Klimatemigranten 2026-27

Några inledande ord
Efter en härlig svensk sommar med extra allt, var det åter dags att rikta in sej på årets flykt undan mörker och kyla. Det har varit en helt fantastisk sommar som vi scannat in i minnesbanken och då tänker vi först och främst på alla underbara och trevliga människor som vi har umgåtts med på denna del av året.
Hemkomsten började med en del hälsokontroller på Carthagon som fått slita ont på det sydeuropeiska vägnätet. Ett par dagar senare var det husbilsträff på den årliga dryckesmässan som arrangeras på ”Skara Berts” camping, Ursand i Vänersborg.
Juni inleddes med en årlig ”Liner for Two” träff i Stegeborg som ligger i Sankt Annas skärgård. Förutom alla trevliga samkväm, ingick det även en kanalbåtresa från Söderköping till Mem där det söta möter salt. Sveriges blå band, som Göta kanal kallas, mynnar ut i Slätbaken några kilometer norr om campingen i Stegeborg.
Innan vi lämnade den vackra skärgården besökte vi våra husbilsvänner Karin och Roger, som har sitt sommarställe i den vackra skärgården. Det blev en övernattning och redan klockan fyra på morgonen var det väckning.  Sverige skulle då ställas mot Tunisien i det pågående världsmästerskapet i fotboll, som utspelades på andra sidan jordklotet. Det blev en härlig vinst med 5–1 vilket innebar att de blågula var klara för 16-delsfinal, mot Frankrike.    
Efter en mycket trevlig afton och en bra, men tidig start på dagen lämnade vi värdparet. Vårt nästa mål var Avesta och ett besök hos min syster Grete, som av kärleksskäl blev kvar i Avesta när övriga familjen flyttade ner till västkusten, för knappt 70 år sedan.
Det blev som det alltid blir, ett glatt återseende och efter en natt i ”rumpmasarnas” rike, var det dags att vända söderut igen. Nästa stopp var Granby, en knapp mil nordväst om Sigtuna. Där firade vi årets midsommar tillsammans med våra ”Los Belones” vänner, Monica och Göran.
Utan allt för många detaljer om värdparets fantastiska midsommar supé med tillhörande drycker, vill jag bara poängtera att vi satt på deras underbara altan hela natten och såg solen försvinna bakom en kulle i fjärran och bara några glas senare visade den sej igen på andra sidan Skofjärden, som är en del i Mälarens trasiga vattensystem.
Det blev även några kortare besök i Sveriges äldsta stad, Sigtuna, tillsammans med värdparet, innan det var dags att dra sej mot Sveriges framsida, västkusten igen.
Vid en av alla hälsokontroller hos Husvagns Svensson i Lidköping fick vi tyvärr se Sverige förlora 16-delsfinalen mot Frankrike med 3–0 och det är väl bara att inse att fotbollsförbundet har en del att jobba på, vi är nu inte ens bland dom 16 bästa fotbollsnationerna.
Innan vi började packa för årets Spanienresa, hann vi med Peters 60-årskalas på Getterön, äldsta barnbarnsbarnets 17-årsdag, kräftskiva hos Ing-Marie och Dan på Hönö, ytterligare några besök hos husbilsdoktorn och sist men inte minst, Husbilsmässan i Jönköping.
Mellan alla dessa minnesvärda upplevelser blev det några svettiga cykelturer på vår vackra ö Tjörn.  

Varje år, dom senaste fem åren, har vi cirka 200 övernattningar i vår ”Liner For Two”, alltså tillbringar vi fler dagar i husbilen än på det lilla chateau, där vi är mantalsskrivna.
Carthagon har under dessa fem år tillryggalagt närmare 9 000 mil på mer eller mindre bra vägar, i Sverige och på kontinenten och med facit i hand, är det inte svårt att förstå att ögonstenen, måste genomgå vissa hälsokontroller emellanåt.
Vi lämnar en härlig och minnesvärd sommar bakom oss och våra batterier är fulladdade för att klara ännu en 250-milafärd mot vårt vinterland, Iberiska halvön och Medelhavet.


