Förord
Att emigrera till varmare breddgrader pÄ vinterhalvÄret börjar bli mer en vana, Àn en spÀnnande utmaning. Men denna gÄng, den femte i ordningen, har vi förutom Medelhavet Àven Portugal med i vÄra planer.
Vi gjorde nĂ„gra kortare stopp i Portugal pĂ„ förra Ă„rets ”klimatflykt”, vilket var en mycket positiv överraskning. DĂ€rför planerar vi att ge Portugal lite mer tid denna sĂ€song och dĂ„ framför allt dom underbara sandstrĂ€nderna och byarna utmed kuststrĂ€ckorna.
PÄ förra Ärets korta visit i Portugal möttes vi av ett varmt vÀlkomnande folk och ett mycket plÄnboksvÀnligt land som bara ville oss turister vÀl. Dom tvÄ övernattningsplatserna vi besökte var vÀlskötta och inbjudande, utskÀnkningsstÀllena var bÄde mÄnga och billiga och deras goda viner var grÀdden pÄ moset.
Jag tĂ€nker ofta pĂ„ Socialstyrelsens rekommendationer att man erbjuds vĂ„rd om man dricker mer Ă€n fyra glas vin vid ett och samma tillfĂ€lle under en mĂ„nad. NĂ€r vĂ„r gode vĂ€n Micke, frĂ„n ”Sörping”, hörde detta ringde han upp oss och talade om att erbjudandet tyvĂ€rr inte gĂ€ller i Spanien, eftersom vin i medelhavslĂ€nderna klassas som livsmedel.   
I Spanien har vi upplevt att det mesta Ă€r betydligt billigare Ă€n hemma i Sverige och i Portugal fick vi ytterligare nĂ„got mer för varje pesetas
 förlĂ„t
 för varje krona. DĂ„, förra Ă„ret, kunde vi till exempel Ă€ta en god lunch för tvĂ„ plus en pava rött för mindre Ă€n 300 kronor, ungefĂ€r samma som  vi fĂ„r betala för tvĂ„ dagens med kranvatten pĂ„ nĂ„gon lunchrestaurang hĂ€r hemma.
Innan vi lĂ€mnar Sverige mĂ„ste Helena givetvis göra Ă€nnu ett försök att tömma GEKÅS varulager. DĂ€refter kommer ytterligare en stor utgift, som vi husbilsĂ€gare mĂ„ste leva med för att garantierna skall gĂ€lla, service och fukttest som vi bokat hos Bengt i Örkelljunga.
Trots ovanstÄende utgifter tycker vi att det Àr helt fantastiskt att vi har möjligheten, bÄde ekonomiskt och tidsmÀssigt, att kunna göra denna typ av flykt undan det nordiska vintermörkret.
Innan vi tar steget över till kontinenten och om vĂ€dret tillĂ„ter, ser vi fram mot nĂ„gra övernattningar i landet med smörrebröd och ”den lille”.
Vill ni följa med pÄ vÄr fortsatta resa sÄ rekommenderar vi ni dÄ och dÄ tar en titt pÄ denna hemsida, dÀr vi tar upp allt som Àr vÀrt att veta och kanske lite till.

Greven, Tyskland
Efter en övernattning pĂ„ GEKÅS stĂ€llplats i Ullared och ett par hos Bengt i Örkelljunga var det dags att lĂ€mna Sverige för denna gĂ„ng. Smörrebröden i Danmark stannade vid en önskedröm pĂ„ grund av vĂ€dret och samma vĂ€der fick oss att lĂ€mna Heiligenhafen efter endast en övernattning.
NÀsta planerade mÄl var Greven i Tyskland, lite drygt 40 mil söderut, som blivit ett obligatorisk stopp och mötesplats för mÄnga nordbor som Àr pÄ vÀg mot eller ifrÄn de sydligare breddgraderna.
Grevens stÀllplats, som vi nÀmnt i tidigare reseberÀttelser, ligger mycket vackert intill Dortmund-Ems-Kanal som Àr en livligt trafikerad vattenvÀg för lastprÄmar.

Den ena prÄmen efter den andra gled sakta förbi

NĂ€r vi checkade in fick vi samma fantastiska plats som vi hade pĂ„ hemvĂ€gen i vĂ„ras. Med nosen bara nĂ„gra meter frĂ„n strandkanten sĂ„g vi flodbĂ„tarna glida förbi i sakta mak och pĂ„ stigarna utmed kanalen flanerade ”snigelfolket” som lĂ€mnat sina rullande skal för nĂ„gra timmar i den sena höstsolen.

Utsikten var helt magnifik med nosen intill kanalen

Dortmund-Ems-Kanal, som invigdes redan 1899 Àr 265 km lÄng och den strÀcker sej frÄn Dortmund i RuhromrÄdet till Vadehavet vid Emdens mynning.
För mĂ„nga som bor och jobbar pĂ„ prĂ„marna Ă€r detta deras enda hem. HĂ€r Ă€ter man, hĂ€r bor man och hĂ€r jobbar man… man kan onekligen sĂ€ga att dom har nĂ€ra till jobbet.

Kort historik om kanaler
Kanaler har funnits sedan urminnes tider och man tror att Egyptier byggde bevattningskanaler redan för 5000 Är sedan. Dom större kanalbyggena, för transport av varor, sammanföll med den industriella revolutionens genombrott men minskade i betydelse nÀr jÀrnvÀgen gjorde sitt intÄg i historien. I England, till exempel, byggdes frÄn mitten av 1700-talet och framÄt cirka 480 mil kanaler, med hackor och spade.
I Sverige kom den industriella revolutionen ungefĂ€r samtidigt som jĂ€rnvĂ€gens intĂ„g  och kanalbygget fick dĂ„ mindre betydelse. Den mest kĂ€nda svenska kanalen Ă€r Göta Kanal som Ă€r en genvĂ€g för bĂ„ttrafik mellan östra och vĂ€stra Sverige. I dag fungerar kanalen mest som en utmaning för folket med fritidsbĂ„tar och utmed strĂ€nderna finns en mĂ„ngfald stĂ€llplatser för oss campare.
Kanaler byggs fortfarande, men nu har man bÀttre förutsÀttningar Àn under hacka och spadetiden, nu har man maskiner som sköter dom tunga arbetena. I Frankrike till exempel, har man pÄbörjat en 107 kilometer lÄng kanal frÄn floden Oise till Dunkerque-Scheldt-kanalen som berÀknas vara fÀrdig för bÄttrafik 2028.

Hösten hade gjort sitt intÄg Àven hÀr i vÀstra Tyskland. Efter tvÄ övernattningar med ett kokihop av alla sorters vÀder och en sol som lekte kurragömma i dom mörka molnen, var det dags att ratta vidare ytterligare nÄgra mil lÀngre söderut.

