Förord
Att emigrera till varmare breddgrader pÄ vinterhalvÄret börjar bli mer en vana, Àn en spÀnnande utmaning. Men denna gÄng, den femte i ordningen, har vi förutom Medelhavet Àven Portugal med i vÄra planer.
Vi gjorde nĂ„gra kortare stopp i Portugal pĂ„ förra Ă„rets ”klimatflykt”, vilket var en mycket positiv överraskning. DĂ€rför planerar vi att ge Portugal lite mer tid denna sĂ€song och dĂ„ framför allt dom underbara sandstrĂ€nderna och byarna utmed kuststrĂ€ckorna.
PÄ förra Ärets korta visit i Portugal möttes vi av ett varmt vÀlkomnande folk och ett mycket plÄnboksvÀnligt land som bara ville oss turister vÀl. Dom tvÄ övernattningsplatserna vi besökte var vÀlskötta och inbjudande, utskÀnkningsstÀllena var bÄde mÄnga och billiga och deras goda viner var grÀdden pÄ moset.
Jag tĂ€nker ofta pĂ„ Socialstyrelsens rekommendationer att man erbjuds vĂ„rd om man dricker mer Ă€n fyra glas vin vid ett och samma tillfĂ€lle under en mĂ„nad. NĂ€r vĂ„r gode vĂ€n Micke, frĂ„n ”Sörping”, hörde detta ringde han upp oss och talade om att erbjudandet tyvĂ€rr inte gĂ€ller i Spanien, eftersom vin i medelhavslĂ€nderna klassas som livsmedel.   
I Spanien har vi upplevt att det mesta Ă€r betydligt billigare Ă€n hemma i Sverige och i Portugal fick vi ytterligare nĂ„got mer för varje pesetas
 förlĂ„t
 för varje krona. DĂ„, förra Ă„ret, kunde vi till exempel Ă€ta en god lunch för tvĂ„ plus en pava rött för mindre Ă€n 300 kronor, ungefĂ€r samma som  vi fĂ„r betala för tvĂ„ dagens med kranvatten pĂ„ nĂ„gon lunchrestaurang hĂ€r hemma.
Innan vi lĂ€mnar Sverige mĂ„ste Helena givetvis göra Ă€nnu ett försök att tömma GEKÅS varulager. DĂ€refter kommer ytterligare en stor utgift, som vi husbilsĂ€gare mĂ„ste leva med för att garantierna skall gĂ€lla, service och fukttest som vi bokat hos Bengt i Örkelljunga.
Trots ovanstÄende utgifter tycker vi att det Àr helt fantastiskt att vi har möjligheten, bÄde ekonomiskt och tidsmÀssigt, att kunna göra denna typ av flykt undan det nordiska vintermörkret.
Innan vi tar steget över till kontinenten och om vĂ€dret tillĂ„ter, ser vi fram mot nĂ„gra övernattningar i landet med smörrebröd och ”den lille”.
Vill ni följa med pÄ vÄr fortsatta resa sÄ rekommenderar vi ni dÄ och dÄ tar en titt pÄ denna hemsida, dÀr vi tar upp allt som Àr vÀrt att veta och kanske lite till.

Greven, Tyskland
Efter en övernattning pĂ„ GEKÅS stĂ€llplats i Ullared och ett par hos Bengt i Örkelljunga var det dags att lĂ€mna Sverige för denna gĂ„ng. Smörrebröden i Danmark stannade vid en önskedröm pĂ„ grund av vĂ€dret och samma vĂ€der fick oss att lĂ€mna Heiligenhafen efter endast en övernattning.
NÀsta planerade mÄl var Greven i Tyskland, lite drygt 40 mil söderut, som blivit ett obligatorisk stopp och mötesplats för mÄnga nordbor som Àr pÄ vÀg mot eller ifrÄn de sydligare breddgraderna.
Grevens stÀllplats, som vi nÀmnt i tidigare reseberÀttelser, ligger mycket vackert intill Dortmund-Ems-Kanal som Àr en livligt trafikerad vattenvÀg för lastprÄmar.

Den ena prÄmen efter den andra gled sakta förbi

NĂ€r vi checkade in fick vi samma fantastiska plats som vi hade pĂ„ hemvĂ€gen i vĂ„ras. Med nosen bara nĂ„gra meter frĂ„n strandkanten sĂ„g vi flodbĂ„tarna glida förbi i sakta mak och pĂ„ stigarna utmed kanalen flanerade ”snigelfolket” som lĂ€mnat sina rullande skal för nĂ„gra timmar i den sena höstsolen.

Utsikten var helt magnifik med nosen intill kanalen

Dortmund-Ems-Kanal, som invigdes redan 1899 Àr 265 km lÄng och den strÀcker sej frÄn Dortmund i RuhromrÄdet till Vadehavet vid Emdens mynning.
För mĂ„nga som bor och jobbar pĂ„ prĂ„marna Ă€r detta deras enda hem. HĂ€r Ă€ter man, hĂ€r bor man och hĂ€r jobbar man… man kan onekligen sĂ€ga att dom har nĂ€ra till jobbet.

Kort historik om kanaler
Kanaler har funnits sedan urminnes tider och man tror att Egyptier byggde bevattningskanaler redan för 5000 Är sedan. Dom större kanalbyggena, för transport av varor, sammanföll med den industriella revolutionens genombrott men minskade i betydelse nÀr jÀrnvÀgen gjorde sitt intÄg i historien. I England, till exempel, byggdes frÄn mitten av 1700-talet och framÄt cirka 480 mil kanaler, med hackor och spade.
I Sverige kom den industriella revolutionen ungefĂ€r samtidigt som jĂ€rnvĂ€gens intĂ„g  och kanalbygget fick dĂ„ mindre betydelse. Den mest kĂ€nda svenska kanalen Ă€r Göta Kanal som Ă€r en genvĂ€g för bĂ„ttrafik mellan östra och vĂ€stra Sverige. I dag fungerar kanalen mest som en utmaning för folket med fritidsbĂ„tar och utmed strĂ€nderna finns en mĂ„ngfald stĂ€llplatser för oss campare.
Kanaler byggs fortfarande, men nu har man bÀttre förutsÀttningar Àn under hacka och spadetiden, nu har man maskiner som sköter dom tunga arbetena. I Frankrike till exempel, har man pÄbörjat en 107 kilometer lÄng kanal frÄn floden Oise till Dunkerque-Scheldt-kanalen som berÀknas vara fÀrdig för bÄttrafik 2028.

Hösten hade gjort sitt intÄg Àven hÀr i vÀstra Tyskland. Efter tvÄ övernattningar med ett kokihop av alla sorters vÀder och en sol som lekte kurragömma i dom mörka molnen, var det dags att ratta vidare ytterligare nÄgra mil lÀngre söderut.

Remich, Luxemburg
Efter knappt 40 mil autobahn med ganska hetsiga avsnitt, anlÀnde vi mÄlet för dagen, Remich i Luxemburg. MÄnga föredrar att köra pÄ helgerna för dÄ Àr lÄngtradartrafiken förbjuden i flera europeiska lÀnder, dÀribland Tyskland. Men trafiken blir inte mindre hetsig för det, för dÄ skall alla helglediga smÄbilsÀgare ut pÄ vÀgarna, vilket gör trafik minst lika hetsig.
Vi har kommit fram till att det spelar ingen roll nÀr man kör för det som skapar störningar och hets Àr alla dessa vÀgbyggen som stÀndigt pÄgÄr och som mÄste pÄgÄ för den enorma belastning som autobahn i Tyskland fÄr utstÄ. NÀstan all godstrafik i Europa mÄste igenom Tyskland och med nuvarande frihandelsavtal, dÀr varor transporteras kors och tvÀrs över hela kontinenten, bÀr lÄngtradartrafiken den tyngsta lasten.

Det blev bara en övernattning i Remich pÄ grund av vÀdret. NÀr vi vaknade pÄ morgonen var kvicksilvret nÀstan nere pÄ noll och dÄ bestÀmde vi oss för att dra vidare söderut.

Oradour-sur-Glane, Frankrike
Efter cirka 80 mil och en termometer som stigit med 20 grader nÄdde vi ett av vÄra huvudmÄl pÄ denna resa.
Oradour-sur-Glane, i Frankrike, var före andra vĂ€rldskriget en liten sovstad med ca 700 invĂ„nare. HĂ€r fanns  smĂ„ butiker, bensinstation, telegrafstation och en lokal spĂ„rvĂ€g.

Dom gamla spÄrvagnsrÀlsen finns kvar i ruinerna

PÄ somrarna var Oradour-sur-Glane ett populÀrt turistmÄl för folk som ville njuta av de idylliska omgivningarna vid floden Glane.
Efter den 10 juni 1944 kallas den lilla byn för ”Martyrstaden” eftersom en tysk SS-styrka mördade hela befolkningen och bombade byggnaderna som sedan brĂ€ndes ner.

En symaskin vittnar om att hÀr bodde sömmerskan

Massakern genomfördes av den tyska pansardivisionen Das Reich, som var pĂ„ marsch mot striderna i Normandie. Bataljonschefen Adolf Diekmann fick i uppdrag att gĂ„ in i den lilla byn för att befria en annan bataljonschef, Helmut KĂ€mpfe, som tillfĂ„ngatagits av den franska motstĂ„ndsrörelsen.
Diekmann, hittade inte sin kollega och som straff spĂ€rrade han in hela byns befolkning. MĂ€nnen föstes in i lador som besköts utifrĂ„n med kulsprutor som dĂ€refter brĂ€ndes ner. Kvinnor och barn spĂ€rrades in i kyrkan dĂ€r samma procedur upprepades.
Praktiskt taget hela befolkningen pÄ 642 invÄnare dödades, varav 205 var barn. Endast fem mÀn och en kvinna lyckades undkomma massakern.
Oradour Ă„teruppbyggdes aldrig utan stĂ„r kvar som ett monument Ă¶ver krigets vansinne. BorgmĂ€staren ville bevara hemskheterna till eftervĂ€rlden och lĂ€t i stĂ€llet bygga en ny by strax  nordvĂ€st om ”Martyrstaden

Helena kikar in i en gammal utbrÀnd bil

Det var ett intressant och oförglömligt besök i staden, som i dag Àr ett museum, dÀr allt har bevarats frÄn den hemska massakern.

Gamla skyltar som talar om vem som bodde i huset

San Sebastian, Spanien
TvÄ övernattningar blev det pÄ en stÀllplats i spökstaden innan det bar ivÀg ytterligare drygt 40 mil söderut. Vi hade nu sneddat tvÀrs över Frankrike frÄn Luxemburg till Baskien i norra Spanien.
I Frankrike Àr trafiken betydligt lugnare vilket till stor del kan bero pÄ att nÀstan alla motorvÀgar Àr avgiftsbelagda. FransmÀnnen sjÀlva vÀljer hellre lokalvÀgarna, men för oss som vill förflytta oss lÀngre strÀckor Àr dom vÀgarna inget alternativ.
LokalvÀgarna gÄr alltid genom dom smÄ byarna som mestadels Àr byggda innan bilarnas intÄg i vÀrldshistorien. ByvÀgarna Àr anpassade för dÄtidens transporter, hÀst och vagn, utan trottoarer och bostadshus nÀrmast vÀgen.
PÄ drygt 100 mil betalvÀg genom Frankrike betalade vi i vÀgavgift drygt 2 500 kronor, alltsÄ cirka 25 kronor per mil.
Efter en mycket hetsig och trÄng tur genom San Sebastian ledde Tina, vÄr GPS, in oss pÄ en 8 kilometer lÄng, smal och krokig vÀg upp pÄ ett berg dÀr campingen, som vi bokat, lÄg. Redan vid första anblicken kÀndes det fel, men efter en lÄng dags körning kÀndes det inte bra att vÀnda om igen, sÄ vi bestÀmde oss för, Ätminstone en övernattning.
Det blev tre nÀtters vila pÄ en camping som inte gav oss nÄgonting. Men sÄ blir det ibland och frÀmsta anledningen till att vi inte vÀnde tillbaka redan dagen efter, var den tÀta trafiken. Vi chansade pÄ att trafiken skulle vara lugnare en tidig söndagsmorgon.

Zarautz, Spanien
Bara ett par mil frÄn San Sebastian ligger en bekanting frÄn förra Äret, Zarautz. Vi beslutade oss för att flytta dit och klockan Ätta söndag morgon rullade vi ut ekipaget frÄn Weecamp Igaldo.
Trafiken var, som vi förmodade, lugn och bara en knapp timme senare checkade vi in pÄ Grand Camping i Zarautz och nÄgra timmar senare anslöt Àven falkenbergarna Lena och HÄkan. Det blev ett glatt Äterseende med sedvanliga fraser och kramar och efter iordningstÀllande av vÄra fordon var det dags för gemensam ankommare. Eftermiddagen avnjöts med en trerÀtters pÄ campingkrogen och dÀrefter var det fritt dryckesval, vilket för mej oftast handlar om nÄgot rött.
Campingen ligger fantastiskt vackert inbÀddad i grönskande dalar och vinodlingar med en otrolig utsikt över Zarautz vid foten av berget och Biscayabuktens vÄgor som oavbrutet rullade in mot land. Staden dÀremot, Àr ganska intetsÀgande med charmlösa 60-talshus utan nÄgon som helst historik frÄn tiden före turismen och surfarnas invasion.
Det finns tvÄ vÀgar mellan stranden och campingen. Den ena Àr bilvÀgen som Àr en ganska brant och drygt tre kilometer lÄng och den andra en kortare men brantare stig med bland annat 439 mer eller mindre ojÀmna trappsteg.

Vi gick till sÀngs med denna utsikt frÄn husbilen

och vaknade till denna. Det var mumma för sjÀlen

Sista natten var dramatisk med storm och regn

Ett flertal campinggÀster Àr ungdomar som bor hÀr för att surfa i dom hÀrliga vÄgorna i viken. Dom vÀljer alltid stigen dÀr dom pÄ lÀtta fötter springer bÄde uppför och nerför med sina brÀdor under armen. SjÀlv vÀljer jag oftast vÀgen. Den Àr visserligen nÀstan tre gÄnger sÄ lÄng, men pÄ den vÀgen har nÄgon vÀnlig spansk kommunalarbetare placerat ut ett antal sittbÀnkar för oss som med Ären blivit lite övergödda.
Efter tvÄ övernattningar lÀmnade Lena och HÄkan campingen men vi valde att ligga kvar ytterligare en natt innan det var dags för nÄgra mil utmed den dramatiska spanska nordkusten.

Santillana del Mar, Spanien
Tre övernattningar blev det pĂ„ hyllan med den hĂ€rliga utsikten innan det var dags för förflyttning. Dagens etapp var drygt 20 mil rakt vĂ€sterut pĂ„ den spanska nordkusten, till en liten by med cirka 4 000 innevĂ„nare.
Vi checkade in pÄ Camping Santillana del Mar vid lunchtid och strax dÀrefter anslöt Lena och HÄkan efter gÄrdagens egentid.
Santillana del Mar Àr ett frekventerat turistmÄl i regionen. Bland annat för alla gamla vackra byggnader frÄn 1000-talet och grottmÄlningarna i Altamiragrottan.

Vid vÄrt korta besök möttes vi av smala grÀnder

smÄ vÀldekorerade barer och

uteserveringar pÄ byns torg

TyvÀrr var vÀdrets makter inte pÄ vÄr sida vid men efter stödbensölen gjorde vi ett kortare besök i byn dÀr vi bland annat inmundigade en sen, men mycket god lunch. Det vi fick se av den gamla byn pÄ de fÄ timmarna var vÀldigt vackert och planen var ett nytt och lÀngre besök dagen efter. Det besöket satte dock regnet stopp för, det blev i stÀllet husbilstvÀtt med naturlig sköljning frÄn molnen ovanför.

Faro de Penas, Spanien
Efter tvÄ ofrivilliga vilodagar var det dags för ytterligare nÄgra mil utmed Costa Verde, som den spanska kustremsan i norr heter. VÄrt första stopp efter cirka 20 mil var vid den stÄtliga fyren, Faro de Penas, som ligger pÄ en udde, Cabo de Penas, med höga dramatiska klippformationer som störtar ner mot Biscayabuktens stormande vatten.

Faro de Penas hÄller sjöfarten borta frÄn klipporna

Cabo de Penas, eller sorgens udde som den kallas

Cudillero, Spanien
Efter besöket vid fyren fortsatte vi ytterligare nÄgra mil vÀsterut till byn Cudillero som Lena hade förkovrat sej i. Det blev en del felaktiga vÀgval pÄ trÄnga gator och vinterstÀngda campingar, innan vi till slut hittade vÀgen runt ett berg ner till en parkeringsplats i hamnen dÀr det var okey att övernatta.
Det första som mötte oss nÀr vi kom frÄn höjderna ner mot hamnen, var vackra fÀrgglada fiskebÄtar som lÄg i skydd bakom höga vÄgbrytare mot Biscayabuktens upproriska vatten.

Dom vackra bÄtarna som ligger skyddade i hamnen

NÀr vi kom lÀngre in i hamnen, till vÄr övernattningsplats möttes vi av nÀsta fÀrgglada bild. Det var smÄ bostÀder som kilat in sej mellan tvÄ höga berg och i botten pÄ dalgÄngen lÄg restauranger, affÀrer och andra kommersiella byggnader.

FrÄn hamnen klÀttrar husen upp pÄ bergssidorna

Den del av den lilla, men mycket charmiga byn, Cudillero, ligger inklÀmd i en djup och trÄng dalgÄng som mynnar ut i havet. PÄ dom branta bergssidorna, klÀttrar de pastellfÀrgade bostÀderna upp mot toppen och pÄ den norra bergssidan, mot Biscayabukten, ligger Faro de Cudillero, som Àr sjömÀnnens vÀgvisare in till hamnen.

Faro de Cudillero vid inloppet till hamnen

Vi gjorde ett kortare besök pÄ en bar innan vi tog oss an de smala grÀnderna som ledde upp till dom högst belÀgna husen. Det var brant och trÄngt och ju högre upp vi kom desto mer eftersatt var underhÄllet pÄ fastigheterna och ett flertal hus stod helt tomma. NÀr vi nÄdde de högst belÀgna byggnaderna hade min puls nÄtt sin maxpunkt, sÄ det Àr förstÄeligt att attraktionsvÀrdet sjunker i takt med höjdmetrarna.

En byggnad för en konditionsstark och hÀndig person

Playa de Las Catedrales, Spanien
En övernattning blev det i den lilla hamnen med dom fĂ€rgglada fiskebĂ„tarna och dĂ€refter rullade vi ytterligare ett tiotal mil utmed den spanska nordkusten. MĂ„let för dagen var ett av ”Spaniens sju naturfenomen”, som vĂ„ra guider, Lena och HĂ„kan hade lĂ€st en del om.
Tidig eftermiddag hittade vi den oansenliga platsen, en dryg mil vÀster om Ribadeo i Galicien. Det som först vÀckte vÄrt intresse var en stor och fullbelagd parkeringsplats, mitt ute pÄ landsbygden och nÄgra hundra meter lÀngre bort fanns ytterligare en stor parkeringsplats dÀr det Àven var tillÄtet att övernatta i husbilen.
Efter stödbensölen och en lÀttare lunch pÄ den lilla restaurangen som fanns inom omrÄdet, var det dags att okulÀrbesikta den omtalade platsen som pÄ svenska kallas Katedralstranden.
Hela omrÄdet sÄg vÀlordnat ut med skyltar, stensatta gÄngstigar, rÀcken och trappor som ledde ner till stranden. Tidvattnet vid vÄr ankomst höll pÄ att stiga till sin högsta nivÄ som Àr cirka tre meter ovan sandstranden, sÄ ett besök dÄ var inte aktuellt. Besök pÄ stranden kan bara göras pÄ förmiddagarna nÀr tidvattnet Àr som lÀgst och sjÀlva sandstranden kommer i dager.
Metrologerna hade utfÀrdat en regnig och stormig natt och redan innan mörkrets inbrott hade stormvindarna frÄn Biscaya börja dra in. Vi sÄg frÄn husbilsfönstret hur dom höga vÄgorna piskade upp kaskader av vatten nÀr vÄgorna trÀffade dom branta bergsmassiven.
Med kameran i högsta hugg och vÀl inpackade i regntÀta klÀder, gick vi ner till kanten för att se de vÄldsamma krafterna pÄ nÀrmare hÄll.

