För fjärde gången väljer vi att klimatemigrera till sydligare breddgrader och även denna gång är det Medelhavet som skall bli vårt huvudmål. Sommaren, som börjar närma sej sitt slut, har varit helt fantastisk här hemma tillsammans med underbara vänner och härliga husbilsturer i vårt vackra land. Minnena från den senaste vintern på hemmaplan, finns fortfarande kvar på hårddisken, det var året då coronapandemin stoppade oss för att fly det bohuslänska klimatet. Det var kallt och blåsigt med ett blöttungt gråsvart täcke som hindrade solen för att tränga igenom. Ju äldre man blir, desto större krav, eller önskemål, har man på vädret. I ungdomen var det roligt med vinter och jag minns framför allt de vintrar som var kalla, soliga och snörika. Man kunde åka skidor eller sola sej i en snöglänta, man tog med sej pick och pack ut i skogen för att grilla eller bara njuta av naturen, men det var då och då är inte nu. Det känns alltid lite vemodigt när sommaren närmar sej sitt slut och det är oberoende av om man skall resa bort eller vara kvar hemma. Det börjar med att man vrider tillbaka klockan och vips förkortas eftermiddagsljuset med en timme. Utemöbler, blomkrukor, prydnadssaker och så vidare, ställs undan inför vintern och kvar blir en tomt som ser helt naken ut. Man går in en slags dvala som delvis räddas av vegetationens färgsprakande palett som skiftar från de gröna nyanserna till guldockra till vinrött. Det är vackert men kortvarigt, för efter dom första höststormarna ändras hela naturen till en gråskalig massa, som inte väcks till liv förrän vårens första värmande solstrålarna tränger undan vintern. Men som sagt, nu chansar vi inte på att vara hemma i vinter, därför har vi packat Carthagon med allt som kan behövas och lite till för vår överlevnad i cirka sex månader framåt. Allt är låst, grannarna underrättade och förhoppningsvis håller tjuvarna sej borta. Våra planer för resan söderut är något annorlunda i år. Tanken är att följa Atlanten genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, norra Spanien med Biscayabukten och Portugal till den spanska sydspetsen. Vårt första längre stopp har Helena bokat på camping Almayate, strax utanför Torre del Mar i Spanien. Där har hon bestämt att vi skall dansa med tomten och skåla in det nya året.
Zwolle, Nederländerna Efter en kortare tur mellan Tjörn och Göteborg, cirka sju mil, mönstrade vi på Stenafärjan till Kiel i Tyskland. Vårt vägval denna gång berodde framför allt på att vi kortade körsträckan med cirka 60 mil mot den traditionella vägen över Öresundsbron och färjan mellan Rödby och Puttgarden. Att vi dessutom tjänade nästan 1000 kronor, delvis på grund av våra skyhöga dieselkostnader, gjorde ju valet enkelt.
Stena Scandinavicas väg genom Danmark
Vi vaknade utsövda och pigga och det första vi ser från fönstret i hytten, är kontinenten. Vi hade nu nått den del av resan som är den enskilt dyraste kostnaden för oss campare som väljer att vidga våra vyer söder om Sverige. Framför oss, till vårt första stopp på resan söderut, hade vi cirka 40 mil och tidig eftermiddag checkade vi in på camping ’t Hofje van Hoog-Zuthem någon kilometer utanför Zwolle. Innan vi nådde målet fyllde vi tanken med diesel som även här var obekvämt dyr, men ändock cirka fem kronor billigare per liter, än hemma. Vi möttes av en parkliknade camping som såg något ovårdad ut och när vi fick veta att den var på väg att stängas inför vintern, förstod vi orsaken. Det fanns absolut inget att klaga på, hygienutrymmen var välskötta och rena och personalen var bemötande. Byggnaderna var typiska för sommarcamping med många härliga och öppna uteplatser för ljuvliga sommarkvällar.
En härlig samlingsplats för festliga sommarkvällar
Är man i Nederländerna skall man cykla, det är nämligen ett cykelland fullt jämförbart med de danska traditionerna. Innan vi äntrade våra järnhästar fick Helena en cykelkarta i receptionen som bland annat visade en led utmed IJssel kanalen till en liten by med namnet Wijhe. Det var medvind och solen sken och efter knappt en timme nådde vi den lilla byn, där vi bestämde oss för att göra ett vätskestopp, för motionerar man, måste man fylla på med vätska. Vi har som vana att alltid stödja de lokala restaurangnäringarnas överlevnad och efter vårt bidrag till några uteserveringar, var det dags att vända åter.
Helena gör sitt för att stödja näringsidkarna
Med kartans hjälp letade vi oss fram till en liten bilfärja som tog oss över till andra sidan kanalen, där cykelleden fortsatte men nu i motsatt riktning. Solen sken fortfarande och nu hade vi en svag vind rakt emot oss vilket inte vållade några större problem. Tvärtom, vi njöt i fulla drag av cykelturen på den platta men levande landsbygden, med odlingar, betesdjur och de mer eller mindre angenäma dofterna från ladugårdarna, precis som jag minns från mina tidiga år i Danmark. Efter ytterligare någon timma på cykeln var det dags att korsa kanalen igen. Men nu var det ingen bilfärja utan en mindre båt för passagerare med eller utan cyklar.
Helena stiger på båten som tar oss över IJssel kanalen
Väl på rätt sida kanalen var det nu bara en halvtimmes cykeltur tillbaka till campingen. När man försöker uttala de nederländska namnen kan man fundera på hur dom fått ihop denna blandning av bokstäver. Ta campingens namn till exempel, hur gick det till och hur uttalas det? Lika illa är det med många andra orter och byggnader. Afsluidijk till exempel, den omtalade vallen som skyddar landet från Atlanten, det går ju bara inte att ljuda det, inte ens i onyktert tillstånd, det är helt omöjligt. Min teori är att man fyller en tombola med bokstäver, stora och små, som man rullar runt några varv. Därefter plockar man ut en bokstav åt gången som läggs i en lagom lång rad och så får det bli som det blir. Men jag förstår inte hur nederländarna själva kan uttala orden och det är väl därför det är helt omöjligt att begripa vad folk säger också. Efter tre övernattningar och ett par härliga och upplevelserika dagar, på denna icke uttalbara camping, var det dags att skaka liv i dom 235 hästarna under motorhuven på Carthagon.
Honfleur, Frankrike Målet för dagen var att hitta en övernattningsplats på vår väg mot det omtalade klostret, Mont Saint Michel i Frankrike. Ett kloster som ibland ligger på en ö och ibland på fastlandet, beroende på att tidvattnet kan skilja upp till 14 meter mellan ebb och flod. Vi startade långt före soluppgången för att komma så långt söderut som möjligt innan dagen var slut. Att köra de 85 milen till klostret, på en dag, kändes lite väl långt för vi har alltid som prioritet att njuta av resan, hela resan, utan att stressa. Trots den tuffa och något stressiga morgontrafiken i Nederländerna och trafikkaoset i beslutångestens tempelstad, Bryssel, så slukades mil efter mil i rask takt utan trötthetssyndrom. När vi såg att det bara var ett tiotal mil kvar till den omtalade kuststaden Honfleur vid mynningen på Seine, bestämde vi oss för att åka dit. Bara någon kilometer från den lilla staden, passerade vi Pont du Normandie, som tillhör en av världens största broar, en vajerbro med total längd på 2 kilometer och 143 meter och spann på 856 meter.
Port du Normandie
Från toppen på bron hade vi en vidunderlig utsikt över flodens möte med Engelska kanalen och den lilla staden vid brofästet. Några minuter senare drog vi handbromsen på Air de Camping Car Honfleur som visade sej vara en jättestor ställplats med gångavstånd till stadskärnan i den lilla staden med knappt sju tusen fastboende. Efter dagens etapp på 65 mil, var vi nu bara 20 mil från vårt planerade mål, Mont Saint Michel och planen var en övernattning här. Men efter att stödbensölen hittat sin rätta plats bestämde vi oss för att ta ytterligare en natt i Honfleur, dels beroende på att vädret var fantastisk och att hela omgivningen vittnade om trevnad. Vi började första dagen med att botanisera i den gamla medeltida stadskärnan med korsvirkeshus och kullerstensgator och vi besökte även några utskänkningsställen. Här fanns allt från trottoarservering utmed kajkanten till restauranger med vita dukar och i dom smalare gränderna trängdes dom konstnärliga ateljéerna om uppmärksamheten. Vi upptäckte även en liten skylt, i allt det kulturella, som visade vägen till en utsiktsplats på toppen av berget. Den kvällen gick vi till sängs med ett leende på läpparna, samtidigt som vi bestämde oss för att ge den vackra byn ytterligare en heldag. På vår andra bilfria heldag var det cykeln som gällde. Först cyklade vi ut till Seines mynning, där bland andra den kända konstnären, Claude Monet, ofta skapade sina alster. Den mest kända av Monets alster från denna plats är Soluppgången, från 1872. Efter besöket vid flodens mynning var det utsiktsplatsen på berget som gällde. Det var en flera kilometer lång uppförsbacke, men vi gnetade på sakta men säkert och där det var som brantast ledde vi cyklarna. I ett av de brantare partierna mötte vi en fransos som med glimten i ögat, sa något som i mina bullerskadade trumhinnor lät som en knarrande trappa med inslag av en gnisslande dörr. Jag fattade ingenting, men Helena, familjens språkbegåvning, tolkade det som ”varför har du cykel med dej när du går”. Hur som helst, på toppen fanns två vidunderliga utsiktsplatser, en över Seines möte med Engelska kanalen och Le Havre på andra sidan floden samt en över den medeltida byn vid foten på berget.
Kranarna i Le Havre på Seines motsatta sida
Honfleur sedd från ovan
Förutom utsikten fanns här ett vackert kapell från 1500-talet och som bara av en händelse, var det ett utskänkningsställe som korsade vår väg också.
Kapellet från 1500-talet
Tre övernattningar blev det och det är ju detta som är friheten med husbil, man kan ombestämma sej när man vill och hur man vill.
Det magiska klostret Mont Saint Michel, med sitt ursprung från 700 talet e.Kr. är inte bara ett kloster, det är även Frankrikes minsta kommun med 29 innevånare. I dag är Mont Saint Michel en turistattraktion, med mer än 3 miljoner besökare varje år och det var ett av huvudmålen på vår flykt från gråvädret. Men det hela har sitt ursprung från 700-talet e.Kr, när kyrkoherden Aubert av Avranche lät bygga ett enkelt kapell på halvön Mont-Tombe, som klippan med Mont Saint Michel heter. Enligt legenden skall kyrkoherden i drömmen blivit tillsagd av ärkeängeln Michel att bygga ett kloster på halvön, men Aubert trodde först att det bara var en dröm. Efter ett andra försök från ärkeängeln hotade han med att göra ett hål med tummen på Auberts panna om han inte gjorde som han blivit tillsagd. Kyrkohedern trodde fortfarande att det var en dröm och då gjorde Michel ett avtryck med sin tumme på Auberts pannan. Då förstod S:t Aubert att ärkeängeln menade allvar och satte genast igång med att bygga ett kloster. Kyrkoherden S:t Auberts huvud, med hålet i pannan efter Michels tumme, finns i dag avgjuten i en närliggande kyrka. Dessutom har man i dag en tre meter hög staty på ärkeängeln, Michel i guld, på klostrets högsta torn. Mont Saint Michel, skall ses i verkligheten. Jag var här i min ungdom för cirka 50 år sedan och tyckte redan då att det var en helt fantastisk byggnad. Så vacker, så komplett med tanke på klostrets ålder och i dag, efter ett helt arbetsliv som byggare, fattar man absolut inte hur denna skapelse har kunnat genomföras. Det är helt ofattbart hur den mänskliga handen, bara med hammare och huggmejsel, kunnat utföra detta. De åtta pelarna, som bär upp högtornet till exempel, är minst en och en halv meter i diameter, och minst 20 meter höga, helt uthuggna i stora cirkelformade stenblock. Hela byggnaden är ett arkitektoniskt mästerverk från ritningar till hantverk. Helt otroligt och själv gnäller jag när batteriet i skruvdragaren är slut. Tiderna förändras och vi med dem, vi gör mycket i dag som dom inte kunde göra på den tiden och tvärt om. Bukten runt Mont Saint Michel har en av Europas största tidvattenvariationer med en höjdskillnad, som mest, på 14 meter mellan ebb och flod. Under några timmar varje dygn är Mont-Tombe en ö och kan endast nås med den nya bro som byggts på senare år mellan fastlandet och klippan. Det är en fantastisk naturföreställning att se när vattnet stiger över det vattenfria landskapet runt klostret. I folkmun kallas det ofta för ”Den rusande damen” eller ”Galopperande hingstar” beroende på att vattnet stiger med mycket hög hastighet. Jag minns från ungdomen när jag och min kompis Ronny var här, när vi med tidvattnet i hasorna flydde i panik över deltalandskapet till fastare mark.
Det leriga landskapet som skiljer klostret från fastlandet vid lågvatten
Det är cirka 50 år sedan och långt innan det fanns en bro. Två övernattningar blev det på Camping Aux Pommier i Beavior som ligger cirka fem kilometer från klostret, innan vi knappade in vår nästa övernattning på vägen mot Medelhavet.
Ile d´Oléron, ljusets ö Målet för dagen var Chaillevette i Frankrike, knappt 50 mil nästan rakt söderut. Resan var helt problemfri på dyra betalvägar, men det visste vi om så det finns inga utrymmen för negativiteter. Alternativet, att undvika betalvägar i Frankrike, har vi provat en gång och det är inte längre ett alternativ om man inte tror att man skall leva i evighet. Efter ett antal kilometrar, med gator, korsningar och rondeller, byggda för Renault Twingo, anlände vi ställplatsen som vi knappat in på ”Tina”, vår GPS. Med svetten i pannan lovade jag dyrt och heligt att hit kommer vi aldrig mer att åka med större fordon än en cykel. Inget ont om ställplatsen, men vägen hit och därifrån, var inte lämpad för sju ton husbil. Anledningen till valet av Chaillevette var att det var en lagom lång dagsetapp och att det fanns ostronodlingar i dessa trakter som vi gärna ville beskåda. Tidigt nästa morgon krånglade vi oss ut från det tätbebyggda gamla villaområde och närmast till hands, för några dagars övernattning, låg ön Ile d´Oléronsom ligger på Biscayabuktens nordöstra sida, bara några kilometer från Chaillevette. Efter bron till ”ljusets ö”, som ön kallas, hittade vi Camping La Brande, bara nåra kilometer från den lilla staden, La Chateau d’Oléron som gränsar till brofästet. När stödbensölen var sänkta, cyklade vi de få kilometrarna till La Chateau, som visade sej vara en mycket trevlig liten stad. I den lilla hamnen med fiskebåtar som rullade in för att lossa dagens fångst låg uteserveringarna vägg i vägg med varandra och hela den gamla stadsdelen omgärdas av en mycket ståtlig mur.
Porten till den gamla militärförläggningen
Hela Citadellet, som området heter innanför murarna, har tidigare fungerat som militärförläggning, är i dag ett mycket uppskattat friluftsområde för flanörer till elitmotionärer. Vid ett tillfälle, när vi irrade omkring i den gamla stadsdelen, träffade vi på en svensk dam som var bofast på ön. Hon hade mycket att berätta om ön och dessutom visade hon oss, sitt tiomiljoners projekt, som hon skulle flytta in i om ungefär ett halvår. Hon var bosatt på ön sedan fem år tillbaka och här hade hon bestämt sej för att bo resten av sitt liv. Fullt förståeligt, för benämningen ”ljusets ö” får man inte bara, den har man förtjänat. Det överraskande var att man kunde se Fort Boyard, där Gunde peppar kändisar att utföra tävlingar som ligger långt utanför deras normala komfortzon. Fortet ligger ganska långt från land, men det var inga problem att se den, från öns norra sida. Vi trivdes så bra på ön att vi efter två nätter på Camping La Brande, gjorde en förflyttning några mil längre norrut till en ställplats Le Moulin, strax utanför Saint-Denis.
Det blev många härliga cykelturer på ön
Efter några kortare cykelturer, i ett helt underbart sommarväder, utmed Biscayabuktens stränder var det dags för fredagsmys utanför Carthagon eftersom barer och restauranger, på denna del av ön, är en bristvara. Det mingel som vi upplevde i La Chateau var som bortblåst, men att sitta utanför Carthagon en ljummen kväll, iförd kortbralla och t-shirt, med ett stort glas rött i näven, är inte heller fy skam. Ile d´Oléron var en annorlunda men upplevelserik ö med fiskebyarna, vinodlingsfälten och långa stränderna som vid ebb mest liknade en oändligt bred grådaskig lermassa och som vid högvatten förvandlades till härliga och badvänliga sandstränder.
Bron från fastlandet till Ile d´Oléron
Den drygt tre mil långa genomfartsleden från bron till fyren, i andra änden av ön, gick tvärs igenom några gamla fiskebyarna med trånga gator och korsningar. Vid möte med andra tunga fordon var det bara centimetrar som skilde backspeglarna från att skrapa i de låga stenhusens fasader. Ile d’Oléron är en mycket populär ö, framför allt av fransmän och enligt den svenska damens uppgifter, tiodubblas befolkningen under sommarmånaderna. Efter tre härliga dagar på ”ljusets ö”, med allt från att ha sett Fort Boyard i kustbandet, till de underbara cykelturerna, var det verkligen värt att trängas med andra tunga fordon i dom gamla byarna. Sammanfattningsvis kan vi säga att, har man vägarna förbi ”ljusets ö” så är ett besök ett måste. Tidigt nästa morgon var det åter dags för en förflyttning och vårt nästa mål i planeringen var ytterligare nästan 50 mil rakt söderut. Närmare bestämt till den norra delen av Spanien som även den gränsar mot Biscayabukten. Efter cirka 30 mil på dagens etapp ledsnade Helena på de monotona motorvägarna. Hon gurglade fram en ställplats inne i en nationalpark, någon mil från motorvägen, där vi skulle kunna övernatta. Efter ett antal avstängda vägar med omdirigeringar, hittade vi ställplatsen, som låg långt bortom den icke inhemska befolkningens kännedom. Incheckningen skedde digitalt och utan Helenas tålamod, hade vi aldrig kunnat komma in. Men väl på plats visade det sej vara en mysig ställplats med allt som vi husbilsåkare behöver och att priset för ett dygn låg under hundralappen inklusive el, försämrade ju inte helhetsbilden. En övernattning blev det innan vi riktade Carthagon rakt söderut igen mot huvudmålet, Zarautz, som ligger i norra Spanien, strax innanför gränsen mot Frankrike.
Zarautz, Spanien Nästan på klockslaget, två veckor efter det vi steg på Kielfärjan i Göteborg, anlände vi Grand Camping Zarautz i Spanien. Vädret var helt fantastiskt med solsken och behaglig nordbotemperatur, inte för varmt och inte för kallt. Terrängen i denna del av Spanien är snarlik Alperna i Österrike med branta grönklädda sluttningar, lågväxande buskage och samma arkitektur på många byggnader.
Alpliknande natur och byggnader
Campingen, som är belägen på toppen av ett 120 meter högt berg, bjöd på en helt fantastisk utsikt över Biscayabuktens blånande vatten.
Viken vid Zarautz är mycket populär bland surfare
Zarautz är ett mecka för surfare och från campingen, såg man förutom playan och den lilla byn, ett stort antal surfare som plaskade omkring i de skummande vågorna som bildas där havet möter land. Nackdelen med att bo så högt upp är att det var jobbigt att ta sej både upp och ner. Närmaste vägen till byn var en brant stig med 439 ganska ojämna trappsteg och däremellan stensatta stigar med kraftig lutning. Alternativet var att följa den nästan fyra kilometer långa bilvägen, men även efter en så lång uppförsbacke sved det ordentligt i låren. På den mycket välordnade ACSI campingen fanns både affär och restauranger och strax intill ligger Bodega Talia-Berri, en vingård som tyvärr var stängd för säsongen.
Bodega Talai-Berri ovanför vinodlingarna
Vid ett tillfälle tog vi apostlahästarna ner till den lilla byn Orio, som ligger på Zarautz motsatta sida av berget. Den smala bilvägen ner till byn var ungefär en kilometer kortare än bilvägen till Zarautz, men när höjdmetrarna är samma och sträckan är kortare, då blir det brantare, och det blev det.
På vägen till Orion passerade vi många hus för den som är händig
För tredje gången på lika många dagar, fick jag känna på att jag bara har två årsringar kvar till 80 samt att en femtedel av min kropp är rent övergödning. Med genomblöt t-shirt och stela vadmuskler släpade jag mej in på campingbaren där Helena beställde in varsin stor öl. Den ölen visste var den hörde hemma.
Vädret fortsatte att hålla i sej och vi fortsatte att trivas på hyllan. När Helena en dag ville gå en ännu längre runda bad jag vänligen men bestämt om att få avstå. Jag valde i stället att besöka resterna av en nedlagd gammal hamn med omlastningsstation från 1909 som ligger strax nedanför campingen. Hamnen var bara i drift ett tjugotal år eftersom järnmalmen tog slut i de närliggande gruvorna och 1940 monterades hela omlastningsstationen med kranar och linbanor ner.
Resterna av den gamla omlastningsstationen
Man sparade stora delar av byggnaderna till eftervärlden och i dag tillhör platsen en av de dokumenterade sevärdheterna i denna del av Spanien. Efter fyra helt underbara dagar i solsken, blev vädret betydligt ostadigare, med regn och stormliknande vindar över Biscaya. Men helheten på vistelsen har varit helt underbar med många fysiskt krävande, men vackra vandringar i bergen och en campingplats som platsar på våran topp femlistan, med extra allt. Den fortsatta planen var att fortsätta ända upp till den nordligaste spetsen i Spanien, men eftersom metrologerna spådde sämre väder i den delen av landet, ombestämde vi oss. Vi riktade i stället in oss på att dra oss längre söderut. Sju nätter blev det på Grand Camping Zarautz och tack vare att vi hade ACSI kortet fick vi en natt gratis.
Biscayabukten När jag som 15 åring gick uppför lejdaren på en styckebåt med allt mitt bagage och alla mina drömmar, var jag nog den lyckligaste och mest ovetande människan i hela världen. Eftersom gränsen ”att få gå till sjöss” på den tiden var 16 år, var mina föräldrar tvungna att godkänna min ansökan att få mönstra på båten som jag sökt jobb på. Min mor sa helt tvärt nej men far lyckades efter några veckor övertala henne. Dagen efter ansökan godkänts fick jag jobb som kockelev på M/S Kolsnaren och bara ett halvt dygn senare, lämnade lotsen båten utanför Vinga.
M/S Kolsnaren, byggd 1944 på Eriksbergs varv
Det var tidig morgon och jag hade knappt hunnit borsta tänderna innan arbetet i kabyssen satte igång. En barsk alkoholstinkande och fördrucken stewart önskade mej välkommen liksom kocken och andrekocken. Det var vi tre som skulle ansvara för att besättningen fick tre mål mat om dagen och att dom som hade nattpassen fick sina matpaket. Detta var starten på mitt nästan tvååriga sjömansliv som bestod av både ris och ros och varför jag skriver om det här beror på att vi nu befunnit oss vid Biscayabukten under en dryg vecka. Den 112 meter långa båten hade ett Dwt (bruttolastförmåga) på 6060 ton, en ganska liten båt sett till dagens mått och den gick med styckegods mellan Skandinavien och kusterna runt Afrika. Första gången, när vi var i Engelska kanalen och närmade oss Biscayabukten, rapporterade kaptenen om farorna på denna sträckning. Dom erfarna sjömännen passade också på att berättade också hissnande historien om olyckor och förlisningar som skett just där genom åren. Men på vår sträckning mellan Norden och Afrika, måste man passera genom bukten, om man inte vill runda hela England. Biscayabukten var och är fortfarande ökänt för sitt oförutsedda väder. Havet kan på några få timmar ändra karaktär från stiltje till full storm och med dåtidens båtar kunde det vara helt förödande. När jag för tredje gången skulle passera Biscaya, varnade kapten för oroligt väder med gropig sjö, vilket han av säkerhetsskäl gjorde varje gång vi skulle passera bukten. Det regnade och blåste när jag gick till kojs, men det var inget som oroade. Efter drygt ett år på båten hade man ju vant sej vid sjömanslivet och jag hade även hunnit med att bli uppgraderad till andrekock. Mitt i natten gick larmet och alla visste vad som gällde. Nu var det bara att på kortast tänkbara tid hitta sin position i livbåten som vi tränat på ett otal gånger under min vistelse ombord. Fyra livbåtar, med plats för 8 personer i varje, satt förtöjda i vinschar ovanför däcket och varje person hade sin egen plats där även de personligt inställda flytvästarna låg. Nu var det skarpt läge, det var nu alla skulle veta vad som gällde i en krissituation och bara ett tiotal minuter senare var hela Biscayabukten i uppror. Havet var becksvart och regnet piskade på med våldsam kraft. Båten fullkomligt dränktes när vågorna sköljde in över däcket medans vi for omkring som en kork i den upproriska bukten. Där satt vi fastspända och kunde inget annat göra, vi kunde bara hoppas på att den ökända bukten skulle lugna ner sej. Det var bara att vänta på ytterligare order från kaptenen och efter ett par timmar kom ordern, faran är över. Det är just detta som Biscayabukten är känt för, ena stunden lugnt och skönt och nästa stund full storm och tvärt om.
Den här historien har inget med vår klimatemigration att göra. Jag blev bara påmind om händelsen när jag nu, drygt 60 år senare, blickade ut över Biscayabukten som för dagen bjöd på kraftiga vinbyar och ett piskande regn.
Tordesillas Från Zarautz till dagens mål, Tordesillas. var det drygt 36 mil i sydvästlig riktning. Dom första tio milen gick genom ett mycket dramatiskt landskap, med broar och tunnlar som avlöste varandra. När man kör på dessa fyrfiliga betalvägar, som trots höga berg och djupa raviner, är nästan helt horisontella, får man en viss förståelse för att det kostar, även fast det svider i plånboken. Längre söderut på dagens etapp möttes vi av jordbruk på stora böljande fält och man kunde se plöjda åkrar så långt ögat nådde. Här var det inga vägavgifter och direkt märkte man att underhållet var något sämre, men fortfarande i ett fullt godtagbart skick. Det var söndag och i Spanien, liksom många andra europeiska länder, är långtradartrafiken förbjuden på helgerna vilket gör att det flyter på bättre för oss som kör något fortare än den tunga trafiken och något saktare än småbilarna. Det blir en jämnare körning och inte så många filbyten. Vi checkade in på Camping El Astral vid lunchtid och på andra sidan floden Duero såg vi den medeltida staden och bron Puente de Tordesillas.
Puente de Tordesillas
Dagen efter ankomsten promenerade vi över den gamla, men mycket vackra bron, till de gamla stadsdelarna med byggnader från medeltiden. Vissa av dom gamla fastigheterna var i akut behov av en händig hand om målsättningen är att bevara dom för framtiden.
Ung stark person med överflöd av energi sökes
Varje år, den 15 september, ordnar stadsförvaltningen i Tordesillas en något mer spektakulär fest för ortsborna. Ett jättejippo som får människor att vallfärda hit från omgivningar, gamla som unga som vill vara med på festen.
Tjuren symboliserar ”Puente de la Vega”
Man släpper ut en fullvuxen tjur på dom smala gatorna i de centrala delarna av den gamla staden. Där drivs och hetsas djuret genom trånga gator av folk som attackerar den med knivar och spjut. Tjurens kamp mot döden pågår under ungefär en timmes tid och inte förrän det plågade djuret har kommit över bron, Puente de Tortillas, får den dödas Toro de la Vega, som kallade jippot kallas, anses vara en av de råaste tjurfäktningsturneringar som existerar i dag. Camping al Astral var en angenäm överraskning med en bra restaurang, rena fina hygienutrymmen, men kalla, och stora härliga platser med ström. Efter två nätter lossade vi handbromsen och före dagens ljus hade vi passerat bommen på campingen. Framför oss hade vi nästan 80 mil till vårt nästa stora huvudmål, Albufeira i södra delen av Portugal.
