Benicarlo, Spanien
Våra masserade och tvagade kroppar lämnade La Fuente en tidig fredagsmorgon och målet för dagen var en sträcka på 38 mil till Benicarlo vid medelhavskusten. Eftersom vi var i trakterna kring vingården Delampa, utanför Murcia, där vi bunkrat vid ett flertal tillfällen, var ett besök helt givet.
Vi släntrade in i butiken med de goda vinerna och en halvtimme senare hade vi stuvat in 62 flaskor i Carthagons vinkällare. Personalen visade sin tacksamhet med vårt besök genom att ge oss två av deras bästa viner på köpet och ett välkommen åter.

Vingården Delampa, på slätterna  i Murciabergen

Det fick mej genast att tänka på allt vi köpt genom åren på systembolaget som aldrig, aldrig, aldrig visat någon som helst tacksamhet, inte ens ett välkommen åter. I stället möts man av blickar, som väcker skuldkänslor, när man köper mer än det socialstyrelsen rekommenderar.
Efter Delampa var det cirka 30 mil kvar till camping Alegria del Mar i Benicarlo och direkt efter incheckningen, vid lunchtid, besökte vi campingens restaurang.  
I Fortuna var det tyskar som hördes och syntes mest men här i Benicarlo, på campingrestaurangen, var engelsmännen överrepresenterade. Gubbarna spelade biljard och drack öl och damerna satt och läppjade på sina drinkar. Vi svenskar, liksom övriga skandinaver, tillhör en liten, liten andel av de turister som cirkulerar i Sydeuropa vintertid, men dom finns och det är alltid lika trevligt när man träffar dom.
Vår visit i bergen innebar att kuststräckan Costa Blanca låg utanför vår färdväg och att vi endast nuddade Costa Valencias norra spets innan vi anlände Benicarlo som ligger på Costa del Azahar, apelsinkusten.
Apelsinkustens karaktärsdrag är pinjeklädda kullar som sluttar ner mot apelsinodlingarna vid kusten och den sträcker sej från Almenara i söder till Vinaros i norr.
Benicarlo har cirka 29 000 fastboende och bebyggelsen består mestadels av äldre, ganska tråkiga och slitna flervåningshus. Till sevärdheterna hör bland annat en gammal tempelliknande kyrka från mitten av 1700-talet och hamnen som omgärdas av ett flertal restauranger.

Kyrkan Sant Bartomeu de Benicarlo från 1700-talet

Men det staden är mest känd för, är varken kyrkor eller hamn, utan för sina röda kraftiga viner.   
Knappt en mil norr om Benicarlo, utmed kusten, ligger Vinaros som är en betydligt vackrare och till synes modernare stad med en lång härlig strandpromenad där barer och restauranger trängs med varandra.
Vägen dit var mycket cykelvänlig och den gick mestadels genom landsbygd med låga hus och odlade fält. Det första som mötte oss när vi lämnat landsbygden var en tjurfäktningsarena. Vi stannade till där för att se om vi kunde komma in men allt var igenbommat förutom en liten bar i ena hörnet. Från baren, där vi intog varsin öl, hittade jag en smygväg in på arenan, för att kunna ta några bilder på den kulturmärkta platsen.
Det är fortfarande helt obegripligt att tjurfäktning fick alla att gå man ur huset för att se detta djurplågeriet som, tack och lov är förbjudet i dag. Dörrmattorna, eller matadorerna, som dom säger på spanska, var helgonförklarade och dom finns fortfarande avbildade på barer och andra offentliga platser.  

Detta är gången som var tjurarnas väg till döden 

Arenan som påminner om en grym tidsepok

Vi fastnade direkt för Vinaros och bestämde redan nu att göra ett återbesök nästkommande vinter.

Ungefär lika långt söder om Benicarlo ligger en annan turistattraktion, Peniscola som på svenska betyder ”snoppgodis”, tror jag. Av namnet att döma skulle man kunna tro att det är en bordell, men det är det inte. Peniscola är en mycket välbesökt stad och det är framför allt den vackra borgen, på udden mellan hamnen och playan som lockar till nyfikenhet.

Klippan med Peniscola Castel och gamla staden

Fram till 1294 e.Kr. ägde morerna borgen som därefter övertogs av de kristna tempelriddarna. Detta för att skydda pilgrimer som var på väg till det heliga landet eller det förlovade landet.
I dag är Peniscola Castel, med den gamla stadsdelen innanför murarna, en stor turistattraktion och en plats där man kan koppla av med något rött i handen och  bara njuta av utsikten.

Spätzle Fritz, Spanien
På vår väg norrut har vi vid ett flertal tillfällen övernattat på en annorlunda ställplats, som ligger på den spanska landsbygden, cirka två och en halv mil norr om Benicarlo.
Men innan vi vred om startnyckeln till Carthagon, var Helena tvungen att göra ett sista besök i mandellunden som låg precis intill vår campingplats. Helena älskar mandelträd för dess vackra rosa blad som vid denna årstid börjat övergå till vitt.

Helena gör ett sista besök under ett mandelträd

Fem övernattningarna blev det på Alegria del Mar och framför oss hade vi bara drygt två mil till den speciella platsen som ligger långt från allfartsvägarna utmed kusten. Från campingen i Benicarlo, åker man rakt ut på landsbygden med allt från olivlundar till frukt- och grönsaksodlingar.
Det tyska paret, som äger platsen, fick för drygt 30 år sedan en affärsidé, ett något annorlunda tänk som säkert flertalet ruskade på huvudet åt. Men paret stod på sej och 1990 öppnade dom en restaurang för campare. Deras iden var att alla skulle kunna övernatta efter intagen måltid med tillhörande drycker. Paret vände helt enkelt på tänket.
Vanligast är ju att campingar har en mer eller mindre dålig restaurang, men familjen Fritz erbjöd i stället en gourmetrestaurang med en mer eller mindre dålig övernattningsplats.
I dag kan man förstå iden, med då, 1990, när iden blev verklighet, fanns det ju knappast inte en campare ute på vägarna och husbilar var en mycket ovanlig syn.  
I dag finns det jättestora grusplaner, med plats för mer än 100 ekipage. Varje morgon töms dom grusade  planerna och innan mörkret fallit är det fullbelagt igen. Man stannar en natt, äter och dricker gott och lämnar nästa morgon så fort alkomätaren visar grönt. Dag ut och dag in pågår det hela och jag tror inte ens att Fritz hade kunnat förutspå detta, mitt ute i en apelsinlund.

Att vakna mitt i en apelsinlund är inte helt fel


Förord
Att emigrera till varmare breddgrader på vinterhalvåret börjar bli mer en vana, än en spännande utmaning. Men denna gång, den femte i ordningen, har vi förutom Medelhavet även Portugal med i våra planer.
Vi gjorde några kortare stopp i Portugal på förra årets ”klimatflykt”, vilket var en mycket positiv överraskning. Därför planerar vi att ge Portugal lite mer tid denna säsong och då framför allt dom underbara sandstränderna och byarna utmed kuststräckorna.
På förra årets korta visit i Portugal möttes vi av ett varmt välkomnande folk och ett mycket plånboksvänligt land som bara ville oss turister väl. Dom två övernattningsplatserna vi besökte var välskötta och inbjudande, utskänkningsställena var både många och billiga och deras goda viner var grädden på moset.
Jag tänker ofta på Socialstyrelsens rekommendationer att man erbjuds vård om man dricker mer än fyra glas vin vid ett och samma tillfälle under en månad. När vår gode vän Micke, från ”Sörping”, hörde detta ringde han upp oss och talade om att erbjudandet tyvärr inte gäller i Spanien, eftersom vin i medelhavsländerna klassas som livsmedel.   
I Spanien har vi upplevt att det mesta är betydligt billigare än hemma i Sverige och i Portugal fick vi ytterligare något mer för varje pesetas… förlåt… för varje krona. Då, förra året, kunde vi till exempel äta en god lunch för två plus en pava rött för mindre än 300 kronor, ungefär samma som  vi får betala för två dagens med kranvatten på någon lunchrestaurang här hemma.
Innan vi lämnar Sverige måste Helena givetvis göra ännu ett försök att tömma GEKÅS varulager. Därefter kommer ytterligare en stor utgift, som vi husbilsägare måste leva med för att garantierna skall gälla, service och fukttest som vi bokat hos Bengt i Örkelljunga.
Trots ovanstående utgifter tycker vi att det är helt fantastiskt att vi har möjligheten, både ekonomiskt och tidsmässigt, att kunna göra denna typ av flykt undan det nordiska vintermörkret.
Innan vi tar steget över till kontinenten och om vädret tillåter, ser vi fram mot några övernattningar i landet med smörrebröd och ”den lille”.
Vill ni följa med på vår fortsatta resa så rekommenderar vi ni då och då tar en titt på denna hemsida, där vi tar upp allt som är värt att veta och kanske lite till.

Greven, Tyskland
Efter en övernattning på GEKÅS ställplats i Ullared och ett par hos Bengt i Örkelljunga var det dags att lämna Sverige för denna gång. Smörrebröden i Danmark stannade vid en önskedröm på grund av vädret och samma väder fick oss att lämna Heiligenhafen efter endast en övernattning.
Nästa planerade mål var Greven i Tyskland, lite drygt 40 mil söderut, som blivit ett obligatorisk stopp och mötesplats för många nordbor som är på väg mot eller ifrån de sydligare breddgraderna.
Grevens ställplats, som vi nämnt i tidigare reseberättelser, ligger mycket vackert intill Dortmund-Ems-Kanal som är en livligt trafikerad vattenväg för lastpråmar.

Den ena pråmen efter den andra gled sakta förbi

När vi checkade in fick vi samma fantastiska plats som vi hade på hemvägen i våras. Med nosen bara några meter från strandkanten såg vi flodbåtarna glida förbi i sakta mak och på stigarna utmed kanalen flanerade ”snigelfolket” som lämnat sina rullande skal för några timmar i den sena höstsolen.

Utsikten var helt magnifik med nosen intill kanalen

Dortmund-Ems-Kanal, som invigdes redan 1899 är 265 km lång och den sträcker sej från Dortmund i Ruhrområdet till Vadehavet vid Emdens mynning.
För många som bor och jobbar på pråmarna är detta deras enda hem. Här äter man, här bor man och här jobbar man… man kan onekligen säga att dom har nära till jobbet.

Kort historik om kanaler
Kanaler har funnits sedan urminnes tider och man tror att Egyptier byggde bevattningskanaler redan för 5000 år sedan. Dom större kanalbyggena, för transport av varor, sammanföll med den industriella revolutionens genombrott men minskade i betydelse när järnvägen gjorde sitt intåg i historien. I England, till exempel, byggdes från mitten av 1700-talet och framåt cirka 480 mil kanaler, med hackor och spade.
I Sverige kom den industriella revolutionen ungefär samtidigt som järnvägens intåg  och kanalbygget fick då mindre betydelse. Den mest kända svenska kanalen är Göta Kanal som är en genväg för båttrafik mellan östra och västra Sverige. I dag fungerar kanalen mest som en utmaning för folket med fritidsbåtar och utmed stränderna finns en mångfald ställplatser för oss campare.
Kanaler byggs fortfarande, men nu har man bättre förutsättningar än under hacka och spadetiden, nu har man maskiner som sköter dom tunga arbetena. I Frankrike till exempel, har man påbörjat en 107 kilometer lång kanal från floden Oise till Dunkerque-Scheldt-kanalen som beräknas vara färdig för båttrafik 2028.

Hösten hade gjort sitt intåg även här i västra Tyskland. Efter två övernattningar med ett kokihop av alla sorters väder och en sol som lekte kurragömma i dom mörka molnen, var det dags att ratta vidare ytterligare några mil längre söderut.

Remich, Luxemburg
Efter knappt 40 mil autobahn med ganska hetsiga avsnitt, anlände vi målet för dagen, Remich i Luxemburg. Många föredrar att köra på helgerna för då är långtradartrafiken förbjuden i flera europeiska länder, däribland Tyskland. Men trafiken blir inte mindre hetsig för det, för då skall alla helglediga småbilsägare ut på vägarna, vilket gör trafik minst lika hetsig.
Vi har kommit fram till att det spelar ingen roll när man kör för det som skapar störningar och hets är alla dessa vägbyggen som ständigt pågår och som måste pågå för den enorma belastning som autobahn i Tyskland får utstå. Nästan all godstrafik i Europa måste igenom Tyskland och med nuvarande frihandelsavtal, där varor transporteras kors och tvärs över hela kontinenten, bär långtradartrafiken den tyngsta lasten.

Det blev bara en övernattning i Remich på grund av vädret. När vi vaknade på morgonen var kvicksilvret nästan nere på noll och då bestämde vi oss för att dra vidare söderut.

Oradour-sur-Glane, Frankrike
Efter cirka 80 mil och en termometer som stigit med 20 grader nådde vi ett av våra huvudmål på denna resa.
Oradour-sur-Glane, i Frankrike, var före andra världskriget en liten sovstad med ca 700 invånare. Här fanns  små butiker, bensinstation, telegrafstation och en lokal spårväg.

Dom gamla spårvagnsrälsen finns kvar i ruinerna

På somrarna var Oradour-sur-Glane ett populärt turistmål för folk som ville njuta av de idylliska omgivningarna vid floden Glane.
Efter den 10 juni 1944 kallas den lilla byn för ”Martyrstaden” eftersom en tysk SS-styrka mördade hela befolkningen och bombade byggnaderna som sedan brändes ner.

En symaskin vittnar om att här bodde sömmerskan

Massakern genomfördes av den tyska pansardivisionen Das Reich, som var på marsch mot striderna i Normandie. Bataljonschefen Adolf Diekmann fick i uppdrag att gå in i den lilla byn för att befria en annan bataljonschef, Helmut Kämpfe, som tillfångatagits av den franska motståndsrörelsen.
Diekmann, hittade inte sin kollega och som straff spärrade han in hela byns befolkning. Männen föstes in i lador som besköts utifrån med kulsprutor som därefter brändes ner. Kvinnor och barn spärrades in i kyrkan där samma procedur upprepades.
Praktiskt taget hela befolkningen på 642 invånare dödades, varav 205 var barn. Endast fem män och en kvinna lyckades undkomma massakern.
Oradour återuppbyggdes aldrig utan står kvar som ett monument över krigets vansinne. Borgmästaren ville bevara hemskheterna till eftervärlden och lät i stället bygga en ny by strax  nordväst om ”Martyrstaden

Helena kikar in i en gammal utbränd bil

Det var ett intressant och oförglömligt besök i staden, som i dag är ett museum, där allt har bevarats från den hemska massakern.

Gamla skyltar som talar om vem som bodde i huset

San Sebastian, Spanien
Två övernattningar blev det på en ställplats i spökstaden innan det bar iväg ytterligare drygt 40 mil söderut. Vi hade nu sneddat tvärs över Frankrike från Luxemburg till Baskien i norra Spanien.
I Frankrike är trafiken betydligt lugnare vilket till stor del kan bero på att nästan alla motorvägar är avgiftsbelagda. Fransmännen själva väljer hellre lokalvägarna, men för oss som vill förflytta oss längre sträckor är dom vägarna inget alternativ.
Lokalvägarna går alltid genom dom små byarna som mestadels är byggda innan bilarnas intåg i världshistorien. Byvägarna är anpassade för dåtidens transporter, häst och vagn, utan trottoarer och bostadshus närmast vägen.
På drygt 100 mil betalväg genom Frankrike betalade vi i vägavgift drygt 2 500 kronor, alltså cirka 25 kronor per mil.
Efter en mycket hetsig och trång tur genom San Sebastian ledde Tina, vår GPS, in oss på en 8 kilometer lång, smal och krokig väg upp på ett berg där campingen, som vi bokat, låg. Redan vid första anblicken kändes det fel, men efter en lång dags körning kändes det inte bra att vända om igen, så vi bestämde oss för, åtminstone en övernattning.
Det blev tre nätters vila på en camping som inte gav oss någonting. Men så blir det ibland och främsta anledningen till att vi inte vände tillbaka redan dagen efter, var den täta trafiken. Vi chansade på att trafiken skulle vara lugnare en tidig söndagsmorgon.

Zarautz, Spanien
Bara ett par mil från San Sebastian ligger en bekanting från förra året, Zarautz. Vi beslutade oss för att flytta dit och klockan åtta söndag morgon rullade vi ut ekipaget från Weecamp Igaldo.
Trafiken var, som vi förmodade, lugn och bara en knapp timme senare checkade vi in på Grand Camping i Zarautz och några timmar senare anslöt även falkenbergarna Lena och Håkan. Det blev ett glatt återseende med sedvanliga fraser och kramar och efter iordningställande av våra fordon var det dags för gemensam ankommare. Eftermiddagen avnjöts med en trerätters på campingkrogen och därefter var det fritt dryckesval, vilket för mej oftast handlar om något rött.
Campingen ligger fantastiskt vackert inbäddad i grönskande dalar och vinodlingar med en otrolig utsikt över Zarautz vid foten av berget och Biscayabuktens vågor som oavbrutet rullade in mot land. Staden däremot, är ganska intetsägande med charmlösa 60-talshus utan någon som helst historik från tiden före turismen och surfarnas invasion.
Det finns två vägar mellan stranden och campingen. Den ena är bilvägen som är en ganska brant och drygt tre kilometer lång och den andra en kortare men brantare stig med bland annat 439 mer eller mindre ojämna trappsteg.

Vi gick till sängs med denna utsikt från husbilen

och vaknade till denna. Det var mumma för själen

Sista natten var dramatisk med storm och regn

Ett flertal campinggäster är ungdomar som bor här för att surfa i dom härliga vågorna i viken. Dom väljer alltid stigen där dom på lätta fötter springer både uppför och nerför med sina brädor under armen. Själv väljer jag oftast vägen. Den är visserligen nästan tre gånger så lång, men på den vägen har någon vänlig spansk kommunalarbetare placerat ut ett antal sittbänkar för oss som med åren blivit lite övergödda.
Efter två övernattningar lämnade Lena och Håkan campingen men vi valde att ligga kvar ytterligare en natt innan det var dags för några mil utmed den dramatiska spanska nordkusten.

Santillana del Mar, Spanien
Tre övernattningar blev det på hyllan med den härliga utsikten innan det var dags för förflyttning. Dagens etapp var drygt 20 mil rakt västerut på den spanska nordkusten, till en liten by med cirka 4 000 innevånare.
Vi checkade in på Camping Santillana del Mar vid lunchtid och strax därefter anslöt Lena och Håkan efter gårdagens egentid.
Santillana del Mar är ett frekventerat turistmål i regionen. Bland annat för alla gamla vackra byggnader från 1000-talet och grottmålningarna i Altamiragrottan.

Vid vårt korta besök möttes vi av smala gränder

små väldekorerade barer och

uteserveringar på byns torg

Tyvärr var vädrets makter inte på vår sida vid men efter stödbensölen gjorde vi ett kortare besök i byn där vi bland annat inmundigade en sen, men mycket god lunch. Det vi fick se av den gamla byn på de få timmarna var väldigt vackert och planen var ett nytt och längre besök dagen efter. Det besöket satte dock regnet stopp för, det blev i stället husbilstvätt med naturlig sköljning från molnen ovanför.

Faro de Penas, Spanien
Efter två ofrivilliga vilodagar var det dags för ytterligare några mil utmed Costa Verde, som den spanska kustremsan i norr heter. Vårt första stopp efter cirka 20 mil var vid den ståtliga fyren, Faro de Penas, som ligger på en udde, Cabo de Penas, med höga dramatiska klippformationer som störtar ner mot Biscayabuktens stormande vatten.

Faro de Penas håller sjöfarten borta från klipporna

Cabo de Penas, eller sorgens udde som den kallas

Cudillero, Spanien
Efter besöket vid fyren fortsatte vi ytterligare några mil västerut till byn Cudillero som Lena hade förkovrat sej i. Det blev en del felaktiga vägval på trånga gator och vinterstängda campingar, innan vi till slut hittade vägen runt ett berg ner till en parkeringsplats i hamnen där det var okey att övernatta.
Det första som mötte oss när vi kom från höjderna ner mot hamnen, var vackra färgglada fiskebåtar som låg i skydd bakom höga vågbrytare mot Biscayabuktens upproriska vatten.

Dom vackra båtarna som ligger skyddade i hamnen

När vi kom längre in i hamnen, till vår övernattningsplats möttes vi av nästa färgglada bild. Det var små bostäder som kilat in sej mellan två höga berg och i botten på dalgången låg restauranger, affärer och andra kommersiella byggnader.

Från hamnen klättrar husen upp på bergssidorna

Den del av den lilla, men mycket charmiga byn, Cudillero, ligger inklämd i en djup och trång dalgång som mynnar ut i havet. På dom branta bergssidorna, klättrar de pastellfärgade bostäderna upp mot toppen och på den norra bergssidan, mot Biscayabukten, ligger Faro de Cudillero, som är sjömännens vägvisare in till hamnen.

Faro de Cudillero vid inloppet till hamnen

Vi gjorde ett kortare besök på en bar innan vi tog oss an de smala gränderna som ledde upp till dom högst belägna husen. Det var brant och trångt och ju högre upp vi kom desto mer eftersatt var underhållet på fastigheterna och ett flertal hus stod helt tomma. När vi nådde de högst belägna byggnaderna hade min puls nått sin maxpunkt, så det är förståeligt att attraktionsvärdet sjunker i takt med höjdmetrarna.

En byggnad för en konditionsstark och händig person

Playa de Las Catedrales, Spanien
En övernattning blev det i den lilla hamnen med dom färgglada fiskebåtarna och därefter rullade vi ytterligare ett tiotal mil utmed den spanska nordkusten. Målet för dagen var ett av ”Spaniens sju naturfenomen”, som våra guider, Lena och Håkan hade läst en del om.
Tidig eftermiddag hittade vi den oansenliga platsen, en dryg mil väster om Ribadeo i Galicien. Det som först väckte vårt intresse var en stor och fullbelagd parkeringsplats, mitt ute på landsbygden och några hundra meter längre bort fanns ytterligare en stor parkeringsplats där det även var tillåtet att övernatta i husbilen.
Efter stödbensölen och en lättare lunch på den lilla restaurangen som fanns inom området, var det dags att okulärbesikta den omtalade platsen som på svenska kallas Katedralstranden.
Hela området såg välordnat ut med skyltar, stensatta gångstigar, räcken och trappor som ledde ner till stranden. Tidvattnet vid vår ankomst höll på att stiga till sin högsta nivå som är cirka tre meter ovan sandstranden, så ett besök då var inte aktuellt. Besök på stranden kan bara göras på förmiddagarna när tidvattnet är som lägst och själva sandstranden kommer i dager.
Metrologerna hade utfärdat en regnig och stormig natt och redan innan mörkrets inbrott hade stormvindarna från Biscaya börja dra in. Vi såg från husbilsfönstret hur dom höga vågorna piskade upp kaskader av vatten när vågorna träffade dom branta bergsmassiven.
Med kameran i högsta hugg och väl inpackade i regntäta kläder, gick vi ner till kanten för att se de våldsamma krafterna på närmare håll.

På kvällen piskade dom höga vågorna in mot stranden

Efter besöket vaggades vi till söms i en gungig husbil eftersom vi inte vågade sätta ner stödben i rädslan av att dom skulle knäckas. Men med en god natt i drömmarnas oförståeliga värld, vaknade vi till ett betydligt behagligare väder med solsken och svag vind.

Bilden är tagen från samma plats som bilden ovan

Detta är Biscaya i ett nötskal och det är detta som gjort att så många sjömän och fiskare begravts i den stora bukten, ena stunden full storm och i nästa stund, kav lugnt.
Efter frukost var det äntligen dags att besöka den en och en halv kilometer långa omtalade stranden där Biscayas stormiga vatten i årtusenden gröpt hålor och gångar i det stenhårda skifferberget. Klippformationerna här är upp till 32 meter höga och består av mångfärgad skiffer som ligger i skivor, lager på lager.

Skifferskivorna staplade på varandra, lager på lager

Tillsammans har det under årtusenden bildats bågar och grottor, som för tankarna till en mäktig katedral och det är därav som man fått namnet Katedralstranden.

Några av alla vackra bilder som finns på vår hemsida

Det är ett välbesökt turistmål och den anses tillhöra en av dom vackraste stränderna i världen. 

Peso de Regua, Portugal
Med alla vackra synintryck fastklistrade på näthinnan vände vi blickarna mot Duorodalen och den första destinationen som vi knappade in på Tina, vår GPS, var Villa Real.
Vi lämnade Biscayas kust och efter drygt 37 mil på mestadels smala och gropiga vägar och på höjder både ovan och under molnen checkade vi in på en mycket sunkig camping i Villa Real. Det var lerigt och regnigt och efter en natts sömn flyttade vi oss cirka tre mil längre in i den vackra dalen och vinodlingarna.  
I Peso de Regua, som ligger vid floden Duoro, fanns det gott om ställplatser som tyvärr inte var tillräckligt stora för vår husbil. Men bara ett hundratal meter därifrån såg vi två jättestora premiumekipage uppställda och jämte dom fanns det plats för oss också.
Vädret var fortfarande som det varit under stora delar av vår resa, regnigt och blåsigt, men gradantalet är ändå på en betydligt högre nivå än hemma, såhär på senhösten. Så det fanns inte utrymme för gnäll, det var bara att bita ihop och klä sej med vattentäta plagg.
Vi gjorde ett besök i den lilla byn som hade samlat alla restauranger utmed bygatan och efter en god lunch var det dags att okulärbesikta övriga faciliteter. Vi kollade bland annat tågtider och när vi var nere i hamnen kom Håkan, som hade släntrat efter, springande. Han hade upptäckt att det skulle gå en flodbåt om bara några minuter, till en annan liten byn vid namn Pinhao.
Båtresan skulle ta  cirka två timmar och från Pinhao kunde vi ta tåget tillbaka. Håkan jagade iväg efter biljetter samtidigt som kaptenen börjat förbereda avfärden. Det blev lite ordväxling på kajkanten men innan biljettkontrollanten hade lessnat på vår dåliga portugisiska, såg vi Håkan komma springandes med biljetter i högsta hugg.
Det var sen eftermiddag och solen lyste på vin- och olivodlingarna utmed strandkanten. Odlingarna var enorma med böljande slänter så långt ögat nådde och stora skyltar i odlingarna talade om vilken gård dom tillhörde.

Vidsträckta vin och odlingar så längt ögat nådde

Sandemans välkända gubbe på toppen av vingården

Ungefär halvvägs på båtturen kom vi till en stor sluss där restaurangbåten skulle hissas upp 21 meter till nästa vattennivå.

Slussen som lyfte den stora båten 21 meter

Vi steg av i den lilla byn Pinhao och efter drygt en timmes butiksbesök var det dags att kliva på tåget tillbaka till Peso de Regua och husbilarna. Det var en mycket trevlig resa som vi lägger på Håkan och Lenas pluskonto.

Aveiro, Portugal
Efter en regnig natt var det dags för förflyttning igen. Vi valde en kurs i sydvästlig riktning mot den Portugisiska Atlantkusten och Falkenbergarna valde närmaste vägen rakt söderut mot Algarvekusten.
Efter sedvanliga avskedsfraser och kramar var det dags för vår förflyttning på cirka 15 mil. Det var lättkörda mil på jämna fina, men dyra betalvägar och strax före lunch checkade vi in på Barra Camping, i Gafanha da Nazaré, som ligger i utkanten av Aveiro.
För första gången på denna resa kom cyklarna fram och det blev några kilometer inom närområdet innan det var dags att ta en öl på den underbara, men för dagen, blåsiga stranden.    
Vädret hittills har inte varit helt optimalt, men som någon förståsigpåare sa, ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Det är väl ganska förnuftiga ord, men visst hade det varit trevligt om man kunnat sitta i en solstol på stranden, iförd enbart lättare kläder och en iskall paraplydrink i handen.
Efter första dagens granskning av närområdet vidgade vi vår cykeltur till en gammal fiskeby som i dag är väldigt spektakulär. Dom gamla fastigheterna som ligger närmast havet har renoverats och målats om i olika färgsättningar och mönster, vilket vi tidigare aldrig beskådat.

Små strandhytter har piffats upp med ränder på

tvären och på längden liksom flervåningshusen

En del är randiga, andra rutiga och även nyproducerade 

lyxvillor har snappat upp denna originella idé

Till och med nyproduktionen har fått bygglov på denna originella, men roliga idé.
Här borde alla stelbenta kommunala byggnadsnämnder, som fastnat i olika kulörer av vitt, göra ett studiebesök. Men förmodligen menar ”betongkepsarna” att det inte hör hemma i vårt samhälle.
Barra Camping gjorde verkligen själ för sitt namn. Nästan alla gäster här är ”åretruntare” som vi kallar dom. Husvagnarna var inbyggda i träkonstruktioner som täckts med allt från presenningar till plast och rostig plåt. Det liknade mer ett getto än en camping. Hela arean  består av en skog med barrträd som så här års har släppt sina gamla barr. Taken på hobbyarkitekternas byggnader och gångar med öppna platser var täckta med barr som i bildade drivor i de stormliknande byarna. Det var ingen vacker syn och det verkade inte heller som om någon var intressera av att ta hand om skräpet.
Tre övernattningar blev det i Aveiro innan det åter var dags att släppa handbromsen.

Porto Covo, Portugal
När vi lämnade den ”barriga” campingen var ”Tina” inställd på Porto Covo, en liten fiskeby vid atlantkusten, drygt 40 mil nästan rakt söderut.
Porto Covo, liksom Aveiro, är två av många sevärda platser som ”Aleborna”, Helle och Stefan från Älvängen, tipsat oss om. Det är alltid bra att ha föråkare som stakar ut vägen till sevärda platser och sedan är det upp till var och en att själv ta sej dit. Vi tackar ”Aleborna” för alla goda tips.
Vi lämnade Aviero i regn och blåst och på vägen söderut började solen titta fram i små gluggar, samtidigt som några få kvarglömda vindpustar från de senaste veckornas stormiga väder, gav sej till känna. 
Vi anlände målet strax efter lunchtid och redan vid incheckningen på Porto Covo Camping kändes allt helt rätt. Det var rent och städat och gott om plats, även för en något övergödd husbil. Sådan herre, sådant fordon.
Porto Covo är en gammal fiskeby med lite drygt 1000 invånare som ligger strax söder om Sines i den sydvästra delen av Portugal. Numer är byn mest känd som en livlig turistort med vackra sandstränder och vandringsleder utmed Atlantkusten.
Efter en avslappnad eftermiddag med tidig sänggång vaknade vi åter till regn, liksom vi gjort så många gånger tidigare på denna resa.
Men att gnälla hjälper inte utan det gäller fortfarande att ha positiva tankar. Vi har ju tak över huvudet och den värme som behövs. Dessutom har vi ju all tid i världen, eftersom vi numer är hedersmedborgare med rätt till lön utan arbete.
Regnet avtog under dagen så det blev en del promenader på höjderna utmed den dramatiska Atlantkusten och en del barbesök i den lilla, men mycket charmiga byn.

Efterdyningar rullar med våldsam kraft in mot land

och dom dramatiska klipporna med många små

undangömda laguner för den som vill bada

Porto Covo växer så det knakar med många färdiga och pågående hus i ytterområdena samtidigt som hela den gamla fiskebyn genomgår en varsam modernisering. En hel del renoveringar är redan gjorda med putsade fasader och färggranna dekorationer och i övriga pågår uppfräschningen. Trots att det är flera hundra år mellan det nya och gamla har arkitekterna lyckats behålla den gamla byns charm med låga hus och pastellfärgade inslag mot dom vita fasaderna.

En hel gata med renoverade gamla fiskarbostäder

liksom kyrkan med ny puts och färggranna dekorer

och nyproduktion som bevarat byns charm

Vädret blev bättre och bättre för varje dag och på vår sista dag för denna gång i Porto Covo tog vi en härlig cykeltur mot Sines som ligger knappt två mil norrut utmed kusten. Strax innan Sines såg vi ett stort mörkt moln i horisonten på Atlanten, så det var bara att vända tillbaka.

Mörka moln närmar sej från horisonten

Vi hann precis få in varsin öl på campingens bar innan  regnet nådde oss, men det var ändå vår första, lite längre cykeltur, på denna resa.
Tre nätter blev det på Porto Covo Camping innan det var dags för ytterligare ett femtontal mil i sydostlig riktning, mot Algarvekusten.
Det var en bra camping med många ”åretruntare”, men till skillnad från Barra Camping, så måste hobbyarkitekterna här följa ett visst regelverk. Hela campingen avspeglar ordning och reda, men om man måste kritisera något så är det de ouppvärmda hygienutrymmena och avsaknaden av sittringar på toaletterna. Detta är inget unikt för denna camping för det är så det är här, i denna del av Europa.

Helena checkar ut från campingen

Silves, Portugal
Dagens mål var Portugals södra kustremsa, Algarvekusten på och den medeltida byn, Silves.
Vi valde att följa den mindre men betalningsfria vägen utmed Atlantkusten, vilket man i efterhand kan fundera på om det var så klokt.
Hur som helst och trots att vägarna var smala och i stort behov av underhåll, det var en vacker vägsträcka genom små pittoreska fiskebyar och däremellan en levande landsbygd med allt från olivodlingar till jordbruk. Vi passerade även jättestora areal med skog som var helt utan löv på svartbrända stammar, vilket var kvarlevorna av stora skogsbränder som härjat i dessa trakter. Ingen vacker syn, men det är som det är och det är inget vi kan göra något åt. Så här har det varit i årtusenden och så här kommer det att vara även i framtiden.
Vi checkade in på Algarve Motorhome Park vid lunchtid och äntligen möttes vi av, det vi vinteremigrerat för, en värmande sol. Utemöblerna åkte fram med blixtens hastighet och hela resten av dagen satt vi bara och njöt. Äntligen, sa vi i mun på varandra, äntligen efter nästan en månad med mycket regn, blåst och kyla.   
Silves är en stad som har gamla anor och historik från den romerska och därefter den moriska tiden, då den var huvudstad i regionen Algarve på den Iberiska halvön.
Den muslimska folkgruppen Morer, som man ofta nämns i historien, är en folkgrupp som intog och bebodde den Iberiska halvön från 700-talet till 1400-talet. Det var inte bara araber, som många tror, utan dom flesta kom från den nordvästra delen av Afrika.
Även om det bara var en mindre grupp morer som tog sej in i Europa på 700-talet, så hade vid 1200-talets början hela 80 procent av de 7 miljonerna på Iberiska halvön, konverterat till Islam. Vid samma tidsepok började de kristna kungarna att inta centrala delar av Iberiska halvön samt den del som i dag heter Portugal.
Granada och Andalusien däremot, fortsatte att blomstra i ytterligare tre sekel innan det sista muslimska fästet, år 1492 i Granada, överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna Isabel I, från Kastilien och Fernando II, från Aragon. I början av 1600-talet, tvingades alla judar och muslimer till landsflykt eller till konvertering till kristendom.
I dag består den Iberiska halvön, i sydvästra Europa, av de självständiga staterna Spanien, Portugal och Andorra samt det brittiska territoriet, Gibraltar.
Morerna måste varit ett mycket arbetsamt folk och dom flesta gamla monumenten som bevarats, borgar, palats, broar, vattenrännor och så vidare i södra Europa, härstammar ofta, helt eller delvist, från morernas epok.
Är man i Silves så är ett besök på Castelo de Silves ett måste. Efter vårt besök, liksom alla andra besök på liknande byggnader, så funderar jag alltid på hur det gick till att bygga detta med bara mänsklig styrka och handkraft. Castelo de Silves ligger, liksom de flesta borgarna, på en hög och otillgänglig kulle för att ha överblick över eventuella fiender.
Men hur gick det till, att först hugga ut sten med bara hammare och mejsel och därefter forsla upp dom tunga blocken till kullens hösta topp. Därefter staplades stenarna, utan fogmaterial emellan, på varandra till en stor borg och allt är spikrakt både horisontellt och vertikalt som ett lego. Jag fattar inte hur det var möjligt, med bara handkraft och rå styrka?
Det är inte allt man förstår, men en vacker dag kanske jag får svar på mina funderingar.

Castel of Silves på den höga kullen ovanför staden

Nu fattar jag, Morerna var mycket större än oss

Silves kallas av många för storkarnas stad. Här i utkanten av staden, där vi kamperade, finns det storkbon på varenda högre punkt såsom ledningsstolpar och skorstenar. På kvällarna ser man stora stråk av storkar som flyger hem till sina bon efter dagen jakt på mat som oftast finns ute på åkrar och flodbäddar.
Det var en fantastisk syn, som vi bara en gång tidigare upplevt och det var i Turckheim, Frankrike för cirka åtta år sedan.

På varenda högre stolpe syntes dessa vackra fåglar

Dagen innan vi lämnade Silves tog vi en lite längre cykeltur. I solsken och minimal vind gled vi ut på den portugisiska landsbygden med småskaliga odlingar och bebyggelse i varierande skick. Det fanns allt från rena ruiner till nybyggda småhus. Odlingarna bestod mestadels av hushållens egna behov med till exempel låga buskliknande träd med oliver, apelsiner och citroner samt små grönsakslotter.
Vi avslutade hela den soliga cykelturen med en härlig lunch inne i stadens centrum, strax nedanför borgen. Restaurangen som vi besökte erbjöd oss en trerätters meny, en halvflaska vin och ett glas Portvin för endast 10 Euro per man eller cirka 120 svenska kronor. Inte nog med att det nästan var oförskämt billigt, det var nästan kriminellt gott också.
Vi avslutade dagen med en promenad på den flera hundra år gamla bron över Aradefloden, som rinner genom Silves och mynnar ut i Atlanten vid byn Portimao.

Den gamla skönheten över Aradefloden

Hela denna dag var en riktigt värdig avslutning på vår vistelse i den gamla byn som för bara några hundra år sedan var huvudstad i Algarve.  

Falesia, Portugal
Knappt fyra mil från Silves ligger Falecia som är en favorit i repris och som är ett av våra huvudmål på denna resa. När vi satt hemma i somras och drog upp riktlinjerna för vår övervintring bestämde vi oss för att tillbringa jul och nyårshelgen just här i Falesia på Algarvekusten.
När våra vägar skildes med ”Falkenbergarna” i Peso de Regua, gjorde vi det för att vår plan var ytterligare några stopp, förutom Aveiro och Porto Covo, på den Portugisiska västkusten. Men det regniga och stormiga vädret fick oss att ombestämma oss och valde därför att snedda över landet mot Silves och därefter mot Falesia så fort som möjligt.   
Vid ankomsten till Falesia var vi cirka två veckor före tidsplanen och när vi såg att kvicksilvret hade passerat 20-strecket, kände vi att nu skulle det bli skönt att ligga still en längre period.
Dom första som mötte oss var ”falkenbergarna”, Lena och Håkan, som checkat in här i Falesia några dagar tidigare. Trots att det bara var en vecka sedan våra vägar skildes, blev det stora kramen och dom sedvanliga glädjefraserna.
Vi hade nu knappt två månader framför oss på ett och samma ställe, vilket kändes bra och att vädret var på sitt allra bästa humör, med svenska sommartemperaturer, gjorde ju inte saken sämre.
Bara någon dag efter ankomsten, en söndag, fyllde Håkans 69, vilket skulle firas tillsammans med god mat och dryck på ett av  deras favoritställen i överklasstaden Vilamoura.

Lena och Håkans favorit restaurang, Luna Rossa

På tillbakavägen från den lyxiga staden, som ligger cirka fem kilometer cykelväg från ställplatsen, var det ytterligare något vattenhål som skulle besökas.
Det var en trevlig dag och ett bra kalas som debiterades på ”Falkenbergarnas” konto vilket genast fick oss att planera en återgäldning.
Återgäldningen kom redan nästa dag, på Håkans egentliga födelsedag, då vi bjöd på egentillverkade smörrebröd och till det serverades dom sedvanliga dryckerna, öl och snaps.

Stämningen steg i takt med intaget av den ”lille”

Stämningen var än en gång på topp med trevliga diskussioner och skratt och innan kvällens slut, hade Håkan och jag bestämt att segla deras båt till Västindien, nästa höst, då Håkan fyller sjuttio.

Läkarbesök
Innan vi lämnade Tjörn hade jag sökt läkarhjälp för att veta hur jag skulle medicinera mej mot mina krånglande luftrör som jag haft sedan många år tillbaka. Jag var lite sent ute så en läkartid var inte att tänka på före avresan och det fanns heller ingen möjligt att få konsultera en läkare. Visst, jag får skylla mej själv, jag borde tänkt på detta långt tidigare.
Mina krånglande luftrör är en kvarleva från tidigare arbetsmiljöer med bland annat asbests och problemen har en tendens att eskalera sakta men säkert genom åren.
På resan mot värmen var det mestadels kallt, regnigt och blåsigt vilket inte är optimalt för känsliga luftrör och det blev allt tätare i det trånga röret som förser kroppen med syre.
Trots värmen och det torrare vädret i Falecia hängde symptomen kvar och efter ett antal jobbiga dagar och nätter, bestämde vi oss för att söka en upp en läkare.
I Portugal pratar dom flesta engelska och Helena, som också är bevandrad i dessa för mej främmande läten, fick tips om ett privatsjukhus i Albufeira, cirka en mil från ställplatsen.
Taxichauffören släppte av oss vid ingången till ett väntrum på sjukhuset. Vi gick direkt fram till den bemannade luckan för att anmäla vår närvaro och cirka 10 minuter senare slog vi oss ner i en kvinnlig läkarens rum.
Vi mottogs av ett stort stycke kvinna med ett ganska barskt utseende, samtidigt som hon ingav stort förtroende. Helena förklarade mina problem för läkaren som noterade allt och därefter fick jag ta några djupa andetag. Stetoskopet som hon hade hängande runt halsen satte hon in i öronen för att lyssna på mina lungor samtidigt som jag fick ta ytterligare några djupa andetag och efter några minuters konversation konstaterade hon att jag skulle genomgå en grundligare undersökning.
En våning ner mottogs vi av en sköterska som också lyssnade på min ut och inandning, knackade med knogarna på mina revben innan hon tog ett par röntgenbilder. Därefter en våning upp igen till ett stort laboratorium med sköterskor och fem patienter som satt uppkopplade med slangar och sladdar.
Jag placerades i en mjuk härlig fåtölj där jag fick ett antal nålstick för anslutning till bland annat en dator och en kanyl koppla till en syrgasmask som vid inandning syresatte mina lungor.

Här syresätts blodet och inandningen vidgas

När alla provtagningar var klara var det dags att gå tillbaka till ruta ett, den kvinnliga läkaren. Hon visade röntgenbilderna på mina lungor, där det fanns fläckar som var infekterade. Därefter skrev hon ut fem olika mediciner som skulle tas vid olika tider och antal och efter åtta dagar skulle jag göra ett återbesök.

Fem olika mediciner och lika många olika tider

Det var så effektivt så man nästan häpnade. Hela besöket med resan till och från sjukhuset, tider i vänthallar och undersökningsrum, en färdig utskriven diagnos och mediciner i hand på mindre än fem timmar. Helt otroligt.
Innan vi lämnade sjukhuset frågade vi läkaren om det var okey att dricka rödvin. Hon ruskade sakta på huvudet och visade en centimeterbred springa  mellan tummen och pekfingret, mer än så får du inte dricka på en dag.

Återbesöket
Åtta dagar senare och massor av olika mediciner i mitt blodomlopp var det dags för ett återbesök på sjukhuset. Samma läkare som vi varit hos tidigare tog emot oss med ett stort leende. Det första hon sa till Helena var att jag såg betydligt piggare ut denna gång och efter det fick jag än en gång göra några djupandningar. Fem minuter tog besöket som läkaren avslutade med att ”nu kan du dricka hur mycket vin du vill igen”.
Därmed kunde jag återuppta min målsättning igen, ”en dag utan ett glas rött är en förlorad dag” 

Dagarna rullar på och i skrivande stund har vi varit här i Falesia i 18 dagar. Efter medicineringen var mina andningsrör helt vidöppna och jag kände mej som ”på nytt född”. Även Helena gladdes åt min rehabilitering för, som hon sa, nu kan jag sova utan öronproppar för nu snarkar du inte längre. Hon har under många års tid tvingats använda öronproppar på grund av mina snarkningar.

Förutom sjukhusbesöket är den ena dagen den andra lik med promenader på stranden, cykelturer på landsbygden och samkväm med ”Falkenbergarna”

Praia de Falesia med kilometerlånga promenader

Härliga vågor som oupphörligen rullar in

Solens försvinnande i Atlantens horisonten

Skymningen sedd från vår husbilen

Dessutom har vi den senaste vecka börja spela boule, där Lena och Håkan, hittills är helt överlägsna, i denna franska nationalsport.
Vädret har, sedan ankomsten till Algarvekusten, varit helt fantastiskt med sol från en molnfri himmel och en termometer som pendlar runt 20-graders strecket på dagtid.  Håkan är den ende av oss som badar och själv har jag satt en minimi temperatur på 25 grader för ett dopp och det lär väl aldrig hända här på atlantkusten.

Kap Sankt Vincent, Sagres
Efter nästan tre veckor i strålande solsken såg vi på våra mobila vädersajter att termometern skulle sjunka och att det även var risk för regn. Vi bestämde oss då, tillsammans med Lena och Håkan, att hyra en bil i några dagar.
Vår första tur gick till fyren Kap Sankt Vincent, liksom den faktiskt gjorde även vid förra årets besök här på Algarvekusten.
Kap Sankt Vincent ligger på en hög, karg udde med berg som stupar lodrät ner i havet och den är Europas sydvästligaste punkt.

Den ståtliga fyren med den gamla fästningen nedanför

Fyren som byggdes redan 1846 har en av dom kraftigaste ljusanordningarna i hela Europa och den är synlig över 30 sjömil till havs. Detta gynnar såklart den livligt trafikerade leden, som är en av Europas mest trafikerade farleder till sjöss.
När vi besökte fyren förra året, var den under renovering och helt täkt av plast. Denna gång var hela området innanför stängslen med den gamla fästningen, tillfälligt stängt.  Fyren var nu avtäckt från all plast så kunde få några bilder, tagna utanför stängslet.
Vi gjorde även ett kortare besök i Sagres som sägs ha haft stor betydelse vid utvecklingen av Portugals kolonialvälde. Byn, som har en härlig fiskehamn, ligger bara drygt en halvmil från fyren.

Den lilla naturhamnen i Sagres med fiskebåtar

som lossar dagens fångst

Igreja do Como, Faro
Dag två med hyrbilen, gick till Faro och kyrkan Igreja do Carmo. Den vackra kyrkan, som är från 1700-talets början, fick stora skador vid en enorm jordbävning som år 1755 ödelade stora delar av den portugisiska sydkusten. Skadorna som kyrkan ådrog sej då restaurerades och i dag är den utsedd som Faros vackraste.

Den vackraste kyrkan i Faro, Igreja do Carmo

Men det var inte kyrkan som väckte intresset för ett besök, utan ett spektakulärt kapell bakom kyrkan, Capela dos Ossos. Vi läste på skriften ovanför ingången till kapellet, där det stod, fritt översatt till svenska,
”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd”
När man öppnat dörren till kapellet möts man av ett rum på cirka 15 kvadratmeter och en takhöjd på ungefär 3 meter. Det makabra är att väggar och tak är helt uppbyggda med kranier och övriga benrester från 1 245 stycken karmelitbröder som tidigare tjänstgjort i kyrkan.
I början av 1800-talet, grävdes kropparna upp från överfulla kyrkogårdar i Faro och 1816 invigdes den något kusliga byggnaden med ett helt rum fyllt av döskallar och benknotor från människor.

Skelettdelar från karmelitbröder som arbetat i kyrkan

När vi lämnade kapellet slängde vi åter en blick på skriften ovanför ingången, ”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd”.
Faro är den största staden på Algarvekusten och den ligger på en sydspets nästan mitt emellan Sagres och den spanska gränsen. Staden har knappt 60 000 invånare och här finns både flygplats, järnvägsstation, båthamn och interregionala busslinjer.

Igreja do Sao Lourenco, Almancil
Det finns ett ordspråk som säger ”när man blir gammal, blir man religiös”. Ni som läser detta kanske tror att jag har dåligt samvete, men så är inte fallet.
Även dag tre med hyrbilen gick till en kyrka, men nu var det arkitekturen som väckt intresset. Lena hade gurglat fram en kyrka som har anor från 1600-talet och som drygt 100 år senare restaurerades på grund av en tidigare jordbävningen. I dag är invändiga väggar och kupoltak helt täckta med miljontals kakelplattor från 1730-talet, signerade av en känd kakelmästare vid namn Oliveira Bernardes. Kakelplattorna kom från Lissabon och illustrerar Saint Lawrence av Huescas liv.

Väggdekorationer av miljontals kakelplattor

och ett heltäckt altare i guld, allt var fantastiskt

Även det välvda taket var helt täckt med kakelplattor

Vid biljettluckan fick vi veta att det är totalförbud mot all fotografering och filmning inne i kyrkan. Men ska man synda någonstans så är det väl i kyrkan för det är väl där man kan få syndernas förlåtelse.

Även utsidan var delvis dekorerad med kakelplattor

Vi avslutade vår tredagarsresa med hyrbil på IKEA, som ligger ett stenkast från kyrkan. Där åt vi svensk husmanskost, köttbullar med potatismos och till det drack jag, hör och häpna, rödvin. Innan vi lämnade den världsomfattande butiken, köpte vi svensk mat såsom sill, knäckebröd, gravad lax, glögg och så vidare.
Det var tre härliga dagar med synupplevelser som vi kan tacka ”Falkenbergarna” för. Själva hade vi aldrig hittat dessa sevärdheter, liksom Katedralstranden och den vackra byn Cudillero i norra Spanien.

Vilamoura
Den lyxiga staden Vilamoura, på Algarvekusten, började byggas på 1960-talet som ett golfcenter för eliten och med åren har staden vuxit och blivit en mycket attraktiv semesterort, där golfen fortfarande är huvudattraktionen.
Vilamoura är i dag en av södra Portugals mest frekventerade semesterorter, som förutom alla fantastiska golfbanor, har en småbåtshamn som rankas bland dom 10 bästa i världen. För att uppnå det kriteriet, måste man kunna ta emot kunder med mycket höga krav gällande utrymmen, service, policy och säkerhet. Hamnen är helt enkelt byggd för den grupp av människor som ställer stora krav och som är ekonomiskt oberoende, vilket även båtarna som ligger i här, vittnar om.

Vinterförvaring för överklassens lyxbåtar

Kort sagt, här finns den lyx och flärd som överflödsfolket kan önska sej och som fått hamnen klassad som topp tio i världen.
Hela hamnområdet är en enda lång gata med utskänkningsställen och vid kajerna ligger lyxbåtarna tätt, tätt men väl inhägnade för de klåfingriga.

Lyxbåtarna ligger tätt, tätt men i säkert förvar

Hotellen, som bildar en mur runt hamnen, tävlar om de välbärgades uppmärksamhet genom lyxiga fasader, entréer och så vidare.
Men smakar det så kostar det. På Hotell Tivoli, se bilden nedan, kostar dom billigaste rummen, nu under lågsäsong, drygt 2000 kronor per natt.

Det lyxiga hotellet bildar en mur mot Atlanten

En Ålekråka blickar ut över dyrgriparna i hamnen

Förutom golf och båtliv finns det kasinon och diskotek, samt ett antal olika vattensporter som till exempel djuphavsfiske, segling, dykning och så  vidare. Man har man grävt fram ett område med ruiner, från en romersk bosättning, för den som är kulturintresserade eller som vill lämna flärden för en stund.
Av besöksfrekvensen att döma, verkar inte kulturintresset ligga på topp i den lyxiga staden. Vid vårt enda besök hittills, var det helt folktomt på området med dom frilagda gamla stenarna.

Ruiner från en 5000 år gammal romersk bosättning

Under vår första månad på ställplatsen i Falesia har vi gjort många besök i Vilamoura som ligger knappt fem kilometer från ställplatsen. Det är lätt att cykla dit på den nästan helt bilfria vägen och väl där möts man av den underbara hamnen med många härliga uteserveringar.
Att sitta på en uteservering i solsken med ett glas rött och blicka över hamnens alla lyxbåtar, tillsammans med goda vänner och den man älskar, det är verklig lycka, det är bomull för själen

Alferce
Efter drygt en månad i Falecia med många underbara cykelturer och promenader hittade Lena än en gång något intressant på nätet. Hon hade läst om en spektakulär hängbro i Alferce uppe i bergen som väckte hennes intresse.

