistelse i Nerja. Dom härliga cykelturerna, umgänget med goda vänner, besöken på favoritbarer och så vidare, var bokstavligen talat, borta med vinden.
Men vädret kan vi inte bestämma över och redan dagen efter evakueringen, gick vår bokningstid ut på camping Cortijo San Miguel, så det var bara att packa ihop och ge sej av mot nya härliga upplevelser.

Ibland kallar man en ”långlunch” för LUS (lunch utan slut), men Älvängarna, som också drabbats av årets ogästvänliga väder, har döpt denna vinter till RUS och det är inte för dom goda vinerna, utan för (regn utan slut).

Almunecar, Spanien
Vi har inga direkta måsten när vi planerar våra övervintringar i Spanien, förutom ett och det är Almunecar, där vår före detta granne och kattvakt, Zofia, sedan många år tillbaka hyr lägenhet under hela vinterhalvåret.
Efter knappt tre mils körning checkade vi in på Autocarvanas ställplats i Almunecar, som ligger på höjderna ovanför den höga kustnära bebyggelsen.
Regnet och stormarna hade bedarrat och efter incheckningen var det dags att ta sej ner från den högt belägna ställplatsen, till stranden och barerna.
Mätta och belåtna, efter matintag på en indisk trottoarbar och en törstsläckare på vår närmaste strandbar, var det dags att ta sej upp för branterna till husbilen igen.        

Utsikten från husbilen var fantastisk trots 14-våningshusen       

Hela Almunecar ligger på en sluttning mellan bergskedjan Sierra Nevada och medelhavskusten och den enda plana gatan i den här staden, är den som går intill den vackra strandpromenaden.
Avfarten från A7, ner till strandpromenaden i Almunecar, ligger på cirka 200 meters höjd över havet och ungefär mitt däremellan ligger ställplatsen.
Vart man än skall, så lutar det mer eller mindre kraftigt och att cykla i branterna är omöjligt, även med elhjälp. Att gå frestar på både ben och hjärta och hur sakta man än går så ökar frekvensen till max på den gamla pumpen.
Strax innan mörker och kyla tvingat in oss i värmen, kom vår vän Zofia och knackade på. Det blev ett par timmars trevlig samvaro innan det var dags för John Blund att ta över.
Vi vaknade till en vindstilla dag med strålande solsken, vilket var precis tvärs emot spågubbarnas prognos.
Alla vädersajter hade varnat för kraftigt regn och blåst, men tack och lov, blev det precis tvärt om. Regn och blåst har vi haft tillräckligt av den senaste månaden och om spågubbarna har fel åt det hållet, så är det hel okey, det är bara att tacka och ta emot.
Vid lunchtid hade Helena och Zofia bestämt träff på stan, men jag stannade kvar för att se på OS, som precis hade börjat.
Intresset för dagen var damernas skiathlon där Frida Karlsson utklassade allt motstånd och kunde i ensamt majestät defilera i mål före tvåan Ebba Andersson. Det var en önskestart för de blågula damerna.  
Två övernattningar blev det i Almunecar, innan det var dags för ytterligare några mil i nordostlig riktning.