PÄ kvÀllen piskade dom höga vÄgorna in mot stranden

Efter besöket vaggades vi till söms i en gungig husbil eftersom vi inte vÄgade sÀtta ner stödben i rÀdslan av att dom skulle knÀckas. Men med en god natt i drömmarnas oförstÄeliga vÀrld, vaknade vi till ett betydligt behagligare vÀder med solsken och svag vind.

Bilden Àr tagen frÄn samma plats som bilden ovan

Detta Àr Biscaya i ett nötskal och det Àr detta som gjort att sÄ mÄnga sjömÀn och fiskare begravts i den stora bukten, ena stunden full storm och i nÀsta stund, kav lugnt.
Efter frukost var det Àntligen dags att besöka den en och en halv kilometer lÄnga omtalade stranden dÀr Biscayas stormiga vatten i Ärtusenden gröpt hÄlor och gÄngar i det stenhÄrda skifferberget. Klippformationerna hÀr Àr upp till 32 meter höga och bestÄr av mÄngfÀrgad skiffer som ligger i skivor, lager pÄ lager.

Skifferskivorna staplade pÄ varandra, lager pÄ lager

Tillsammans har det under Ärtusenden bildats bÄgar och grottor, som för tankarna till en mÀktig katedral och det Àr dÀrav som man fÄtt namnet Katedralstranden.

NÄgra av alla vackra bilder som finns pÄ vÄr hemsida

Det Ă€r ett vĂ€lbesökt turistmĂ„l och den anses tillhöra en av dom vackraste strĂ€nderna i vĂ€rlden. 

Peso de Regua, Portugal
Med alla vackra synintryck fastklistrade pÄ nÀthinnan vÀnde vi blickarna mot Duorodalen och den första destinationen som vi knappade in pÄ Tina, vÄr GPS, var Villa Real.
Vi lĂ€mnade Biscayas kust och efter drygt 37 mil pĂ„ mestadels smala och gropiga vĂ€gar och pĂ„ höjder bĂ„de ovan och under molnen checkade vi in pĂ„ en mycket sunkig camping i Villa Real. Det var lerigt och regnigt och efter en natts sömn flyttade vi oss cirka tre mil lĂ€ngre in i den vackra dalen och vinodlingarna.  
I Peso de Regua, som ligger vid floden Duoro, fanns det gott om stÀllplatser som tyvÀrr inte var tillrÀckligt stora för vÄr husbil. Men bara ett hundratal meter dÀrifrÄn sÄg vi tvÄ jÀttestora premiumekipage uppstÀllda och jÀmte dom fanns det plats för oss ocksÄ.
VÀdret var fortfarande som det varit under stora delar av vÄr resa, regnigt och blÄsigt, men gradantalet Àr ÀndÄ pÄ en betydligt högre nivÄ Àn hemma, sÄhÀr pÄ senhösten. SÄ det fanns inte utrymme för gnÀll, det var bara att bita ihop och klÀ sej med vattentÀta plagg.
Vi gjorde ett besök i den lilla byn som hade samlat alla restauranger utmed bygatan och efter en god lunch var det dags att okulÀrbesikta övriga faciliteter. Vi kollade bland annat tÄgtider och nÀr vi var nere i hamnen kom HÄkan, som hade slÀntrat efter, springande. Han hade upptÀckt att det skulle gÄ en flodbÄt om bara nÄgra minuter, till en annan liten byn vid namn Pinhao.
BĂ„tresan skulle ta  cirka tvĂ„ timmar och frĂ„n Pinhao kunde vi ta tĂ„get tillbaka. HĂ„kan jagade ivĂ€g efter biljetter samtidigt som kaptenen börjat förbereda avfĂ€rden. Det blev lite ordvĂ€xling pĂ„ kajkanten men innan biljettkontrollanten hade lessnat pĂ„ vĂ„r dĂ„liga portugisiska, sĂ„g vi HĂ„kan komma springandes med biljetter i högsta hugg.
Det var sen eftermiddag och solen lyste pÄ vin- och olivodlingarna utmed strandkanten. Odlingarna var enorma med böljande slÀnter sÄ lÄngt ögat nÄdde och stora skyltar i odlingarna talade om vilken gÄrd dom tillhörde.

VidstrÀckta vin och odlingar sÄ lÀngt ögat nÄdde

Sandemans vÀlkÀnda gubbe pÄ toppen av vingÄrden

UngefÀr halvvÀgs pÄ bÄtturen kom vi till en stor sluss dÀr restaurangbÄten skulle hissas upp 21 meter till nÀsta vattennivÄ.

Slussen som lyfte den stora bÄten 21 meter

Vi steg av i den lilla byn Pinhao och efter drygt en timmes butiksbesök var det dags att kliva pÄ tÄget tillbaka till Peso de Regua och husbilarna. Det var en mycket trevlig resa som vi lÀgger pÄ HÄkan och Lenas pluskonto.

Aveiro, Portugal
Efter en regnig natt var det dags för förflyttning igen. Vi valde en kurs i sydvÀstlig riktning mot den Portugisiska Atlantkusten och Falkenbergarna valde nÀrmaste vÀgen rakt söderut mot Algarvekusten.
Efter sedvanliga avskedsfraser och kramar var det dags för vÄr förflyttning pÄ cirka 15 mil. Det var lÀttkörda mil pÄ jÀmna fina, men dyra betalvÀgar och strax före lunch checkade vi in pÄ Barra Camping, i Gafanha da Nazaré, som ligger i utkanten av Aveiro.
För första gĂ„ngen pĂ„ denna resa kom cyklarna fram och det blev nĂ„gra kilometer inom nĂ€romrĂ„det innan det var dags att ta en öl pĂ„ den underbara, men för dagen, blĂ„siga stranden.    
VĂ€dret hittills har inte varit helt optimalt, men som nĂ„gon förstĂ„sigpĂ„are sa, ”det finns inget dĂ„ligt vĂ€der, bara dĂ„liga klĂ€der”. Det Ă€r vĂ€l ganska förnuftiga ord, men visst hade det varit trevligt om man kunnat sitta i en solstol pĂ„ stranden, iförd enbart lĂ€ttare klĂ€der och en iskall paraplydrink i handen.
Efter första dagens granskning av nÀromrÄdet vidgade vi vÄr cykeltur till en gammal fiskeby som i dag Àr vÀldigt spektakulÀr. Dom gamla fastigheterna som ligger nÀrmast havet har renoverats och mÄlats om i olika fÀrgsÀttningar och mönster, vilket vi tidigare aldrig beskÄdat.

SmÄ strandhytter har piffats upp med rÀnder pÄ

tvÀren och pÄ lÀngden liksom flervÄningshusen

En del Ă€r randiga, andra rutiga och Ă€ven nyproducerade 

lyxvillor har snappat upp denna originella idé

Till och med nyproduktionen har fÄtt bygglov pÄ denna originella, men roliga idé.
HĂ€r borde alla stelbenta kommunala byggnadsnĂ€mnder, som fastnat i olika kulörer av vitt, göra ett studiebesök. Men förmodligen menar ”betongkepsarna” att det inte hör hemma i vĂ„rt samhĂ€lle.
Barra Camping gjorde verkligen sjĂ€l för sitt namn. NĂ€stan alla gĂ€ster hĂ€r Ă€r â€Ă„retruntare” som vi kallar dom. Husvagnarna var inbyggda i trĂ€konstruktioner som tĂ€ckts med allt frĂ„n presenningar till plast och rostig plĂ„t. Det liknade mer ett getto Ă€n en camping. Hela arean  bestĂ„r av en skog med barrtrĂ€d som sĂ„ hĂ€r Ă„rs har slĂ€ppt sina gamla barr. Taken pĂ„ hobbyarkitekternas byggnader och gĂ„ngar med öppna platser var tĂ€ckta med barr som i bildade drivor i de stormliknande byarna. Det var ingen vacker syn och det verkade inte heller som om nĂ„gon var intressera av att ta hand om skrĂ€pet.
Tre övernattningar blev det i Aveiro innan det Äter var dags att slÀppa handbromsen.

Porto Covo, Portugal
NĂ€r vi lĂ€mnade den ”barriga” campingen var ”Tina” instĂ€lld pĂ„ Porto Covo, en liten fiskeby vid atlantkusten, drygt 40 mil nĂ€stan rakt söderut.
Porto Covo, liksom Aveiro, Ă€r tvĂ„ av mĂ„nga sevĂ€rda platser som ”Aleborna”, Helle och Stefan frĂ„n ÄlvĂ€ngen, tipsat oss om. Det Ă€r alltid bra att ha förĂ„kare som stakar ut vĂ€gen till sevĂ€rda platser och sedan Ă€r det upp till var och en att sjĂ€lv ta sej dit. Vi tackar ”Aleborna” för alla goda tips.
Vi lĂ€mnade Aviero i regn och blĂ„st och pĂ„ vĂ€gen söderut började solen titta fram i smĂ„ gluggar, samtidigt som nĂ„gra fĂ„ kvarglömda vindpustar frĂ„n de senaste veckornas stormiga vĂ€der, gav sej till kĂ€nna. 
Vi anlÀnde mÄlet strax efter lunchtid och redan vid incheckningen pÄ Porto Covo Camping kÀndes allt helt rÀtt. Det var rent och stÀdat och gott om plats, Àven för en nÄgot övergödd husbil. SÄdan herre, sÄdant fordon.
Porto Covo Àr en gammal fiskeby med lite drygt 1000 invÄnare som ligger strax söder om Sines i den sydvÀstra delen av Portugal. Numer Àr byn mest kÀnd som en livlig turistort med vackra sandstrÀnder och vandringsleder utmed Atlantkusten.
Efter en avslappnad eftermiddag med tidig sÀnggÄng vaknade vi Äter till regn, liksom vi gjort sÄ mÄnga gÄnger tidigare pÄ denna resa.
Men att gnÀlla hjÀlper inte utan det gÀller fortfarande att ha positiva tankar. Vi har ju tak över huvudet och den vÀrme som behövs. Dessutom har vi ju all tid i vÀrlden, eftersom vi numer Àr hedersmedborgare med rÀtt till lön utan arbete.
Regnet avtog under dagen sÄ det blev en del promenader pÄ höjderna utmed den dramatiska Atlantkusten och en del barbesök i den lilla, men mycket charmiga byn.

Efterdyningar rullar med vÄldsam kraft in mot land

och dom dramatiska klipporna med mÄnga smÄ

undangömda laguner för den som vill bada

Porto Covo vÀxer sÄ det knakar med mÄnga fÀrdiga och pÄgÄende hus i ytteromrÄdena samtidigt som hela den gamla fiskebyn genomgÄr en varsam modernisering. En hel del renoveringar Àr redan gjorda med putsade fasader och fÀrggranna dekorationer och i övriga pÄgÄr uppfrÀschningen. Trots att det Àr flera hundra Är mellan det nya och gamla har arkitekterna lyckats behÄlla den gamla byns charm med lÄga hus och pastellfÀrgade inslag mot dom vita fasaderna.

En hel gata med renoverade gamla fiskarbostÀder

liksom kyrkan med ny puts och fÀrggranna dekorer

och nyproduktion som bevarat byns charm

VÀdret blev bÀttre och bÀttre för varje dag och pÄ vÄr sista dag för denna gÄng i Porto Covo tog vi en hÀrlig cykeltur mot Sines som ligger knappt tvÄ mil norrut utmed kusten. Strax innan Sines sÄg vi ett stort mörkt moln i horisonten pÄ Atlanten, sÄ det var bara att vÀnda tillbaka.

Mörka moln nÀrmar sej frÄn horisonten

Vi hann precis fĂ„ in varsin öl pĂ„ campingens bar innan  regnet nĂ„dde oss, men det var Ă€ndĂ„ vĂ„r första, lite lĂ€ngre cykeltur, pĂ„ denna resa.
Tre nÀtter blev det pÄ Porto Covo Camping innan det var dags för ytterligare ett femtontal mil i sydostlig riktning, mot Algarvekusten.
Det var en bra camping med mĂ„nga â€Ă„retruntare”, men till skillnad frĂ„n Barra Camping, sĂ„ mĂ„ste hobbyarkitekterna hĂ€r följa ett visst regelverk. Hela campingen avspeglar ordning och reda, men om man mĂ„ste kritisera nĂ„got sĂ„ Ă€r det de ouppvĂ€rmda hygienutrymmena och avsaknaden av sittringar pĂ„ toaletterna. Detta Ă€r inget unikt för denna camping för det Ă€r sĂ„ det Ă€r hĂ€r, i denna del av Europa.

Helena checkar ut frÄn campingen

Silves, Portugal
Dagens mÄl var Portugals södra kustremsa, Algarvekusten pÄ och den medeltida byn, Silves.
Vi valde att följa den mindre men betalningsfria vÀgen utmed Atlantkusten, vilket man i efterhand kan fundera pÄ om det var sÄ klokt.
Hur som helst och trots att vÀgarna var smala och i stort behov av underhÄll, det var en vacker vÀgstrÀcka genom smÄ pittoreska fiskebyar och dÀremellan en levande landsbygd med allt frÄn olivodlingar till jordbruk. Vi passerade Àven jÀttestora areal med skog som var helt utan löv pÄ svartbrÀnda stammar, vilket var kvarlevorna av stora skogsbrÀnder som hÀrjat i dessa trakter. Ingen vacker syn, men det Àr som det Àr och det Àr inget vi kan göra nÄgot Ät. SÄ hÀr har det varit i Ärtusenden och sÄ hÀr kommer det att vara Àven i framtiden.
Vi checkade in pĂ„ Algarve Motorhome Park vid lunchtid och Ă€ntligen möttes vi av, det vi vinteremigrerat för, en vĂ€rmande sol. Utemöblerna Ă„kte fram med blixtens hastighet och hela resten av dagen satt vi bara och njöt. Äntligen, sa vi i mun pĂ„ varandra, Ă€ntligen efter nĂ€stan en mĂ„nad med mycket regn, blĂ„st och kyla.   
Silves Àr en stad som har gamla anor och historik frÄn den romerska och dÀrefter den moriska tiden, dÄ den var huvudstad i regionen Algarve pÄ den Iberiska halvön.
Den muslimska folkgruppen Morer, som man ofta nÀmns i historien, Àr en folkgrupp som intog och bebodde den Iberiska halvön frÄn 700-talet till 1400-talet. Det var inte bara araber, som mÄnga tror, utan dom flesta kom frÄn den nordvÀstra delen av Afrika.
Även om det bara var en mindre grupp morer som tog sej in i Europa pĂ„ 700-talet, sĂ„ hade vid 1200-talets början hela 80 procent av de 7 miljonerna pĂ„ Iberiska halvön, konverterat till Islam. Vid samma tidsepok började de kristna kungarna att inta centrala delar av Iberiska halvön samt den del som i dag heter Portugal.
Granada och Andalusien dÀremot, fortsatte att blomstra i ytterligare tre sekel innan det sista muslimska fÀstet, Är 1492 i Granada, överlÀmnade nycklarna till de katolska monarkerna Isabel I, frÄn Kastilien och Fernando II, frÄn Aragon. I början av 1600-talet, tvingades alla judar och muslimer till landsflykt eller till konvertering till kristendom.
I dag bestÄr den Iberiska halvön, i sydvÀstra Europa, av de sjÀlvstÀndiga staterna Spanien, Portugal och Andorra samt det brittiska territoriet, Gibraltar.
Morerna mÄste varit ett mycket arbetsamt folk och dom flesta gamla monumenten som bevarats, borgar, palats, broar, vattenrÀnnor och sÄ vidare i södra Europa, hÀrstammar ofta, helt eller delvist, frÄn morernas epok.
Är man i Silves sĂ„ Ă€r ett besök pĂ„ Castelo de Silves ett mĂ„ste. Efter vĂ„rt besök, liksom alla andra besök pĂ„ liknande byggnader, sĂ„ funderar jag alltid pĂ„ hur det gick till att bygga detta med bara mĂ€nsklig styrka och handkraft. Castelo de Silves ligger, liksom de flesta borgarna, pĂ„ en hög och otillgĂ€nglig kulle för att ha överblick över eventuella fiender.
Men hur gick det till, att först hugga ut sten med bara hammare och mejsel och dÀrefter forsla upp dom tunga blocken till kullens hösta topp. DÀrefter staplades stenarna, utan fogmaterial emellan, pÄ varandra till en stor borg och allt Àr spikrakt bÄde horisontellt och vertikalt som ett lego. Jag fattar inte hur det var möjligt, med bara handkraft och rÄ styrka?
Det Àr inte allt man förstÄr, men en vacker dag kanske jag fÄr svar pÄ mina funderingar.

Castel of Silves pÄ den höga kullen ovanför staden

Nu fattar jag, Morerna var mycket större Àn oss

Silves kallas av mÄnga för storkarnas stad. HÀr i utkanten av staden, dÀr vi kamperade, finns det storkbon pÄ varenda högre punkt sÄsom ledningsstolpar och skorstenar. PÄ kvÀllarna ser man stora strÄk av storkar som flyger hem till sina bon efter dagen jakt pÄ mat som oftast finns ute pÄ Äkrar och flodbÀddar.
Det var en fantastisk syn, som vi bara en gÄng tidigare upplevt och det var i Turckheim, Frankrike för cirka Ätta Är sedan.

PÄ varenda högre stolpe syntes dessa vackra fÄglar

Dagen innan vi lÀmnade Silves tog vi en lite lÀngre cykeltur. I solsken och minimal vind gled vi ut pÄ den portugisiska landsbygden med smÄskaliga odlingar och bebyggelse i varierande skick. Det fanns allt frÄn rena ruiner till nybyggda smÄhus. Odlingarna bestod mestadels av hushÄllens egna behov med till exempel lÄga buskliknande trÀd med oliver, apelsiner och citroner samt smÄ grönsakslotter.
Vi avslutade hela den soliga cykelturen med en hÀrlig lunch inne i stadens centrum, strax nedanför borgen. Restaurangen som vi besökte erbjöd oss en trerÀtters meny, en halvflaska vin och ett glas Portvin för endast 10 Euro per man eller cirka 120 svenska kronor. Inte nog med att det nÀstan var oförskÀmt billigt, det var nÀstan kriminellt gott ocksÄ.
Vi avslutade dagen med en promenad pÄ den flera hundra Är gamla bron över Aradefloden, som rinner genom Silves och mynnar ut i Atlanten vid byn Portimao.

Den gamla skönheten över Aradefloden

Hela denna dag var en riktigt vĂ€rdig avslutning pĂ„ vĂ„r vistelse i den gamla byn som för bara nĂ„gra hundra Ă„r sedan var huvudstad i Algarve.  

Falesia, Portugal
Knappt fyra mil frÄn Silves ligger Falecia som Àr en favorit i repris och som Àr ett av vÄra huvudmÄl pÄ denna resa. NÀr vi satt hemma i somras och drog upp riktlinjerna för vÄr övervintring bestÀmde vi oss för att tillbringa jul och nyÄrshelgen just hÀr i Falesia pÄ Algarvekusten.
NĂ€r vĂ„ra vĂ€gar skildes med ”Falkenbergarna” i Peso de Regua, gjorde vi det för att vĂ„r plan var ytterligare nĂ„gra stopp, förutom Aveiro och Porto Covo, pĂ„ den Portugisiska vĂ€stkusten. Men det regniga och stormiga vĂ€dret fick oss att ombestĂ€mma oss och valde dĂ€rför att snedda över landet mot Silves och dĂ€refter mot Falesia sĂ„ fort som möjligt.   
Vid ankomsten till Falesia var vi cirka tvÄ veckor före tidsplanen och nÀr vi sÄg att kvicksilvret hade passerat 20-strecket, kÀnde vi att nu skulle det bli skönt att ligga still en lÀngre period.
Dom första som mötte oss var ”falkenbergarna”, Lena och HĂ„kan, som checkat in hĂ€r i Falesia nĂ„gra dagar tidigare. Trots att det bara var en vecka sedan vĂ„ra vĂ€gar skildes, blev det stora kramen och dom sedvanliga glĂ€djefraserna.
Vi hade nu knappt tvÄ mÄnader framför oss pÄ ett och samma stÀlle, vilket kÀndes bra och att vÀdret var pÄ sitt allra bÀsta humör, med svenska sommartemperaturer, gjorde ju inte saken sÀmre.
Bara nĂ„gon dag efter ankomsten, en söndag, fyllde HĂ„kans 69, vilket skulle firas tillsammans med god mat och dryck pĂ„ ett av  deras favoritstĂ€llen i överklasstaden Vilamoura.