Vi var inte sena med att hänga på och ett par dagar senare stod det en hyrbil parkerad utanför ställplatsen.
Håkan utsågs än en gång som chaufför, eftersom jag, med min höga ålder måste teckna en extra försäkring för att få köra. Ekonomiska som vi är valde vi att ge Håkan förtroendet.

Platsen som Lena gurglat fram, ligger cirka sex mil vinkelrät från havet uppe i  Algarvebergen.
Vi möttes av en gråmulen dag när vi startade vår resa upp mot bergen. Det var dimmig och ogästvänlig men ju längre upp mot höjderna vi kom desto ljusare blev det.
Efter drygt en timme på slingrande vägar och vacker natur i bergen passerade vi stadskylten till Alferce. Där möttes vi av en mycket liten by med låga genuina gamla byggnader och en kyrka, anpassad till byns storlek.  
Studiesyftet denna gång var inte ett besök i kyrkan, den bara fanns där, liksom kyrkor gör i de flesta byar i Portugal.

Lena och Helena vid den lilla pittoreska kyrkan mitt i byn

Lena hade läst om ett byggnadsverk med trappor och en hängbro som väckt hennes intresse. Bygget, som är en förlängning av den befintliga vandringsleden, Barranco do Demo Walkway, är ett EU-projekt som invigdes för bara någon månad sedan.
Från kyrkan, där vi parkerade hyrbilen, följde vi skyltana, som hade en hängbro som symbol och efter några hundra meters nedförsbacke, på en stig utmed bergväggen, nådde vi trappan.

Träkonstruktionen med närmare 600 trappsteg

Som gammal snickare blev jag nästan rörd till tårar när jag såg denna vackra träkonstruktion, som hänger på dom branta klippväggarna. Det var en mycket vacker och välarbetad konstruktion som med tidens tand, när träet har grånat, kommer att smälta in helt i naturens färger.
Vi hade en helt enorm utsikt över dalen och trappan, som var byggd på skrå på den motsatta sidan och hängbron, i botten på ravinen som knyter samman dom båda sidorna.

Trappan klättrar upp på motsatta sidan av dalen

Hängbron som binder ihop dom båda sidorna

Från toppen på den motsatta sidan kan man fortsätta på Cerro do Castello de Alferce, en drygt sju kilometer lång vandringsled till ruinerna av ett Islamiskt slott. Den promenaden valde vi bort, vi tyckte att en tur upp och ner, tur och retur i EU-projektet med närmare 600 trappsteg, var tillräcklig motion för något överåriga hurtbullar.
Hängbron i botten på dalen, är cirka 50 meter lång och ligger drygt 20 meter ovanför den lilla bäckfåran i botten. Hela bron, som hänger i vajrar mellan bergssidorna, har en gångbana av trätrall som är drygt en halv meter bred.  
Det var en härlig upplevelse som säkert kommer att bli en stor turistattraktion när flödet i media rullar igång och kanske ett lyft för den avlägsna lilla byn i bergen. Byggandet av flera p-platser hade redan  påbörjats liksom en ställplats för husbilar.
Efter en öl på en av byns tre barer var det dags för nya äventyr. Helena hade fått tips om en enorm utsiktsplats bara några mil från Alferce som vi ville besöka, nu när vi ändå hade hyrbil.
Vägen till Foia, som toppen heter, var bitvis mycket brant och krokig men trots det såg vi cyklister, utan batterihjälp, på väg upp mot toppen.
Tyvärr var det väldigt dimmigt uppe på den 900 meter höga toppen och utsikten över Algarvebergen och havet var ytterst begränsad.

Begränsad utsikt över ett böljande landskap

Cyklist som gör segertecknet när han nått toppen

Glada och nöjda med dagens sevärdheter och körning som vi sätter på ”Falkenbergarnas” pluskonto. Lena som hittar besöksmålen och Håkan som står för transporten och vi bara glider med.
Håkan kör precis som besiktningsmännen på bilprovningen rekommenderar varje gång jag besiktar våra bilar. Du skall köra som när du var tjugo säger dom alltid.
När jag var tjugo fick jag lära mej att köra mjukt, inga hastiga inbromsningar eller gaspådrag, för det sliter på bilen. När jag i dag, ser ett hinder långt framför mej, så släpper jag gasen och låter bilen rulla sakta mot hindret. Det är helt fel, med dagens sätt att se på bilkörning, bland annat för bromsskivornas skull. Mina bromsskivor är alltid rostangripna för att jag inte bromsar och framför allt inte bromsar hårt.     
Håkan däremot kör som besiktningsmännen rekommenderar, det är full gas och full broms och det finns förmodligen inte tillstymmelsen till rost på hans bromsskivor.
Man lär sej alltid något nytt när man umgås med andra, så stort tack än en gång till ”Falkenbergarna” Efter att vi lämnat tillbaka hyrbilen blev det några partier ”Plump”, ett kortspel som mina hjärnceller inte behärskar. Mina motståndares hånfulla blickar var förnedrande, men som tur var kunde jag svälja skammen med ett par glas av det röda.

Albufeira, Portugal
Några dagar före jul tog vi, tillsammans med Lena och Håkan, bussen in till Albufeira som ligger knappt en mil väster om Falesia på Algarvekusten. 
Fram till turistinvasionen i runt mitten av 1900-talet, var Albufeira en liten oansenlig fiskeby, som på drygt ett halvt sekel vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag har kommunen Albufeira cirka 40 000 permanentboende som under högsäsong växer till nästan det dubbla.

Husen närmast havet i Albufeira har enorm utsikt

Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande buss, väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn.
Hela Albufeira ligger på höjderna ovanför den vackra stranden, Praia dos Arrifes och i stadens centrum finns butiker och uteserveringar som gör allt för att väcka turisternas köplust. Butikerna lockar med allsköns tingeltangel och uteserveringarna med mat och vätskor i alla dess färger och blandningar.
Förutom allt turistfjäsk finns det även en fungerande sjukvård, för oss turister, vilket jag ju själv fått erfara.

Naturlig klippformation på Praia dos Arrifes

Albufeira, sedd från tunneln till stranden

Albufeiras ursprung är ganska okänt, men mycket tyder på att regionen, redan några hundra år före vår tidräkning, hade bosättningar runt den naturhamn som ligger väster om stadskärnan.
Under romartidens epok utvecklades jordbruket och man byggde bevattningssystem och konstgjorda dammar på fälten som förvandlade oanvända marker till grönsaks- och fruktodlingar. Dessutom byggdes
akvedukter, vägar och broar, som man kan se spår av än i dag.

Rester av en igenväxt vattenränna sedd ovanifrån

Vattenrännan med självlutning sedd från sidan

Algarvekusten har under århundraden drabbats hårt av naturkatastrofer i form av jordbävningar och översvämningar. 1755 drabbades nästan hela kustremsan av en mycket kraftig jordbävning, en tsunami, där Albufeira var en av de platser som var värst utsatta. Havet ödelade byggnader med över 10 meter höga vågor som sköljde in och kvar blev endast ett fåtal rester av den helt förstörda byn. Byns befolkning, som tagit sin tillflykt till huvudkyrkan, en gammal arabisk moské, kollapsade helt och orsakade 227 människors liv.
Byn återuppbyggdes och från mitten av 1800-talet fick ekonomin sej en rejäl skjuts uppåt, tack vare en fungerande fiskeverksamhet. Utvecklingen fortsatte i rask takt och i början på 1960-talet kom den stora turistinvasionen, som helt förändrade allt. I dag reser folk hit från jordens alla hörn, vilket är en av anledningarna till den otroligt snabba befolkningstillväxten.

Marina de Albufeira

Hamnen vid foten av Albufeiras bebyggelse

Är man i Albufeira är ett besök i hamnen ett måste, även om man råkar vara här under lågsäsong.
Marinan, som ligger i skydd bakom bergen mot Atlanten var innan moderniseringen en naturhamn som i dag, efter ombyggnaden, blivit ett mycket populärt turistmål.
Marina de Albufeira är en mycket vacker och modern hamn med allt från billiga plastekor, husbåtar till lustjakter och sightseeing båtar. Vid vårt besök var det vinter i Portugal men trots det har man ett stort utbud med turbåtar för den som vill se Algarvekusten från sjösidan, delfinskådning, Benagils grottor och så vidare.

En vacker hamn som ligger i skydd mot stormar

Den norra sidan av hamnen är en enda lång promenadgata med färgglada höghus, lekplatser, restauranger och butiker som suktar efter turisternas kreditkort.

En palettliknande vy mot hamnens ”huvudgata”

På den motsatt sida ligger lyxvillorna som i ett pärlband strax ovanför kajen där yachterna ligger säkert förvarade för obehöriga.
Min tro, när jag sett detta fantastiska hamnområdet, är att det har skapats av ett gäng hämningslösa arkitekter som fått härja fritt, utan bromsklossar och pekpinnar från stelbenta politiker.
Det är svårt att inte trivas i denna färgsprakande miljö, vilket får mej att tänka på vår kommuns byggnadsnämnd som bestämt att färgskalan skall ligga mellan vitt och ljusvit.

Fantasifulla lyxvillor i olika former och färger

Förutom lyxbåtar, vackra höghus och fantasifulla arkitektritade villor finns det även ett antal färgglada husbåtar som ligger förankrade i den västra delen av hamnen.

Husbåtar i olika färger med gräsklädd altan på taken 

Marina de Albufeira har en historia sedan långt tid tillbaka och man tror att morerna, redan hundratals år före vår tidräkning, hade bosättningar här.
Dagens moderna hamn var då en lagun som gav ett naturligt skydd mot både stormar och oinbjudna gäster. Man vet dessvärre inte så mycket mer eftersom eventuella kvarvarande tecken kan ha försvunnit i samband med att grävskopor och byggarbetare intog i hamnen. Däremot är man ganska övertygad om att Albufeira härstammar från det arabiska ordet Al-Buhera som betyder lagun.

Julhelgen
Julafton började redan vid lunchtid med champagne på stranden tillsammans med Lena och Håkan.

Håkan och Lena skålar i champagne på stranden

Solen sken och Atlanten låg nästan helt stilla och med dessa förutsättningar kunde inte Håkan hålla tillbaka sin längtan efter ett dopp.

Håkan har bevisat att han inte är en badkruka

En äkta badkruka som hellre dricker champagne

Efter stranden var det dags att duka julbordet med dom traditionsenliga ingredienserna såsom sill med den lilla kalla, skinka, grönkål, Janson, gubbröra och så vidare.

Efter champagnen var det dags för lilla nubben

När den sista nubben landat där den hör hemma avslutade vi kvällen med att dela ut julklapparna. Alla hade köpt ett antal julklappar för tillsammans 10 Euro per person som vi lade på bordet. Därefter kom tärningen fram och när mitt nummer, som var en fem visade sej, fick jag ta ett paket på bordet, liksom dom andra fick när deras nummer kom upp. När bordet var tömt på klappar avlägsnades julpappret så att man såg vad som fanns under julpapperet. Därefter var det dags att kasta tärning igen, med samma personliga nummer, men nu fick man ta klappar från varandra under en förutbestämd tid.

Lena och Håkan fullkomligt roffade åt sej paketen

När den förutbestämda tiden var till ända hade ”Falkenbergarna” fyllt sina bordsplatser med en massa julklappar samtidigt som Helena och jag satt som statister med tomma blickar och ett fåtal julklappar.
Precis som alla andra dagar så har Helena och jag inte en chans när det gäller spel. Sammanfattningsvis var det, trots förlusten i julklappsspelet, en mycket trevlig, rolig och lyckad julafton.

Nyårshelgen

Även nyårsaftonen firade vi tillsammans med det paret från Falkenberg. Vi började med en härlig middag på en Italiensk restaurang som ligger nära ställplatsen. Det blev några timmars glapp mellan krogbesöket och tolvslaget och i väntan på det nya året tittade vi först på en favorit i repris, ”Grevinnan och betjänten”. Jag vet inte hur många nyårsaftnar man skrattat åt denna ganska banala kortfilm, men trots det är den alltid lika rolig. Kan det kanske bero på att den har vissa igenkänningstecken. När vi skrattat färdigt blev det fullt allvar igen, vi fick fram kortleken och som vanligt… ja ni förstår själva.
Strax före tolvslaget gick vi ner till stranden, vilket vi delade med en massa andra människor som redan var på plats i mörkret.
Precis på klockslaget tolv brakade det loss med smällare och fyrverkerier från dom större intilliggande orterna som till exempel Albufeira, Quarteira, Vilamoura och Olhos de Agua.
Det var verkligen ett värdigt avslut på ett år som sammanfattningsvis varit otroligt bra, trots dom höga dieselpriserna och den svenska ”pesetans” minimala värde.

Kort sammanfattning
Vi checkade in på ställplatsen i Falecia för knappt åtta veckor sedan och vi har haft många härliga dagar med nya upptäckter och mestadels strålande väder. Vi har gjort timtals långa vandringar i vattenbrynet på Praia de Falecia och vi har cyklat på allt från trafikerade gator till stigar genom apelsinlundar. Strandpromenaderna till Olhos de Agua och den kalla ölen på strandbaren har ärjat sej fast i minnesbanken, men det vi minns mest är nog cykelturerna förbi området med alla storkbon. Att få beskåda dessa stora och vackra fåglar, på så nära håll och höra deras kastanjettliknande ljud, det är livskvalitet, för oss som bor i ett storkfritt land.

Storkbon med sitt säregna smatter från höjderna

På våra cykelturer hade vi ofta vägarna förbi strandbaren Rocha Baixinha, som ligger på stranden mellan
Vilamoura och ställplatsen. 

En mycket populärt strandbar med extra allt

Inte allt för sällan stannade vi till där för att svalka våra torra strupar med en öl eller ett par glas av det röda och vid några tillfällen åt vi även lunch på den härliga baren med Atlanten som närmaste granne. Det blev ett av våra stammisställen liksom ”Falkenbergarnas” favorit, Luna Rossa i Vilamouras lyxiga hamn.
Sist men inte minst, var umgänge med Lena och Håkan det vi uppskattade allra mest. Vi har gjort utflykter tillsammans, spelat boule, plump och yatzy och vi har även hunnit med ett antal besök på närliggande utskänkningsställen.
Hur det gick i dom olika tävlingarna, boule, plump och yatzy, tänker jag inte orda om. Inmundigande av rödvin däremot, kan jag nog se mej själv som en ganska överlägsen vinnare.

Algarve Motor Home Park, Falesia
Det finns tre Algarve Motor Home Park på Portugals sydkust. Den som ligger längst västerut är Silves, där vi övernattade några dygn innan vi kom till Falesia och några mil öster om Falesia finns den tredje, Algarve Motor Home Park, Tavira, som vi inte besökt denna gång.
Platserna, som går under benämningen ställplats är tillräckligt stora för alla typer av fordon och det är gott om plats för möbler, cyklar och så vidare. Det är lättillgängligt och alla har tillgång 6 ampere el.
Hela området är rent och fräscht och täckt med ett tjockt lager grövre grus som inte följer med skorna in i bilen. Från ställplatsen är det cirka 400 meter på en bilfri stig och en trappa med 148 steg ner till den vackra Praia de Falesia på atlantkusten.

Stigen till trappan är delvis belyst i Pinjeskogen

Liksom trappan med 148 steg ner till stranden

Det går inte att förboka utan man får stå i kö utanför och vänta tills det blir en ledig plats. När man står på vänt har man rätt att nyttja tömnings- och påfyllnadsanläggning på ställplatsen.
Det kostar runt 160 kronor per dygn, inklusive 6 ampere el på Algarve parkerna och vill man inte använda husbilens resurser kan man både tvätta, duscha och gå på toaletten för en mindre peng. Det finns utomhusdisk med kallvatten som man själv kan temperera med varmvatten från husbilen.
Om man bara vill övernatta eller bo längre på ett enkelt sätt med husbil, så har ägarna till dom tre ställplatserna på Algarvekusten hittat helt rätt. Bara en sådan enkel grej som att man måste passera tömning- och påfyllningsstationen vid in- och utfarten i stället för att krångla sej in på någon undangömd plats, är genomtänkt. Deras upplägg är enkelt och anpassat för oss som bara vill ha en plats att ställa husbilen på. Det är en affärsidé som fler borde ta efter och som många av oss globetrotter uppskattar.

Carthagon under trädkronor som inte stör höga bilar

Ställplatsen har drygt 120 platser och dom var i stort sett fullbelagda under hela våran vistelse och nästan dagligen stod det husbilar utanför bommen, som väntade på att få en plats.
Någon dag före dopparedagen delade campingägaren ut julklappar till alla incheckade och vid områdets boulebaneanläggning hade man dukat ett bord med portvin o tårta och i mellandagarna fyllde man samma bord, på samma plats, med sangria.
Ett trevligt initiativ som alltid är uppskattat, oavsett om det är dyrt eller billigt

El Rocio, Spanien (vilda västern staden)
Efter  jul- och nyårsfirandet och totalt 54 dagar på Algarve Motor Home Park, var det dags att dra vidare. Vi tog avsked med våra vänner som vi kamperat tillsammans med under större delen av resan hittills. Lena och Håkan hade inte riktigt bestämt sej för sitt nästa mål, men ett är säkert, vi kommer att stöta på varandra igen.
Vårt nästa planerade mål var Medelhavet och Manilva med campingen La Bella Vista, som vi förbokat sedan lång tid tillbaka. Sträckan mellan Falesia och Manilva är cirka 43 mil i sydostlig riktning, en något för lång dagsetapp tyckte vi, så vi ställde in Tina, vår GPS på en ställplats i Ayamonte, Spanien.
Efter cirka 10 mil körde vi upp på bron över floden Guadiana som är gränsen mellan Portugal och Spanien och vid brofästet, på den spanska sidan, ligger Ayamonte. Ställplatsen som vi beordrat ”Tina” att leda oss till var stängd och efter en del jobbiga manövrar, i den tätt trafikerade staden, beslutade vi oss för att fortast möjligt komma därifrån.
Med hjälp av Google Maps, bestämde vi oss för en favorit i repris, El Rocio som vi besökte för några år sedan. Den mycket annorlunda staden kallas i folkmun för ”häststaden” men den är mest känd för sin Pingsthelg då miljontals pilgrimer vandrar hit för att hedra Jungfru Rocio. Jungfruns filosofi, enligt sägen, är att människor skall, festa, älska och ha rolig, och därför anses Pingsthelgens fest i El Rocio, vara en av världens mest exotiska. 
Pilgrimerna startar sin vandring från sitt hem och för dom som bor väldigt långt bort är det tillåtet att ansluta i Cadiz med cirka 10 mils vandring till El Rocio eller, Sevilla och Huelva som bara ligger cirka 6 mil från festligheterna.

Helena på det sandiga torget med kyrka och diligenser

Eftersom vi var där mitt i veckan denna gång, var det hela ganska lugnt och inte alls som vid vårt förra besök när vi var här över en helg för några år sedan.
Om du vill veta mer om byn som mest påminner om en vildavästernfilm med hästar och diligenser på sandiga och dammiga gator, finns det mer att läsa under punkten, ”På vinterkollo i Spanien 2019–20”. Där det finns en utförligare beskrivning av denna annorlunda by och Jungfru Rocios betydelse för pilgrimsvandrarna.

Manilva, Spanien
Tre övernattningar på camping La Aldea i El Rocio blev det innan det åter var dags att motionera Carthagon. Framför oss hade vi cirka 30 mil till La Duquesa i Manilva, på den spanska solkusten, en plats som vi även besökte på förra årets flykt från vintermörkret.
Strax efter lunch, checkade vi in på camping La Bella Vista, som var en av våra tre förbokade resmål. Campingen ligger mycket vackert med bara några meter ner till Medelhavets strand och vi fick en bra plats med utsikt över det härliga turkosa vattnet.
Drygt en vecka efter att vi checkat in La Bella Vista anlände även Lena och Håkan som nu hade lämnat sitt paradis i Portugal. Det blev som vanligt ett glatt återseende och efter dom sedvanliga kramarna gjorde vi en kort visit på campingens restaurang, innan det var god natt.
En lång dag på vägarna tar på krafterna, dessutom ville Lena var utvilad inför nästkommande dag, hennes 70-årsdag.

Falkenbergarna firar Lenas 70-årsdag med skumpa

Efter att vi skålat i champagne, var det återigen dags för ett besök på campingens restaurang, som tyvärr blev något rumphuggen. Det var måndag och då är det Quizafton på restaurangen med en specialmeny anpassad för engelska smaker.  Restaurangen var fullknökad när vi kom och man kan säga vad man vill om britter, men festa kan dom och högljudda är dom, så därför blev 70-års firandet något avkortad.
Med risk för att bli mer bullerskadade, än vad vissa av oss redan är, valde vi att uppsöka lugnet och kortspelet i Carthagon.
Hela medelhavskusten var för närvarande inne i en ganska kylig period, med ensiffriga gradantal på nätterna och bara runt 15 på dagen. Men vi var inte bittra och inte skadeglada heller, när rapporterna hemifrån talade om trafikkaos med mycket snö och blåst samt tvåsiffriga minusgrader. Dessutom fick vi rapport om att det hade skett en sprängning inom vår lilla samfällighetsförening på Tjörn. Jag får säga som Kristian Luuk, ”vart är vi på väg”.
Manilva är en ganska liten stad med knappt 18 000 innevånare varav cirka 7 000 är av utländsk härkomst. Nästan hela kustremsan är i dag en enda lång sammankopplad bebyggelse med långa strandpromenader utmed Medelhavet.
Alla våra dagliga turer till affärer, matställen, sevärdheter, gick via strandpromenaden som även vi, med två hjul mellan benen, fick nyttja. Drygt en kilometer från campingen till exempel ligger hamnen Puerto de la Duquesa, en gammal fiskehamn som i dag är en modern hamn med plats för 328 fritidsbåtar.

Båthamn som omgärdas av höghus och serveringar

I bottenvåningarna på dom höga bostadshusen som omgärdar den rektangulära hamnbassängen finns ett stort antal restauranger och uteserveringar som ligger vägg i vägg med varandra. Hit cyklade vi nästan dagligen för att äta lunch, för de menyer som inte erbjuds här… dom finns inte. Men trots att vi var mitt inne i en vinterperiod, var det ibland svårt att hitta ett ledigt bord och då framför allt på de uteserveringar som låg på solsidan.

Helena njuter av dryck och mat i solskenet

Vi cyklade mycket under vår vistelse i Manilva och en av dom längsta dagsturerna var till Estepona som ligger cirka 15 kilometer nordost om Manilva utmed kusten.

För att hitta vägen dit, utan att behöva cykla på N340/A7 som är en dubbelfilig väg med snabb trafik fick vi hjälp av en engelsk granne. Han hade hittat en smygväg med smala gångstigar genom ett större bostadsområde som låg på en höjd utan strandförbindelse med havet nedanför.

Nigel t.h. engelsmannen som visade oss cykelvägen

Efter den kilometerlånga bebyggelsen var vi åter igen på strandpromenaden som nu gick hela vägen in till den stora hamnen i Estepona. Efter en kortare promenad utmed kusten och en lättare lunch i den omtalade staden var det dags att vända hemåt igen. När vi åter närmade oss hamnen i Estepona såg vi att vår cykelväg förvandlats till en marknadsplats.

Cykelvägen var förvandlad till en marknadsplats

Vi fick då veta att varje söndag är det en stor marknad  i hamnen och nyfiken som man är så lämnade jag marknaden med ännu ett impulsköp, som man så ofta gör när man besöker spanska marknader.  

Costa del Sol
Manilva ligger på Costa del Sol kusten, cirka 10 mil nordost om Tarifa, som är Spaniens sydligaste stad och däremellan ligger Gibraltar. Andra kända orter på den 30 mil långa kustremsan, som sträcker sej från Gibraltar i söder mot Manilva, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos, Malaga och Nerja längst upp i nordostlig riktning.
Hela Costa del Solkusten är ett hårt exploaterat turistområde med mängder av turister från bland annat Storbritannien, Tyskland och Skandinavien.

Kustremsan är kontinentens solsäkraste plats och det milda klimatet, samt bristen på nederbörd, gynnar växter som till exempel palmer, cypresser, bougainvillea, hibiskus med flera. Här finns aktiviteter i överflöd och i folkmun kallar man kustremsan för Europas lekplats för både barn och vuxna. Förutom solen är närheten till landskap med frukt och grönsaksodlingar, liksom havet, en av orsakerna till den stora turistinvasionen, men det solkusten är mest känd för, är alla golfanläggningar.
Det milda klimatet lockar tusentals golfentusiaster till mer än 60 välskötta golfbanor varje år och i folkmun kallar man ofta Costa del Sol för Costa del Golfo eller som vi säger i Sverige, Golfkusten.
I dag har de lantliga byarna omvandlats till turistorter med semesterbostäder, båthamnar och allt annat vi utlänningar kan önska oss, men tack och lov har man bevarat delar av dom gamla stadskärnorna. Man har undanhållit exploateringen i vissa kvarter, där man fortfarande kan känna doften av den atmosfär som fanns före turistinvasionen.

Vackra dekorationer i dom trånga gränderna

Castillo de la Duquesa
Bara 100 meter från Medelhavets strand i Manilva ligger Castillo de la Duquesa, eller hertiginnans borg, som den även kallas.
Under Carlos III regeringstid, i mitten på 1700-talet, byggdes borgen för sin närhet till de oroligheter som pågick gällande ägandeskapet av Gibraltar. I en familjeuppgörelse, år 1704, mellan Spanien och England beslutades att Gibraltar, eller the Rock som den också kallas, skulle tillhöra England. Men trots att man i uppgörelsen beslutat att Gibraltar för all framtid skall tillhöra britterna, fortsatte stridigheterna och oroligheterna under stora delar av 1700-talet.

Den välbevarade borgen från mitten av 1700-talet

Med mer än tre och ett halvt sekel av historia är Castillo de la Duquesa i Manilva en av de främsta kulturattraktionerna på västra Costa del Sol. Hela dess omgivning har förklarats som en arkeologisk zon med stort kulturellt värde.     

Vakttorn
På medeltiden, 500–1500 e.kr, byggde spanjorerna 42 vakttorn utmed den spanska Medelhavskusten som skydd mot inkräktare i form av pirater, ottomaner och muslimer som var den tidens angripare.
Tidens tand har gått mycket hårt åt dessa torn liksom modernare tiders vandalisering. Så hårt att fyra torn tvingats rivas på grund av rasrisk.
På senare tid har myndigheterna i dom olika regionerna beslutat sej för att bevara och återskapa tornen till sitt ursprungliga skick och öronmärkt cirka 1 miljon Euro till projektet.
På våra cykelturer utmed kusten passerade vi ofta tornet Playa de la Sal, ett renoveringsobjekt som ligger på en liten klippavsats mellan Manilva och Estepona, med vidunderlig utsikt över Malagabukten.
Playa de la Sal, som man bara kan beskåda från utsidan i dag, är ett av alla stängda torn som man förhoppningsvis kan få möjlighet att klättra upp i efter restaureringen. Vid klart väder skall man från toppen på tornet kunna se cirka fyr mil åt vart håll med Gibraltarklippan och Nordafrika i sydväst och Marbella i nordostlig riktning.

Playa de la Sal är en av 38 kvarvarande vakttorn

La Bella Vista, Spanien
Vi har bara lovord om denna camping som endast skiljs från havet av en promenadväg utmed stranden. Här finns cirka 150 platser i olika storlekar och standarden är långt utöver det vanliga i Spanien. Här är uppvärmda rena fräscha hygienutrymmen, stor avdelning med bar för inom och utomhusgäster, matsal, scen för uppträdande, en liten servicebutik och så vidare. Campingen ligger med gångavstånd från den gamla stadskärnan och den välbesökta hamnen, med alla underbara uteserveringar.
Men smakar det så kostar det också och med spanska mått mätt är dygnshyran på La Bella Vista något dyrare än normalcampingar utmed Medelhavet. Men allt ingår i dygnshyra och det tillkommer inga extrakostnader förutom mynten till tvättmaskinerna.

Härligt uppvaknande med soluppgång på La Bella Vista

Förutom läget på Spaniens mest turisttäta kuststräcka har man eget färskvatten och spillvattenavlopp på tomten, gratis WIFI som fungerar perfekt, 16 eller 32 ampere el, utediskplatser med utsikt över Medelhavet med varmvatten och så vidare.
Om man vill jämföra så har La Bella Vista betydligt högre standard än till exempel våra First Campingar i Sverige och ändå är prislappen, på de campingar som ingår i kedjan, minst det dubbla mot La Bella Vista.
Vi var så nöjda med både campingen och omgivningarna här i Manilva, att vi innan avfärd bokade plats inför nästkommande års klimatflykt.
Sista kvällen på Camping La Bella Vista, för våran del, firade vi med en god middag på campingens restaurant, tillsammans med Lena och Håkan.

Nerja, Spanien
Tidig morgon lämnade vi Manilva efter 14 härliga dagar på Camping La Bella Vista. ”Tina”, vår GPS, var inställd på Camping Cortijo San Miguel som ligger strax väster om Nerja. Efter ett par timmars körning på bra vägar, delvis avgiftsbelagda, checkade vi in på campingen som ligger i en härlig grönskande miljö med träd och buskar som till exempel palmer, avokado, papaya, apelsiner, citroner och så vidare. Här finns inga fyrkantiga måttanpassade tomter utan man står mitt i en mysig gammal fruktodling mellan och eller under dom lågväxande trädkronorna.
Vi fick en stor härlig och solig plats, men den hade ett problem. Mitt på tomten fanns ett Avokadoträd med lågt hängande grenar, som Carthagon inte kom under. Campingägaren, som älskar sina gamla träd, funderade en stund innan han med  vemod sågade bort några av de lägst hängande grenarna så att vi fick in vår bostad under trädets krona.

Carthagon på plats under Avokadoträdet 

Helena njuter av solskenet under härliga fruktträd

Efter en ankommare, i form av det röda, välkomnades vi av några svenskar som år efter år bokar hela sin övervintring på denna camping. Själva är vi här för tredje gången men vi brukar inte stanna mer än ett par veckor eftersom vi fortfarande vill se oss omkring. Men närheten till Nerja och allt vad den staden har att erbjuda så kan vi också, när nyfikenheten har stillat sej, tänka oss att vara här under en längre period.
Här finns gott om promenad och cykelvägar i fruktodlingarna runt campingen och en härlig kilometerlång strandväg in till stadens centrum. Men om man absolut måste hitta något negativt, så är det att man måste korsa en trafikerad landsväg för att kunna nå stranden. Inget större besvär, men man får ju inte bli för positiv.
I Nerja finns det många sevärdheter som till exempel de mest kända som är Balcon de Europa och den uråldriga grottan Cueva de Nerja. På kusten finns härliga badstränder med bland andra den 800 meter långa Playa de Burriana, som anses vara den vackraste på hela Costa del Sol

Playa Burriana, utsedd som vackrast på solkusten

Även nu på vintertid samlas många på stranden

Förutom ovannämnda sevärdheter är det, i vårt tycke, dom gamla mysiga stadsdelarna som är mest intressanta.

Trottoarservering med en doft av forna tider   
 
Här finns små butiker, trottoarserveringar, restauranger och så vidare i smala gränder med låga hus som andas en atmosfär från gamla tider. Detta, plus att solen lyser mer än 325 dagar om året, gör att tusentals skandinaver väljer Nerja, året runt. 
Är man i Nerja så är ett besök i Frigiliana ett måste. Den otroligt vackra staden ligger som en kritvit marmorsmaragd på bergsluttningen mellan Nerja och den kända bergstoppen Pico del Cielo.
Vi försökte oss på att cykla på dom kuperade branta vägarna upp till den gamla staden, men med cirka en kilometer kvar till stadsgränsen, gav vi upp. Svetten rann som floder utmed kinderna, benen var stumma som lyktstolpar och hjärtat slog som en tändkulemotor. Efter en kort paus med en helt underbar utsikt över Medelhavet, vände vi på hojarna och bromsade oss ner, den dryga halvmilen tillbaka till campingen.
Eftersom vi bestämt oss för att besöka Frigiliana innan det var dags för förflyttning, valde vi i stället att ta bussen uppför berget. Trots att det är vinter även här, så var turisttätheten i Frigilianas kuperade gränder ganska hög. Restauranger, barer, butiker och så vidare var inte överbelagda men man kan tänka sej hur det ser ut under högsäsong. Då är det nog trångt på barer och restauranger och i dom smala trappförsedda gångvägarna mellan dom vackra husen.

Smala gränder med terrasserade gångvägar

Dom vackra husen klänger sej fast på branterna

Trots att det inte var vårt första besök i staden så blev det var en lyckad heldag med många trappsteg upp och ner och nya upplevelser att plugga in på hårddisken.
Under vår vistelse i Nerja bjöds vi hem till Marika och min gamla jobbarkompis Bengt, som har en helt underbar lägenhet högst upp på ett niovåningshus i Torrox Costa. Den fantastiska utsikten dom har från sin terrass går inte att med ord beskriva, den måste upplevas, vilket vi haft glädjen att få göra vid några tillfällen genom åren.

Vacker solnedgång, sedd från nionde våningen

Marika och Bengt är ett fantastiskt värdpar och vid ett tillfälle, när Siv och hennes man, som också heter Bengt, var i Nerja, föreslog dom att vi alla skulle träffas på en gemensam lunch i Torrox Costa.
Torroxbengt hämtade oss i sin bil och Marika bokade bord på en bar i grannhuset, där dom bor. I samma takt som nivån i flaskorna minskade, ökade samtalsfrekvensen. Timvisaren började också snurra fortare liksom klirret från tomma flaskor ökade och helt plötsligt var det dags för barägaren att stänga.
Värdparet som har många års erfarenhet av Torrox Costa guidade oss till en annan bar, några hundra meter längre upp på gatan. Även där hade kyparen fullt upp med att bära in flytande godsaker och när även den baren skulle stänga var det dags att kalla på en taxi.
Det kan man kalla för en riktig långlunch. Vi träffades vid tvåtiden och strax efter nio på kvällen var det dags att rulla hemåt igen.
Vi hade då avhandlat det mesta om Mölndalsbostäder, där Siv, Torroxbengt och jag var anställda i drygt 20 år. Min något suddiga slutplädering efter dagens långlunch var, att hade vi tre varit kvar på Mölndalsbostäder i dag, så hade bolaget haft ett betydligt bättre rykte än det som cirkulerar i folkmun nu.

Almunecar
Tolv övernattningar blev det på Cortijo San Miguel i Nerja. Där trivdes vi så bra att Helena, redan vid utcheckningen, bokade plats i tre veckor inför nästkommande vinters ”klimatflykt”.
Dagens förflyttning blev den kortaste hittills på denna resa och redan efter en dryg halvtimmes körning vred vi av tändningsnyckeln igen. Vi hade på denna korta sträcka, bytt från en grönskande camping på Costa del Sol till ett kalhugget berg bakom ett antal 14-våningshus i Almunecar. Ställplatsen, som ligger på ett högt berg, har utsikt över Medelhavet, trots väggen med höghus som skiljer husbilsplatsen från stranden.

Väggen som skiljer campare från strandflanörer

Spanien har 360 mil kustremsa mot Atlanten och Medelhavet. I västra Spanien, mot Atlanten, heter kustremsan Costa de la Luz, ljusets kust och kuststräckan mot Medelhavet har indelats i tio olika zoner.
När vi nu lämnat den sydligaste, med bland annat Manilva och Nerja, lämnade vi också Costa del Sol som gränsar till Costa Tropical, tropiska kusten. Vädermässigt är dom båda kustremsorna snarlika men Costa Tropical har klassats som en subtropisk klimatzon, där tropiska växter, typ avokado, mango, cherimoya med flera, odlas i stor skala.
För att klassas som subtropiska zon, som finns både söder och norr om ekvatorn, måste somrarna vara varma och långa med minst en hel kalendermånads medeltemperatur på över 20 grader. Vintrarna skall vara korta och den kallaste månaden får inte ha en medeltemperatur som understiger 10 plusgrader.
Förutom Almunecar finns städerna La Herradura, Motril och Salobrena på den 13 mil långa tropiska kusten som sträcker sej rakt österut till Almeria.
Costa Tropical bjuder på härliga sandstränder och klippiga små badvikar samt ett gediget utbud av kulturella upplevelser som lockar folk från när och fjärran. Landskapet, bortom kusten, består av dramatiska, mäktiga berg med bland annat grottbyar och den kända skidorten Sierra Nevada, vars snötopp man ser ända nerifrån kusten. Byarna utanför dom exploaterade turistområdena, har fortfarande kvar sin genuina andalusiska charm med låga vitkalkade husfasader, stengator och traditionella tapasbarer.
Vår vän Zofia, från Tjörn, har tillägnat varje vinterhalvår här i Almunecar sedan 2012 och när vi är på besök, får vi den bästa guidning man kan få. Hon har visat oss sevärdheter i Gamla stan, marknadsplatsen, dom bästa tapasbarerna och så vidare. 
Vid ett tillfälle på denna vistelse, guidade hon oss runt i fruktodlingarna utanför stadskärnan.
Det var en fantastisk upplevelse att vandra på slänterna upp mot bergen där markägarnas bostäder ligger inbäddade i fruktodlingarnas grönska. Här fanns allt från apelsiner, cherimoya, avokado, papaya till clementiner och mango.

Milsvida odlingar som klättrar uppför slänterna

Vid en apelsinlund, hade några solmogna frukter fallit ner på vägen. Zofia plockade upp dem, vilket är tillåtet, skalade dom och bjöd oss på frukternas solvarma saftiga kött. Det var nog den godaste apelsin som jag någonsin ätit, samtidigt som det var en törstsläckare som heter duga.

Zofia släcker törsten med solmogna apelsiner

Det blev en lång vandring, drygt 12 kilometer, på allt från smala, nästan oframkomliga stigar genom odlingarna, till trafikerade bilvägar och det hela avslutade vi med ett barbesök på ”skitiga golvet”.
Det riktiga namnet på baren är Manolos, men vandringsgruppen som Zofia tillhör, har döpt om baren på grund av att golven nästan aldrig blir städade. Många spanjorer har för vana att slänga sitt skräp där dom står och dom flesta barägarna sopar hela tiden undan skräpet. På Manolos städar man inte förrän baren stängt på kvällen, vilket innebär att sena eftermiddagsgäster får gå omkring på soptippsliknande golv inne i baren.

Papper och annat skräp ligger orört på golvet

Charmigt eller ej är upp till betraktaren själv att avgöra, men baren är välbesökt och för varje glas vin eller öl man beställer in, får man en god tapas på köpet.
Det senare är kutym i Granadaområdet, men i Almunecar har vi märkt att allt fler barägare rationaliserat bort denna tradition.
Zofia, som har ett gediget kontaktnät i Almunecar, berättade att hon skulle åka på en arrangerad busstur till Guadix, som är en grottby i Sierra Nevada. Vi tyckte det lät väldigt intressant så vi bad henna ordna plats till oss också, vilket inte var några problem.
Dagen innan besöket i den spektakulära byn insjuknade jag. Jag hade åkt på en riktig förkylning, en sån där som bara vi män kan få. Efter ett kortare familjeråd, bestämde vi att Helena skulle göra Zofia sällskap utan mej.
Strax efter soluppgången, med kameran i högsta hugg, cyklade hon till busstationen där gruppen skulle samlas. Det var med vemod jag såg henne rulla nerför backen från ställplatsen, för Guadix är en av de besöksplatser som fanns på vår önskelista. Men sjukdom kan man inte rå över och att sätta sej i en fullpackad buss, med en riktig manlig förkylning, hade säkert inte varit populärt.  
Helena drog i väg i soluppgången och strax före vår värmekällas försvinnande ner i Medelhavet igen, var hon tillbaka.
Helena var inte helt 100-procentigt nöjd med upplevelsen i Guadix, vilket inte är helt ovanligt efter att ha läst om ett resmål. Tyvärr blir det blir lätt så när en plats blir för turistisk, då har den gamla charmen en tendens att trubbas av, det blir hel enkelt för kommersiellt, men nu kan vi ändå bocka av det från vår lista.   

Detta är entrén till en typisk grottbostad i berget

Vitkalkade skorstenar från grottorna stack upp i bergen

Hela grottan har vitkalkade innerväggar liksom hyllor,

detaljer och så vidare, i den bebodda grottan som Helena fick besöka.

Efter Helenas besök i Guadix och en natts sömn var det dags att släppa handbromsen igen.
Sex nätter blev det på ställplatsen som i vårt tycke är lite för dyr i förhållande till standarden. Men är man ensam på en populär plats så får man räkna med att priserna höjs.

La Manga, Spanien
Efter sex upplevelserika dagar i Almunecar var det dags att dra vidare till La Manga, som är en två mil lång smal landremsa, som skiljer saltsjön Mar Menor från Medelhavet.

Armen som skiljer Mar Menor från Medelhavet

Den manliga förkylningen höll sej krampaktigt fast men vi chansade ändå på att köra dom 35 milen i nordostlig riktning.
Efter ungefär halva sträckan passerade vi gränsen till Costa Almeria som är den fjärde kuststräckan, räknat från Gibraltar. Alla kuststräckor, förutom Costa Almeria, har döpts efter dess karaktär som tropisk, solig, bergig och så vidare. Costa Almeria däremot, bär provinsen Almerias namn, men skall man se till dess karaktär så borde sträckningen döpas om till Costa Plastico.
På stora delar av den nio mil långa kuststräckan kör man genom ett hav av plast, som sträcker sej från stranden och långt upp på bergssluttningarna. Det är en helt bedrövlig syn med plast, plast, plast, i jättestora hangarer som döljer allt från ogräs till vackra frukt- och grönsaksodlingar.

El Plastico, så ser bedrövelsen ut från Google Earth

Hela ytan mellan havet och bergen täcks av plast

Efter ytterligare några mil i nordostlig riktning lämnade vi Costa Plastico till förmån för dagens mål, La Manga, eller armen som det betyder, på Costa Calida.
Vid checkade in på Caravaning Camping La Manga vid lunchtid och efter att Helena satt ner foten, för tredje gången, fick vi en mer lättillgänglig plats, utmed huvudgatan. Det är nu fjärde gången vi besöker denna camping som ligger i armhålan på den dryg två mil långsmala armen i södra änden på saltlagunen Mar Menor. 
Min manliga förkylning och dom 35 milen tog på krafterna och det var först efter tre-fyra dagar på La Manga, som jag började känna mej bättre igen.
En riktig manlig förkylning är värre än en förlossning, enligt vissa experter. Sant eller ej kan jag inte svara på eftersom jag aldrig fött barn. Men jag är skeptisk till jämförelsen, eftersom jag ofta upplever att de, så kallade experternas bedömning, inte alls överensstämmer med verkligheten. Om man till exempel ställer samma fråga till fem olika experter, så får man nog vara beredd på att svaren och utläggningarna blir väldigt förbryllande. Nog om detta, nu är jag i alla fall frisk igen och nu ser jag fram mot långa härliga cykelturer.
Costa Calida sträcker sej från Aquilas i sydväst till Alicantes gräns i nordost. Denna kustremsa har likheter med solkusten med hög årsmedeltemperatur och högt antal soltimmar. Den kännetecknas också som en av de mest orörda kusträckorna, med lagunen Mar Menor, landremsan La Manga, Cabo de Palos och Mazarron som dom stora turistmagneterna.
Efter ungefär en vecka tipsade Micke oss om en större och soligare plats på den jättestora campingen som är cirka en kilometer lång och nästan lika bred. Helena tog kontakt med receptionen som gav oss okey att flytta och vi kände direkt att det var ett bra val. Platsen var betydligt större och rymligare och det fanns inga träd eller buskar som skar av solens värmande strålar. Vi blev så nöjda att vi genast utökade vår vistelse med några dagar till.

Marknader
Marknad och Spanien hör ihop. Nästan varje liten oansenlig by har en marknadsdag med allt från frukt och grönt till billiga underkläder. I Cabo de Palos, några kilometer öster om campingen, är det marknad på söndagar och i Los Belones som ligger några kilometer väster om campingen är tisdagar den stående marknadsdagen.
Marknaden i Los Belones är väldig liten och ligger precis intill byns torg där det finns barer och matställen. Här finns bara ett 20-tal utställare, men det är inte bara en marknad, det är även en social plats att umgås på och en träffpunkt för många. Svenskgänget till exempel, som kommer både från byn och campingen, har som tradition att samlas efter marknadsdagens slut på torgets uteservering.  
Vid ett tillfälle, när alla samlats på uteserveringen och den första lunchölen hittat hem, kom ”Micke med hatten” som vi kallar honom, med ett förslag. Han hade hört talas om en lunchrestaurang som skulle vara lokalbefolkningens favoritställe.
Åldersskillnaden i svenskgänget, som för dagen var 14 personer, var allt från 50-åringar till en pigg 93-årig dam. Dom flesta cyklade till restaurang Triola, som den heter, men av olika skäl åkte några bil de cirka fem kilometer till restaurangen som låg mitt ute i ingenstans, långt från höghus och vrålade bilar.
Vi beställde en trerätters meny som var helt fantastisk och det enda vi kunde klaga på, om man nu måste klaga, var att portionerna var mer anpassade för unga kroppsarbetare än till överåriga livsnjutare. Men gott var det och cykelturen tillbaka till campingen, gjorde sitt för att påskynda matsmältningen, för oss som inte fattat att magen mättar mer än ögat.  

Mar Menor
Mar Menor, eller lilla havet, är Europas största saltvattenlagun som skiljs från Medelhavet av den drygt två mil långa sandbanken, La Manga som bara är 100 meter bred på sina smalaste ställen.
Fiske och turism har sedan länge varit viktigt för lagunen, men efter många års övergödning på åkrarna runt sjön har det ekologiska systemet, sakta men säkert, slagits ut.
Det medförde att lagunen till slut dog, växter försvann, fiskar dog och sjöhästarna som var lagunens symbol utrotades helt. 

Sjöhästen står som symbol utmed Mar Menors kust

Ett riktigt uppvaknande fick  beslutsfattarna på hösten 2019 då tre ton fisk och skaldjur frivilligt simmade upp på land, mot sin död, för att undkomma dom höga halterna av svavelväte som fanns i det syrefattiga vattnet.
Vid förra årets besök i La Manga, fanns det cirka 7000 bostäder till salu på grund av beslutfattarnas flathet att inte stoppa övergödningen och försurningen av lagunen.
I dag har man beslutat om odlingsförbud närmast sjön och sakta men säkert börjar vattnet återhämta sej. Fiskeförbudet är upphävt, folk har börjat bada igen, men forskarna tror fortfarande att tar åtskilliga årtionden innan växt- och djurriket återhämtat sej helt och sjöhästarna, kanske aldrig mer återkommer.
Nästan hela sjön omgärdas av långa härliga sandstränder och vill man bada måste man vada 100-tals meter innan vattnet ens når midjehöjd. Det maximala djupet i sjön är mindre än sju meter och den totala ytan är ungefär som halva Siljan, i Dalarna. På andra sidan lagunen, på fastlandet, ligger dom mer kända städerna San Pedro del Pinatar, San Javier och Los Alcazares och i den södra delen av sjön sticker det upp fem öar som har vulkaniskt ursprung.
I den nordligare delen av lagunen, i Santiago de la Ribera ligger en flygflottbas som ofta gör sej påmind när dom unga nyutbildade piloterna övningsflyger på låg höjd över lagunen.
Vid ett av våra besök var det till och med en ung pilot som flög så lågt att den ena vingen skar vattenytan och störtade, med dödlig utgång som följd. Det var en tragisk händelse som innebar att all aktivitet från flottiljen upphörde under en längre period.
Flygflottbasen i Santiago de la Ribera byggdes för drygt 100 år sedan och dess huvudsakliga syfte då, var att försvara hamnen i Cartagena, som är bas för den spanska medelhavsflottan.

Efter knappt tre veckor, var det dags att lämna idyllen vid lagunen Mar Menor. Vi lämnade Camping La Manga med en minnesbank fylld med härliga cykelturer och trevliga stunder i goda vänners sällskap. Vi har fått många goa skratt åt mer eller mindre sanningsenliga historier.   

Framför oss hade vi Fortuna och camping La Fuente, som vi besökte på vår allra första vinterresa till Spanien, för 13 år sedan. En plats som är mest känd för sina termalbad och spaanläggningar uppe i Murcia bergen, cirka sex mil rakt väster om medelhavskusten.

Los Banos de Fortuna, Spanien
Efter knappt en mil lämnade vi Costa Calida och ändrade kursen mot nordväst till bergen och den spanska landsbygden. Vi körde cirka 10 mil i det bergiga landskapet innan vi anlände Camping La Fuente och spaanläggningen La Fuente, en plats som vi minns från vår första övervintring i Spanien.
Då, för 13 år sedan, fanns det bara ett 20 tal campingplatser och ett fåtal bungalows och trots det var anläggningen inte fullbelagd. Restaurangen var vinterstängd och spaanläggningen halvöppen och det hela kändes ganska öde och ensamt.
Det som mötte oss nu var något helt annat. Det var ett myller med husbilar, husvagnar, bungalows och så vidare, som var uppbyggt runt spaanläggningen La Fuente. Även själva spaanläggningen var utbyggt med ytterligare ett poolområde, en större restaurang, sällskapsrum och så vidare. På själva campingen finns det nu också ett aktivitetsområde för utomhussporter typ paddelbanor, fotbollsplan, basket och så vidare för den yngre generationen, samt några boulebanor för oss som blekt våra kvarvarande hårsstrå.
Alla närliggande markområden, har styckats av till campingplatser och bungalows och i dag finns det cirka 200 enheter och allt är fullbelagt, trots att det är vintersäsong. Det är en helt overklig utveckling som skett under dessa år och det är inte bara har här, det gäller hela Spanien.
På vår första övervintring i Spanien, 2011, var nästan alla campingplatser stängda på grund av för dålig beläggning. I dag är alla öppna men nu är det i stället svårt att få plats. Vill man campa på dom attraktiva platserna måste man numera boka plats långt i förväg. Vi har till exempel redan bokat ett antal platser som vi vill besöka på nästkommande klimatflykt.

Termalkällor
Fortuna kommun är mest känd för sina varma termalkällor som sprudlar upp ur jordlagren. Vattnet kommer från tusentals meters djup och för att få kallas termalkälla måste vattnet vara mer än 20 grader varmt när det når jordytan. Eftersom källan kommer från dessa enorma djup är det inte bara varmt, det innehåller oftast ett antal mineraler, vilket anses ha en hälsosam effekt på människliga organ.
Förutom spaanläggningen på La Fuente, så finns det i närområdet, ett antal stora och små hotell med termalbad.
Balneario de Leana, som är den mest kända och äldsta hotellet i regionen, tros ha en 2000-årig anknytning.

Ingång till spaanläggningen Balneario de Leana

Härlig utsikt mot bergen från Leanas poolområdet

Man tror att romarna, redan på vårt första århundrade e.kr, lät bygga ett stort kärl nära platsen där Leana-spaet ligger i dag. Kärlet, där det varma hälsosamma vattnet samlades, tillägnades nymferna (kvinnliga gudaväsen i den grekiska mytologin), för dess botande egenskaper.
Ungefär fem hundra år senare utsattes platsen för en enorm jordbävning som fick den termiska källan att ändra riktning och det är ur den källan som man tror att Balneario de Leana får sitt termalvatten i dag.
Våra planer med besöket på Camping la Fuente var cykling och bad. Tyvärr blev det inte så mycket cykling men det blev desto mer bad i den fantastiska anläggningen. Här finns två jättestora pooler med 36 gradigt termalvatten. Bägge har en helt öppen ytterdel samt en inre del som är täckt av en genomskinlig kupol.

Två likadana poler med en inre och en yttre del

Dom inre delarna har pulserande vattenstrålar från botten och från sidoväggarna och ovanifrån finns stora tunga pulserande vattenstrålar som masserar överkroppen. Det är en fantastisk känsla, nästa som en helkroppmassage, vart man än befinner sej i det bubblande och hälsosamma vattnet.