Remich, Luxemburg
Efter knappt 40 mil autobahn med ganska hetsiga avsnitt, anlÀnde vi mÄlet för dagen, Remich i Luxemburg. MÄnga föredrar att köra pÄ helgerna för dÄ Àr lÄngtradartrafiken förbjuden i flera europeiska lÀnder, dÀribland Tyskland. Men trafiken blir inte mindre hetsig för det, för dÄ skall alla helglediga smÄbilsÀgare ut pÄ vÀgarna, vilket gör trafik minst lika hetsig.
Vi har kommit fram till att det spelar ingen roll nÀr man kör för det som skapar störningar och hets Àr alla dessa vÀgbyggen som stÀndigt pÄgÄr och som mÄste pÄgÄ för den enorma belastning som autobahn i Tyskland fÄr utstÄ. NÀstan all godstrafik i Europa mÄste igenom Tyskland och med nuvarande frihandelsavtal, dÀr varor transporteras kors och tvÀrs över hela kontinenten, bÀr lÄngtradartrafiken den tyngsta lasten.

Det blev bara en övernattning i Remich pÄ grund av vÀdret. NÀr vi vaknade pÄ morgonen var kvicksilvret nÀstan nere pÄ noll och dÄ bestÀmde vi oss för att dra vidare söderut.

Oradour-sur-Glane, Frankrike
Efter cirka 80 mil och en termometer som stigit med 20 grader nÄdde vi ett av vÄra huvudmÄl pÄ denna resa.
Oradour-sur-Glane, i Frankrike, var före andra vĂ€rldskriget en liten sovstad med ca 700 invĂ„nare. HĂ€r fanns  smĂ„ butiker, bensinstation, telegrafstation och en lokal spĂ„rvĂ€g.

Dom gamla spÄrvagnsrÀlsen finns kvar i ruinerna

PÄ somrarna var Oradour-sur-Glane ett populÀrt turistmÄl för folk som ville njuta av de idylliska omgivningarna vid floden Glane.
Efter den 10 juni 1944 kallas den lilla byn för ”Martyrstaden” eftersom en tysk SS-styrka mördade hela befolkningen och bombade byggnaderna som sedan brĂ€ndes ner.

En symaskin vittnar om att hÀr bodde sömmerskan

Massakern genomfördes av den tyska pansardivisionen Das Reich, som var pĂ„ marsch mot striderna i Normandie. Bataljonschefen Adolf Diekmann fick i uppdrag att gĂ„ in i den lilla byn för att befria en annan bataljonschef, Helmut KĂ€mpfe, som tillfĂ„ngatagits av den franska motstĂ„ndsrörelsen.
Diekmann, hittade inte sin kollega och som straff spĂ€rrade han in hela byns befolkning. MĂ€nnen föstes in i lador som besköts utifrĂ„n med kulsprutor som dĂ€refter brĂ€ndes ner. Kvinnor och barn spĂ€rrades in i kyrkan dĂ€r samma procedur upprepades.
Praktiskt taget hela befolkningen pÄ 642 invÄnare dödades, varav 205 var barn. Endast fem mÀn och en kvinna lyckades undkomma massakern.
Oradour Ă„teruppbyggdes aldrig utan stĂ„r kvar som ett monument Ă¶ver krigets vansinne. BorgmĂ€staren ville bevara hemskheterna till eftervĂ€rlden och lĂ€t i stĂ€llet bygga en ny by strax  nordvĂ€st om ”Martyrstaden

Helena kikar in i en gammal utbrÀnd bil

Det var ett intressant och oförglömligt besök i staden, som i dag Àr ett museum, dÀr allt har bevarats frÄn den hemska massakern.

Gamla skyltar som talar om vem som bodde i huset

San Sebastian, Spanien
TvÄ övernattningar blev det pÄ en stÀllplats i spökstaden innan det bar ivÀg ytterligare drygt 40 mil söderut. Vi hade nu sneddat tvÀrs över Frankrike frÄn Luxemburg till Baskien i norra Spanien.
I Frankrike Àr trafiken betydligt lugnare vilket till stor del kan bero pÄ att nÀstan alla motorvÀgar Àr avgiftsbelagda. FransmÀnnen sjÀlva vÀljer hellre lokalvÀgarna, men för oss som vill förflytta oss lÀngre strÀckor Àr dom vÀgarna inget alternativ.
LokalvÀgarna gÄr alltid genom dom smÄ byarna som mestadels Àr byggda innan bilarnas intÄg i vÀrldshistorien. ByvÀgarna Àr anpassade för dÄtidens transporter, hÀst och vagn, utan trottoarer och bostadshus nÀrmast vÀgen.
PÄ drygt 100 mil betalvÀg genom Frankrike betalade vi i vÀgavgift drygt 2 500 kronor, alltsÄ cirka 25 kronor per mil.
Efter en mycket hetsig och trÄng tur genom San Sebastian ledde Tina, vÄr GPS, in oss pÄ en 8 kilometer lÄng, smal och krokig vÀg upp pÄ ett berg dÀr campingen, som vi bokat, lÄg. Redan vid första anblicken kÀndes det fel, men efter en lÄng dags körning kÀndes det inte bra att vÀnda om igen, sÄ vi bestÀmde oss för, Ätminstone en övernattning.
Det blev tre nÀtters vila pÄ en camping som inte gav oss nÄgonting. Men sÄ blir det ibland och frÀmsta anledningen till att vi inte vÀnde tillbaka redan dagen efter, var den tÀta trafiken. Vi chansade pÄ att trafiken skulle vara lugnare en tidig söndagsmorgon.

Zarautz, Spanien
Bara ett par mil frÄn San Sebastian ligger en bekanting frÄn förra Äret, Zarautz. Vi beslutade oss för att flytta dit och klockan Ätta söndag morgon rullade vi ut ekipaget frÄn Weecamp Igaldo.
Trafiken var, som vi förmodade, lugn och bara en knapp timme senare checkade vi in pÄ Grand Camping i Zarautz och nÄgra timmar senare anslöt Àven falkenbergarna Lena och HÄkan. Det blev ett glatt Äterseende med sedvanliga fraser och kramar och efter iordningstÀllande av vÄra fordon var det dags för gemensam ankommare. Eftermiddagen avnjöts med en trerÀtters pÄ campingkrogen och dÀrefter var det fritt dryckesval, vilket för mej oftast handlar om nÄgot rött.
Campingen ligger fantastiskt vackert inbÀddad i grönskande dalar och vinodlingar med en otrolig utsikt över Zarautz vid foten av berget och Biscayabuktens vÄgor som oavbrutet rullade in mot land. Staden dÀremot, Àr ganska intetsÀgande med charmlösa 60-talshus utan nÄgon som helst historik frÄn tiden före turismen och surfarnas invasion.
Det finns tvÄ vÀgar mellan stranden och campingen. Den ena Àr bilvÀgen som Àr en ganska brant och drygt tre kilometer lÄng och den andra en kortare men brantare stig med bland annat 439 mer eller mindre ojÀmna trappsteg.