Kiel, Tyskland
För tredje året i rad har vi valt att starta årets ”Klimatresa” med en kortare tripp på knappt sju mil till Göteborg och nattfärjan till Kiel. 
Tidigare år, när vi hade serviceavtal med ”Bengt i Örkelljunga”, stannade vi alltid där för att serva Carthagon, innan vi fortsatte vår väg mot södern.
Då var det naturligt att köra via Öresundsbron, ta ett stopp i fäderneslandet och sedan färjan mellan Rödby och Puttgarden.
Vilken väg man än väljer till den sydvästra delen av Europa, så passerar man alltid Hamburg och alla trafikstockningar som kännetecknar den stora Hansastaden. 
Mellan Tådås och Hamburg, via Öresundsbron, är det cirka 70 mil bakom ratten och minst en övernattning på vägen.
Nu, sover vi oss till kontinenten och vaknar utvilade i Kiel och med bara 10 mil till Hamburg.
Det är inte bara fördelar med detta vägval, det finns även en stor och tung nackdel, som är svår att förlikas med… vi missar ”smörrebröden och den lille” i fäderneslandet.

Soltau, Tyskland
Vi lämnade Stenafärjan strax efter nio på morgonen och vårt första mål på denna klimatresa var Sudsee Camping i Soltau som ligger cirka 18 mil rakt söderut från Kiel.
Allt flöt på i lugnt och skönt tempo, men strax efter Elbetunneln i Hamburg, möttes vi av dom obligatoriska trafikstockningar som kännetecknar den gamla Hansastaden.
En mil och drygt tre timmar i köer och trängsel började det rulla på som vanligt igen och bara någon timma senare nådde vi dagens mål, Sudsee Camp i Soltau.
På vägen in mot campingen såg vi en rosa husvagn, som stod lite dolt på en skogsstig. Samma husvagn såg vi när vi var här senast, för cirka 20 år sedan, men då lyste en röd lampa i fönstret vilket satte fart på våra damers spekulationer.
Husvagnen som fick fantasin att flöda stod här redan för ett tjugotal år sedan

Vi hade bestämt träff med ”Sörpingarna”, Bine och Micke som redan var på plats när vi checkade in.
”Sörpingarna”, som hade övernattat i Heiligenhafen, hamnade lyckligtvis inte samma trafikkaos som oss, eftersom dom bara nuddade den ostligare delen av Hamburg.
Det blev som vanligt ett glatt återseende med stora kramar, ett restaurangbesök och ett antal mer eller mindre sanna historier, innan det var dags att kalla på han som drar ner rullgardinen, John Blund.

Hann Münden, Tyskland
Våra vägar skildes redan tidig morgon. Bine och Micke drog iväg västerut mot Mosel och vi beordrade vår GPS ”Helina” (namnkombination från Helena och den världskända kartläsaren Tina), att leda oss rakt söderut till den historiska staden Hann Münden.
Efter dryg 22 mil, löste vi P-biljett på den oansenliga ställplatsen i Hann Münden och på grund av ensiffriga tal på termometern, blev det en lugn första kväll i husbilen. Det blev ändå ett kortare besök på en intilliggande pizzeria och därefter var det ”gamnacke” framför 36 tummaren, tills tunga ögonlock släckte ljuset.
Vi vaknade till ett betydligt mer gästvänligt väder. Vinden hade mojnat, solen gav sej tillkänna och kvicksilvret kämpade sej över tiostrecket.
Vi har varit i Hann Münden vid ett par tillfällen tidigare och då liksom nu fascinerades vi av alla dom välbevarade korsvirkeshusen som omgärdar små och stora torg i den historiska stadsdelen.
Dom gamla byggnaderna är både krokiga och hopsjunkna, men ser ändå mycket fräscha och välbevarade ut, vilket kan bero på att dom som bestämmer, vet värdet av att underhålla, vilket i sin tur lockar penningstinna turister. Trots att vi börjat närma oss den kylslagna årstiden, var det trängsel i den historiska byn. Även på ställplatsen, där vi valt att bo ett par nätter, var det trångt.
Hela staden ligger där floderna Werra och Fulda går samman och bildar floden Weser.  