Strålarna från väggar och botten ger härlig massage

Helen masserar ryggen i tunga strålar ovanifrån

Några kortare turer på järnhästen blev det och på vår sista dag tog vi en tur till Fortuna som är huvudorten i omgivningarna. Fortuna, som ligger cirka fyra kilometer från La Fuente, är en mycket gammal stad som i dag har drygt 10 000 fastboende. Det är en stad med mycket stort behov av renoveringar, allt är gammalt och slitet och det verkar som om folk inte ens bryr sej. Men det kanske är så i dom här bergsbyarna. Här lever man på ett helt annat sätt, utan krav gällande på glamour och status och långt från stress och jäkt. 
Efter fem nätter var det dags att starta Carthagon igen och det som vi minns allra mest från besöket på Camping La Fuente är alla dom härliga termalbaden. Vi låg minst en och en halv timme varje dag i det 36 gradiga vattnet, med alla jetstrålar som mjukade upp våra, till åren komna kroppar. Ett minne som för alltid kommer att finnas på hårddisken.

Benicarlo, Spanien
Våra masserade och tvagade kroppar lämnade La Fuente en tidig fredagsmorgon och målet för dagen var en sträcka på 38 mil till Benicarlo vid medelhavskusten. Eftersom vi var i trakterna kring vingården Delampa, utanför Murcia, där vi bunkrat vid ett flertal tillfällen, var ett besök helt givet.
Vi släntrade in i butiken med de goda vinerna och en halvtimme senare hade vi stuvat in 62 flaskor i Carthagons vinkällare. Personalen visade sin tacksamhet med vårt besök genom att ge oss två av deras bästa viner på köpet och ett välkommen åter.

Vingården Delampa, på slätterna  i Murciabergen

Det fick mej genast att tänka på allt vi köpt genom åren på systembolaget som aldrig, aldrig, aldrig visat någon som helst tacksamhet, inte ens ett välkommen åter. I stället möts man av blickar, som väcker skuldkänslor, när man köper mer än det socialstyrelsen rekommenderar.
Efter Delampa var det cirka 30 mil kvar till camping Alegria del Mar i Benicarlo och direkt efter incheckningen, vid lunchtid, besökte vi campingens restaurang.  
I Fortuna var det tyskar som hördes och syntes mest men här i Benicarlo, på campingrestaurangen, var engelsmännen överrepresenterade. Gubbarna spelade biljard och drack öl och damerna satt och läppjade på sina drinkar. Vi svenskar, liksom övriga skandinaver, tillhör en liten, liten andel av de turister som cirkulerar i Sydeuropa vintertid, men dom finns och det är alltid lika trevligt när man träffar dom.
Vår visit i bergen innebar att kuststräckan Costa Blanca låg utanför vår färdväg och att vi endast nuddade Costa Valencias norra spets innan vi anlände Benicarlo som ligger på Costa del Azahar, apelsinkusten.
Apelsinkustens karaktärsdrag är pinjeklädda kullar som sluttar ner mot apelsinodlingarna vid kusten och den sträcker sej från Almenara i söder till Vinaros i norr.
Benicarlo har cirka 29 000 fastboende och bebyggelsen består mestadels av äldre, ganska tråkiga och slitna flervåningshus. Till sevärdheterna hör bland annat en gammal tempelliknande kyrka från mitten av 1700-talet och hamnen som omgärdas av ett flertal restauranger.

Kyrkan Sant Bartomeu de Benicarlo från 1700-talet

Men det staden är mest känd för, är varken kyrkor eller hamn, utan för sina röda kraftiga viner.   
Knappt en mil norr om Benicarlo, utmed kusten, ligger Vinaros som är en betydligt vackrare och till synes modernare stad med en lång härlig strandpromenad där barer och restauranger trängs med varandra.
Vägen dit var mycket cykelvänlig och den gick mestadels genom landsbygd med låga hus och odlade fält. Det första som mötte oss när vi lämnat landsbygden var en tjurfäktningsarena. Vi stannade till där för att se om vi kunde komma in men allt var igenbommat förutom en liten bar i ena hörnet. Från baren, där vi intog varsin öl, hittade jag en smygväg in på arenan, för att kunna ta några bilder på den kulturmärkta platsen.
Det är fortfarande helt obegripligt att tjurfäktning fick alla att gå man ur huset för att se detta djurplågeriet som, tack och lov är förbjudet i dag. Dörrmattorna, eller matadorerna, som dom säger på spanska, var helgonförklarade och dom finns fortfarande avbildade på barer och andra offentliga platser.  

Detta är gången som var tjurarnas väg till döden

Arenan som påminner om en grym tidsepok

Vi fastnade direkt för Vinaros och bestämde redan nu att göra ett återbesök nästkommande vinter. Ungefär lika långt söder om Benicarlo ligger en annan turistattraktion, Peniscola som på svenska betyder ”snoppgodis”, tror jag. Av namnet att döma skulle man kunna tro att det är en bordell, men det är det inte. Peniscola är en mycket välbesökt stad och det är framför allt den vackra borgen, på udden mellan hamnen och playan som lockar till nyfikenhet.

Klippan med Peniscola Castel och gamla staden

Fram till 1294 e.Kr. ägde morerna borgen som därefter övertogs av de kristna tempelriddarna. Detta för att skydda pilgrimer som var på väg till det heliga landet eller det förlovade landet.
I dag är Peniscola Castel, med den gamla stadsdelen innanför murarna, en stor turistattraktion och en plats där man kan koppla av med något rött i handen och  bara njuta av utsikten.

Spätzle Fritz, Spanien
På vår väg norrut har vi vid ett flertal tillfällen övernattat på en annorlunda ställplats, som ligger på den spanska landsbygden, cirka två och en halv mil norr om Benicarlo.
Men innan vi vred om startnyckeln till Carthagon, var Helena tvungen att göra ett sista besök i mandellunden som låg precis intill vår campingplats. Helena älskar mandelträd för dess vackra rosa blad som vid denna årstid börjat övergå till vitt.

Helena gör ett sista besök under ett mandelträd

Fem övernattningarna blev det på Alegria del Mar och framför oss hade vi bara drygt två mil till den speciella platsen som ligger långt från allfartsvägarna utmed kusten. Från campingen i Benicarlo, åker man rakt ut på landsbygden med allt från olivlundar till frukt- och grönsaksodlingar.
Det tyska paret, som äger platsen, fick för drygt 30 år sedan en affärsidé, ett något annorlunda tänk, som säkert flertalet ruskade på huvudet åt. Men paret stod på sej och 1990 öppnade dom en restaurang för campare. Deras iden var att alla skulle kunna övernatta efter intagen måltid med tillhörande drycker. Paret vände helt enkelt på tänket.
Vanligast är ju att campingar har en mer eller mindre dålig restaurang, men familjen Fritz erbjöd i stället en gourmetrestaurang med en mer eller mindre dålig övernattningsplats.
I dag kan man förstå iden, med då, 1990, när iden blev verklighet, fanns det ju knappast inte en campare ute på vägarna och husbilar var en mycket ovanlig syn.  
I dag finns det jättestora grusplaner, med plats för mer än 100 ekipage. Varje morgon töms dom grusade  planerna och innan mörkret fallit är det fullbelagt igen. Man stannar en natt, äter och dricker gott och lämnar nästa morgon så fort alkomätaren visar grönt. Dag ut och dag in pågår detta och jag tror inte ens att Fritz hade kunnat förutspå detta, mitt ute i en apelsinlund.

Att vakna mitt i en apelsinlund är inte helt fel

Jungfruturen
Efter den tredje årliga sammankomsten med Liner For Two gänget, som detta år gick av stapeln på Grisslehamn Marina och Camping var det dags för en förflyttning.
Från Grisslehamn går det en färja till Eckerö på Åland och när vi ändå var i trakten beslutade vi oss för att återuppliva vår jungfruresa med husbil, som gick till Åland.
På våren 2005 hämtade vi vår första husbil, en Dethleffs Esprit på Codat i Fritsla. Bara några veckor senare gick resan till ögruppen mellan Sverige och Finland som vi hade läst om i ett reklamblad. Eckerö Linjen, som är färjan mellan Grisslehamn och Eckerö, erbjöd då husvagn- och husbilekipage, en tur och returbiljett för 190 kronor inklusive två personer som vi nappade på.

Eckerö Linjen i Grisslehamn för 18 år sedan

Då, för 18 år sedan, fanns det bara ett fåtal husbilar på vägarna och väl framme på campingen var vi dom enda som hade husbil och man kan lugnt påstå att nyfikenheten var stor bland övriga campare.

Husbil var en nymodighet som väckte uppmärksamhet

Campare av alla kategorier smög sej fram och för att se denna nymodighet som, alla i dag vet, blev en fullkomlig explosion och nytändning på campinglivet. Då var det sällan man mötte en husbil och vid varje möte hejade och vinkade vi till varandra.
På vår jungfrutur fastnade vi för Åland och dess natur, dom härliga cykelturerna och alla vänliga människor, men det tog hela 18 år innan vi gjorde ett återbesök på öriket i Bottenviken igen.

En ung Helena på en av alla härliga cykelturer i öriket 2005

Åland, en pärla i Bottenviken
Åland består av cirka 20 000 öar och skär varav 6 700 är namngivna och 60 bebodda. Landet är sedan 1921 en självstyrande del av republiken Finland med egen regering och lagstiftning, egen flagga, egna registerskyltar och så vidare men den  självstyrande republiken lyder under den finska presidenten.
Svenska är ålänningarnas huvudspråk och valutan är Euro.
Färjeturen till Eckerö tog cirka två timmar och drygt tre mil senare checkade vi in på Gröna Uddens camping i Mariehamn, som är huvudstad och enda stad i hela ögruppen. I huvudstaden bor drygt en tredjedel av Ålands befolkning, som vid senaste folkräkningen var knappt 30 000 personer, utspridda på 60 öar i olika storlekar.
Vi hade förbokat sju övernattningar, inklusive midsommarhelgen, tillsammans med ”Balltorparna” Eva och Göran samt ”Hisingsborna” Eva och Dennis. Redan vid ankomsten kände vi att här kommer vi att trivas. Solen sken på en molnfri himmel, vindarna var svaga och sjön låg som en spegel vid foten av den gräsklädda slänten som skulle bli vår boplats en vecka framåt.

Pommern
Skärgårdsriket har mycket att erbjuda och här är det aldrig långt till havet med det bräckta vattnet. Vårt första studiebesök blev Pommern, Ålands stolthet, som är ett gammalt fyramastat segelfartyg som gjorde sin sista resa 1939, i samband med att andra världskriget bröt ut. Båten är nästan 100 m lång och den seglade i 36 år på världens hav innan den skänktes till Mariehamns stad.

Förpiken på det ståtliga fyrmastade skeppet

Knapp 100 meter akterut sitter styrmannens stora ratt

Vid besöket fick vi ta på oss hörlurar som vid åtta olika stationer spelade upp händelseförlopp som skulle relatera till det hårda sjömanslivet på den tiden. När vi var i köket till exempel fick kocken med besked veta av den ständigt druckne stewarden att det är han som bestämmer matinköpen och menyn och om någon inte lyder den ordern, blir densamme bestraffad med kölhalning. När vi stod vid en av dom fyra masterna spelades det upp en episod om hur det kunde låta när jungmännen skulle reva segel i mycket hård vind vid Kap Horn. Det var ett intressant sätt att leva sej in i det hårda livet som sjömän fick utstå på den tiden.
Ett besök på Pommern är ett måste om man är i närheten för det är verkligen en intressant upplevelse.
Ålänningarna värnar verkligen om oss cyklisterna. I stort sett har alla dom stora lederna en avgränsad cykelled och bilisterna stannade alltid i god tid för att släppa fram oss när vi skulle korsa en väg, vare sej om man var fotgängare eller cyklist.

Österhamn
Vår första cykeltur gick till Österhamn, där man i den norra delen har bevarat en gammal hamn med tidsenliga segelfartyg och byggnader som grånat av tidens tand. Allt vittnade om den svunna tiden då ålänningarna nästan helt levde på fiske. I sjökvarteret, som området kallas, lever fortfarande resterna av ett gammalt varv och en smedja. Båt- och skeppsbyggerimuseum finns och även ett antal utskänkningsställen med allt från pizza till kanelbullar.

Norra Österhamn var fylld med nostalgiska båtar och båthus

Där finns även en liten kyrka som damerna titta in i

Vid våra besök passade vi på att fylla magen med något, som till exempel en pizza. Vi ett tillfälle valde vi råraka som är en åländsk specialitet. Hela rätten tillagades och serverades från en kokvagn, typ korvkiosk.  Rårakan, rårivna potatis, gräddades i ett våffeljärn och serverades med en klick sikrom och crème fraiche. Det var fantastisk gott och doften av tjära och tång försämrade inte upplevelsen i den gamla nostalgiska hamnen.
Mellan den norra och södra delen av Österhamn finns det en modern småbåtshamn som är en av Nordens största med cirka 300 gästplatser.

F.P. von Knorring

F.P. von Knorring i Österhamnen där den är dockad 

Lite längre söderut besökte vi ofta det gamla restaurangskeppet F.P. von Knorrings underbar uteservering på bryggan intill.
Båten byggdes 1928  i Nederländerna, för att frakta varor och gods i kanalerna mellan Lemmer och Amsterdam. Fartyget avslutade sitt uppdrag 1959 och fram till 1989 bytte den ofta namn och arbetsuppgifter, innan den till slut dockades i Österhamn. Den bar då namnet Volga, men efter att den byggts om till restaurangbåt döptes den till F.P von Knorring efter kyrkoherden Frans Peter von Knorring. Knorring, som levde mellan 1792 och 1875, var en mäktig man på Åland där han bland annat bildade navigationsskola och 1858 startade Ålands första tidning. Han har även ett museum uppkallat efter sej och han står staty i Mariehamn.

Midsommar
Vid lunchtid, på midsommaraftonen, var det dags för resning av den jättehöga och vackert dekorerade midsommarstången i Engelska Parken, grässlänten vid Pommern och Sjöfartsmuseet. Det var en resning som heter duga, lång, ståtlig och vacker.

Det var ingen lätt uppgift att resa den långa stången

Stångens topp var smyckad med en solfärgad flagga som symboliserar livgivande  värme och under flaggan snurrade små segelbåtar runt stången, som en symbol för den åländska sjöfarten.  

Den vackra toppen på årets midsommarstång

Afton firade vi tillsammans med våra medresenärer vid husbilarna. Det var förvånansvärt lugnt och tyst både på campingen och i staden, men vi åt och drack det som den svenska traditionen anbefaller och vi njöt av det helt underbara vädret som denna midsommarhelg hade att erbjuda.
På midsommardagen blev det en längre cykeltur till bland annat Nåtö, sju kilometer från Mariehamn och ytterligare tre kilometer längre österut, till Järsö och daghemmet med det vackra namnet, Saltkråkan. På hemvägen efter två mils cykling stannade vi för att äta lunch på Knorrings brygga. Jag beställde stekt Abborre som var något av det godaste som passerat denna gastronomiska gom. Det är också en av ögruppens specialiteter, liksom Ålandspankaka och Råraka.

Det finns mycket att se och göra på Åland och på våran korta vistelse hann vi inte ens med en bråkdel, så eventuellt kan det bli ytterligare ett återbesök.

Ett tips till er som har för avsikt att besöka öriket i Bottenhavet är att inte bara boka en plats under er vistelse, utan ta en eller ett par nätter på olika ställen, för varje liten ö har alltid något att erbjuda, men självfallet händer det mesta i Mariehamn.

Sevärdheter som vi missa, som vi tar nästa gång

  • Vandringslederna  Grottstigen och Trollstigen med otroliga naturupplevelser på ön Geta
  • Båttur från Mariehamn till Kobba Klintar och Rödhamn
  • Bomarsunds fästning med kvarlevor från Ryska militären
  • Kastelholm med Ålands mäktigaste medeltida borg

Första stoppet, Tysslingen
Till årets Liner For Two-träff i Grisslehamn var det cirka 54 mil hemifrån, så vi valde att dela upp körsträckan i två etapper, med en övernattning på Tysslingens ställplats strax utanför Örebro. En mysig ställplats, fjärran från lyx och flärd, men med genuin äkta svensk landsbygd inpå knutarna.
På en gammal gård med lador, uthus och odlingsmarker så lång ögat kan nå, har man iordningställt några platser för fågelintresserade campare. Nu tillhör inte vi den kategorin men vi tyckte att platsen låg på ett bekvämt avstånd för en dagstur hemifrån.
Även om man inte är fågelintresserad så är platsen helt okey. Personalen i caféet gav oss en lärorik botanisering bland uppstoppade fåglar, fågelholkar och den gamla gårdens historik. Några timmar senare anlände ”Balltorparna”, Eva och Göran, som också är medlemmar i Liner For Two gruppen.

Liner for two träffen
Värdarna för årets träff, familjerna Rotsman och Bohman, hade bokat plats för 15 husbilar på Grisslehamn Marina och Camping. En nyöppnad ställplats som förmodligen kommer att bli jättefin när den färdigställts men som den såg ut nu så finns det en del önskemål till övers att önska sej. Men som vanligt, det är inte platsen som avgör trivseln, det är umgänget.
Första eftermiddagen blev en repris på tidigare träffar. Det ena ekipaget efter det andra gled in och alla var snart framme för att önska de nyanlända medlemmarna välkomna. Senare på kvällen, när alla checkat in, dukade vi långbord på en tom yta mellan dom avgränsade platserna. Mysfaktorn och ljudnivån steg som vanligt i takt med intaget av medhavda drycker till en decibel som till och med fick måsarna att tystna. Vädret var helt underbart och utsikten över den gröna, vackra skärgården i Ornöviken, satte sej som ett plåster på dom inopererade linserna.
Vi intog vårt första morgonkaffe på bryggan framför husbilen till en symfoni av sjöfåglarnas stämmor. Det var en salig blandning av toner från måsar, dopping, strandskator, kanadagäss och så vidare, som gav ifrån sej mer eller mindre njutbara toner för att höras och synas.
Vi satt mitt inne i en barnkammare där föräldrarna bevakade sina nykläckta ungar medans andra låg och ruvade på sina ägg som ännu inte kläckts. Fåglarna som redan kläckt sina ungar hade fullt upp med att hålla andra arter borta när dom dök likt kamikazepiloter ner mot dom små dunbollarna. Ett fantastiskt skådespel som vi fick bevittna helt utan extra kostnad.
Denna fantastiska skärgårdsmiljön gav oss, trots symfonin, en helt gudomlig start på vår första dag i ett soligt Grisslehamn
På förmiddagen, när alla Liner For Two-ekipage hade etablerat sej, bildades små grupper vid och runt husbilarna. Vissa tog en promenad i omgivningarna, andra nyttjade tur och returresan till Åland, som ingick i campingavgiften. Själva tog vi en cykeltur ut till spetsen på Singö, en nätt liten rumpnötare på cirka fem mil, fram och tillbaka, i grönskande natur med syrener, liljekonvalj och dammiga grusvägar.

Banderoll som uppmanar bilister att köra sakta på Singö

Lördagseftermiddagen är av tradition vigt åt en gemensam middag på någon närliggande restaurang. Årets matintag blev på campingrestaurangens brygga och i vanlig ordning steg antalet decibel i takt med att dryckerna bars in.

Bryggan där vi avnjöt årets gemensamma middag

Maten var helt i klass med vad man kan begära på en camping liksom dryckerna. Personal visade verkligen sin uppskattning, för att vi valt deras restaurang, med äkta glädje utan några påklistrade serviceleende.
Vi trivdes, personalen trivdes… ja alla såg ut att må bra på den soliga bryggan, utom en individ. En mås som i bostadsbristens tid valt sin bostad utan tanke på kommande invasion av båtägare och campingfolk.
Måsen hade hittat en blomkruka, bara någon meter från bordet där vi satt och den såg märkbart störd ut när vi en efter en gick fram för att se på fågeln som för tillfället låg och ruvade på sina ägg.

Måsens blick var som en svetslåga och inget att leka med

Den fortsatta sommarkvällen avnjöts i olika stora grupperingar i och runt våra husbilar. Det var en fantastisk syn att se så många Liner For Two uppställda i en halvmånecirkel, det var nästan som man ville fälla en tår.

Liner For Two på Grisslehamns Marina och Camping

Detta var vår tredje träff tillsammans med ekipagen som har tre rum ock kök och det lutar åt att Omberg, det vackra berget på Vätterns östra strand, kommer att bli nästa års destination

För fjärde gången väljer vi att klimatemigrera till sydligare breddgrader och även denna gång är det  Medelhavet som skall bli vårt huvudmål.
Sommaren, som börjar närma sej sitt slut, har varit helt fantastisk här hemma tillsammans med underbara vänner och härliga husbilsturer i vårt vackra land.

Minnena från den senaste vintern på hemmaplan, finns fortfarande kvar på hårddisken, det var året då coronapandemin stoppade oss för att fly det bohuslänska klimatet. Det var kallt och blåsigt med ett blöttungt gråsvart täcke som hindrade solen för att tränga igenom.
Ju äldre man blir, desto större krav, eller önskemål, har man på vädret. I ungdomen var det roligt med vinter och jag minns framför allt de vintrar som var kalla, soliga och snörika. Man kunde åka skidor eller sola sej i en snöglänta, man tog med sej pick och pack ut i skogen för att grilla eller bara njuta av naturen, men det var då och då är inte nu.
Det känns alltid lite vemodigt när sommaren närmar sej sitt slut och det är oberoende av om man skall resa bort eller vara kvar hemma. Det börjar med att man vrider tillbaka klockan och vips förkortas eftermiddagsljuset med en timme. Utemöbler, blomkrukor, prydnadssaker och så vidare, ställs undan inför vintern och kvar blir en tomt som ser helt naken ut.

Man går in en slags dvala som delvis räddas av vegetationens färgsprakande palett som skiftar från de gröna nyanserna till guldockra till vinrött. Det är vackert men kortvarigt, för efter dom första höststormarna ändras hela naturen till en gråskalig massa, som inte väcks till liv förrän vårens första värmande solstrålarna tränger undan vintern.
Men som sagt, nu chansar vi inte på att vara hemma i vinter, därför har vi packat Carthagon med allt som kan behövas och lite till för vår överlevnad i cirka sex månader framåt. Allt är låst, grannarna underrättade och förhoppningsvis håller tjuvarna sej borta.
Våra planer för resan söderut är något annorlunda i år. Tanken är att följa Atlanten genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, norra Spanien med Biscayabukten och Portugal till den spanska sydspetsen. Vårt första längre stopp har Helena bokat på camping Almayate, strax utanför Torre del Mar i Spanien. Där har hon bestämt att vi skall dansa med tomten och skåla in det nya året.


Zwolle, Nederländerna
Efter en kortare tur mellan Tjörn och Göteborg, cirka sju mil, mönstrade vi på Stenafärjan till Kiel i Tyskland. Vårt vägval denna gång berodde framför allt på att vi kortade körsträckan med cirka 60 mil mot den traditionella vägen över Öresundsbron och färjan mellan Rödby och Puttgarden. Att vi dessutom tjänade nästan 1000 kronor, delvis på grund av våra skyhöga dieselkostnader, gjorde ju valet enkelt.

Stena Scandinavicas väg genom Danmark

Vi vaknade utsövda och pigga och det första vi ser från fönstret i hytten, är kontinenten. Vi hade nu nått den del av resan som är den enskilt dyraste kostnaden för oss campare som väljer att vidga våra vyer söder om Sverige. Framför oss, till vårt första stopp på resan söderut, hade vi cirka 40 mil och tidig eftermiddag checkade vi in på camping ’t Hofje van Hoog-Zuthem någon kilometer utanför Zwolle. Innan vi nådde målet fyllde vi tanken med diesel som även här var obekvämt dyr, men ändock cirka fem kronor billigare per liter, än hemma.

Zwolle, Nederländerna
Vi möttes av en parkliknade camping som såg något ovårdad ut och när vi fick veta att den var på väg att stängas inför vintern, förstod vi orsaken. Det fanns absolut inget att klaga på, hygienutrymmen var välskötta och rena och personalen var bemötande. Byggnaderna var typiska för sommarcamping med många härliga och öppna uteplatser för ljuvliga sommarkvällar.  

En härlig samlingsplats för festliga sommarkvällar

Är man i Nederländerna skall man cykla, det är nämligen ett cykelland fullt jämförbart med de danska traditionerna. Innan vi äntrade våra järnhästar fick Helena en cykelkarta i receptionen som bland annat visade en led utmed IJssel kanalen till en liten by med namnet Wijhe.
Det var medvind och solen sken och efter knappt en timme nådde vi den lilla byn, där vi bestämde oss för att göra ett vätskestopp, för motionerar man, måste man fylla på med vätska.
Vi har som vana att alltid stödja de lokala restaurangnäringarnas överlevnad och efter vårt bidrag till några uteserveringar, var det dags att vända åter.

Helena gör sitt för att stödja näringsidkarna 

Med kartans hjälp letade vi oss fram till en liten bilfärja som tog oss över till andra sidan kanalen, där cykelleden fortsatte men nu i motsatt riktning. Solen sken fortfarande och nu hade vi en svag vind rakt emot oss vilket inte vållade några större problem. Tvärtom, vi njöt i fulla drag av cykelturen på den platta men levande landsbygden, med odlingar, betesdjur och de mer eller mindre angenäma dofterna från ladugårdarna, precis som jag minns från mina tidiga år i Danmark.
Efter ytterligare någon timma på cykeln var det dags att korsa kanalen igen. Men nu var det ingen bilfärja utan en mindre båt för passagerare med eller utan cyklar.

Helena stiger på båten som tar oss över IJssel kanalen

Väl på rätt sida kanalen var det nu bara en halvtimmes cykeltur tillbaka till campingen.
När man försöker uttala de nederländska namnen kan man fundera på hur dom fått ihop denna blandning av bokstäver. Ta campingens namn till exempel, hur gick det till och hur uttalas det? Lika illa är det med många andra orter och byggnader. Afsluidijk till exempel, den omtalade vallen som skyddar landet från Atlanten, det går ju bara inte att ljuda det, inte ens i onyktert tillstånd, det är helt omöjligt.
Min teori är att man fyller en tombola med bokstäver, stora och små, som man rullar runt några varv. Därefter plockar man ut en bokstav åt gången som läggs i en lagom lång rad och så får det bli som det blir. Men jag förstår inte hur nederländarna själva kan uttala orden och det är väl därför det är helt omöjligt att begripa vad folk säger också.
Efter tre övernattningar och ett par härliga och upplevelserika dagar, på denna icke uttalbara camping, var det dags att skaka liv i dom 235 hästarna under motorhuven på Carthagon.

Honfleur, Frankrike
Målet för dagen var att hitta en övernattningsplats på vår väg mot det omtalade klostret, Mont Saint Michel i Frankrike. Ett kloster som ibland ligger på en ö och ibland på fastlandet, beroende på att tidvattnet kan skilja upp till 14 meter mellan ebb och flod. 
Vi startade långt före soluppgången för att komma så långt söderut som möjligt innan dagen var slut. Att köra de 85 milen till klostret, på en dag, kändes lite väl långt för vi har alltid som prioritet att njuta av resan, hela resan, utan att stressa.
Trots den tuffa och något stressiga morgontrafiken i Nederländerna och trafikkaoset i beslutångestens tempelstad, Bryssel, så slukades mil efter mil i rask takt utan trötthetssyndrom.
När vi såg att det bara var ett tiotal mil kvar till den omtalade kuststaden Honfleur vid mynningen på Seine, bestämde vi oss för att åka dit.
Bara någon kilometer från den lilla staden, passerade vi Pont du Normandie, som tillhör en av världens största broar, en vajerbro med total längd på 2 kilometer och 143 meter och spann på 856 meter.

Port du Normandie

Från toppen på bron hade vi en vidunderlig utsikt över flodens möte med Engelska kanalen och den lilla staden vid brofästet.
Några minuter senare drog vi handbromsen på Air de Camping Car Honfleur som visade sej vara en jättestor ställplats med gångavstånd till stadskärnan i den lilla staden med knappt sju tusen fastboende.
Efter dagens etapp på 65 mil, var vi nu bara 20 mil från vårt planerade mål, Mont Saint Michel och planen var en övernattning här. Men efter att stödbensölen hittat sin rätta plats bestämde vi oss för att ta ytterligare en natt i Honfleur, dels beroende på att vädret var fantastisk och att hela omgivningen vittnade om trevnad.
Vi började första dagen med att botanisera i den gamla medeltida stadskärnan med korsvirkeshus och kullerstensgator och vi besökte även några utskänkningsställen.
Här fanns allt från trottoarservering utmed kajkanten till restauranger med vita dukar och i dom smalare gränderna trängdes dom konstnärliga ateljéerna om uppmärksamheten. Vi upptäckte även en liten skylt, i allt det kulturella, som visade vägen till en utsiktsplats på toppen av berget.
Den kvällen gick vi till sängs med ett leende på läpparna, samtidigt som vi bestämde oss för att ge den vackra byn ytterligare en heldag.
På vår andra bilfria heldag var det cykeln som gällde. Först cyklade vi ut till Seines mynning, där bland andra den kända konstnären, Claude Monet, ofta skapade sina alster. Den mest kända av Monets alster från denna plats är Soluppgången, från 1872.
Efter besöket vid flodens mynning var det utsiktsplatsen på berget som gällde. Det var en flera kilometer lång uppförsbacke, men vi gnetade på sakta men säkert och där det var som brantast ledde vi cyklarna. I ett av de brantare partierna mötte vi en fransos som med glimten i ögat, sa något som i mina bullerskadade trumhinnor lät som en knarrande trappa med inslag av en gnisslande dörr. Jag fattade ingenting, men Helena, familjens språkbegåvning, tolkade det som ”varför har du cykel med dej när du går”.
Hur som helst, på toppen fanns två vidunderliga utsiktsplatser, en över Seines möte med Engelska kanalen och Le Havre på andra sidan floden samt en över den medeltida byn vid foten på berget.

Kranarna i Le Havre på Seines motsatta sida

Honfleur sedd från ovan

Förutom utsikten fanns här ett vackert kapell från 1500-talet och som bara av en händelse, var det ett utskänkningsställe som korsade vår väg också.

 Kapellet från 1500-talet

Tre övernattningar blev det och det är ju detta som är friheten med husbil, man kan ombestämma sej när man vill och hur man vill.

Signatur-namnteckning.jpg

Signatur.docx

Mont Saint Michel, Frankrike

Det magiska klostret Mont Saint Michel, med sitt ursprung från 700  talet e.Kr. är inte bara ett kloster, det är även Frankrikes minsta kommun med 29 innevånare.
I dag är Mont Saint Michel en turistattraktion, med mer än 3 miljoner besökare varje år och det var ett av huvudmålen på vår flykt från gråvädret.
Men det hela har sitt ursprung från 700-talet e.Kr, när kyrkoherden Aubert  av Avranche lät bygga ett enkelt kapell på halvön Mont-Tombe, som klippan med Mont Saint Michel heter.
Enligt legenden skall kyrkoherden i drömmen blivit tillsagd av ärkeängeln Michel att bygga ett kloster på halvön, men Aubert trodde först att det bara var en dröm. Efter ett andra försök från ärkeängeln hotade han med att göra ett hål med tummen på Auberts panna om han inte gjorde som han blivit tillsagd. Kyrkohedern trodde fortfarande att det var en dröm och då gjorde Michel ett avtryck med sin tumme på Auberts pannan. Då förstod S:t Aubert att ärkeängeln menade allvar och satte genast igång med att bygga ett kloster.
Kyrkoherden S:t Auberts huvud, med hålet i pannan efter Michels tumme, finns i dag avgjuten i en närliggande kyrka. Dessutom har man i dag en tre meter hög staty på ärkeängeln, Michel i guld, på klostrets högsta torn.
Mont Saint Michel, skall ses i verkligheten. Jag var här i min ungdom för cirka 50 år sedan och tyckte redan då att det var en helt fantastisk byggnad. Så vacker, så komplett med tanke på klostrets ålder och i dag, efter ett helt arbetsliv som byggare, fattar man absolut inte hur denna skapelse har kunnat genomföras. Det är helt ofattbart hur den mänskliga handen, bara med hammare och huggmejsel, kunnat utföra detta.
De åtta pelarna, som bär upp högtornet till exempel, är minst en och en halv meter i diameter, och minst 20 meter höga, helt uthuggna i stora cirkelformade stenblock. Hela byggnaden är ett arkitektoniskt mästerverk från ritningar till hantverk.
Helt otroligt och själv gnäller jag när batteriet i skruvdragaren är slut.
Tiderna förändras och vi med dem, vi gör mycket i dag som dom inte kunde göra på den tiden och tvärt om.
Bukten runt Mont Saint Michel har en av Europas största tidvattenvariationer med en höjdskillnad, som mest, på 14 meter mellan ebb och flod.
Under några timmar varje dygn är Mont-Tombe en ö och kan endast nås med den nya bro som byggts på senare år mellan fastlandet och klippan.
Det är en fantastisk naturföreställning att se när vattnet stiger över det vattenfria landskapet runt klostret. I folkmun kallas det ofta för ”Den rusande damen”  eller ”Galopperande hingstar” beroende på att vattnet stiger med mycket hög hastighet.
Jag minns från ungdomen när jag och min kompis Ronny var här, när vi med tidvattnet i hasorna flydde i panik över deltalandskapet till fastare mark.

Det leriga landskapet som skiljer klostret från fastlandet vid lågvatten

Det är cirka 50 år sedan och långt innan det fanns en bro.
Två övernattningar blev det på Camping Aux Pommier i Beavior som ligger cirka fem kilometer från klostret, innan vi knappade in vår nästa övernattning på vägen mot Medelhavet.

Ile d´Oléron, ljusets ö, Frankrike
Målet för dagen var Chaillevette i Frankrike, knappt 50 mil nästan rakt söderut. Resan var helt problemfri på dyra betalvägar, men det visste vi om så det finns inga utrymmen för negativiteter. Alternativet, att undvika betalvägar i Frankrike, har vi provat en gång och det är inte längre ett alternativ om man inte tror att man skall leva i evighet.
Efter ett antal kilometrar, med gator, korsningar och rondeller, byggda för Renault Twingo, anlände vi ställplatsen som vi knappat in på ”Tina”, vår GPS.
Med svetten i pannan lovade jag dyrt och heligt att hit kommer vi aldrig mer att åka med större fordon än en cykel. Inget ont om ställplatsen, men vägen hit och därifrån, var inte lämpad för sju ton husbil.
Anledningen till valet av Chaillevette var att det var en lagom lång dagsetapp och att det fanns ostronodlingar i dessa trakter som vi gärna ville beskåda.
Tidigt nästa morgon krånglade vi oss ut från det tätbebyggda gamla villaområde och närmast till hands, för några dagars övernattning, låg ön Ile d´Oléron som ligger på Biscayabuktens nordöstra sida, bara några kilometer från Chaillevette.
Efter bron till ”ljusets ö”, som ön kallas, hittade vi Camping La Brande, bara nåra kilometer från den lilla staden, La Chateau d’Oléron som gränsar till brofästet.
När stödbensölen var sänkta, cyklade vi de få kilometrarna till La Chateau, som visade sej vara en mycket trevlig liten stad. I den lilla hamnen med fiskebåtar som rullade in för att lossa dagens fångst låg uteserveringarna vägg i vägg med varandra och hela den gamla stadsdelen omgärdas av en mycket ståtlig mur.

Porten till den gamla militärförläggningen

Hela Citadellet, som området heter innanför murarna, har tidigare fungerat som militärförläggning, är i dag ett mycket uppskattat friluftsområde för flanörer till elitmotionärer.
Vid ett tillfälle, när vi irrade omkring i den gamla stadsdelen, träffade vi på en svensk dam som var bofast på ön. Hon hade mycket att berätta om ön och dessutom visade hon oss, sitt tiomiljoners projekt, som hon skulle flytta in i om ungefär ett halvår. Hon var bosatt på ön sedan fem år tillbaka och här hade hon bestämt sej för att bo resten av sitt liv. Fullt förståeligt, för benämningen ”ljusets ö” får man inte bara, den har man förtjänat.
Det överraskande var att man kunde se Fort Boyard, där Gunde peppar kändisar att utföra tävlingar som ligger långt utanför deras normala komfortzon. Fortet ligger ganska långt från land, men det var inga problem att se den, från öns norra sida.
Vi trivdes så bra på ön att vi efter två nätter på Camping La Brande, gjorde en förflyttning några mil längre norrut till en ställplats Le Moulin, strax utanför Saint-Denis.

Det blev många härliga cykelturer på ön

Efter några kortare cykelturer, i ett  helt underbart sommarväder, utmed Biscayabuktens stränder var det dags för fredagsmys utanför Carthagon eftersom barer och restauranger, på denna del av ön, är en bristvara. Det mingel som vi upplevde i La Chateau var som bortblåst, men att sitta utanför Carthagon en ljummen kväll, iförd kortbralla och t-shirt, med ett stort glas rött i näven, är inte heller fy skam.
Ile d´Oléron var en annorlunda men upplevelserik ö med fiskebyarna, vinodlingsfälten och långa stränderna som vid ebb mest liknade en oändligt bred grådaskig lermassa och som vid högvatten förvandlades till härliga och badvänliga sandstränder.

Bron från fastlandet till Ile d´Oléron

Den drygt tre mil långa genomfartsleden från bron till fyren, i andra änden av ön, gick tvärs igenom några gamla fiskebyarna med trånga gator och korsningar. Vid möte med andra tunga fordon var det bara centimetrar som skilde backspeglarna från att skrapa i de låga stenhusens fasader.
Ile d’Oléron är en mycket populär ö, framför allt av fransmän och enligt den svenska damens uppgifter, tiodubblas befolkningen under sommarmånaderna.
Efter tre härliga dagar på ”ljusets ö”, med allt från att ha sett Fort Boyard i kustbandet, till de underbara cykelturerna, var det verkligen värt att trängas med andra tunga fordon i dom gamla byarna.
Sammanfattningsvis kan vi säga att, har man vägarna förbi ”ljusets ö” så är ett besök ett måste.
Tidigt nästa morgon var det åter dags för en förflyttning och vårt nästa mål i planeringen var ytterligare nästan 50 mil rakt söderut. Närmare bestämt till den norra delen av Spanien som även den gränsar mot Biscayabukten.
Efter cirka 30 mil på dagens etapp ledsnade Helena på de monotona motorvägarna. Hon gurglade fram en ställplats inne i en nationalpark, någon mil från motorvägen, där vi skulle kunna övernatta. Efter ett antal avstängda vägar med omdirigeringar, hittade vi ställplatsen, som låg långt bortom den icke inhemska befolkningens kännedom.
Incheckningen skedde digitalt och utan Helenas tålamod, hade vi aldrig kunnat komma in. Men väl på plats visade det sej vara en mysig ställplats med allt som vi husbilsåkare behöver och att priset för ett dygn låg under hundralappen inklusive el, försämrade ju inte helhetsbilden.
En övernattning blev det innan vi riktade Carthagon rakt söderut igen mot huvudmålet, Zarautz, som ligger i norra Spanien, strax innanför gränsen mot Frankrike.

Zarautz, Spanien
Nästan på klockslaget, två veckor efter det vi steg på Kielfärjan i Göteborg, anlände vi Grand Camping Zarautz i Spanien. Vädret var helt fantastiskt med solsken och behaglig nordbotemperatur, inte för varmt och inte för kallt. Terrängen i denna del av Spanien är snarlik Alperna i Österrike med branta grönklädda sluttningar, lågväxande buskage och samma arkitektur på många byggnader.

Alpliknande natur och byggnader

Campingen, som är belägen på toppen av ett 120 meter högt berg, bjöd på en helt fantastisk utsikt över Biscayabuktens blånande vatten.

 Viken vid Zarautz är mycket populär bland surfare

Zarautz är ett mecka för surfare och från campingen, såg man förutom playan och den lilla byn, ett stort antal surfare som plaskade omkring i de skummande vågorna som bildas där havet möter land.
Nackdelen med att bo så högt upp är att det var jobbigt att ta sej både upp och ner. Närmaste vägen till byn var en brant stig med 439 ganska ojämna trappsteg och däremellan stensatta stigar med kraftig lutning. Alternativet var att följa den nästan fyra kilometer långa bilvägen, men även efter en så lång uppförsbacke sved det ordentligt i låren.
På den mycket välordnade ACSI campingen fanns både affär och restauranger och strax intill ligger Bodega Talia-Berri, en vingård som tyvärr var stängd för säsongen.  

Bodega Talai-Berri ovanför vinodlingarna

Vid ett tillfälle tog vi apostlahästarna ner till den lilla byn Orio, som ligger på Zarautz motsatta sida av berget. Den smala bilvägen ner till byn var ungefär en kilometer kortare än bilvägen till Zarautz, men när  höjdmetrarna är samma och sträckan är kortare, då blir det brantare, och det blev det.

På vägen till Orion passerade vi många hus för den som är händig

För tredje gången på lika många dagar, fick jag känna på att jag bara har två årsringar kvar till 80 samt att en femtedel av min kropp är rent övergödning. Med genomblöt t-shirt och stela vadmuskler släpade jag mej in på campingbaren där Helena beställde in varsin stor öl. Den ölen visste var den hörde hemma.

Vädret fortsatte att hålla i sej och vi fortsatte att trivas på hyllan. När Helena en dag ville gå en ännu längre runda bad jag vänligen men bestämt om att få avstå. Jag valde i stället att besöka resterna av en nedlagd gammal hamn med omlastningsstation från 1909 som ligger strax nedanför campingen. Hamnen var bara i drift ett tjugotal år eftersom järnmalmen tog slut i de närliggande gruvorna och 1940 monterades hela omlastningsstationen med kranar och linbanor ner.

Resterna av den gamla omlastningsstationen

Man sparade stora delar av byggnaderna till eftervärlden och i dag tillhör platsen en av de dokumenterade sevärdheterna i denna del av Spanien.
Efter fyra helt underbara dagar i solsken, blev vädret betydligt ostadigare, med regn och stormliknande vindar över Biscaya. Men helheten på vistelsen har varit helt underbar med många fysiskt krävande, men vackra vandringar i bergen och en campingplats som platsar på våran topp femlistan, med extra allt.
Den fortsatta planen var att fortsätta ända upp till den nordligaste spetsen i Spanien, men eftersom metrologerna spådde sämre väder i den delen av landet, ombestämde vi oss. Vi riktade i stället in oss på att dra oss längre söderut.
Sju nätter blev det på Grand Camping Zarautz och tack vare att vi hade ACSI kortet fick vi en natt gratis.

Biscayabukten
När jag som 15 åring gick uppför lejdaren på en styckebåt med allt mitt bagage och alla mina drömmar, var jag nog den lyckligaste och mest ovetande människan i hela världen.
Eftersom gränsen ”att få gå till sjöss” på den tiden var 16 år, var mina föräldrar tvungna att godkänna min ansökan att få mönstra på båten som jag sökt jobb på. Min mor sa helt tvärt nej men far lyckades efter några veckor övertala henne. Dagen efter ansökan godkänts fick jag jobb som kockelev på M/S Kolsnaren och bara ett halvt dygn senare, lämnade lotsen båten utanför Vinga.

M/S Kolsnaren, byggd 1944 på Eriksbergs varv

Det var tidig morgon och jag hade knappt hunnit borsta tänderna innan arbetet i kabyssen satte igång. En barsk alkoholstinkande och fördrucken stewart önskade mej välkommen liksom kocken och andrekocken. Det var vi tre som skulle ansvara för att besättningen fick tre mål mat om dagen och att dom som hade nattpassen fick sina matpaket.
Detta var starten på mitt nästan tvååriga sjömansliv som bestod av både ris och ros och varför jag skriver om det  här beror på att vi nu befunnit oss vid Biscayabukten under en dryg vecka.
Den 112 meter långa båten hade ett Dwt (bruttolastförmåga) på 6060 ton, en ganska liten båt sett till dagens mått och den gick med styckegods mellan Skandinavien och kusterna runt Afrika.
Första gången, när vi var i Engelska kanalen och närmade oss Biscayabukten, rapporterade kaptenen om farorna på denna sträckning. Dom erfarna sjömännen passade också på att berättade också hissnande historien om olyckor och förlisningar som skett just där genom åren. Men på vår sträckning mellan Norden och Afrika, måste man passera genom bukten, om man inte vill runda hela England.
Biscayabukten var och är fortfarande ökänt för sitt oförutsedda väder. Havet kan på några få timmar ändra karaktär från stiltje till full storm och med dåtidens båtar kunde det vara helt förödande.
När jag för tredje gången skulle passera Biscaya, varnade kapten för oroligt väder med gropig sjö, vilket han av säkerhetsskäl gjorde varje gång vi skulle passera bukten. Det regnade och blåste när jag gick till kojs, men det var inget som oroade. Efter drygt ett år på båten hade man ju vant sej vid sjömanslivet och jag hade även hunnit med att bli uppgraderad till andrekock.
Mitt i natten gick larmet och alla visste vad som gällde. Nu var det bara att på kortast tänkbara tid hitta sin position i livbåten som vi tränat på ett otal gånger under min vistelse ombord. Fyra livbåtar, med plats för 8 personer i varje, satt förtöjda i vinschar ovanför däcket och varje person hade sin egen plats där även de personligt inställda flytvästarna låg. Nu var det skarpt läge, det var nu alla skulle veta vad som gällde i en krissituation och bara ett tiotal minuter senare var hela Biscayabukten i uppror.
Havet var becksvart och regnet piskade på med våldsam kraft. Båten fullkomligt dränktes när vågorna sköljde in över däcket medans vi for omkring som en kork i den upproriska bukten.
Där satt vi fastspända och kunde inget annat göra, vi kunde bara hoppas på att den ökända bukten skulle lugna ner sej. Det var bara att vänta på ytterligare order från kaptenen och efter ett par timmar kom ordern, faran är över.
Det är just detta som Biscayabukten är känt för, ena stunden lugnt och skönt och nästa stund full storm och tvärt om.

Den här historien har inget med vår klimatemigration att göra. Jag blev bara påmind om händelsen när jag nu, drygt 60 år senare, blickade ut över Biscayabukten som för dagen bjöd på kraftiga vinbyar och ett piskande regn.

Tordesillas, Spanien
Från Zarautz till dagens mål, Tordesillas. var det drygt 36 mil i sydvästlig riktning. Dom första tio milen gick genom ett mycket dramatiskt landskap, med broar och tunnlar som avlöste varandra. När man kör på dessa fyrfiliga betalvägar, som trots höga berg och djupa raviner, är nästan helt horisontella, får man en viss förståelse för att det kostar, även fast det svider i plånboken.
Längre söderut på dagens etapp möttes vi av jordbruk på stora böljande fält och man kunde se plöjda åkrar så långt ögat nådde. Här var det inga vägavgifter och direkt märkte man att underhållet var något sämre, men fortfarande i ett fullt godtagbart skick. Det var söndag och i Spanien, liksom många andra europeiska länder, är långtradartrafiken förbjuden på helgerna vilket gör att det flyter på bättre för oss som kör något fortare än den tunga trafiken och något saktare än småbilarna. Det blir en jämnare körning och inte så många filbyten.
Vi checkade in på Camping El Astral vid lunchtid och på andra sidan floden Duero såg vi den medeltida staden och bron Puente de Tordesillas.

Puente de Tordesillas

Dagen efter ankomsten promenerade vi över den gamla, men mycket vackra bron, till de gamla stadsdelarna med byggnader från medeltiden. Vissa av dom gamla fastigheterna var i akut behov av en händig hand om målsättningen är att bevara dom för framtiden.

Ung stark person med överflöd av energi sökes

Varje år, den 15 september, ordnar stadsförvaltningen i Tordesillas en något mer spektakulär fest för ortsborna. Ett jättejippo som får människor att vallfärda hit från omgivningar, gamla som unga som vill vara med på festen.

Tjuren symboliserar ”Puente de la Vega

Man släpper ut en fullvuxen tjur på dom smala gatorna i de centrala delarna av den  gamla staden. Där drivs och hetsas djuret genom trånga gator av folk som attackerar den med knivar och spjut.
Tjurens kamp mot döden pågår under ungefär en timmes tid och inte förrän det plågade djuret har kommit över bron, Puente de Tortillas, får den dödas
Toro de la Vega, som kallade jippot kallas, anses vara en av de råaste tjurfäktningsturneringar som existerar i dag.  
Camping al Astral var en angenäm överraskning med en bra restaurang, rena fina hygienutrymmen, men kalla, och stora härliga platser med ström.
Efter två nätter lossade vi handbromsen och före dagens ljus hade vi passerat bommen på campingen. Framför oss hade vi nästan 80 mil till vårt nästa stora huvudmål, Albufeira i södra delen av Portugal.  

Albufeira, Portugal
Vi tillbringade närmare 10 timmar av dagen på tvåfiliga motorvägar genom ett böljande landskap med olivlundar, odlingar och nyplöjda sädesfält. Vägarna var i bra skick med några få kortare sträckningar, som var i behov av ett nytt ytskikt. Men det bästa av allt, inte en enda betalstation på hela dagsetappen, det kändes nästan som att vinna på lotteri.
Trötta, men glada efter den långa resan, anlände vi Albufeira Camping på Algarvekusten i Portugal. Eftersom vi nu var så långt västerut kom vi in i en annan tidszon och än en gång detta år, fick vi vrida tillbaka klockan med en timma. Nu blev det svårt med alla svenska tv-tider som skall passas, ”Robinson”, ”Bonde söker fru”, ”Idol” ”Handbolls EM” och så vidare.

Vi har nu avverkat cirka 320 mil från det vi lämnade Tjörn och ju närmare Medelhavet vi kommer desto behagligare temperaturer. Men det kan även bli regn, mycket regn, vilket vi fick veta bara någon timme efter incheckningen.  Hela campingen flöt, vilket gav oss en välkommen vila efter en hel dag på vägarna. Det var bara att dra handbromsen, hälla upp ett glas rött, eller två och slappa framför TV; n med handbollsmatchen Sverige-Danmark. När det  spelas matcher mellan Sverige och Danmark kan jag verkligen koppla av, eftersom jag håller lika mycket på båda nationerna.
Albufeira, som härstammar från arabiska Al-Buhera (lagun), var fram till turistinvasionen, runt mitten av 1900-talet, en liten fiskeby. På lite drygt ett halvt sekel har den lilla byn, med några få bofasta, vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag bor cirka 40 000 permanent här, men under semestertider växer innevånarantalet till nästan det dubbla.

Dom vita husen ligger på höjderna ovanför Atlanten

Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn.
Vi cyklade dagligen de tre kilometrarna från campingen till Da Oura Beach där vi badade i Atlantens skummande vågor, solade och promenerade på den långa stranden. Det var en helt underbar känsla att vandra i strandkanten och känna den blöta sanden sippra mellan tårna. Att i badkläder kunna vistas vid havet utan att frysa, i mitten av november, det är livskvalitet som jag önskar att alla borde få uppleva.

Den kilometerlånga underbara sandstranden i Albufeira

Hela Albufeira är uppbyggt vid beachen med butiker som kan väcka turisternas köplust och uteserveringar som lockar med vätskor i alla dess färger och blandningar.
Att Algarvekusten är populär avspeglar sej också på bostadspriserna. Vi sneglade in i ett mäklarfönster och bara för att ta ett exempel på allt som fanns till buds, fastnade vi för en trerumslägenhet på 130 m2 med tre badrum, balkong och gemensam poolanläggning. Lägenheten hade ingen utsikt över havet och ändå hamnade prislappen på cirka 4,6 miljoner svenska kronor. Lite väl högt pris för ett fritidsboende tyckte vi så vi beslutade att fortsätta med vårt liv i husbilen, några år till, eller tills regeringen höjer det statliga bidraget som vi äldre får.
På den näst sista dagen i Albufeira fick vi besök av Falkenbergarna, Lena och Håkan, som campade med sin husbil drygt en mil längre österut på Algarvekusten.
Det var ett mycket trevligt initiativ från deras sida som bjöd på många skratt och ett antal besök på stadens utskänkningsställen. Efter en minnesrik heldag tillsammans, i den gamla fiskebyn, tog dom bussen tillbaka till sin husbil och vi gjorde vår sista cykeltur tillbaka till campingen för denna gång. Styrstångsfylla? Ja kanske, men ytterst lite.
Sju nätter blev det på platsen som vi tyckte hade extra allt och som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.

