Inledning
Efter tre härliga månader på den underbara medelhavskusten, med besök på ett antal platser från Barcelona i norr till Tarifa på sydspetsen, var vi nu på väg norrut igen.
Resan var planerad sedan något år bakåt i tiden och tack vare att Helena ”pensionerat” sej i förtid hade vi nu möjligheten. Eftersom ”bäst före datum” närmade sej med stormsteg, ville vi helt enkelt prova på att övervintra i Spanien, långt från iskalla vintervindar, mörker och regn.
Corona är ett ord som för oss alltid förknippats med ett ljust mexikanskt öl som man dricker väl nedkylt med en klyfta lime nedstucken i flaskans hals. Men i början på mars 2020, fick Corona en helt annan betydelse. Corona är namnet på ett virus som i ett mikroskop liknar små kronor på en krans vilket på latin heter Corona.

 Sociala medier
I slutet av februari, observerade Helena att man på Facebook och andra sociala medier börjat publicera inlägg om en okänd sjukdom som härjade i de norra delarna av Italien, ett virus som skördade många äldre människors liv. Vi reagerade inte med mer än en axelryckning, det var ju där, inte här.
Vi hade dagen innan dessa nyheter just checkat in på Eden Camping i Peniscola där vi skulle göra ett längre stopp innan vi lämnade Spanien för denna gång. Vi var på väg hemåt och planen var att följa medelhavskusten genom Frankrike till Italien och därefter till Merano i Sydtyrolen som vi oftast besöker när vi är på dessa breddgrader.
Trots rapporterna från de sociala medierna fortsatte vi att njuta av vår bekväma tillvaro med långa promenader på solvarma stränder och ljudet från Medelhavets vågskvalp som uppstår när vågorna rullar in mot land. I vetskapen om att vi snart skulle lämna värmen, för vidare färd norrut, passade vi på att njuta extra mycket av solen, värmen och den spanska våren. Det var nästan svårt att ta in, riktigt kunna förstå, att man kunde ha det så här bra, samtidigt som rapporterna hemifrån bara talade om regn, blåst och kyla.

Restriktioner
Helena, som är mediatörstigast av oss, var inte helt nöjd med allt som skrevs i media. Det var både sanningar och rena påhitt men hon började ändå ana oråd när Italien, som redan stängt sina gränser, nu införde ytterligare restriktioner genom att stänga skolor, förbjuda olika evenemang och annat som kunde medföra folksamlingar.
När vi fick veta att det var ett nytt virus som våldsam hastighet spred över hela över hela Italien och lämnade efter sej ond bråd död, började vi verkligen ta det hela på allvar.
Bara någon dag senare fick vi rapporter om att både Danmark och Norge stängt sina skolor och det ryktades att Frankrike skulle stänga sina gränser redan nästkommande dag. Tack och lov var det senare inte sant, för då hade vi varit inlåsta i Spanien.
Efter ytterligare någon dag kom beskedet att även Spanien drabbats av epidemin och efter ytterligare någon dag stängdes landet ner helt. Vi fick vistas ute men barer, restauranger och affärer, förutom mataffärer, bommades igen helt.
Från en dag till annan med flanörer som vandrade på stranden, fullsatta bord på barer och uteserveringar, trängsel i souvenirbutiker, cyklister som gled fram i solskenet och så vidare, blev det  helt folktomt. Det liknades mest en spökstad där fönster och uteserveringar täckts med jalusier, skyddsgaller, presenningar och obemannade fordon som stod still.
Allt gick nu väldigt fort, och njutningen av den spanska våren var plötsligt ”väck med pusta” som man säger i Norge.
Vår plan var att stanna i Peniscola för att vänta in ett par kompisar från Falkenberg som vi bestämt att ta följe med på hemvägen, men med alla nya uppgifter började vi oroa oss för vår hemfärd.
Vi kontaktade Falkenbergarna, som befann sej ungefär 80 mil längre söderut, var dom redan på väg norrut eftersom dom också börjat bli oroliga och vi bestämde då att träffas redan tidigt nästkommande morgon vid campingen i Peniscola för vidare planering.

