Senaste inlägget

Klimatemigranten 2025-26

Cusclan, Frankrike
Vi lämnade ett regnigt Roses och vårt första stopp var Mercadona vid utfarten från stan. Där hade vi beställt 60 flaskor The Guv´nor, en favorit bland dom röda ”yrselframkallarna”, som skulle lastas in i husbilen innan vi lämnade Spanien, för denna gång.
Framför oss var det cirka 220 mil i rak nordlig riktning till Fredrikshamn och Stena färjan till Göteborg och ett antal planerade och oplanerade stopp på vägen.
Efter cirka 10 mils körning, började EDC att lysa gult samtidigt som backameran och all belysning på instrumentpanelen slocknade.
Vi stannade till på närmaste rastplats samtidigt som Helena kontaktade vårt försäkringsbolag, Folksam. Det var lördag och när kvinnan fick veta att lamporna lyste gult sa hon att vi kunnde köra vidare, till vårt planerade stopp, Maison Sinnae, en vingård i Cusclan, som låg ytterligare drygt 20 mil norrut. Där skulle vi invänta måndagen, för ett närmare besked, när den ordinarie personalen var på plats.
När vi drog handbromsen på vingårdens egna ställplats var det blåsigt och kallt med en termometer som höll sej under det tvåsiffriga strecket.
Vi gjorde en del mindre inköp på Maison Sinnae, innan det var dags att slå på TV;n och årets första avsnitt av ”Mästarnas mästare”.
När vi vaknade söndag morgon hade vädret fått ännu mer bråttomt. Nu var det mycket hårda vindar som toppades med stormbyar, så det var bara att sitta still i båten, förlåt den gungande husbilen, i väntan på måndag morgon.
Helena hade googlat fram en Ivecoverkstad i Avignon, cirka fem mil tillbaka mot Roses, som Folksam godkännde.

Ivecoverkstaden i Avignon, som Helena googlat fram

Vi rattade in på verkstadsområdet starx före lunch och några timmar senare kom reparatören, som skulle ta hand om vår husbil.
Reperatören plockade fram alla sina elektroniska hjälpmedel och efter nästa fyra timmars sökande, kom han fram till att det finns ett jordfel någonstan i husbilen, som han inte lyckades lokalisera.

Reparatören sökte i flera timmar med sin inkopplade dator

Men det inte var inget fel på motorn och han garanterade att vi kunde köra vidare, trots dom gula varningslamporna. Men, som han sa, om dom börjar visa rött så måste ni stanna direkt och anlita en bärgare.
Vid femtiden, efter drygt en halvdag på verkstaden, fortsatte vi resan mot det planerade målet, Beaune, cirka 40 mil i rak nordlig riktning.
Långt efter mörkrets inbrott började ögonlockens tyngdpunkt göra sej gällande. Vi bromsade in på en av alla dessa jätteparkeringar som byggts för världens största miljöbov, långtradartrafiken och tidig morgon, redan vid sjutiden, fotsatte vi dom resetrande 12 milen, till Beaune.
Den hetsiga morgontrafiken var redan i full gång och runt den stora staden Lyon, var det näst intill slagsmål om positionerna. Det var tätt och hetsigt, långtradarna tog för sej, störst går först och småbilarna kryssade som skållade råttor mellan dom fyra-fem filerna, för att inte komma försent till sina arbetsplatser.

Beaune, Frankrike
Strax före tio checkade vi in på camping Municipal les Cent Vignes som ligger strax utanför staden Beaunes gamla stadsmur.
Beaune, som också tillhör en av våra favoriter, har vi besökt vid ett flertal tillfällen genom åren. Den främsta anledningen är att staden har bevarat mycket av sin gamla charm. Dessutom finns det cykelvänlig led på utsidan den gamla stadsmuren, samt vidsträckta leder i vinodlingarna runt stadskärnan. Det finns en cykelleder för alla smaker, branta, kuperade, smala och plana.

Den gamla medeltida stadsporten in till stadens centrum

Vi var nu cirka 70 mil norr om den spanska Medelhavskusten vilket man inte behövde en termometer för att förstå. Solen gjorde allt för att värma våra kroppar och Kung Bore, nordanvindens gud, gjorde allt för att kyla ner oss.
Tyvärr så hade Kung Bore fortfarande ett övertag men vi fick ändå en känsla av att vårvärmen var på väg.
Det blev ett par sittningar på någon solig uteservering och även några kortare cykelturer runt den drygt tre kilometer långa stadsmuren.