Lena och HĂ„kans favorit restaurang, Luna Rossa

PÄ tillbakavÀgen frÄn den lyxiga staden, som ligger cirka fem kilometer cykelvÀg frÄn stÀllplatsen, var det ytterligare nÄgot vattenhÄl som skulle besökas.
Det var en trevlig dag och ett bra kalas som debiterades pĂ„ ”Falkenbergarnas” konto vilket genast fick oss att planera en Ă„tergĂ€ldning.
ÅtergĂ€ldningen kom redan nĂ€sta dag, pĂ„ HĂ„kans egentliga födelsedag, dĂ„ vi bjöd pĂ„ egentillverkade smörrebröd och till det serverades dom sedvanliga dryckerna, öl och snaps.

StĂ€mningen steg i takt med intaget av den ”lille”

StÀmningen var Àn en gÄng pÄ topp med trevliga diskussioner och skratt och innan kvÀllens slut, hade HÄkan och jag bestÀmt att segla deras bÄt till VÀstindien, nÀsta höst, dÄ HÄkan fyller sjuttio.

LÀkarbesök
Innan vi lÀmnade Tjörn hade jag sökt lÀkarhjÀlp för att veta hur jag skulle medicinera mej mot mina krÄnglande luftrör som jag haft sedan mÄnga Är tillbaka. Jag var lite sent ute sÄ en lÀkartid var inte att tÀnka pÄ före avresan och det fanns heller ingen möjligt att fÄ konsultera en lÀkare. Visst, jag fÄr skylla mej sjÀlv, jag borde tÀnkt pÄ detta lÄngt tidigare.
Mina krÄnglande luftrör Àr en kvarleva frÄn tidigare arbetsmiljöer med bland annat asbests och problemen har en tendens att eskalera sakta men sÀkert genom Ären.
PÄ resan mot vÀrmen var det mestadels kallt, regnigt och blÄsigt vilket inte Àr optimalt för kÀnsliga luftrör och det blev allt tÀtare i det trÄnga röret som förser kroppen med syre.
Trots vÀrmen och det torrare vÀdret i Falecia hÀngde symptomen kvar och efter ett antal jobbiga dagar och nÀtter, bestÀmde vi oss för att söka en upp en lÀkare.
I Portugal pratar dom flesta engelska och Helena, som ocksÄ Àr bevandrad i dessa för mej frÀmmande lÀten, fick tips om ett privatsjukhus i Albufeira, cirka en mil frÄn stÀllplatsen.
Taxichauffören slÀppte av oss vid ingÄngen till ett vÀntrum pÄ sjukhuset. Vi gick direkt fram till den bemannade luckan för att anmÀla vÄr nÀrvaro och cirka 10 minuter senare slog vi oss ner i en kvinnlig lÀkarens rum.
Vi mottogs av ett stort stycke kvinna med ett ganska barskt utseende, samtidigt som hon ingav stort förtroende. Helena förklarade mina problem för lÀkaren som noterade allt och dÀrefter fick jag ta nÄgra djupa andetag. Stetoskopet som hon hade hÀngande runt halsen satte hon in i öronen för att lyssna pÄ mina lungor samtidigt som jag fick ta ytterligare nÄgra djupa andetag och efter nÄgra minuters konversation konstaterade hon att jag skulle genomgÄ en grundligare undersökning.
En vÄning ner mottogs vi av en sköterska som ocksÄ lyssnade pÄ min ut och inandning, knackade med knogarna pÄ mina revben innan hon tog ett par röntgenbilder. DÀrefter en vÄning upp igen till ett stort laboratorium med sköterskor och fem patienter som satt uppkopplade med slangar och sladdar.
Jag placerades i en mjuk hÀrlig fÄtölj dÀr jag fick ett antal nÄlstick för anslutning till bland annat en dator och en kanyl koppla till en syrgasmask som vid inandning syresatte mina lungor.

HÀr syresÀtts blodet och inandningen vidgas

NÀr alla provtagningar var klara var det dags att gÄ tillbaka till ruta ett, den kvinnliga lÀkaren. Hon visade röntgenbilderna pÄ mina lungor, dÀr det fanns flÀckar som var infekterade. DÀrefter skrev hon ut fem olika mediciner som skulle tas vid olika tider och antal och efter Ätta dagar skulle jag göra ett Äterbesök.

Fem olika mediciner och lika mÄnga olika tider

Det var sÄ effektivt sÄ man nÀstan hÀpnade. Hela besöket med resan till och frÄn sjukhuset, tider i vÀnthallar och undersökningsrum, en fÀrdig utskriven diagnos och mediciner i hand pÄ mindre Àn fem timmar. Helt otroligt.
Innan vi lĂ€mnade sjukhuset frĂ„gade vi lĂ€karen om det var okey att dricka rödvin. Hon ruskade sakta pĂ„ huvudet och visade en centimeterbred springa  mellan tummen och pekfingret, mer Ă€n sĂ„ fĂ„r du inte dricka pĂ„ en dag.

Återbesöket
Åtta dagar senare och massor av olika mediciner i mitt blodomlopp var det dags för ett Ă„terbesök pĂ„ sjukhuset. Samma lĂ€kare som vi varit hos tidigare tog emot oss med ett stort leende. Det första hon sa till Helena var att jag sĂ„g betydligt piggare ut denna gĂ„ng och efter det fick jag Ă€n en gĂ„ng göra nĂ„gra djupandningar. Fem minuter tog besöket som lĂ€karen avslutade med att ”nu kan du dricka hur mycket vin du vill igen”.
DĂ€rmed kunde jag Ă„teruppta min mĂ„lsĂ€ttning igen, ”en dag utan ett glas rött Ă€r en förlorad dag” 

Dagarna rullar pĂ„ och i skrivande stund har vi varit hĂ€r i Falesia i 18 dagar. Efter medicineringen var mina andningsrör helt vidöppna och jag kĂ€nde mej som ”pĂ„ nytt född”. Även Helena gladdes Ă„t min rehabilitering för, som hon sa, nu kan jag sova utan öronproppar för nu snarkar du inte lĂ€ngre. Hon har under mĂ„nga Ă„rs tid tvingats anvĂ€nda öronproppar pĂ„ grund av mina snarkningar.

Förutom sjukhusbesöket Ă€r den ena dagen den andra lik med promenader pĂ„ stranden, cykelturer pĂ„ landsbygden och samkvĂ€m med ”Falkenbergarna”

Praia de Falesia med kilometerlÄnga promenader

HÀrliga vÄgor som oupphörligen rullar in

Solens försvinnande i Atlantens horisonten

Skymningen sedd frÄn vÄr husbilen

Dessutom har vi den senaste vecka börja spela boule, dÀr Lena och HÄkan, hittills Àr helt överlÀgsna, i denna franska nationalsport.
VĂ€dret har, sedan ankomsten till Algarvekusten, varit helt fantastiskt med sol frĂ„n en molnfri himmel och en termometer som pendlar runt 20-graders strecket pĂ„ dagtid.  HĂ„kan Ă€r den ende av oss som badar och sjĂ€lv har jag satt en minimi temperatur pĂ„ 25 grader för ett dopp och det lĂ€r vĂ€l aldrig hĂ€nda hĂ€r pĂ„ atlantkusten.

Kap Sankt Vincent, Sagres
Efter nÀstan tre veckor i strÄlande solsken sÄg vi pÄ vÄra mobila vÀdersajter att termometern skulle sjunka och att det Àven var risk för regn. Vi bestÀmde oss dÄ, tillsammans med Lena och HÄkan, att hyra en bil i nÄgra dagar.
VÄr första tur gick till fyren Kap Sankt Vincent, liksom den faktiskt gjorde Àven vid förra Ärets besök hÀr pÄ Algarvekusten.
Kap Sankt Vincent ligger pÄ en hög, karg udde med berg som stupar lodrÀt ner i havet och den Àr Europas sydvÀstligaste punkt.

Den stÄtliga fyren med den gamla fÀstningen nedanför

Fyren som byggdes redan 1846 har en av dom kraftigaste ljusanordningarna i hela Europa och den Àr synlig över 30 sjömil till havs. Detta gynnar sÄklart den livligt trafikerade leden, som Àr en av Europas mest trafikerade farleder till sjöss.
NĂ€r vi besökte fyren förra Ă„ret, var den under renovering och helt tĂ€kt av plast. Denna gĂ„ng var hela omrĂ„det innanför stĂ€ngslen med den gamla fĂ€stningen, tillfĂ€lligt stĂ€ngt.  Fyren var nu avtĂ€ckt frĂ„n all plast sĂ„ kunde fĂ„ nĂ„gra bilder, tagna utanför stĂ€ngslet.
Vi gjorde Àven ett kortare besök i Sagres som sÀgs ha haft stor betydelse vid utvecklingen av Portugals kolonialvÀlde. Byn, som har en hÀrlig fiskehamn, ligger bara drygt en halvmil frÄn fyren.

Den lilla naturhamnen i Sagres med fiskebÄtar

som lossar dagens fÄngst

Igreja do Como, Faro
Dag tvÄ med hyrbilen, gick till Faro och kyrkan Igreja do Carmo. Den vackra kyrkan, som Àr frÄn 1700-talets början, fick stora skador vid en enorm jordbÀvning som Är 1755 ödelade stora delar av den portugisiska sydkusten. Skadorna som kyrkan Ädrog sej dÄ restaurerades och i dag Àr den utsedd som Faros vackraste.

Den vackraste kyrkan i Faro, Igreja do Carmo

Men det var inte kyrkan som vÀckte intresset för ett besök, utan ett spektakulÀrt kapell bakom kyrkan, Capela dos Ossos. Vi lÀste pÄ skriften ovanför ingÄngen till kapellet, dÀr det stod, fritt översatt till svenska,
”Stanna hĂ€r och tĂ€nk pĂ„ att du ocksĂ„ kommer att nĂ„ detta tillstĂ„nd”
NÀr man öppnat dörren till kapellet möts man av ett rum pÄ cirka 15 kvadratmeter och en takhöjd pÄ ungefÀr 3 meter. Det makabra Àr att vÀggar och tak Àr helt uppbyggda med kranier och övriga benrester frÄn 1 245 stycken karmelitbröder som tidigare tjÀnstgjort i kyrkan.
I början av 1800-talet, grÀvdes kropparna upp frÄn överfulla kyrkogÄrdar i Faro och 1816 invigdes den nÄgot kusliga byggnaden med ett helt rum fyllt av döskallar och benknotor frÄn mÀnniskor.

Skelettdelar frÄn karmelitbröder som arbetat i kyrkan

NĂ€r vi lĂ€mnade kapellet slĂ€ngde vi Ă„ter en blick pĂ„ skriften ovanför ingĂ„ngen, ”Stanna hĂ€r och tĂ€nk pĂ„ att du ocksĂ„ kommer att nĂ„ detta tillstĂ„nd”.
Faro Ă€r den största staden pĂ„ Algarvekusten och den ligger pĂ„ en sydspets nĂ€stan mitt emellan Sagres och den spanska grĂ€nsen. Staden har knappt 60 000 invĂ„nare och hĂ€r finns bĂ„de flygplats, jĂ€rnvĂ€gsstation, bĂ„thamn och interregionala busslinjer.

Igreja do Sao Lourenco, Almancil
Det finns ett ordsprĂ„k som sĂ€ger ”nĂ€r man blir gammal, blir man religiös”. Ni som lĂ€ser detta kanske tror att jag har dĂ„ligt samvete, men sĂ„ Ă€r inte fallet.
Även dag tre med hyrbilen gick till en kyrka, men nu var det arkitekturen som vĂ€ckt intresset. Lena hade gurglat fram en kyrka som har anor frĂ„n 1600-talet och som drygt 100 Ă„r senare restaurerades pĂ„ grund av en tidigare jordbĂ€vningen. I dag Ă€r invĂ€ndiga vĂ€ggar och kupoltak helt tĂ€ckta med miljontals kakelplattor frĂ„n 1730-talet, signerade av en kĂ€nd kakelmĂ€stare vid namn Oliveira Bernardes. Kakelplattorna kom frĂ„n Lissabon och illustrerar Saint Lawrence av Huescas liv.

VĂ€ggdekorationer av miljontals kakelplattor

och ett heltÀckt altare i guld, allt var fantastiskt

Även det vĂ€lvda taket var helt tĂ€ckt med kakelplattor

Vid biljettluckan fick vi veta att det Àr totalförbud mot all fotografering och filmning inne i kyrkan. Men ska man synda nÄgonstans sÄ Àr det vÀl i kyrkan för det Àr vÀl dÀr man kan fÄ syndernas förlÄtelse.

Även utsidan var delvis dekorerad med kakelplattor

Vi avslutade vÄr tredagarsresa med hyrbil pÄ IKEA, som ligger ett stenkast frÄn kyrkan. DÀr Ät vi svensk husmanskost, köttbullar med potatismos och till det drack jag, hör och hÀpna, rödvin. Innan vi lÀmnade den vÀrldsomfattande butiken, köpte vi svensk mat sÄsom sill, knÀckebröd, gravad lax, glögg och sÄ vidare.
Det var tre hĂ€rliga dagar med synupplevelser som vi kan tacka ”Falkenbergarna” för. SjĂ€lva hade vi aldrig hittat dessa sevĂ€rdheter, liksom Katedralstranden och den vackra byn Cudillero i norra Spanien.

Vilamoura
Den lyxiga staden Vilamoura, pÄ Algarvekusten, började byggas pÄ 1960-talet som ett golfcenter för eliten och med Ären har staden vuxit och blivit en mycket attraktiv semesterort, dÀr golfen fortfarande Àr huvudattraktionen.
Vilamoura Àr i dag en av södra Portugals mest frekventerade semesterorter, som förutom alla fantastiska golfbanor, har en smÄbÄtshamn som rankas bland dom 10 bÀsta i vÀrlden. För att uppnÄ det kriteriet, mÄste man kunna ta emot kunder med mycket höga krav gÀllande utrymmen, service, policy och sÀkerhet. Hamnen Àr helt enkelt byggd för den grupp av mÀnniskor som stÀller stora krav och som Àr ekonomiskt oberoende, vilket Àven bÄtarna som ligger i hÀr, vittnar om.

Vinterförvaring för överklassens lyxbÄtar

Kort sagt, hÀr finns den lyx och flÀrd som överflödsfolket kan önska sej och som fÄtt hamnen klassad som topp tio i vÀrlden.
Hela hamnomrÄdet Àr en enda lÄng gata med utskÀnkningsstÀllen och vid kajerna ligger lyxbÄtarna tÀtt, tÀtt men vÀl inhÀgnade för de klÄfingriga.

LyxbÄtarna ligger tÀtt, tÀtt men i sÀkert förvar

Hotellen, som bildar en mur runt hamnen, tÀvlar om de vÀlbÀrgades uppmÀrksamhet genom lyxiga fasader, entréer och sÄ vidare.
Men smakar det sÄ kostar det. PÄ Hotell Tivoli, se bilden nedan, kostar dom billigaste rummen, nu under lÄgsÀsong, drygt 2000 kronor per natt.

Det lyxiga hotellet bildar en mur mot Atlanten

En ÅlekrĂ„ka blickar ut över dyrgriparna i hamnen

Förutom golf och bĂ„tliv finns det kasinon och diskotek, samt ett antal olika vattensporter som till exempel djuphavsfiske, segling, dykning och sĂ„  vidare. Man har man grĂ€vt fram ett omrĂ„de med ruiner, frĂ„n en romersk bosĂ€ttning, för den som Ă€r kulturintresserade eller som vill lĂ€mna flĂ€rden för en stund.
Av besöksfrekvensen att döma, verkar inte kulturintresset ligga pÄ topp i den lyxiga staden. Vid vÄrt enda besök hittills, var det helt folktomt pÄ omrÄdet med dom frilagda gamla stenarna.

Ruiner frÄn en 5000 Är gammal romersk bosÀttning

Under vÄr första mÄnad pÄ stÀllplatsen i Falesia har vi gjort mÄnga besök i Vilamoura som ligger knappt fem kilometer frÄn stÀllplatsen. Det Àr lÀtt att cykla dit pÄ den nÀstan helt bilfria vÀgen och vÀl dÀr möts man av den underbara hamnen med mÄnga hÀrliga uteserveringar.
Att sitta pÄ en uteservering i solsken med ett glas rött och blicka över hamnens alla lyxbÄtar, tillsammans med goda vÀnner och den man Àlskar, det Àr verklig lycka, det Àr bomull för sjÀlen

Alferce
Efter drygt en mÄnad i Falecia med mÄnga underbara cykelturer och promenader hittade Lena Àn en gÄng nÄgot intressant pÄ nÀtet. Hon hade lÀst om en spektakulÀr hÀngbro i Alferce uppe i bergen som vÀckte hennes intresse.

Vi var inte sena med att hÀnga pÄ och ett par dagar senare stod det en hyrbil parkerad utanför stÀllplatsen.
HÄkan utsÄgs Àn en gÄng som chaufför, eftersom jag, med min höga Älder mÄste teckna en extra försÀkring för att fÄ köra. Ekonomiska som vi Àr valde vi att ge HÄkan förtroendet.

Platsen som Lena gurglat fram, ligger cirka sex mil vinkelrĂ€t frĂ„n havet uppe i  Algarvebergen.
Vi möttes av en grÄmulen dag nÀr vi startade vÄr resa upp mot bergen. Det var dimmig och ogÀstvÀnlig men ju lÀngre upp mot höjderna vi kom desto ljusare blev det.
Efter drygt en timme pĂ„ slingrande vĂ€gar och vacker natur i bergen passerade vi stadskylten till Alferce. DĂ€r möttes vi av en mycket liten by med lĂ„ga genuina gamla byggnader och en kyrka, anpassad till byns storlek.  
Studiesyftet denna gÄng var inte ett besök i kyrkan, den bara fanns dÀr, liksom kyrkor gör i de flesta byar i Portugal.

Lena och Helena vid den lilla pittoreska kyrkan mitt i byn

Lena hade lÀst om ett byggnadsverk med trappor och en hÀngbro som vÀckt hennes intresse. Bygget, som Àr en förlÀngning av den befintliga vandringsleden, Barranco do Demo Walkway, Àr ett EU-projekt som invigdes för bara nÄgon mÄnad sedan.
FrÄn kyrkan, dÀr vi parkerade hyrbilen, följde vi skyltana, som hade en hÀngbro som symbol och efter nÄgra hundra meters nedförsbacke, pÄ en stig utmed bergvÀggen, nÄdde vi trappan.

TrÀkonstruktionen med nÀrmare 600 trappsteg

Som gammal snickare blev jag nÀstan rörd till tÄrar nÀr jag sÄg denna vackra trÀkonstruktion, som hÀnger pÄ dom branta klippvÀggarna. Det var en mycket vacker och vÀlarbetad konstruktion som med tidens tand, nÀr trÀet har grÄnat, kommer att smÀlta in helt i naturens fÀrger.
Vi hade en helt enorm utsikt över dalen och trappan, som var byggd pÄ skrÄ pÄ den motsatta sidan och hÀngbron, i botten pÄ ravinen som knyter samman dom bÄda sidorna.

Trappan klÀttrar upp pÄ motsatta sidan av dalen

HÀngbron som binder ihop dom bÄda sidorna

FrÄn toppen pÄ den motsatta sidan kan man fortsÀtta pÄ Cerro do Castello de Alferce, en drygt sju kilometer lÄng vandringsled till ruinerna av ett Islamiskt slott. Den promenaden valde vi bort, vi tyckte att en tur upp och ner, tur och retur i EU-projektet med nÀrmare 600 trappsteg, var tillrÀcklig motion för nÄgot överÄriga hurtbullar.
HĂ€ngbron i botten pĂ„ dalen, Ă€r cirka 50 meter lĂ„ng och ligger drygt 20 meter ovanför den lilla bĂ€ckfĂ„ran i botten. Hela bron, som hĂ€nger i vajrar mellan bergssidorna, har en gĂ„ngbana av trĂ€trall som Ă€r drygt en halv meter bred.  
Det var en hĂ€rlig upplevelse som sĂ€kert kommer att bli en stor turistattraktion nĂ€r flödet i media rullar igĂ„ng och kanske ett lyft för den avlĂ€gsna lilla byn i bergen. Byggandet av flera p-platser hade redan  pĂ„börjats liksom en stĂ€llplats för husbilar.
Efter en öl pÄ en av byns tre barer var det dags för nya Àventyr. Helena hade fÄtt tips om en enorm utsiktsplats bara nÄgra mil frÄn Alferce som vi ville besöka, nu nÀr vi ÀndÄ hade hyrbil.
VÀgen till Foia, som toppen heter, var bitvis mycket brant och krokig men trots det sÄg vi cyklister, utan batterihjÀlp, pÄ vÀg upp mot toppen.
TyvÀrr var det vÀldigt dimmigt uppe pÄ den 900 meter höga toppen och utsikten över Algarvebergen och havet var ytterst begrÀnsad.