 Stängda färdvägar
Vi hade ungefär 35 mil till franska gränsen och ytterligare 15 mil till Montpellier i Frankrike där vi planerade att övernatta och efter någon timmes körning mot franska gränsen fick vi veta Frankrike skulle stänga sina gränser redan nästkommande dag och denna gång var det sant, nu var det inte fejk news.
När vi närmade oss den franska gränsen kom nästa nagelbitare, vi fick veta att Danmark skulle stänga gränserna och då kändes det inte lika bekvämt att lämna Spanien längre.
Valen stod mellan att stanna kvar i den spanska värmen eller chansa på att komma igenom Danmark.
Alternativet att bli inlåsta i norra Tyskland, där det fortfarande var senvinter med kyla och blåst, i en husbil, var inte så tilltalande. Visserligen finns alla bekvämligheter i husbilen men efter 4-5 dygn måste vi ha tillgång till el, vatten, gasol, toa- och avloppstömning och all annan service som bara finns på campingplatser. Att hitta en öppen camping i norra Tyskland, vintertid, är som att se solen i Nikkaluokta en midvinterdag.
Via Facebook fick vi veta att färjan från Rostock till Ystad stoppats på grund av viruset och nu var Polen enda återstående vägen till Sverige, om inte danskarna släpper igenom oss.
Vi beslöt oss för att rösta om alternativen och med tre röster mot min, lämnade vi Spanien, vi fortsatte norrut mot Danmark. Lite surt tyckte jag men det var bara att bita ihop.

Ljus i mörkret
Efter att vi lämnat Spanien bakom oss, någon mil söder om Montpelier i Frankrike, där vi planerat att övernatta, kom en riktigt svettdrypande pulshöjare.
Tyskland offentliggjorde att landet kommer att stänga sina gränser redan klockan åtta nästkommande morgon. Nu hettade det till ordentligt. Vi kunde inte vända för klockan var över åtta då Spanien stängde sin gräns.
Med hjälp av Google Maps konstaterade vi att vi måste avverka närmare 100 mil ytterliggare denna dag om vi inte ville bli inlåsta i Frankrike, vilket vi inte ens röstade om. Det var bara att ställa in GPS; n, Tina som vi kallar henne, på Trier i Tyskland.
Helena, som mestadels satt fastlimmad i telefonen, fick under färden norrut veta att Danmark öppnar sina gränser för oss som bara skall köra igenom landet. Det var ett mycket lugnande besked som gav oss energi att fortsätta färden, en färd som mest liknade en sällskapsresa för svenskregistrerade husbilar.
Den vemod jag kände när jag förlorat omröstningen hade vänts till ren glädje, för nu ville jag hem trots mörker, blåst och regn.

Vi startade denna dag långt före soluppgången i Peniscola och vid elvatiden på kvällen, cirka 150 mil och 17 timmar, senare passerade vi gränsen mellan Tyskland och Luxemburg och några mil senare drog vi handbromsen på en ställplats i Trier i Tyskland. Nu kändes allt riktigt bra förutom att vi tvingats lämna värmen cirka tre veckor för tidigt.

Skiftarbete
Vi hade klarat av dagens långtur mycket tack vare att Helena dubbeljobbade, stundtals som Ulla Bella och däremellan som avbytare bakom ratten. En prestation som var väl värd en dubbel high five.
Falkenbergaren, gjorde en ännu mäktigare prestation, han hade ingen avbytare bakom ratten och dessutom hade han kört ca 80 mil dagen innan vi lämnade Peniscola, en i mina ögon, helt makalös prestation.
Vi korkade tillsammans upp en pava rött men vi hann knappt svälja första klunken innan John Blund slog omkull oss.

Avskedet
Tidigt nästa morgon tog vi farväl av falkenbergarna, som bestämt sej för att köra genom Jylland i Danmark till färjan i Grenå. Eftersom vi inte gillar den fyra timmar långa färjeturen mellan Grenå och Halmstad, skildes våra vägar för denna gång.
Vårt vägval var den vi oftast tar, färjan från Puttgarden i Tyskland till Rödby i Danmark och därefter Öresundsbron till Sverige.
Innan vi nådde Puttgarden fick vi ett meddelande på Facebook att det var sex timmars väntetid vid färjan till Rödby. Vi tog det hela med ro för vår plan var ändå att övernatta, trots övernattningsförbudet, vid Bordershop, eller pråmen som den kallas, strax intill färjeläget.