Ett av flera vakttorn på ringmuren från 1500-talet

Det mesta i Beaune handlar om vin. Överallt innaför stadsmuren ser man stora portar som leder in till vinfabrikörerna och vissa har även öppet för allmänheten.
Utanför den gamla staden, som i folkmun kallas för vinhuvudstaden i Bourgogne, är det odlingsfält och vingårdar, så långt ögat kan nå.
Allt kretsar kring vinet och överallt sitter folk med ett glas i handen, trots att det är en ganska dyr dryck i Frankrike. I vissa affärer kan du provsmaka vinerna före ditt inköp eftersom man i Frankrike prioriterar smak före yrsel, det vill säga att här är inte YPK-värde (yrsel per krona), det viktigaste. Här gäller inte spanienpriser, utan snarare en prisbild, liknande den svenska.
Tre övernattningar blev det innan det var dags för ytterligare drygt 30 mil närmare vår brevlåda.

Metz, Frankrike
Vi startade dagens förflyttning, långt för tuppens galna morgonläten och efter en helt underbar resa, med vårtecken i form av spirande gröna ”musöron” på lövträden och buskar som blommade i intesivt gula och vita färger på vintergråa stammar. En härlig syn och en härlig tid som väcker dom känslor som hör våren till.
Strax för lunchtid parkerade vi på en ställplats intill floden Mosel i Metz och innan vi tagit oss över bron till den historiska delen delen av byn, såg vi byggnder och torn som var något utöver det vanlig.

Pont des Morts, historisk bro över Mosel, från 1200-talet

Direkt efter anläggaren gick vi över bron till sevärdheterna och eftersom det var lunchdags slank vi in på närmaste restaurang. Servitrisen frågade om vi ville ha dagens menu. Man skall ju ta seden dit man kommer, så jag svarade ja direkt, men Helena var lite osäker så hon bad om att få veta vad menyn innehöll. Servetrisen smålog lite pillemariskt när hon sa att förrätten är soppa och huvudrätten är grodpaj, där tog samtalet slut. Vi beställde varsin snitzel i stället.
Efter matintaget var det dags att beskåda alla historiska gamla byggnader, som är Metz varumärke och eftersom vi båda gillar den gamla kulturen så var det ögongodis, vart vi än gick.
Det var allt från ruffiga gamla bostäder i kvarteren för invandrare till den allra mest fantastiska och mest besökta sevärdheten, Katedralen Sankt Stefan av Metz.

Katedralen Sankt Stefan av Metz grundades år 1220

Det tog 300 år att att bygga katedralen som grundades ovanpå en tidigare kyrka. Katedralen var färdig omkring 1520 och den invigdes 1552.
En annan ögonbrynshöjare var den medeltida fästningen, Porte de Allemands (Tyska porten), som tidigare var en del av den gamla stadsmuren, från 1200-talet.

Tyska porten, en återstående del av den gamla stadsmuren

Metz är en mycket gammal stad, som redan under romartiden var en viktig gränsfästning. Staden har vid flera tillfällen genom århundradena tillhört både Tyskland och Frankrike, men sedan 1918 är det en fransk stad som i dag har drygt 120 000 innevånare.
Cochem, Tyskland
Efter en övernattning i Metz, var det dags att lämna Frankrike och dom dyra betalvägarna för denna gång. Man får säga vad man vill om betalvägarna med dom är fantastiska att köra på, trots att långtradartrafiken ökat markant dom senaste åren.
Vägen till Tyskland gick delvis genom furstendömet Luxemburg och direkt efter gränsen till Tyskland och A1; an, började vägbyggena och köbildningarna.
Målet för dagen var Cochem i sydvästra Tyskland, som liksom Metz, ligger vid den vackra, 55 mil långa floden Mosel.
På serpentinvägarna ner mot Mosel, såg vi på långt håll, det medeltida kejserliga slottet Reichsburg Cochem, som ligger på ett brant berg ovanför Cochem och floden.

