Äntligen dags för årets semestertripp, precis som vi sagt år efter år sedan vi blev med husbil.
Det är alltid lika spännande och mycket ovisst vad som kommer att hända. I år har vi planerat resan tillsammans med goda vänner och redan i januari bokade vi plats på tre campingar i Italien.
Av erfarenhet vet vi att det oftast går att få plats om vi kommer ensamma med vår husbil, men när det kommer fyra stora husbilar är det ett fåtal campingar som klarar av att ta emot oss om det inte är förbokat.
Tyngdpunkten i år blev Italien där vi bokade fem övernattningar i närheten av Cinque Terre vid Liguriska havet, tre övernattningar i Toscana, någon mil från Pisa och fem nätter vid Gardasjöns sydspets med Sirmione som främsta besöksmål.
Vi valde lite olika startdagar och vägval till vårt första huvudmål, Cinque Terre, och efter vårt sista mål, Gardasjön, skulle vi skiljas åt.
Helena och jag skulle vända norrut mot Danmark, för att få en dos av fäderneslandet, samtidigt som dom övriga skulle ratta söderut mot Kroatien och Medelhavet.
Vi lockades också av Kroatien men förra årets erfarenhet av köbildningar och trängsel runt tullstationerna fick oss att avstå denna gång.
Sådana var våra planer, nedan kan du läsa om hur det gick för det är inte alltid planer och verklighet, går hand i hand.

Nattfärja
Grannarna var tilldelade sina sysslor som mest består i uppmärksamhet och vattning av blommor och vid lunchtid backade vi ut ”Storknas” från sin hemmadestination.
Första dagens etapp var bara sju mil från Tjörn, där vi bor, till Kielfärjan i Göteborg.
Efter incheckning och ombordkörning var det välkomstdrink hos Göran och Eva som bokat en av de lyxigaste sviterna på båtens översta däck. Kapten släppte förtöjningen vid sextiden på kvällen och därefter var det lite mingel på soldäck i det varma vädret innan det var dags för buffé på båtens restaurang.
Efter några timmars sömn, redan klockan 3.30, började vår första ”riktiga” semesterdag eftersom jag ville vara vaken när båten seglade under Stora Bält bron mellan Själland och Fyn i Danmark. Helena vaknade också för att beskåda detta och i tidig gryning kunde vi på långt håll skönja de vackert upplysta pylonerna som bär upp vajrarna på världens näst längsta hängbro. När vi kom närmare såg vi att även det 1 624 meter långa brospannet och vajrarna var belysta.
Det var en häftig syn och efter detta skådespel blev det ett par timmars sömn till innan det var dags för frukost på båten.

Autobahn
Strax efter klockan nio öppnade matrosen bogvisiret på den stora färjan och vi kunde skönja Kiel i framrutan. Nu var vi på gång och målet för dagen var Trier, cirka 70 mil rakt söderut.
På Autobahn är det alltid hetsigt och där pågår ständigt ett val mellan ytterligheterna, långtradare och hobbyracerförare. Som husbilschaufför måste man anpassa sin hastighet mellan dessa två grupper vilket oftast medför att körningen blir ryckig. Ibland ligger man i långtradarfilen med en hastighet under 80 km/timmen och skall man köra om måste man öka hastigheten till långt över det tillåtna, för att inte bli påkörd bakifrån av jetsettarna som testar sina fulladdade lyxbilar.
Till en början gick det någorlunda smärtfritt. Vi passerade Hamburg och alla vägbyggen utan problem förutom att snitthastigheten var låg i den täta trafiken. Det rullade på i sakta mak och vi insåg ganska snart att vi inte skulle hinna till Trier på en dag.
Efter lunchtid blev våra tankar ett konstaterande. Det började med att framförvarande bilar satte på sina varningsblinkers och strax därefter blev det tvärstopp i långtradarfilen. Vi låg i mittenfilen och passerade flera hundra långtradare innan det blev stopp även för oss.
Trafiken stoppar ofta upp på autobahn men det brukar släppa efter några minuter. Så inte denna gång. Helt plötsligt hördes sirener bakom oss och de tre fullknökade filerna fick tränga ihop sej för att lämna en öppen gata åt blåljusfordon. När den första brandbilen banat väg dammade det ena utryckningsfordonet efter det andra i våldsam hastighet förbi oss. Jag hann inte räkna alla men det var minst fem ambulanser, lika många brandbilar, polisbilar, räddningsledare och så vidare.

När vi stått där helt stilla i en dryg halvtimme såg jag i backspegeln att en dam knackade på dörren till Eva och Görans bil. Det visade sej att damen, som var gravid, ville låna deras toalett. Göran var rädd för att hon skulle föda, men hon fick ändå låna toan och som tur var, var hon bara pinknödig.

Camping på bondgård
Vi stod still i en dryg timme innan vi leddes in på en sidoväg. Vi var inte ensamma, alla som stod på autobahn skulle samma väg som oss, genom små byar som blev helt igenkorkade.
Efter flera timmars körning i snigelfart hittade vi en bondgård med en camping i byn Ennepetal som vi checkade in på. Vi fick dom sista platserna.

Camping på en bondgård

När vi summerat dagen kunde vi konstatera att efter elva timmar bakom ratten hade vi endast förflyttat oss drygt 40 mil, en snitthastighet på drygt 35 km/tim. Vi hade alltså cirka 30 mil kvar till målet för dagen som var Trier vid floden Mosel.
Men det är lite av tjusningen med husbil, det blir inte alltid som man tänkt och då är det bara att ombestämma sej. Alltså våra planer sprack redan första dagen.
En övernattning blev det innan vi tidig morgon lämnade den lilla mysiga campingen med hästar som betade några meter från husbilen och höns som hittade sin föda mellan tält och campingfordon

Lantlig men mysig camping

Jag ger Campingen Ennepetal tre av fem möjliga husbilar för helhetsintrycket. Mysigheten och prisnivån lyfter upp den annars så enkla och slitna platsen.

Romerska monument
Efter ett par mil på landsbygden var vi åter igen ute på autobahn, på samma plats som vi lämnade i går. Vi passerade olycksplatsen och såg resterna från gårdagens blockering av A1;an. Kvar på olycksplatsen fanns tre långtradare som kraschat in i varandra bakifrån varav förarhytten på den sista såg väldigt sargad ut.
Det man kan glädjas åt i dessa lägen är att man inte själv är inblandad.

Jag tänkte tillbaka på den kilometerlånga karavanen av stillastående långtradare som vi passerade i går. Här borde Fridolin göra ett studiebesök, hundratals långtradare som i timtal står helt still i stekande solsken med motorerna igång för att bland annat hålla hettan från hytten. Här kan vi prata om nedsmutsning av miljön, men det kanske är lite för stort för att ta tag i.
Senare på eftermiddagen checkade vi in på en ställplats med gångavstånd till Triers centrum. Syftet med vårt besök i Trier var att åka båt på floden Mosel, som jag gjort en gång på 90-talet. Jag minns att det var en fantastisk resa med utsikt över de enorma vinodlingarna och slotten som kännetecknar området, men till vår stora besvikelse hade dom inga kvällsturer längre.
På gångvägen till stadens centrum passerade vi Moselbron och efter ett kort besök i centrum och några uteserveringar, sökte vi upp Porta Nigra, (”Svarta porten”) som är stadens stora turistattraktion.

Porta Nigra i Trier med anor från 100-talet e.Kr

Stadsporten, som under en period var helt svart, byggdes av Romarna på 100-talet e.Kr. och tillsammans med Moselbron ingår dessa båda i de nio Romerska monument som är världsarv sedan 1986.
Det var mycket folk i rörelse i stadens centrum men vi var inte särskilt imponerade av det vi fick beskåda, kanske besvikna för att vi inte fick någon flodtur.Trier som stad gav ingen mersmak men de vackra cykellederna utmed floden var en väl så god kompensation från den uteblivna flodturen.

Vacker utsikt från cykelleden

Efter en övernattning lämnade vi den digitaliserade ställplatsen som var helt personalfri. Allt betalas med bankkort, smidigt men kanske lite krångligt för den ovane.
Helhetsbedömningen blir tre husbilar tack vare läget intill den vackra floden, cykellederna och närheten till stadens centrum.

Storkarnas hem
Våra planer på att ta rakaste vägen mot Cinque Terra grusades av att vi fick veta att man inte godkänner de svenska körkortsreglerna i Schweiz. Man får alltså inte köra husbil som har en totalvikt över 3,5 ton på B-körkort, utfärdade före-96, som är tillåtet inom EU. Än en gång fick vi ombestämma oss och i stället för Meersburg vid Bodensjön, ställde vi in GPS; en på Colmar i Frankrike.
Att köra genom Frankrike innebar ingen större omväg dessutom var Colmar ett helt nytt resmål, som lät intressant.
Efter ca 35 mils problemfri körning anlände vi Camping Le Medieval i Turckheim som ligger knappt en mil utanför Colmar.
Campingen var fantastisk fin med tillräckligt stora plana platser och välunderhållen vegetation. Serviceanläggningarna var rena och fräscha men, för första gången på denna resa möttes vi av toaletter med bara ett hål i golvet, alltså ingen VC-stol att sitta på. Som tur var fanns det bara en ”ståtoalett”, de övriga var försedda med riktiga toalettstolar. Det där med att stå upp och göra sina behov känns inte riktigt bekvämt för oss nordbor.
När vi började se oss omkring på campingen, upptäckte vi ett par storkar som byggt sitt bo på en skorsten.

Vi möttes av denna härliga syn

Det var en något ovanlig syn och efter några minuter upptäckte vi att det fanns storkbon överallt, på lyktstolpar, höga trädtoppar, skorstenar och så vidare och i nästan samtliga bon satt det en eller fler ännu icke flygfärdiga ungar. En fantastisk syn för oss som tidigare bara sett knappt en handfull storkar i fritt tillstånd. Senare visade det sej också att storkarna gick helt obehindrat, på campingen mellan ekipagen, vilket inte gjorde saken mindre exotisk.
Turckheim, som byn heter, hade fått sitt namn efter att turkar en gång i tiden belägrat området, men ”Storchheim” tycker jag passar bättre.

 Vindistriktet Alsace
Den lilla byn Turckheim ligger vackert inbäddad i vinodlingarna på sluttningarna i Alsace området. Vid en titt på kartan ser man att det finns gott om små byar och vingårdar på sluttningarna samt vårt besöksmål, Colmar. Kartan visar att alla små och stora orter är sammanbundna med cykel/billeder som skär kors och tvärs genom vinfälten.

Det fanns gott om cykelvägar i vinfälten

Vår första cykeltur gick till pärlan i Alsace, Colmar, som ligger nära gränsen till Tyskland. Efter knappt en mil i vinfälten nådde vi vårt mål och det första vi möttes av i kanten på den historiska stadskärnan var Le Petite Venise, kanalen som skär rätt igenom en mycket vacker blomsterprydd park.
Hela den historiska gamla delen av byn är uppbyggd runt kanalen och alla turistlockelser med serveringar, tingeltangel och övriga ”måste ha grejer” fanns inom detta område.
Hela stadskärnan består av gamla fina byggnader med fasader som var dekorerade med allt från rostiga cyklar till fantastiska blomsterarrangemang.

Väggdekoration modell annorlunda

För att på bästa sätt kunna få en inblick i allt historiskt hoppade vi på ett turisttåg, som med svensk guidning, via hörlurar, tog oss förbi alla sevärdheterna.
Vackra gamla byar börjar hopa sej i min minnesbank och Colmar hamnar gott och väl på min tio i topp lista, där Krymlov Cesky i Tjeckien fortfarande har första platsen.

Vi fortsatte våra cykelturer genom vinfälten och de små byarna. Några vingårdar var öppna för besökare som ville provsmaka och köpa deras läckerheter.

En öppen vingård med möjlighet till provsmakning

För en som är uppväxt med stränga alkohollagar, känns gårdsförsäljning både annorlunda och spännande. Vi parkerade våra cyklar vid ett par gårdar där vi provsmakade och inhandlade några flaskor. Kanske inte det godaste vinet vi druckit men det var spännande att få känna att man själv bestämmer var och när man köper sitt vin.
Sista eftermiddagen botaniserade vi i Turckheim, innan vi tillsammans åt gemensam måltid på ett av byns alla uteserveringar. Turckheim, som också har en historisk stadsdel, är en liten men väldigt mysig by.

Stadsporten till den historiska stadsdelen i Turckheim

Tre övernattningar blev det på Campingen Le Medieval. Campingen, vinfälten, Turckheim och Colmar var till full belåtenhet med höga betyg på alla punkter. En plats som gav mersmak och som vi säkerligen kommer att återvända till.
Campingen får fem husbilar i betyg, mycket tack vare storkarna som gav den där lilla extra kryddan som kan behövas för att få full pott.

Agriturismo
Vi hade drygt 90 mil kvar till vår första förbokade camping. Det var lördag och vi skulle checka in på Camping Santa Vittoria i Sestri Levante på söndag.
Vi bestämde oss för att dela upp de resterande milen på två dagsetapper. Trots en del protester från dom mest morgontrötta lämnade vi Turckheim vid sjutiden på morgonen. Planen var att köra tills vi tröttnade och då börja söka en övernattningsplats.
Efter drygt åtta timmar var det ett frekvent plingande i damernas mobiler. Dom hade börjat söka efter en övernattningsplats och hittade, efter många om och men, en ställplats i San Damiano d´Asti, som låg ganska nära huvudstråket. Det visade sej att platsen som damerna slagit in på sina GPS; er var svårare att hitta än vi trodde, men efter någon mil på smala landsbygdsvägar var vi ändå framme. Jag och Dennis missade skylten till campingen och hamnade på en ännu smalare och krokig väg ute i vinfälten. Göran däremot, hittade infarten till det som visade sej vara en Agriturismo, en ställplats på en vingård. Nu kunde vi bocka av det också, för att bo på vingård är en av de upplevelser vi saknat sedan vi börjat åka husbil till dom stora vinländerna.

Tre stora husbilar mitt på vinbondens gård

Efter drygt 70 mil och 11 timmars körning drog vi handbromsen på den sluttande gårdsplanen som vinbonden på La Gran Collina Agriturismo ställt i ordning. Här fanns alla de förnödenheter vi husbilsåkare behöver, visserligen lite spartanskt, men mysigt var det.
På kvällen bjöd vinbonden oss på en vinprovning där vi fick smaka på hans läckerheter, som han var väldigt stolt över.

Vi provsmakar vinerna direkt från tunnorna

Det blev även några inköp vilket var mest av tacksamhet för att vi fick smaka på det han tillverkat. Han hade fem olika sorters vin men det var ingen som fick våra smaklökar att blomstra.
Jag ger den spartanska ställplatsen tre husbilar med tanke på att det var en vingård med vinprovning och direktköp av vinbonden själv. Det var en fantastisk och annorlunda upplevelse som för alltid etsat sej fast i hårddisken.

AGDA
Efter en lugn morgon på La Gran Collina Agriturismo, med avslappning och fotografering, körde vi de återstående milen mot Cinque Terre och vår första förbokade camping.

Vi lämnade dessa härliga vyer över vinfälten

Söndagens etapp var, trots att det var nästan omöjligt att få en bensträckare, en behaglig resa. Men betalvägarna, som vi mestadels åkte på, var rena rånet. Vi betalade drygt 2 500 kr i vägavgifter varav Mont Blanc tunneln med sina 1160 meter kostade dryg 600 kronor.

Långtradare utan särskilt tillstånd har körförbud på helgerna vilket gjorde att det var näst intill omöjligt att hitta bensträckarplatser. Vi krånglade oss in på några ställen och det var med nöd och näppe vi kom ut igen.
Att tusentals långtradare står still på rastplatser, tappstationer och alla andra tänkbara övernattningsplatser hela helgerna kan man acceptera, men att många har sina motorer igång, som spyr ut sina avgaser, utan att förflytta sej en meter, måste väl ändå ses som en stor miljöbov.
Även här borde Fridolin göra ett studiebesök. Alla dessa långtradare som dag och natt kör kors och tvärs på Europas vägnät och på helgerna står still med motorer igång för att chaufförerna skall ha en dräglig boendetemperatur i sina bilar. Enligt mitt sätt att se det, utan vetenskapliga belägg, måste detta vara den enskilt största miljöförstöraren.

Vi anlände Camping Santa Vittoria, vid lunchtid och klockan tre öppnade campingvärden sina portar.

Campingen som vi bokade redan i januari

Vi gjorde inte precis vågen vid första ögonkastet och redan efter en kort okulärbesiktning såg vi att standarden inte alls levde upp till vad deras hemsida förmedlat.
Hygienanläggningen, som för de flesta är viktigast, var långt, långt under den standard man kan begära. En VC-stol utan sittring och tre toaletter med enbart ett hål i golvet fanns tillgängliga och lika många var stängda. Duscharna var okey men i övrigt var standarden och renligheten långt från vad man kan begära för drygt 400 kronor per natt.
Någon timme senare anlände även Anette och Kent så nu var hela gruppen samlad, gruppen som fått täcknamnet AGDA (Anette, Göran, Dennis, Arly) samtliga med anknytning till Mölndalsbostäder.
Efter sedvanliga välkomstkramar och lite samkväm under markisen var det dags för middag och nästa bakslag, campingens restaurang. Det var oproffsigt och oorganiserat, det kändes som vi var deras allra första gäster. Dålig mat, dålig service och dyrt och AGDA-gruppen var för en gångs skull helt överens om att det var första och sista besöket på den restaurangen.

Campingen hade även fördelar, platserna var skuggiga

Det finns mycket negativt att säga om Camping Santa Vittoria men tyvärr vet man inte vad man får när man förbokar. Det är som att köpa grisen i säcken.
Campingen ligger fyra kilometer från Sestri Levante som är närmaste stad.

En härlig badvik i Sestri Levante

En mysig liten stad på den Liguriska Rivieran och som enligt italienarna själva är populärare än Cinque Terre. Enklaste sättet för oss var att ta sej dit var med cykel, så det blev en hel del cykelturer under våra fem dagars vistelse här. Det får man ändå se som positivt, för motion skadar aldrig.
Italienarna kör, som alla vet, ganska hetsigt så det var med skräckblandad förtjusning vi gav oss ut i trafiken med våra cyklar. Men vi förvånades över den hänsyn bilisterna visade oss, så nu kunde man lägga den fördomen åt sidan.

Svettig vandring
Från Sestri Levante tog vi tåget till den näst nordligaste av de fem byarna, Vernazza och efter någon timme i byn, valde vi att vandra den vackra leden över bergen till Monterosso, den nordligaste av byarna.

Den vackra byn Vernazza sedd från vandringsleden

Leden mätte bara 3,2 kilometer enligt skyltarna, men den var oerhört stenig och kuperad. Det tog oss drygt 2 timmar och det var fruktansvärt jobbigt i den stekande solen. 3,2 kilometer på drygt 2 timmar är ju inte ens snigelfart.
Enligt ”hälsoappen” var höjdskillnaden upp och ner motsvarande ett 70 vånings hus. Tillåt mej tvivla. Skulle en 74 år gammal hundrakilosklump kunna gå upp till toppen på ett 70 våningshus och ner igen på drygt 2 timmar. Jag är skeptisk, men det var utan tvekan j…ligt jobbigt.

Även dagen därpå tog vi tåget till Cinque Terre men nu till Riomaggiore, regionens residensstad, som ligger längst söderut.

Smala blomsterklädda gränder i Riomaggiore

Efter några timmar i den mycket vackra och kuperade byn tog vi tåget tillbaka till nästa by, Manarola, där planen var att vandra till den mittersta av de fem byarna, Corniglia. Där fanns en lättare led utmed kusten som vi gick för tio år sedan, men som tyvärr var avstängd nu på grund av ett ras.

Manarola är den enda byn utan hamn i Cinque Terre

Alternativet, den fyra kilometer långa leden över bergen var helt uteslutet efter gårdagens strapatser, så det blev i stället tåget tillbaka till Sestri Levante.
Nationalparken, Cinque Terre, var precis lika vacker som vi upplevde den för tio år sedan men turistinvasionen hade eskalerat något oerhört. Trängseln och framkomligheten var i jobbigaste laget och gav därför inte de vackra byarna rättvisa. Om vi väljer att åka hit någon mer gång så får det bli efter turistsäsongen.

Båtutflykt
På vår sista dag i Ligurien valde vi en båtutflykt till San Fruttuoso, som av många beskrivs som en riktig pärla i en kristallklar lagun vid foten av ett brant berg.

San Fruttuoso, pärlan i Ligurien

Stora delar av den lilla viken täcktes av det vackra 1300-tals klostret Abbazia di San Fruttuoso di Capodimonte och Torre Doria, ett majestätiskt försvarstorn.

1300-tals klostret som bäst nås från sjösidan

En mycket annorlunda plats som bara kan nås
med båt eller till fots på en smal stig från toppen av det drygt 400 meter höga Portofino berget.
San Fruttuoso är även känd för en staty som står på havets botten, 17 meter under havsytan. Statyn, Cristo degli Abbisi, är två och en halv meter hög och föreställer Kristus som med öppna armar blickar upp mot havets yta.
Det var en mycket vacker och annorlunda plats, där vi tyvärr bara hade en timme till vårt förfogande innan båten vände mot ett annat strandhugg, Portofino.

Portofino, kändisarnas rekreationsplats

Portofino, som anses som en av Medelhavets vackraste städer är även omtalad som kändisarnas semesterparadis. Vi fick tyvärr bara en timme även på denna vackra plats men det vi såg var att här är det rikedom och glamour som styr. Det var lätt att förstå de penningstinnas val av rekreationsplats för allt var otroligt vackert och restaurangerna var dukade med vita dukar, blomsterdekorationer, vackert porslin, stoppade möbler och all annan lyxighet man kan tänka sej.
Vi vanliga dödliga gick mest och kikade efter kändisar men det verkade som om dom höll sej undan turisternas nyfikenhet.
Vid vår vistelse anlände en av världen lyxigaste lustjakter, Wedge Too, som sägs vara värd drygt 500 miljoner kronor.

Wedge Too, lustjakt med 50 personers besättning

Ägaren, en 83-årige man vid namn Issam Fares, visade sej en kort stund på kajen omringad av vakter och vackra damer, innan dom försvann in på en restaurang.
Jag har aldrig hört namnet tidigare men nu kan jag åtminstone skryta med att jag sett en av världens rikaste män. Hallelulia!

Sämsta campingen
Cinque Terre och Ligurien är ett mycket populärt resmål med besökare från hela världen, vilket gör att det är svårt att hitta plats för fyra stora husbilar under högsäsong.
Campingens läge för besök i Cinque Terre var inte den optimala men det var okey att cykla de drygt fyra kilometrarna till tågstation. Campingens standard däremot var under all kritik.
Eftersom vi var ett gott gäng med god sammanhållning så höll vi ändå humöret på topp.

Vi hade många mysiga kvällar tillsammans

Vi tillbringade nästan all dagtid utanför campingen och på kvällarna ordnade vi våra trivselkvällar själva med grillning, långbord, levande ljus och så vidare. Det var faktiskt väl så mysigt som någon flådig restaurang.
Camping Santa Vittoria får underbetyg på alla punkter och den höll absolut inte vad hemsidan förmedlade.
Helhetsbetyget blir i mina ögon bara en husbil för det är den absolut sämsta campingplats vi varit på om man ser till SPK (standard per krona).

Svårfunnet
Efter fem övernattningar på den sunkiga dyra campingen var det dags för förflyttning mot Toscana. De 18 milen flöt på utan störningar men väl framme i den lilla byn Montopoli in Val d`Arno snurrade vi runt en dryg timme på trånga gator och snäva rondeller innan vi kunde checka in på camping Toscana Village. Vi tvingades till och med att vända på en smal väg i utkanten av byn på grund av att vägen var avstängd. Att vända en nästan nio meter lång husbil på en fem meter bred väg med tillhörande mer eller mindre hårda grönytor och diken på båda sidor, kan ta sin tid, vilket några Italienare visade med all önskvärd tydlighet. Dom hängde sej på signalhornet och trodde förmodligen att det skulle gå fortare att vända då.
En mer sansad man, även han italienare, bad oss om ursäkt för sina landsmäns beteende. Sorry, sa han, you are in Italy.

Infarten till Camping Toscana Village

När vi till slut hittade Toscana Village, vårt andra förbokade mål, blev vi till en början positivt överraskade. Visserligen var det trångt och backigt eftersom Italienarna ännu inte har anpassat sina campingar till dagens större bilpark, men efter lite röjande i buskaget och så vidare fick vi bilarna på plats. Göran, till exempel, fick vika undan några stora grenar i låg höjd som han med silvertejp förankrade i trädets stam, för att få plats.

Göran och Eva under trädet som dom fick bygga om

Vi fick lite spridda platser men inte längre ifrån varandra än att vi tillbringade kvällarna tillsammans i svalkan under pinjeträden till Cikadornas enträgna ljud, eller oljud enligt vissa personer.

Vatten och el
Första morgonen började med att Helena hittat en tvättmaskin som hon proppade full och gjorde precis enligt instruktionen. Maskinen fylldes med vatten och sen var det stopp, inget hände och det gick inte heller att öppna luckan igen. Vattentillförseln var inte tillräcklig för att maskinen skulle starta. Men efter ett par timmar kom campingens reparatör till hjälp och efter någon timme ytterligare var tvätten klar.
Campingen hade eftersatt underhåll på både vatten och el. När vi diskade t.ex. fanns det bara kokhett vatten i kranarna. Oftast är det varmvatten som saknas men här var det tvärt om så det gällde att hålla undan händerna. Tack och lov fungerade duscharna riktigt.

På torget i Montopoli in Val d´Arno var det ingen trängsel

Dagarna rullade på i slöhetens tecken, det var varmt och det fanns inte så mycket att hitta på. I Montopoli in Val d`Arno var det helt dött, inte alls det vi hade förväntat oss av det så glamouromsusade Toscana.

Vinprovning
Sista dagen beställde vi en vinprovning på vingården Azienda Agricola Agrisole som samarbetade med campingen. Agrisole låg drygt en mil från campingen så vi blev hämtade med taxi och väl där fick vi en rejäl genomgång av en mycket entusiastisk vinbonde.

Förväntansfull samling på väg till vinprovning

Vi började med en promenad mellan vinstockar och i olivträd för att lära oss skötseln av de dyrbara träden.

Vinbonden lär oss hur man sköter de dyrbara stockarna

Därefter gick vi in i gårdens hjärta där vinet tillverkas, innan det var dags för själva provsmakningen.

Vinbonden presenterar flaskans innehåll, druva och årgång

Vi provsmakade två vita viner, ett dessertvin, fem röda, olivolja och en Grappa.
Tilltugget bestod av två sorters ost med fikonmarmelad, kallskuret som bestod av soltorkad skinka och två sorters korv. Dessutom fick vi hemmagjord köttfärssås samt två sorters hembakat bröd.
Det var en mycket stolt vinbonde som verkligen brann för sina produkter och sitt hantverk som krävt många års utbildning, erfarenhet och tålamod.

Efter avslutad provsmakning var det inköp som gällde

Hela besöket tog ungefär tre timmar och avslutades med inköp av det vi provsmakat innan taxin kom och hämtade oss.
Det var ett vindåsigt gäng som kom tillbaka till campingen men det blev ändå grillning på kvällen och ett par glas av det nyinköpta, innan vi började förberedelserna inför morgondagens förflyttning.

Eftersatt underhåll
Sista natten i Montopoli del d´Arno väcktes jag av att Helena for runt som en skållad råtta i husbilen. Det regnade och hon var i full färd med att stänga takluckor och fönster och som tur var hade vi plockat in alla tillhörigheter kvällen innan.
Camping Toscana Village har en hel del underhållsproblem och läget är ganska intetsägande för att vara Toscana. Skötseln och servicen hade en del till övers på önskelistan och det är ingen plats som ger mersmak för en något bortskämd svensk.
Behållningen på våra tre dagars vistelse var utan tvekan besöket hos vinbonden Azienda Agricola Agrisole och Kents reaktion när en husvagnsägare börjat installera sitt ekipage alldeles för nära honom.
– Is it your car, frågade Kent?
– Yes, sa den nyanlände
– You have to move, sa Kenth med lätt framåtlutad böjd rygg och hängande utsträckta armar som om han föste undan en flock höns. Välkommen fanns inte i hans vokabulär den dagen.
Toscana Village får två husbilar. El och vattenanläggningarna var gamla och slitna och det var ideligen brandkårsutryckningar på fel som borde ordnats under lågsäsong.

Utsikten från campingen över det Toscanska landskapet

Campingens utsikt över det kuperade landskapet var vacker. Det fanns en pool och en stängd bar men i händerna på rätt ägare borde hela anläggningen ha betydligt större förutsättningar.

Kvällsutsikt
Nästa mål på vår resa var Gardasjöns sydspets. Vi styrde nu norrut igen och efter drygt 30 mil checkade vi in på Camping San Francesco i Desenzamo del Garda som var vårt sista förbokade mål.
Vi kunde direkt konstatera att det var en camping med klass. Här fanns rena fina hygienutrymmen, minimarket, restaurang, uthyrning av cyklar, båtar osv. Men även här var platserna i minsta laget för husbilar.
Vi fick en mycket dålig plats, ojämn och trång, så Helena gick till receptionen för att höra om det gick att byta till något bättre. Den tillmötesgående damen tipsade henne om att det blev en större och planare plats ledig nästa dag och att den låg närmare sjön.

Härlig utsikt över sjön och den ”Molndanska Sjöguden”

Sagt och gjort, dagen efter flyttade vi ”Storknas” och fick en mycket bättre plats på ett hörn med utsikt över den vackra Gardasjön.

Härliga cykelturer utmed Gardasjöns strand

Vi badade och cyklade om vartannat och våra matintag togs ofta på campingens restaurang. Vi kunde köpa morgonbröd i campingbutiken och på kvällarna satt vi under markisen och såg den vackra utsikten på den upplysta landtungan som leder ut till medeltidsstaden Sirmione. Här kunde vi sitta under en stjärnklar himmel och en begynnande fullmåne till långt fram på småtimmarna och njuta av rödvinslandets läckerheter.
Även efter mörkrets inbrott var det varmt, termometern låg strax under 30-gradersstrecket och inne i husbilen var det ännu varmare. Fönster och takluckor var vidöppna och en liten bordsfläkt såg till att vi fick lite rörelse på den varma luften. Trots allt så sov vi ganska bra men det är ändå i dessa lägen man önskar att man hade haft en AC inmonterad.

Vi cyklade de dryga fyra kilometrarna till Sirmione vid två tillfällen.

Porten till den vackra välbesökta staden, Sirmione

Den gamla staden med mänskliga spår från 500-talet f. Kr ligger på en landtunga som sträcker sej någon kilometer rakt ut från sjöns södra strand. En mycket välbesökt stad med utskänkningsställen, glasstånd, och allt annat en turist kan önska sej.
Vi cyklade även till centrum på Desenzamo del Garda som just den dagen hade marknad. För att nå centrum tvingades vi dra cyklarna genom en kilometerlång marknad med tre, fyra led i bredd. Det som inte fanns att köpa där, finns inte.