Albufeira, utsedd till turismens huvudstad i Portugal

Falesia, Portugal
Vi hade gjort upp med våra vänner från Falkenberg att vi skulle ta ett par övernattningar där dom låg för att få en annan del av Algarvekusten. Redan före soluppgången, lämnade vi Albufeira och bara drygt en mil senare, anlände vi Algarve Camperpark i Falesia. Ingen lång sträcka alltså, men vi fick tipset att komma tidigt och ställa oss i kö utanför grindarna, eftersom ställplatsen nästan alltid är fullbelagd. Vi stod som tvåa i kön och strax efter nio fick vi en plats utan el på den mycket fräscha ställplatsen. Lena och Håkan mottog oss med stora famnen och redan då kände vi att här kommer vi att stanna några dagar.
Efter den morgontidiga stödbensölen gick vi tillsammans ner till stranden, Praia da Falesia, som bara ligger några hundra meter från ställplatsen. Den vyn som mötte oss när vi var framme vid kanten på de dramatiska stupen ner mot havet sitter för alltid fastlimmad på näthinnan.
För att nå stranden tog vi oss ner via en jättelång trappa och än en gång fick vi känna på det underbara med att gå i våt sand som sipprar mellan tårna och skummande vågor som sköljer över bara fötter. Vi tyckte inte att vädret tillät några bad, så vi fick nöja oss med en lång promenad med Atlanten på ena sidan och de dramatiska klippformationerna som skiftade i ljusa och mörka rödbruna färger, på den andra.

Den 147 steg långa trappan till stranden

Algarvekusten när den är som vackrast

Den breda och långa handikappanpassade rampen

Efter drygt en kilometers promenad i vattenbrynet fanns det en jättelång handikappanpassad ramp som tog oss upp till höjderna igen. På vägen tillbaka till ställplatsen gick vi på upptrampade stigar i den barrträdsbeklädda vegetationen på höjderna. Det var en fantastisk utsikt, som gav ordentligt sug i magen när man kom för nära kanten på stupen.
Vi hade satt upp oss på en kölista för att få en plats med el och redan nästa dag var det dags för förflyttning igen. Trots att förflyttningen bara var inom ställplatsen tyckte jag att det hörde till god tradition med en stödbensöl, men där sa stämman nej.

Vilamoura och Quarteira, Portugal
Falkenbergarna som varit här många gånger guidade oss till den ena sevärdheten efter den andra. Bland annat cyklade vi ett flertal gånger till Vilamoura för att äta lunch.
Vilamoura anses vara det största lyxkomplexet i hela Europa och vägg i vägg med den lyxiga staden ligger Quarteira, ett gammalt genuint fiskesamhälle som i dag också lever på turismen.
Till Vilamoura lockas främst dom med välfyllda plånböcker. Här finns bland annat en jättestor hamn där dom dyra pjäserna tävlar om uppmärksamheten och längs kajerna ligger restauranger och flotta butiker kloss an varandra.

Den stora hamnen med lustjakter i alla prisklasser

Inbjudande utskänkningsställen utmed kajkanterna

Lyxbostäder finns för allas smaker, vid hamnen eller vid någon av de sex golfanläggningarna som tillsammans har 950 hektar grönområden. Om man tröttnat på att spela golf eller fara runt i lustjakten kan man strosa på den kilometerlånga stensatta boulevarden i Quarteria som ligger mellan Atlanten och bebyggelsen.

Olhos de Agua, Portugal
Vi besökte även en annan liten by, Olhos de Agua. En helt annan sorts by som fortfarande vittnade om småskaligt fiske med små slitna båtar som dragits upp på land och små skjul där nät, fiskelådor och andra redskap tävlade om platsen.
För att komma till Olhos de Agua använde vi det vi har fått benen till, alltså att gå. Vi plaskade i vattenbrynet någon kilometer i västlig riktning till en udde som skar av stranden. Därifrån tog vi oss upp till höjderna på ganska ogästvänliga stigar, varifrån vi hade fantastisk utsikt över den lilla fiskebyn med restaurangen som var dagens mål.

Olhos de Agua med den lilla restaurangen

Efter någon timma, när ölen installerat sej i sitt nya hem, hade tidvattnet sjunkit undan så pass mycket att vi kunde gå runt udden på det som bara någon timme tidigare var en stenig havsbotten.

När tidvattnet sjunkit undan hittade vi nya vägar att gå

Faro, Portugal
Faro, som är Algarveregionens huvudstad, har en mer distinkt portugisisk känsla än de flesta semesterorterna utmed sydkusten. Stan har många besökare från hela Europa men dom flesta, liksom vi, passerar bara förbi.
Efter drygt en vecka på Algarvekusten hyrde vi en bil tillsammans för ytterligare upptäckter och vårt första mål var Faro, men inte själva stadskärnan. Vi valde i stället att promenera på den långa bebyggda landtungan, Ilha de Faro, som tillsammans med naturreservatet, Rio Formosalagunen, gör att staden ligger cirka sju kilometer från havet och stränderna. 

Landtungan med naturreservatet som skiljer Faro från havet

Ila de Faro skiljer Rio Formosalagunen från Atlanten

Där bilvägen tog slut fortsatte vi till fots ut på den kilometerlånga landtungan. Hela promenaden kantades av vindpinade låga buskar mellan sanddynerna och väderutsatta byggnader som var i stort, stort behov av händig arbetskraft. Hela området vittnade om fattigdom och övergivenhet och den precisa motsatta till upplevelsen i Vilamoura och Quarteria.

Kap Sankt Vincent, Portugal
Bilen som vi hyrt skulle vi ha i tre dagar och på vår andra dag var målet fyren som är Europas sydvästligaste punkt. Vi är fortfarande kvar på Algarvekusten och cirka åtta mil från campingen i Falesia. Fyren som har en mycket kraftig ljusanordning är byggd ovanpå ett gammalt kloster och kan ses till havs på över 30 sjömils avstånd.
Udden som fyren ligger på var under antiken känd som den yttersta delen av den då kända världen.  Med sina lodräta bergväggar och dramatiska landskap gav klippan bränsle till vidskepelser, myter och legender.
I närheten av udden har det genom historien stått många sjöslag och det mest kända är ”Slaget vid Kap Sankt Vincent” år 1797 mellan Storbritannien och Spanien.
Vårt mål med besöket var att se den vackra fyren och dom branta klipporna som vi hört talas om. Men när vi kom fram var hela fyren inklädd i plast men vi fick ändå uppleva dom hisnande höjderna från stupräta klippväggar.

Det var inte det här vi ville se, så vi fick låna

en bild på fyren, utan plast, från nätet

Dom hisnande stupen vid fyren (se dom små figurerna uppe till höger)

Sagres, Portugal
Cirka sex kilometer från fyren, ligger den ensliga och ogästvänliga udden Sagres.
År 1420  sändes enligt legenden den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen hit för att arbeta. Han bjöd in och anställde sjömän, resenärer, kartritare och lärde av alla de slag som kunde bidra med kunskaper om sjövägar, navigation och skeppsbyggnad. 
Med all den kunskap i bagaget lät Henrik bygga en sjöfartsskola med bibliotek och forskningscentrum där han i två årtionden arbetade hårt med expeditioner och upptäckter.
Prins Henrik deltog inte själv i expeditionerna men han var initiativtagare till många lyckade upptäckter som till exempel Azorerna, Kap Verdeöarna, Senegal och Gambia.
Henrik dog 1460 i Sagres och hans efterföljare Joao Serrao deltog i den första världsomseglingen endast 50 år efter prinsens död.

Forskningscentrumet på den ogästvänliga udden

Fyren på det steniga landskapet

Praia da Luz, Portugal
Efter besöken på fyren, Kap Saint Vincent och Henrik Sjöfararens Sagres, var det dags att vända åter mot vår ställplats i Falecia. Efter bara någon mil ville våra fantastiska guider visa oss ytterligare en fin plats med strandbarer där vi kunde inta en välbehövlig måltid.
Håkan som kört hela tiden rattade Opel Corsan mot stranden i Luz, som betyder ”Ljusets strand” och efter en kortare promenad i ett vackert villaområde nådde vi stranden och barerna som trängdes om utrymmet. Luz, liksom många äldre orter på Algarvekusten, var tidigare en liten fiskeby, som i dag har växt till en renodlad semesterort.
Luz fick i maj 2007, stor uppmärksamhet i media då den treåriga engelska flickan Madeleine, försvann från sina föräldrar på orten. 

Portimao, Portugal
Sista dagen i hyrbilen gick till Portimao som ligger cirka fyra mil från ställplatsen där vi bor. Staden som har cirka 40 000  innevånare är en känd turistort och ett viktigt centrum för Portugals fiskeindustri, men vårt mål för dagen var den omtalade stranden, Praia Da Rocha.

Praia Da Rocha ligger inbäddad mellan branta klippformationer

Vi gick omkring på höjderna ovanför den lilla strandremsan och bara njöt av att se alla klippformationer, grottor och håligheter som naturen skapat genom tusentals år.
Det var en helt fantastisk vy som man önskar att alla skulle få se någon gång i livet.

Vackra vyer från höjderna (se den lilla gubben mitt i bilden)

Algarvekusten, Portugal
Hela kustremsan visar den ena fantastiska aha-upplevelsen efter den andra, från vår första upplevelse på stranden i Albufeira till Praia Da Rocha som är det mest fantastiska som passerat dessa hornhinnor.
Hela Algarvekusten, som är den sydligaste delen av Portugal, består av cirka 15 mil sevärdheter.
Eftersom det är vårt första besök i landet har vi inte ord för hur hänförda vi blivit av dess skönhet. Men det är helt och hållet Lena och Håkans förtjänst att vi fick uppleva alla dessa fantastiska platser. Utan dom och deras kunskap om landet, hade vi förmodligen missat det mesta av allt ovanstående.
Vi besökte nio olika platser som i nämnd ordning från väst till öst var, Kap Sankt Vincent, Sagres, Praia da Luz, Portimao, Albufeira, Olhos Agua, Falesia, Vilamoura med Quarteria och Faro. Platser som alla berikat våra kvarvarande celler med bilder som förmodligen aldrig kommer att suddas ut.

Algarvekusten med nio av alla de sevärdheter som finns på denna kustremsa

Vårt basläger i Portugal, var med några få dagars undantag, Algarve Camperpark i Falesia. Ställplatsen, som mer lutar åt en fantastisk camping, var topp fem med allt som en husbilsåkare behöver. Det fanns allt från stora rena fina tomter till tömning av slask, påfyllning av vatten och framför allt i mitt tycke, det fanns både personal och en bemannad expedition. Ställplats förknippar jag mer med obemannade stationer.
Vi hade många härliga och oförglömliga upplevelser här med bad, promenader, cykelturer och så vidare och sist men inte minst, solnedgångarna på Praia da Falesia.

Solnedgång på Praia da Falesia

Vår sista dag, timmarna innan Danmarks ödesmatch i fotbolls VM, avslutade vi vår interna bouleturnering. Inför tävlingen stod det 2–2 i set och nu skulle det upp till bevis vilken familj som var bäst. Det blev en tuff fajt som vi till slut vann med 13–4 och hela turneringen med 3–2. Lite ofint kan tyckas mot ett par som ägnat mer än två veckor till att vi skall trivas, men som tack för gästfriheten hade vi låtit dom vinna fjärde set med 13–0.
Återigen ett stort tack till ”Lena Stigfinnare” och ”Håkan Sjöfarare” som vi nu döpt om dom till, efter alla våra äventyr.

Se sån stil han har, Håkan Sjöfararen

Drygt tre veckor blev hela vårt första besök i  Portugal och Algarvekusten, som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.
Tidig morgon ställde vi in Tina på Tarifa som är Europas sydligaste spets med sina 25,2 mil rakt söderut, men drygt 41 mil med bil. (Tina är vår GPS som vi döpt efter den kända svenska kartläsaren Tina Törner).

Tarifa, Spanien
Portugal gav oss allt från sevärdheter till mat och dryck och allt till en mycket plånboksvänlig kostnad. Däremot, kan man inte belasta dom för att ha förbrukat stadskassan på vägunderhåll, men som kompensation köpte vi diesel för 18 kronor per liter, alltså cirka 30 procent, eller 9 kronor billigare, än hemma.
Efter knappt 10 mil, på bron över floden Guadiana, passerade vi gränsen till Spanien.
Vägarna blev betydligt bättre och efter en heldag bakom ratten stannade vi till vid en camping, som ligger cirka sex kilometer norr om Tarifa.

Camping, Torre dela Pena, Spanien
Campingen var fullbelagd men vi fick stå på en platå strax ovanför landsväg N-340, vilket var samma plats som vi stod på, tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof, för två år sedan.
Vädergudarna var på vår sida även detta år och innan vi tröttnade på trafikbullret besökte vi campingrestaurangen, varifrån vi såg de afrikanska höjderna på andra sidan Gibraltarsund. Att vädret dessutom tillät oss att, än en gång, få se en härlig solnedgång i Atlanten, kändes bra.

Campingens restaurang med god mat och dryck samt

utsikt mot solnedgången och den afrikanska silhuetten

Camping Rio Jara, Spanien
Efter två nätter lämnade vi ljudet från den snabba trafiken på vägen nedanför och flyttade oss tre kilometer närmare Tarifa, till Camping Rio Jara.
Vi checkade in tidig söndagsmorgon och vid vår första anblick såg det väldigt välkomnande ut. Vi fick en bra plats med utsikt över havet och dom jättestora containerfartygen som sakta gled förbi konturerna på det afrikanska höglandet.
När jag ställt ned stödbenen och tog tag i ölöppnaren, men där blev det tvärstopp. Stämman tyckte att det var för tidigt på dagen. Vi har ju av födsel och ohejdad vana lärt oss att inte dricka alkoholhaltiga drycker före klockan tolv och även att jag bedyrade att det inte gäller i Spanien, var det kalla handen.
Campingen ligger mellan landsväg N-340 och Atlanten och för att komma till stranden har man byggt en lång stensatt gångväg över sumpmarkerna som skiljer campingen från havet.

Den långa stensatta gångvägen över träskmarkerna till stranden

samt bron över floden Rio de la Jara närmast sandstranden

Allt såg väldigt välkomnande ut men efter första nattens ihärdiga regnande såg vi att hela campingen blev en enda stor lervällingspöl. Metrologerna spådde ihållande regn och blåst i minst en vecka framåt så vi beslutade att lämna Rio Jara redan nästkommande morgon.

Ställplats i Tarifa, Spanien
Vi lämnade inte en camping, vi lämnade ett innanhav och vår nästa destination låg ytterligare några kilometer längre söderut. Nu gick det inte att komma närmare ekvatorn om man inte ville ta färjan till Tanger i Nordafrika, vilket den ena hälften, tydligt och bestämt, sa nej till.
För husfridens skull ventilerade jag inte ämnet stödbensöl denna morgon. 

Färjan till Tanger

Ställplatsen i Tarifa består av en stor grusplan med fläckvisa inslag av asfalt. Vi hade turen att hitta en sådan plats och slapp därmed dra in allt för mycket av det blöta gruset i bilen.
Tarifa är en liten stad med närhet till allt och vårt första mål var ett besök på ön Isla de Tarifa, med en fästning som en gång i tiden byggdes för att skydda staden från afrikaner. För att nå fästningen, som ligger i Gibraltar sund, går man ett par hundra meter på en stensatt pir som skiljer Atlanten från Medelhavet. Tyvärr var fästningen stängd, så vi valde i stället att vandra runt på rester av den gamla stadsmuren och dom smala gränderna i den äldsta stadsdelen.

Ringmuren med Castillo de Santa Catalina närmast havet

Från höjderna på de högre delarna av ringmuren, hade man en enorm utsikt över hamnen, fästningen på ön och framför allt på den 11 km breda Gibraltarsund med de afrikanska silhuetterna på andra sidan.
Vi såg också den livliga båttrafiken, med den ena stora containerbåten efter den andra, passera gränsen mellan Medelhavet och Atlanten.

Utsikt över hamnen, fästningen och Gibraltarsund med

all den tunga trafiken som lämnar Medelhavet

Manilva, Spanien
Efter sju nätter på Europas sydligaste udde var det dags för en förflyttning igen och nu riktades strålkastarna norrut. Det kändes lite konstigt att redan vara på väg hemåt, men så är det, eftersom varje stopp från och med nu, ligger, geografiskt sett, ett steg närmare Tjörn.  
Vi fick en bra plats på Camping La Bella Vista med utsikt över Medelhavet och när stödbenen lyft bilen i våg blev jag faktiskt tilldelad ett glas Rom, trots att klockan bara var kvart i tolv. När PRO-trappan var på plats och ankommaren passerat smaklökarna, började även solen visa sej bakom dom mörka molnen.

Hemmagjord PRO-trappa med plats för skor under

Redan på vår första morgonpromenad kände vi att detta var en plats att trivas på, trots att vi stundtals hade vädrets makter emot oss med regnskurar som dundrade in från Medelhavet.

Jag tog det som en gåva från han däruppe, för nu kändes det mer legalt att kolla på TV med ”Vinterstudion” och ”Fotbolls VM  i Qatar”.
Danmark och Tyskland, blev ju utslaget redan innan finalspelet och Spanien fick stryk av Marocko i åttondelen. Portugal, med ”Lipsillen”, fick i kvarten också stryk av Marocko, som därmed får möta Frankrike i semin.
Vad är det som händer i fotbollsvärlden?  Italien med 4 VM-guld i bagaget kom, liksom Sverige, inte ens till kvalspelet. Storheter som Brasilien (5 VM-guld), Tyskland (4 VM-guld), England (1 VM-guld), Spanien (1 VM-guld) och Danmark (1 EM-guld), blev utslagna redan innan årets VM-medaljer skulle fördelas.
Efter fyra nätter på La Bella Vista i Manilva är vi helt överens om att denna plats kommer vi att besöka igen. Trots ett varierande väder med värme och strålande solsken till åska och regn, blev vi smått förälskade i platsen och den fem kilometer långa stensatta vackra strandpromenaden. Vi cyklade och promenerade, besökte strandbarer med nyhalstrad fisk och njöt av den lugna bilfria atmosfären mellan regnskurarna.

Nyfångad fisk monterade på ett spett över öppen eld

Den vackra småbåtshamnen i Manilva

och dom inbjudande barerna utmed kajkanterna    

Campingen, som bara ligger ett 50-tal meter från Medelhavets böjande vatten, har egen pool, restaurang, minilivs och framför  allt ett uppvärmt och renstädat servishus som var enormt fräscht.

Poolen på La Bella Vista

Manilva har kommit in på vår topp fem lista, tillsammans med storheter som till exempel Roses och Nerja i Spanien, Avignon i Frankrike och Algarvekusten i Portugal.

Almayate, Spanien
Innan vi backade ut Carthagon från vår  fantastiska plats med utsikt över Medelhavet, kände vi oss tvungna att föreviga denna syn. I och med att vi lämnade Atlanten var det slut med fotojakten på solnedgångar. Enda anledningen till detta är att medelhavskusten inte gränsar mot det väderstreck där solen försvinner ner i havet. Hädanefter blir det tidiga mornar med jakt på soluppgångar i stället.

Soluppgång som avsked från Camping La Bella Vista i Manilva

Framför oss hade vi cirka 15 mils körning i ostlig riktning utmed Costa del Sol (Solkusten), till Camping Almayate, någon kilometer väster om Torre del Mar. Från höjderna på A7:an hade vi en fantastisk utsikt över det glittrande Medelhavet och turistparadisen, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos och Malaga, bara för att nämna några av de mest kända.
Vid framkomsten mottogs vi av våra goda vänner, Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg, samt av en camping som fått sej en rejäl ansiktslyftning. Campingen var som på nytt född. Alla höga träd var ansade och dom nedersta grenarna var helt borttagna så att man nu kunde se dagens ljus, vilket vi inte kunde tidigare, när det låg ett grönt täcke strax ovanför husbilstaken. Även reception och restaurangbyggnaderna hade fått en uppfräschning med ny färg och så vidare.
Almayate Camping, som vi besökt ett antal gånger, är denna resas huvudmål och redan tidigt i somras bokade vår egen Ulla Bella, plats på campingen eftersom vi ville fira jul och nyårshelgen här.
Även husbilen fick sej en uppfräschning. Innan vi ställde den på sin plats skrubbade vi av den med rotborste och på campingens tvättplatta, vilket var mer än behövlig för att kunna identifiera originalfärgen.
Vi fick en rymlig och bra plats som var lätt att manövrera in Carthagon på men bara efter ett par dagar upptäckte vi att ett gäng duvor gjorde sina behov från lövverket ovanför husbilstaket. Efter några tvättar ledsnade vi på att vara utedass åt dessa individer, så vi bytte till en plats utan trädkronor ovanför biltaket.
Dagarna flöt på i pensionärstempo och helgen före jul, fjärde advent, bjöds vi på många härliga och dramatiska TV timmar, när medaljerna på 2022 års fotbolls VM skulle fördelas. Fotbolls VM är alltid intressant att följa, trots att Sverige inte fanns med. Till och med Helena visade är supporterliknande entusiasm i detta VM, vilket jag aldrig upplevt tidigare.
I matchen om tredjepriset slog sensationslaget Kroatien till än en gång. Efter ett silver i förra VM, 2018, blev det denna gång brons. Ett land med knappt 4 miljoner innevånare har sedan 1998 tagit ett VM silver och två VM brons, i världens största sport, helt otroligt, kan jag tycka. Motståndarna i matchen om tredjepriset, Marocko, som är det första afrikanska land i VM finalspel, fick nöja sej med den förhatliga fjärdeplatsen.
Finalen mellan Argentina och Frankrike blev en riktig nagelbitare med likaställning, 2–2, vid full tid. Med varsitt mål i förlängningen och fortfarande likaställning skulle finalen avgöras genom straffsparkar. Fem straffar per lag, säger reglerna och där visade Argentina hade den största kyligheten genom att sätta fyra bollar i nätmaskorna bakom målvakten, mot 2 för Frankrike som, fram tills nu, var regerande världsmästare.
I 36 år fick det fotbollstokiga Argentina vänta på sitt andra VM guld, vilket skapade glädjefnatt, i framför allt femtonmiljonersstaden  Buenos Aires.
Sen kan man fundera på varför fansen måste slå sönder en halv stad bara för att man är glad? Tål att tänkas på.

Våra hustomtar hemifrån, Herman o Bittan, skickade med oss en påse med julklappar innan vi lämnade Tådås i oktober. Det är egentligen det viktigaste vi hade att se fram emot denna julafton.
När vi är här i  Spanien är julhetsen inte densamma som den vi upplever hemma. Här avsätter vi ingen tid på att jaga efter måstegrejor som julklappar, gran, skinka, köttbullar och delikatesser som hör julbordet till. Det traditionella julpyntet med ljusstakar, tomtar, julstjärnor, ljusslingor och så vidare, har vi begränsat till en decimeterhög tomte och en julblomma i plast. Vädret, med solsken och 20 grader varmt, bidrar heller inte till den där riktiga julstämningen. Här känns det mer rätt med en kall öl och ett dopp i havet och än varm glögg och dopp i grytan.

Nu närmar vi oss dom stora helgerna och vill därför önskar er därhemma en riktigt God Jul och ett mycket Gott Nytt År.
Sist, men ABSOLUT inte minst, VAR RÄDDA OM VARANDRA. En kram då och då liksom en puss är inte att förakta.

Julen 2022, Spanien
Julafton firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras uppblåsbara yttertält. Men innan vi satte oss vid ett helsvenskt julbord med sill, nubbe, skinka, janson, grönkål och så vidare hade vi bestämt oss för att ta ett dopp i Medelhavet.
Någon timme innan solnedgången var det på med badkläderna och vandring till stranden. Jag tänkte för mej själv, detta är inte sant… vem har fått mej till detta, men efter några hårda nyp på armen, förstod jag att det var sant. Vuxna människor skall inte hålla på med sånt här trams, tänkte jag återigen och när jag doppade en tå i vattnet, stelnade jag till ordentligt. Det var så djä-la kallt att den manliga delen på kroppen helt plötsligt intagit formen av en hissknapp. Någon sa att det var 16 grader i vattnet, men det tror jag inte ett dugg på… 10 möjligtvis.

Jag och Helena, innan vi doppat oss, därav glädjen

Ett klart kallt Medelhav som blänker i solen

Juldoppet är ett faktum i det 16 gradiga vattnet

Efter många reaplansliknande decibeller hade vi ändå doppat oss allihopa och som återhämtning skålade vi bedriften med onödigt kallt bubbel.
Resten av Julaftonen flöt på i lugnets tecken med trevligt sällskap, god mat och tillhörande drycker. 
När man campar på det här sättet, som vi och många med oss gör på vinterhalvåret, så träffar man alltid många trevliga människor. Ibland blir det bara en kortvarig bekantskap, med en trevlig kväll tillsammans eller nåt. Men vi träffar även på människor som har ungefär samma syn på livet som vi själva vilket ofta resulterar i ett långvarigt och mer äkta umgänge både här i Spanien och hemma i Sverige.
Det är inte bara i människans värld  som detta fantastiska händer, det händer även i Fablernas värld.
Nissan, som är Anna-Lena och Jan-Olofs katt, har också träffat en vän för livet. Visserligen var hon, liksom vi också kan vara ibland, lite avvaktande i början men nu är hon kompis med en spansk anka som heter Kvackan.

Vad matte och husse tycker om denna bekantskap har vi inte berört ännu, för ankor har ju en viss benägenhet att lämna spår efter sej.

Mellandagarna bjöd oss på ett helt underbart väder med en klarblå himmel, vindstilla och cirka 20 grader varmt.  Det blev många långa och härliga cykelturer och promenader i trakterna kring Almayate, Velez Malaga och Torre del Mar. På eftermiddagarna spelade vi ofta boule med Anna-Lena och Jan-Olof och det blev även ett och annat besök på barerna i omgivningen.

Innan campingen vaknat till liv gick jag vid några tillfällen ner till stranden, med kameran i högsta hugg, för att föreviga solens uppstigande ur ett spegelblankt Medelhav. Förutom detta skådespel och att en ny dag vaknar till liv, var det fascinerande att se alla små fiskebåtar som på ett pärlband, rullar in mot sina hemmahamnar för att sälja sin nattliga fångst.

Solen hälsar en ny dag välkommen samtidigt som

fiskebåtar rullar in till sin hemmahamn för att lämna fångsten

Vi cyklar ofta dom tre kilometrarna in till in till Torre del Mar som har extra allt från marknader, affärer, restauranger och så vidare samt en kilometerlång strandpromenad med strandbarer för allas smaker.

På campingbaren hade dom en enkel vinkylare med plats för 8 flaskor som väckte vårt intresse. Barägaren ville inte sälja den, men efter många om och men hittade vi samma sorts vinkylarna i en elektronikaffär i Velez Malaga, men det fanns bara en för fyra flaskor i lager.
Ställ för fyra flaskor skulle passa oss, en för vitt vin och en för rött och med Jan-Olofs hjälp hittade vi samma produkt på Amazon, där dom var cirka 500 kronor billigare per styck. Jan-Olof som är kund på Amazon, beställde två kylare med plats för fyra flaskor i vardera och ett par dagar senare låg paketen i campingens reception. Enkelt och smidigt och campingvärden hade inget som helst emot det.
Dagarna före årsskiftet insjuknade jag och än en gång var det mina dåliga luftrör som gav sej till känna. Det är tredje gången nu. Första gången, 2011 fick jag uppsöka sjukhus och i våras satt vi båda i karantän en vecka på grund av corona. Vad som händer nu återstår att se men coronatestet var i alla fall negativt.
Nyårslöften hör till traditionen och efter många år av brutna måsten bestämde vi oss för en annan inriktning, lite mer livskvalitet, som alla kanske borde tänka på lite då och då.

2023
Årets första dag började precis som dom flesta nyårsdagar börjar, med torr hals och huvudvärk. Konstigt att man aldrig lär sej, att ta en sista sängfösare klocka halv två på natten kan ju bara sluta på ett sätt.
Hur som helst, nu har vi ett nytt härligt år framför oss som vi skall förvalta på allra bästa sätt med nya resor, upplevelser och umgänge.    
Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras yttertält. Vi inmundigade en härlig trerätters med tillhörande drycker och strax före tolvslaget gick vi, tillsammans med många, många andra, ner till stranden med en flaska skumpa för att välkomna det nya året. Fyrverkerierna hade redan tjuvstartat liksom smällarna och precis på tolvslaget small champagnekorkarna och lämnade fritt fram för dom åtråvärda bubblorna. Med fyllda glas och ett gemensamt ”Gott Nytt År”, på alla möjliga språk, tog vi årets första skål samtidigt  som den mörka himlen lyses upp av fyrverkerier. Det dånade och small över havet från Malaga i väster till Torrox Costa i öster i ett öronbedövande, men fantastiskt skådespel, som är lika fascinerande år efter år.
Några dagar in på det nya året, när livet börjat återvända igen, skulle bouleturneringen mellan det ”röda” laget, Anna-Lena och Helena och det ”blåa”, jag och Jan-Olof, avgöras. Röda laget ledde med 3–2 i set innan juluppehållet, (ett set är först till 13 vunna klot). Efter tre snabba set på det nya året, där blåa laget bland annat vann ett set med hela 13–0, blev slutresultatet 5–3 till dom blåa.
Mycket tjöt blev det om fusk och doping och dom röda ville absolut ha revansch. En ny omgång, med bäst till fem set, startade på trettondagshelgen. Blåa laget gick ut hårt och redan efter första dagen hade man en klar ledning med 2–0 i set.
På trettondagen checkade Benny, in på campingen och vid vår nästa omgång fick han ingå i röda laget. Med hans hjälp lyckades dom röda att spela 1–1 och ställningen var då 3–1.

Benny var en välkommen förstärkning till det röda laget

Men ack den glädje som varar, för redan nästkommande speldag tog det blåa laget kommandot igen och vann med 2–0 och stod därmed som mästare med utklassningssiffrorna 5–1.
Än en gång blev det en massa undanflykter och tjöt om bland annat osportsliga psykningar från det blåa laget.

Här visar Anna-Lena vad hon tycker om det blåa laget

I mitten på januari checkade falkenbergarna, Lena och Håkan in på Camping Laguna Playa i till Torre del Mar. Det var torsdag vilket är detsamma som marknadsdag i Torre del Mar. Efter att vi tömt stora delar av det statliga bidraget på marknaden, träffade vi dom nyanlända på en bar och det blev ett glatt mottagande med extra allt.

Torrox Costa, Spanien
Efter en dryg månad med dagliga promenader, cykelturer och eller boulespel, bestämde vi oss för att cykla till Torrox Costa och restaurang La Pataleta som senast vi var där serverade underbara danska smörrebröd.
Från Almayate till Torrox Costa är det cirka 19 kilometer så vi hade en rejäl dagstur framför oss. Vädret var helt underbart, soligt och vindstilla och med knapp styrfart gled vi utmed den turkosa medelhavskusten.
Väl framme vid restaurangen möttes vi av en spansk matsedel på reklamskylten och fick då veta att man lagt ner den danska krogen. Slokörade vänd vi tillbaka samma väg. Några kortare stopp för vätskepåfyllning blev det och när vi var tillbaka igen, kunde vi åtminstone glädjas åt en cykeltur på närmare fyra mil.

Caminito del Rey, Spanien
I den lilla byn El Chorro, knappt 6 mil nordväst om Malaga, byggde ma i början av 1900-talet, en mycket spektakulär gångstig som hänger på bergväggarna genom en brant hög ravin. Stigen byggdes för att ge arbetarna en genväg mellan två kraftstationer, men blev med åren också en populär väg för övrig befolkning som bodde i området.
1921 tog den dåvarande spanske kungen, Alfons VIII, en kortare tur på stigen, därav namnet El Caminito del Rey som betyder ”kungens lilla stig”.
Stigen, som delvis är byggd på lodräta bergväggar i en smal ravinen, vittrade med åren sönder och blev otillgänglig för allmänheten. Det blev i stället en lekplats för våghalsiga äventyrare och efter att flera personer störtat mot sin död, tvingades myndigheterna att stänga den populära stigen i början på 2000-talet.

Rester av den gamla bron hänger kvar på bergväggarna

Men eftersom platsen blivit mycket omtalad och populär bland både turister och den inhemska befolkningen, beslutade man att restaurera och säkra leden igen. 2015, efter många års arbete i den spektakulära ravinen, öppnades den nya El Caminito del Rey, som byggts ovanför den gamla,  för allmänheten.
Nu är vandringsleden mycket säker men fortfarande högst dramatisk där den hänger på lodräta klippväggar, med mer än 100 meter ovanför den smala floden Guadalhorde i botten på ravinen.

Stigen hänger på de lodräta bergväggarna

Vi startade vår vandring, tillsammans med Lena och Håkan, någon timme efter soluppgången och långt innan vi begett oss ut på stigen såg vi från långt håll den berömda bron mellan klippväggarna.

Den gamla bron mellan klippväggarna (se mitten på bilden)

Eftersom ett ras hade skett i området blev vår vandring någon kilometer kortare än originalet. Normalt går man en sträcka på cirka sju kilometer från punkt A till B. Nu utgick man i stället från punkt B för att efter cirka tre kilometer återvända till punkt B igen. 
Den första kilometern gick på en helt odramatisk grusväg upp till vandringens höjdpunkt i den mycket omtalade klippskrevan.

Håkan och Lena vid den dramatiska gångbrons början

Vid våra första försiktiga steg ut på rampen som hänger på bergssidan, steg pulsen ordentligt. Helena bleknade trots sin solbränna men vi stöttade varandra och efter några sekunder vågade vi några staplande steg till.

Här tar vi dom första nervösa stegen på klippväggen

När pulsen sjunkit till nästan normaltempo började vi den spektakulära vandringen och efterhand så gick det ganska smärtfritt, man vande sej med höjderna och själva bygget såg välgjort och säkert ut.
På stigens högsta topp korsar man ravinen via den mest berömda delen på stigen, en gångbro som hänger mellan klippväggarna högt över klyftan Garganta del Chorro.

Den moderna vajerbron ovanför den gamla stenbron

Mitt i en skarp kurva, strax efter bron, har man byggt en veranda med glasgolv så man kan se ravinens botten från höjderna. Att stå så på en glasskiva så högt ovanför marken kändes sådär.

Genom glasgolvet ser man ända ner till ravinens botten

Efter några hundra meter på denna sidan av ravinen, övergick vandringen till en kilometerlång skogsstig, med hissnande natur där bergstoppar stack upp bakom dom grönskande träden. Det var i denna skogsdunge den tillfälliga vändpunkten låg och nu var det bara till att vända om samma väg, en nu hade den värsta oron släppt, nu hade vi vant oss.

En fascinerande natur med bergsformationer och grönska

I dag är Caminito del Rey en av Andalusiens mest frekventa turistmål och man måste beställa biljetter lång i förväg, även under vintertid.
Vi blev så fascinerade av denna upplevelse så vi bestämde redan nu att vi skall gå den en gång till när hela vandringsleden åter är öppen.

Utsikten från höjderna bjöd på många härliga adrenalinkickar

Mitt nyårslöfte var att söka nya häftiga upplevelser och det kan man utan minsta överdrift påstå att Caminito del Rey bjöd på.

Almayate Camping, Spanien

Vi lämnade camping efter 39 härliga dagar tillsammans med KABE-folket, Anna-Lena och Jan-Olof samt med Benny som checkade in på trettondagen. Med oss har vi en minnesbank fylld med trevliga morgonvandringar, cykelturer och underbara samkväm i Falkenbergarnas yttertält.*
Tidigare säsonger har vi tyckt att campingen varit mörk och trist på grund av en massa stora träd som skymt solen. Hygienutrymmena var ouppvärmda, varmvattnet  lyste med sin frånvaro och det mesta vittnade om ett  ointresse från ägarens sida.
Inför denna vintersäsong har man gjort en ordentlig standardhöjning från skötsel till en personal med ett stort leende på läpparna.

Ljus och trevlig camping intill Medelhavskusten

Trädkronorna hade sågats ner och ansats, hygienutrymmena var varma, rena och fräscha och varmvatten fanns i överflöd. Campingbutiken hade gjort ett lyft liksom restaurangen, som förutom mat och dryck ordnade karaoke då och då, till engelsmännens stora förtjusning.

Campingens hjärta med incheckning, restaurang och matbutik

Engelska folket är ett pubvant folk som älskar tjo och tjim och även Falkenbergs egen sångfågel, Anna-Lena gillade karaokeinslaget. Vid några tillfälle tog hon till och med tag i micken till publikens stora förtjusning. Dessutom har man byggt tre riktiga boulebanor som vi och fransmännen ofta nyttjade.
Platserna var ungefär i samma storlek som tidigare men nu var det betydligt lättare att komma in och ut när utstickande grenar tagits bort och vissa snäva kurvor breddats.
Nu ger vi campingen näst intill maxpoäng, vilket är en klar förbättring från tidigare där bedömningen legat strax under medel.

Nerja, Spanien
Efter 40 dygn tillsammans med trevliga vänner på Almayate Camping var det dags för förflyttning. Vår nästa destination, knappt tre mil österut tillhör en av våra absoluta ”måste besök”.
Mysiga Nerja är, enligt vår smak, en av de trevligare platserna vi varit på, vilket även många engelsmän och andra skandinaver upptäckt. Den lilla staden har cirka 21 000 mantalsskrivna varav engelsmän står för drygt 2 200 och skandinaver för cirka 1 400. Svenskarna är den största skandinaviska gruppen med drygt 1 000 mantalsskrivna. 
Vi är fortfarande kvar i Andalusien och solkusten som är mest känt för sina badstränder. Playa Burriana, som är den mest välbesökta stranden i Nerja, har tilldelats EU-flagga (en internationell miljöutmärkelse som avser säkerhet, service, miljöinformation och vattenkvalitet).
På våra övervintringar i Spanien är det kanske inte badplatser man tänker på i första hand. Däremot finns det några mycket sevärda turistattraktioner som vi besökt vid tidigare tillfällen. Cueva de Nerja, en jättegrotta som upptäcktes så sent som 1959, är absolut värt ett besök liksom utsiktsplatsen Balcón de Europa och Acueducto del Aguila, en akvedukt från 1880-talet.

”Europas balkong” med bedårande utsikt över Medelhavet

Akvedukten som är ett arkitektoniskt mästerverk

Dessa tre platser kan ni läsa mer om i föregående års övervintring i Spanien. Skriv ”Vinterförvaring 2021–22” i sökrutan eller gå in under fliken ”Resor” ­­– ”Reseberättelser”.

Efter stödbensölen på camping Cortijo San Miguel, två kilometer väster om Nerja, var det dags att cykla in till Nerja och Lisbeths, en dansk restaurang som serverar härliga smörrebröd.

Missa inte Lisbeths ”Stjerneskud”, smörrebrödens smörrebröd

Helena beställde hackeböff med stekt ägg och jag en marinerad sill, samt dom sedvanliga dryckerna och sist men inte minst  ”den lille”. Det var en bra start på vår vistelse i Nerja vilket inte försämrades av att vi redan nästa dag bestämt träff med mölndalsborna Marika och Bengt, bekanta som vi känt sedan många år tillbaka.
Det var oerhört roligt att träffa paret från Mölndal igen och vi fick en mycket gemytlig eftermiddag tillsammans med många skratt, god mat och dryck samt en stor portion nostalgi.

Helena, Marika och Bengt med Medelhavet i bakgrunden

Det blev dagliga besök i den relativt lilla staden som anses ha solkustens bredaste restaurangutbud med cirka 600 restauranger och barer, med allt från smörrebröd till asiatisk nudelsoppa. Dessutom är det billigt att äta i Nerja, en middag för två plus en flaska vin kostar runt 300–350 kronor, trots att vår svenska pesetas nästan helt tappat sitt värde.
Under vår vistelse i Nerja pågick handbolls VM för fullt och samma dag som vi spädde på vår rondör med ett sista smörrebröd på Lisbeths, för denna gång, skulle både Sverige och Danmark spela sina semifinaler. Samtidigt som vi lämnade dom renslickade tallrikarna började Preben, Lisbeths man, möblera om lokalen inför kvällens TV-match mellan Danmark och Spanien.
Det hade varit trevligt att ingå i den danska gemenskapen under matchen, men tyvärr var alla borden bokade sedan lång tid tillbaka, så vi fick nöja oss med att se matchen på vår egen TV i husbilen.
Danmark vann en mycket spännande semifinal och gick vidare till final, men tyvärr gick det inte lika bra för Sverige som förlorade mot Frankrike.

Cortijo San Miguel, Spanien
Campingen Cortijo San Miguel ligger i en härlig grönskande miljö med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner, kaktusar och så vidare. En helt fantastisk parkliknande plats som tyvärr har en föråldrad standard med byggnader och annat som borde rivits för många år sedan.
När vi lämnade campingen förra året fick den klart underbetyg i allt utom den parkliknande miljön. Inför denna säsong har man gjort en sparsam standardhöjning genom att montera sittringar på toastolarna samt investerat i nya bänkskivor och handfat på toan och utedisken.
Däremot är servicehuset fortfarande vidöppet och när termometern visar ensiffriga gradantal, är mysfaktorn lika med noll… kallt, rått och ogästvänligt.
Campingen lever helt och hållet på sitt läge, knappt två kilometer från Nerja och den mycket populära stadens restauranger och sevärdheter.
Till campingens försvar vill jag säga att anläggningen byggdes långt före vinteremigrationens tid. Under heta sommardagar ger den vidöppna konstruktionen härlig svalka i servicehuset och den lummiga grönskan förhindrar starka solstrålar att tränga igenom.

En typisk sommarcamping, trång och mycket grönska

Det är med andra ord en fantastisk sommarcamping, byggd för tältfolket i mitten av förra seklet.
När vi vintercampade i Spanien för fösta gången (2011) var nästan alla campingar vinterstängda. Nu, drygt 10 år senare, är alla vinteröppna och mestadels fullbelagda. En otroligt snabb utveckling som, förståeligt nog, många haft svårt att hänga med i.

Nio nätter blev det på Cortijo San Miguel innan det blev dags att hissa upp stödbenen igen och trots att vi haft synpunkter på campingens standard så kommer vi med all säkerhet tillbaka hit redan nästa vinter. Vi trivs i Nerja och vi har ju alla dom bekvämligheter vi behöver. Dessutom är det vi själva som avgör var, när och hur vi vill bo.

Almunecar, Spanien
Än en gång gjorde vi en kort förflyttning österut. Dagens mål var Almunecar (uttalas Almonjékar) på Costa Tropical, knappt tre mil från Nerja. Costa del Sol, som vi nu lämnat efter drygt en och en halv månad, är mest känd som en populär lekplats för både vuxna och barn och tillhör Spaniens absolut mest frekventerade turistmål med allt från golfbanor till härliga bad.

Costa Tropical, som sträcker sej från Almunecar och drygt 13 mil rakt österut till Almeria, har fått sitt namn på grund av sitt tropiska klimat och en del tropiska växter som inte växer i övriga Spanien.
I Almunecar har vi en kamrat, Zofia, som övervintrat här i många år som vi besökt vid ett flertal tillfällen. Vid dom tillfällena har vi tagit bussen från Motril eller Nerja, eftersom Almunecar inte haft någon camping för större husbilar. Men för bara några månader sedan öppnade man en ställplats här som bara ligger några hundra meter från stranden.

Carthagon sticker fram sin nos vid hyllkanten

En härlig vy över bergen och ett, för dagen vilande hav

Efter att den obligatoriska ankommaren hade slunkit ner, var det dags för ett  besök i staden. Från ställplatsen till stranden är det en enda lång och ganska brant nerförsbacke och efter backen går det en drygt två kilometer lång strandpromenad in till den gamla stadsdelen Casco Antiquo, som vi ville besöka.
Längs vägen passerade vi det ena höghuset efter det andra, med semesterbostäder som byggdes under den stora turistinvasionens era. Husen är upp till 15 våningar höga och ett flertal har en liten trottoarservering i markplan, där man lätt kan slinka in på en öl eller ett glas vin.

En daglig morgonsyn från husbilens plats på hyllan

Här i provinsen Granada är det kutym att restaurangen bjuder på en tapas (en liten maträtt) när man beställer in något att dricka. Dom med riktigt hög ekonomisk utbildning beställer bara små öl, tre fyra stycken till exempel, för då får dom en tapas till varje beställning. Ett billigt sätt att bli både lite berusad och mätt på.
Första kvällen i Almunecar var vigd åt VM-handbollen. Nu skulle finalerna spelas och först ut var matchen om bronset, mellan Sverige och Spanien. En mycket jämn match där Sverige tyvärr förlorade efter att ha haft en klar ledning i halvtid. Senare på kvällen skulle det avgöras vilket land som skulle bli världsmästare. Åter en mycket jämn och tuff match som Danmark till slut vann med 34–29 över Frankrike. Därmed tog Danmark sitt tredje raka VM-guld i handboll, vilket inget annat land gjort tidigare. Fantastiskt bra gjort av ett litet land med knappt 6 miljoner innevånare mot ett land som har nästa 68 miljoner innevånare.

Almunecar är en mycket gammal stad med en historia så sträcker sej tillbaka till mer än 1 000 år före vår nuvarande tidräkning (f.Kr). När vi närmade oss den gamla stadsdelen såg vi fästningen Castillo de San Miguel på berget som redan i stadens begynnelse fungerade som bevakningsplats mot inkräktare.

Castillo de San Miguel ovanför den gamla stadsdelen

Men det var först under romartiden som man började bygga en riktig befästning och efter romarrikets fall tog morerna över byggandet.

Efter ett par dagar i Almunecar involverade Zofia oss i ett svenskgäng som under många år övervintrat här. Gruppen träffas några gånger i veckan för olika aktiviteter som bland annat är gemensamma vandringar på tisdagar, boule på onsdagar och söndagar och så vidare.
Vi övertalades att hänga med på en vandring som började med halvtimmes minibussresa upp i bergen, där vi steg av. Det var sju rutinerade vandrare och vi, som tillsammans skulle ta oss ner till bebyggelsen som vi såg vid Medelhavets strand, långt, långt, långt, därnere. Det var en helt fantastisk vy med höga berg och svindlande djupa dalar och framför oss hade vi cirka tolv kilometers vandring på stigar och smala grusvägar. Tempot var lugnt och det var inga som helst problem att hänga med i den kuperade terrängen.

Helena och Zofia tar en välbehövlig paus i bergen

liksom jag själv, (se Medelhavet i bakgrunden)

Efter drygt en mil närmade vi oss bebyggelsen med asfalterade vägar och det var nu benstyrkan verkligen sattes på prov. Vägarna var så branta ner mot havet att jag tvingades gå kors och tvärs i en slalomliknade bana över vägen, för att inte utsätta mina 100 kilo för fritt fall.  Almunecar är en mycket kuperad stad och bakom dom höga kustnära huskropparna sticker nästan lodräta bergväggar upp i höjd med hustaken.

Från ställplatsen kan man se stranden mellan höghusen

Semesterkomplex med lodräta bergväggar på baksidan

Att det är kuperat fick verkligen erfara. Att gå ner från hyllan, där husbilen stod, var ju inga problem, men när man skulle tillbaka efter dagens aktiviteter och en god lunch med tillbehör, då frestade det på ordentligt. Hjärtat fick helt plötsligt väldigt brått.

Dagen efter vandringen var det dags för boule på stranden med våra vandringskamrater. Jag vaknade tidigt den dagen med värk i hela mej. Benen kändes som betongrör fyllda med bly och redan efter dom första smärtsamma stegen till toan, bad jag Helena ringa till Zofia och tala om att vi hoppar av boulen. Men jag blev övertalad trots att jag hade så jä..la ont i vadmusklerna att jag knappt kunde göra den där lilla knäböjen som man gör innan bouleklotet lämnar handen. Vi fick storstryk, vilket vi kanske fått ändå, men det är alltid bra att ha något att skylla på.
Den fruktansvärda träningsvärken varade i nästan tre dagar innan benen började kännas som mina egna igen.

Det finns mycket att se och göra i Almunecar. Den gamla stadsdelen med sina smala kuperade gränder från romartiden, vid foten av fästningen Castillo de San Miguel, är ett måstebesök.

Castillo de San Miguel med foten i kaktusträdgården

”Vår” strand ses tydligt från fästningens östra flygel

och västerut ligger ”grannbyn” Las Calles de Cotobro


Helena vandra i trappor som härrör från det Romerska imperiet

Nedanför fästningen ligger även en underbar palm och kaktusträdgård samt en fågelpark med fler än hundra olika fågelarter.

En av hundratals vackra fåglar i parken

Hela denna är byggd ovanpå delar ett gammalt fisksalteri från 400 år f. Kr där man så sent som 1970 gjorde utgrävningar som visar delar av salteriets markbädd.

Rester från det 2 400 år gamla salteriets grund

Från höjderna på Rocks of San Cristobal, en klippspets ut i havet, har man en härlig utsikt över långa stränderna i både ostlig och västlig riktning.

Trappan upp till  klippan, Rocks of San Cristobal

Klippans spets  försvinner ner i havet

Högst upp på klippan finns en platå för besökare

Härlig utsikt från klippan, Rocks of San Cristobal

Vi förstår att Zofia trivs i denna vintermiljö. Den lilla staden med cirka 20 000 mantalsskrivna är en helt perfekt plats att bo på om man vill undvika den nordiska kylan, vilket många av skandinavisk härkomst väljer att göra. Här är på Costa Tropical är klimatet helt underbart, även i månadsskiftet januari-februari som anses som midvinter här. Termometern visar mellan 12–16 grader men med solens hjälp går man lätt omkring i kortbrallor och t-shirt.

Det finns ett gediget utbud på både kultur och sevärdheter och det är en levande stad året runt med allt från öppna besöksmål till restauranger.  Det finns till och med en liten gaturestaurang som, på lördagar, serverar danska smörrebröd och den ”lille”. Läckerheterna var självklart inte i klass med Lisbeths i Nerja, men det kan man heller inte begära av en ickedansk. Smörrebröd är kult i Danmark och skall monteras av danskar.

Sierra Nevada, Spanien
Jag har många gånger stått och beskådat spetsen på det snöklädda berget, långt, långt bortom strandbarerna i Motril.

Jag och Helena har varsin ”att göra listan” som vi gärna vill uppleva innan vi slår igen för gott och en av mina, som jag inte bockat av ännu, är att åka skidor en sista gång, innan någon lägger på locket.
Vid något blött tillfälle råkade jag förmedla mina tankar till Benny, på Almayate, som då svarade, desh ska ja fixcha, utan någon större utläggning om var när eller hur.
Någon vecka senare, när vi förflyttat oss till Almunecar, ringde Benny och sa att han har ordnat en hyrbil, vi drar till Sierra Nevada tillsammans med Falkenbergarna, Anna-Lena och Jan-Olof.

Dom spanska bergen med krokiga men framkomliga vägar måste ses, de går nämligen inte att beskrivas och efter ett hundratal serpentinkurvor nådde vi vårt mål, nationalparken med skidanläggningen, Sierra Nevada.
Efter att bilen ställs på plats var det skiduthyrning och liftkort som gällde för mej och Benny medans dom andra i rask takt försvann in på närmaste bar.

Jag och Benny på väg mot hiskliga höjder

Visst kommer jag ihåg att pjäxor var tunga och otympliga redan för 20 år sedan, men min förhoppning var självfallet att utvecklingen gått ett steg framåt. Nu var dom, om möjligt, ännu otympligare och tyngre.

Med stavar, skidor och pjäxor, klev jag och Benny på första och enda transporten upp till höjderna.  Det var först då hjärnan slogs på, va´ fan håller du på med gubbe. 78 år och 100  kilo nakenvikt, hallå eller?

Kabinliften som lyfte oss upp till närmare 3 000 meters höjd

Väl uppe på toppen, på nästan 3 000 meters höjd, var det på med skidorna. Utsikten härifrån var fantastisk, solen sken och allt började med en lugn och skönt, nästan obefintlig lutning.

Benny, som alltid har hjärnkoll, hade från liftkorgen spanat in den enklaste vägen ner till basstationen. Men av någon outgrundlig anledning kom jag ändå fel. Vi hamnade i en backe som jag förmodligen inte ens gjorde en sväng i för 20 år och lika många kilo sen.
Men då är då och nu är nu. Efter bara några svängar på stappliga ben, helt utan balans, låg hela jag i snön och kippade efter andan. Först gled jag på rygg en bit och när jag fick stopp på den färden, tog jag av mej skidorna och kröp sick sack över den pistade banan. Förflyttningen nedåt, med denna taktik, blev nästan obefintlig. Jag provade i stället med att lägga mej på en skida och sakta men säkert glida neråt. Det gick en bit i taget, men det var otroligt jobbigt. Luften var tunn, mina luftrör pep vid varje andetag och jag var helt slut innan vi endast nått halvvägs ner till startpunkten. Orken och självförtroendet var, som norrmännen säger, ” väck med pusta”.