Stadens landmärke, Reichsburg Cochem, på sin bergstopp

Cochem är en liten stad med drygt 5000 innevånare och den största inkomstkällan är turismen med slottet, kanalbåtsturer, härliga serveringar och allt annat som kan locka upptäcktstörstiga besökare.
Vi blev glatt överraskade och efter en del barbesök och en härlig båttur på Mosel, var vi helt överens om att detta besök gav mersmak.

Utsikt från sightseeings turen med slottet och Cochem

Två övernattningar blev det innan det var dags för ytterligare 30 mil närmare slutmålet på denna klimatresa.

Greven, Tyskland
Dagens mål var Yachthafen und Wohnmobil Camp Fuestrup, eller Greven, som vi svenskar kort och gott, kallar platsen för.
Greven, som ligger intill Dortmund-Ems-Kanal, har sedan lång tid tillbaka varit en samlingsplats för husbilsåkare som korsar kontinenten, på ett eller annat sätt och vi själva har nästan alltid övernattat här på våra resor till och från Spanien.

Den populära ställplatsen där många husbilsåkare samlas

Det bästa med denna ställplats, förutom att den är lättillgänglig, är att det finns kilometervis med härliga cykel-och promenadvägar, både på landsbygden och utmed den vackra och livligt trafikerade Dortmund-Ems-Kanalen.
Dessutom finns det en bra matservering och en trevlig båthamn inom området.

Från framrutan hade vi denna härlig utsikt över båttrafiken

Två övernattningar blev det denna gång och trots att vädret inte var det allra cykelvänligaste så blev det ändå någon mil med sadelkontakt, innan det var dags att dra vidare.

Kruså, Danmark
Dagens mål var ett stopp i Stade, den nordtyska Hansastaden som vi besökt vid flera tillfällen, men på grund av den nordtyska kylan och blåsten, har vi dom senaste två gångerna lämnat Stade redan efter en övernattning.
När vi närmade oss Stade, efter drygt 27 mil, var vädret inte ens värt namnet väder, utan ett o före, så vi bestämde oss för att fortsätta mot Danmark.
Närmaste vägen till fäderneslandet, från vår dåvarande position, var via Elbefärjan mellan Wischhafen och Gluckstadt.

Färjan över Elbe mellan Wischhafen och Gluckstadt

Det första vi möttes av när vi närmade oss färjeläget i Wischhafen, var en jättelång färjekö på cirka en och en halv kilometer och efter drygt två timmars väntan, var det äntligen dags för oss att köra ombord.
Själva båtturen över Elbe tog cirka 20 minuter, men när vi skulle lägga till i Gluckstadt kom nästa bakslag.
Vinden var så hård att kaptenen hade svårt att få landfäste med sin färja och efter ett antal misslyckade försök, i drygt en halvtimme, lyckades han binda fast sin färja, så att vi kunde köra vidare.

Efter en dryg halvtimme lyckades kaptenen binda fast färjan

Vårt vägval med Stade och färjan, var kanske inte det smartaste vi gjort, men det blev som det blev, när det inte blev som det skulle.
Vid 18-tiden, efter ytterligare 15 mil i Tyskland, passerade vi gränsen till det ”dejlige Danmark” och bara någon mil senare checkade vi in på Kruså Camping.
Det var en dagsetapp som heter duga. Förutom färjeförbindelsen mellan Wischhafen och Gluckstadt, som totalt tog drygt tre timmar, hade Carthagon slitit däck i drygt 50 mil, innan det var dags för oss att falla in i drömmarnas värld.

Vi vaknade tidig morgon på den sunkiga campingen i Kruså, som förmodligen var mitt inne i en förnyelseprocess eftersom vi såg stora maskiner och högar med rivningsmaterial överallt. Men vem bryr sej, vi fick en god natts sömn och det var det enda vi var ute efter.
Inför våra resor sätter vi oftast upp några mål på saker som vi vill göra och det enda kvarvarande målet på denna övervintring, var smörrebröd och den lille, nånstans i Danmark.
Från Kruså, via bunkringsplatsen Otto Duborg, till Fredrikshamn var det knappt 40 mil och på vägen dit, googlade Helena fram ett bra ställe för övernattning och en riktigt äkta dansk smörrebröds restaurang.
Danmark är lättkört, det är helt platt, trafiken är gles utan hets och vägarna är släta som duken på ett strykbord och efter drygt fyra timmar checkade vi in på en ställplats strax intill Stenas färjeterminal, i Fredrikshamn.
Restaurangen, ”Smörgåsen”, som Helena googlat fram låg cirka två kilometer från ställplatsen och efter den promenaden satt det riktigt gott med dagens meny, en smörrebröds platta med tre sorters smörrebröd, en sejdel öl och två sorters snaps till en kostnad av 288 Dkr.