Torget och småbåtshamnen i Desenzamo del Garda

Det var ett mysigt centrum med en liten småbåtshamn som omgärdades av ett antal utskänkningsställen där många satt och njöt, Själva intog vi en kall öl under ett stort träd som skuggade oss från den starka solen.

Hjärnsläpp
Efter fyra av de fem bokade övernattningarna, började vi längta norrut och vid frukostbordet kom vi överens om att dra vidare. Dom andra skulle ändå åt ett annat håll, så vi kunde bestämma själva.
Packningen gick bra tills jag skulle göra det sista, veva in markisen. Jag hade lossat stormbanden och spikarna till benen som håller upp markisen men när jag skulle veva in satt markisen fast i nästan helt utfällt läge. Helena kom till undsättning för hon visste att vi fått kåda på ovansidan och hon trodde att det var det som klibbat fast duken. Hon fick fram en stege från hjälpsamma grannar som såg att vi hade problem. Helena tvättade så gott hon kunde men hon insåg snart att det inte var orsaken till att jag inte kunde veva in duken.
Jag vevade precis som jag gjort hundratals gånger tidigare, men det gick inte, det var tvärstopp.
Fler grannar strömmade till och det var ett kackel utan dess lika på alla jordens språk.
Stressen spred sej i takt med svetten som strömmade ner från min panna.
Efter en stund kom även Kent, som är världens mest otekniska, enligt hans sambo Anette. Han kikade runt lite, tog en titt på stålställningen som håller upp markisduken och så vände han sej till mej.
– Vad skall dom där röda knapparna i framkanten på markisställningen vara till?

Den lilla röda knappen i övre högra hörnet var boven

Precis när Kent sa ”dom där röda knapparna” blixtrade det till däruppe och inom en tiondels sekund kom skammens rodnad. Jag hade inte släppt spärrarna som gör att man kan spänna duken i utfällt läge.
Jag skämdes och Helena skämdes å´ mina vägnar, medan alla andra fick ett gott skratt vilket dom så gott som möjligt försökte dölja. Okey, tänkte jag, det är bättre att glädja än att såra.
Camping San Francesco får fyra husbilar efter det att vi fått en bättre plats. Det mesta fungerade till full belåtenhet men den annonserade ölaftonen på restaurangen blev en flopp. Personal och kök räckte inte till. Förmodligen överraskades dom av att det kom så många gäster, vilket ju kan var förlåtligt.

Sydtyrolen
Vi ställde in ”Tina”, vår GPS, på Merano i Sydtyrolen, en körsträcka på lite drygt 20 mil.
Efter bara några timmar checkade vi in på Merano Camping och efter att vi ställt iordning ”Storknas” promenerade vi in till den vackra stadskärnan där vi gästade några uteserveringar i det mycket kvalmiga och varma vädret.
Vid mörkrets inbrott satt vi under markisen och beskådade ett inferno av blixtar i bergen som mynnade ut i en underbar regnskur som gjorde luften lättare att andas.

En bevarad anläggning från liftarnas begynnelse

Dagen efter passade vi på att åka den nostalgiska stolliften som gick från stadens centrum upp till toppen på ett berg. Från toppen på berget gick det ett antal vandringsleder till bergen runt omkring men vi nöjde oss med en enklare men mycket vacker stig ner mot stadens centrum.

Vandringsled med härlig utsikt över staden

Det var en varm dag vilket frestade oss att slinka in på de strategisk utplacerade uteserveringarna utmed stigen. Vi övervann inte vår frestelse, mycket beroende på att vi inte hade någon brådska.

Frestande uteserveringar fanns det gott om på vägen ner

Förutom vätskeintagen stannade vi även för att fotografera den enorma utsikten på det vidsträckta Sydtyrolska landskapet runt omkring.
Väl nere vid foten av berget, finns en gammal stenbro, Via Roma, med anor från tiden före vår tidräknings begynnelse.

Bron Via Roma över floden Passer

Stigen utmed den iskalla floden in mot stadens centrum, är vackert dekorerad med växtskulpturer och även inne i stadens centrum, på flodens västra sida, finns vackra blomsterarrangemang och växter, avbildade som fåglar, djur, människor och så vidare. Det är på denna sida som de allra flesta restaurangerna finns, det är här turisterna flanerar och på den östra sidan, vid strandkanten, sitter ungdomarna.

Det fanns både grymma och vackra blomsterskulpturer

Även inne i centrum finns det ett antal broar varav den vackraste, Postbrücke är den mest kända. Sist vi var här var hela broräcket täckt med låsta hänglås, någon slags kärlekssymbol, men alla dessa var borttagna vid detta besök.

Postbrücke som förbinder den gamla och nya stadsdelen

Två övernattningar blev det i den Sydtyrolska staden i norra Italien innan det var dags att fortsätta färden mot Danmark.
Merano och Sydtyrolen är mycket vackert och har det mesta för allas smaker. En plats som vi mer än gärna återvänder till.
Merano Camping hade rena och fina hygienutrymmen och 6 ampers eluttag. Det var ”all inclouding” på dygnspriset vilket jag tycker är bekvämt men kanske inte 100
procentig rättvist för dom som inte använder befintliga faciliteter.
Campingen hade ingen reception eller minibutik utan bara en vakt som släppte in och ut besökarna. Det var inga markerade platser utan man fick själv hitta en lucka mellan fordon som stod kors och tvärs. I övrigt fungerade campingen tillfredställande och får tre husbilar tack vare närheten till stadens centrum.

Mastodontsträcka
Efter precis tre veckor på resande fot beslöt vi oss för att ta ett stort steg längre norrut. Vi lämnade Merano Camping i mörker, redan klockan sex på morgonen och efter bara några mil var vi ute på tyska autobahn. Vi tillryggalade mil efter mil utan större incidenter och vi bytte chaufför med jämna mellanrum. Framåt eftermiddagen förstod vi att kanske skulle hinna förbi Hamburg innan mörkret och tröttheten satte in.
Det blev en del kortare stopp vid vägbyggen och i utkanterna av de stora städerna, som det alltid blir på autobahn, men inte värre än att vi orkade köra vidare. Vi passerade Hamburg i skymning och i mörker, några mil längre norrut, hittade vi en ställplats i en liten by som heter Itzehoe. Det var en okey övernattningsplats på en stor grusplan vilket passade oss bra eftersom vi bara skulle sova några timmar. Att platsen var avgiftsfri försämrade inte dess SPK (standard per krona).
Vi startade i mörker och stängde av motorn i mörker efter knappt 16 timmar och 111,4 mils körning. Det var den längsta sträcka vi någonsin tillryggalagt på en dag och jag kan lova att vi sov gott den natten.

Vadehavet
Trots gårdagens mastodontetapp startade vi tidig morgon de 12 milen mot Römö, en dansk ö i Vadehavet, några mil norr om den tyska gränsen.
Någon kilometer före gränsen, i byn Süderlügum, stannade vi för att inhandla lite tullfritt. Vi hittade en ganska liten gränshandelsbutik som hade de varor vi var ute efter. Vi fyllde husbilens vinkällare som rymmer 24 bag in box, samt lite annat smått och gott, innan vi körde över gränsen vid danska Tönder.
Vi hade tidigare läst om Oasen Camping på Römö, en helt ny och modern ställplats, som vi beordrade Tina att guida oss till.
Römö är förbundet med fastlandet med en fler kilometer lång vägbank som skär rätt igenom den av UNESCO utsedda Nationalparken, Vadehavet. Det var vid vår överfart lågvatten vilket innebar att det endast fanns några mindre vattenfåror med vattenspeglar i den gråbruna geggan vid sidan av den konstgjorda vägbanken.
Ön är knappt fyra kilometer bred och drygt dubbelt så lång i syd – nordlig riktning och hela öns västsida, mot Vesterhavet, har en fantastisk sandstrand med härliga bad.

En modern ställplats runt en liten sjö

Nostalgikänslor
Vi checkade in på den helt personalfria campingen som ligger på öns sydspets och innan dagen var till ända gjorde vi ett besök på den jättelika sandstranden som låg ett stenkast från campingen.

Den enorma sandstranden utmed Vesterhavet

Bilarna körde ca 1,5 kilometer rakt ut på stranden och där kunde även vi cykla i de tillplattade bilspåren. Från biluppställningsplatsen hade vi ytterligare en halvkilometer att gå i den härliga sanden innan vi nådde vattenbrynet.
Det var när vi låg och guppade i Vesterhavet, med den tyska ön Sylt inom synhåll, som vi bestämde oss för att stanna ytterligare en dag på Römö, för det här var en fantastisk upplevelse.

Ett dopp i Vesterhavet hör inte till vanligheterna

Eftersom jag är född vid den danska västkusten så har jag ofta besökt just dessa trakter. I unga år tillsammans med föräldrarna, senare med egna familjen och nu på ålderns höst med husbil. Men jag har aldrig upplevt ett så varmt och härligt mottagande som den danska västkusten erbjöd oss denna sommar. Det var minst 25 grader i vattnet, ytterligare några plusgrader till i luften och en sol som strålade från en klarblå himmel. Att det dessutom var nästan vindstilla gjorde inte välkomnandet sämre.
Det är inte ofta att vädret är så inbjudande och jag såg många i min ålder och även äldre, som med ett lekfullt leende, plaskade runt och hoppade i det ovanligt varma vattnet.
Själv har jag inte badat på den danska västkusten sen jag var i tonåren på grund av kyla, blåst och/eller regn som håller en normalfrusna borta från havet. Men inte vid detta besök och det var säkert många med mej som denna dag fick nostalgikänslor från ungdomsåren, när dom vadade över sandbankarna under ytan för ta sej ut på djupare vatten.

Denna sommar var det bad för både gammal och ung

Parkering på stranden
Hela den platta ön är mycket cykelvänlig och det är inte långt mellan byarna. Lakolk, som är störst, har ett litet oansenligt köpcentrum, en ganska stor camping och ett fåtal restauranger. Det bor drygt 700 fastboende på hela ön och av dessa bor knappt hälften i Lakolk så det är inga stora byar vi pratar om. Det är ingen plats för shoppingsugna men däremot för dom som vill parkera nära havet på den fantastiska sandstranden. Vid vårt besök på stranden i Lakolk stod det bilar i fyra fem rader så långt ögat nådde åt både söder och norr.

Det var ständig trafik fram och tillbaka på stranden

Det var tusentals fordon i alla storlekar från jättestora husbilar till små elbilar. En mäktig syn och bakom denna gigantiska bilpark var det full aktivitet med lekande barn, pensionärer som badade, soldyrkare och så vidare. Även vi var i behov av ett bad efter den drygt fem kilometer långa cykelturen från Oasen till Lakolk.
Sista kvällen på Römö avslutades med ett besök på Havneby Kro med anor från 1800-talet.

Nyfångad rödspätta var ett bra 2;dra alternativ

Besök på Kro

En äkta gammal dansk Kro slår alltid de modernare pizzeriorna och snabbmatställena, men jag blev ändå lite besviken för dom hade inte den danska nationalrätten Hackeböff på menyn. Nu blåser det nya vindar, nu skall alla ha Stjärneskud på sina menyer. Det är också gott, men det går aldrig upp mot en härlig böff med hvide kartoffler, brynt lök, asier och en härligt krämig brunsås. Inte om du frågar mej i alla fall.

Skymning över Oasen Camping

Oasen Camping är en modern digitaliserad camping där allt sköts med kortbetalning.
Den är helt personalfri, vilket gör att den inte får fem husbilar. Den får fyra husbilar för ibland kan det kännas tryggt med en reception där det finns personal och kanske även en minibutik med färskt morgonbröd.
Innan vi lämnade Römö för denna gång åt vi en härlig frukost med nyinköpta danska frallor på en parkeringsficka på vägbanken i Vadehavet.
Klockan var sju på morgonen, solen var på väg upp och det var vid tillfället högvatten med en spegelblank vattenyta som täckte den gråbruna yta som vi mötte på vägen till Römö.
På alla de pålar som finns nedslagna för att förstärka vägbanken i sidled satt fiskmåsar och väntade på att vattnet skulle sjunka undan igen så att även dom kunde få sin frukost.

Fiskmåsarna väntar på att vattnet skall sjunka undan

Innanhavet
Nästa mål på den danska västkusten var Ringköbing som vi anlände strax före lunch. Vi hittade utan större svårigheter en ställplats intill småbåtshamnen som passade oss bra.
På vägen mot stadens centrum besökte vi en utställning med träskulpturer och det lilla torget med den groteska statyn som alla turister fotograferar.

En gift mans tunga börda

Jag och Helena tolkar statyn lite olika. Jag tror att statyn betyder ”En gift mans börda att bära”, vilket Helena inte alls håller med om.
På någon timma scannade vi av den lilla staden, åt en god glass och hade turen att hitta en ”Take away” som sålde äkta danska smörrebröd. Vi beställde två var som skulle hämtas senare på eftermiddagen och på återvägen intog vi en god lunch på en fiskrestaurang i hamnen.
Medan jag hämtade läckerheterna dukade Helen vårt bord framför husbilen, bara några decimeter från Ringköbing Fjords strand. Det var fortfarande fantastiskt sommarväder och Helena hade dukat fram öl och snaps och för att förgylla det hela ytterligare, så hade hon dekorerat bordet med små danska flaggor.

Detta är livskvalitet

Med fyra nyinköpta smörrebröd, varsin ”handbajer” en kall snaps njöt vi kvällen med härlig utsikt över det stora innanhavet.
En övernattning blev det på ställplatsen som får tre husbilar tack vare närheten till stadens centrum och den fantastiska utsikten.

Sandremsan
Vi lämnade ställplatsen i Ringköbing tidigt på morgonen, men efter bara några hundra meter såg vi en öppen bar med uteservering som sålde frukostmat. Tillsammans med byns morgonpigga gubbar njöt vi i soluppgången av varsitt rundstycke med ost och svagt danskt kaffe, innan färden gick vidare.
Det var drygt två mil till Hvide Sande Camping, som enligt kartan ligger på en sandremsa som skiljer Vesterhavet från Ringköbing Fjord. Sandremsan var inte så smal som det såg ut på kartan. Den var dessutom klädd med växter och hus och mot Vesterhavet stördes utsikten av en hög gräsbeklädd sandbank. Utsikten mot Västerhavet blev inte alls som vi förväntat oss. Mot Ringköbing Fjord däremot, var det fri sikt och innan vi anlände campingen såg vi ett stort antal färgglada vindsurfare som kämpade med att hålla sej kvar på brädan.

Lägerskola för vindsurfare

När vi närmade oss såg vi att det var ett utbildningsläger vilket förklarade att det var fler surfare i vattnet än ovanför.
Det var även glidsurfarnas mecka. När vindarna från Vesterhavet nådde de höga sandbankarna bildades det uppstigande vindar som glidsurfarna nyttjade. Dom gled fram och tillbaka bara några meter ovanför bankarna utmed den milslånga stranden. Det såg verkligen härligt ut.
Utmed hela den tre mil långa bilvägen på sandremsan fanns det separerade cykelleder så hela vår vistelse här bestod i bad och cykling förutom vid ett tillfälle när vi hamnade på en räkfestival inne i byn Hvide Sande. Räkor såg vi inte så mycket av men ölen flödade i massor till ett glatt gäng spelemän som sjöng danska sjömansvisor. Gemytligt och enkelt, precis det som kännetecknar Danmark.

Ett glatt gäng som spelade danska sjömansvisor

Vi fick ett par fantastiska dagar med bad i Vesterhavet, räkfest i byn, cykelturer, långa promenader på stranden och allt avslutades med en underbar pastarätt a´la Helena.

Helena symboliserar ”Sandegudinnan”

Två övernattningar blev det på Hvide Sande Camping som får fyra husbilar tack vare att vi slapp betala extra för att vi nyttjade två platser för att få plats. Platserna var alldeles för små för stora husbilar men fördelen, enligt min mening, var att det var bemannat med incheckning och minibutik där vi kunde köpa vårt morgonbröd.

Krigsmuseum
Hanstholm, som ligger ytterligare ca 20 mil norrut utmed den danska västkusten, var målet för dagen. Dit ville jag för att se den plats där min far, efter andra världskrigets slut, avslutade sina år på flykt undan tyskarna.
Trots att många år runnit iväg sedan 2;dra världskrigets slut har jag aldrig varit på den plats som min far pratat så mycket om. Varför vet jag inte, men jag liksom så många andra, kanske helst blundade för det hemska som den lille mustaschprydde mannen ställt till med. Nu på äldre dar har jag mer och mer börjat intressera mej för den danska motståndsrörelsen där min far var aktiv.
Det var fantastiskt och kändes lite overkligt att vandra runt på den förläggning där min far för 73 år sedan hade bevakningstjänst efter det att tyskarna kapitulerat och lämnat landet.
Det var även här man upplöste ”Den danska Brigaden”, en militär organisation som, under den engelska fältmarskalken Montgomery utbildade danska flyktingar, bland annat min far, till stridsmaskiner under nästan två års tid på olika läger i Sverige.
För den som är intresserad har jag publicerat en berättelse på vår hemsida, om min fars flykt när nazisterna var honom på spåren. Du hittar berättelsen om du söker på ”Flykten undan nazismen” på startsidan www.arlyhelena.se.
Hanstholm var Nordeuropas största befästningsanläggning under 2;dra världskriget.

Dåtidens jättekanon, se Helena den lilla rosa pricken

Här fanns, bland mycket annat, fyra 38 centimeters kanoner som nådde 5,5 mil ut i Vesterhavet vilket var nästan halvvägs till Norge. I Norge fanns motsvarande kanoner vilket gjorde att tyskarna kunde spärra alla infarter till Skagerack.
Hela anläggningen är i dag ett 200 000 kvm stort museum med stigar, bunkrar, järnvägar och den 3 000 kvm stora cirkelformade centralanläggningen som hade plats för 90 soldater, matsalar, vapen, ammunitionsförråd, värme och friskluftsanläggningar, sjukstuga, operationsrum och så vidare.

Taket är borttaget på den stora centralanläggningen

Flera av soldatrummen var iordningställda med dockor för att efterlikna krigets soldatliv. I ett rum som var ca 5×5 meter fanns det sovplats för 16 soldater och ett stort matbord. Sängarna var ca 175 centimeter långa och 55 breda i tre våningar. Man kan säga att det måste varit trångt, samtidigt som man måste erkänna att det var en fantastisk byggnad. En bunker med metertjocka väggar ett metertjockt innetak och ett välvt yttertak som var minst två meter tjockt, allt gjutet i betong.
Alla typer av vapen och kanoner fanns att beskåda i en modern anläggning där det även visades ett bildspel på 2;dra världskrigets olika skeden från 1939, när kriget började, tills 1945 när tyskarna kapitulerade.

Ett gammalt tåg från kriget som transporterar turister

I Hanstholmens hamn fanns det gott om plats för en husbil så vi parkerade strax intill hamnens enda restaurang. Även här blev vi blåsta på Hackeböff så vi tvingades följa strömmen, en Stjärneskud och en kall öl. Motvilligt fick vi erkänna att det smakade bra, men ändå, va´ fan tog de goa Hackeböffarna vägen? Däremot serverade dom något så gammalmodigt som Kaffepunch, en kopp varmt kaffe med en snaps akvavit i. En dryck som min far en gång lärt Helena att tycka om.

Sista biten
Resan började närma sej sitt slut. Vi hade ungefär 15 mil till Fredrikshamn och efter några mil hittade vi ett bageri där vi köpte några frallor. Några kilometer ytterligare norrut stannade vi för att äta frukost på en rastplats med härlig utsikt över Limfjorden. Vädret var fortfarande strålande, Limfjorden var ganska stilla och lugn, förutom att en surfare som gång efter annan drattade i vattnet, och rörde om den spegelblanka ytan.
Vi övernattade på en ställplats några hundra meter från färjeterminalen i Fredrikshamn eftersom vi bokat plats på färjan till Göteborg nästkommande dag.

Många som väntar på att färjan skall komma

Vid vår sista afton på denna resa besökte vi en restaurang i hamnen som såg gemytlig ut. Menylistan var gedigen men jag kunde inte se Hackeböff så jag frågade servitrisen om det gick att ordna. Hon tittade på mej, som om jag kom från en annan planet, innan hon sansade sej och sa.
– Det vi har står på menyn.
Okey, tänkte jag, då får det väl bli en Stjärneskud i dag igen. Detsamma tänkte Helena, men hon tröstade mej med att hon skulle göra en riktig härlig Hackeböff till oss när vi kommer hem. En hel vecka i Danmark utan att kunna få en riktig Hackeböff, blev nästan för mycket. Jag hade svarta tankar om att aldrig mer besöka detta land, men det går säkert över.

Hela restaurangen gjorde reklam för Fernet Branca med flaskor, tavlor, underlägg och så vidare, och på herrtoaletten hängde en femliters flaska upp och ner med en liten tappkran på. Där stod ett antal rena glas så det var bara att ta för sej för den som villa smaka på drycken. Mycket ovanligt och självklart smakade jag på drycken som egentligen är en alkoholbaserad magmedicin.

Färjor från alla håll seglade in till Fredrikshamn

Den spartanska ställplats som till nästan 100 procent nyttjas av färjeresenärer får två husbilar. En lutande sandig grusplan drar ner poängen men läget nära färjeterminalen och utsikten över Kattegatt var bra.

Allting har ett slut
Färjeturen och sista milen från Göteborg till Tjörn gick helt utan några problem.
Vi var åter på hemmaplan och vi möttes av ett lugnt regn som ganska snart återgick till det som präglat denna sommar i Sverige. Det var enligt metrologerna den varmaste sommaren sedan mätningarna började för nästan 300 år sedan.
Nu Fick Fridolin och gänget vatten på sin kvarn, precis innan det var dags för befolkningen att gå till valurnorna. Det kallar jag för medvind.
Själv är jag skeptisk till deras skrämselpropaganda, att om vi inte gör något nu så kommer hela jorden att gå under.
Hur vi skall göra det har det pratats om i åratal, men det blir bara prat utan handling.
Förresten, om inte jag minns fel, så hade vi en av de kallaste somrarna i mannaminne så sent som förra året och dom tre första månaderna i år var de kallaste jag varit med om på många år.
Vad jag kan förstå så har det periodvis pågått en global uppvärmning i norden ända sedan den tid det låg ett drygt 1 000 meter tjockt istäcke över hela Skandinavien.
Men jag kan ha fel, jag har haft det förr.

Kort sammanfattning
Hela resan tog 29 dagar från starten med Stenafärjan till Kiel och färjan tillbaka från Fredrikshamn.Hela resan var fantastisk men jag kommer nedan att nämna några av höjdpunkterna.
Colmar och den historiska byn tillsammans med Turckheim var en oplanerad upplevelse som verkligen gav mersmak.
Cinque Terre, en av världens mest besökta platser och hela Ligurien är ett måste, men man bör kanske undvika de mest frekventerade månaderna.
Båtresan till pärlan San Fruttuoso och kändisarnas semesterparadis Portofino var också riktiga högoddsare.
Ett besök i Sirmione på Gardasjöns sydspets hör nästan till allmänbildningen, men även här bör man undvika semestermånaderna.
Merano har inte samma turisttryck men det är en fantastisk plats i det Sydtyrolska landskapet.
Vesterhavet i Danmark med Römö, Ringköbing, Hvide Sande och Hanstholm var årets höjdpunkt, men det beror helt och hållet på vädret. Lika bra som det var i år, lika dåligt är det när inte vädret är med oss.
Sist men absolut inte minst. Ett trevligt sällskap som inte tar allt på allvar utan ser det goda i livet med skratt och munhuggning på ett skämtsamt sätt.
I år liksom förra året umgicks vi med nedanstående. Tack allihop.

Dennis, Eva, Helena, Anette, Eva, Göran och Kent

Vår första ”pärlan” är på plats

Efter alla år med husbil så finns det hur mycket gott som helst att säga om livet som globetrotter. Det har hittills varit en oförglömlig resa med många underbara minnen, många härliga skratt i goda vänners sällskap, fantastiska upplevelser och synintryck från platser som vi inte ens visste att dom fanns. Det verbala ordförrådet räcker inte till, det måste upplevas och det tänker vi fortsätta med i många år till.

Men… vi har även råkat ut för en del riktiga pulshöjare som vi i efterhand kan skratta åt men som då, just då var skräckupplevelser.

Premiärturen i vår första husbil, våren 2005, var från inköpsstället i Fritsla, vilket var en upplevelse i sej.
Allt var många gånger större än vår personbil och de krokiga småvägarna i Sjuhäradsbygden kändes på tok för smala för denna typ av fordon. Den nya husbilen var mer än en halvmeter bredare och drygt fyra meter längre än en vanlig personbil.
Vid varje möte satte jag hjärtat i halsgropen och när jag mötte den första bussen var jag tvungen att stanna.
I knapp registrerbar hastighet tog jag mej de 15 milen hem till Tjörn och det var nu den riktiga prövningen kom. Jag skulle, med enbart backspeglar på utsidan bilen, backa in på vår trånga gård med stensatt mur på ena sidan och hustak i låg höjd på den andra. Men med hjälp från Helena, som for runt som en blöt tvål i ett handfat, och lite trixande fram och tillbaka var ”The Pearl” äntligen hemma.

När ni läser detta kan det kanske uppfattas som att Helena inte kör husbilen… det är helt fel… Helena kör visst men av någon outgrundlig anledning så är det alltid jag som hamnar i dom svettiga situationerna. 

Ökänd serpentinväg
Vår planerade jungfruresa, som bl.a. gick till Åland, innehöll mycket spänning och en riktigt, riktigt duktig pulshöjare.

Stolta och lyckliga gled vi norrut, ”King of the Road”, på fina breda vägar. Alla husbilar vi mötte hejade glatt och så gjorde även vi. Solen sken och allt var frid och fröjd tills vi skulle ombord på färjan mellan Grisslehamn och Åland.
Det var trångt och stressigt och terminalfolket viftade frenetiskt för att få oss att öka tempot.
Med några pärlor i pannan och spända nervtrådar, lyckades jag till slut att baxa in, det för oss ovant stora fordonet på färjan.

Efter en vecka på Åland körde vi tvärs över Sverige via Östersund till Trondheim i Norge.
Vägarna efter gränsen till Norge smalnade av likt överdelen på en flaska och vid varje möte med andra breda fordon saktade jag nästan av till stillastående. Vad våra vänlig medtrafikanter tyckte om denna försiktighet, visade dom med all tydlighet.
Från Trondheim fortsatte vi söderut igen och för varje timme som gick blev jag mer bekväm med bilens yttermått och dom smala vägarna.

Trollstigen, som är en ökänd serpentinväg, blev vår första riktiga nagelbitare. Vägen är byggd på en lodrät bergvägg med bråddjupa stup bara några decimeter från vägkanten.
Kurvorna var så smala och tvära att husbilens överhäng, bakom bakhjulen, hängde utanför stupen i kurvorna och vi tvingades t.o.m. att backa ett par gånger vid möte… det var inte roligt kan jag lova.
Hustrun, som absolut inte var intresserad av utsikten, hade redan vi foten av berget täckt sina ögon med två svettiga handflator och hon mumlade något om aldrig mer, lova mej att vi aldrig, aldrig mer åker denna väg.

Med darrande kropp, torr strupe, spagettiknän och minnesförlust på grund av anspänningen, kunde vi efter en dryg halvtimme andas ut på toppen av den lodräta bergväggen.

I dag har man byggt om vissa avsnitt av Trollstigen med mötesplatser och bredare kurvor, men den är fortfarande en riktig pulshöjare för den som har minsta anlag för höjdskräck.

Trollstigen bör ses och upplevas

 

Vägbygge
Vid ett vägbygge mellan Bacharach och Karlsruhe på A61 i Tyskland fick vi vår hittills mest skräckinjagande upplevelse. De tillfälliga filerna markeras alltid med största tillåtna bredd som fordonen får ha i respektive fil och den längst till höger är alltid till för lastbilar och andra breda fordon. Lastbilsfilen går oftast parallellt med de smalare filerna så att man, om man kommer fel har möjlighet att byta fil.

Vid denna händelse satt jag tydligen och halvsov och hamnade i en fil som var skyltad för fordon med högsta tillåtna bredd på 2,20 meter. När jag upptäckte det började jag se efter en lucka för att byta fil. Det fanns ingen lastbilsfil till höger om oss, den hade fått en helt annan sträckning runt vägbygget … och den avfarten hade vi passerat.

Det är ofta både rörigt och stressigt vid vägbyggen på Autobahn

Det var nu pulsen började stiga … vår bil var 2,42 meter bred och högsta tillåtna bredd var 2,20 meter. Den första sträckan var inga problem eftersom den var avgränsad med koner med bra avstånd mellan. Vi stötte till någon kona här och där men det flöt ändå på tills vi närmade oss ytterligare en skylt som än en gång markerade att hösta tillåtna bredd var 2,20 meter.
Konerna tog slut och framför oss såg vi en fålla med halvmeterhöga betongblock på båda sidor. Vá i h…vete är detta!!! Jag stannade till strax före betongblocken, såg mej omkring för att kunna ta mej ur situationen och i backspeglarna såg jag hur kön bakom växte.
Det gick inte att byta fil, varken för oss eller för bilarna bakom för det fanns ingen annan. Allt vid sidan om oss var en arbetsplats för vägbyggare och vår husbil stod längst fram och täppte till hålet på den 2,20 meter breda fållan.
Det kändes som en hemsk mardröm, pulsen steg till max, svetten rann och kön bakom växte mycket, mycket snabbt. Jag nöp mej i armen i hopp om att vakna, men det var ingen dröm, det var mitt i verkligheten.
Vi hade två valmöjligheter. Att stanna och ställa till med trafikkaos på autobahn i Tyskland eller att chansa på att få plats mellan betongblocken. Vi valde det sistnämnda.
På betongblocken stack det ut små gula markeringsbrickor i plast och redan på de första metrarna hörde vi hur det skrapade och gnisslade mot bilen, men vi fick plats, vi fastnade inte i fållan.
Vi hade bara någon centimeter tillgodo på var sida om bilen och stundtals lät skrapningarna väldigt kraftigt men vi rullade dock sakta men säkert framåt. Hastigheten var inte hög, kön bakom blev längre och längre, men för oss gällde bara att inte fastna i fållan. En enda liten felmanövrering och vi hade kilats fast mellan betongblocken.
Efter några väldigt, väldigt långa minuter kunde vi äntligen lämna denna mardröm. Vi hade klarat oss igenom … vi hade inte fastnat och vi kunde köra vidare utan att ha skapat rubriker om trafikkaos på Autobahn.
Vi stannade på närmaste p-ficka för att sänka pulsen till normalnivå, torka av all svett på kroppen och framför allt för att kontrollera skadorna på bilen.
Till vår stora förvåning kunde vi inte hitta några skador. De små plastmarkeringarna som stack ut från betongblocken var så pass mjuka att de inte orsakat någon skada och jag hade trots alla farhågor inte kommit i kontakt med betongmuren.