Vi gick till sÀngs med denna utsikt frÄn husbilen

och vaknade till denna. Det var mumma för sjÀlen

Sista natten var dramatisk med storm och regn

Ett flertal campinggÀster Àr ungdomar som bor hÀr för att surfa i dom hÀrliga vÄgorna i viken. Dom vÀljer alltid stigen dÀr dom pÄ lÀtta fötter springer bÄde uppför och nerför med sina brÀdor under armen. SjÀlv vÀljer jag oftast vÀgen. Den Àr visserligen nÀstan tre gÄnger sÄ lÄng, men pÄ den vÀgen har nÄgon vÀnlig spansk kommunalarbetare placerat ut ett antal sittbÀnkar för oss som med Ären blivit lite övergödda.
Efter tvÄ övernattningar lÀmnade Lena och HÄkan campingen men vi valde att ligga kvar ytterligare en natt innan det var dags för nÄgra mil utmed den dramatiska spanska nordkusten.

Santillana del Mar, Spanien
Tre övernattningar blev det pĂ„ hyllan med den hĂ€rliga utsikten innan det var dags för förflyttning. Dagens etapp var drygt 20 mil rakt vĂ€sterut pĂ„ den spanska nordkusten, till en liten by med cirka 4 000 innevĂ„nare.
Vi checkade in pÄ Camping Santillana del Mar vid lunchtid och strax dÀrefter anslöt Lena och HÄkan efter gÄrdagens egentid.
Santillana del Mar Àr ett frekventerat turistmÄl i regionen. Bland annat för alla gamla vackra byggnader frÄn 1000-talet och grottmÄlningarna i Altamiragrottan.

Vid vÄrt korta besök möttes vi av smala grÀnder

smÄ vÀldekorerade barer och

uteserveringar pÄ byns torg

TyvÀrr var vÀdrets makter inte pÄ vÄr sida vid men efter stödbensölen gjorde vi ett kortare besök i byn dÀr vi bland annat inmundigade en sen, men mycket god lunch. Det vi fick se av den gamla byn pÄ de fÄ timmarna var vÀldigt vackert och planen var ett nytt och lÀngre besök dagen efter. Det besöket satte dock regnet stopp för, det blev i stÀllet husbilstvÀtt med naturlig sköljning frÄn molnen ovanför.

Faro de Penas, Spanien
Efter tvÄ ofrivilliga vilodagar var det dags för ytterligare nÄgra mil utmed Costa Verde, som den spanska kustremsan i norr heter. VÄrt första stopp efter cirka 20 mil var vid den stÄtliga fyren, Faro de Penas, som ligger pÄ en udde, Cabo de Penas, med höga dramatiska klippformationer som störtar ner mot Biscayabuktens stormande vatten.

Faro de Penas hÄller sjöfarten borta frÄn klipporna

Cabo de Penas, eller sorgens udde som den kallas

Cudillero, Spanien
Efter besöket vid fyren fortsatte vi ytterligare nÄgra mil vÀsterut till byn Cudillero som Lena hade förkovrat sej i. Det blev en del felaktiga vÀgval pÄ trÄnga gator och vinterstÀngda campingar, innan vi till slut hittade vÀgen runt ett berg ner till en parkeringsplats i hamnen dÀr det var okey att övernatta.
Det första som mötte oss nÀr vi kom frÄn höjderna ner mot hamnen, var vackra fÀrgglada fiskebÄtar som lÄg i skydd bakom höga vÄgbrytare mot Biscayabuktens upproriska vatten.

Dom vackra bÄtarna som ligger skyddade i hamnen

NÀr vi kom lÀngre in i hamnen, till vÄr övernattningsplats möttes vi av nÀsta fÀrgglada bild. Det var smÄ bostÀder som kilat in sej mellan tvÄ höga berg och i botten pÄ dalgÄngen lÄg restauranger, affÀrer och andra kommersiella byggnader.

FrÄn hamnen klÀttrar husen upp pÄ bergssidorna

Den del av den lilla, men mycket charmiga byn, Cudillero, ligger inklÀmd i en djup och trÄng dalgÄng som mynnar ut i havet. PÄ dom branta bergssidorna, klÀttrar de pastellfÀrgade bostÀderna upp mot toppen och pÄ den norra bergssidan, mot Biscayabukten, ligger Faro de Cudillero, som Àr sjömÀnnens vÀgvisare in till hamnen.

Faro de Cudillero vid inloppet till hamnen

Vi gjorde ett kortare besök pÄ en bar innan vi tog oss an de smala grÀnderna som ledde upp till dom högst belÀgna husen. Det var brant och trÄngt och ju högre upp vi kom desto mer eftersatt var underhÄllet pÄ fastigheterna och ett flertal hus stod helt tomma. NÀr vi nÄdde de högst belÀgna byggnaderna hade min puls nÄtt sin maxpunkt, sÄ det Àr förstÄeligt att attraktionsvÀrdet sjunker i takt med höjdmetrarna.

En byggnad för en konditionsstark och hÀndig person

Playa de Las Catedrales, Spanien
En övernattning blev det i den lilla hamnen med dom fĂ€rgglada fiskebĂ„tarna och dĂ€refter rullade vi ytterligare ett tiotal mil utmed den spanska nordkusten. MĂ„let för dagen var ett av ”Spaniens sju naturfenomen”, som vĂ„ra guider, Lena och HĂ„kan hade lĂ€st en del om.
Tidig eftermiddag hittade vi den oansenliga platsen, en dryg mil vÀster om Ribadeo i Galicien. Det som först vÀckte vÄrt intresse var en stor och fullbelagd parkeringsplats, mitt ute pÄ landsbygden och nÄgra hundra meter lÀngre bort fanns ytterligare en stor parkeringsplats dÀr det Àven var tillÄtet att övernatta i husbilen.
Efter stödbensölen och en lÀttare lunch pÄ den lilla restaurangen som fanns inom omrÄdet, var det dags att okulÀrbesikta den omtalade platsen som pÄ svenska kallas Katedralstranden.
Hela omrÄdet sÄg vÀlordnat ut med skyltar, stensatta gÄngstigar, rÀcken och trappor som ledde ner till stranden. Tidvattnet vid vÄr ankomst höll pÄ att stiga till sin högsta nivÄ som Àr cirka tre meter ovan sandstranden, sÄ ett besök dÄ var inte aktuellt. Besök pÄ stranden kan bara göras pÄ förmiddagarna nÀr tidvattnet Àr som lÀgst och sjÀlva sandstranden kommer i dager.
Metrologerna hade utfÀrdat en regnig och stormig natt och redan innan mörkrets inbrott hade stormvindarna frÄn Biscaya börja dra in. Vi sÄg frÄn husbilsfönstret hur dom höga vÄgorna piskade upp kaskader av vatten nÀr vÄgorna trÀffade dom branta bergsmassiven.
Med kameran i högsta hugg och vÀl inpackade i regntÀta klÀder, gick vi ner till kanten för att se de vÄldsamma krafterna pÄ nÀrmare hÄll.

