Se fler bilder från Spanienresan under fliken Galleri>Bilder från våra resor

Spanien 2011 

Tjörn-Medelhavskusten
Dagen före nyårsafton lämnade vi ett snörikt och kallt Tjörn med destination Spanien.
Vi fick ett ofrivilligt längre stopp redan efter första dagen i ett kallt, blåsigt och ogästvänligt Malmö.
På Malmö Camping, som var öde och dyr, fick vi tillbringa nyårshelgen pga. vattenläckage i husbilens dusch.

Solen stiger över ett bistert Malmö Camping

Att hitta en kunnig reparatör under nyårshelgen var inte lönt så vi tillbringade dagarna med promenader i Öresundsområdet, tittade på TV och lyssnade på ljudböcker.

Den svenska versionen av ”Den lille havsfruen”

När det äntligen blev vardag igen fick jag kontakt med Tommy, på Codat Husbilar, som via telefon guidade mig fram till felet.
En timme senare var reparationen avklarad och direkt släppte vi handbromsen för vidare färd mot södern.

Vid mörkrets inbrott och med cirka 40 mil bakom oss var det dags att stanna för övernattning på Camping Imbrock i Soltau, i norra Tyskland. En enslig camping lång inne i ett skogsparti som förmodligen var mycket vacker i dagsljus.

I snöväder och mörker lämnade vi campingen och vårt mål för dagen var att transportera oss så långt söderut som möjligt, för nu hade vi börjat lessna på den efterhängsna vintern.
Efter ca 65 mil på en bitvis halkig och snöig autobahn var det dags för övernattning.
I Kenzingen såg vi en campingskylt. Vi följde skyltarna och kom efter några kilometer fram till campingen som visade sig vara vinterstängd.
Man kan ju undra varför det skyltas för något som är stängt?
Vi bestämde oss ändå för att stanna så vi fricampade utanför de stängda grindarna.
Kvällen tillbringades åt att planera morgondagens tripp.
Den långa, men ofrivilliga transporttiden ner till södern och den ihållande kylan och snöandet, hade satt sig på humöret.
Vi var allmänt irriterade, men efter kvällens planerande, började vi ändå se en ljusning. Nu, om inget oförutsett inträffar, är det endast några få dagar kvar till värmen.

Dagens mål var Camp a la Ferme (campa på en bondgård) utanför Valence i Frankrike. Det lät mysigt och vi tyckte att det låg på en normal dagsturs avstånd.
Strax norr om Lyon i Frankrike, släppte det efterhängsna snötäcket som följt oss hela vägen och temperaturen steg inom en timme från -6 till +7. Nu kändes det som om värmen var på gång.
Efter ytterligare ca 10 mil söderut på motorvägen och några kilometer på leriga smala ”vägar”, var vi framme vid campingen, eller rättare sagt, en soptipp med allt från uttjänta elektroniska apparater till rostiga jordbruksredskap.
Det var den mysiga Camp la Ferme.
Snabbt därifrån och ut på A7 mot Barcelona igen.
Trippmätaren stod på drygt 65 mil när vi tog in på en av de otaliga ställplatser som finns utmed motorvägen. Inte så mysigt kanske, men väldigt enkelt.
Samtidigt som dessa rastplatser har allt från diesel till restauranter måste man vara försiktig med säkerheten. Det är ofta utmed de större vägnäten som det ohederliga gardet håller till.

Vi vaknade till regn och långt före gryningen var vi på väg söderut igen mot vår första övernattning i Spanien.
Vi lämnade Bonapartes land och de franska motorvägarna efter ca 35 mil, i riktning mot den spanska medelhavskusten.

När vi vek av från Autopista i Spanien fick vi uppleva något som vi aldrig tidigare sett.
Utmed den vältrafikerade lokalvägen stod mycket lättklädda unga damer och bjöd ut sina kroppar. Det var inte en eller två, det var säkert ett 20-tal på den två mil långa sträckan. Horor, som alltså mitt på dagen, raggade kunder på detta sätt. Kan detta vara en frukt av den ekonomiska kris som Spanien för tillfället befinner sig i?

Vid framkomsten till dagens mål, Calella och Camping Bona Vista, strax norr om Barcelona, visade det sig att campingen var terrasserad. Det var mycket brant upp till platåerna och tyvärr helt omöjligt att få upp 5-tonnaren på en sådan hylla. I stället erbjöds vi plats på den grusade parkeringen strax utanför bommen som visade sig vara en kanonplats med härlig utsikt över Medelhavet och nära till hygienutrymmen.

Vi hade nu avverkat transportsträckan från Tjörn till norra medelhavskusten. En sträcka på ca 280 mil. Resan tog sju dagar inklusive de tre dagar långa stoppet i Malmö.
Utan det oplanerade stoppet och ett behagligare väder, var planerna att ta det lite lugnare genom både Tyskland och Frankrike.

Calella
Första morgonen vid Medelhavet. Termometern stod på +17 och solen började så smått att sticka igenom det tidigare så tjocka duntäcket.

Medelhavssolen bryter igenom

Vi bestämde oss för att stanna i Calella några dagar och njuta av att vi att vi äntligen nått vårt första mål.
Hemifrån fick vi ständiga rapporter om att det fortfarande var halka och snökaos.
Campingen som visade sig vara halvt om halvt vinterstängd var mycket välskött med bra läge i utkanten av Calella.
Det var nära till sandstranden utmed Costa Brava kusten, som denna del av Medelhavet heter, och det fanns en två kilometer lång strandpromenad in till Calella centrum i anslutning till campingen.

Utsikt från den vackra strandpromenaden

Calella visade sig vara en typisk sovstad under vintern. Det mesta var igenbommat och den medelstora staden såg allmänt skräpig och smutsig ut. De stora putsade fasaderna, som förmodligen varit väldigt vackra en gång i tiden, var risiga och i trängande behov av en uppfräschning.
Vi undrade varför. Har turisterna övergivit staden för gott, var det hög arbetslöshet och brist i den kommunala kassan? Vi fann inget svar men att det var folktomt när vi var där kan bero på att det var det klämdag mellan Epifania del Senior (Trettondagen) och helgen.

Två nätter blev det hos det äldre paret som tillsammans ägt och byggt upp denna vackra camping sedan början på 60-talet.
Sista morgonen, liksom de tidigare, åkte campingvärden till Calella för att hämta färskt morgonbröd åt oss och hela vistelsen på Camping Bona Vista upplevde vi som väldigt personlig.

Benicassim
Målet för dagen, en 30-milatur utmed medelhavskusten, till Bonterra Park i Benicassim.
Efter bara någon mil ledde GPS-tanten in oss i centrum på en gammal by. Förmodligen hade hon fått en fullständig flipp för hon ledde oss längre och längre in i den gamla byns kärna.
Till slut var gränderna så trånga att vi med nöd och näppe kunde ta oss förbi balkongerna som stack ut på ömse sidor.
Nu började vi bli riktigt oroliga. Små svettdroppar gjorde sig synliga i pannan och framför oss såg vi en smal korsning med bilar som stod kors och tvärs.
Det här klarar vi aldrig, tänkte jag, nu får vi montera ner bilen i små beståndsdelar och bära ut den i säckar, för vi kom ingenstans, vi stod helt stilla.
Vi hade nu stoppat all trafik bakom oss, framför oss och från sidorna.

Bilister, fotgängare och butiksinnehavare stirrade förvånat på oss och alla började, som spanjorer gör, diskutera och gestikulera. Fler och fler nyfikna strömmade till och just när jag skulle säga, vá fan gör vi nu, dök det upp en polisbil från en gränd.
Ut klev två unga poliser, en kvinnlig och en manlig. Dom tittade på oss och så började de konferera med varandra.
Den kvinnliga polisen tog sin bil och körde vidare medans den manliga förklarade för Helena hur vi skulle göra.
Polisen fortsatte sitt arbete med att få undan bilarna runt omkring oss, för vi skulle helt enkelt vända husbilen i den lilla korsningen. Med hjälp av polisen och Helena fick jag till slut vänt ekipaget och med polisen gående framför oss, mot färdriktningen, eskorterades vi samma väg tillbaka från de trånga gränderna.
Vid infarten, där GPS-tanten ledde oss in, stod den kvinnliga polisen. Hon hade stoppat all trafik som skulle in till byn så att vi, mot trafiken, kunde komma ut.
Väl ute ur labyrinterna tackade vi de trevliga poliserna, torkade svetten ur pannan och med en onormalt hög puls drog vi vidare söderut.

Vi anlände Bonterra Park i Benicassim på eftermiddagen, temperaturen var behagliga 20 grader, solen lyste och det var nästan vindstilla.

När vi summerade dagen kom vi fram till att poliser, i alla fall de vi stötte på, är vänliga och hjälpsamma, men GPS-tanten är inte att lita på, för även hon kan ha en dålig dag. Vi avslutade denna händelserika dag med en tvårätters på campingens restaurant och några glas rött innan det var dags att säga god natt.

Benicassim är en mindre turistort knappt två mil norr om Castello de la Plana.