Albufeira Vi tillbringade närmare 10 timmar av dagen på tvåfiliga motorvägar genom ett böljande landskap med olivlundar, odlingar och nyplöjda sädesfält. Vägarna var i bra skick med några få kortare sträckningar, som var i behov av ett nytt ytskikt. Men det bästa av allt, inte en enda betalstation på hela dagsetappen, det kändes nästan som att vinna på lotteri. Trötta, men glada efter den långa resan, anlände vi Albufeira Camping på Algarvekusten i Portugal. Eftersom vi nu var så långt västerut kom vi in i en annan tidszon och än en gång detta år, fick vi vrida tillbaka klockan med en timma. Nu blev det svårt med alla svenska tv-tider som skall passas, ”Robinson”, ”Bonde söker fru”, ”Idol” ”Handbolls EM” och så vidare.
Vi har nu avverkat cirka 320 mil från det vi lämnade Tjörn och ju närmare Medelhavet vi kommer desto behagligare temperaturer. Men det kan även bli regn, mycket regn, vilket vi fick veta bara någon timme efter incheckningen. Hela campingen flöt, vilket gav oss en välkommen vila efter en hel dag på vägarna. Det var bara att dra handbromsen, hälla upp ett glas rött, eller två och slappa framför TV; n med handbollsmatchen Sverige-Danmark. När det spelas matcher mellan Sverige och Danmark kan jag verkligen koppla av, eftersom jag håller lika mycket på båda nationerna. Albufeira, som härstammar från arabiska Al-Buhera (lagun), var fram till turistinvasionen, runt mitten av 1900-talet, en liten fiskeby. På lite drygt ett halvt sekel har den lilla byn, med några få bofasta, vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag bor cirka 40 000 permanent här, men under semestertider växer innevånarantalet till nästan det dubbla.
Dom vita husen ligger på höjderna ovanför Atlanten
Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn. Vi cyklade dagligen de tre kilometrarna från campingen till Da Oura Beach där vi badade i Atlantens skummande vågor, solade och promenerade på den långa stranden. Det var en helt underbar känsla att vandra i strandkanten och känna den blöta sanden sippra mellan tårna. Att i badkläder kunna vistas vid havet utan att frysa, i mitten av november, det är livskvalitet som jag önskar att alla borde få uppleva.
Den kilometerlånga underbara sandstranden i Albufeira
Hela Albufeira är uppbyggt vid beachen med butiker som kan väcka turisternas köplust och uteserveringar som lockar med vätskor i alla dess färger och blandningar. Att Algarvekusten är populär avspeglar sej också på bostadspriserna. Vi sneglade in i ett mäklarfönster och bara för att ta ett exempel på allt som fanns till buds, fastnade vi för en trerumslägenhet på 130 m2 med tre badrum, balkong och gemensam poolanläggning. Lägenheten hade ingen utsikt över havet och ändå hamnade prislappen på cirka 4,6 miljoner svenska kronor. Lite väl högt pris för ett fritidsboende tyckte vi så vi beslutade att fortsätta med vårt liv i husbilen, några år till, eller tills regeringen höjer det statliga bidraget som vi äldre får. På den näst sista dagen i Albufeira fick vi besök av Falkenbergarna, Lena och Håkan, som campade med sin husbil drygt en mil längre österut på Algarvekusten. Det var ett mycket trevligt initiativ från deras sida som bjöd på många skratt och ett antal besök på stadens utskänkningsställen. Efter en minnesrik heldag tillsammans, i den gamla fiskebyn, tog dom bussen tillbaka till sin husbil och vi gjorde vår sista cykeltur tillbaka till campingen för denna gång. Styrstångsfylla? Ja kanske, men ytterst lite. Sju nätter blev det på platsen som vi tyckte hade extra allt och som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.
Albufeira, utsedd till turismens huvudstad i Portugal
Falesia Vi hade gjort upp med våra vänner från Falkenberg att vi skulle ta ett par övernattningar där dom låg för att få en annan del av Algarvekusten. Redan före soluppgången, lämnade vi Albufeira och bara drygt en mil senare, anlände vi Algarve Camperpark i Falesia. Ingen lång sträcka alltså, men vi fick tipset att komma tidigt och ställa oss i kö utanför grindarna, eftersom ställplatsen nästan alltid är fullbelagd. Vi stod som tvåa i kön och strax efter nio fick vi en plats utan el på den mycket fräscha ställplatsen. Lena och Håkan mottog oss med stora famnen och redan då kände vi att här kommer vi att stanna några dagar. Efter den morgontidiga stödbensölen gick vi tillsammans ner till stranden, Praia da Falesia, som bara ligger några hundra meter från ställplatsen. Den vyn som mötte oss när vi var framme vid kanten på de dramatiska stupen ner mot havet sitter för alltid fastlimmad på näthinnan. För att nå stranden tog vi oss ner via en jättelång trappa och än en gång fick vi känna på det underbara med att gå i våt sand som sipprar mellan tårna och skummande vågor som sköljer över bara fötter. Vi tyckte inte att vädret tillät några bad, så vi fick nöja oss med en lång promenad med Atlanten på ena sidan och de dramatiska klippformationerna som skiftade i ljusa och mörka rödbruna färger, på den andra.
Den 147 steg långa trappan till stranden
Algarvekusten när den är som vackrast
Den breda och långa handikappanpassade rampen
Efter drygt en kilometers promenad i vattenbrynet fanns det en jättelång handikappanpassad ramp som tog oss upp till höjderna igen. På vägen tillbaka till ställplatsen gick vi på upptrampade stigar i den barrträdsbeklädda vegetationen på höjderna. Det var en fantastisk utsikt, som gav ordentligt sug i magen när man kom för nära kanten på stupen. Vi hade satt upp oss på en kölista för att få en plats med el och redan nästa dag var det dags för förflyttning igen. Trots att förflyttningen bara var inom ställplatsen tyckte jag att det hörde till god tradition med en stödbensöl, men där sa stämman nej.
Vilamoura och Quarteira Falkenbergarna som varit här många gånger guidade oss till den ena sevärdheten efter den andra. Bland annat cyklade vi ett flertal gånger till Vilamoura för att äta lunch. Vilamoura anses vara det största lyxkomplexet i hela Europa och vägg i vägg med den lyxiga staden ligger Quarteira, ett gammalt genuint fiskesamhälle som i dag också lever på turismen. Till Vilamoura lockas främst dom med välfyllda plånböcker. Här finns bland annat en jättestor hamn där dom dyra pjäserna tävlar om uppmärksamheten och längs kajerna ligger restauranger och flotta butiker kloss an varandra.
Den stora hamnen med lustjakter i alla prisklasser
Inbjudande utskänkningsställen utmed kajkanterna
Lyxbostäder finns för allas smaker, vid hamnen eller vid någon av de sex golfanläggningarna som tillsammans har 950 hektar grönområden. Om man tröttnat på att spela golf eller fara runt i lustjakten kan man strosa på den kilometerlånga stensatta boulevarden i Quarteria som ligger mellan Atlanten och bebyggelsen.
Olhos de Agua Vi besökte även en annan liten by, Olhos de Agua. En helt annan sorts by som fortfarande vittnade om småskaligt fiske med små slitna båtar som dragits upp på land och små skjul där nät, fiskelådor och andra redskap tävlade om platsen. För att komma till Olhos de Agua använde vi det vi har fått benen till, alltså att gå. Vi plaskade i vattenbrynet någon kilometer i västlig riktning till en udde som skar av stranden. Därifrån tog vi oss upp till höjderna på ganska ogästvänliga stigar, varifrån vi hade fantastisk utsikt över den lilla fiskebyn med restaurangen som var dagens mål.
Olhos de Agua med den lilla restaurangen
Efter någon timma, när ölen installerat sej i sitt nya hem, hade tidvattnet sjunkit undan så pass mycket att vi kunde gå runt udden på det som bara någon timme tidigare var en stenig havsbotten.
När tidvattnet sjunkit undan hittade vi nya vägar att gå
Faro Faro, som är Algarveregionens huvudstad, har en mer distinkt portugisisk känsla än de flesta semesterorterna utmed sydkusten. Stan har många besökare från hela Europa men dom flesta, liksom vi, passerar bara förbi. Efter drygt en vecka på Algarvekusten hyrde vi en bil tillsammans för ytterligare upptäckter och vårt första mål var Faro, men inte själva stadskärnan. Vi valde i stället att promenera på den långa bebyggda landtungan, Ilha de Faro, som tillsammans med naturreservatet, Rio Formosalagunen, gör att staden ligger cirka sju kilometer från havet och stränderna.
Landtungan med naturreservatet som skiljer Faro från havet
Ila de Faro skiljer Rio Formosalagunen från Atlanten
Där bilvägen tog slut fortsatte vi till fots ut på den kilometerlånga landtungan. Hela promenaden kantades av vindpinade låga buskar mellan sanddynerna och väderutsatta byggnader som var i stort, stort behov av händig arbetskraft. Hela området vittnade om fattigdom och övergivenhet och den precisa motsatta till upplevelsen i Vilamoura och Quarteria.
Kap Sankt Vincent Bilen som vi hyrt skulle vi ha i tre dagar och på vår andra dag var målet fyren som är Europas sydvästligaste punkt. Vi är fortfarande kvar på Algarvekusten och cirka åtta mil från campingen i Falesia. Fyren som har en mycket kraftig ljusanordning är byggd ovanpå ett gammalt kloster och kan ses till havs på över 30 sjömils avstånd. Udden som fyren ligger på var under antiken känd som den yttersta delen av den då kända världen. Med sina lodräta bergväggar och dramatiska landskap gav klippan bränsle till vidskepelser, myter och legender. I närheten av udden har det genom historien stått många sjöslag och det mest kända är ”Slaget vid Kap Sankt Vincent” år 1797 mellan Storbritannien och Spanien. Vårt mål med besöket var att se den vackra fyren och dom branta klipporna som vi hört talas om. Men när vi kom fram var hela fyren inklädd i plast men vi fick ändå uppleva dom hisnande höjderna från stupräta klippväggar.
Det var inte det här vi ville se, så vi fick låna
en bild på fyren, utan plast, från nätet
Dom hisnande stupen vid fyren (se dom små figurerna uppe till höger)
Sagres Cirka sex kilometer från fyren, ligger den ensliga och ogästvänliga udden Sagres. År 1420 sändes enligt legenden den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen hit för att arbeta. Han bjöd in och anställde sjömän, resenärer, kartritare och lärde av alla de slag som kunde bidra med kunskaper om sjövägar, navigation och skeppsbyggnad. Med all den kunskap i bagaget lät Henrik bygga en sjöfartsskola med bibliotek och forskningscentrum där han i två årtionden arbetade hårt med expeditioner och upptäckter. Prins Henrik deltog inte själv i expeditionerna men han var initiativtagare till många lyckade upptäckter som till exempel Azorerna, Kap Verdeöarna, Senegal och Gambia. Henrik dog 1460 i Sagres och hans efterföljare Joao Serrao deltog i den första världsomseglingen endast 50 år efter prinsens död.
Forskningscentrumet på den ogästvänliga udden
Fyren på det steniga landskapet
Praia da Luz Efter besöken på fyren, Kap Saint Vincent och Henrik Sjöfararens Sagres, var det dags att vända åter mot vår ställplats i Falecia. Efter bara någon mil ville våra fantastiska guider visa oss ytterligare en fin plats med strandbarer där vi kunde inta en välbehövlig måltid. Håkan som kört hela tiden rattade Opel Corsan mot stranden i Luz, som betyder ”Ljusets strand” och efter en kortare promenad i ett vackert villaområde nådde vi stranden och barerna som trängdes om utrymmet. Luz, liksom många äldre orter på Algarvekusten, var tidigare en liten fiskeby, som i dag har växt till en renodlad semesterort. Luz fick i maj 2007, stor uppmärksamhet i media då den treåriga engelska flickan Madeleine, försvann från sina föräldrar på orten.
Portimao Sista dagen i hyrbilen gick till Portimao som ligger cirka fyra mil från ställplatsen där vi bor. Staden som har cirka 40 000 innevånare är en känd turistort och ett viktigt centrum för Portugals fiskeindustri, men vårt mål för dagen var den omtalade stranden, Praia Da Rocha.
Praia Da Rocha ligger inbäddad mellan branta klippformationer
Vi gick omkring på höjderna ovanför den lilla strandremsan och bara njöt av att se alla klippformationer, grottor och håligheter som naturen skapat genom tusentals år. Det var en helt fantastisk vy som man önskar att alla skulle få se någon gång i livet.
Vackra vyer från höjderna (se den lilla gubben mitt i bilden)
Algarvekusten Hela kustremsan visar den ena fantastiska aha-upplevelsen efter den andra, från vår första upplevelse på stranden i Albufeira till Praia Da Rocha som är det mest fantastiska som passerat dessa hornhinnor. Hela Algarvekusten, som är den sydligaste delen av Portugal, består av cirka 15 mil sevärdheter. Eftersom det är vårt första besök i landet har vi inte ord för hur hänförda vi blivit av dess skönhet. Men det är helt och hållet Lena och Håkans förtjänst att vi fick uppleva alla dessa fantastiska platser. Utan dom och deras kunskap om landet, hade vi förmodligen missat det mesta av allt ovanstående. Vi besökte nio olika platser som i nämnd ordning från väst till öst var, Kap Sankt Vincent, Sagres, Praia da Luz, Portimao, Albufeira, Olhos Agua, Falesia, Vilamoura med Quarteria och Faro. Platser som alla berikat våra kvarvarande celler med bilder som förmodligen aldrig kommer att suddas ut.
Algarvekusten med nio av alla de sevärdheter som finns på denna kustremsa
Vårt basläger i Portugal, var med några få dagars undantag, Algarve Camperpark i Falesia. Ställplatsen, som mer lutar åt en fantastisk camping, var topp fem med allt som en husbilsåkare behöver. Det fanns allt från stora rena fina tomter till tömning av slask, påfyllning av vatten och framför allt i mitt tycke, det fanns både personal och en bemannad expedition. Ställplats förknippar jag mer med obemannade stationer. Vi hade många härliga och oförglömliga upplevelser här med bad, promenader, cykelturer och så vidare och sist men inte minst, solnedgångarna på Praia da Falesia.
Solnedgång på Praia da Falesia
Vår sista dag, timmarna innan Danmarks ödesmatch i fotbolls VM, avslutade vi vår interna bouleturnering. Inför tävlingen stod det 2–2 i set och nu skulle det upp till bevis vilken familj som var bäst. Det blev en tuff fajt som vi till slut vann med 13–4 och hela turneringen med 3–2. Lite ofint kan tyckas mot ett par som ägnat mer än två veckor till att vi skall trivas, men som tack för gästfriheten hade vi låtit dom vinna fjärde set med 13–0. Återigen ett stort tack till ”Lena Stigfinnare” och ”Håkan Sjöfarare” som vi nu döpt om dom till, efter alla våra äventyr.
Se sån stil han har, Håkan Sjöfararen
Drygt tre veckor blev hela vårt första besök i Portugal och Algarvekusten, som vi med all säkerhet kommer att återkomma till. Tidig morgon ställde vi in Tina på Tarifa som är Europas sydligaste spets med sina 25,2 mil rakt söderut, men drygt 41 mil med bil. (Tina är vår GPS som vi döpt efter den kända svenska kartläsaren Tina Törner).
Tarifa Portugal gav oss allt från sevärdheter till mat och dryck och allt till en mycket plånboksvänlig kostnad. Däremot, kan man inte belasta dom för att ha förbrukat stadskassan på vägunderhåll, men som kompensation köpte vi diesel för 18 kronor per liter, alltså cirka 30 procent, eller 9 kronor billigare, än hemma. Efter knappt 10 mil, på bron över floden Guadiana, passerade vi gränsen till Spanien. Vägarna blev betydligt bättre och efter en heldag bakom ratten stannade vi till vid en camping, som ligger cirka sex kilometer norr om Tarifa.
Camping Torre de la Plana Campingen var fullbelagd men vi fick stå på en platå strax ovanför landsväg N-340, vilket var samma plats som vi stod på, tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof, för två år sedan. Vädergudarna var på vår sida även detta år och innan vi tröttnade på trafikbullret besökte vi campingrestaurangen, varifrån vi såg de afrikanska höjderna på andra sidan Gibraltarsund. Att vädret dessutom tillät oss att, än en gång, få se en härlig solnedgång i Atlanten, kändes bra.
Campingens restaurang med god mat och dryck samt
utsikt mot solnedgången och den afrikanska silhuetten
Camping Rio Jara Efter två nätter lämnade vi ljudet från den snabba trafiken på vägen nedanför och flyttade oss tre kilometer närmare Tarifa, till Camping Rio Jara. Vi checkade in tidig söndagsmorgon och vid vår första anblick såg det väldigt välkomnande ut. Vi fick en bra plats med utsikt över havet och dom jättestora containerfartygen som sakta gled förbi konturerna på det afrikanska höglandet. När jag ställt ned stödbenen och tog tag i ölöppnaren, men där blev det tvärstopp. Stämman tyckte att det var för tidigt på dagen. Vi har ju av födsel och ohejdad vana lärt oss att inte dricka alkoholhaltiga drycker före klockan tolv och även att jag bedyrade att det inte gäller i Spanien, var det kalla handen. Campingen ligger mellan landsväg N-340 och Atlanten och för att komma till stranden har man byggt en lång stensatt gångväg över sumpmarkerna som skiljer campingen från havet.
Den långa stensatta gångvägen över träskmarkerna till stranden
samt bron över floden Rio de la Jara närmast sandstranden
Allt såg väldigt välkomnande ut men efter första nattens ihärdiga regnande såg vi att hela campingen blev en enda stor lervällingspöl. Metrologerna spådde ihållande regn och blåst i minst en vecka framåt så vi beslutade att lämna Rio Jara redan nästkommande morgon.
Ställplats i Tarifa Vi lämnade inte en camping, vi lämnade ett innanhav och vår nästa destination låg ytterligare några kilometer längre söderut. Nu gick det inte att komma närmare ekvatorn om man inte ville ta färjan till Tanger i Nordafrika, vilket den ena hälften, tydligt och bestämt, sa nej till. För husfridens skull ventilerade jag inte ämnet stödbensöl denna morgon.
Färjan till Tanger kostar
Ställplatsen i Tarifa består av en stor grusplan med fläckvisa inslag av asfalt. Vi hade turen att hitta en sådan plats och slapp därmed dra in allt för mycket av det blöta gruset i bilen. Tarifa är en liten stad med närhet till allt och vårt första mål var ett besök på ön Isla de Tarifa, med en fästning som en gång i tiden byggdes för att skydda staden från afrikaner. För att nå fästningen, som ligger i Gibraltar sund, går man ett par hundra meter på en stensatt pir som skiljer Atlanten från Medelhavet. Tyvärr var fästningen stängd, så vi valde i stället att vandra runt på rester av den gamla stadsmuren och dom smala gränderna i den äldsta stadsdelen.
Ringmuren med Castillo de Santa Catalina närmast havet
Från höjderna på de högre delarna av ringmuren, hade man en enorm utsikt över hamnen, fästningen på ön och framför allt på den 11 km breda Gibraltarsund med de afrikanska silhuetterna på andra sidan. Vi såg också den livliga båttrafiken, med den ena stora containerbåten efter den andra, passera gränsen mellan Medelhavet och Atlanten.
Utsikt över hamnen, fästningen och Gibraltarsund med
Främsta anledningen till besöket i fäderneslandet Danmark var att de tre första etapperna på världens största cykellopp, Tour de France, var förlagda här samt att vi måste ha den årliga dosen av dette dejlige land. I början av vår campingperiod satte vi upp varsina tre mål som vi ville uppleva med husbilen. Helena har bockat av dom vida vidderna i Lappland och en vecka på Österlen som var två av hennes önskemål. Hennes tredje och återstående mål är en resa till Gotland. Mina tre mål var sommarsemester i Kroatien, koncentrationslägret Auschwitz i Polen och en etapp på Tour de France. Sommarsemester i Kroatien har vi bockat av ett flertal gånger och att få möjligheten att se Tour de France i Danmark var en ren lyckoträff eftersom det är första gången i cykelloppets mer än 100-åriga historia som detta hänt. Efter detta uppsatta mål har jag bara besöket på Auschwitz i Polen kvar.
Augustenborg Fredag morgon körde vi ombord på Stena Danica i Göteborg i strålande solsken och knappt fyra timmar senare förtöjde kaptenen sin stora båt i Fredrikshamn. Ungefär samtidigt som vi lämnade Fredrikshamn för vidare färd söderut startade den första etappen på årets Tour de France, en tempoetapp på 13,2 kilometer med individuell start i Köpenhamn. Efter cirka 37 mil genom den idylliska danska böljande landsbygden med levande boskap och brukade jordar checkade vi in på Hertugbyens Camping i Augustenborg. Vi möttes av en mysig lantlig camping, med stora härliga gräsklädda fält utan någon som helst linjemarkeringar eller platsnumreringar.
Hertugbyens Camping, stora plana gräsytor
Receptionisten pekade på fältet och sa, stå var och hur ni vill, här har vi inga restriktioner. Det kändes lite ovanlig men samtidigt lite befriande att vi campare får ta eget ansvar också. Detta fungerar inte överallt, det fattar vi också, men det kanske är detta som skapar det danska gemytet. Servicehusen hade väl en del till övers att önska, men det var ändå helt och rent.
Sönderborg Lördagens etapp, den andra, var ett linjelopp på 20,3 mil från Roskilde på Själland via Stora Bältbron till målgången i Nyborg på Fyn. Linjelopp är den i särklass vanligaste cykelformen, när det gäller landsvägscykling. Här startar alla samtidigt och den som skär mållinjen först, x antal mil senare, är vinnare. Enkelt och lättöverskådligt och på flerdagarslopp, typ Tour de France, är vinnaren den som har den sammanlagt kortast körtiden.
Lördag var dagen då vi skulle reka området i och runt Sönderborg, för att hitta en bra plats att stå på när den tredje etappen mellan Vejle och Sönderborg skulle avgöras. Men innan vi lämnade campingen, inhandlade vi äkta danska rundstycken bakade i bageri, fet illaluktande ost, prickig vitlöksdoftande röd korv och jordgubbsmarmelad. Nu var vi i Danmark och till ”morgonmaden” bjöds vi även på sol och blåst, vilket inte är helt ovanligt i detta land. Att hitta en plats inne i Sönderborg, vid själva målgången, var inte att tänka på. Flera tusen ”cykelgalna” danskar hade redan tidigt bokat sina platser i det området. I stället sökte vi efter en plats några kilometer utanför byns centrum och efter några felnavigeringar med våra icke eldrivna cyklar, hittade vi en arrangerad ”fanzon” som vi läst om i arrangörens reklamblad. Fanzonen låg på en jättestor gräsklädd åker där olika aktörer var fullt sysselsatta med att sätta upp sina tält inför morgondagens försäljning av öl, mat och så vidare. ”Bajamajorna” stod uppställda i långa rader och olika organisationer gav information om sina aktiviteter. Efter besöket på fanzonen drog vi oss tillbaka mot husbilen och på en liten krog i Augustenborgs slottsområde, bara ett stenkast från campingen, tog vi in varsitt glas rött samtidigt som vi, på deras TV, såg avlutningen på dagens etapp med Stora Bält bron och målgången i Nyborg.
Stora Bältbron, som leder till målet på den andra etappen
Masskrasch på bron strax före målgång. (TV bilder)
Dagen D Dagen började som gårdagen med extra allt av danskt gemyt och planen var att komma till fanzonen i god tid eftersom dom skulle sända hela dagens etapp på storbildsskärmen, den tredje, från starten i Vejle till målgången i Sönderborg. Etappen är den sista i Danmark och därefter beger sej ”ryttarna”, som danskarna säger, till Frankrike för ytterligare 18 etapper och den avslutande målgången på Champs-Elyses i Paris. Dagens etapp var ett linjelopp på 18,2 mil som går i nord sydlig riktning på Jylland med start i Vejle och målgång i Sönderborg nära den tyska gränsen. Söndagen den 3 juli 2022 var den dag jag skulle få bocka av ett av mina förutbestämda mål, som vi bestämde för ett tiotal år sedan och att få uppleva detta i Danmark, var ytterligare grädde på moset. Cyklisterna beräknades komma till Sönderborg mellan 17-17.30, men vi ville vara ute i god tid så redan vid lunchtid hade vi cyklat den knappa milen till fanzonen som låg cirka tre kilometer från målgången i Sönderborg. Vid framkomsten till fanzonen möttes vi av ett folkhav utan dess like. Den stora gräsytan framför jättebildskärmen var täckt med folk som ringat in sina revir med stolar, bord och tilltugg i form av mat och dryck . Vi hade ingenting med oss men vi hittade en liten öppen yta i folksamlingen där vi kunde slå oss ner.
Redan tre timmar innan ryttarna kommer var fanzonen full
När vi väl satt ner ändalykten på det bara gräset var det dags för en öl. Helena fick uppdraget att skaffa öl medans jag höll platsen och först en timme senare kom hon äntligen tillbaka med två plastmuggar med skummande god öl. En timme i kö för att få öl säger allt om folkmängden på fanzonen och en påtår var inte ens att tänka på.
Vi såg på storbildsskärmen hur långt klungan hade kvar till den vita linjen i Sönderborg och när det var några mil kvar var det dags att söka en bättre plats för att få en skymt av cyklisterna. Efter ytterligare en kilometer längre bort från målområdet, hittade vi ett hål i de täta åskådarleden utmed vägbanan. Någon kilometer före klungan kom en massa reklambilar, motorcykelordonnanser, poliser och så vidare men när den första teambilen, med cyklar på taket kom, då visste vi att cyklisterna var nära. Först kom fem motorcyklar på bred front, med blinkande blåljus för att hålla vägbanan fri och sekunderna senare kom hela klungan, bestående av cirka 150 cyklister. Det var häftigt, mycket häftigt, att se så många cyklister samsas på en så relativt smal väg med en hastighet runt 50 – 55 km/tim. Samtidigt var det både mäktigt, mycket mäktig och skrämmande när klungan dundrade förbi med bara några decimeter avstånd till oss åskådare. Man kände trycket i hela kroppen och flyttades nästan med i vinddraget som bildades.
Det var en fantastisk upplevelse som tog en del tid i förberedelser och som var över på ett ögonblick. Men helheten av denna upplevelse är inte bara ett mål som bockas av, det är och förblir ett minne för livet. Hela inramningen från de cykeltokiga danskarnas sida var något utöver det vanliga och jag är helt övertygad om att hela den danska befolkningen kommer att minnas 2022-års Tour de France i all sin framtid. Det jag närmast kan likna med denna idrottsliga upplevelse är när Danmark 1992 tog EM-guld i fotboll på Ullevi i Göteborg. Den kvällen lämnade alla, nästan alla, Ullevi sjungandes ”vi är röde, vi är vide, och tillsammens skall vi…och så vidare. En ljummen kväll när danskar och göteborgare förenades bakom några öl iförda röd-vita accessoarer. Jag minns det som igår, för det var också en mycket häftig upplevelse och framför allt en känslomässig upplevelse, eftersom jag har mina rötter i Danmark. Men nu är cykelfesten över och jag tror inte, men jag hoppas att jag har fel, att något liknande kommer att hända på många, många år.
Geografiskt trasigt land Tidig start på dagen efter dagen. Vi lämnade campingen strax efter sex för vidare färd till Otto Duborg i tyska Harrislee, där vi inhandlade tullfria alkoholhaltiga varor. Vi hade bestämt oss för att stanna ett par dagar till i Danmark innan vi drog tillbaka till Svedala igen och vi ville helst besöka en ö, vilket inte är det lättaste valet i detta land.
Danmark består av den Jylländska halvön, som har naturlig förbindelse med kontinenten, samt drygt 400 öar, varav drygt 70 är bebodda. De största öarna är Själland, Vendsyssel-Thy, Fyn, Lolland, Bornholm och Falster. Vi ville lämna Jylland för att se något nytt och bestämde oss för att åka till en ö som heter just Enö, som Ing-Marie och Dan tipsat om vid något tillfälle. Efter dom 27 milen från Harrislev checkade vi, vid lunchtid, in på Enö Camping. Vädret växlande mellan sol och moln och vinden varierade mellan att ha mycket bråttom och ännu mer bråttom. Enö skiljs av ett smalt sund från Karrebäksminde på den sydvästra delen av Själland. Men på grund av den väldigt korta bron känns det som öarna vuxit ihop och båda sidorna utmed sundet kantades av utskänkningsställen, rökerier och allt annat som kan tömma turisters konton. Efter stödbensölen tog vi en lättare lunch på ett ställe strax intill campingen. Jag beställde in ett smörrebröd med stekt rödspätta och Helena valde en club sandwich och till det fick vi varsitt stort glas med några få droppar vin i.