Palomares, Spanien
Vi lämnade den högt belagda ställplatsen och tog oss ytterligare cirka 100 meter uppför branterna till A7:an, mot dagens mål, Camper Park Almanzora, som ligger strax söder om den lilla byn Palomares.
Framför oss hade vi drygt 22 mil varav nästan halva sträckan är en av dom minst sevärda på hela Medelhavskusten.
Betyget beror framför på att man kör genom stora hangarliknande plasttält på ömse sidor om vägen och på slänterna, mot bergen, ser man nästan bara plast, plast, plast. Alla vackra odlingar, från apelsinlundar, grönsaker och så vidare, är dolda bakom dom halvt genomskinliga odlingstälten.
Redan vid vårt första besök på denna del av Spanien, i början på 2000-talet, döpte vi sträckan till Costa del Plastico. Då var det framför allt odlingarna mellan bergen och den stora bukten, Golfo de Almeria, som var inplastad. Men för varje år vi passerar denna sträckning, har odlingstypen breddat ut sej, med fler och fler plasthangarer utmed vägarna.
Eftersom jag gnällt om detta i alla föregående reseskildringar så blir det ingen mer fördjupning, denna gång.
Himmelen var helt befriad från moln och några hundra meter nedanför motorvägen låg Medelhavet och glittrade i solskenet, hustrun såg nöjd ut, Carthagon spann som en katt, så vad kan man mer begära. Att man plastat in hela den vackra naturen, får inte förstöra trevnaden.
Direkt efter ankommaren på Camper Park Almanzora, slog vi på TV: n för att se dagens OS program, mixstafetten i skidskytte.
Enligt alla experter skulle det bara vara att hämta vår första OS-medalj, vi hade ju världsnamn på både dam och herrsidan. Men idrott blir inte alltid som man tänkt sej och redan efter den första skjutningen åkte svenskarna på två straffrundor… och så var den dagen förstörd… men som tur är finns det alltid en flaska rött i husbilen, som kan hjälpa upp humöret, i svåra stunder.
Palomares, som ligger någon kilometer från kusten, är en liten genuin spansk by, som är mest känd för en händelse som skedde 1966, under kalla kriget.
Vid en rutinmässig tankning i luften, kolliderade ett bombplan med ett tankflygplan, rakt ovanför den lilla byn och alla sju ombordvarande omkom. Bombplanet bar fyra bomber varav två var säkrade vätebomber, som inte detonerade. Två bomber, som var fyllda med plutonium, detonerade vid nedslaget och spred plutonium över byns alla odlingar. De ena vätebomben, som inte hamnade på land, hittades efter ett febrilt sökande på havsbottnen, helt oskadd, tre månader efter olyckan.
1600 amerikanska soldater genomförde en omfattande sanering av den två kvadratkilometer stora ytan som plutoniumet skadat och större delen av den skadedrabbade jorden transporterades till Amerika för förvaring. Än i dag finns det markområden som inte är godkända för odling i och runt den lilla byn Almanzora.
Efter några månader med en salig blandning av alla väderlekstyper verkade det nu som att våren var på väg till Spanien.
För första gången på länge kunde vi njuta av en frukost utanför bilen. Solen sken och varma ljumma vindar svepte runt våra sommarklädda kroppar. Det var inte bara till glädje, för nu blev det en strid om att njuta av sol och värme, eller se på OS som pågick för fullt.
Damernas sprint valde vi i alla fall att se, vilket var tur. För första gången såg vi tre svenska skidtjejer på en och samma prispall i ett OS.
Det var så häftigt att både jag och kungen (dom visade honom i TV), hade lite darr på underläppen, när den svenska nationalsången spelades.
En vanlig syn på den spanska medelhavskusten är gamla torn i olika storlekar och form.

Castillo de Villaricos är ett av 38 kvarvarande vakttorn

Det är vakttorn från medeltiden som byggdes för att skydda kusten mot fiender. Från början fanns det 42 torn och i dag finns det 38 kvar i mer eller mindre dåligt skick och på en av våra cykelturer besökte vi Castillo de Villaricos som ligger knappt en halvmil från ställplatsen.
Vi fick inte gå upp till toppen på vakttornet, men vi fick tillträde till bottenvåningen och mellanplanet, där det bland annat fanns en trevlig modell på tornet i genomskärning.

Så här bodde vakstyrkorna när dom höll utkik efter fiender

Villaricos är en typisk sommarstad med vackra nybyggda hus en liten småbåtshamn och en lång härlig stensatt strandpromenad utmed havet.  

Vackra hus och stensättningar präglade strandboulevarden

Tyvärr så är det mesta igenbommat så här års, men vi hittade ändå en tapasbar där vi kunde få något att äta och dricka innan cykelturen bar hemåt igen. Kyrkan
Efter fem nätter lämnade vi Camper Park Almanzora och den lilla byn, Palomares som fortfarande har kvar sin spanska charm, med låga gamla stenhus.
Kyrkan, som ligger i byns mitt, är däremot väldigt modern med ett torn, som i vissa vinklar påminner om en vertikalt lutande vätebomb.

Den moderna kyrkan som påminner om byns stora olycka

La Manga, Spanien
På vår väg mot San Javier gjorde vi ett kortare besök på La Manga, den 21 kilometer långa, smala landremsan som skiljer saltvattensjön, Mar Menor från Medelhavet.
Vi har vid ett flertal tillfällen besökt denna ”arm” som La Manga betyder på svenska och en av anledningarna till besöken är den spektakulära bron, Puente de la Risa, som ligger längst ut vid armens slut.

Längst ut på Mar Menor ligger denna spektakulära bro

Det var denna spektakulära bro som först fick upp våra ögon för den långa landremsan, i början på 2020-talet. Vi såg bilder på bron och trodde att det var ett byggnadsverk från medeltiden, men när vi kom fram visade det sej att bron är byggd så sent som i mitten på 1900-talet.
Trots det så är det en mycket sevärd och annorlunda bro, med mycket branta upp- och nedfarter som ger kill i magen när man åker bil över.
Vid vårt besök denna gång, blåste det full storm i området, så det blev bara en kortare titt på den valvbågade bron, innan vi gungades till söms på en ställplats, strax intill Puente de la Risa.
Vi vaknade till full storm, men med en vacker soluppgång i horisonten på Medelhavet och på den 21 kilometer långa vägen tillbaka till fastlandet befarade vi att hela husbilen skulle välta i dom våldsamma kastvindarna.

En vacker morgon att vakna till trots det stormiga vädret

Bara några kilometer från armhålan på La Manga ligger Los Belones, där våra vänner från Sigtuna, Monica och Göran har en lägenhet, sedan många år tillbaka.
Syftet med vårt besök på La Manga var att vi ville uppvakta Sigtuna-Göran, som sakta men säkert närmar sej 80-trecket. Tillsammans med några andra svenskar, som också flyr mörker och kyla i norden, blev det ett riktigt KUS, (kalas utan slut) med god mat och dryck, där alla försökte överrösta alla i takt med att skörden på tomflaskor ökade.