Infarten till Camping Bonterra Park i Benicassim

Camping Bonterra Park som ligger ca 300 metet från Medelhavet och stranden, Costa de Azahar, visade sig ha allt som en globetrotter kan önska sig.
Förutom de vanliga hygienutrymmena så fanns det en inomhuspool, spolplatta för husbilstvätt, tvättmaskiner, internet, restaurant, gym, boulebana osv.
Strandpromenaden i Benicassim måste tillhöra en av de mest välskötta vi någonsin upplevt. Även nu under lågsäsong var den pyntad med blommor, palmerna var ansade och hela den plattbelagda promenaden glänste i solen.

Den underbara strandpromenaden i Benicassim

Den var lång och handikappvänlig och den kantades med gamla vackra 1900-talshus. Under palmerna fanns välskötta soffor och stolar utplacerade vilket gav ett lugnt och behagligt intryck.
Barer och restauranter, som ibland kan vara skräniga, var hänvisade till promenadens ytterkanter.

Om strandpromenaden var imponerande så var utbudet av cykelbanor ännu bättre.
Det fanns en drygt två mil lång cykelbana, på en gammal nerlagd järnväg, som sträckte sig från Orpeca i norr, genom Benicassim, till Grau i söder.
Förutom denna led, som mest var till för promenadcykling, fanns det ett stort utbud för de mer motionsinriktade.
Det var inte svårt att förstå varför så många cyklister, i tajta färggranna cykelkläder, höll till just i detta distrikt.

Under vår vistelse gick vi varje dag en rask promenad i soluppgången.

Soluppgång (kl. 8.30) över medelhavets horisont

Vi cyklade mer eller mindre dagligen. Vi cyklade bl.a. de två milen till närmaste stora stad, Castello de la Plana, som är mest känd för sitt fotbollslag, Villareal. Dessutom besökte vi campingens fräscha gym varannan dag.
Vi gick shoppingrundor, vi besökte marknaden och vi åt gott på byns uteserveringar.

Helena provar sina muskler i campingens gym

Benicassim var för oss ett välbehövligt och längre stopp. Vi fick röra på oss, vi fick koppla av och vi fick göra just det vi kommit till Spanien för – njuta av livet.
Efter nio härliga motionsrika dagar lämnade vi Bonterra Park och Benicassim trots att där pågick en veckolång festival med allt från långbord med paella på stans gator, till tjurrusning för de unga och djärva.

Albir – Altea
Det var mulet och grått när vi drog iväg mot vårt nästa mål på denna resa. Destinationen var Altea och Camping Cap Blanc, ca 23 mil söderut efter kusten.
I stort sett var hela dagens bilfärd en resa genom en jättestor apelsinlund. Vägen, på de låglänta områdena, kantades av de orangea frukterna i det mörkgröna lövverket.
Fruktbönderna var i full färd med årets första skörd och det var aktiviteter längs den vackra vägen.

Albir och Camping Cap Blanc ligger några kilometer norr om Benidorm.
En ganska stor camping, men trång och nästan fullbelagd och pga. vår husbils storlek blev vi hänvisade till en omgjord asfalterad p-plats strax innanför inhägnaden.
Det var en mycket bra plats som vi delade med sex andra husbilar precis intill strandvägen på Playa del Albir.

Första morgonen var gråmulen och något kylig. Vi startade dagen med en rask promenad utmed den vackra Costa Blanca kusten. Efter frukost var det dags för ett besök i den gamla fiskebyn Altea, några kilometer från vår boplats. Altea, med anor från medeltiden, ligger på en kulle med den vackra kyrkan och det lilla torget på byns högsta punkt.

Kyrkan på det lilla torget i Altea

De kritvita pittoreska gamla husen slingrade sig uppför berget med smala kullerstensbelagda branta gränder som knytets samman med murar och trappor. Fasaderna var dekorerade med vackra belysningsarmaturer och blomsterprydda små balkonger.

De smala branta gränderna i den gamla fiskebyn

Vid ett par tillfällen under vår vistelse i Albir besökte vi Faro del Albir, en fyr på en klippa dryg 100 meter ovanför havsytan.
Det var en vandring på drygt fyra kilometer upp till fyren på en asfalterade men kuperade och delvis bilfri väg.

Faro del Albir, fyren som leder båtarna in till Altea

Det visade sig vara ett populärt utflyktsmål för alla. Familjer, joggare, cyklister mm. kantade den vackra vägen som hade en vidunderlig utsikt över Medelhavet, kustremsan med den långa sandstranden, småbåtshamnen och byarna Albir och Altea i bakkanten.

Väldigt många från vårt grannland Norge har tagit sin tillflykt hit till Albir både tillfälligt och permanent.
På restauranter, barer, affärer mm. där man informerade om sitt utbud, gavs detta ofta på norska.
Vi blev även bekanta med ett norskt par, Venke och Arvid, som vi hade några trevliga stunder tillsammans med.
Det var i Albir som vi fick upp ögonen för tapas och vid fler tillfällen valde vi just detta på menyn. Vi åt t.o.m. tapas på en norsk strandbar men framför allt åt vi en fantastiskt god ”damped torsk” på en helnorsk restaurant, med norsk personal, några kvarter från stranden.

Elektroniken kan ibland ställa till med de mest konstiga spratt.
En dag när Helena larmade husbilen ramlade sändaren isär och när hon återställde den lilla dosan fastnade den i det läge som signalerar att larmet skall aktiveras.
Larmet gick inte att stänga av. Det tjöt och skrek och hur vi än gjorde så fortsatte oljudet. Våra grannar började närma sig och vi kände stressen komma smygande.
Efter en stund tog vi fram reservdosan och med den kunde vi larma av, men bara för en kort sekund, sedan satte oljudet igång igen.

Helena, som nu var riktigt stressad, ringde JR-larm som installerat anläggningen.
Han förklarade att vi måste plocka ur batteriet ur den defekta sändaren för när vi larmar av med reservsändaren så vill den defekta sätta på det igen, ganska logiskt men vem är logisk i stressens hetta.
Elektroniken kan vara besvärlig ibland och efter denna händelse drar vi oss för att använda larmet.

Det finns för och nackdelar med allt. Fredag och lördagsnätterna upplevde vi som lite stökiga eftersom det fanns ett disco på strandvägen, strax intill campingen. Efter att musikens dunk tonats ned, vid femtiden på morgonen, var det dags för ungdomarna att lämna platsen vilket inte skedde helt ostört.

Vi stannade på Camping Cap Blanc i en vecka. Vädret var som ett typiskt svenskt vårväder. Det var solsken, värme, kraftig blåst och regn om vartannat och väderprognoserna stämde lika dåligt som hemma, innan sommaren fått sitt fäste. Det är det vi kallar aprilväder.

Kvällen före avfärd tillbringade vi med våra nyfunna norska vänner i deras husbil. De bjöd på en jättegod Irisch och innan det var dags att ta adjö bytte vi telefonnummer och mejladresser.

Bolnuevo – Porto de Mazarron
Målet för dagen var La Marina ca sju mil söderut. När vi stannat för att checka in och kolla ut en bra plats fick vi en känsla – här vill vi inte vara.
Efter en kort diskussion bestämde vi oss för att åka vidare och det nya målet blev Camping Playa de Mazarron i Bolnuevo, strax söder om Cartagena.
Vädret var kallt, grått och blåsigt med hotfulla regnmoln utöver Costa Blanca kusten, men vi kände direkt att detta var rätt så vi checkade in och fann en bra plats.
Vi stötte direkt ihop med värmlänningarna, Conny och Siv, som vi träffat i Tällberg förra midsommaren och efter att vi ställt i ordning ekipaget bjöds vi på kaffe och hembakat i deras husbil.

I vanlig ordning började vi med att reka närområdet och vi såg direkt att det fanns bra möjligheter för både cykling och vandring. I den lilla byn, Bolnuevo, var det mesta öppet och det var inte långt till Puerto de Mazarron som är en betydligt större stad.

Förutom det värmländska paret, bodde det en hel del svenskar på campingen som gav oss tips om både det ena och det andra.

En dag guidade Conny och Siv oss på en härlig vandringsled som de kände till. Vi cyklade först några kilometer till utgångspunkten innan vi tog oss an denna mycket vackra bergsstig, som svenskarna kallar ”Lavendeldalen”.
I början på leden passerade vi färgstarka berglager i olika brunröda nyanser och ett på ett ställe var faktiskt berget helt blått.

Lavendeldalen med palmer och utsikt över Medelhavet

 
Ett blått berg mitt bland de i övrigt brunröda nyanserna

Det var en fantastisk vandring i den lätt kuperade terrängen med en enorm utsikt över det smaragdgröna Medelhavet och med olika växter i begynnelsen till blom.

På kvällen gick vi tillsammans till Marias restaurant strax utanför campingen. En stämningsfull liten mysig restaurant med god mat. Att det dessutom endast kostade åtta euro per person för en trerätters med vin, gjorde ju inte saken sämre.

En morgon vaknade vi till regnet som vi faktiskt väntat på, vi fick nämligen för oss att efter regn kommer sol och det var just det vi längtade efter.
Vädret blev något bättre och vi bestämde oss för att ta en längre tur med cyklarna. Det var molnigt, vindstilla och ca 14 grader när vi gav oss iväg på den kuperade och steniga kustleden till Percheles ca en mil söderut.

Ett kuperat vackert landskap, opassande för cykling

Det var en fascinerande och mycket svår led i det karga och bergiga landskapet. Stigen var bitvis så kuperad att vi fick bära cyklarna.