En yngre kvinna stannade till och undrade om allt var okey. Jag log mot henne och sa okey, men hon tittade väldigt fundersamt på mej där jag låg och flämtade. Jag pekade mot Benny, som stod lite längre ner i backen och då förstod hon att jag inte var ensam.
När vi närmade oss en dalstation bad jag Benny, som troget väntat på mej hela vägen, att kontakta personalen gällande min situation, jag måste få hjälp att komma ner.

Efter bara några minuter kom en snöskoter som fraktade mej i ilfart ner till utgångsläget och rätt in i en sjukstuga. I väntrummet möttes jag av den ena skadade efter den andra och jag var väl kanske nummer 10 kön.
Jag försökte förklara att jag var okey men den spanska personalen ville absolut följa upp situationen, så dom kallade in läkaren.
Just i denna situation saknade jag mer än någonsin min tolk, Helena, som satt någon annanstans och var hel ovetande om det som hände. Jag försökte förklara gång på gång att jag var okey nu, men läkaren, som också bara pratade spanska, förstod mej inte. Till slut fick jag fram min inhalator som jag använder vid andningsbesvär och tog en puff. Då först förstod dom mitt problem men dom ville ändå följa mej hela vägen ut och hela tiden frågade dom om jag var okey. Dom ville till och med följa mej till skiduthyrningen för att återlämna paketet, men då lät jag dom förstå att jag klarade mej själv nu.
Det hade blivit en chock för Helena om hon sett mej och en vitklädd läkare, komma bärandes på min skidutrustning.
Jag har nu förstått att detta inte är en lekplats för mej längre, nu är det nog dags att överlämna platsen till ungdomarna, men jag har i alla fall bockat av ett av mina önskemål på listan.

Efter en dags vila från strapatserna på det snöklädda berget var det dags för förflyttning. Men fortfarande, efter 10 dagar, har vi mycket kvar att se och uppleva i Almunecar och vi kommer med all säkerhet tillbaka, nu när dom har en helt okey ställplats för husbilar.

La Manga, Spanien
Som idrottsintresserad har man lärt sej att höghöjdsträning ger en bättre syreupptagningsförmåga när man kommer ner på låglandet igen. Jag har nu varit i höjd med havet i över ett dygn och känner fortfarande inte av höghöjdsträningen, ”ålning medels hasning”, nedför Sierra Nevadas sluttningar, tvärt om, jag känner mej fortfarande trött och sliten.  
Trots kroppens nedsatta förmåga var det dags för en förflyttning igen. Vi hade fyra, fem timmar i ostlig riktning framför oss, till La Manga på Costa Calida.
Redan innan vi lämnade ställplatsen i Almunecar hade vädret blivit något ostadigare med regn och blåst, som mer eller mindre följde oss hela vägen ända tills vi checkade in på Caravaning La Manga.
Costa Calida, som betyder heta kusten, var vid ankomsten allt annat än het, tvärt om, den hade allt det man inte vill ha när man campar, regn, blåst och kyla.

Dom första vi träffade vid framkomsten var våra kamrater Bine och Micke som vi haft mycket roligt ihop med genom åren, både här på La Manga och i Sverige. Det blev ett glatt återseende och liksom många gånger tidigare, avslutades kvällen i deras Morelo, sju trappsteg ovan mark. Höjden avskräcker inte i vanliga fall, men stupet ner till marken och med Sierra Nevada i färskt minne hade mitt annars så starka självförtroende fått sej en rejäl törn.
Eftersom vi varit i La Manga vid ett flertal tillfällen så har vi genom åren lärt känna många trevliga människor. Monica och Göran som har en lägenhet i Los Belones, knappt fyra kilometer nordost om campingen, liksom Svempa är några som vi även besökt på deras hemmaplan i Sigtuna.

En dag blev vi, tillsammans med Morelofolket, bjudna på lunch hemma hos Monica och Göran. Eftersom vi förstod att det skulle bli en riktig långlunch, valde vi att gå i stället för att cykla, för av erfarenhet vet vi att ett avtrubbat balanssinne tillsammans med mörker är en dålig kombination.
Det blev en riktig långlunch med extra allt och som grädde på moset, avslutade vi det hela på en bykrog, innan det var dags att kalla på en taxi.
En härlig dag i goda vänners lag och några dagar senare var det vår tur att bjuda igen. På grund av vårat något begränsade boende, valde vi att boka bord på en restaurang i Los Belones.
Vi togs emot av ägaren som genast, med ett stort leende, talade om att han fyllt upp vinförrådet, vilket vi inte var sena att testa.

Svempa, Göran, Monica och jag efter en trevlig dag tillsammans

Efter några underbara timmar tillsammans med många skratt rundade vi av det hela hemma hos Svempa.
Dagen innan vi skulle lämna La Manga, för denna gång, var det dags för fest igen. Göran, som fyllde år den dagen bjöd in oss till El Parador, en restaurang med mycket hög klass som ligger på Playa Honda några kilometer väster om campingen.

Entrén till Restaurang El Parador på Playa Honda

Göran 74, håller ett trevligt tacktal

Lika roligt som vanligt med många skratt och högt i tak avslutade vi kvällen och en trevlig vecka tillsammans med Los Belones borna och Morelofolket.

Bodegas Delampa, Spanien
Efter en vecka på La Manga var det dags att starta upp Carthagon igen. Målet för dagen var Villajoyosa, som ligger drygt 16 mil norrut från La Manga. Men vi valde en liten omväg på cirka 10 mil till Bodega Delampa som ligger strax utanför Jumilla.

En vägskylt som till och med kan få en nykterist att stanna

Redan förra året besökte vi Bodegan som har goda viner till ett pris som är löjeväckande låga om man jämför med systembolagets priser. När vi kom in i butiken bjöds vi på tilltugg och provsmakning innan vi botaniserade i den vackert dekorerade butiken, med välfyllda hyllor som gav köplusten en kick.

Väl inne stiger köplusten även för den snålaste ekonomen

En timme senare lämnade vi Bodegan med 104 flaskor vin och som tack för besöket skickade damen med två flaskor extra.
Snittpriset på våra inköp, som var allt från gott till jättegott, var cirka 26 kronor per flaska. Vad har 10 mils omväg för betydelse, när man kan köpa goda viner som är i prisklass med vårat flaskvatten hemma. Att man dessutom har en husbil med lastförmåga på närmare två ton, gör det hela lite tryggare.

Villajoyosa, Spanien
La Villa, som dom boende säger, är en gammal fiskeby mellan Alicante och Benidorm. Den färggranna staden har drygt 33 000 fastboende och här är det fortfarande fiske som är huvudnäringen.
Det är framförallt dom pastellfärgade husen som kännetecknar Villajoyosa och anledning till det är inget nytt påfund för att locka turister.
Historien berättar att man målade husen i olika färger för att fiskare skulle kunna hitta tillbaka till sina hem igen, efter dagens fisketur ute till havs.
Nu när det finns en hamn, lever traditionen vidare och man hämtar även upp traditionen med pastellfärgade fält i den moderna arkitekturen.
Villajoyosas fiskeflotta har sedan århundraden tillhört en av de största och viktigaste i Medelhavet och varje eftermiddag, hålls traditionell spansk fiskauktion i hamnen, där dagens fångst köps upp av framför allt av restaurangägare, till kvällens gäster. Fiskhamnen som ligger i anslutning till den centrala stranden blev 1999 tilldelad Provincial Tourism Merit Prize.

Härliga pastellfärger är Villajoyosas kännetecken

En tradition som även lever kvar i dagens dagens arkitektur

Staden har bevarat sin charmiga atmosfär med den gamla stadsdelen och dom trånga gränderna. På dom högt belägna kullarna finns rester av utsiktstornen, som i århundraden vaktat staden, bevarade. Staden har utnämnts som världsarv av UNESCO.

En vacker byggnad som tyvärr har sett sina bästa dagar

Är man i Villajoyosa så är ett besök på Valor chokladfabrik ett måste. Tillsammans med Lena och Håkan cyklade vi några kilometer till fabriken som är Spaniens äldsta från mitten av 1800-talet och som i dag drivs och ägs av den femte generationen efter grundaren Valeriano Lopez.

Det första som mötte oss var den här vackra skapelsen

Väl framme hoppade vi in i en grupp med spansktalande guide som berättade mycket om fabrikens historia och lika mycket som hon berättade, lika lite förstod jag. Men tack vare Helna och falkenbergarna, fick jag ändå en bild av vad som blev sagt.
Den guidade turen var gratis och efter en kort filmförevisning, ett besök i ett litet museum och en titt över förpackningsområdet var det dags att inhandla godsakerna.

Håkan botaniserar i hyllor fulla med godsaker

Helena ser nöjd ut med dagens inköp. Det ser dyrt ut också

Altea, Spanien
En dag hoppade vi på tåget till Altea som bara ligger några mil längre bort i nordostlig riktning. Vi passerade Benidorm med alla skyskraporna och Albir, där vi campade för 12 år sedan, innan vi nådde dagens mål.
Altea har också, liksom dom flesta kuststäderna, en mycket gammal tradition med  små stenhus i trånga gränder. Högst uppe på toppen, dit alla gränder och trappor leder, finns ett trevligt torg med restauranger och fantastisk utsikt samt den gamla församlingskyrkan, Jungfru de Consuelo med det blåa taket. 

Alla vägar bär upp till torget och härifrån har man en

fantastisk utsikt över hamnen och den gamla stadsdelen

Altea har länge varit en tillflyktsort för konstnärer, skulptörer och författare och här finns, ”University of kultur” och ”Fine Arts” vilket bidragit till att den lilla staden benämns som ”Kulturhuvudstad av Valencia”.
Klimatet här anses som hälsosamt med en temperatur som sällan går under 18 grader. När vi var här, var det en riktig ”sällandag”, där kvicksilvret på sin höjd nådde 13-strecket samtidigt som dom kalla vindarna hade ovanligt bråttom. Men trots oturen med vädret, var det en mycket trevlig dagstur tillsamman med Lena och Håkan från Falkenberg.
Innan vi satte oss på tåget tillbaka igen, bidrog vi till en restaurangägares överlevnad, med lite gott att äta och dricka.

Det är alltid intressant med nya upplevelser och synintryck. En dag träffade vi bekanta, Tuula och Janne från Hällingsjö. Dom hade sett att vi var i närheten på Facebook och efter en lunch på en kylslagen uteservering i Villajoyosa  blev vi hembjudna till deras radhus som ligger några kilometer från Albir, inåt landet.

Tuula, Janne, Helena och jag på en kylslagen uteservering

Det var ett vackert område med pooler och grönska och deras radhus hade dom designat på ett mycket proffsigt och smakfullt sätt. Det var verkligen fint med allt från materialval på golv till väggdekorationer och konst.

Villajoyosa är en plats man bör besöka någon gång. Här finns mycket att se som till exempel fiskauktionen, chokladfabriken, den vackra strandpromenaden och sist men inte minst de pastellfärgade husen i gamla stan, som även följts upp med pastellfärger på de moderna höghusen.

Ett kännetecken som förts vidare till dagens generationer

Stränderna i och omkring La Villa är de vitaste på hela Costa Blancas kust och dom har även fått EU:s ”Blå flagg”  för sina rena stränder och klara vatten.

Långa härliga sandstränder blandat med mysiga vikar

På berget ovanför campingen kunde vi skönja ett kvinnohuvud vid foten av ett gammalt torn som väckte mitt intresse. Tornet visade sej var ett gammalt Helgedom, Santuari Iber, men ansiktet, som man ser från vår plats på campingen, var bara en stenhög som fått den formen just från vår vinkel.

Kvinnoansiktet som vi såg från campingen

Campingen sedd från helgedomen på berget

Camping Playa Paraiso, Spanien
Nio dagar blev det med både kyla, blåst och underbart sommarväder på den terrasserade campingen, Playa Paraiso. Campingens standard nådde inte upp till fem stjärnor, men läget var fantastiskt med närhet till allt. Det fanns ett servicehus som var av den gamla standarden helt utan ventilation och värme, samt ett något modernare i anslutning till den vinterstängda poolen.

Inom gångavstånd från den lilla mysiga campingen fanns både affärer, utskänkningsställen, marknaden, tåg- och busstation och framför allt dom färggranna mysiga husen i gamla stan.

En camping som står under rivningshot, väl värd att besöka innan det är för sent

Benicarlo, Spanien
Klimatet i trakterna runt Villajoyosa och Altea, lär ju vara hälsosamt för bland annat folk med luftvägssjukdomar och en temperatur som sällan understiger 18-grades strecket. Det måste vara ett facebook fejk, för efter nio dagar i området, var dagstemperaturen som högst 14 grader.
Innan vi lämnade Costa Blanca (vita kusten) och Villajoyosa hade jag fått en riktig manlig halsinfektion, en sån som bara vi män kan få. Infektionen satte sej i luftrören med andningssvårigheter, men även på ögonen i form av en massa klegg.
På vår första dag i Benicarlo blev jag helt enkelt hänvisad till sjuksängen. Inget ont utan att ha något gott med sej, för under denna period pågick VM i skidor som jag nu fick all tid i världen att se på.
Värsta segern hade vi redan sett när Sveriges damer knep dom första fyra platserna i sprinten, men redan dagen efter svarade Norge med fyra herrar i topp på skiathlonloppet. Dom svenska damerna svarade igen med att ta guld och silver i deras skiathlonlopp.
Efter tre dagar på campingen hade jag fortfarande inte varit utanför grindarna och samtidigt började även Helenas hälsotillstånd bli sämre.
Det började likna coronaåret, när vi för ett år sedan fick en veckas karantän i en campingstuga på Camping Playa de Poniente i Motril. Enda skillnaden var att då var vi portade från dom gemensamma hygienutrymmena, vilket vi inte var nu.

Karantän för ett år sedan, samtidigt som Putins fick sin hjärnkollaps

ett år senare med ögoninfektion är Putin fortfarande hjärndöd

Efter ytterligare guld på damernas sprintstafett hade våra duktiga tjejer redan samlat ihop tre guld, två silver och ett brons.
Herrarna var tyvärr inte lika lyckosamma och jag tror heller inte att det vänder. Dom är för närvarande inne i en nedåtgående spiral samtidigt som norrmännen, med Dähli sen Northug och nu Kläbos framfart i skidspåren, är inne i en lång, lång uppåtgående trend. Vi lär nog få vänta åtskilliga år innan det blir en generationsväxling.  
Om man skall vara sjuk så var denna vecka ett bra val. Det gick ändå inte att göra något vettigt i den kyla och blåst som rådde. Termometern var som lägst 4 grader nattetid och 8 mitt på dagen. Det var nästa likvärdiga temperaturer med dom som vi har hemma på Tjörn. Men det gick ingen nöd på oss, bilen var varm, TV; n fungerade, kylskåpet fullt med mat och lagret vi införskaffade i Jumilla, har vi inte ens börjat att tulla på, vad kan man mer begära.
Dessutom, läste vi att man fått cirka 40 centimeter snö på Mallorca, 20 mil rakt söderut från vår plats, dom senaste dygnen. I dom här lägena gäller det att hitta något positivt och det är att vi alla fall slipper skotta snö för att komma vidare i morgon.
Av Benicarlo fick vi inte se någonting, det får vi ta en annan gång, men campingen var helt okey, förutom hygienutrymmenas standard som ofta är ett diskussionsämne i husbilsgäng.
Efter fem dagar lämnade vi Costa Azahar (Apelsinkusten) och det var nog första gången som vi legat så länge på en plats utan att okulärbesiktiga sevärdheter i närheten.  
Dagen innan förflyttningen till Roses var det dags för damernas 10 kilometer, i klassisk stil, som vi hade stora förväntningar på. Nu var det inte Norge som strulade till det för oss, det var Amerika som snodde vårat guld. Våra tjejer fick ändå med sej både silver och brons. Fantastiskt bra VM så här långt för Sveriges damer.

Roses, Spanien
Kvällen före vi lämnade Benicarlo eskalerade Helenas förkylning till både hals- och öroninflammation. Halsen och hostan gick väl an, men värken i öronen och dom hjärtskärande gråten på hjälp, när hon stönade fram att trumhinnan spricker, var nästan outhärdligt för en tafatt läkarokunnig man. Jag visste inte vad jag skulle ta mej till, jag blev i stort sett helt handlingsförlamad. Jag famlade efter råd och föreslog att vi skulle ringa en taxi för att komma till en läkare, men det ville hon inte. Jag vet att det går över för jag har haft det förut, sa hon.
Avresan från Benicarlo startade tidig morgon. Framför oss hade vi knappt 40 mil utmed kusten, till vår nästa destination, som blir den sista i Spanien för denna gång.
Farthållaren var inställd på 96 km/h, det råder 90-gräns i Spanien och vid 15-tiden hade vi checkat in på Salata Camping i Roses.
Innan vi gjorde något annat bad Helena receptionen om hjälp att beställa en taxi till en läkare och under tiden ställde jag husbilen på plats. Ankommaren frös inne denna gång av förståeliga skäl.
Vi hade hela tiden telefonkontakt och efter en dryg timme var hon tillbaka igen. Hon såg lättad ut och med sej hade hon en påse med medikament. Jourläkarens diagnos var ”perforerad trumhinna” som vi bör ha koll på i minst två veckor framåt.
Vi var fortfarande inne i den spanska vintermånaden och efter solnedgången ville kvicksilvret ogärna stiga över fem-sex gradersstrecket och det är kallt, djä..ligt kallt, även för en härdad nordbo.
Dagen efter att vi checkat in, anlände Falkenbergarna, Lena och Håkan. Det blev som vanligt ett glatt återseende och efter några ankommare, med varierande yrselstyrka, var det dags att krypa in i sin egen lilla kuppe igen.
Roses ligger längst in i en jättestor bukt, Golf de Roses, med deltalandskap i sydvästlig riktning och med ett  bergsmassiv mot den franska gränsen, knappt fyra mil bort, i nordostlig riktning.

Roses ligger längst in i den stora bukten Golf de Roses

Helena var fortfarande inne i sin mindre angenäma spiral och efter smärtan i örat, blossade halsen upp på nytt med torrhosta och svidningar. Hostan var så besvärande att hon några nätter tvingades byta sovrummet mot soffgruppen, för att kunna sova i sittande ställning.
Efter en vecka tillsammans, lämnade Falkenbergarna Spanien för denna gång och samtidigt gav dom oss hela ansvaret för strandbarernas överlevnad. Samma dag var det dags för första återbesöket hos en öronläkare som har sin praktik i Empuriabrava, drygt sju kilometer från campingen. Det blev en härlig cykeltur i solskenet och efter besöket, kunde en lättad Helena lämna beskedet att trumhinnan läker precis som den ska. Läkaren ville ändå inte släppa taget helt, utan bestämde att hon skulle återkomma igen efter ytterligare fem dagar.

Hamnen
Roses ligger på Costa Brava (vilda kusten) som är den nordligaste av dom 10 namngivna kustremsorna som karaktäriserar Spaniens möte med haven. Costa Brava karaktäriseras som ett bergigt landskap med slingrande vägar och högklassiga badvikar. Längst in i Golf de Roses ligger hamnen som i dag är en de av mest betydelsefulla fiskehamnarna i regionen och där finns även en gästhamn med lyxjakter i en prisklass som bara ryska oligarker kan lösa.

I den moderna hamnen finns fiskebåtar i alla storlekar

och i gästhamnen ligger lustjakter för dom ekonomiskt oberoende

Citadellet de Roses
Bara någon kilometer från campingen, ligger Citadellet de Roses som är en gammal fästning från Medeltiden.

 Jag och en tidigare kollega detaljgranskar byggmodellen

Innanför muren finns bland annat en kyrka och ett kloster

Vid vårt besök botaniserade vi bland ruiner i flera timmar och än en gång ställer man sej frågan, hur har mänskliga händer, utan maskiner och moderna verktyg, kunnat skapat dessa höga uppmurade stenmonument. Inom murarna har man även bevarat ett olivträd från den tid då byborna hade sina bostäder här.

Ett cirka 500 år gammalt olivträd från Roses begynnelse

Marknad.
Varje större ort i Spanien har minst en fast marknadsdag per vecka och i Roses har man vigt söndagarna till detta. På de flesta marknader som vi besökt, har det funnits allt från grönsaksstånd till ögongodis för turister.

Normalt stänger man av ett par gator mitt i byn under marknadsdagen, där säljarna sätter upp sina stånd för att visa sina produkter. Men i Roses hade man tagit en hel stor parkeringsplats, strax intill Citadellet, till sitt förfogande. Trots marknadens enorma storlek hade man inga grönsaksstånd men däremot ett jätteutbud av kläder, skor och andra ”måste ha” grejer.

Det mesta är billigt på marknader och ofta handla ortsbefolkningen det nödvändigaste just på marknadsdagarna. Våra två besök på marknaden fick bankkontot att ändra sej ordentligt, men nu har vi kläder och kallingar för lång tid framöver.

Castello d´Empuries

Basilica de Santa Maria som syns långt utanför stadsmuren

Från Salata camping är det lite drygt en mil på cykel till den gamla staden Castello d´Empuries som mellan åren 1079 till 1385 var huvudstad i Empuries.
Staden, som ligger i utkanten av det moderna deltabygget Empuriabrava, har all sin gamla charm kvar med smala gränder och söndervittrade husfasader.

Den gamla staden har bevarat sin charm med trånga gränder

och ett mysiga litet torg, långt bortom all hets och stress

Dolmen de la Creu d´en Cobertella
Rakt upp i bergen, knappt tre kilometer från hamnen i Roses, finns en gravplats som är mellan 3000 till 3500 år gammal. Megalitdolmen, som denna typ av gravplatser kallas, består av stora plattor i granitgnejs staplade på varandra till en smal förkammare och en större gravkammare. Detta var en vanlig typ av gravplatser i yngre stenåldern och som under årtusenden varit täckta av vegetation och sten.
Dolmen de la Creu grävdes fram av arkeologer i mitten av 1900-talet och efter ytterligare utgrävningar hittade man ett flertal megalitgravar i området. Man fann även skelettrester, keramik och romerska mynt inom området vilket tyder på att berget varit en större boplats under stenåldern.

Jättestora stenblock utgjorde gravplats på stenåldern

Än en gång är vår fråga berättigad. Hur kunde man flytta och lyfta dessa enorma stenblock med bara handkraft. Taket på denna gamla gravplats är cirka fem meter långt, tre meter brett och 40 centimeter som tjockast.
En kubikmeter sten väger cirka 2,5 ton och med min, ej vetenskapliga uträkning, borde blocket som utgör taket på denna grav, väga mellan 5–6 ton.
Hur bar dom sej åt, för det fanns ju varken taljor eller rep på stenålderstiden och varför lade man sådan kraft på att bygga dessa gravplatser?

Jag hade ingen större framgång när jag försökte rubba ”taket”

Den två kilometer långa uppförsbacken, från hamnen till gravplatsen, var en riktig hjärtstartare och mina dåliga luftrör pep och gnisslade som en gammal dörr. Men efter besöket på gravplatsen, när törsten gjort sej påmind och hjärtat intagit normal takt igen, var det bara bromsarna som gnällde i utförslöporna ner till närmaste strandbar.

Empuriabrava

Staden där båtar är lika viktiga som bilar

Här är båtvarven fler än bilverkstäderna och båtuthyrningar duggar lika tätt som barer.
Vi gjorde ett antal besök i och omkring staden som mest består av semesterbostäder, bland annat för att Helena gjorde sina läkarbesök där. Men vi ville även uppleva atmosfären i denna något annorlunda stad, som mestadels består av överkonsumtion för dom penningstarka.
Empuriabrava är en modern semesterort längst in i den stora Rosesbukten. Det som är speciellt med denna stad är att den är uppbyggd på ett deltalandskap mellan floderna Salins och Muga som genomkorsas av ett 30 kilometer långt rutnät av kanaler.

Alla bor nära sin båt i det tre mil långa kanalsystemet

Det var så sent som i mitten på 1900-talet som några entusiaster började projektera området, som i dag har vuxit till drygt 80 000 bostäder.
Vissa kallar staden för världens största småbåtshamn, andra kallar den för nutidens Venedig.

Cadaques
Vid ett tidigare besök i Roses, tog vi tillsammans med Helle och Stefan en busstur till Cadaques som är en pittoresk fiskeby i viken Punta de Sa Costa, där bland annat många konstnärer hitta sin inspiration. En av de mest kända är Salvador Dali som även står staty mitt i byn.
Bussturen från Roses tog knappt en timme över bergen men under sommaren går det även dagliga båtturer till den vackra byn i viken.
Vi besökte inte Cadaques denna gång men om ni är i närheten så kan vi varmt rekommendera ett besök i den lilla byn som lyckats bevarat sitt charmiga ursprung.

Både Cadaques och Empuriabrava, som är varandras motsatser, bjuder på många intressanta upplevelser. Cadaques, med knappt 3 000 fastboende, har på något sätt lyckats undvika den expansion som existerat i åratal på Medelhavskusten. Empuriabrava står för modern lyx i överflöd och mellan dessa två ligger Roses, som är en blandning av gammal och nytt.

Ni kan läsa mer om både Cadaques och Empuriabrava i vår reseberättelse från 2022. (Skriv 2021–22 i sökrutan).

Salata Camping o Bungalows

Vid vårt tidigare besök på denna camping var vi helt överens om att den kommer tillhör vår topp tio lista.
Här är rent och snyggt med uppvärmda hygienutrymmen, lättillgängliga platser i storlekar som passar alla från dom största amerikanarna med slideout till dom minsta plåtisarna. Ett par dagar innan vi skulle lämna kom Bine och Micke med sin 11 meter långa Morelo på besök. Visst var det lite trångt i några kurvor men det var ändå inga problem att baxa in den stora jätten och det blev som vanligt ett trevligt umgänge, sju trappsteg ovanför backen.

Campingen har drygt 130 uppställningsplatser och cirka 40 bungalows olika storlekar och modeller. Här finns förutom ovanstående, tvättmaskiner, diskrum, butik, bar och sist men inte minst ett poolområde med lekpark.
Från campingen är det gångavstånd till dom stora butikskedjorna Carrefour, Lidl och Mercadona och bara några hundra meter bort ligger den vackra strandboulevarden med barer och restauranger.
Vi ger, utan darr på rösten, Salata camping full pott på den femgradiga skalan

Chusclan, Frankrike
Efter allt som vi upplevt under vår vistelse här i Roses, så är vi inte förvånande över att staden nästan femdubblas, från knappt 20 000 på vinterhalvåret, till drygt 90 000 under högsäsong.
Men nu, efter tre veckor på Salata Camping, var det dags att lämna Spanien för denna gång. Vi hade drygt fyra mil till den franska gränsen och därefter är det cirka 230 mil rakt norrut till Tjörn.
Vårt första stopp blev på en vingård i Chusclan drygt 10 mil norr om Medelhavets stränder, där vi vistats i nästan fyra månader.
Vingården i Chusclan har en egen ställplats där man kan stå gratis utan krav på att handla. Även på vår hemresa förra året, då vi hade följe med Helle och Stefan, besökte vi denna vingård och då liksom nu inhandlade vi en del av deras godsaker. Smart affärsidé, som fler borde ta efter.

Gratis ställplats med möjlighet till inköp av vuxengodis

Vingården producerar bland annat de kända vinsorterna Cote du Rhone och Chateauneuf du Pape som man oftast hittar bland det dyrare sortimentet hemma på bolaget.
Efter vistelsen i Spanien har man blivit bortskämd med vinpriserna. Där fick man ett gott vin på dom stora affärskedjorna för 25–30 kronor per flaska. Även om priserna i Frankrike är betydligt billigare än i Sverige så sved det lite när vi fick börja betala runt femtiolappen för ett gott vin.
Vi fyllde varje tomt utrymme med några riktiga godsaker och vi köpte även ett antal Bag in Box att suga på under hemresan.
Bag in Box måste vara guds gåva till oss som campar. Inga glas att ta hand om, inget som kan gå sönder när vi kör och framför allt inget som skramlar och klirrar när vi hamnar på vägar med eftersatt underhåll. Många tror att vinet i Bag in Box är ett sämre vin, men så är det inte. Däremot tillsätter man lite mer svavelsyra i boxvinet, för hållbarheten skull, vilket enbart de mest känsliga gommarna kan känna av.

Vi tog en kort runda i den lilla medeltida byn med knapp tusen innevånare. Chusclan är så långt från turism som man kan komma, en riktig sovstad, mitt i vinodlingar och lantbruk och en liten å som försörjer grödorna med vatten.

Trånga vackra gränder långt bortom all turism

Våren har börjat ge sej till känna i denna del av Frankrike och man kunde skönja liv i både buskar och träd. Ginsten stod i full blom med sin skarpa gula färg, magnolia blommade i en palett av rött och vitt och mandelträden fullkomligt dränkte oss i rosa nyanser. Vinstockarna, som var färdigklippta inför kommande säsong, stack upp som små svartbrända stubbar i spikraka rader och allt vittnade om att ännu en sommar är i antågande.

Beaune, Frankrike
En natt blev det på vingården innan vi fortsatte vår färd, knappt 40 mil rakt norrut till Beaune. Efter en del stridigheter med Tina, vår GPS som ville ta en omväg till Schweiz, lyckades vi med Mrs. Googles hjälp hitta rätt väg till campingen, Cent Vignes i Beaune. Eftersom vi övernattat här tidigare så visste vi att det var en bra camping med stora härliga tomter, uppvärmda servicehus och 16 Ah i stolparna. Här har man det man behöver för både korta och längre vistelser.
Beaune är en mycket gammal stad som redan på romarnas tid spelade en viktig roll i Julius Caesars krig mot gallerna. I dag bor det drygt  20 000 innevånare i staden som fortfarande har många gamla vackra byggnader att beskåda innanför den medeltida ringmuren. Under 1700-talet var Beaune mest känd för tillverkningen av vackra tapeter.
Vädret i denna del av Frankrike var inte helt i vår smak. Det var ett så kallat typiskt aprilväder, med allt från värmande solstrålar till regn, blåst och ensiffriga gradantal, i en helt okontrollerbar röra. Ena stunden t-shirt, nästa vinterjacka och däremellan regnkläder.

Stadsporten in till den gamla staden

Efter fyra övernattningar och några kortare besök i stadens centrum var det dags att lyfta upp stödbenen på Carthagon igen. Nästa mål var cirka 40 mil rakt norrut till det lilla landet Luxemburg som ligger inklämt mellan Belgien, Frankrike och Tyskland.

Betalvägarna i Frankrike är helt underbara att köra på. Dom är nästan alltid trefiliga och släta som dansgolv, men det kostar. Vägavgiften är ungefär lika dyr som dieselförbrukning per mil. Man får alltså räkna med en total milkostnad på drygt 50 kronor. Smakar det så kostar det.
Det finns alltid alternativa vägar, men då kommer man bara hälften så långt på en vanlig dagstur vilket innebär fler övernattningar som också kostar.

Remich, Luxemburg
Vi lämnade Frankrike för denna gång och för första gången bestämde vi oss för att övernatta i lilleputtlandet Luxemburg.
Luxemburg, officiellt Storhertigdömet Luxemburg, har cirka 650 tusen innevånare och är ytmässigt i storleksordning som halva Skåne. Det är ett av världens minsta länder samtidigt som det är ett av värdens allra rikaste, räknat per capita. Rikedomen byggdes av framgångsrik industri som i dag övergått till en stark bank – och finanssektor med hemvist för flera av världen stora koncerner. 
Drygt två mil från huvudstaden i Luxemburg, som också heter Luxemburg, checkade vi in på en ställplats i utkanten av staden Remich som ligger i Moseldalen strax intill floden.
Remich har en lång historia med anor från tiden långt före vår tidräknings begynnelse. På 500-talet, efter de romerska truppernas tillbakadragande, blev Remich ett kronogods åt kungligheter som nomaderna sedermera förstörde. Det finns bevarade rester från förstörelsen, som i dag är klassade som nationella monument.
Ställplatsen har ett helt fantastiskt läge med vinodlingar på ena sidan och floden Mosel på den andra. När man lessnade på att se kanalbåtarna glida förbi var det bara att vända sej om och se dom spikraka raderna med vinstockar som börjat få små gröna blad i solskenet.

Ställplatsen med vinrankor i spikraka rader uppför slänterna

Ända sedan 1866 har det funnits en broförbindelse mellan Luxemburg och Tyskland i Remich. Den bron fick tyvärr ge vika för tyska bomber under andra världskriget. Efter kriget ersattes förbindelsen av en träkonstruktion innan man 1964 invigde den nuvarande bron.

Bron över Mosel som förbinder Luxemburg med Tyskland

Remich är en stad som vi med all säkerhet kommer att återvända till. Här finns härliga cykelvägar utmed floden, sevärdheter, härliga utskänkningsställen intill floden, turbåtar med servering och så vidare. 
Remich, är en pärla med cirka 4000 innevånare och att den fått utmärkelsen ”Den mest pittoreska staden i Moseldalen” förvånar oss inte.


Greven, Tyskland
Strax utanför byn Greven i Tyskland ligger en av de mest kända mötesplatserna för husbilsägare som valt att pendla mellan Sverige och Spanien. Ställplatsen, Camp Marina, har ett fantastiskt läge bara några få meter från kanten på Dortmund-Ems-Kanal. Har man turen att få en plats på första parkett, som vi hade denna gång, så kan man nästan ta på kanalbåtarna som sakta glider förbi i en strid ström.

Kanalbåtarna glider sakta förbi Carthagons framruta

Kanalen, som invigdes 1899 och är 265 mil lång, förbinder Ruhrområdet med Nordsjön. Trots att järnvägar och motorvägar tar över transportsektorn mer och mer byggs det fortfarande nya kanaler och passager för dessa långa, låga och smala fraktpråmar.
Camp Marina delar plats med en småbåtshamn, därav namnet och när vi var där var man mitt uppe i vårstöket med putsning och sjösättning inför sommarens seglatser.
Hamnen, som är en naturhamn, består av en drygt 200 meter lång smal tarm som ligger parallellt med Ems-kanalen där fritidsbåtarna ligger förtöjda på ”tarmens” båda sidorna. För att komma över till den motsatta sidan, utan att behöva gå runt, har man en linjefärja som man själv vevar sej över med. Färjans landfäste på samma sida som ställplatsen har man döpt till Dover och på den motsatta sidan, till Calais.

Linjefärjan över den naturliga småbåtshamnen

På landremsan mellan kanalen och ”tarmen” finns bland annat ställplatsen, restaurangen och vinterförvaring av småbåtar.
Dagen innan min 79-åriga födelsedag dök först Arja och Benny upp och strax därefter släntrade Anna-Lena och Jan-Olof in med sin nya Kabe och som vanligt blev det kramar och genomgång om vad som skett sedan vi sågs senast. Det var förutbestämt att vi skulle fira min födelsedag tillsammans och efter några timmars samvaro i Carthagon var det dags för dom andra att dra sej tillbaka till sina egna husbilar.
Födelsedagsfesten började vid lunchtid med presenter och några uppsnyggare i vår husbil.

Födelsedagsskålen, Helen, Benny, Anna-Lena, Arja och Jan-Olof

Därefter var det en kortare promenad till campingens restaurang där vi åt och drack i flera timmar.

Restaurangbesöket där även jag fick vara med på bild

Restaurangbyggnaden har formen som en stor inglasad paviljong med åtta hörn där man har bord utmed sidorna och i mitten en stor rund eldstad.

Restaurangen är byggd som en åttahörning paviljong med en värmekälla i mitten

Efter restaurangbesöket fortsatte kalaset där den började, i vår Carthago, Liner For Two och drygt ett halvt dygn senare, strax efter midnatt, avslutade vi födelsekalaset. Det blev en mycket lyckad fest med människor som har nära till skratt och nu är det bara 364 dagar kvar till 80-årskalset, som vi planerar att fira på skidorten Livigno, i Italien.

Dagen efter festen fortsatte våra gäster sin färd mot Sverige men vi hade sedan tidigare bestämt oss för att stanna ytterligare ett dygn.

På avresedagens morgon, möttes vi av iskalla vindar med rimfrost i gräset och en termometer med minustecken framför siffrorna. Det blev en påminnelse om hur kallt det är här uppe i norr och även en påminnelse varför vi för fjärde gången valt att vinteremigrera till Spanien.

Fem övernattningar blev det totalt på ställplatsen innan vi släppte handbromsen för vår sista körning på kontinenten för denna gång. Framför oss hade vi drygt 36 mil till Kiel där vi bokat plats på nattfärjan till Göteborg. Förutom några sedvanliga trafikstockningar i Hamburg, där det nästan alltid kör ihop sej, var det en problemfri  resa ända fram till Schweden Kaj och Stena Germanica.

Kort sammanfattning av vår resväg
På sex månader fick Carthagon förflytta oss drygt 700 mil på vägar av olika standard och den gjorde det utan ett enda litet gnäll.
Vårt första stopp efter Kielfärjan var Zwolle i Nederländerna dit vi anlände den 17 oktober. Därefter hade vi en eller fler övernattningar på fem olika platser utmed den franska atlantkusten innan vi nådde Zarautz och Biscayabukten i norra Spanien.
På vår väg mot Portugal blev det två kortare besök med övernattning i Spanien innan vi nådde Algarve på den portugisiska sydkusten. Där vistades vi på två olika platser under sammanlagt drygt tre veckor.
Efter besöket i Portugal hade vi ytterligare ett par kortare stopp med övernattningar utmed den spanska västkusten innan vi baxade in Carthagon på en grusplan i Tarifa, där Medelhavet möter Atlanten.
Från Tarifa, på Medelhavets sydspets till Roses, Spaniens nordligaste medelhavsstad är det drygt 150 mil utmed kusten. På denna sträcka levde vi på nio, mer eller mindre kända turistmål, i drygt tre och en halv månad, varav 40 övernattningar på  Almayate Camping, där vi även firade jul och nyårshelgerna.    
Från Roses till Kielfärjan var det knappt 180 mil rakt norrut. På denna sträckning besökte vi fyra resmål med bland annat Remich i Luxemburg där vi vistades i tre dagar. Efter Greven, där vi var i fem dygn, anlände vi Schweden Kaj i Kiel och nattfärjan till Göteborg den 4 april.

Några avlutande ord
Vi lämnade Tjörn i oktober 2022 och nästan sex månader senare, lagom till påskhelgen, rattade vi in vår ”trerummare på hjul” på parkeringen hemma.
Det har varit en helt fantastisk resa med många sevärdheter och upplevelser och det är alltid svårt att gradera allt men ett, som vi är helt överens om var att Caminito del Rey, var något helt utöver det vanliga. Stigen, som dom kallar det, byggdes som en genväg på en djup ravinens lodräta väggar, cirka 100 meter ovanför den smala bäckfåran i botten, där bergväggarna går ihop.    

Den smala bron mellan klippväggarna och den långa ”stigen” på de lodräta klippväggarna

Det var en fantastisk upplevelse som satte alla våra sinnen på prov.
Men trevligaste av allt var alla våra vänner som, liksom vi bara vill umgås och ha det mysigt. Ibland skildes våra vägar och ibland möttes vi åter på andra platser och utbytte våra upplevelser.

Ett jippo i världsklass

Främsta anledningen till besöket i fäderneslandet Danmark var att de tre första etapperna på världens största cykellopp, Tour de France, var förlagda här samt att vi måste ha den årliga dosen av dette dejlige land.
I början av vår campingperiod satte vi upp varsina tre mål som vi ville uppleva med husbilen.
Helena har bockat av dom vida vidderna i Lappland och en vecka på Österlen som var två av hennes önskemål. Hennes tredje och återstående mål är en resa till Gotland.
Mina tre mål var sommarsemester i Kroatien, koncentrationslägret Auschwitz i Polen och en etapp på Tour de France. Sommarsemester i Kroatien har vi bockat av ett flertal gånger och att få möjligheten att se Tour de France i Danmark var en ren lyckoträff eftersom det är första gången i cykelloppets mer än 100-åriga  historia som detta hänt. Efter detta uppsatta mål har jag bara besöket på Auschwitz i Polen kvar.

Augustenborg
Fredag morgon körde vi ombord på Stena Danica i Göteborg i strålande solsken och knappt fyra timmar senare förtöjde kaptenen sin stora båt i Fredrikshamn. Ungefär samtidigt som vi lämnade Fredrikshamn för vidare färd söderut startade den första etappen på årets Tour de France, en tempoetapp på 13,2 kilometer med individuell start i Köpenhamn.
Efter cirka 37 mil genom den idylliska danska böljande landsbygden med levande boskap och brukade jordar checkade vi in på Hertugbyens Camping i Augustenborg. Vi möttes av en mysig lantlig camping, med stora härliga gräsklädda fält utan någon som helst linjemarkeringar eller platsnumreringar.

Hertugbyens Camping, stora plana gräsytor

Receptionisten pekade på fältet och sa, stå var och hur ni vill, här har vi inga restriktioner. Det kändes lite ovanlig men samtidigt lite befriande att vi campare får ta eget ansvar också. Detta fungerar inte överallt, det fattar vi också, men det kanske är detta som skapar det danska gemytet. Servicehusen hade väl en del till övers att önska, men det var ändå helt och rent.

Sönderborg
Lördagens etapp, den andra, var ett linjelopp på 20,3 mil från Roskilde på Själland via Stora Bältbron till målgången i Nyborg på Fyn.
Linjelopp är den i särklass vanligaste cykelformen, när det gäller landsvägscykling. Här startar alla samtidigt och den som skär mållinjen först, x antal mil senare, är vinnare. Enkelt och lättöverskådligt och på flerdagarslopp, typ Tour de France, är vinnaren den som har den sammanlagt kortast körtiden.

Lördag var dagen då vi skulle reka området i och runt Sönderborg, för att hitta en bra plats att stå på när den tredje etappen mellan Vejle och Sönderborg skulle avgöras.
Men innan vi lämnade campingen, inhandlade vi äkta danska rundstycken bakade i bageri, fet illaluktande ost, prickig vitlöksdoftande röd korv och jordgubbsmarmelad.
Nu var vi i Danmark och till ”morgonmaden” bjöds vi även på sol och blåst, vilket inte är helt ovanligt i detta land.
Att hitta en plats inne i Sönderborg, vid själva målgången, var inte att tänka på. Flera tusen ”cykelgalna” danskar hade redan tidigt bokat sina platser i det området. I stället sökte vi efter en plats några kilometer utanför byns centrum och efter några felnavigeringar med våra icke eldrivna cyklar, hittade vi en arrangerad ”fanzon” som vi läst om i arrangörens reklamblad.
Fanzonen låg på en jättestor gräsklädd åker där olika aktörer var fullt sysselsatta med att sätta upp sina tält inför morgondagens försäljning av öl, mat och så vidare. ”Bajamajorna” stod uppställda i långa rader och olika organisationer gav information om sina aktiviteter.
Efter besöket på fanzonen drog vi oss tillbaka mot husbilen och på en liten krog i Augustenborgs slottsområde, bara ett stenkast från campingen, tog vi in varsitt glas rött samtidigt som vi, på deras TV, såg avlutningen på dagens etapp med Stora Bält bron och målgången i Nyborg.

Stora Bältbron, som leder till målet på den andra etappen

Masskrasch på bron strax före målgång. (TV bilder)

Dagen D
Dagen började som gårdagen med extra allt av danskt gemyt och planen var att komma till fanzonen i god tid eftersom dom skulle sända hela dagens etapp på storbildsskärmen, den tredje, från starten i Vejle till målgången i Sönderborg.
Etappen är den sista i Danmark och därefter beger sej ”ryttarna”, som danskarna säger, till Frankrike för ytterligare 18 etapper och den avslutande målgången på Champs-Elyses i Paris.
Dagens etapp var ett linjelopp på 18,2 mil som går i nord sydlig riktning på Jylland med start i Vejle och målgång i Sönderborg nära den tyska gränsen.
Söndagen den 3 juli 2022 var den dag jag skulle få bocka av ett av mina förutbestämda mål, som vi bestämde för ett tiotal år sedan och att få uppleva detta i Danmark, var ytterligare grädde på moset.
Cyklisterna beräknades komma till Sönderborg mellan 17-17.30, men vi ville vara ute i god tid så redan vid lunchtid hade vi cyklat den knappa milen till fanzonen som låg cirka tre kilometer från målgången i Sönderborg.
Vid framkomsten till fanzonen möttes vi av ett folkhav utan dess like. Den stora gräsytan framför jättebildskärmen var täckt med folk som ringat in sina revir med stolar, bord och tilltugg i form av mat och dryck .
Vi hade ingenting med oss men vi hittade en liten öppen yta i folksamlingen där vi kunde slå oss ner.

Redan tre timmar innan ryttarna kommer var fanzonen full

När vi väl satt ner ändalykten på det bara gräset var det dags för en öl.
Helena fick uppdraget att skaffa öl medans jag höll platsen och först en timme senare kom hon äntligen tillbaka med två plastmuggar med skummande god öl. En timme i kö för att få öl säger allt om folkmängden på fanzonen och en påtår var inte ens att tänka på.

Vi såg på storbildsskärmen hur långt klungan hade kvar till den vita linjen i Sönderborg och när det var några mil kvar var det dags att söka en bättre plats för att få en skymt av cyklisterna. Efter ytterligare en kilometer längre bort från målområdet, hittade vi ett hål i de täta åskådarleden utmed vägbanan.
Någon kilometer före klungan kom en massa reklambilar, motorcykelordonnanser, poliser och så vidare men när den första teambilen, med cyklar på taket kom, då visste vi att cyklisterna var nära.
Först kom fem motorcyklar på bred front, med blinkande blåljus för att hålla vägbanan fri och sekunderna senare kom hela klungan, bestående av cirka 150 cyklister.
Det var häftigt, mycket häftigt, att se så många cyklister samsas på en så relativt smal väg med en hastighet runt 50 – 55 km/tim. Samtidigt var det både mäktigt, mycket mäktig och skrämmande när klungan dundrade förbi med bara några decimeter avstånd till oss åskådare. Man kände trycket i hela kroppen och flyttades nästan med i vinddraget som bildades.

Det var en fantastisk upplevelse som tog en del tid i förberedelser och som var över på ett ögonblick. Men  helheten av denna upplevelse är inte bara ett mål som bockas av, det är och förblir ett minne för livet.
Hela inramningen från de cykeltokiga danskarnas sida var något utöver det vanliga och jag är helt övertygad om att hela den danska befolkningen kommer att minnas 2022-års Tour de France i all sin framtid.
Det jag närmast kan likna med denna idrottsliga upplevelse är när Danmark 1992 tog EM-guld i fotboll på Ullevi i Göteborg.
Den kvällen lämnade alla, nästan alla, Ullevi sjungandes ”vi är röde, vi är vide, och tillsammens skall vi…och så vidare. En ljummen kväll när danskar och göteborgare förenades bakom några öl iförda röd-vita accessoarer. Jag minns det som igår, för det var också en mycket häftig upplevelse och framför allt en känslomässig upplevelse, eftersom jag har mina rötter i Danmark.
Men nu är cykelfesten över och jag tror inte, men jag hoppas att jag har fel, att något liknande kommer att hända på många, många år.

Geografiskt trasigt land
Tidig start på dagen efter dagen. Vi lämnade campingen strax efter sex för vidare färd till Otto Duborg i tyska Harrislee, där vi inhandlade tullfria alkoholhaltiga varor.
Vi hade bestämt oss för att stanna ett par dagar till i Danmark innan vi drog tillbaka till Svedala igen och vi ville helst besöka en ö, vilket inte är det lättaste valet i detta land.

Danmark består av den Jylländska halvön, som har naturlig förbindelse med kontinenten, samt drygt 400 öar, varav drygt 70 är bebodda. De största öarna är Själland, Vendsyssel-Thy, Fyn, Lolland, Bornholm och Falster.
Vi ville lämna Jylland för att se något nytt och bestämde oss för att åka till en ö som heter just Enö, som Ing-Marie och Dan tipsat om vid något tillfälle.
Efter dom 27 milen från Harrislev checkade vi, vid lunchtid, in på Enö Camping.
Vädret växlande mellan sol och moln och vinden varierade mellan att ha mycket bråttom och ännu mer bråttom.
Enö skiljs av ett smalt sund från Karrebäksminde på den sydvästra delen av Själland. Men på grund av den väldigt korta bron känns det som öarna vuxit ihop och båda sidorna utmed sundet kantades av utskänkningsställen, rökerier och allt annat som kan tömma turisters konton.
Efter stödbensölen tog vi en lättare lunch på ett ställe strax intill campingen. Jag beställde in ett smörrebröd med stekt rödspätta och Helena valde en club sandwich och till det fick vi varsitt stort glas med några få droppar vin i.

En liten bit fisk på en ännu mindre brödskiva

När notan kom var jag beredd att tillkalla polis… det var ett rån… för på notan stod det 496 kronor, vilket motsvarar nästa 750 svenska kronor, för denna minimala lunch och ett par droppar vin.
Helena, som är en klok kvinna, lugnade ner mej och förklarade att danskarna kan ju inte hjälpa att vår krona är Europas nya pesetas. Det tog en stund att smälta de orden, men hon har som vanligt helt rätt när hon tar till orda.
Efter några kortare cykelturer i blåsten var det dags att krypa in i skalet och invänta morgondagens väder.

Gräshoppebron
Bron som förbinder de båda öarna kallas ”Gräshoppan” på grund av dess konstruktion och att en konstnär utsmyckat den med ett huvud liknande en gräshoppa.

 Känns nästan som att köra in i gapet på en gräshoppa

På håll liknar brokonstruktionen faktiskt en gräshoppa

På vår enda heldag besökte vi platser där vi kunde släcka törsten, vi åt glass i ett förvridet, vindpinat gammalt hus i hamnen och tog en god lunch i en kombinerad restaurang-fiskbutik.

Ett sättningsskadat gammalt hus är i dag glassbod

Gårdagens ”rån” som vi utsattes för var en engångshändelse för på övriga krogbesök var priserna betydligt humanare. Fortfarande dyrt för oss beroende på vår svaga krona men inte alls i närheten av det vi upplevde dagen innan.
Vi cyklade även runt på ön och såg alla små låga hus och trädgårdar. De flesta var semesterbostäder men vi såg även riktigt vackra, arkitektritade villor, som vi tror var för åretruntboende.

Vackra vyer är det runt hela Enö

liksom några riktigt, riktigt vackra hus

Sista eftermiddagen och kvällen tillbringade vi i husbilen, dels på grund av att jag ville följa femte etappen av Tour de France, men även för att EM i damfotboll startade denna afton, där värdlandet England slog Österrike med 1-0.

Sammanfattning
Det var en fantastisk trevlig resa, till ett land som verkligen bjöd upp till fest med extra allt vad det kan innebära. Att danskarna är cykeltokiga det visste vi innan, men att dom var så här engagerade hade vi inte förväntat oss. Alla hade en liten dansk flagga som dom viftade med oavsett var dom befann sej och på flaggstängerna vajade dom stora flaggorna för vinden över hela landet.

Det var en cirkusliknande fest som startade i Köpenhamn med ett tempolopp på 13,2 kilometer. Därefter packade man ihop allt och drog iväg till Roskilde till den andra etappens start, ett 20,3 mil långt linjelopp till Nyborg. Sista etappen i Danmark startade i Vejle och efter 18,2 mil gick dom i mål i Sönderborg.
Direkt efter målgången var det dags för hela detta enorma jippo att packa ihop allt som tillhör cirkusen, Tour de France, för vidare transport till Frankrike och dom återstående 18 etapperna.  
Cyklisterna kör totalt 350 mil på 21 etapper och avlutningen är, som alltid, på  Champs-Élysées i Paris, där den slutliga vinnaren koras.

www.arlyhelena.se

Förord
Efter första årets Liner for Two träff 2021, på Bauergården, skickades stafettpinnen vidare till oss på Sveriges framsida. Eftersom vi bor på Tjörn såg vi verkligen fram mot att få sätta vår helt underbara och vackra ö på nomadfolkets karta.
På Tjörn finns bara en campingplats och den ligger på ett högt berg med enorm utsikt över skärgården och Skagerak. Dessutom är det  gångavstånd till öns metropol, Skärhamn, med badplats, utskänkningsställen, butiker och allt annat som väcker turisters köplust.
Personalen på Hav o Logi, som campingen heter, var inte lika entusiastiska som oss. Dom såg bara problem med att förboka så många platser i förväg, eller som dom sa, vårt datasystem klarar inte detta. På min fråga vad det är för fel på papper och penna bemöttes jag av en blick som närmast liknade en svetslåga. Vi tvingades helt enkelt att flytta vår träff till Grebbestad, lite längre norrut på västkusten.