Nu var det dags för ”high five”. Denna gång blev det en dubbel ”high five” innan vi drog vidare söderut.

Alppass
Att det skulle bli tufft att köra över Alperna visste vi. Kartan visade att det var förbjudet för husvagnsekipage vilket är en varning för att det är både brant och kurvigt.
De första milen upp mot Sölden var krokig och smal, men inte värre än vi tidigare åkt på.
Efter Sölden, som ligger ca 1900 m.ö.h. blev det betydligt tuffare och innan vi påbörjade den riktiga alpklättringen stoppades vi i en vägtull. Vakten skrynklade sin panna och såg mycket skeptisk ut när han tittade på den stora husbilen, men till slut fick vi betala och köra vidare.
Vägen upp till passet, Timmelsjoch 2509 m.ö.h, hade ett 15-tal skarpa serpentiner och en stigning på ca 600 meter. I vissa svängar tvingades vi stanna för möte och för att få femtonnaren i rullning igen spann drivhjulen på den branta asfalterade vägen.
Utsikten ovanför trädgränsen är enorm. Vidderna, de gråa delvis snöklädda bergsmassiven och de djupa gröna dalarna är fascinerande och nästan otrevligt overkliga. Det var så vackert att man blev tårögd.
Vi stannade på toppen för att pusta ut och för att känna på snön innan det var dags att ta sig ner på den Italienska sidan av berget.
Uppfarten var jobbig, men det var efter toppen som det värsta började.

Smalt kurvigt och bråddjupa stup

Vägen blev mycket smalare, brantare och kurvigare. Skyddsräckena försvann nästan helt med undantag för vissa vägsträckningar där man kostat på sig att gjuta en två decimeter hög betongsträng närmast de bråddjupa stupen

En decimeterhög betongsträng skiljer vägen från hissnande stup

Vid möten tvingades vi att gå obekvämt nära kanten för att över huvud taget kunna ta oss framåt.
På vissa sträckningar lutade berget ovanför oss ut över körbanan så att man fick parera mellan vägkanten med de bråddjupa stupen på ena sidan och berget som lutade ut, strax ovanför taket, på den andra.
Med galopperande hjärtat, fjärilar i magen, gelé i knäna och en likblek hustru bromsade vi oss nerför den långa serpentinvägen som hade en höjdskillnad på drygt 2 000 meter och som mest en lutning på 15 %.

När vi drog handbromsen i botten på berget blev jag återigen tårögd, men nu av lycka för att vi kom ner utan synbara men.

Färjetur
När det återstod endast någon mil av vår resa från Dolomiterna till Bad Gastein började GPS-tanten ”Tina” ge sig till känna. Helena vaknade till, vecklade upp sin stora karta och observerade att vi närmade oss Malluitz och en lång tunnel.
Väl framme vid tunnelns mynning ropade ”Tina” – sväng vänster till färjan, vilket vi gjorde. Men här tog vägen slut, vi stod på en stor plan asfalterad parkeringsplats intill en stationsbyggnad.
”Tina”, som ibland kan vara j…ligt irriterande, skrek flera gånger – kör på färjan – kör på färjan. Vi tittade som två fånar på varandra. Här fanns inte tillstymmelsen till vatten, inte ens en liten rännil. Vi stod i botten på en jättestor gryta omringade av höga, höga berg.                                                          
Helena gick med sin karta i högsta hugg fram till ett par uniformsklädda män utanför terminalen och på knagglig tyska frågade hon om vägen till färjan. De båda männen smålog mot varandra när den ene sa till den andra, kan du se något färja?  Neeej, sa han och tittade sej omkring, nu med ett mycket brett leende, jag kan inte ens se något vatten.
Männen hade säkert fått frågan många gånger av förvirrade turister, men sa dom, nu lite allvarligare, du skall nog med tåget som står där borta.

Husbilen skulle lastas på ett tåg, vilket var enda sättet att komma igenom tunneln. Alternativet var att vända tillbaka och köra den 20 mil långa vägen runt bergen till Bad Gastein. Vi valde tåget.

Den längsta ”färjan” vi någonsin sett

Innan vi fick lastas på järnvägsvagnarna fick vi köra igenom en ”mall” som var likvärdig med vagnarnas stålkonstruktion. Mallen var byggd av två stående järnbalkar med 2,5 meters mellanrum som hölls samman med en kraftig balk ca 3.5 meter ovanför körbanan. Bilen var 2,42 meter bred och 3,1 meter hög så det gick ju, om än med små marginaler och med infällda backspeglar.
När vi skulle köra ombord såg vi att tågsetet var minst hundra meter långt och pålastningen var längst bak på den sista vagnen.
Vi stod som nummer tre i ”färjekön” och jag skulle ratta den stora husbilen hela sträckan fram till första vagnen. Minst ett hundratal järnskelett, identiskt lika den ”mall” som vi nyss kört igenom, skulle passeras.

En svettig pålastning som tack och lov skedde utan stress

Jag fick ingen assistans av Helena eftersom alla medresenärer ombads att skyndsamt lämna perrongen och ta plats i en personvagn.
Det var en rejäl pulshöjare som var mer än lovligt svettig. Nu var det inte stupen som skrämde utan tanken på att skrapa upp bilens sidor som satte nerverna i dallring.
Med backspeglarna infällda körde jag, i icke mätbar hastighet, fram till den första vagnen.

De annars så stressade italienarna, som är födda med en tuta i handen, är uppfostrade att alltid signalera och visa långfingret när det inte går tillräckligt fort. Inga signaler hörde vilket kanske var ett tecken på att även dom förstod att jag hade det jobbigt.
Det var förbjudet för alla att sitta kvar i sina bilar under tågfärden, så jag liksom övriga chaufförer visades till samma vagn som medresenärerna.
Efter 8,5 kilometers total mörker genom Tanerntunneln såg vi åter dagens ljus, vi var framme vid ändstationen Böckstein, som ligger i Gasteinerdalen.

Avlastningen var smärtfri, eftersom vi stod nästan längst fram och bara någon mil senare kunde vi pusta ut i Bad Hofgastein som var dagens mål.
Man lär så länge man lever, sägs det och det stämmer nog. Kartan markerar en tunnel, vilket ju inte är så ovanligt i dessa trakter, men att det var en tunnel endast för tågfärjor var det inte lätt att förstå. Men än en gång hade vi lyckan att klara en stor utmaning utan förödelse.

Närkontakt
När mittlinjen saknas är det ett tecken på att vägen är mycket smal och att försiktighet gäller vid möte. Jag körde på den streckade vita linjen som markerar dikesrenen, och ibland även utanför denna när jag mötte större fordon.
Plötsligt, vid ett möte, small det till. Hjärnan fick ett hastigt uppvaknande, hjärtat flög upp i halsgropen… va´ fa… n var det?  Tankarna for runt, helt okontrollerat, som en kategori fem orkan.
Efter en snabb blick mot backspegeln på förarsidan, konstaterade jag att det inte fanns någon spegel där.

Spegeln hängde i trådar nedanför fönstret

Skakig och förvirrad av smällen stannande jag vid vägkanten för att se om jag kört på något. Jag kunde inte se något men ett femtiotal meter längre bort stod den husbil som jag nyligen mött. När jag tittade närmare kunde jag konstatera att den, liksom vår bil, bara hade några trådar som hängde ut där backspegeln på förarsidan skulle suttit… vi hade krockat.
Efter en kortare konversation med föraren i den andra bilen, gjorde vi en gemensam översyn av våra fordon. Till synes och nästan helt otroligt kunde vi konstatera att det inte fanns några andra skador än backspeglarna.
Vi samlade ihop skräpet på vägen, tog varandra i hand och skildes som vänner för ingen bar ensam skulden för denna sammanstötning.
När jag satte mej i bilen igen kom chocken. Jag blev hängande som en böjd ostbåge över ratten och tankarna for runt som en bisvärm i huvudet. Jag försökte med alla medel slå bort katastroftankarna om vad som kunde hänt, men det var inte det lättaste.
Så satt jag en bra stund innan chocken släppte så att jag kunde köra vidare.

Poliseskort
Några mil söder om Callela utmed den spanska medelhavskusten, ledde ”Tina”, vår GPS, av oss från huvudleden rakt in i centrum på en gammal by. Varför förstod vi inte men vi följde ändå instruktionerna.
Förmodligen hade ”Tina” fått ett fullständigt hjärnsläpp, om en GPS kan få det, för vi kom bara längre och längre in i den gamla byns kärna. Vi fattade att något var fel men vi körde på en enkelriktad gata utan möjlighet att vända. Infarten ändrades från smal gata till kullerstensbelagd gränd. Husen kröp närmare och det var med nöd och näppe vi kunde ta oss förbi alla skyltar, lampor mm. som satt på fasaderna några meter ovanför vägbanan.
Fotgängarna på de trånga trottoarerna såg ut som fågelholkar när dom limmade sej fast vid husfasaderna för att vi skulle komma förbi.
Nu började det bli riktigt oroligt i magen. Svettdropparna i pannan övergick till rännilar utmed de fårade kinderna och framför oss såg vi en trång korsning med småbilar som stod kors och tvärs halvvägs upp på trottoarerna.
Vi kom inte längre… här var det tvärstopp. Det här klarar vi aldrig, tänkte jag, vi får montera ner bilen i beståndsdelar och bära ut den i säckar.
Bilister, fotgängare och butiksinnehavare stirrade förvånat på oss och alla började, som sydeuropéerna gör, diskutera och gestikulera. Fler och fler nyfikna strömmade till och just när jag skulle säga till hustrun att vi går härifrån, dök det upp en liten polisbil från en sidogränd.

Den lilla polisbilen var anpassad för smala gränder

Ut klev två unga poliser, en kvinnlig och en manlig. Dom diskuterade med varandra samtidigt som dom gestikulerade med hela kroppen. Nu är det kört tänkte jag, nu blir det järngaller med bröd och vatten och eftersom dom inte kunde ett ord engelska så fick vi inte reda på vad som pågick.
Efter några minuter tog kvinnan polisbilen och körde vidare och den manliga polisen försökte med spanska och kroppsspråk förklara för Helena vad vi skulle göra. Det gick sådär… Helena såg mest skräckslagen ut.
Polisen påbörjade arbetet med att få undan bilarna i korsningen och det kom ut bilägare från affärer, trappuppgångar och gränder.
När alla bilar var borta förstod vi att vi skulle vända husbilen i den lilla korsningen och efter många om och men och med god hjälp av både polisen och Helena lyckades det.

Med en stolt polis gående framför oss, mot färdriktningen, eskorterades vi samma väg tillbaka från de trånga gränderna.
Vid infarten, där ”Tina” beordrat oss in, stod den kvinnliga polisen. Hon hade stoppat all trafik som skulle in till byn så att vi, mot trafiken, kunde komma ut.

Den kvinnliga polisen stoppade all infart till stadens centrum

Terrasserad camping
På campingen ”Piani Di Clodia” vid Gardasjöns sydspets fick vi känna på den typiska italienska ”manjana” stilen.
Vid incheckningen erbjöds vi en plats som var mer anpassade för Fiat 500 än för husbilar. När vi påtalade det höjde värden sina axlar, lutade huvudet lite åt höger, vände sina öppna handflator på lätt hängande armar mot oss och med en tom blick lät oss förstå att han absolut inte kunde förstå varför.
Att få in en 8,5 meter lång husbil på en tomt som är 5 gånger 6 meter såg han inte som något problem.
Efter en del gestikulerande och röster som gick upp i falsett, på ett obegripligt språk, letade vi själva upp en plats som var tillräckligt stor för vår husbil. Problemet var bara att ta sej dit.

Hela den kraftigt lutande och terrasserade campingen hade ett rutnät av grusstigar som var betydligt smalare än husbilens bredd. I korsningarna stod bilar kors och tvärs, cyklar, leksaker och annat som tillhör barnfamiljer låg utspritt på gångarna och tältarnas snören var förankrade i kanten på körbanan.
Efter fem jobbiga korsningar i den branta backen och med mycket ”tjöt för att få fri körväg, var vi äntligen framme.

Fin utsikt över Gardasjön

Ordspråket ”slutet gott allting gott” kändes helrätt när vi hade korkat upp ”skumpan” för att fira att vi, efter mycket strul, fått en plats som dessutom visade sej ha en fantastisk utsikt över den för dagen spegelblanka Gardasjön.
Tyvärr hämmades hela min vistelse av mardrömmar som oftast slutade med att vi fick anlita bärgare för att få upp husbilen till plan mark igen.
Delvis blev farhågorna besannade men med hjälp av vänliga människor, som sköt på när
drivhjulen spann i gruset, lyckades vi ta oss upp på plan mark igen.

Nu började vi förstå varför campingvärden hellre ville ha oss på den plats som låg närmare receptionen, han förstod att det skulle bli problem för oss på de branta smala grusstigarna.
Det var kanske det han försökte förklara med sitt minst sagt yviga kroppsspråk, men som vi inte förstod.

Från rodnad till falurött
Efter en övernattning i Binz på den tyska ostkusten gav jag koordinaterna som ”Tina”, vår GPS, behövde för att leda oss till Warnemünde, ca 15 mil västerut.
Vägen som ledde oss ut från Binz blev bara smalare och smalare och till slut var det mer en stig än en väg. Vi mötte inga bilar, men det fanns gott om lättklädda fotgängare och bakom oss såg vi cyklister som var på väg åt samma håll som oss.
Efter någon kilometer stannade vi för att konferera med våra kompisar som tagit rygg på oss.
Dom såg väldigt fundersamma ut för deras GPS visade ett helt annat vägval och vi beslutade oss för att vända.
Att vända visade sej vara omöjligt så vi tvingades fortsätta och efter ytterligare några hundra meter såg vi en handmålad skylt med en cykel och texten Badplatz.

Skylten som väckte mej

Hur j…la dum får man bli… först nu förstod jag att vi körde på en cykelväg… med två stora husbilar.
Hemma hade detta aldrig hänt, men i det forna Östtyskland fanns det fortfarande smala, trånga grusbelagda bilvägar från tiden före murens fall. En dåres försvarstal kan tyckas, men så var det.
Strax före badplatsen kunde vi äntligen vända. Men nu skulle vi den dryga kilometern tillbaka och nu mötte vi alla halvnakna hurtbullar som var på väg till dagens morgondopp.
Cyklisterna fick ta dikesrenen till hjälp för att kunna möta oss och av ansiktsuttrycken att döma var dom inte helt nöjda med vår närvaro och dom ropade obegripliga aggressiva fraser. Fotgängarna hoppade över till andra sidan diket och surmulet skakade dom på huvudet samtidigt som dom med en snurrande handrörelse riktade sitt pekfinger mot tinningen.
Med rodnade kinder, skamsen blick och barnförbjudna verbala ord över ”Tinas” felnavigering, tog vi oss tillbaka till en väg anpassad för bilar.

På vår GPS finns en inställning för vilken typ av fordon man färdas med. Man kan välja mellan cykel, motorcykel, personbil eller lastbil.
När hjärnan börjat fungera igen kom jag på att vi dagen innan använt ”Tina” på en cykeltur… GPS-en var inställd på närmaste väg med cykel.
Nu var det inte rodnade kinder längre… nu var det falurött som gällde.

Jag har givit ”die dumme Swedes” ett ansikte.

Tyskarna brukar ofta kalla oss svenskar för ”die dumme Swedes”.

Jag har givit ”die dumme Swedes” ett ansikte.

 

 

Plitvicesjöarna

I vanlig ordning planerar vi kommande semesterresa under den mörkare årstiden, eftersom det ger en förhoppning om en ljusare framtid. Till skillnad från senare år så planerade vi resan tillsammans med goda vänner och det startade i Alingsås strax efter årsskiftet.
Vårt gemensamma beslut blev Medelhavet med Kroatien som huvudmål. Eftersom vi blev fyra husbilar så tänkte vi att det är nog bäst att boka i förväg, vilket vi sällan gör när vi åker ensamma.
Med Google Maps och läsplattor hittade vi ett antal platser som lät intressanta. På hemsidorna kunde vi konstatera att de flesta redan var fullbelagda men efter många om och men fick vi bokat en vecka på Pulahalvön och fem dagar på Krk.

 Team Rynkeby
Vi startade tidig morgon de 50 milen mot färjeläget i Gedser, Danmark. En lätt uppmjukning på lugna nordiska vägar inför den mer intensiva och hetsigare delen genom Sydeuropa.
Vägavsnitt i Sverige får egna namn typ ”Norrskensvägen” mellan Haparanda och Karesuando, ”Nissastigen” mellan Jönköping och Halmstad, ”Tidövägen” mellan Hallstahammar och Västerås osv. E20 mellan Göteborg och Malmö borde få namnet ”Trökvägen”. Min uppfattning kanske beror på att vi åkt den så många gånger, men den är rent ut sagt på göteborgska… görtrökig. Vägen är platt och rak, platt och rak och så plötsligt kommer det en jättekulle, Hallandsåsen, för att sedan bli platt och rak igen ända ner till Öresundsbron. Sträckningen kan liknas med, och är ungefär lika upphetsande, som en skinntorr, mager kvinna med platt mage och bröstinplantat.
På vägen mot färjeläget i Gedser, Danmark körde vi om en stor klunga cyklister som alla var exakt lika utrustade med gula cyklar, gula slimmade kläder, gula hjälmar osv. Dom som satt på cyklarna var inga färskingar precis, dom var samtliga i det överta skiktet av medelåldern.
Cyklisterna var med på samma färja som oss och när jag frågade vart dom skulle fick jag som svar… till Paris. Min blick avslöjade säkert hur förvånad jag blev men det visade sej att gruppen tillhör Team Rynkeby, en välgörenhetsorganisation som samlar pengar till barncancerfonden.
Team Rynkeby är en enorm organisation med 44 lag från 6 olika länder. Varje lag innehåller 50 cyklister samt ledare och följebilar och totalt möts ca 1 700 cyklister i Paris vid ett visst datum varje år. Dagen då cyklisterna anländer Paris från alla väderstreck stängs nästan all trafik av helt i staden.
Det lag vi träffade var från Själland i Danmark. Sverige hade i år 13 lag med, varav ett från Göteborg.

Spreewald, där skogen speglar sej i vatten
Efter övernattning på en ställplats strax söder om Rostock beordrade vi ”Tina Törner”, som vi döpt vår GPS till, att guida oss de 27 milen till Spreewald, som var dagens mål.
Vi anlände Spreewald Natur Camping ”Am Schlosspark” vid lunchtiden och fick en fin plats strax intill kanten på ett av alla vattendragen i området och med utsikt mot slottet och slottsträdgården.

Fin plats intill ett vattendrag

 Spreewald är namnet på ett deltaliknande landskap som Sorberna, en liten slavisk folkgrupp, började odla redan för ca 1000 år sedan.
Hela naturreservatet, som har UNESCO-status som biosfärsområde, är på ca 3000 kvadratkilometer och inom området finns ca 100 mil farbara vattenleder.
Den delen vi besökte och som vi besökt flera gånger tidigare, ligger intill staden Lübbenau, känd som staden med båtarna.

Hamnen i Lübbenau med restauranger och plattekor

Som förstagångsturist väljer man oftast en guidad tur med en gondolliknande platteka. Utbudet är stort, det finns allt från 2-timmars turer till en 8-timmars i labyrinten av vattenvägar och på många turer tar man paus på någon restaurang. Det vanligaste valet är en 2-timmars tur till Lehde som ligger ca 3 kilometer öster om Lübbenau hamn.
Plattekorna styrs av en rorsman som står längst bak på båten. Han har som enda hjälpmedel en fyra meter lång åra som han både skjuter båten framåt med och styr med. Sättet är snarlikt det man använder sej av på Venedigs vattenvägar och det är därför området kallas ”Spreewalds Venedig”.Kanot och cykeluthyrning är en annan inkomstkälla. Att glida fram helt ljudlöst i en kanot på spegelblankt vatten med små bosättningar och byar i gläntor där solstrålarna tränger igenom den täta skogen, är faktiskt helt sagolikt.

En tur i en egen kanot i deltaområdet överträffar det mesta

I deltalandskapet och området runt Lübbenau finns förutom alla vattenvägar ett stort utbud av markerade cykelleder som är väl värda att prova på. Det är en annorlunda och rogivande upplevelse att cykla på de spindelvävsliknande myllret av stigar mellan vattendragen långt från biltrafikens buller.
Efter tre dagar i Spreewald anslöt Eva och Göran, ett av paren som vi tillsammans planerat årets semester med. Vi fick en eftermiddag i hällregn tillsammans under markisen innan det var dags att nästa dag dra vidare söderut.
Det som förvånar är att svenskarna inte hittat hit, trots att det bara ligger 7-8 mil söder om Berlin. Inte vid något av våra besök har vi sett någon svenskregistrerad bil, men nu var vi i alla fall två, till campingvärdens förvåning.

Världens vackraste by
Efter fyra övernattningar på Spreewald Natur Camping var det dags för förflyttning igen. Lübbenau med Spreewald är en underbar plats som vi gärna återkommer till igen. Campingen är i det stora hela också mycket bra och jag ger den 4 husbilar för service och standard samt 5 husbilar för läget.
Planerna för dagen var 43 mil söderut till Cesky Krymlov, i Tjeckien, som av många får utmärkelsen ”Världens vackraste by”.
En på förhand lagom lång tripp på 5-6 timmar trodde vi, men ack vad vi bedrog oss. Tina, vår GPS, och Helena brukar inte alltid vara överens om vägval, men på denna resa hade frugan inte karta med sej så hon litade helt på Tinas kommandon. Det gjorde inte jag däremot. Vårt sällskap, som limmat sej fast bakom vår ”Storknas” hade också en GPS, med samma vägval som Tina, så dom undrade va´ i h… vete jag höll på med när jag valde en annan väg i en rondell och hamnade på småvägar uppe i bergen. Men med facit i hand var det ett väldigt vackert vägavsnitt utmed en flod och det blev även en trevlig studie av den Tjeckiska landsbygden.
Mitt vägval tog lite längre tid än beräknat men det var inget mot de stopp som den tunga trafiken orsakade vid vägbyggen och framförallt när vi skulle förbi Prag.
Ett antal timmar senare än planerat checkade vi in på Camping Paradijs några kilometer utanför den gamla stadskärnan i Cesky Krymlov.
Taxin körde oss ända in till centrum och med vidöppna sinnen för nya synupplevelser, begav vi oss in i vimlet med fototörstande turister.
Asiaterna, som var den totalt dominerande folkgruppen i byn, fanns överallt, i stora grupper, små grupper eller enskilda och alla var rustade till max med mobiler, kameror, kamerastativ och selfiepinnar.
Även vi sökte det perfekta objektet med våra amatörmässiga digitalkameror. Det var svårt för allt var hur vackert som helst så vi förevigade mer på kvantitet än kvalitet.

Uteserveringarna var många utmed ån som omgärdade byn

Många anser att Cesky Krymlov är väldens vackraste by

Efter mörkrets inbrott och mättade av allt vackert, lämnade vi asiaterna som fortfarande sprang runt med kamerautrustningarna i högsta hugg.
Om Cesky Krymlov är världens vackraste by överlåter jag till betraktaren att avgöra. Alla har inte samma smak men själv tycker jag att den var väldigt, väldigt vacker. Eftersom jag inte sett allt så kan jag bara bedöma den som den vackraste byn jag sett hittills.
När vi kom tillbaka till campingen visade termometern på 13 grader så vi tog ett enhälligt beslut att fortsätta söderut, mot varmare breddgrader, redan nästa dag.

Betalvägar
Det blev alltså bara en övernattning utanför ”Världens vackraste by”, men vi hoppas att någon gång ha vägarna hit igen.
Paradijs är en enkel familjär och mysig camping precis så som jag önskar att campingar skall vara. Därför ger jag den 5 husbilar för mysfaktorn, 4 husbilar för service och 2 husbilar för standard och läge.
Dagens etapp, bara 20 mil längre söderut, var till Salzburg, staden som är mest känd för sina berg, där delar av filmen ”Sound of music” spelades in.
Än en gång strulade jag till det för Tina och än en gång hamnade vi på den vackra men tidsödande tjeckiska landsbygden. Eva och Göran, som fortfarande satt som fastlimmad bakom ”Storknas”, började i förtäckta ordalag ifrågasätta min kompentens. Detta med all rätt. Men det var inte bara det som strulade denna dag, vilket inte får ses som en dåres försvarstal.
När vi körde in i Tjeckien monterar man en box i framrutan som registrerar när man passerar betalningspunkter på motorvägarna. Dosan laddades med pengar som skall räcka för den planerade resan genom Tjeckien och den skall lämnas tillbaka när vi lämnar landet. Om den inte lämnas tillbaka, så bötfälls man enligt instruktionen.
Det var nu Helena fick sitt första adrenalinpåslag. Eftersom jag lämnat betalvägarna, för att se hur den tjeckiska jordbrukaren lever, passerade vi gränsen till Österrike på en mindre allmän väg. Gränsstationen var helt obemannad och hur vi än letade hittade vi ingen återlämningsstation för vår betalbox. Alla vi frågade ryckte bara på axlarna, vi blev helt enkelt inte av med boxarna. Ett sånt j… la system. Även Göran fick en pulshöjare och tog till orda… hur svårt kan det vá att inom EU ha ett enhetligt system i stället för dessa krångliga hemmasnickrade varianter som finns i de olika sydeuropeiska EU-länderna.
När vi granskade instruktionen lite närmare visade det sej att man har en viss tid på sej att skicka tillbaka boxen per post, vilket ju kändes som en lättnad.
När vi kom in i Österrike är det ett liknande betalsystem på motorvägarna fast med en annan box, en EasyGo+ som drar pengarna direkt från ditt konto enligt ett avtal som tecknats med ett danskt företag.

Varje gång man passerar en betalpunkt piper det med en signal i dosan. Om det blir fyra snabba pip är det något som är fel och då måste man genast söka upp någon återlämningsstation för att åtgärda felet. Det pep fyra gånger i vår dosa och på den första tappen vi besökte fattade man ”nada”. Damen föreslog att vi skulle betala kontant för den sträcka vi kört vilket vi gjorde. Efter några knapptryckningar på datorn lovade damen att EasyGo+ skulle fungera igen. Med spänning såg vi fram mot nästa betalpunkt… och vad hände… jo det pep återigen fyra gånger.

Nu kom hustruns andra adrenalinhöjare för det var hon som hela tiden fick sköta snacket. In på nästa station, 10 personer före i kön och samma procedur som på den förra stationen.
Nu gav Helena sej inte så damen i kassan kallade till sej en dansk som fanns i kulisserna och som kunde konversera med oss på danska. I Österrike talar man nämligen tyska, bara tyska… punkt slut, oavsett vilken nationalitet turisten har.
Dansken talade om hur vi skulle förfara efter hemkomsten med vår EasyGo+ och efter ett bra samtal fick vi ytterligare en box, en österrikisk, så nu hade vi 3 boxar. Hallå eller!

Vid tretiden checkade vi in på Camping Nord-Sam strax utanför Salzburg. En körsträcka som normalt tar 2,5-3 timmar tog nu dryg 7 timmar. Detta är verkligen slöseri med dyrbar inarbetad semestertid.
Vårt främsta syfte med Salzburg var att få avnjuta en äkta österrikisk Wienersnitzel, vilket ju inte fanns på campingen.
Vi tog cykelbanan längs med floden Salzach in mot stadens centrum och efter ett besök på en kilometerlång marknad utmed floden hittade vi en härlig uteservering med vita dukar i en av stadens gränder.

Nöjda och glada med vita dukar och favoriten, Wienersnitzel

Wienersnitzeln och det personliga dryckesintaget blev till full belåtenhet och precis så bra som vi föreställt oss.
Det tredje resesällskapet, Eva och Dennis, anslöt på kvällen efter att ha sträckkört hemifrån. Dom hade ingen GPS som ledde dom på villovägar och dom körde inte genom Tjeckien.
Efter sedvanliga kramar och välkomstfraser dukade vi upp med sill och nubbe i ett väder som för stunden släppte fram solstrålarna. Äntligen ett midsommarbord utan regn.

Sent midsommarfirande i Österrike, i sol och värme

Trippelbron
Två övernattningar blev det på Camping Nord-Sam i Salzburg. Staden är vacker men i mina ögon något överreklamerad och den tillhör inte min 10 i topp lista. Campingen var inte heller till full belåtenhet.
Tomterna blev lite leriga i regnet och det var väl långt till stadens centrum. Därför ger jag Nord-Sam 3 husbilar för standard och läge men servicen var hel ok och får 4 husbilar.
Målet för dagen var Ljubljana i Slovenien. Det var söndag med många helgfirare i rörelse, men de 28 milen rullade på bra ändå. En del kortare stopp blev men det berodde, än en gång på att vägarna är avgiftsbelagda.
I Slovenien finns det, tack och lov, inga dosor. Där tar man en biljett vid första betalstationen och betalar när man kör av motorvägen. Ett enkelt gammalmodigt och beprövat system som fungerar utan datateknisk hjälp och problem.
Ljubljana var för oss en överraskande trevlig stad som vi gärna besöker vid fler tillfällen. Hela den gamla stadsdelen är bilfri och allt är uppbyggt runt floden River Ljubljanica Kanal som delar staden i två delar. Båda sidorna på flodens strandkant täcks av uteserveringar som överlappar varandra och trots detta så var det nästan fullt överallt i det vackra vädret.
Det mest fotograferade i Ljubljana är utan tvekan Trippelbron, tre mycket vackra broar som på ena sidan sitter samman och likt en solfjäder breder den ut sej med några meters mellanrum på motsvarande sida.

