Inledning
Efter en härlig sommar hemma i Sverige, är det åter dags att styra Carthagon mot Medelhavet.
Sammantaget har sommaren varit helt fantastisk med många härliga husbilsresor i goda vänners lag.
Sommaren utflykter började med en husbilsmässa i miniformat på Hafstens Camping i Bohuslän och på Kristi Himmelsfärd besökte vi Hansagård Camping i Falkenberg. Därefter var det dryckesmässa på Bert Karlssons camping, Ursand i Vänersborg, innan vi drog i väg till Linköping för årets Liner For Two träff. Den svenska midsommaren firade vi på Dalsland Camping i Bengtsfors och någon vecka senare var dags för ett besök på Evert Taubes Malö, på Sveriges framsida. I mitten på juli blev det en 14 dagars tripp runt Siljan med Dalhalla och Tommy Körberg som huvudmål och ett besök hos min syster Grete i Avesta. På vägen hem från Dalarna, passade vi på att besöka Hellekis på Kinnekulle, som varit ett favoritmål sedan husbilserans intåg i våra liv. Därefter blev det en 10-dagars tripp till Danmark med goda vänner från Östergötland, samt några endagarsturer i närområdet innan vi avslutade sommarens äventyr med ett femdagars besök på Elmia husbilsmässa, i Jönköping.
På vår hemsida har vi publicerat ”Liner for Two aktivitetsträffen”, ”Siljan runt med Dalhalla” och ”Marsk Tårnet” som är titeln på Jyllandsresan.
Efter en härlig svensk sommar, med synupplevelser och skratt från goda vänners mer eller mindre sanna historier, känns det bra att starta dom drygt trehundra milen mot årets övervintring.
Framför oss har vi, enligt planen, drygt ett halvårs permanentboende i vår trerummare på hjul, vilket känns helt fantastiskt eftersom vi båda är priviligierade tidsmiljonärer som själva bestämmer över dygnets alla timmar. Går något fel, har vi ingen att skylla på, blir det rätt så är det bara att njuta.
Som vanligt startade resan med två riktiga kontotömmare. Gekås i Ullared med alla ”måsteha” prylar och Bengt i Örkelljunga som servar Carthagons motorn och kollar att vår ”vinterbostad” håller regnet på utsidan.
Heiligenhafen, Tyskland
Vi lämnade Sverige, via Öresundsbron, just när lövträden förvandlats från spirande gröna sommarnyanser till en palett av varma härliga höstfärger.
Färgskalan, vid denna årstid, innehåller allt från ljusa gula till mörka rödbruna ockrafärger, som trots att vinterkylan börjat ge sej till känna, ger en värmande känsla inombords.
Höstens underbara färgpalett i varma härliga ockrafärger
Efter drygt 15 mil genom färdeneslandet var det dags att köra på färjan i Rödby, som binder samman det danska öriket med Nordtyskland.
Den enskilt dyraste delen på alla våra resor söderut är just denna sträcka på knappt 60 mil.
Förutom kontotömmarna, Gekås i Ullared och Bengt i Örkelljunga tillkommer en rejäl broavgift mellan Sverige och Danmark och en ännu dyrare färjekostnad mellan Danmark och Tyskland. Inte nog med det, i hamnen på den tyska sidan ligger nästa stora kontotömmare, Bordershop Puttgarden, som tillhandahåller varor som i Sverige är extremt högt beskattade.
Med husbilen full av ”stämningshöjande godsaker” och ”måsteha prylar”, samt en nyservad bil, checkade vi in på en ställplats i Heiligenhafen, knappt tre mil från färjeläget. Heiligenhafen tillhör en av de platser som vi ofta besökt sedan husbilsepokens inträde i vårat liv.
Vädret var soligt men gradantalen höll sej på ensiffriga tal, men det blev ändå några kortare promenader utmed innanhavet Binnensee, som skiljer Östersjön från byn och ställplatsen. Två övernattningar blev det innan vi fortsatte vår resa mot sydligare breddgrader.
Greven, Tyskland
Ett namn med värdighet har denna omtalade ställplats, som var målet för dagen. Orten ligger knappt 40 mil sydväst om Heiligenhafen och för att komma dit måste man passera Hamburg som oftast innebär långsamt eller helt stillastående trafik.
Sedan några år tillbaka har man i Tyskland, infört körförbud för all tung trafik på söndagar, vilket var anledningen till att vi valde att köra denna sträcka, på en söndag. Det var ett bra beslut för trafiken, trots ett ihållande regn, flöt på utan krångligheter och strax före lunch checkade vi in på ställplatsen, som i nordbors folkmun kallas ”Greven”.
Yachthafen und Wohnmobil Camp, som platsen egentligen heter, är från början en småbåtshamn som vid husbilarnas intåg i fritidslivet, byggdes på med en husbilsparkering. Den omtalade ställplatsen, ligger vid Dortmund-Ems-kanal cirka en mil söder om orten med det adliga namnet.
Som vi berättat i tidigare års ”Klimatresor” så är ”Greven” en mycket populär samlingspunkt för husbilsåkare som reser kors och tvärs genom Tyskland.
Anledningen till populariteten kan man förstå, om man är intresserad av att gå och cykla. Platsen ligger långt ute på landsbygden, långt från kontotömmande inköpsställen och annat som lockar i stadslivet. Det är rena sparbössan att vistas här, vilket vi var tacksamma för med tanke på resans kostnader hittills.
Vi hade turen att för tredje gången i rad få den mest attraktiva platsen, A16, som bara ligger några meter från kanten på Dortmund-Elms-kanal och dom långa kanalbåtarna som tyst och stilla glider förbi.
Den längsta pråmen som passerad oss var 160 meter lång
I Tyskland finns ett hundratal mer eller mindre långa kanaler som började byggas redan under 1800-talet. En av dom är just den 265 kilometer långa Dortmund-Elms-kanal, som rinner förbi ”Greven” och som knyter ihop Nordsjön med Ruhrområdet.
Nästan alla gamla kanalerna har genom åren breddats och kurvor har rätats ut, för att anpassas till de allt längre och tyngre godspråmarna. Dortmund-Elms-kanal är inget undantag och bara några kilometer från ställplatsen finns ett sådant ombyggnadsområde.
I början på 2000-talet rätade man här ut några kurvor samtidigt som man byggde en större och starkare akvedukt.
Den gamla akvedukten får i dag tjäna som cykelbana
Den nya akvedukten, vattenrännan, sedd underifrån.
Att bygga och flytta markmassor till en ny plats i naturen är i dag bara en penningfråga. Med dagens maskiner, grävskopor, dumprar, mätinstrument och så vidare, är nästan inget omöjligt. Men att göra detsamma, för 200 år sedan, helt utan dessa hjälpmedel, med bara mänsklig styrka och hjärnor, är mindre begripligt.
Tre övernattningar blev det på ”Greven” innan det var dags att knappa in nästa mål på vår GPS.
Vi har valt att kalla vår GPS för Tina, efter den kända kartläsaren Tina Thörner som med stor framgång och skicklighet guidade rallyförare runt i skogarna för drygt 20 år sedan.
Remich, Luxemburg
Efter många härliga cykelturer utmed Dortmund-Elms-kanal var det dags för ytterligare en förflyttning några mil söderut.
Vi startade tidig morgon och möttes ganska snart, av hetsig och tät trafik på A1:an. Tyska autobahn, som vi skrivit om vid ett flertal tillfällen, har med åren utökats till en enda lång arbetsplats för vägarbetare och långtradarchaufförer.
Den tunga trafiken, som bara ökar i intensitet, gör att det ständigt pågår ombyggnader och underhållsarbeten på det hårt belastade vägnätet.
Det är ett otroligt stort vägnät som tyskarna har att jobba med, vilket inte är så konstigt eftersom nästan all transport inom EU måste passera landet.
Förr var hela högerfilen ett långt pärlband av långtradare vilket det även är i dag. Med idag är även stora delar mittenfilen de tunga fordonens fil.
Jag kallar mej varken vetenskapsman eller expert, men mina tankar är att frihandelsavtalen måste vara den i särklass största miljöboven som finns.
Båtar, flyg och framförallt långtradare flyttar matvaror, kläder och andra ”måste ha prylar” kors och tvärs över dom stora kontinenterna, vilket vi på denna del av jordklotet, främst kan beskådas på Autobahn i Tyskland.
Efter knappt 40 mil och nästan nio timmars kryssning mellan långtradare och hobby racerförare torkade jag svetten ur pannan och ställde Carthagon på plats i Remich.
Nästan direkt efter ankommaren och ett par glas från den röda buteljen, tog John Blund över rodret.
Storhertigdömet Luxemburg är ett pyttelitet land som ligger inklämt mellan Belgien i väster och norr, Tyskland i öster och Frankrike i söder.
Landet är, trots sin litenhet med cirka 600 000 innevånare, ett av dom tre rikaste i länderna i hela världen, per capita.
Välståndet byggdes upp av en framgångsrik industri som i dag är ett framgångsrikt finanscentrum med en stark bank- och finanssektorn. Luxemburg är även säte för flera EU-organ och andra internationella organisationer där flera stora globala storkoncerner har sin hemvist.
Förutom den egna arbetskraften hämtar man hjälp från pendlarna i gränsländerna.