Ankomsten
Helena som är familjens ”Ulla Bella” bokade platser på Grebbestadfjorden Camping där det inte fanns några problem utan bara ett hjärtligt välkomnande. Dom såg potentialen med ett antal husbilar med hemmadestination från hela Sverige.   
Vi checkade in torsdag lunchtid men före oss hade tre ”Liner for Twoare” redan ställt i ordning sina ekipage.
Vädret var underbart, med sol och blåst som kännetecknar västkusten och med gångavstånd till bryggan med alla vattenhålen samt till Sportshoppen med Skandinaviens mest välsorterade butik med fritidskläder.
Den som säger att rusdrycker och motion inte hör ihop bör göra ett besök här på bryggan, för här dricker man drinkar iklädda fräcka kläder, avsedda för motion.
Efter ett kortare besök hos dom som anlänt och en våldsam utskällning av ett halvdussin gulliga småjyckar var det dags för John blund att träda in i handlingarna.

Gulliga jyckar med annorlunda välkomsthälsning

Väderväxling

Fredagen började med strålande väder. Helena och jag passade på att ta en cykeltur till Sövall, där ett par kompisar bygger ett nytt hus med utsikt över den fantastiskt vackra Bohuskusten. 
På återvägen började det mulna på och någon timme senare anlände Eva och Göran från Balltorp i Mölndal. Paret från Mölndal är dom som vi har mest kontakt med under året, dels beroende på avståndet, men framför allt för att jag och Göran har ett 25-årigt yrkesliv bakom oss.
Nu visade Västkusten även sin tredje sida. Förutom regn och blåst började det ösregna och när det regnar på denna del av Sverige så faller dropparna inte lodrät ner, dom stormar fram i en närmast vågrät linje, vilket innebär att det inte finns någon markis i världen som kan hålla blötan borta.

Kvällsmys
Vi tillbringade därför hela den resterande dagen och kvällen tillsammans med ”Balltorparna” inomhus och som alltid är det mycket trevligt och energigivande att umgås med dom.
Innan vi gick till vår egen kuppe, såg vi sista ekipaget ”Liner for Twoaren” rulla in i regnet.   

Gemensam lunch
Vädergudarna var på betydligt bättre humör på lördagen och vid lunchtid var det dags för alla att gå ner till bryggan för en gemensam lunch på Grebys, som Helena hade förbokat.
Maten motsvarade ungefär vad man kan begära av utskänkningsställen som ligger på en fullknökad brygga med folk som bara vill ha det mysigt och där gourmén kommer i andra hand.

Det serverades god mat och dryck på Grebys restaurang

Efter matintaget njöt vi av att strosa omkring på bryggan och beskåda de fina båtarna som låg fastbundna i kajkanten och ögongodiset som den vackra Bohuslänska skärgården bjuder på.

Stafettpinnen går vidare
När vi fått nog av brygghänget var det dags att duka långbord på campingen vilket visade sej vara ett bra avslut på träffens sista kväll. Tyvärr avbröts samkvämet i tidigaste laget på grund av kyla, när solen valt att lämna denna sida av jordhalvan.
Innan vi droppade av från gemytet talade Tom och Stefan om att dom gemensamt fattat stafettpinnen och önskade oss alla välkomna till ostkusten helgen före midsommar 2023.

Stefan funderar på vad han åtagit sej inför 2023 års träff

Husesyn
Klockan tio på söndagen, innan någon hunnit checka ut, har en tradition skapats. Då skall alla dörrar och luckor stå öppna så att den som vill skall kunna gå ”husesyn”.
Det dyker alltid upp några goda tips och råd som man tar med sej hem eftersom bodelen på Liner for Two bilarna, i stort sett är identiskt lika.
Ett väldigt trevligt inslag där vi fick några bra tips och själva blev vi av med min hemmagjorda PRO-trappa som Ammi och Lennart köpte.

Lennart och Ammi köpte vår hemmasnickrade PRO-trappa

Slutord
Vi tackar Er alla för att ni bidrog till en lyckad träff här på västkusten och vi ser redan fram mot nästa sommars träff på ostkusten, eller Sveriges baksida som vi säger här.



Del 1
Vägen mot sol och värme

Efter en lång och seg väntan är det nu äntligen dags att rulla mot varmare breddgrader igen, eller närmare bestämt mot Spanien och Medelhavet.
Coronapandemin, som drabbat många människor betydligt värre än oss, har tack och lov börjat släppa sitt krampaktiga grepp på den del av klotet som vi rör oss på. Vi kan äntligen börja rulla i Europa igen, utan allt för stränga restriktioner, för nu är det eget ansvar och sunt bondförnuft som gäller. Spanien, som är den enskilt största förvaringsplatsen för svenska fritidsfordon under vinterhalvåret, är nu återigen öppet och i samband med att vi gick över till vintertid var det dags att släppa handbromsen på Carthagon. Nu skulle den ut och luftas på riktig.
Dagen före avresa bjöds vi på middag hos våra grannar som lovat att hålla koll på vår fastighet. Det var ett trevligt avslut med både god mat och dryck, ett avslut som dagen efter ”sinkade” vår start på resan med ett antal timmar, men som pensionär är klockan av ringa betydelse.

Ullared
I slutet av oktober började vi de drygt 300 milen mot La Manga och värmen. Det vi lämnade bakom oss var ett Tjörn som redan börjat klä sej i en färggrann höstskrud, med avigsidor som regn, blåst och mörker. Detta är inget gnäll, bara ett konstaterande att jag trivs bättre när solen lyser i ögonen och kvicksilvret ligger närmare tjugo strecket än nollpunkten.
Vårt första planerade stopp var Gekås Camping i Ullared för Helena var fullt övertygad om att det fanns tomma hål i husbilen med plats för ytterligare inköp. Att vi inte var på väg mot ett u-land bekom henne inte, man vet aldrig, som hon säger och det kanske hon har rätt i. Coronan visste vi heller inget om för ett och ett halvt år sedan när vi, med kort varsel, fick fly genom Europa tillbaka till tryggheten i gamla Svedala.
Gekås camping var i stort sett fullbelagd med fritidsfordon och köerna för att komma in i det jättelika varuhuset ringlade långa. Detta trots att ett oräkneligt antal utbyggnader gjorts sedan mitt första besök i Ullared för ca 50 år sedan, när Göran Karlsson, grundaren av Gekås, sålde billiga skinnjackor i en källare. Hela konceptet har haft en fantastisk utveckling av sällan skådat slag och det verkar som att utvecklingen aldrig vill ta slut.
Två övernattningar blev det och om sanningen skall fram, var främsta anledningen till besöket att jag skulle inhandla nya glasögon efter min starroperation. I Ullared finns nämligen en glasögonfabrik som kan leverera ett färdigt paket på några få timmar, det som normalt tar två till tre veckor hos vanliga optiker.

Örkelljunga
Med blåa bågar och en synskärpa som jag inte haft sen tonåren, rullade vi ytterligare några mil söderut, närmare bestämt till Bengt i Örkelljunga (BiÖ) där vi köpt Carthagon.
Vi hade, sedan en tid tillbaka, bokat tid hos BiÖ eftersom vi haft problem med kylskåpet och spänningsomformaren och sådana problem vill man inte bära med sej till ett icke svensktalande land.
Tidig morgon lämnade vi in dyrgripen på verkstaden och fick då veta att kretskortet, det som styr kylskåpets funktioner, beräknas komma någon gång i slutet på veckan. Omformaren fixades på en timme och eftersom felet på kylen enbart var att den inte går att stänga av, bestämde vi oss för att fortsätta söderut direkt.
Ett par timmar senare var vi på toppen av Öresundsbron och efter ytterligare några timmar körde vi ut en fullknökad kundvagn från Bordershop i Puttgarden.

En jättepråm med fyra våningar vuxengodis

Vi stuvade in godsakerna, gjorde en high five för att vi nu, efter en lång väntan, äntligen beträdde kontinenten igen. Nu var dyra bro- och färjeavgifter undanstökade för denna gång, nu var det bare å åk.

Heiligenhafen
Från färjeläget i Puttgarden till ställplatsen i Heiligenhafen är det ungefär fyra mil. Den gamla Hansastaden, med shopping och restauranger för alla smaker, har sedan lång tid tillbaka varit en återkommande mötesplats för svenska campingfordon som skall till eller kommer från sydligare breddgrader.
Ställplatsen ligger någon kilometer väster om stadens centrum och förutom ställplatsen finns här en modernare stadsdel, en semesterort med traditionella höghus staplade bredvid varandra.
Vi checkade in på ställplatsen strax före skymningen och efter det vanliga ankomstbestyret, var det dags att smaka på läckerheterna från Bordershop.

Mellan den nya och gamla stadsdelen ligger Binnensee, ett innanhav som är avskilt från Östersjön genom en smal landremsa. På den södra sidan av sjön finns en mycket trevlig strandpromenad in till stadens centrum och på motsatt sida, mellan havet och Binnensee finns ett antal strandserveringar. Hela sträckan runt sjön är lite drygt 4,5 kilometer, en ganska lång morgonpromenad eller en icke allt för krävande cykeltur.

Den härliga och vackra promenadvägen runt Binnensee

Dagen efter ankomsten till ställplatsen, fick vi besök av en man som ville se våra coronapass. Eftersom Helena tänker på det mesta så fanns dom såklart nerladdade i våra telefoner, men om vi inte haft dom vet vi inte vad som hade hänt. Detta tyder ju trots allt på att det fortfarande finns nationella restriktioner och att det kanske finns speciella krav för oss utlänningar.
Nästan alla, utom vi, bar munskydd och när Helena frågade om det var tvång fick hon till svar att det gör man frivilligt av respekt för varandra.
Det mesta var stängt intill ställplatsen, men i stadskärnan och fiskhamnen rullade allt på som vanligt. Affärer, restauranger och så vidare var öppna och även några uteserveringar trots att termometern låg i underkant tiostrecket.

Gårdagens uppvaknande med vita svanar som gled omkring i solskenet på en spegelblank Binnensee hade i dag förbytts till en grådaskig, upprorisk och fågelfri sjö.
Efter ett par härliga höstdagar i Heiligenhafen anslöt även våra vänner, Bine och Micke från Söderköping, eller ”Sörping” som dom själva kallar det. Det blev ett icke coronasäkert mottagande med kramar som i den gamla goda tiden och senare på kvällen en måltid i deras enormt stora Morelo. Både husbilen och kvällens inmundigande hade extra allt och det var med osäkra ben vi tog oss, via Morelons sju, steg ner till backen.

Tre övernattningar blev det i Heiligenhafen innan färden drog vidare söderut och enligt gårdagens planering var det Greven vi skulle slå in på GPS; en.
Vi valde att köra hela vägen från Heiligenhafen till Greven på autobahn, A1, en sträcka på knappt 40 mil. Vi passerade Hamburg utan några som helst trafikstockningar, vilket inte tillhör vanligheterna, enligt hörsägen. Däremot blev det betydligt jobbigare de sista 10–15 milen där vägbyggena avlöste varandra.

När man till exempel bygger om en tvåfilig väg på Autobahn, så stänger man hela vägbanan i den färdriktning som byggs om och den motsatta riktningen delas upp i fyra filer varav två är mötande. Filen till vänster i varje färdriktning är alltid till för småbilar, max 2,1 meter breda och högerfilen, som är något bredare, är till för lastbilar och andra större fordon. Det blir oftast väldigt trångt och lite hetsigt på dessa sträckor och det kräver att man är på tårna varje sekund.

Greven
Sent på eftermiddagen rattade vi in på den vackra och mycket omtalade platsen, som ligger i en parkliknade grönska precis intill Dortmund­-Ems-kanalen som förbinder Ruhrområdet med Östersjön.

Snyggt uppradade husbilar med fin utsikt

Anläggningen var delvis vinterstängd men av det vi såg förstår man att denna idyll måste vara mycket eftertraktad på sommaren. Förutom flodbåtarna som sakta gled förbi ställplatsen fanns det en småbåtshamn och härliga uteplatser för gemenskap och allt annat som tillhör ljumma sommarkvällar.

Trier
Samtidigt som vi lämnade Greven var det precis en vecka sedan vi lämnade Tådås och målet för dagen var Trier, knappt 40 mil söderut.
På dagens sträcka var det endast ett fåtal vägbyggen, det var lördag vilket innebär att det bara var ett fåtal långtradare men desto fler småbilsflanörer att trängas med.
När vi kom in i Trier var Tina, vår GPS, helt borta ibland. Hon ledde oss in på den ena avstängda vägen efter den andra, men efter många om och men hittade Ulla Bella, min andra GPS, eller Helena som hon heter, rätt väg in till ställplatsen som ligger precis intill floden Mosel.
Solen sken och vi hann smaka på Bordershoppens härliga drycker innan det var dags för lördagshockey på TV; n.
Även denna afton avnjöts tillsammans med våra kamrater i Morelon som i mitt tycke, är världens vackraste husbil. Det enda man kan ha synpunkter på, för det måste man ju ha, är de sju trappstegen som ibland kan bli bekymmersamma.

Ett mycket stiligt ekipage

Montpellier
Från Trier i Tyskland till vårt nästa mål, Montpellier vid Medelhavet i Frankrike är det 94 mil. En lång etapp som vi planerat att dela upp med en övernattning på någon lämplig plats.
På helgerna, både i Tyskland och Frankrike, har långtradarna ”körförbud” med undantag för några få som har tillstånd. Det är fascinerande att se alla dessa stora ekipage som trängt in sej på minsta ledig yta utmed dom större vägnäten, där dom måste bo och leva hela helgerna. Ett annorlunda liv kan tyckas, men vi som har husbil lever ju faktiskt på ett liknande sätt, lite bekvämare fast utan att ha betalt.

Tappstationer och rastplatser är överfulla vilket kan medföra att det är svårt att hitta en övernattningsplats. Micke, som höll i rodret denna dag, gjorde några tappra försök att hitta en plats för oss vilket visade sej näst intill omöjligt. Efter Lyon och Rhone-Alpes ledde Tina in oss på en något mindre trafikerad väg där det visade sej enklare att hitta en tappstation som inte var fullknökad.
Vi hade då kört 71 mil och den kalla och grådisiga dagen hade övergått till mörker innan det var dags att avslutade med ett par glas av det röda i Morelon. Det var en lång dag med nya synintryck och framför allt var det dom snöklädda alperna, söder om Lyon, som etsat sej fast på näthinnan.

Utsövda och pigga vaknade vi till en betydligt ljusare dag med ljusblåa hål mellan molnen. Långtradarna som stod runt omkring oss var redan ute och rullade och nu hade vi bara 23 mil kvar till Medelhavet.
Vid middagstid checkade vi in på ställplatsen i Montpellier, Frankrike, som bjöd på en klarblå molnfri himmel och ett spegelblankt Medelhav.
Termometern hade stigit från 7 grader på morgonen till 19 vid middagstid, vilken känsla, nu var vi äntligen vid havet som skall bli vårt hem några månader framöver.

Första härliga kvällen vid Medelhavet

Vi hade nu avverkat 218 mil från starten hemma på Tjörn och till vår första bestämda destination i Spanien är det ytterligare 100 mils bilkörning.
Vi kostade på oss en bilfri dag i Montpellier innan det var dags för dom sista två etapperna till La Manga där vi skall långligga tills någon gång efter att det nya året skålats in.

L´Hospitalet de l´Infant
Med knappt 20 mil kvar till spanska gränsen, landet som vinterförvarvarar stelfrusna nordbor, lämnade vi Montpellier med ett lågt grått täcke som skilde oss från solens strålar. Barriären mellan oss och solen var välkommet eftersom den dämpar det starka ljuset som kan vara lätt irriterande när man kör bil och vi hade knappt börjat färden innan regnet kom. Man kan säga att det blev en perfekt dag för förflyttning.
Målet för dagen var en femtiomilatripp till Camping Cala d´ Oques i L´Hospitalet de l´Infant.
En lugn och bekväm dag i trafiken med undantag för området runt Barcelona där det var lite hetsigare med småbilar, långtradare, husbilar och andra som kryssade sej fram för att hitta den snabbaste filen.
Någon timme före mörkrets inbrott anlände vi campingen som låg precis intill kanten på Medelhavet.
Det turkosa havet visade en av sina mest fascinerande sidor för dagen, med jättevågor som oupphörligen rullade in mot land där dom ombildades till flera meter höga vattenkaskaderna när dom träffade strandkanten.

Vågorna rullar med hög hastighet in mot strandkanten

Efter ett restaurangbesök nattades vi till söms av ljudet från bränningarna som oupphörligen stormade in mot land.

Sista sträckan till La Manga var ytterligare en femtiomilatripp och även denna dag var det ganska lugnt i trafiken.
En del spanska småbilsförare är nästa löjligt försiktiga i sin körning. Dom ligger ofta med en hastighet som är något högre än långtradarna och lägre än våra 100 kilometer i timmen. Alltså betydligt lugnare än låtsasracerförarna i Tyskland och stressade fransoser.
Efter biltvätt några mil från dagens mål anlände vi Caravaning La Manga, på Costa Calida strax före solnedgången.
Vi välkomnades av Lisbeth och Lennart från Strömstad, ett par som vi träffade här förra året och som sedan några veckor tillbaka var på plats.
Det var en härlig känsla att efter drygt 310 mil och 12 dagar äntligen vara framme vid vårt första mål.
Micke tog sin wirre, damerna drack bubbel och jag drack som vanligt av det röda vilket även Lennart smuttade på.
Värt att notera.
Samma sträcka som vi kört nu på 12 dagar, gjorde vi Coronavåren 2020, med endast två övernattningar.

Del 2
La Manga, Spanien

Efter den relativt fuktiga ankommaren med extra allt och en urusel fotbollsmatch där Sverige förlorade EM-kvalet mot Georgien, var det dags för John Blund att leda oss in i drömmarnas värld. 
Första dagen efter ankomsten var det iordningställande som gällde, för här skall vi leva och bo i nästan två månader enligt planen, vilket vi verkligen såg fram mot.
Caravaning La Manga är en jättestor camping, med över 2 000 platser fördelade på stugor, åretruntare och sådana som oss. Här finns även affär, restaurang, gasolförsäljning, sjukstuga och så vidare.
Campingen ligger i den södra delen av Mar Menor, en saltvattenlagun som skiljs från Medelhavet av den 22 kilometer långa sandbanken, La Manga.
Fiske och turism har varit viktiga vid lagunen, men kraftig övergödning har skapat ekologiska problem med utbredd syrebrist och döda bottnar. Ett uppvaknande skedde i oktober 2019, då tre tusen kilo fisk och skaldjur simmade upp på land för att undkomma höga halter svavelväte i vattnet.

Mar Menor är Europas största saltvattenlagun

Vår plats, liksom dom flesta andra, var stor och plan med eget vatten och avlopp och meterhöga växtligheter som begränsade insynen.

Ett vackert och fungerande insynsskydd

Vädret var gynnsamt och när allt från PRO-trappan till minsta avlastningsbord var på plats, tog jag min första cykeltur utmed medelhavskusten.

PRO-trappa, designed by Jakobsen

I sakta mak gled jag fram, iförd kortbyxor och t-shirt, med ljumma vindar som smekte de oklädda kroppsdelarna. Det finns bara ett ord… fantastiskt.

Umgänge
Förutom ”Sörpingarna” Bine och Micke och ”Strömstaborna” Lisbeth och Lennart, presenterades vi för ytterligare svenskar som tillbringat sina vintrar i dessa trakter. Många svenskar har börjat som oss på campingen men efter några år köpt sej en bostad i närheten.
Några kilometer från campingen till exempel, i en liten by som heter Los Belones, ägs nästan alla terrassvåningarna, på byns högsta hus, av svenskar.

Vi firade att vi varit på campingen en vecka med en äkta Winersnitzel på kalv tillsammans med Sörpingarna och Strömstaborna. Micke, som stod för tillagningen, visade fantastiska gastronomiska egenskaper och en generositet utöver det vanliga. Det blev ett glatt firande med många skratt under Morelons markis och precis när vi sköljt ner den sista tuggan, med det röda, började det smattra på taket. Det började regna och det var precis det metrologerna förutspått.

En vecka på La Manga firades med god mat och dryck

Det blev en fantastisk eftermiddag och afton i goda vänners lag med extra allt. Senare på kvällen bjöd även vädergudarna på extra allt, det ena skyfallet efter det andra dundrade in över La Manga och så fortsatte det hela natten och även dagen efter.

Ny cykel
Redan första dagen fick jag punktering och lånade då Helenas cykel. Hon har sedan länge klagat på att hon har svårt för att greppa runt bromshandtagen på bockstyret. Efter en kort tur kände jag också att hennes kraft inte skulle räcka i en nödsituation och då bestämde vi oss för att hon skulle ha en ny cykel, en med rakt styre och bromshandtag som fungerar för mindre händer.
Vi packade in oss i Strömstabornas Navarra med dubbelhytt och sökte upp en cykelaffär i Cartagena som Lisbeth kände till. Det var en jättestor cykelaffär med hundratals olika modeller men vi gick direkt fram till en olivgrön Merida med rakt styre som kostade 720 Euro eller cirka 7 200 kronor.
Vi bestämde att, för att det skall bli affär vill vi ha minst 300 Euro för Helenas fem år gamla Cube. Verkstadsgubben gick igenom minsta detalj på Cuben och efter det blev det en kortare konferens mellan honom, säljaren och chefen.
Vi tydde deras kroppsspråk som att dom inte var intresserade av att göra affär men efter ytterligare några spännande minuter kom den kvinnliga säljaren tillbaka och på knagglig engelsk-tysk-spanska lät hon oss förstå att dom var villiga att göra affär.
Först förstod vi inte vad hon menade eller vad vi skulle betala men med hjälp av Google och gester så fattade vi till slut att dom ville byta jämt. Dom skulle ta Cuben och vi skulle få Meridan utan mellanpris. Man kan lugnt säga att vi hade svårt för att dölja vår förvåning och glädje.
Sagt och gjort, verkstadskillen gjorde i ordning Meridan och satte på lite extra tillbehör som Helena ville ha och även det slapp vi betala för.
Glada som små barn lämnade vi butiken med en ny cykel utan att betala ett öre och vi som först trodde att dom inte ens villa byta in de gamla Cuben.

Bör noteras att Cube är ett ganska känt cykelmärke bland tävlingscyklister och Spanien är verkligen ett land där gemene man har stor cykelkunskap.

Borrelia
Efter en dryg vecka på La Manga upptäckte Helena att jag hade en stor röd ring på vänster ben, strax under knät. Hon tyckte det liknade de bilder som kännetecknar Borrelia, en följdsjukdom som man kan få efter ett fästingbett.

Förmodad Borrelia efter ett fästingbett

Varje fredag får campingen besök av en läkare som håller öppet mellan 10.30-14.00. Helenas upptäckt gjordes några dagar innan och det var en självklarhet att vi skulle gå dit för att få en diagnos.
Eftersom många campinggäster är pensionärer såg jag framför mej en ringlande kö med rullatorer, käppar och krökta ryggar som med nedböjt sökte hjälp hos en läkare.
Under protest gick Helena med redan 45 minuter innan öppningstiden, som tolk, för jag begriper bara det skandinaviska språket. Vi var först på plats och jag såg att Helena log lite hånfullt bakom min rygg
Först ett par minuter före öppningstiden kom nästa patient och samtidigt som dörren till mottagningen låstes upp kom ytterligare en och än en gång såg jag det där försmädliga leendet.

En sjuksköterska tog alla våra uppgifter samtidigt som doktorn tittade på märket och kollade på skärmen för att se vad det kunde vara. Han kunde dessvärre inte konstatera att det var Borelia, eftersom han knappt visste vad det var. Men han ordinerade en dundertablett och en salva att smörja fläcken med och i innan vi lämnade lokalen fick vi telefonnummer till deras ordinarie arbetsplats på lasarettet i Torrevieja, dit vi kunde ringa eller mejla om inte den röda ringen gav med sej.
En knapp vecka senare började ringen återgå till det normala, den försvann mer och mer in i den naturliga hudfärgen. Jag började må bättre och allt var i sin ordning igen och om jag haft Borrelia eller inte lär jag aldrig få veta. Nu var jag frisk och det var det som var viktigast.

Mar Menor (eller lilla havet som det betyder)
Los Belones är en liten levande by som ligger cirka fyra kilometer från campingen. Vi cyklar dit nästan dagligen för här finns allt från fotvård till restauranger, marknader och fastboende spanjorer. En levande och existerande by, precis som en liten by hemma i Sverige.
Byn ligger någon kilometer från Mar Menors strandkant där de typiska semesterbostäderna finns och närmast campingen, där vi bor, är Mar de Cristal. Här tävlar höghusen om vem som är högst, vackrast och ståtligast men alla har ett gemensamt, så här års är dom i stort sett helt obebodda. Det var en helt avfolkad syn som mötte oss när vi nådde byn på en av alla våra cykelturer.
Restauranger och affärer var stängda, jalusierna för fönstren i höghusen var fördragna, det var nästan kusligt dött, så dött att jag helst inte vill vistas här efter mörkrets inbrott.
Men den två kilometer långa strandpromenaden var väldigt vacker med en bred stenbelagd yta och härliga mosaikdekorationer i form av sjöhästar.

Förr var sjöhästar en mycket vanlig syn i lagunen

Sjöhästarna symboliserar en epok som varit men som av övergödda åkrar förgiftat lagunen så kraftigt att allt levande dog ut. Anledningen till symbolen är att äldre människor vittnar om att när dom som barn badade i lagunen lekte dom med sjöhästar som simmade intill sina ben.
Den 12 oktober 2019 är en historisk dag i Mar Menors historia. Plötsligt simmade 3 ton fisk och skaldjur upp på land och dog på Playa Villananitos i den norra delen av lagunen. Fiskarna inte bara simmade, de hoppade också rakt upp på land, som om dom bränt sej i det syrefattiga vattnet.
Fler faktorer har bidragit till att Mar Menor nu befinner sej i en ekologisk katastrof. En är jordbruken som breder ut sej väster om lagunen, en annan är att våtmarkerna, lagunens lunga, dräneras bort för att användas till jordbruk.
Ungefär 80 procent av denna katastrofsituation beror på övergödning av, de upp till sex skördarna som tas upp årligen. Resterande nedsmutsning kommer från industrijordbruket, från städernas avloppssystem och en viss del från de nedlagda gruvororna i bergen.

Ett annat strandhugg var en gammal fiskeby som ligger ytterligare några kilometer längre norrut på den västra sidan av lagunen. Här är det inte höghusen som dominerar men ödsligheten är densamma som i Mar de Cristal och även här har dom en vacker strandpromenad dekorerade med sjöhästar.

Helena vilar sej mellan två Sjöhästar

Los Nietos, eller ”fiskaffärens barnbarn” som den kallas, har helt avfolkats från fiskare som tidigare inbringade sitt levebröd här och som i samband med katastrofen tvingades flytta. Alla gamla fina hus som fiskarna bodde i är numera semesterbostäder och ägarna är främst spanjorer från dom stora städerna i norr. Trots urbaniseringen har byn fått behålla sin charm från den tid den var en levande fiskeby. Även den lilla hamnen för fiskebåtarna finns kvar men den såg vid vårt besök ganska övergiven ut.

Här finns gott om små charmiga hus som vittnar om liv

I dag annonserar mäklarna att det finns över sju tusen fastigheter till salu runt Mar Menor, ett pris som man nu får betala för den skandalösa miljöförstöring som pågått under många år.
Turisterna flyr Mar Menor, även på högsäsong, eftersom stränderna från Playa de Villananitos i norr till Playa Honda i söder är stängda på grund av föroreningar. Så sent som oktober 2021 rensade man stränderna från fem ton död fisk som låg och ruttnade i solskenet.

Ingen vacker syn med döda stinkande fiskar på stranden

Detta är en sorglig katastrof, en typisk sådan som kan hända när det är pengarna som styr över förnuftet och när politiker skyller allt på varandra.
Mar Menor är en fantastisk lagun, Europas största, som förmodligen aldrig bli vad den en gång har varit. Hela den västra strandremsan är död, yrkesfiskarna har flytt sitt levebröd och lämnat kvar sina gamla charmiga bostäder till turister som i sin tur valt ”renare” platser att återhämta sej på. Därför finns det i dag tusentals bostäder som står utan ägare.

Stinkande döda alger krattas upp från stränderna

På lagunens östra sida, den som ligger mot Medelhavet, är det inte samma problem.
Hela den drygt två mil långa tarmen La Manga, från Playa Honda i söder till inloppet från Medelhavet, är enbart byggd för sol och badtörstiga turister. På hela sträckan kan turisterna själva välja om man vill sola och bada i Mar Menor eller i Medelhavet eftersom den smala tarmen bara är ett hundratal meter bred, på vissa ställen.

Vi cyklar ofta de få kilometrarna till hamnen i Cabo de Palos som ligger på andra sida tarmen, från campingen sett. Här sjuder det av folkliv och på den norra delen av hamnen ligger restaurangerna vägg i vägg med varandra.

Restaurangerna ligger tätt utmed kajkanten

Att sitta här en decemberdag i t-shirt och kortbyxor och se båtlivet i Medelhavet, samtidigt som man äter en god lunch tillsammans med goda vänner, känns nästan overklig.

Flyktingar, nej fiskare på väg tillbaka till hamnen

Att rapporterna hemifrån talar om minusgrader och snö, gör känslan än mer overklig.

Julmånaden
Första dagen på årets sista månad startade med en cykeltur till hamnen i Cabo de Palos tillsammans med Bine och Micke. Solen stod som spö i backen, termometern närmade sej tjugo strecket och från bordet vi fick hade vi en härlig utsikt över det, för dagen, spegelblanka Medelhavet.
Allt var bättre, än man kan ha det när man har det som bäst, förutom en liten detalj. Efter Helenas andra Zumbapass fick hon ett ryggskott som hämmade hennes kropp och humör. Men efter att jag hjälpt henne upp på cykeln så gick det bra igen och efter några glas skumpa i hamnen var krämporna som bortblåsta, eller väck med pusta, som norrmännen säger.

Orosmolnen började än en gång göra sej påmind. Vi fick genom media ständiga rapporter om att det var ytterligare en variant av pandemin på gång, en afrikansk variant som man inte tidigare känt till. Vad kommer att hända, skall vi än en gång behöva störta oss hem för att undkomma panikslagna politikers krampaktiga beslut.

Samtidigt står Magdalena Andersson, som nybliven stadsminister och talar om välfärd för alla. Sjukvården skall bli bättre, skolorna likaså, gängkriminaliteten skall bekämpas med flera poliser, dom äldre skall få en pension som går att leva på och så vidare och så vidare, bla, bla, bla.
Allt skall bli bättre, trots att hon representerar ett parti som gjort allt för att sänka välfärden och tryggheten med neddragningar av personal, inom alla välfärdsområden, de senaste åren.
Jag är en ständig optimist och jag hoppas verkligen att hon lyckas.
Lycka till Magdalena, det kanske behövs en kvinna för att reda ut åtta års handlingsförlamning av arbetsskygga verbalerotikers beslutsångest.

När det gäller gängkriminaliteten är jag förvånad över att man inte går på kärnan i stället. Alla, eller i alla fall dom flesta, vet att knarket är navet runt all kriminalitet, det är knarket som ger näring till gängen.
Vore det inte förnuftigare att jaga dom som köper knark, dom som brukar denna stimulantia, för det är faktiskt dom som försörjer gängen med blodspengar. I dag är det inte enbart de så kallade utslagna människorna i samhället som brukar knark. Det är lika mycket, eller kanske mer, samhällets toppskikt som kan betala vad som krävs för att komma åt dessa så kallade innedroger.
En tankeställare till alla er som gör knarket till en innedrog, ni som glider omkring med vitt under näsorna på inneklubbarna runt om i Sverige. Ni ser knarket som ett lyft av ert ego, vilket måste vara på topp om man skall hänga med. Samtidigt bidrar ni med att nya gangstergäng bildas vilket i sin tur medför dödsskjutningar och kostsamma insatser med våra skattepengar.
Kort resumé: Om ingen köper knark av dessa gangsters så försvinner gängen helt automatiskt från vår marknad och från Sverige.

Restaurante Bar & Butik
Våra La Manga kompisar, Lisbeth och Lennart från Strömstad och Bine och Micke från Söderköping, som varit på denna camping, 20 respektive 7 år, vet allt man behöver veta i denna delen av Spanien. Dom visade oss allt från restauranger, bodegor, affärer med svensk mat, cykelaffärer och så vidare. När platserna låg bortom cykelavstånd, stuvade Strömstaborna in oss i sin Navarra med dubbelhytt och Sörpingarna hängde på med sin nedkabbade Smart.
En dag i början på december tog vi en tur till Torrevieja, drygt sex mil norr om La Manga, för där finns en restaurang som serverar äkta svensk ärtsoppa med pannkakor på torsdagar. Dessutom har dom svenskimporterade ”måste ha varor” som till exempel knäckebröd, kaffe, sill och så vidare.

Inte ofta man ser skyltar med svensk text här i Spanien

Den första som mötte oss var den svensktalande ägaren som välkomnade oss till restaurangen. All personal och samtliga gäster i lokalen var svensktalande och det kändes precis som att gå in på en lunchrestaurang hemma i Sverige. Enda skillnaden var att här serveras alkoholhaltiga drycker till maten om man så önskar. Ärtsoppan var helt underbar och punchen var som pricken över i-et, kanske lite beroende på att man inte förväntar sej en sådan måltid på dessa breddgrader. Gott var det i alla fall och att det var äkta vispgrädde till pannkakorna gjorde inte njutningen sämre.

Lägenhetsvisning i Los Belones
Monica och Göran som bor i ”Svenskhuset”, höghuset i Los Belones som jag nämnt tidigare, talade om att det fanns två lägenheter till salu i huset, en bebodd fyra och en helt ny trea.
Bine och Micke ville gärna se på den stora lägenheten och efter en diskussionsrik afton i Morelon blev vi intresserade av trean.
Damen som äger fyran, den stora lägenheten, har inte varit där på ett par år och när Göran frågat henne om hon ville sälja fick han till svar att allt går att sälja till rätt pris. Göran, som tog på sej rollen som kontaktman, ordnade med en nyckel och enligt hans gissning borde priset hamna runt 2,5 miljon. Bine och Micke blev efter visningen väldigt sugna på att handla. Lägenheten var fin men allt berodde såklart på priset.
Mäklaren som visade oss den andra lägenheten talade om att den skulle kosta 1,6 miljoner plus 13 procent för alla administrativa omkostnader som tillkommer i ett nyproducerat objekt.
Även detta objekt var intressant. Planlösningen var helt okey och det som mest väckte vårt intresse var den 70 kvadratmeter stora takterrassen med utsikt över bergen, Mar Menor och Medelhavet.
Båda visningarna var mycket givande, lägenheterna var otroligt fina och bäst av allt var takterrasserna med den fantastiska utsikten.

Fantastisk utsikt från terrassen

Dessutom är Los Belones en levande by som man kan bo i året runt till skillnad från de strandnära semesterbyarna som stänger ner helt på vintern. Vårt mål är ju att åka till värmen på vintrarna och fira den svenska sommaren hemma på Tjörn.
Säljaren gav oss en veckas betänketid och än en gång blev det en diskussionsrik afton med högt i tak.
När promillehalten försvunnit ur blodomloppet bestämde vi oss för att hoppa av trots ett stort intresse och då framför allt från min sida. Vi är nog inte riktigt färdiga med husbilslivet ännu.
Bine och Mickes beslut blev detsamma eftersom dom inte heller kände sej helt övertygade ännu.

Luncher
Nästan varje dag åt vi lunch tillsammans med Bine och Micke och oftast var även Lisbeth och Lennart med. Dessutom hände det att andra bekanta till våra, som till exempel ”Sigtunaborna”, Monica och Göran, var med. Man kan verkligen säga att umgänget här på La Manga är helt fantastiskt med folk som bara vill trivas och ha det trevligt, precis som vi själva vill.
Umgänget var oftast under dom ljusa timmarna på dygnet för efter mörkrets inbrott sjönk kvicksilvret till temperaturer som inte lämpar sej för utesittande utan överlevnadsoveraller. Dessutom blir det väldigt mörkt när det blir mörkt här i Spanien. Vid några tillfällen blev vi sittandes i Los Belones tills mörkret fallit och det var ingen höjdare. Så fort vi lämnat utkanten på byn blev det helt becksvart och vid vår första cykeltur hade vi inga pannlampor eller annan belysning med oss.
Det var kallt mörkt och vingligt, till och med så vingligt att en, jag nämner inte vem, ramlade med cykel och allt på den smala asfalterade cykelvägen, som även kallas ”fyllevägen”. Det hela gick i slowmotion, till och med så sakta att inte ens hunden ramlade ur cykelkorgen, som den kullkörande hade på styret. Det var ingen skada skedd förutom att vi fick leda cyklarna de sista kilometrarna till campingen.
Lunchen var oftast grillning hemma hos någon, men ibland var det kortare cykelturer till Los Belones där det finns många lunchställen. Några gånger cyklade vi till den livliga hamnen i Cabo de Palos där ett tiotal restauranger ligger vägg i vägg med varandra och vid ett annat tillfälle cyklade vi till ”Tysken”, en mil längre ut på La Manga tarmen, där man bland annat serverar Wienerznitsel.
Vid ett tillfälle ordnade vi en smörrebrödslunch i äkta dansk stil med tillhörande drycker. Detta var mycket uppskattat, precis som vi har uppskattat alla andra luncher som vi haft tillsammans.

Danskt smörrebröd byggd på rågbröd med extra allt

Bodegas Delampa, Jumilla
Drygt 15 mil norr om La Manga ligger en Bodega, en vingård, som Strömstaborna hade kännedom om och som dom ville besöka. Vi stuvade in oss i baksätet på dubbelhytten och Sörpingarna dammade av Smarten för nu skulle varje tom plats fyllas med nya vinflaskor, nu skulle det handlas.
Det var ett välkommet avbrott från cykling och promenader i närområdet och det var ett underbart landskap som mötte oss när vi kom upp på höjderna några mil från havet. På slätterna mellan topparna var det en blandning av stora inplastade odlingsfält och karga delar som mest liknade ett månlandskap.
När vi anlände Bodegan, som låg helt avsides från all annan bebyggelse, välkomnades vi av en ung man som bjöd in oss till en enklare vinprovning med oliver, korvar och ost.

Vinprovning med fyra sorters vin och tillhörande tilltugg

Efter vinprovningen botaniserade vi bland konstnärligt formade hyllor fyllda med de ädla dryckerna.

Vinställ på ett inbjudande sätt skapar ”må ha” känslan

Köplusten blev stor vilket förmodligen var bodegans syfte och när vi hade lastat både Smarten och dubbelhytten landade vi totalt på drygt 200 flaskor tillsammans. Hälften av flaskorna var ett mycket gott rödvin som vi alla fastnat för och som även hade ett smakfullt pris, eller vad sägs om 19 kronor per flaska.
Vi var nöjda och Bodegakillen likaså. Han var till och med så nöjd att han handtackade och gav oss varsin flaska av Bodegans dyraste rödvin, som kostade 80 kr flaskan, som tack för besöket.
Hur Lisbeth och Lennart kunnat hitta denna underbara plats upp i bergen har vi ännu inte bringat klarhet i.

Lucia
Spanjorer firar inte Lucia men vi gjorde ändå ett försök att upprätthålla traditionen som vi är vana vid hemifrån. Helena och jag tog vad vi hade i ljussättning och med en kanna kaffe, pepparkakor och en bärbar radio knackade vi på, tidigt på morgonen, hos Bine och Micke.
När en halvnaken yrvaken Micke öppnade, möttes han av Luciasånger och två konstigt maskerade personer. Ett lustigt uppvaknande som togs på rätt sätt och med glada tillrop.


Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle

Senare på dagen var det ett gäng engelska musikanter som höll konsert på stranden. Först trodde jag att det berodde på att det var Lucia men så var det inte eftersom engelsmännen inte heller firar denna högtid. Trevligt var det i alla fall och det var många besökare på plats.

Det spelades riktigt härlig musik

och det var gott om publik på stranden

Orosmoln
Ett nytt virus, Omikron, hade börjat sprida sej över Världen och dagligen rapporterade nyhetsmedierna om länders olika restriktioner. Danmark och Norge var hårt drabbade denna gång, men även i övriga länder rapporterades en ökning. Dessa rapporter skapade givetvis oro, skulle vi än en gång få fly värme och solsken, liksom vi gjort för två år sedan.

Första tanken var att så fort som möjligt få den tredje sprutan vilket flera bekanta redan fått här i Spanien. Vi hade fått veta att vi skulle vända oss till en, typ vårdcentral, knappt en mil längre ut på La Manga tarmen, som vi kallar landremsan som skiljer Medelhavet från saltlagunen Mar Menor.
Vid vårt första försök började vi med att visa våra pass och genast satte damen, som inte tillhörde språkbegåvningarna, upp en stor lapp på glasrutan där det stod, på engleska, att vaccinet var slut. Det var bara att vända tillbaka liksom vid vårt nästa besök när sjukstugan var stängd trots att den, enligt skylten, skulle vara öppen.
Några dagar senare fick vi veta att det måste gå minst sex månader mellan andra och tredje sprutan  vilket innebar att vi, inte kunde få något vaccin före årsskiftet.
Micke gjorde ytterligare ett försök och fick till slut sin spruta, men Bine, som också var med på vårdcentralen, fick ingen för hon hade inte fyllt 60 år.
I mitt tycke borde alla som vill, få sin spruta så fort som möjligt för att få stopp på den här skiten, så vi kan göra ännu ett försök att leva normalt igen.
Helena hade kunnat få sin tredje men vi bestämde att försöka på nästa ort eftersom vi skulle lämna La Manga i början av januari. Lisbeth och Lennart, fick göra som oss, vänta några veckor till på grund av sexmånaders regeln.

Jul på La Manga
Från Luciadagen har det varit långbyxor och tröja som gällt här på La Manga och våra planer att fira jul utomhus började bli oroande. Det var självklart att vi skulle fira julen tillsammans med La Mangagänget samt med Monica och Göran från Los Belones och det var även bestämt att vi skulle vara utomhus på Bine och Mickes tomt.
Värdparet hade, sedan en vecka tillbaka börjat julpynta både Morelon och tomten med allsköns tingeltangel som förhöjer julstämningen.

God Jul på spanska hänger på husbilsdörren

Inne i husbilen var bland annat hela den stora hyllan bakom framrutan fylld med julsaker och på tomten fanns det blinkande gran, blinkande ljusslingor, julblommor, röda dukar och så vidare. Allt som vittnar om att julen är på gång.

En tomt med extra allt. Det som inte fanns här, finns inte

Värdparet hade även bestämt att dom skulle stå för all matlagningen, men tack vare att jag har en kockutbildning i bagaget, fick jag hedersuppdraget att koka potatisen. Helena tjötade sej till att få göra en Janssons Frestelse och Lisbeth fick koka äggen.
Som en sista prick över i-et klädde Micke, dagen före dopparedagen, Morelons grill med en blinkande ljusslinga varpå en snabbtänkt kvinna på Facebook kommenterade det hela med ”har ni redan tänt grillen”.

Dagen före dopparedagen tände Micke grillen

Vi hade julklappar med oss hemifrån som Bittan och Herrman skickat med. Eftersom vi inte tror på tomten längre så öppnade vi våra klappar, utan den tjocka röda gubbens hjälp, redan tidigt på morgonen.

Även stora barn tycker om julklappar

Jag fick tre klappar och Helena två vilket jag tyder som att jag varit den snällare i familjen. Av alla klapparna så var en av mina i absolut särklass, jag fick en hammare vilket är precis det jag önskat. För mej har hammaren alltid varit en del av min kropp och min period som snickare är absolut den mest minnesvärda och roliga tid jag haft i mitt 60-åriga yrkesliv.

Julaftons morgon började med soldis och 15 grader och vid middagstid, när värdparet hälsade oss välkomna, hade kvicksilvret nästa nått upp till 18 gradersstrecket.

Micke häller upp välkomstdrinken

Bine och Micke, som älskar att ställa till med kalas hade inte lämnat något åt slumpen, det var extra allt, av allt som skall finnas på ett julbord och det gällde även sidebordet med drycker.

Ett glatt gäng som väntar på tomten på Morelotomten

Julen är ju barnens helg, men eftersom vi inte hade några barn med oss, fick vi vuxna göra det vi är bäst på, nämligen att äta och dricka och framförallt att umgås och ha trevligt tillsammans.
Skratten var många och långa och när är skymningen och kylan började närma sej fortsatte festen sju trappor upp, i Morelon. Den ena vinpavan efter den andra tömdes och eftersom vi inte hade någon gran i husbilen fick vi hålla till godo med att dansa med varandra. Det fick mej att tänka på Sonja Hedenbratt och hennes sång ”knö dej in fast dörra ä trång, för här e änna nåt på gång…”
Det var en fantastisk fest, en vuxen Julafton, som vi tackar värdparets generositet för.

Costa vad det Costa vill
Den spanska Medelhavskusten är uppdelad i 10 regioner från Costa Luz längst söderut till Costa Brava i norr.
Vi befinner oss på Costa Blanca, som sträcker sej från Almeria i söder till Valencia i norr. Inom denna kustremsa finns förutom La Manga även turistorter som Alicante, Benidorm, Altéa, Denia samt den mest kända för oss svenskar, Torrevieja. I Torrevieja bor så många svenskar att orten borde döpas om till Torresverja.

För flertalet svenskar är Costa del Sol, mellan Gibraltar och Nerja, den mest kända med turistorter som Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona och Malaga. Det är hit man fraktat genomfrusna soltörstiga turister sedan charterresornas begynnelse. Min egen första kontakt den denna typ av resor var för övrigt Fuengirola i mitten på 60 talet.

Som husbilsåkare har vi både passerat och eller besökt samtliga kuststräckor under åren och det är, tråkigt nog, de senaste årtiondenas upplevelser som jag kallar hela medelhavskusten för Costa Plastica. Anledningen till namnvalet är att stora delar av sträckningen påminner mer om en jättestor plastsäck än grönskande odlingsfält. Nästa all odlingsbar mark har ett heltäckande plastskynke över hela odlingen. En del hänger upp plasten på stålställningar likt ett jättestort växthus och andra lägger nästan duken på plantorna. Mest påtagligt är sträckan mellan Granadas gräns i söder till Valencia i norr.
När man kör genom dessa odlingsfält, som oftast sträcker sej från kusten upp till bergskedjorna, är det som att åka mellan två jättestora grönsaksstånd som är täckta med en gråbrun, delvis genomskinlig duk. Det kan ibland vara kilometerbreda fält som helt eller delvis döljer de grönskande odlingarna och de färgstarka citrusträden.
Allt detta för att producera så många skördar som möjligt vilket jag kan ha viss förståelse för, eftersom Spanien till stor del lever på export av just frukt och grönsaker.

Ingen vacker syn, men det växer snabbt under plasten

Värre är, när man till exempel lägger en odling i träda, så låter man ställningar och allt stå kvar och när plasten blir tillräckligt gammal vittras den sönder och flyger vind för våg över slätterna.

Allt står kvar trots att marken inte brukas längre 

Det är en sorglig syn att se de rostiga stålskeletten och all den plast som fladdrar för vinden efter att den släpp taget från dom gamla ställningarna. Värst av allt är att den plast som inte fastnar på buskar och annat på land, blåser rakt ut i Medelhavet.

Sjok som inte fastnar i vegetationen försvinner ut i Medelhavet

Tack och lov har oliv- och mandelträdsodlingar förskonats från plastinklädnad för dessa fält är i blomningstid tårdrypande ögongodis, vilket även citron- och apelsinodlingar är, om dom inte är gömda under en gråbrun halvt genomskinlig plastduk.

Feliz ano nuevo
Vår vistelse på La Manga började närma sej slutet men först skall vi fira nyår tillsammans med våra vänner.
På nyårsaftonens förmiddag överlämnade vi en låda med glas, designad by Helena och en flaska Rosa Gin till Lisbeth och Lennart som tack för alla utflykter i Navarran med dubbelhytt och framför allt, det trevliga sällskapet.
Utan Strömstadbona hade vi inte sett en bråkdel av det vi sett och upplevt under vår vistelse här. Helena hade inte kunnat köpa sin nya cykel, vi hade aldrig kommit till bodegan i Jumilla och alla andra platser som låg bortom cykelavståndet. Men viktigast av allt har varit den fantastiska gemenskapen och alla skratten som vi haft tillsammans med Sörpingarna, Sigtunaborna och Strömstaborna under vår vistelse här på Camping Caravaning La Manga.

Välkommen 2022
Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Bine och Micke i deras Morelo där värdparet, som vanligt bjöd på god mat och dryck. Huvudrätten bestod av en mycket välstekt oxfilé och en härlig potatisgratäng som jag bad om att få receptet på, men tyvärr, det var deras egna hemlighet. 
Nyårsdagen eller ”Pizzans dag” som den även kallas, samlades vi på en bar i Los Belones som var känd för att sina goda pizzor. Det var utesittarväder och pizzorna var verkligen så goda som ryktet förtalde.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 23-Pizzadagen-3-1024x732.jpg
Restaurangen dukade fram stora härliga pizzor

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 23-Pizzadagen-4.jpg
Proppmätta magar lämnade halvfulla tallrikar

Det var en bra start på 2022. Pizzorna var så stora att ingen av oss orkade äta upp men av någon outgrundlig anledning kunde kyparen bära in den ena pavan Riojan efter den andra utan att någon tackade nej. Vi är inte här för att bli mätta, utan för att hitta tillbaka till nyårsstämningen, var någons kommentar.

Efter nyårshelgen var det dags för oss att, efter 53 övernattningar, lämna La Manga. Med en kort tillbakablick kunde vi bara konstatera att det har varit en helt fantastisk tid tillsammans med trevliga, generösa och omtänksamma människor som bara vill njuta av livet utan att krångla till det.

En dag utan rödvin är en förlorad dag, brukar jag ofta skämta om och när vi nu summerar vår vistelse på La Manga så kan vi konstatera, inte en enda dag har gått förlorad.

Del 3
Costa del Sol

Tidig morgon i tät dimma lämnade vi campingen på La Manga för nya upptäckter cirka 20 mil närmare Atlanten. Vi följde AP 7 som delvis är betalväg innan vi vek ner mot Medelhavet och ljuset bakom det gråa täcket, som under hela resan hindrat solens strålar att tränga igenom.
GPS; en, eller Tina som vi kallar den, var inställd på Camping Cabo de Gata och innan vi nådde målet ledde Tina in oss på en platt landsbygd med inplastade odlingar på ömse sidor. Det är, som jag sagt tidigare, ingen fröjd för ögat att köra på dessa smala grusvägar med hangarer av plastbyggnade tätt inpå husbilen.

Campingen låg på en stor slätt med sex meter höga växthus i plast på den ena långsidan och vildvuxna lågväxande slätter, ett naturreservat, på den andra. Bortsett från området runt omkring var det en fin camping med stora ljusa tomter och fräscha hygienutrymmen. Det fanns både pool och restaurang men dessa var vinterstängda. Efter ankommaren och lite vila cyklade vi de tre kilometrarna in till byn och det första som möter oss är en helt underbar strandpromenad, bara ett tiotal meter från strandkanten på det turkosa Medelhavet. De fullbelagda utskänkningsställena avlöste varandra och efter att vi hittat ett ledigt bord, beställde vi som vanligt ett litet glas rött. 

Vi satt länge, länge och njöt av det härliga vädret, utsikten över havet och Riojan som fylldes på med jämna mellanrum.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 26-Cabo-de-Gata-3-1024x545.jpg
Helena njuter av värmen och utsikten

Samma dag som Tour de Ski avgjordes på berget Alpe Cermis i Val di Fiemme tog vi en långpromenad på naturreservatet som gränsade mot campingen. Vi fick tips om att det skulle finnas en lagun som för några år sedan bildats av ett fruktansvärt regnväder och som i dag är boplats för flamingos och andra fågelarter.

Med kameran i högsta hugg letade vi oss fram på små stigar i den glesbevuxna lågväxande naturen och efter någon timme fann vi lagunen.
Vi såg direkt att det var gott om sjöfågel, som tyvärr, från ett fotografiskt perspektiv, befann sej i vassen på den andra sidan av den lilla lagunen.

Flamingos strosar runt i lagunen


Strandremsan som skiljer lagunen från Medelhavet

Lagunen, som bara ligger en bred sandremsa från Medelhavet, låg vackert inbäddad i vass och buskage, alltså en perfekt plats för Flamingos och andra sjöfåglar, som trivs på grunt vattnet.