Efter ca två timmar nådde vi den lilla spanska byn, som bestod av ett 30-tal hus, barer, restauranter och en liten handelsbod,
Trötta och hungriga gick vi in på en av de fyra restauranterna.
Kyparen som inte kunde något annat språk än spanska redogjorde, i ett mycket snabbt tempo, för ett par olika menyer som dagens lunch hade att bjuda på.
Vi begrep ingenting, inte ens Helena som normalt sett brukar kunna förstå helheten i en främmande konversation.
Kyparen smattrade på med sin spanska och till slut nickade vi jakande på allt han sa, det fick bli som det blir.
Först kom det in en flaska rödvin, bröd och bubbelvatten. Sedan kom han med en härlig sallad och därefter fick vi en mycket smaklig paella.
När vi ätit upp detta dukades det fram svärdfisk med pommes och nu började vi verkligen fundera på vad vi beställt.
Kyparen började plocka bort rester, tallrikar och bestick för nu var det dags för glass och kaffe och till det bjöds det på två sorters likör.
Helena började oroligt räkna vår medhavda kassa innan hon begärde in notan.
Hon lyfte, något fundersamt, blicken mot kyparen när han på bordsduken skrev vad kalaset kostade.
Helena tittade frågande på kyparen och gjorde en cirkelformad rörelse, med handen, över hela bordet – kyparen nickade. Hela denna måltid kostade endast 20 euro.
Mätta och något påverkade av måltidsdryckerna släpade vi oss över de steniga kuperade bergen hem till campingen igen.

På kvällen lyssnade vi på webbradion. I den pågående handbollsturneringen förlorade Sverige mot Frankrike och senare på kvällen såg vi, på spansk TV, Danmark besegra Spanien och därmed bli klara för VM-final.

Helger och marknad hör ihop. Denna helg var det först i Mazarron, ca sju kilometers cykling från campingen, och dagen efter i Puerto de Mazarron några kilometer bort.
I Mazarron var det en liten trevlig marknad med mer inriktning på den inhemska befolkningen, än mot turisterna.
Vi hittade en elektrisk stekpanna som bara var ett måste enligt hustrun. Efter att jag mutats med en stor konjak blev det affär.
På eftermiddagen bjöd vi Conny och Siv, som skulle vidare söderut, på hemmagjord sangria i solskenet och värmen utanför vår husbil. Ett avsked i all enkelhet med byte av telefonnummer adresser osv. innan det var dags för de sedvanliga avskedskramarna.

Marknaden i Puerto de Mazarron var jättestor med allt från synålar till meterbreda paellapannor.
Helena köpte färska grönsaker och trosor och jag fick med mig ett par mysbyxor, en t-shirt och ett par tofflor.
Efter vårt fyndande åkte vi ner till hamnen som för dagen lystes upp med en sol utan slöjor.
Restauranterna och barerna trängdes på den plattbelagda och mycket vackra strandpromenaden som kantades av palmer.
Det var mycket folk i rörelse, för det första var det söndag och för det andra var det en mycket varm och härlig dag.
Kvällen ägnades åt handbolls-VM på spansk TV. Att höra en spansk kommentator är en upplevelse i sig. Jag är imponerad av den hastighet (ord per sekund) som de pratar med.
Hur som helst, fick vi se Sverige förlora bronsmatchen mot Spanien och ett starkt Danmark som stöp i förlängningen av guldmatchen mot Frankrike.

Vi var nu inne i februari och våren började närma sig.
Det var inte bara vädret som kännetecknade det, det märktes även på folket som så smått började krypa ur sina hålor. Det fejades och putsades på gator och torg och på stranden var de stora maskinerna igång med förberedelser inför badsäsongen.

Helena njuter av, den för oss, tidiga vårsolen

Det mest fascinerande var att se killen som klättrade upp i de höga dadelpalmerna för att ansa lövverket i kronan.
Han jobbade på 8-10 meters höjd med bara en lina runt magen och några dobbar i skorna samt ett verktyg för att hugga ner de grova grenarna.

Fascinerande syn att se killen jobba på 8-10 meter höjd

På vår sista dag i Bolnuevo cyklade vi norrut, utmed kusten, till en liten by som heter Isla Plana. Byn ligger ca 15 kilometer från campingen och vägen dit var vacker men det var också en del trafikerade avsnitt med bilar tätt inpå oss.
På hemvägen fick vi beskåda hur en fårfarmare med sina hundar och visslingar styrde sina djur in på en liten trång betesmark mitt i bebyggelsen.
Det var ingen liten besättning – uppskattningsvis var det minst 200 får som lydigt lydde farmarens och hundarnas kommandon.

Efter nio dagar på Camping Playa de Mazarron i Bolnuevo var det dags för en förflyttning igen. Det var nio härliga motionsrika dagar i en underbar miljö och med mestadels bra väder.

Fuengirola
Dagens 40-milatripp gick till Fuengirola som ligger mellan Malaga och Marbella. Det var bitvis en mycket vacker resa på bergiga kurviga vägar genom turistorter som Nerja, Malaga, Torremolinos osv.
På vissa sträckningar hade vi det turkosfärgade Medelhavet på vår vänstra sida, fruktodlingar på ömse sidor och Sierra Nevadas snöklädda berg på vägens högra sida.
Dessa vackra synintryck stördes tyvärr av milslånga, delvis sammanhängande, odlingarna som var inklädda i plast på manshöga stålställningar. Det var ingen vacker syn men förmodligen ett måste för grönsaksbönder.

Fuengirola är en typisk semesterstad som byggts upp under den stora turistboomen på 60-talet. Husen är höga med uteserveringar i bottenplan, strandgata med palmer längs en bred trottoar och playan med strandbarer, uthyrning av solstolar, parasoller osv.

Vi började som tidigare med en promenad den första morgonen för att reka närområdet. Det var då vi upptäckte att man på Fuengirola Campingen klätt en hel slänt med stora paraboler.
Campingen hade inte WIFI utan man hade valt att dra sladdar från parabolerna till de som ville ha internetanslutning. Vid närmare betraktelse, såg vi i det tunna lövverket, att det hängde sladdar kors och tvärs i trädkronorna. Det gick en sladd från varje parabol, minst ett trettiotal, till ett antal uppsamlingsställen där den som ville kunde koppla upp sig för några få Euro.

Minst 75 % av campingens gäster var från Finland. Det fanns några svenska och norska ekipage också så campingen var kändes väldigt nordisk.
Vi träffade ett finskt par som övervintrar på denna camping år efter år. Paret hade god kännedom om det mesta här och de visade de oss en ”smygväg” till ett köpcentra på den sida av motorvägen, där campingen ligger.
Hela Fuengirola är nämligen delad av en motorväg med den modernare delen som t.ex. köpcentrum på ena sidan och höghusen, beachen, strandpromenaden och barerna på den andra.

I köpcentret hittade vi, efter många dagars letande, en biltillbehörsaffär som sålde bilvax. Vax är tydligen ingen bästsäljare i detta land för alla som vi tidigare frågat har bara skakat på huvudet.
På campingen fanns inga förbud mot biltvätt och efter lång väntan fick jag nu äntligen chansen att börja fräscha upp lacken som fortfarande hade saltbeläggning kvar sedan nerresan. Jag började med att tvätta bakpartiet, därefter polish och till slut det skyddande vaxet – å´ jäklar vá fint det blev. Finnarna, det fanns ju gott om dem här, tittade förvånat på mig när jag höll på med detta ansträngande arbete.
Vi frågade ett finskt par var man gör här i Fuengirola. Här finns inte direkt något att se på och det finns inga cykelvägar eller andra möjligheter till aktiviteter.

Det finska paret svarade på sin härliga finsklanssvenska dialekt – ingenting, det finns absolut ingenting att göra – och det är så vi vill ha det.

Vi besökte gästhamnen och trodde för ett ögonblick att vi hamnat på en engelsk koloni. Barer, affärer, skyltning mm. var helt i engelsk stil, och alla talade till varandra på engelska.
Fuengirola är ändå, om man får tro Wikipedia, i första hand spanjorernas semesterort.
Vi gjorde även ett besök på den gamla moriska borgen, med anor från 900-talet, som ligger strax intill stranden och efter det var utbudet på synintryck slut.

Borgen i Fuengirola med anor från 900-talet

En dag när Helena skulle steka kyckling på vår nyinköpta elektriska stekpanna blev jag orolig för att säkringen, som fanns i elanslutningen, inte skulle räcka till. Normalt sett, med 5 amp säkring, kan man klara en belastning på ca 1100 W och stekpannan är på 1500 W.
Jag ryckte ur sladden ur husbilen, satte den i stekpannan och fortsatte därefter med bilvården.
I husbilen finns en display som talar om när 220 voltsströmmen är bruten och efter några minuter, med tankarna på annat håll, råkade jag se att det varnades för strömavbrott.
Jag sa till Helena att stänga av stekpannan och eftersom säkringsskåpet var låst gick Helena till receptionen för att be om hjälp.

Det kom snart en man till undsättning, han tittade i skåpet, lyfte på axlarna och med handflatorna vända mot mig sa han, it’s okey, på sin knaggliga engelska.
Men displayen varnar ju försökte jag förklara med kroppsspråket.
Då gick den vänlige mannen fram och visade att det inte fanns någon inkopplad sladd i husbilens anslutning – den satt ju i stekpannan.
Snacka om hjärnsläpp, men Helena och servicemannen fick sig i alla fall ett gott skratt.