Smörrebrödsbricka, en öl, två snapsar och tre smörrebröd

Det var fantastiskt gott och eftersom vi väntat så länge på detta tillfälle så beställde jag in ytterligare ett smörrebröd med stekt fisk och ”den där lille”.
Efter denna efterlängtade meny, var det dags att ta en taxi tillbaka till husbilen för att se de svenska fotbollskillarnas ödesmatch mot Ukraina. Förutsättningarna inför matchen var vinna eller försvinna om man vill till fotbolls VM i USA.
Sverige vann matchen och nu är det bara en måstematch kvar, mot Polen, innan det står klart om killarna får vara med och spela om VM-medaljerna.
Efter matsmältningen och några timmars sömn var det dags att köra ombord på Stena Jutlandica och dom sista sju milen från Göteborg till Tådås på Tjörn.
Än en gång, den sjunde, har vi haft glädjen att kunna övervintra på den Iberiska halvöns sydligare breddgrader och än en gång har vi kommit hem med en minnesbank som är fylld till bredden med härliga upplevelser.
Vädret denna gång har kanske inte toppats, men vem bryr sej när umgängeskretsen på dessa klimatresor bara blir fler och fler för varje år.

Näst sista inlägget

Framför oss hade vi drygt 65 mil, i nordostlig riktning utmed Medelhavskusten, till Roses som är vårt sista stopp i Spanien, på denna klimatresa.
Hela sträckningen utmed Costa del Azahar, eller apelsinkusten som den heter på svenska, var otroligt vacker. Vi körde mil efter mil med apelsinodlingar på ömse sidor om vägen som blandades med blommande vit-rosa mandelträds odlingar. Det var fantastisk vackert och en riktig ögonbrynshöjare, för alla som uppskattar naturens och årstidernas skönhet.
Ungefär halvvägs till Roses, tog vi en övernattning på en ställplats i Peniscola, eller ”snoppgodis”, som en av våra mer verbalt begåvade vänner, översatt namnet till.
Eftersom vi varit i Peniscola vid ett flertal tillfällen, var det inte aktuellt med någon djupgående okulärbesiktning av den trevliga staden. Det blev bara en kortare promenad efter anläggaren, innan det var dags för vila, inför de sista milen till camping Salata i Roses.
Strax före morgonrusningen, lämnade vi staden med det könsrelaterade namnet och framför oss hade vi drygt 35 mil på den tungt belastade AP-7:an. Av erfarenhet vet vi att det kan vara mycket trångt och hetsigt runt Barcelona, vilket det var också, men i övrigt var resan lugn och behaglig.
Vid lunchtid checkade vi in på campingen och efter ankommaren, som bestod av den franska nationaldrycken Pastis, var det ut med allt igen, möbler, cyklar, PRO-trappa och så vidare, allt som vi stuvade in för ett par dagar sedan.

PRO-trappan, byggd av en snickare till en snickare

Vi har genom åren fått till en bra och smidig rutin på allt som skall göras vid en förflyttning och allt går numera i en slentrianmässig ordning. Man kan i korthet säga att Helena tar hand om det som är invändigt och jag sköter det som är på utsidan. Det blir ett litet motionspass, före och efter varje förflyttning, vilket är lite av campinglivets tjusning. Man tillåter inte att låta kroppen faller i koma, för det finns alltid något att göra och att röra på sej är bästa receptet för oss blonderade.
Dom första dagarna i Roses var vädret helt okey, men redan på den tredje dagen fick regnguden Frej ett spel och med vidöppna kranar under ett par dygn, såg omgivningen mer ut som insjö än som en campingplats. Även cykelvägen till ”Lilla Venedig”, Empuriabrava, var delvis försvunnen under vattenytan.