Trettondagsafton
Det är 3 424 meter från campingen till närmaste restaurang i Cabo de Gata där vi bestämt oss för att fira trettondagsaftonen. På grund av avståndet, tidigarelade vi firandet till tidig eftermiddag för att undvika en becksvart cykeltur på de stigliknande vägarna som var både smala och gropiga.
Vi beställde en fyrarätters måltid med soppa, ugnsbakade grönsaker, grillad fisk och tårta och till det bjöds vi på en helt underbar utsikt över det turkosa havet med dyningar efter nattens stormliknande vindar.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-14-1024x644.jpg
Grillad fisk med pommes

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-15-1-1024x563.jpg
Som synes smakade fisken helt utmärkt

Det var en helt underbar eftermiddag med sol, värmen och ljudet från bränningarna när dom når strandkanten och vågorna ombildas till ett vitt skum.
Vi satt kvar tills solen började närma sej havets horisont innan vi bestämde oss för att bryta upp och cykla tillbaka till campingen.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-19-1-1024x798.jpg
Cykla skall man göra innan mörker och kyla tar över

Camping Almayate
Efter tre nätter var det dags att röra på sej igen. Det vi lämnade var en trevlig campingplats men läget hade en del till övers att önska. Själva byn, Cabo de Gata, uppfattade vi mer som en ganska tråkig sovstad, förutom strandpromenaden förstås. Men man får inte glömma att det fortfarande är vinter här och liksom övriga orter utmed Medelhavskusten väcks allt till liv om ett par månader.

Målet för dagen var ytterligare cirka 20 mil i sydvästlig riktning, till Camping Almayate som ligger några kilometer från den mer kända staden Torre del Mar på Costa del Sol.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 31-Almayate-1-1024x424.jpg
Camping Almayate sedd från havet

Vi fick en bra plats med havsutsikt och efter ankommaren träffade vi en hel del bekanta ansikten som vi träffat senast vi var här. Det blev en del armbåges- och knytnäveskramar innan vi drog oss tillbaka för att iordningställa vår nya boplats
Camping Almayate är den bästa som vi hittills besökt. Här är lite slitet men ändå rena fräscha hygienutrymmen, en trevlig restaurang med bar och sällskapsrum, matbutik med lite av varje och relativt stora platser. Det enda man kan det klaga på, om man nu måste det, är att det ibland är ont om varmvatten och så är det ganska trånga och snäva kurvor, för våra stora husbilar, när man skall ut och in på campingen. Läget är kanon med den stranden på ena sidan och den asfalterade vägen in till Torre del Mar och utbudet som bjuds där, på den andra sidan.

Stranden
Första morgonen tog vi, som brukligt är, en promenad utmed stranden och det var riktigt varm och skönt redan i gryningen.
Längre ut mot horisonten, innan mörkret bytt skepnad till soluppgång, hördes ljudet från fiskebåtarnas dieselmotorer och i det mörka vattnet sågs ett pärlband av mer eller mindre starka lampor, som i sakta mak gled mot sina destinationer med nattens fångst.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 32-Almayate-3-1024x637.jpg
Tidig morgon på stranden

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 32-Almayate-4-1024x543.jpg
Soluppgång

En härlig syn och det var vår första riktigt njutbara morgon på denna resa med solsken, strandpromenad och havsutsikt, redan innan frukosten.
Senare på dagen tog Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg med oss på en strandpromenad till en mycket spartansk fiskrestaurang någon kilometer från campingen.
Byggnaden, som var mer lik en koja, var byggd med principen, ”man tager vad man haver”.
Bord och stolar var i plast, sådana som ockuperade nästan var familjs trädgård på 1980-talet och som efter bara någon månad skiftade färg från vitt till grått. Men nu var det inte för arkitekturens och inredningens skull som promenerat dit, utan för ryktet att deras grillade fiskar är något utöver det vanliga.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-4-1024x660.jpg
Spartansk arkitektur på den svarta sandstranden

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-1-1024x812.jpg
Saltade nyfångade fiskar som grillas på öppen låga

Efter att vi ställt bord och stolar tillrätta i den svarta sanden, som präglar denna kustremsa, beställde vi dagens fångst med tillhörande dryck. Fisken var precis lagom grillad, sådär så att köttet bara ramlar av benen och det som kvarstod av fisken vittnar om att även smaken var till full belåtenhet.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-3.jpg
Av bilden att döma var det inget fel på smaken

Åt vilken håll man än vill gå på stranden, från campingen, finns det barer i allas smaker och när vi besökte en som ligger nära Torre del Mar såg vi ett bekant ansikte.
Vid ett bord satt ingen mindre än postkodlotteriets ansikte utåt, Rickard Sjöberg, tillsammans med sin fru. Det var kanske inget märkvärdigt med det, men kul, väldigt kul att se ett så känt ansikte på samma bar som vi satt på. Vi jönsade oss självklart inte med kamera, autografblock och sånt utan bara ett tjenare, roligt att ses utanför TV-skärmen och så var det inte mer med det.
Självklart skulle jag ju vilja veta varför Tjörn inte finns med på postkodlotteriets karta, ön har ju faktisk tillhört Sverige sedan 1658, men av Helenas ansiktsuttryck att döma valde jag att avstå.

Torre del Mar
Torre del Mar var fram till 1970-talet en liten fiskeby men i samband med charterresornas intåg i var mans plånbok ändrade man inriktning. I dag har staden drygt 21 000 fastboende men på sommarhalvåret, mer än femdubblas den siffran. Hela samhället, i och runt Torre del Mar, är i dag uppbyggt för ”turister med rätt att leva livet” och det enda som vittnar om den gamla tiden är en stationsbyggnad och några kvarlämnade räls mitt inne i staden.
Vi cyklar ofta de tre kilometrarna in till den, före detta lilla fiskebyn, med den underbara, fyra kilometer långa, strandpromenaden. Hela den stenbelagda strandpromenaden kantas av uteserveringar som erbjuder allt som en levnadstörstig turist kan önska sej i både mat och dryckesväg. Här kan man sitta i timmar och bara njuta av litet glas rött, lyssna på någon gatumusikant eller se människor som flanerar och gottar sej i solskenet.
Torre del Mar har extra allt och dom barer som inte fått plats på strandpromenaden ligger i kvarteren närmast havet tillsammans med inbjudande boutiquer för köpkraftiga turister.
n vacker stad väl värd ett besök om man har den möjligheten. Om Rickard Sjöberg, som har facit i sin hand, valt att åka hit, då är det kanske till och med bättre än vad vi fattat.

Medelhavet

Det turkosa vattnet är helt underbart när det ligger lugnt med båtar som bildar små krusningar när dom glider förbi. Men lika dramatiskt kan det vara när vinden har riktigt bråttom och skapar meterhöga vågor som kastar sej in mot land och skapar en kaskad av skum där stranden bromsar upp dom. Efter några dagar med lite lägre stapel på kvicksilvret, några regndroppar och ett Medelhav i uppror, fick vi känna på ett riktigt skitväder här också.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Stranden-2-1024x522.jpg
Det turkosa vattnet har övergått till en mörkare ton
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Stranden-1-1024x533.jpg
Hundpromenad i blåsten med svart sand som yr

Ovädret pågick i tre fyra dagar och när vi tittade ut genom fönstret från våran gungande husbil såg vi hur hundägare, på stranden, stretade emot i den hårda vinden med en kroppshållning som låg mitt emellan liggande och stående.
Sådant här väder kallas ibland för kvinnoväder, förlåt jag menar shoppingväder och så blev det även denna gång. Vi cyklade in till Torre del Mar några gånger där Helena bland annat hittade en bra hårfrisörska, vi köpte bouleklot och besökte stadens köpcentra och matställen.

Här liksom på La Manga umgicks vi med många trevliga människor som, liksom vi, ville aktivera sej och ha roligt. Det var ingen ankmarsch, men ibland samlades vi allihopa för att spela boule till exempel.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Boulturnering-1-951x1024.jpg
En sammanbiten Anna-Lena i full aktion  

Camping Aula De Naturaleza Cortijo San Miguel
I höstas, när vi hade besök på Tådås av Siv och Lasse från Nyköping, talade dom om att dom också skulle vinteremigrera till Spanien. Dom rekommenderade en camping i Nerja som dom gillar, så vi bestämde oss för att träffas där när dom kom dit.
I mitten på januari meddelade Lasse att dom hade checkat in på Camping Cortijo San Miguel i Nerja och att det fanns lediga platser för oss också. Eftersom vi kommit överens om att träffas i Nerja, bestämde vi oss för en förflyttning redan nästkommande dag.
Tidig morgon lirkande jag ut Carthagon mellan stolpar och träd med mycket god hjälp av Helena och Benny, samt en del hjälp av tillströmmande ”förståsigpåare”, kom vi till slut ut från vår trånga plats. Elva nätter blev det på Camping Almayate innan vi tog avsked från vännerna som vi haft så trevligt tillsammans med.
Förflyttningen var en av dom kortaste vi gjort hittills med vår husbil. Det var knappt tre mil till nästa destination där vi mottogs av Lasse som visade oss vägen in till den lummiga campingen.

Vi hade nu gått från jättecampingen på La Manga till en normalstor, men trång, camping i Almayate till denna lilla men mysiga plats någon kilometer väster om Nerja. Det är detta som är tjusningen med husbil och camping, man får hela tiden nya synintryck och aha-upplevelser. Ingen plats är den andra lik och alla har både för och nackdelar.
Vi fick en XL-plats som Lasse valt ut och som var både bra och rymlig. Som avgränsning framåt hade vi en stor kaktus och på ena långsidan växte ett par avokadoträd.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Camping-Naturaleza-5-766x1024.jpg
En kaktus som tomtavskiljare
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Camping-Naturaleza-4-1024x674.jpg
Avokadoträn med nästan mogna frukter

Hela campingen gör verkligen skäl för namnet Naturaleza, som jag tror betyder naturpark.
Efter att vi plockat ut allt igen, som vi packade in för bara några timmar sen, var det dags för en promenad ner till stranden där Medelhavet låg och vilade sej i solskenet.
Morgonen efter lämnade grannen mitt emot sin plats för vidare färd mot nya resmål. Tomten dom lämnade var betydligt soligare än vår och än en gång fick vi packa ihop möbler, PRO-trappa och allt annat, men nu slapp vi i åtminstone stuva in grejorna i ”garaget” som lastutrymmet bak, kallas på husbilsspråk.

Eftersom det fortfarande var kallt på nätterna hade vegetationen kvar sin tråkiga gråaktiga vinterskrud, men så fort solen kom upp steg kvicksilvret i rask takt.
Personalen arbetade febrilt med att städa bort gammalt och visset på buskar och träd för att ge plats åt alla nya knoppar som kämpade för att blomma ut i den begynnande vårsolen.  
Som sagt, campingen var mysig på många sätt, men servicehuset hade en del i övrigt att önska. Byggnaden var helt öppen mellan ytterväggarna och snedtaket. Det var med andra ord samma temperatur och lika blåsig inne som ute och eftersom termometern kunde sjunka ner under tiogradersstrecket på natten så var morgonbesökets mysfaktor inte på topp.
Men man vänjer sej med allt. Att sitta på det kalla porslinet på en toalettstol, sittringarna var borttagna, var inga problem efter några dagar. Att duscha bakom skärmväggar i ett blåsigt kylslaget bås fungerade också liksom att tvättställen bara levererade iskallt vatten. Höjden på diskbänken på utsidan var mer anpassad för dagisbarn än vuxna människor. Men jag är inte bitter, man vänjer sej vid allt och vi har ju en husbil med alla bekvämligheter att ta till när vi vill.
Camping Cortijo San Miguel är den enda campingen som finns med gångavstånd till Nerja och det var just den vackra byn som var vårt huvudmål med besöket.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Camping-Naturaleza-1-1024x565.jpg
Camping som kommer bäst till sin rätt på sommaren

Till campingens fördel vill jag säga att det säkerligen är en helt underbar plats på sommaren. Den färgstarka och lummiga grönskan med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner och så vidare, ger säkerligen härlig skugga mot den heta sommarsolen.

Nerja
Den mycket vackra staden som före turismens tid var en liten fiskeby, har i dag ca 24 000 bofasta varav drygt 500 är svenska klimatutvandrare. På sommaren tredubblas befolkningen i den vackra byn som har anor från äldre stenåldern.
Nerja, staden där bergen möter havet, har cirka 320 soldagar om året och anses av många vara den mysigaste byn i hela Andalusien. På den östra delen av stan ligger Playa Burriana som är den mest besökta och kommersiella av dom sju namngivna stränderna i Nerja.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är oster-om-Nerja-2-1024x520.jpg
Playa Burriana är mycket populär

Vår camping ligger intill Playa El Playazo på den västra sidan om stan. De två kilometrarna in till byn kantas av skjul och obebyggd mark, samt till en stor inhägnad med fiskebåtar som dras upp på land, eftersom det inte finns någon hamn på denna sidan stan. Här finns ingen vacker strandpromenad med strandbarer som slåss om uppmärksamheten. Men intressant är att mitt inne bland båtar och all bråte, som det blir på en uppställningsplats för båtar, ligger en undanskymd restaurang med fantastisk mat och det var tack vare Siv och Lasse som vi hittade den.

Man kan gå eller cykla de två kilometrarna på sandstranden till Nerja. Där bebyggelsen tar vid i Nerja, går en kilometerlång stensatt strandpromenad utmed havet. Vill man nå ännu längre österut, till den beryktade Balcon de Europa, leds man upp på höjderna genom Gamla stan med smala mysiga blomsterdekorerade gränder och trottoarförsäljning. Hela Gamla stan är en historisk sevärdhet för den som gillar arkitektur.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Nerja-10-1024x620.jpg
Blomsterdekorerade fasader i Gamla stan

Balcon de Europa är byggd på en tidigare fästning, på en klipphylla med enorm utsikt över Medelhavet. Namnet, som på svenska betyder Europas balkong, utropades av Kung Alfonso XII när han besökte staden 1885. Det sägs att han blivit så trollbunden av utsikten att han utropade: ”Det här är Europas balkong”. Historien har även lett till en staty av kungen, i naturlig storlek, när han ser ut över balkongen och havet.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Balkongen-1024x645.jpg
Helena beundrar utsikten från Balcon de Europa

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 241-Europas-balkong-5-1024x619.jpg

Balcon de Europa

Ceuva de Nerja
1960 öppnade man grottorna i Nerja för allmänheten och det är i dag bara en fjärdedel av det jättestora hålrummet som är tillgängliga för turister, eftersom man fortfarande håller på med utforskning.
I grottan finns, bland mycket annat, världens längsta stalaktit, cirka 20 meter, som bildats i taket på den kalkhaltiga jättelika grottan under tusentals år. Stalaktiter, som har en istappsliknande formation, bildas av den fuktiga kalkhaltiga jordmånen från taket i en grotta.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Grottorna-8-1024x866.jpg
Istappsliknande stalaktiter bildade av kalk

Det finns en intressant historia bakom upptäckten av denna grotta. Den 11 januari 1959 var fem unga pojkar ifrån den lilla byn Maro uppe i bergen för att jaga fladdermöss.
Pojkarna hittade en håla som väckte deras intresse, dels för att det flög ut fladdermöss därifrån men också för att dom hört talas om en gömd skatt i området. Hålan var delvis täckt av stalaktiter så pojkarna begav sig hem för att återkomma dagen efter med verktyg för att göra en större öppning. När de fått bort stalaktiterna kröp de in och upptäcker ett helt gigantiskt grottlandskap. De traskar vidare i fladdermusbajs tills de kommer till ett ställe där det fanns en hög med skelett och blev då så rädda att de flyr ut igen.
De berättar om sin upptäckt för sin lärare som blir nyfiken och följer med dem till grottan. Efter denna dag blev grottan en stor nyhet och som i dag blivit en av Spaniens mest besökta turistattraktion.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Grottorna-6-1024x683.jpg
Det finns många outforskade hålor i grottan

I och med upptäckten av skelett, grottmålningar och andra arkeologiska fynd kan man konstatera att grottorna varit bebodda för 15 – 25 tusen år sedan, vilket innebär att detta är en av de äldsta boplatser som har hittats.

Acueducto del Aguila
Drygt sex kilometer från campingen, i närheten av den lilla byn Maro, finns ett fantastiskt exempel på historisk spansk arkitektur. Det är en akvedukt från 1880-talet med valvbågar i fyra våningar som sträcker sig över en djup ravin. Tidigare användes den för att forsla vatten från bergen till en sockerkvarn i Maro men när sockerkvarnen lades ner används den nu för bevattning av odlingarna i närheten.
När man är i närheten av historiska platser, som denna, så vill vi inte bara läsa om dom eller se bilder, vi vill helst se det i verkligheten om det finns möjlighet.
Jag och Lasse bestämde oss för att cykla dit men tyvärr hade Helena förhinder den dagen. Vägen dit var en enda lång uppförsbacke, inte så brant utan mer en slakmota som vi kallar det på cykelspråk. Lasse åkte bakom mej och sjöng medans jag kippade efter andan som fisk på torra land och det är i sådana här lägen jag bannar mej själv för att vägra köpa elcykel.
När vi kom fram tog vi en kort paus innan det var dags att ta sej ner till vandringsleden i ravinens botten. Allt för att få de bästa bilderna på det drygt 140 år gamla arkitektoniska mästerverket.
Som vanligt när jag kommer tillbaka lägger jag in alla bilder i vår dator för redigering och arkivering.
Innan jag flyttar över bilderna från kameran gör jag en grovgallring och det var då det kom det upp en notis, ”Inga bilder i denna visning”. Efter att ha letat igenom alla menyerna i kameran gav jag upp, det fanns inga bilder.
I Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” är det en turist som fotar allt och alla i en veckas tid och hans min när norrmannen pekade på linsskyddet och säger, den där skall man ta av. Den turistens min har jag ofta skrattat år.
När jag skulle ta ut kretskortet ur kameran för att se om det funkade bättre i datorn, visade det sej att det inte fanns någotdet inget kort. Kortet satt kvar i datorn sedan föregående överföring och dom glosorna som högljutt levererades då går inte att återge i text. En sak är säker, jag skall aldrig mer skratta åt tönten i ”Sällskapsresan”

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Akvedukten-7-1024x664.jpg

Acueducto del Aguila i byn Maro

Några dagar senare tog jag ännu en tur i den sex kilometer långa slakmotan. Jag ville verkligen föreviga mästerverket och nu följde Helena med för att styra upp det hela.

Danska smörrebröd
Nästan dagligen cyklade vi dom få kilometrarna in till Nerja för att handla, utforska staden eller för att äta och dricka.
Lasse talade om att det finns en liten dansk krog i Nerja som serverar danska nationalrätter som till exempel smörrebröd, fläskestek, hackeböff och så vidare.
Efter en del letande hittade vi den lilla krogen och det första vi ser i baren var en dansk flagga med en skylt som det stod Varde på, min födelseort.

I Varde var-de jag föddes

Vi kom i slang med Preben, som driver krogen tillsammans med sin hustru Lisbeth och det visade sej att dom också kom också från den lilla byn på danska västkusten. Det visade sej också att vi hade gemensamma bekanta trots åldersskillnaden och trots att vi inte besökt Varde på minst 30 år.

Preben från Varde, Danmark

Maten var helt fantastisk och eftersom både jag och Helena älskar dansk mat så blev det en härlig eftermiddag med långlunch, den lille och allt annat som hör dom danska sederna till.

Almunecar
En dag bestämde vi oss för att hälsa på vår kompis Zofia i Almunecar, som bara ligger en halvtimme bort med buss från Nerja.
Zofia tog emot oss på busstationen och efter några kortare besök på sevärdheter i den medelstora staden, bjöd hon på en härlig lunch på sitt favoritställe. Hon har vinteremigrerat hit dom senaste sju åren och har därför god lokalkännedom i Almunecar som hon till och med älskar mer än Tjörn, där hon fortfarande har sin fasta punkt på somrarna.
Vi bjöds in till hennes våning som ligger på sjunde våningen bara ett stenkast från Medelhavets strand. Med ett bord fullt av Cava och rödvin, skålade och skrattade vi i timtal, samtidigt som vi beundrade den enorma utsikten. Det fanns ingen balkong men däremot stora panoramafönster som gick att dra isär så att man kände vinden och doften av hav, samtidigt som man hörde ljudet från vågornas skvalpande när vatten möter land.

Fantastisk utsikt från Zofias fönster

Almunecar, som ligger i provinsen Granada på Costa Tropical, grundades som handelsstad omkring 800 år f.Kr av fenicier och cirka 700 år senare tog romarna över makten. Sedan kom visigoterna, araberna, pirater, Napoleon och i mitten på 1900-talet kom turisterna.
På Costa Tropical har man ett så kallat tropiskt klimat vilket bland annat innebär att många utlänningar väljer att bosätta sej här. Av den mantalsskrivna folkmängden är cirka 20 procent utlänningar från ett 90-tal olika länder. Danmark är det nordiska land som har flest klimatinvandrade, med sina drygt 250 registrerade.
Vi hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans innan det var dags att ta bussen tillbaka till Nerja.

Frigiliana
Fenicier och morer har sedan 3 000-talet f.Kr. haft bosättningar i dessa berg som än i dag vittnar om gamla tiders arkitektur.
Den lilla men mycket vackra bergsbyn, har sitt ursprung från 9 och 10-talet e.Kr då man byggde ett slott vilket staden utvecklades kring.
Liksom många andra byar i Granadas bergskedjor levde man i Frigiliana på produktion av silke, oliver, druvor och fikon men efter ett stort slag i slutet på 1500-talet fördrevs morerna från sin mark. I början av 1600-talet drabbades Frigiliana av en period med inaktivitet. Utvisningen av morerna innebar att silkesproduktionen upphörde och bara ett hundratal personer kunde fortsätta att livnära sej här. Man letade efter andra handelslösningar och bland annat började man odla sockerrör som visade sej bli den viktigaste ekonomiska verksamheten i Frigilianas historia.
Det som vittnar om denna storhetstid i dag är byns största byggnad, El Ingenio, som är den enda kvarvarande sockerfabriken i Europa som fortfarande är i drift.

Den stora byggnaden i mitten är sockerfabriken

Från samma tidsperiod finns även kyrkan San Antonio kvar och Palacio del Apero, som i dag är bibliotek och museum.

Frigiliana är en fantastiskt vacker by med vitmålade, blomstredekorerade och välskötta hus som ligger tätt, tätt, tätt. Byn är mycket kuperad med trappavsatser mellan husen i de smala gränderna och på byns högsta del finns en utsiktsplats med en enorm utsikt över Medelhavet och bebyggelsen i bergssluttningarna.

Vi, liksom många andra turister, tog bussen från Nerja upp till Frigiliana, en resa på cirka 20 minuter. När vi var framme hoppade vi på ett turisttåg som guidade oss på den nedre och minst kuperade delen av byn. Därefter promenerade vi i de vackra gränderna där restauranger och barer tävlar om våra och andra turisters pengar. 

Turisttåget är ett måste om man är en riktig turist

Om man är i dom här regionerna så är ett besök i Frigiliana ett måste och jag håller verkligen med Micke, från Sörping, när han sade, ”man kan bli kär”.

Stensatta trappor i de branta vackra gränderna

I dag har Frigilianas befolkningen växt till över 3 000 bofasta och är en av dom mest besökta bergsbyarna i Spanien.

Acebuchal (den övergivna byn)
I början på februari fick vi besök av norskarna, Margaret och Kjell, som var i Spanien på en kort visit. Paret som vi haft mycket roligt ihop med i ett kvarts sekel, hade kört drygt 40 mil från Torrevieja, där dom har ett hus, för att träffa oss och umgås.
Nu var det inga box- och armbågskramar som gällde utan riktigt hjärtliga kramar som fick oss att glömma den djä..a pandemin för en stund, ett virus som hämmat vår normala livsstil i snart två år.
Eftersom det börjat bli sen eftermiddag gick vi nästan raka vägen till restaurang Bamboo i Nerja, som låg nära det hotell där dom skulle övernatta.
Under måltiden smidde vi planer inför morgondagen. Vad ville dom se, vad ville dom göra. Till slut enades vi om en biltur till ”den övergivna byn” som ligget nordväst om Frigiliana uppe i bergen.
Vi stuvade in oss i deras hyrbil en Fiat 500, tungviktarna fram och dom mindre kropparna bak, lite trångt för stora nordbor, men vi fick plats. Vägen till Acebuchal var bitvis mycket krokig, mycket gropig och mycket smal med stup på ena sidan och branta bergväggar på den andra. Men vi kom fram och det första vi möttes av var ett hus som stod intakt sedan det spanska inbördeskriget.

Huset har stått orört sedan mitten på 1900-talet

Acebuchal grundades på 1700-talet i bergskedjan Sierra de Almijara mellan Granada och Nerja. Bergskedjan som går parallellt med Medelhavskusten var med sina 1 800 meters höjd en jobbig barriär för transport mellan kustområdet och Granada. Enda vägen över berget var en smal stig som bland annat gick genom Acebuchal som blev ett naturligt stopp för åsneförare som transporterade varor över berget.

Orsaken till att Acebuchal övergavs berodde inte på ekonomin utan på det spanska inbördeskriget. Frigiliana, som bara ligger några kilometer från byn, intogs av Francos trupper 1937 eftersom dom ansågs vara röda, alltså republikaner. Alla gårdar och byar i närheten av Frigiliana misstänktes också för att stå på republikanernas sida vilket innebar att många huvuden rullade och folk tvingades fly upp i de svårtillgängliga bergen. Där kunde leva i säkerhet men de behövde ju mat för att inte dö av svält och närmaste för att få denna förnödenhet var Acebuchal som också var mångas hemby. Dom flesta bodde i grottor på berget El Cisne, som bara kunde nås längs en mycket brant och svårtillgänglig stig.

Dom kvarvarande byborna i Acebuchal gjorde allt för att hjälpa dessa ”Maquis” som folket från berget kallas. Eftersom de inte hade pengar att betala med blev det med tiden för mycket för byborna i Acebuchal, som dessutom utsattes för ”kontrollbesök” från Guardia Civil, som misstänkte att dom hjälpte ”dom röda” att överleva.

De boende i Acebuchal satt alltså fast mitt i ett gerillakrig och under 40-talet började byborna överge sin by och bosatte sig i stället i Frigiliana eller Competa.

1948 lämnade de sista byborna Acebuchal som därefter har stått helt tomt, det blev en spökby som under tre årtionden förföll och glömdes bort.

Många barn som vuxit upp i Acebuchal bar fortfarande med sig byn i sina hjärtan och gemensamt för dem var drömmen om att återuppbygga platsen. En av dessa personer var kvinnan Virtudes, som sedan barnsben drömt om att väcka byn till liv igen.

Byn börjar få liv igen

När hon blev äldre lyckades hon övertala sin man Antonio och tillsammans började de köpa upp och renovera de övergivna förfallna husen.
Resultatet är fantastiskt, speciellt då byn i dag framstår i sin ursprungliga stil, ordentligt upprustad och mycket attraktiv.

Vackra färger mot dom kritvita fasaderna

En mycket liten men vacker uteplats

Restaurangen, som drivs av Antonio och hans söner, har blivit en riktig hit och människor vallfärdar dit varje dag, dels för att beskåda denna vackra, restaurerade by, men även för att avnjuta den fantastiska maten som serveras. Allting på tallriken är nämligen hemlagat, allt från brödet till alla maträtter, till kakorna och glassen. Smaskigt, rustikt och äkta.

Bar El Acebuchal är mycket välbesökt

Nuförtiden är byn lyckligtvis inte övergiven längre och lockar varje dag ett ansenligt antal besökare.

Malaga
Efter besöket i Acebuchal ville norskarna gärna besöka Malaga som ligger cirka fem mil västerut. Vi fick varsitt rum i den äldre stadsdelen och efter klädbyte ville vi studera det spanska folklivet en vanlig söndagskväll.
Hela den gamla stadsdelen består av mysiga uteserveringar i dom trånga gränderna och nästan alla var, trots kvällskylan, fullbelagda med festsugna människor som ville förlänga helgen så länge som möjligt.
Malaga var en intressant upplevelse som man mycket väl skulle kunna utforska lite mera. Men att hyra hotellrum var inte det enklaste, det räckte inte med att visa körkort som legitimation utan dom krävde pass. Helena och jag bor ju alltid i husbilen när vi är utomlands och där låg våra pass. Damerna i hotellreceptionen nöjde sej inte med våra körkort utan Kjell och jag fick åka de fem milen tillbaka till campingen och hämta passen innan vi fick hyra ett rum.
Damerna fick ett par timmars egentid och av ansiktsuttrycken att döma, när vi kom tillbaka, hade det inte gått någon nöd på dom.

Vackra damer och vackert dekorerad gågata i Malaga

Dagen efter, utanför vår camping, var det dags för riktiga kramar igen innan Kjell rattade Fiaten de 40 milen tillbaka till Torrevieja.
Ett fantastiskt trevligt initiativ från Margrets och Kjells sida som väckte oss ur vardagslunken som så smått börjat infinna sej här på campingen.

Torrox Costa

Det våra campingkamrater Siv och Lasse inte vet om restauranger i denna del av Spanien är inte värt att veta. En dag föreslog dom en cykeltur till Torrox Costa där dom hade goda erfarenheter av en danskägd restaurang som specialiserat sej på smörrebröd.

Efter cirka sju kilometer västerut på 340-an cyklade vi ytterligare någon kilometer på den vackra strandpromenaden som för dagen var ganska glesbefolkad. Vädret var sådär, om man ser till spanska mått mätt, men ändock cirka 15 grader varmare än hemma på Tjörn.

När vi kom fram möttes vi av en större folksamling utanför entrén till La Pataleta, som restaurangen heter och trodde då att det var fullbokat. Tack och lov var det inte så, det var bara en större grupp som väntade in några tidsoptimister.

Helena och jag beställde två smörrebröd per man, öl och vin och ett måste, ”den lille”. Siv och Lasse hade sedan tidigare spanat in en bricka med sex olika sammansättningar, samt drycker anpassade till måltiden, på danskt vis.

Siv och Lasse njuter av delikatesserna

Vi har ju ätit smörrebröd ett antal gånger på Lisbeths i Nerja och blivit nästan religiöst förtjusta och utan att ställa restaurangerna mot varandra så var vi lika nöjda med måltiden på La Pataleta.

Avsked från Costa del Sol

Efter en månad lämnade vi Camping Cortijo San Miguel och ett händelserikt Nerja med många intressanta utflykter. Vi besökte bland annat Frigiliana, den vita byn strax norr om Nerja, Acebuchal, den övergivna byn som ligger ytterligare några kilometer norrut samt Almunecar och Malaga längs medelhavskusten.

Dessutom bjöd Nerja på fantastiska upplevelser som till exempel Europas balkong som är byggd på en gammal morisk fästning, grottorna som upptäcktes av några lekande pojkar så sent som i mitten på 1900-talet, akvedukten, ett arkitektoniskt mästerverk från senare 1800-tal och sist men inte minst, alla utskänkningsställen, där vi placerar Lisbeths danska smörrebröd bland de högsta på listan.

Campingens standard har jag redan kritiserat och det måste jag faktiskt göra igen. Campingen är mysig med mycket grönska och lagom stor, precis så som vi vill ha det. Men ägarens okompetens när det gäller underhåll och investering, eller kanske är det girighet, har en hel del till övers att önska.

Det finns sju toaletter i servicehuset och som jag skrivit tidigare så saknade alla sittringar. När personalen en dag kom dragandes med två nya ringar för några hundralappar så trodde vi väl alla att dom köpt några på prov, men ack vad vi bedrog oss, det kom inga fler. En camping som har en vinst på nästan en halv miljon kronor i månaden har inte råd att investera i sittringar till toaletterna.

Girigheten speglades även på andra sätt. När Margaret och Kjell ville besöka oss för att se hur vi bor fick dom inte komma in innanför grindarna. Dom fick helt enkelt stå kvar utanför grinden och vi fick gå ut utanför för att kunna hälsa på våra kompisar. Senare fick vi veta av ett annat svenskt par att när dom hade besök fick deras vänner betala över hundra kronor för att få vistas inne på campingen.

Det fick mej genast att tänka på en djurpark där besökarna får betala för att få komma in och se hur dessa Homo sapiens bor och lever i sina plåtskjul. Dom lever oftast parvis, en hona och en hanne, några är ensamboende och det finns även samkönade par. Medelåldern ligger runt 70 år och barn och ungdomar är en sällsynt grupp i dessa läger.

Gemensamt för dom alla är att dom ofta ses släpande på nån tung vätskefylld låda som alla tömmer på ett och samma ställe.

På kvällarna grillar dom flesta råa köttstycken i en varm plåtlåda och till det dricker man en dryck som får vissa att höja decibelen till en nivå som kan kännas hotande, medans andra bara blir gladare och pratsammare.

Innan vi börjat packa in allt, som hamnat på utsidan under en månads tid på campingen, gjorde vi vårt fjärde besök hos Lisbeth och Preben och deras goda smörrebröd. Det var en värdig avslutning på en mycket uppskattad vistelse i Nerja, en plats som vi med all säkerhet kommer att återkomma till, även om vi måste checka in på Camping Cortijo.

En dansk höjdare, stjerneskud, med tillbehör

Del 4
Granada

Motril är en kommun i Spanien som ligger i provinsen Granada och regionen Andalusien.

Den gamla stadsdelen Motril, ligger ett par kilometer från kusten och markerna runt omkring har sedan 900-talet varit en viktig plats för odling av sockerrör, frukt och grönsaker. Den bördiga marken beror på att floden Rio Guadalfeo, som kommer från Sierra Nevada, har sitt utflöde här. 

Numer har stora delar av markerna förvandlats till industriområden, vilket också är det man först möter när man svänger av 340-an mot havet. Det är ingen vacker syn men bara någon kilometer närmare havet förvandlas vyerna till något helt annat.

Här är ett tropiskt klimat vilket är anledningen till att hela kuststräckningen från Almunecar till Almeria fått namnet Costa Tropical.

Den milslånga sandstranden börjar i närhet av hamnen, Puerto de Motril och sträcker sej förbi Playa de Poniente och campingen till Salobrena som ligger drygt en halv mil längre västerut.

Sanden är mörk och lite småstenig men inbjuder ändå till underbara bad och utskänkningsställena ligger på ett bekvämt avstånd mellan varandra.

Camping Playa de Poniente

Tidig morgon, styrde vi Carthagon cirka fem mil österut till nästa destination, Camping Playa de Poniente i Motril. Campingen var fullbokad men vi blev lovade en plats nästkommande dag så vi fortsatte några hundra meter utmed stranden till en stor grusplan, där vi fick polisens tillåtelse att övernatta.

Redan för två år sedan besökte vi Camping Playa de Poniente, som inte är så känd hos svenska campare, men som vi fastnade för direkt. Här är både varmt och rent i servicehuset, tomterna välstädade och här finns en välbesökt restaurang med uteservering. Allt vittnar om att ägaren vill göra det hon kan för turisternas trevnad.

Ett välkomnande som vittnar om kundvård

Det finns även en liten butik med det nödvändigaste samt försäljning av gasol.

Endast en lågt trafikerad väg skiljer campingen från den vackra beachen, palmerna och Medelhavets turkosa vatten som redan så här års lockar badsugna till ett dopp.

Vi checkade in i ett underbart väder med en sol som glittrade i det lätt krusiga havet och nu, för första gången denna vinter, kändes det verkligen som om våren var i antågande.

Salobrena

Första dagen efter att vi checkat in på campingen tog vi en cykeltur till Salobrena som är en mycket gammal stad med en lång historia. Redan efter några kilometer ser man en gammal fästningen på toppen av ett berg med vita hus som klättrar uppför branterna. Efter ytterligare en halvmil på cykelsadeln möter man den nyare delen av Salobrena, med hotell och lägenheter, samt stranden och strandbarerna. Längre västerut ser man höghusen i Almunecar, men strandvägen dit bryts av ett brant berg som sticker ut i havet. 

Om man vill besöka gamla stan och den moriska fästningen uppe på toppen, så gör man det bäst till fots. Det är brant och smalt, men när man väl når toppen erbjuds man en fantastisk utsikt över det bördiga landskapet och bergen inåt land och åt söder ligger Medelhavet som för dagen glittrar som ett skrynkligt stanniolpapper i solskenet.
Uppe bland dom smala gränderna kan man, bland mycket annat, hitta Spaniens smalaste gata som bara är 60 cm bred.
Salobrenas historia går tillbaka till den yngre stenåldern, även om de vanligaste lämningarna som hittats i området kommer från antiken.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Salobrena-1024x656.jpg

Fästningen som skyddat berget i många hundra år

Fästningen, som byggdes på 900-talet är en kombination av arabisk och kristen arkitektur och om du planerar en tur dit upp så glöm inte kameran. Utsikten från toppen av tornet La Torre del Brocal är enorm liksom utsiktspunkterna från El Postigo på det välvda stadstorget.

Ron Montero

Motril kallas ofta för lilla Kuba på grund av sockerrörsodlingarna och framför allt för att man framställer rom på ett eget destilleri. Ron Montero, som destilleriet heter, har i dag inga egna sockerrörsodlingar utan juicen, eller ”sockerrörsmelassen” kommer skeppas till Puerto de Motril från olika sockerrörsodlingar i världen.

Melassen, som innehåller 55 procent socker, är en restprodukt från sockerproduktionen men den innehåller även mineraler och andra spårämnen som ger romen dess karaktäristiska smak och arom.
Proceduren är enkel. Man tillsätter jäst till melassen som sedan jäses och destilleras.

I Ron Montero tillverkar man fyra olika sorters rom

Ron Montero tillverkar både ljus och mörk rom och fram till år 2006 odlade bodegan själva sina sockerrör på fälten runt gården. Men i takt med att efterfrågan på rom ökade börja bodegan importera sockerrörsmelassen från andra länder som till exempel Irak, Egypten och Indien.
Ron Montero, ligger i ett industriområde mellan hamnen och den gamla stadskärnan och den är öppen för allmänheten. Man kan även beställa guidning av tillverkningen och provsmakning av de läckra dryckerna.

Vid vårt besök 2020, bokade vi en sådan guidning. Vi fick en gedigen genomgång av tillverkningsprocessen och lite historik om Bodegan Ron Montero innan det var dags för filmvisning. Filmen visade allt från arbetet på fälten i de länder man odlar och skördar sockerrören till framställningen av melassen och lossningen i Puerto de Motril, som ligger någon kilometer från bodegan.
Hela genomgången avslutades med provsmakning av läckerheterna och efter det kom orderblocket fram. Det var inget tvång att köpa men… snålheten får aldrig vinna över förnuftet.

Karantän

Efter två härliga dagar i Motril, insjuknade jag med feber, likt en vanlig gammaldags förkylning med hosta och näsdropp. Helena hade redan dagen innan känt sej lite hängig och hostig, men inte mer än så.
Kvällen och natten hostade och snörvlade jag, förmodligen så högt, att grannen dagen efter frågade Helena om jag var sjuk. Det var upprinnelsen till att vi blev försatta i karantän.

Campingvärden kontaktade oss och gav oss förutsättningarna. Vi fick inte bo kvar i husbilen utan fick flytta till en campingstuga inom området där vi hade egen toa, dusch, kök och så vidare. Vi fick helt enkelt inte röra oss på området med risk för att smitta andra campinggäster. Fem till sju dagars karantän var campingvärdens tydliga besked vilket var fullt acceptabelt med tanke på den rådande pandemin.
Helena, som inte var märkbart sjuk fick hämta det vi behövde från husbilen och hon fick även åka till apoteket för att köpa snabbtester.

Först testade jag mej och det visade positivt och när Helena gjorde sitt test gav det samma resultat. Vi var båda två smittade av det förhatliga viruset som gäckat våra liv i två års tid.

Snabbtester som visar att vi båda var smittade

Vi fick inte lämna stugan och inte ta emot besök men vi fick vistas på altanen om vi bar munskydd.
Vårt positiva testresultat skedde under samma period som Putin invaderade Ukraina. Den händelsen skapade självklart ett enormt mediehysteri, vilket fick oss att se vårt problem med lite vidare ögon. Även fast vi hade Corona så var det av den lindrigare varianten, vi levde ju och vi kunde både äta och dricka.
Att bli fråntagen sin personliga frihet under en kortare period är aldrig roligt men att leva i ett land som fråntas sin frihet på obestämd tid, måste vara enormt frustrerande.

På vår tredje dag i karantän fick vi besök av Helle och Stefan som vi träffat i Almayate någon månad tidigare. Dom hade genom det sociala nätverket fått reda på var vi fanns och efter att dom ställt sin husbil på plats kom dom förbi för att hälsa och höra hur det var med oss.
Dom hade med sej varsin stol som dom placerade på vägen utanför vår altan medans vi satt på altanen. Det funkade jättebra, vi lyfte på våra munskydd när vi skålade med varandra och folk som gick förbi såg närmast ut som fågelholkar när dom såg denna ovanliga placering.

Helle och Stefan på behörigt avstånd från ”pestfolket”

Men vi höll avstånd, vilket var det viktigaste och förbipasserande hade ju ingen aning om att vi satt i karantän.

Sista natten i stugan drog ett fruktansvärt oväder in med åska, blixtrar och skyfall, men framåt morgontimmarna, när vi skulle flytta tillbaka till husbilen, hade ovädret dragit förbi.
Innan vi lämnade stugan och karantänen behövde vi ett okey från receptionen, vilket vi fick vi om vi själva bedömde att vi var friska.

Om man blickar bakåt så är fem dygn en ganska kort period, men när vi satt där utan friheten att kunna röra sej kändes det som om det var bromsolja i tidsmaskinen. Men nu är det gjort och vi är friska, vilket är det absolut viktigaste.
Campingen skötte karantänen mycket bra utan att sväva på besluten. Det var klara och tydliga direktiv, samtidigt som dom var väldigt vänliga och omtänksamma under vår vistelse i stugan. Dessutom var det mycket trevligt att träffa Helle och Stefan igen och dom gav oss verkligen ett par riktigt nyttiga avbrott i tristessen. Några viktiga timmar som fick
våra tankar att fly från Corona och Putin.

Motril

Det är inte vårt första besök i Motril men trots det har vi ännu inte besökt den gamla delen av staden som ligger cirka tre kilometer från hamnen Puerto de Motril. Någon dag efter karantänen och efter att våra vänner lämnat för vidare färd österut bestämde vi oss för att göra ett besök i den gamla byn.

Motril är huvudstaden i regionen Costa Tropical och har ända sedan 900-talet varit en viktig plats för sockerrörsodling. Staden har ett utmärkt läge mellan huvudstäderna i de tre andalusiska provinserna Granada, Malaga och Almeria.
Naturen är den främsta lockelsen i denna sydspanska stad, men den vackra medelhavskusten lockar även till paddelsurfing och segling. För den som föredrar äventyr i bergen är utbudet främst vandring, bergsklättring eller kanoting.
Mellan Motril och Salobrena har golfarna sitt mecka med härligt grönskande anläggningar och nya fräscha bostäder.
Sommartid är det givetvis den milslånga sandstranden med alla härliga uteserveringar som lockar mest.
Tapas, som betyder små rätter, är en lättare måltid som oftast finns med på menyerna i Spanien.  Oftast består tilltugget av regionens delikatesser och i provinsen Granada serveras du alltid en tapas när du beställer en öl eller ett glas vin.
Innan man lämnar Granada är det ett måste att smaka på några av regionens delikatesser som till exempel körsbärstomater, avokado och kirimoja, för att inte nämna den utsökta räkan quisquilla och efterrätten Torta Real.

Förutom dagarna i karantän gjorde vi många härliga cykelturer i det frodiga landskapet på Costa Tropical och efter 14 dagar och en sista cykeltur till Salobrena, lämnade vi Motril och Camping Playa de Poniente för vidare färd österut.

Del 5
Hemresan

Nu kan man säga att återresan mot hemlandet börjat för nu var planen att göra ett återbesök på campingen i La Manga som var den första riktiga långliggaren på vår väg söderut.
Framför oss hade vi 36 mils körning och efter ett dividerande om avresedag bestämde vi oss för att lämna redan vid lunchtid, samma dag.
Vädret var sådär i spanska mått mätt, men resan flöt på bra med bara två kortare avgiftsbelagda avsnitt.
Tanken med La Manga var att få träffa strömstaborna och sörpingarna igen som vi haft så trevligt med under våra första månader på campingen.  
Det blev ett trevligt återbesök med kramar och skratt och för ett ögonblick kändes det nästan som att tiden stått stilla.
Vi fick en fantastisk helafton tillsammans och redan långt före soluppgången dagen efter, var vi på rull igen.

Peniscola
Vår egen Tina Törner var inställd på Peniscola dit det var ungefär 46 mil. Vi hade gjort upp med Helle och Stefan att träffas på Edens Camping i Peniscola, men tyvärr var den fullbelagd så vi fick hålla till godo med en ställplats någon kilometer därifrån. Vädret var fortfarande ovanligt kyligt för att vara en marsmånad i Spanien så vi bestämde tillsammans att dra vidare redan nästa dag.
Det blev ett kort besök på en bar innan det var dags att vila upp sej efter dagens stångande med långtradare på den vackra kustvägen utmed Medelhavet.

Lantlig restaurang
Efter frukost var det dags för en av de kortaste förflyttningarna på denna resa. Vi skulle till Spaetzle Fritz, ett omtalat ställe i husbilskretsar. Platsen ligger mitt ute i ingenstans, omgiven av ett antal apelsinlundar och ungefär fyra mil från Peniscola.
Här har ett tyskt par specialiserat sej på god mat och då framför allt på Wienershnitzel och för dom som åt på restaurangen var det reducerat pris på ställplatsen.
När vi anlände platsen möttes vi av en stor grusplan och några små hus runt en restaurang. På den stora planen fanns fem husbilar i ena hörnet och när vi skull parkera kom ägaren själv och lotsade in oss med millimeterprecision mellan de få bilarna på den stora grusplanen. Tysk noggrannhet, var det som fastnade på hjärnhinnan.
Stefan hade beställt bord på restaurangen till klockan fem, vilket var tur, för när vi gick dit var hela grusplanen full med husbilar och när vi ätit färdigt hade man till och med börjat fylla upp en nästan lika stor yta till, en bit längre bort. Nu förstod jag varför Fritz var så noga med parkeringen.
Vilken affärsidé. Att lyckas locka så många husbilar till en restaurang långt ute på landet, långt från allt, skulle nog ingen annan än detta tyska par vågat satsa på.

Camping Salata
Efter en regnig natt i apelsinlundarna var det åter dags för förflyttning. Vi startade med ett besök på Lidl för att bunkra och efter det var det en enda, 37 mil lång kö, med långtradare som vi skulle passera. Förutom sträckningen runt Barcelona så flöt det på bra på den trefiliga motorvägen, men just här tätnade trafiken och långtradarchaufförerna valde då att använda även den tredje filen för omkörningar, vilket bromsade upp det hela.

Vi anlände Roses och camping Salata i nordöstra Katalonien, tidig eftermiddag och här möttes vi av Lena och Håkan, ett par falkenbergare, som vi tidigare träffat i Almayate.
Efter iordningställande och okulärbesiktning såg vi direkt att det var en av dom finare campingar som vi legat på. Det var ordning och reda med stora plana tomter, fantastiskt servicehus och även en liten mysig restaurang.
Falkenbergarna, som redan legat här en dryg vecka var på väg mot Livorno i Italien för att åka skidor, vilket vi också kunde tänka oss. Men när Helena läst om dom italienska restriktionerna gällande Corona fick vi tänka helt om.
Ibland undrar jag vad EU är till för. Inom medlemsländerna skulle man ju kunna resa helt fritt, var det lovat, men så är det inte. Alla länder har sina egna regler och det gäller inte bara Corona, det gäller allt från WiFi till betalvägar och kvotering av flyktingar. Det enda gemensamma länderna har är dyra kostnader för denna enorma koloss som skall administreras.
Innan Falkenbergarna lämnade oss så fick vi några bra tips på sevärdheter i närområdet.

Roses
Namnet Roses låter för mej som något vackert och det var vackert. Staden, som har knappt 20 000 innevånare ligger i en bukt på Costa Brava, nära gränsen till Frankrike.
Det är en mycket trevlig stad med utskänkningsställen och shopping samt en lång och vacker stensatt strandpromenad runt hela bukten. Den nordöstra delen av viken avgränsas av ett berg som sticker ut i havet. Runt denna udde har man byggt en väldigt trevlig promenadväg, med blomsterprakt på sluttningarna ovanför stigen och ett turkost Medelhav på den motsatta sidan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Roses-6-1024x512.jpg

Vackra färggranna blommor på bergssidan

Underbar utsikt över Medelhavet från gångstigen

Den drygt två kilometer långa hårdgjorda gångstigen slingrade sej runt udden till Platja de Canyelles Petites, en mindre vik med en vacker sandstrand.
Roses är en stad som vi med all sannolikhet kommer att återvända till eftersom vi gärna vill uppleva all dess skönhet i ett behagligare väder.

Empuriabrava
Vädret var sådär, det var inte shorts och t-shirtsväder, men med långa benkläder och tröja var det helt okey. Helle och Stefan, som varit här tidigare, visade oss cykelvägen till en stad, sydväst om Roses.
Empuriabrava, som staden heter, är ung och har en av Europas största småbåtshamnar. Här är ett nätverk av spännande vattenvägar som påminner om Venedigs kanaler och kallas därför i folkmun för Spaniens Venedig.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Empuriabrava-3-1024x470.jpg

Populära fastigheter med båtparkering utanför

I mitten på 1900-talet började några affärsmän, som såg deltalandskapet som övergivet, att bygga vattenvägar genom området. De byggde vattenleder till folk som ville ha sin egen båt liggande utanför dörren och nu finns det ungefär 25 kilometer kanaler på en yta av 500 hektar.
Med tiden blev området så populärt att det inte fanns plats med egen brygga vid varje fastighet och i dag är kanalerna så populära att det nästan ersatt vanliga vägar.

Överallt fanns båtar med elmotorer för uthyrning

Varje år hyr ungefär 80 000 människor sitt sommarboende i och runt Empuriabrava och många hyr då en egen båt för att kunna navigera sej genom den annorlunda, men mycket vackra stadsstruktur.

Cadaques 
Ett annat tips som vi fick av Lena och Håkan var Cadaques, en liten pittoresk kuststad som ligger cirka en halvtimmes bussresa nordost om Roses.
Bussresan över berget med bedårande utsikt ner mot Roses och den lilla kuststaden var en upplevelse i sej.
När vi steg av bussen möttes vi av ett gammalt fiskesamhälle med vita hus, fiskebåtar, olivlundar och fantastiska stenstränder.
Staden, som ligger i en dal omgiven av höga berg, är mest känd för sitt klarblå vatten, sina trånga gränder och alla mysiga restauranger och barer som pockar på din uppmärksamhet

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Cadaques-8-881x1024.jpg

Trånga gränder och vita hus i den gamla fiskebyn

Många kända konstnärer, som till exempel Salvador Dali och Pablo Picasso, har skapat sina verk på denna plats, som ligger nära gränsen till Frankrike och som är den ostligaste staden i Spanien.

Salvador Dali är den gamla byns stolthet

Med facit i hand är vårt tips att besöka den gamla fiskebyn mer än en gång, eller övernatta, för när man väl är där är det svårt att lämna idyllen.

Vi lämnar Medelhavet
Efter Roses var det dags att lämna Spanien och några mil senare passerade vi gränsen till Frankrike.
Det var ett riktigt ”skitväder” med regn och stormbyar som fick hela bilen att luta likt det omtalade tornet i Pisa.
Innan vi startade dagens förflyttning hade vi fått idétorka och då slog det mej att Eva och Göran, våra vänner från Mölndal, varit i Frankrike en hel del. Deras tips var ett besök i Avignon och dit var det en lagom dagsetapp på cirka 31 mil.
Vi anlände Avignon och camping du Pont d´ Avignon vid floden Rhone på eftermiddagen och efter iordningställande drog vi upp riktlinjerna för vårt besök här.

Avignon
Campingen ligger strax intill floden Rhone och på motsatt sida såg vi silhuetterna på den gamla stadens byggnader och den omtalade bron Pont d´Avignon.

Pont d´Avignon har tusentals besökare varje år

Vädret var fortfarande uruselt men efter två övernattningar blev det bättre och då cyklade vi in till byn för att se allt det vackra som vi hittills bara sett på avstånd från den motsatta strandkanten.
Hela den historiska gamla stadsdelen omgärdas av en ståtlig hög ringmur som en gång i tiden byggts som skydd mot inkräktare.