Trots att Fuengirola enbart riktar sig till sol- och badtörstiga sommargäster, vilket inte riktigt är vår grej, var det fyra dagars skön avkoppling med behövlig husbilsvård.

Ronda
Efter några felnavigeringar, i de spanska vägbyggena, hittade vi vägen upp till dagens mål, Ronda, ca sex mil i nordvästlig riktning från Marbella.
Redan efter några kilometer från kusten började stigningarna, på den mycket vackra men krokiga vägen, upp till de Andalusiska bergen.

En vidunderlig utsikt i de Andalusiska bergen

På vissa sträckningar såg vi Medelhavet långt, långt bort i fjärran samtidigt som vi hade de snöklädda bergstopparna inom synfältet och däremellan små kritvita bergsbyar i dalgångarna.
Vägens högsta punkt, enligt GPS-en, var 1 150 meter över havet.

Ronda balanserar på kanten av en lodrät klippa som delas av en 100 meter bråddjup klyfta. Hela omgivningen är en vidsträckt böljande platå, ca 750 meter över havet, som omgärdas av höga och delvis snöklädda berg.

Vi checkade in på Camping El Sur som visade sig vara en mycket välskött och vacker camping men som nu under lågsäsong var ganska tom. Det kom ytterligare några ekipage senare på kvällen men det fanns ändå många tomma platser.
Nätterna var kalla här uppe i bergen, det var till och med rimfrost i gräset vissa morgnar.
Men så fort solen stigit över bergskammen så värmdes hela omgivningen upp och termometern steg under några få morgontimmar till 16 – 20 grader.

Camping El Sur ligger på en höjd tre kilometer från Ronda och utan att ta ett enda tramptag på cykeln, rullade vi ända ner till den gamla kulturhistoriska byns port.
Innanför den kvarvarande muren promenerade vi i smala kullerstensbelagda gränder upp till kyrkan St Maria La Mayor.
Vi fortsatte vår färd till El Tajo, den 100 meter bråddjupa klyftan som delar staden i två delar.
Det finns tre broar över stupet, den äldsta Puente Viejo, är från 1500-talet och den senast byggda, Puente Nuevo, har sitt ursprung från 1700-talet.
Den 100 meter höga Puente Nuevo, är Rondas största turistattraktion med ca 75 000 besökare per dag.

Puente Nuevo har sammanfogat staden sedan 1700-talet

Trots lågsäsongen var det många turister som besökte den skräckinjagande skrevan och det vackra vädret gjorde att folk tog en paus på någon uteservering med den hissnande utsikten.
Vid ett av våra vätskestopp träffade vi två svenska par som vi kom i samspråk med. Det visade sig att paren, som hade hus i Nerja, var från Skärhamn och Höviksnäs på Tjörn och att vi hade gemensamma bekanta. Världen är liten.
Vi gjorde även ett besök på Plaza de Toros som är världens största tjurfäktningsarena. Den gamla arenan invigdes 1785 och är fortfarande, trots omvärldens protester, i bruk.

Tjurfäktningsarenan i Ronda är världens största

Ronda är tjurfäktningens Mecka och det påstås att det var här tjurfäktningen startat någon gång under 1500-talet.

Att med cykel, eller rulla, ner till Ronda var lätt. Att komma tillbaka till campingen, efter flera timmars promenerande i byn och efter en god lunch med tillhörande dryck, var desto svårare. Tre kilometer i starkt motlut tar även på en någotsånär vältränad kropp.

De kalla nätterna gjorde att vår första gasolflaska tog slut och för att kunna behålla nattvärmen i husbilen måste vi få tag i en ny.
Campingvärden förklarade för Helena att det, i stort sett, var administrativt omöjligt att köpa en gasolflaska i Spanien om man inte hade ett intyg från berörd myndighet. Att få ett sådant intyg var enligt honom en väldigt invecklad och tidsödande pappersexercis. Tomma flaskor fanns tydligen att köpa ”olagligt” på vissa marknader men campingvärden föreslog i stället att vi kunde byta till en plats där det fanns 10 ampers säkring, vilket skulle räcka för att värma husbilen.
Vi bytte plats och beräknade att den kvarvarande tuben kanske kunde räcka för matlagning den återstående tiden.

Det blev många cykelturer och promenader under vår vistelse i Ronda och en dag bestämde vi oss för att cykla hela vägen runt den gamla byn på klipphyllan.
Turen började med de tre kilometrarna ner till den stadsporten som ligger i den södra delen av staden.
Därefter vek vi västerut nerför en mycket brant kullerstensbelagd medeltidsväg till dalens botten.
Vi fick flera gånger stanna och vila händerna som höll ett skuvstädsliknande grepp om bromshandtagen.

Vilopaus i de branta backarna

Vi följde den vackra dalen över böljande ängar, genom olivlundar och mandelträd i blom, förbi gårdar och över broar till den norra delen av den 100 meter höga klippväggen.
Ifrån detta perspektiv kunde man verkligen se hur högt det var och hur farligt nära kanten de gamla husen låg.  Att man dessutom byggt en bro, på 1700-talet, i den lodräta 100 meter djupa ravinen är fantastiskt.
I den norra änden av dalen började klättringen upp till byn igen. Nu var det inte händerna som tog stryk. Nu var det starka ben, en portion jävlar anamma och kondition som gällde, för det var mestadels så brant att vi fick släpa våra cyklar uppför.
Den fantastiska utsikten, trötthet och den höga pulsen gjorde att vi tog många korta stopp i branten.
Väl uppe i byn tog vi ännu en gång, en promenad på den vackra plattbelagda stigen uppe på klippans kant för att beskåda den omättliga utsikten.  Långt därnere såg vi de små gårdarna, hästhagarna, olivlundarna, de rosablommande mandelträden och den lilla kullerstensbelagda vägen som vi cyklat på.
På återvägen, vid stadsporten, tog vi var sin välförtjänt öl innan det var dags att ta sig an de sista krävande kilometrarna upp till campingen.

Strax intill campingen fanns en rosafärgad vägskylt med texten, Virgen de la Cabeza. Rosa skyltar i Spanien markerar att det är någon form av sevärdhet.
Vägen dit var en knagglig grusstig på en ås några kilometer väster om Ronda och härifrån var det bra utsikt mot klipphyllan som den gamla staden klamrar sig fast på.
När vi kom fram till målet visade det sig att det var en kyrka. Själva entrén och ett annex låg på en liten klippavsats medans klocktornet och resterande delen var byggt inne i berget.

Kyrkan i berget

Tyvärr var det stängt så vi kunde bara se det hela från utsidan.

Efter en vecka med varma soliga dagar och kalla nätter blev det nu, precis som metrologerna förutspått, ett väderomslag.Det fanns ett danskt par på campingen, Lone och Erling, som själva ägde en camping, mellan Helsingör och Köpenhamn, i Danmark. Dom, liksom vi skulle vidare till Cadiz och efter ett kort resonemang, med det dåliga vädret som argument, bestämde vi oss för att lämna Ronda en dag tidigare än planerat.

Vår sista dag på Camping El Sur gick i lugnets tecken. Vi packade för morgondagens avresa och precis innan regnet kom hade vi fått in allt under tak.
Vi myste, åt gott och drack några glas av det röda till symfonin av regnets smatter. Regnet fortsatte och blev vid läggdags en naturlig insomningsinjektion.

Det vi minns allra bäst från besöket i Ronda är såklart den medeltida stadsdelen med de trånga kullerstensbelagda gränderna, den hisnande skrevan, El Tajo med den 100 meter höga 1700-talsbron Puente Nuevo och den fantastiska magpirrande utsikten från klippkanten som staden är uppbyggd på.
Det var även trevligt med ett besök på Plaza de Toros, världens största tjurfäktningsarena, oavsett vilka åsikter man har av de aktiviteter som utförs där. Spanjorerna själva försvarar sig med att tjurfäktning är en kulturhistorisk konstart.

El Puerto de Santa Maria – Cadiz
Regnet hade upphört. Vi checkade ut vid niotiden och valde, tillsammans med Lone och Erling, att ta en mindre väg mot Cadiz som enligt campingvärden var väldigt vacker.
Vägen var precis så vacker som han beskrivit. Den var smal, kurvig och kuperad med blommande ginst, korkekar som var nybarkade och en grönska som vi inte tidigare skådat i Spanien.
Vi hade läst att just denna del av Spanien är den regnigaste i hela landet, vilket är anledningen till den frodiga växtligheten.

Vi gjorde ett stopp, för shopping, på torget i Grazalema som är en av sju s.k. vita byar i de Andalusiska bergen.
De sju byarna har ett gemensamt. De är små, gatorna är trånga och från höjderna lyser de som vit marmor i solskenet.
Efter besöket i Grazalema passerade vi ytterligare några vita byar som låg fastkilade mellan de höga bergsmassiven i det dramatiska landskapet.
Vägen var mycket, mycket kuperad, kurvig och smal och vid några tillfällen fick vi stanna för att lämna företräde åt getterna som ansåg sig ha företräde.

En fantastisk vy med getter på och vid sidan om vägen

När vi lämnat bergen och kom ner på låglandet möttes vi av böljande gröna ängar, stora breda vägar och en temperaturskiftning från 5 till 17 grader.