En liten bit fisk på en ännu mindre brödskiva
När notan kom var jag beredd att tillkalla polis… det var ett rån… för på notan stod det 496 kronor, vilket motsvarar nästa 750 svenska kronor, för denna minimala lunch och ett par droppar vin. Helena, som är en klok kvinna, lugnade ner mej och förklarade att danskarna kan ju inte hjälpa att vår krona är Europas nya pesetas. Det tog en stund att smälta de orden, men hon har som vanligt helt rätt när hon tar till orda. Efter några kortare cykelturer i blåsten var det dags att krypa in i skalet och invänta morgondagens väder.
Gräshoppebron Bron som förbinder de båda öarna kallas ”Gräshoppan” på grund av dess konstruktion och att en konstnär utsmyckat den med ett huvud liknande en gräshoppa.
Känns nästan som att köra in i gapet på en gräshoppa
På håll liknar brokonstruktionen faktiskt en gräshoppa
På vår enda heldag besökte vi platser där vi kunde släcka törsten, vi åt glass i ett förvridet, vindpinat gammalt hus i hamnen och tog en god lunch i en kombinerad restaurang-fiskbutik.
Ett sättningsskadat gammalt hus är i dag glassbod
Gårdagens ”rån” som vi utsattes för var en engångshändelse för på övriga krogbesök var priserna betydligt humanare. Fortfarande dyrt för oss beroende på vår svaga krona men inte alls i närheten av det vi upplevde dagen innan. Vi cyklade även runt på ön och såg alla små låga hus och trädgårdar. De flesta var semesterbostäder men vi såg även riktigt vackra, arkitektritade villor, som vi tror var för åretruntboende.
Vackra vyer är det runt hela Enö
liksom några riktigt, riktigt vackra hus
Sista eftermiddagen och kvällen tillbringade vi i husbilen, dels på grund av att jag ville följa femte etappen av Tour de France, men även för att EM i damfotboll startade denna afton, där värdlandet England slog Österrike med 1-0.
Sammanfattning Det var en fantastisk trevlig resa, till ett land som verkligen bjöd upp till fest med extra allt vad det kan innebära. Att danskarna är cykeltokiga det visste vi innan, men att dom var så här engagerade hade vi inte förväntat oss. Alla hade en liten dansk flagga som dom viftade med oavsett var dom befann sej och på flaggstängerna vajade dom stora flaggorna för vinden över hela landet.
Det var en cirkusliknande fest som startade i Köpenhamn med ett tempolopp på 13,2 kilometer. Därefter packade man ihop allt och drog iväg till Roskilde till den andra etappens start, ett 20,3 mil långt linjelopp till Nyborg. Sista etappen i Danmark startade i Vejle och efter 18,2 mil gick dom i mål i Sönderborg. Direkt efter målgången var det dags för hela detta enorma jippo att packa ihop allt som tillhör cirkusen, Tour de France, för vidare transport till Frankrike och dom återstående 18 etapperna. Cyklisterna kör totalt 350 mil på 21 etapper och avlutningen är, som alltid, på Champs-Élysées i Paris, där den slutliga vinnaren koras.
Förord Efter första årets Liner for Two träff 2021, på Bauergården, skickades stafettpinnen vidare till oss på Sveriges framsida. Eftersom vi bor på Tjörn såg vi verkligen fram mot att få sätta vår helt underbara och vackra ö på nomadfolkets karta. På Tjörn finns bara en campingplats och den ligger på ett högt berg med enorm utsikt över skärgården och Skagerak. Dessutom är det gångavstånd till öns metropol, Skärhamn, med badplats, utskänkningsställen, butiker och allt annat som väcker turisters köplust. Personalen på Hav o Logi, som campingen heter, var inte lika entusiastiska som oss. Dom såg bara problem med att förboka så många platser i förväg, eller som dom sa, vårt datasystem klarar inte detta. På min fråga vad det är för fel på papper och penna bemöttes jag av en blick som närmast liknade en svetslåga. Vi tvingades helt enkelt att flytta vår träff till Grebbestad, lite längre norrut på västkusten.
Ankomsten Helena som är familjens ”Ulla Bella” bokade platser på Grebbestadfjorden Camping där det inte fanns några problem utan bara ett hjärtligt välkomnande. Dom såg potentialen med ett antal husbilar med hemmadestination från hela Sverige. Vi checkade in torsdag lunchtid men före oss hade tre ”Liner for Twoare” redan ställt i ordning sina ekipage. Vädret var underbart, med sol och blåst som kännetecknar västkusten och med gångavstånd till bryggan med alla vattenhålen samt till Sportshoppen med Skandinaviens mest välsorterade butik med fritidskläder. Den som säger att rusdrycker och motion inte hör ihop bör göra ett besök här på bryggan, för här dricker man drinkar iklädda fräcka kläder, avsedda för motion. Efter ett kortare besök hos dom som anlänt och en våldsam utskällning av ett halvdussin gulliga småjyckar var det dags för John blund att träda in i handlingarna.
Gulliga jyckar med annorlunda välkomsthälsning
Väderväxling Fredagen började med strålande väder. Helena och jag passade på att ta en cykeltur till Sövall, där ett par kompisar bygger ett nytt hus med utsikt över den fantastiskt vackra Bohuskusten. På återvägen började det mulna på och någon timme senare anlände Eva och Göran från Balltorp i Mölndal. Paret från Mölndal är dom som vi har mest kontakt med under året, dels beroende på avståndet, men framför allt för att jag och Göran har ett 25-årigt yrkesliv bakom oss. Nu visade Västkusten även sin tredje sida. Förutom regn och blåst började det ösregna och när det regnar på denna del av Sverige så faller dropparna inte lodrät ner, dom stormar fram i en närmast vågrät linje, vilket innebär att det inte finns någon markis i världen som kan hålla blötan borta.
Kvällsmys Vi tillbringade därför hela den resterande dagen och kvällen tillsammans med ”Balltorparna” inomhus och som alltid är det mycket trevligt och energigivande att umgås med dom. Innan vi gick till vår egen kuppe, såg vi sista ekipaget ”Liner for Twoaren” rulla in i regnet.
Gemensam lunch Vädergudarna var på betydligt bättre humör på lördagen och vid lunchtid var det dags för alla att gå ner till bryggan för en gemensam lunch på Grebys, som Helena hade förbokat. Maten motsvarade ungefär vad man kan begära av utskänkningsställen som ligger på en fullknökad brygga med folk som bara vill ha det mysigt och där gourmén kommer i andra hand.
Det serverades god mat och dryck på Grebys restaurang
Efter matintaget njöt vi av att strosa omkring på bryggan och beskåda de fina båtarna som låg fastbundna i kajkanten och ögongodiset som den vackra Bohuslänska skärgården bjuder på.
Stafettpinnen går vidare När vi fått nog av brygghänget var det dags att duka långbord på campingen vilket visade sej vara ett bra avslut på träffens sista kväll. Tyvärr avbröts samkvämet i tidigaste laget på grund av kyla, när solen valt att lämna denna sida av jordhalvan. Innan vi droppade av från gemytet talade Tom och Stefan om att dom gemensamt fattat stafettpinnen och önskade oss alla välkomna till ostkusten helgen före midsommar 2023.
Stefan funderar på vad han åtagit sej inför 2023 års träff
Husesyn Klockan tio på söndagen, innan någon hunnit checka ut, har en tradition skapats. Då skall alla dörrar och luckor stå öppna så att den som vill skall kunna gå ”husesyn”. Det dyker alltid upp några goda tips och råd som man tar med sej hem eftersom bodelen på Liner for Two bilarna, i stort sett är identiskt lika. Ett väldigt trevligt inslag där vi fick några bra tips och själva blev vi av med min hemmagjorda PRO-trappa som Ammi och Lennart köpte.
Lennart och Ammi köpte vår hemmasnickrade PRO-trappa
Slutord Vi tackar Er alla för att ni bidrog till en lyckad träff här på västkusten och vi ser redan fram mot nästa sommars träff på ostkusten, eller Sveriges baksida som vi säger här.
Efter en lång och seg väntan är det nu äntligen dags att rulla mot varmare breddgrader igen, eller närmare bestämt mot Spanien och Medelhavet. Coronapandemin, som drabbat många människor betydligt värre än oss, har tack och lov börjat släppa sitt krampaktiga grepp på den del av klotet som vi rör oss på. Vi kan äntligen börja rulla i Europa igen, utan allt för stränga restriktioner, för nu är det eget ansvar och sunt bondförnuft som gäller. Spanien, som är den enskilt största förvaringsplatsen för svenska fritidsfordon under vinterhalvåret, är nu återigen öppet och i samband med att vi gick över till vintertid var det dags att släppa handbromsen på Carthagon. Nu skulle den ut och luftas på riktig. Dagen före avresa bjöds vi på middag hos våra grannar som lovat att hålla koll på vår fastighet. Det var ett trevligt avslut med både god mat och dryck, ett avslut som dagen efter ”sinkade” vår start på resan med ett antal timmar, men som pensionär är klockan av ringa betydelse.
Ullared I slutet av oktober började vi de drygt 300 milen mot La Manga och värmen. Det vi lämnade bakom oss var ett Tjörn som redan börjat klä sej i en färggrann höstskrud, med avigsidor som regn, blåst och mörker. Detta är inget gnäll, bara ett konstaterande att jag trivs bättre när solen lyser i ögonen och kvicksilvret ligger närmare tjugo strecket än nollpunkten. Vårt första planerade stopp var Gekås Camping i Ullared för Helena var fullt övertygad om att det fanns tomma hål i husbilen med plats för ytterligare inköp. Att vi inte var på väg mot ett u-land bekom henne inte, man vet aldrig, som hon säger och det kanske hon har rätt i. Coronan visste vi heller inget om för ett och ett halvt år sedan när vi, med kort varsel, fick fly genom Europa tillbaka till tryggheten i gamla Svedala. Gekås camping var i stort sett fullbelagd med fritidsfordon och köerna för att komma in i det jättelika varuhuset ringlade långa. Detta trots att ett oräkneligt antal utbyggnader gjorts sedan mitt första besök i Ullared för ca 50 år sedan, när Göran Karlsson, grundaren av Gekås, sålde billiga skinnjackor i en källare. Hela konceptet har haft en fantastisk utveckling av sällan skådat slag och det verkar som att utvecklingen aldrig vill ta slut. Två övernattningar blev det och om sanningen skall fram, var främsta anledningen till besöket att jag skulle inhandla nya glasögon efter min starroperation. I Ullared finns nämligen en glasögonfabrik som kan leverera ett färdigt paket på några få timmar, det som normalt tar två till tre veckor hos vanliga optiker.
Örkelljunga Med blåa bågar och en synskärpa som jag inte haft sen tonåren, rullade vi ytterligare några mil söderut, närmare bestämt till Bengt i Örkelljunga (BiÖ) där vi köpt Carthagon. Vi hade, sedan en tid tillbaka, bokat tid hos BiÖ eftersom vi haft problem med kylskåpet och spänningsomformaren och sådana problem vill man inte bära med sej till ett icke svensktalande land. Tidig morgon lämnade vi in dyrgripen på verkstaden och fick då veta att kretskortet, det som styr kylskåpets funktioner, beräknas komma någon gång i slutet på veckan. Omformaren fixades på en timme och eftersom felet på kylen enbart var att den inte går att stänga av, bestämde vi oss för att fortsätta söderut direkt. Ett par timmar senare var vi på toppen av Öresundsbron och efter ytterligare några timmar körde vi ut en fullknökad kundvagn från Bordershop i Puttgarden. En jättepråm med fyra våningar vuxengodis
Vi stuvade in godsakerna, gjorde en high five för att vi nu, efter en lång väntan, äntligen beträdde kontinenten igen. Nu var dyra bro- och färjeavgifter undanstökade för denna gång, nu var det bare å åk.
Heiligenhafen Från färjeläget i Puttgarden till ställplatsen i Heiligenhafen är det ungefär fyra mil. Den gamla Hansastaden, med shopping och restauranger för alla smaker, har sedan lång tid tillbaka varit en återkommande mötesplats för svenska campingfordon som skall till eller kommer från sydligare breddgrader. Ställplatsen ligger någon kilometer väster om stadens centrum och förutom ställplatsen finns här en modernare stadsdel, en semesterort med traditionella höghus staplade bredvid varandra. Vi checkade in på ställplatsen strax före skymningen och efter det vanliga ankomstbestyret, var det dags att smaka på läckerheterna från Bordershop.
Mellan den nya och gamla stadsdelen ligger Binnensee, ett innanhav som är avskilt från Östersjön genom en smal landremsa. På den södra sidan av sjön finns en mycket trevlig strandpromenad in till stadens centrum och på motsatt sida, mellan havet och Binnensee finns ett antal strandserveringar. Hela sträckan runt sjön är lite drygt 4,5 kilometer, en ganska lång morgonpromenad eller en icke allt för krävande cykeltur. Den härliga och vackra promenadvägen runt Binnensee
Dagen efter ankomsten till ställplatsen, fick vi besök av en man som ville se våra coronapass. Eftersom Helena tänker på det mesta så fanns dom såklart nerladdade i våra telefoner, men om vi inte haft dom vet vi inte vad som hade hänt. Detta tyder ju trots allt på att det fortfarande finns nationella restriktioner och att det kanske finns speciella krav för oss utlänningar. Nästan alla, utom vi, bar munskydd och när Helena frågade om det var tvång fick hon till svar att det gör man frivilligt av respekt för varandra. Det mesta var stängt intill ställplatsen, men i stadskärnan och fiskhamnen rullade allt på som vanligt. Affärer, restauranger och så vidare var öppna och även några uteserveringar trots att termometern låg i underkant tiostrecket.
Gårdagens uppvaknande med vita svanar som gled omkring i solskenet på en spegelblank Binnensee hade i dag förbytts till en grådaskig, upprorisk och fågelfri sjö. Efter ett par härliga höstdagar i Heiligenhafen anslöt även våra vänner, Bine och Micke från Söderköping, eller ”Sörping” som dom själva kallar det. Det blev ett icke coronasäkert mottagande med kramar som i den gamla goda tiden och senare på kvällen en måltid i deras enormt stora Morelo. Både husbilen och kvällens inmundigande hade extra allt och det var med osäkra ben vi tog oss, via Morelons sju, steg ner till backen.
Tre övernattningar blev det i Heiligenhafen innan färden drog vidare söderut och enligt gårdagens planering var det Greven vi skulle slå in på GPS; en. Vi valde att köra hela vägen från Heiligenhafen till Greven på autobahn, A1, en sträcka på knappt 40 mil. Vi passerade Hamburg utan några som helst trafikstockningar, vilket inte tillhör vanligheterna, enligt hörsägen. Däremot blev det betydligt jobbigare de sista 10–15 milen där vägbyggena avlöste varandra.
När man till exempel bygger om en tvåfilig väg på Autobahn, så stänger man hela vägbanan i den färdriktning som byggs om och den motsatta riktningen delas upp i fyra filer varav två är mötande. Filen till vänster i varje färdriktning är alltid till för småbilar, max 2,1 meter breda och högerfilen, som är något bredare, är till för lastbilar och andra större fordon. Det blir oftast väldigt trångt och lite hetsigt på dessa sträckor och det kräver att man är på tårna varje sekund.
Greven Sent på eftermiddagen rattade vi in på den vackra och mycket omtalade platsen, som ligger i en parkliknade grönska precis intill Dortmund-Ems-kanalen som förbinder Ruhrområdet med Östersjön. Snyggt uppradade husbilar med fin utsikt
Anläggningen var delvis vinterstängd men av det vi såg förstår man att denna idyll måste vara mycket eftertraktad på sommaren. Förutom flodbåtarna som sakta gled förbi ställplatsen fanns det en småbåtshamn och härliga uteplatser för gemenskap och allt annat som tillhör ljumma sommarkvällar.
Trier Samtidigt som vi lämnade Greven var det precis en vecka sedan vi lämnade Tådås och målet för dagen var Trier, knappt 40 mil söderut. På dagens sträcka var det endast ett fåtal vägbyggen, det var lördag vilket innebär att det bara var ett fåtal långtradare men desto fler småbilsflanörer att trängas med. När vi kom in i Trier var Tina, vår GPS, helt borta ibland. Hon ledde oss in på den ena avstängda vägen efter den andra, men efter många om och men hittade Ulla Bella, min andra GPS, eller Helena som hon heter, rätt väg in till ställplatsen som ligger precis intill floden Mosel. Solen sken och vi hann smaka på Bordershoppens härliga drycker innan det var dags för lördagshockey på TV; n. Även denna afton avnjöts tillsammans med våra kamrater i Morelon som i mitt tycke, är världens vackraste husbil. Det enda man kan ha synpunkter på, för det måste man ju ha, är de sju trappstegen som ibland kan bli bekymmersamma. Ett mycket stiligt ekipage
Montpellier Från Trier i Tyskland till vårt nästa mål, Montpellier vid Medelhavet i Frankrike är det 94 mil. En lång etapp som vi planerat att dela upp med en övernattning på någon lämplig plats. På helgerna, både i Tyskland och Frankrike, har långtradarna ”körförbud” med undantag för några få som har tillstånd. Det är fascinerande att se alla dessa stora ekipage som trängt in sej på minsta ledig yta utmed dom större vägnäten, där dom måste bo och leva hela helgerna. Ett annorlunda liv kan tyckas, men vi som har husbil lever ju faktiskt på ett liknande sätt, lite bekvämare fast utan att ha betalt.
Tappstationer och rastplatser är överfulla vilket kan medföra att det är svårt att hitta en övernattningsplats. Micke, som höll i rodret denna dag, gjorde några tappra försök att hitta en plats för oss vilket visade sej näst intill omöjligt. Efter Lyon och Rhone-Alpes ledde Tina in oss på en något mindre trafikerad väg där det visade sej enklare att hitta en tappstation som inte var fullknökad. Vi hade då kört 71 mil och den kalla och grådisiga dagen hade övergått till mörker innan det var dags att avslutade med ett par glas av det röda i Morelon. Det var en lång dag med nya synintryck och framför allt var det dom snöklädda alperna, söder om Lyon, som etsat sej fast på näthinnan.
Utsövda och pigga vaknade vi till en betydligt ljusare dag med ljusblåa hål mellan molnen. Långtradarna som stod runt omkring oss var redan ute och rullade och nu hade vi bara 23 mil kvar till Medelhavet. Vid middagstid checkade vi in på ställplatsen i Montpellier, Frankrike, som bjöd på en klarblå molnfri himmel och ett spegelblankt Medelhav. Termometern hade stigit från 7 grader på morgonen till 19 vid middagstid, vilken känsla, nu var vi äntligen vid havet som skall bli vårt hem några månader framöver. Första härliga kvällen vid Medelhavet
Vi hade nu avverkat 218 mil från starten hemma på Tjörn och till vår första bestämda destination i Spanien är det ytterligare 100 mils bilkörning. Vi kostade på oss en bilfri dag i Montpellier innan det var dags för dom sista två etapperna till La Manga där vi skall långligga tills någon gång efter att det nya året skålats in.
L´Hospitalet de l´Infant Med knappt 20 mil kvar till spanska gränsen, landet som vinterförvarvarar stelfrusna nordbor, lämnade vi Montpellier med ett lågt grått täcke som skilde oss från solens strålar. Barriären mellan oss och solen var välkommet eftersom den dämpar det starka ljuset som kan vara lätt irriterande när man kör bil och vi hade knappt börjat färden innan regnet kom. Man kan säga att det blev en perfekt dag för förflyttning. Målet för dagen var en femtiomilatripp till Camping Cala d´ Oques i L´Hospitalet de l´Infant. En lugn och bekväm dag i trafiken med undantag för området runt Barcelona där det var lite hetsigare med småbilar, långtradare, husbilar och andra som kryssade sej fram för att hitta den snabbaste filen. Någon timme före mörkrets inbrott anlände vi campingen som låg precis intill kanten på Medelhavet. Det turkosa havet visade en av sina mest fascinerande sidor för dagen, med jättevågor som oupphörligen rullade in mot land där dom ombildades till flera meter höga vattenkaskaderna när dom träffade strandkanten. Vågorna rullar med hög hastighet in mot strandkanten
Efter ett restaurangbesök nattades vi till söms av ljudet från bränningarna som oupphörligen stormade in mot land.
Sista sträckan till La Manga var ytterligare en femtiomilatripp och även denna dag var det ganska lugnt i trafiken. En del spanska småbilsförare är nästa löjligt försiktiga i sin körning. Dom ligger ofta med en hastighet som är något högre än långtradarna och lägre än våra 100 kilometer i timmen. Alltså betydligt lugnare än låtsasracerförarna i Tyskland och stressade fransoser. Efter biltvätt några mil från dagens mål anlände vi Caravaning La Manga, på Costa Calida strax före solnedgången. Vi välkomnades av Lisbeth och Lennart från Strömstad, ett par som vi träffade här förra året och som sedan några veckor tillbaka var på plats. Det var en härlig känsla att efter drygt 310 mil och 12 dagar äntligen vara framme vid vårt första mål. Micke tog sin wirre, damerna drack bubbel och jag drack som vanligt av det röda vilket även Lennart smuttade på. Värt att notera. Samma sträcka som vi kört nu på 12 dagar, gjorde vi Coronavåren 2020, med endast två övernattningar.
Del 2 La Manga, Spanien
Efter den relativt fuktiga ankommaren med extra allt och en urusel fotbollsmatch där Sverige förlorade EM-kvalet mot Georgien, var det dags för John Blund att leda oss in i drömmarnas värld. Första dagen efter ankomsten var det iordningställande som gällde, för här skall vi leva och bo i nästan två månader enligt planen, vilket vi verkligen såg fram mot. Caravaning La Manga är en jättestor camping, med över 2 000 platser fördelade på stugor, åretruntare och sådana som oss. Här finns även affär, restaurang, gasolförsäljning, sjukstuga och så vidare. Campingen ligger i den södra delen av Mar Menor, en saltvattenlagun som skiljs från Medelhavet av den 22 kilometer långa sandbanken, La Manga. Fiske och turism har varit viktiga vid lagunen, men kraftig övergödning har skapat ekologiska problem med utbredd syrebrist och döda bottnar. Ett uppvaknande skedde i oktober 2019, då tre tusen kilo fisk och skaldjur simmade upp på land för att undkomma höga halter svavelväte i vattnet. Mar Menor är Europas största saltvattenlagun
Vår plats, liksom dom flesta andra, var stor och plan med eget vatten och avlopp och meterhöga växtligheter som begränsade insynen. Ett vackert och fungerande insynsskydd
Vädret var gynnsamt och när allt från PRO-trappan till minsta avlastningsbord var på plats, tog jag min första cykeltur utmed medelhavskusten. PRO-trappa, designed by Jakobsen
I sakta mak gled jag fram, iförd kortbyxor och t-shirt, med ljumma vindar som smekte de oklädda kroppsdelarna. Det finns bara ett ord… fantastiskt.
Umgänge Förutom ”Sörpingarna” Bine och Micke och ”Strömstaborna” Lisbeth och Lennart, presenterades vi för ytterligare svenskar som tillbringat sina vintrar i dessa trakter. Många svenskar har börjat som oss på campingen men efter några år köpt sej en bostad i närheten. Några kilometer från campingen till exempel, i en liten by som heter Los Belones, ägs nästan alla terrassvåningarna, på byns högsta hus, av svenskar.
Vi firade att vi varit på campingen en vecka med en äkta Winersnitzel på kalv tillsammans med Sörpingarna och Strömstaborna. Micke, som stod för tillagningen, visade fantastiska gastronomiska egenskaper och en generositet utöver det vanliga. Det blev ett glatt firande med många skratt under Morelons markis och precis när vi sköljt ner den sista tuggan, med det röda, började det smattra på taket. Det började regna och det var precis det metrologerna förutspått. En vecka på La Manga firades med god mat och dryck
Det blev en fantastisk eftermiddag och afton i goda vänners lag med extra allt. Senare på kvällen bjöd även vädergudarna på extra allt, det ena skyfallet efter det andra dundrade in över La Manga och så fortsatte det hela natten och även dagen efter.
Ny cykel Redan första dagen fick jag punktering och lånade då Helenas cykel. Hon har sedan länge klagat på att hon har svårt för att greppa runt bromshandtagen på bockstyret. Efter en kort tur kände jag också att hennes kraft inte skulle räcka i en nödsituation och då bestämde vi oss för att hon skulle ha en ny cykel, en med rakt styre och bromshandtag som fungerar för mindre händer. Vi packade in oss i Strömstabornas Navarra med dubbelhytt och sökte upp en cykelaffär i Cartagena som Lisbeth kände till. Det var en jättestor cykelaffär med hundratals olika modeller men vi gick direkt fram till en olivgrön Merida med rakt styre som kostade 720 Euro eller cirka 7 200 kronor. Vi bestämde att, för att det skall bli affär vill vi ha minst 300 Euro för Helenas fem år gamla Cube. Verkstadsgubben gick igenom minsta detalj på Cuben och efter det blev det en kortare konferens mellan honom, säljaren och chefen. Vi tydde deras kroppsspråk som att dom inte var intresserade av att göra affär men efter ytterligare några spännande minuter kom den kvinnliga säljaren tillbaka och på knagglig engelsk-tysk-spanska lät hon oss förstå att dom var villiga att göra affär. Först förstod vi inte vad hon menade eller vad vi skulle betala men med hjälp av Google och gester så fattade vi till slut att dom ville byta jämt. Dom skulle ta Cuben och vi skulle få Meridan utan mellanpris. Man kan lugnt säga att vi hade svårt för att dölja vår förvåning och glädje. Sagt och gjort, verkstadskillen gjorde i ordning Meridan och satte på lite extra tillbehör som Helena ville ha och även det slapp vi betala för. Glada som små barn lämnade vi butiken med en ny cykel utan att betala ett öre och vi som först trodde att dom inte ens villa byta in de gamla Cuben.
Bör noteras att Cube är ett ganska känt cykelmärke bland tävlingscyklister och Spanien är verkligen ett land där gemene man har stor cykelkunskap.
Borrelia Efter en dryg vecka på La Manga upptäckte Helena att jag hade en stor röd ring på vänster ben, strax under knät. Hon tyckte det liknade de bilder som kännetecknar Borrelia, en följdsjukdom som man kan få efter ett fästingbett. Förmodad Borrelia efter ett fästingbett
Varje fredag får campingen besök av en läkare som håller öppet mellan 10.30-14.00. Helenas upptäckt gjordes några dagar innan och det var en självklarhet att vi skulle gå dit för att få en diagnos. Eftersom många campinggäster är pensionärer såg jag framför mej en ringlande kö med rullatorer, käppar och krökta ryggar som med nedböjt sökte hjälp hos en läkare. Under protest gick Helena med redan 45 minuter innan öppningstiden, som tolk, för jag begriper bara det skandinaviska språket. Vi var först på plats och jag såg att Helena log lite hånfullt bakom min rygg Först ett par minuter före öppningstiden kom nästa patient och samtidigt som dörren till mottagningen låstes upp kom ytterligare en och än en gång såg jag det där försmädliga leendet.
En sjuksköterska tog alla våra uppgifter samtidigt som doktorn tittade på märket och kollade på skärmen för att se vad det kunde vara. Han kunde dessvärre inte konstatera att det var Borelia, eftersom han knappt visste vad det var. Men han ordinerade en dundertablett och en salva att smörja fläcken med och i innan vi lämnade lokalen fick vi telefonnummer till deras ordinarie arbetsplats på lasarettet i Torrevieja, dit vi kunde ringa eller mejla om inte den röda ringen gav med sej. En knapp vecka senare började ringen återgå till det normala, den försvann mer och mer in i den naturliga hudfärgen. Jag började må bättre och allt var i sin ordning igen och om jag haft Borrelia eller inte lär jag aldrig få veta. Nu var jag frisk och det var det som var viktigast.