Troyes, Frankrike
Utvilade och pigga efter gårdagens, något jobbiga etapp, var det åter dags att sätta sej bakom ratten. Vi lämnade ”lilleputtlandet” i gryningen och efter bara någon mil passerade vi gränsen till Frankrike.
I Frankrike är nästan alla större motorvägar, så kallade betalvägar, vilket är på både gott och ont. Det onda är att det blir dyra mil och det goda är att det är väldigt lättkört, med gles trafik och släta fina vägbanor.
Vi väljer oftast att nyttja betalvägarna, inte för att vi har något överflöd av pengar, men det är alltid skönt att kunna göra något annat, än att bara inta ryggläge efter en dagsetapp.
Efter drygt tre timmars körning checkade Helena in oss på Aire de Camping-car, Troyes La Champagne och vi möttes av en mycket vacker parkliknande camping, med lövträd i vackra höstfärger och stora gräsmattearmerade uteplatser.
Efter stödbensölen kom regnet, vilket gjorde att vi ägnade resten av eftermiddagen åt hygien, hunger och törst, innan det var dags för intrigerna i Robinsson.
Troyes, som var den antika huvudstaden i regionen Champagne, ända fram till slutet på 1800-talet, är fortfarande i dag mest känd för sina vingårdar och sina goda champagner.
Cathedral Saint Pierre-Saint Paul de Troyes är, bland många andra kulturella gamla byggnader, den mest kända.
En enorm byggnad med svindlande höga valvbågar
En helt fantastisk byggnad som överlevt två världskrig
Katedralen är klassad som ett historiskt monument som undgått dom två världskrigen med förskräckelse med enbart lättare skador. Vårat intryck efter en heldag i staden var att vill man se historiska gamla byggnader så finner man dom i Troyes.
Förutom alla kyrkor och katedraler är den gamla stadsdelen en riktig sevärdhet i min smak.
Trots att jag ägnat hela mitt yrkesverksamma liv åt byggnation, hade jag svårt att se mej mätt på alla snedvridna korsvirkeshus. Det var som att slita godispåsen från ett barn när Helena sa att vi skulle dra vidare.
Det var svårt att slita sej från dessa fantastiska byggnader som vittnar om en svunnen tid
Vi fick en heldag i Troyes, trots att vädret inte var på sitt allra bästa humör, med cykelturer och upplevelser som vi kanske inte hade förväntat oss. Men vi kan nog summera det hela med att, är man det minsta intressera av gamla byggnader, så Troyes ett bra besöksmål.
Dessutom får man inte glömma, är man i distriktet Champagne så ett är ett glas med bubbel, på en uteservering ett måste.
Val d´ Amboise, Frankrike
Målet för dagen var Ile d’Oléron som är den största ön längs franska Atlantkusten och den näst största franska ön, efter Korsika.
Sträckan dit var cirka 63 mil så vi valde att dela upp den i två delar och med dagens hjälpmedel är det inga konstigheter att hitta övernattningsplatser. Helena, som sköter den delen, gurglade snabbt fram en plats som låg drygt 30 mil från Troyes.
Vi fortsatte på släta fina, men dyra betalvägar och redan vid lunchtid rattade vi in Carthagon på en annan, men mycket mindre ö, Ile d´Or, som ligger mitt i floden Loire.
Än en gång hamnade vi på parkliknande camping, fast denna var cirka 10 gånger så stor som den i Troyes. Vi fick en jättefin plats under dom höstfärgade lövträden som med årstidens rätt hade börjat släppa sina blad.
Helena kopplar av i den lummiga parken
Ile d´Or är drygt två kilometer lång och ungefär 500 meter bred och den har landförbindelse med flodens båda sidorna.
Förutom två stora campingar och några enstaka fastigheter bestod ön av rekreationsområden med cykelleder, promenadleder, utegym och så vidare.
Det finns även en jättestor anläggning för olika friidrottsaktiviteter, träningsplaner och så vidare och fotbollslaget Amboise har sin hemmaplan på ön samt en stor parkering för supportrarna.
Broarna som leder ut turister och supportrar till ön
Amboise är en turistattraktiv stad, trots sin litenhet med knappt 14 000 invånare.
Magneten som drar turister från när och fjärran är främst det enorma slottet Chateau d´Amboise.
Vi gjorde också ett besök på det gigantiska slottet och det som fascinerade oss mest var ordningen och skötseln på allt från grusgångar och plattsättningar till de gigantiska trädgårdarna uppe på toppen. Sen var ju utsikten över Loirefloden och Ile d´Or inte att förakta.
Chateau d´Amboise, sedd från vår campingplats
En annan sevärdhet som lockat turister är Mona Lisas skapare, Leonardo da Vinci, (1452–1519) som bodde här i Amboise under sina sista tre levnadsår.
Slottet i Ambosie där Leonardo da Vinci bodde sina sista år
En staty i brons av konstnären finns på ön Ile d´Or
Den lilla men mycket vackra staden har förutom ovanstående attraktioner utsetts till centrum för den lokala vinindustrin.
Ile d’Oléron, Frankrike
Ile d’Oléron, som till ytan är ungefär hälften så stor som Gotland, är en mycket trivsam och härlig ö på den franska atlantkusten.
Ön har broförbindelse med Saint-Trojan-les-Bains och det man möter först på ön är en gammal fästning, Citadelle du Chateau-de´ Oleron, samt en bebyggelse med smala gator och låga stenhus, från samma tidsepok.
Hela byn runt den lilla hamnen präglas av ostronnäringen. De små ostronhusen, som i dag bytts ut mot större och modernare industrier, är numera tillhåll för konstnärer och lycksökare som säljer allt från öl och vin till ”måste ha grejor”. Färgsättningen på dom gamla bodarna har man överlåtit helt åt innehavarna, utan hängslen och livrem och det har blivit ett rejält lyft, ett fantastiskt inslag, i den åldriga slitna hamnen.,
Detta hade aldrig kunnat hända hemma, trevligt eller hur?
Eftersom vi besökt denna del av ön tidigare, lade vi en något begränsad tid här, vid detta besök.
Det som var nytt för oss den här gången, var att vi för första gången någonsin, provade på att äta innehållet i dom vackra skalen.
Helena gjorde tummen upp och jag höll mej mer neutral.
Du kan läsa mer om Citadellet och byn på vår hemsida under rubriken ”Klimatemigranten 2022-23”.
Den här gången sökte vi oss i stället till La Cotiniere på öns sydvästra sida. Här finns en by och en hamn som är betydligt yngre och modernare än Citadellet och som i dag är den största och viktigaste fiskehamnen på ön. Här finns mer än 100 fiskebåtar som sju dagar i veckan, klockan 15, säljer sin fångst på den livliga fiskmarknaden i hamnen.
Gatan utmed hamnen är en enda lång sträckning med allt som en turist kan önska sej. Vi kom hit, kanske inte vid helt rätt tidsval, mitt under fransosernas middagsvila samtidigt som dom flesta turisterna vänt hemåt. Man kan säga att det var ganska dött, med stängda barer och affärer, men det var ändå roligt att få se den stora hamnen.
Det blev ett kort besök innan det var det dags att cykla, drygt en och en halv mil tillbaka till husbilen.
Fiskebåtar styrs in i den stora hamnen med hjälp av Fyren
Efter tre nätter i fantastiskt sommarväder och sex mil på järnhästen, var det dags att ge sej ut i trafiken igen.
Målet framför oss var lite drygt 40 mil till Saint-Jean-de-Luz, som ligger vid Biscayabukten, strax norr om den spanska gränsen.
Urrugne, Frankrike
Vi hade gärna stannat någon dag till på Ile d’Oléron, men eftersom metrologerna visade regn nästkommande dag, bestämde vi oss för att köra ytterligare några mil söderut.
Längst in i Biscayabukten, strax norr om spanska gränsen, ligger Saint-Jean-de-Luz, en liten by som vi läst en del om.
Vi knappade in målet på ”Tina” som visade att det var drygt 40 mil till en camping i Urrugne, som ligger på cykelavstånd från byn.
Metrologernas farhågor var helt rätt, det regnade mer eller mindre kraftigt hela vägen och när vi väl kom fram var det fortfarande ihållande regn.
Mellan Heiligenhafen och Greven, fick det högra torkarbladet för sej att leva ett eget liv. Det for fram och tillbaka på rutan, utan några bestämda vändpunkter, och ibland vände den till och med utanför den högra fönsterstolpen.
I Greven, kallade jag hjärncellerna till möte i Hjärnan, eller ”tomrummet ”som vissa kallar platsen. Dagordningen bestod enbart av en punkt.
-”Hur löser vi problemet med torkarbladet”.
Ordet var fritt och förslagen var både bra och orealistiska.
Många röstade på att helt ta bort både torkarblad och arm, men det fanns nackdelar med förslaget.
1. Det ena var att det krävs specialverktyg för att ta bort torkararmen.
2. Ett annat var att då ser Helena inget.
-Citat: Då har ju inte Helena någon utsikt vid regn.
Då kom, vän av ordning, en av dom klokare i hjärngänget, (hjärncellerna) med sitt förslag.
Vi tar bort torkarbladet och låter torkararmen sitta kvar. Sedan lindar vi änden på torkararmen med en trasa.