BegrÀnsad utsikt över ett böljande landskap

Cyklist som gör segertecknet nÀr han nÄtt toppen

Glada och nöjda med dagens sevĂ€rdheter och körning som vi sĂ€tter pĂ„ ”Falkenbergarnas” pluskonto. Lena som hittar besöksmĂ„len och HĂ„kan som stĂ„r för transporten och vi bara glider med.
HÄkan kör precis som besiktningsmÀnnen pÄ bilprovningen rekommenderar varje gÄng jag besiktar vÄra bilar. Du skall köra som nÀr du var tjugo sÀger dom alltid.
NĂ€r jag var tjugo fick jag lĂ€ra mej att köra mjukt, inga hastiga inbromsningar eller gaspĂ„drag, för det sliter pĂ„ bilen. NĂ€r jag i dag, ser ett hinder lĂ„ngt framför mej, sĂ„ slĂ€pper jag gasen och lĂ„ter bilen rulla sakta mot hindret. Det Ă€r helt fel, med dagens sĂ€tt att se pĂ„ bilkörning, bland annat för bromsskivornas skull. Mina bromsskivor Ă€r alltid rostangripna för att jag inte bromsar och framför allt inte bromsar hĂ„rt.     
HÄkan dÀremot kör som besiktningsmÀnnen rekommenderar, det Àr full gas och full broms och det finns förmodligen inte tillstymmelsen till rost pÄ hans bromsskivor.
Man lĂ€r sej alltid nĂ„got nytt nĂ€r man umgĂ„s med andra, sĂ„ stort tack Ă€n en gĂ„ng till ”Falkenbergarna” Efter att vi lĂ€mnat tillbaka hyrbilen blev det nĂ„gra partier ”Plump”, ett kortspel som mina hjĂ€rnceller inte behĂ€rskar. Mina motstĂ„ndares hĂ„nfulla blickar var förnedrande, men som tur var kunde jag svĂ€lja skammen med ett par glas av det röda.

Albufeira, Portugal
NĂ„gra dagar före jul tog vi, tillsammans med Lena och HĂ„kan, bussen in till Albufeira som ligger knappt en mil vĂ€ster om Falesia pĂ„ Algarvekusten. 
Fram till turistinvasionen i runt mitten av 1900-talet, var Albufeira en liten oansenlig fiskeby, som pĂ„ drygt ett halvt sekel vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag har kommunen Albufeira cirka 40 000 permanentboende som under högsĂ€song vĂ€xer till nĂ€stan det dubbla.

Husen nÀrmast havet i Albufeira har enorm utsikt

Staden Àr inte bara attraktiv för sin skönhet utan ocksÄ för sitt lÀge pÄ Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett vÀl fungerande buss, vÀg- och jÀrnvÀgsnÀt Àr det lÀtt att ta sej hit frÄn jordens alla hörn.
Hela Albufeira ligger pÄ höjderna ovanför den vackra stranden, Praia dos Arrifes och i stadens centrum finns butiker och uteserveringar som gör allt för att vÀcka turisternas köplust. Butikerna lockar med allsköns tingeltangel och uteserveringarna med mat och vÀtskor i alla dess fÀrger och blandningar.
Förutom allt turistfjÀsk finns det Àven en fungerande sjukvÄrd, för oss turister, vilket jag ju sjÀlv fÄtt erfara.

Naturlig klippformation pÄ Praia dos Arrifes

Albufeira, sedd frÄn tunneln till stranden

Albufeiras ursprung Àr ganska okÀnt, men mycket tyder pÄ att regionen, redan nÄgra hundra Är före vÄr tidrÀkning, hade bosÀttningar runt den naturhamn som ligger vÀster om stadskÀrnan.
Under romartidens epok utvecklades jordbruket och man byggde bevattningssystem och konstgjorda dammar pÄ fÀlten som förvandlade oanvÀnda marker till grönsaks- och fruktodlingar. Dessutom byggdes
akvedukter, vÀgar och broar, som man kan se spÄr av Àn i dag.

Rester av en igenvÀxt vattenrÀnna sedd ovanifrÄn

VattenrÀnnan med sjÀlvlutning sedd frÄn sidan

Algarvekusten har under Ärhundraden drabbats hÄrt av naturkatastrofer i form av jordbÀvningar och översvÀmningar. 1755 drabbades nÀstan hela kustremsan av en mycket kraftig jordbÀvning, en tsunami, dÀr Albufeira var en av de platser som var vÀrst utsatta. Havet ödelade byggnader med över 10 meter höga vÄgor som sköljde in och kvar blev endast ett fÄtal rester av den helt förstörda byn. Byns befolkning, som tagit sin tillflykt till huvudkyrkan, en gammal arabisk moské, kollapsade helt och orsakade 227 mÀnniskors liv.
Byn Äteruppbyggdes och frÄn mitten av 1800-talet fick ekonomin sej en rejÀl skjuts uppÄt, tack vare en fungerande fiskeverksamhet. Utvecklingen fortsatte i rask takt och i början pÄ 1960-talet kom den stora turistinvasionen, som helt förÀndrade allt. I dag reser folk hit frÄn jordens alla hörn, vilket Àr en av anledningarna till den otroligt snabba befolkningstillvÀxten.

Marina de Albufeira

Hamnen vid foten av Albufeiras bebyggelse

Är man i Albufeira Ă€r ett besök i hamnen ett mĂ„ste, Ă€ven om man rĂ„kar vara hĂ€r under lĂ„gsĂ€song.
Marinan, som ligger i skydd bakom bergen mot Atlanten var innan moderniseringen en naturhamn som i dag, efter ombyggnaden, blivit ett mycket populÀrt turistmÄl.
Marina de Albufeira Àr en mycket vacker och modern hamn med allt frÄn billiga plastekor, husbÄtar till lustjakter och sightseeing bÄtar. Vid vÄrt besök var det vinter i Portugal men trots det har man ett stort utbud med turbÄtar för den som vill se Algarvekusten frÄn sjösidan, delfinskÄdning, Benagils grottor och sÄ vidare.

En vacker hamn som ligger i skydd mot stormar

Den norra sidan av hamnen Àr en enda lÄng promenadgata med fÀrgglada höghus, lekplatser, restauranger och butiker som suktar efter turisternas kreditkort.

En palettliknande vy mot hamnens ”huvudgata”

PÄ den motsatt sida ligger lyxvillorna som i ett pÀrlband strax ovanför kajen dÀr yachterna ligger sÀkert förvarade för obehöriga.
Min tro, nÀr jag sett detta fantastiska hamnomrÄdet, Àr att det har skapats av ett gÀng hÀmningslösa arkitekter som fÄtt hÀrja fritt, utan bromsklossar och pekpinnar frÄn stelbenta politiker.
Det Àr svÄrt att inte trivas i denna fÀrgsprakande miljö, vilket fÄr mej att tÀnka pÄ vÄr kommuns byggnadsnÀmnd som bestÀmt att fÀrgskalan skall ligga mellan vitt och ljusvit.

Fantasifulla lyxvillor i olika former och fÀrger

Förutom lyxbÄtar, vackra höghus och fantasifulla arkitektritade villor finns det Àven ett antal fÀrgglada husbÄtar som ligger förankrade i den vÀstra delen av hamnen.

HusbĂ„tar i olika fĂ€rger med grĂ€sklĂ€dd altan pĂ„ taken 

Marina de Albufeira har en historia sedan lÄngt tid tillbaka och man tror att morerna, redan hundratals Är före vÄr tidrÀkning, hade bosÀttningar hÀr.
Dagens moderna hamn var dÄ en lagun som gav ett naturligt skydd mot bÄde stormar och oinbjudna gÀster. Man vet dessvÀrre inte sÄ mycket mer eftersom eventuella kvarvarande tecken kan ha försvunnit i samband med att grÀvskopor och byggarbetare intog i hamnen. DÀremot Àr man ganska övertygad om att Albufeira hÀrstammar frÄn det arabiska ordet Al-Buhera som betyder lagun.

Julhelgen
Julafton började redan vid lunchtid med champagne pÄ stranden tillsammans med Lena och HÄkan.

HÄkan och Lena skÄlar i champagne pÄ stranden

Solen sken och Atlanten lÄg nÀstan helt stilla och med dessa förutsÀttningar kunde inte HÄkan hÄlla tillbaka sin lÀngtan efter ett dopp.

HÄkan har bevisat att han inte Àr en badkruka

En Àkta badkruka som hellre dricker champagne

Efter stranden var det dags att duka julbordet med dom traditionsenliga ingredienserna sÄsom sill med den lilla kalla, skinka, grönkÄl, Janson, gubbröra och sÄ vidare.

Efter champagnen var det dags för lilla nubben

NÀr den sista nubben landat dÀr den hör hemma avslutade vi kvÀllen med att dela ut julklapparna. Alla hade köpt ett antal julklappar för tillsammans 10 Euro per person som vi lade pÄ bordet. DÀrefter kom tÀrningen fram och nÀr mitt nummer, som var en fem visade sej, fick jag ta ett paket pÄ bordet, liksom dom andra fick nÀr deras nummer kom upp. NÀr bordet var tömt pÄ klappar avlÀgsnades julpappret sÄ att man sÄg vad som fanns under julpapperet. DÀrefter var det dags att kasta tÀrning igen, med samma personliga nummer, men nu fick man ta klappar frÄn varandra under en förutbestÀmd tid.

Lena och HĂ„kan fullkomligt roffade Ă„t sej paketen

NĂ€r den förutbestĂ€mda tiden var till Ă€nda hade ”Falkenbergarna” fyllt sina bordsplatser med en massa julklappar samtidigt som Helena och jag satt som statister med tomma blickar och ett fĂ„tal julklappar.
Precis som alla andra dagar sÄ har Helena och jag inte en chans nÀr det gÀller spel. Sammanfattningsvis var det, trots förlusten i julklappsspelet, en mycket trevlig, rolig och lyckad julafton.

NyÄrshelgen
Även nyĂ„rsaftonen firade vi tillsammans med det paret frĂ„n Falkenberg. Vi började med en hĂ€rlig middag pĂ„ en Italiensk restaurang som ligger nĂ€ra stĂ€llplatsen. Det blev nĂ„gra timmars glapp mellan krogbesöket och tolvslaget och i vĂ€ntan pĂ„ det nya Ă„ret tittade vi först pĂ„ en favorit i repris, ”Grevinnan och betjĂ€nten”. Jag vet inte hur mĂ„nga nyĂ„rsaftnar man skrattat Ă„t denna ganska banala kortfilm, men trots det Ă€r den alltid lika rolig. Kan det kanske bero pĂ„ att den har vissa igenkĂ€nningstecken. NĂ€r vi skrattat fĂ€rdigt blev det fullt allvar igen, vi fick fram kortleken och som vanligt
 ja ni förstĂ„r sjĂ€lva.
Strax före tolvslaget gick vi ner till stranden, vilket vi delade med en massa andra mÀnniskor som redan var pÄ plats i mörkret.
Precis pÄ klockslaget tolv brakade det loss med smÀllare och fyrverkerier frÄn dom större intilliggande orterna som till exempel Albufeira, Quarteira, Vilamoura och Olhos de Agua.
Det var verkligen ett vĂ€rdigt avslut pĂ„ ett Ă„r som sammanfattningsvis varit otroligt bra, trots dom höga dieselpriserna och den svenska ”pesetans” minimala vĂ€rde.

Kort sammanfattning
Vi checkade in pÄ stÀllplatsen i Falecia för knappt Ätta veckor sedan och vi har haft mÄnga hÀrliga dagar med nya upptÀckter och mestadels strÄlande vÀder. Vi har gjort timtals lÄnga vandringar i vattenbrynet pÄ Praia de Falecia och vi har cyklat pÄ allt frÄn trafikerade gator till stigar genom apelsinlundar. Strandpromenaderna till Olhos de Agua och den kalla ölen pÄ strandbaren har Àrjat sej fast i minnesbanken, men det vi minns mest Àr nog cykelturerna förbi omrÄdet med alla storkbon. Att fÄ beskÄda dessa stora och vackra fÄglar, pÄ sÄ nÀra hÄll och höra deras kastanjettliknande ljud, det Àr livskvalitet, för oss som bor i ett storkfritt land.

Storkbon med sitt sÀregna smatter frÄn höjderna

PÄ vÄra cykelturer hade vi ofta vÀgarna förbi strandbaren Rocha Baixinha, som ligger pÄ stranden mellan
Vilamoura och stĂ€llplatsen. 

En mycket populÀrt strandbar med extra allt

Inte allt för sĂ€llan stannade vi till dĂ€r för att svalka vĂ„ra torra strupar med en öl eller ett par glas av det röda och vid nĂ„gra tillfĂ€llen Ă„t vi Ă€ven lunch pĂ„ den hĂ€rliga baren med Atlanten som nĂ€rmaste granne. Det blev ett av vĂ„ra stammisstĂ€llen liksom ”Falkenbergarnas” favorit, Luna Rossa i Vilamouras lyxiga hamn.
Sist men inte minst, var umgÀnge med Lena och HÄkan det vi uppskattade allra mest. Vi har gjort utflykter tillsammans, spelat boule, plump och yatzy och vi har Àven hunnit med ett antal besök pÄ nÀrliggande utskÀnkningsstÀllen.
Hur det gick i dom olika tÀvlingarna, boule, plump och yatzy, tÀnker jag inte orda om. Inmundigande av rödvin dÀremot, kan jag nog se mej sjÀlv som en ganska överlÀgsen vinnare.

Algarve Motor Home Park, Falesia
Det finns tre Algarve Motor Home Park pÄ Portugals sydkust. Den som ligger lÀngst vÀsterut Àr Silves, dÀr vi övernattade nÄgra dygn innan vi kom till Falesia och nÄgra mil öster om Falesia finns den tredje, Algarve Motor Home Park, Tavira, som vi inte besökt denna gÄng.
Platserna, som gÄr under benÀmningen stÀllplats Àr tillrÀckligt stora för alla typer av fordon och det Àr gott om plats för möbler, cyklar och sÄ vidare. Det Àr lÀttillgÀngligt och alla har tillgÄng 6 ampere el.
Hela omrÄdet Àr rent och frÀscht och tÀckt med ett tjockt lager grövre grus som inte följer med skorna in i bilen. FrÄn stÀllplatsen Àr det cirka 400 meter pÄ en bilfri stig och en trappa med 148 steg ner till den vackra Praia de Falesia pÄ atlantkusten.

Stigen till trappan Àr delvis belyst i Pinjeskogen

Liksom trappan med 148 steg ner till stranden

Det gÄr inte att förboka utan man fÄr stÄ i kö utanför och vÀnta tills det blir en ledig plats. NÀr man stÄr pÄ vÀnt har man rÀtt att nyttja tömnings- och pÄfyllnadsanlÀggning pÄ stÀllplatsen.
Det kostar runt 160 kronor per dygn, inklusive 6 ampere el pÄ Algarve parkerna och vill man inte anvÀnda husbilens resurser kan man bÄde tvÀtta, duscha och gÄ pÄ toaletten för en mindre peng. Det finns utomhusdisk med kallvatten som man sjÀlv kan temperera med varmvatten frÄn husbilen.
Om man bara vill övernatta eller bo lÀngre pÄ ett enkelt sÀtt med husbil, sÄ har Àgarna till dom tre stÀllplatserna pÄ Algarvekusten hittat helt rÀtt. Bara en sÄdan enkel grej som att man mÄste passera tömning- och pÄfyllningsstationen vid in- och utfarten i stÀllet för att krÄngla sej in pÄ nÄgon undangömd plats, Àr genomtÀnkt. Deras upplÀgg Àr enkelt och anpassat för oss som bara vill ha en plats att stÀlla husbilen pÄ. Det Àr en affÀrsidé som fler borde ta efter och som mÄnga av oss globetrotter uppskattar.

Carthagon under trÀdkronor som inte stör höga bilar

StÀllplatsen har drygt 120 platser och dom var i stort sett fullbelagda under hela vÄran vistelse och nÀstan dagligen stod det husbilar utanför bommen, som vÀntade pÄ att fÄ en plats.
NÄgon dag före dopparedagen delade campingÀgaren ut julklappar till alla incheckade och vid omrÄdets boulebaneanlÀggning hade man dukat ett bord med portvin o tÄrta och i mellandagarna fyllde man samma bord, pÄ samma plats, med sangria.
Ett trevligt initiativ som alltid Àr uppskattat, oavsett om det Àr dyrt eller billigt

El Rocio, Spanien (vilda vÀstern staden)
Efter  jul- och nyĂ„rsfirandet och totalt 54 dagar pĂ„ Algarve Motor Home Park, var det dags att dra vidare. Vi tog avsked med vĂ„ra vĂ€nner som vi kamperat tillsammans med under större delen av resan hittills. Lena och HĂ„kan hade inte riktigt bestĂ€mt sej för sitt nĂ€sta mĂ„l, men ett Ă€r sĂ€kert, vi kommer att stöta pĂ„ varandra igen.
VÄrt nÀsta planerade mÄl var Medelhavet och Manilva med campingen La Bella Vista, som vi förbokat sedan lÄng tid tillbaka. StrÀckan mellan Falesia och Manilva Àr cirka 43 mil i sydostlig riktning, en nÄgot för lÄng dagsetapp tyckte vi, sÄ vi stÀllde in Tina, vÄr GPS pÄ en stÀllplats i Ayamonte, Spanien.
Efter cirka 10 mil körde vi upp pĂ„ bron över floden Guadiana som Ă€r grĂ€nsen mellan Portugal och Spanien och vid brofĂ€stet, pĂ„ den spanska sidan, ligger Ayamonte. StĂ€llplatsen som vi beordrat ”Tina” att leda oss till var stĂ€ngd och efter en del jobbiga manövrar, i den tĂ€tt trafikerade staden, beslutade vi oss för att fortast möjligt komma dĂ€rifrĂ„n.
Med hjĂ€lp av Google Maps, bestĂ€mde vi oss för en favorit i repris, El Rocio som vi besökte för nĂ„gra Ă„r sedan. Den mycket annorlunda staden kallas i folkmun för ”hĂ€ststaden” men den Ă€r mest kĂ€nd för sin Pingsthelg dĂ„ miljontals pilgrimer vandrar hit för att hedra Jungfru Rocio. Jungfruns filosofi, enligt sĂ€gen, Ă€r att mĂ€nniskor skall, festa, Ă€lska och ha rolig, och dĂ€rför anses Pingsthelgens fest i El Rocio, vara en av vĂ€rldens mest exotiska. 
Pilgrimerna startar sin vandring frÄn sitt hem och för dom som bor vÀldigt lÄngt bort Àr det tillÄtet att ansluta i Cadiz med cirka 10 mils vandring till El Rocio eller, Sevilla och Huelva som bara ligger cirka 6 mil frÄn festligheterna.

Helena pÄ det sandiga torget med kyrka och diligenser

Eftersom vi var dÀr mitt i veckan denna gÄng, var det hela ganska lugnt och inte alls som vid vÄrt förra besök nÀr vi var hÀr över en helg för nÄgra Är sedan.
Om du vill veta mer om byn som mest pĂ„minner om en vildavĂ€sternfilm med hĂ€star och diligenser pĂ„ sandiga och dammiga gator, finns det mer att lĂ€sa under punkten, ”PĂ„ vinterkollo i Spanien 2019–20”. DĂ€r det finns en utförligare beskrivning av denna annorlunda by och Jungfru Rocios betydelse för pilgrimsvandrarna.