Mar Menor (eller lilla havet som det betyder) Los Belones är en liten levande by som ligger cirka fyra kilometer från campingen. Vi cyklar dit nästan dagligen för här finns allt från fotvård till restauranger, marknader och fastboende spanjorer. En levande och existerande by, precis som en liten by hemma i Sverige. Byn ligger någon kilometer från Mar Menors strandkant där de typiska semesterbostäderna finns och närmast campingen, där vi bor, är Mar de Cristal. Här tävlar höghusen om vem som är högst, vackrast och ståtligast men alla har ett gemensamt, så här års är dom i stort sett helt obebodda. Det var en helt avfolkad syn som mötte oss när vi nådde byn på en av alla våra cykelturer. Restauranger och affärer var stängda, jalusierna för fönstren i höghusen var fördragna, det var nästan kusligt dött, så dött att jag helst inte vill vistas här efter mörkrets inbrott. Men den två kilometer långa strandpromenaden var väldigt vacker med en bred stenbelagd yta och härliga mosaikdekorationer i form av sjöhästar. Förr var sjöhästar en mycket vanlig syn i lagunen
Sjöhästarna symboliserar en epok som varit men som av övergödda åkrar förgiftat lagunen så kraftigt att allt levande dog ut. Anledningen till symbolen är att äldre människor vittnar om att när dom som barn badade i lagunen lekte dom med sjöhästar som simmade intill sina ben. Den 12 oktober 2019 är en historisk dag i Mar Menors historia. Plötsligt simmade 3 ton fisk och skaldjur upp på land och dog på Playa Villananitos i den norra delen av lagunen. Fiskarna inte bara simmade, de hoppade också rakt upp på land, som om dom bränt sej i det syrefattiga vattnet. Fler faktorer har bidragit till att Mar Menor nu befinner sej i en ekologisk katastrof. En är jordbruken som breder ut sej väster om lagunen, en annan är att våtmarkerna, lagunens lunga, dräneras bort för att användas till jordbruk. Ungefär 80 procent av denna katastrofsituation beror på övergödning av, de upp till sex skördarna som tas upp årligen. Resterande nedsmutsning kommer från industrijordbruket, från städernas avloppssystem och en viss del från de nedlagda gruvororna i bergen.
Ett annat strandhugg var en gammal fiskeby som ligger ytterligare några kilometer längre norrut på den västra sidan av lagunen. Här är det inte höghusen som dominerar men ödsligheten är densamma som i Mar de Cristal och även här har dom en vacker strandpromenad dekorerade med sjöhästar. Helena vilar sej mellan två Sjöhästar
Los Nietos, eller ”fiskaffärens barnbarn” som den kallas, har helt avfolkats från fiskare som tidigare inbringade sitt levebröd här och som i samband med katastrofen tvingades flytta. Alla gamla fina hus som fiskarna bodde i är numera semesterbostäder och ägarna är främst spanjorer från dom stora städerna i norr. Trots urbaniseringen har byn fått behålla sin charm från den tid den var en levande fiskeby. Även den lilla hamnen för fiskebåtarna finns kvar men den såg vid vårt besök ganska övergiven ut. Här finns gott om små charmiga hus som vittnar om liv
I dag annonserar mäklarna att det finns över sju tusen fastigheter till salu runt Mar Menor, ett pris som man nu får betala för den skandalösa miljöförstöring som pågått under många år. Turisterna flyr Mar Menor, även på högsäsong, eftersom stränderna från Playa de Villananitos i norr till Playa Honda i söder är stängda på grund av föroreningar. Så sent som oktober 2021 rensade man stränderna från fem ton död fisk som låg och ruttnade i solskenet. Ingen vacker syn med döda stinkande fiskar på stranden
Detta är en sorglig katastrof, en typisk sådan som kan hända när det är pengarna som styr över förnuftet och när politiker skyller allt på varandra. Mar Menor är en fantastisk lagun, Europas största, som förmodligen aldrig bli vad den en gång har varit. Hela den västra strandremsan är död, yrkesfiskarna har flytt sitt levebröd och lämnat kvar sina gamla charmiga bostäder till turister som i sin tur valt ”renare” platser att återhämta sej på. Därför finns det i dag tusentals bostäder som står utan ägare. Stinkande döda alger krattas upp från stränderna
På lagunens östra sida, den som ligger mot Medelhavet, är det inte samma problem. Hela den drygt två mil långa tarmen La Manga, från Playa Honda i söder till inloppet från Medelhavet, är enbart byggd för sol och badtörstiga turister. På hela sträckan kan turisterna själva välja om man vill sola och bada i Mar Menor eller i Medelhavet eftersom den smala tarmen bara är ett hundratal meter bred, på vissa ställen.
Vi cyklar ofta de få kilometrarna till hamnen i Cabo de Palos som ligger på andra sida tarmen, från campingen sett. Här sjuder det av folkliv och på den norra delen av hamnen ligger restaurangerna vägg i vägg med varandra. Restaurangerna ligger tätt utmed kajkanten
Att sitta här en decemberdag i t-shirt och kortbyxor och se båtlivet i Medelhavet, samtidigt som man äter en god lunch tillsammans med goda vänner, känns nästan overklig. Flyktingar, nej fiskare på väg tillbaka till hamnen
Att rapporterna hemifrån talar om minusgrader och snö, gör känslan än mer overklig.
Julmånaden Första dagen på årets sista månad startade med en cykeltur till hamnen i Cabo de Palos tillsammans med Bine och Micke. Solen stod som spö i backen, termometern närmade sej tjugo strecket och från bordet vi fick hade vi en härlig utsikt över det, för dagen, spegelblanka Medelhavet. Allt var bättre, än man kan ha det när man har det som bäst, förutom en liten detalj. Efter Helenas andra Zumbapass fick hon ett ryggskott som hämmade hennes kropp och humör. Men efter att jag hjälpt henne upp på cykeln så gick det bra igen och efter några glas skumpa i hamnen var krämporna som bortblåsta, eller väck med pusta, som norrmännen säger.
Orosmolnen började än en gång göra sej påmind. Vi fick genom media ständiga rapporter om att det var ytterligare en variant av pandemin på gång, en afrikansk variant som man inte tidigare känt till. Vad kommer att hända, skall vi än en gång behöva störta oss hem för att undkomma panikslagna politikers krampaktiga beslut.
Samtidigt står Magdalena Andersson, som nybliven stadsminister och talar om välfärd för alla. Sjukvården skall bli bättre, skolorna likaså, gängkriminaliteten skall bekämpas med flera poliser, dom äldre skall få en pension som går att leva på och så vidare och så vidare, bla, bla, bla. Allt skall bli bättre, trots att hon representerar ett parti som gjort allt för att sänka välfärden och tryggheten med neddragningar av personal, inom alla välfärdsområden, de senaste åren. Jag är en ständig optimist och jag hoppas verkligen att hon lyckas. Lycka till Magdalena, det kanske behövs en kvinna för att reda ut åtta års handlingsförlamning av arbetsskygga verbalerotikers beslutsångest.
När det gäller gängkriminaliteten är jag förvånad över att man inte går på kärnan i stället. Alla, eller i alla fall dom flesta, vet att knarket är navet runt all kriminalitet, det är knarket som ger näring till gängen. Vore det inte förnuftigare att jaga dom som köper knark, dom som brukar denna stimulantia, för det är faktiskt dom som försörjer gängen med blodspengar. I dag är det inte enbart de så kallade utslagna människorna i samhället som brukar knark. Det är lika mycket, eller kanske mer, samhällets toppskikt som kan betala vad som krävs för att komma åt dessa så kallade innedroger. En tankeställare till alla er som gör knarket till en innedrog, ni som glider omkring med vitt under näsorna på inneklubbarna runt om i Sverige. Ni ser knarket som ett lyft av ert ego, vilket måste vara på topp om man skall hänga med. Samtidigt bidrar ni med att nya gangstergäng bildas vilket i sin tur medför dödsskjutningar och kostsamma insatser med våra skattepengar. Kort resumé: Om ingen köper knark av dessa gangsters så försvinner gängen helt automatiskt från vår marknad och från Sverige.
Restaurante Bar & Butik Våra La Manga kompisar, Lisbeth och Lennart från Strömstad och Bine och Micke från Söderköping, som varit på denna camping, 20 respektive 7 år, vet allt man behöver veta i denna delen av Spanien. Dom visade oss allt från restauranger, bodegor, affärer med svensk mat, cykelaffärer och så vidare. När platserna låg bortom cykelavstånd, stuvade Strömstaborna in oss i sin Navarra med dubbelhytt och Sörpingarna hängde på med sin nedkabbade Smart. En dag i början på december tog vi en tur till Torrevieja, drygt sex mil norr om La Manga, för där finns en restaurang som serverar äkta svensk ärtsoppa med pannkakor på torsdagar. Dessutom har dom svenskimporterade ”måste ha varor” som till exempel knäckebröd, kaffe, sill och så vidare. Inte ofta man ser skyltar med svensk text här i Spanien
Den första som mötte oss var den svensktalande ägaren som välkomnade oss till restaurangen. All personal och samtliga gäster i lokalen var svensktalande och det kändes precis som att gå in på en lunchrestaurang hemma i Sverige. Enda skillnaden var att här serveras alkoholhaltiga drycker till maten om man så önskar. Ärtsoppan var helt underbar och punchen var som pricken över i-et, kanske lite beroende på att man inte förväntar sej en sådan måltid på dessa breddgrader. Gott var det i alla fall och att det var äkta vispgrädde till pannkakorna gjorde inte njutningen sämre.
Lägenhetsvisning i Los Belones Monica och Göran som bor i ”Svenskhuset”, höghuset i Los Belones som jag nämnt tidigare, talade om att det fanns två lägenheter till salu i huset, en bebodd fyra och en helt ny trea. Bine och Micke ville gärna se på den stora lägenheten och efter en diskussionsrik afton i Morelon blev vi intresserade av trean. Damen som äger fyran, den stora lägenheten, har inte varit där på ett par år och när Göran frågat henne om hon ville sälja fick han till svar att allt går att sälja till rätt pris. Göran, som tog på sej rollen som kontaktman, ordnade med en nyckel och enligt hans gissning borde priset hamna runt 2,5 miljon. Bine och Micke blev efter visningen väldigt sugna på att handla. Lägenheten var fin men allt berodde såklart på priset. Mäklaren som visade oss den andra lägenheten talade om att den skulle kosta 1,6 miljoner plus 13 procent för alla administrativa omkostnader som tillkommer i ett nyproducerat objekt. Även detta objekt var intressant. Planlösningen var helt okey och det som mest väckte vårt intresse var den 70 kvadratmeter stora takterrassen med utsikt över bergen, Mar Menor och Medelhavet. Båda visningarna var mycket givande, lägenheterna var otroligt fina och bäst av allt var takterrasserna med den fantastiska utsikten. Fantastisk utsikt från terrassen
Dessutom är Los Belones en levande by som man kan bo i året runt till skillnad från de strandnära semesterbyarna som stänger ner helt på vintern. Vårt mål är ju att åka till värmen på vintrarna och fira den svenska sommaren hemma på Tjörn. Säljaren gav oss en veckas betänketid och än en gång blev det en diskussionsrik afton med högt i tak. När promillehalten försvunnit ur blodomloppet bestämde vi oss för att hoppa av trots ett stort intresse och då framför allt från min sida. Vi är nog inte riktigt färdiga med husbilslivet ännu. Bine och Mickes beslut blev detsamma eftersom dom inte heller kände sej helt övertygade ännu.
Luncher Nästan varje dag åt vi lunch tillsammans med Bine och Micke och oftast var även Lisbeth och Lennart med. Dessutom hände det att andra bekanta till våra, som till exempel ”Sigtunaborna”, Monica och Göran, var med. Man kan verkligen säga att umgänget här på La Manga är helt fantastiskt med folk som bara vill trivas och ha det trevligt, precis som vi själva vill. Umgänget var oftast under dom ljusa timmarna på dygnet för efter mörkrets inbrott sjönk kvicksilvret till temperaturer som inte lämpar sej för utesittande utan överlevnadsoveraller. Dessutom blir det väldigt mörkt när det blir mörkt här i Spanien. Vid några tillfällen blev vi sittandes i Los Belones tills mörkret fallit och det var ingen höjdare. Så fort vi lämnat utkanten på byn blev det helt becksvart och vid vår första cykeltur hade vi inga pannlampor eller annan belysning med oss. Det var kallt mörkt och vingligt, till och med så vingligt att en, jag nämner inte vem, ramlade med cykel och allt på den smala asfalterade cykelvägen, som även kallas ”fyllevägen”. Det hela gick i slowmotion, till och med så sakta att inte ens hunden ramlade ur cykelkorgen, som den kullkörande hade på styret. Det var ingen skada skedd förutom att vi fick leda cyklarna de sista kilometrarna till campingen. Lunchen var oftast grillning hemma hos någon, men ibland var det kortare cykelturer till Los Belones där det finns många lunchställen. Några gånger cyklade vi till den livliga hamnen i Cabo de Palos där ett tiotal restauranger ligger vägg i vägg med varandra och vid ett annat tillfälle cyklade vi till ”Tysken”, en mil längre ut på La Manga tarmen, där man bland annat serverar Wienerznitsel. Vid ett tillfälle ordnade vi en smörrebrödslunch i äkta dansk stil med tillhörande drycker. Detta var mycket uppskattat, precis som vi har uppskattat alla andra luncher som vi haft tillsammans. Danskt smörrebröd byggd på rågbröd med extra allt
Bodegas Delampa, Jumilla Drygt 15 mil norr om La Manga ligger en Bodega, en vingård, som Strömstaborna hade kännedom om och som dom ville besöka. Vi stuvade in oss i baksätet på dubbelhytten och Sörpingarna dammade av Smarten för nu skulle varje tom plats fyllas med nya vinflaskor, nu skulle det handlas. Det var ett välkommet avbrott från cykling och promenader i närområdet och det var ett underbart landskap som mötte oss när vi kom upp på höjderna några mil från havet. På slätterna mellan topparna var det en blandning av stora inplastade odlingsfält och karga delar som mest liknade ett månlandskap. När vi anlände Bodegan, som låg helt avsides från all annan bebyggelse, välkomnades vi av en ung man som bjöd in oss till en enklare vinprovning med oliver, korvar och ost. Vinprovning med fyra sorters vin och tillhörande tilltugg
Efter vinprovningen botaniserade vi bland konstnärligt formade hyllor fyllda med de ädla dryckerna. Vinställ på ett inbjudande sätt skapar ”må ha” känslan
Köplusten blev stor vilket förmodligen var bodegans syfte och när vi hade lastat både Smarten och dubbelhytten landade vi totalt på drygt 200 flaskor tillsammans. Hälften av flaskorna var ett mycket gott rödvin som vi alla fastnat för och som även hade ett smakfullt pris, eller vad sägs om 19 kronor per flaska. Vi var nöjda och Bodegakillen likaså. Han var till och med så nöjd att han handtackade och gav oss varsin flaska av Bodegans dyraste rödvin, som kostade 80 kr flaskan, som tack för besöket. Hur Lisbeth och Lennart kunnat hitta denna underbara plats upp i bergen har vi ännu inte bringat klarhet i.
Lucia Spanjorer firar inte Lucia men vi gjorde ändå ett försök att upprätthålla traditionen som vi är vana vid hemifrån. Helena och jag tog vad vi hade i ljussättning och med en kanna kaffe, pepparkakor och en bärbar radio knackade vi på, tidigt på morgonen, hos Bine och Micke. När en halvnaken yrvaken Micke öppnade, möttes han av Luciasånger och två konstigt maskerade personer. Ett lustigt uppvaknande som togs på rätt sätt och med glada tillrop. Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle
Senare på dagen var det ett gäng engelska musikanter som höll konsert på stranden. Först trodde jag att det berodde på att det var Lucia men så var det inte eftersom engelsmännen inte heller firar denna högtid. Trevligt var det i alla fall och det var många besökare på plats. Det spelades riktigt härlig musik och det var gott om publik på stranden
Orosmoln Ett nytt virus, Omikron, hade börjat sprida sej över Världen och dagligen rapporterade nyhetsmedierna om länders olika restriktioner. Danmark och Norge var hårt drabbade denna gång, men även i övriga länder rapporterades en ökning. Dessa rapporter skapade givetvis oro, skulle vi än en gång få fly värme och solsken, liksom vi gjort för två år sedan.
Första tanken var att så fort som möjligt få den tredje sprutan vilket flera bekanta redan fått här i Spanien. Vi hade fått veta att vi skulle vända oss till en, typ vårdcentral, knappt en mil längre ut på La Manga tarmen, som vi kallar landremsan som skiljer Medelhavet från saltlagunen Mar Menor. Vid vårt första försök började vi med att visa våra pass och genast satte damen, som inte tillhörde språkbegåvningarna, upp en stor lapp på glasrutan där det stod, på engleska, att vaccinet var slut. Det var bara att vända tillbaka liksom vid vårt nästa besök när sjukstugan var stängd trots att den, enligt skylten, skulle vara öppen. Några dagar senare fick vi veta att det måste gå minst sex månader mellan andra och tredje sprutan vilket innebar att vi, inte kunde få något vaccin före årsskiftet. Micke gjorde ytterligare ett försök och fick till slut sin spruta, men Bine, som också var med på vårdcentralen, fick ingen för hon hade inte fyllt 60 år. I mitt tycke borde alla som vill, få sin spruta så fort som möjligt för att få stopp på den här skiten, så vi kan göra ännu ett försök att leva normalt igen. Helena hade kunnat få sin tredje men vi bestämde att försöka på nästa ort eftersom vi skulle lämna La Manga i början av januari. Lisbeth och Lennart, fick göra som oss, vänta några veckor till på grund av sexmånaders regeln.
Jul på La Manga Från Luciadagen har det varit långbyxor och tröja som gällt här på La Manga och våra planer att fira jul utomhus började bli oroande. Det var självklart att vi skulle fira julen tillsammans med La Mangagänget samt med Monica och Göran från Los Belones och det var även bestämt att vi skulle vara utomhus på Bine och Mickes tomt. Värdparet hade, sedan en vecka tillbaka börjat julpynta både Morelon och tomten med allsköns tingeltangel som förhöjer julstämningen. God Jul på spanska hänger på husbilsdörren
Inne i husbilen var bland annat hela den stora hyllan bakom framrutan fylld med julsaker och på tomten fanns det blinkande gran, blinkande ljusslingor, julblommor, röda dukar och så vidare. Allt som vittnar om att julen är på gång. En tomt med extra allt. Det som inte fanns här, finns inte
Värdparet hade även bestämt att dom skulle stå för all matlagningen, men tack vare att jag har en kockutbildning i bagaget, fick jag hedersuppdraget att koka potatisen. Helena tjötade sej till att få göra en Janssons Frestelse och Lisbeth fick koka äggen. Som en sista prick över i-et klädde Micke, dagen före dopparedagen, Morelons grill med en blinkande ljusslinga varpå en snabbtänkt kvinna på Facebook kommenterade det hela med ”har ni redan tänt grillen”. Dagen före dopparedagen tände Micke grillen
Vi hade julklappar med oss hemifrån som Bittan och Herrman skickat med. Eftersom vi inte tror på tomten längre så öppnade vi våra klappar, utan den tjocka röda gubbens hjälp, redan tidigt på morgonen. Även stora barn tycker om julklappar
Jag fick tre klappar och Helena två vilket jag tyder som att jag varit den snällare i familjen. Av alla klapparna så var en av mina i absolut särklass, jag fick en hammare vilket är precis det jag önskat. För mej har hammaren alltid varit en del av min kropp och min period som snickare är absolut den mest minnesvärda och roliga tid jag haft i mitt 60-åriga yrkesliv.
Julaftons morgon började med soldis och 15 grader och vid middagstid, när värdparet hälsade oss välkomna, hade kvicksilvret nästa nått upp till 18 gradersstrecket. Micke häller upp välkomstdrinken
Bine och Micke, som älskar att ställa till med kalas hade inte lämnat något åt slumpen, det var extra allt, av allt som skall finnas på ett julbord och det gällde även sidebordet med drycker. Ett glatt gäng som väntar på tomten på Morelotomten
Julen är ju barnens helg, men eftersom vi inte hade några barn med oss, fick vi vuxna göra det vi är bäst på, nämligen att äta och dricka och framförallt att umgås och ha trevligt tillsammans. Skratten var många och långa och när är skymningen och kylan började närma sej fortsatte festen sju trappor upp, i Morelon. Den ena vinpavan efter den andra tömdes och eftersom vi inte hade någon gran i husbilen fick vi hålla till godo med att dansa med varandra. Det fick mej att tänka på Sonja Hedenbratt och hennes sång ”knö dej in fast dörra ä trång, för här e änna nåt på gång…” Det var en fantastisk fest, en vuxen Julafton, som vi tackar värdparets generositet för.
Costa vad det Costa vill Den spanska Medelhavskusten är uppdelad i 10 regioner från Costa Luz längst söderut till Costa Brava i norr. Vi befinner oss på Costa Blanca, som sträcker sej från Almeria i söder till Valencia i norr. Inom denna kustremsa finns förutom La Manga även turistorter som Alicante, Benidorm, Altéa, Denia samt den mest kända för oss svenskar, Torrevieja. I Torrevieja bor så många svenskar att orten borde döpas om till Torresverja.
För flertalet svenskar är Costa del Sol, mellan Gibraltar och Nerja, den mest kända med turistorter som Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona och Malaga. Det är hit man fraktat genomfrusna soltörstiga turister sedan charterresornas begynnelse. Min egen första kontakt den denna typ av resor var för övrigt Fuengirola i mitten på 60 talet.
Som husbilsåkare har vi både passerat och eller besökt samtliga kuststräckor under åren och det är, tråkigt nog, de senaste årtiondenas upplevelser som jag kallar hela medelhavskusten för Costa Plastica. Anledningen till namnvalet är att stora delar av sträckningen påminner mer om en jättestor plastsäck än grönskande odlingsfält. Nästa all odlingsbar mark har ett heltäckande plastskynke över hela odlingen. En del hänger upp plasten på stålställningar likt ett jättestort växthus och andra lägger nästan duken på plantorna. Mest påtagligt är sträckan mellan Granadas gräns i söder till Valencia i norr. När man kör genom dessa odlingsfält, som oftast sträcker sej från kusten upp till bergskedjorna, är det som att åka mellan två jättestora grönsaksstånd som är täckta med en gråbrun, delvis genomskinlig duk. Det kan ibland vara kilometerbreda fält som helt eller delvis döljer de grönskande odlingarna och de färgstarka citrusträden. Allt detta för att producera så många skördar som möjligt vilket jag kan ha viss förståelse för, eftersom Spanien till stor del lever på export av just frukt och grönsaker. Ingen vacker syn, men det växer snabbt under plasten
Värre är, när man till exempel lägger en odling i träda, så låter man ställningar och allt stå kvar och när plasten blir tillräckligt gammal vittras den sönder och flyger vind för våg över slätterna. Allt står kvar trots att marken inte brukas längre
Det är en sorglig syn att se de rostiga stålskeletten och all den plast som fladdrar för vinden efter att den släpp taget från dom gamla ställningarna. Värst av allt är att den plast som inte fastnar på buskar och annat på land, blåser rakt ut i Medelhavet. Sjok som inte fastnar i vegetationen försvinner ut i Medelhavet
Tack och lov har oliv- och mandelträdsodlingar förskonats från plastinklädnad för dessa fält är i blomningstid tårdrypande ögongodis, vilket även citron- och apelsinodlingar är, om dom inte är gömda under en gråbrun halvt genomskinlig plastduk.
Feliz ano nuevo Vår vistelse på La Manga började närma sej slutet men först skall vi fira nyår tillsammans med våra vänner. På nyårsaftonens förmiddag överlämnade vi en låda med glas, designad by Helena och en flaska Rosa Gin till Lisbeth och Lennart som tack för alla utflykter i Navarran med dubbelhytt och framför allt, det trevliga sällskapet. Utan Strömstadbona hade vi inte sett en bråkdel av det vi sett och upplevt under vår vistelse här. Helena hade inte kunnat köpa sin nya cykel, vi hade aldrig kommit till bodegan i Jumilla och alla andra platser som låg bortom cykelavståndet. Men viktigast av allt har varit den fantastiska gemenskapen och alla skratten som vi haft tillsammans med Sörpingarna, Sigtunaborna och Strömstaborna under vår vistelse här på Camping Caravaning La Manga.
Välkommen 2022 Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Bine och Micke i deras Morelo där värdparet, som vanligt bjöd på god mat och dryck. Huvudrätten bestod av en mycket välstekt oxfilé och en härlig potatisgratäng som jag bad om att få receptet på, men tyvärr, det var deras egna hemlighet. Nyårsdagen eller ”Pizzans dag” som den även kallas, samlades vi på en bar i Los Belones som var känd för att sina goda pizzor. Det var utesittarväder och pizzorna var verkligen så goda som ryktet förtalde. Restaurangen dukade fram stora härliga pizzor
Proppmätta magar lämnade halvfulla tallrikar
Det var en bra start på 2022. Pizzorna var så stora att ingen av oss orkade äta upp men av någon outgrundlig anledning kunde kyparen bära in den ena pavan Riojan efter den andra utan att någon tackade nej. Vi är inte här för att bli mätta, utan för att hitta tillbaka till nyårsstämningen, var någons kommentar.
Efter nyårshelgen var det dags för oss att, efter 53 övernattningar, lämna La Manga. Med en kort tillbakablick kunde vi bara konstatera att det har varit en helt fantastisk tid tillsammans med trevliga, generösa och omtänksamma människor som bara vill njuta av livet utan att krångla till det.
En dag utan rödvin är en förlorad dag, brukar jag ofta skämta om och när vi nu summerar vår vistelse på La Manga så kan vi konstatera, inte en enda dag har gått förlorad.
Del 3 Costa del Sol
Tidig morgon i tät dimma lämnade vi campingen på La Manga för nya upptäckter cirka 20 mil närmare Atlanten. Vi följde AP 7 som delvis är betalväg innan vi vek ner mot Medelhavet och ljuset bakom det gråa täcket, som under hela resan hindrat solens strålar att tränga igenom. GPS; en, eller Tina som vi kallar den, var inställd på Camping Cabo de Gata och innan vi nådde målet ledde Tina in oss på en platt landsbygd med inplastade odlingar på ömse sidor. Det är, som jag sagt tidigare, ingen fröjd för ögat att köra på dessa smala grusvägar med hangarer av plastbyggnade tätt inpå husbilen.
Campingen låg på en stor slätt med sex meter höga växthus i plast på den ena långsidan och vildvuxna lågväxande slätter, ett naturreservat, på den andra. Bortsett från området runt omkring var det en fin camping med stora ljusa tomter och fräscha hygienutrymmen. Det fanns både pool och restaurang men dessa var vinterstängda. Efter ankommaren och lite vila cyklade vi de tre kilometrarna in till byn och det första som möter oss är en helt underbar strandpromenad, bara ett tiotal meter från strandkanten på det turkosa Medelhavet. De fullbelagda utskänkningsställena avlöste varandra och efter att vi hittat ett ledigt bord, beställde vi som vanligt ett litet glas rött.
Vi satt länge, länge och njöt av det härliga vädret, utsikten över havet och Riojan som fylldes på med jämna mellanrum. Helena njuter av värmen och utsikten
Samma dag som Tour de Ski avgjordes på berget Alpe Cermis i Val di Fiemme tog vi en långpromenad på naturreservatet som gränsade mot campingen. Vi fick tips om att det skulle finnas en lagun som för några år sedan bildats av ett fruktansvärt regnväder och som i dag är boplats för flamingos och andra fågelarter.
Med kameran i högsta hugg letade vi oss fram på små stigar i den glesbevuxna lågväxande naturen och efter någon timme fann vi lagunen. Vi såg direkt att det var gott om sjöfågel, som tyvärr, från ett fotografiskt perspektiv, befann sej i vassen på den andra sidan av den lilla lagunen. Flamingos strosar runt i lagunen
Strandremsan som skiljer lagunen från Medelhavet
Lagunen, som bara ligger en bred sandremsa från Medelhavet, låg vackert inbäddad i vass och buskage, alltså en perfekt plats för Flamingos och andra sjöfåglar, som trivs på grunt vattnet.