Efter en del käbbel och omröstning klubbades följande förslag som fördes in i protokollet.
Beslutet 2024 10 15
1. – Vi behåller torkararmen men tar bort gummibladet.
2. – Vi lindar den yttersta delen på armen med en tjock trasa som vi fäster med buntband, modell tunna
På de senaste förflyttningarna fick vi se resultatet
Helena fick sitt synfält, lite smalt kanske, men ändå något
På grund av det ihållande regnandet, blev det bara en natt på campingen i Urrugne.
Ribadesella, Spanien
Redan efter ett par mil från Urrugne, passerade vi gränsen till Spanien. Vädret var fortfarande regnigt och vårt nästa planerade mål låg cirka 30 mil rakt västerut på den spanska kustremsan mot Biscayabukten.
Det blev en repris på dom två senaste dagarna.
Vi checkade in på en sunkig och vattenskadad camping, vi satt i husbilen hela kvällen, sov, packade ihop och lämnade platsen dagen efter.
Det blir som det blir när det inte blev som det skulle.
Vädret kan man inte göra så mycket åt men vi hoppas kunna besöka både Urrugne och Ribadesella, vid något mindre vattenskadat tillfälle.
Foz, Spanien
Vi startade tidig morgon mot vårt nästa mål på den spanska nordkusten. Regnet hade upphört och redan efter någon timme kunde vi skönja en klarblå himmel och en sol som värmer upp den kalla jordskorpan.
Den spanska kustremsan i norr, är en av dom vackraste sträckningarna vi har kört på någonsin. Landskapet är böljande, med mycket höga berg som sluttar ner mot dom dramatiska klippformationerna som håller Biscayabuktens våldsamheter på betryggande avstånd från bebyggelsen.
Det är tjusigt, mycket tjusigt, men kuperat. Går det inte brant uppför så går det brant nerför och däremellan några kortare avsnitt som är helt plana.
Biscayabukten är känt för sitt opålitliga väder. På bara några minuter kan det från kav lugn blåsa upp till full storm, vilket många nu ensamstående fiskarfruar fått uppleva, genom åren.
Efter knappt 25 mil checkade vi in på en ställplats någon kilometer från den lilla byn Foz. Det var en helt modern ställplats, en så kallade Area Camper Park, som är den nya campingtrenden, för oss som åker husbil. Det skall vara lätt att komma in och ut och det skall var grusade platser och gångar, långt från dom traditionella vattensjuka gräsmattorna som det var förr, när man bara campade på sommartid.
Från ställplatsen går det en mycket vacker cykel och gångväg in till den lilla byn Foz och båthamnen, som vi nyttjade.
Cykel och gångväg utmed den dramatiska kustremsan.
Efter ett kortare besök i byn och cirka en mils cykling, fram och tillbaka, var det dags för bilvård, både ut och invändigt. Vi fick till och med lov att tvätta hela husbilen på ställplatsens serviceplatta.
Då fick jag en ide´, som campingägare borde suga på.
Nästan alla camping- och ställplatser har en platta där man kan fylla och tömma sina tankar. Denna yta, med både vatten och avlopp står för det mesta tom. Vi husbilsägare ofta har svårt att hitta platser där vi kan tvätta våra fordon. Husbilar är för stora, för höga och så vidare för vanliga tvätthallar. Varför inte nyttja campingarnas serviceplats till biltvätt också?
Alla campingägare skulle kunna tjäna en slant på denna service. Vatten och avlopp, som vi sagt tidigare, finns ju redan, den enda investeringen som behöver göras är en ramp, knappt två meter hög, flyttbar eller fast, så att man kan tvätta taket också samt ett digitalt bokningsschema.
A Coruna och Santiago de Compostela
Två nätter blev det på ställplatsen väster om Foz, innan det bar iväg mot resans mest kulturella mål. Måstemål, som många poängterar att ”dom måste ni besöka”.
Cirka 15 mil i sydvästlig riktning, från Foz, ligger A Coruna och det som lockar turister dit är framför allt Herkulestornet.
Tornet började byggas redan på 300-talet och den anses vara det enda romerska tornet som fortfarande är i bruk.
Fyren renoverades 1788-1806 och man är lite osäker på, hur mycket som finns kvar av originalet.
Den 57 meter höga fyren är imponerande och platsen den ligger på, en hög kulle, gör att den ser ännu mäktigare ut.
Det var fler än vi som ville se fyren och det kryllade av småbilar som stressigt och irriterat letade efter en parkeringsplats. Att vi skulle hitta någon, med våran sjutonnare, var inte att tänka på.
Men efter några varv i trängseln, hittade vi ändå en bussficka, så att jag kunde gå ut och ta en bild på den mäktiga gamla och omtalade fyren, Herkules.
Herkulestornet ser verkligen ståtligt ut på sin höga kulle
Med tungan rätt i mun stångade vi oss ut ur kvartmiljonsstaden och den hetsiga trafiken på de trånga gatorna.
Nu kunde vi bocka av ett måstebesök och när vi ändå var på gång, beslöt vi oss för att bocka av ett till, samma dag, Cathedralen i Santiago de Compostela.
Santiago ligger bara sju mil söder om A Coruna och trots pulshöjaren vid Herkulestornet , kändes det okey att ratta vidare.
När vi närmade oss Santiago hade stressen från
A Coruna släppt, som tur var, för direkt efter stadsgränsen till Santiago kom nästa pulshöjare.
Det blev trångt och stressigt och bilfilera kändes mer anpassade för häst och vagn, än för stora husbilar.
Helena, husbilens egna ”Ullabella” hade bokat in oss på en terrasserad camping utanför själva stadskärnan, någon kilometer från de kulturella sevärdheterna.
Efter ankommaren, ett glas av det röda, var det buss som gällde in till den historiska stadskärnan och vi blev mycket imponerande av det vi fick se.
Hela den gamla stadsdelen, inklusive katedralen, har behållit sin charm med bilfria trånga gator, gamla bostäder, trottoarserveringar och så vidare.
Cathedralen i Santiago de Compostela, är känd för att det är slutmålet för vandrande pilgrimer från när och fjärran.
Santiago de Compostela är pilgrimernas ”Mecka”
Det finns många olika pilgrimsleder, framför allt i Frankrike och Spanien, men alla har ett gemensamt, de strålar samman vid aposteln Jacobs gravplats i Cathedralen i Santiago de Compostela.
Den 80 mil långa Jakobsleden, som är den mest kända, går från Frankrike utmed hela den norra delen av Spanien.
Första pilgrimen att vandra den långa sträckan var Gottskalk, biskop av Le Puy och därefter har massor av pilgrimer vandrat de 80 milen.
Heliga Birgitta anses vara den första svensk som vandrat den långa sträckan och det gjorde hon tillsammans med sin make Ulf Gudmarsson, 1341–1342.
I modernare tid, 2004, vandrade Agneta Sjödin, Gundes lekkamrat på Fort Bayard; sträckan som hon också publicerat i bokform.
Vid vår första anblick av den enorma Cathedralen, fick vi båda tårar i ögonen. Den var mäktig, otroligt mäktig och framför porten, på den stora planen fanns det gott om turiser och uttröttade pilgrimmer.
På vår korta vistelse framför Cathedralen, anlände minst ett tjugotal ryggsäcksklädda pilgrimer som slängde sina packningar på marken, ställde sej på knä och sträckte ut sina armar mot Cathedralen och bara skrek ut sin glädje av att ha fullföljt vandringen. Det var äkta känslor utan skam och återhållsamhet, för vad omgivningen tycker och tänker.
Efter dessa kulturella upplevelser på en och samma dag satt det gott med lite dricka och mat på en bar i den gamla stans gränder.
Efter mat och dryck och en hjärna full av minnesbilder tog vi en taxi tillbaka till den terasserade campingen As Canselas.
Caminha, Portugal
För att undvika den allra hetsigaste trafiken, lämnade vi campingen i Santiago redan innan tuppen hade börjat gala.
Det gick helt bekymmersfritt och ganska snart var vi ute på dom större trafiklederna igen.
Framför oss hade vi drygt 14 mil till Caminha i Portugal, där ”Ullabella” gurglat fram en camping.
Vi checkade in på en mycket trevlig campingplats, inne i en högväxande tallskog och bara ett stenkast från floden Minho som skiljer Spanien från Portugal.
Vädret var helt underbart, det var tyst och lugnt och det var framförallt långt från storstadsskrammel och neonljus. Det var precis detta vi behövde just nu.
Strax efter anläggaren, som denna dag var röd, besökte vi en restaurang bara några hundra meter från campingen.
Det var inte den billigaste menylistan vi sett, inte den godaste heller, visade det sej. Men utsikten från restaurangens panoramafönster, över floden Minhos utlopp i Atlanten, var helt magnifik. Det var nästan så att man fick ståpäls av allt det vackra. Flodmynningen, småbåtarna som låg för ankare, bergen på den spanska sidan och sist men inte minst, den gamla byn Caminha.
Minho är den flod som skiljer hela norra Portugal från Spanien. En till synes ganska smal flod som innan utloppet, vid Caminha, breddar ut sej till en mycket bred, men ganska grund sjö.