PÄ kvÀllen piskade dom höga vÄgorna in mot stranden

Efter besöket vaggades vi till söms i en gungig husbil eftersom vi inte vÄgade sÀtta ner stödben i rÀdslan av att dom skulle knÀckas. Men med en god natt i drömmarnas oförstÄeliga vÀrld, vaknade vi till ett betydligt behagligare vÀder med solsken och svag vind.

Bilden Àr tagen frÄn samma plats som bilden ovan

Detta Àr Biscaya i ett nötskal och det Àr detta som gjort att sÄ mÄnga sjömÀn och fiskare begravts i den stora bukten, ena stunden full storm och i nÀsta stund, kav lugnt.
Efter frukost var det Àntligen dags att besöka den en och en halv kilometer lÄnga omtalade stranden dÀr Biscayas stormiga vatten i Ärtusenden gröpt hÄlor och gÄngar i det stenhÄrda skifferberget. Klippformationerna hÀr Àr upp till 32 meter höga och bestÄr av mÄngfÀrgad skiffer som ligger i skivor, lager pÄ lager.

Skifferskivorna staplade pÄ varandra, lager pÄ lager

Tillsammans har det under Ärtusenden bildats bÄgar och grottor, som för tankarna till en mÀktig katedral och det Àr dÀrav som man fÄtt namnet Katedralstranden.

NÄgra av alla vackra bilder som finns pÄ vÄr hemsida

Det Ă€r ett vĂ€lbesökt turistmĂ„l och den anses tillhöra en av dom vackraste strĂ€nderna i vĂ€rlden. 

Peso de Regua, Portugal
Med alla vackra synintryck fastklistrade pÄ nÀthinnan vÀnde vi blickarna mot Duorodalen och den första destinationen som vi knappade in pÄ Tina, vÄr GPS, var Villa Real.
Vi lĂ€mnade Biscayas kust och efter drygt 37 mil pĂ„ mestadels smala och gropiga vĂ€gar och pĂ„ höjder bĂ„de ovan och under molnen checkade vi in pĂ„ en mycket sunkig camping i Villa Real. Det var lerigt och regnigt och efter en natts sömn flyttade vi oss cirka tre mil lĂ€ngre in i den vackra dalen och vinodlingarna.  
I Peso de Regua, som ligger vid floden Duoro, fanns det gott om stÀllplatser som tyvÀrr inte var tillrÀckligt stora för vÄr husbil. Men bara ett hundratal meter dÀrifrÄn sÄg vi tvÄ jÀttestora premiumekipage uppstÀllda och jÀmte dom fanns det plats för oss ocksÄ.
VÀdret var fortfarande som det varit under stora delar av vÄr resa, regnigt och blÄsigt, men gradantalet Àr ÀndÄ pÄ en betydligt högre nivÄ Àn hemma, sÄhÀr pÄ senhösten. SÄ det fanns inte utrymme för gnÀll, det var bara att bita ihop och klÀ sej med vattentÀta plagg.
Vi gjorde ett besök i den lilla byn som hade samlat alla restauranger utmed bygatan och efter en god lunch var det dags att okulÀrbesikta övriga faciliteter. Vi kollade bland annat tÄgtider och nÀr vi var nere i hamnen kom HÄkan, som hade slÀntrat efter, springande. Han hade upptÀckt att det skulle gÄ en flodbÄt om bara nÄgra minuter, till en annan liten byn vid namn Pinhao.
BĂ„tresan skulle ta  cirka tvĂ„ timmar och frĂ„n Pinhao kunde vi ta tĂ„get tillbaka. HĂ„kan jagade ivĂ€g efter biljetter samtidigt som kaptenen börjat förbereda avfĂ€rden. Det blev lite ordvĂ€xling pĂ„ kajkanten men innan biljettkontrollanten hade lessnat pĂ„ vĂ„r dĂ„liga portugisiska, sĂ„g vi HĂ„kan komma springandes med biljetter i högsta hugg.
Det var sen eftermiddag och solen lyste pÄ vin- och olivodlingarna utmed strandkanten. Odlingarna var enorma med böljande slÀnter sÄ lÄngt ögat nÄdde och stora skyltar i odlingarna talade om vilken gÄrd dom tillhörde.

VidstrÀckta vin och odlingar sÄ lÀngt ögat nÄdde

Sandemans vÀlkÀnda gubbe pÄ toppen av vingÄrden

UngefÀr halvvÀgs pÄ bÄtturen kom vi till en stor sluss dÀr restaurangbÄten skulle hissas upp 21 meter till nÀsta vattennivÄ.

Slussen som lyfte den stora bÄten 21 meter

Vi steg av i den lilla byn Pinhao och efter drygt en timmes butiksbesök var det dags att kliva pÄ tÄget tillbaka till Peso de Regua och husbilarna. Det var en mycket trevlig resa som vi lÀgger pÄ HÄkan och Lenas pluskonto.

Aveiro, Portugal
Efter en regnig natt var det dags för förflyttning igen. Vi valde en kurs i sydvÀstlig riktning mot den Portugisiska Atlantkusten och Falkenbergarna valde nÀrmaste vÀgen rakt söderut mot Algarvekusten.
Efter sedvanliga avskedsfraser och kramar var det dags för vÄr förflyttning pÄ cirka 15 mil. Det var lÀttkörda mil pÄ jÀmna fina, men dyra betalvÀgar och strax före lunch checkade vi in pÄ Barra Camping, i Gafanha da Nazaré, som ligger i utkanten av Aveiro.
För första gĂ„ngen pĂ„ denna resa kom cyklarna fram och det blev nĂ„gra kilometer inom nĂ€romrĂ„det innan det var dags att ta en öl pĂ„ den underbara, men för dagen, blĂ„siga stranden.    
VĂ€dret hittills har inte varit helt optimalt, men som nĂ„gon förstĂ„sigpĂ„are sa, ”det finns inget dĂ„ligt vĂ€der, bara dĂ„liga klĂ€der”. Det Ă€r vĂ€l ganska förnuftiga ord, men visst hade det varit trevligt om man kunnat sitta i en solstol pĂ„ stranden, iförd enbart lĂ€ttare klĂ€der och en iskall paraplydrink i handen.
Efter första dagens granskning av nÀromrÄdet vidgade vi vÄr cykeltur till en gammal fiskeby som i dag Àr vÀldigt spektakulÀr. Dom gamla fastigheterna som ligger nÀrmast havet har renoverats och mÄlats om i olika fÀrgsÀttningar och mönster, vilket vi tidigare aldrig beskÄdat.