Vi hade fortfarande inte fått tag i någon spansk gasolflaska men vid ett stopp på en bensinmack sa Erling att vi provar här.
Med armar och ben och en blandning av tyska, engelska och danska förklarade Erling för personalen att han ville lämna sin tomma gasolflaska, men att han villa ha två fulla tillbaka.
Det går inte sa en av de två damerna bakom disken.
Men Erling gav sig inte och efter en lång och livlig intern diskussion, damerna emellan, gav de med sig.
Jag fattar fortfarande inte hur det gick till men vi åkte, glada och nöjda, därifrån med en full spansk gasolflaska.

Eftersom det inte finns några campingar i Cadiz valde vi att söka upp Camping Playa Las Dunas i El Puerto de Santa Maria, som har båtförbindelse med den gamla staden.
I vanlig ordning blev det en del felnavigeringar innan vi till slut hittade campingen och precis när vi checkat in började det regna.
Campingen var långt ifrån fullbelagd så vi valde ett par fina platser på en lättillgänglig gräsplan.

Lone och Erlings snygga Knaus

Under de första dagarna var det ösregn och halv storm, men mellan skurarna gjorde vi ändå korta besök i stadens centrum där vi bl.a. kunde beskåda den mäktiga tjurfäktningsarenan från utsidan.
Vi passade även på att besöka frisören. Både jag och Helena blev mycket nöjda och förutom ett bra arbete så var det mycket billigt. Jag betalade 7 euro och Helena 15 euro, alltså tillsammans 22 euro.
Motsvarande behandling hade kostat minst det tredubbla hemma.

I tre-fyra dagar hade vädret mycket bråttom med mycket hög fuktighet i form av stora droppar i vertikalläge.
Meterhöga vågor, från Atlanten, vräkte sig in mot den udde som Cadiz ligger på och all båtförbindelse var inställd.
I stället för en härlig båttur fick vi nöja oss med en två mil lång bussresa i ett deltaområde, runt viken och ut på en milslång udde där den gamla staden ligger.
Besöket i Cadiz var inte det vi förväntat oss.
Vi började med att åka en ”guidad rundtur”, som på svenska, i en hörsnäcka, berättade om stadens mångåriga historia.
Staden grundades av Fenicier för ca 3000 år sedan anses vara Europas äldsta.
Cadiz är den västligaste av alla städer på det spanska fastlandet vilket gjort den till en mycket attraktiv och åtråvärd handelsstad genom århundraden. Det var den naturliga porten västerut för handelsmän och upptäckare. Kristoffer Columbus t.ex. startade en av sina expeditioner till Amerika just från denna plats.

Genom åren har här utkämpats många krig med stor förstörelse och många återuppbyggnader vilket innebär att det bara återstår några få små stenruiner som härrör från forntiden.

Utsikt från ett torn mot andra torn

Vi hade förväntat oss att få se en gammal stad med åtminstone någon stadsdel som påminner om dess ålderdom men så är inte fallet. Byggnaderna är höga och vackra på sitt sätt men de är som i alla andra städer som har några hundra år på nacken.

På vår vistelse i Santa Maria började jag få en halsinfektion som bara blev sämre för var dag.
Till slut var jag helt tät i luftrören. Det rosslade och pep vid varje in och utandning och en kväll blev jag så tjock i halsen att vi tvingades ta en taxi till akuten på Hospitalet.
Hela väntrummet var fullt med folk och det var som vanligt tjo och stim när det finns mer än en spanjor i ett rum.
Helena ryggade tillbaka och sa helt spontant, här blir vi sittande i natt. Men när vi väl suttit där en stund förstod vi att varje patient hade hela sin släkt med sig.

En kvinnlig läkare lyssnade på mina lungor innan jag forslades vidare in i ett annat rum. Där mottogs jag av en leende sköterska, med en jättestor kortisonspruta i högsta hugg, som hon stack hur långt som helst in i min vänstra skinka. Det gjorde jävligt ont och av någon obegriplig anledning såg både sköterskan och Helena märkbart skadeglada och roade ut.
Därefter var det dags för inandningsmasken. I ca 45 minuter pumpades jag full med en blandning av syrgas och kortison.
Efter dessa behandlingar, som tog drygt två timmar, kände jag mig som på nytt född. Jag kunde andas och oljudet från luftröret var som bortblåst.
I väntan på besked dök det upp ytterligare en sköterska som tog mig till en annan del av hospitalet. Jag skulle röntgas, innan läkaren ville skriva ut mig.
Efter att läkaren sett mina plåtar och lyssnat på mina lungor igen, lämnade vi sjukhuset med beskedet att jag hade bronkit och att det skulle medicineras bort.
Från att jag knappt kunnat ta mig in i väntrummet själv, lämnade jag sjukhuset, drygt fyra timmar senare, som en helt frisk människa. Fantastiskt.

Vi umgicks mycket med våra danska vänner, Lone och Erling. En kväll bjöds vi på en god ”mörbrad” som oxfilé heter på danska och vi fick även smaka deras hemmagjorda drink, glass med Cointreau.

Efter sex dagar på Camping Playa Las Dunas tog vi farväl till Lone och Erling som skulle stanna ytterligare några dagar.
Vi tog avskedsskålen med en 52 procentig Arnbitter, en dansk snaps som Gud borde förbjuda.

Torre del Mar
När vi lämnade Camping Playa Las Dunas i El Puerto de Santa Maria var det en vändning på vår resa. Efter drygt en och en halv månad och ca 400 mil, kom vi inte längre, Atlanten låg rakt framför oss, så vi gjorde som GPS-tanten brukar säga – gör en U-sväng om det är möjligt.
Planen för dagen var en 35 mila tripp till Torre del Mar och tillbaka till Medelhavet.
Efter bara några mil närmade vi oss sydspetsen på Spanien och på långt håll såg vi den väldiga klippan i Gibraltar.
Vi valde att passera utan besök eftersom det brukar vara krångligt med både parkering och tillträde till ”The Rock” som klippan ibland kallas.
Efter Gibraltar vänder kustvägen österut och vi passerade än en gång de kända turistorterna Marbella, Malaga, Nerja osv.

När vi närmade oss målet blev det som vanligt ett letande efter campingen.
Spanjorerna har en förmåga att visa campingskyltar från de stora vägarna in till städerna. Men när man väl är inne i kaoset med trånga rondeller, tät trafik och stressade bilförare så upphör plötsligt skyltningen och det blir ett väldigt dividerande – vi blir nästan osams – om vilken väg vi skall välja.

När vi närmade oss stranden fick Helena syn på en stor grusplan med en massa husbilar på. Dit åker vi sa hon och det visade sig vara en s.k. fricamping strax intill Medelhavet.

En fricampare i Torre del Mar

Vi är inga vana fricampare så vi frågade några andra husbilsägare om det är ok att stå här över natten.  Det brukar vara helt ok sade en van svensk spanienresenär, men man vet aldrig, för rätt som det är kan polisen få för sig att vi måste flytta på oss.
Ni får absolut inte ta ut markisen eller göra något som ser ut som om ni campar, blev vi upplysta om. Det är alltså, för det mesta, tillåtet att parkera men inte att campa.
Vi bestämde oss för att stanna några dagar för att skaffa oss erfarenhet av fricamping.
Vi såg bl.a. en dam som hade dubbel uppsättning toakassetter, en man som pinkat i en liten spann som han sedan hällde i en dagvattenbrunn på grusplanen och några andra som tömde hela toakassettens innehåll i samma brunn.
På kvällen upptäckte vi att de flesta fricampare sitter i mörker eller med stearinljus som enda ljuskälla. Detta för att spara batteriet.
En som inte behövde spara batterier var en tysk, med en jättestor husbil, som startade sitt dieselaggregat i tid och otid. Ett oljud som störde intilliggande men som gav honom både elektricitet och nattvärme.
Plötsligt kom det en stor slamsugningsbil in till den brunn där vissa tömt toan. Jag trodde att han skulle suga upp slammet i brunnen, men icke, han tömde hela sin jättetank och efter det var det fritt fram, även för oss.
För en kort sekund undrade jag vart den skiten tar vägen – men – tänkte jag, skit samma, man behöver inte veta allt.

När vi rekade i närområdet upptäckte vi att Camping Torre del Mar som vi egentligen sökte efter bara låg några hundra meter från grusplanen. Vi tittade in för att se om det fanns något ledigt men det var fullbelagt. Dessutom var det alldeles för trångt för vårt ekipage.
På Camping Torre del Mar är det många svenskar som övervintrar. Helena träffade en av dem, en f.d. kund på brf Hakefjorden, som berättade att de, plus ett tiotal andra ekipage från Sverige, övervintrat här i många år.

Torre del Mar är en liten stad med fin strandpromenad och möjlighet till shopping. Här satsar man allt på de badande turisterna och därutöver finns det inte så mycket att se och göra.

Strandpromenaden i Torre del Mar

Dagarna i Torre del Mar ägnades mestadels åt shopping och avslappning på strandpromenaden. Från strandbarerna studerade vi stadens parkförvaltning som var i full färd med att snygga till inför säsongens turistinvasion. De neonklädda arbetarna klippte buskar, sopade plattbelagda ytor, målade parksoffor osv. och för första gången i år fick vi riktiga vårkänslor när vi kände den härliga doften av nyklippt gräs.