Vid lågvatten till exempel, förvandlas stora ytor till sumpiga sandbankar med landsatta båtar och hungriga sjöfåglar, som bildas mellan dom djupare flodfårorna.
Skedstorkar hittar sin föda när tidvattnet sjunker undan
och kölbåtarna lägger sej till vila, tills vattnet återkommer
I Atlanten, bara ett par hundra meter från floden Minhos utlopp, klamrar en gammal fästning sej fast på en klippa som sticker upp ovanför Atlantens yta.
Den medeltida borgen Forte Insuha, utanför Minhos utlopp
Fortet Insuha byggdes under medeltiden för att skydda regionen Caminha, från inkräktare som ville ta sej in i floden Minho.
Tyvärr fanns det ingen möjlighet att få besöka fästningen som bara har öppet på sommarhalvåret.
Däremot tog vi några riktiga långturer på järnhästarna utmed den portugisiska kuststräckan.
Vi hittade en skogsstig som utgick från campingen som fortsatte rakt in i tallskogen. Det var en mycket fin stig, bred och upptrampad och vi förvånades över att vi mötte så många människor som bar på tunga ryggsäckar. Det tog en stund, men efter någon kilometer förstod vi att vi hamnat på en av alla pilgrimsleder som finns i dessa trakter.
En upptrampad Pilgrimsled som många gått på genom åren
Efter några kilometer tog skogsstigen slut och vi kom till en bebyggelse, med tomma hus och fördragna jalusier.
Vi kom ut på var en amatörmässigt lagd kullerstensgata i sommarstugeområdet, som varken var gå- eller cykelvänlig. Framför allt inte cykelvänlig för när jag satt där på min stelbenta järnhäst och skakade på dom utslängda kullerstenarna, funderade jag på om min tandläkare verkligen limmade fast stifttänderna ordentlig. Vilket jag senare kunde konstatera att han hade gjort.
Några hundra meter senare kom vi till en skyltad, slät och fin cykelväg, som gick längs med Atlantkusten.
Vi gled i sakta mak, med landsbygd på den vänstra sidan och Atlanten på den andra. Landskapet var omväxlande med långa härliga sandstränder och karga bergspartier som slipats runda av de ständigt inrullande vågorna.
Vi var långt ifrån ensamma på denna vackra betongbelagda led utmed Atlanten. Vi samsades med vandrare som bar på stora ryggsäckar, barnfamiljer med småttingar som hade spring i benen, gamlingar som tog sej fram i ultrarapid, cyklister med mer eller mindre snabba kläder och så vidare och så vidare.
Efter ytterligare några kilometer kom vi fram till en större by som heter Ancora och där hittade vi en avstickare genom ett deltaområde som skilde byn från Atlanten.
Man hade byggt en flera hundra meter lång träramp genom ett sumpmarksområde för att nå den milsvida vita sandstranden på den andra sidan deltalandskapet.
Jag glider fram på den långa rampen genom sumpmarkerna
Helena tycks också njuta av tystnaden i deltaområdet
Den fantastiskt vackra, milsvida vita sandstranden i Ancora
Vi vet inte hur långt den vackra gång- och cykelleden sträcker sej men vi följde den knappt en mil innan det var dags att vända tillbaka.
På hela sträckningen såg vi ovanligt många ryggsäcksbärande vandrare och när vi vände tillbaka mot campingen, upptäckte vid denna vackra skylt som bekräftar att leden var en, av alla pilgrimsleder som finns i Portugal.
Dom vita delarna är ljus som strimmar genom en rostig plåt
Bara någon dag senare träffade vi ett svenskt par, från Växjö, som berättade att dom startat sin vandring i Lissabon och att dom var på väg till Santiago de Compostela.
Paret var som vi, tidsmillionärer, och dom berättade att dom bland annat gått den 80 mil långa Jakobsleden, två gånger.
Både jag och Helena såg ut som fågelholkar och när vi bad om att få känna på ryggsäckarnas tyngd, grusades alla idéer om att bli pilgrimsvandrare.
Efter sex övernattningar på Camping Orbitur och drygt sju mil på cykelsadeln lämnade vi Caminha i ett något gråmulet men varmt väder.
Caminha kommer vi för alltid att ha som en av våra favoriter. En oslipad pärla som vi av en ren tillfällighet stötte på. Byn har en blandning av allt från fallfärdigt obebodda gamla fiskarstugor till modernare höghus och hotell.
Camping Orbitur, ligger vackert inbäddat i en hög tallskog, knappt två kilometer från stadskärnan och bara några hundratals meter från floden Minhos utlopp i Atlanten.
Under vår vistelse i Caminha, läste vi om den katastrofala stormen, med flera hundra dödsoffer som följd, på den spanska Valenciakusten.
Dagen innan vi lämna Caminha, kom det nya varningssignaler om ytterligare ett kraftigt oväder som närmade sej Iberiska halvön, med Spanien och Portugal.
Men vi trotsade rapporterna och fullföljde planen att åka vidare på västkusten till Peniche, som ligger drygt 35 mil rakt söderut på den Portugisiska västkusten.
Det som fått igång våra tankeseller för just denna by var historiiken och en spektakulär gammal fästning som byggts på en klippa ute i Atlanten.
Peniche, Portugal
Efter en halvdagstur i Carthagon, på fina vägar och behagligt körväder, kom vi fram till ställplatsen som ”Tina” skulle leda oss till.
På vägen hade vi, precis som många andra, problem med dom olika betalstationerna på motorvägen. Man måste registrera sej på olika betalsystem, vilket vi missade på ett ställe.
Vi hade registrerat vårt bilnummer på den första betalstationen vi kom till och tog då för givet att det skulle gälla hela vägen.
På vår färd söderut märkte vi att betalstationerna hel plötsligt ändrat färg, från gröna burar där vi registrerade oss, till gula. Vi tänkte inte mer på det men när vi skulle lämna ”den gula delen” av motorvägen som heter Via Verde, strax före Peniche blev det tvärstopp. Vi hade inte registrerat oss, tagit en biljett, i dom gula stationerna, vilket vi skulle gjort i samband med färgbytet och för att få komma vidare fick vi betala, ett så kallat maxbelopp, för hela motorvägens sträcka, på 50 Euro eller drygt 550 kronor för några mils körning.
Surt sa räven, men det gäller att vara uppmärksam på dom olika ländernas regler.
Vi checkade in i Peniche strax efter lunch och tro det eller ej, men det första vi får se är att denna ställplats har nyttjat serviceplattan till biltvätt också. Precis det vi efterlyste när vi var i Caminha och här fanns till och med en flyttbar bock, så att man kan tvätta taket också. Fantastiskt, att det finns fler än jag som tänker.
Efter en god natts sömn var det dags att äntra den gamla portugisiska fiskebyn, Peniche, som ligger på en halvö några mil norr om Lissabon.
Peniche, som tidigare var en ö, har genom århundraden och landhöjningar förvandlats till en klippig halvö, som började befolkas i mitten på 1100-talet. Här finns mycket gammalt, fästningar, murar, utsiktstorn och så vidare som skulle skydda folket från objudna gäster.
Staden är även känd för sitt hantverk och än i dag sitter fiskarkvinnorna i stora lokaler och knypplar spetsar, som är en månghundraårig konst.
Helena vid statyn av fiskarkvinnan som knypplar
Efter första natten vaknade vi återigen till ett helt fantastiskt väder. Kvicksilvret nådde till och med över tjugostrecket, vilket inte tillhör vanligheterna vid den här årstiden, inte ens på dessa breddgrader.
Vi gick en runda i de gamla stadsdelarna med restauranger, prylaffärer, kyrkor och gamla stenhus.
Helena botaniserar i dom gamla stadsdelana
För första gången på resan, träffade vi på svenskregistrerade husbilar och redan första eftermiddagen tog vi ett glas tillsammans med Tina och Micke som paret från Väckelsång i Kronoborgs län heter. Dom hade legat här en vecka och hade en del bra tips att ge oss, som till exempel att det gick guidade båtturer ut till en ögrupp som man kunde se från land.
Anledningen till att vi just valde att besöka Peniche, på Portugals Atlantkust, var att vi hade sett bilder på ett gammalt fort, med en spektakulär gångbro mellan en liten klippavsats och en större klippö.
Dagen efter samkvämet med Tina och Micke satte vi oss på katamaranen ut till ön med 1500-tals fortet. Ön vi skulle till, ligger i ögruppen Berlengas, cirka 12 km nordväst om hamnen i Peniche. Vi skulle till Berlenga Grande, som är den största i ögruppen med en liten hamn, en fyr, ett kloster och det antika fortet som vi ville besöka.
Båtturen tog cirka 40 minuter och när kaptenen bundit fast sin båt vid kajen på ön fick vi byta till en mindre båt som guidade oss in i vikar och grottor innan den lade till vid foten på det gamla fortet.
Ett av alla grottbesök som vi gjorde med den lilla båten i en vik såg vi denna klippformationen som kallas elefanten
Det gamla fortet på sin egna lilla klippa, vid foten av berget
Sao Joao Baptista das Berlengas som är det ursprungliga namnet på fortet heter i dagligt tal, Fort Berlengas.
Det gamla fortet var tillsammans med ett flertal andra militära fästningar i ögruppen, staden Peniches skydd mot oönskade gäster.