Den höga stadsmuren som omgärdar staden

Vi förvånades av att den gamla stadsdelen var så vacker och levande även så här års och att uteserveringarna i det närmaste var fullsatta av folk som bara njöt av värmen som börjat smyga sej på.

Uteserveringarna var populära i den begynnande vårsolen

Vi besökte också uteserveringarna men framför allt njöt vi av de fantastiska byggnaderna från romartiden och den park som ligger på en hög kulle innanför muren.

I parken fanns en damm fylld med röda guldfiskar

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Avignon-28-1024x710.jpg

Utsikten från parken till Fort et Abbaye Saint Andre

Pont d´Avignon
Den berömda medeltida stenbron över floden Rhone är en kvarleva av en gammal träbro som byggdes mellan 1177 och 1185.
Träbron bars upp av 22 valvbågar och var cirka 920 meter lång och var länge den enda överfarten mellan Lyon och Medelhavet.
Bron har raserats och återuppbyggts vid ett flertal tillfällen på grund av krig och översvämningar och 1234 byggdes bron om till en 4,9 meter bred stenbro.
Förstörelsen av bron fortsatte och 1479, till exempel, förstörs två valvbågar helt av översvämningar och under lilla istiden, på 15–1600 talet, kollapsade först en båge, sedan tre och strax efter att bron öppnats igen, år 1633, svepte en ny översvämning bort ett flertal bågar.
I samband med den översvämningen och de dyra underhållskostnaderna, beslutade myndigheterna att lämna bron som övergiven.
Kvar blev bara de fyra bågarna som i dag är en turistattraktion, med tusentals besökare vare år.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Pont-d´-Avignon-27-1024x683.jpg

En turistattraktion som inte leder till något

Rhone
Floden Rhone är 812 kilometer lång och rinner genom sydvästra Schweiz och sydöstra Frankrike. Den är en av Västeuropas längsta floder och har historiskt sett varit en viktig och frekventerad transportled.

Floden har sin källa i Rhoneglaciären och sitt utlopp i Parc naturel regional de Camargue, ett deltalandskap på franska medelhavskusten. På sin väg passerar den bland annat Lyon, Vienne och Sion.

Villeneuve med Fort et Abbaye Saint Andre´
Ännu en dag i medeltidens spår. Vi cyklade den dryga halvmilen till en liten by som personalen på campingen rekommenderat. En by som ligger på samma sida om Rhone som campingen.
Villeneuve, som byn heter, är en historisk mycket vacker by med smala gränder och byggnader från romartiden.  
Det kändes helt osannolikt att cykla omkring i gränder med byggnader där romarna en gång i tiden härjat och bott. Vi fortsatte genom hela byn till ett fort, som vi uppmärksammat när vi var på höjderna i Avignon.
Det första som mötte oss var en jättelik port som med all önskvärd tydlighet visade att hit in kommer ingen obehörig och det gällde framför allt i dåtid men även i nutid.
För att få komma in på Fort Abbaye Sant Andre´ betalar man i dag en slant och därefter kan man vandra fritt omkring och gotta sej i dessa fantastiska byggnadsverk som människohänder byggt upp för ca tusen år sedan. Vi vandrade även uppe på stadsmuren där krigare en gång i tiden befunnit sej för att försvara fortet och dess invånare.
För mej är det helt obegripligt hur man har kunnat bygga dessa monument med enbart människlig handkraft, helt utan dagens mekaniska hjälpmedel.

Ingången till Fort et Abbaye Sant-Andre´

Efter ett par timmar på fortet var det dags att cykla tillbaka till campingen och förbereda nästkommande dags förflyttning.
Sist vill vi tacka Balltorparna, Eva och Göran,  för det fantastiska tipset.

Vingården Chusclan
Efter fyra nätter på Pont d´ Avignon var det dags att röra på sej igen. Tillsammans med våra reskamrater bestämde vi oss för att besöka en vingård som bara ligger tre mil norr om campingen där det även finns en ställplats för husbilar.

Den vackra entrén till vingården

Ställplatsen var plan och rymlig med ett 30-tal platser och efter besök med provsmakning på vingården hade kontot sjunkit med cirka 1 200 kronor.

Camping Car Park, La Roche de Glum
En natt blev det på gratisparkeringen innan vi programmerade våra GPS-er på rubricerad adress. Vi beslutade oss för att undvika betalvägar vilket innebar att på de 12 milen passerade vi många små byar där varje by hade minst en handfull rondeller som skulle passeras.
Vår egen Tina Törner lät nästan lite hes efter alla kommandon… om 600 meter, kör in i rondellen… om 350 meter, kör in i rondellen, ta sedan andra avfart till höger.
Både campingen och byn La Roche var platser som ”han där uppe” måste glömt. Det fanns ett servicehus på campingen, helt enligt informationen, men igenbommat vilket kanske var lika bra. För vid en närmare okulärbesiktning av servicehuset så skulle jag ändå aldrig gått in i där.
Inne i den lilla byn var allt stängt förutom en kombinerad spel- och tidningsaffär som hade en bar i ena änden. Vi satte oss där tillsammans med byns arbetare, som efter fullbordat dagsverk tog ett par uppsnyggare i form av Pastis eller annat innan dom fortsatte hem till sina familjer. 
Man skall inte förringa dessa upplevelser, tvärtom, för det är det här som är verklighet för ”vanligt folk” som lever utanför den romantiserade miljö som vi globetrotters ofta befinner oss i.
En natt var mer än tillräckligt på Camping Car Park, La Roche de Glum och jag tror inte att vi återvänder dit igen.

Beaune
Vårt nästa mål var Beaune knapp 25 mil ytterligare norrut och denna gång talade vi inte om för Tina att hon skulle undvika betalvägar. Det blir visserligen dyrare och man upplever inte landsbygden på samma sätt men man kommer mycket snabbare till målet.
Vi checkade in på Camping Municipal les Cent Vignes vid lunchtid och efter ankommaren var det en varm härlig dusch som gällde. Det var en mycket bra camping, med extra allt som till exempel stora ljusa tomter, ett modernt servicehus med värme och 16 A i eluttagen. Vad mer kan man begära.
Beaune har, liksom många franska städer, mycket historik.

Den gamla stadsporten in till byn

Byggnaderna innanför den gamla stadsporten vittnade om en historia från medeltiden. I dag finns det ingen stadsmur, men man kunde man ana att det en gång i tiden funnits en som varit ansluten till stadsporten.

Colmar
Två nätter på Camping Municipal les Cent Vignes blev det innan vi fortsatte ytterligare 28 mil norrut, närmare bestämt till Colmar i Alsace distriktet.
Vi checkade in i solsken och härlig temperatur på Port de Plaisance de Colmar, en ställplats i hamnen med gångavstånd in till den historiska byns centrum.
Efter ankommaren och lite vila var det dags att besöka den del av Colmar som ofta kallas lilla Venedig och som i mitt tycke är en av de vackraste stadsdelar som vi någonsin har besökt.
Vi har varit i Colmar två gånger tidigare och men blir lika fascinerad av de vackra korsvirkeshusen, blomsterdekorationerna, restaurangerna, kanalerna med små plattekor och så vidare.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Colmar-2-1024x666.jpg

En fantastiskt vacker stadsdel med ögongodis för alla

Colmar, som under 45 år fram till 1918 tillhörde Tyskland, tituleras ofta som alsacevinernas huvudstad och har i dag cirka 70 000 innevånare .  

Koblenz
Efter två övernattningar i Colmar var det åter dags för ett steg längre norrut. Vi hade bestämt oss för att besöka Koblenz och våra kamrater Helle och Stefan valde Trier som sin nästa destination.
Efter cirka 33 mil, eller knappt fyra timmar, checkade vi in på Knaus Camperpark i Koblenz. Det var inte den billigaste campingen vi stått på men kanske topp tio när det gäller skötsel, servicehus och framför allt läget. Med bara några meters avstånd från husbilen flödade Rhens vatten förbi oss med kanalbåtar som endera strävade mot strömmen eller gled med den. Floden är mycket levande med allt från jättestora pråmar, som lastar ett 60-tal containrar, till små fritidsbåtar.

Den ena pråmen efter den andra gled förbi campingen

Förutom den livliga båttrafiken ser man riddarborgen Burg Eltz på andra sidan floden men framför allt ligger campingen där floden Mosel och Rhen går ihop, eller Deutsches eck, som platsen heter.
Den triangelformade Deutsches eck är historisk mark med gamla monument och en ståtlig staty på landets förste kejsare, Wilhelm 1.

Deutsches eck, där Rehn och Mosel går samman

Den historiska platsen med statyn på Wilhelm 1

Wilhelm 1 blickar ut över Deutsches eck

Rehn
Rehn är Västeuropas längsta flod med sina 1 230 kilometer. Den rinner norrut från Bodensjön i Schweiz genom Tyskland, Frankrike och Nederländerna till sitt utlopp i Nordsjön.
Rhen rinner bland annat genom Köln, Bingen am Rhein och Strasbourg.

Mosel
Mosel är en biflod till Rhen. Floden har sin källa i nordöstra Frankrikes bergsmassiv och utgör gränsen mellan Luxemburg och Tyskland innan den flyter ihop med Rehn vid Deutsches eck.
På de 550 kilometrarna rinner floden bland annat genom Metz, Cochem, Trier och Bernkastel-Kues.  
På vår vistelse i Koblenz blev det många härliga cykelturer utmed de båda floderna. Det var svenskt sommarväder och överallt såg man soltörstiga människor som promenerade, cyklade eller låg på gröngräset med sin medhavda picknick.

Ett tecken så gott som något att våren är i antågande

Många uteserveringar hade öppnat upp efter vinterns ide och alla, ung som gammal, njöt av den första riktigt varma vårsolen på denna breddgrad.
På ett ställe, i en liten vik med sandstrand, såg vi några stora råttliknande djur som gick omkring mellan folk som satt och åt sin picknik. Vi stannade till och vid en närmare titt såg vi att det var bävrar som blivit tama genom att folk matar dom.

Tama bävrar sökte föda hos soldyrkarna

En ovanlig syn och för oss som är vana vid att dessa djur är väldigt skygga och svåra att få syn på.

Greven
Efter tre nätter på Knaus Camperpark var det dags för ytterligare några mil norrut. Vi startade i gryningen för att komma i tid till ställplatsen i Greven där vi även övernattade för fem månader sedan, då på väg mot Medelhavet.

Ställplatsen kallas Greven efter byn i närheten

Greven är en mycket populär samlingsplats för husbilsfolk på väg söder eller norrut och som tur var kom vi i grevens tid till Greven innan ställplatsen var helt fullbelagd. Bara någon timme senare var alla tänkbara ytor för en husbil upptagna.
Vädret var fortfarande fantastiskt och efter en god lunch på restaurangen promenerade vi utmed Dortmund-Ems kanal som gränsar till ställplatsen.
Inom området finns även en stor marina som var i full gång med att sjösätta fritidsbåtar. Den ena stora båten efter den andra lyftes ner i hamnbassängen, med hjälp av en stor kran och intill stod förväntansfulla ägare på att få hoppa ombord.
Eftersom vädret var helt underbart bestämde vi oss för ytterligare en övernattning och vi vaknade nästkommande morgon till ännu en härlig och molnfri himmel.
När kvicksilvret, som på natten varit under femgradersstrecket, passerat 15 grader tog vi en härlig cykeltur utmed Dortmund-Ems.
Efter några kilometer, med floden på vår högra sida och landsbygden på den vänstra, såg vi en skylt med ”Restaurant 150 meter” och en smal grusstig som försvann rätt ut bland hästhagar och jordbruksodlingar. Första tanken var ”en restaurang här” men förmodligen fanns det någon form av magnet på stigen, för hur jag än kämpade så ville cykeln bara åt det håll som stigen ledde.
Efter den korta avstickaren möttes vi av en helt underbar plats med gårdsbutik och en lantlig restaurang med uteträdgård, god mat, dryck och musik från fågelkvitter och nötkreaturens råmanden.
Mitt ute i ingenstans har någon byggt upp en restaurang där man kan sitta och njuta av naturen och landsbygden, långt från biltrafik och pråmarnas dunkande.

Lunch på Nahrup´s Hof, mitt ute på lansbyggden

Nahrup´s Hof, som restaurangen heter, var en helt overklig upplevelse som verkligen gav balsam till själen.
När vi kom tillbaka till ställplatsen fick vi se Helle och Stefan som också valt Greven som övernattningsplats. Det blev ett glatt återseende och senare på kvällen åt vi tillsammans på campingens restaurang innan våra vägar återigen skildes.

Dortmund-Ems-kanal
Kanalen går mellan Dortmund och Emden där den förbinder Ruhrområdet med Nordsjön. Den är 265 kilometer lång och rinner i nordvästlig riktning för att vrida till nordost vid orten Datteln.
Den är livligt trafikerad med framför allt kanalbåtar så här års, men vi såg även en husbåt i lågbudgetklassen.

Kreativitetens vinst över ekonomins frånvaro

Danmark
Efter två helt underbara dagar på Greven var det åter dags att rulla ut Carthagon på vägarna igen. Målet var Ribe i Danmark med ett kortare stopp i Harrislee, Tyskland, för inköp av något tullfritt.
Vi hade en lång dagsetapp framför oss på drygt 52 mil så det var inte aktuellt med någon sovmorgon. Dessutom var det samma dag som vi ändrar klockan till sommartid och där missade vi ytterligare en sovtimme.
Det var tidig söndags morgon och den hetsiga autobahntrafiken lyste med sin frånvaro. Vi slukade mil efter mil i behaglig takt utan några som helst pulshöjare, förutom en kortare trafikomläggning i Hamburg.
Redan efter fem timmar var vi i Harrislee strax innan gränsen till Danmark. Vi åt en god lunch och införskaffade de varor vi bestämt oss för hos Otto Duborg, innan vi rattade de sista milen till Ribe.
Ribe visade inte sin bästa sida, det var kallt och blåsig och solen hade gömt sej bakom ett grått heltäckande skynke.
Den vår som vi följt hela vägen från Medelhavet hade vi nu kört ifrån och metrologiskt sett, lär det inte bli varmare ju längre norrut vi kommer.
Det blev en lugn afton i en varm husbil på Ribe Camping vilket inte heller är fy skam.               

Ribe                                                                                                                                                
Ribe är en liten stad som grundades omkring år 710 e.Kr på den danska västkusten och den räknas som den äldsta kvarvarande staden i Danmark och även i hela norden. Här avlöser kullerstensgator och snedvridna korsvirkeshus varandra och 2014 utsågs den till Europas vackraste småstad.
Det finns mycket att göra i den lilla staden med cirka 8 000 fastboende. Om man inte nöjer sej med att bara strosa runt bland de gamla byggnaderna med charmiga butiker och restauranger så finns det en hel del historia att tillgå som till exempel Ribe Viking Center.

Bröllopsdag
Vi återkommer ofta till denna gemytliga danska by och vi kommer att fortsätta med det så länge vi har möjligheten. När vi vaknade denna gång i Ribe så sammanföll det, som bara av en händelse, med vår 30-åriga bröllopsdag.
Planerna var att fira denna dag med en trerätters på någon av byns krogar men eftersom vi ännu inte hunnit acklimatisera oss med de nordiska temperaturerna, valde vi att nyttja campingens vackra köks och sällskapsanläggning.

Helena skapar bröllopsmiddagen

Vi flyttade helt enkelt ut till det gemensamma rummet där Helena än en gång fick visa sina fantastiska kokkunskaper. Hon fixade till en underbar måltid med kalkon, god sås och färskpotatis och till det drack vi en Zinfandel, vår storköpare, som vi införskaffat i Harrislee.                                      

Ribe Camping
Vi har ett flertal gånger under drygt 20 års tid besökt byn som danskarna kallar ”Danmarks smukkeste by” och samtidigt följt den fantastiska utvecklingen av campingen.
Från början var det mest en plats att stå på utan el och spartanska servicebyggnader. Vid vårt besök denna gång möttes vi av en hypermodern camping med extra allt.
Det berättades för oss att dom nya ägarna, sedan tre år tillbaka, har gjort miljoninvesteringar vilket man verkligen kunde se.
Till att börja med hade campingplatserna nästan fördubblats och långliggarna lika så. Själva platserna var i stort sett oförändrade men servicebyggnaderna var bland det finaste man kan uppleva, det var till och med i klass med vilket lyxhotell som helst.

Här ett exempel på ett välkomnande duschrum

Det fanns tre stora sällskapsrum varav den största hade plats 150 personer, det vi nyttjade hade 50 sittplatser och så fanns det ett mindre med 20 platser.

Det mellanstora sällskapsrummet med 50 platser

Det berättades vidare att på jul och nyårshelgerna är både campingplatserna och de två stora gemensamhetslokaler fullbokade för då har campingen ett avtal med en cateringfirma som levererar femrätters eller tre rätters menyer med tillhörande drycker efter önskemål. Detta är så populärt att man redan nu i mars börjat ta emot beställningar för nästkommande jul och eller nyårshelg. Den mindre lokalen står till förfogande för dom som själva vill laga sin mat.

En fantastisk camping med en helt ofattbar utveckling och förutom serviceanläggningarna har man även byggt en hel del stugor för uthyrning. Men smakar det så kostar det och det känns att ägarna riktat in sej på en målgrupp som vågar, eller kan, spendera några kronor extra.                                                                                                                                                                                

Ullared                                                                                                                                          
Två nätter blev det på Ribe Camping innan det var dags att lämna ett blåsigt Danmark och nu var det bara drygt 20 mil till Grenå där vi bokat eftermiddagsfärjan till Sverige och Halmstad.
Först förstod jag inte varför vi skulle till Halmstad, vi kunde ju lika gärna tagit färjan till Göteborg. Men ibland är man kort i roten, det var såklart för att Helena, som vanligt ville till GEKÅS i Ullared på vägen hem.
I Falkenberg lämnade vi E6-an för en mindre väg mot Ullared och efter bara någon kilometer började det snöa. Det var mörkt och blött men ändå lite häftigt att få se snö igen.
Bara drygt 50 mil norrut har vädret växlat från strålande vårsol på Greven till full vinter med snö i Halland och en termometer som sjunkit med cirka 15 grader.
Vi checkade in på campingen i Ullared någon timme innan den viktiga VM-kvalmatchen mellan Sverige och Polen som tyvärr slutade med förlust för Sverige.
Danmark blir därmed enda landet som representerar Norden i fotbolls VM i Qatar 2022.  

GEKÅS
Vi vaknade till ett kallt men soligt Ullared med ett tunt snötäcke som lyste upp den gråa vegetationen och målet för dagen var inköp på GEKÅS.

En vintrigt men mycket vackert Camping

Det som inte finns på GEKÅS finns inte och det är väl därför folk åker långväga från för att handla billiga varor och då framförallt kläder. Men affären är en riktigt plånbokstömmare, även för den som försöker hålla i pengarna. Jag vet inte hur många gånger jag följt Helena in, bara för att ta en öl i Sportbaren, men lika många gånger lämnat köpcentret genom att betala en lång lista på ”måste ha grejor”.
Det är en fantastisk affärsidé där man tänkt på allt från trivsel till köplust. Förutom själva varuhuset som är hjärtat har man en bra camping, det finns stugor eller hotellrum att hyra och för matintaget finns det ett antal bra restauranger. Ett helhetskoncept och allt sköts på ett mycket proffsigt sätt. 

1963 bildade Göran Karlsson det som i dag heter GEKÅS och innan dess var den lilla byn Ullared enbart några få kåkar utmed en landsväg långt ut på den halländska landsbygden.    

Jag kommer ihåg att jag och en kompis åkte till Ullared i mitten på 60-talet, för vi hade hört att man sålde billiga skinnjackor där. Affären låg då i ett källarplan med begränsad yta och utbudet ganska så fattigt med dagens mått mätt. Vi köpte varsin skinnjacka som var betydligt billigare än i en vanlig herrekiperingsaffär och det var så det startade.
Vi berättade för våra vänner om inköpet och dom berättade i sin tur för sina vänner och så vidare. Mun till mun metoden var dåtidens sätt att marknadsföra sina produkter.

Sista etappen
Från Ullared har vi cirka 16 mil hem till Tådås och efter ett sista morgonbesök i butiken lämnade vi ett soligt men kallt Ullared.

När vi körde upp för backen till Tådås var det nästan exakt fem månader sedan vi förväntansfulla rullade utför densamma. Vad som hänt på dessa månader kan man läsa om här ovan, men när vi själva ser bakåt undrade vi direkt, vart dom månaderna tog vägen.

Jag har roat mej med att bokföra alla kostnader under vår vinterförvaring och när jag räknat ihop alla kostnader på resan och dragit bort de kostnader vi normalt skulle haft hemma så blev skillnaden för fem månader drygt 25 000 kronor dyrare, eller cirka 170 kronor per dag för två personer. 

Ha en trevlig sommar och ta vara på varandra


Carthago, liner for two, eller en trea på hjul

På allmän begäran, eller ja, några kanske, kommer vi att återuppta någon form av dag/veckobok på årets hemester.
Det blir kanske inga dagliga rapporter men några ord då och då hoppas vi hinna med, vi är ju pensionärer och då kan det ibland vara svårt att få tiden att räcka till. Allt man gör nu går ju så mycket saktare än  förr i tiden.

10 juli 2021, Hemestern börjar
Vi lämnade Tådås med en fullpackad bil för en något långvarigare tur än dom vanliga helgtripperna. Allt var med. Huset som var helt tomt liknade ett försäljningsobjekt, men så var det inte, planen var att återkomma hem om några veckor.
14 mil senare checkade vi in på Billinge camping, som vi hade förbokat. En förbokning som var helt onödig eftersom det fanns betydligt fler lediga än upptagna platser. Semestrarna hade förmodligen inte kommit igång på fullaste allvar ännu.

11 juli, Jättadalen
Efter frukost var det dags för en cykeltur till grottorna i Jättadalen, som ligger ca 1,5 mil från campingen. Vädret var strålande och helt perfekt för utomhusaktiviteter. Väl framme vid cykelvägens ände, mitt i urskogen, träffade vi en man som gav oss lite information om var vi var. Stabor tänkte han nog, håll er hemma.
Vi låste fast cyklarna vid ett träd och vandrade ca 2 km på en stenig skogsstig innan vi kom fram till platsen.
Jättadalen är en bäckravin djupt nedskuren i Billingens berg med lodräta stup och rasbranter. Fyrkantiga stora stenblock låg staplade på varandra och det var minst sagt hissnande att titta ner i stupen. Tänk vad naturen kan åstadkomma.

 Jättestora stenblock, staplade på varandra från botten av ravinen

Grottorna såg vi aldrig eftersom dom befann sej i botten på stupen, det gjorde inte vi och vi hade heller inga ambitioner att ta oss dit.
Utsikten från toppen var helt fantastisk över västgötaslätten och bebyggelsen nedanför. I horisonten kunde vi även skönja Kinnekulle, ett av dom andra 15 platåbergen i Västergötland. Kinnekulle är en favo som vi ofta återkommer till. (se våra reseskildringar).

12 juli Resdag, Billingen-Askersund
Innan vi lämnade Billingen konstaterade vi att vi hade problem med elen. Kylskåpet ville bara ha gas liksom varmvattenberedaren. Efter många om och men och irritation över Bengt i Örkelljungas kundmottagning (BiÖ), där vi köpt bilen, fick vi till slut kontakt med verkstadschefen. Han rekommenderade oss att koppla bort spänningsomvandlaren eftersom den troligtvis var anledningen till felet. Tyvärr hjälpte det inte så vi får vänta med felsökningen tills i mitten på augusti när vi ändå skall till Örkelljunga för att serva bilen. Vi har ju gas så vad är problemet?
Efter att ha kört ca 10 mil på kända cykelvägar, Vättern Runt, var vi framme vid nästa stopp på vår resa, Husabergsudde Camping, några kilometer från Askersund.
Campingen ligger väldigt vackert på en udde i sjön Alsen, som är en förlängning av Vätterns nordligaste spets.
En trevlig, fullbelagd camping med badstrand, fiskebryggor och för tillfället gula näckrosor som stod i full blom utmed strandkanten.
Efter att vi bundit fast vår trerummare på hjul i en elstolpe cyklade vi in till Askersund för att äta och vi hittade genast en mysig uteservering intill ån som förbinder Alsen med Vättern.

Helena njuter i solskenet

 Gott var det och soligt var det, vad mer kan man begära?

13 juli Askersund
Det var dagen då vi skulle reka i Askersund.
På grund av värmen ville Helena klippa av sej sitt varma täcke på huvudet och efter några försök hittade hon en ”Drop in” vilket gav mej tillfälle att svalka min kropp med en kall öl.
Askersund består nästan av ingenting. Ett stort torg fullbelagt med bilar, en ICA affär och en massa stängda lokaler som till exempel banken. Vi skulle besöka en bank men fick veta att det finns ingen bank, som är öppen, i Askersund på sommaren.
Nere vid ån däremot, där vi åt lunch i går, där var det liv och rörelse med massor av utskänkningsställen och annat säljbart till oss turister.

14 juli Resdag, Askersund-Stegeborg
Dags för ytterligare några mil österut. Stegeborg var målet för dagen. På vägen dit besökte vi ett par som vi umgicks med på vårt vinterkollo i Spanien för ett par år sedan.
Sabine och Micke, som dom heter, äger en större båtaffär i Norrköping som vi ville besöka.
Det var ett kärt återseende, ett planerat sådant, där även ett besök hemma hos dom ingår i planerna. Detta var anledningen till att vi befann oss i Stegeborg eftersom dom bara bor några kilometer från ställplatsen.
Vi fick en bra plats i hamnen, där ställplatsen ligger, med fin utsikt över båtbryggor och övärlden i Sankt Annas skärgård.
Kvällsvarden inmundigades på mysiga Hamnkrogen med Slätbakens vatten, linfärja och Stegeborgs Slottsruin, som närmaste granne.

Många hade sökt sej till Hamnkrogen

15 juli Stegeborg
Nu börjar värmen bli riktigt påträngande, nu hjälpte det inte ens att sitta i skuggan under markisen. Att svettdropparna trängdes i sina porer för att komma ut och kyla våra kroppar, hjälpte heller inte. Nu var det total koma och mycket vätska som gällde.
Även i dag ledde våra cyklar oss till hamnkrogen, men på grund av värmen lämnade vi walk-ower till det planerade besöket på Stegeborgs Slottsruin. Slottet, som har anor från Gustav Vasas tid, lär väl ligga kvar ett tag till.

Stegeborgs Slott med anor från Gustav Vasas tid

Trots några mindre regnskurar var värmen fortfarande mycket tryckande till långt in på kvällen. Nu gällde det att plocka fram minnesbilderna från regnet, blåsten och den totala solförmörkelsen, som vi levt med, större delen av året

16 juli, Träff med goda vänner
Vädret hade försvenskats igen, vilket var tur för i dag var det åter dags för rullning, en mycket kort sådan.
Vägen till Sabine och Mickes hus var krokig, smal och grusig men väl framme uppe på höjderna där dom bor, möttes vi av en helt bedårande utsikt över Slätbaken och Sankta Anna skärgård. Slätbaken är en förlängning av Göta Kanal ut mot Östersjön och en del av Sankta Anna skärgård.

Ett fantastiskt läge på en hylla ovanför Slätbaken

Bedårande utsikt från värdparets altan

Kvällen avverkades med mat och dryck, många skratt och en och annan skål. Det blev många tillbakablickar från vårt vinterkollo i Spanien som vi så abrupt fick fly från i mars 2020 men även framtida planer inför den kommande övervintringen. Tanken är att vi skall slå följe på resan ner till Spanien om inte Coronan sätter käppar i hjulen igen.

17 juli, Sankta Anna skärgård
Solen var tillbaka och Slätbaken låg som en spegel nedanför värdparets härliga altan. Programmet för dagen var en heldagstur i Sankta Anna skärgård med lunchstopp på en ö några cirka 25 distansminuter längre ut mot havsbandet.
Sankta Anna skärgård sträcker sej från Göta kanals utlopp i Mem till Östersjön.
Hela skärgården är väldigt splittrad med grönskande och bebodda öar överallt och även på några av de minsta öarna kunde man skönja byggelse i grönskan. Det är fantastiskt vackert, långt från det glesa kala öriket som vi har på Västkusten, som även det har sin tjusning.
Micke som i stort sett bott i denna skärgård sedan barnsben rattade oss förbi det ena sevärda efter det andra ända ut till öppet hav och ön Harstena där vi gjorde ett längre stopp.
Vi hittade en lagom stor lucka nedanför Restaurang Loftet, där vi kunde lägga till.
Efter en god lunch med tillhörande drycker var det dags för en rundvandring på ön.
Ön är mest känd för den säljakt som bedrevs under tidigare sekler och som mest fanns här runt 90 fastboende med affärer, skola och så vidare.

Helena slutar dagens skolarbete

Ön är även känd för ett litet sötvattentjärn som är fylld med röda näckrosor.

Dammen med de vackra röda näckrosorna

En del gravfynd pekar på att ön var bebodd redan på järnåldern och den finns även omnämnd i Gustav Vasas jordebok från 1543. Idag är endast sex fastboende kvar från de gyllene åren som nästan utrotade hela sälstamen i Östersjön,

18 juli, Söderköping
Efter ännu en trevlig afton, i generösa människors sällskap, var det åter dags för en båttur. Denna gång styrde skepparen båten i motsatt riktning, mot Mem där Göta kanal har sitt utlopp i Slätbaken. Men i stället för att styra mot kanalen hittade skepparen en slalombana rakt in i vassen till Söderköpings ån, som rinner parallellt med Göta kanal hela vägen från Söderköping.

Bara en rutinerad alpinist kan hitta rätt här

En betydligt vackrare sjöväg än Göta kanal. En naturlig å med stora träd hängde ut över vattnet och åkanter klädda med vass och gula näckrosor.

En stilla och vacker båtfärd till Söderköping

I glassarnas stad, som i folkmun kallas ”Sörping”, ringlade köerna långa till glassbarerna, matställena var fullbelagda och på Göta kanals kajer trängdes flanörerna i det vackra vädret.

Hundratals meter kö för att få en glass? men hallo eller!

Vårt värdpar, som verkligen gjorde allt och lite till, för vår trivsel, hade givetvis förutsett detta och beställ bord på en uteservering mitt i folkvimlet. Fantastiskt sa Helena, rutinerat sa jag, vilket engagemang sa vi båda.
Efter en god lunch med tillhörande drycker och några shoppingstopp var det åter dags att ta den vackra sjövägen tillbaka till huset med den fantastiska utsikten.

19 juli Resdag, Stegeborg-Avesta
Efter tre helt underbara dagar hemma hos Sabine, Micke och hunden Freddie, var det åter dags att låta Carthagon få arbeta igen.

Micke och Sabine samt hunden Freddie

Framför oss hade vi knappt 25 mil till min uppväxtstad Avesta där min syster Grete och hennes man Paul bott sedan några år tillbaka.
Vi fick en bra plats på Avesta golfklubb, knappt en halvmil från lägenheten där syrran bor och efter ankommaren cyklade vi dit.
Vädret var fortfarande helt fantastiskt och efter Coronakramar och en lättare måltid dukades det upp med öl och vin på deras balkong. Ett trevligt tjöt blev det och vi konstaterade att vi inte setts på närmare fem år, tiden går fort och vi åldras i takt med den, vilket sätter sina spår.
Med ett par glas rött i blodomloppet och en cykeltur utmed Dalälven och Döda fallen var det dags att göra bokslut för denna dag.

20 juli, Avesta
Resan till Avesta var även en nostalgitripp för min del eftersom jag bott och levt i staden under hela min uppväxt. Från femårsåldern fram till 14 årsåldern bodde jag och mina två systrar här tillsammans med våra föräldrar.

Den lilla figuren under dalahästen är jag

I slutet på 50-talet ville mor och far flytta till Bohus, strax utanför Göteborg, för att komma närmare Danmark och deras föräldrar. Jag, som då var ung tonåring, hade inget annat val än att flytta med.
Jag kände att jag rycktes bort från något som jag inte själv ville, eller kunde råda över, från skola, kompisar, idrottsklubbar och så vidare. Det var en tuff tid med det var bara att bita ihop och ju äldre jag blivit desto mer önskar jag få uppleva platser som jag fortfarande har minnesbilder av sedan ungdomen.
Det är inte bara människan som förändras genom åren, min ungdomsstad har också genomgått stora förändringar. Vår första bostad, ett litet hus i Bergsnäs hade ersatts med en stor rondell, huset vi bodde i på Rönningen var i dag industrimark och det vackra torget i stadens centrum var nu en stor ful byggnad med köpcentra. Gamle by däremot, vid Dalälven, som förr var slitet och nedgånget, hade fått en rejäl ansiktslyftning och den stora skidbacken vi alltid åkte i, fann vi och den var enligt systersonen fortfarande i bruk, men den såg väldigt nedgången ut.
Syrran tog med oss på lunch i Rembostugan och då kom jag ihåg att där fanns en hoppbacke, modell mindre, som vi pojkar åkte till ibland. Den fanns inte kvar och folk vi pratade med kände inte ens till att den funnits.
Efter några generationer är mycket av det gamla som bortblåst, det har aldrig funnits och att blicka bakåt blir inte alltid rätt eftersom minnesbilderna har en förmåga att förskönas med åren.

21 juli Resdag, Avesta-Rättvik
Tällberg var vår plan för nästa destination på den hittills så underbara hemestern. Men när Carthagons egen Ulla-Bella började ringa runt visade det sej att allt, i och runt Tällberg, var fullbokat. Närmaste camping var Siljansbadets Camping i Rättvik, så Ulla-Bella bokade två platser, en för oss och en för våra kompisar, Lena och Tommy, som vi sedan tidigare bestämt att ta följe med runt Siljan.
Innan vi nådde Siljan gjorde vi ett stopp hos Kanon Kurt, husbilsförsäljaren i Ludvika, för att inhandla ett nytt utanpåliggande skyddsgaller, som hade blåst av. Efter monteringen var det inköp av dryckesvaror samt en snabblunch innan vi fortsatte resan.
Vädret var fortfarande helt strålande och när vi passerade Tällberg hade vi endast ett fåtal mil kvar till Rättvik. Strax efter att vi ställt Carthagon på plats kom även Lena och Tommy, som hade sin plats strax intill våran.
Kvällen avnjöts tillsammans med sedvanliga tillbehör som inmundigades mellan skratten och diskussionerna.

22 juli, kulturpromenad och rodel.
När vi avverkat den sedvanlig frukosten promenerade vi till Kyrkudden där bland annat Rättviks kyrka, Wasastenen och gamlegårdarna ligger. Därefter gick vi ut på Rättviks kända landmärke, Långbryggan, som är hela 628 meter lång.

Jag stöttar den lilla Wasastenen

Efter kulturupplevelserna slank vi in på Sjövillan, en vätskedepå, innan det var det dags för lunch på Strandrestaurangen. Därefter började uppladdningen inför eftermiddagens aktivitet, rodel. Vi cyklade och gick om vartannat innan vi nådde rodelbana som ligger många höjdmeter ovanför Siljans strand.
Helena var tveksam till att åka, Tommy låg på gränsen till att vara för tung för att få åka, så det blev Lena och jag som fick rädda familjernas ära.
Vi drogs upp med liften, på en skranglig kärra, upp till starten på rodelbanan. Rodelbanan bestod av två parallella halvcirkelformade plåtrännor som snirklade sej ner till målet.
Jag kom iväg först, men det dröjde inte länge förrän Lena, som valt åka i parallellrännan, for förbi mej med en våldsam hastighet och jag såg henne försvinna längre och längre bort efter varje kurva.
Visst kändes det förnedrande och värre blev det när en ungdom, som startat i samma ränna som mej, kom ikapp och fick fortsätta resten av banan i min snigelhastighet. Hans blick när vi steg av våra kälkar var inte den vänligaste jag mött.

Jag blir ifattåkt av en ungdom

Även om det känns surt så var Lena en värdig vinnare

Det var ingen rolig bana. Den kändes lite för osäker för mej och vid varje skarv blev det väldigt guppigt. Ett försvarstal kan tyckas, men jag kände mej inte tillfreds med varken banan eller kälke.
Surt sa räven.

23 juli, Dalhalla runt
Solen hade tillfälligtvis gömt sej vilket kändes bra, för i dag hade vi bestämt oss för att cykla Dalhalla runt, en markerad led på cirka två och en halv mil.
Första delen av cykelleden gick på smala grusvägar genom en golfbana och fortsatte på asfalt och grusvägar i typisk siljansbyggd med höga raka tallar, faluröda stugor och svartbruna fäbodar. Det var en mycket vacker sträckning utan allt för krävande backar.
Vi gjorde ett kortare stopp för shopping i en keramikfabrik innan vi nådde staketet som hägnar in hela kalkstensbrottet som i dag är mest känt som Dalhalla, en utomhusarena med plats för cirka 6000 åskådare.
Stenbrottet är endast öppen under tiden det pågår någon konser, men genom några gluggar i staket och vid entrén kunde Tommy, som inte varit där tidigare, se anläggningen nere i stenbrottet.

Helen glider omkring på ”Gamle svarten”

Efter Dalhalla bar det iväg tillbaka igen och leden ledde oss igenom några väldigt vackra rödmålade små byar och en ganska krävande skogsstig innan vi nådde Rättvik.
Det var en härlig och välskyltad cykeltur som vi kan rekommendera alla som är i Rättvik på besök.
Efter gemensam middag var det dags att packa för morgondagens avfärd till Mora.

 24 juli, Resdag, Rättvik-Mora
Det är inte långt mellan de sevärda orterna runt Silja och i dag var det endast fyra mil innan det var dags att checka in på Mora Parken Camping.
Både Helena och jag känner väl till Moraparken, delvis för att vi bott här en gång tidigare men framför allt för att det är den sista ansträngande delen innan målgång, på både Vasaloppet och Cykelvasan.
Campingen är jättestor och representerar kanske inte den typen av campingar som vi gillar bäst. Vi drar oss gärna till lite mindre personligare platser.
Det blev en dag i slöhetens tecken och förutom ett kortare besök i staden tillbringade vi hela dagen och kvällen tillsammans med Lena och Tommy under markisen. Hade vi inte fyllt ådrorna med blodförtunnande vätska hade förmodligen hela omloppet koagulerat.

25 juli, åter en solig dag
Mora är ju mest känd, världen över, för målgången på ett av väldens största och bredaste motionslopp. Mellan Berga by, som är starten för skidåkare, cyklister och löpare, är det mellan 9 och 9,4 mil, beroende på vilken idrottsgren det gäller.
Till Eldris, som är den sista vätskekontrollen innan hurtbullarna når målet i Mora är det cirka 9 kilometer, vilket var vårt mål för dagen. På mjuka, lätt kuperade stigar, genom gles tallskog som släppte igenom solen strålar, gled vi på fädernas spår, fast i motsatt riktning, i ett behagligt tempo på våra järnhästar.

Sista kontrollen innan målet i Mora

Efter en kortare paus med fotografering med mera, cyklade vi landsvägen tillbaka till Mora där vi tackade oss själva för bedriften, med en god lunch på Wasastuga intill Siljans strand.
Resterande av den mycket varma dagen, satt vi fastlimmade under markisen tills solen försvann bakom trädtopparna och mörkret så sakteliga började sänka sej över oss.
Åter en härlig dag i goda vänners sällskap och när vädret visar denna sida är det inte svårt att hemestra.

26 juli Resdag, Mora-Sollerön med Gesundaberget
Framför oss hade vi en av de kortaste förflyttningar jag någonsin gjort. Vi hade knapp två mil till Caravan Clubs camping på Sollerön som var vårt nästa stopp.
På vägen dit gjorde vi en avstickare till Gesundaberget som Lena hade med på sin sevärdslista. Ett högt berg, 353 meter över Siljans vattennivå, som belönats med fyra stjärnor i Guide Michelins på grund av den enorma utsikten i alla riktningar och över den vackra sjön Siljan.
Vi parkerade i botten på den 800 meter långa backe som vintertid används som skidbacke med liftar och allt som tillhör vintersporten.
Liftarna var tyvärr inte igång under sommartid och enda sättet att nå toppen och utsikten var med hjälp av apostlahästarna. Stigen upp var cirka en kilometer med en stigning på 211 meter och delvis mycket brant och stenig.
Efter ungefär halva vägen kastade jag in handduken. Det var ingen terräng som passade min kropp och med progressiva glasögon på ett svettigt halt näsben var det näst intill omöjligt att se backens otillgängliga underlag. En dåres försvarstal kanske, men det får jag ta.

Fantastisk utsikt även från dessa höjder

Ett hundratal meter högre upp gav damerna upp, men 130 kilo Tommy fortsatte ända upp till toppen. Det är bara att gratulera. Lite surt kanske, men den fantastiska bedriften, att i stekande sol och otillgängliga branter ta sej ända upp måste tyda på en vilja av stål, eller tjockt pannben, som man säger nu för tiden.

En svettig, lycklig och stolt Tommy

Efter den snöpliga fadäsen var det bara att bita ihop och innan vi checkat in på Sollerö Camping hade jag förträngt hela besöket på Gesundaberget. Det jag inte minns, har inte skett.

27 juli, Sollerön
Forskarna tror att en gigantisk himlakropp träffade jorden för åtskilliga miljoner år sedan med en sådan våldsam kraft att kratern, den så kallade Siljansringen bildades. Siljan, Orsasjön, Skattungen, Oresjön och småsjöarna i Bodadalen ligger inom nedslagsplatsen som mäter 50 kilometer i diameter, är som djupast 160 meter och är det största kända meteoritnedslaget i Europa.
Våra planer, 365 miljoner år senare, var en kortare cykeltur på den vackra ön som är den största i Siljan.
Det är en ganska platt ö med som högst 43 meter över Siljans medelnivå. Som längst är den 7,7 kilometer och på den bredaste delen 4 kilometer.
Det var en härlig cykeltur på nästan helt bilfria vägar i små byar med faluröda timmerstockshus, glesväxande tallskogar och betesmarker för kor, getter och får och nästan hela tiden med Siljans glittrande vatten i ögonvrån.

Vi cyklade förbi en naturcamping med underbar utsikt

På ön finns en hel del sevärdheter som till exempel hembygdsgården med ett tiotal gamla svartbruna timrade stockhus från tidigare epoker och gravfält från vikingatiden som mest liknade stenrösen.

Helena besöker en bostad från en annan tidsepok

Efter drygt två mil lättade vi våra ömmande ändalyktor från hårda sadlar, samtidigt som det började droppa väta från den mörkgråa himlen.

28 juli Resdag, Sollerön-Hjo
Efter en mysig natt, med smatter på taket för första gången på denna resa, var det dags att packa ihop för vidare färd söderut, närmare bestämt till Hjo. Hemestern började närma sej sitt slut liksom årets mycket vackra sommar och snart är det bara minnen kvar av tre veckors upplevelser på hemmaplan.
Planen var att tillbringa sista kvällen i Hjo, tillsammans med Lena och Tommy som vi under en veckas tid haft fantastiskt trevligt ihop med och knappt 36 mil senare vevade vi ut markisen vid Vätterns strand. Efter den sedvanlig ankommaren var det dags för en kortare cykeltur genom den vackra stadsparken i Hjo som skiljer campingen från hamnen och stadens utskänkningsställen.
Vätternsik stod på önskelistan, men tyvärr var hamnens fiskekrogar stängda och tack vare det, åt vi en helt underbar Wienerschnitzel eftersom Vätternsik saknades på den enda öppna restaurangens meny.
Efter några droppar rött under en regnskyddande markis var det dags för vila inför morgondagens sista etapp för denna gång.

29 juli Resdag, Hjo-Tjörn
Efter ytterligare en natt med regndroppars smatter på taket ställde vi in GPS: en på Falbygdens Ost i Falköping. Eftersom den kända osthandlaren nästan låg i vår färdriktning hemåt, var det aldrig tal om annat än att stanna för shopping av ”bra ha i kylskåpet”.
Efter inköpet var det sedvanligt, eller något Corona anpassat, avsked med våra vänner för denna gång.
Regnet började tillta efter Falköping och när vi passerat Uddevalla, på väg mot Orust bröt ovädret ut på riktigt.

Mörka skyar som vittnar om regn…

vilket jag kallar detta…

men detta kallar jag skyfall 

Nu var det inget regn längre, det var skyfall med inslag av hagel och bara någon mil senare sken solen, precis som den gjort de senaste tre veckorna.

Kort sammanfattning
Om vädret är bra och husbilen fungerar är allt bra. Om man dessutom fungerat bra tillsammans med sällskapen vi träffat på resan, finns det inga ord, det måste upplevas för att förstås.

Sabine och Mickes gästvänlighet och generositet samt båtresorna i Sankta Annas skärgård var fantastiska och utsikten från deras hem var riktigt ögongodis.

Besöket hos min syster Grete och hennes familj i Avesta var en höjdare som gav, åtminstone mej, en energikick.
Mitt letande efter en skidbacke som jag mindes från barndomen, visade sej vara samma plats som vi campat på i tre dagar.

En vecka med Lena och Tommy gav både skratt och förvåning.
Mest förvånade blev vi när 130 kilo Tommy dundrade upp för den kilometerlånga branta stigningen till toppen på Gesundaberget i stenig terräng och tillbaka igen, samt när Lena susade förbi mej i Rodelbanan.

Helena besökte alla tillgängliga systembolag för att finna Pink Gin som låg på allas läppar just denna säsong. I Hjo fick hon tag i en pava, men då var det för sent, för nästa dag var det dags för hemesterns sista långa körsträcka hem.

Ha det så bra !

Bilderna från resan kan ni se i vårt galleri eller sök på ”Foton” i sökrutan


Tre rum och kök på hjul

Carthago är en i raden av husbilar som anammat konceptet att placera soffgruppen bak och en nedfällbar dubbelsäng i förarhytten. Ett koncept som ogillas av många men som älskas av ägarna. Några tycker att det känns som att stiga in i en husvagn, precis som att det skulle vara något förnedrande.
Själv tycker jag att det är den bästa planlösning som tagits fram sedan husbilens intåg i campinglivet. Man kan, på några få kvadratmetrar, bosätta sej nästan var som helst i en transportabel trea. Arkitekten bakom idéen har lyckats skapa lösning med kök, vardagsrum, sovrum och arbetsrum samt toa och dusch och rejäla förrådsutrymmen.
Dom traditionsbundna husbilsägarna vill säkert veta hur jag tänkte där och det ska dom få också.
Förarhytten är arbetsrum både när man kör och när bilen står stilla. När handbromsen är dragen vrider man stolarna och vips har man ett nytt rum där man kan vara helt ostörd, för den som jobbar hemifrån till exempel. Inför natten blir samma yta ett sovrum genom att man sänker den stora dubbelsängen till behaglig instegsnivå. Vardagsrummet är längst bak och däremellan kök, toa och dusch.        

Ankomsten
Annika, som är medlem i Carthagogruppen ”COS” tyckte att det var dags att träffa andra ”Liner-for-two” medlemmar, som Carthago valt att kalla sin trea på hjul för.
Hon skickade en förfrågan om en träff till alla COS medlemmar, som äger just detta märke, och fick nio positiva svar. Hennes tanke var enklast tänkbara, vi skulle bara träffas utan måsten, dagordning, protokoll och så vidare. Platsen som initiativtagaren valt var Bauergården i Bunn drygt en mil från Gränna, en plats i husbilskretsar som får ett gott omdöme av de flesta.
Jag var lite skeptisk till en början. Att köra drygt 25 mil för en träff för ”inbördes beundran” har aldrig varit min grej precis men när jag fick veta att min gamla jobbarkompis Göran skulle dit så bestämde vi oss för att hänga på.

Träffen var utlyst till helgen före midsommar och vi anlände Bauergården vid lunchtid på torsdag, vi ville vara ute i god tid för att förvissa oss om att få en bra plats på ställplatsen.
Vi var inte först, för redan när vi anlände stod initiativtagaren Annika och hennes man Roger med sin paranta Liner-for-two uppställd på en hylla avsedd för åtta husbilar.
På fredagen började övriga ekipage att rulla in och efter den spännande EM-kvalmatchen mellan Sverige och Slovakien, som slutade med vinst för Sverige, dukade vi långbord på gårdsplanen mellan bilarna.

Vi fick se fotboll på en laptop

Det var ett trevligt initiativ och stämningen steg i takt med varje utropad skål. Att vädret visade sin bästa sida på mycket länge gjorde inte stämningen sämre och innan vi bröt upp bestämde vi att göra en uppföljning om ett år igen. Stafettpinnen hamnade då hos oss på Tjörn.
Strax före nio på kvällen kom våra vänner Göran och Eva som valt att se matchen hemma i Mölndal. Hyllan var avsedd för åtta husbilar och eftersom dom kom sist fick dom hålla till godo med en plats strax nedanför oss andra.

Många små raringar
Husbil + hundar = sant, väldigt sant och ibland undrar jag om kennelklubbar har någon form av ”vinn-vinn” uppgörelse med campingar. Det vimlar av små fyrbenta hårtussar överallt och vid minsta lilla rörelse blir man oftast totalt utskälld. Dom små ”hårtorkarna” skäller inte bara på mej, dom skäller på varandra, på löv som faller och allt annat som rör sej.
På vår träff var det likadant. Populariteten att vara hundägare skilde sej inte från övriga campare. Men hundar är som oss, olika. Båtsman, som var en av jyckarna på vår träff, var så störd av att bli utskälld att han inte ens ville titta åt deras håll. Han tyckte verkligen inte om dom och man kan säga att det var ett spänt förhållande, genom en lång lina, mellan hund och matte varje gång Båtsman skulle gå förbi dom för att rastas.
Vi lärde känna en liten skokrämshund, Siri, som var totalt annorlunda. Hon var varken rädd eller skällig, hon ville bara allas väl och när hon var riktigt tillgiven la hon sej på rygg med sina utsträckta korta ben för att bli kliad.

Siri… en hund att älska

Många har ont av dom små bebisarnas skällande, inte jag för jag tror nog att vi alla behöver en utskällning då och då, för att inte bli alldeles för självgoda.

Triathlon
På lördagen var det triathlontävling med start och mål vid Bauergården vilket medförde att det var mycket folk i rörelse. COS medlemmarna verkade måttligt intresserade, dom höll sej mest på hyllan eller vid badet när dom inte rastade sina hundar. Jag och Helena tog, som vi nästan alltid gör, en cykeltur för att utforska traktens sevärdheter och vägen vi valde denna dag var densamma som den cykeltävlingen avgjordes på.

Ingen elcykel här inte

Det var en allmän väg så vi störde ingen men man kan säga att det var en viss klasskillnad på fart när atleterna dundrade förbi oss på sina slimmade byggen som knappt inte ens liknar en cykel.

Avslutningsmiddag
Lördag eftermiddag, innan avslutningsmiddagen på Bauergården, föreslog Annika att vi skulle samlas för en skål med något medhavt, vilket vi också gjorde.


Gemytet var på topp i det soliga vädret

På den mycket fina restaurangen, Bauergården, var långbordet uppdukat med gällande Corona avstånd och innan maten serverades berättade servitrisen lite historik om konstnären, John Bauer, och hans leverne i trakten, vilket var väldigt intressant.
Efter att mat och dryck landat på rätt ställe och innan den obligatoriska notan anlänt föreslog Annika att vi skulle träffas klockan tio för husesyn dagen efter. Ett bra förslag som mottogs med ett leende. Nu blev det städning på programmet innan vi åker hem.

En mycket vacker och trevlig restaurang

Det var ingen lågbudgetrestaurang men gösen som vi tog in var helt fantastisk. Smakar det så kostar det, vilket tyvärr inte alla kunde hålla med om.

Husesyn
Vid tiotiden söndag förmiddag började folket röra sej på hyllan. Entrédörrar, garageluckor och så vidare öppnades och alla gick runt för att suga åt sej andras idéer. Eftersom alla hade nästan exakt likadana planlösningar, var det intressant att se alla kreativa detaljer man kan finna för att sätta sin egen prägel på boendet. Både jag och Helena hittade några guldkorn som vi kommer att apa efter.

Vi tackade Annika och Roger för det trevliga initiativet och ser redan fram mot nästa års samling eftersom bollen nu ligger hos oss.

Tjörn…


en pärla på västkusten

Se samtliga bilder från vår träff  finns under mappen ”Galleri” eller skriv ”bilder från Carthagoträff” i sökrutan