Manilva, Spanien
Tre övernattningar pÄ camping La Aldea i El Rocio blev det innan det Äter var dags att motionera Carthagon. Framför oss hade vi cirka 30 mil till La Duquesa i Manilva, pÄ den spanska solkusten, en plats som vi Àven besökte pÄ förra Ärets flykt frÄn vintermörkret.
Strax efter lunch, checkade vi in pÄ camping La Bella Vista, som var en av vÄra tre förbokade resmÄl. Campingen ligger mycket vackert med bara nÄgra meter ner till Medelhavets strand och vi fick en bra plats med utsikt över det hÀrliga turkosa vattnet.
Drygt en vecka efter att vi checkat in La Bella Vista anlÀnde Àven Lena och HÄkan som nu hade lÀmnat sitt paradis i Portugal. Det blev som vanligt ett glatt Äterseende och efter dom sedvanliga kramarna gjorde vi en kort visit pÄ campingens restaurang, innan det var god natt.
En lÄng dag pÄ vÀgarna tar pÄ krafterna, dessutom ville Lena var utvilad inför nÀstkommande dag, hennes 70-Ärsdag.

Falkenbergarna firar Lenas 70-Ă„rsdag med skumpa

Efter att vi skĂ„lat i champagne, var det Ă„terigen dags för ett besök pĂ„ campingens restaurang, som tyvĂ€rr blev nĂ„got rumphuggen. Det var mĂ„ndag och dĂ„ Ă€r det Quizafton pĂ„ restaurangen med en specialmeny anpassad för engelska smaker.  Restaurangen var fullknökad nĂ€r vi kom och man kan sĂ€ga vad man vill om britter, men festa kan dom och högljudda Ă€r dom, sĂ„ dĂ€rför blev 70-Ă„rs firandet nĂ„got avkortad.
Med risk för att bli mer bullerskadade, Àn vad vissa av oss redan Àr, valde vi att uppsöka lugnet och kortspelet i Carthagon.
Hela medelhavskusten var för nĂ€rvarande inne i en ganska kylig period, med ensiffriga gradantal pĂ„ nĂ€tterna och bara runt 15 pĂ„ dagen. Men vi var inte bittra och inte skadeglada heller, nĂ€r rapporterna hemifrĂ„n talade om trafikkaos med mycket snö och blĂ„st samt tvĂ„siffriga minusgrader. Dessutom fick vi rapport om att det hade skett en sprĂ€ngning inom vĂ„r lilla samfĂ€llighetsförening pĂ„ Tjörn. Jag fĂ„r sĂ€ga som Kristian Luuk, ”vart Ă€r vi pĂ„ vĂ€g”.
Manilva Ă€r en ganska liten stad med knappt 18 000 innevĂ„nare varav cirka 7 000 Ă€r av utlĂ€ndsk hĂ€rkomst. NĂ€stan hela kustremsan Ă€r i dag en enda lĂ„ng sammankopplad bebyggelse med lĂ„nga strandpromenader utmed Medelhavet.
Alla vÄra dagliga turer till affÀrer, matstÀllen, sevÀrdheter, gick via strandpromenaden som Àven vi, med tvÄ hjul mellan benen, fick nyttja. Drygt en kilometer frÄn campingen till exempel ligger hamnen Puerto de la Duquesa, en gammal fiskehamn som i dag Àr en modern hamn med plats för 328 fritidsbÄtar.

BÄthamn som omgÀrdas av höghus och serveringar

I bottenvĂ„ningarna pĂ„ dom höga bostadshusen som omgĂ€rdar den rektangulĂ€ra hamnbassĂ€ngen finns ett stort antal restauranger och uteserveringar som ligger vĂ€gg i vĂ€gg med varandra. Hit cyklade vi nĂ€stan dagligen för att Ă€ta lunch, för de menyer som inte erbjuds hĂ€r
 dom finns inte. Men trots att vi var mitt inne i en vinterperiod, var det ibland svĂ„rt att hitta ett ledigt bord och dĂ„ framför allt pĂ„ de uteserveringar som lĂ„g pĂ„ solsidan.

Helena njuter av dryck och mat i solskenet

Vi cyklade mycket under vÄr vistelse i Manilva och en av dom lÀngsta dagsturerna var till Estepona som ligger cirka 15 kilometer nordost om Manilva utmed kusten.

För att hitta vÀgen dit, utan att behöva cykla pÄ N340/A7 som Àr en dubbelfilig vÀg med snabb trafik fick vi hjÀlp av en engelsk granne. Han hade hittat en smygvÀg med smala gÄngstigar genom ett större bostadsomrÄde som lÄg pÄ en höjd utan strandförbindelse med havet nedanför.

Nigel t.h. engelsmannen som visade oss cykelvÀgen

Efter den kilometerlÄnga bebyggelsen var vi Äter igen pÄ strandpromenaden som nu gick hela vÀgen in till den stora hamnen i Estepona. Efter en kortare promenad utmed kusten och en lÀttare lunch i den omtalade staden var det dags att vÀnda hemÄt igen. NÀr vi Äter nÀrmade oss hamnen i Estepona sÄg vi att vÄr cykelvÀg förvandlats till en marknadsplats.

CykelvÀgen var förvandlad till en marknadsplats

Vi fick dĂ„ veta att varje söndag Ă€r det en stor marknad  i hamnen och nyfiken som man Ă€r sĂ„ lĂ€mnade jag marknaden med Ă€nnu ett impulsköp, som man sĂ„ ofta gör nĂ€r man besöker spanska marknader.  

Costa del Sol
Manilva ligger pÄ Costa del Sol kusten, cirka 10 mil nordost om Tarifa, som Àr Spaniens sydligaste stad och dÀremellan ligger Gibraltar. Andra kÀnda orter pÄ den 30 mil lÄnga kustremsan, som strÀcker sej frÄn Gibraltar i söder mot Manilva, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos, Malaga och Nerja lÀngst upp i nordostlig riktning.
Hela Costa del Solkusten Àr ett hÄrt exploaterat turistomrÄde med mÀngder av turister frÄn bland annat Storbritannien, Tyskland och Skandinavien.

Kustremsan Àr kontinentens solsÀkraste plats och det milda klimatet, samt bristen pÄ nederbörd, gynnar vÀxter som till exempel palmer, cypresser, bougainvillea, hibiskus med flera. HÀr finns aktiviteter i överflöd och i folkmun kallar man kustremsan för Europas lekplats för bÄde barn och vuxna. Förutom solen Àr nÀrheten till landskap med frukt och grönsaksodlingar, liksom havet, en av orsakerna till den stora turistinvasionen, men det solkusten Àr mest kÀnd för, Àr alla golfanlÀggningar.
Det milda klimatet lockar tusentals golfentusiaster till mer Àn 60 vÀlskötta golfbanor varje Är och i folkmun kallar man ofta Costa del Sol för Costa del Golfo eller som vi sÀger i Sverige, Golfkusten.
I dag har de lantliga byarna omvandlats till turistorter med semesterbostÀder, bÄthamnar och allt annat vi utlÀnningar kan önska oss, men tack och lov har man bevarat delar av dom gamla stadskÀrnorna. Man har undanhÄllit exploateringen i vissa kvarter, dÀr man fortfarande kan kÀnna doften av den atmosfÀr som fanns före turistinvasionen.

Vackra dekorationer i dom trÄnga grÀnderna

Castillo de la Duquesa
Bara 100 meter frÄn Medelhavets strand i Manilva ligger Castillo de la Duquesa, eller hertiginnans borg, som den Àven kallas.
Under Carlos III regeringstid, i mitten pÄ 1700-talet, byggdes borgen för sin nÀrhet till de oroligheter som pÄgick gÀllande Àgandeskapet av Gibraltar. I en familjeuppgörelse, Är 1704, mellan Spanien och England beslutades att Gibraltar, eller the Rock som den ocksÄ kallas, skulle tillhöra England. Men trots att man i uppgörelsen beslutat att Gibraltar för all framtid skall tillhöra britterna, fortsatte stridigheterna och oroligheterna under stora delar av 1700-talet.

Den vÀlbevarade borgen frÄn mitten av 1700-talet

Med mer Ă€n tre och ett halvt sekel av historia Ă€r Castillo de la Duquesa i Manilva en av de frĂ€msta kulturattraktionerna pĂ„ vĂ€stra Costa del Sol. Hela dess omgivning har förklarats som en arkeologisk zon med stort kulturellt vĂ€rde.     

Vakttorn
PĂ„ medeltiden, 500–1500 e.kr, byggde spanjorerna 42 vakttorn utmed den spanska Medelhavskusten som skydd mot inkrĂ€ktare i form av pirater, ottomaner och muslimer som var den tidens angripare.
Tidens tand har gÄtt mycket hÄrt Ät dessa torn liksom modernare tiders vandalisering. SÄ hÄrt att fyra torn tvingats rivas pÄ grund av rasrisk.
PÄ senare tid har myndigheterna i dom olika regionerna beslutat sej för att bevara och Äterskapa tornen till sitt ursprungliga skick och öronmÀrkt cirka 1 miljon Euro till projektet.
PÄ vÄra cykelturer utmed kusten passerade vi ofta tornet Playa de la Sal, ett renoveringsobjekt som ligger pÄ en liten klippavsats mellan Manilva och Estepona, med vidunderlig utsikt över Malagabukten.
Playa de la Sal, som man bara kan beskÄda frÄn utsidan i dag, Àr ett av alla stÀngda torn som man förhoppningsvis kan fÄ möjlighet att klÀttra upp i efter restaureringen. Vid klart vÀder skall man frÄn toppen pÄ tornet kunna se cirka fyr mil Ät vart hÄll med Gibraltarklippan och Nordafrika i sydvÀst och Marbella i nordostlig riktning.

Playa de la Sal Àr en av 38 kvarvarande vakttorn

La Bella Vista, Spanien
Vi har bara lovord om denna camping som endast skiljs frÄn havet av en promenadvÀg utmed stranden. HÀr finns cirka 150 platser i olika storlekar och standarden Àr lÄngt utöver det vanliga i Spanien. HÀr Àr uppvÀrmda rena frÀscha hygienutrymmen, stor avdelning med bar för inom och utomhusgÀster, matsal, scen för upptrÀdande, en liten servicebutik och sÄ vidare. Campingen ligger med gÄngavstÄnd frÄn den gamla stadskÀrnan och den vÀlbesökta hamnen, med alla underbara uteserveringar.
Men smakar det sÄ kostar det ocksÄ och med spanska mÄtt mÀtt Àr dygnshyran pÄ La Bella Vista nÄgot dyrare Àn normalcampingar utmed Medelhavet. Men allt ingÄr i dygnshyra och det tillkommer inga extrakostnader förutom mynten till tvÀttmaskinerna.

HÀrligt uppvaknande med soluppgÄng pÄ La Bella Vista

Förutom lÀget pÄ Spaniens mest turisttÀta kuststrÀcka har man eget fÀrskvatten och spillvattenavlopp pÄ tomten, gratis WIFI som fungerar perfekt, 16 eller 32 ampere el, utediskplatser med utsikt över Medelhavet med varmvatten och sÄ vidare.
Om man vill jÀmföra sÄ har La Bella Vista betydligt högre standard Àn till exempel vÄra First Campingar i Sverige och ÀndÄ Àr prislappen, pÄ de campingar som ingÄr i kedjan, minst det dubbla mot La Bella Vista.
Vi var sÄ nöjda med bÄde campingen och omgivningarna hÀr i Manilva, att vi innan avfÀrd bokade plats inför nÀstkommande Ärs klimatflykt.
Sista kvÀllen pÄ Camping La Bella Vista, för vÄran del, firade vi med en god middag pÄ campingens restaurant, tillsammans med Lena och HÄkan.

Nerja, Spanien
Tidig morgon lĂ€mnade vi Manilva efter 14 hĂ€rliga dagar pĂ„ Camping La Bella Vista. ”Tina”, vĂ„r GPS, var instĂ€lld pĂ„ Camping Cortijo San Miguel som ligger strax vĂ€ster om Nerja. Efter ett par timmars körning pĂ„ bra vĂ€gar, delvis avgiftsbelagda, checkade vi in pĂ„ campingen som ligger i en hĂ€rlig grönskande miljö med trĂ€d och buskar som till exempel palmer, avokado, papaya, apelsiner, citroner och sĂ„ vidare. HĂ€r finns inga fyrkantiga mĂ„ttanpassade tomter utan man stĂ„r mitt i en mysig gammal fruktodling mellan och eller under dom lĂ„gvĂ€xande trĂ€dkronorna.
Vi fick en stor hĂ€rlig och solig plats, men den hade ett problem. Mitt pĂ„ tomten fanns ett AvokadotrĂ€d med lĂ„gt hĂ€ngande grenar, som Carthagon inte kom under. CampingĂ€garen, som Ă€lskar sina gamla trĂ€d, funderade en stund innan han med  vemod sĂ„gade bort nĂ„gra av de lĂ€gst hĂ€ngande grenarna sĂ„ att vi fick in vĂ„r bostad under trĂ€dets krona.

Carthagon pĂ„ plats under AvokadotrĂ€det 

Helena njuter av solskenet under hÀrliga frukttrÀd

Efter en ankommare, i form av det röda, vÀlkomnades vi av nÄgra svenskar som Är efter Är bokar hela sin övervintring pÄ denna camping. SjÀlva Àr vi hÀr för tredje gÄngen men vi brukar inte stanna mer Àn ett par veckor eftersom vi fortfarande vill se oss omkring. Men nÀrheten till Nerja och allt vad den staden har att erbjuda sÄ kan vi ocksÄ, nÀr nyfikenheten har stillat sej, tÀnka oss att vara hÀr under en lÀngre period.
HÀr finns gott om promenad och cykelvÀgar i fruktodlingarna runt campingen och en hÀrlig kilometerlÄng strandvÀg in till stadens centrum. Men om man absolut mÄste hitta nÄgot negativt, sÄ Àr det att man mÄste korsa en trafikerad landsvÀg för att kunna nÄ stranden. Inget större besvÀr, men man fÄr ju inte bli för positiv.
I Nerja finns det mÄnga sevÀrdheter som till exempel de mest kÀnda som Àr Balcon de Europa och den urÄldriga grottan Cueva de Nerja. PÄ kusten finns hÀrliga badstrÀnder med bland andra den 800 meter lÄnga Playa de Burriana, som anses vara den vackraste pÄ hela Costa del Sol

Playa Burriana, utsedd som vackrast pÄ solkusten

Även nu pĂ„ vintertid samlas mĂ„nga pĂ„ stranden

Förutom ovannÀmnda sevÀrdheter Àr det, i vÄrt tycke, dom gamla mysiga stadsdelarna som Àr mest intressanta.

Trottoarservering med en doft av forna tider   
 
HĂ€r finns smĂ„ butiker, trottoarserveringar, restauranger och sĂ„ vidare i smala grĂ€nder med lĂ„ga hus som andas en atmosfĂ€r frĂ„n gamla tider. Detta, plus att solen lyser mer Ă€n 325 dagar om Ă„ret, gör att tusentals skandinaver vĂ€ljer Nerja, Ă„ret runt. 
Är man i Nerja sĂ„ Ă€r ett besök i Frigiliana ett mĂ„ste. Den otroligt vackra staden ligger som en kritvit marmorsmaragd pĂ„ bergsluttningen mellan Nerja och den kĂ€nda bergstoppen Pico del Cielo.
Vi försökte oss pÄ att cykla pÄ dom kuperade branta vÀgarna upp till den gamla staden, men med cirka en kilometer kvar till stadsgrÀnsen, gav vi upp. Svetten rann som floder utmed kinderna, benen var stumma som lyktstolpar och hjÀrtat slog som en tÀndkulemotor. Efter en kort paus med en helt underbar utsikt över Medelhavet, vÀnde vi pÄ hojarna och bromsade oss ner, den dryga halvmilen tillbaka till campingen.
Eftersom vi bestÀmt oss för att besöka Frigiliana innan det var dags för förflyttning, valde vi i stÀllet att ta bussen uppför berget. Trots att det Àr vinter Àven hÀr, sÄ var turisttÀtheten i Frigilianas kuperade grÀnder ganska hög. Restauranger, barer, butiker och sÄ vidare var inte överbelagda men man kan tÀnka sej hur det ser ut under högsÀsong. DÄ Àr det nog trÄngt pÄ barer och restauranger och i dom smala trappförsedda gÄngvÀgarna mellan dom vackra husen.

Smala grÀnder med terrasserade gÄngvÀgar

Dom vackra husen klÀnger sej fast pÄ branterna

Trots att det inte var vÄrt första besök i staden sÄ blev det var en lyckad heldag med mÄnga trappsteg upp och ner och nya upplevelser att plugga in pÄ hÄrddisken.
Under vÄr vistelse i Nerja bjöds vi hem till Marika och min gamla jobbarkompis Bengt, som har en helt underbar lÀgenhet högst upp pÄ ett niovÄningshus i Torrox Costa. Den fantastiska utsikten dom har frÄn sin terrass gÄr inte att med ord beskriva, den mÄste upplevas, vilket vi haft glÀdjen att fÄ göra vid nÄgra tillfÀllen genom Ären.

Vacker solnedgÄng, sedd frÄn nionde vÄningen

Marika och Bengt Àr ett fantastiskt vÀrdpar och vid ett tillfÀlle, nÀr Siv och hennes man, som ocksÄ heter Bengt, var i Nerja, föreslog dom att vi alla skulle trÀffas pÄ en gemensam lunch i Torrox Costa.
Torroxbengt hÀmtade oss i sin bil och Marika bokade bord pÄ en bar i grannhuset, dÀr dom bor. I samma takt som nivÄn i flaskorna minskade, ökade samtalsfrekvensen. Timvisaren började ocksÄ snurra fortare liksom klirret frÄn tomma flaskor ökade och helt plötsligt var det dags för barÀgaren att stÀnga.
VĂ€rdparet som har mĂ„nga Ă„rs erfarenhet av Torrox Costa guidade oss till en annan bar, nĂ„gra hundra meter lĂ€ngre upp pĂ„ gatan. Även dĂ€r hade kyparen fullt upp med att bĂ€ra in flytande godsaker och nĂ€r Ă€ven den baren skulle stĂ€nga var det dags att kalla pĂ„ en taxi.
Det kan man kalla för en riktig lÄnglunch. Vi trÀffades vid tvÄtiden och strax efter nio pÄ kvÀllen var det dags att rulla hemÄt igen.
Vi hade dÄ avhandlat det mesta om MölndalsbostÀder, dÀr Siv, Torroxbengt och jag var anstÀllda i drygt 20 Är. Min nÄgot suddiga slutplÀdering efter dagens lÄnglunch var, att hade vi tre varit kvar pÄ MölndalsbostÀder i dag, sÄ hade bolaget haft ett betydligt bÀttre rykte Àn det som cirkulerar i folkmun nu.

Almunecar
Tolv övernattningar blev det pĂ„ Cortijo San Miguel i Nerja. DĂ€r trivdes vi sĂ„ bra att Helena, redan vid utcheckningen, bokade plats i tre veckor inför nĂ€stkommande vinters ”klimatflykt”.
Dagens förflyttning blev den kortaste hittills pÄ denna resa och redan efter en dryg halvtimmes körning vred vi av tÀndningsnyckeln igen. Vi hade pÄ denna korta strÀcka, bytt frÄn en grönskande camping pÄ Costa del Sol till ett kalhugget berg bakom ett antal 14-vÄningshus i Almunecar. StÀllplatsen, som ligger pÄ ett högt berg, har utsikt över Medelhavet, trots vÀggen med höghus som skiljer husbilsplatsen frÄn stranden.