Här möts floderna Werra och Fulda

Mitt i den mynningen ligger en liten ö Tanzwerder, som till största delen täcks av vår tillfälliga boplats, ställplatsen och en öppen pizzeria.

Den vackra gångbron mellan ställplatsen och staden

Efter två övernattningar i den historiska byn, var dags att flytta ytterligare några mil söderut.

Ladenburg, Tyskland
Vi startade vid soluppgången och cirka 28 mil senare checkade vi in på Wohnmobilstellplatz, Ladenburg, som är en liten ort med cykelavstånd till huvudmålet, Heidelberg. 
Kvicksilvret började stiga upp mot 15-strecket och redan efter stödbensölen blev det en kortare runda i Ladenburgs gamla historiska stadsdelen. 
På fälten runt Ladenburg finns det många härliga cykelleder genom levande fält med odlingar, gårdar, djur och så vidare.
Vissa gårdar har egen handel och vi besökte bland annat en som specialiserat sej på pumpaodling.

Här fanns det gott om tillbehör för Halloween festen

Pumpor, Pumpor, överallt färggranna frukter 

Det var en helt fantastisk syn med tusentals pumpor i olika färger och storlekar.

Heidelberg, Tyskland
Förutom alla härliga cykelleder, var besöket i Heidelberg, Drottning Silvias födelsestad, den stora behållningen.
Heidelberg, som omtalades i skrift redan 1196, delas i två delar av floden Neckar.
Söder om den gamla stadsdelen, på Schlossberg, ligger turisternas huvudattraktion, Heidelbergs slottsruin.

Turistattraktionen som lockar folk från hela världen

Det rödbruna slottet ligger vackert inbäddad i grönska

Slottet började byggas på 1200-talet och byggdes sedan ut fram till 1600-talet.
Det mest karakteristiska med den mäktiga ruinen, är den rödbruna färgen, vilket beror på att byggmaterialet är en blandning av fältspat och sandsten.
I slutet av 1600-talet förstördes slottet, men det återställdes delvist igen i mitten på 1700-talet, för att återigen förstöras genom en omfattande eldsvåda några år senare.
Slottsruinen är öppen för besökare men vi sparade vårt besök till ett senare tillfälle.
Mellan floden Neckar och slottet ligger Marktplatz som är en stor samlingsplats med utskänkningsställen för allas gommar.

Marktplatz, samlingsplats för trötta ben och torr hals

På Marktplatz hör man folk med språk från jordens alla hörn, bland annat hörde vi några amerikanska grupper som fascinerats av den europeiska historien.
Karl-Theodor-Brucke, i Heidelberg, är en historisk bågbro som är byggd på nio murade stenvalv i samma röda sten som slottet.

Karl-Theodor-Brucke, medeltidsbro över floden Neckar

Den vackra bron, över floden Neckar, byggdes i slutet av 1700-talet och det är den enda kvarvarande bron av de nio som byggdes före industrialiseringens intåg i historieböckerna.
Den första omtalade bron över floden byggdes i slutet på 1200-talet men den, liksom dom sju efterföljande broarna har förstörts av översvämningar, islossning, krig och så vidare.
Karl-Theodor-Brucke sammanbinder stadsdelen Neuenheim med den medeltida stadsporten, Bruckentor och Altstadt (Gamla stan).

Stadsporten Bruckentor, in till Altstadt (gamla stan)

Altstadt har bibehållits i sitt ursprungliga skick, tack vare att Heidelberg är en av de få tyska städer som klarade sej undan andra världskrigets alla bombningar.
Historien säger att Heidelberg varit befolkat sedan yngre stenåldern och man vet att staden finns omtalad i skrift redan 1196.
Efter fem övernattningar lämnade vi
ställplatsen i Ladenburg. Med oss i minnesbanken har vi många härliga cykelturer utmed floden Neckar och framför allt på den levande landsbygden med nyplöjda åkrar och odlingar med allt från pumpor, äpplen, grönkål mm.
 Helena cyklar på härliga stigar utmed floden Neckar

Vi stannade även till vid en oansenlig men välbesökt restaurang mitt ute i spenaten. Där serverar man sina egna produkter med allt från kött och grönsaker, till ett passande vin.  