San Javier, Spanien
Efter en härlig frukost tillsammans med värdfolket och en pust i alkomätaren, var det dags att lämna parkeringen i den lilla byn, Los Belones, för denna gång.
Till vårt nästa mål, en svenskägd ”ställplats”, i utkanten av San Javier, var det lite drygt tre mil, vilket var en ganska överkomlig förflyttning med tanke på gårdagen. När vi närmade oss målet, mitt ute i ingenstans, lade Tina, vår GPS, ner sin verksamhet. Vi stod på en liten smal, gropig grusväg och Tina, liksom vi, hade ingen aning om var vi var. Det enda vi såg var gamla fallfärdiga byggnader, grönsaksodlingar, apelsinlundar och ett hangarliknande inplastat växthus.
Vi ringde Jan Olof, vår husbilsvän från Falkenberg, som sedan en längre tid tillbaka bott på platsen och efter några minuter, fick vi på håll se JO som visade att vi nästan var framme vid dagens mål.
”Ställplatsen” är inte färdigbyggd och anledningen till det är att dom spanska myndigheterna trilskas. Förmodligen gillar dom inte att platsen är i utländsk ägo.
”Lobben”, som ägaren kallas, får just nu bara ta emot släkt och vänner på sin drygt 5000 kvadratmeter stora ”parkeringsplats”.
”Lobben” har redan förberett hel del i väntan på tillstånd. Hela området omgärdas i dag av ett stålstaket med insynsskydd och låsbara grindar, det finns avlopp för tömning av både grå- och svartvatten, el finns till varje plats och det är förberett med betongplintar, för ett större gemensamt servicehus. Hela ytan har täckts med ett tjockt lager dränerande grus och Jan-Olof, som hjälper ”Lobben”, håller för närvarande på med installation av ett antal solfångare.
Aktiviteterna fortsätter och hoppet om att få öppna en ställplats för allmänheten lever vidare. ”Lobben”, som tidigare, bland annat sålt stora amerikanska husbilar, bor själv i en 20 meter lång amerikanare med extra allt. Förutom all lyx och flärd inne i husbilen, finns det även en stor solterrass på husbilstakettaket         

”Jättebilen” med extra allt står i dag mitt ute på landet                           

”Ställplatsen” är belägen strax utanför San Javier och i motsatt riktning, inåt landet och odlingarna, är det gångavstånd till en riktig spansk by, Pozo Aledo, som är helt i avsaknad från turismens lyx och flärd.
Falkenbergarna, JO och hans fru Anna-Lena, bor också i en husbil på den stora parkeringen och JO, som är mycket allsidig man, är ”Lobbens” allt i allo.
Han har till exempel byggt ett toalettutrymme till bekanta som kommer på besök och en fin bar som man kan hänga i vid tjänligt väder.

En liten trevlig bar där vänner och bekanta kan hänga

Innan vi lämnade denna spektakulära plats, som hamnat i spanska politikers kvarnhjul, hjälpte JO oss med att montera bort elfunktionen på förardörrens trappa, som börjat leva sitt eget liv, samt låsfunktionen på bodelsdörren som också börjat trilskas.

Santa Pola, Spanien
Efter ungefär sex mil på en mycket vacker vägsträckningen utmed Medelhavskusten checkade vi in på den omtalade Campingen Bahia Santa Pola som är en riktig vattendelare i svenska campares tyckande.

Denna sträckning utmed Medelhavskusten är mycket vacker

Den jättestora campingen med plats för ungefär 450 campingfordon, ligger cirka en kilometer från kusten och hamnen, där det finns en mycket lång och vacker strandboulevard som kantas av uteserveringar.  

Ett glatt gäng med ett enda mål här i livet… att ha skoj

Vi har träffat många övervintrare genom åren och vissa, dom som älskar Santa Pola, ligger här månad efter månad under vintersäsongen, medans andra avskyr platsen för att det är trångt och alldeles för många svenska långliggare.

Camping med extra allt, till och med en uppvärmd pool

Vi är här för första gången och visst är campingen stor och trång och visst är det många svenskar här, men som svensk kan jag inte förstå varför det skulle vara en nackdel. Det är väl kul med svenskar som har samma intresse som oss… men det är kanske lite märkvärdigare att umgås med utlänningar…  vad vet jag?
Under vistelsen här i Santa Pola märkte vi att den spanska våren var på väg. Solen både lyste och värmde hela dagarna, men så fort den försvunnit till andra sidan jordklotet var det på med långbrallan och sticketröjan igen.
Mellan alla barbesök var vi lite kulturella också, med betoning på lite. Tillsammans med Ewa och Leif besökte vi den mycket vackra och välbevarade gamla borgen, Castillo Fortaleza de Santa Pola, som byggdes under 1500-talets senare hälft.
Tyvärr passade vi på att komma strax innan siestastängningen, men vi fick ändå uppleva den stora borggården och titta in i borgens lilla kapell.