Den spektakulära trippelbron som sammanbinder staden

Adriatiska havet
Det blev bara en övernattning i Ljubljana eftersom vi förbokat plats på Camping Polari i Rovinj. Campingen, Ljubljana Resort, som vi lämnade var i stort sett lika trevlig som staden och jag ger den 4 husbilar rakt över alla kategorier.
Återigen väntade en kortare etapp på ca 20 mil. Första delen på härliga motorvägar men när vi närmade oss gränsen till Kroatien blev vägen smalare och kurvigare. Någon kilometer före gränsstationen blev det tvärstopp.
Efter en halvtimmes snigelfart, framme vid flaskhalsens mynning, gränsen, stoppades vi av militäriskt klädd personal med spikraka ryggar, spända blickar och neddragna mungipor. En barsk dam ropade DOKUMENTE !!! och snabbt fick vi fram våra pass. Efter en noggrann granskning av passen frågade damen med militärisk skarp röst och ännu hårdare blick om vi var ensamma i bilen. Helena gjorde en vänlig gest som visade att hon var välkommen in för att titta, men det blev för mycket så hon viftade i väg oss.
Jag kan förstå att man har kontroller för människosmuggling och sådant men måste man se helt jä…la livsfarlig ut för att utöva dessa kontroller. Det hade känts mindre olustigt om gränsvakterna varit normalt klädda och att dom bemött oss på ett vänligare sätt, kanske önskat oss en trevlig resa eller något i den stilen. Den militanta attityden känns inte bra och borde kanske inte ens finnas inom EUs gränser för man får väl ändå utgå från att 99,99 % av alla som passerar är helt vanliga människor utan kriminella syften.
Klockan 12,05 såg vi från höjderna ovanför gränsen, första skymten av Medelhavet och någon timma senare, när vi stod i kön till incheckningen på Polari Camping slöt den fjärde husbilen, med Anette och Kent, upp bakom oss.
Redan i planeringsstadiet ingick det att vägvalet, för att komma till Rovinj, var upp till var och en och nu var vi alla samlade.
Efter sedvanliga kramar, incheckning, uppställning av fordonen och första drinken svald, låg det åtta kritvita kroppar och plaskade i det kristallklara vattnet, likt isbitar som flyter runt i en Gin och Tonic.
Nu var äntligen väntan över, nu var vi framme helt enligt de planer som gjordes en mörk januariafton i Alingsås.

Rovinj, Kroatien
Pulahalvön, eller Istrien som den egentligen heter, ligger i den norra delen av Kroatien och gränsar mot Slovenien. Rovinj ligger ungefär på mitten av Pulahalvöns västra kust och ca 5 kilometer söder därom ligger Polari Camping.
Hela denna kuststräcka är mest känd för sina fantastiska bad. Vattnet är helt kristallklart med flera meter glasklar sikt till botten. Det kristallklara vattnet beror i första hand på att botten är stenig och fri från sand och andra mindre segment. Den steniga bottnen gör det svårt att komma ut i vattnet, vilket man avhjälpt med bryggor, badstegar eller ramper på flertalet campingar.
Bad, cykling och samvaro var det primära med denna förbokade vecka och det uppfylldes mer än väl.
Vi startade t.ex. en grupp som skulle hoppa i plurret varje morgon klockan 7 men redan den första morgonen lämnade halva gänget walk over. Några mornar senare kastade Helena in handduken och kvar var bara jag, Göran och Dennis. Innan veckan var slut hade även Göran gett upp.
Jag är över huvud taget ingen badnymf men jag måste säga att en bättre start på dagen, än ett dopp i ett härligt, något sånär varmt hav, i soluppgången är svåruppnåeligt.
Dagarna flöt på, vissa solade mer än andra, några cyklade mer och en del satt under parasollen och svalkade sej med något kallt. Det var ingen ankmarsch men oftast åt vi lunch och kvällsmat tillsammans, på någon bar eller under markisen.

Samkväm under markisen med hög mysfaktor

Umgänget var helt fantastiskt med skratt, gliringar och högt i tak. Stämningen var rå men hjärtlig, precis som det skall vara om man vill ha det trevligt. Eventuella politiska inslag kvävdes ganska snabbt.
Vid några tillfällen cyklade vi utmed kustremsan in till Rovinj och stadens gamla stadskärna som är uppbygg på en hög kulle. Smala stensatta gränder, runt hela kullen, leder upp till kullens topp och stadens stolthet, kyrkan Sankta Eufermias, som med sin höga höjd kan ses vida omkring från både land och hav.

Sankta Eufermias står stolt på sin höga kulle

Stadens uppkomst vet man inte så mycket om men den nämndes i skrift av en präst på 700-talet. Den nuvarande kyrkan byggdes på 1700-talet på resterna av en äldre kyrkobyggnad.
Förutom all kulturhistoria i den gamla stadskärnan finns det gott om utskänkningsställen och ”måste ha” grejer i de smala gränderna. Allt för att locka turister. Ett besök här en ljummen afton är verkligen en höjdare som etsar sej fast på hårddisken så hårt att den knappast går att deleta.
Även i den modernare stadsdelen vid hamnen duggar uteserveringarna tätt. Kort och gott, Rovinj med sina ca 14 000 fastboende är en turistvänlig stad, vilket många, många fler än vi hade upptäckt.

Rovinj är en mycket intressant stad med mycket av allt

En vecka går fort, för fort kan tyckas ibland. Vår sista eftermiddag tillbringade vi i och runt husbilen för det finns alltid lite att plocka med när man skall göra en förflyttning. På kvällen hade vi gemensamt restaurangbesök och därefter samkväm under markisen med glada och högljudda skratt.
Morgonen innan vår resa fortsatte till Krk tog vi avsked med Anette och Kent som valt en annan ö ytterligare några 10-tal mil längre söderut. Det var många kramar och lycka till innan våra vägar skildes för denna gång.
Det finns alltid delade meningar om en campings standard. Några nackdelar med Camping Polari, enligt min mening, var att den inte var anpassad för rörelsehindrade, det fanns t.ex. ingen möjlighet för rullstolsbundna att ta sej ut i vattnet. Hela campingen var hårt sliten med dåligt underhåll och eftersatt skötsel på växtligheten. Trots att allt var slitet så var städningen och service i hygienutrymmena till full belåtenhet. Campingens läge är helt fantastisk och tomterna var både stora och lättillgängliga, även för större ekipage.

Gott om plats för både ”Storknas”, markis och Sun View

Aktiviteter för barnen med vattenland, rutschbanor o.dyl.  var också helt fantastisk.
Jag ger Camping Polari 5 husbilar för läget och servicen, 4 husbilar för tomternas storlek och lättillgänglighet och 2 husbilar för skötsel och underhåll. Handikappanpassning och mysighet får ingen husbil alls.

Krk
Efter ca 14 mils körning utan några nämnvärda incidenter checkade vi in på Camping Jezevac i byn Krk på ön Krk. Vi hade förbokat tre platser och dom vi fick låg strax intill varandra.
När vi började baxa in husbilarna visade det sej att vår plats var för liten för ”Storknas” så vi bytte plats med Dennis vars husbil i sin tur var mer anpassad för Görans plats. Hur som helst, med lite flyttning hit och dit och med goda grannars hjälp kom vi till slut tillrätta.
Fortfarande var vår plats för liten för att veva ut markisen vilket vi inte påtalade för vi skuggades ändå av ett träd.
Någon timme efter att vi ställt i ordning det mesta och svalt ankommaren, banade några kraftiga vindbyar väg för ett välbehövligt regn med åska och regnbåge.

En vacker regnbåge avslutade den befriande åskskuren

Det var välkommet i den kvalmiga och syrefattiga värmen som framkallat svettpärlor på min indianfärgade kroppshydda.
Våra fem dagar på Krk blev snarlika dagarna vid Rovinj. Sola, bada, cykla och umgås. Även här fanns det en hamn och en gammal stadskärna, betydligt mindre men med gångavstånd från campingen.

Staden Krk med kyrkan och hamnen sedd från campingen

Våra 7-dopp fortsatte och nu var även Helena och Göran med på banan igen, men det var bara jag och Dennis som fullföljde samtliga 12 morgondopp.

Badpojkarna som badade i soluppgången varje morgon

Ön Krk är den näst största ön i Adriatiska havet, något mindre än Cres som ligger något längre västerut.
Staden Krk är störst på ön med ca 6 000 fastboende. Efter freden i Schönbrunn (1815) kom staden att tillhöra Österrike och efter första världskriget övertogs den av Sloveners, kroaters och serbers stat.
En del av stadsmuren samt vakttornet och två havsportar byggda i venetiansk stil är fortfarande bevarade.

Liksom på andra större campingar är utbudet stort på aktiviteter, tjänster och utflykter.
På Jezevac fanns ett antal massörer som i små tält utförde sina tjänster. Dessa utnyttjades flitigt av campinggästerna. Varför förstod jag inte, eftersom många såg ut som om dom blivit överkörda av en vält när dom lämnade massagetältet. Helena var, trots denna omilda behandling, helnöjd.
Det fanns även FiskSpa en bit utanför campingen som jag och Helena provade på. FiskSpa är ett fotbad med små med fiskar, Garra Rufa, som livnär sej på dina fötters döda hudpartiklar. Behandlingen känns som små lätta elstötar när ett 50-tal små fiskar nopprar bort de döda hudcellerna. Det var en kittlande och annorlunda känsla som jag gärna provar på igen.

Helena tycker det kittlar

Vi valde även en heldagstur till Plitvicesjöarna som är en av åtta Nationalparker i Kroatien. Det var ca tre och en halv timmars restid, en väg, mellan campingen och nationalparken. Resvägen blev inte så tråkig som man kanske skulle tro för det fanns en hel del intressant att se ute på den kroatiska landsbygden. Vår verbalerotiska guide höll oss vakna med information om kriget mellan 1991-2001 som delade upp Jugoslavien i sex nya läder, fattigdomen utanför kustremsan, turistinvasionen och mycket, mycket mer.
På våren 1991, under Jugoslaviens upplösning, blev Nationalparken platsen för ”Plitvices blodiga påsk” den första beväpnade konfrontationen med dödsfall som utgång.
Under bussresan såg vi fortfarande kulhål i fasader som man ännu inte hunnit, eller haft råd att renovera.
När man ser sådant så känns det väldigt, väldigt nära helt plötsligt.

Plitvicesjöarna

En av åtta Nationalparker i Kroatien 

Jag kan direkt säga att den guidade turen i Nationalparken var på tok för kort. För att kunna tillgodose alla synintrycken i denna fantsiska natur hade vi behövt minst den dubbla tiden.
Nationalparken, som är den mest kända i Kroatien, anses vara en av de vackraste sevärdheterna i Europa. Hela parkområdet är på knappt 30 000 hektar och finns sedan 1979 med UNESCOs världsarvslista.
Sjöarna, som är belägna mellan bergen Mala Kapela och Licka Pljesevica, är bundna till varandra genom vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på 156 meter. Inom naturreservatet finns totalt 16 sjöar som med sina spegelbilder av himmelen lyser upp den mörka gamla bok- och barrskogen. I den täta skogen lever både varg och björn och det finns 140 registrerade fågelarter samt gott om fisk i de skyddade vattendragen.

Det finns två entréer till Nationalparken och vår guida startade i den övre delen.

Den lilla färjan över Nationalparkens största sjö, Kozjak

Vi möttes av en oerhörd massa människor med samma intresse som oss men eftersom vår tur var förbokad smet vi förbi vissa köer. Vandringen började med en kortare båttur över Nationalparkens största sjö, Kozjak, och därefter började klättringen uppåt mot de sex största sjöarna i övre området.
Leden guiden valt var bra för vi gick hela tiden med fallen framför och ovanför oss vilket gav fantastiska synintryck och fotomöjligheter.
Det var mycket folk och det var väldigt trångt på lederna som, förutom naturstigar, bestod av spångar och trappor av trä.

Lite försiktighet fick ibland iakttagas

Träbroar och spångar smälter in i naturen

Det var ändå lättvandrat men det blev ofta långa köer när fotointresserade stannade upp för att ta den perfekta bilden.
Min bild av ett vattenfall är vatten som med stor hastighet slungas ut över en brant kant. Riktigt så ser inte fallen ut här.

En annorlunda syn på vattenfall

Från håligheter i berget, från trädrötter och annan vegetation strömmade det ut kraftiga vattenstrålar på olika håll i fallet. Det kunde vara ett tiotal strålar, med olika tjocklekar och med några meters mellanrum på samma plats, likt en jättestor dusch med en brunn/liten sjö som samlar upp vattnet nedanför. Fantastiskt häftigt.
När vi gått runt de större sjöarna i det övre området var det transport med tågbuss till den nedre entrén.

Kolla vandringsleden med de små människorna ovanför fallet

Nu var tiden knapp, vilket guiden påtalade vid fler tillfällen så det blev tyvärr en förkortad tur i det nedre området. Men vi fick åtminstone se och fota Plitvicesjöarnas stolthet, det drygt 70 meter höga fallet, från en utsiktsplats innan det bar av hemåt igen.

Som sagt, det fanns gott om vackra vattenfall i parken men det fanns även spegelblanka vattenytor utmed vandringslederna.

Några av alla spegelblanka sjöar i den grönskande naturen

Hela vandringen tog knappt 4 timmar, men med facit i hand hade vi behövt minst det dubbla för det var många leder och fall som vi tvingades hoppa över.
Det finns kanske en mening med det, för nu är det mycket möjligt att vi planerar in Plitvicesjöarna i någon framtida resplan, men då tar vi husbilen dit.

Gasteinerdalen
Efter fem underbara dagar med utflykt, regn och åska tillsammans med sol och härliga bad var det dags att rikta ”Storknas” mot norr igen.

Camping Jezevac var en mycket välskött camping i alla delar. Hygienutrymmena t.ex. var i stort sett bemannade dygnet runt. Det såg påkostat ut med vackra stendekorationer, murar, plattbelagda gångar och välskötta växter. För oss som växt ur den modiga tonårskostymen fanns det både badbryggor och handikappsramper som underlättade badandet.
Helt enkelt en camping för både äldre och yngre.

En trygg badramp för oss som nått försiktighetsåldern

Det enda som håller ner fullpoängaren är att tomterna inte har hängt med i utvecklingen.
Dom är mer anpassade för Fiat 500 och tält än för dagens större fordonspark. Därför ger jag inte Camping Jezevac fullpoängaren, den får i stället 4 husbilar och ett tält.

Framför oss låg drygt 40 mil till Gasteinerdalen vilket inte var med i vår tidigare planering. Men vårt resesällskap ville gärna åka till Bad Gastein och eftersom det är en av våra favoriter så ombestämde vi oss.
Vi valde de första milen på den tyska landsbygden för att slippa trafiken runt München vilket, med facit i hand, kanske var så där genomtänkt. På den tyska landsbygden finns det många små byar och städer med mycket trafik. Stoppen var kanske inte så långa, men många.

Sista milen i Gasteindalen är fantastiskt vacker med höga snöklädda bergstoppar, härliga österrikiska små byar, fäbodvallar och en slingrande flod, Gasteiner Ache, strax intill vägen.*
Vid fyratiden checkade vi in på Camping Bertahof mellan Bad Gastein och Bad Hofgastein. En mysig camping som vi besökt vid tidigare tillfällen.

En vacker reception på en härlig camping

Vi fick bra platser och när solen försvann bakom de höga bergen var det dags att leta fram för långa benkläder. Efter ett 40-tal mil norrut sjönk kvällstemperaturen från behagliga 26 grader till 16 grader.
Första dagen i Bad Gastein regnade bort, men ett lunchbesök på Salzburger Hof blev det i alla fall. Nästa dag i strålande solsken tog vi linbanan från Bad Gastein upp till Stubnerkogels topp på drygt 2 200 m.ö.h.
Från denna plats har man en fantastisk utsikt över dalen nedanför och Gasteiner Ache som likt en tunn rännil ringlar sej fram mellan byarna. Efter promenader på toppen med besök på utsiktsplatserna, topprestauranten och den spektakulära hängbron beslöt vi oss för att gå den slingriga stigen ner till mittstationen som ligger ungefär halvvägs ner i branterna.
Min något överviktiga kropp kommer alltid till sin rätt när jag cyklar i nerförsbackar, men det gjorde den inte i brant nedförslut på en ojämn stig.
Dom andra, med mer normala kroppsvikter, bar på lätta ryggsäckar. Jag bar också på en ryggsäck plus en magsäck, inklusive omkringliggande delar, på drygt 100 kilo.
För att undvika fritt fall utför berget tvingades varje fotisättning bromsa upp alla dessa kilon och jag vill lova att det var många fotisättningar innan jag nådde mittstationen.

Hur kan någon ens komma på en så fantastiskt urfånig idé

På darriga skakiga ben anlände jag mittstationens utskänkningsställe just som de andra fick in varsin öl. Om det var den första vet jag inte men jag vet att mitt självförtroende fått sej en rejäl omgång. Med darr på rösten bad jag Helena beställa en öl till mej samtidigt som jag tycktes se små skadeglada leenden på mina så kallade ”kompisars” läppar.
Hur som helst avslutade vi dagen på Bertha Hofs Restaurang med en utsökt Schweinshaxe.
Schweinshaxe är en tysk-österrikisk nationalrätt gjord på fläsklägg. Det råhuggna höftbenet läggs direkt på grillen med svål och allt vilket gör att svålen blir väldigt knaprigt. Hela köttklumpen serveras vanligtvis på en värmeplatta med senap och surkål.
Rätten är exakt lika god som den ser oaptitlig ut.

Norrut
Vi lämnade Gasteinerdalen efter bara två övernattningar, viket kändes som för kort, men nu började hemlängtan sätta sina spår.
Camping Bertahof har det där lilla mysiga familjära som oftast saknas på större campingar. Här är man du och tjenis med personal och ägare som alla månar om att man har det bra.
Vi har vid ett flertal tillfällen campat här och betyget blir alltid 5 husbilar från min sida. Här finns allt fast i mindre skala och dessutom har dom en mycket utsökt restaurang med en väldigt påkostad uteservering.
Målet för dagen var Regensburg, drygt 40 mil rakt norrut. Tyvärr hittade vi ingen ledig övernattningsplats där så damerna sökte febrilt i sina mobiler efter något i närheten. Eva hittade till slut en ställplats vid en sjö några mil ytterligare norrut som vid framkomsten visade sig ha lediga platser.
Termometern stod på 40 grader och solen brände som outspädd 80-procentig Rom. Sjön såg inbjudande ut men väl framme vid strandkanten visade det sej vara mer dypöl än sjö. Enda räddningen var ändå att slänga sej i den något svalkande lervällingen.

Kvällen avslutades i lugnets tecken och innan läggdags var det kramar och lycka till för morgondagen skulle skilja våra vägar åt, för denna gång.

Avsked, för denna gång i 30-gradig kvällsskymning

De andra paren skulle till Spreewald och vi, det vill säga min hustru, ville hem.

Marielyst, Danmark
Redan före klockan 7 startade vi vår 70 milafärd mot färjan i Rostock. Det flöt på otroligt bra på Autobahn denna dag. Inga stopp, inga incidenter, det bara rullade på. Redan klockan 3 kunde vi köra ombord på färjan och då hade vi även hunnit med ett besök på Border Shop.
Någon mil från Gedser, där färjan lägger till, hittade vi Marielyst Ny Camping. Det regnade och hade så gjort sedan några dagar tillbaka. Platserna, som var gräsbeklädda, såg väldigt vattensjuka ut men vi hittade ändå en som vi vågade backa ut vår 5,5 tonnare på, vi skulle ju bara övernatta där.

Tjörn
Vi vaknade av att regnet smattrade på taket. Oron steg, kan vi komma loss från den sumpiga gräsplatsen. Det gick, tack och lov, utan större besvär så det var bara att checka ut när receptionen behagade öppna.
Vi var för kort tid på campingen för att kunna poängbedöma den, men det vi upplevde var ändå att den tillhör kategorin ”mysiga campingar”.
Hela vägen hem, ca 50 mil, körde vi i regn eller ösregn. Det regnade till och med så mycket att Helena inte propsade på ett besök i Ullared, viket är brukligt när vi har vägarna förbi.

 

Kort sammanfattning
Vi tar det negativa först så är vi av med det. Trafiken, främst den tunga, måste man på något sätt lösa i hela Sydeuropa.
Det är inte acceptabelt att stå i bilkö, drygt en hel timme, för att betala några futtiga Euro i tunnelavgift.
Förutom tiden, vart tog miljötänket vägen.
Slutgnällt för denna gång.
Vägvalet till Kroatien och våra nya besöksmål var över förväntan bra.
Enda önskemålet, med facit i hand, var en övernattning till i både Cesky Krymlov och Ljubljana och i stället hoppa över Salzburg.

Cesky Krymlov

Ljubljana

Rovinj är en mycket trevlig stad att flanera i. Trevligaste sättet att åka mellan Rovinj och Polari Camping är, förutom cykel, taxibåt.
Vi tog även en båtsafari för att se på delfiner i sin naturliga miljö.

Delfiner som hittat andningshål mellan alla båtar.

Vi var långt ifrån ensamma på den plats där man garanterade att delfinerna fanns och visst såg vi några som hoppade och lekte mellan alla båtarna.
Kul med delfiner, men det vackraste var bilden av alla båtsilhuetterna i solnedgången.

Båtsafari med vacker solnedgång på Medelhavet

Staden Krk lika intressant att flanera i som Rovinj fast i mindre skala. Däremot var det gångavstånd till allt.

Staden Krk

Plitvicesjöarna var semesterns absoluta höjdpunkt.

En riktig turistmagnet

Av många ansedd som Europas vackraste plats men tyvärr fick vi för få timmar i parken denna gång. Detta kan man ju bocka av vid något annat tillfälle.

Det var vi som var med, plus kameragubben

Snygg uppställning på Camping Bertahof

 

Det blir som det blir,
när det inte blev som det skulle

Varje år, i samband med Helenas födelsedag, planerar vi in en höstresa med husbilen. Resorna varierar år för år. Vi har t.ex. varit i Ahrdalen, Tyskland på vinvandring, besökt Tropical Island som är världens största inomhusanläggning för badsugna, kuskat runt på Österlen osv.
Årets planer var en cykelsemester, eller träningsläger, eftersom Helena planerar att cykla tjejvätten 2017.
Vill man cykla så finns det inget bättre än cykellandet Danmark som har ett otroligt utbud på bilfria cykelleder.

Resan startade med en färjetur från Göteborg till Frederikshamn i Danmark. Campingcyklarna var utbytta mot våra racercyklar för nu skulle vi träna cykling, inte promenadcykla som våra ordinarie campingcyklar passar bäst till.
Frukosten intogs på färjan och eftersom det var starten på vår höstsemester så kostade vi på oss en Tuborg också. Det tillhör inte vanligheterna att vi dricker öl till frukost men man skall ju ta seden dit man kommer, sägs det.
Färjeturen gick bra men det blir lite segt att vara till sjöss i närmare 4 timmar. Första stoppet i Danmark var några kilometer söder om Frederikshamn vid en tillbehörsbutik för campare. Den var stängd… det var lördag och i Danmark tycker vissa butiksägare fortfarande att personalen bör ha samma rättigheter till ledighet som övriga arbetare. Vad jag inte förstår är hur folk som arbetar skall hinna göra sina inköp när det är stängt på deras fritid, men på något sätt så löser dom det, för de allra flesta ser ut att ha det dom behöver. Men skit samma, det blev inga onödig inköp som det lätt kan bli när frugan skall shoppa loss.
Semestern var som sagt, i första hand ämnad åt motion i form av långa cykelturer, men det blir inte alltid som man tänkt sej. Efter ett tiotal mil checkade vi in på Sölyst Camping i Nibe. Där plockade vi ut allt från grill till mattor ur ”garaget” som det stora lastutrymmet på husbilar kallas. Allt utom cyklarna!!!
Vädret var så underbart att vi istället satte oss med varsitt glas rött och blickade ut över
Limfjorden som låg spegelblank bara ett tiotal meter från vår boplats.

Jag tar tillvara en av höstens bonusdagar

Liksom mannen i båten som glider förbi på ett spegelblankt innanhav

Vi njöt till fullo av det underbara höstvädret tills vi fick besök av ett antal små knottliknande varelser som tycktes trivas bra i vårt sällskap.
Vi kämpade för att hålla dom utanför vår integritetszon, men dom verkade helt outtröttliga och dom var fruktansvärt många. Dom enda som blev trötta var vi, armarna stumnade och humöret visade tendens till avigsida.
Efter en stunds fäktande tvingades vi välja flykt före strid. Det kändes lite surt att behöva gå in i det vackra vädret med efter någon halvtimma började det regna och då vände humöret till det positiva igen. Detta var ett av de få tillfällen som man gläds åt regn.
Än mer uppmuntrade blev vi när vi från åskådarplats såg två gubbar som rastade sina hundar. Den ena, en jättestor Sankt Bernhardshund, kom släpandes på en mager skinntorr gubbe och den andra mannen, som var stor och tjock, motionerade en liten bjäbbig vägkorsning.
Den lilla bjäbbiga ville hela tiden leka med bjässen som inte alls var road utan fortsatte helt oberört att släpa runt på den skinntorre.
Efter en stunds irritation av den lilla bjäbbiga blev Bernhard ”skitnödig”.  Han satte sej vid strandkanten och la av och en jättehög pyramid. Gubben i andra änden på hundkopplet, som nu hade slaknat, plockade fram sin bajspåse, trädde in handen, så som hundägare gör och böjde sig fram för att plocka upp pyramiden.
Vi förstod ingenting… hur tänkte han där, för det fanns då ingen som helst möjlighet att få in den stora högen i den lilla plastpåsen… han borde trätt en sopsäck på handen i stället.

Skådeplatsen där två hundägare bjöd på underhållning

Med bakåtlutad kropp, näsan vänd från Bernhards pyramid och med en lång, lång utsträckt arm försökte han få in lasset i den lilla påsen. Men efter några försök släppte han hund och allt och sprang rätt ut mot sjökanten och la av en maräng.
Hundföraren med den bjäbbiga, höll på att skratta ihjäl sej innan han med bestämda steg gick fram för att hjälpa till. Av kroppsspråket att döma tyckte han att det här var väl inget att banga för. Men efter bara någon minuts arbete med plastpåsen gjorde han precis det Bernhards ägare tidigare gjort, han sprang rakt ut mot sjön och spydde.
Detta fick mej att minnas att jag under en kort period i mitt liv ägt en Sankt Bernhardshund. Varje gång jag hörde minsta lilla muller från Bernhards mage flydde jag i panik ut i det fria, för även en ohörbar gasutträngning från den bakre ventilen, aktivetrade kräkreflexerna.
Eftersom vi var i Danmark så lagade Helena till en helt underbar Hackeböff på äkta danska råvaror. Aptiten var väl inte på topp, efter komediföreställningen på stranden, men tillsammans med några glas av det röda blev det en hellyckad måltid.
Som vanligt äter man alldeles för mycket, man blir helt däst, ögonlocken blir blytunga, konversationen avtar undan för undan och till slut hänger huvudet med dubbelhakor mot bröstet likt en spanande gam.
Efter några ryckningar vid hastigt uppvaknande ser man sej om och låtsas som man inte slumrat till. Men det är helt onödigt för partnern sitter oftast också med gamnacke och det är då man passar på att säga, ”det är nog dags att gå och lägga sej nu stumpan, för du sitter ju ändå bara och sover”.
När vi vaknade nästa morgon såg vi att pyramiden på strandkanten var borta. Vart den tog vägen vet vi inte, men det satt några måsar på bryggan som såg väldigt illamående ut.

Det var ovanligt tysta och stillsamma måsar på bryggan

Helena, som fyllde år denna dag, hade ensamrätt till dagens program och efter frukost föreslog hon en cykeltur utmed stranden vid Limfjorden.
Jag gjorde en försiktig antydan till protest för jag tyckte mej se oroväckande tunga regnmoln över sjön. Protesten var helt utan framgång för Helena hade hittat en femöringsstor ljus lucka i det mörka täcket. Dessutom hade hon sett på mobilen att det inte skulle bli något regn.
Det var trots allt hygglig temperatur för en cykeltur men efter bara någon halvmil kom det befarade regnet. Vana som vi är med det danska (o)vädret så hade vi med oss regnjackor och färden gick vidare för det regnade trots allt inte så mycket.
Efter ungefär en och en halv mil fick födelsedagsbarnet punktering samtidigt som vädret övergick från dugg till regn och vinden fick en snabbare och mer horisontell flykt över det platta landskapet. Jag är ju alltid, enligt egen utsago, beredd på det mesta, så jag plockade, stolt fram en ny slang ur min sadelväska.

Av med hjulet, av med däcket, ut med slangen, in med ny slang, på med däcket igen, pumpa… det var här ljudnivån blev okontrollerbar

Dropparna blev större och fler och i hällregn under en stor ek påbörjade vi slangbytet. När den nya slangen, efter ett antal okontrollerade svordomar, var på plats visade det sej att nippeln, där man pumpar in luft i slangen, var för kort för vår medhavda enkla cykelpump. Det gick helt enkelt inte att pumpa däcket för den gamla slangen var inte anpassad till de moderna fälgarna som är lite högre. Decibeltalet steg i takt med svordomarnas hastighet.
Att cykla med cykelskor är fantastisk skönt, men att gå i dom är lika fantastiskt obekvämt. Vi var en och en halv mil från husbilen och vi hade följande val, att gå fort eller att gå sakta i ösregnet.
Efter några kilometers traskande på blöta skogsstigar kom vi fram till en asfalterad nedlagd järnvägsvall som enligt kartan ledde tillbaka till husbilen.

En fantastiskt härlig promenadväg inga kurvor, inga backar

Då började dom små grå cellerna arbeta igen. Jag kunde ju cykla till husbilen och hämta bekvämare skor till Helena eftersom cykelskorna nu börjat tära på hennes humör.
Sagt och gjort, jag trampade iväg med regnet piskande i ansiktet och när jag efter en dryg halvtimme var framme hittade jag inte bara hennes gympadojor utan också en ”riktig” fotpump i husbilen.
Fortfarande genomblöt, vände jag tillbaka och efter några försök med den nya pumpen fick vi i tillräckligt med luft för att kunna cykla den sista biten tillbaka till husbilen.
Efter ca fyra timmars strapatser i blåst och regn hällde Helena upp ett stort glas Champagne och jag tog ett glas rött i värmen innan det var dags för ett besök på campingens restaurang. Vi skulle ju fira Helenas födelsedag.

Helena firar sin födelsedag med rosa Champagne

Det jag beställde hade dom inte för dagen. Av allt som stod på menylista fanns enbart ett fåtal rätter kvar, det var lågsäsong, så vi beställde var sin glutenfri böff och en flaska rött. Vinet var slut men servitrisen rotade fram en överbliven skvätt som vi fick dela på. Innehållet var inte ens värt namnet rödvin, det var surt och på gränsen till att bli ättika.
Det blev en något oansenlig födelsedagsmiddag för Helena, men som vanligt ser hon det mesta med humor. Vi lämnade restaurangen med ett leende. Böffen var sådär, vi blev ju ändå mätta och vetskapen om att vi hade eget gott rödvin i husbilen gjorde ju tillvaron lite lättade.
Ny dag och nya äventyr och jag kände mej sjukt frisk (ja man kan ju undra vart vårt språk är på väg) att ge mej ut på en ny cykeltur. Vädret var soligt men höstkallt, cyklarna blänkte och däcken var pumpade. Nu j… ar skulle det bli åka av.
Vi hade på kartan hittat en cykelled utmed Limfjordens södra strand som verkade bra och planerna var att vända i en liten by, ca 22 kilometer väster om Nibe Camping. Cykelleden gick på asfalt och inga leriga stigar som skapar punktering.

Helena startklar för dagens motionsrunda med nypumpat däck

I lätt medvind drog vi iväg och det flöt på ganska bra med en hastighet av ca 25 km/timmen men efter ca 7 kilometer hände det igen, Helena fick punktering.