När vi, efter cirka 75 mil, var framme vid färjeläget i Puttgarden, blev vi mycket förvånade. Här fanns inte en enda bil. Den stora asfalterade plattan, med hur många linjemarkerade fållor som helst, var kusligt öde förutom ett par långtradare som väntade på nästa avgång och några tyska polisbilar med blinkande blåljus som kontrollerade alla som kom från Danmark och skulle in i Tyskland.
Den massmediala informationen är för det mesta bra, men när någon sprider ut falska rykten kan man lätt bli överirriterad. Hade vi inte bestämt oss för att övernatta vid pråmen, kanske vi vänt och fått ytterligare ett 40-tal mil bakom ratten den dagen.
Nästa överraskning var att den jättestora parkeringen vid Bordershop, som oftast brukar vara helt fullbelagd, var hel tom och när vi kom in på den fyra våningar höga pråmen var det helt öde och tyst, nästan kusligt tomt.
Vi botaniserade i lugn och ro bland alla tullfria läckerheter och när vi fyllt vår kundvagn fick vi i kassan veta att vi var deras sista kunder för lång tid framöver. Bordershop skulle stängas på grund av den rådande smittspridningen.
Vi lastade in godsakerna i bilen och ställde oss på behörigt avstånd från polisbilarna, korkade upp en flaska och var glada över att vi kommit så långt. Nu var alla hinder borta, nu var det raka spåret hem till Tådås.

Helenas telefon klingade hela tiden och hon hade fullt upp att hålla ihop allt hon fick veta från vänner och bekanta. Hela Spanien hade försatts i karantän vilket i korthet innebar att ingen fick vistas utanför sitt hem om man inte kunde visa att man skulle handla mat.
Från Camping La Manga fick vi genom ett par kompisar veta att allt var stängt utom campingbutiken och ingen fick gå utanför campingområdet, inte ens till den tillhörande stranden. Det var helt dött och den som bröt mot reglerna riskerade höga böter.

Polisbesöket
Strax innan vi skulle lägga oss knackade det på dörren och utanför står två poliser.  Dom hade sett vår husbil och kom för att se vilka vi var och eftersom vi inte var från Tyskland var regeln att vi enbart fick passera genom landet, inte övernatta. Som tur var hade Helena bokat plats på färjan till nästa morgon, vilket hon visade poliserna.
Det var två mänskliga poliser som smålog när dom såg den halvfulla vinflaskan på bordet och innan dom önskat oss god natt bad dom oss bara att markera vår närvaro med en varningstriangel, något måste dom ju säga.
Klockan fem på morgonen lämnade färjan Puttgarden och 45 minuter senare band kaptenen fast den i Rödby Havn och innan vi lämnade terminalen stoppade den danska polisen för att kontrollera våra pass. En snabbtitt in i bilen och klartecken att köra vidare.

Borta bra men ….
Hela resten av resan gick som på moln och efter Öresundsbron var vi på svensk mark och det första vi hör på radion var vår stadsminister, Löven, som talade om att vi skulle tvätta händerna och hålla avstånd.

Från Spanien fick vi ständiga rapporter om utegångsförbuden. Zofia, som vi hälsade på i Almunecar, sitter inspärrad i sin lägenhet på elfte våningen. Hon, liksom alla andra, får bara lämna lägenheten för att handla mat och polisen roterar ständigt för att se om det är någon som bryter mot dessa regler.
Det är som att sitta fängslad i sitt eget hem, sa hon, utan TV och face to face kontakt med bekanta.

Det blev som sagt en panikslagen hemresa. Tre veckor tidigare än beräknat plus tre dagar med blåslampa i hasorna för att hinna förbi alla politiska beslut som dök upp med kort varsel.
Efter drygt 280 mil med två övernattningar var det skönt att sätta fötterna på Tjörn igen. Borta bra men hemma tryggast, trots att termometern sjönk från cirka 22 till ynka 6 grader på de få dagarna.

Det som förvånade oss mest när vi väl acklimatiserat oss i Sverige igen, var att allt rullade på som vanligt. Ingen bar munskydd, vilket alla gjort på vår flykt genom Europa, inga kontroller vid gränsen och affärer, restauranger, besinstationer och allt annat rullade på som om ingenting hänt. Enda beskedet vi fick var att hålla avstånd och tvätta händerna.