Sista kvällen följde vi med intresse ett gäng ungdomar som fiskade med nät.
Två personer, i en liten plasteka, drog ena änden på nätet ca 100 meter rakt ut från stranden medan fem man stod i sanden och höll fast den andra. Ekan gjorde en vid båge innan den vände in mot land igen, samtidigt som strandfolket började hala in nätet. Sakta, sakta knöts det långa nätet ihop till en stor säck som blev mindre och mindre ju närmare land båten kom.

Ingen jättefångst men en rolig hobby kanske

Hela proceduren tog drygt en timma och fångsten kan man säga var minimal.

När vi vaknade efter vår sista övernattning visade displayen att bodelsbatteriet var tomt. Med normal förbrukning räcker batterierna alltså i drygt tre dygn innan de behöver laddas upp igen.

Sammanfattningsvis kan man säga att vi är dåliga på att fricampa. Det är gratis och vi har allt vi behöver i vår lilla bostad, men vi känner ändå en viss trygghet och bekvämlighet i att ligga på camping.

Att fricampa några dagar då och då kan väl vara ok. Men att göra det varje vinter i 13 år, som någon skröt om, verkar helt främmande för oss.

Fortuna
Fortuna, som är mest känd för sina varma källor och det mineralrika vattnet var målet för dagen.
Första halvan, av den 40 mil långa sträckan gick utmed Medelhavskusten, samma väg som vi åkte söderut för drygt en och en halv månad sedan.
Det var på denna sträckning som vi färdades genom gigantiska odlingar som låg under manshöga stålställningar inklädda i plast.
Det kändes som om vi åkte mil efter mil i en jättestor plastsäck.
Strax norr om Cartagena lämnad vi kustvägen och styrde i nordostlig riktning upp mot bergen.
Väl uppe på höglandsplatåerna var de förfärliga plastinklädda odlingarna borta. Vi färdades i stället genom kilometervida mandellundar som börjat ersätta de rosafärgade blommorna mot gröna löv.
Efter mandeldistriktet kom apelsin och citronfälten samt de lågväxande grönsaksodlingarna.

Vädret var helt underbart, 23 grader i skuggan, när vi anlände Fortuna. På camping La Fuente fick vi en mycket bra plats med ett eget litet hus som innehöll dusch, toalett osv.

Campingplats med eget hygienutrymme

Efter att vi plockat fram mattor, utemöbler osv. tog Helena fram den elektriska pannan och stekte några härliga köttbullar.

På kvällen började mina hostattacker igen.
Jag hade fått tillbaka min bronkit och nu var den värre än någonsin.
Vi fick tag i en läkare, som efter att ha lyssnat på min in och utandning, skrev ut ytterligare några mediciner.
Taxichauffören som körde oss de tre kilometrarna, till läkaren, ville inte ha betalt när vi kom fram, han insisterade på att vänta tills vi blev klara.
Efter läkarbesöket körde han oss till Farmacia, väntade utanför tills vi fått medicinerna och sedan tillbaka till campingen.
Hela proceduren från att ha lämnat campingen, läkarbesöket, Farmacia tills vi åter var på campingen tog drygt en timme och den vänlige chauffören ville bara ha 15 euro.
Efter en hel natts sömn, utan hostattacker, undrade vi vad det var för dundermedicin jag fått. Skit samma, nu kände jag mig ändå frisk igen.
Helena fick också en hel natts sömn vilket hon behövde för att klara den marktjänst som jag, när jag är frisk, brukar stå för. Dessutom hade hon ju sina egna uppgifter att sköta.

Det vackra vädret höll i sig och Helena passade på att bada i det 36 grader varma källvattnet. Hon tyckte att det var en helt underbar upplevelse och vid ett par tillfällen kunde även jag besöka poolen med det mineralrika vattnet.
I övrigt blev det, för min del, mestadels vila eftersom medicinerna gjorde mig både trött och orkeslös.

Poolen med det mineralrika varma vattnet

Helena ville besöka lördagsmarknaden i Fortuna för att bl.a. köpa färska grönsaker. Jag övervägde om jag skulle orka cykla de tre kilometerna in till byn men bestämde mig till slut för att följa med.

Landskapet kring Fortuna är kalt och kargt

Landskapet runt Fortuna är kuperat och kargt, nästan ökenliknande, med ett fåtal små växter som strävar i den torra gråbruna sandjorden.
Att något kan växa här är en gåta. Marken ser på vissa håll ut som en uttorkad sjöbotten med sprickor i ett spindelvävslikt mönster Men de blommor som sticker upp här och där framträder desto mer eftersom ingen annan vegetation stör dess skönhet.

Det sägs att dessa trakter är de torraste i hela Spanien samtidigt som det är det vattenrikaste.
Det regnar nästan aldrig och det mineralrika vattnet som finns kommer underifrån. Det varma hälsosamma vattnet leds i kulvertar ner till de populära spaanläggningarna som har byggts upp här.
På ett ställe såg vi folk som låg och lögade sig i en, en meter bred kulvert utan lock, alldeles intill vägen.
Det var ortsbefolkningen som tog ett hälsobad i det varma strömmande vattnet utan att betala de dyra avgifterna på de uppbyggda turistanläggningarna.

Vädret växlar snabbt ibland. Efter en kall morgon följde en kall och blåsig dag.
Gårdagens behagliga värme på 27 grader sjönk under några få timmar till 17, samtidigt som solen försvann bakom ett grått täcke.
Vår sista dag i Fortuna skulle ägnas åt bad, men det kyliga blåsiga vädret satte stopp, inte ens en delvis inbyggd pool, med 36 gradigt vatten, verkade särskilt lockande. I stället blev det ännu en promenad i det karga landskapet runt campingen.

Villargordo del Cabriel
När vi lämnade Fortuna och camping La Fuente stod termometern på sju grader och det var riktigt kallt och ruggigt ute.
Vår nästa destination var Villargordo del Cabriel och camping Kiko Park Rural. En sträcka på ca 25 mil rakt norrut.

Det var en mycket vacker väg med mandelträd i blom och små byar som klättrade uppför de branta sluttningarna.
I ett flertal av de byar vi passerade fanns det rester från en gammal borg, en kyrka och ett runt kapell med blått kupoltak.
På de stora fälten, mellan byarna, var det vindruveodlingarna som dominerade. I mil efter mil passerade vi de nedklippta vinstockarna som stack upp som små förkolnade grova grenar ur det mörkröda jordlagret.
Här i Spanien odlas vindruvor oftast på platta marken och inte som i många andra länder på bergssluttningar.

Utsikt över sjön, strax intill campingen Kiko Park Rural

Kiko Park Rural är en naturcamping som ligger strax intill en vacker sjö. Receptionen och de sanitära utrymmena ligger i en stor gammal gård som på utsidan bevarat sin ålderdom men som var fullt moderniserad innanför skalet. Det fanns även ett antal charmiga rum för uthyrning i de gamla huskropparna.
Vi valde platsen för att vi ville röra på oss, vi hade nämligen läst att här fanns gott om vandrings och cykelleder i olika svårighetsgrader.
Men vi hade inte vädret med oss, det var kallt, det blåste och det regnade och allt kändes mycket olustigt på den nästan helt tomma och öde campingen.

Helena tvättade några maskiner och efter det trotsade vi vädret med en kort promenad, innan vi bestämde oss för att stanna i husbilen resten av dagen.

När vi steg upp var det endast två grader. Det regnade och den kalla kraftiga vinden höll fortfarande ett järngrepp över landskapet.
Efter frukost och dusch bestämde vi oss för att lämna platsen. Vi var inte motiverade för vare sig cykling eller promenader i det här vädret.

Narbonne
Målet var först och främst att komma ner till kusten igen för att sedan dra rakt norrut mot Frankrike.
Vi åkte än en gång genom de enorma apelsinodlingarna som vi tidigare passerat, fast då i sydlig riktning.
Apelsinbönderna hade delvis skördat sina frukter så lundarna var inte alls lika orangea som för någon dryg månad sedan.

Vi lämnade Spanien vid middagstid. På vår högra sida, vid gränsen till Frankrike, hade vi det turkosfärgade Medelhavet och på den vänstra sidan Pyrenéernas höga snöklädda berg.

Efter en lång och arbetsam dagstur i våldsam blåst, började vi leta efter en lämplig övernattningsplats. Enligt ACSI-boken skulle det finnas en i Narbonne, ca tio mil norr om den spanska gränsen, som vi bestämde oss för att uppsöka och precis före stängningsdags fick vi checkat in.
Trötta och hungriga efter ca 70 mil, checkade vi in på Camping La Nautique och efter en välkommen middag var det dags att krypa till kojs.
Att somna efter en så pass lång etapp är inga problem och att dessutom bli kan vaggad till sömns, av den kraftiga vinden, var en härlig känsla.

Six Fours les Plages
Fortfarande kallt och blåsigt. Dagar som denna, när man knappt vågar gå ut, är lika bra att använda till förflyttning.
Helena hade, på datorn, hittat ännu en camping i Frankrike som hade vinteröppet. Camping des Playes i Six Fours les Plages låg på en dagsturs avstånd utmed den rutt som vi planerat att åka.