Cykelleden gick bara några meter från Limfjorden strand

Ibland kan det gå år mellan punkteringarna, men nu två gånger inom 24 timmar… helt sanslöst. Vokabulären, som återigen fick en decibelökning, hade inga sedlighetsgränser. Helena försökte dämpa mej för vi stod precis utanför en skola men med vresig blick gjorde jag klart för henne att det var söndag och då skall inte barnen vara här.
Jag hade med mej den sista reservslangen, en modernare med högre nippel, så det var bara att sätta igång med bytet.
Det relativt höga tempot hade fått oss att svettas och när vi stod still i den kalla snålblåsten kom nerkylningen snabbt, jag började frysa. All tidigare entusiasm för en härlig motionsrunda blåste med vindens hastighet bort.
Dessutom var det vår sista reservslang så det var bara att vända hemåt igen. På hemvägen tändes ett mikroskopiskt hopp, vi så skylten på en cykelaffär, men det var ju söndag. Vi tvingades helt enkelt att avbryta dagens motionspass.
Efter lunchen var det dags att räta ut kroppen i horisontalläge och något senare började jag frysa. En förkylning höll på att bryta ut.
Det visade sej vara en riktig förkylning, en sån där som bara vi män kan få med frossa, feberkänsla och ömmande hud.

Efter två nätter tvingades vi lämna denna underbara plats

Efter en natt med ömsom frossa och ömsom svettbyar bestämde vi oss för att avbryta ”träningslägret” och dra hemåt. Men först måste vi köra över gränsen till Tyskland för att bunkra som också var ett av målen med resan.
När vi anlände Otte Duborg, inköpsstället i Padburg, ställde jag husbilen lite enskilt vid sidan om, för att underlätta inlastningen av varorna.
När vi kom ut med den första av tre fullastade varukorgar såg vi att en norskregistrerad husbil parkerat bar någon decimeter vid sidan om oss. Hur dom tänkte kan man undra, för själva kunde dom inte komma ut genom sin bodelsdörr, dom måste gått ut vid förarstolen.
Idioter, ropade jag inombords när jag började baxa ut vår husbil för att komma in i våra lastluckor.
Det var kanske ingen stor grej och jag har inga som helst fördomar om våra grannar i väster, men Helena såg direkt att jag var irriterad.
Jag förklarade då för henne hur en riktig manlig förkylning fungerar eftersom hon ju aldrig haft en sån svår sjukdom. Man blir lättirriterad eller rättare sagt, stubintråden blir kortare och man tänder, man blir helt enkelt förbannad.
Direkt efter inköpen i Tyskland bar det iväg till Frederikshamn igen där vi övernattade på en ställplats i väntan på morgonfärjan till Göteborg.
Vi anlände Göteborg vid lunchtid, snopna och besvikna över våra grusade planer som orsakats av en svår förkylning.
Det blev en kort men dyr resa, men det värsta av allt var att vi inte fick avnjuta alla danska traditioner som är brukligt när vi är där.
Inga smörrebröd med en öl och den lille, ingen äkta dansk fläskestek med brun sås, rödkål och vide kartoffler, inga frasiga frukostfrallor med röd salami eller stinkande god ost osv.
Vi kände oss snuvade, blåsta på konfekten och för första gången på mycket länge så hade jag inte ens framme kameran som är brukligt är på våra resor. Som tur var hade Helena knäppt några selfisar mm med mobilen så att vi kan bli påminda om att planeringar, på grund av oförutsedda omständigheter, kan förändrar det mesta.

Kort sammanfattning

En riktigt jä… a skitresa som på grund av orsaker blev som den blev, när den inte blev som den skulle

Sträckningen på en oförglömlig cykeltur i regn och blåst

 

 

Resan till Midnattssolen med Norrland, Vesterålen och Lofoten

Vår årliga långresa går oftast söderut. Vi väljer det för att man längtar till sol och värme efter de kalla gråa perioderna som just lämnats bakom oss.
Vi har tidigare gjort en norrlandsresa med myggdjävlar, stora som trollsländor, som likt Kamikazepiloter bombarderade våra kroppar.  Att vi dessutom fick klä oss med långa underställ och vinterkläder för att hålla kyla och regn på avstånd, är det ännu mer förvånande att vi ändå valde att vända norrut i år.
Anledningen var att vi nyss köpt en helt ny husbilsmodell och eftersom vi vet att vissa barnsjukdomar kan uppstå, valde vi på grund av språket, att hålla oss i närheten av Sveriges gränser ifall olyckan skulle vara framme. En fyraveckors semesterresa kan, förutom utmaningar och händelserika upplevelser, innehålla småincidenter på det tekniska i både bodel och bildel.
I årets planering hade vi Lofoten som huvudmål, samt en massa alternativa delmål på vägen.

Landning inför semesterresan
Helena, som börjat sin semester dagen innan avresan, ville mjukstarta för att komma ner i varv, eller landa som hon kallar det, innan den planerade resrutten tog riktig fart.
Vi tjuvstartade därför med ett par extradagar på Kinnekulle, en plats där man på grund av den fantastiska miljön kan insupa kraft och energi inför kommande utmaningar och upplevelser.

Parkeringen på Munkängarna var öde, precis så öde som vi förväntat oss. Vädret var gråmulet, kallt och stundtals väldigt blött, ett helt perfekt väder som tvingade oss till nedvarvning, landning, från vardagens stress, jäkt och måsten.
En perfekt start med korta promenader, kolla lite på Facebook, läsa böcker, se på TV, där vi bland annat såg Portugal bli Europamästare genom att slå hemmanationen Frankrike.

Enda faciliteten på Munkängarnas parkering är ett ogästvänligt fallfärdigt utedass samt ett par soptunnor.

På Munkängarnas parkering, som är ganska öde, kan man övernatta

Det rådde ”komavarning” på den öde parkeringen när Helena stängde dörren, från insidan, på det fallfärdiga utedasset i skogsbrynet. Bara sekunderna senare hördes ett avgrundsvrål från det lilla huset med hjärtat och ut flyger ”e lita kärring”, med byxorna halv nerdragna och skräckslagen blick.
Det Helena inte visste var att getingarna valt detta ruckel, som sin boplats. Hon gjorde helt enkelt olaga intrång i deras hem.

Det där med att gå ner i varv eller landa låg i denna stund fjärran.
Efter svidningar, gnäll och tröst i form av rödvin, skulle Helena slänga semesterns första tomflaska i sopbingen. Det bar sej inte bättre än att hon halkade med sina blöta ”foppatofflor” på översta trappsteget i husbilen och likt en hal tvål for hon, med fötterna före, rakt ut genom dörren. Men innan hon landade på det våta gräset, mellanlandade hon med stjärtpartiet på det utfällbara nedersta fotsteget som finns på husbilar.
Under vårt första dygn hade vi knappt inte sett en människa men just när Helena låg där på backen går en man förbi.
När han får se den ”lilla kärringen” liggandes på rygg, med en tom vinpava i den utsträckta handen, tittar han medlidande och vänder genast därifrån.

Helenas skinka efter olyckan

När jag, på mitt vänligaste sätt, frågade Helena om hon landat nu, bemöttes jag med en blick som närmast liknade två svetslågor.

”Världens längsta linbana”
Efter ett trevligt besök och övernattning i Krylbo, hos min syster, bar det iväg mot de nordligare breddgraderna.
Det blev en lång dagsetapp på drygt 70 mil till Örträsk, ungefär sju mil öster om Skellefteå.  Här, mitt inne i de norrländska skogarna, har vi läst om en något annorlunda upplevelse. Här finns, en 1,5 mil lång linbana som transporterar turister mellan orterna Örträsk och Mensträsk.
1987 beslutade man att lägga ner den 96 km långa linbanan som fraktat malm mellan Boliden och Kristineberg sedan krigsåren.
I samband med nedläggningen var det några eldsjälar som fick tillstånd att bevara en sträcka av banan till eftervärlden.
Eldsjälarna bytte ut de gamla malmkorgarna mot kabiner för persontrafik som sommartid fraktar turister mellan Örträsk och Mensträsk, det man nu kallar ”Världens nu längsta linbana för passagerare”.

Pensionerade korgar som tidigare fraktat malm

på samma linbana som i dag fraktar turister i fyrkantiga lådor

Transporten mellan orterna tar ca två timmar och 14 korgar från varje håll, startar samtidigt en gång om dagen under sommaren
Den som vill kan beställa en picknickkorg med tillhörande dryck att ta med sej. Vi beställde renstek med hemmagjord potatissallad och en flaska rött. En mycket god måltid som intogs i en sakta glidande korg på 7-23 meters höjd med fantastiska vyer över ett stycke Norrland i miniatyr med skogar, myrar och sjöar.
En fantastisk resa som för alltid etsat sej fast i våra minnen.

Kirunagruvan
Efter Örträsk gjorde vi ett kortare besök på Pite Havsbad. Platsen och vädret föll oss inte på läppen så vi lämnade Piteå efter en övernattning och ställde in GPS-en på Kiruna.
Målet var ett besök i Europas näst största gruva. Det var många som tänkt samma tanke som oss och först efter två övernattningar fick vi plats på en svenskguidad tur.

Det var något nervpirrigt när bussen efter alla passerkontroller styrde rakt in i det mörka hålet i bergväggen. Vi åkte på väg 16 med ca 10 % lutning och 300 höjdmeter rakt ner till LKAB:s informationscentral, inne i berget. Enligt guiden är väg 16, som är tvåfilig, den mest trafikerade i hela Kiruna vilket man kanske skall ta med en nypa salt.

Efter att vi stigit av bussen och fått på den obligatoriska hjälmen, som vi absolut inte fick ta av oss under vistelsen i berget, var det dags för katastrofinstruktionerna.
Vi fick veta vart vi skulle bege oss om det börjar brinna, om vi hörde sprängningar, om vi blev sjuka osv. Vi som blivit bajsnödiga av all denna katastrofinformation fick även veta var toan fanns.
Efter allt detta så kände man sej ganska ödmjuk, kaxigheten var borta, vi befann oss faktiskt i ett stort svart bergrum 300 meter under markytan.
Den två timmar långa guidningen, inklusive filmvisning och kaffepaus, var mycket givande, även om guiden bättre hört hemma i en grupp med mellanstadieelever.

Gamla stillbilder visades på hur gubbarna från trakten, på skidor eller gåendes, tog sej till berget för att med handverktyg mejsla fram den eftertraktade malmen.
Järnet var sedan länge en betydelsefull produkt på marknaden men efter många olönsamma försök att frakta malmen vidare lades projekt ned.

En vacker målning på gruvarbetarnas start på dagen

1890 grundades LKAB (Luossavaraa Kiirunavaara AB) som under ledning av Hjalmar Lundbom påbörjade en storskalig brytning av malmen. Samtidigt byggdes transportvägar, arbetarbostäder, affärer osv. och år 1900 grundade samma person Kiruna stad.

Telefonväxel från tidernas begynnelse

Det är en otrolig utveckling som skett från begynnelses tid med några kilo malm om dagen tills i dag när LKAB, via Malmbanan, fraktar 68 järnvägsvagnar med 100 ton järnmalm per vagn, 22 gånger per dygn till båthamnen Narvik för vidare transport över världen.
Den dagliga mängd järnmalm man fraktar till Narvik motsvarar en låda, lika stor som ett normalt 8-våningshus, fylld med järnmalm, eller ca 150 000 ton, per dygn år ut och år in.

Det finns all tänkbar information om Kirunagruvan att hämta på nätet, information som i alla fall har väckt mitt intresse, för en av Sveriges mest givande mjölkkossor.

Abisko Nationalpark
Inom Abisko Nationalpark ligger Björkliden. Helena, som har 50 % norrlandsblod i sej, ville absolut hit, för att i verkligheten får se Lapporten, som är en välkänd bergsformation i Norrland och som syns väldigt tydligt från Björklidens Fjällby.

Helena vid Torneträsk med Lapporten t.v. i fjärran

Dagens korta körsträcka, knappt 11 mil, var väldigt vacker och framför allt den sista halvan som gick utmed Torneträsk. Det var helt fantastiska vyer med snöklädda bergstoppar på ena sidan vägen och den glittrande sjön, på den andra.
På de höga höjderna fanns det ingen skog som skymde sikten. Den enda vegetationen var små kortväxta knotiga björkar som försökte överleva i kanten av myrar och bäckar.
Även jag som chaufför fick möjlighet att beskåda allt det vackra eftersom nästan tre mil av sträckningen bestod av kortare vägbyggen med hastighetsbegränsning på 30 km/tim.

Abisko Nationalpark har många alternativa vandringsleder och det är ett ”mecka” för fotfolket som gillar långa turer med övernattningar i det fria.
Man kan bland annat nå den 45 mil långa Kungsleden som sträcker sej ända ner till Hemavan i söder.
Våra kroppar är inte formade för sådana fysiska påfrestningar men vi provade ändå ett par kortare turer. Silverfallet som mynnar ut i Torneträsk var den ena. Den är ett par kilometer lång men mycket tufft kuperad. Den andra, ”Rallarstigen”, en sjukilometers behaglig stig på höjderna mellan sjön och, den av rallare byggda, Malmbanan.

En kropp mer anpassade för vilobänkar än långa vandringsleder

Vesterålen, Norge
Efter två övernattningar på Björkliden var det åter dags att styra ut på E10:an.
Målet för dagen var ögruppen Vesterålen i Norge som ligger knappt 24 mil, rakt västerut från Abisko Nationalpark.
Om sträckningen mellan Kiruna och Nationalparken var fantastisk, var dagens sträcka, om möjligt ännu mer fantastisk, med häpnadsväckande bergsformationer intill den smala, krokiga och kuperade vägen.
Efter några mil på det norska fastlandet kom vi, via broförbindelse, till Hinnöia som tillhör ögruppen Vesterålen.
Vesterålen, som ligger norr om Lofoten, består av fem större öar varav Andöia med Andernes ligger allra längst norrut.
Vi fortsatte vår färd, fortfarande med bedårande vyer, rakt västerut över en spektakulär bro med ett ovanligt brant brospann, till byn Sortland på Langöia.
På Sortland Camping tipsades vi om den lilla byn Stö som låg drygt 5 mil rakt norrut. Här skulle det finnas vandringsleder, val- och fågelsafari och vid klart vädret, kunna se årets sista midnattssol.

Midnattssolen
Campingen på Stö, liksom gårdagens campingplats, tillhör sådant man raderar från den egna minnesbanken. Allt var spartansk med dåligt underhåll, på gränsen till sanitär olägenhet och i dom lägena gläds man åt att ha husbil.
Valsafarin fick vi lägga ner för det var fullbokat ca en vecka framåt.
Däremot blev det en tur med RIB-båt till en fridlyst fågelö där vi från sjösidan fick se en Vit Havsörn som satt på berget och smälte dagens lunch. Varje förmiddag, berättade guiden, kommer örnen till ön för att äta sej mätt och efter måltiden och matsmältningen försvinner den ut till havs igen.

Den Vita Havsörnen på sin klippa efter dagens lunch

På örnens ö-meny fanns stora kolonier av Lunnefågel, Sillgrissla, Tobisgrissla, Tordmule, Skarv och Tretåig Mås vilka vi kunde beskåda från båten som sakta gled runt ön. Det var en härlig tur i solsken på ett för dagen spegelblankt Norskehav.

Lång från land i det stilla Norskehavet ligger den fridlysta fågelön

Klockan 00.00 stod vi i klart väder på den lilla hamnens vågbrytare och såg solen nudda horisonten på havet. En kort stund senare vände den uppåt igen, utan att försvinna, och en ny dag mötte oss.



En upplevelse att se solen vänder uppåt igen utan att försvinna

Det var lite svårt att komma till söms efter denna upplevelse som alla borde få uppleva någon gång i livet. Midnattssolen ger en väldigt speciell känsla, en annorlunda upplevelse som är svår att beskriva, svår att sätta fingret på.

Jordens vackraste plats
13 dagar efter starten hemifrån kom vi till resans huvudmål, ögruppen Lofoten, som av många anses som jordens vackraste plats.
På krokiga smala vägar, över berg, broar och öar, tog vi oss de 18 milen från Stö till Rolvsfjord på Lofoten.
Många broar hade ovanligt branta brospann och på en av dem, när vi var på väg ner från toppen på bron, körde vi in i en tjock dimbank som gjorde sikten nästan blev helt obefintlig.
Det var en magpirrande känsla, att från klar sikt köra brant utför, rakt in i en tät dimbank, utan att se vart vi skulle ta vägen.
Det kändes ganska skönt när vi kom under tjockan igen och fick klar sikt.

Klart på ena sidan bron, dimbank på den andra

Mellan ögrupperna är det färja som gäller.
Vi lämnade Vesterålen i Melbu på Hadselöya och anlände Lofoten i Fiskeböl på Augustvågöya, en båttur på ungefär 45 minuter.
Hela dagen rullade det oavbrutet in stora sjok med kalla fuktiga dimbankar från Norskehavet. Dimbankarna gled sakta fram genom dalgångar och utmed fjordar för att, som ett vitt duntäcke, skymma den i en övrigt molnfria himmeln.

Kalla dimbankar som oavbrutet rullade in över våra huvuden

Det var ett annorlunda synintryck där man hade klar sikt på bergstopparna och vägen vi körde på, men däremellan låg ett vitt tjockt duntäckeliknande fält.
På Lofoten finns det i stort sett campingar och ställplatser bakom varje krök och efter ett par mindre lyckade försök checkade vi in på Brustranda sjöcamping på Vestvågöi, med bra läge men som hade en del sanitärt till övers att önska.

Det ogästvänliga vädret tillät oss att ta det väldigt lugnt. Helena läste den ena boken efter den andra och själv gladdes jag åt arbetsuppgifter som jag inte hade en aning om att dom fanns. Arbetsuppgifter som vi män tidigare kallade ”kvinnogöra”.

Sydspetsen på Lofoten
Två övernattningar blev det på Brustranda innan vi begav oss iväg på de sista sju milen på Lofoten. Efter ett kortare besök på Skagen Camping, som inte var till belåtenhet, drog vi oss vidare söderut till Moskenesöia, den sydligaste ön på Lofoten om man bortser från Värö och Röst som man når med en tretimmars färjetur längre söderut i Norskehavet.
Strax intill färjeläget i Moskenes, varifrån färjan till Bodö på det Norska fastlandet utgår ifrån, ligger Moskenes Camping. En camping med havsutsikt och godtagbar standard.

Det blev, trots att det var farligt trångt på de smala vägarna, ett antal cykelturer till några närliggande fiskeläger.
Vi cyklade bland annat till byn med världens minsta administrationskostnad på ortsnamnsskylten.
Byn Å ligger längst söderut, där vägen tar slut på Moskenesöia. Här finns alltså bara en infart och då behövs bara en skylt och en bokstav, billigare än så kan det inte bli.

Byn med världens kortaste byskylt har bara en infart

Vi cyklade även till Reine och Sörvågen, två härliga små fiskelägen med uteserveringar, båtturer och annat som lockar turister.
Efter tre dagar var det dags att lämna Lofoten för denna gång. Sista kvällen satt vi med ett glas rött under markisen och summerade allt det fantastiska som vi sett och upplevt. I horisonten såg vi plötsligt ett grått bälte som närmade oss och inom några tiotal minuter svepte det svala gråa täcket in mellan husbilarna. Den härliga solen som vi haft under vår vistelse på Moskenesöia dränktes i dimma, men lika fort som den trängt in, lika fort försvann den. Detta upprepades tre gånger under en dryg timmes tid innan dimman stannade för gott den kvällen.

Campingen täcktes helt av svepande rök från havet

Världens starkaste tidvattensström
Färjeturen mellan Moskenes och Bodö tog knappt fyra timmar. Trots att avståndet är nio mil så kunde vi se de höga och spetsiga bergen på både Lofoten och fastlandet under hela resans gång.

Infarten till Bodö hamn

Vårt första stopp på det norska fastlandet blev på Saltstraumen några mil från Bodö, en plats som är mest känd för att ha ”världens starkaste malström”.Malströmmen, eller saltströmmen som den också kallas, uppstår när tidvattnet flyttas mellan två fjordar.
Mellan öarna Knaplundöya och Straumöya finns en tre kilometer lång smal passage som på smalaste stället är det drygt 100 meter brett. Genom denna förträngning skall drygt 350 miljoner kubikmeter vatten pressas vid varje tillfälle det blir ebb eller flod.
Höjdskillnaden på ebb och flod, mellan in- och utsidan på det smala sundet kan vara upp mot en meter och strömmarna når som mest en hastighet av 22 knop.
I strömmarna bildas virvlar som suger upp godsaker till fiskar. Detta i sin tur drar till sej mängder med fiskmåsar som utan ansträngning kan äta sej mätta i den kokande grytan av hoppande fiskar. Det var även ett mecka för fiskare, kanske ingen utmaning för sportfiskare, eftersom det var lättare att få färsk fisk här än i fiskaffären.

Saltströmmarna är bra för den som vill ha fisk på matbordet

Det var en intressant upplevelse som vi inte hade med bland våra delmål i reseplaneringen. Fenomenet är ganska anonymt, men eftersom vi hade vägarna förbi stannade vi till för att beskåda dessa runda kokande virvelgrytor, som bildas i dom starka strömmarna.

Flytten söderut
Efter minst 14 dagar i ständigt dagsljus var det nu dags att dra söderut mot mörka stjärnklara himlavalv, vilket inte heller är så dumt.
En övernattning blev det på Saltstraumen innan den långa färden hemåt började. Vårt första planerade mål på vägen var familjeträff i Brunflo vid Storsjön, ungefär 90 mil söderut.
Meningen var att vi skulle åkt väg 17 utmed kusten, som av många kallas ”världens vackraste väg”. Men efter allt vi sett och upplevt hittills kände vi oss mättade och valde i stället att ta snabbaste vägen ner till byn där Helena har sin släkt på mamma Lillies sida.

Vi delade upp sträckan i tre delar och efter första dagens 50-milatripp hittade vi Svenningsvans Naturcamping intill en liten badsjö.

Naturcamping med härlig utsikt

Strax intill strandkanten grillade vi och mådde gott efter en ganska tuff färd på den smala, kurviga och stressiga E6;an som är hårt trafikerad.
Solen lyste och utsikten var magnifik med den spegelblanka sjön framför oss och de snöklädda fjällen på andra sidan sjön.
Nästa dag fortsatte vi på E6;an ytterligare ett 10-tal mil innan vi vek in på väg 74 som ledde oss in i Sverige.
Det var lördag morgon och nu var trafiken betydligt lugnare. Långtradarna och alla som jäktade hem till fredagsmyset var ”veck med pusta” som jag tror att dom säger i Norge.
Efter att vi passerat gränsen till Sverige, strax före Gäddede, svängde vi söderut på Vildmarksvägen där vi hittade nästa övernattningsplats, Gubbhögens Naturcamping, som också låg enskilt vid en liten badsjö.

Gubbhögens Naturcamping med grillkåta och vindskydd

Här fanns även ett vackert och välskött utedass

Vädret tillät oss inte att koppla av utomhus denna eftermiddag så vi fick mysa inomhus i vårt lilla fritidshus på hjul.

Målet för dagen var besök hos Helenas moster och morbror i Brunflo. Där blev det kaffe med hembakat vilket även Helenas kusin Maria, lät sej bjudas på.
Det blev ett par timmars trevligt samkväm innan vi körde vidare söderut och vid 6-tiden checkade vi in på Moraparkens Camping.
Moraparken gav mej en liten nostalgiupplevelse eftersom jag vid sju tillfällen, trött och totalt utsliten, skidat genom denna park som ligger några 100-tals meter från målet på det nio mil långa Vasaloppet.
En övernattning blev det i Mora, men innan vi lämnade tog vi en rask morgonpromenad på sju
kilometer utmed Österdalälven.

Klockstapeln i Mora, Vasaloppsåkarnas kvitto på ett gott dagsverk

Efter de senaste dagarnas långa förflyttning, drygt 140 mil, från Bodö till Dalsland, bestämde vi oss för två övernattningar på Laxsjöns Camping i Dalslandsskogarna. Inte heller denna camping kommer att finnas med på vår favoritlista, trots att deras reklam säger att den är fyrstjärnig.  Ibland kan man undra hur bedömningen går till.
Vid Laxsjön, sju kilometer från campingen, ligger l Baldersnäs Herrgård, som återupplivats av nya ägare, med hotell, restaurant, hemslöjd osv. Vi cyklade dit och intog en god lunch, med tillhörande favoritdryck, i solskenet på herrgårdens vackra uteservering.

Härlig uteservering på Baldersnäs Herrgård

Resans avslutning
Med i planen fanns att vi skulle runda av hela resan i goda vänners lag.

Första besöket var hos goda vänner i Smeviken, som ligger i Bullarbyggden och det andra hos kompisar på Örns Camping, på Bohuskusten.
Vi hade, efter nästan fyra veckor på resande fot, ett uppdämt behov av att få umgås med andra än oss själva och som vanligt, med dessa vänner, blev det trevligt.
Båda kvällarna var mycket lyckade, med god mat, dryck och många härliga skratt innan det var dags att avverka de sista 10 milen till Tjörn.

Sammanfattning
I helhet en underbar resa, med synintryck och upplevelser utöver det vanliga.
Från Bottenviken till Kiruna och vidare mot Nationalparken i Abisko var det bara skog, skog, skog. Men därefter, vidare västerut, blev vi nästan religiösa av allt det vackra vi fick se.
Vi försågs hela tiden, varje stund, med nya fantastiska vyer som till slut blev på gränsen till slentrian.

När vi var på Lofoten med det enormt dramatiska landskapet kom vi in i någon slags övermättnadsfas, det var svårt att ta in allt det vackra.

Många dramatiska vyer

Lofoten, med sin dramatiska natur, som genom årtusenden bildats av isberg och andra naturkrafter, anses av många vara världens vackraste plats. Vi tycker också att ögruppen har en helt fantastisk natur med dom spetsiga bergen, fjordarna, vattenfallen och de härliga fiskelägren.

Vi har även andra värderingar när det gäller olika platser.
För att bara ta ett exempel, njuter vi till fullo av skönheten, doften och friheten på en cykeltur genom röda vallmoängar på de danska slätterna.

Detta är både njutbart och fantastiskt vackert i våra ögon

Av resans höjdpunkter, om man bortser från alla fantastiska synintryck, har vi båtturen till den fridlysta fågelön, långt från land i ett solskensblankt Norskehav. Vi fick bland annat se dagens lunchgäst, en vit Havsörn och dennes gigantiska matbord, bestående av varierande kolonier av fågelarter.

Lunnefågel på ön med observationsbyggnaden i bakgrunden

Lapporten sedd från Björkliden

Det var även en hel del annat som vi kommer att minnas som t.ex. Lapporten som Helena alltid önskat att få se, dom branta broarna över fjordarna på Vesterålen och Lofoten, dom svepande molntäckena som sakta, på låg höjd, gled genom dalarna och täckte en i övrigt molnfri himmel, malströmmen som bildas i en trång passage mellan två öar vid ebb och flod samt besöket i ett mörkt hål 300 meter ner i Kirunagruvan.

Det mörka bergrummet, 300 meter under jord

Det var för övrigt det enda mörker vi hade under en 14-dagarsperiod.

Upplevelser, som för alltid etsat sej fast i hårddisken bakom ögonhålorna, är linbanan mellan Örträsk och Mensträsk samt Midnattssolen i horisonten på ett stilla Norskehav.
Att i tysthet, med snigelfart, glida i en kabin som hänger 15-20 meters över ett Norrland i miniatyr, var en helt fantastisk upplevelse.

Solen blänker i de små tjärnen på vår färd över ett stycke Norrland

Utsikten, solen som fick de små tjärnen att se ut som speglar, fågelkvittret från det öppna fönstret och den hemmagjorda måltiden gjorde denna tvåtimmarsresa till något helt speciellt.

Midnattssolen är i sej kanske inget märkligt. Men just känslan att se solen gå ner, nudda horisonten, för att sedan gå upp igen och en ny dag påbörjas utan att den gamla avslutats är häftigt. En märklig känsla som är svår att sätta ord på.

Midnattssolen, ett måste någon gång i livet

Vi är ju vana vid att den går ner i väster, är helt borta, på andra sidan jorden någonstans, för att efter x antal timmar komma upp i öster.

Dessutom måste tilläggas att allt vi hade med oss för att hålla kyla och mygg på avstånd var en helt onödig last. Vi gick i t-shirt och korta benkläder på, i stort sett, hela resan.
Myggen måste ha immigrerat och vädret var som en normal svensk västkustsommar.

”Storknas”, som vi kallar vår husbil, fick kämpa totalt 440 mil på allt från strykbordsplana motorvägar till smala potthåliga grusvägar och det blev sammanlagt 26 övernattningar.

”Storknas” fick
      
husbilar, i både boendebetyg och köregenskaper.

Se fler foton under fliken Fotoalbum>Reseberättelser

 

 

 

 

Se fler bilder under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser

Bad Gastein med vandringar i de österrikiska Alperna var vårt planerade huvudmål på årets semesterresa.
Huvuddragen var att köra genom Danmark och hålla oss i den västra delen av Tyskland ner till vändpunkten Bad Gastein och hemvägen på den östra sidan.
Tiden i Alperna beräknade vi till en dryg vecka och hela resan var planerad till ca 4 veckor.

När man i vintermörkret gör upp riktlinjerna för en semestertripp tänker man oftast i termerna, soligt och varmt. Så blir det inte alltid, vädret kan vi inte styra över och därför brukar vi oftast ha ett antal alternativ på sevärdheter och upplevelser med i planeringen. På nervägen var planen bl.a. övernattningar i Danmark, i det tyska Naturreservatet Eifel och en del stopp utmed floden Rehn. På hemvägen hade vi också sett ut några intressanta platser med bl.a. Heiligenhafen som sista anhalt innan vi lämnade Tyskland.

Ribe, Danmark
Vi startade färden med en båtresa från Göteborg till Frederikshavn. GPS; en var inställd på Ribe, ca 30 mil söderut på Jyllands västkust och skitvädret, som vi tidigt denna morgon vaknat till, stod på sej. Semesterstämningen lyste med sin frånvaro men nu var vi i alla fall på väg.

Hela Jylland är en enda stor platt sanddyna. Det finns varken skog eller berg som tar emot när Nordsjöstormarna vräker sej in mot kusten, vilket dom gjorde denna dag.
När vi passerade Himelsbjerget, Jyllands högsta berg, märkte vi inte ens att vi kört i en uppförsbacke. Däremot märkte vi av de kraftiga sidvindarna som fick hela husbilen att luta.
Vi checkade in på Ribe Camping som ligger någon kilometer utanför den gamla vikingabyns stadskärna.