När vi låg förtöjda vid foten av fortet fick vi välja mellan att gå i land och besöka fortet eller följa båten till ytterligare några vikar och grottor på ön.
Vi valde att gå iland, vilket även innebar att vi måste gå över det nästan hundra meter höga berget för att nå andra sidan på ön där katamaranen låg förtöjd.
Den smala bron mellan fortet och Berlenga Grande
Helena darrade lite i knäna på den ojämna höga smala bron
Det var en nervpirrande upplevelse att få gå på det gamla fortet och dom smala broarna mellan fortet och det branta berget.
Vi hade en bra utsikt över fortet på vår väg mot toppen
Stigen och de höga ojämna trappstegen upp till fyren och öns högsta punkt var olovligt jobbig. Svetten rann, benen darrade och pulsen låg långt över max för min åldersgrupp.
Men väl uppe på toppen fick vi lön för mödan. Det var en helt fantastisk synupplevelse med Atlantens horisont, hela ögruppen och fastlandet med staden Peniche och när vi tittade rakt ner så hade vi det gamla fortet på ena sidan berget och öns båthamn på den andra.
Den vackra fyren på toppen av berget och båthamnen i en
smal vik där det även fanns lite bebyggelse och en servering
Det var en av resans höjdpunkter med bilder som etsats sej fast på hårddisken för all framtid.
Senare på eftermiddagen gick vi på restaurang som paret från Väckelsång föreslog. Det var inget dåligt förslag utan en av dom bättre måltiderna hittills, på denna resa.
På vår sista heldag tog vi en cykeltur till Beleal som ligger cirka sju kilometer norr om Peniche. Det visade sej var ett riktigt surfparadis med nybyggda lyxiga hus och bilarna som en vanlig knegare inte ens har råd att drömma om.
Ett paradis, med många surfskolor i den härliga badviken
Besöket i Peniche, några mil norr om Lissabon, var en överraskning. Här fanns allt mellan gammalt och nytt, härliga restauranger, en bra ställplats och sist men inte minst tre trevliga dagar med paret från byn som vunnit pris för sitt vackra namn, Väckelsång.
Silves, Portugal
Efter fem övernattningar på ASA Motorhome Park i Peniche var det dags för vidare färd söderut.
Med den personliga hårddisken fylld med synintryck och trevligt sällskap ställde vi in ”Tina”, vår GPS alltså, på Portugals äldsta stad, Silves.
Vi hade drygt 35 mil framför oss, mestadels på betalvägar.
Det finns alternativa vägar, men vi har bestämt oss för motorvägar eftersom lokalvägarna oftast har ett mycket eftersatt underhåll.
När man kör på vissa lokalvägar kan man jämföra det med en jordbävning, som på richterskalan har 4,6. Detta tillsammans med alla rondeller har fått oss att välja det dyrare alternativet, vi vill ju inte att vinterbostaden rasar ihop som ett korthus.
Vi checkade in på Algarve Motorhome Park i Silves strax efter lunch och den första vi stöter på är en gammal arbetskamrat till Helena. Gammal och gammal förresten, det låter bättre om man säger, en före detta arbetskamrat.
Ställplatsen i Silves är bra på många sätt, men den har en nackdel och det är att den ligger kloss an en ganska trafikerad väg samt en något högljudd industri.
Silves centrum är kuperad och vacker med trånga gator och mysiga trottoarserveringar. Men det som kännetecknar den gamla staden mest är den röda sandstensborgen, Castelo de Silves som byggdes av morerna på 1100-talet.
Den enorma utsikten från borgen över byn och landskapet
Den har genom århundraden bland annat tjänat som en kristen fästning och även som fängelse fram till morernas uttåg från den Iberiska halvön.
Borgen ligger på stadens högsta punkt och från murarna har man en enorm utsikt över staden och det platta landskapet nedanför.
Vägen mellan Peniche och Silves var bitvis väldigt vacker med ett böljande landskap som täcktes av vackra bulliga Pinjeträd.
Pinjeträden trängs om utrymmet i det böljande landskapet
På ett annat avsnitt följde vi en större kraftledning där släkten Stork valt att bosätta sej.
Storkar gillar höjder och om det sammanfaller med klimatet och tillgången till föda, då bygger dom sina bostäder där helt utan bygglov och kommunalpolitikers godkännande.
Det fanns upp till 12 storkbon i varje högspänningsmast
Det var en vacker syn även om bilden, som är tagen genom en bilruta, inte ger full rättvisa.
Det allra vackraste avsnittet på denna vägsträckning var bron över floden Tajo. Bron, som heter Vasco da Gama, är 17 kilometer lång och den knyter samman Lissabon med Montijo.
Uppfarten till den 17 kilometer långa bron Vasco da Gama
Vasco da Gama är en av de längsta broarna i Europa vilket kan jämföras med Ölandsbron som är drygt sex kilometer och hela Öresundsförbindelsen som är 16 kilometer inklusive bro, öar och tunnel.
Falesia, Portugal
Från Silves hade vi knappt fem mil till en av resans huvudmål, Falecia på Algarvekusten.
Vi checkade in på ställplatsen med samma ägare och namn som den vi just lämnat, Algarve Motorhome Park. Det är tredje gången vi besöker denna ställplats och vår ankomst var dagen innan Håkans stora dag, hans 70-åriga födelsedag.
Eftersom vi hemlighållit vår ankomst, checkade vi in och letade upp vår plats utan att ge oss tillkänna.
Tidigt på morgon, dagen efter ankomsten, knackade vi på dörren till deras KABE och efter en något falsk, men välment… ”ja må han leva uti hundrade år”… blev det stora kramar och dom sedvanliga fraserna. Champagnekorken flög i luften och det bubbliga innehållet tömdes i takt med skratt och glädje.
Senare på dagen cyklade vi några kilometer till ett av våra favoritställen, för att fortsätta firandet på strandbaren Rocha Baixinha som förutom den fantastiska utsikten, har god mat och dryck.
Rocha Baixinha med härlig utsikt över Algarves strand.
Redan efter ett par dagar tillsammans med ”småfolket”, som vi kallar Lena och Håkan, var det dags att spela ”plump” och precis som förra året var dom oss helt överlägsna.
Vi provade även på boule och även här visade dom sin överlägsenhet.
Vädret var helt fantastiskt, det bästa vi haft någon gång här på Algarvekusten med både sol och många plusgrader.
Värmde gjorde också dom svenska fotbollskillarna, som i mitten på november slog till med en 6-0 seger över Azerbajdzjan och gick därmed segrande ur sin grupp, i Uefa Nations League.
Det är nästan pinsamt att det skall till en dansk tränare för att få fart på killarna i landslaget igen.
Men så är det, ibland måste det in nytt blod och nya tankesätt för att utvecklas.
Efter drygt en vecka anslöt Helenas före detta arbetskamrat, Peter med hustrun Lisbeth igen.
” Uddevallafolket”, som vi kallar dom, ville uppleva Algarvekustens skönhet, som dom hört så mycket om.
Dom var nyfikna på den långa härliga sandstranden, baden, dom dramatiska klipporna och den 148 steg långa trappan som leder ner till Atlanten.
Hissnande höjder som skiljer Atlanten från land
Håkan blickar ut över den fantastiskt vackra Algarvekusten
Det blev ett trevligt återseende och redan nästa dag åkte vi tillsammans till lyxstaden Villamora.
Någon dag senare tog vi en längre strandpromenad till grannbyn Olhos de Agua där vi av en ren händelse hittade en välbehövlig bar som serverade vuxendricka.
Dagarna flöt på med cykelturer blandat med strandpromenader, barbesök, kortspel, boule och framför allt ett mycket trevligt umgänge.
Lisbeth, Peter och Håkan på en strandbar i Olhos de Agua
Genom husbilslivet har vi träffat otroligt många nya och trevliga bekantskaper, människor som vi aldrig skulle råka på annars. När man är i övre medelåldern, som jag är, så är det väldigt ovanligt att man får nya kompisar, riktiga vänner som man har kontakt med även när vi är på hemmaplan. Man kan säga att man är previgilerad som får uppleva detta.
Allt blir lugnare när man bestämt sej för att ligga still en längre period. Eftersom vi bokat plats här på Algarvekusten i minst sex veckor så blir den ena dagen den andra lik och hittills har också vädret varit sej likt med mycket sol och ett kvicksilver som håller sej runt 20-strecket.
Vid något tillfälle gick vi, tillsammans med ”småfolket” ner till stranden strax före mörkrets inbrott.
Solnedgången är något som fascinerar många och man ledsnar aldrig på att beskåda det, trots att det är samma procedur varje dag.
Många som fascineras av solens försvinnande i horisonten
På denna kust ser man solen försvinna ner i Atlanten, men jag ser även fram mot att se den stiga upp ur Medelhavet, vilket vi med all säkerhet kommer att få, när vi kommer till Manilva efter årsskiftet.
I väntan på att det finns mer att skriva om här från Falesia och Algarvekusten, så kan ni få lite historik om det folkslag som härjade och härskade här i Sydeuropa under drygt 700 år. Det folkslag som i dag är en av grunderna till turistinvasionen i Sydeuropa.