Den oansenliga restaurangen ute bland jordbruksfälten

Det blev tillsammans lite drygt 10 mils cykling och en ömmande bak, på den vackra landsbygden och längs med floden Neckar.

Breisach am Rhein, Tyskland
Efter fem övernattningar i Ladenburg var det åter dags för några mil söderut.
”Helina” var inställd på Breisach am Rhen, en liten stad med cirka 17 000 invånare, som ligger vid floden Rhein cirka 60 kilometer norr om Basel i Schweiz.
Efter dryg 21 mil på autobahn, checkade vi in på en ställplats som låg längs med floden Rhein. Solen sken och det och det första vi gjorde var att ta en längre cykeltur utmed den vackra floden.
Därefter blev det ett besök på Marktplatz i stadens centrum innan vi cyklade upp på en hög kulle med fantastisk utsikt över staden och St. Stephankatedralen som ligger på en klippa ovanför floden Rhein.

St. Stephankatedralen på klippan ovanför floden Rhein

På återvägen till husbilen, strax innan ställplatsen, fick jag punktering, men eftersom vi redan bestämt oss för bara en övernattning i den lilla staden, så beslöt vi oss för att hitta en cykelverkstad på vägen mot vårt nästa mål, Besancon i Frankrike.

Besancon, Frankrike
Vi hittade en cykelverkstad några kilometer från Camping Besancon som hjälpte oss med punkteringen.
Campingen var en typisk sommarcamping av den gamla sorten. Där fanns det mesta men man märkte på skötseln att dom var på väg att stänga för säsongen. Höstlöven hade släppt taget från sina träd och låg som ett gul, beige, rött täcke på stora delar av campingen. Det var fortfarande ett ganska kallt och fuktigt höstväder och man ville helst inte lämna den goa värmen i husbilen.
Allt vi läst om Besancon, var att staden har en gedigen historik med anor från Julius Caesars tidsepok och att det fanns sevärdheter som till exempel, Kejsar Amadeus triumfbåge, Fort Griffon från 1600-talet, Citadellet och så vidare.
Vädret kan man inte göra mycket år, det är som det är, så det var bara att klä sej därefter.
Vi tog på oss regntäta kläder och cyklade den knappa milen till Citadellet, som var främsta anledningen till vårt besök eftersom den historiska stadsdelen, innanför murarna i Besancon, finns på UNESCO:s världsarvslista.
Citadellet är Europas största och bäst bevarade medeltida fästning med en tre kilometer lång ringmur som har 52 massiva försvarstorn.

Ringmuren från 1600 talet, på berget i Saint Etienne

Citadellet i Besancon, som ligger på berget Saint Etienne, cirka 100 meter ovanför den historiska stadsdelen och floden Doubs, är ett imponerande byggnadsverk från 1600-talet.
Vi hittade en 200 meter lång cykel väg genom berget som skilde den nyare delen av Besancon mot de historiska gamla byggnaderna som Citadellet försvarade.

Imponerande, beboliga femvåningshus från Medeltiden

Stadsporten som ledde oss upp till soldaternas fästning

Det var ett pulshöjande besök i den starkt kuperade gamla stadsdelen med själva Citadellet högst uppe på bergets topp.

 Porten till citadellet, soldaternas bostäder på berget

Med hårddisken fylld av minnesbilder cyklade vi i regn tillbaka till vår varma husbil igen och med facit i hand var vi tacksamma för att vi, trots vädret, gav oss iväg på den nästan två mil långa cykelturen.