SmÄ strandhytter har piffats upp med rÀnder pÄ

tvÀren och pÄ lÀngden liksom flervÄningshusen

En del Ă€r randiga, andra rutiga och Ă€ven nyproducerade 

lyxvillor har snappat upp denna originella idé

Till och med nyproduktionen har fÄtt bygglov pÄ denna originella, men roliga idé.
HĂ€r borde alla stelbenta kommunala byggnadsnĂ€mnder, som fastnat i olika kulörer av vitt, göra ett studiebesök. Men förmodligen menar ”betongkepsarna” att det inte hör hemma i vĂ„rt samhĂ€lle.
Barra Camping gjorde verkligen sjĂ€l för sitt namn. NĂ€stan alla gĂ€ster hĂ€r Ă€r â€Ă„retruntare” som vi kallar dom. Husvagnarna var inbyggda i trĂ€konstruktioner som tĂ€ckts med allt frĂ„n presenningar till plast och rostig plĂ„t. Det liknade mer ett getto Ă€n en camping. Hela arean  bestĂ„r av en skog med barrtrĂ€d som sĂ„ hĂ€r Ă„rs har slĂ€ppt sina gamla barr. Taken pĂ„ hobbyarkitekternas byggnader och gĂ„ngar med öppna platser var tĂ€ckta med barr som i bildade drivor i de stormliknande byarna. Det var ingen vacker syn och det verkade inte heller som om nĂ„gon var intressera av att ta hand om skrĂ€pet.
Tre övernattningar blev det i Aveiro innan det Äter var dags att slÀppa handbromsen.

Porto Covo, Portugal
NĂ€r vi lĂ€mnade den ”barriga” campingen var ”Tina” instĂ€lld pĂ„ Porto Covo, en liten fiskeby vid atlantkusten, drygt 40 mil nĂ€stan rakt söderut.
Porto Covo, liksom Aveiro, Ă€r tvĂ„ av mĂ„nga sevĂ€rda platser som ”Aleborna”, Helle och Stefan frĂ„n ÄlvĂ€ngen, tipsat oss om. Det Ă€r alltid bra att ha förĂ„kare som stakar ut vĂ€gen till sevĂ€rda platser och sedan Ă€r det upp till var och en att sjĂ€lv ta sej dit. Vi tackar ”Aleborna” för alla goda tips.
Vi lĂ€mnade Aviero i regn och blĂ„st och pĂ„ vĂ€gen söderut började solen titta fram i smĂ„ gluggar, samtidigt som nĂ„gra fĂ„ kvarglömda vindpustar frĂ„n de senaste veckornas stormiga vĂ€der, gav sej till kĂ€nna. 
Vi anlÀnde mÄlet strax efter lunchtid och redan vid incheckningen pÄ Porto Covo Camping kÀndes allt helt rÀtt. Det var rent och stÀdat och gott om plats, Àven för en nÄgot övergödd husbil. SÄdan herre, sÄdant fordon.
Porto Covo Àr en gammal fiskeby med lite drygt 1000 invÄnare som ligger strax söder om Sines i den sydvÀstra delen av Portugal. Numer Àr byn mest kÀnd som en livlig turistort med vackra sandstrÀnder och vandringsleder utmed Atlantkusten.
Efter en avslappnad eftermiddag med tidig sÀnggÄng vaknade vi Äter till regn, liksom vi gjort sÄ mÄnga gÄnger tidigare pÄ denna resa.
Men att gnÀlla hjÀlper inte utan det gÀller fortfarande att ha positiva tankar. Vi har ju tak över huvudet och den vÀrme som behövs. Dessutom har vi ju all tid i vÀrlden, eftersom vi numer Àr hedersmedborgare med rÀtt till lön utan arbete.
Regnet avtog under dagen sÄ det blev en del promenader pÄ höjderna utmed den dramatiska Atlantkusten och en del barbesök i den lilla, men mycket charmiga byn.

Efterdyningar rullar med vÄldsam kraft in mot land

och dom dramatiska klipporna med mÄnga smÄ

undangömda laguner för den som vill bada

Porto Covo vÀxer sÄ det knakar med mÄnga fÀrdiga och pÄgÄende hus i ytteromrÄdena samtidigt som hela den gamla fiskebyn genomgÄr en varsam modernisering. En hel del renoveringar Àr redan gjorda med putsade fasader och fÀrggranna dekorationer och i övriga pÄgÄr uppfrÀschningen. Trots att det Àr flera hundra Är mellan det nya och gamla har arkitekterna lyckats behÄlla den gamla byns charm med lÄga hus och pastellfÀrgade inslag mot dom vita fasaderna.

En hel gata med renoverade gamla fiskarbostÀder

liksom kyrkan med ny puts och fÀrggranna dekorer

och nyproduktion som bevarat byns charm

VÀdret blev bÀttre och bÀttre för varje dag och pÄ vÄr sista dag för denna gÄng i Porto Covo tog vi en hÀrlig cykeltur mot Sines som ligger knappt tvÄ mil norrut utmed kusten. Strax innan Sines sÄg vi ett stort mörkt moln i horisonten pÄ Atlanten, sÄ det var bara att vÀnda tillbaka.

Mörka moln nÀrmar sej frÄn horisonten

Vi hann precis fĂ„ in varsin öl pĂ„ campingens bar innan  regnet nĂ„dde oss, men det var Ă€ndĂ„ vĂ„r första, lite lĂ€ngre cykeltur, pĂ„ denna resa.
Tre nÀtter blev det pÄ Porto Covo Camping innan det var dags för ytterligare ett femtontal mil i sydostlig riktning, mot Algarvekusten.
Det var en bra camping med mĂ„nga â€Ă„retruntare”, men till skillnad frĂ„n Barra Camping, sĂ„ mĂ„ste hobbyarkitekterna hĂ€r följa ett visst regelverk. Hela campingen avspeglar ordning och reda, men om man mĂ„ste kritisera nĂ„got sĂ„ Ă€r det de ouppvĂ€rmda hygienutrymmena och avsaknaden av sittringar pĂ„ toaletterna. Detta Ă€r inget unikt för denna camping för det Ă€r sĂ„ det Ă€r hĂ€r, i denna del av Europa.