VÀggen som skiljer campare frÄn strandflanörer

Spanien har 360 mil kustremsa mot Atlanten och Medelhavet. I vÀstra Spanien, mot Atlanten, heter kustremsan Costa de la Luz, ljusets kust och kuststrÀckan mot Medelhavet har indelats i tio olika zoner.
NÀr vi nu lÀmnat den sydligaste, med bland annat Manilva och Nerja, lÀmnade vi ocksÄ Costa del Sol som grÀnsar till Costa Tropical, tropiska kusten. VÀdermÀssigt Àr dom bÄda kustremsorna snarlika men Costa Tropical har klassats som en subtropisk klimatzon, dÀr tropiska vÀxter, typ avokado, mango, cherimoya med flera, odlas i stor skala.
För att klassas som subtropiska zon, som finns bÄde söder och norr om ekvatorn, mÄste somrarna vara varma och lÄnga med minst en hel kalendermÄnads medeltemperatur pÄ över 20 grader. Vintrarna skall vara korta och den kallaste mÄnaden fÄr inte ha en medeltemperatur som understiger 10 plusgrader.
Förutom Almunecar finns stÀderna La Herradura, Motril och Salobrena pÄ den 13 mil lÄnga tropiska kusten som strÀcker sej rakt österut till Almeria.
Costa Tropical bjuder pÄ hÀrliga sandstrÀnder och klippiga smÄ badvikar samt ett gediget utbud av kulturella upplevelser som lockar folk frÄn nÀr och fjÀrran. Landskapet, bortom kusten, bestÄr av dramatiska, mÀktiga berg med bland annat grottbyar och den kÀnda skidorten Sierra Nevada, vars snötopp man ser Ànda nerifrÄn kusten. Byarna utanför dom exploaterade turistomrÄdena, har fortfarande kvar sin genuina andalusiska charm med lÄga vitkalkade husfasader, stengator och traditionella tapasbarer.
VĂ„r vĂ€n Zofia, frĂ„n Tjörn, har tillĂ€gnat varje vinterhalvĂ„r hĂ€r i Almunecar sedan 2012 och nĂ€r vi Ă€r pĂ„ besök, fĂ„r vi den bĂ€sta guidning man kan fĂ„. Hon har visat oss sevĂ€rdheter i Gamla stan, marknadsplatsen, dom bĂ€sta tapasbarerna och sĂ„ vidare. 
Vid ett tillfÀlle pÄ denna vistelse, guidade hon oss runt i fruktodlingarna utanför stadskÀrnan.
Det var en fantastisk upplevelse att vandra pÄ slÀnterna upp mot bergen dÀr markÀgarnas bostÀder ligger inbÀddade i fruktodlingarnas grönska. HÀr fanns allt frÄn apelsiner, cherimoya, avokado, papaya till clementiner och mango.

Milsvida odlingar som klÀttrar uppför slÀnterna

Vid en apelsinlund, hade nÄgra solmogna frukter fallit ner pÄ vÀgen. Zofia plockade upp dem, vilket Àr tillÄtet, skalade dom och bjöd oss pÄ frukternas solvarma saftiga kött. Det var nog den godaste apelsin som jag nÄgonsin Àtit, samtidigt som det var en törstslÀckare som heter duga.

Zofia slÀcker törsten med solmogna apelsiner

Det blev en lĂ„ng vandring, drygt 12 kilometer, pĂ„ allt frĂ„n smala, nĂ€stan oframkomliga stigar genom odlingarna, till trafikerade bilvĂ€gar och det hela avslutade vi med ett barbesök pĂ„ ”skitiga golvet”.
Det riktiga namnet pÄ baren Àr Manolos, men vandringsgruppen som Zofia tillhör, har döpt om baren pÄ grund av att golven nÀstan aldrig blir stÀdade. MÄnga spanjorer har för vana att slÀnga sitt skrÀp dÀr dom stÄr och dom flesta barÀgarna sopar hela tiden undan skrÀpet. PÄ Manolos stÀdar man inte förrÀn baren stÀngt pÄ kvÀllen, vilket innebÀr att sena eftermiddagsgÀster fÄr gÄ omkring pÄ soptippsliknande golv inne i baren.

Papper och annat skrÀp ligger orört pÄ golvet

Charmigt eller ej Àr upp till betraktaren sjÀlv att avgöra, men baren Àr vÀlbesökt och för varje glas vin eller öl man bestÀller in, fÄr man en god tapas pÄ köpet.
Det senare Àr kutym i GranadaomrÄdet, men i Almunecar har vi mÀrkt att allt fler barÀgare rationaliserat bort denna tradition.
Zofia, som har ett gediget kontaktnÀt i Almunecar, berÀttade att hon skulle Äka pÄ en arrangerad busstur till Guadix, som Àr en grottby i Sierra Nevada. Vi tyckte det lÀt vÀldigt intressant sÄ vi bad henna ordna plats till oss ocksÄ, vilket inte var nÄgra problem.
Dagen innan besöket i den spektakulÀra byn insjuknade jag. Jag hade Äkt pÄ en riktig förkylning, en sÄn dÀr som bara vi mÀn kan fÄ. Efter ett kortare familjerÄd, bestÀmde vi att Helena skulle göra Zofia sÀllskap utan mej.
Strax efter soluppgĂ„ngen, med kameran i högsta hugg, cyklade hon till busstationen dĂ€r gruppen skulle samlas. Det var med vemod jag sĂ„g henne rulla nerför backen frĂ„n stĂ€llplatsen, för Guadix Ă€r en av de besöksplatser som fanns pĂ„ vĂ„r önskelista. Men sjukdom kan man inte rĂ„ över och att sĂ€tta sej i en fullpackad buss, med en riktig manlig förkylning, hade sĂ€kert inte varit populĂ€rt.  
Helena drog i vÀg i soluppgÄngen och strax före vÄr vÀrmekÀllas försvinnande ner i Medelhavet igen, var hon tillbaka.
Helena var inte helt 100-procentigt nöjd med upplevelsen i Guadix, vilket inte Ă€r helt ovanligt efter att ha lĂ€st om ett resmĂ„l. TyvĂ€rr blir det blir lĂ€tt sĂ„ nĂ€r en plats blir för turistisk, dĂ„ har den gamla charmen en tendens att trubbas av, det blir hel enkelt för kommersiellt, men nu kan vi Ă€ndĂ„ bocka av det frĂ„n vĂ„r lista.   

Detta Àr entrén till en typisk grottbostad i berget

Vitkalkade skorstenar frÄn grottorna stack upp i bergen

Hela grottan har vitkalkade innervÀggar liksom hyllor,

detaljer och sÄ vidare, i den bebodda grottan som Helena fick besöka.

Efter Helenas besök i Guadix och en natts sömn var det dags att slÀppa handbromsen igen.
Sex nÀtter blev det pÄ stÀllplatsen som i vÄrt tycke Àr lite för dyr i förhÄllande till standarden. Men Àr man ensam pÄ en populÀr plats sÄ fÄr man rÀkna med att priserna höjs.

La Manga, Spanien
Efter sex upplevelserika dagar i Almunecar var det dags att dra vidare till La Manga, som Àr en tvÄ mil lÄng smal landremsa, som skiljer saltsjön Mar Menor frÄn Medelhavet.

Armen som skiljer Mar Menor frÄn Medelhavet

Den manliga förkylningen höll sej krampaktigt fast men vi chansade ÀndÄ pÄ att köra dom 35 milen i nordostlig riktning.
Efter ungefÀr halva strÀckan passerade vi grÀnsen till Costa Almeria som Àr den fjÀrde kuststrÀckan, rÀknat frÄn Gibraltar. Alla kuststrÀckor, förutom Costa Almeria, har döpts efter dess karaktÀr som tropisk, solig, bergig och sÄ vidare. Costa Almeria dÀremot, bÀr provinsen Almerias namn, men skall man se till dess karaktÀr sÄ borde strÀckningen döpas om till Costa Plastico.
PÄ stora delar av den nio mil lÄnga kuststrÀckan kör man genom ett hav av plast, som strÀcker sej frÄn stranden och lÄngt upp pÄ bergssluttningarna. Det Àr en helt bedrövlig syn med plast, plast, plast, i jÀttestora hangarer som döljer allt frÄn ogrÀs till vackra frukt- och grönsaksodlingar.

El Plastico, sÄ ser bedrövelsen ut frÄn Google Earth

Hela ytan mellan havet och bergen tÀcks av plast

Efter ytterligare nÄgra mil i nordostlig riktning lÀmnade vi Costa Plastico till förmÄn för dagens mÄl, La Manga, eller armen som det betyder, pÄ Costa Calida.
Vid checkade in pĂ„ Caravaning Camping La Manga vid lunchtid och efter att Helena satt ner foten, för tredje gĂ„ngen, fick vi en mer lĂ€ttillgĂ€nglig plats, utmed huvudgatan. Det Ă€r nu fjĂ€rde gĂ„ngen vi besöker denna camping som ligger i armhĂ„lan pĂ„ den dryg tvĂ„ mil lĂ„ngsmala armen i södra Ă€nden pĂ„ saltlagunen Mar Menor. 
Min manliga förkylning och dom 35 milen tog pÄ krafterna och det var först efter tre-fyra dagar pÄ La Manga, som jag började kÀnna mej bÀttre igen.
En riktig manlig förkylning Àr vÀrre Àn en förlossning, enligt vissa experter. Sant eller ej kan jag inte svara pÄ eftersom jag aldrig fött barn. Men jag Àr skeptisk till jÀmförelsen, eftersom jag ofta upplever att de, sÄ kallade experternas bedömning, inte alls överensstÀmmer med verkligheten. Om man till exempel stÀller samma frÄga till fem olika experter, sÄ fÄr man nog vara beredd pÄ att svaren och utlÀggningarna blir vÀldigt förbryllande. Nog om detta, nu Àr jag i alla fall frisk igen och nu ser jag fram mot lÄnga hÀrliga cykelturer.
Costa Calida strÀcker sej frÄn Aquilas i sydvÀst till Alicantes grÀns i nordost. Denna kustremsa har likheter med solkusten med hög Ärsmedeltemperatur och högt antal soltimmar. Den kÀnnetecknas ocksÄ som en av de mest orörda kustrÀckorna, med lagunen Mar Menor, landremsan La Manga, Cabo de Palos och Mazarron som dom stora turistmagneterna.
Efter ungefÀr en vecka tipsade Micke oss om en större och soligare plats pÄ den jÀttestora campingen som Àr cirka en kilometer lÄng och nÀstan lika bred. Helena tog kontakt med receptionen som gav oss okey att flytta och vi kÀnde direkt att det var ett bra val. Platsen var betydligt större och rymligare och det fanns inga trÀd eller buskar som skar av solens vÀrmande strÄlar. Vi blev sÄ nöjda att vi genast utökade vÄr vistelse med nÄgra dagar till.

Marknader
Marknad och Spanien hör ihop. NÀstan varje liten oansenlig by har en marknadsdag med allt frÄn frukt och grönt till billiga underklÀder. I Cabo de Palos, nÄgra kilometer öster om campingen, Àr det marknad pÄ söndagar och i Los Belones som ligger nÄgra kilometer vÀster om campingen Àr tisdagar den stÄende marknadsdagen.
Marknaden i Los Belones Ă€r vĂ€ldig liten och ligger precis intill byns torg dĂ€r det finns barer och matstĂ€llen. HĂ€r finns bara ett 20-tal utstĂ€llare, men det Ă€r inte bara en marknad, det Ă€r Ă€ven en social plats att umgĂ„s pĂ„ och en trĂ€ffpunkt för mĂ„nga. SvenskgĂ€nget till exempel, som kommer bĂ„de frĂ„n byn och campingen, har som tradition att samlas efter marknadsdagens slut pĂ„ torgets uteservering.  
Vid ett tillfĂ€lle, nĂ€r alla samlats pĂ„ uteserveringen och den första lunchölen hittat hem, kom ”Micke med hatten” som vi kallar honom, med ett förslag. Han hade hört talas om en lunchrestaurang som skulle vara lokalbefolkningens favoritstĂ€lle.
Åldersskillnaden i svenskgĂ€nget, som för dagen var 14 personer, var allt frĂ„n 50-Ă„ringar till en pigg 93-Ă„rig dam. Dom flesta cyklade till restaurang Triola, som den heter, men av olika skĂ€l Ă„kte nĂ„gra bil de cirka fem kilometer till restaurangen som lĂ„g mitt ute i ingenstans, lĂ„ngt frĂ„n höghus och vrĂ„lade bilar.
Vi bestĂ€llde en trerĂ€tters meny som var helt fantastisk och det enda vi kunde klaga pĂ„, om man nu mĂ„ste klaga, var att portionerna var mer anpassade för unga kroppsarbetare Ă€n till överĂ„riga livsnjutare. Men gott var det och cykelturen tillbaka till campingen, gjorde sitt för att pĂ„skynda matsmĂ€ltningen, för oss som inte fattat att magen mĂ€ttar mer Ă€n ögat.  

Mar Menor
Mar Menor, eller lilla havet, Àr Europas största saltvattenlagun som skiljs frÄn Medelhavet av den drygt tvÄ mil lÄnga sandbanken, La Manga som bara Àr 100 meter bred pÄ sina smalaste stÀllen.
Fiske och turism har sedan lÀnge varit viktigt för lagunen, men efter mÄnga Ärs övergödning pÄ Äkrarna runt sjön har det ekologiska systemet, sakta men sÀkert, slagits ut.
Det medförde att lagunen till slut dog, vĂ€xter försvann, fiskar dog och sjöhĂ€starna som var lagunens symbol utrotades helt. 

SjöhÀsten stÄr som symbol utmed Mar Menors kust

Ett riktigt uppvaknande fick  beslutsfattarna pĂ„ hösten 2019 dĂ„ tre ton fisk och skaldjur frivilligt simmade upp pĂ„ land, mot sin död, för att undkomma dom höga halterna av svavelvĂ€te som fanns i det syrefattiga vattnet.
Vid förra Ärets besök i La Manga, fanns det cirka 7000 bostÀder till salu pÄ grund av beslutfattarnas flathet att inte stoppa övergödningen och försurningen av lagunen.
I dag har man beslutat om odlingsförbud nÀrmast sjön och sakta men sÀkert börjar vattnet ÄterhÀmta sej. Fiskeförbudet Àr upphÀvt, folk har börjat bada igen, men forskarna tror fortfarande att tar Ätskilliga Ärtionden innan vÀxt- och djurriket ÄterhÀmtat sej helt och sjöhÀstarna, kanske aldrig mer Äterkommer.
NÀstan hela sjön omgÀrdas av lÄnga hÀrliga sandstrÀnder och vill man bada mÄste man vada 100-tals meter innan vattnet ens nÄr midjehöjd. Det maximala djupet i sjön Àr mindre Àn sju meter och den totala ytan Àr ungefÀr som halva Siljan, i Dalarna. PÄ andra sidan lagunen, pÄ fastlandet, ligger dom mer kÀnda stÀderna San Pedro del Pinatar, San Javier och Los Alcazares och i den södra delen av sjön sticker det upp fem öar som har vulkaniskt ursprung.
I den nordligare delen av lagunen, i Santiago de la Ribera ligger en flygflottbas som ofta gör sej pÄmind nÀr dom unga nyutbildade piloterna övningsflyger pÄ lÄg höjd över lagunen.
Vid ett av vÄra besök var det till och med en ung pilot som flög sÄ lÄgt att den ena vingen skar vattenytan och störtade, med dödlig utgÄng som följd. Det var en tragisk hÀndelse som innebar att all aktivitet frÄn flottiljen upphörde under en lÀngre period.
Flygflottbasen i Santiago de la Ribera byggdes för drygt 100 Är sedan och dess huvudsakliga syfte dÄ, var att försvara hamnen i Cartagena, som Àr bas för den spanska medelhavsflottan.

Efter knappt tre veckor, var det dags att lĂ€mna idyllen vid lagunen Mar Menor. Vi lĂ€mnade Camping La Manga med en minnesbank fylld med hĂ€rliga cykelturer och trevliga stunder i goda vĂ€nners sĂ€llskap. Vi har fĂ„tt mĂ„nga goa skratt Ă„t mer eller mindre sanningsenliga historier.   

Framför oss hade vi Fortuna och camping La Fuente, som vi besökte pÄ vÄr allra första vinterresa till Spanien, för 13 Är sedan. En plats som Àr mest kÀnd för sina termalbad och spaanlÀggningar uppe i Murcia bergen, cirka sex mil rakt vÀster om medelhavskusten.

Los Banos de Fortuna, Spanien
Efter knappt en mil lÀmnade vi Costa Calida och Àndrade kursen mot nordvÀst till bergen och den spanska landsbygden. Vi körde cirka 10 mil i det bergiga landskapet innan vi anlÀnde Camping La Fuente och spaanlÀggningen La Fuente, en plats som vi minns frÄn vÄr första övervintring i Spanien.
DÄ, för 13 Är sedan, fanns det bara ett 20 tal campingplatser och ett fÄtal bungalows och trots det var anlÀggningen inte fullbelagd. Restaurangen var vinterstÀngd och spaanlÀggningen halvöppen och det hela kÀndes ganska öde och ensamt.
Det som mötte oss nu var nĂ„got helt annat. Det var ett myller med husbilar, husvagnar, bungalows och sĂ„ vidare, som var uppbyggt runt spaanlĂ€ggningen La Fuente. Även sjĂ€lva spaanlĂ€ggningen var utbyggt med ytterligare ett poolomrĂ„de, en större restaurang, sĂ€llskapsrum och sĂ„ vidare. PĂ„ sjĂ€lva campingen finns det nu ocksĂ„ ett aktivitetsomrĂ„de för utomhussporter typ paddelbanor, fotbollsplan, basket och sĂ„ vidare för den yngre generationen, samt nĂ„gra boulebanor för oss som blekt vĂ„ra kvarvarande hĂ„rsstrĂ„.
Alla nÀrliggande markomrÄden, har styckats av till campingplatser och bungalows och i dag finns det cirka 200 enheter och allt Àr fullbelagt, trots att det Àr vintersÀsong. Det Àr en helt overklig utveckling som skett under dessa Är och det Àr inte bara har hÀr, det gÀller hela Spanien.
PÄ vÄr första övervintring i Spanien, 2011, var nÀstan alla campingplatser stÀngda pÄ grund av för dÄlig belÀggning. I dag Àr alla öppna men nu Àr det i stÀllet svÄrt att fÄ plats. Vill man campa pÄ dom attraktiva platserna mÄste man numera boka plats lÄngt i förvÀg. Vi har till exempel redan bokat ett antal platser som vi vill besöka pÄ nÀstkommande klimatflykt.

TermalkÀllor
Fortuna kommun Àr mest kÀnd för sina varma termalkÀllor som sprudlar upp ur jordlagren. Vattnet kommer frÄn tusentals meters djup och för att fÄ kallas termalkÀlla mÄste vattnet vara mer Àn 20 grader varmt nÀr det nÄr jordytan. Eftersom kÀllan kommer frÄn dessa enorma djup Àr det inte bara varmt, det innehÄller oftast ett antal mineraler, vilket anses ha en hÀlsosam effekt pÄ mÀnniskliga organ.
Förutom spaanlÀggningen pÄ La Fuente, sÄ finns det i nÀromrÄdet, ett antal stora och smÄ hotell med termalbad.
Balneario de Leana, som Àr den mest kÀnda och Àldsta hotellet i regionen, tros ha en 2000-Ärig anknytning.

IngÄng till spaanlÀggningen Balneario de Leana

HÀrlig utsikt mot bergen frÄn Leanas poolomrÄdet

Man tror att romarna, redan pÄ vÄrt första Ärhundrade e.kr, lÀt bygga ett stort kÀrl nÀra platsen dÀr Leana-spaet ligger i dag. KÀrlet, dÀr det varma hÀlsosamma vattnet samlades, tillÀgnades nymferna (kvinnliga gudavÀsen i den grekiska mytologin), för dess botande egenskaper.
UngefÀr fem hundra Är senare utsattes platsen för en enorm jordbÀvning som fick den termiska kÀllan att Àndra riktning och det Àr ur den kÀllan som man tror att Balneario de Leana fÄr sitt termalvatten i dag.
VÄra planer med besöket pÄ Camping la Fuente var cykling och bad. TyvÀrr blev det inte sÄ mycket cykling men det blev desto mer bad i den fantastiska anlÀggningen. HÀr finns tvÄ jÀttestora pooler med 36 gradigt termalvatten. BÀgge har en helt öppen ytterdel samt en inre del som Àr tÀckt av en genomskinlig kupol.

TvÄ likadana poler med en inre och en yttre del

Dom inre delarna har pulserande vattenstrÄlar frÄn botten och frÄn sidovÀggarna och ovanifrÄn finns stora tunga pulserande vattenstrÄlar som masserar överkroppen. Det Àr en fantastisk kÀnsla, nÀsta som en helkroppmassage, vart man Àn befinner sej i det bubblande och hÀlsosamma vattnet.