Trettondagsafton Det är 3 424 meter från campingen till närmaste restaurang i Cabo de Gata där vi bestämt oss för att fira trettondagsaftonen. På grund av avståndet, tidigarelade vi firandet till tidig eftermiddag för att undvika en becksvart cykeltur på de stigliknande vägarna som var både smala och gropiga. Vi beställde en fyrarätters måltid med soppa, ugnsbakade grönsaker, grillad fisk och tårta och till det bjöds vi på en helt underbar utsikt över det turkosa havet med dyningar efter nattens stormliknande vindar. Grillad fisk med pommes
Som synes smakade fisken helt utmärkt
Det var en helt underbar eftermiddag med sol, värmen och ljudet från bränningarna när dom når strandkanten och vågorna ombildas till ett vitt skum. Vi satt kvar tills solen började närma sej havets horisont innan vi bestämde oss för att bryta upp och cykla tillbaka till campingen. Cykla skall man göra innan mörker och kyla tar över
Camping Almayate Efter tre nätter var det dags att röra på sej igen. Det vi lämnade var en trevlig campingplats men läget hade en del till övers att önska. Själva byn, Cabo de Gata, uppfattade vi mer som en ganska tråkig sovstad, förutom strandpromenaden förstås. Men man får inte glömma att det fortfarande är vinter här och liksom övriga orter utmed Medelhavskusten väcks allt till liv om ett par månader.
Målet för dagen var ytterligare cirka 20 mil i sydvästlig riktning, till Camping Almayate som ligger några kilometer från den mer kända staden Torre del Mar på Costa del Sol. Camping Almayate sedd från havet
Vi fick en bra plats med havsutsikt och efter ankommaren träffade vi en hel del bekanta ansikten som vi träffat senast vi var här. Det blev en del armbåges- och knytnäveskramar innan vi drog oss tillbaka för att iordningställa vår nya boplats Camping Almayate är den bästa som vi hittills besökt. Här är lite slitet men ändå rena fräscha hygienutrymmen, en trevlig restaurang med bar och sällskapsrum, matbutik med lite av varje och relativt stora platser. Det enda man kan det klaga på, om man nu måste det, är att det ibland är ont om varmvatten och så är det ganska trånga och snäva kurvor, för våra stora husbilar, när man skall ut och in på campingen. Läget är kanon med den stranden på ena sidan och den asfalterade vägen in till Torre del Mar och utbudet som bjuds där, på den andra sidan.
Stranden Första morgonen tog vi, som brukligt är, en promenad utmed stranden och det var riktigt varm och skönt redan i gryningen. Längre ut mot horisonten, innan mörkret bytt skepnad till soluppgång, hördes ljudet från fiskebåtarnas dieselmotorer och i det mörka vattnet sågs ett pärlband av mer eller mindre starka lampor, som i sakta mak gled mot sina destinationer med nattens fångst. Tidig morgon på stranden
Soluppgång
En härlig syn och det var vår första riktigt njutbara morgon på denna resa med solsken, strandpromenad och havsutsikt, redan innan frukosten. Senare på dagen tog Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg med oss på en strandpromenad till en mycket spartansk fiskrestaurang någon kilometer från campingen. Byggnaden, som var mer lik en koja, var byggd med principen, ”man tager vad man haver”. Bord och stolar var i plast, sådana som ockuperade nästan var familjs trädgård på 1980-talet och som efter bara någon månad skiftade färg från vitt till grått. Men nu var det inte för arkitekturens och inredningens skull som promenerat dit, utan för ryktet att deras grillade fiskar är något utöver det vanliga. Spartansk arkitektur på den svarta sandstranden
Saltade nyfångade fiskar som grillas på öppen låga
Efter att vi ställt bord och stolar tillrätta i den svarta sanden, som präglar denna kustremsa, beställde vi dagens fångst med tillhörande dryck. Fisken var precis lagom grillad, sådär så att köttet bara ramlar av benen och det som kvarstod av fisken vittnar om att även smaken var till full belåtenhet. Av bilden att döma var det inget fel på smaken
Åt vilken håll man än vill gå på stranden, från campingen, finns det barer i allas smaker och när vi besökte en som ligger nära Torre del Mar såg vi ett bekant ansikte. Vid ett bord satt ingen mindre än postkodlotteriets ansikte utåt, Rickard Sjöberg, tillsammans med sin fru. Det var kanske inget märkvärdigt med det, men kul, väldigt kul att se ett så känt ansikte på samma bar som vi satt på. Vi jönsade oss självklart inte med kamera, autografblock och sånt utan bara ett tjenare, roligt att ses utanför TV-skärmen och så var det inte mer med det. Självklart skulle jag ju vilja veta varför Tjörn inte finns med på postkodlotteriets karta, ön har ju faktisk tillhört Sverige sedan 1658, men av Helenas ansiktsuttryck att döma valde jag att avstå.
Torre del Mar Torre del Mar var fram till 1970-talet en liten fiskeby men i samband med charterresornas intåg i var mans plånbok ändrade man inriktning. I dag har staden drygt 21 000 fastboende men på sommarhalvåret, mer än femdubblas den siffran. Hela samhället, i och runt Torre del Mar, är i dag uppbyggt för ”turister med rätt att leva livet” och det enda som vittnar om den gamla tiden är en stationsbyggnad och några kvarlämnade räls mitt inne i staden. Vi cyklar ofta de tre kilometrarna in till den, före detta lilla fiskebyn, med den underbara, fyra kilometer långa, strandpromenaden. Hela den stenbelagda strandpromenaden kantas av uteserveringar som erbjuder allt som en levnadstörstig turist kan önska sej i både mat och dryckesväg. Här kan man sitta i timmar och bara njuta av litet glas rött, lyssna på någon gatumusikant eller se människor som flanerar och gottar sej i solskenet. Torre del Mar har extra allt och dom barer som inte fått plats på strandpromenaden ligger i kvarteren närmast havet tillsammans med inbjudande boutiquer för köpkraftiga turister. n vacker stad väl värd ett besök om man har den möjligheten. Om Rickard Sjöberg, som har facit i sin hand, valt att åka hit, då är det kanske till och med bättre än vad vi fattat.
Medelhavet
Det turkosa vattnet är helt underbart när det ligger lugnt med båtar som bildar små krusningar när dom glider förbi. Men lika dramatiskt kan det vara när vinden har riktigt bråttom och skapar meterhöga vågor som kastar sej in mot land och skapar en kaskad av skum där stranden bromsar upp dom. Efter några dagar med lite lägre stapel på kvicksilvret, några regndroppar och ett Medelhav i uppror, fick vi känna på ett riktigt skitväder här också. Det turkosa vattnet har övergått till en mörkare ton Hundpromenad i blåsten med svart sand som yr
Ovädret pågick i tre fyra dagar och när vi tittade ut genom fönstret från våran gungande husbil såg vi hur hundägare, på stranden, stretade emot i den hårda vinden med en kroppshållning som låg mitt emellan liggande och stående. Sådant här väder kallas ibland för kvinnoväder, förlåt jag menar shoppingväder och så blev det även denna gång. Vi cyklade in till Torre del Mar några gånger där Helena bland annat hittade en bra hårfrisörska, vi köpte bouleklot och besökte stadens köpcentra och matställen.
Här liksom på La Manga umgicks vi med många trevliga människor som, liksom vi, ville aktivera sej och ha roligt. Det var ingen ankmarsch, men ibland samlades vi allihopa för att spela boule till exempel. En sammanbiten Anna-Lena i full aktion
Camping Aula De Naturaleza Cortijo San Miguel I höstas, när vi hade besök på Tådås av Siv och Lasse från Nyköping, talade dom om att dom också skulle vinteremigrera till Spanien. Dom rekommenderade en camping i Nerja som dom gillar, så vi bestämde oss för att träffas där när dom kom dit. I mitten på januari meddelade Lasse att dom hade checkat in på Camping Cortijo San Miguel i Nerja och att det fanns lediga platser för oss också. Eftersom vi kommit överens om att träffas i Nerja, bestämde vi oss för en förflyttning redan nästkommande dag. Tidig morgon lirkande jag ut Carthagon mellan stolpar och träd med mycket god hjälp av Helena och Benny, samt en del hjälp av tillströmmande ”förståsigpåare”, kom vi till slut ut från vår trånga plats. Elva nätter blev det på Camping Almayate innan vi tog avsked från vännerna som vi haft så trevligt tillsammans med. Förflyttningen var en av dom kortaste vi gjort hittills med vår husbil. Det var knappt tre mil till nästa destination där vi mottogs av Lasse som visade oss vägen in till den lummiga campingen.
Vi hade nu gått från jättecampingen på La Manga till en normalstor, men trång, camping i Almayate till denna lilla men mysiga plats någon kilometer väster om Nerja. Det är detta som är tjusningen med husbil och camping, man får hela tiden nya synintryck och aha-upplevelser. Ingen plats är den andra lik och alla har både för och nackdelar. Vi fick en XL-plats som Lasse valt ut och som var både bra och rymlig. Som avgränsning framåt hade vi en stor kaktus och på ena långsidan växte ett par avokadoträd. En kaktus som tomtavskiljare Avokadoträn med nästan mogna frukter
Hela campingen gör verkligen skäl för namnet Naturaleza, som jag tror betyder naturpark. Efter att vi plockat ut allt igen, som vi packade in för bara några timmar sen, var det dags för en promenad ner till stranden där Medelhavet låg och vilade sej i solskenet. Morgonen efter lämnade grannen mitt emot sin plats för vidare färd mot nya resmål. Tomten dom lämnade var betydligt soligare än vår och än en gång fick vi packa ihop möbler, PRO-trappa och allt annat, men nu slapp vi i åtminstone stuva in grejorna i ”garaget” som lastutrymmet bak, kallas på husbilsspråk.
Eftersom det fortfarande var kallt på nätterna hade vegetationen kvar sin tråkiga gråaktiga vinterskrud, men så fort solen kom upp steg kvicksilvret i rask takt. Personalen arbetade febrilt med att städa bort gammalt och visset på buskar och träd för att ge plats åt alla nya knoppar som kämpade för att blomma ut i den begynnande vårsolen. Som sagt, campingen var mysig på många sätt, men servicehuset hade en del i övrigt att önska. Byggnaden var helt öppen mellan ytterväggarna och snedtaket. Det var med andra ord samma temperatur och lika blåsig inne som ute och eftersom termometern kunde sjunka ner under tiogradersstrecket på natten så var morgonbesökets mysfaktor inte på topp. Men man vänjer sej med allt. Att sitta på det kalla porslinet på en toalettstol, sittringarna var borttagna, var inga problem efter några dagar. Att duscha bakom skärmväggar i ett blåsigt kylslaget bås fungerade också liksom att tvättställen bara levererade iskallt vatten. Höjden på diskbänken på utsidan var mer anpassad för dagisbarn än vuxna människor. Men jag är inte bitter, man vänjer sej vid allt och vi har ju en husbil med alla bekvämligheter att ta till när vi vill. Camping Cortijo San Miguel är den enda campingen som finns med gångavstånd till Nerja och det var just den vackra byn som var vårt huvudmål med besöket. Camping som kommer bäst till sin rätt på sommaren
Till campingens fördel vill jag säga att det säkerligen är en helt underbar plats på sommaren. Den färgstarka och lummiga grönskan med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner och så vidare, ger säkerligen härlig skugga mot den heta sommarsolen.
Nerja Den mycket vackra staden som före turismens tid var en liten fiskeby, har i dag ca 24 000 bofasta varav drygt 500 är svenska klimatutvandrare. På sommaren tredubblas befolkningen i den vackra byn som har anor från äldre stenåldern. Nerja, staden där bergen möter havet, har cirka 320 soldagar om året och anses av många vara den mysigaste byn i hela Andalusien. På den östra delen av stan ligger Playa Burriana som är den mest besökta och kommersiella av dom sju namngivna stränderna i Nerja. Playa Burriana är mycket populär
Vår camping ligger intill Playa El Playazo på den västra sidan om stan. De två kilometrarna in till byn kantas av skjul och obebyggd mark, samt till en stor inhägnad med fiskebåtar som dras upp på land, eftersom det inte finns någon hamn på denna sidan stan. Här finns ingen vacker strandpromenad med strandbarer som slåss om uppmärksamheten. Men intressant är att mitt inne bland båtar och all bråte, som det blir på en uppställningsplats för båtar, ligger en undanskymd restaurang med fantastisk mat och det var tack vare Siv och Lasse som vi hittade den.
Man kan gå eller cykla de två kilometrarna på sandstranden till Nerja. Där bebyggelsen tar vid i Nerja, går en kilometerlång stensatt strandpromenad utmed havet. Vill man nå ännu längre österut, till den beryktade Balcon de Europa, leds man upp på höjderna genom Gamla stan med smala mysiga blomsterdekorerade gränder och trottoarförsäljning. Hela Gamla stan är en historisk sevärdhet för den som gillar arkitektur. Blomsterdekorerade fasader i Gamla stan
Balcon de Europa är byggd på en tidigare fästning, på en klipphylla med enorm utsikt över Medelhavet. Namnet, som på svenska betyder Europas balkong, utropades av Kung Alfonso XII när han besökte staden 1885. Det sägs att han blivit så trollbunden av utsikten att han utropade: ”Det här är Europas balkong”. Historien har även lett till en staty av kungen, i naturlig storlek, när han ser ut över balkongen och havet. Helena beundrar utsikten från Balcon de Europa
Balcon de Europa
Ceuva de Nerja 1960 öppnade man grottorna i Nerja för allmänheten och det är i dag bara en fjärdedel av det jättestora hålrummet som är tillgängliga för turister, eftersom man fortfarande håller på med utforskning. I grottan finns, bland mycket annat, världens längsta stalaktit, cirka 20 meter, som bildats i taket på den kalkhaltiga jättelika grottan under tusentals år. Stalaktiter, som har en istappsliknande formation, bildas av den fuktiga kalkhaltiga jordmånen från taket i en grotta. Istappsliknande stalaktiter bildade av kalk
Det finns en intressant historia bakom upptäckten av denna grotta. Den 11 januari 1959 var fem unga pojkar ifrån den lilla byn Maro uppe i bergen för att jaga fladdermöss. Pojkarna hittade en håla som väckte deras intresse, dels för att det flög ut fladdermöss därifrån men också för att dom hört talas om en gömd skatt i området. Hålan var delvis täckt av stalaktiter så pojkarna begav sig hem för att återkomma dagen efter med verktyg för att göra en större öppning. När de fått bort stalaktiterna kröp de in och upptäcker ett helt gigantiskt grottlandskap. De traskar vidare i fladdermusbajs tills de kommer till ett ställe där det fanns en hög med skelett och blev då så rädda att de flyr ut igen. De berättar om sin upptäckt för sin lärare som blir nyfiken och följer med dem till grottan. Efter denna dag blev grottan en stor nyhet och som i dag blivit en av Spaniens mest besökta turistattraktion. Det finns många outforskade hålor i grottan
I och med upptäckten av skelett, grottmålningar och andra arkeologiska fynd kan man konstatera att grottorna varit bebodda för 15 – 25 tusen år sedan, vilket innebär att detta är en av de äldsta boplatser som har hittats.
Acueducto del Aguila Drygt sex kilometer från campingen, i närheten av den lilla byn Maro, finns ett fantastiskt exempel på historisk spansk arkitektur. Det är en akvedukt från 1880-talet med valvbågar i fyra våningar som sträcker sig över en djup ravin. Tidigare användes den för att forsla vatten från bergen till en sockerkvarn i Maro men när sockerkvarnen lades ner används den nu för bevattning av odlingarna i närheten. När man är i närheten av historiska platser, som denna, så vill vi inte bara läsa om dom eller se bilder, vi vill helst se det i verkligheten om det finns möjlighet. Jag och Lasse bestämde oss för att cykla dit men tyvärr hade Helena förhinder den dagen. Vägen dit var en enda lång uppförsbacke, inte så brant utan mer en slakmota som vi kallar det på cykelspråk. Lasse åkte bakom mej och sjöng medans jag kippade efter andan som fisk på torra land och det är i sådana här lägen jag bannar mej själv för att vägra köpa elcykel. När vi kom fram tog vi en kort paus innan det var dags att ta sej ner till vandringsleden i ravinens botten. Allt för att få de bästa bilderna på det drygt 140 år gamla arkitektoniska mästerverket. Som vanligt när jag kommer tillbaka lägger jag in alla bilder i vår dator för redigering och arkivering. Innan jag flyttar över bilderna från kameran gör jag en grovgallring och det var då det kom det upp en notis, ”Inga bilder i denna visning”. Efter att ha letat igenom alla menyerna i kameran gav jag upp, det fanns inga bilder. I Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” är det en turist som fotar allt och alla i en veckas tid och hans min när norrmannen pekade på linsskyddet och säger, den där skall man ta av. Den turistens min har jag ofta skrattat år. När jag skulle ta ut kretskortet ur kameran för att se om det funkade bättre i datorn, visade det sej att det inte fanns någotdet inget kort. Kortet satt kvar i datorn sedan föregående överföring och dom glosorna som högljutt levererades då går inte att återge i text. En sak är säker, jag skall aldrig mer skratta åt tönten i ”Sällskapsresan”
Acueducto del Aguila i byn Maro
Några dagar senare tog jag ännu en tur i den sex kilometer långa slakmotan. Jag ville verkligen föreviga mästerverket och nu följde Helena med för att styra upp det hela.
Danska smörrebröd Nästan dagligen cyklade vi dom få kilometrarna in till Nerja för att handla, utforska staden eller för att äta och dricka. Lasse talade om att det finns en liten dansk krog i Nerja som serverar danska nationalrätter som till exempel smörrebröd, fläskestek, hackeböff och så vidare. Efter en del letande hittade vi den lilla krogen och det första vi ser i baren var en dansk flagga med en skylt som det stod Varde på, min födelseort.
I Varde var-de jag föddes
Vi kom i slang med Preben, som driver krogen tillsammans med sin hustru Lisbeth och det visade sej att dom också kom också från den lilla byn på danska västkusten. Det visade sej också att vi hade gemensamma bekanta trots åldersskillnaden och trots att vi inte besökt Varde på minst 30 år.
Preben från Varde, Danmark
Maten var helt fantastisk och eftersom både jag och Helena älskar dansk mat så blev det en härlig eftermiddag med långlunch, den lille och allt annat som hör dom danska sederna till.
Almunecar En dag bestämde vi oss för att hälsa på vår kompis Zofia i Almunecar, som bara ligger en halvtimme bort med buss från Nerja. Zofia tog emot oss på busstationen och efter några kortare besök på sevärdheter i den medelstora staden, bjöd hon på en härlig lunch på sitt favoritställe. Hon har vinteremigrerat hit dom senaste sju åren och har därför god lokalkännedom i Almunecar som hon till och med älskar mer än Tjörn, där hon fortfarande har sin fasta punkt på somrarna. Vi bjöds in till hennes våning som ligger på sjunde våningen bara ett stenkast från Medelhavets strand. Med ett bord fullt av Cava och rödvin, skålade och skrattade vi i timtal, samtidigt som vi beundrade den enorma utsikten. Det fanns ingen balkong men däremot stora panoramafönster som gick att dra isär så att man kände vinden och doften av hav, samtidigt som man hörde ljudet från vågornas skvalpande när vatten möter land.
Fantastisk utsikt från Zofias fönster
Almunecar, som ligger i provinsen Granada på Costa Tropical, grundades som handelsstad omkring 800 år f.Kr av fenicier och cirka 700 år senare tog romarna över makten. Sedan kom visigoterna, araberna, pirater, Napoleon och i mitten på 1900-talet kom turisterna. På Costa Tropical har man ett så kallat tropiskt klimat vilket bland annat innebär att många utlänningar väljer att bosätta sej här. Av den mantalsskrivna folkmängden är cirka 20 procent utlänningar från ett 90-tal olika länder. Danmark är det nordiska land som har flest klimatinvandrade, med sina drygt 250 registrerade. Vi hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans innan det var dags att ta bussen tillbaka till Nerja.
Frigiliana Fenicier och morer har sedan 3 000-talet f.Kr. haft bosättningar i dessa berg som än i dag vittnar om gamla tiders arkitektur. Den lilla men mycket vackra bergsbyn, har sitt ursprung från 9 och 10-talet e.Kr då man byggde ett slott vilket staden utvecklades kring. Liksom många andra byar i Granadas bergskedjor levde man i Frigiliana på produktion av silke, oliver, druvor och fikon men efter ett stort slag i slutet på 1500-talet fördrevs morerna från sin mark. I början av 1600-talet drabbades Frigiliana av en period med inaktivitet. Utvisningen av morerna innebar att silkesproduktionen upphörde och bara ett hundratal personer kunde fortsätta att livnära sej här. Man letade efter andra handelslösningar och bland annat började man odla sockerrör som visade sej bli den viktigaste ekonomiska verksamheten i Frigilianas historia. Det som vittnar om denna storhetstid i dag är byns största byggnad, El Ingenio, som är den enda kvarvarande sockerfabriken i Europa som fortfarande är i drift.
Den stora byggnaden i mitten är sockerfabriken
Från samma tidsperiod finns även kyrkan San Antonio kvar och Palacio del Apero, som i dag är bibliotek och museum.
Frigiliana är en fantastiskt vacker by med vitmålade, blomstredekorerade och välskötta hus som ligger tätt, tätt, tätt. Byn är mycket kuperad med trappavsatser mellan husen i de smala gränderna och på byns högsta del finns en utsiktsplats med en enorm utsikt över Medelhavet och bebyggelsen i bergssluttningarna.
Vi, liksom många andra turister, tog bussen från Nerja upp till Frigiliana, en resa på cirka 20 minuter. När vi var framme hoppade vi på ett turisttåg som guidade oss på den nedre och minst kuperade delen av byn. Därefter promenerade vi i de vackra gränderna där restauranger och barer tävlar om våra och andra turisters pengar.
Turisttåget är ett måste om man är en riktig turist
Om man är i dom här regionerna så är ett besök i Frigiliana ett måste och jag håller verkligen med Micke, från Sörping, när han sade, ”man kan bli kär”.
Stensatta trappor i de branta vackra gränderna
I dag har Frigilianas befolkningen växt till över 3 000 bofasta och är en av dom mest besökta bergsbyarna i Spanien.
Acebuchal (den övergivna byn) I början på februari fick vi besök av norskarna, Margaret och Kjell, som var i Spanien på en kort visit. Paret som vi haft mycket roligt ihop med i ett kvarts sekel, hade kört drygt 40 mil från Torrevieja, där dom har ett hus, för att träffa oss och umgås. Nu var det inga box- och armbågskramar som gällde utan riktigt hjärtliga kramar som fick oss att glömma den djä..a pandemin för en stund, ett virus som hämmat vår normala livsstil i snart två år. Eftersom det börjat bli sen eftermiddag gick vi nästan raka vägen till restaurang Bamboo i Nerja, som låg nära det hotell där dom skulle övernatta. Under måltiden smidde vi planer inför morgondagen. Vad ville dom se, vad ville dom göra. Till slut enades vi om en biltur till ”den övergivna byn” som ligget nordväst om Frigiliana uppe i bergen. Vi stuvade in oss i deras hyrbil en Fiat 500, tungviktarna fram och dom mindre kropparna bak, lite trångt för stora nordbor, men vi fick plats. Vägen till Acebuchal var bitvis mycket krokig, mycket gropig och mycket smal med stup på ena sidan och branta bergväggar på den andra. Men vi kom fram och det första vi möttes av var ett hus som stod intakt sedan det spanska inbördeskriget.
Huset har stått orört sedan mitten på 1900-talet
Acebuchal grundades på 1700-talet i bergskedjan Sierra de Almijara mellan Granada och Nerja. Bergskedjan som går parallellt med Medelhavskusten var med sina 1 800 meters höjd en jobbig barriär för transport mellan kustområdet och Granada. Enda vägen över berget var en smal stig som bland annat gick genom Acebuchal som blev ett naturligt stopp för åsneförare som transporterade varor över berget.
Orsaken till att Acebuchal övergavs berodde inte på ekonomin utan på det spanska inbördeskriget. Frigiliana, som bara ligger några kilometer från byn, intogs av Francos trupper 1937 eftersom dom ansågs vara röda, alltså republikaner. Alla gårdar och byar i närheten av Frigiliana misstänktes också för att stå på republikanernas sida vilket innebar att många huvuden rullade och folk tvingades fly upp i de svårtillgängliga bergen. Där kunde leva i säkerhet men de behövde ju mat för att inte dö av svält och närmaste för att få denna förnödenhet var Acebuchal som också var mångas hemby. Dom flesta bodde i grottor på berget El Cisne, som bara kunde nås längs en mycket brant och svårtillgänglig stig.
Dom kvarvarande byborna i Acebuchal gjorde allt för att hjälpa dessa ”Maquis” som folket från berget kallas. Eftersom de inte hade pengar att betala med blev det med tiden för mycket för byborna i Acebuchal, som dessutom utsattes för ”kontrollbesök” från Guardia Civil, som misstänkte att dom hjälpte ”dom röda” att överleva.
De boende i Acebuchal satt alltså fast mitt i ett gerillakrig och under 40-talet började byborna överge sin by och bosatte sig i stället i Frigiliana eller Competa.
1948 lämnade de sista byborna Acebuchal som därefter har stått helt tomt, det blev en spökby som under tre årtionden förföll och glömdes bort.
Många barn som vuxit upp i Acebuchal bar fortfarande med sig byn i sina hjärtan och gemensamt för dem var drömmen om att återuppbygga platsen. En av dessa personer var kvinnan Virtudes, som sedan barnsben drömt om att väcka byn till liv igen.
Byn börjar få liv igen
När hon blev äldre lyckades hon övertala sin man Antonio och tillsammans började de köpa upp och renovera de övergivna förfallna husen. Resultatet är fantastiskt, speciellt då byn i dag framstår i sin ursprungliga stil, ordentligt upprustad och mycket attraktiv.
Vackra färger mot dom kritvita fasaderna
En mycket liten men vacker uteplats
Restaurangen, som drivs av Antonio och hans söner, har blivit en riktig hit och människor vallfärdar dit varje dag, dels för att beskåda denna vackra, restaurerade by, men även för att avnjuta den fantastiska maten som serveras. Allting på tallriken är nämligen hemlagat, allt från brödet till alla maträtter, till kakorna och glassen. Smaskigt, rustikt och äkta.
Bar El Acebuchal är mycket välbesökt
Nuförtiden är byn lyckligtvis inte övergiven längre och lockar varje dag ett ansenligt antal besökare.
Malaga Efter besöket i Acebuchal ville norskarna gärna besöka Malaga som ligger cirka fem mil västerut. Vi fick varsitt rum i den äldre stadsdelen och efter klädbyte ville vi studera det spanska folklivet en vanlig söndagskväll. Hela den gamla stadsdelen består av mysiga uteserveringar i dom trånga gränderna och nästan alla var, trots kvällskylan, fullbelagda med festsugna människor som ville förlänga helgen så länge som möjligt. Malaga var en intressant upplevelse som man mycket väl skulle kunna utforska lite mera. Men att hyra hotellrum var inte det enklaste, det räckte inte med att visa körkort som legitimation utan dom krävde pass. Helena och jag bor ju alltid i husbilen när vi är utomlands och där låg våra pass. Damerna i hotellreceptionen nöjde sej inte med våra körkort utan Kjell och jag fick åka de fem milen tillbaka till campingen och hämta passen innan vi fick hyra ett rum. Damerna fick ett par timmars egentid och av ansiktsuttrycken att döma, när vi kom tillbaka, hade det inte gått någon nöd på dom.
Vackra damer och vackert dekorerad gågata i Malaga
Dagen efter, utanför vår camping, var det dags för riktiga kramar igen innan Kjell rattade Fiaten de 40 milen tillbaka till Torrevieja. Ett fantastiskt trevligt initiativ från Margrets och Kjells sida som väckte oss ur vardagslunken som så smått börjat infinna sej här på campingen.
Torrox Costa
Det våra campingkamrater Siv och Lasse inte vet om restauranger i denna del av Spanien är inte värt att veta. En dag föreslog dom en cykeltur till Torrox Costa där dom hade goda erfarenheter av en danskägd restaurang som specialiserat sej på smörrebröd.