Infarten till Ribe Camping

Eftersom vi varit här ett antal gånger tidigare var det i första hand övernattning och matintag som gällde. Studiebesök i den mysiga byn, som är en av Danmarks äldsta, i detta väder var inte ens diskutabelt.
I stormliknande vindbyar, med regn i vertikalläge, sökte vi oss till närmaste matställe och efter någon kilometer klev vi in genomblöta på Hotell Dagmars Restaurant i byns centrum. Vi njöt i stugvärmen av en fantastisk trerätters med tillhörande dryck, innan det åter var dags för en fajt med vädergudarna.

Blöta och gnälliga kom vi tillbaka till campingen men innan vi nådde husbilen passerade vi tältarna som har en egen avdelning på campingen. Med en kort blick på deras tillvaro insåg vi att vårt gnäll var rena lyxproblemen, för vi hade ändå något varmt och torrt att övernatta i.

Tecklenburg, Tyskland
Efter den stormiga natt som följde, var det dags att ratta vidare söderut och drygt 35 mil senare anlände vi Regenbogens Camping, sex kilometer utanför Tecklenburg i Tyskland.
Det visade sej vara en jättestor camping anpassad för barnfamiljer med lekparker, bollplaner, cykelstigar, pool både inne och ute osv.
Campingen var långt ifrån fullbelagd. På den största delen av campingen, som var anpassad för tältare, var det i stort sett helt tomt vilket vittnar om det var en gammal camping som inte hängt med i friluftslivets förändring.
Där fanns även en mer frekventerad del där ”säsongarna” höll till och en restaurant som absolut aldrig kommer att hamna på Michelins gourmetlista.
För första gången på denna resa kom cyklarna fram och målet för dagen var de sex kilometrarna in till Tecklenburg. Det visade sej vara backiga kilometrar och innan vi nådde byn började solen bryta sej igenom det tjocka gråa täcket för första gången på denna resa.

Vackra blomsterdekorationer var vanliga i byn

Vi vandrade runt i den högt belägna och kuperade gamla byn med trånga gränder, borgar och kullerstensbelagda smala gator och vi avsatte även tid för ett besök på en mysig uteservering med härlig utsikt över landskapet runt byn. Det fanns även en vackert grönskande park innanför stadsmuren med en utomhusteater där skådespelare tränade inför en föreställning som jag trodde handlade om Helena och mej, eftersom det på affischerna stod ”Skönheten och odjuret.”

Monschau, Tyskland
Efter två övernattningar var det åter dags för förflyttning och vi startade de knappa 37-milen i tidig gryning. Någon timme senare fixade vi frukosten med vår nyinköpta gasoldrivna stekplatta på en rastplats utmed Autobahn och efter ytterligare några timmars stångande med tyska jetsettare och tidspressade långtradarchaufförer, anlände vi Campingpark Zum Jone-Bur på höjderna i Eifels nationalpark, inte långt från den belgiska gränsen.

Campingen var bra med rymliga gräsklädda platser, rena fina gemensamhetsutrymmen och en kvinnlig värd som med ett påklistrat leende for runt som den fotoskygge hackspetten som visas i Disneys julkavalkad. Hon skötte baren och serverade kunderna med mat och dryck, hon skötte receptionen med in och utcheckning, hon visade nyanlända till deras rätta plats och hon berättade gärna om naturreservatet Eifels fantastiska sevärdheter. Ja, jag blev andfådd bara av att se henne när hon for fram som en virvelvind. När vi väl fick bromsat upp ”virvelvinden” gav hon oss många bra förslag om allt från matställen till vandrings och cykelleder inom nationalparken. Visserligen var informationen forcerad men vi snappade ändå upp några intressanta tips.

Första dagen valde vi en sex kilometer lång vandringsled genom skogsklädda branterna ner till byn Monschau i dalens botten. En fantastiskt vacker by med en bred uttorkad flodbädd som klyver byn i två delar. Under broarna, som håller samman byn, rinner stora mängder vatten vid snösmältningen, men nu återstod bara en liten rännil.
Hela byn är mycket backig och krokig och på de få plana ytor som finns mellan bergen, ligger små kullerstensbelagda torg med uteserveringar. Dessa torg var för dagen helt fullbelagda med turister som törstade efter sol och dricka i den härliga sommarvärmen.
På var sida i den långsmala byn mellan bergen och rännilen, ligger höga krokiga korsvirkeshus som genom århundraden utsatts för omfattande sättningsskador.

En av alla broar som skiljer byn i två delar

Allt var snett och vint och efter ett par gingroggar på en uteservering var jag på samma nivå. Det hela slutade med att vi var tvungna att ringa efter byns enda taxi.

Vattenpass gör sej icke besvär i denna by

Vår taxichaufför hade tjocktunga, koljespa och hängande ögonlock vilket gjorde oss tveksamma, men det fanns ju inget annat alternativ. Att gå de sex kilometrarna upp för berget var inget alternativ, för det hade jag aldrig klarat.
När Helena förklarat vart vi skulle hittade den smått överförfriskade chauffören små bilfria ”smygvägar” genom skogen. Det gick i rallyhastighet uppför berget och det var med hjärtat i halsgropen och lätt skakiga vi anlände campingen.

Efter nattvila var det dags för nya äventyr. Ett av alla tips vi fick i av ”virvelvinden” var en cykelled till en vacker by ca 4 mil från campingen. Det var ett tufft mål och vi gav oss iväg i god tid för att hinna fram och tillbaka under dagen.
När vi åkt ett par mil på den välmarkerade och bilfria cykelvägen, som delvis var en gammal banvall, började det att regna. Vi fortsatt ytterligare några kilometer men efter ca 2.5 mil gav vi upp och vände tillbaka igen.

Ett vackert och något annorlunda regnskydd utmed cykelleden

Vi hade tidigare passerat ett café och bestämde oss för att åka tillbaka dit för att fika och se hur vädret gestaltade sej.
På fiket fick vi en underbar våffla med varm körsbärssylt, grädde och härligt varmt kaffe.
Regnet upphörde inte så vi tvingades till slut lämna den härliga stugvärmen på ”fiket” och fortsätta färden tillbaka till husbilen. Termometern höll sej runt 15 gradersstrecket och det var med nöd och näppe vi höll oss varma i blötan.
Efter knappa 5 mil var vi tillbaka och det kändes verkligen skönt att krypa in i en varm husbil och dra på sej lite torra kläder.
När vi gjort vår sedvanliga ”high five” för dagens bedrift hällde Helena, till ljudet att regnsmattret på taket, upp varsitt glas rött.
Snacka om mysfaktor… den steg snabbt till fem på den femgradiga skalan.

Bacharach, Tyskland
Det blev två övernattningar i Eifels naturreservat innan vi ställde in GPS-en på Bacharach, ca 19 mil söderut vid floden Rehn.

Vi hittade snabbt en ställplats intill floden nedanför stadens centrum. Hela Rehndalen är som en enda lång ställplats med husbilar som står uppradade vända mot den livligt trafikerade floden.
Mellan byn och ställplatsen går en cykelväg som sträcker sej längs floden och på sluttningarna bakom byn trängs vinstockarna i spikraka rader upp mot höjderna.

Vi tog en cykeltur utmed floden till byn Oberwesel, en knapp mil norr om Bacharach, men även denna gång fick vi vända tillbaka på grund av regn. Att cykla utmed Rehn är annars helt fantastiskt men eftersom vi inte hade vädergudarna på vår sida valde vi att i stället fortsätta dagen med att besöka borgen Stahleck ovanför byn och vinodlingarna.
Efter en knapp timme till fots, i en lång, lång trappa genom skogbeklädda dungar, nådde vi den gamla borgen. Svettiga och törstiga slog vi oss ner på borggårdens uteservering och ölen som vi beställt in, slank j..ligt fort ner i den torra strupen.

Bedårande utsikt över Rehn, från borgen Stahleck 

Mödan att ta sej upp till borgen var väl värt varenda ett trappsteg för från dessa höjder har man en bedårande utsikt över borgar och slott som sticker upp i de grönskande sluttningarna och de små byarna utmed den ringlande floden.

Dockskåpsliknande hus som tagna ur en sagoberättelse

Bacharach är en mycket mysig by med dockskåpsliknande hus, kullerstensbelagda trånga gator och med borgen ovanför vinrankorna som kronan på verket.

Den gamla stadsmuren med borgen Stahleck på höjderna

I Bacharach finns även en gamla välbevarad stadsmur och vid floden nedanför ställplatsen finns en brygga för turbåtar som erbjuder rundturer på Rehn.

Bad Waldsee, Tyskland
Efter en övernattning i Bacharach skulle vi bara flytta oss någon mil till en liten by som heter Eltville vid Rehn. Byn ligger på andra sidan floden och efter någon timmes letande efter en camping eller ställplats gav vi upp. Det fanns ingen i närheten av byn så vi fortsatte knappt 40 mil söderut mot Bad Waldsee där husbilsfabriken Hymer ligger. Där skulle det enligt hörsägen finnas en trevlig ställplats och vi var lite intresserade av att se Hymers nya konceptbil men det enda vi hittade var en stor öde parkeringsplats för husbilar utanför Hymer museet.

Dagens färd blev ganska händelserik. Först letandet efter en plats vid Rehn med felkörningar och allt vad det innebär i trånga gränder. Därefter, vid ett vägbygge några mil längre söderut, var jag inte tillräckligt uppmärksam utan hamnade i en fil som var skyltad för fordon smalare än 2,20 meter. Vår bil är 2,35 meter. De första 100 metrarna var avgränsade med koner med bra avstånd mellan. När vi närmade oss den plats som endast var 2.20 bred såg vi att den var avgränsad med halvmeterhöga betongblock så vi började se oss om att hitta en väg ur detta. Efter en snabb blick i backspeglarna kunde jag bara konstatera att kön växte snabbt bakom oss. Det gick inte att byta fil för varken oss eller bilarna bakom, alla satt fast i fållan och det var jag som stod längst fram och täppte till mynningen på den 100 meter långa fåran mellan betongblocken. Det kändes som en hemsk mardröm. Hjärnan talade om att det finns två valmöjligheter – att stanna och ställa till med trafikkaos eller chansa på att få plats mellan betongblocken. Vi valde det sistnämnda.
På betongblocken satt det små markeringsbrickor i plast som stack ut ca 3 centimeter på var sida med en meters mellanrum. Redan på de första metrarna hörde vi att det skrapade mot bilens sidor men vi fick plats ändå plats, vi fastnade inte i fållan.
Vi hade bara någon centimeter tillgodo på var sida om bilen och stundtals lät skrapningarna väldigt kraftigt men vi rullade dock sakta men säkert framåt. Hastigheten var inte hög, kön bakom blev längre och längre men för oss gällde bara att inte fastna i fållan. En enda liten felmanövrering och vi hade kilats fast mellan betongblocken.
Vi klarade oss igenom och efter de svettiga metrarna, på normal väg igen, drog vi en lättnandes suck för att vi inte skapat rubriker om trafikkaos på Autobahn. Vi stannade på närmaste p-ficka för att sänka pulsen till normalnivå, torka av all svett på kroppen och framför allt för att kontrollera skadorna på bilen.
Till vår stora förvåning kunde vi inte hitta några skador. De små plastmarkeringarna som stack ut från betongblocken hade varit så pass mjuka att de inte orsakat någon skada och jag hade trots alla farhågor inte kommit i kontakt med den halvmeterhöga muren.

Nu var det åter dags för ”high five”. Denna gång blev det en dubbel ”high five” innan vi drog vidare mot Bad Waldsee.
På den öde parkeringsplatsen utanför Hymer museet använde vi för första gången vår nya gasolgrill. Vi grillade och njöt av att vi kommit helskinnade ur detta som såklart blev hela kvällens snackis.
Att några ungdomar gjorde ”börnouts” och körde på kapp med sina bilar på den stora öde parkeringen gjorde oss inget alls, vi njöt bara av att detta var över och att inget kommit till skada.

Gasteinerdalen, Österrike
På vägen ut ur Bad Waldsee, såg vi på ett av Hymers alla anläggningar den ställplats vi hört talas om men nu hade vi bestämt oss för att så fort som möjligt ta oss till vårt huvudmål Bad Gastein.
Efter ca 37 mil utan intermeson anlände vi Bertahofs Kur Camping som skulle bli vår utgångspunkt inför kommande vandringar.
I Gasteinerdalen finns ett antal välkända skidorter som sommartid blir fjällvandrarnas paradis.
Den mest kända för oss svenskar är Bad Gastein och det svenskägda hotellet Salzburger Hof. Andra välbesökta platser, både sommar och vinter, är Bad Hofgastein och Sportgastein.

Kur Camping Bertahof

En mycket gästvänlig och centralt belägen camping i dalen

Vi hade redan på förhand bestämt oss för att välja Camping Bertahof för vår vistelse i dalen. Campingen är till åren kommen men mycket gemytlig och trivsam och med personal som hela tiden visar att du är en viktig gäst. Den är välskött med stora härliga gräsbeklädda platser och fräscha hygienutrymmen.

Solnedgång bakom bergen vid campingen

Morgonbrödet levereras klockan halv åtta och vill man äta och dricka på lokal, så har campingen en helt fantastisk restaurant med typiska österrikiska rätter och en härlig trädgård med uteservering. Dessutom finns det en livligt trafikerad busshållplats precis utanför campingen som tar dej dit du vill i dalen.

Första natten på campingen blev jag halvt uppäten av aggressiva myggor. Ryggen blev helt uppsvullen med stora röda prickar. Det såg ut som om jag använts som måltavla för jägare med hagelbössa.
Helena tog kort på eländet, vilket är lika med att det finns på ”fejjan” inom några minuter.
Ca 40 ”gilla” noterades och ett antal inlägg med goda råd blev resultatet. Råden var allt från att byta blod till att dricka grogg eller att stryka in kroppen med vitlök. Jag valde vitlöken. Resultatet blev att myggen höll sej på behörigt avstånd och människorna i min omgivning, gjorde detsamma.

Sportgastein
Till Sportgastein tar det ungefär en halvtimme med buss från campingen. Bussen stannar på ca 1 576 meters höjd och därifrån har man en jättestor nästan helt plan platå som sträcker sej ca 2.5 kilometer in till dalens slut. Här finns ingen by med köpcentra men det finns sju små gårdar med lösgående djur på de rena och fräscha blomsterängarna. Förutom djurskötseln, används gårdarna som utskänkningsställen för hungriga och törstiga vandrare och man säljer även egentillverkade gårdsprodukter som ost, smör, korv, marmelader mm.

Platån som sträcker sej ända in till dalens slut

Har finns gott om vandringsleder, både för barnfamiljer och för mer avancerad vandring för den som vill utmana sina krafter. Sportgastein har de absolut lättaste vandringslederna av de tre vi besökte. Själva började vi vår vistelse med en lättare led på ca 3 timmar utan allt för kraftiga branter.

Vi gjorde även några tuffare försök. Ett var att nå Bockhartshytte på 1 933 meters höjd men jag gav upp efter en dryg timme med 50 höjdmeter kvar till hytten. Min kroppsvikt och ovana vid fjällvandring tillsammans med en stekande sol, och den tunna luften tvingade mej att vända om. Likt en dåres försvarstal blev ursäkterna många men kanske inte helt trovärdiga. Helena vände också om vilket jag tror att hon gjorde det bara för att skona mitt ego.

Liftsystemet som flyttar vintersportarna upp till topparna är normalt inte igång på sommarhalvåret men vid ett av våra besök var liften till mittstationen på ca 2 000 meters höjd igång. Varför vet vi inte men just den dagen var det någon sorts festdag i Sportgastein. Familjer och ungdomar i alla åldrar var ute och vandrade i det vackra vädret, utskänkningsställena duggar tätt och alla roade sej och trivdes.

Livat med bompa-bompa musik på uteserveringarna

Gårdsservering i lantlig miljö med försäljning av egna råvaror

På barerna och de små gårdarna serverades öl och snaps i mängder till ackompanjemang av typisk österrikisk bompa-bompa musik. Kyparna drack och skålade med gästerna, musikerna drack, ja alla drack och de yngre fick provsmaka på pappas.

Även om man bara håller sej i dalen så är det en helt fantastisk plats. Vandrar man de 2.5 kilometrarna till dalens slut så känns det som att befinna sej i en jättegryta med gröna väggar som sträcker sej hundratals meter, nästan lodrätt upp mot de gråa snöklädda bergstopparna. En fantastisk känsla som också påminner om hur liten man är.
För den ovana vandraren kan vi rekommendera Sporgastein som första ”prova på plats”. Fastnar man inte för alpvandring här så kanske man skall söka sej någon annan aktivitet.

Bad Hofgastein
På cykelavstånd från campingen ligger byn Bad Hofgastein. En trevlig liten by med shopping och restauranter samt en bergbana upp till toppen, Schlossalm på 2 050 meter.
Första delen på bergbanan är ett rälsgående tåg till mittstationen och därefter en stor kabinlift upp till toppstationen.
Detta bergsmassiv är betydligt mer kuperat än Sportgastein, men även här finns det en mindre platå för de som inte gillar att klättra i branter. Mitt på denna platå ligger en liten sjö och runt den finns en handikappvänlig stig med bänkar för den som behöver vila sej.
Vi provade oss på en brant och smal ås upp mot en korsmärkt spets men efter drygt halva vägen upp till toppen gav jag upp. Det kändes olustigt med de djupa branterna på var sida om den smala stigen så jag valde att vända. Helena log i mjugg och det lyste av skadeglädje i hennes ögon, men hon vände hon också, kanske bara för att rädda mitt ego än en gång. Tanken slog mej att jag börjar bli för gammal för sånt här, men, man blir aldrig för gammal… man blir bara äldre, så det viftade jag bort.

Den branta åsen är inte till för ”gummiryggar”

På sluttningarna såg vi några som plockade huvuden från en prästkrageliknande gul blomma. De var väldigt vackra blommor och efter spekulationer frågade Helena varför man plockar dessa. Det visade sej att blomman som heter Arnica, efter viss tillredning, används som kroppskräm mot ledvärk och sårskador.

Blomman Arnica används mot ledvärk mm

Under vår fortsatta vistelse på berget hitta vi andra avancerade, men inte så riskfyllda leder, som gav mej de utmaningar som jag kände mej bekväm med.
På Schlossalm finns det väldigt många välmarkerade leder i alla svårighetsgrader. Från leden runt sjön till de som vill variera sin vandring med linklättring uppför lodräta bergväggar. Här finns även en stor lekyta för de minsta och en topprestaurant med bedårande utsikt över dalen.

Bad Gastein
Bad Gastein är Gasteindalens huvudort och den mest kända skidorten för oss svenskar. Hela byn är uppbyggd på turism. Hotellen ligger tätt i branten ända nerifrån dalens botten och upp till byns centrum. Från centrum åker man sedan vidare med en gondollift upp till Stubnerkogel, en topp på 2 251 meters höjd.

Byn är väldigt speciell. De branta gatorna och gränderna kräver god kondition och rörelseförmåga om man vill förflytta sej utan något fortskaffningsmedel. Det är så brant på vissa ställen, att ena husets källare är i höjd med grannens takås och gångvägarna består av serpentinsvängar eller trappor. Mitt i byn finns ett stort vattenfall som forslar smältvattnet ner till Gastein Ache som rinner utmed hela dalgången.
Alpvandring är långt ifrån lika stor som alpin skidåkning vilket betyder att väldigt mycket är stängt sommartid. Det är, trots att stora hotell står tomma fortfarande en livlig by och för mer avancerade vandrare är Bad Gastein en mycket bra utgångspunkt.
Uppe vid toppstationen finns inga plana ytor att utgå ifrån. Här går det antingen uppåt eller nedåt så fort man lämnat liftsystemet. Här är segelflygarnas paradis. De har hittat en spets med en lodrät vägg nedanför. Dom startar ca 50 meter ovanför stupet i en liten nedförsbacke och springer sedan mot spetsen och kastar sej rakt ut över branten för att få luft under ”vingarna”.

Med dödsförakt kastar dom sej rakt ut i tomma intet

För oss vanliga dödliga var det en 100 meter lång vajerbro, mellan toppstationen och en bergstopp, som kittlade nervtrådarna mest. Det fanns även en del utsiktsplatser och annat smått och gott omkring toppstationen.

Den spektakulära hängbron, Suspension Bridge

Ett av våra val var en vandringsled ner till bergbanans mellanstation som enligt skyltarna skulle ta en och en halv timme. Till en början var det ganska lätt med tilltrampade stigar som ju längre ner vi kom övergick till steniga smala branter. Inte ens i utförslöpor var min kroppsvikt till någon fördel och det var på mycket, mycket skakiga ben och många vilopauser som vi efter två timmar satte oss på mittenstationens ”hytta” och för första gången smakade även Österrikiskt rödvin gott.

När smakar ett österrikiskt rödvin bra? Här

Sammanfattningsvis kan man säga att Sportgastein är ett det bästa valet för barnfamiljer och ovana vandrare. Bad Gastein är till för de mer rutinerade och däremellan ligger Bad Hofgastein med sina varierande utmaningar
Alla våra tre besöksmål har välskyltade vägalternativ med svårighetsgrader från lätt, grön markering, till svart som är de mest avancerade lederna. Däremellan ligger blått och rött. Man anger inte ledens längd utan hur lång tid det tar att gå sträckan i normal takt. Skyltningen visar även hur lång tid det tar att gå till restauranter och andra besöksmål, som t.ex. utsiktsplatser, som finns på bergen.

Alla leder och sevärdheter är välskyltade

Man påminns ofta om att hela dalen är ett kurortsområde. Hotell, restauranter, campingplatser, m.fl. har ofta ordet ”kur” med i sitt namn.
För t.ex. reumatiker och folk med andra ledbesvär finns det en tågtunnel inne i ett radonberg som anses vara till stor hjälp för dessa sjukdomar. I anslutning till tunneln ligger ett stort hotell med specialläkare, behandlingsrum, restauranter, mm som är anpassat till denna typ av gäster. Det är som en egen liten by på sluttningarna mellan Böcktein och Sportgastein.

Åtta härliga dagar i strålande sol och temperaturer som mer lämpar sej för ”playan” än att klättra i berg blev resultatet av vår vistelse i Gasteinerdalen. Som högst steg termometern till 35 grader på campingen och på bergen 27 grader.
Hela vårt besök var som att vandra runt i ett vykort och vi kommer med all säkerhet att vända tillbaka hit, för vackrare plats får man leta efter. Den fräscha alpluften, grönskan, vandringslederna, utsikten, de vackra blomsterklädda husen, de snöklädda bergstopparna och forsarna från snösmältningen kan inte i ord beskrivas. Det måste upplevas i skala 1:1.

Det är som att vandra i ett vykort

Beilngries, Tyskland
Vårt planerade huvudmål blev över förväntan. Men allt har ett slut och efter åtta oförglömliga dagar var det dags att vända hemåt. Vi hade bestämt att hålla oss längre österut genom Tyskland och vårt första stopp blev Beilngries ca 34 mil norr om Bad Gastein.
Vi checkade in på Campingplatz an der Altmuhl, som genomskärs av en å med samma namn. Altmuhl delar även staden Beilngries i två delar innan den ansluter till floden Main Donau kanal i utkanten av stadsgränsen.
Campingen var sådär, utan extraordinära finesser och detsamma gäller byn. Det fanns dock en ganska livlig liten stadskärna med några trevliga uteserveringar, några kyrkor och delar av en gammal ringmur, men i övrigt var det inget som väckte vårt intresse.

En liten småbåtshamn vid floden Main Donau

Efter det vi upplevt i Alperna var vi förmodligen både mättade och lite blasé på upplevelser och synintryck, vilket säkert bidrog till ett minskat intresse för både campingen och byn.

Wittenberg, Tyskland
Vi stannade en natt i Beilngries och redan tidig morgon startade vi de drygt 40 milen norrut till Wittenberg.
Innan vi körde av motorvägen mot Wittenberg korsade vi floden Elbe som vi sedan följde tills vi nådde målet.
Vår camping, Marine Camping Elbe, låg på Elbes motsatta sida av Wittenberg, men precis intill kanten på floden, vilket gav oss en härlig utsikt mot den gamla lutheranska staden. Det var en mycket luftig och välordnad camping med stora gräsklädda platser och med en helt nybyggd och fräsch gemensamhetsanläggning.

Härlig utsikt från campingen mot den gamla stadskärnan

Vi besökte stadskärnan i Wittenberg där mycket kretsar runt Martin Luther från 1500-talet. I den gamla stadskärnan med bl.a. ett kapell från 1300-talet finns det även en av Europas längsta bilfria gågator. Vi blev mest beklämda, gatan var alldeles för överdimensionerad för de antalet turister som fanns på plats, affärer var igenbommade, många fasader höll på att vittra sönder och i stort behov av renovering. Det var helt enkelt inte alls så som vi är vana vid att se en gågata med affärer, trängsel, uteserveringar mm.
Efter ”Berlinmurens fall”, den 9 november 1989, flyttade många industrier och människor längre västerut vilket medförde att fastigheter, gator, parker, torg osv övergavs och lämnades att åldras utan tillsyn. Alla dessa år utan underhåll har verkligen satt sina spår i Wittenberg.
Kyrkan, där Martin Luther spikat upp sin 95 teser, såg vi inget av. Det enda vi såg var tornets topp som stack upp ur en jätte-jättestor plastpåse.

Vi hade fortfarande problem med att ta till oss nya intryck, även negativa, så vi valde att bara slappa ett par dagar i det vackra vädret.

Solnedgång vid floden Elbe

Heiligenhafen, Tyskland
Efter knappt 50 mil på fina vägar vek vi redan vid middagstid av Autobahn mot Heiligenhafen och den populära ställplatsen mitt i stadens centrum. Ställplatsen, som vi besökt många gånger tidigare, var borta och hela området där den låg var en stor inhägnad byggarbetsplats för semesterbostäder.
Husbilsåkarna hänvisades till andra platser där man upprättat provisoriska trånga och utspridda husbilsplatser utan några som helst sanitära installationer.

Hela byn var festklädd vid vår ankomst med pariserhjul, karuseller och de sedvanliga marknadsstånden med tingeltangel, mat och dryck. Det var folk och bilar överallt och det var väldigt svårt att tas sej fram med en stor husbil i röran, men trots detta lyckades vi till slut hitta en plats att ställa oss på.

Heiligenhafen har under alla år varit en stad i förändring som vi följt eftersom vi ofta har vägarna förbi här. Det började med en fantastisk cykel och gångväg mellan östersjökusten och innanhavet Binnensee. Vid ett senare besök hade denna sträcka förlängts till att gå runt hela innanhavet och är nu en sammanhängande plattbelagd gång och cykelled på ca 4,5 kilometer. Därefter byggdes Ostensee Brygge, ett fantastiskt välbesökt byggnadsverk som sträcker sig hundratals meter ut i Östersjön.

Ett välbesökt byggnadsverk är Ostensee Brygge

Även den intilliggande gästhamnen fick sej en ansiktslyftning med plats för shopping och umgänge.

Härlig utemiljö i småbåtshamnen

Det har varit intressanta år och till vårt nästa besök hoppas att det finns en ny lättillgängligare ställplats med de viktigaste sanitära installationerna.

Köge, Danmark
Det är alltid intressant att återkomma till platser som satsar på utveckling. Vi har några sådana som vi följt genom åren och dit hör Köge som blev vårt sista stopp innan vi lämnar kontinenten för denna gång.
Efter några mil från Heiligenhafen körde vi ombord på färjan som går mellan Puttgarden i Tyskland och Rödby i Danmark. En färjetur på ca 45 minuter och sedan ytterligare ca 10 mil innan det var dags att checkade in på Köge o Vallö Camping i utkanten av byn.
Efter vårt besök i stadens centrum såg vi att stora delar av den gamla stadskärnan byggts om och gjorts mer tillgänglig för turisterna. Hela det stora torget t.ex. är i dag uteservering och mängden turister har ökat markant vilket framförallt märktes på shoppinggatorna och på campingen.

I södra hamnen, med de gamla mysiga restauranterna utmed kajen, har det tack och lov inte skett några större förändringar. Där har den gamla danska gemyten bevarats och det var dit vi drog oss för att äta.
Restaurant Guldfisken blev vårt val. Där, liksom på de andra hamnkrogarna, har dom fortfarande traditionella gamla danska rätter som stekt fläsk med persiljesås, smörrebröd, hackeböff osv. Vi tog in varsitt läckert smörrebröd med öl och ”den lille”.

Efterrätten var en smakbomb i munhålan

Till efterrätt valde jag en gammal starkt luktande fet ost och till detta fick jag en liten skål med rom som skulle hällas över hela härligheten. Det var en smakbomb utöver det vanliga, en riktig explosion i munhålan, och en värdig avslutning på vår resa utanför landets gränser.

Bexells talande stenar
Två övernattningar blev det i Köge innan vi drog vidare mot Öresundsbron och Sverige. När vi är på toppen av Hallandsåsen och närmar oss avfarten till Ullared är ett besök på Gekås ett måste, ett stående måste som inte är förhandlingsbart.  Helenas shoppingsug stiger alltid i takt med hastighetsmätaren utför den branta åsen. Att inte tillgodose hennes behov i det läget skulle förmodligen bli helt förödande.

Men denna gång, med Helenas godkännande, gjorde vi först en avstickare Åkulla Bokskogar och Bexells talande stenar, som ligger någon mil från shoppingcentret.
Inne i dessa djupa skogar har en man vid namn, Axel Bexell, med hjälp av några alkoholiserade stenhuggare, låtit hugga in ordspråk och tänkvärdheter. Händelsen utspelades under 1800-talet och efter Bexells död gömdes inskriptionerna under mossa och nedfallna träd.
I början av 1900- talet hittade några skogshuggare, av en slump, den första skriften och efter det har man i dag frigjort ett hundratal ristningar och man tror att det finns ytterligare gömda skrifter.
Det var fantastisk att vandra runt i den vackra bokskogen och läsa alla dessa skrifter med ordspråk, namn på personer och tänkvärdheter som gäller även i dag.

Ordspråk och tänkvärdheter som gäller än i dag

Efter ett par timmar i skogen började Helenas shoppingnerv bli irriterad och det var bara att vända tillbaka till husbilen.
På ett par timmar hade vi bara sett en bråkdel av alla inristningarna så vi bestämde att fortsätta den fantastiska vandringen vid ett senare tillfälle.

Bullarsjön
Efter besök i nordens största varuhus och övernattning på campingen var det raka vägen till våra kamrater i Smeviken, vid Bullarsjön i Norra Bohuslän.
Där blev det en hjärtlig fest med trerätters, presentlek och biljard innan det var dags att avslutade de 25 dygnen på resande fot och vända hem.

Sammanfattning
Vi lämnade ett kallt, grått och blåsigt väder som hängde med oss de första dygnen. Det var först när vi kom till Tecklenburg som solen slutade leka kurragömma med de blytunga molnen. Efter dom dygnen hade vi helt underbart väder med sol, värme och en och annan befriande regnskur.