Tyvärr fanns det ingen färja här, så det var bara att cykla

Castello d´Empuries
Några dagar efter regnovädret, cyklade vi till den medeltida och charmiga staden, Castello d´Empuries, som ligger i hjärtat av Costa Brava, (vilda kusten), cirka en mil väster om Roses och cirka fem kilometer från medelhavskusten.
Staden har en rik historia och ett mycket populärt turistmål för folk som vill uppleva, den bevarade gamla charmen från medeltiden.
Här finns många sevärdheterna som till exempel en imponerande och vacker gotisk kyrka.

Helena framför den mäktiga porten till kyrkan, Santa Maria

Längre in i den gamla stadskärnan, möts man av smala kullerstensgator och välbehållna husfasader, som stått på samma plats i hundratals år.
Det finns även ett historiskt slott och delar av en gammal stadsmur som en gång i tiden skyddade staden från sjörövare och andra icke inbjudna gäster.

Den gamla stadsmuren som höll ovälkomna på utsidan

Den gamla staden, som bildades 525 år f.Kr, var från begynnelsen en hamnstad, men på grund av landhöjningen som skett från stadens tidiga uppkomst, till dags dato, har Castello d´Empuries bara förbindelse med Medelhavet genom en liten å. Muga, som ån heter, transporterar ner överskottsvattnet från bergen och stadens gamla bro över Muga, Pont Vell från 1200-talet, har fem valvbågar varav minst tre står på torra land i dag.

Ån Muga och den gamla bron, Pont Vell från 1200-talet

Vid ett tillfälle när vi skulle vända tillbaka från den medeltida byn, fick Helena punktering. Vi var cirka en mil från husbilen, utan verktyg, utan reservslang och så vidare, det var bara att rikta in sej på en lång promenad. Den enda glädjen vi kunde hitta just då, var att ”vi hade i alla fall tur med vädret”.
Eftersom Helena tycker om att promenera och jag skyllde på artros i högerfoten, fick hon den stora äran att leda hem cykeln, vilket hon såg som ett motionspass.
Det var en glad och lättad Helena, som efter en dryg timmes promenad med en punkterad cykel, beställde in en flaska rött, på en bar strax intill camping Salata.
Vi hade innan punkteringen, observerat en mysig uteservering i Castello d´Empuries, där personalen bar ut den ena läckra maträtten efter den andra. Eftersom vi precis lämnat ett annat matställe, bestämde vi oss för att besöka den mysiga uteserveringen, Taverna de les cols, innan vi lämnar Roses, för denna gång.
Redan nästa dag, när punkteringen var lagad, var det dags för återbesöket och den lunchen vi fick, levde verkligen upp det vi föreställt oss.

Den mysiga Taverna de les cols, i Castello d’Empuries

Det blev ytterligare något besök i den medeltida staden och nästa gång vi är i Roses, så är vi övertygade om att det blir fler cykelturer till Castello d´Empuries.

Efter knappt två veckor i Roses var det dags att vända rakt norrut.
Det vi lämnade bakom oss från tiden i Roses, är en minnesbank fylld med upplevelser.
Vi besökte bland annat två jättestora marknader, med massor av folk som rev och slet i allt vad stånden hade att erbjuda. Det blev både många och långa cykelturer till bland annat Empuriabrava och Castello d´Empuries på den västra sidan av Rosesbukten och vi promenerade på en helt underbar gångväg nedanför 1500-tals slottet Castell de la Trinitat, som ligger bakom hamnen på Roses östra sida.

Den vackra gångvägen nedanför Castell de la Trinitat

Helena njuter av utsikten från stigen runt det gamla slottet

Däremellan blev det ett antal lunchbesök på den fyra kilometer långa boulevarden, som ligger längst inne i botten på den jättestora bukten.
Vi har besökt Roses ett antal gånger genom åren och den tillhör absolut en av våra favoriter. Campingen är bra och den ligger bara ett stenkast från den vackra boulevarden, där det erbjuds god mat, goda drycker och ett vänligt bemötande. Detsamma gäller för campingens egna restaurang och den har ju fördelen att det är krypavstånd till husbilen.
Vädret under denna vistelse kan man ha synpunkter på, men det raderar vi i minnesbanken. Vi sparar bara på det som är positivt och intressant.