Helena checkar ut frÄn campingen

Silves, Portugal
Dagens mÄl var Portugals södra kustremsa, Algarvekusten pÄ och den medeltida byn, Silves.
Vi valde att följa den mindre men betalningsfria vÀgen utmed Atlantkusten, vilket man i efterhand kan fundera pÄ om det var sÄ klokt.
Hur som helst och trots att vÀgarna var smala och i stort behov av underhÄll, det var en vacker vÀgstrÀcka genom smÄ pittoreska fiskebyar och dÀremellan en levande landsbygd med allt frÄn olivodlingar till jordbruk. Vi passerade Àven jÀttestora areal med skog som var helt utan löv pÄ svartbrÀnda stammar, vilket var kvarlevorna av stora skogsbrÀnder som hÀrjat i dessa trakter. Ingen vacker syn, men det Àr som det Àr och det Àr inget vi kan göra nÄgot Ät. SÄ hÀr har det varit i Ärtusenden och sÄ hÀr kommer det att vara Àven i framtiden.
Vi checkade in pĂ„ Algarve Motorhome Park vid lunchtid och Ă€ntligen möttes vi av, det vi vinteremigrerat för, en vĂ€rmande sol. Utemöblerna Ă„kte fram med blixtens hastighet och hela resten av dagen satt vi bara och njöt. Äntligen, sa vi i mun pĂ„ varandra, Ă€ntligen efter nĂ€stan en mĂ„nad med mycket regn, blĂ„st och kyla.   
Silves Àr en stad som har gamla anor och historik frÄn den romerska och dÀrefter den moriska tiden, dÄ den var huvudstad i regionen Algarve pÄ den Iberiska halvön.
Den muslimska folkgruppen Morer, som man ofta nÀmns i historien, Àr en folkgrupp som intog och bebodde den Iberiska halvön frÄn 700-talet till 1400-talet. Det var inte bara araber, som mÄnga tror, utan dom flesta kom frÄn den nordvÀstra delen av Afrika.
Även om det bara var en mindre grupp morer som tog sej in i Europa pĂ„ 700-talet, sĂ„ hade vid 1200-talets början hela 80 procent av de 7 miljonerna pĂ„ Iberiska halvön, konverterat till Islam. Vid samma tidsepok började de kristna kungarna att inta centrala delar av Iberiska halvön samt den del som i dag heter Portugal.
Granada och Andalusien dÀremot, fortsatte att blomstra i ytterligare tre sekel innan det sista muslimska fÀstet, Är 1492 i Granada, överlÀmnade nycklarna till de katolska monarkerna Isabel I, frÄn Kastilien och Fernando II, frÄn Aragon. I början av 1600-talet, tvingades alla judar och muslimer till landsflykt eller till konvertering till kristendom.
I dag bestÄr den Iberiska halvön, i sydvÀstra Europa, av de sjÀlvstÀndiga staterna Spanien, Portugal och Andorra samt det brittiska territoriet, Gibraltar.
Morerna mÄste varit ett mycket arbetsamt folk och dom flesta gamla monumenten som bevarats, borgar, palats, broar, vattenrÀnnor och sÄ vidare i södra Europa, hÀrstammar ofta, helt eller delvist, frÄn morernas epok.
Är man i Silves sĂ„ Ă€r ett besök pĂ„ Castelo de Silves ett mĂ„ste. Efter vĂ„rt besök, liksom alla andra besök pĂ„ liknande byggnader, sĂ„ funderar jag alltid pĂ„ hur det gick till att bygga detta med bara mĂ€nsklig styrka och handkraft. Castelo de Silves ligger, liksom de flesta borgarna, pĂ„ en hög och otillgĂ€nglig kulle för att ha överblick över eventuella fiender.
Men hur gick det till, att först hugga ut sten med bara hammare och mejsel och dÀrefter forsla upp dom tunga blocken till kullens hösta topp. DÀrefter staplades stenarna, utan fogmaterial emellan, pÄ varandra till en stor borg och allt Àr spikrakt bÄde horisontellt och vertikalt som ett lego. Jag fattar inte hur det var möjligt, med bara handkraft och rÄ styrka?
Det Àr inte allt man förstÄr, men en vacker dag kanske jag fÄr svar pÄ mina funderingar.

Castel of Silves pÄ den höga kullen ovanför staden

Nu fattar jag, Morerna var mycket större Àn oss

Silves kallas av mÄnga för storkarnas stad. HÀr i utkanten av staden, dÀr vi kamperade, finns det storkbon pÄ varenda högre punkt sÄsom ledningsstolpar och skorstenar. PÄ kvÀllarna ser man stora strÄk av storkar som flyger hem till sina bon efter dagen jakt pÄ mat som oftast finns ute pÄ Äkrar och flodbÀddar.
Det var en fantastisk syn, som vi bara en gÄng tidigare upplevt och det var i Turckheim, Frankrike för cirka Ätta Är sedan.

PÄ varenda högre stolpe syntes dessa vackra fÄglar

Dagen innan vi lÀmnade Silves tog vi en lite lÀngre cykeltur. I solsken och minimal vind gled vi ut pÄ den portugisiska landsbygden med smÄskaliga odlingar och bebyggelse i varierande skick. Det fanns allt frÄn rena ruiner till nybyggda smÄhus. Odlingarna bestod mestadels av hushÄllens egna behov med till exempel lÄga buskliknande trÀd med oliver, apelsiner och citroner samt smÄ grönsakslotter.
Vi avslutade hela den soliga cykelturen med en hÀrlig lunch inne i stadens centrum, strax nedanför borgen. Restaurangen som vi besökte erbjöd oss en trerÀtters meny, en halvflaska vin och ett glas Portvin för endast 10 Euro per man eller cirka 120 svenska kronor. Inte nog med att det nÀstan var oförskÀmt billigt, det var nÀstan kriminellt gott ocksÄ.
Vi avslutade dagen med en promenad pÄ den flera hundra Är gamla bron över Aradefloden, som rinner genom Silves och mynnar ut i Atlanten vid byn Portimao.

Den gamla skönheten över Aradefloden

Hela denna dag var en riktigt vĂ€rdig avslutning pĂ„ vĂ„r vistelse i den gamla byn som för bara nĂ„gra hundra Ă„r sedan var huvudstad i Algarve.  

Falesia, Portugal
Knappt fyra mil frÄn Silves ligger Falecia som Àr en favorit i repris och som Àr ett av vÄra huvudmÄl pÄ denna resa. NÀr vi satt hemma i somras och drog upp riktlinjerna för vÄr övervintring bestÀmde vi oss för att tillbringa jul och nyÄrshelgen just hÀr i Falesia pÄ Algarvekusten.
NĂ€r vĂ„ra vĂ€gar skildes med ”Falkenbergarna” i Peso de Regua, gjorde vi det för att vĂ„r plan var ytterligare nĂ„gra stopp, förutom Aveiro och Porto Covo, pĂ„ den Portugisiska vĂ€stkusten. Men det regniga och stormiga vĂ€dret fick oss att ombestĂ€mma oss och valde dĂ€rför att snedda över landet mot Silves och dĂ€refter mot Falesia sĂ„ fort som möjligt.   
Vid ankomsten till Falesia var vi cirka tvÄ veckor före tidsplanen och nÀr vi sÄg att kvicksilvret hade passerat 20-strecket, kÀnde vi att nu skulle det bli skönt att ligga still en lÀngre period.
Dom första som mötte oss var ”falkenbergarna”, Lena och HĂ„kan, som checkat in hĂ€r i Falesia nĂ„gra dagar tidigare. Trots att det bara var en vecka sedan vĂ„ra vĂ€gar skildes, blev det stora kramen och dom sedvanliga glĂ€djefraserna.
Vi hade nu knappt tvÄ mÄnader framför oss pÄ ett och samma stÀlle, vilket kÀndes bra och att vÀdret var pÄ sitt allra bÀsta humör, med svenska sommartemperaturer, gjorde ju inte saken sÀmre.
Bara nĂ„gon dag efter ankomsten, en söndag, fyllde HĂ„kans 69, vilket skulle firas tillsammans med god mat och dryck pĂ„ ett av  deras favoritstĂ€llen i överklasstaden Vilamoura.