Det lilla kapellet är inbyggt i den tjocka muren runt borgen

Under vår vistelse på Camping Bahia fick vi kontakt med ett par händiga, svensktalande gubbar som kunde hjälpa oss med bodelsdörren, som fortfarande fick oss att visa ett dåligt humör.
Gubbarna, konstaterade efter någon timmes sökande, att det var en led i mekanismen som gått sönder och det var tyvärr inget som dom kunde hjälpa oss med.

Gubbarna som konstaterade att mekanismen måste bytas

Vi tackade dom två gubbarna som, liksom jag, har den där blonderade hårfärgen som är så ”inne” bland oss husbilsåkare och efter ett par glas vin tillsammans och en liten beskattad dusör, önskade dom oss lycka till på vår fortsatta färd, utmed Costa Blanka eller Vita kusten, som den översatts till  på svenska.
Fem härliga dagar fick vi tillsammans med paren från Hönö, Ewa och Leif samt Ingmarie och Dan, innan vår bokningstid på campingen gick ut.

Villajoyosa, Spanien
Efter ännu en kort förflyttning, på cirka sex mil utmed Medelhavskusten, var vi framme vid Lena och Håkans favoritplats, Playa Paraiso i Villajoyosa.
Tanken var att vi skulle checka in vid framkomsten, men vi fick beskedet att det tyvärr blivit dubbelbokat, så vi blev hänvisade till en P-ruta på en sidogata strax intill campingen.
Det var inga problem om man inte vill göra det till ett problem och när vi parkerat välkomnades vi av Lena och Håkan, med äkta bamsekramar och välkomstfraser som värmde långt in i hjärteroten.
Det kändes gott och redan vid elvatiden dagen efter fick vi vår plats på campingen.
Det var en lättillgänglig och bra plats och direkt efter att anläggaren hittat sin plats i kroppen, var det promenad ner till den vackra strandpromenaden som kantas av färgglada hus, vilket är ett av Villajoyosas kännetecken.

Det är inte bara husen som är färgglada utmed stranden

Även semestervåningar som staplas på höjd, följer trenden

Tillsammans med ”småfolket”, som är Lena och Håkans kärleksfulla smeknamn, passerade vi den ena bartendern efter den andra. Dom bugande djupt, med ett tillgjort leende, i hoppet om att få tömma våra kontokort. Solen sken och humöret var på topp och självklart bidrog vi till att några barägare fick plus i bokföringen.
Från första dagen på denna ”klimatflykt”, när vi körde ombord på färjan till Kiel, har vi hittills tillbringat nästan fem månader i husbilen och under alla dessa dagar, har vi inte upplevt den värme som mötte oss i Villajoyosa. Förutom välkomstkramarna hade kvicksilvret nått upp till 24 graders strecket, vinden hade stannat av helt och Medelhavets små krusningar glittrade i det starka solskenet.
Men säg den glädje som varar, för redan nästa dag hade solen bestämt sej för att leka kurragömma med molnen igen, vinden tilltog och termometern höll sej runt 15 graders strecket. Det var bara att ta fram långbrallan och stickekoftan igen.  
Det blev många härliga timmar tillsammans med ”småfolket” och framför allt minns vi alla kvällstimmarna med gott tjöt, kortspel och ifrågasättande om protokollförarens ärlighet.

Som synes, är koncentrationen olidlig när vi spelar ”plump”

Fem övernattningar blev det i Villajoyosa, innan det var dags för oss att checka ut från Playa Paraiso.

Roses, Spanien
Framför oss hade vi drygt 65 mil, i nordostlig riktning utmed Medelhavskusten, till Roses som är vårt sista stopp i Spanien, på denna klimatresa.
Hela sträckningen utmed Costa del Azahar, eller apelsinkusten som den heter på svenska, var otroligt vacker. Vi körde mil efter mil med apelsinodlingar på ömse sidor om vägen som blandades med blommande vit-rosa mandelträds odlingar. Det var fantastisk vackert och en riktig ögonbrynshöjare, för alla som uppskattar naturens och årstidernas skönhet. 
Ungefär halvvägs till Roses, tog vi en övernattning på en ställplats i Peniscola, eller ”snoppgodis”, som en av våra mer verbalt begåvade vänner, översatt namnet till.
Eftersom vi varit i Peniscola vid ett flertal tillfällen, var det inte aktuellt med någon djupgående okulärbesiktning av den trevliga staden. Det blev bara en kortare promenad efter anläggaren, innan det var dags för vila, inför de sista milen till camping Salata i Roses.
Strax före morgonrusningen, lämnade vi staden med det könsrelaterade namnet och framför oss hade vi drygt 35 mil på den tungt belastade AP-7:an. Av erfarenhet vet vi att det kan vara mycket trångt och hetsigt runt Barcelona, vilket det var också, men i övrigt var resan lugn och behaglig.  
Vid lunchtid checkade vi in på campingen och efter ankommaren, som bestod av den franska nationaldrycken Pastis, var det ut med allt igen, möbler, cyklar, PRO-trappa och så vidare, allt som vi stuvade in för ett par dagar sedan.              