Den lilla byn Monschau, i Eifels naturreservat, var mycket speciell. De gamla förvridna korsvirkeshusen i ravinen mellan bergen har etsat sej fast i minnet. Även den fem mil långa härliga cykelturen på en nedlagd banvall ovanför byn var minnesvärd.

Bacharach med den välbevarade stadsmuren framför de dockskåpsliknande husen och utsikten från borgen Stahleck var väl värt ett besök.

Härlig utsikt över floden Rehn och vinodlingarna

Från borggårdens uteservering hade vi en fantastisk utsikt över vinodlingarna på ömse sidor om Rehn. I sluttningarna kunde vi även skönja silhuetterna på borgar och slott samt de små byarna som låg utmed den ringlande flodens strand.
Hela Gasteinerdalens fantastiska utbud på vandringsleder, cykelleder, restauranter och allt en turist kan önska sej går inte i ord att beskriva. Ingen text i världen kan göra sej rättvis, det måste upplevas på plats.
Under hela vår vistelse var vädret helt molnfritt och utsikten från höjderna var både hissnande och bedårande i ett och samma andetag och det österrikiska köket lämnade inget utrymme för konversation mellan tuggorna.
Av de tre, Bad Gastein, Bad Hofgastein och Sportgastein var det den sistnämnda vi trivdes bäst i. Det var lite planare och mer lättillgängligt för den som inte är allt för van vid alpvandring.
Bad Hof Gastein hade större utbud på vandringsleder med olika svårighetsgrader och Bad Gastein den mest fantastiska utsikten över dalen och floden Gastein Ache samt den spektakulära, 100 meter långa hängbron, Suspension Bridge, som går över ett stup mellan liftsystemets toppstation och en bergstopp.

På återvägen hem från Gasteinerdalen var det svårt att ta in mer upplevelser. Men efter en övernattning i Beilngries kom vi till Wittenberg som tidigare tillhörde den östra delen av det då delade Tyskland.
Här märktes en markant skillnad på tidsandan och det kändes som om åren stått stilla sedan 2;dra världskriget.  Allt var slitet och nergånget och det fanns fortfarande mycket som påminde om krigets härjningar.
Wittenberg var en påminnelse om det som skedde här för ca 70 år sedan och som fortfarande sker på många andra ställen i världen med fattigdom, förstörelse och maktgalna idioter.

På de sista etapperna stannade vi två nätter i Heiligenhafen och en natt i Köge innan det var dags att besöka Bexells talande stenar i naturreservatet Åkulla Bokskogar. Efter besök på Gekås, för att tömma återstoden av semesterkassan, avlutade vi resan med besök hos kamraterna i Smeviken, vilket blev pricken över i-et.

Förutom fadäsen med felnavigeringen i ett vägbygge mellan Bacharach och Bad Waldsee var vi helt befriade från olyckstillbud. Den ouppmärksamheten kunde kostat oss många tusenlappar och mycket arbete, ja vi kanske rent av fått vända hemåt igen. Jag kan fortfarande vakna svettig på nätterna och tänka på vilka följder det fått om vi fastnat mellan de halvmeterhöga betongblocken.

I 25 dygn var vi på resande fot och ”Knasen” fick kämpa i nästan 400 mil på allt från smala krokiga gränder i byarna till Autobahn med en blandning av amatörracerförare och jordbruksmaskiner.

Både jag och Helena kan varmt rekommendera ett längre besök i Gasteinerdalen med orterna Sportgastein, Bad Hofgastein och Bad Gastein och, skall tilläggas, man behöver inte vara någon van vandrare för att trivas här.

Blomsterprakten på bergen är helt fantastisk. Här några exempel på det rika utbudet

 





 

En fantastisk resa med många sevärdheter och upplevelser
Vill du se fler bilder, gå in på vårt fotoalbum

 

 

Se fler bilder från Mön under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser

Söndagen den 25 juli 2010
Efter Alicias (barnbarnsbarnet) ettårskalas åkte vi till Danmark och vår första övernattning var vid Faröbrons norra fäste.

Måndagen den 26 juli
Efter en stimmig natt med oljud från bron drog vi till Puttgarden för att bunkra.
Efter diverse inköp tog vi färjan tillbaka till fosterlandet och efter ett kort stopp på turistbyrån i Stege, för att skaffa informationsmaterial och cykelkartor, fortsatte vi till Camping Möns Klint.
Vädret var helt perfekt med lätta vindar, solsken och ca 23 grader.
Planerna för dagen var att utforska Möns böljande landskap som även kallas ”Danmarks födelse”.
Vi cyklade på härligt kuperade stigar genom Store Klinteskoven ut till de kritvita klipporna på Möns Klint som stupade lodrätt ner mot Östersjöns strand.

Möns Klint

Den ca åtta kilometer långa skogsstigen som går uppe på kanten av klinten är mycket kuperad.
Vi hade våra cyklar med oss så vi fick välja intilliggande markerade leder och därifrån till fots ta oss ut till utsiktsplatserna.
På återvägen cyklade vi upp på Aborrebjerg, som är den högst belägna utsiktsplatsen i området. Det var en vacker plats på en blomsterklädd kulle ovanför den annars så lövtäta Klinteskoven.

Helena på ett blomsterklätt Aborrebjerg 143 möh

Innan det var dags att avsluta denna händelserika dag, grillade vi några goda hamburgare.

Tisdagen den 27 juli
En härligt varm morgon mötte oss när vi beskådade dagens uppvaknande.
Duvorna ”hoade”, fåglar kvittrade och solstrålarna började så vackert sippra genom lövverket på den täta bokskogen, för att till slut sprida sitt ljus över hela den grästäckta campingen.
Kaffe, nybakade rundstycken, starkt doftande ost, illröd salami, söta marmelader mm, blev vår första, och mycket efterlängtade, riktiga danska frukost.
Dagens första mål var Dronningstolen på Möns Klint, en cykelstig på tre kilometer, genom Klinteskovens täta lövverk.
Vid framkomsten besökte vi först Geo Centret där vi bl.a. såg en tredimensionell film om Möns födelse.
Filmen handlade om de djurarter som levt i havet genom årtusenden innan Möns klitter, genom landhöjningen, stack sina första spetsar upp ovanför vattenytan.
Därefter var det dags att ta de ca 600 trappstegen mellan Dronningstolen och Östersjöns kalkstensrika strand.

Dronningstolen, klintens högsta punkt

Efter besöket på stranden var det dags att ta sig de ca 600 stegen upp till cyklarna igen.
Att lyfta en 100 kilos kropp, ca 600 gånger, till nästa trappsteg frestar på och aldrig har en öl smakat så bra som den vi fick på Geo Centrets restaurant. Att vi dessutom kostade på oss tre smörrebröd, gjorde inte att njutningen blev sämre.

Helena pustar ut efter de 600 trappstegen

När svetten torkat, ölen var urdrucken och smörrebröden svalda, var det dags att bege sig de sex kilometrarna till vårt nästa mål för dagen, Liselunds park och slott i den nordligaste delen av Klinteskoven.
Vi gled runt i den mycket vackra parken med både ett gammalt och nytt slott.
Det gamla slottet är det enda i världen som har halmtak och i det nya är det i dag hotell och restaurant.

Liselunds gamla slott med halmtak

Efter några timmars avkoppling vände vi tillbaka på den prästkragemärkta vägen (brun skylt med vit blomma) över guldskimrande böljande sädesfält i den starka eftermiddagssolen.

Helena cyklar i böljande sädesfält

Denna fantastiska dag, med natur och kulturupplevelser, avslutade vi med en god Hackeböff ”a la Helena”, på det danska viset, med vide katoffler, blöd lök och
surt.

Onsdagen den 28 juli
Efter ännu en underbar morgon med dansk morgenmad och solsken packade vi ihop för avfärd till Nyord.
Nyord, där tiden står stilla, är en liten ö på den nordvästra sidan om Mön. Byn är mest känd för sitt rika fågelliv och för sitt bevarande av den gamla bebyggelsen.
Vi parkerade i utkanten av byn och begav oss, som vanligt, med våra cyklar ut på en upptäcktsfärd.
Det var snart avklarat eftersom byn är så liten. Här bor endast 46 personer permanent, och det är inte någon större anstormning från turisterna.
Byn är nästan helt bilfri och det råder ett lugn och en atmosfär som får sinnena att backa minst 50 år bakåt i tiden.
Att det är ett rikt fågelliv på ön fick vi snart erfara. Det kvittrade och tjattrade i var buske och det märkligaste av allt var att elledningarna var helt täckta med vilande svalor.

Svalor i tusental som vilar på byns elledningar

Det var svalor i tusental, som med all tydlighet, visade att de måste släppa sin spillning någonstans.
Vi åt en god lunch på byns enda matställe och trots det fina vädret hade vi turen att hitta ett bord i restaurantens grönskande trädgård. Vi avnjöt måltiden under ledning av fåglarnas symfoni.

Jag svalkar mig med en kall öl

Efter en mycket lugn eftermiddag begav vi oss tillbaka till Lolles Gaard för att inta en av de godaste wienerschnitzlar vi någonsin ätit.

En fantastisk winerschnitzel på Lolles Gaard

Servitrisen berättade att allt vi äter kommer från gårdarna på ön och att kalven vi åt kom från hagen alldeles utanför restaurangen.
Vi släpade oss mätta och belåtna tillbaka till rastplatsen där vi övernattade.

Torsdagen den 29 juli
Dagens rundstycken hämtade vi i Lille Bod, en dansk lanthandel i miniformat som tillhandahåller allt från souvenirer till vardagliga bruksvaror.
Efter en lugn morgon åkte vi de 11 kilometrarna till öns största tätort, Stege.
Vi checkade in på Stege Camping, mitt i byn, och i vanlig ordning började vi med att reka närområdet runt campingen.
Stege är en liten by med många små hus, en liten hamn och några få uteserveringar.
Vi intog en lättare lunch på det lilla torget innan det var dags för en shoppingsugen Helena att se vad byns affärer hade att erbjuda.
Vi lämnade affärsgatan, nästan tomhänta, och avslutade besöket med att ta varsin öl på Cafe Laika.
Danskarna har ju några kända ölsorter men just på denna servering såldes enbart en sort som heter Krenkerup och som enligt kyparen var ett öl med klass.
Vi hade aldrig hört talas om detta öl men efter viss övertalning, från kyparen, beställde  vi till slut ändå varsitt glas.
Faktum är att vi blev positivt överraskade. Vi är inga ölälskare men denna öl var väldigt lättdrucken.

Fredagen den 30 juli
Vi hade en dagsetapp ca 45 mil till Tådås, vilka vi avverkade i regn och full storm och utan att ens diskutera ett besök på Gekås i Ullared.

Sevärdheter, Möns Klint

• Den högsta klippan är Dronningstolen på 128 möh som har en 600 steg brant trappa ner till stranden
• Det finns ytterligare fyra trappor ner till stigen på den småsteniga Östersjöstranden
• Geo Centret med utställning och 3D film om Möns födelse
• Liselunds park och slott, en vacker park med bl.a. två vackra slott

Sevärdheter, Nyord

• Nyord enge, ett 400 ha stort fågelreservat med utsiktstorn
• Lille Bod, en pytteliten handelsbod som har det mesta. Där kan man även beställa sitt morgonbröd
• Byns lilla kyrka, anno 1846
• Gamla gårds- och fiskefastigheter som härrör från tidigt 1800-tal
• Restauation Lolles Gaard, som har kvar den äkta gamla danska kroens charm

Camping Möns Klint

• GPS-kod: N 54.98048 E 012.52416
• Mycket vackert läge intill några små sjöar i Klinteskoven
• En stor camping, med den lilla campingens charm, pga. de naturliga skogsavgränsningarna i den kuperade terrängen
• Bra servicebyggnader med ”familjeduschar” som är en bekvämlighet även för oss som inte har barn i släptåg
• En stor polanläggning
• Restaurant
• Minilivs
• Möjlighet att beställa morgonbröd
• Trevligt bemötande
• Gångavstånd till Aborrebjerg som är Klinteskovs högsta punkt med sina 143 möh

Rastplats Nyord (med rätt att övernatta)

• GPS-kod: N 55.04290  E 012.19536
• En stor grusplan och en gräsplan med bänkar och bord
• Toaletter och dusch finns i hamnen ca 300 meter från rastplatsen

Stege Camping

• Liten camping med bra läge strax intill Stege centrum
• Plana gräsklädda platser
• Slitna hygienutrymmen men städningen var ok
• Hela campingen såg allmänt sliten ut
• Typisk sommarcamping

Många turister har hittat Mön. Det är självklart mest danskar men här var väldigt många holländare och tyskar också.
Varför svenskarna lyser med sin frånvaro är svårt att säga, men så var det i alla fall.
Svensken kanske inte har upptäckt Möns sevärdheter ännu men efter en knapp vecka här kan vi varmt rekommendera denna ö som har lika många soltimmar per år som Bornholm.

Helena njuter av både mat och miljö på Restauration Lolles Gaard

 

 

Se fler bilder från Kinnekulle under fliken Galleri>Bilder från sevärda platser

”Kristihimmesfärds helgen”

Metrologerna hade lovat vackert väder inför den kommande Kristi Himmelfärdshelgen. Helgdagen låg i år på en torsdag vilket innebar att fredagen blev en s.k. klämdag, som för de flesta betyder extra ledighet.
Eftersom Helena tog ledigt även dagen före helgen kunde vi starta färden mot Kinnekulle redan tidigt på onsdag morgon.
Efter ca två timmars transportsträcka, via Trollhättan och Lidköping, vek vi in på den bedårande vackra vägen som slingrar sig utmed Värnens östra sida från Källby till Hällekis.
Vi passerade platser som gjort sig kända genom Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn och framför allt gled vi sakta fram genom den fantastiska blomsterprakt som Kinnekulle har att erbjuda.

Det blommande berget, Kinnekulle

När vi närmade oss campingen åkte vi igenom Munkängarnas naturreservat med Ramslök i full blom. Hela skogen var täckt av de vita blommorna från lökarna som är en delikatess på matbordet.

Efter alla dessa underbara synintryck checkade vi in på Kinnekulle Camping.
Camping är vackert belägen vid Vänern några kilometer söder om Hällekis. Vi fick en mycket bra plats med härlig utsikt över Kinneviken och med spottavstånd till badplatsen och den lilla båthamnen. På andra sidan viken ligger Läckö Slott som i solskenet blänker som marmorflis inbäddad i den mörka silhuetten från det platta landskapet som sticker upp ovanför vattenytan.
Vi tog en promenad upp till Hellekis Säteri, där det bl.a. finns en underbar trädgårdsrestaurant som vi, vid ett flertal tillfällen, gästat. Tyvärr var den stängd, den var enbart öppen på helgerna eftersom sommarsäsongen var i sin linda.

En blåsig Kristi Himmelfärdsmorgon mötte oss. Det var kallt och inte alls så som metrologerna utlovat. Solen lyste med sin frånvaro men vår förhoppning var att det skulle bli bättre frampå dagen.
Det blev bättre men blåsten höll i sig. Vi tog en längre promenad inne i Munkängarnas fantastiska vegetation. Solen hade nu börjat visa sig, men i den täta lövskogen var det endast tunna strimlor som lyckades tränga sig ner till marken med det vita täcket av ramslökens blommor.

Ramslökens vita blommor i Munkängarnas naturreservat

Ramslöken är en ätbar växt med en mjuk och lite mildare smak än den vanliga löken. Den är en delikatess i dessa trakter och finns ofta som soppa på restauranternas menyer.
Det är en fantastisk naturupplevelse att, på små stigar, kunna vandra fritt i denna jättelika och bedårande köksträdgård som sprider doften av lök.
På vägen tillbaka tog vi en fikapaus på Hellekis Trädgårdscafé o kök, en uteservering i härlig trädgårdsmiljö, som nu hade öppnat för säsongen.

På trädgårdscafeét serveras underbar mat

Kvällen var fortfarande blåsig och de kalla vindarna från Vänern gjorde att vi fick beskåda den vackra solnedgången från insidan av bilen.
Metrologerna hade äntligen fått rätt, vi vaknade till ett spegelblankt Vänern och en generöst flödande sol.

En underbar morgon vid Vänerns strand

Vi intog frukosten med färskt bröd i solskenet och började planera för dagens aktiviteter.
Första målet var Falkängarna i Hällekis. En kulturhistorisk gata med hantverkare och konstnärer som hyrt in sig i de gamla välbevarade statarlängorna.
Efter besöket och diverse inköp tog vi en fika innan vi styrde våra cyklar mot Råbäcks hamn ca sju kilometer rakt söderut.
Det var en vacker plats i en liten hamn som bevarats från stenhuggeriets storhetstid.
Det visade sig att många fricampare hittat hit vilket var förståeligt med den fantastiska parkanläggning som några eldsjälar byggt upp i en miljö som fått tiden att stanna.

Utsikt över Kinneviken från Råbäcks Hamn

Vi avslutade dagens cykeltur med en sen lunch i solskenet på Hellekis Säteri.

Eftermiddagen och kvällen avnjöts tillsammans, med många andra, vid Vänerns strand. Vissa grillade, andra spelade musik men ett var gemensamt, alla ville se den vackra solnedgången i horisonten på den spegelblanka sjön.
En något båsigare men fortfarande solig morgon mötte oss.
Efter frukost med nybakade frallor, cyklade vi den fyra kilometer långa uppförsbacken till Högkullen och utsiktstornet med den vidunderliga utsikten över Vänern och Kinnekulle.

Utsiktstornet på Högkullen

Vi tog en fikapaus Kinnekullegården innan det var dags att glida den långa utförsbacken ner till trädgårdscafeét där vi intog vår lunch. Vi beställde in Vänerngös och en flaska vin som vi intog i skuggan av de vackra träden i parken.

På eftermiddagen var det avslappning med bok och sudoku som gällde och kvällen, med solnedgång i Vänern, tillbringade vi tillsammans med Ingemar och Agneta från Varekil på Orust som vi bekantat oss med.

Solnedgång i Vänern

Dags för hemfärd efter en underbar helg på Kinnekulle

 

 

Jiipeeeeijiiii!!!!!!!!!

Se fler bilder under fliken Galleri>Bilder från våra resor

Två vårar

Det hade börjat dugga och den efterlängtade vårvärmen hade så smått ge sig till känna.
Efter en lång, kall och segsliten vinter med nattetids minusgrader och halvmeters djup tjäle långt fram i mars, längtade vi alla på att våren skulle göra sitt intågande.
Det sedvanliga vårbruket i trädgården var försenat med drygt tre veckor och vårens första resa med husbilen hade vid flertalet tillfällen förskjutits pga. kylan.

Vårens premiärtur
Metrologernas långtidsprognos visade på vårväder med enstaka regnskurar över Kristihimmelfärdsdagen och klämdagen fram t.o.m. den kommande helgen.
Med en ledighet på fyra och en halv dag, stigande temperatur och med våren i antågande bestämde vi oss för vårens första riktiga husbilstur.
Den nyservade, nyvaxade och blänkande husbilen rullade i maklig takt mot Göteborg. Termometern visade tvåsiffrigt och solen sken.

Punktering
Vid ett stopp i Kungälv upptäckte jag att det var dåligt med luft i höger framdäck. Hela jag fylldes med problem och de ord som flög genom mitt huvud bör inte skrivas i text.
Det fanns fortfarande lite luft kvar, precis så att jag kunde ta mig till en däckverkstad som jag kände till.
Stängt!…trots att det var en vanlig vardag. Pulsen steg och ännu fler censurerade ord passerade. Jag ringde telefonnumret som stod på verkstadsskylten och en man svarade att han blivit sjuk men han kunde rekommendera en annan däckfirma strax intill.
Där konstaterades att det bara var ventilen som var trasig och 20 minuter senare var jag åter på väg.
Jag skulle möta Helena utanför hennes arbetsplats och medan jag väntade började det att regna.
Det var förutspått så det var bara att bita ihop och fortsätta vår planerade resa mot Köpenhamn och eventuellt Tyskland för att inhandla något tullfritt.

Tullfria varor
Första övernattningen blev ställplatsen vid Faröbron på Sjelland. En gratisparkering ca 5 mil från färjan mellan Rödby-Puttgarden.

Den vackra Faröbron mellan Sjelland och Lolland

Vi vaknade till regn och eftersom vädret var som det var så beslutade vi att dra till Tyskland för att handla vin.
Köerna till färjan var långa, det var ju långhelg och många passade på att göra vårens inköp inför stundande studentfester, grillkvällar osv.
På Boardershop i Puttgarden, där vi brukar handla, gick det överhuvudtaget inte att ta sig in med husbilen så det var bara att tänka om.
Inköpsställena med de eftertraktade tullfria varorna finns i ett otal utmed den Tyska gränsen – det är kanske därför det kallas gränshandel – så vi bestämde oss för att dra några mil längre söderut efter kusten, till Calles i Heiligenhafen, som vi besökt tidigare.

Gammal Hansastad
Heiligenhafen är en gammal fin Hansastad som sedan något år tillbaka genomgår, med hjälp av EU-pengar, en enorm uppfräschning.
Detsamma gäller även för gästhamnen och den kända ställplatsen.

Helena tar ett glas i den härliga gästhamnen

Vi hittade en bra plats, solen sken och snabbt fick vi fram utemöblerna.
Vi hade gjort våra inköp hos Calles och började smaka på godsakerna i den härliga vårvärmen innan vi promenerade in till byn för att shoppa.

Vårens uppvaknande
För drygt ett dygn sedan lämnade vi ett landskap i gråbrunt efter den långa kalla vinterns nedbrytning av växtligheten.
Ju längre söderut vi kom ju vårligare blev omgivningen.
Man kan bokstavligen säga att vi mötte våren.
Det började i hallandstrakten med små gröna grässtrån som kämpat sig upp genom den gråbruna massan av visset fjolårsgräs, nedfallna löv osv.
När vi närmade oss Skåne kunde vi skönja ”musöronen” på björkarna och genom Danmark blev grönskan allt mer spirande. En härlig saftig grönska som väckte känslor och som enbart hör den nyuppvaknade våren till.

Åter norrut
Efter en härlig eftermiddag och kväll lämnade vi tidig morgon Heiligenhafen. Vi var på väg norrut.
Vi åkte från nyklippta gräsytor, maskrosor som lyste gult i fälten, lövträd beklädda med saftigt gröna blad och Magnoliaträden som redan börjat fälla sina vackra ljusrosa blomma.
Vi lämnade Nordtyskland i shorts och t-shirts för några dagar i Köpenhamn som ju var det planerade resmålet.
Efter dryga 15 mil genom Danmark checkade vi in på Naerums Camping strax norr om Köpenhamn.

Vår första eftermiddag tillbringades på det välkända nöjesfältet Bakken, som ligger några kilometer från campingen.
Här finns utskänkningsställen, spelhjul, tävlingar, karuseller och allt annat som kan tillhöra ett nöjesfält.

Bakken i Klampenborg
Bakken är sedan lång, lång tid tillbaka Köpenhamnarnas mest populära samlingsplats. Hela nöjesfältet ligger inbäddad i grönska, långt från biltrafik och jäkt.

Helena har vunnit en hatt på ett spelhjul

Genom den vackra, kilometerlånga bokskogsallén från tågstationen i Klampenborg, åker man än i dag med hästskjuts.
De vackra vagnarna, hästarna och kuskarna står prydligt uppradade för passagerare både vid tågstationen och utanför entrén till nöjesfältet.
Bakken är till för alla i alla åldrar. Här finns allt för den som vill uppleva hissnande åkturer, spännande tävlingar och sist men inte minst mat och dryck i en mysig miljö.
Vi spelade utan större framgång och tog även en tur i den gamla bergodalbanan som jag minns från mina barndomsår (se omslagsbild).
När jag klev ur den skrangliga vagnen, med ett skenande hjärta och en hjärna som försökte fly från denna verklighet, tänkte jag att detta är nog inget för min åldersgrupp.
Vid en närmare betraktelse av medpassagerarna såg jag att snittåldern höll sig betydligt närmare födseln än döden.

Frederiksbergs familjehave, Köpenhamn
På Naerums Camping åt vi vår första riktiga danska frukost med rundstycken, marmelad, röd prickig korv, dansk stinkande ost osv.
Efter denna härliga frukost och en cykeltur på stigarna i den omgivande bokskogen var det dags att besöka norden största stad, Köpenhamn.
Frederiksbergs familjehave, en oas mitt i staden, har en omtyckt uteservering med smörrebröd som specialetet.
Vi beställde in en Luxus platte för två, med sju olika sorters smörgåspålägg, varsin ”lille” och några flaskor Carlsberg Hof.
Det dukades fram allt från inlagd sill till svålklädd fläskstek och vi fick själva komponera våra smörrebröd efter tycke och smak.

Helena tar för sig av de sju sorterna smörgåspålägg

Det hade blivit kallare och regnet hängde i luften men vi åt och drack som om vi aldrig sett mat förut. Efter en dryg timme gav vi upp trots att det fanns mycket kvar på Luxus platten.

Uteserveringen i Frederiksbergs familjehave

Vi lämnade resterna och gjorde som alla andra svenskar – vi tog en tur på ”ströget”.
På ”ströget” finns inget som överhuvudtaget kan benämnas med lugn.
Här är stressigt, trångt, stimmigt och fullbelagda uteserveringar.
Men alla är här just bara för att alla är här.
Vi ”knödde” oss in på en uteservering, beställde varsitt glas vin men nu började det bli såpass kallt att vi valde att lämna ”ströget” och folkvimlet.

Campingen
Naerums Camping är mycket välskött och gästvänlig med servicebutik där man kan beställa morgonbröd, med mycket välstädade hygienutrymmen och sedvanliga aktiviteter för barn. Här finns en hel del långliggare som håller fin ordning på sina tomter och korttidsplatserna är lättillgängliga och tillräckligt stora för oss med husbil. Det finns även stugor och husvagnar för uthyrning.
Ljudet från motorvägen till Köpenhamn, som ligger några hundra meter bakom en skogsdunge, kan vara något störande. Bakom skogsdungen ligger en busshållplats som var tjugonde minut tar dig till Köpenhamns centrum.
Vi valde denna kommunikation, som visade sig vara både enkel, snabb och smidig. Biljetterna köpte vi, till reducerat pris, av campingvärden.
Det finns mycket att se och uppleva i Köpenhamn.
Vi valde denna gång två ytterligheter. En lugn miljö i en slottspark och en välbesökt shoppinggata mitt i centrum.

Vår andra vår
Efter dessa besök var det nu dags att avluta resan och bege oss norrut.
Hemresan var som nervägen fast tvärt om.
Vi lämnade en gråkall senvinter på Tjörn och 50 mil senare satt vi i härlig vårsol i Nordtyskland.
När vi kom hem var det fortfarande kallt och grått. Men på fyra dagar hade våren ända börjat ge sig till känna.

Gräsmattorna började grönska, björkarna försetts med små ”musöron” och grodorna hade börjat sin parningslek i den isfria dammen. Sädesärlan hade återkommit från sin vintersemester, blåsipporna visade sina vackra blad i ekskogen och i dikesrenen lyste små gula Tussilago.
Metrologerna lovade vårvärme de närmaste veckorna och vi skulle för andra gången få uppleva våren detta år. Fantastiskt, för visst är väl våren vår härligaste årstid.

Danmark och Holland med sol bad och härliga cykelturer

Se fler bilder från resan under fliken Galleri>Bilder från våra resor

Sommaren 2014

Som vanligt planerar vi vår årliga semestertripp och i år var tanken att tillbringa någon dryg vecka i Danmark med stopp i Århus, Ärö och Sönderborg.
Därefter stod Holland och provinsen Friesland på programmet. Målet var den enorma fördämningsvallen, Afsluitsdijk, som skiljer Nordsjön och öarna i Vadehavet från sötvattenssjön IJsselmeer och som binder samman provinsen Noord-Holland med provinsen Fryslån.

Om det blev tid över efter alla planerade cykel och båtturer stod vandring i Ahrdalens rödvinsodlingar på programmet. Tyska Ahrdalen, en underbar plats där vi varit vid ett flertal tillfällen, ligger inte långt från den Holländska gränsen.
Vi tycker att det är bra med planer men vi låser inte fast oss vid dem. Vädret, tiden och annat kan göra att man ändrar rutten och då är det bra att ha genomtänkta mål och aktiviteter som är anpassade till våra behov.

Århus
Efter drygt tre timmar till havs, i småregnigt men lugnt väder, band kaptenen fast den stora färjan, Stena Jutlandica, i Frederikshavn och 18 mil senare anlände vi Århus Camping i hällregn.

Dagens stora höjdpunkt var att det skulle spelas VM-final i fotboll mellan Tyskland och Argentina och att det ösregnade var av ringa betydelse denna afton. Nu lades all fokus på att hitta en dansk TV- kanal som sände matchen, vilket inte alltid är så lätt eftersom vi inte har parabol.
Vi fann DK1, en markbunden digital kanal, som börjat uppsnacket inför finalen redan när vi anlände vid 18-tiden.
Avsparken var kl. 21 och efter en hård och jämn match stod det vid full tid 0-0. I den sista förlängningskvartens slutminuter lyckades Tyskland, efter många försök, få hål på det tröttkörda gänget från Sydamerika.
Tyskland blev, välförtjänt, 2014 års världsmästare vilket våra tyska campinggrannar, med tydlighet, lät oss förstå.
Med apliknande danser och djuriska avgrundsvrål sprang dom gatlopp endast iförda nationens flagga i det våldsamma regnet. Ovädret fortsatte hela natten med en blandning av skyfall och ännu kraftigare skyfall.

Att sitta i en husbil och höra regnet smattra på taket kan ha hög mysfaktor. Men denna natt övergick mysfaktorn till aggressiv irritation.
Vi blev påminda om en semesterresa för några år sedan som vi gjorde genom den danska övärlden. Den resan började med skyfall och avslutades i hällande regn. Vi fick till exempel vada genom en nybildad sjö för att ta oss från husbilen på en av våra övernattningsplatser. Den gången gav vi upp efter 8 dagar och återvände till ett mer regnfattigt Tjörn.

På Århus morgonnyheter rapporterades att det fallit ca 60 mm vatten den gångna natten men vi bestämde oss ändå för att ge Danmark en chans eftersom metrologerna spått stabilare och varmare väder.

Efter årets första danska frukost med rundstycken bakade i ”bullmaskin”, starkt doftande ost, röd salami, rullpölse, jordgubbsmarmelad o.s.v. tog vi bussen de 8 kilometrarna in till Århus. Cyklarna fick ytterligare en vilodag i ”garaget” som lastutrymmet kallas på en husbil.
Innan vi nådde centrum fick vi syn på en cykelhandlare som vi besökte för att köpa en del reservdelar inför kommande turer.
Det visade sig vara en mycket välsorterad affär med massor av nya ”fräcka” cyklar och det var med nöd och näppe att jag fick Helena därifrån. Hon fick nämligen syn på en vit, mycket välutrustad grannlåt som kostade ca 6 000 kr.
Med delar för några hundralappar lämnade vi till slut butiken och en besviken cykelhandlare. Tvärs över gatan var entrén till ”Den gamle by” som är ett av Århus attraktivaste turistmål.
Besöket var väl värt inträdesavgiften. Här har man inte bara bevarat de gamla husen. Gator med kullersten, innegårdarna där olika verksamheter utövades, skyltar som visade hantverkarnas utbud, gamla verktyg, tidsenligt möblerade rum osv.