Morerna
När man läser om byggnader och monument i den sydeuropeiska historien så hänvisas den ofta till en folkgrupp som kallade för morer. Men vilka var dom?
Det hela började med att en arab vid namn Mohammed utsåg sej själv som en gåva till mänskligheten och det var han som predikade om det så kallade ”Heliga kriget”.
Efter Mohammeds död, 632, tog hans ättlingar över taktpinnen och man började med att erövrade hela norra Afrika och därefter stod Europa i tur för att sprida den muslimska läran.
Det var en före detta slav, med namnet Tariq ibn Ziyad som år 711 gick med en arme på cirka 7000 man över sundet från Nordafrika till Gibraltar och efter sju års strider var det araberna, morerna, som härskade i Spanien och Portugal. De lyckades dock aldrig komma åt dom fattiga i bergstrakterna och det var därifrån som motattackerna så småningom kom.
De muslimska härskarna, som kallades morer, var inte bara araber utan många kom även från de västra delarna av Nordafrika.
Tack vare bergsfolket på Iberiska halvön. kunde kriget få ett slut, då de kristna, efter ett otaligt antal strider, besegrade de moriska styrkorna.
1492 föll det moriska väldet i en sista kamp som utkämpades i den spanska staden Granada. Kristendomen tog över och alla överlevande morer och även judar som inte omvände sej till kristendomen, dödades eller utvisades från Europa.
När vi i dag läser om olika byggnader och kulturella platser på Iberiska halvön, så är det inte helt sällan som dom härrör från morernas cirka 700-åriga epok.Jag har ofta undrat över varifrån dessa människor fick sin styrka. Jag tror inte på någon övernaturlig kraft från någon däruppe men hur hann dom med att bygga alla dessa enorma byggnadsverk, som till exempel borgen i Silves. Jag funderar alltid på hur det gick till. Hur kunde man med bara handkraft och huggmejslar lägga tusentals halvtonstunga stenblock, på varandra och få det att bli en hög rak borg. En byggnad som utan fogmassa och andra moderniteter, dessutom höll tätt. Jag har efter alla frågor genom åren inte fått ett enda förnuftigt svar på detta. Men svaret kanske kommer en vacker dag.
Utanför borgen i Silves står denna staty som här fått sällskap av Helena.
Om statyn är en mor i skala 1:1 så förstår jag bättre att dom orkade bygga alla dessa monument som bland annat finns på Iberiska halvön.
Helena känner sej trygg bredvid denna bastanta krigare
Grottorna i Benagil
Vi cyklade ofta dom drygt fem kilometrarna till den vackra hamnen i Vilamoura för att äta lunch och vid ett tillfälle såg vi att man fortfarande erbjuder sightseeingturer till havs, trots att vintern är i annalkande.
En del av den stora vackra rikemans hamnen i Vilamoura
Man kunde välja mellan fisketurer, delfinsafari och så vidare men det som väckte vårt intresse var en tur till dom omtalade grottorna i Benagil.
Innan vi inhandlade biljetter, delgav vi vårt intresse till våra kamrater. Lena och Håkan var på direkt, men Lisbeth och Peter valde att avstå båtturen.
Tidigt lördag förmiddag klev vi ombord på båten i Vilamouras vackra hamn och bara några minuter senare gled vi sakteliga utmed den fantastiskt vackra Algarvekusten.
Glädjen var stor när vi i solsken, seglade ut på öppet vatten
Målet för dagen var dom omtalade grottorna i Benagil som ligger drygt två mil rakt västerut från Falesia.
Det första som mötte oss när vi kom ut till havs var ”vår egen strand” med de dramatiska rödbruna klippformationerna och från havet fick vi en ännu klarare bild av hur vacker denna kustremsa är.
Först möttes vi av ”vår egen” kustremsa, Praia da Falesia
Sedan passerade vi den lilla vackra byn Olhos de Agua och
därefter Albufeira, som är huvudorten på denna del av Algarves kust
Vädret var underbart med lite soldis och en behaglig temperatur och Atlanten låg som ett böljande täcke med knappt märkbara efterdyningar från tidigare dagars vindar.
Efter drygt halva sträckan passerade vi Armacao de Pera och det var här dom spektakulära klippformationerna började.
Dessa fantastiska klippformationer mötte oss utmed kusten. Kolla den lilla personen till höger på bilden
och måsens utsikt över Armacao de Pera i bakgrunden
Vi satt med vidöppna munnar och bara beundrade dessa konstverk som naturen skapat genom tusentals år, hårda bergsmassiv som formats av vindar och vatten.
Hela kuststräckan från Armacao de Pera till grottorna i Benagil var en enda lång synupplevelse med dolda badstränder, höga branta klippor, grottor och så vidare i en salig blandning.
Badstrand för den som vill vara för sej själv en stund
En grotta som vid lågvatten är genomgång till stranden
Många våghalsiga på bron som skapats av naturens krafter
Efter drygt en och en halv timme var vi framme vid målet för dagen, grottorna i Benagil.
Turistmagneten till dessa grottor är inte det man ser från sjösidan, för dessa hål i bergen liknar alla andra utmed kusten. Magneten är att man kan köra in med båt i grottorna när vädret och tidvattnet tillåter. Dessutom har grottorna ett stort hål i taket så att solen kan tränga ända ner till den badstrand som finns inne i grottan.
De kvarvarande dyningarna, gjorde att kaptenen inte vågade riskera varken sin båt eller ombordvarande så han backade in så nära grottöppningen som han kunde, för att vi skulle kunna ta några bilder. Vi tvingades alltså beskåda hela härligheten från utsidan.
Ingången till de sandstransklädda Benagil grottorna
Här ser man tydligt ljusinsläppet från hålet ovanför grottan
Hålet i Benagil grottan. OBS! Två bilder lånade från Google
På tillbakaresan höll skepparen sin skuta lite längre från land, men det var fortfarande lika fascinerande att se denna kustremsa, som av många anses vara den allra vackraste delen på Algarve.
En bredbent van sjöman blickar tillbaka mot grottorna
Hela resan tog cirka fyra timmar och under färden bjöds vi på vitt vin, öl eller vatten.
Om man nu måste klaga på något, vilket ligger i mångas DNA, så var det för att dom inte hade rödtjut på sin bjudlista
Tre dagar med hyrbil
Efter ungefär en månad på ställplatsen i Falesia bestämde vi, tillsammans med Lena och Håkan, att hyra en bil.
Hyrbilen som vi beställt var, utifrån sett, alldeles för trång för fyra mindre smidiga pensionärer. Men med lite baxande och stönande, fick vi knött in oss och väl på plats så satt man riktigt bekvämt.
Enligt uthyraren fick jag inte köra bilen utan en dyr extraförsäkring, på grund av min ålder, så Håkan och Helena fick stå som ansvariga chaufförer på kontraktet.
Alla länder har sina regler och det är bara att acceptera. Inget gnäll, det är ändå ingen stor sak och jag satt bra i co-driverns stol.
Carvoeiro
Efter ungefär fyra mil på slingriga krokiga vägar, med många rondeller, anlände vi vårt första mål, Carvoeiro som ligger väster om Falesia på Algarvekusten.
Vi parkerade bilen intill en vandringsled som delvis är byggd i trä på höjderna ovanför det för dagen stillsamma och nästan spegelblanka Atlanten.
Carvoeiro Boardwalk, som träkonstruktionen heter, förbinder staden med Algar Seco-grottorna, dit vi var på väg. Sträckningen vi gick var inte lång, men den var mycket upplevelserik och då framför allt när vi lämnade träkonstruktionen och begav oss ner i skrevorna på dom branta klipporna.
Helena, Håkan och Lena på den långa träkonstruktionen
Lena och Helena på klipporna nedanför vandringsleden
Det fanns dom som var ännu djärvare. Se fiskaren på kanten
Ferragudo
Nästa mål var Ferragudo, som ligger drygt en halvmil västerut på Algarvekusten. Ferragudo är en traditionell portugisisk liten fiskeby som av många anses vara Algarves vackraste.
Dom vitmålade husen med pastellfärgade dekorer, får en att tänka tillbaka på tiden före turistinvasionen. Vid vårt besök var ett flertal hus under varsam renovering, vilket tyder på att man vill behålla byns karakteristiska stil, långt från höghus och biltäta gator.
En vacker gränd som får en att tänka på svunna tider
Efter ungefär en timmes vandring i den gamla byn och ett barbesök som serverade god mat och ett otroligt gott rödvin, var det dags att vända tillbaka till bilen.
Förutom alla vackra gamla hus och fiskebåtarna i hamnen finns här en gammal borg som tidigare bevakade och skyddade objudna gäster att ta sej in i floden, Arade River och Silvers som ligger drygt en mil längre norrut utmed floden.
Castelo de Ferragudo från 1520, skyddade Silves från besök
Silves, som under den moriska tiden var Algarves huvudstad, var ett eftertraktat byte för maktgalna krigiska folkgrupper och andra som inte hade godartade avsikter med sitt besök.
Alvor
Bilder säger mer än tusen ord när det gäller stranden i Alvor
Sista besöksmål på vår första dag med hyrbil var en modernare turiststad som har en av dom vackraste stränderna på denna kuststräcka.
Vi gjorde inga besök i själva staden utan ägnade hela vårt besök åt stranden och dom helt enorma klippformationerna som vind och vatten skapat genom årtusenden.