PRO-trappan, byggd av en snickare till en snickare

Vi har genom åren fått till en bra och smidig rutin på allt som skall göras vid en förflyttning och allt går numera i en slentrianmässig ordning. Man kan i korthet säga att Helena tar hand om det som är invändigt och jag sköter det som är på utsidan. Det blir ett litet motionspass, före och efter varje förflyttning, vilket är lite av campinglivets tjusning. Man tillåter inte att låta kroppen faller i koma, för det finns alltid något att göra och att röra på sej är bästa receptet för oss blonderade.
Dom första dagarna i Roses var vädret helt okey, men redan på den tredje dagen fick regnguden Frej ett spel och med vidöppna kranar under ett par dygn, såg omgivningen mer ut som insjö än som en campingplats. Även cykelvägen till ”Lilla Venedig”, Empuriabrava, var delvis försvunnen under vattenytan.

Tyvärr fanns det ingen färja här, så det var bara att cykla

Castello d´Empuries
Några dagar efter regnovädret, cyklade vi till den medeltida och charmiga staden, Castello d´Empuries, som ligger i hjärtat av Costa Brava, (vilda kusten), cirka en mil väster om Roses och cirka fem kilometer från medelhavskusten.
Staden har en rik historia och ett mycket populärt turistmål för folk som vill uppleva, den bevarade gamla charmen från medeltiden.
Här finns många sevärdheterna som till exempel en imponerande och vacker gotisk kyrka.

Helena framför den mäktiga porten till kyrkan, Santa Maria

Längre in i den gamla stadskärnan, möts man av smala kullerstensgator och välbehållna husfasader, som stått på samma plats i hundratals år.
Det finns även ett historiskt slott och delar av en gammal stadsmur som en gång i tiden skyddade staden från sjörövare och andra icke inbjudna gäster.  

Den gamla stadsmuren som höll ovälkomna på utsidan

Den gamla staden, som bildades 525 år f.Kr, var från begynnelsen en hamnstad, men på grund av landhöjningen som skett från stadens tidiga uppkomst, till dags dato, har Castello d´Empuries bara förbindelse med Medelhavet genom en liten å. Muga, som ån heter, transporterar ner överskottsvattnet från bergen och stadens gamla bro över Muga, Pont Vell från 1200-talet, har fem valvbågar varav minst tre står på torra land i dag.  

Ån Muga och den gamla bron, Pont Vell från 1200-talet

Vid ett tillfälle när vi skulle vända tillbaka från den medeltida byn, fick Helena punktering. Vi var cirka en mil från husbilen, utan verktyg, utan reservslang och så vidare, det var bara att rikta in sej på en lång promenad. Den enda glädjen vi kunde hitta just då, var att ”vi hade i alla fall tur med vädret”.
Eftersom Helena tycker om att promenera och jag skyllde på artros i högerfoten, fick hon den stora äran att leda hem cykeln, vilket hon såg som ett motionspass.
Det var en glad och lättad Helena, som efter en dryg timmes promenad med en punkterad cykel, beställde in en flaska rött, på en bar strax intill camping Salata.
Vi hade innan punkteringen, observerat en mysig uteservering i Castello d´Empuries, där personalen bar ut den ena läckra maträtten efter den andra. Eftersom vi precis lämnat ett annat matställe, bestämde vi oss för att besöka den mysiga uteserveringen, Taverna de les cols, innan vi lämnar Roses, för denna gång. 
Redan nästa dag, när punkteringen var lagad, var det dags för återbesöket och den lunchen vi fick, levde verkligen upp det vi föreställt oss.          

Den mysiga Taverna de les cols, i Castello d’Empuries

Det blev ytterligare något besök i den medeltida staden och nästa gång vi är i Roses, så är vi övertygade om att det blir fler cykelturer till Castello d´Empuries.

Efter knappt två veckor i Roses var det dags att vända rakt norrut.
Det vi lämnade bakom oss från tiden i Roses, är en minnesbank fylld med upplevelser.
Vi besökte bland annat två jättestora marknader, med massor av folk som rev och slet i allt vad stånden hade att erbjuda. Det blev både många och långa cykelturer till bland annat Empuriabrava och Castello d´Empuries på den västra sidan av Rosesbukten och vi promenerade på en helt underbar gångväg nedanför 1500-tals slottet Castell de la Trinitat, som ligger bakom hamnen på Roses östra sida.