Lena och HĂ„kans favorit restaurang, Luna Rossa

PÄ tillbakavÀgen frÄn den lyxiga staden, som ligger cirka fem kilometer cykelvÀg frÄn stÀllplatsen, var det ytterligare nÄgot vattenhÄl som skulle besökas.
Det var en trevlig dag och ett bra kalas som debiterades pĂ„ ”Falkenbergarnas” konto vilket genast fick oss att planera en Ă„tergĂ€ldning.
ÅtergĂ€ldningen kom redan nĂ€sta dag, pĂ„ HĂ„kans egentliga födelsedag, dĂ„ vi bjöd pĂ„ egentillverkade smörrebröd och till det serverades dom sedvanliga dryckerna, öl och snaps.

StĂ€mningen steg i takt med intaget av den ”lille”

StÀmningen var Àn en gÄng pÄ topp med trevliga diskussioner och skratt och innan kvÀllens slut, hade HÄkan och jag bestÀmt att segla deras bÄt till VÀstindien, nÀsta höst, dÄ HÄkan fyller sjuttio.

LÀkarbesök
Innan vi lÀmnade Tjörn hade jag sökt lÀkarhjÀlp för att veta hur jag skulle medicinera mej mot mina krÄnglande luftrör som jag haft sedan mÄnga Är tillbaka. Jag var lite sent ute sÄ en lÀkartid var inte att tÀnka pÄ före avresan och det fanns heller ingen möjligt att fÄ konsultera en lÀkare. Visst, jag fÄr skylla mej sjÀlv, jag borde tÀnkt pÄ detta lÄngt tidigare.
Mina krÄnglande luftrör Àr en kvarleva frÄn tidigare arbetsmiljöer med bland annat asbests och problemen har en tendens att eskalera sakta men sÀkert genom Ären.
PÄ resan mot vÀrmen var det mestadels kallt, regnigt och blÄsigt vilket inte Àr optimalt för kÀnsliga luftrör och det blev allt tÀtare i det trÄnga röret som förser kroppen med syre.
Trots vÀrmen och det torrare vÀdret i Falecia hÀngde symptomen kvar och efter ett antal jobbiga dagar och nÀtter, bestÀmde vi oss för att söka en upp en lÀkare.
I Portugal pratar dom flesta engelska och Helena, som ocksÄ Àr bevandrad i dessa för mej frÀmmande lÀten, fick tips om ett privatsjukhus i Albufeira, cirka en mil frÄn stÀllplatsen.
Taxichauffören slÀppte av oss vid ingÄngen till ett vÀntrum pÄ sjukhuset. Vi gick direkt fram till den bemannade luckan för att anmÀla vÄr nÀrvaro och cirka 10 minuter senare slog vi oss ner i en kvinnlig lÀkarens rum.
Vi mottogs av ett stort stycke kvinna med ett ganska barskt utseende, samtidigt som hon ingav stort förtroende. Helena förklarade mina problem för lÀkaren som noterade allt och dÀrefter fick jag ta nÄgra djupa andetag. Stetoskopet som hon hade hÀngande runt halsen satte hon in i öronen för att lyssna pÄ mina lungor samtidigt som jag fick ta ytterligare nÄgra djupa andetag och efter nÄgra minuters konversation konstaterade hon att jag skulle genomgÄ en grundligare undersökning.
En vÄning ner mottogs vi av en sköterska som ocksÄ lyssnade pÄ min ut och inandning, knackade med knogarna pÄ mina revben innan hon tog ett par röntgenbilder. DÀrefter en vÄning upp igen till ett stort laboratorium med sköterskor och fem patienter som satt uppkopplade med slangar och sladdar.
Jag placerades i en mjuk hÀrlig fÄtölj dÀr jag fick ett antal nÄlstick för anslutning till bland annat en dator och en kanyl koppla till en syrgasmask som vid inandning syresatte mina lungor.

HÀr syresÀtts blodet och inandningen vidgas

NÀr alla provtagningar var klara var det dags att gÄ tillbaka till ruta ett, den kvinnliga lÀkaren. Hon visade röntgenbilderna pÄ mina lungor, dÀr det fanns flÀckar som var infekterade. DÀrefter skrev hon ut fem olika mediciner som skulle tas vid olika tider och antal och efter Ätta dagar skulle jag göra ett Äterbesök.

Fem olika mediciner och lika mÄnga olika tider

Det var sÄ effektivt sÄ man nÀstan hÀpnade. Hela besöket med resan till och frÄn sjukhuset, tider i vÀnthallar och undersökningsrum, en fÀrdig utskriven diagnos och mediciner i hand pÄ mindre Àn fem timmar. Helt otroligt.
Innan vi lĂ€mnade sjukhuset frĂ„gade vi lĂ€karen om det var okey att dricka rödvin. Hon ruskade sakta pĂ„ huvudet och visade en centimeterbred springa  mellan tummen och pekfingret, mer Ă€n sĂ„ fĂ„r du inte dricka pĂ„ en dag.

Återbesöket
Åtta dagar senare och massor av olika mediciner i mitt blodomlopp var det dags för ett Ă„terbesök pĂ„ sjukhuset. Samma lĂ€kare som vi varit hos tidigare tog emot oss med ett stort leende. Det första hon sa till Helena var att jag sĂ„g betydligt piggare ut denna gĂ„ng och efter det fick jag Ă€n en gĂ„ng göra nĂ„gra djupandningar. Fem minuter tog besöket som lĂ€karen avslutade med att ”nu kan du dricka hur mycket vin du vill igen”.
DĂ€rmed kunde jag Ă„teruppta min mĂ„lsĂ€ttning igen, ”en dag utan ett glas rött Ă€r en förlorad dag” 

Dagarna rullar pĂ„ och i skrivande stund har vi varit hĂ€r i Falesia i 18 dagar. Efter medicineringen var mina andningsrör helt vidöppna och jag kĂ€nde mej som ”pĂ„ nytt född”. Även Helena gladdes Ă„t min rehabilitering för, som hon sa, nu kan jag sova utan öronproppar för nu snarkar du inte lĂ€ngre. Hon har under mĂ„nga Ă„rs tid tvingats anvĂ€nda öronproppar pĂ„ grund av mina snarkningar.