Ord är helt överflödiga… man bara häpnar av beundran
Alte, liten by i bergen
På dag två med hyrbilen, vände vi nosen norrut mot bergen och byn Alte.
Byn, som är känd för att vara en av de mest orörda byarna i regionen Algarve, ligger knappt tre mil från kusten.
Håkan, som fick fortsatt förtroenda som chaufför, rattade oss genom den potugisiska landsbyggden, på smala och krokiga vägar, upp till den lilla byn som som ligger på sluttningarna i en bördig dalgång.
I utkanten av den lilla byns kärna finns det ett vattenområde med bassänger och rännor som vid vårt besök var mer eller mindre torrlaggda.
Under vinterns och vårens regnväder i bergen fylls den flodfåra som leder vattnet ner till byn och området med bassängerna.
Vattenflödet rinner i en strid ström under hela sommarhalvåret och på höstkanten börjar förrådena i bergen sina, vilket var fallet vid vårt besök.
Från bassängerna rinner vattnet i öppna rännor till en pumpstation som förser byborna med färskvatten.
Vi anläggningen har man bevarat ett gammalt vattenhjul, från tiderna före dom nya moderna pumparnas intåg i historien. Här kan man se hur man tidigare, med handkraft och smarta lösningar lyfte upp vattnet till en högre nivå för att det skulle bli självrinnande till befolkningen i byn.
Det gamla vattenjulet som försåg byborna med färskvatten
Överskottsvattnet hamnar i den naturliga bassängen som på sommarhalvåret är bybornas pool. Många anser att det är en av få pooler som får färskvatten direkt från bergen. Vattnet är mycket kallt och det är sällan någon trängsel i poolen, det är främst barnens lekplats.
Den naturliga kalla poolen där barnen älskar att bada
På en bergssida mitt emot byn har man målat denna flagga
Alte är en lten by med en liten kyrka, vitkalkade hus med traditionella skorstenar i Algarvestil och kullerstensgator. I dom trånga gränderna fanns det gott om små barer att slinka in på. Det fanns matbutiker, hantverk, krukmakeri och så vidare och allt var småskaligt. Vissa barer bestod bara av några stolar och ett par bord på trottoaren.
Till och med katterna hade egna hus med matskålar utanför
Innan vi lämnade det minnesvärda besöket i den pittoreska lilla bergsbyn åt vi lunch på en bar med traditionella portugisiska rätter.
På hemvägen hade vi bestämt oss för att bunkra eftersom vi nu hade bil. Första stoppet var på Continente och redan där började bilen se konstigt låg ut. Efter ytterligare några kilometer hittade vi Lidl där vi fyllde på med ytterligare några lådor av det röda. Nu var det inte bara fullt, det var överfullt.
På dom sista kilometrarna tillbaka till husbilarna fick den lilla SEAT-motorn verkligen bekänna färg i backarna, men Håkan rattade det hela på ett lugnt och bra sätt, så att både vi och bilen kom fram helskinnade.
Foia, bergstopp med utsikt
Redan förra året besökte vi denna bergstopp som ligger drygt sex mil i nordvästlig riktning från Falesia.
Bergstoppen, som är den högsta i Algarve, har en höjd på cirka 900 meter över havet.
Vid förra årets besök var det lite dimmigt vilket försämrade den enorma utsikten. Årets besök var bättre, det var inte helt klart, men sikten mot kusten och semesterorterna var betydligt bättre.
Utsikten mot Atlanen och Portimao knappt tre mil från Foia
Uppe på toppen finns en liten bar och en affär med sådant som turister köper, men hit åker man inte för att handla. Det är en lång krokig, men asfalterad väg upp till toppen och liksom förra året såg vi många lättklädda cyklister som tränade i backarna.
Detta är vad cyklisterna strävar efter att se på toppen
Monchique
Efter besöket på utsiktsplatsen bromsade Håkan SEAT-en ner till en liten bergsby som fanns med på den planerade besökslistan.
Även här har man bevarat ett gammalt vattenhjul som påminner om tiderna före industralliseringen.
Ett bevarat vattenhjul som lyfter vatten till en högre nivå
Det var ännu ett trevligt besök och efter några kortare promenader i byn var det dags för lunch.
Bergsbyn Monchique med vitkalkade hus och en kyrka
Innan vi lämnade byn stannade vi till på torget där det låg ett antal utskänkningställen.
Lena, Helena och Håkan njuter i solskenet på torget
Monchique var vårt sista besök med hyrbil.
Efter hemkomsten och återlämnande av bilnycklarna var det bara att samla ihop minnesbilderna från tre underbara och upplevelserika dagar.
Vi tackar vår chaufför Håkan och reseledaren Lena för dom härliga resmålen och det trevliga sällskapet.
”Småfolket”, som vi säger, Håkan och Lena från Falkenberg
Lucia
Damen i vitt med eld i håret är inget man känner till i Portugal, man har inte ens hört talas om den traditionen. Inte konstigt då att våra grannar lyfte på ögonen när dom, tidig morgon, fick se oss på väg till Lena och Håkan.
Årets Lucia 2024 utanför Lena och Håkans husbil
Vi bankade hårt på dörren och efter en kort stund öppnade en yrvaken halvnaken man med ett, minst sagt, förvånat ansiksuttryck.
När ”Småfolket” så småningom fick samlat ihop sina tankar och fått på sej kläderna, bjöds vi in.
Vi firade årets Lucia i en Kabe, lite trångt men hjärtligt
Vi hade med oss hemmagjord glögg och sedvanliga tillbehör och det blev många härliga skratt innan det var dags att njuta ytterligare en dag i vårt paradis, Falesia i Portugal.
Mitten och slutet av december är en hektisk period med många måsten.
Innan Lusse är det några adventsdagar och när allt detta är avklarat börjar planering och inköp inför julen. Därefter är det dags att sparka ut det gamla året med en god nyårssupe, några glas av dom yrselframkallande dryckerna innan man skålar in och välkomnar ännu ett nytt år.
Dan före dopparedan, gjorde vi ett besök på julmarknaden i Albufeira. Det var en trevlig eftermiddag med god mat och… ja ni vet.
Men det trevligaste inslaget var när vi stannade till vid en av alla de handelsbodar som stod uppställda på stadens torg.
Bodar med tingeltangel och ”måste ha grejor” inför julen
Vi gjorde ett stopp vid en bod som sålde alkoholhaltiga varor, med varierande ”YPK”, (yrsel per krona).
Det trevliga paret i boden, såg direkt vilken kategori av människor vi tillhörde och innan vi visste ordet av hade dom hällt upp körsbärslikör i små chokladskålar. Därefter lärde dom oss att svepa dom två centilitrarna, samtidigt som vi skulle tugga i oss chokladskålarna.
Vi tuggade i oss ett antal chokladskålar och kom fram till att blandningen var en smaksensation. Smakerna gifte sej med varandra, som man så vackert brukar säga, när det är något alldeles extra.
Paret som lärde oss att dricka sprit i små chokladskålar
Därefter bjöds vi på en 46 procentig Portugisisk dryck som kommer från Arbutusbär (jordgubbsträd).
Nu kan man tala om ”YPK”, för den starka drycken var trots procenthalten, välsmakande och len. Den var lättdrucken och helt utan några grimaserande ansiktsuttryck när drycken passerade smaklökarna.
Det var ett glatt och högljutt gäng, som med kassar fulla av vuxengodis, satte sej i en taxi för vidare transport tillbaka till Falesia och våra husbilar.
(Under rubriken ”Klimatemigranten 2023-24”) kan du kan läsa mer om turistorten Albufeira och jordbävningskatastrofen som drabbade stora delar av Algarvekusten i mitten på 1700-talet).
Julafton
För andra året i rad firar vi vår jul i Potugal tillsammans med Lena och Håkan.
Vi började precis som förra året med en promenad ner till stranden där vi delade på en flaska bubbelvatten och när vi satt där anlände även Lisbeth och Peter, från Uddevalla, med en liknande flaska i handen.
Efter någon timmes samkväm i solsken och lite plaskande i det iskalla vattnet var det dags för Kalles julkavalkad.
Håkan försöker få ut 100 kilo motstånd i det kalla vattnet
Kalles jul är ett måste, konstigt nog för man kan ju allt utantill och en av mina favoriter är Långben på campingsemester. Alla dom tekniska lösningarna, där till exempel en säng vänds upp och ned och blir ett badkar, är nästan lika rolig varje år.
Tyvärr finns det husbilstillverkare som leker med olika ”kalleankalösningar”, som kan se bra ut när det är nytt, men som på sikt oftast orsakar stora tekniska problem.
Efter Kalle Anka var det dags för julens läckerheter med allt från skinka, köttbullar, Jansons och så vidare till julmatens höjdare, äkta halländsk grönkål a´la Håkan Gustavsson. Den är så god att man nästan glömmer att dricka snaps, som ju också är ett måste på det traditionella julbordet.
Mellandagarna rullade på med promenader på stranden och cykelturer på åkrar som förändrats från jordbruk till jättestora golfanläggningar.
Ny jättestor golfbanan som beräknas vara färdig i sommar
På flera av våra cykelturer har en stor flock med får och getter korsat våra vägar och vi har alltid imponerats av att detta uråldriga arbete fotfarande existerar.