StrÄlarna frÄn vÀggar och botten ger hÀrlig massage

Helen masserar ryggen i tunga strÄlar ovanifrÄn

NĂ„gra kortare turer pĂ„ jĂ€rnhĂ€sten blev det och pĂ„ vĂ„r sista dag tog vi en tur till Fortuna som Ă€r huvudorten i omgivningarna. Fortuna, som ligger cirka fyra kilometer frĂ„n La Fuente, Ă€r en mycket gammal stad som i dag har drygt 10 000 fastboende. Det Ă€r en stad med mycket stort behov av renoveringar, allt Ă€r gammalt och slitet och det verkar som om folk inte ens bryr sej. Men det kanske Ă€r sĂ„ i dom hĂ€r bergsbyarna. HĂ€r lever man pĂ„ ett helt annat sĂ€tt, utan krav gĂ€llande pĂ„ glamour och status och lĂ„ngt frĂ„n stress och jĂ€kt. 
Efter fem nÀtter var det dags att starta Carthagon igen och det som vi minns allra mest frÄn besöket pÄ Camping La Fuente Àr alla dom hÀrliga termalbaden. Vi lÄg minst en och en halv timme varje dag i det 36 gradiga vattnet, med alla jetstrÄlar som mjukade upp vÄra, till Ären komna kroppar. Ett minne som för alltid kommer att finnas pÄ hÄrddisken.

Benicarlo, Spanien
VÄra masserade och tvagade kroppar lÀmnade La Fuente en tidig fredagsmorgon och mÄlet för dagen var en strÀcka pÄ 38 mil till Benicarlo vid medelhavskusten. Eftersom vi var i trakterna kring vingÄrden Delampa, utanför Murcia, dÀr vi bunkrat vid ett flertal tillfÀllen, var ett besök helt givet.
Vi slÀntrade in i butiken med de goda vinerna och en halvtimme senare hade vi stuvat in 62 flaskor i Carthagons vinkÀllare. Personalen visade sin tacksamhet med vÄrt besök genom att ge oss tvÄ av deras bÀsta viner pÄ köpet och ett vÀlkommen Äter.

VingĂ„rden Delampa, pĂ„ slĂ€tterna  i Murciabergen

Det fick mej genast att tÀnka pÄ allt vi köpt genom Ären pÄ systembolaget som aldrig, aldrig, aldrig visat nÄgon som helst tacksamhet, inte ens ett vÀlkommen Äter. I stÀllet möts man av blickar, som vÀcker skuldkÀnslor, nÀr man köper mer Àn det socialstyrelsen rekommenderar.
Efter Delampa var det cirka 30 mil kvar till camping Alegria del Mar i Benicarlo och direkt efter incheckningen, vid lunchtid, besökte vi campingens restaurang.  
I Fortuna var det tyskar som hördes och syntes mest men hÀr i Benicarlo, pÄ campingrestaurangen, var engelsmÀnnen överrepresenterade. Gubbarna spelade biljard och drack öl och damerna satt och lÀppjade pÄ sina drinkar. Vi svenskar, liksom övriga skandinaver, tillhör en liten, liten andel av de turister som cirkulerar i Sydeuropa vintertid, men dom finns och det Àr alltid lika trevligt nÀr man trÀffar dom.
VÄr visit i bergen innebar att kuststrÀckan Costa Blanca lÄg utanför vÄr fÀrdvÀg och att vi endast nuddade Costa Valencias norra spets innan vi anlÀnde Benicarlo som ligger pÄ Costa del Azahar, apelsinkusten.
Apelsinkustens karaktÀrsdrag Àr pinjeklÀdda kullar som sluttar ner mot apelsinodlingarna vid kusten och den strÀcker sej frÄn Almenara i söder till Vinaros i norr.
Benicarlo har cirka 29 000 fastboende och bebyggelsen bestÄr mestadels av Àldre, ganska trÄkiga och slitna flervÄningshus. Till sevÀrdheterna hör bland annat en gammal tempelliknande kyrka frÄn mitten av 1700-talet och hamnen som omgÀrdas av ett flertal restauranger.

Kyrkan Sant Bartomeu de Benicarlo frÄn 1700-talet

Men det staden Ă€r mest kĂ€nd för, Ă€r varken kyrkor eller hamn, utan för sina röda kraftiga viner.   
Knappt en mil norr om Benicarlo, utmed kusten, ligger Vinaros som Àr en betydligt vackrare och till synes modernare stad med en lÄng hÀrlig strandpromenad dÀr barer och restauranger trÀngs med varandra.
VÀgen dit var mycket cykelvÀnlig och den gick mestadels genom landsbygd med lÄga hus och odlade fÀlt. Det första som mötte oss nÀr vi lÀmnat landsbygden var en tjurfÀktningsarena. Vi stannade till dÀr för att se om vi kunde komma in men allt var igenbommat förutom en liten bar i ena hörnet. FrÄn baren, dÀr vi intog varsin öl, hittade jag en smygvÀg in pÄ arenan, för att kunna ta nÄgra bilder pÄ den kulturmÀrkta platsen.
Det Ă€r fortfarande helt obegripligt att tjurfĂ€ktning fick alla att gĂ„ man ur huset för att se detta djurplĂ„geriet som, tack och lov Ă€r förbjudet i dag. Dörrmattorna, eller matadorerna, som dom sĂ€ger pĂ„ spanska, var helgonförklarade och dom finns fortfarande avbildade pĂ„ barer och andra offentliga platser.  

Detta Àr gÄngen som var tjurarnas vÀg till döden

Arenan som pÄminner om en grym tidsepok

Vi fastnade direkt för Vinaros och bestĂ€mde redan nu att göra ett Ă„terbesök nĂ€stkommande vinter. UngefĂ€r lika lĂ„ngt söder om Benicarlo ligger en annan turistattraktion, Peniscola som pĂ„ svenska betyder ”snoppgodis”, tror jag. Av namnet att döma skulle man kunna tro att det Ă€r en bordell, men det Ă€r det inte. Peniscola Ă€r en mycket vĂ€lbesökt stad och det Ă€r framför allt den vackra borgen, pĂ„ udden mellan hamnen och playan som lockar till nyfikenhet.

Klippan med Peniscola Castel och gamla staden

Fram till 1294 e.Kr. Àgde morerna borgen som dÀrefter övertogs av de kristna tempelriddarna. Detta för att skydda pilgrimer som var pÄ vÀg till det heliga landet eller det förlovade landet.
I dag Ă€r Peniscola Castel, med den gamla stadsdelen innanför murarna, en stor turistattraktion och en plats dĂ€r man kan koppla av med nĂ„got rött i handen och  bara njuta av utsikten.

SpÀtzle Fritz, Spanien
PÄ vÄr vÀg norrut har vi vid ett flertal tillfÀllen övernattat pÄ en annorlunda stÀllplats, som ligger pÄ den spanska landsbygden, cirka tvÄ och en halv mil norr om Benicarlo.
Men innan vi vred om startnyckeln till Carthagon, var Helena tvungen att göra ett sista besök i mandellunden som lÄg precis intill vÄr campingplats. Helena Àlskar mandeltrÀd för dess vackra rosa blad som vid denna Ärstid börjat övergÄ till vitt.

Helena gör ett sista besök under ett mandeltrÀd

Fem övernattningarna blev det pÄ Alegria del Mar och framför oss hade vi bara drygt tvÄ mil till den speciella platsen som ligger lÄngt frÄn allfartsvÀgarna utmed kusten. FrÄn campingen i Benicarlo, Äker man rakt ut pÄ landsbygden med allt frÄn olivlundar till frukt- och grönsaksodlingar.
Det tyska paret, som Àger platsen, fick för drygt 30 Är sedan en affÀrsidé, ett nÄgot annorlunda tÀnk, som sÀkert flertalet ruskade pÄ huvudet Ät. Men paret stod pÄ sej och 1990 öppnade dom en restaurang för campare. Deras iden var att alla skulle kunna övernatta efter intagen mÄltid med tillhörande drycker. Paret vÀnde helt enkelt pÄ tÀnket.
Vanligast Àr ju att campingar har en mer eller mindre dÄlig restaurang, men familjen Fritz erbjöd i stÀllet en gourmetrestaurang med en mer eller mindre dÄlig övernattningsplats.
I dag kan man förstĂ„ iden, med dĂ„, 1990, nĂ€r iden blev verklighet, fanns det ju knappast inte en campare ute pĂ„ vĂ€garna och husbilar var en mycket ovanlig syn.  
I dag finns det jĂ€ttestora grusplaner, med plats för mer Ă€n 100 ekipage. Varje morgon töms dom grusade  planerna och innan mörkret fallit Ă€r det fullbelagt igen. Man stannar en natt, Ă€ter och dricker gott och lĂ€mnar nĂ€sta morgon sĂ„ fort alkomĂ€taren visar grönt. Dag ut och dag in pĂ„gĂ„r detta och jag tror inte ens att Fritz hade kunnat förutspĂ„ detta, mitt ute i en apelsinlund.

Att vakna mitt i en apelsinlund Àr inte helt fel

Roses, Spanien
Fortfarande mÀtta efter gÄrdagens Wienerschnitzel var det dags att lÀmna denna omöjliga satsning som det tyska paret ÀndÄ lyckades med, eller förutspÄdde dom verkligen husbilarnas enorma utveckling.
MÄlet för dagen var drygt 35 mil i nordlig riktning, till Roses, som Àr vÄrt sista stopp i Spanien för denna sÀsong.
PĂ„ vĂ€gen dit passerade vi Costa Dorada – gyllene kusten, vars karaktĂ€rsdrag beskrivs som festlig och livlig. Salou och Tarragona till exempel, Ă€r vida kĂ€nt för sitt ”hĂ„ll i gĂ„ng”, och eftersom man börjar nĂ€rma sej det tresiffriga sĂ„ Ă€r det kanske snart dags att göra ett besök.

Cirka sex mil norr om Barcelona börjar Costa Brava – den vilda kusten, som Ă€r den tionde och sista av Spaniens namngivna kuststrĂ€ckor. Denna nordliga kuststrĂ€cka Ă€r mest kĂ€nd för sin vilda, bergiga och orörda natur och den strĂ€cker sej förbi Roses och ytterligare ett par mil till den franska grĂ€nsen. 
VÄr förbestÀllda plats pÄ Salata camping var inte till full belÄtenhet. FrÀmst för att det fanns ett stort trÀd mitt pÄ tomten, men Àven för att den blivit vÀldigt lerig efter ett regn som kommit nÄgra dagar innan vÄr ankomst. Morgonen efter incheckningen, gick Helena med militÀriskt taktfasta steg, till receptionen och efter det erbjöds vi en bÀttre och soligare plats.
Till saken hör att just denna dag, blev svenska folket fullvÀrdiga medlemmar i NATO och Helena visade verkligen prov pÄ hur man hanterar denna historiska hÀndelse. Personalen i receptionen kommer sÀkerligen att för all framtid, darra nÀr dom hör en svensk röst.
Men en bra plats fick vi och vi kÀnner oss helt nöjda med bytet och med personalens hjÀlpsamhet.
Roses Àr en stad man gÀrna Äker till och det som frÀmst lockar Àr den fyra kilometer lÄnga underbara strandboulevaden som gÄr i en vid bÄge runt bukten.

Den vida bukten Roses, sedd frÄn hamnomrÄdet

Spanien kan stoltsera med att ha med tvÄ av 38 vikar, som godkÀnts av UNESCO som de vackraste i vÀrlden. Den ena Àr Santanderbukten som ligger i norra Spanien mot Biscayabukten, tio mil vÀster om Bilbao och den andra Àr Rosesbukten, dÀr vi befinner oss, i Medelhavet.

Roses med dom snöklÀdda bergen i bakgrunden

För att fĂ„ tillhöra denna eminenta  skara mĂ„ste vissa krav uppfyllas som till exempel att ha en rik fauna och flora, vara kĂ€nd och omtyckt av bĂ„de lokalbefolkning och turister, symboliska ruiner, gastronomiska upplevelser, med mera.
NÀr det gÀller gamla byggnadsverk sÄ Àr det Citadellet de Roses som lockar flest turister. Citadellet Àr en militÀrisk befÀstning som bland annat innehÄller rester av den grekiska staden Rhode, som grundades 776 f.Kr.
Citadellmuseet, el Museu de la Ciutadella de Roses, öppnad för första gĂ„ngen sina dörrar den 15 maj 2004. Ett annat, mindre vĂ€lbesökt byggnad, Ă€r en gammal gravplats nĂ„gra kilometer upp i bergen som heter, Dolmen de la Creu dÂŽen Cobertella som berĂ€knas vara cirka 3 000 Ă„r gammal. Megalitdolmen, som denna typ av gravplatser kallas, bestĂ„r av stora plattor i granitgnejs staplade pĂ„ varandra till en smal förkammare och en större gravkammare. Dolmen de la Creu grĂ€vdes fram av arkeologer i mitten av 1900-talet och efter ytterligare utgrĂ€vningar hittade man ett flertal megalitgravar i omrĂ„det. Man fann Ă€ven skelettrester, keramik och romerska mynt inom omrĂ„det vilket tyder pĂ„ att berget varit en större boplats under stenĂ„ldern.

Stora stenblock utgjorde gravplats pÄ stenÄldern
 
Vill man uppleva matkulturen sÄ kan man till exempel köpa ett hÀfte med 10 kuponger till olika gastronomiska restauranger för att bilda sej om kockarnas kunnighet.
Eller ocksÄ gör man som vi mestadels gör, vi slinker in pÄ nÄgon strandbar och gÄr dÀrifrÄn med ett leende, efter en god mÄltid.

Bild som talar för sej sjÀlv

Söndag Àr marknadsdag i Roses och det utbudet som finns dÀr Àr nog bland det mesta vi upplevt. RÀttare sagt, det som inte finns pÄ den marknaden, finns inte.
Marknader kan man tycka vad man vill om, men det Àr ett trevligt inslag i den spanska kulturen, samtidigt som det Àr ocksÄ en riktig plÄnbokstömmare.
Vid vÄrt första besök, av tvÄ, kom vi tillsammans undan med tre par byxor och vid andra nöjde Helena sej med en liten billig vÀska. Marknadsplatsen i Roses ligger precis intill murarna pÄ Citadellet och bara ett stenkast dÀrifrÄn ligger hamnen.
I den enorma hamnen finns  alla typer av bĂ„tar, frĂ„n styrpulpetare till oligarkliknande lyxkryssare och under sommarhalvĂ„ret utgĂ„r Ă€ven ett större antal sightseeingbĂ„tarar hĂ€rifrĂ„n.

LyxbÄtar trÀngs om platserna i den stora hamnen

NÄgra dagar efter vÄr ankomst till Camping Salata anslöt Lena och HÄkan igen. Dom hade sedan vi skildes, varit pÄ sin favoritplats, Villajoya. Det blev ett glatt Äterseende med kramar och dom traditionella berÀttelserna om dom senaste upplevelserna.
Det blev mĂ„nga och lĂ„nga cykelturer i det dramatiska landskapet, som Ă€ven Lena och HĂ„kan hakade pĂ„ vid nĂ„got tillfĂ€lle.  En av dom lĂ€ngre etapperna var vĂ„ra tvĂ„ besök i Castello de Empuries som har anor frĂ„n vĂ„r tiderĂ€knings begynnelse. Om man befinner sej i dessa trakter sĂ„ Ă€r den gamla stadskĂ€rnan vĂ€l vĂ€rt ett besök liksom kyrkan Santa Maria frĂ„n 1064 e.Kr.

Porten till den över 1000 Är gamla kyrkan, Santa Maria

Att botanisera i dom smala grÀnderna eller ta en öl pÄ det lilla torget kan vÀcka Àven en historieförnekares intresse.

Gamla smala grÀnder mellan 1000-Äriga hus

Helena beundrar dom gamla husen runt torget

Vi hittade tvÄ trevliga cykelvÀgar till Castello de Empuries, en tvÄ mil lÄng, pÄ grusvÀgar, genom ett till synes, nedlagd landsbygd och en hÀlften sÄ lÄng vÀg via den unika staden Empuriabrava.

PĂ„ bilden ser man det unika med Empuriabrava

Hela den moderna staden, som Ă€r frĂ„n slutet av 1960-talet Ă€r uppbyggd pĂ„ en oanvĂ€nd myrmark dĂ€r nĂ„gra arkitekter, utan hĂ€ngslen och livrem, beslutade sej för att bygga en maritim stad. Deras vision var att  bygga en plats för bĂ„tfolk och Venedig lĂ„g som grund i deras tankar. (Se fotot ovan, alla blĂ„a streck Ă€r konstgjorda kanaler för bĂ„tfolket).
I staden finns inte mindre Àn 24 kilometer farbara kanaler dÀr dom flesta har en egen bÄtplats strax utanför dörren.
Vid ett tillfÀlle hyrde vi en liten motorbÄt och med kartan och ratten i högsta hugg tog HÄkan oss runt i kanalsystemet mellan alla lyxiga och överdimensionerade hus och lustjakter.

Kapten och ”försten” lotsar oss runt i kanalerna

Det var en trevlig upplevelse att fÄ se alla vackra hus och dom egna lyxbÄtarna, som ligger bara nÄgra meter frÄn kanalen. Efter en dryg timme i dom vackra kanalerna, med en fullproppad minnesbank, förtöjde kaptenen sitt lÄnade skepp igen. DÄ hade vi sett det mesta av all den lyx och överflöd som Empuriabrava har att erbjuda och det Àr inte svÄrt att förstÄ att dom mest vÀlbÀrgade söker sej till detta paradis.
NÀr vi gled hemÄt mot Roses igen, pÄ vÄra jÀrnhÀstar, var det svÄrt att ta in all den lyx och överflöd som samlats pÄ en och samma plats. Avundsjuka finns inte i min vokabulÀr, men visst skulle det vara trevligt med en boendemiljö, likt nedanstÄende bilder.

Vackra bilder som kan skapa avund hos mÄnga

PÄ mindre Àn ett halvt sekel har en helt orörd sumpmark förvandlats till en lyxig stad, med en status som lockar de mest vÀlbÀrgade.
VÀdret i Roses var vÀldigt omvÀxlande, precis som det Àr pÄ vÄren hemma, men det var mestadels soligt och cykelvÀnligt. NÄgra fÄ dagar hade vÀdret vÀldigt brÄttom och vid ett par tillfÀllen var det blött och kallt. Men dÀremellan kunde man slappna av pÄ en uteservering i bukten och se pÄ slokörade surfare, som saknade vind i sina segel.
NÄgra dagar innan vi skulle lÀmna Roses dök Anna-Lena och Jan-Olof upp. Dom var pÄ vÀg hemÄt och skulle bara stanna över en natt. Men vi fick ÀndÄ en trevlig eftermiddag tillsammans med glÀdje, skratt och en hel del friserade historier.

Fyra falkenbergare och Helena njuter i solskenet
 
Efter totalt 70 dagar pÄ den spanska medelhavskusten var det nu dags att lÀmna landet för denna gÄng. Nu har vi bara ett sista stort planerat mÄl kvar, Livigno i Italien, dÀr vi skall fira min 80-Ärs dag.