Vägen till Camping des Playes var ganska intetsägande. Vi körde mesta delen av de ca 40 milen på dyra, men snabba, betalvägar.
Betalstationer är irriterande, de är många och det finns inget enhetligt system. Ibland betalar man i förskott och ibland i efterskott. På vissa stationer betalar man med kort och på andra med kontanter och har man tur så kan man hitta en bemannad station. Detta kan bli något förvirrande och det finns som regel ingen som kan svara på frågor.

Något som är iögonfallande i Frankrike är alla de zigenarläger som finns i skogsdungar, på övergivna byggnadstomter, på stora parkeringsplatser osv. Om man får tro på rykten så är det zigenarnas invasion som bidragit till att de flesta campingar har vinterstängt här i landet.

Six Fours les Plages är en liten badort i Golfe du Lion-bukten några mil öster om Marseille. Vi hittade en bra plats på Camping Six Fours med gångavstånd till byn och den härliga sandstranden.
Det var en sliten terrasserade camping under upprustning inför sommaren.
Det blev endast ett fåtal timmars besök i byn. Dels för att jag fortfarande hade känning av den efterhängsna bronkiten och dels för det olustiga vädret.

Utsikt från strandpromenaden i Six Fours les Plages

Efter någon dag övergick blåsten till regn och hela campingen blev mycket lerig och slabbig.
Efter bara några timmars regnande hade campingen fått en konsistens som liknade färsk koskit och med tre övernattningar lämnade vi platsen som inte riktigt nådde upp till den servicenivå som vi hade förväntat oss.

Ponte Teresa
Vi lämnade Six Fours i gryningen och planen var att ta oss till Camping Ponte Teresa vid Luganosjön i norra Italien. En dagsetapp på ca 65 mil.

De första 20 milen, upp till Genoa i Italien, var fantastiskt vacker. Den breda kuperade och kurviga motorvägen var byggd på utsidan av bergssluttningarna ner mot Medelhavet.
Vi passerade Cannes, Monaco, Nice och allt vad de ”glassiga” platserna heter på den franska Rivieran.
Sluttningarna var bitvis så branta att vi vid några tillfällen passerade takterrasserna på höghusen som låg i jämnhöjd bara några tiotal meter från vägen.
På vissa sträckningar var bergssidorna helt täckta med de intensivt skarpt citrongula blomklasarna från Mimosaträden som förutom synintrycken även levererade härliga dofter.

Mimosaträden var ett färggrant inslag utmed motorvägen

Det var en helt underbar vägsträckning med utsikt över städer och gästhamnar, långt, långt nedanför vägen och de höga snöklädda bergen på den motsatta sidan.

Vid tog avsked till Frankrike och strax innan Genoa i Italien lämnade vi även Medelhavet för denna gång.
Efter några få mil rakt norrut, mot dagens mål, ändrades både landskap och temperatur.
Solen försvann bakom tunga moln och temperaturen sjönk från 14 till 8 grader. Landskapet blev platt som en pannkaka med plöjda brungråa åkrar och slitna förfallna gårdar.
När vi kom lite längre norrut så började landskapet mer likna den svenska med grässlänter som dött av vinterkylan, skogsdungar med barrträd och med lövträd som delvis behållit sina vissna fjolårslöv.  Bergen började se ut som berg skall göra, gråa och kala med grön vegetation i klippskrevorna.

Vid framkomsten till Ponte Teresa visade det sig att campingen endast hade tre amperer i sina strömuttag, vilket inte är tillräckligt för värmesystemet. I stället tvingades vi värma med gasol som vi ju inte hade så gott om.
Det är svårt med gasol. Varje land har sin typ av flaska med kopplingar som inte passar det svenska systemen. I vår spanska flaska, som vi hade köpt en adepter till, fanns det endast några få kilon kvar. Vi hade även en skvätt kvar i en svensk flaska men i övrigt var vi helt beroende av elkraft.

På vår korta vistelse med bara en övernattning, tycktes Ponte Teresa vara en mysig liten by med strandpromenad, hotell och barer bara några meter från campingen.
Före sängdags promenerade vi utmed den spegelblanka och upplysta sjökanten in till byn där vi fann en restaurant med god mat i en mysig källarmiljö.

Waidring
På morgonen, före avfärd, tog den spanska gasolflaskan slut och nu var det bara en skvätt av den svenska kvar att hushålla med.

Bara någon kilometer från campingen passerade vi gränsen till Schweiz och i och med gränsövergången var det äntligen slut på de dyra och irriterande betalstationerna.
I Spanien och Frankrike är det billigt att äta och dricka men det betalar vi tillbaka, med råge, på de dyra avgiftsbelagda vägarna. Det kostar i snitt en och en halv Euro per mil, eller ungefär lika mycket som dieselkostnaden är per mil.

Schweiz är ett fantastiskt land med höga berg och dalgångar, fäbodvallar och små byar som klamrar sig fast på sluttningarna.

En rastplats på den fantastisk vackra alpvägen

Vägen vi körde gick bl.a. över det kända, i alla fall för oss, St Bernhards passet på ca 1 600 meters höjd.

Arkitekturen är speciell och annorlunda. Enfamiljshusen är helt fyrkantiga med fyra fönster i två våningar, rakt ovanför varandra, och en dörr i mitten ungefär som en speltärning med nummer fem vänd mot synfältet.
Fäbodvallarna är snarlika de som finns i Norrland. Skillnaden är att i Schweiz är de byggda i sten och inte i trä.
Kyrkor finns det gott om, de är ofta höga och smala och ligger väldigt, väldigt tätt.
De är smala med det höga spetsiga torn som liknar en jättestor nyvässad blyertspenna som sticker upp i ett pennställ full med trubbiga färgkritor.

Efter ca tre timmar var det dags att lämna Schweiz och åka in i lilleputtlandet Lichtenstein och en halvtimme senare, inne i en milslång tunnel, passerade vi gränsen till österrikiska Tyrolen.

De vackra vägarna på utsidan bergen i bl.a. Frankrike är inte lika vanliga i Österrike. Här byggs tunnlar i stället vilket medför att det blir rakare och mindre kuperat, men man missar samtidigt mycket av den vackra utsikten.
I slutet av dagens resa passerade vi ett antal skidanläggningar med fullbelagda parkeringsplatser.
Det var full aktivitet på liftsystemen och utförsåkarna, med den moderiktiga färgsprakande utrustningen, såg ut att njuta av livet i det vackra soliga vädret.

Liften upp till Steinplatte i Waidring

Det var kallt men väldigt soligt när vi anlände Camping Steinplatte i Waidring som ligger precis mitt emellan Kitzbühl och Salzburg i de österrikiska Alperna.

Efter iordningställandet, som enbart bestod av att koppla in elen, besökte vi campingens restaurant som visade sig vara riktig bra och mycket populär. Vi tog in varsin Wienerschnitzel, ett måste i Österrike, och en flaska rött innan det var dags för vila.

Waidring ligger på ca 800 meters höjd och våren var i sin begynnelse vid vårt besök.
Byn och andra skuggiga partier var fortfarande snötäckta och nattemperaturen pendlade mellan 5-10 minusgrader.
Vid så låga temperaturer räcker inte elen för att kunna hålla en normal innetemperatur, man måste tillföra gasol till värmepannan.
Den skvätten gasol som vi hade kvar var ju avsedd för matlagning, kaffekokning osv. hela vägen hem.

Nätterna och framför allt mornarna var kalla. Vi vaknade varje dag med en inomhustemperatur på 14 -17 grader. Det var inga problem så länge man låg under täcket, det var till och med skönt att sova i den temperaturen, men vid uppstigandet var det mycket kläder som gällde.
Solen gick upp tidigt och efter bara någon timme var det åter varmt och skönt i husbilen. På dagarna blev hela campingen som lervälling pga. dagsmejan men med mattor som underlag var det ändå möjligt att sitta på utsidan och fika i den härliga vårvärmen.

Den lilla alpbyn var helt anpassad efter turisternas behov och de flesta husen hade någon form av Gasthaus. Det fanns ett stort sporthotell, mysiga restauranter, matbutiker, sportaffärer, längdskidspår, liftanläggning osv. och allt låg inom gångavstånd från campingen.
Vintersporter är dominerande men byn satsade även på sommarturismen med välskyltade vandringsleder i olika längder och svårighetsgrader.
Den längsta och svåraste var ca tre mil lång i kraftigt kuperad terräng och den beräknade vandringstiden var fem och en halv timme enligt skyltningen.

De flesta lederna var snötäckta och oframkomliga men de som låg på solsidan av bergen var i stort sett helt snöfria.
Vid ett tillfälle valde vi att ta en av de lättare lederna, en nästan snöfri järnvägsvall på solsidan av de höga bergen.
Den fem kilometer långa grusade stigen slutade i Strub, en liten bergsby med några få gårdar och en mysig restaurant.

Den gamla järnvägsvallen som gick till grannbyn Strub

Vi var inte ensamma om att ägna dagen åt en härlig solskenspromenad och alla, liksom vi, valde att ta en välbehövlig paus på restauranten.

Gulaschsoppa, snaps och öl, det är Österrike

Jag skulle bara ha en öl, men innan vi promenerade tillbaka till campingen hade jag fått i mig en riktig österrikisk nationalrätt, Gulaschsoppa, snaps och öl. Helena nöjde sig med en öl och en fräsch sallad.