Frisörens skylt

Efter några timmar i byn och ett smörrebröd i restaurantens ”have” (trädgård) var det dags att ta bussen tillbaka till husbilen.
Århus Camping är en typisk äldre dansk camping, lite slitet men ändå rent. Allt viktigt som man behöver finns men det är ingen lyx och överflöd.
Två övernattningar blev det innan det var dags för förflyttning.

Aerö
Vädret hade, som meteorologen lovat, stabiliserats. Termometern steg men solen gömde sig fortfarande bakom ett tjockt täcke.
Efter ca 18 mil på behagliga vägar med bland annat den vackra Lille Bältbron, mellan Jylland och Fyn, nådde vi färjeläget i Faaborg.
Överfarten med färjan till Aerö tog ca en timme. På de återstående 15 kilometrarna mellan hamnen i Söby och Aerököping gjorde GPS-tanten, för första gången på denna resa, en felnavigering. Hon ledde oss, under Helenas högljudda proteser, ut på en liten smal, krokig landsortsväg utmed kusten. Det var en mycket vacker väg som kanske inte i första hand var ämnad för husbilar.

Vägarna var inte alltid anpassade för husbilar

Helena, med sin kära karta i högsta hugg, var inte sen att påpeka detta. Med pekfingret visa hon med övertydlighet kartans markerade huvudled mellan öns tre stora byar, Söby, Aerököping och Marstal.

Utsikt från campingen

Vi anlände Aerököping Camping på eftermiddagen. Platsen vi fick var mycket bra med utsikt över mynningen till Lilla Bält eller Öhavet som danskarna kallar det.
Det visade sig vara en mycket välbesökt camping och vid incheckningen fick vi veta att efter oss fanns det bara en plats kvar.
På kvällen tornade det upp sig till regn igen och under natten kom det ett par rejäla skurar.

Första morgonen på Aerö. Nu skulle vi hitta en riktig bagare med riktiga danska rundstycken­-och det gjorde vi. Äntligen en riktigt, riktig äkta dansk frukost.
Fan ta dessa ”bullmaskiner” som breder ut sig allt mer på campingarna och som spolierar den danska frukostkulturen. Jag tror jag skall bilda en gillagrupp på Facebook ”skrota alla bullmaskiner”.
Cyklarna ställdes i ordning, med bland annat lagning av en punktering. Vår första tur tog vi på en långsmal udde utmed campingens badplats där vi passerade ett 50-tal vackra badhus i regnbågens alla färger.

En lång rad små badhus utmed badstranden

Efter ungefär en mil avslutade vi dagens motionspass med en stor kall öl på byns torg.
Vädret hade stabiliserat. Termometern visade dryga 25 grader och solen lyste från en molnfri himmel.

När smakar en öl bäst….NU!

Det fanns många vackra cykelvägar utmed Öhavet

Det blev många cykelturer på den vackra ön som folket själva kallar ”danskarnas cykelö”. Det finns markerade cykelvägar kors och tvärs och den längsta leden, runt hela ön, är ca 6 mil lång.

Utbudet i ett av många personalfria försäljningsställen 

Annat som kännetecknar ön är att nästan alla gårdar har varor till försäljning som dom ställer ut längs vägen. Här finns allt från begagnade kläder till grönsaker och hemmagjord saft. Allt står utan bevakning och betalningen gör man genom att lägga pengar i en burk. Helena köpte en burk havssalt som var kryddad med örter anpassad till fiskrätter och en burk hemmagjord senap.

Aerököping har en mycket gammal kulturmärkt del med hus bevarade från mitten av 1600-talet. Husen har genom århundraden blivit sneda, krokiga och vinda och mellan dem ringlar sig trånga ojämna kullerstensgator. De låga ytterdörrarna är platsbyggda och dekorerade efter egen smak och det finns inte en dörr som är lik den andra.

Allt är välskött och rent och många har manshöga Stockrosor, i alla färger, intill de låga husväggarna.

Exempel på de välskötta gamla husens karaktärer

Till skillnad från ”Den gamle by” i Århus, är denna kulturmärkta del levande. Här finns restauranter, affärer, trottoarserveringar, kommunala inrättningar osv inhysta i de gamla byggnaderna.

Det var som att promenera i ett jättestort dockskåp

Det var helt fantastiskt att vandra kring i de trånga gränderna och titta in i de låga, dockskåpsliknande, husen och se hur folk har bott och bor än i dag.

Aerö Campingen är av samma stuk som den i Århus, gammalt och med något eftersatt underhåll. När termometern började närma sig 30-strecket saknade vi de ventilationskrav som den svenska byggnormen föreskriver.
Duschutrymmen och toaletter hade både fukt och temperatur i klass med en god finsk bastu, men med en helt annan doft än björkris. Vi valde att göra våra ärenden dit under sena kvällar eller tidiga morgontimmar.
Vi var de enda som representerade Sverige på campingen. Förutom danskar var norrmän och tyskar välrepresenterade, dock inga tyskar som vrålande rusade runt iklädda nationens flagga, som var fallet i Århus.
Fem dagar med raska morgonpromenader och riktiga danska frukostar, 11.5 mil på cykelsadeln, vandring i den gamla byn och, om sanningen skall fram, ett antal besök på öns utskänkningsställen, var facit av vårt besök, innan det var dags att lämna Aerö.

Sönderborg
För att komma till Sönderborg måste vi ta färjan från Söby till Fynshav på ön Als, som ligger nära den tyska gränsen i Öhavet.
På Aeröfärjornas bokningskontor sa man att allt, utom färjor med avgång kl. 6,20, var fullbokat under de aktuella dagarna, så vi hade helt enkelt inget annat val än att boka plats på en morgonfärja.
Eftersom avgången var så tidigt på morgonen åkte vi till Söby dagen innan för att vakna så nära färjeläget som möjligt.
Vi checkade ut från campingen före 11 och var i Söby hamn någon halvtimme senare.
Helena såg i Aeröfärjornas tidtabell att färjan som låg inne hade avgång kl. 12.55 och gick ner till terminalen för att kolla läget.
En timme senare, när alla förbokade kört ombord fanns det en liten lucka kvar. Helena rusade fram till färjvakten, som nu var på väg att lägga ut, och undrade om inte vi kunde få plats där.
Färjvakten, en äldre gemytlig dansk, sa ok ”men i må sko skynd jer”- ni får bannemej skynda er, på ren svenska. Han stoppade helt enkelt färjan för vår skull.
Jag låg i husbilen och sov och 2 sekunder efter Helenas något högljudda rop ”vi får åka med” satt jag bakom ratten och körde ombord på färjan.

Den tidigare så omtalade ”danska gemyten” har genom åren naggats något i kanten, i alla fall upplever jag det så.
Vi hade idag träffat på en riktigt gemytlig dansk färjvaktare och när vi väl kom ombord fick vi uppleva en till som placerat sitt hjärta på rätt ställe.
Det var en stor rundnätt matros som efter avgången gick runt och fyllde vatten i små skålar som var utplacerade på fartygets däck (golv för oss landkrabbor). Därefter gick han runt till alla hundägarna och talade om att det är varmt för de små djuren och att han hade fyllt på friskt vatten till dem.
Att i dessa tider gå mot strömmen av stress och förbud gör att man har kvar förhoppningen om att det fortfarande finns medmänsklighet.

Ett dygn tidigare än beräknat checkade vi in på Sönderborg Camping. En plats som vi tidigare besökt vid flera tillfällen.
Termometern stod på 29 grader och efter iordningställande var det full rusning ner till stranden och badet.

Morgondopp i Öhavet

Det fantastiska vädret medförde att det blev många långa bad under vår fyra dagars vistelse i byn.
Vid ett par tillfällen avslutade vi dagen med att simma i det spegelblanka havet och se solnedgången gå ner i väster. Vid morgondoppet morgonen därpå såg vi, från samma hav, samma sol stiga upp över trädtopparna i motsatt riktning.
Efter våra raska morgonpromenader och doppen besökte vi även strandens utegym.

Genom att dra spakarna nedåt lyfter man sig själv

Utegymmets alla redskap var konstruerade så att den egna kroppsvikten bestämde motståndet. (ja, ja, jag förstår hur ni tänker och ni har helt rätt, jag fick lyfta j…ligt tungt). Det fanns inga vikter, rattar skruvar mm som det vanligtvis finns på traditionella gymredskap, utan enkla och smarta hävstångslösningar, gjorda av material som var anpassade för att stå utomhus året om.

Trots värmen blev det närmare sju mils cykling under vår vistelse i Sönderborg, varav de flesta på Gendarmstien genom skogar och över fält.
Gendarmstien är en 74 kilometer lång stig som går utmed Östersjökusten från Padborg i väster till Höruphav i öster. Stigen trampades upp av patrullerande Gendarmer, som efter en uppgörelse 1920 skulle bevaka hela den vackra kustremsan från fartygstrafik. Patrulleringen föregicks till fots och varje Gendarm hade sin sträcka att bevaka.

I en reseskildring från 2008 finns en utförligare beskrivning om Gendarmstien och historien kring Sönderborg.

Vi hann även med att se ett riddarspel vid stadens stora borg. Ryttarna med sina långa, spetsiga lansar skulle i full galopp fånga små upphängda ringar med lansens spets. Ringarna blev mindre och mindre för varje varv dom red på den avspärrade banan. Den minsta ringen var i storleksordning som en vanlig fingerring med ett hål som inte var större än 10 mm. Två av de fyra ryttarna lyckades på första försöket fånga den lilla ringen, med spetsen på sin lans, på en hästrygg i full galopp.

Spetsen på lansen skall träffa hålet i mitten

Tack vare det fina vädret blev det hela 11 övernattningar i Danmark innan det var dags för förflyttning till vårt huvudmål, provinsen Friesland och Afsluitsdijk i Holland.

Harlingen
Vi gjorde ett kort stopp för inhandling av billiga drycker på Otto Duborg i Padborg innan färden fortsatte de knappa 60 milen till Harlingen som ligger ca en mil norr om vårt huvudmål, Afsluitsdijk.
Samtidigt som vi checkade in på Camping De Zeehoeve, började molnen täcka den sol som så länge brunmärkt våra annars så lättmjölksvita kroppar.

Vi hade läst att campingar i Holland är både moderna och bra men blev något förvånade när vi ställt husbilen på plats och börjat reka anläggningen.
Campingen var mycket gammalmodig, men ren och fin och med bra plats för husbilen.
Personalen var trevlig men sättet att ta ut campingavgiften var helt nytt för oss. Man betalar ett pris för fordonet och pris för varje person, vilket är ok. Den sammanlagda summan blir ungefär som på en camping i Sverige. Men allt utöver detta kostade extra. Det kostade extra att få varmvatten till dusch och disk, det kostade extra att fylla kallvatten i tankarna och ville man torka sej efter besöken på toa fick man ha med sig eget papper. Ville man tvätta händerna efter besöket fick man göra det i kallvatten utan tvål och torkmöjligheter. WIFI, som de flesta bjuder på i dag, kostade extra och fungerade dessutom dåligt.
Det kändes osäkert att alltid behöva ha mynt, toapapper, tvål och handduk tillhands när man besökte servicehuset, för ibland har man ju riktigt bråttom dit. Tiden från första känslan till fullbordat verk kan ibland vara väldigt kort. Att i de läget börja leta efter ovanstående kan ju bli helt förödande.
På de flesta moderna campingplatser i Sverige och Europa ingår allt i avgiften vilket är enkelt och smidigt, precis som man vill ha det på sin semester.

Mellan vår camping och Nordsjön ligger en hög gräsklädd skyddsvall som vi cyklade hem på efter besöken i byn.
Från cykelbanan på vallen ner till vår camping gick en lång trappa som jag tyckte var helt onödig att använda, jag hade ju cykel.
Med några glas vin i kroppen och ett något avtrubbat omdöme bestämde jag mej för att slalomåka nerför den branta gräsklädda vallen. Att åka på skrå gick bra, men redan i första svängen flög jag handlöst över styret och voltade nästan hela vägen ner till foten på vallen. Rent reflexmässigt garderade jag mej mot att cykeln skulle komma farande, men det gjorde den, som tur var, inte. Den låg kvar ett tiotal meter högre upp.

Skyddsvallen mellan campingen och Nordsjön

En person var på väg till undsättning men när han såg att jag reste mej upp och log lite skamset sa han några obegripliga utländska fraser och gick därifrån. Vad Helena sa kan vi ta vid ett annat tillfälle, det var i alla fall något om min ålder.

Molnen tätnade alltmer och på kvällen började det mullra över Nordsjön för att nästa dag övergå till regn. Efter alla underbara härliga och soliga dagar kändes det faktisk skönt med lite regn, vilket även gav oss en ofrivillig vilodag från bad, solbränna och motion.

Skyddsvallen, som tidigare omnämnts, är 1 000-tals kilometer lång och sträcker sig längs hela den låglänta delen av Holland. Det är ett enormt bygge som holländarna gjort för att skydda sig mot stormarna från Nordsjön.
Vallen är ca 50 meter bred i botten. Slänten mot land är gräsbeklädd hela vägen upp till toppen, där skall man inte cykla. Närmast havet och några meter ovanför högvattennivån är den stenbelagd och ovanför stensättningarna finns en bred lutande asfaltsyta samt en gräsyta närmast vallens topp.
Asfaltsytan, som nästa följer släntens lutning, var vår cykelväg till Afsluitsdijk.
Drygt en mil på en lutande, bred, rak asfalterad skyddsvall med en enorm utsikt över havet gjorde cyklingen mycket, mycket angenäm och annorlunda.
Vi var långt ifrån ensamma på denna spektakulära cykelväg. Förutom fotgängare och cyklister fanns det en massa får som hade sina betesmarker på de gröna vallarna och som gärna både uppehöll sig och gjorde sina behov på asfaltsytan.

Fåren använde vår cykelväg som toalett

Blickarna från fåren gav oss en känsla av att det var vi som gjorde intrång på deras domäner och inte att dom använde vår cykelväg som toalett.

Dammbygget eller fördämningen Afsluitsdijk, som skiljer havet från den saltfria sjön IJsselmeer är ett fantastiskt byggnadsverk som färdigställdes under 1930-talet.
IJsselmeer var innan dammbygget en vik i Nordsjön och är i dag västra Europas största insjö (norra Europa ej medräknad) med en yta på 1 100 km². Jämför med Vättern som har en yta på 1 900 km².
Dammen byggdes för att utöka landområdet och för att få en saltvattenfri sjö innanför fördämningen. Vatten från regn, åar mm. släpps ut i Nordsjön vid lågt tidvatten. Vid normalläge ligger sjön något under havsnivån.

Hur Afsluitsdijk och IJsselmeers bokstavering kommit till begriper jag inte, men jag begriper i alla fall att de inte går att uttala.

Den enorma ytan mellan sjö och hav består av en tre mil lång motorväg, cykelvägar åt båda hållen, p-platser med utsiktstorn, campingplatser och i varje ände finns slussar för båttrafik och nivåreglering.

Till vänster sjön Ijsselmeer och till höger Nordsjön

Holland är ett cykelland och det märktes inte minst på den enorma vallen. Här var cykeltrafiken nästan lika tät som biltrafiken. Det var en fantastisk upplevelse att få cykla på en flera hundra meter bred vall med hav på ena sidan, en jättestor insjö på andra och däremellan en motorväg.
Vi cyklade drygt en mil på vallen innan vi vände hemåt igen.

Sista kvällen före förflyttning satt vi på skyddsvallen vid campingen och såg solen försvinna ner i Nordsjön innan det var dags att packa ihop. (se omslagsbilden)

Vi stannade tre nätter på Camping De Zeehoeve. Motionen bestod av ca fem mil på cykeln, varav två mil åt vardera hållet till och på Afsluitsdijk. Det blev även tid för besök i Harlingens gamla stadskärna med kanaler, vackra gamla träbåtar och härliga uteserveringarna mm.

Holwert
Tidigt, före frukost, checkade vi in på De Dobbe Camping som ligger i Holwert ca fem mil från Harlingen.
En liten familjär camping i ungefär samma stuk och med samma upplägg som den i Harlingen.

Vår semesterbostad uppställd på en mysig camping

Vi valde denna camping eftersom den bara ligger några kilometer från färjeläget till ön Ameland som var vårt besöksmål nästkommande dag.
Holwert är en liten by med små låga gamla bostäder, gamla trånga gator och gränder samt en jättestor kyrka som syns vida omkring i det platta landskapet.
Samtliga gator och gränder hade ett ytskikt av små stavar gjorda i hårdbränd lera. Beläggning, med skiftningar från svart till olika brunröda nyanser, var lagd i vackert fiskbensmönster med en rak fris mot husen och trottoarerna. Med ålderns rätt var gatorna numer väldigt ojämna men fortfarande körbara och mycket vackra.

Fiskbensmönstrad gatubeläggning från 1800-talet

Förr i tiden lade vi i Sverige parkettgolv i fiskbensmönster med en fris utmed väggarna som många fortfarande anser vara de absolut vackraste golven.
Holwert är egentligen bara en genomfartsled för turister till och från färjan till ön Ameland.
Campingen var ganska ödslig, byns enda hotell var inte direkt överbefolkat och de vackra gatorna var i stort sett folktomma.
Vi scannade av området kring byn med en tvårmila runda på den platta landsbygden innan vi slappade av i och runt husbilen.

Vadehavet
Vadehavet har blivit ett mycket omtalat område utmed den 50 mil långa nordkustremsan från Esbjerg i Danmark till staden Den Helder i Holland, den sydligaste delen av Afsluitsdijk.
Främsta anledningen till detta intresse är att området, 2009 blev antaget till UNESCOS världsarvlista.
Utmed hela sträckan ligger ett pärlband av öar. En del är stora och bebodda andra är bara större sanddyner.
Det är tidvattnet, vinden, sanden och vatten som format och gjort detta hav så unikt. Tidvattnet kan ha en höjdskillnad på upp till fyra meter vid orkan och ca två meter vid normalt väder.
När vattennivån sjunker från flod till ebb blir det milsvida vattenfria områden mellan fastlandet och öarna. Man kan t.o.m. med guidning vandra ut till vissa öar i den mjuka dyn som vid högvatten är havsbotten.
Till Ameland kan man, under gynnsamma förhållande och med guidning, vandra de ca 8 kilometrarna. När vi var där var det inte tillåtet att vandra vilket kanske var tur för man vet aldrig vad som flyger i ens huvud.
De smådjur, plankton, krabbor, ostron mm. som tillhör havets läckerheter och som inte följer med ut i Nordsjön igen när vattnet sänker sig till ebb, blir ett delikatessbord för miljontals fåglar. Det är en av anledningarna till att Vadehavet finns med på världsarvslistan.
Tidvattenscykeln är ungefär sex timmar och en kvart mellan ebb och flod.

Ameland
En av många bebodda öar i Vadehavet är Ameland som även kallas för Vadehavets diamant.
Andra kända öar är Fanö och Römö utanför den danska kusten. Sylt i den Nordfrisiska ögruppen utanför Tyskland och Neuwerk i mynningen till Elbe. Boorkum och Langeoog i den ostfrisiska ögruppen och Ameland, Teschelling, Vlieland och Schiermonnikoog i den västfrisiska ögruppen utanför Holland.
Vid lunchtid lade färjan till i Nes på Ameland och efter ett kortare besök i folkvimlet på byns huvudgata cyklade vi tvärs över ön till den mest omtalade badstranden.

Den enorma badstranden på öns västsida

Ameland har en av Europas bredaste badstränder. Mellan de gräsbeklädda sanddynerna och Nordsjöns kant var det bitvis närmare hundra meter och med en sammanhängande sträcka på ca tre mil.

Ett vanligt transportmedel på den långa stranden

Det fanns restauranter, traktorer med stora kärror som fraktade folk längs stranden, surfare, kanotister, tältare, solbadare osv. på denna enorma yta.
Trots att det var massor med människor och aktiviteter på den kritvita sandstranden såg det långt ifrån trångt ut.
Vädret var soligt och varmt men ganska blåsigt och badvakterna hade hissat varningsflagg. Vi valde att följa vakternas råd och tog en promenad längs strandkanten. Några få badare och ett par kanotister ignorerade däremot den gula flaggen och gav sig ut i de meterhöga vågorna som vällde in från Nordsjön.
När vi skulle återvända till fastlandet hade det blivit ebb och med en hastig blick in mot fastlandet såg det ut som om hela havet hade försvunnit. Segelbåtarna i hamnen låg som fastkilade i bottensegmentet, utan kringliggande vatten och färjan som var på ingående mot öns hamn kryssade kors och tvärs över det hav som inte fanns längre. Det såg nästan ut som om den gick på land.

Segelbåtar i väntan på högvatten

Båtfärden tillbaka till fastlandet var väldigt intressant. Av någon outgrundlig anledning har naturen, kanske med människans hjälp, skapat en slalomliknande ränna mellan hamnarna, i det försvunna havet.
Rännan var inte mycket bredare än färjan som i sakta fart slingrade sig tillbaka till fastlandet. Det slam som propellern virvlade upp och som sköljdes upp på stranden bredvid färjan, var mumma för tusentals sjöfåglar som satt tillbakalutade på sanddynorna och bara väntade på att färjan skulle passera.

Den smala grunda färjerännan vid lågvatten

Vid ett flertal tillfällen ryckte det till så kraftigt i den stora färjan att det kändes som om den skulle fastna i bottenslammet. Vi förstod senare att det varit gränsfall för när vi kom in i hamnen gjorde besättningen ”high five”.

Dokkum
Holwert var som sagt en by i koma. Här passerar man bara förbi. Vi stannade åtminstone i två nätter innan vi tidig morgon, efter besöket på Ameland, gjorde en av världens kortaste förflyttningar.
Klockan 8.00, vid öppningsdags, checkade vi in på Camping Harddraverspark i Dokkum.
En liten familjär camping, 9 km från Holwert, och med samma upplägg som de två tidigare.
Dokkum är en mysig by med kanaler, båtliv, kanalnära uteserveringar och välbevarade väderkvarnar.

Välbevarad väderkvarn från 1800-talet

Som de flesta byarna i provinsen Friesland finns det sedan århundraden tillbaka bebodda gamla stadsdelar med små låga, sneda, vinda bostadshus och kullerstensgator.

Byn hade många vattennära uteserveringar

På ett av byns vattenhål träffade vi en kypare som var helt ABBA-frälst. Han var en showman som sög in folk till restauranten och varje gång han passerade vårt bord sjöng han en liten trudelutt på någon typisk ABBA-låt.

Kanal med båttrafik och cykelväg bredvid

Efter en längre cykeltur utmed en av alla trafikerade kanaler såg vi många Frieserhästar. som är typiska för distriktet och ursprungligen kommer från Friesland.
Hästarna är av varmblodstyp och är alltid helt svarta. De kännetecknas genom en mycket kraftig man, svansen är av tjockt tagel som ofta vågar sig och hovarna är kraftigt hårbeklädda.
När vi kom tillbaka till husbilen var det åter dags att tänka på avfärd. Helena började längta till det land som gett smörrebröd, öl och snaps en plats på kartan.

Blåvand
Ännu en okristligt tidig uppstigning och efter ca 8 timmar och 70 mil från Dokkum var vi redo att checka in på i Hvidbjergs Strand Camping i Blåvand som ligger i Danmark strax norr om Fanö som är den nordligaste delen av Vadehavet.
Vädret var fortfarande strålande med så höga temperaturer att t.o.m. den annars så irriterande blåsten kändes befriande.
Hvidbjergs Camping tillhör kategorin jättestora och där finns allt, extra allt.
Badland, pooler, minigolfbana, restauranter, affärer, osv. Det finns t.o.m. en egen stig ner till stranden med egen uppstädad badvik i Nordsjön, eller Västerhavet som danskarna valt att kalla det.

Blåvand strand är en av Västerhavets populäraste

Allt finns på campingen.
Varmvatten, tvål och torkmöjligheter fanns i överflöd och allt ingick i priset. Men vill man ligga på topp så kostar det.
Här, på denna stora camping, var den ”danska gemyten”, utbytt mot stressad, otålig och opersonlig personal som förmodligen bara såg nya kunder som ytterligare en arbetsuppgift.
Redan vid incheckningen möttes vi av djupa pustanden på gränsen till stön och senare vid ett besök på campingens restaurant blev vi behandlade som om vi inte ens fanns till. I vredesmod, för denna behandling, valde vi att lämna restauranten.
Som vanligt rekade vi landskapet runt vår uppställningsplats och vi cyklade bl.a. till Ho Kro, 8 kilometer från Blåvand för att avnjuta en kall öl. Lite långt för en öl kan tyckas, men vi tog det som ett motionspass också.

Lång väg att cykla för en öl

En dag när satt vi och läppjade på ett glas rött kom två damer, med bekant utseende, fram till vårt bord.
Det var två av mina kusiner som följt oss på Facebook. Den ena, Aina, bor i min födelseby Varde, som bara ligger någon mil från Blåvand och den andra, Lene, bor i Kungälv men var på besök hos Aina.

Det var en mycket överraskande och trevlig träff där vi pratade i munnen på varandra på ett språk blandat av svenska och danska.
Träffen avslutades, som de nästa alltid gör med orden, att vi måste ses oftare.
Eftersom jag är 70 år och det var ca 15 år sedan vi sågs sist så kanske det ligger något i att vi måste ses oftare, om vi överhuvudtaget skall hinna ses mer….

Skagen
När vi gjort Blåvand var det dags att flytta till den nordligaste delen av Danmark, Nordjyllands ”gula pärla” Skagen.
Här finns många mycket, mycket vackra hus och de allra flesta är gula med en vit markering på tegelpannornas ytterkanter.
Skagen har vi besökt vid ett antal tillfällen genom åren. Vi har cyklat hit, vi har åkt buss och tåg hit med arbetskamrater och kamratgäng och vi har även varit här med husbil tidigare.
Det finns tre måsten när vi är i Skagen.
Vi måste gå den dryga kilometern i mjuk sand ut till ”spetsen”, där Kattegatt och Skagerak möts.
”Gummiryggarna” åker med Sandormen, en traktor med inrett släp som kör turister mellan parkeringen och ”spetsen”.
I år, eftersom det blåste kraftigt, var det ett dånande Kattegatt som vräkte sig in mot land och på ”spetsen” där de båda haven möts var det en häxkittel med vattenkaskader när de väldiga vågorna, från varsitt håll, stötte samman.
Vi måste boka bord och äta på byns äldsta restaurant, Bröndum Hotell, som är ett högklassigt hotell av den tjusigare sorten med vita välpressade dukar, servetter i vitt linne och levande ljus på borden.
Personalen är stiligt klädda i svart kostym/dräkt, vit skjorta, svart fluga och en vit handduk snyggt hängande på vänsterarmen.
När dom t.ex. bär fram vinet, öppnas flaskan vid bordet, kyparen luktar först själv på korken och samtidigt berättas något om vinets karaktär.
Efter den ceremonin intar dom en lätt framåtlutad hållning med vänstra handen graciöst liggande på ryggen innan dom häller upp de dyra dropparna för provsmakning.

Vid vårt besök denna gång bars förrätten in på konstnärlig utformad träskulptur som innehöll förrätten bestående av småplock från vaktelägg till små bakade strutar fyllda med anklever. Alla smårätterna såg ut som om de tillhörde skulpturen, vilket gjorde att man knappt ville ta bort dom.
Vi fick båda god mat och dryck och efter måltiden serverades kaffe med avec i salongen.

En mycket värdig avslutning på en trevlig semester

Årets måltid var av yttersta världsklass, enligt vår mening, och jag undrar om den där däckgubben, Michelin, någonsin varit här och betygsatt konceptet.
Vi måste äta smörrebröd med tillhörande drycker.
Jag uppfyllde alla tre kraven. Sista dagen i Skagen beställde jag smörrebröd med tillhörande drycker på Bodilles Kro. En liten familjär restaurant med egen trädgård en bit från folkvimlet på gågatan. Serveringspersonalen bestod av några äldre damer som såg till att alla trivdes och det är sådant jag kallar äkta ”dansk gemyt”.
Helena valde Pariserböff som håller på att slå ut den traditionella Hackeböffen i Danmark.
Vi var båda väldigt nöjda med valen och kocken på Bodilles skall verkligen vara nöjd med sin matlagningskonst.
Trots att temperaturen börjat sjunka badade vi vid ett flertal tillfällen i ett ganska så kallt Kattegatt.

Det blev åtskilliga bad på årets semester

Semesterresan börjar närma sig sitt slut och när vi rullade ombord på Stena Danicas middagstur kändes det som om säcken var knuten.
Nu var det dags att gå igenom bildmaterial och sammanställa resans händelser.

Sammanfattning
Det var en av de varmaste husbilssemestrarna vi upplevt i Danmark. Det började med ett dygns kraftig regn i Århus och avlutades med ett dygns regn i Skagen. Däremellan hade vi sju övernattningar i ett lika varmt Holland.

Det var många varma härliga kvällar

24 övernattningar blev det totalt och drygt 240 mil i vår semesterbostad, husbilen.
Efter ca 38 mil på cykelsadeln kändes det som om cykeln var en naturlig utväxt del på kroppen och jag provade även på cross country utför den stora vallen, utan större framgång.
Huvudmålet var att cykla på det enorma dammbygget Afsluitsdijk som skiljer Nordsjön från sjön Ijsselmeer, vilket vi fullföljde.
Vi började oftast dagen med en rask promenad och det blev många bad i olika hav, så många att det tenderade på att växa simhud mellan tårna.

Vi fick nästan simhud mellan tårna

På ön Ameland, med Europas bredaste badstrand, vandrade vi i den kritvita sanden med Nordsjöns vågor sköljande över våra fötter.
På en färjetur i Vadehavet var det nära att det stora fartyget fastnade i bottenslammet.

Färjan till Ameland vid högvatten

 
Samma färja tillbaka vid lågvatten

”Den gamle by” i Århus med en hel stadsdel uppbyggt som ett museum som berättade hur man levde på 1800-talet.

Hästdroska som den såg ut på 1800-talet

Det var gamla välbevarade fastigheter, en del ända från 1600-talet, verktyg som hantverkarna använde under den epoken, kullerstensgator, tidsenliga hästdroskor som körde runt besökare mm.
Även i Aerököping, Harlingen, Holwert och Dokkum fanns gamla välbevarade stadsdelar som fortfarande lever med bebodda hus, restauranter, uteserveringar osv.

Bebodda hus med lång historik bakom sig

Sol, cykel och bad blev resan signum