Förutom sjukhusbesöket Ă€r den ena dagen den andra lik med promenader pĂ„ stranden, cykelturer pĂ„ landsbygden och samkvĂ€m med ”Falkenbergarna”

Praia de Falesia med kilometerlÄnga promenader

HÀrliga vÄgor som oupphörligen rullar in

Solens försvinnande i Atlantens horisonten

Skymningen sedd frÄn vÄr husbilen

Dessutom har vi den senaste vecka börja spela boule, dÀr Lena och HÄkan, hittills Àr helt överlÀgsna, i denna franska nationalsport.
VÀdret har, sedan ankomsten till Algarvekusten, varit helt fantastiskt med sol frÄn en molnfri himmel och en termometer som pendlar runt 20-graders strecket pÄ dagtid.  HÄkan Àr den ende av oss som badar och sjÀlv har jag satt en minimi temperatur pÄ 25 grader för ett dopp och det lÀr vÀl aldrig hÀnda hÀr pÄ atlantkusten.

Kap Sankt Vincent, Sagres
Efter nÀstan tre veckor i strÄlande solsken sÄg vi pÄ vÄra mobila vÀdersajter att termometern skulle sjunka och att det Àven var risk för regn. Vi bestÀmde oss dÄ, tillsammans med Lena och HÄkan, att hyra en bil i nÄgra dagar.
VÄr första tur gick till fyren Kap Sankt Vincent, liksom den faktiskt gjorde Àven vid förra Ärets besök hÀr pÄ Algarvekusten.
Kap Sankt Vincent ligger pÄ en hög, karg udde med berg som stupar lodrÀt ner i havet och den Àr Europas sydvÀstligaste punkt.

Den stÄtliga fyren med den gamla fÀstningen nedanför

Fyren som byggdes redan 1846 har en av dom kraftigaste ljusanordningarna i hela Europa och den Àr synlig över 30 sjömil till havs. Detta gynnar sÄklart den livligt trafikerade leden, som Àr en av Europas mest trafikerade farleder till sjöss.
NÀr vi besökte fyren förra Äret, var den under renovering och helt tÀkt av plast. Denna gÄng var hela omrÄdet innanför stÀngslen med den gamla fÀstningen, tillfÀlligt stÀngt.  Fyren var nu avtÀckt frÄn all plast sÄ kunde fÄ nÄgra bilder, tagna utanför stÀngslet.
Vi gjorde Àven ett kortare besök i Sagres som sÀgs ha haft stor betydelse vid utvecklingen av Portugals kolonialvÀlde. Byn, som har en hÀrlig fiskehamn, ligger bara drygt en halvmil frÄn fyren.

Den lilla naturhamnen i Sagres med fiskebÄtar

som lossar dagens fÄngst

Igreja do Como, Faro
Dag tvÄ med hyrbilen, gick till Faro och kyrkan Igreja do Carmo. Den vackra kyrkan, som Àr frÄn 1700-talets början, fick stora skador vid en enorm jordbÀvning som Är 1755 ödelade stora delar av den portugisiska sydkusten. Skadorna som kyrkan Ädrog sej dÄ restaurerades och i dag Àr den utsedd som Faros vackraste.

Den vackraste kyrkan i Faro, Igreja do Carmo

Men det var inte kyrkan som vÀckte intresset för ett besök, utan ett spektakulÀrt kapell bakom kyrkan, Capela dos Ossos. Vi lÀste pÄ skriften ovanför ingÄngen till kapellet, dÀr det stod, fritt översatt till svenska,
”Stanna hĂ€r och tĂ€nk pĂ„ att du ocksĂ„ kommer att nĂ„ detta tillstĂ„nd”
NÀr man öppnat dörren till kapellet möts man av ett rum pÄ cirka 15 kvadratmeter och en takhöjd pÄ ungefÀr 3 meter. Det makabra Àr att vÀggar och tak Àr helt uppbyggda med kranier och övriga benrester frÄn 1 245 stycken karmelitbröder som tidigare tjÀnstgjort i kyrkan.
I början av 1800-talet, grÀvdes kropparna upp frÄn överfulla kyrkogÄrdar i Faro och 1816 invigdes den nÄgot kusliga byggnaden med ett helt rum fyllt av döskallar och benknotor frÄn mÀnniskor.

Skelettdelar frÄn karmelitbröder som arbetat i kyrkan

NĂ€r vi lĂ€mnade kapellet slĂ€ngde vi Ă„ter en blick pĂ„ skriften ovanför ingĂ„ngen, ”Stanna hĂ€r och tĂ€nk pĂ„ att du ocksĂ„ kommer att nĂ„ detta tillstĂ„nd”.
Faro Àr den största staden pÄ Algarvekusten och den ligger pÄ en sydspets nÀstan mitt emellan Sagres och den spanska grÀnsen. Staden har knappt 60 000 invÄnare och hÀr finns bÄde flygplats, jÀrnvÀgsstation, bÄthamn och interregionala busslinjer.

Igreja do Sao Lourenco, Almancil
Det finns ett ordsprĂ„k som sĂ€ger ”nĂ€r man blir gammal, blir man religiös”. Ni som lĂ€ser detta kanske tror att jag har dĂ„ligt samvete, men sĂ„ Ă€r inte fallet.
Även dag tre med hyrbilen gick till en kyrka, men nu var det arkitekturen som vĂ€ckt intresset. Lena hade gurglat fram en kyrka som har anor frĂ„n 1600-talet och som drygt 100 Ă„r senare restaurerades pĂ„ grund av en tidigare jordbĂ€vningen. I dag Ă€r invĂ€ndiga vĂ€ggar och kupoltak helt tĂ€ckta med miljontals kakelplattor frĂ„n 1730-talet, signerade av en kĂ€nd kakelmĂ€stare vid namn Oliveira Bernardes. Kakelplattorna kom frĂ„n Lissabon och illustrerar Saint Lawrence av Huescas liv.

VĂ€ggdekorationer av miljontals kakelplattor

och ett heltÀckt altare i guld, allt var fantastiskt

Även det vĂ€lvda taket var helt tĂ€ckt med kakelplattor

Vid biljettluckan fick vi veta att det Àr totalförbud mot all fotografering och filmning inne i kyrkan. Men ska man synda nÄgonstans sÄ Àr det vÀl i kyrkan för det Àr vÀl dÀr man kan fÄ syndernas förlÄtelse.

Även utsidan var delvis dekorerad med kakelplattor

Vi avslutade vÄr tredagarsresa med hyrbil pÄ IKEA, som ligger ett stenkast frÄn kyrkan. DÀr Ät vi svensk husmanskost, köttbullar med potatismos och till det drack jag, hör och hÀpna, rödvin. Innan vi lÀmnade den vÀrldsomfattande butiken, köpte vi svensk mat sÄsom sill, knÀckebröd, gravad lax, glögg och sÄ vidare.
Det var tre hĂ€rliga dagar med synupplevelser som vi kan tacka ”Falkenbergarna” för. SjĂ€lva hade vi aldrig hittat dessa sevĂ€rdheter, liksom Katedralstranden och den vackra byn Cudillero i norra Spanien.