Efter cirka sju kilometer västerut på 340-an cyklade vi ytterligare någon kilometer på den vackra strandpromenaden som för dagen var ganska glesbefolkad. Vädret var sådär, om man ser till spanska mått mätt, men ändock cirka 15 grader varmare än hemma på Tjörn.
När vi kom fram möttes vi av en större folksamling utanför entrén till La Pataleta, som restaurangen heter och trodde då att det var fullbokat. Tack och lov var det inte så, det var bara en större grupp som väntade in några tidsoptimister.
Helena och jag beställde två smörrebröd per man, öl och vin och ett måste, ”den lille”. Siv och Lasse hade sedan tidigare spanat in en bricka med sex olika sammansättningar, samt drycker anpassade till måltiden, på danskt vis.
Siv och Lasse njuter av delikatesserna
Vi har ju ätit smörrebröd ett antal gånger på Lisbeths i Nerja och blivit nästan religiöst förtjusta och utan att ställa restaurangerna mot varandra så var vi lika nöjda med måltiden på La Pataleta.
Avsked från Costa del Sol
Efter en månad lämnade vi Camping Cortijo San Miguel och ett händelserikt Nerja med många intressanta utflykter. Vi besökte bland annat Frigiliana, den vita byn strax norr om Nerja, Acebuchal, den övergivna byn som ligger ytterligare några kilometer norrut samt Almunecar och Malaga längs medelhavskusten.
Dessutom bjöd Nerja på fantastiska upplevelser som till exempel Europas balkong som är byggd på en gammal morisk fästning, grottorna som upptäcktes av några lekande pojkar så sent som i mitten på 1900-talet, akvedukten, ett arkitektoniskt mästerverk från senare 1800-tal och sist men inte minst, alla utskänkningsställen, där vi placerar Lisbeths danska smörrebröd bland de högsta på listan.
Campingens standard har jag redan kritiserat och det måste jag faktiskt göra igen. Campingen är mysig med mycket grönska och lagom stor, precis så som vi vill ha det. Men ägarens okompetens när det gäller underhåll och investering, eller kanske är det girighet, har en hel del till övers att önska.
Det finns sju toaletter i servicehuset och som jag skrivit tidigare så saknade alla sittringar. När personalen en dag kom dragandes med två nya ringar för några hundralappar så trodde vi väl alla att dom köpt några på prov, men ack vad vi bedrog oss, det kom inga fler. En camping som har en vinst på nästan en halv miljon kronor i månaden har inte råd att investera i sittringar till toaletterna.
Girigheten speglades även på andra sätt. När Margaret och Kjell ville besöka oss för att se hur vi bor fick dom inte komma in innanför grindarna. Dom fick helt enkelt stå kvar utanför grinden och vi fick gå ut utanför för att kunna hälsa på våra kompisar. Senare fick vi veta av ett annat svenskt par att när dom hade besök fick deras vänner betala över hundra kronor för att få vistas inne på campingen.
Det fick mej genast att tänka på en djurpark där besökarna får betala för att få komma in och se hur dessa Homo sapiens bor och lever i sina plåtskjul. Dom lever oftast parvis, en hona och en hanne, några är ensamboende och det finns även samkönade par. Medelåldern ligger runt 70 år och barn och ungdomar är en sällsynt grupp i dessa läger.
Gemensamt för dom alla är att dom ofta ses släpande på nån tung vätskefylld låda som alla tömmer på ett och samma ställe.
På kvällarna grillar dom flesta råa köttstycken i en varm plåtlåda och till det dricker man en dryck som får vissa att höja decibelen till en nivå som kan kännas hotande, medans andra bara blir gladare och pratsammare.
Innan vi börjat packa in allt, som hamnat på utsidan under en månads tid på campingen, gjorde vi vårt fjärde besök hos Lisbeth och Preben och deras goda smörrebröd. Det var en värdig avslutning på en mycket uppskattad vistelse i Nerja, en plats som vi med all säkerhet kommer att återkomma till, även om vi måste checka in på Camping Cortijo.
En dansk höjdare, stjerneskud, med tillbehör
Del 4 Granada
Motril är en kommun i Spanien som ligger i provinsen Granada och regionen Andalusien.
Den gamla stadsdelen Motril, ligger ett par kilometer från kusten och markerna runt omkring har sedan 900-talet varit en viktig plats för odling av sockerrör, frukt och grönsaker. Den bördiga marken beror på att floden Rio Guadalfeo, som kommer från Sierra Nevada, har sitt utflöde här.
Numer har stora delar av markerna förvandlats till industriområden, vilket också är det man först möter när man svänger av 340-an mot havet. Det är ingen vacker syn men bara någon kilometer närmare havet förvandlas vyerna till något helt annat.
Här är ett tropiskt klimat vilket är anledningen till att hela kuststräckningen från Almunecar till Almeria fått namnet Costa Tropical.
Den milslånga sandstranden börjar i närhet av hamnen, Puerto de Motril och sträcker sej förbi Playa de Poniente och campingen till Salobrena som ligger drygt en halv mil längre västerut.
Sanden är mörk och lite småstenig men inbjuder ändå till underbara bad och utskänkningsställena ligger på ett bekvämt avstånd mellan varandra.
Camping Playa de Poniente
Tidig morgon, styrde vi Carthagon cirka fem mil österut till nästa destination, Camping Playa de Poniente i Motril. Campingen var fullbokad men vi blev lovade en plats nästkommande dag så vi fortsatte några hundra meter utmed stranden till en stor grusplan, där vi fick polisens tillåtelse att övernatta.
Redan för två år sedan besökte vi Camping Playa de Poniente, som inte är så känd hos svenska campare, men som vi fastnade för direkt. Här är både varmt och rent i servicehuset, tomterna välstädade och här finns en välbesökt restaurang med uteservering. Allt vittnar om att ägaren vill göra det hon kan för turisternas trevnad.
Ett välkomnande som vittnar om kundvård
Det finns även en liten butik med det nödvändigaste samt försäljning av gasol.
Endast en lågt trafikerad väg skiljer campingen från den vackra beachen, palmerna och Medelhavets turkosa vatten som redan så här års lockar badsugna till ett dopp.
Vi checkade in i ett underbart väder med en sol som glittrade i det lätt krusiga havet och nu, för första gången denna vinter, kändes det verkligen som om våren var i antågande.
Salobrena
Första dagen efter att vi checkat in på campingen tog vi en cykeltur till Salobrena som är en mycket gammal stad med en lång historia. Redan efter några kilometer ser man en gammal fästningen på toppen av ett berg med vita hus som klättrar uppför branterna. Efter ytterligare en halvmil på cykelsadeln möter man den nyare delen av Salobrena, med hotell och lägenheter, samt stranden och strandbarerna. Längre västerut ser man höghusen i Almunecar, men strandvägen dit bryts av ett brant berg som sticker ut i havet.
Om man vill besöka gamla stan och den moriska fästningen uppe på toppen, så gör man det bäst till fots. Det är brant och smalt, men när man väl når toppen erbjuds man en fantastisk utsikt över det bördiga landskapet och bergen inåt land och åt söder ligger Medelhavet som för dagen glittrar som ett skrynkligt stanniolpapper i solskenet. Uppe bland dom smala gränderna kan man, bland mycket annat, hitta Spaniens smalaste gata som bara är 60 cm bred. Salobrenas historia går tillbaka till den yngre stenåldern, även om de vanligaste lämningarna som hittats i området kommer från antiken.
Fästningen som skyddat berget i många hundra år
Fästningen, som byggdes på 900-talet är en kombination av arabisk och kristen arkitektur och om du planerar en tur dit upp så glöm inte kameran. Utsikten från toppen av tornet La Torre del Brocal är enorm liksom utsiktspunkterna från El Postigo på det välvda stadstorget.
Ron Montero
Motril kallas ofta för lilla Kuba på grund av sockerrörsodlingarna och framför allt för att man framställer rom på ett eget destilleri. Ron Montero, som destilleriet heter, har i dag inga egna sockerrörsodlingar utan juicen, eller ”sockerrörsmelassen” kommer skeppas till Puerto de Motril från olika sockerrörsodlingar i världen.
Melassen, som innehåller 55 procent socker, är en restprodukt från sockerproduktionen men den innehåller även mineraler och andra spårämnen som ger romen dess karaktäristiska smak och arom. Proceduren är enkel. Man tillsätter jäst till melassen som sedan jäses och destilleras.
I Ron Montero tillverkar man fyra olika sorters rom
Ron Montero tillverkar både ljus och mörk rom och fram till år 2006 odlade bodegan själva sina sockerrör på fälten runt gården. Men i takt med att efterfrågan på rom ökade börja bodegan importera sockerrörsmelassen från andra länder som till exempel Irak, Egypten och Indien. Ron Montero, ligger i ett industriområde mellan hamnen och den gamla stadskärnan och den är öppen för allmänheten. Man kan även beställa guidning av tillverkningen och provsmakning av de läckra dryckerna.
Vid vårt besök 2020, bokade vi en sådan guidning. Vi fick en gedigen genomgång av tillverkningsprocessen och lite historik om Bodegan Ron Montero innan det var dags för filmvisning. Filmen visade allt från arbetet på fälten i de länder man odlar och skördar sockerrören till framställningen av melassen och lossningen i Puerto de Motril, som ligger någon kilometer från bodegan. Hela genomgången avslutades med provsmakning av läckerheterna och efter det kom orderblocket fram. Det var inget tvång att köpa men… snålheten får aldrig vinna över förnuftet.
Karantän
Efter två härliga dagar i Motril, insjuknade jag med feber, likt en vanlig gammaldags förkylning med hosta och näsdropp. Helena hade redan dagen innan känt sej lite hängig och hostig, men inte mer än så. Kvällen och natten hostade och snörvlade jag, förmodligen så högt, att grannen dagen efter frågade Helena om jag var sjuk. Det var upprinnelsen till att vi blev försatta i karantän.
Campingvärden kontaktade oss och gav oss förutsättningarna. Vi fick inte bo kvar i husbilen utan fick flytta till en campingstuga inom området där vi hade egen toa, dusch, kök och så vidare. Vi fick helt enkelt inte röra oss på området med risk för att smitta andra campinggäster. Fem till sju dagars karantän var campingvärdens tydliga besked vilket var fullt acceptabelt med tanke på den rådande pandemin. Helena, som inte var märkbart sjuk fick hämta det vi behövde från husbilen och hon fick även åka till apoteket för att köpa snabbtester.
Först testade jag mej och det visade positivt och när Helena gjorde sitt test gav det samma resultat. Vi var båda två smittade av det förhatliga viruset som gäckat våra liv i två års tid.
Snabbtester som visar att vi båda var smittade
Vi fick inte lämna stugan och inte ta emot besök men vi fick vistas på altanen om vi bar munskydd. Vårt positiva testresultat skedde under samma period som Putin invaderade Ukraina. Den händelsen skapade självklart ett enormt mediehysteri, vilket fick oss att se vårt problem med lite vidare ögon. Även fast vi hade Corona så var det av den lindrigare varianten, vi levde ju och vi kunde både äta och dricka. Att bli fråntagen sin personliga frihet under en kortare period är aldrig roligt men att leva i ett land som fråntas sin frihet på obestämd tid, måste vara enormt frustrerande.
På vår tredje dag i karantän fick vi besök av Helle och Stefan som vi träffat i Almayate någon månad tidigare. Dom hade genom det sociala nätverket fått reda på var vi fanns och efter att dom ställt sin husbil på plats kom dom förbi för att hälsa och höra hur det var med oss. Dom hade med sej varsin stol som dom placerade på vägen utanför vår altan medans vi satt på altanen. Det funkade jättebra, vi lyfte på våra munskydd när vi skålade med varandra och folk som gick förbi såg närmast ut som fågelholkar när dom såg denna ovanliga placering.
Helle och Stefan på behörigt avstånd från ”pestfolket”
Men vi höll avstånd, vilket var det viktigaste och förbipasserande hade ju ingen aning om att vi satt i karantän.
Sista natten i stugan drog ett fruktansvärt oväder in med åska, blixtrar och skyfall, men framåt morgontimmarna, när vi skulle flytta tillbaka till husbilen, hade ovädret dragit förbi. Innan vi lämnade stugan och karantänen behövde vi ett okey från receptionen, vilket vi fick vi om vi själva bedömde att vi var friska.
Om man blickar bakåt så är fem dygn en ganska kort period, men när vi satt där utan friheten att kunna röra sej kändes det som om det var bromsolja i tidsmaskinen. Men nu är det gjort och vi är friska, vilket är det absolut viktigaste. Campingen skötte karantänen mycket bra utan att sväva på besluten. Det var klara och tydliga direktiv, samtidigt som dom var väldigt vänliga och omtänksamma under vår vistelse i stugan. Dessutom var det mycket trevligt att träffa Helle och Stefan igen och dom gav oss verkligen ett par riktigt nyttiga avbrott i tristessen. Några viktiga timmar som fick våra tankar att fly från Corona och Putin.
Motril
Det är inte vårt första besök i Motril men trots det har vi ännu inte besökt den gamla delen av staden som ligger cirka tre kilometer från hamnen Puerto de Motril. Någon dag efter karantänen och efter att våra vänner lämnat för vidare färd österut bestämde vi oss för att göra ett besök i den gamla byn.
Motril är huvudstaden i regionen Costa Tropical och har ända sedan 900-talet varit en viktig plats för sockerrörsodling. Staden har ett utmärkt läge mellan huvudstäderna i de tre andalusiska provinserna Granada, Malaga och Almeria. Naturen är den främsta lockelsen i denna sydspanska stad, men den vackra medelhavskusten lockar även till paddelsurfing och segling. För den som föredrar äventyr i bergen är utbudet främst vandring, bergsklättring eller kanoting. Mellan Motril och Salobrena har golfarna sitt mecka med härligt grönskande anläggningar och nya fräscha bostäder. Sommartid är det givetvis den milslånga sandstranden med alla härliga uteserveringar som lockar mest. Tapas, som betyder små rätter, är en lättare måltid som oftast finns med på menyerna i Spanien. Oftast består tilltugget av regionens delikatesser och i provinsen Granada serveras du alltid en tapas när du beställer en öl eller ett glas vin. Innan man lämnar Granada är det ett måste att smaka på några av regionens delikatesser som till exempel körsbärstomater, avokado och kirimoja, för att inte nämna den utsökta räkan quisquilla och efterrätten Torta Real.
Förutom dagarna i karantän gjorde vi många härliga cykelturer i det frodiga landskapet på Costa Tropical och efter 14 dagar och en sista cykeltur till Salobrena, lämnade vi Motril och Camping Playa de Poniente för vidare färd österut.
Del 5 Hemresan
Nu kan man säga att återresan mot hemlandet börjat för nu var planen att göra ett återbesök på campingen i La Manga som var den första riktiga långliggaren på vår väg söderut. Framför oss hade vi 36 mils körning och efter ett dividerande om avresedag bestämde vi oss för att lämna redan vid lunchtid, samma dag. Vädret var sådär i spanska mått mätt, men resan flöt på bra med bara två kortare avgiftsbelagda avsnitt. Tanken med La Manga var att få träffa strömstaborna och sörpingarna igen som vi haft så trevligt med under våra första månader på campingen. Det blev ett trevligt återbesök med kramar och skratt och för ett ögonblick kändes det nästan som att tiden stått stilla. Vi fick en fantastisk helafton tillsammans och redan långt före soluppgången dagen efter, var vi på rull igen.
Peniscola Vår egen Tina Törner var inställd på Peniscola dit det var ungefär 46 mil. Vi hade gjort upp med Helle och Stefan att träffas på Edens Camping i Peniscola, men tyvärr var den fullbelagd så vi fick hålla till godo med en ställplats någon kilometer därifrån. Vädret var fortfarande ovanligt kyligt för att vara en marsmånad i Spanien så vi bestämde tillsammans att dra vidare redan nästa dag. Det blev ett kort besök på en bar innan det var dags att vila upp sej efter dagens stångande med långtradare på den vackra kustvägen utmed Medelhavet.
Lantlig restaurang Efter frukost var det dags för en av de kortaste förflyttningarna på denna resa. Vi skulle till Spaetzle Fritz, ett omtalat ställe i husbilskretsar. Platsen ligger mitt ute i ingenstans, omgiven av ett antal apelsinlundar och ungefär fyra mil från Peniscola. Här har ett tyskt par specialiserat sej på god mat och då framför allt på Wienershnitzel och för dom som åt på restaurangen var det reducerat pris på ställplatsen. När vi anlände platsen möttes vi av en stor grusplan och några små hus runt en restaurang. På den stora planen fanns fem husbilar i ena hörnet och när vi skull parkera kom ägaren själv och lotsade in oss med millimeterprecision mellan de få bilarna på den stora grusplanen. Tysk noggrannhet, var det som fastnade på hjärnhinnan. Stefan hade beställt bord på restaurangen till klockan fem, vilket var tur, för när vi gick dit var hela grusplanen full med husbilar och när vi ätit färdigt hade man till och med börjat fylla upp en nästan lika stor yta till, en bit längre bort. Nu förstod jag varför Fritz var så noga med parkeringen. Vilken affärsidé. Att lyckas locka så många husbilar till en restaurang långt ute på landet, långt från allt, skulle nog ingen annan än detta tyska par vågat satsa på.
Camping Salata Efter en regnig natt i apelsinlundarna var det åter dags för förflyttning. Vi startade med ett besök på Lidl för att bunkra och efter det var det en enda, 37 mil lång kö, med långtradare som vi skulle passera. Förutom sträckningen runt Barcelona så flöt det på bra på den trefiliga motorvägen, men just här tätnade trafiken och långtradarchaufförerna valde då att använda även den tredje filen för omkörningar, vilket bromsade upp det hela.
Vi anlände Roses och camping Salata i nordöstra Katalonien, tidig eftermiddag och här möttes vi av Lena och Håkan, ett par falkenbergare, som vi tidigare träffat i Almayate. Efter iordningställande och okulärbesiktning såg vi direkt att det var en av dom finare campingar som vi legat på. Det var ordning och reda med stora plana tomter, fantastiskt servicehus och även en liten mysig restaurang. Falkenbergarna, som redan legat här en dryg vecka var på väg mot Livorno i Italien för att åka skidor, vilket vi också kunde tänka oss. Men när Helena läst om dom italienska restriktionerna gällande Corona fick vi tänka helt om. Ibland undrar jag vad EU är till för. Inom medlemsländerna skulle man ju kunna resa helt fritt, var det lovat, men så är det inte. Alla länder har sina egna regler och det gäller inte bara Corona, det gäller allt från WiFi till betalvägar och kvotering av flyktingar. Det enda gemensamma länderna har är dyra kostnader för denna enorma koloss som skall administreras. Innan Falkenbergarna lämnade oss så fick vi några bra tips på sevärdheter i närområdet.
Roses Namnet Roses låter för mej som något vackert och det var vackert. Staden, som har knappt 20 000 innevånare ligger i en bukt på Costa Brava, nära gränsen till Frankrike. Det är en mycket trevlig stad med utskänkningsställen och shopping samt en lång och vacker stensatt strandpromenad runt hela bukten. Den nordöstra delen av viken avgränsas av ett berg som sticker ut i havet. Runt denna udde har man byggt en väldigt trevlig promenadväg, med blomsterprakt på sluttningarna ovanför stigen och ett turkost Medelhav på den motsatta sidan.
Vackra färggranna blommor på bergssidan
Underbar utsikt över Medelhavet från gångstigen
Den drygt två kilometer långa hårdgjorda gångstigen slingrade sej runt udden till Platja de Canyelles Petites, en mindre vik med en vacker sandstrand. Roses är en stad som vi med all sannolikhet kommer att återvända till eftersom vi gärna vill uppleva all dess skönhet i ett behagligare väder.
Empuriabrava Vädret var sådär, det var inte shorts och t-shirtsväder, men med långa benkläder och tröja var det helt okey. Helle och Stefan, som varit här tidigare, visade oss cykelvägen till en stad, sydväst om Roses. Empuriabrava, som staden heter, är ung och har en av Europas största småbåtshamnar. Här är ett nätverk av spännande vattenvägar som påminner om Venedigs kanaler och kallas därför i folkmun för Spaniens Venedig.
Populära fastigheter med båtparkering utanför
I mitten på 1900-talet började några affärsmän, som såg deltalandskapet som övergivet, att bygga vattenvägar genom området. De byggde vattenleder till folk som ville ha sin egen båt liggande utanför dörren och nu finns det ungefär 25 kilometer kanaler på en yta av 500 hektar. Med tiden blev området så populärt att det inte fanns plats med egen brygga vid varje fastighet och i dag är kanalerna så populära att det nästan ersatt vanliga vägar.
Överallt fanns båtar med elmotorer för uthyrning
Varje år hyr ungefär 80 000 människor sitt sommarboende i och runt Empuriabrava och många hyr då en egen båt för att kunna navigera sej genom den annorlunda, men mycket vackra stadsstruktur.
Cadaques Ett annat tips som vi fick av Lena och Håkan var Cadaques, en liten pittoresk kuststad som ligger cirka en halvtimmes bussresa nordost om Roses. Bussresan över berget med bedårande utsikt ner mot Roses och den lilla kuststaden var en upplevelse i sej. När vi steg av bussen möttes vi av ett gammalt fiskesamhälle med vita hus, fiskebåtar, olivlundar och fantastiska stenstränder. Staden, som ligger i en dal omgiven av höga berg, är mest känd för sitt klarblå vatten, sina trånga gränder och alla mysiga restauranger och barer som pockar på din uppmärksamhet
Trånga gränder och vita hus i den gamla fiskebyn
Många kända konstnärer, som till exempel Salvador Dali och Pablo Picasso, har skapat sina verk på denna plats, som ligger nära gränsen till Frankrike och som är den ostligaste staden i Spanien.
Salvador Dali är den gamla byns stolthet
Med facit i hand är vårt tips att besöka den gamla fiskebyn mer än en gång, eller övernatta, för när man väl är där är det svårt att lämna idyllen.
Vi lämnar Medelhavet Efter Roses var det dags att lämna Spanien och några mil senare passerade vi gränsen till Frankrike. Det var ett riktigt ”skitväder” med regn och stormbyar som fick hela bilen att luta likt det omtalade tornet i Pisa. Innan vi startade dagens förflyttning hade vi fått idétorka och då slog det mej att Eva och Göran, våra vänner från Mölndal, varit i Frankrike en hel del. Deras tips var ett besök i Avignon och dit var det en lagom dagsetapp på cirka 31 mil. Vi anlände Avignon och camping du Pont d´ Avignon vid floden Rhone på eftermiddagen och efter iordningställande drog vi upp riktlinjerna för vårt besök här.
Avignon Campingen ligger strax intill floden Rhone och på motsatt sida såg vi silhuetterna på den gamla stadens byggnader och den omtalade bron Pont d´Avignon.
Pont d´Avignon har tusentals besökare varje år
Vädret var fortfarande uruselt men efter två övernattningar blev det bättre och då cyklade vi in till byn för att se allt det vackra som vi hittills bara sett på avstånd från den motsatta strandkanten. Hela den historiska gamla stadsdelen omgärdas av en ståtlig hög ringmur som en gång i tiden byggts som skydd mot inkräktare.
Den höga stadsmuren som omgärdar staden
Vi förvånades av att den gamla stadsdelen var så vacker och levande även så här års och att uteserveringarna i det närmaste var fullsatta av folk som bara njöt av värmen som börjat smyga sej på.
Uteserveringarna var populära i den begynnande vårsolen
Vi besökte också uteserveringarna men framför allt njöt vi av de fantastiska byggnaderna från romartiden och den park som ligger på en hög kulle innanför muren.
Pont d´Avignon Den berömda medeltida stenbron över floden Rhone är en kvarleva av en gammal träbro som byggdes mellan 1177 och 1185. Träbron bars upp av 22 valvbågar och var cirka 920 meter lång och var länge den enda överfarten mellan Lyon och Medelhavet. Bron har raserats och återuppbyggts vid ett flertal tillfällen på grund av krig och översvämningar och 1234 byggdes bron om till en 4,9 meter bred stenbro. Förstörelsen av bron fortsatte och 1479, till exempel, förstörs två valvbågar helt av översvämningar och under lilla istiden, på 15–1600 talet, kollapsade först en båge, sedan tre och strax efter att bron öppnats igen, år 1633, svepte en ny översvämning bort ett flertal bågar. I samband med den översvämningen och de dyra underhållskostnaderna, beslutade myndigheterna att lämna bron som övergiven. Kvar blev bara de fyra bågarna som i dag är en turistattraktion, med tusentals besökare vare år.
En turistattraktion som inte leder till något
Rhone Floden Rhone är 812 kilometer lång och rinner genom sydvästra Schweiz och sydöstra Frankrike. Den är en av Västeuropas längsta floder och har historiskt sett varit en viktig och frekventerad transportled.
Floden har sin källa i Rhoneglaciären och sitt utlopp i Parc naturel regional de Camargue, ett deltalandskap på franska medelhavskusten. På sin väg passerar den bland annat Lyon, Vienne och Sion.
Villeneuve med Fort et Abbaye Saint Andre´ Ännu en dag i medeltidens spår. Vi cyklade den dryga halvmilen till en liten by som personalen på campingen rekommenderat. En by som ligger på samma sida om Rhone som campingen. Villeneuve, som byn heter, är en historisk mycket vacker by med smala gränder och byggnader från romartiden. Det kändes helt osannolikt att cykla omkring i gränder med byggnader där romarna en gång i tiden härjat och bott. Vi fortsatte genom hela byn till ett fort, som vi uppmärksammat när vi var på höjderna i Avignon. Det första som mötte oss var en jättelik port som med all önskvärd tydlighet visade att hit in kommer ingen obehörig och det gällde framför allt i dåtid men även i nutid. För att få komma in på Fort Abbaye Sant Andre´ betalar man i dag en slant och därefter kan man vandra fritt omkring och gotta sej i dessa fantastiska byggnadsverk som människohänder byggt upp för ca tusen år sedan. Vi vandrade även uppe på stadsmuren där krigare en gång i tiden befunnit sej för att försvara fortet och dess invånare. För mej är det helt obegripligt hur man har kunnat bygga dessa monument med enbart människlig handkraft, helt utan dagens mekaniska hjälpmedel.
Ingången till Fort et Abbaye Sant-Andre´
Efter ett par timmar på fortet var det dags att cykla tillbaka till campingen och förbereda nästkommande dags förflyttning. Sist vill vi tacka Balltorparna, Eva och Göran, för det fantastiska tipset.
Vingården Chusclan Efter fyra nätter på Pont d´ Avignon var det dags att röra på sej igen. Tillsammans med våra reskamrater bestämde vi oss för att besöka en vingård som bara ligger tre mil norr om campingen där det även finns en ställplats för husbilar.
Den vackra entrén till vingården
Ställplatsen var plan och rymlig med ett 30-tal platser och efter besök med provsmakning på vingården hade kontot sjunkit med cirka 1 200 kronor.
Camping Car Park, La Roche de Glum En natt blev det på gratisparkeringen innan vi programmerade våra GPS-er på rubricerad adress. Vi beslutade oss för att undvika betalvägar vilket innebar att på de 12 milen passerade vi många små byar där varje by hade minst en handfull rondeller som skulle passeras. Vår egen Tina Törner lät nästan lite hes efter alla kommandon… om 600 meter, kör in i rondellen… om 350 meter, kör in i rondellen, ta sedan andra avfart till höger. Både campingen och byn La Roche var platser som ”han där uppe” måste glömt. Det fanns ett servicehus på campingen, helt enligt informationen, men igenbommat vilket kanske var lika bra. För vid en närmare okulärbesiktning av servicehuset så skulle jag ändå aldrig gått in i där. Inne i den lilla byn var allt stängt förutom en kombinerad spel- och tidningsaffär som hade en bar i ena änden. Vi satte oss där tillsammans med byns arbetare, som efter fullbordat dagsverk tog ett par uppsnyggare i form av Pastis eller annat innan dom fortsatte hem till sina familjer. Man skall inte förringa dessa upplevelser, tvärtom, för det är det här som är verklighet för ”vanligt folk” som lever utanför den romantiserade miljö som vi globetrotters ofta befinner oss i. En natt var mer än tillräckligt på Camping Car Park, La Roche de Glum och jag tror inte att vi återvänder dit igen.