Helena fick ofta promenera utan mig i det vackra landskapet, jag hade lite svårt att hänga med pga. den efterhängsna bronkiten.
Vid ett tillfälle följde hon en snörik, men upptrampad, stig till ett litet kapellet som låg på en bergsluttning någon kilometer in i skogen.
Vår gode vän Lasse hade, efter en längre tids sjukdom, avlidit under vår vinterresa.
Vi insåg snart att tiden var för knapp för att hinna hem till begravningen så vi beslöt att använda det lilla kapellet, som stod öppet, till vår sorgeplats.

Det lilla ödsliga kapellet i skogen

Under samma tid som begravningen pågick i Mölndal satt vi i det lilla alpkapellet, tände ett ljus och tänkte på Lasse, som varit en av våra bästa vänner genom åren och som vi haft så mycket trevligt tillsammans med.
På eftermiddagen satt vi tysta och nedstämda, med försjunkna huvuden utanför husbilen och lyssnade på Webbradion när Helena Ekholm tog guld i skidskytte VM.
Kvällen var bokad på Restaurant Post inne i byn. Vi åt varsin Wienerschnitzel som var mycket god, men själva miljön i restauranten hade en hel del över att önska – eller var det helt enkelt så att vår nedstämdhet gjorde att allt kändes tomt.

Alperna – Tjörn
Efter fem soliga dagar lämnade vi Waidring och Alperna för denna gång.
Vi trodde inte att det skulle vara någon trafik en tidig lördagsmorgon så vi checkade ut redan i gryningen. Men ack så fel vi hade.
Samtliga, tror jag, boende i Holland och Belgien hade tydligen vistats denna vecka i Alperna och nu var det dags för dem att åka hem och alla verkade ha mycket bråttom. Minst nio av tio bilar som körde om oss på de smala kuperade alpvägarna hade nederländska skyltar.
Vårt mål var att köra så långt norrut som möjligt och efter ca 80 mil tog vi in på Camping Aller-Leine-Tal i Engehausen strax norr om Hannover.
Camping Aller-Leine-Tal är en typisk övernattningsplats som är lättillgänglig, bara några hundra meter från Autobahn.
Säga vad man vill om Autobahn. Den är tråkig men det flyter på bra trots den hårda trafiken och det kostar inget att åka där.
Efter en behaglig natt med plusgrader utanför och lagom värme inne var det dags för nästa etapp. Vårt mål för dagen var, en kortare sträcka på 25 mil, till den populära ställplatsen i Heiligenhafen.
Heiligenhafen, i norra Tyskland är en liten trevlig by med en mysig fiskehamn och härliga restauranter. Byn är mest känd som samlingspunkt för husbilsresenärer, som skall söder- eller norrut och den ligger bara några mil från färjeläget i Puttgarden som knyter samman Danmark och Tyskland

Vi gjorde ett besök i den lilla hamnen där fiskarna bjöd ut sin nyfångade och rensade fångst direkt på kajkanten.

Fiskarna säljer sina färska varor direkt från båten

På kvällen åt vi en god fiskrätt på restaurant Steak- und Pfannkuchenhaus som ligger i en byggnad med anor från 1587.

Den gamla restauranten med anor från sent 1500-tal

Vi vaknade till ett regnigt och grått väder och drog tidigt iväg mot färjeläget i Puttgarden.
Frukost åt vi på den 45 minuter långa färjeresan innan vi åter var i fäderneslandet, Danmark.
Två timmar senare passerade vi Öresundsbron och vi var i Sverige igen efter ca 12 veckor i vårt rullande boende.
Helena hade gömt undan några kronor av reskassan och de skulle nödvändigtvis spenderas innan hemkomsten.
Det blev som vanligt när vi åker i Varbergstrakten, en avstickare till Gekås i Ullared och en övernattning på köpcentrets camping.

Sammanfattning
Trots ett ofrivilligt stopp med nyårsfirande på en enslig, kall och ogästvänlig camping i Malmö så konstaterar vi att den 12 veckor långa resan var helt fantastisk. Något som vi mer än gärna kan tänka oss att göra om.

Att få byta den kyla och halka, som höll Sverige i ett järngrepp, mot ett betydligare varmare klimat i Spanien var en helt underbar känsla. Att dessutom kunna, utan stress och jäkt, tillbringa några månader runt den vackra medelhavskusten innebar att det infann sig ett behagligt lugn och ett avbrott i det vardagliga livet.

En frusen husbil strax före avfärd från Tjörn

Campingarna
Campingarna i Spanien håller mestadels en mycket hög standard med bra service och hjälpsam personal. Under lågsäsong, när vi var där, kostar en övernattning i genomsnitt ca 15 Euro inklusive dusch och el, eller ungefär hälften av vad det kostar i norden.
De flesta platserna hade tillgång till internet, tvättmaskiner, dusch och färskt morgonbröd. Några campingar hade inomhuspool, gym, boulebana, restaurant och tvättplatta för husbilar.

Vägalternativ
Betalvägarna i Spanien, Italien och Frankrike är i mycket gott skick. De är dyra men man slukar mil i rask takt.

Betalvägarna är snabba men dyra

Om man vill ta det lite lugnare finns det alltid betalfria alternativ som, i alla fall under lågsäsong, fungerar bra med låg trafikfrekvens. Man får dessutom en helt annan upplevelse av landskapet, de små byarna och dess befolkning.

Betalfria vägar kan ibland vara både krokiga och smala, men väldigt, väldigt vackra

Mat och dryck
Att äta och dricka i de sydeuropeiska länderna är billigt och gott.
Affärernas enorma urval, av framför allt frukt och grönsaker, innebar att det var näst intill omöjligt att få Helena därifrån.
En god hemmalagad middag med ett gott vin kostar inte mycket mer än ett par liter diesel.
Att äta på restaurant är också billigt, vi åt t.ex. en trerätters eller tapas för mindre än 10 Euro.

Upplevelser
Det är inte lätt att rangordna alla våra upplevelser så vi tar en kortversion av de bästa i tur och ordning efter resans gång.

Benicassim
Efter en ganska strapatsfylld och kall resa genom Tyskland var det en fantastisk känsla att, för första gången på denna resa, se solen gå upp över Medelhavet.
Det blev nio härliga dagar i Benicassim som var vårt första längre stopp. Vi hade bra väder och staden uppmuntrade till motion i alla former. Vi promenerade, cyklade och gick på gym. Däremellan var det avslappning som gällde.

Helena pustar ut efter en cykeltur längs Medelhavet

Altea
Besöket i den gamla fiskebyn Altea, med de trånga kuperade gränderna, var både givande och ansträngande. Framför allt var besöket på det lilla torget, med kyrkan högst uppe på toppen av kullen, väl värt ett besök.

Det lilla torget på byns högsta punkt

Den vackra kyrkan som krona på verket

Bolnuevo
Landskapet och de färgstarka bergen runt Bolnuevo gav oss nio fantastiska och motionsrika dagar.
Det fanns alla möjligheter för både cykling och promenader och det som mest etsat sig fast i minnet är den vackra, men jobbiga, cykelturen till en liten by långt från turismens invasion.

De färgstarka bergen i trakterna kring Bolnuevo

Ronda
Medeltidsbyn Ronda i de Andalusiska bergen är ett måste för alla som har möjligheten.
Byn är mest känd för den jättelika lodräta klyftan, El Tajo och den 100 meter höga bron, Puente Nuevo, som fogat samman stadsdelarna sedan 1700-talet.
Från den höga lodräta klipphyllan, som Ronda klamrar sig fast på, har man en enorm utsikt över den djupa dalen med de böljande ängarna, mandelträden, olivlundarna och de snöklädda bergen i bakgrunden.
Vi fick sju härliga dagar med omättliga synupplevelser som för alltid etsat sig fast i minnet.

Den enorma utsikten från den gamla stadsmuren i Ronda

Fortuna
Att komma till Fortuna är som att komma till en helt annan planet. Landskapet ser vid en första anblick ut som ett månlandskap. Det är kalt och kargt och den gråbruna jordskorpan liknar en böljande efterstorm på västkusten.
Växtligheten är en bristvara i den torra sandjorden och allt ser grått och trist ut.
Hit åker man för de varma källorna. Direkt från underjorden leds det mineralrika varma vattnet till spaanläggningar och pooler som lockat turister i årtionden.
Det påstås att vattnet, som är fantastiskt skönt att bada i, även är hälsosamt och ett botemedel för diverse sjukdomar.
Efter fyra dagar med härliga bad var det dags att flytta till nästa upplevelse.

Helena tar ett hälsobad i det mineralrika varma vattnet

Waidring
Den lilla alpbyn i österrikiska Tyrolen var vårt sista längre stopp, fem dygn, innan det var dags att tänka på resans avslutning.
Waidring, som ligger mitt emellan Kitzbühl och Salzburg, är helt uppbyggd för turisterna. På vintern är det skidor som gäller, både utför och längd och på sommaren satsar man på fjällvandring.
En mysig liten by med typisk österrikisk arkitektur, med restauranter och Gasthaus och med allt annat som den kräsne kräver.

Waidring blev vårt sista längre stopp före hemresan

Tyrolen var en bra avslutning på en helt underbar resa med vår fantastiska husbil

Se fler bilder från resan i vårt galleri