Franska medelhavskusten
Vi checkade ut tidig morgon frÄn Camping Salata och innan vi lÀmnade Roses fyllde vi bilen med diverse godsaker frÄn Mercadona, för nu var det dags att lÀmna Spanien för denna gÄng.
Bara nÄgra mil senare passerade vi grÀnsen till Frankrike och efter ytterligare ett tjugotal mil checkade vi in pÄ en stÀllplats, Air Camping Cars-Paul Riquet, i Montpellier. VÀdret var strÄlande och efter stödbensölen tog vi en kortare promenad tillsammans med Lena och HÄkan innan det var dags att slappa utanför husbilarna.
Tidigt nÀstkommande morgon slÀppte vi handbromsen igen och framför oss hade vi cirka 50 mil, nÀstan rakt österut, till Caravan Park La Vesima nÄgra kilometer öster om Arenzano i Italien.
Vi följde medelhavskusten pÄ hÀrliga trefiliga betalvÀgar, men smakar det sÄ kostar det, för betalvÀgarna i Frankrike Àr oförskÀmt dyra. Alternativa vÀgar finns, men dom Àr inte att tÀnka pÄ om man inte har obegrÀnsad tid till övers, vilket vi pensionÀrer inte har. Statistiskt sett, sÄ tillhör ju jag den grupp som stÄr i tur att fÄ en hyresfri etta med lock.
Efter cirka fem timmar pĂ„ dom franska vĂ€garna passerade vi grĂ€nsen till Italien och nu fanns det faktiskt anledning till gnĂ€ll. Precis efter grĂ€nsövergĂ„ngen förbyttes vĂ€garna frĂ„n strykbordslĂ€ta dukar till, ”lappa och laga” vĂ€gar, likt luggslitna lapptĂ€cken med rutor i grĂ„skalans alla nyanser. Ytterligare nĂ„gra mil senare skulle vi upp i bergen dĂ€r vĂ€garbeten i tunnlar och pĂ„ broar avlöste varandra med smala provisoriska filer som följd. Dessutom skulle vi samsas med alla tunga, breda lastbilar som dundrade fram i oförminskad hastighet.
Det var mÄnga jobbiga mil som trots allt var vÀrt mödan, eftersom utsikten frÄn dom högt belÀgna vÀgarna bjöd pÄ nÄgot alldeles extra. FrÄn broarna pÄ höjderna sÄg man smÄ byar, som till exempel Sanremo med sina fÀrgglada hus som klÀttrade upp pÄ bergssidorna och i dalens mynning speglade sej Medelhavet i solskenet. Det var otroligt vackert, synd bara att man inte kunde stanna och fotografera det hela.
I Spanien Àr dom flesta husen vitmÄlade, vilket ger ett frÀscht intryck och i denna del av Italien Àr flertalet mÄlade med glada pastellfÀrger frÄn ljust gula till guldockra. PÄ mÄnga gamla orter i Frankrike dÀremot, vet man inte vad fÀrg Àr, dÀr Àr de flesta fasaderna putsskadade och helt omÄlade, vilket gör att allt ser gammalt, grÄtt och risigt ut.

Vesima, Frankrike
Med facit i hand sĂ„ förstĂ„r vi att det mĂ„ste vara svĂ„rt att bygga och underhĂ„lla vĂ€gar i denna del av Italien. Det Ă€r tunnlar rakt igenom höga berg och höga broar över de djupa dalgĂ„ngarna, som avlöser varandra. Dessutom Ă€r vĂ€garna mycket hĂ„rt belastade med all den tunga trafik som fraktar gods kors och tvĂ€rs genom landet. 
Med sju, delvis jobbiga timmar bakom ratten, var det skönt att slappna av pĂ„ campingen i Vesima som Helena förbokat, nĂ„gra mil vĂ€ster om Genua, vid Medelhavet. 

Valmadrera, Italien
Efter en god natts sömn var det dags att slÀppa handbromsen igen och mÄlet för dagen var Valmadrera, vid Comosjön. Vi hade knappt 25 mil framför oss och de första milen var precis som gÄrdagens avslutande del med söndriga, gropiga vÀgar i bergen, med vÀgbyggen och trÄngt om utrymmet.
Men nÀr vi efter nÄgon timme var uppe pÄ högplatÄn, blev det planare mark och betydligt bÀttre vÀgar som mestadels strÀckte sej genom landsbygd. Trafiken rullade pÄ i ett behagligt tempo men nÀr vi nÀrmade oss Milano, tjocknade det till sej ordentligt, vilket man oftast fÄr rÀkna med nÀr man Àr i nÀrheten av storstÀder.
Vi körde in pÄ en obemannad stÀllplats i Valmadrera med hÀrlig utsikt över Ànden pÄ Comosjöns östra ben, dÀr floden Adda har sitt utflöde.

Den lilla hamnen vid foten av berget i Valmadrera

Lecco med kyrkan och dom hÀrliga bergen pÄ andra sidan sjön

TrÀngseln med massor av husbilar och fullbelagda campingar som vi upplevt i Spanien, fanns inte hÀr. StÀllplatsen som vi körde in pÄ hade bara sju platser och nÀr vi anlÀnde var den helt tom men under vÄr vistelse kom det nÄgra nattslÀndrare till.
Valmadrera Àr en mycket liten stad med drygt 11 000 fastboende men med mycket aktiviteter, i alla fall dom dagarna vi var dÀr. HÀr pÄgick en regatta för ungdomar med optimistjollar och i den lilla viken hade vindsurfarna lekstuga. PÄ huvudleden genom stan var det cyklister, med snabba drÀkter, som syntes mest och vildhjÀrnor pÄ vrÄlande 500 kubikare, som hördes mest.
Efter tre övernattningar i den lilla byn med den hÀrliga utsikten, hade vi drygt 17 mil framför oss mot det sista förplanerade mÄlet pÄ denna resa. 

Livigno, Italien
Vi vaknade till en vacker morgon och vÄr resa mot höjderna, tillsammans med Lena och HÄkan,
började med att ta oss över bron till Lecco och vÀgen, lÀngs med den östra sidan av Comosjön.

Morgonsolen över Lecco pÄ andra sidan sjö

PÄ kartan sÄg det ut att kunna bli en mycket vacker strÀckning pÄ drygt tre och en halv mil upp till den norra delen av sjön, men ack vad vi bedrog oss. NÀstan direkt efter Lecco körde vi in i en mörk tunnel som var helt befriad frÄn utsikt och sÄ pÄgick det hela strÀckningen. Vi körde igenom drygt tio tunnlar med olika lÀngder och mellan hÄlen in i bergen var det korta strÀckningar med utsikt över sjön. NÀr vi vÀnde inÄt landet, i ostlig riktning mot mÄlet, fick vi kompensation för det som vi missat i tunnlarna. Vi körde cirka tio mil i den mycket vacker dalgÄngen Valtellina med floden Adda som Àr en av Comosjöns viktigaste inflöden. Valtellina Àr en mycket bördig och bred dalgÄng med höga sluttande berg pÄ ömse sidor. PÄ lÄglandet odlas allt frÄn grönsaker till Àpplen och pÄ sluttningarna, kan man se stora fÀlt med vinrankor.
Ända sedan vi startade vĂ„r hemresa frĂ„n Roses har vi sett tecken pĂ„ att vĂ„ren Ă€r i annalkande. Utmed vĂ€garna till exempel, har vĂ€grenarnas sly börjat vakna till liv igen med sina smĂ„ skirande gröna blad.
NÀr vi kom in i Valtellinadalen fick vi verkligen se att vÄren var i antÄgande. Dom gula buskarna, Forsythia och Mimosa, stod i full blom med sin kraftigt gula fÀrg och pÄ sluttningarna hade vinrankornas nakna stammar klÀtts med smÄ gröna blad. KörsbÀrstrÀden blommade för fullt liksom MagnolietrÀden med sina olika fÀrger frÄn vitt till mörk lila och allt vittnade om att en ny vÄr Àr pÄ gÄng.
Trots allt som odlas och exporteras frÄn dalen, sÄ Àr den mest kÀnd för sina viner med Valtellina DOC och Valtellina Superiore DOCG som dom mest eftertraktade. 
Vi lÀmnade dalen och strax efter Tirano började den drygt sju mil lÄnga klÀttringen upp till mÄlet i Livigno. De första tre milen gick svagt uppför och bestod bland annat av sex tunnlar med och en sammanlagd strÀcka pÄ cirka 13 kilometer. Med fyra mil kvar passerade vi Bormio och det var hÀr klÀttringen började pÄ allvar. Med en mil kvar till mÄlet var vi uppe pÄ drygt 2400 meter över havet och sedan gick det brant nerför till cirka 1800 meter dÀr skidparadiset ligger. Det var en intressant körning med fantastiska vyer över bergsmassivet med snöklÀdda toppar som lÄg lÄngt ovanför trÀdgrÀnsen.

Vi anlÀnde campingen med en helt molnfri blÄ himmel och en sol som fick snön att gnistra som smÄ, smÄ marmorflisor. Helle och Stefan, som redan var pÄ plats, mottog oss med bamsekramar och vÀnliga fraser, innan det var dags för stödbensölen.

Falkenbergarnas Kabe och vÄran Carthago i bergen

FrÄn campingen sÄg vi hur skidfolket forslades upp till höjderna i det stora liftsystemet och hur dom i vÀlpreparerade backar snirklade sej ner till utgÄngspunkten igen. Det sÄg riktigt hÀrligt ut, nÀstan sÄ man blev sugen, men med Älderns rÀtt sÄ tillÀts jag att lÄta bli. Det fick rÀcka med att njuta av den fantastiska miljön i det myggfria soliga vÀdret.
Redan tidigt nĂ€sta morgon stod Lena, HĂ„kan och Stefan klara för att kasta sej ut i dom soldrĂ€nkta pisterna. Jag och Helena strosade runt i den lilla byn som Ă€r helt uppbyggd pĂ„ skidturismen, med allt frĂ„n lyxiga restauranger, mĂ€rkesbutiker, skattefria varor till ”after ski” syltor med dunka, dunka musik.

Helena suger pÄ ett glas vitt i det vackra vÀdret

Och Stefan sköljer strupen med att stort glas gult

Det fanns Àven en vacker kyrka och nÄgra kulturmÀrkta gamla byggnader.

Alla byar har en kyrka i Italien, sÄ Àven Livigno

En dekorerad gammal timmerstuga

För vÄran del blev det tyvÀrr bara tvÄ övernattningar pÄ Livigno Ski Area pÄ grund av att mina luftrör vÀgrade anpassa sej till den tunna luften som rÄder pÄ dessa höjder. Dessutom blev vÀdret sÀmre med kyla och varning för snö.
Planer var att vi skulle fira min 80-Ärsdag pÄ skidorten, tillsammans med Falkenbergarna och Aleborna, men med en knapp vecka kvar till den 2 april, sÄ tvingades vi stÀlla in dom planerna.
Efter bamsekramar och lycka till lÀmnade vi skidorten pÄ samma vÀg som vi kommit dit, tillbaka ner mot Valtellinadalen. Drygt sju mil och 1400 höjdmeter senare med branter, serpentiner och varma bromsbelÀggningar, hittade vi en stÀllplats i Tirano, som ligger lÀngst österut i den vackra dalen.

Tirano, Italien
Jag kÀnde direkt att det var lÀttare att andas pÄ dessa höjder, men vÀdret hade en del till övers att önska. Det var grÄtt, regnigt och ogÀstvÀnligt och inte alls sÄ som vi upplevde Valtellinadalen pÄ vÄr vÀg upp till Livigno.
Efter första övernattningen vaknade vi av att det regnade kraftig. Byborna mÄste haft nÄgon form av regndans under natten, för han med vattenspridaren, han dÀruppe, fullkomligt vrÀkte vatten över dalen.
FramÄt eftermiddagen, nÀr blodomloppet nÀstan hade koagulerat av inaktivitet, dök plötsligt Aleborna, Helle och Stefan upp i regnet. Dom lÀmnade ocksÄ Livigno i förtid, för dom hade sett att ett ovÀder var pÄ vÀg mot skidorten. Det blev ett glatt och ovÀntat Äterseende som vi passade pÄ att fira med Gammeldansk, öl och lite rött samt en god mÄltid i deras Frankia.
Dom ville absolut, tillsammans med oss, fira min 80-Ärsdag som sedan lÀnge var planerad i Livigno, men som vÀdrets makter och mina luftrör, satte stopp för. Eftersom alla ville vidare, vi norrut och Aleborna söderut sÄ bestÀmde vi att fira det hela nÄgra dagar tidigare. NÄgra dagar hit eller dit kan ju inte spela nÄgon roll pÄ ett 80-Ärigt liv. Innan det var dags att krypa till sÀngs, strax efter midnatt, hade vi fÄtt i oss en riktig lÄnglunch med tillhörande drycker och mer eller mindre sanna berÀttelser.
Dagen efter fick jag presenter och alla som kÀnner mej vet ju vad jag vill ha och det hade Aleborna och Falkenbergarna införskaffat i smyg. Det blev en treliters flaska rött plus en T-shirt med Ullared text pÄ, vilket jag verkligen uppskattade.

Don efter person, tre liter rött till ett Ullaredfan

Senare pÄ eftermiddagen var det dags att ta farvÀl med kramar och lycka till. Vi skulle starta vÄr fÀrd norrut, tidigt nÀsta morgon och Aleborna, som har en annan dygnsrytm, skulle söderut mot Roses i Spanien.
Till dagens mĂ„l, Innsbruck, hade vi smala serpentinvĂ€gar i kuperad terrĂ€ng med omvĂ€xlande djupa dalar och höga berg. Det var nĂ€stan 30 mil till vĂ„r nĂ€sta övernattningsplats, Innsbruck i  Österrike och pĂ„ vĂ€gen dit skulle vi passera tre höga toppar plus det omtalade Brennerpasset. Det var ingen höghastighetsvĂ€g, men dĂ€remot var det ögongodis nĂ€r man sĂ„g de höga snöklĂ€dda topparna i ena ögonvrĂ„n och de grönskande dalarna i den andra.
Den högsta delen pĂ„ bilvĂ€gen lĂ„g pĂ„ cirka 2000 meter som Ă€r ungefĂ€r i höjd med Kebnekajse. Brennerpasset, som ligger pĂ„ grĂ€nsen mellan Italien och Österrike, ligger pĂ„ cirka 1400 meter över havet. Passet Ă€r i dag mest ökĂ€nt för att dĂ€r alltid Ă€r trafikstockningar.
NĂ€r vi kom in i Österrike och Östtyrolen var det som att komma in i en helt annan vĂ€rld. HĂ€r Ă€r gudomligt vackert, sĂ„ vackert att ögonen tĂ„rar sej, med branta kala bergssidor som sluttar frĂ„n kritvit snöklĂ€dda toppar till gröna vĂ€lskötta dalar. HĂ€r Ă€r rent och stĂ€dat och allt som grönskar Ă€r vĂ€lklippt utan kvarliggande klipprester. Förutom skötseln pĂ„ dom plana gröna ytorna har man, bland mycket annat, bevarat gamla fĂ€bodar som tecken pĂ„ att det funnits ett liv före vĂ„r epok. Fantastiskt vackert som alla och dĂ„ framför allt vĂ„ra kommunala beslutsfattare, borde ta sej en titt pĂ„.
Efter en arbetsam men givande körning med dessa fantastiska minnesbilder pĂ„ hornhinnan checkade vi in pĂ„ Camping Kranebittenhof i Innsbruck. Vi rattade in Carthagon pĂ„ en lĂ€mplig plats, gjorde ett kortare besök pĂ„ campingrestaurangen innan det var ”god natt jord”.
Tidigt nÀsta morgon smög vi pÄ tomgÄng ut frÄn campingen för en ny dagsetapp mot slutmÄlet Kiel och fÀrjan till Göteborg.
Det var en milsslukande men hÀndelsefattig dag pÄ Autobahn och i sovstaden Denkendorf hittade vi en parkering/stÀllplats bakom ett Gasthaus som var vinterstÀngd. Det var pÄskafton, vÀdret var bra och ensamheten i sovstaden hindrade inte Helena frÄn att servera en riktig svensk pÄskmÄltid med Àgg, sill, nubbe och sÄ vidare i solskenet utanför husbilen.
Ännu tidigare nĂ€sta morgon var det dags för en lĂ„ng dag pĂ„ Autobahn. MĂ„let var Hann MĂŒnden cirka 40 mil frĂ„n sovstaden. Vi checkade vi in strax efter lunch pĂ„ en stĂ€llplats strax intill den historiska byn.
Hann MĂŒnden Ă€r en av dom vackraste stĂ€derna som vi besökt. Hela den gamla staden bestĂ„r av korsvirkeshus i flera vĂ„ningar samt en jĂ€ttestor kyrka, pĂ„ ett stort torg, som kantas av de vackra byggnaderna. Staden omnĂ€mns av mĂ„nga som en av de sju vackrast belĂ€gna stĂ€derna i vĂ€rlden pĂ„ grund av att den ligger i en kil dĂ€r kĂ€llflödena Werra och Fulda flyter samman och bildar Weser. I grönomrĂ„dena inom vattendragen finns hĂ€rliga rekreationsomrĂ„den för bĂ„de gammal och ugn.
Den tidigast dokumenterade uppgiften om stadens historik, Àr att man 802 e.Kr anlade ett kloster i den gamla stadsdelen Altmunden.
Tanken var att vi skulle stanna i Hann MĂŒnden ett par dagar men tyvĂ€rr hade ett nöjesfĂ€lt parkerat sej pĂ„ det torg dĂ€r stĂ€llplatsen ligger. En natt stod vi ut med dunket frĂ„n högtalarna innan vi drog vidare.
Återigen en tidig start pĂ„ dagen. Vi stĂ€llde in ”Tina” pĂ„ en 32 milafĂ€rd till Stade som ligger intill floden Schwinge som Ă€r en biflod till Elbe, vĂ€ster om Hamburg.
Stade Àr ocksÄ en mycket historisk stad med anor frÄn 1000-talet och 1645 ockuperades den av svenskar som styrde staden fram till 1712 dÄ danskarna erövrade staden. I dag har staden cirka 48 000 invÄnare.
Även hĂ€r var det meningen att stanna minst en heldag, men nu var det vĂ€dret som satte stopp för dessa planer, eller var det en begynnande hemlĂ€ngtan. Hur som helst, en övernattning blev det innan vi rattade dom sista 13 milen till Kiel och nattfĂ€rjan till Göteborg.
Jag firade min 80-Ärsdag med att kryssa Elbefloden pÄ en bilfÀrja, en kortare körstrÀcka pÄ den nordtyska landsbygden och en lÄng vÀntan Schwedenkaj innan vi kom ombord. PÄ kvÀllen gjorde vi en kortare barrunda pÄ den stora bÄten som vi avslutade med en god middag i restaurangen.
Det var en lugn och trevlig födelsedag pÄ tu man hand med hustrun och efter en god natts sömn vaknade vi  i Göteborg.
Jag vill avsluta denna reseberÀttelse med att tacka alla, alla, alla som gratulerade mej pÄ 80-Ärsdagen. Tack vare dagens medier har alla koll pÄ alla nÀr det gÀller till exempel födelsedagar.

Kort sammanfattning
Resan startade med ett besök i Ullared i början pÄ oktober 2023. Efter nÄgra kortare övernattningar pÄ lika platser kom vi till Oradour Sur Glane, den brÀnda staden i Frankrike, dÀr man lÄtit ett helt samhÀlle stÄ kvar, i precis samma skick som det var efter en attack frÄn tyska SS soldater. Det satte avtryck liksom Katedralstranden pÄ den spanska nordkusten mot Biscayabukten. Det var en helt annan upplevelse med alla fantastiska formationer som naturen genom Ärtusenden skapat i skifferberget som möter havets vÄldsamma krafter.
Aviero i Portugal som har ett helt gammalt fiskesamhÀlle med randigt mÄlade hus, pÄ lÀngden och tvÀren, i olika pastellfÀrgade nyanser.    
VÄrt första lÀngre stopp var Falesia i Portugal dÀr vi var i nÀstan tvÄ mÄnader. Den vackra stranden, alla cykelturerna samt jul- och nyÄrsfirande med Lena och HÄkan Àr mycket minnesvÀrt.
VÄr resa pÄ den spanska Medelhavskusten stack ut pÄ mÄnga sÀtt med mycket umgÀnge med goda vÀnner pÄ La Manga till exempel. Men det som frÀmst etsat sej fast i minnesbanken, var nÀr vi drog upp i bergen till Fortuna och dom hÀrliga termalbaden samt vÄr vistelse i Roses med sevÀrdheter, cykelturer och aha-upplevelser i allas smaker. Roses Àr den plats som vi allra helst vill ÄtervÀnda till.
PÄ skidparadiset Livigno hade vi sedan lÀnge bestÀmt att fira min 80-Ärsdag. Vi bokade plats dÀr i tio dagar men efter bara tvÄ dagar kÀndes det som att mina luftrör inte var tjockare Àn ett sugrör. Vi fick tyvÀrr sÀga  adjö till Lena, HÄkan, Helle och Stefan som skulle vara med pÄ min stora dag. VÀdret var rÄtt och kallt sÄ vi beslutade att ta oss fortast möjligt till Kiel och nattfÀrjan till Göteborg. Det blev sova, Àta köra i fem dagar innan vi mönstrade pÄ Stena Germanica, dÀr vi, pÄ tu man hand, firade min stora dag.
Jag vill Àven, Àn en gÄng, passa pÄ att tacka alla som gratulerade mej pÄ 80-Ärsdagen med allt frÄn telefonsamtal, sms och sociala medier.