Beaune Vårt nästa mål var Beaune knapp 25 mil ytterligare norrut och denna gång talade vi inte om för Tina att hon skulle undvika betalvägar. Det blir visserligen dyrare och man upplever inte landsbygden på samma sätt men man kommer mycket snabbare till målet. Vi checkade in på Camping Municipal les Cent Vignes vid lunchtid och efter ankommaren var det en varm härlig dusch som gällde. Det var en mycket bra camping, med extra allt som till exempel stora ljusa tomter, ett modernt servicehus med värme och 16 A i eluttagen. Vad mer kan man begära. Beaune har, liksom många franska städer, mycket historik.
Den gamla stadsporten in till byn
Byggnaderna innanför den gamla stadsporten vittnade om en historia från medeltiden. I dag finns det ingen stadsmur, men man kunde man ana att det en gång i tiden funnits en som varit ansluten till stadsporten.
Colmar Två nätter på Camping Municipal les Cent Vignes blev det innan vi fortsatte ytterligare 28 mil norrut, närmare bestämt till Colmar i Alsace distriktet. Vi checkade in i solsken och härlig temperatur på Port de Plaisance de Colmar, en ställplats i hamnen med gångavstånd in till den historiska byns centrum. Efter ankommaren och lite vila var det dags att besöka den del av Colmar som ofta kallas lilla Venedig och som i mitt tycke är en av de vackraste stadsdelar som vi någonsin har besökt. Vi har varit i Colmar två gånger tidigare och men blir lika fascinerad av de vackra korsvirkeshusen, blomsterdekorationerna, restaurangerna, kanalerna med små plattekor och så vidare.
En fantastiskt vacker stadsdel med ögongodis för alla
Colmar, som under 45 år fram till 1918 tillhörde Tyskland, tituleras ofta som alsacevinernas huvudstad och har i dag cirka 70 000 innevånare .
Koblenz Efter två övernattningar i Colmar var det åter dags för ett steg längre norrut. Vi hade bestämt oss för att besöka Koblenz och våra kamrater Helle och Stefan valde Trier som sin nästa destination. Efter cirka 33 mil, eller knappt fyra timmar, checkade vi in på Knaus Camperpark i Koblenz. Det var inte den billigaste campingen vi stått på men kanske topp tio när det gäller skötsel, servicehus och framför allt läget. Med bara några meters avstånd från husbilen flödade Rhens vatten förbi oss med kanalbåtar som endera strävade mot strömmen eller gled med den. Floden är mycket levande med allt från jättestora pråmar, som lastar ett 60-tal containrar, till små fritidsbåtar.
Den ena pråmen efter den andra gled förbi campingen
Förutom den livliga båttrafiken ser man riddarborgen Burg Eltz på andra sidan floden men framför allt ligger campingen där floden Mosel och Rhen går ihop, eller Deutsches eck, som platsen heter. Den triangelformade Deutsches eck är historisk mark med gamla monument och en ståtlig staty på landets förste kejsare, Wilhelm 1.
Rehn Rehn är Västeuropas längsta flod med sina 1 230 kilometer. Den rinner norrut från Bodensjön i Schweiz genom Tyskland, Frankrike och Nederländerna till sitt utlopp i Nordsjön. Rhen rinner bland annat genom Köln, Bingen am Rhein och Strasbourg.
Mosel Mosel är en biflod till Rhen. Floden har sin källa i nordöstra Frankrikes bergsmassiv och utgör gränsen mellan Luxemburg och Tyskland innan den flyter ihop med Rehn vid Deutsches eck. På de 550 kilometrarna rinner floden bland annat genom Metz, Cochem, Trier och Bernkastel-Kues. På vår vistelse i Koblenz blev det många härliga cykelturer utmed de båda floderna. Det var svenskt sommarväder och överallt såg man soltörstiga människor som promenerade, cyklade eller låg på gröngräset med sin medhavda picknick.
Ett tecken så gott som något att våren är i antågande
Många uteserveringar hade öppnat upp efter vinterns ide och alla, ung som gammal, njöt av den första riktigt varma vårsolen på denna breddgrad. På ett ställe, i en liten vik med sandstrand, såg vi några stora råttliknande djur som gick omkring mellan folk som satt och åt sin picknik. Vi stannade till och vid en närmare titt såg vi att det var bävrar som blivit tama genom att folk matar dom.
Tama bävrar sökte föda hos soldyrkarna
En ovanlig syn och för oss som är vana vid att dessa djur är väldigt skygga och svåra att få syn på.
Greven Efter tre nätter på Knaus Camperpark var det dags för ytterligare några mil norrut. Vi startade i gryningen för att komma i tid till ställplatsen i Greven där vi även övernattade för fem månader sedan, då på väg mot Medelhavet.
Ställplatsen kallas Greven efter byn i närheten
Greven är en mycket populär samlingsplats för husbilsfolk på väg söder eller norrut och som tur var kom vi i grevens tid till Greven innan ställplatsen var helt fullbelagd. Bara någon timme senare var alla tänkbara ytor för en husbil upptagna. Vädret var fortfarande fantastiskt och efter en god lunch på restaurangen promenerade vi utmed Dortmund-Ems kanal som gränsar till ställplatsen. Inom området finns även en stor marina som var i full gång med att sjösätta fritidsbåtar. Den ena stora båten efter den andra lyftes ner i hamnbassängen, med hjälp av en stor kran och intill stod förväntansfulla ägare på att få hoppa ombord. Eftersom vädret var helt underbart bestämde vi oss för ytterligare en övernattning och vi vaknade nästkommande morgon till ännu en härlig och molnfri himmel. När kvicksilvret, som på natten varit under femgradersstrecket, passerat 15 grader tog vi en härlig cykeltur utmed Dortmund-Ems. Efter några kilometer, med floden på vår högra sida och landsbygden på den vänstra, såg vi en skylt med ”Restaurant 150 meter” och en smal grusstig som försvann rätt ut bland hästhagar och jordbruksodlingar. Första tanken var ”en restaurang här” men förmodligen fanns det någon form av magnet på stigen, för hur jag än kämpade så ville cykeln bara åt det håll som stigen ledde. Efter den korta avstickaren möttes vi av en helt underbar plats med gårdsbutik och en lantlig restaurang med uteträdgård, god mat, dryck och musik från fågelkvitter och nötkreaturens råmanden. Mitt ute i ingenstans har någon byggt upp en restaurang där man kan sitta och njuta av naturen och landsbygden, långt från biltrafik och pråmarnas dunkande.
Lunch på Nahrup´s Hof, mitt ute på lansbyggden
Nahrup´s Hof, som restaurangen heter, var en helt overklig upplevelse som verkligen gav balsam till själen. När vi kom tillbaka till ställplatsen fick vi se Helle och Stefan som också valt Greven som övernattningsplats. Det blev ett glatt återseende och senare på kvällen åt vi tillsammans på campingens restaurang innan våra vägar återigen skildes.
Dortmund-Ems-kanal Kanalen går mellan Dortmund och Emden där den förbinder Ruhrområdet med Nordsjön. Den är 265 kilometer lång och rinner i nordvästlig riktning för att vrida till nordost vid orten Datteln. Den är livligt trafikerad med framför allt kanalbåtar så här års, men vi såg även en husbåt i lågbudgetklassen.
Kreativitetens vinst över ekonomins frånvaro
Danmark Efter två helt underbara dagar på Greven var det åter dags att rulla ut Carthagon på vägarna igen. Målet var Ribe i Danmark med ett kortare stopp i Harrislee, Tyskland, för inköp av något tullfritt. Vi hade en lång dagsetapp framför oss på drygt 52 mil så det var inte aktuellt med någon sovmorgon. Dessutom var det samma dag som vi ändrar klockan till sommartid och där missade vi ytterligare en sovtimme. Det var tidig söndags morgon och den hetsiga autobahntrafiken lyste med sin frånvaro. Vi slukade mil efter mil i behaglig takt utan några som helst pulshöjare, förutom en kortare trafikomläggning i Hamburg. Redan efter fem timmar var vi i Harrislee strax innan gränsen till Danmark. Vi åt en god lunch och införskaffade de varor vi bestämt oss för hos Otto Duborg, innan vi rattade de sista milen till Ribe. Ribe visade inte sin bästa sida, det var kallt och blåsig och solen hade gömt sej bakom ett grått heltäckande skynke. Den vår som vi följt hela vägen från Medelhavet hade vi nu kört ifrån och metrologiskt sett, lär det inte bli varmare ju längre norrut vi kommer. Det blev en lugn afton i en varm husbil på Ribe Camping vilket inte heller är fy skam.
Ribe Ribe är en liten stad som grundades omkring år 710 e.Kr på den danska västkusten och den räknas som den äldsta kvarvarande staden i Danmark och även i hela norden. Här avlöser kullerstensgator och snedvridna korsvirkeshus varandra och 2014 utsågs den till Europas vackraste småstad. Det finns mycket att göra i den lilla staden med cirka 8 000 fastboende. Om man inte nöjer sej med att bara strosa runt bland de gamla byggnaderna med charmiga butiker och restauranger så finns det en hel del historia att tillgå som till exempel Ribe Viking Center.
Bröllopsdag Vi återkommer ofta till denna gemytliga danska by och vi kommer att fortsätta med det så länge vi har möjligheten. När vi vaknade denna gång i Ribe så sammanföll det, som bara av en händelse, med vår 30-åriga bröllopsdag. Planerna var att fira denna dag med en trerätters på någon av byns krogar men eftersom vi ännu inte hunnit acklimatisera oss med de nordiska temperaturerna, valde vi att nyttja campingens vackra köks och sällskapsanläggning.
Helena skapar bröllopsmiddagen
Vi flyttade helt enkelt ut till det gemensamma rummet där Helena än en gång fick visa sina fantastiska kokkunskaper. Hon fixade till en underbar måltid med kalkon, god sås och färskpotatis och till det drack vi en Zinfandel, vår storköpare, som vi införskaffat i Harrislee.
Ribe Camping Vi har ett flertal gånger under drygt 20 års tid besökt byn som danskarna kallar ”Danmarks smukkeste by” och samtidigt följt den fantastiska utvecklingen av campingen. Från början var det mest en plats att stå på utan el och spartanska servicebyggnader. Vid vårt besök denna gång möttes vi av en hypermodern camping med extra allt. Det berättades för oss att dom nya ägarna, sedan tre år tillbaka, har gjort miljoninvesteringar vilket man verkligen kunde se. Till att börja med hade campingplatserna nästan fördubblats och långliggarna lika så. Själva platserna var i stort sett oförändrade men servicebyggnaderna var bland det finaste man kan uppleva, det var till och med i klass med vilket lyxhotell som helst.
Här ett exempel på ett välkomnande duschrum
Det fanns tre stora sällskapsrum varav den största hade plats 150 personer, det vi nyttjade hade 50 sittplatser och så fanns det ett mindre med 20 platser.
Det mellanstora sällskapsrummet med 50 platser
Det berättades vidare att på jul och nyårshelgerna är både campingplatserna och de två stora gemensamhetslokaler fullbokade för då har campingen ett avtal med en cateringfirma som levererar femrätters eller tre rätters menyer med tillhörande drycker efter önskemål. Detta är så populärt att man redan nu i mars börjat ta emot beställningar för nästkommande jul och eller nyårshelg. Den mindre lokalen står till förfogande för dom som själva vill laga sin mat.
En fantastisk camping med en helt ofattbar utveckling och förutom serviceanläggningarna har man även byggt en hel del stugor för uthyrning. Men smakar det så kostar det och det känns att ägarna riktat in sej på en målgrupp som vågar, eller kan, spendera några kronor extra.
Ullared Två nätter blev det på Ribe Camping innan det var dags att lämna ett blåsigt Danmark och nu var det bara drygt 20 mil till Grenå där vi bokat eftermiddagsfärjan till Sverige och Halmstad. Först förstod jag inte varför vi skulle till Halmstad, vi kunde ju lika gärna tagit färjan till Göteborg. Men ibland är man kort i roten, det var såklart för att Helena, som vanligt ville till GEKÅS i Ullared på vägen hem. I Falkenberg lämnade vi E6-an för en mindre väg mot Ullared och efter bara någon kilometer började det snöa. Det var mörkt och blött men ändå lite häftigt att få se snö igen. Bara drygt 50 mil norrut har vädret växlat från strålande vårsol på Greven till full vinter med snö i Halland och en termometer som sjunkit med cirka 15 grader. Vi checkade in på campingen i Ullared någon timme innan den viktiga VM-kvalmatchen mellan Sverige och Polen som tyvärr slutade med förlust för Sverige. Danmark blir därmed enda landet som representerar Norden i fotbolls VM i Qatar 2022.
GEKÅS Vi vaknade till ett kallt men soligt Ullared med ett tunt snötäcke som lyste upp den gråa vegetationen och målet för dagen var inköp på GEKÅS.
En vintrigt men mycket vackert Camping
Det som inte finns på GEKÅS finns inte och det är väl därför folk åker långväga från för att handla billiga varor och då framförallt kläder. Men affären är en riktigt plånbokstömmare, även för den som försöker hålla i pengarna. Jag vet inte hur många gånger jag följt Helena in, bara för att ta en öl i Sportbaren, men lika många gånger lämnat köpcentret genom att betala en lång lista på ”måste ha grejor”. Det är en fantastisk affärsidé där man tänkt på allt från trivsel till köplust. Förutom själva varuhuset som är hjärtat har man en bra camping, det finns stugor eller hotellrum att hyra och för matintaget finns det ett antal bra restauranger. Ett helhetskoncept och allt sköts på ett mycket proffsigt sätt.
1963 bildade Göran Karlsson det som i dag heter GEKÅS och innan dess var den lilla byn Ullared enbart några få kåkar utmed en landsväg långt ut på den halländska landsbygden.
Jag kommer ihåg att jag och en kompis åkte till Ullared i mitten på 60-talet, för vi hade hört att man sålde billiga skinnjackor där. Affären låg då i ett källarplan med begränsad yta och utbudet ganska så fattigt med dagens mått mätt. Vi köpte varsin skinnjacka som var betydligt billigare än i en vanlig herrekiperingsaffär och det var så det startade. Vi berättade för våra vänner om inköpet och dom berättade i sin tur för sina vänner och så vidare. Mun till mun metoden var dåtidens sätt att marknadsföra sina produkter.
Sista etappen Från Ullared har vi cirka 16 mil hem till Tådås och efter ett sista morgonbesök i butiken lämnade vi ett soligt men kallt Ullared.
När vi körde upp för backen till Tådås var det nästan exakt fem månader sedan vi förväntansfulla rullade utför densamma. Vad som hänt på dessa månader kan man läsa om här ovan, men när vi själva ser bakåt undrade vi direkt, vart dom månaderna tog vägen.
Jag har roat mej med att bokföra alla kostnader under vår vinterförvaring och när jag räknat ihop alla kostnader på resan och dragit bort de kostnader vi normalt skulle haft hemma så blev skillnaden för fem månader drygt 25 000 kronor dyrare, eller cirka 170 kronor per dag för två personer.
På allmän begäran, eller ja, några kanske, kommer vi att återuppta någon form av dag/veckobok på årets hemester. Det blir kanske inga dagliga rapporter men några ord då och då hoppas vi hinna med, vi är ju pensionärer och då kan det ibland vara svårt att få tiden att räcka till. Allt man gör nu går ju så mycket saktare än förr i tiden.
10 juli 2021, Hemestern börjar Vi lämnade Tådås med en fullpackad bil för en något långvarigare tur än dom vanliga helgtripperna. Allt var med. Huset som var helt tomt liknade ett försäljningsobjekt, men så var det inte, planen var att återkomma hem om några veckor.
14 mil senare checkade vi in på Billinge camping, som vi hade förbokat. En förbokning som var helt onödig eftersom det fanns betydligt fler lediga än upptagna platser. Semestrarna hade förmodligen inte kommit igång på fullaste allvar ännu.
11 juli, Jättadalen Efter frukost var det dags för en cykeltur till grottorna i Jättadalen, som ligger ca 1,5 mil från campingen. Vädret var strålande och helt perfekt för utomhusaktiviteter. Väl framme vid cykelvägens ände, mitt i urskogen, träffade vi en man som gav oss lite information om var vi var. Stabor tänkte han nog, håll er hemma.
Vi låste fast cyklarna vid ett träd och vandrade ca 2 km på en stenig skogsstig innan vi kom fram till platsen.
Jättadalen är en bäckravin djupt nedskuren i Billingens berg med lodräta stup och rasbranter. Fyrkantiga stora stenblock låg staplade på varandra och det var minst sagt hissnande att titta ner i stupen. Tänk vad naturen kan åstadkomma. Jättestora stenblock, staplade på varandra från botten av ravinen
Grottorna såg vi aldrig eftersom dom befann sej i botten på stupen, det gjorde inte vi och vi hade heller inga ambitioner att ta oss dit.
Utsikten från toppen var helt fantastisk över västgötaslätten och bebyggelsen nedanför. I horisonten kunde vi även skönja Kinnekulle, ett av dom andra 15 platåbergen i Västergötland. Kinnekulle är en favo som vi ofta återkommer till. (se våra reseskildringar).
12 juli Resdag, Billingen-Askersund Innan vi lämnade Billingen konstaterade vi att vi hade problem med elen. Kylskåpet ville bara ha gas liksom varmvattenberedaren. Efter många om och men och irritation över Bengt i Örkelljungas kundmottagning (BiÖ), där vi köpt bilen, fick vi till slut kontakt med verkstadschefen. Han rekommenderade oss att koppla bort spänningsomvandlaren eftersom den troligtvis var anledningen till felet. Tyvärr hjälpte det inte så vi får vänta med felsökningen tills i mitten på augusti när vi ändå skall till Örkelljunga för att serva bilen. Vi har ju gas så vad är problemet?
Efter att ha kört ca 10 mil på kända cykelvägar, Vättern Runt, var vi framme vid nästa stopp på vår resa, Husabergsudde Camping, några kilometer från Askersund.
Campingen ligger väldigt vackert på en udde i sjön Alsen, som är en förlängning av Vätterns nordligaste spets.
En trevlig, fullbelagd camping med badstrand, fiskebryggor och för tillfället gula näckrosor som stod i full blom utmed strandkanten.
Efter att vi bundit fast vår trerummare på hjul i en elstolpe cyklade vi in till Askersund för att äta och vi hittade genast en mysig uteservering intill ån som förbinder Alsen med Vättern. Helena njuter i solskenet
Gott var det och soligt var det, vad mer kan man begära?
13 juli Askersund Det var dagen då vi skulle reka i Askersund.
På grund av värmen ville Helena klippa av sej sitt varma täcke på huvudet och efter några försök hittade hon en ”Drop in” vilket gav mej tillfälle att svalka min kropp med en kall öl.
Askersund består nästan av ingenting. Ett stort torg fullbelagt med bilar, en ICA affär och en massa stängda lokaler som till exempel banken. Vi skulle besöka en bank men fick veta att det finns ingen bank, som är öppen, i Askersund på sommaren.
Nere vid ån däremot, där vi åt lunch i går, där var det liv och rörelse med massor av utskänkningsställen och annat säljbart till oss turister.
14 juli Resdag, Askersund-Stegeborg Dags för ytterligare några mil österut. Stegeborg var målet för dagen. På vägen dit besökte vi ett par som vi umgicks med på vårt vinterkollo i Spanien för ett par år sedan.
Sabine och Micke, som dom heter, äger en större båtaffär i Norrköping som vi ville besöka.
Det var ett kärt återseende, ett planerat sådant, där även ett besök hemma hos dom ingår i planerna. Detta var anledningen till att vi befann oss i Stegeborg eftersom dom bara bor några kilometer från ställplatsen.
Vi fick en bra plats i hamnen, där ställplatsen ligger, med fin utsikt över båtbryggor och övärlden i Sankt Annas skärgård.
Kvällsvarden inmundigades på mysiga Hamnkrogen med Slätbakens vatten, linfärja och Stegeborgs Slottsruin, som närmaste granne. Många hade sökt sej till Hamnkrogen
15 juli Stegeborg Nu börjar värmen bli riktigt påträngande, nu hjälpte det inte ens att sitta i skuggan under markisen. Att svettdropparna trängdes i sina porer för att komma ut och kyla våra kroppar, hjälpte heller inte. Nu var det total koma och mycket vätska som gällde.
Även i dag ledde våra cyklar oss till hamnkrogen, men på grund av värmen lämnade vi walk-ower till det planerade besöket på Stegeborgs Slottsruin. Slottet, som har anor från Gustav Vasas tid, lär väl ligga kvar ett tag till. Stegeborgs Slott med anor från Gustav Vasas tid
Trots några mindre regnskurar var värmen fortfarande mycket tryckande till långt in på kvällen. Nu gällde det att plocka fram minnesbilderna från regnet, blåsten och den totala solförmörkelsen, som vi levt med, större delen av året
16 juli, Träff med goda vänner Vädret hade försvenskats igen, vilket var tur för i dag var det åter dags för rullning, en mycket kort sådan.
Vägen till Sabine och Mickes hus var krokig, smal och grusig men väl framme uppe på höjderna där dom bor, möttes vi av en helt bedårande utsikt över Slätbaken och Sankta Anna skärgård. Slätbaken är en förlängning av Göta Kanal ut mot Östersjön och en del av Sankta Anna skärgård. Ett fantastiskt läge på en hylla ovanför Slätbaken Bedårande utsikt från värdparets altan
Kvällen avverkades med mat och dryck, många skratt och en och annan skål. Det blev många tillbakablickar från vårt vinterkollo i Spanien som vi så abrupt fick fly från i mars 2020 men även framtida planer inför den kommande övervintringen. Tanken är att vi skall slå följe på resan ner till Spanien om inte Coronan sätter käppar i hjulen igen.
17 juli, Sankta Anna skärgård Solen var tillbaka och Slätbaken låg som en spegel nedanför värdparets härliga altan. Programmet för dagen var en heldagstur i Sankta Anna skärgård med lunchstopp på en ö några cirka 25 distansminuter längre ut mot havsbandet.
Sankta Anna skärgård sträcker sej från Göta kanals utlopp i Mem till Östersjön.
Hela skärgården är väldigt splittrad med grönskande och bebodda öar överallt och även på några av de minsta öarna kunde man skönja byggelse i grönskan. Det är fantastiskt vackert, långt från det glesa kala öriket som vi har på Västkusten, som även det har sin tjusning.
Micke som i stort sett bott i denna skärgård sedan barnsben rattade oss förbi det ena sevärda efter det andra ända ut till öppet hav och ön Harstena där vi gjorde ett längre stopp.
Vi hittade en lagom stor lucka nedanför Restaurang Loftet, där vi kunde lägga till.
Efter en god lunch med tillhörande drycker var det dags för en rundvandring på ön.
Ön är mest känd för den säljakt som bedrevs under tidigare sekler och som mest fanns här runt 90 fastboende med affärer, skola och så vidare. Helena slutar dagens skolarbete
Ön är även känd för ett litet sötvattentjärn som är fylld med röda näckrosor. Dammen med de vackra röda näckrosorna
En del gravfynd pekar på att ön var bebodd redan på järnåldern och den finns även omnämnd i Gustav Vasas jordebok från 1543. Idag är endast sex fastboende kvar från de gyllene åren som nästan utrotade hela sälstamen i Östersjön,
18 juli, Söderköping Efter ännu en trevlig afton, i generösa människors sällskap, var det åter dags för en båttur. Denna gång styrde skepparen båten i motsatt riktning, mot Mem där Göta kanal har sitt utlopp i Slätbaken. Men i stället för att styra mot kanalen hittade skepparen en slalombana rakt in i vassen till Söderköpings ån, som rinner parallellt med Göta kanal hela vägen från Söderköping. Bara en rutinerad alpinist kan hitta rätt här
En betydligt vackrare sjöväg än Göta kanal. En naturlig å med stora träd hängde ut över vattnet och åkanter klädda med vass och gula näckrosor. En stilla och vacker båtfärd till Söderköping
I glassarnas stad, som i folkmun kallas ”Sörping”, ringlade köerna långa till glassbarerna, matställena var fullbelagda och på Göta kanals kajer trängdes flanörerna i det vackra vädret. Hundratals meter kö för att få en glass? men hallo eller!
Vårt värdpar, som verkligen gjorde allt och lite till, för vår trivsel, hade givetvis förutsett detta och beställ bord på en uteservering mitt i folkvimlet. Fantastiskt sa Helena, rutinerat sa jag, vilket engagemang sa vi båda.
Efter en god lunch med tillhörande drycker och några shoppingstopp var det åter dags att ta den vackra sjövägen tillbaka till huset med den fantastiska utsikten.
19 juli Resdag, Stegeborg-Avesta Efter tre helt underbara dagar hemma hos Sabine, Micke och hunden Freddie, var det åter dags att låta Carthagon få arbeta igen. Micke och Sabine samt hunden Freddie
Framför oss hade vi knappt 25 mil till min uppväxtstad Avesta där min syster Grete och hennes man Paul bott sedan några år tillbaka.
Vi fick en bra plats på Avesta golfklubb, knappt en halvmil från lägenheten där syrran bor och efter ankommaren cyklade vi dit.
Vädret var fortfarande helt fantastiskt och efter Coronakramar och en lättare måltid dukades det upp med öl och vin på deras balkong. Ett trevligt tjöt blev det och vi konstaterade att vi inte setts på närmare fem år, tiden går fort och vi åldras i takt med den, vilket sätter sina spår.
Med ett par glas rött i blodomloppet och en cykeltur utmed Dalälven och Döda fallen var det dags att göra bokslut för denna dag.
20 juli, Avesta Resan till Avesta var även en nostalgitripp för min del eftersom jag bott och levt i staden under hela min uppväxt. Från femårsåldern fram till 14 årsåldern bodde jag och mina två systrar här tillsammans med våra föräldrar. Den lilla figuren under dalahästen är jag
I slutet på 50-talet ville mor och far flytta till Bohus, strax utanför Göteborg, för att komma närmare Danmark och deras föräldrar. Jag, som då var ung tonåring, hade inget annat val än att flytta med.
Jag kände att jag rycktes bort från något som jag inte själv ville, eller kunde råda över, från skola, kompisar, idrottsklubbar och så vidare. Det var en tuff tid med det var bara att bita ihop och ju äldre jag blivit desto mer önskar jag få uppleva platser som jag fortfarande har minnesbilder av sedan ungdomen.
Det är inte bara människan som förändras genom åren, min ungdomsstad har också genomgått stora förändringar. Vår första bostad, ett litet hus i Bergsnäs hade ersatts med en stor rondell, huset vi bodde i på Rönningen var i dag industrimark och det vackra torget i stadens centrum var nu en stor ful byggnad med köpcentra. Gamle by däremot, vid Dalälven, som förr var slitet och nedgånget, hade fått en rejäl ansiktslyftning och den stora skidbacken vi alltid åkte i, fann vi och den var enligt systersonen fortfarande i bruk, men den såg väldigt nedgången ut.
Syrran tog med oss på lunch i Rembostugan och då kom jag ihåg att där fanns en hoppbacke, modell mindre, som vi pojkar åkte till ibland. Den fanns inte kvar och folk vi pratade med kände inte ens till att den funnits.
Efter några generationer är mycket av det gamla som bortblåst, det har aldrig funnits och att blicka bakåt blir inte alltid rätt eftersom minnesbilderna har en förmåga att förskönas med åren.
21 juli Resdag, Avesta-Rättvik Tällberg var vår plan för nästa destination på den hittills så underbara hemestern. Men när Carthagons egen Ulla-Bella började ringa runt visade det sej att allt, i och runt Tällberg, var fullbokat. Närmaste camping var Siljansbadets Camping i Rättvik, så Ulla-Bella bokade två platser, en för oss och en för våra kompisar, Lena och Tommy, som vi sedan tidigare bestämt att ta följe med runt Siljan.
Innan vi nådde Siljan gjorde vi ett stopp hos Kanon Kurt, husbilsförsäljaren i Ludvika, för att inhandla ett nytt utanpåliggande skyddsgaller, som hade blåst av. Efter monteringen var det inköp av dryckesvaror samt en snabblunch innan vi fortsatte resan.