Den vackra gångvägen nedanför Castell de la Trinitat

Helena njuter av utsikten från stigen runt det gamla slottet

Däremellan blev det ett antal lunchbesök på den fyra kilometer långa boulevarden, som ligger längst inne i botten på den jättestora bukten.
Vi har besökt Roses ett antal gånger genom åren och den tillhör absolut en av våra favoriter. Campingen är bra och den ligger bara ett stenkast från den vackra boulevarden, där det erbjuds god mat, goda drycker och ett vänligt bemötande. Detsamma gäller för campingens egna restaurang och den har ju fördelen att det är krypavstånd till husbilen.
Vädret under denna vistelse kan man ha synpunkter på, men det raderar vi i minnesbanken. Vi sparar bara på det som är positivt och intressant.

Cusclan, Frankrike
Vi lämnade ett regnigt Roses och vårt första stopp var Mercadona vid utfarten från stan. Där hade vi beställt 60 flaskor The Guv´nor, en favorit bland dom röda ”yrselframkallarna”, som skulle lastas in i husbilen innan vi lämnade Spanien, för denna gång.
Framför oss var det cirka 220 mil i rak nordlig riktning till Fredrikshamn och Stena färjan till Göteborg och ett antal planerade och oplanerade stopp på vägen.
Efter cirka 10 mils körning, började EDC att lysa gult samtidigt som backameran och all belysning på instrumentpanelen slocknade.
Vi stannade till på närmaste rastplats samtidigt som Helena kontaktade vårt försäkringsbolag, Folksam. Det var lördag och när kvinnan fick veta att lamporna lyste gult sa hon att vi kunnde köra vidare, till vårt planerade stopp, Maison Sinnae, en vingård i Cusclan, som låg ytterligare drygt 20 mil norrut. Där skulle vi invänta måndagen, för ett närmare besked, när den ordinarie personalen var på plats.
När vi drog handbromsen på vingårdens egna ställplats var det blåsigt och kallt med en termometer som höll sej under det tvåsiffriga strecket.
Vi gjorde en del mindre inköp på Maison Sinnae, innan det var dags att slå på TV;n och årets första avsnitt av ”Mästarnas mästare”.
När vi vaknade söndag morgon hade vädret fått ännu mer bråttomt. Nu var det mycket hårda vindar som toppades med stormbyar, så det var bara att sitta still i båten, förlåt den gungande husbilen, i väntan på måndag morgon.
Helena hade googlat fram en Ivecoverkstad i Avignon, cirka fem mil tillbaka mot Roses, som Folksam godkännde.

Ivecoverkstaden i Avignon, som Helena googlat fram

Vi rattade in på verkstadsområdet starx före lunch och några timmar senare kom reparatören, som skulle ta hand om vår husbil.
Reperatören plockade fram alla sina elektroniska hjälpmedel och efter nästa fyra timmars sökande, kom han fram till att det finns ett jordfel någonstan i husbilen, som han inte lyckades lokalisera.  

Reparatören sökte i flera timmar med sin inkopplade dator

Men det inte var inget fel på motorn och han garanterade att vi kunde köra vidare, trots dom gula varningslamporna. Men, som han sa, om dom börjar visa rött så måste ni stanna direkt och anlita en bärgare.
Vid femtiden, efter drygt en halvdag på verkstaden, fortsatte vi resan mot det planerade målet, Beaune, cirka 40 mil i rak nordlig riktning.  
Långt efter mörkrets inbrott började ögonlockens tyngdpunkt göra sej gällande. Vi bromsade in på en av alla dessa jätteparkeringar som byggts för världens största miljöbov, långtradartrafiken och tidig morgon, redan vid sjutiden, fotsatte vi dom resetrande 12 milen, till Beaune.
Den hetsiga morgontrafiken var redan i full gång och runt den stora staden Lyon, var det näst intill slagsmål om positionerna. Det var tätt och hetsigt, långtradarna tog för sej, störst går först och småbilarna kryssade som skållade råttor mellan dom fyra-fem filerna, för att inte komma försent till sina arbetsplatser.

Beaune, Frankrike
Strax före tio checkade vi in på camping Municipal les Cent Vignes som ligger strax utanför staden Beaunes gamla stadsmur.
Beaune, som också tillhör en av våra favoriter, har vi besökt vid ett flertal tillfällen genom åren. Den främsta anledningen är att staden har bevarat mycket av sin gamla charm. Dessutom finns det  cykelvänlig led på utsidan den gamla stadsmuren, samt vidsträckta leder i vinodlingarna runt stadskärnan. Det finns en cykelleder för alla smaker, branta, kuperade, smala och plana.

Den gamla medeltida stadsporten in till stadens centrum

Vi var nu cirka 70 mil norr om den spanska Medelhavskusten vilket man inte behövde en termometer för att förstå. Solen gjorde allt för att värma våra kroppar och Kung Bore, nordanvindens gud, gjorde allt för att kyla ner oss.
Tyvärr så hade Kung Bore fortfarande ett övertag men vi fick ändå en känsla av att vårvärmen var på väg.
Det blev ett par sittningar på någon solig uteservering och även några kortare cykelturer runt den drygt tre kilometer långa stadsmuren.