Yvoire, Frankrike
Efter en god natts sömn, var det dags att sätta sej bakom ratten igen och tänka tillbaka på gårdagens fantastiska upplevelse.
Vårt nästa mål var Yvoire, som ligger på den franska delen av Genevesjön och för att komma dit fick vi ta en liten omväg runt gränsen till Schweiz. Anledningen till denna omvägen har med dom alkoholhaltiga dryckerna att göra. Eftersom alplandet inte tillhör EU, så får vi inte införa alkohol.
Efter drygt 33 mil på kontokortstömmande, men släta och fina betalvägar, kom vi fram till den planerade campingen. Den var stängd, trots att vår egen ”Ullabella” läst att den skulle vara öppen.
Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle, är ett gammalt känt ordspråk.
Vi hittade i alla fall en ställplats, bara några hundra meter bortanför campingen som var helt tom.

Det var bara vi som fattade att ställplatsen var öppen

Det som väckte vårt intresse för Yvoire var att det fanns en omtalad medeltida blomsterby på den franska delen av Genevesjöns strand.
Ställplatsen, där vi parkerade vårt rullande hem, låg endast tre kilometer från sevärdheterna och direkt vid första anblicken var vi helt överens om att detta var utan tvekan värt en omväg.




Bilder säger mer än alla bokstäver, dom är självtalande.
Vi gick som på moln och pekade titta här, titta där och allt vi såg var helt överväldigande. Det gick helt enkelt inte att se sej mätt på dom gamla husen, restaurangerna, butikerna och framför allt alla blommor och dekorationer, som bäddade in det hela.
Efter flera timmars promenad i den vackra byn vid Genevesjöns strand började trötta ben och en torr strupe ge sej tillkänna.
Trötta ben kunde man inte avhjälpa, men botemedel för en torr strupe fanns tillhands i nästan varje gathörn.  
    
Helena återställer vätskebalansen efter promenaden

Efter ytterligare någon timme, nere vid småbåtshamnen, var det dags att tänka på hemfärden.

Den ståtliga Chateau d´Yvoire ovanför småbåtshamnen

Men innan vi lämnade blomsterbyn vid Genevesjöns strand var det dags att fylla på energidepåerna med en äkta fransk maträtt, Boeuf bourguignon och till det en flaska Cotes du Rhone eller ”kåte Rune” som vi fritt översatt till svenska.

Detta är äkta fransk matkultur, Boeuf bourguignon

Efter denna fantastiska dag var det dags att vila sej inför morgondagens etapp.
Nästa mål var Valence, men Helena hittade en skogscamping några mil norr om staden som hon tyckte såg bra ut. Där kunde vi i lugn och ro ta in allt det vi upplevt i Yvoire.


Frankrike
Efter att vi lämnat dyra betalvägar hamnade vi på en smal krokig bonnaväg, mitt ute bland odlingar, jordbruksmaskiner, betande djur och så vidare.
Efter några riktigt svettiga mil, där vi vid möten, hade ena hjulparet halvvägs nere i diket, anlände vi campingen som låg i en skog, någon kilometer utanför byn med namnet som kan framkalla tunghäfta på de mest talföra verbalerotiker.

Min teori är att fyra dyngraka bondpojkar, för många år sedan, fyllde en tombola med ett antal lappar som var märkta med antingen en bokstav, eller ett bindestreck.
Sedan lät dom tombolan få rulla och vid varje stopp fick var och en dra en lapp, som dom lade ut i på en lång rad mellan vinglasen.
När alla hade draigit varsina fem lappar, så fick det bli byhålans namn.
Lite långsökt kanske, men nån bättre lösning kan i alla fall inte jag komma på.

 En bra naturcamping, med allt som vi campare behöver

Campingen som Helena hade knappat in, var en riktig, hämta andan camping, långt från alla turistfällor och måste-se-platser.
Platsen var allt annat än det vi är vana vid, men det var mysigt och en bra plats för att fylla på sina energidepåer inför fortsättningen på resan söderut.
Förutom den obligatoriska kyrkan som finns i alla små byar, så fanns det både en mataffär och en bensinstation och på en av våra cykelturer hittade vi även en undangömd liten bykrog där jag sög i mej en god Pastis.
Det blev två övernattningar i skogen och några kortare cykelrundor, innan det var dags att lämna den lilla byn och landsbygden för denna gång. 