Fåraheden och hans hund driver djuren med visselljud och tecken och hunden vet precis när flocken skall drivas åt vänster, höger och så vidare, samtidigt som hela flocken skall var samlad, tätt intill varandra.
Inte ett djur lämnar gemenskapen som rör sej sakta men säkert när dom betar, helt gränslöst över åkermarker och i skogsdungar.
En dag hade flocken, med hundratals djur, vägarna förbi vår camping och då blev det ”man ur huse”.
Fåraheden med alla sina djur går förbi vår camping
Många ville se denna fantastiska och uråldriga arbetsuppgift, som än i dag, existerar här i sydeuropa.
Vi cyklade ofta den dryga halvmilen till Vilamoura och Quarteria för att handla, äta lunch och så vidare, vilket även var en av mellandagarnas aktiviteter.
Quarteria och Vilamoura
Det gamla fiskeläget Quarteira, som i dag är sammanbyggt med Vilamoura, tros ha anor från en tidsepok långt före det romerska imperiets storhetstid. De båda städerna ligger ungefär mitt på den 15 mil långa Algarvekusten.
Det gamla fiskeläget, var, förutom fisket, även känt för dom långa sandstränderna och dom vackra barrskogarna med pinje och tall som omgärdade byn.
1916 bildades församlingen Quarteira och strax före millenniumskiftet, år 2000, fick Quarteria stadsrättigheter.
Vilamoura är en betydligt yngre stad som på 1970-talet påbörjade byggnationen av en lyxig marina som i dag är den största småbåtshamnen i Portugal med 825 platser.
Hamnen har med åren blivit internationellt uppmärksammad, vilket kan bero på att många lyxiga miljondollaryachter har sin hemmahamn här och att den unga staden vittnar om lyx och överflöd.
Utanför det gamla hamninloppet håller man i dag på med byggnationen av ytterligare en gästhamn och av storleken, som man delvis ser i dag, så är platserna dimensionerade för dom riktigt stora lustyachterna.
Den nya lyxhamnen som skall vara färdig till sommaren
Vilamoura är inte bara en hamn för på 1980-talet beslutade dom styrande att man skulle bygga ett elitgolfcenter, vilket resulterat i att man i dag har fem fantastiskt vackra golfanläggningar, med ett flertal 18-hålsbanor på varje.
Lyx föder lyx och förutom den nya hamnen som står färdig till sommaren, kunde vi på våra cykelturer se att man påbörjat arbetet med ytterligare två nya jättestora golfanläggningar på markerna norr om tvillingstäderna.
Förutom hamnen och golfbanorna finns det kasinon, diskotek, nattklubbar, tennisbanor, restauranger och så vidare. Det finns drygt 200 hotell i församlingen och allt, nästan allt, vittnar om att man söker kunder med välfyllda plånböcker. En 18-hålsrunda, på någon av dom fina golfbanorna, kostar runt 200 Euro.
Runt hela hamnen ligger uteserveringarna och restaurangerna sida vid sida och trots att det är vinter här så är dom ganska välbesökta. Vi cyklade ofta dom fem kilometrarna till den lyxiga hamnen för att äta lunch eller bara för att se alla dom fantastiska båtarna som ligger förtöjda där.
Att ta en lunch med denna fantastiska utsikt är inte helt fel
Vid sidan om hamnen, i den äldre delen av Quarteria, finns en fiskmarknad med försäljning av dagens fångst, som är väl värd ett besök. Vid ett par tillfällen cyklade vi dit för att inhandla någon god fisk som vi sedan la på grillen.
Håkan som är vår fantastiska grillkock är specialist på just fiskar.
Redan vid inköpet skall det klämmas och kännas på fiskens fasthet, innan han slår till. Innan han lägger fisken på grillen, rensar han den från inälvor, kryddar och viker ihop den, så att den ser hel ut igen. Därefter snittas och kryddas skinnet med vitlök, olja, salt och så vidare, innan den till slut läggs på grillen.
Det bli alltid fantastiskt gott och vi ser redan fram mot nästa grillafton.
Bilder som säger mer än tusen ord
Mitt nyårslöfte är att följa Hälsomyndighetens uppmaning.
”Om man dricker mindre än två glas vin om dagen, tre gånger på en månad, så finns det hjälp att få.”
Med vänlig hälsning Hälsovårdsmyndigheten.
Nyårsafton
På årets sista dag njöt vi av en fantastiskt god nyårssupe på favoritrestaurangen, Rocha Baixinha, som ligger på stranden, mellan Falecia och Vilamoura, cirka tre kilometer från campingen. Vi åt och drack gott och strax efter att solen försvunnit i Atlanten cyklade vi tillbaka till husbilen för att se nyårsaftonens höjdare, ”Grevinnan och Betjänten” och lite annat smått och gott som Sveriges Television har att bjuda på innan det var dags för Johan Rabeaus att välkomna ett nytt år.
Strax före midnatt gick vi ner till stranden och precis på tolvslaget brakade det hela loss med bomber och fyrverkerier från Albufeira i väster till Vilamoura i öster.
Det var ett bedårande och färgsprakande skådespel som lyste upp den svarta natthimelen och som även avspeglade sej det i mörka havet.
Fyrverkeri från Olhos d´Agua sedd från trappan till starnden
Isla Cristina, Spanien
På det nya årets andra dag var det dags att checka ut från Algarve Motorhome Park, Falesia och det var nu även dags att lämna Portugal där vi nu tillbringat drygt två månader.
Efter den underbara tiden i Portugal, körde vi över bron och floden Guadiana, som är landgränsen mellan Portugal och Spanien.
Vi lämnade många fantastiska upplevelser bakom oss med allt från det gamla 1500-tals fortet, Berlengas i Peniche, till den hypermoderna rikemanshamnen i Vilamoura.
Men det vi ihågkommer mest är tiden vi haft tillsammans med Lena och Håkan, nästan två riktigt trevliga månader.
Vi har cyklat, gått och hyrt bil ihop och vi har haft pulshöjande tävlingar i både kortspel och boule och pricken över i-et var vår avslutande nyårssupé på strandbaren Rocha Baixinha
Rocha Baixinha, en favorit på Falesias strand, med god mat
Det var en minnesvärd sista dag på året tillsammans med våra vänner.
Vi åt gott, drack personanpassade drycker och vi lämnade Rocha Baixinha samtidigt som solen försvann ner i Atlanten.
Efter lite drygt tio mil checkade vi in på Camping Giralda, i Isla Cristina på den spanska västkusten.
Tre dagar hade vi förbetalat för, men efter den första anblicken, så kände jag att jag helst ville åka härifrån meddetsamma.
Vissa delar på campingen såg ut som en soptipp, ordningen var katastrofal och vissa servicebyggnader var stängda.
Hela min kropp skrek efter att ”ta mej härifrån”, men vi bestämde oss ändå för att stanna tiden ut, vi hade ju ändå betalat för tre övernattningar
Helst ville man göra som Kalle Anka, täcka allt med en duk
Vi tog en kortare promenad på den milslånga vackra sandstranden, Playa de Casita Azul, som sträcker sej från centrum i Isla Cristina i norr till floden Rio Piedras i söder.
Campingen, som ligger drygt två kilometer söder om Isla Cristina, skiljs från Atlanten av en fantastiskt vacker Pinjeskog där det går en flera kilometer lång slingrande cykel- och gångväg, som är gjuten i grov betong. Av förklarliga skäl var det många hundägare som rastade sina fyrbenta telningar utmed stigen, för det var en fantastisk skog för hundarna att springa av sej i.
Felet var bara att många hundar använde stigen som toalett som ägarna inte brydde sej om att plocka upp, vilket vi inte är vana vid och som fick helhetsintrycket att svalna.
En vacker cykelled som bitvis mest liknar en hundtoalett
Det är en mysig liten by med fiskehamn och gamla bostäder från tiden när fisket var den stora inkomstkällan.
Hela byn, strandbarerna, lederna i Pinjeskogen, campingen och så vidare har en gång i tiden varit fantastiska investeringar från kommunens sida, enligt mitt sätt att se det. Men därefter gick filmen av. I dag är allt slitet och rostigt, ruttet och förfallet, man har helt enkelt inte underhållit allt det vackra.
Kommunen har investerat och låtit allt förfalla, vilket, i mina ögon, är detsamma som att slänga pengarna i sjön.
Detta är inget ovanligt, det är ungefär densamma tendens som existerar i Sverige. Ta bara förslaget att bygga ett snabbspår till Stockholm för miljarder i stället för att underhålla den befintliga järnvägen som har stora problem, bara för att ta ett exempel.
I fallet Isla Cristina så är det tydligt att vanvård skapar vanvård. Överallt låg det papper, plast och annat skräp, det var hundbajs på trottoarer och stigar, träbryggor och bänkar var genomruttna och det var allmänt ostädat överallt.
Det fanns gott om papperskorgar men dom var helt tomma.
En gång Isla Cristina på den spanska västkusten, men aldrig mer. Det är synd, för med en gnutta bättre ordning och lite uppfräschning hade vi och många med oss gärna återkommit till den milslånga härliga sandstranden och den pittoreska lilla byn.