Ett av flera vakttorn på ringmuren från 1500-talet

Det mesta i Beaune handlar om vin. Överallt innaför stadsmuren ser man stora portar som leder in till vinfabrikörerna och vissa har även öppet för allmänheten.
Utanför den gamla staden, som i folkmun kallas för vinhuvudstaden i Bourgogne, är det odlingsfält och vingårdar, så långt ögat kan nå.
Allt kretsar kring vinet och överallt sitter folk med ett glas i handen, trots att det är en ganska dyr dryck i Frankrike. I vissa affärer kan du provsmaka vinerna före ditt inköp eftersom man i Frankrike prioriterar smak före yrsel, det vill säga att här är inte YPK-värde (yrsel per krona), det viktigaste. Här gäller inte spanienpriser, utan snarare en prisbild, liknande den svenska.
Tre övernattningar blev det innan det var dags för ytterligare drygt 30 mil närmare vår brevlåda.

Metz, Frankrike
Vi startade dagens förflyttning, långt för tuppens galna morgonläten och efter en helt underbar resa, med vårtecken i form av spirande gröna ”musöron” på lövträden och buskar som blommade i intesivt gula och vita färger på vintergråa stammar. En härlig syn och en härlig tid som väcker dom känslor som hör våren till.
Strax för lunchtid parkerade vi på en ställplats intill floden Mosel i Metz och innan vi tagit oss över bron till den historiska delen delen av byn, såg vi byggnder och torn som var något utöver det vanlig.

Pont des Morts, historisk bro över Mosel, från 1200-talet

Direkt efter anläggaren gick vi över bron till sevärdheterna och eftersom det var lunchdags slank vi in på närmaste restaurang. Servitrisen frågade om vi ville ha dagens menu. Man skall ju ta seden dit man kommer, så jag svarade ja direkt, men Helena var lite osäker så hon bad om att få veta vad menyn innehöll. Servetrisen smålog lite pillemariskt när hon sa att förrätten är soppa och huvudrätten är grodpaj, där tog samtalet slut. Vi beställde varsin snitzel i stället.
Efter matintaget var det dags att beskåda alla historiska gamla byggnader, som är Metz varumärke och eftersom vi båda gillar den gamla kulturen så var det ögongodis, vart vi än gick.
Det var allt från ruffiga gamla bostäder i kvarteren för invandrare till den allra mest fantastiska och mest besökta sevärdheten, Katedralen Sankt Stefan av Metz.

Katedralen Sankt Stefan av Metz grundades år 1220

Det tog 300 år att att bygga katedralen som grundades ovanpå en tidigare kyrka. Katedralen var färdig omkring 1520 och den invigdes 1552.
En annan ögonbrynshöjare var den medeltida fästningen, Porte de Allemands (Tyska porten), som tidigare var en del av den gamla stadsmuren, från 1200-talet.

Tyska porten, en återstående del av den gamla stadsmuren

Metz är en mycket gammal stad, som redan under romartiden var en viktig gränsfästning. Staden har vid flera tillfällen genom århundradena tillhört både Tyskland och Frankrike, men sedan 1918 är det en fransk stad som i dag har drygt 120 000 innevånare.

Cochem, Tyskland
Efter en övernattning i Metz, var det dags att lämna Frankrike och dom dyra betalvägarna för denna gång. Man får säga vad man vill om betalvägarna med dom är fantastiska att köra på, trots att långtradartrafiken ökat markant dom senaste åren.
Vägen till Tyskland gick delvis genom furstendömet Luxemburg och direkt efter gränsen till Tyskland och A1; an, började vägbyggena och köbildningarna.
Målet för dagen var Cochem i sydvästra Tyskland, som liksom Metz, ligger vid den vackra, 55 mil långa floden Mosel.
På serpentinvägarna ner mot Mosel, såg vi på långt håll, det medeltida kejserliga slottet Reichsburg Cochem, som ligger på ett brant berg ovanför Cochem och floden.

Stadens landmärke, Reichsburg Cochem, på sin bergstopp

Cochem är en liten stad med drygt 5000 innevånare och den största inkomstkällan är turismen med slottet, kanalbåtsturer, härliga serveringar och allt annat som kan locka upptäcktstörstiga besökare.
Vi blev glatt överraskade och efter en del barbesök och en härlig båttur på Mosel, var vi helt överens om att detta besök gav mersmak.

Utsikt från sightseeings turen med slottet och Cochem 

Två övernattningar blev det innan det var dags för ytterligare 30 mil närmare slutmålet på denna klimatresa.

Greven, Tyskland
Dagens mål var Yachthafen und Wohnmobil Camp Fuestrup, eller Greven, som vi svenskar kort och gott, kallar platsen för.
Greven, som ligger intill Dortmund-Ems-Kanal, har sedan lång tid tillbaka varit en samlingsplats för husbilsåkare som korsar kontinenten, på ett eller annat sätt och vi själva har nästan alltid övernattat här på våra resor till och från Spanien.