Palavas-les-Flots, Frankrike
Vi lämnade skogscampingen i gryningen och framför oss hade vi cirka 23 mil till vinterns huvudmål, Medelhavet.
Efter två och en halv vecka och drygt 180 mil var det dags att parkera Carthagon med utsikt över en för dagen, nästan helt stiltje, havsyta.
Det var en underbar känsla som värmde både hjärta och själ.
Kvicksilvret hade fått sej en rejäl skjuts uppåt, solen sken, palmerna vajade för vinden och Helena såg nöjd ut.
Vad kan man mer begära, nu var det bara att luta sej bakåt i vilstolen, lapa i sej den goda värmen och njuta av allt vi hittills sett och upplevt, på denna klimatresa.
Om man är det minsta intresserad av att cykla så är Palavas-les-Flots, en plats vi kan rekommendera. Trakterna kring den lilla hamnstaden bjuder på miltals med härliga cykelturer på bilfria asfaltsleder, grusvägar i deltaområdet, markerade skogsleder och så vidare.

Helena njuter av alla vackra cykelleder i deltaområdet

Den före detta lilla fiskebyn, som genomkorsas av floden Lez, är i dag en attraktiv semesterby där turisterna, trots att det är lågsäsong, trängs på uteserveringar och i souvenirbutiker.

Floden som delar staden med gågator på båda sidor
 
På en av alla våra cykelturer gjorde vi ett besök på den historiska ön Maguelone med Cathedrale de Maguelone, som har anor från 500-talet.        
På 1100-talet, blev Cathedrale de Maguelone biskopssäte i regionen och samtidigt snyggade man till och förstärkte dom massiva, två meter tjocka murarna, för att kunna stå emot mindre välkomna gäster.

La Porte, eller lorten i porten, som Helena uttrycket det

400 hundra år senare beslutade påve Paul III att flytta biskopssätet till fastlandet, till Montpellier, som ligger några mil norr om ön.
Utan tillsyn, började den ståtliga byggnaden förfalla samtidigt som vegetationen trängde sej allt närmare.  

Cathedrale de Maguelone är i dag inbäddad i grönska


1840 klassades den övergivna byggnaden som ett historiskt monument som från och med 1969 underhålls och drivs av en social förening.
Förutom alla serveringar och butiker i den lilla charmiga staden, Palavas-les-Flots, har stadens beslutsfattare byggt om ett gammalt vattentorn till ett utsiktstorn med 360 graders panoramautsikt över kusten och den sju kilometer långa sandstranden.
Phare de la Mediterrana, som tornet heter, är förutom utsikten, ett mångsidigt informationscentrum för turism och nöjen i den lilla stadens hjärta.

Phare de la Mediterrana med restaurang på toppen

Högst uppe på toppen av det 49 meter höga tornet ligger Restaurant Le Phare, som har roterande golv, som gör ett helt varv runt sin egen axel, på en och en halv timme.
Här kan man äta i lugn och ro med en ständig förändring av den fantastiska utsikten över Medelhavet, lagunerna i deltaområdet och bergen inåt land.
På vår sista dag för denna gång i Palavas-les-Flots, lättade vi på dragkedjan i plånboken för ett besök i det unika tornet.
På grund av att vi var precis mitt emellan två bidragstillfällen, valde vi snikvarianten, vilket innebär att man sitter i baren, våningen under huvudrestaurangen med det roterande golvet.
Utsikten var helt enorm, vinet hamnade på sin plats och tapas plankan var till full belåtenhet.
Dessutom fick vi motion genom att gå ett helvarv runt tornet, vilket sätter igång matsmältningsprocessen, för oss blonderade.
Utsikten var helt enorm högt ovanför sexvåningshusen