Den populära ställplatsen där många husbilsåkare samlas

Det bästa med denna ställplats, förutom att den är lättillgänglig, är att det finns kilometervis med  härliga cykel-och promenadvägar, både på landsbygden och utmed den vackra och livligt trafikerade Dortmund-Ems-Kanalen.
Dessutom finns det en bra matservering och en trevlig båthamn inom området.

Från framrutan hade vi denna härlig utsikt över båttrafiken

Två övernattningar blev det denna gång och trots att vädret inte var det allra cykelvänligaste så blev det ändå någon mil med sadelkontakt, innan det var dags att dra vidare.

Kruså, Danmark
Dagens mål var ett stopp i Stade, den nordtyska Hansastaden som vi besökt vid flera tillfällen, men på grund av den nordtyska kylan och blåsten, har vi dom senaste två gångerna lämnat Stade redan efter en övernattning.
När vi närmade oss Stade, efter drygt 27 mil, var vädret inte ens värt namnet väder, utan ett o före, så vi bestämde oss för att fortsätta mot Danmark.
Närmaste vägen till fäderneslandet, från vår dåvarande position, var via Elbefärjan mellan Wischhafen och Gluckstadt.           

Färjan över Elbe mellan Wischhafen och Gluckstadt

Det första vi möttes av när vi närmade oss färjeläget i Wischhafen, var en jättelång färjekö på cirka en och en halv kilometer och efter drygt två timmars väntan, var det äntligen dags för oss att köra ombord.
Själva båtturen över Elbe tog cirka 20 minuter, men när vi skulle lägga till i Gluckstadt kom nästa bakslag.
Vinden var så hård att kaptenen hade svårt att få landfäste med sin färja och efter ett antal misslyckade försök, i drygt en halvtimme, lyckades han binda fast sin färja, så att vi kunde köra vidare.

Efter en dryg halvtimme lyckades kaptenen binda fast färjan

Vårt vägval med Stade och färjan, var kanske inte det smartaste vi gjort, men det blev som det blev, när det inte blev som det skulle.
Vid 18-tiden, efter ytterligare 15 mil i Tyskland, passerade vi gränsen till det ”dejlige Danmark” och bara någon mil senare checkade vi in på Kruså Camping.
Det var en dagsetapp som heter duga. Förutom färjeförbindelsen mellan Wischhafen och Gluckstadt, som totalt tog drygt tre timmar, hade Carthagon slitit däck i drygt 50 mil, innan det var dags för oss att falla in i drömmarnas värld.

Vi vaknade tidig morgon på den sunkiga campingen i Kruså, som förmodligen var mitt inne i en förnyelseprocess eftersom vi såg stora maskiner och högar med rivningsmaterial överallt. Men vem bryr sej, vi fick en god natts sömn och det var det enda vi var ute efter.
Inför våra resor sätter vi oftast upp några mål på saker som vi vill göra och det enda kvarvarande målet på denna övervintring, var smörrebröd och den lille, nånstans i Danmark.
Från Kruså, via bunkringsplatsen Otto Duborg, till Fredrikshamn var det knappt 40 mil och på vägen dit, googlade Helena fram ett bra ställe för övernattning och en riktigt äkta dansk smörrebröds restaurang.
Danmark är lättkört, det är helt platt, trafiken är gles utan hets och vägarna är släta som duken på ett strykbord och efter drygt fyra timmar checkade vi in på en ställplats strax intill Stenas färjeterminal, i Fredrikshamn.
Restaurangen, ”Smörgåsen”, som Helena googlat fram låg cirka två kilometer från ställplatsen och efter den promenaden satt det riktigt gott med dagens meny, en smörrebröds platta med tre sorters smörrebröd, en sejdel öl och två sorters snaps till en kostnad av 288 Dkr.

Smörrebrödsbricka, en öl, två snapsar och tre smörrebröd

Det var fantastiskt gott och eftersom vi väntat så länge på detta tillfälle så beställde jag in ytterligare ett smörrebröd med stekt fisk och ”den där lille”.
Efter denna efterlängtade meny, var det dags att ta en taxi tillbaka till husbilen för att se de svenska fotbollskillarnas ödesmatch mot Ukraina. Förutsättningarna inför matchen var vinna eller försvinna om man vill till fotbolls VM i USA.
Sverige vann matchen och nu är det bara en måstematch kvar, mot Polen, innan det står klart om killarna får vara med och spela om VM-medaljerna.
Efter matsmältningen och några timmars sömn var det dags att köra ombord på Stena Jutlandica och dom sista sju milen från Göteborg till Tådås på Tjörn.
Än en gång, den sjunde, har vi haft glädjen att kunna övervintra på den Iberiska halvöns sydligare breddgrader och än en gång har vi kommit hem med en minnesbank som är fylld till bredden med härliga upplevelser.
Vädret denna gång har kanske inte toppats, men vem bryr sej när umgängeskretsen på dessa klimatresor bara blir fler och fler för varje år.