Vädret var fortfarande helt strålande och när vi passerade Tällberg hade vi endast ett fåtal mil kvar till Rättvik. Strax efter att vi ställt Carthagon på plats kom även Lena och Tommy, som hade sin plats strax intill våran.
Kvällen avnjöts tillsammans med sedvanliga tillbehör som inmundigades mellan skratten och diskussionerna.
22 juli, kulturpromenad och rodel. När vi avverkat den sedvanlig frukosten promenerade vi till Kyrkudden där bland annat Rättviks kyrka, Wasastenen och gamlegårdarna ligger. Därefter gick vi ut på Rättviks kända landmärke, Långbryggan, som är hela 628 meter lång. Jag stöttar den lilla Wasastenen
Efter kulturupplevelserna slank vi in på Sjövillan, en vätskedepå, innan det var det dags för lunch på Strandrestaurangen. Därefter började uppladdningen inför eftermiddagens aktivitet, rodel. Vi cyklade och gick om vartannat innan vi nådde rodelbana som ligger många höjdmeter ovanför Siljans strand.
Helena var tveksam till att åka, Tommy låg på gränsen till att vara för tung för att få åka, så det blev Lena och jag som fick rädda familjernas ära.
Vi drogs upp med liften, på en skranglig kärra, upp till starten på rodelbanan. Rodelbanan bestod av två parallella halvcirkelformade plåtrännor som snirklade sej ner till målet.
Jag kom iväg först, men det dröjde inte länge förrän Lena, som valt åka i parallellrännan, for förbi mej med en våldsam hastighet och jag såg henne försvinna längre och längre bort efter varje kurva.
Visst kändes det förnedrande och värre blev det när en ungdom, som startat i samma ränna som mej, kom ikapp och fick fortsätta resten av banan i min snigelhastighet. Hans blick när vi steg av våra kälkar var inte den vänligaste jag mött. Jag blir ifattåkt av en ungdom Även om det känns surt så var Lena en värdig vinnare
Det var ingen rolig bana. Den kändes lite för osäker för mej och vid varje skarv blev det väldigt guppigt. Ett försvarstal kan tyckas, men jag kände mej inte tillfreds med varken banan eller kälke.
Surt sa räven.
23 juli, Dalhalla runt Solen hade tillfälligtvis gömt sej vilket kändes bra, för i dag hade vi bestämt oss för att cykla Dalhalla runt, en markerad led på cirka två och en halv mil.
Första delen av cykelleden gick på smala grusvägar genom en golfbana och fortsatte på asfalt och grusvägar i typisk siljansbyggd med höga raka tallar, faluröda stugor och svartbruna fäbodar. Det var en mycket vacker sträckning utan allt för krävande backar.
Vi gjorde ett kortare stopp för shopping i en keramikfabrik innan vi nådde staketet som hägnar in hela kalkstensbrottet som i dag är mest känt som Dalhalla, en utomhusarena med plats för cirka 6000 åskådare.
Stenbrottet är endast öppen under tiden det pågår någon konser, men genom några gluggar i staket och vid entrén kunde Tommy, som inte varit där tidigare, se anläggningen nere i stenbrottet. Helen glider omkring på ”Gamle svarten”
Efter Dalhalla bar det iväg tillbaka igen och leden ledde oss igenom några väldigt vackra rödmålade små byar och en ganska krävande skogsstig innan vi nådde Rättvik.
Det var en härlig och välskyltad cykeltur som vi kan rekommendera alla som är i Rättvik på besök.
Efter gemensam middag var det dags att packa för morgondagens avfärd till Mora.
24 juli, Resdag, Rättvik-Mora Det är inte långt mellan de sevärda orterna runt Silja och i dag var det endast fyra mil innan det var dags att checka in på Mora Parken Camping.
Både Helena och jag känner väl till Moraparken, delvis för att vi bott här en gång tidigare men framför allt för att det är den sista ansträngande delen innan målgång, på både Vasaloppet och Cykelvasan.
Campingen är jättestor och representerar kanske inte den typen av campingar som vi gillar bäst. Vi drar oss gärna till lite mindre personligare platser.
Det blev en dag i slöhetens tecken och förutom ett kortare besök i staden tillbringade vi hela dagen och kvällen tillsammans med Lena och Tommy under markisen. Hade vi inte fyllt ådrorna med blodförtunnande vätska hade förmodligen hela omloppet koagulerat.
25 juli, åter en solig dag Mora är ju mest känd, världen över, för målgången på ett av väldens största och bredaste motionslopp. Mellan Berga by, som är starten för skidåkare, cyklister och löpare, är det mellan 9 och 9,4 mil, beroende på vilken idrottsgren det gäller.
Till Eldris, som är den sista vätskekontrollen innan hurtbullarna når målet i Mora är det cirka 9 kilometer, vilket var vårt mål för dagen. På mjuka, lätt kuperade stigar, genom gles tallskog som släppte igenom solen strålar, gled vi på fädernas spår, fast i motsatt riktning, i ett behagligt tempo på våra järnhästar. Sista kontrollen innan målet i Mora
Efter en kortare paus med fotografering med mera, cyklade vi landsvägen tillbaka till Mora där vi tackade oss själva för bedriften, med en god lunch på Wasastuga intill Siljans strand.
Resterande av den mycket varma dagen, satt vi fastlimmade under markisen tills solen försvann bakom trädtopparna och mörkret så sakteliga började sänka sej över oss.
Åter en härlig dag i goda vänners sällskap och när vädret visar denna sida är det inte svårt att hemestra.
26 juli Resdag, Mora-Sollerön med Gesundaberget Framför oss hade vi en av de kortaste förflyttningar jag någonsin gjort. Vi hade knapp två mil till Caravan Clubs camping på Sollerön som var vårt nästa stopp.
På vägen dit gjorde vi en avstickare till Gesundaberget som Lena hade med på sin sevärdslista. Ett högt berg, 353 meter över Siljans vattennivå, som belönats med fyra stjärnor i Guide Michelins på grund av den enorma utsikten i alla riktningar och över den vackra sjön Siljan.
Vi parkerade i botten på den 800 meter långa backe som vintertid används som skidbacke med liftar och allt som tillhör vintersporten.
Liftarna var tyvärr inte igång under sommartid och enda sättet att nå toppen och utsikten var med hjälp av apostlahästarna. Stigen upp var cirka en kilometer med en stigning på 211 meter och delvis mycket brant och stenig.
Efter ungefär halva vägen kastade jag in handduken. Det var ingen terräng som passade min kropp och med progressiva glasögon på ett svettigt halt näsben var det näst intill omöjligt att se backens otillgängliga underlag. En dåres försvarstal kanske, men det får jag ta. Fantastisk utsikt även från dessa höjder
Ett hundratal meter högre upp gav damerna upp, men 130 kilo Tommy fortsatte ända upp till toppen. Det är bara att gratulera. Lite surt kanske, men den fantastiska bedriften, att i stekande sol och otillgängliga branter ta sej ända upp måste tyda på en vilja av stål, eller tjockt pannben, som man säger nu för tiden. En svettig, lycklig och stolt Tommy
Efter den snöpliga fadäsen var det bara att bita ihop och innan vi checkat in på Sollerö Camping hade jag förträngt hela besöket på Gesundaberget. Det jag inte minns, har inte skett.
27 juli, Sollerön Forskarna tror att en gigantisk himlakropp träffade jorden för åtskilliga miljoner år sedan med en sådan våldsam kraft att kratern, den så kallade Siljansringen bildades. Siljan, Orsasjön, Skattungen, Oresjön och småsjöarna i Bodadalen ligger inom nedslagsplatsen som mäter 50 kilometer i diameter, är som djupast 160 meter och är det största kända meteoritnedslaget i Europa.
Våra planer, 365 miljoner år senare, var en kortare cykeltur på den vackra ön som är den största i Siljan.
Det är en ganska platt ö med som högst 43 meter över Siljans medelnivå. Som längst är den 7,7 kilometer och på den bredaste delen 4 kilometer.
Det var en härlig cykeltur på nästan helt bilfria vägar i små byar med faluröda timmerstockshus, glesväxande tallskogar och betesmarker för kor, getter och får och nästan hela tiden med Siljans glittrande vatten i ögonvrån. Vi cyklade förbi en naturcamping med underbar utsikt
På ön finns en hel del sevärdheter som till exempel hembygdsgården med ett tiotal gamla svartbruna timrade stockhus från tidigare epoker och gravfält från vikingatiden som mest liknade stenrösen. Helena besöker en bostad från en annan tidsepok
Efter drygt två mil lättade vi våra ömmande ändalyktor från hårda sadlar, samtidigt som det började droppa väta från den mörkgråa himlen.
28 juli Resdag, Sollerön-Hjo Efter en mysig natt, med smatter på taket för första gången på denna resa, var det dags att packa ihop för vidare färd söderut, närmare bestämt till Hjo. Hemestern började närma sej sitt slut liksom årets mycket vackra sommar och snart är det bara minnen kvar av tre veckors upplevelser på hemmaplan.
Planen var att tillbringa sista kvällen i Hjo, tillsammans med Lena och Tommy som vi under en veckas tid haft fantastiskt trevligt ihop med och knappt 36 mil senare vevade vi ut markisen vid Vätterns strand. Efter den sedvanlig ankommaren var det dags för en kortare cykeltur genom den vackra stadsparken i Hjo som skiljer campingen från hamnen och stadens utskänkningsställen.
Vätternsik stod på önskelistan, men tyvärr var hamnens fiskekrogar stängda och tack vare det, åt vi en helt underbar Wienerschnitzel eftersom Vätternsik saknades på den enda öppna restaurangens meny.
Efter några droppar rött under en regnskyddande markis var det dags för vila inför morgondagens sista etapp för denna gång.
29 juli Resdag, Hjo-Tjörn Efter ytterligare en natt med regndroppars smatter på taket ställde vi in GPS: en på Falbygdens Ost i Falköping. Eftersom den kända osthandlaren nästan låg i vår färdriktning hemåt, var det aldrig tal om annat än att stanna för shopping av ”bra ha i kylskåpet”.
Efter inköpet var det sedvanligt, eller något Corona anpassat, avsked med våra vänner för denna gång.
Regnet började tillta efter Falköping och när vi passerat Uddevalla, på väg mot Orust bröt ovädret ut på riktigt. Mörka skyar som vittnar om regn… vilket jag kallar detta… men detta kallar jag skyfall
Nu var det inget regn längre, det var skyfall med inslag av hagel och bara någon mil senare sken solen, precis som den gjort de senaste tre veckorna.
Kort sammanfattning Om vädret är bra och husbilen fungerar är allt bra. Om man dessutom fungerat bra tillsammans med sällskapen vi träffat på resan, finns det inga ord, det måste upplevas för att förstås.
Sabine och Mickes gästvänlighet och generositet samt båtresorna i Sankta Annas skärgård var fantastiska och utsikten från deras hem var riktigt ögongodis.
Besöket hos min syster Grete och hennes familj i Avesta var en höjdare som gav, åtminstone mej, en energikick.
Mitt letande efter en skidbacke som jag mindes från barndomen, visade sej vara samma plats som vi campat på i tre dagar.
En vecka med Lena och Tommy gav både skratt och förvåning.
Mest förvånade blev vi när 130 kilo Tommy dundrade upp för den kilometerlånga branta stigningen till toppen på Gesundaberget i stenig terräng och tillbaka igen, samt när Lena susade förbi mej i Rodelbanan.
Helena besökte alla tillgängliga systembolag för att finna Pink Gin som låg på allas läppar just denna säsong. I Hjo fick hon tag i en pava, men då var det för sent, för nästa dag var det dags för hemesterns sista långa körsträcka hem.
Ha det så bra !
Bilderna från resan kan ni se i vårt galleri eller sök på ”Foton” i sökrutan
Carthago är en i raden av husbilar som anammat konceptet att placera soffgruppen bak och en nedfällbar dubbelsäng i förarhytten.Ett koncept som ogillas av många men som älskas av ägarna. Några tycker att det känns som att stiga in i en husvagn, precis som att det skulle vara något förnedrande. Själv tycker jag att det är den bästa planlösning som tagits fram sedan husbilens intåg i campinglivet. Man kan, på några få kvadratmetrar, bosätta sej nästan var som helst i en transportabel trea. Arkitekten bakom idéen har lyckats skapa lösning med kök, vardagsrum, sovrum och arbetsrum samt toa och dusch och rejäla förrådsutrymmen. Dom traditionsbundna husbilsägarna vill säkert veta hur jag tänkte där och det ska dom få också. Förarhytten är arbetsrum både när man kör och när bilen står stilla. När handbromsen är dragen vrider man stolarna och vips har man ett nytt rum där man kan vara helt ostörd, för den som jobbar hemifrån till exempel. Inför natten blir samma yta ett sovrum genom att man sänker den stora dubbelsängen till behaglig instegsnivå. Vardagsrummet är längst bak och däremellan kök, toa och dusch.
Ankomsten Annika, som är medlem i Carthagogruppen ”COS” tyckte att det var dags att träffa andra ”Liner-for-two” medlemmar, som Carthago valt att kalla sin trea på hjul för.
Hon skickade en förfrågan om en träff till alla COS medlemmar, som äger just detta märke, och fick nio positiva svar. Hennes tanke var enklast tänkbara, vi skulle bara träffas utan måsten, dagordning, protokoll och så vidare. Platsen som initiativtagaren valt var Bauergården i Bunn drygt en mil från Gränna, en plats i husbilskretsar som får ett gott omdöme av de flesta.
Jag var lite skeptisk till en början. Att köra drygt 25 mil för en träff för ”inbördes beundran” har aldrig varit min grej precis men när jag fick veta att min gamla jobbarkompis Göran skulle dit så bestämde vi oss för att hänga på.
Träffen var utlyst till helgen före midsommar och vi anlände Bauergården vid lunchtid på torsdag, vi ville vara ute i god tid för att förvissa oss om att få en bra plats på ställplatsen.
Vi var inte först, för redan när vi anlände stod initiativtagaren Annika och hennes man Roger med sin paranta Liner-for-two uppställd på en hylla avsedd för åtta husbilar.
På fredagen började övriga ekipage att rulla in och efter den spännande EM-kvalmatchen mellan Sverige och Slovakien, som slutade med vinst för Sverige, dukade vi långbord på gårdsplanen mellan bilarna. Vi fick se fotboll på en laptop
Det var ett trevligt initiativ och stämningen steg i takt med varje utropad skål. Att vädret visade sin bästa sida på mycket länge gjorde inte stämningen sämre och innan vi bröt upp bestämde vi att göra en uppföljning om ett år igen. Stafettpinnen hamnade då hos oss på Tjörn.
Strax före nio på kvällen kom våra vänner Göran och Eva som valt att se matchen hemma i Mölndal. Hyllan var avsedd för åtta husbilar och eftersom dom kom sist fick dom hålla till godo med en plats strax nedanför oss andra.
Många små raringar Husbil + hundar = sant, väldigt sant och ibland undrar jag om kennelklubbar har någon form av ”vinn-vinn” uppgörelse med campingar. Det vimlar av små fyrbenta hårtussar överallt och vid minsta lilla rörelse blir man oftast totalt utskälld. Dom små ”hårtorkarna” skäller inte bara på mej, dom skäller på varandra, på löv som faller och allt annat som rör sej.
På vår träff var det likadant. Populariteten att vara hundägare skilde sej inte från övriga campare. Men hundar är som oss, olika. Båtsman, som var en av jyckarna på vår träff, var så störd av att bli utskälld att han inte ens ville titta åt deras håll. Han tyckte verkligen inte om dom och man kan säga att det var ett spänt förhållande, genom en lång lina, mellan hund och matte varje gång Båtsman skulle gå förbi dom för att rastas.
Vi lärde känna en liten skokrämshund, Siri, som var totalt annorlunda. Hon var varken rädd eller skällig, hon ville bara allas väl och när hon var riktigt tillgiven la hon sej på rygg med sina utsträckta korta ben för att bli kliad. Siri… en hund att älska
Många har ont av dom små bebisarnas skällande, inte jag för jag tror nog att vi alla behöver en utskällning då och då, för att inte bli alldeles för självgoda.
Triathlon På lördagen var det triathlontävling med start och mål vid Bauergården vilket medförde att det var mycket folk i rörelse. COS medlemmarna verkade måttligt intresserade, dom höll sej mest på hyllan eller vid badet när dom inte rastade sina hundar. Jag och Helena tog, som vi nästan alltid gör, en cykeltur för att utforska traktens sevärdheter och vägen vi valde denna dag var densamma som den cykeltävlingen avgjordes på. Ingen elcykel här inte
Det var en allmän väg så vi störde ingen men man kan säga att det var en viss klasskillnad på fart när atleterna dundrade förbi oss på sina slimmade byggen som knappt inte ens liknar en cykel.
Avslutningsmiddag Lördag eftermiddag, innan avslutningsmiddagen på Bauergården, föreslog Annika att vi skulle samlas för en skål med något medhavt, vilket vi också gjorde.
Gemytet var på topp i det soliga vädret
På den mycket fina restaurangen, Bauergården, var långbordet uppdukat med gällande Corona avstånd och innan maten serverades berättade servitrisen lite historik om konstnären, John Bauer, och hans leverne i trakten, vilket var väldigt intressant.
Efter att mat och dryck landat på rätt ställe och innan den obligatoriska notan anlänt föreslog Annika att vi skulle träffas klockan tio för husesyn dagen efter. Ett bra förslag som mottogs med ett leende. Nu blev det städning på programmet innan vi åker hem. En mycket vacker och trevlig restaurang
Det var ingen lågbudgetrestaurang men gösen som vi tog in var helt fantastisk. Smakar det så kostar det, vilket tyvärr inte alla kunde hålla med om.
Husesyn Vid tiotiden söndag förmiddag började folket röra sej på hyllan. Entrédörrar, garageluckor och så vidare öppnades och alla gick runt för att suga åt sej andras idéer. Eftersom alla hade nästan exakt likadana planlösningar, var det intressant att se alla kreativa detaljer man kan finna för att sätta sin egen prägel på boendet. Både jag och Helena hittade några guldkorn som vi kommer att apa efter. Vi tackade Annika och Roger för det trevliga initiativet och ser redan fram mot nästa års samling eftersom bollen nu ligger hos oss.
Tjörn… en pärla på västkusten
Se samtliga bilder från vår träff finns under mappen ”Galleri” eller skriv ”bilder från Carthagoträff” i sökrutan
Äntligen dags att dra mot värmen. Husbilen är packad och tankad inför vår långresa som startar med några mil till Göteborg för vidare transport med Stenafärjan till Kiel.
Kaptenen släppte förtöjningen strax före sju på kvällen samtidigt som vi satte oss i baren för resans första röda. Efter genomgång av båtens olika faciliteter som till exempel huvudrestauranten med julbord, mysiga barer, bordershop med tullfria varor och så vidare, valde vi den mindre restauranten där det erbjöds a´la carte.
Efter en smaklig måltid var det dags att söka upp vår hytt igen och i barerna som vi passerade var mysfaktorn på topp. Men eftersom vi hade en lång dag i bilen framför oss valde vi att ta det lite lugnt.
Kiel Vi lämnade Stenabåten vid niotiden på morgonen och efter en del felnavigeringar och ilskna tyskar som med all tydlighet visade att vi inte kunde köra bil, hittade vi den jättelika stormarknaden, Cittie i utkanten av staden.
Vi handlade några dunkar vin innan vi i panik flydde den enorma byggnaden och trängseln, där även en dinosaurie skulle känt sej som en liten flugskit. Det som inte finns på Cittie är inte lönt att leta efter. Där fanns allt.
Det bästa med köpcentret var att man hade en egen parkering för just husbilar.
Autobahn Vårt mål för dagen var Osnabruck och camping Niedersachsenhof och än en gång var det dags att ta sej an den hetsiga trafiken som råder på Europas största vägnät.
Om man inte står still vid ett vägbygge eller vid in- och utfarter till en större stad, så ligger man mestadels inklämd i långtradarfilen med få chanser att kunna köra om. Skulle man mot förmodan våga sej på en omkörning, när det ser fritt ut bakåt, så hinner man oftast bara halvvägs ut i omkörningsfilen innan ett hysteriskt blinkande ljussken bländar i backspegeln. Blinkningarna närmar sej med enorm hastighet
och ibland tvingas man tillbaka till långtradarfilen igen för att inte bli påkörd bakifrån. Om man vågar sej på att trotsa blinkningarna, så att stressgurkan bakom tvingas sakta ner lite, så hänger han sej, alltid en han, på sitt decibelstinna signalhorn tills han kommit förbi med sin hästkraftkorrigerade låtsasracerbil.
Tack och lov är dessa dödspiloter i minoritet. Tysken i allmänhet är mycket disciplinerad och hänsynsfull, dom kör visserligen fort, men med respekt.
Autobahn, trots trängsel och vägbyggen, är det absolut snabbaste sättet att ta sej söderut och att detta enorma vägnät fortfarande är helt avgiftsbefriat är ett under.
Osnabruck Väl framme vid Niedersachsenhof camping kunde vi konstatera att det såg väldigt dött och igenbommat ut trots att vi på hemsidan läst att det var vinteröppet.
Helena lyckades per telefon få tag på ägaren som talade om att man måste boka i förväg på lågsäsong men han var ändå vänlig nog att komma och anvisade oss en plats där vi kunde stå.
Anledningen till valet av camping var att den låg närmast stadens centrum och den omtalade julmarknaden som vi hade för avsikt att besöka. Första adventmys i husbilen
Vädret var som hemma ungefär, grått och kallt, och de gemensamma hygienutrymmena, de som var öppna, var sparsamt uppvärmda.
Det blev en lugn afton med juldekoration och husbilsmys, innan det var dags att släcka för natten på den öde campingplatsen.
Efter första natten i husbilen vaknade vi till en kall morgon runt nollan. Eftersom vi snålar med gasolen, i vår spanska flaska, var enbart elvärmen påkopplad och det var med nöd och näppe att den orkade hålla 20 grader i bilen. Efter soluppgången var dom problemen ur världen och även campingens hygienutrymmen fick en behagligare temperatur.
Vid lunchtid tog vi bussen, strax utanför campingen, in till stadens centrum för att besöka julmarknaden. Solen lyste stundtals och vi strosade runt mellan stånden som mestadels bestod av ståmat och varma drycker med alkohol. Stånden med varma drycker var välbesökta
Bodarna med allehanda krafs var långt ifrån lika välbesökta som wurst- och gluhwein bodarna.
Efter någon timme på marknaden började magen längta efter annat än varma drycker, men att stå ute, det var fortfarande kallt, med en wurst i handen upplät vi åt andra.
Vi fick ett bord på ett mysigt matställe med god värme och en gedigen a´la carte meny.
På grund av språkligt missförstånd serverades vi inte det vi beställt. Vi fick in varsin jätteklump med kött där benpipor stack ut genom ett tjockt lager svål som var hårt stekt.
Schweinshaxe är en tysk-österrikisk nationalrätt gjord på fläsklägg. Det råhuggna höftbenet steks hårt med svål och allt vilket gör att svålen blir väldigt knaprigt. Hela köttklumpen serveras ofta med bara senap och surkål.
Schweinshaxen var fantastisk och exakt lika god som den ser oaptitlig ut.
Det var väldigt, väldigt mycket kött under den knaperstekta svålen som vi returnerade till nästa gris som skall slaktas. Under den knaperstekta ytan finns mycket gott
Vi såg inte så mycket mer av Osnabruck än julmarknaden som rankas som en av Tysklands allra vackraste och dom kan även ståta med att ha världens största musikpositiv med hela 25 olika julvisor, som tyvärr inte var igång vid vårt besök. Världens största positiv med hela 25 olika julvisor
Lindenfels Efter två övernattningar på den öde campingen lämnade vi Osnabruck i dimma och kyla.
Målet för dagen var en tripp på drygt 40 mil söderut till en liten bergsby strax norr om Heidelberg.
Det var söndag och i Tyskland är det inte tillåtet att köra långtradare utan särskilt tillstånd på helgerna. Autobahn var som en helt ny upplevelse med lugnare trafikrytm och en hel fil extra som på vardagarna blockerades av den tunga trafiken.
Dödspiloterna syntes inte till vilket kan berott på att det bitvis var halt i det nollgradiga vädret och vid alla tappstationer, rastplatser och andra fria ytor stod tusentals långtradare parkerade i väntan på att det skulle bli måndag.
När vi hade ca tre mil kvar till målet lämnade vi autobahn och började klättringen på smala krokiga vägar, genom små byar och lantbruk, upp mot Lindenfels och ställplatsen som vi läst en del om.
Ställplatsen, en kommunal grusplan, var helt öde och den var ”gratis”. Det fanns toa och man kunde även köpa el och vatten.
Åter en mysig kväll i husbilen, med julstjärna och allt och efter en god natts sömn möttes vi än en gång av en frostig dimmig morgon. Burg Lindenfels sedd från ställplatsen
Planerna för dagen var en vandring till Lindenfels gammal borg knappt en kilometer från ställplatsen. Burg Lindenfels från 1100-talet
Kylan gjorde att intresset hade svalnade något men efter en kopp kaffe åkte alla vinterkläderna fram och vandringen till borgen var ett faktum. Frostig morgondimma över byn
Vi ångrade inte en sekund att vi lämnade komfortzonen och gav oss upp på borgen trots kylan. Det var hel enkelt en mycket sevärd upplevelse och det enda vi önskade, efter vårt besök, var att få återuppleva omgivningarna och denna vackra by med borgen från 1100-talet i sommarskrud. Byn vid foten av denna ståtliga byggnad
Tina, vår GPS Efter besöket i Lindenfels och den ståtlig borgen var det åter dags för förflyttning söderut och målet för dagen var Colmar.
Den väg som Tina, vår GPS, visade oss var tyvärr avstängd någon mil från Lindenfels så det var bara att vända tillbaka samma väg vi kom. En omväg på drygt fem mil, men vad spelar det för roll, vi såg ju vackra vyer och vi hade ju ingen som helst tid att passa, vilket är en fantastisk ynnest.
Vi har alltid kallat våra GPS; er för Tina efter den duktiga rallykartläsaren Tina Törner som lotsade runt rallyförare i slutet på förra århundradet.
Tina är en otrolig tillgång som kan hitta de mest undangömda platser och hon hittar alltid en annan väg, som nu i Lindenfels där en väg uppe i bergen helt plötsligt var avstängd.
Innan Tinas inträde i familjen satt Helena alltid i passagerarsätet med stora kartor som hon vecklade ut i tid och otid. Ibland kunde det ske mitt inne i en storstad så både backspeglar och andra synvinklar skymdes, vilket kunde skapa högljudda utvecklingssamtal.
När Tina kom in i bilen blev Helena entledigad från sina tjänster och det tog några år innan hon accepterade den nya kartläsaren som varken skymde sikten eller höjde rösten vid felnavigeringar.
Vid hastiga sena kursändringar med ilsket tutande medtrafikanter, folk som visar fingret, knyter näven och så vidare, är Tina alltid lika lugn och vänlig med sin lena röst.
Colmar Tina fick order om att leda oss till ställplatsen Port de plaisance de Colmar, vilket hon gjorde med den äran.
Det som mötte oss vid framkomsten till ställplatsen var kaos, fullständigt kaos. Många med oss hade valt denna plats för närheten till Colmars gamla stadskärna som i december har en omtalad julmarknad vilket förmodligen var det stora dragplåstret. Stora husbilar stod kors och tvärs utanför den stängda grinden till ställplatsen, som enligt vakten var fullbelagd hela december ut.
Efter många om och men med backande och trixande hit och dit lotsade vakten oss till en tom yta utanför grindarna som vi fick lov att stå på över natten. Vi fick även, mot ersättning, tillgång till ställplatsens faciliteter. El däremot, gick inte att erbjuda.
Det var frost ute så vi tvingades värma med gasol för att överleva i kylan. Anledningen till att vi snålade med gasolen berodde på att vi hade en spansk tub som endast kan bytas i Spanien och vi hade fortfarande många mil och några övernattningar kvar innan gränsen.
Helena försökte nu hitta en camping med el i eller i närheten av Colmar men överallt fick hon svaret att det var fullbelagt hela månaden.
Det var bara att ge upp den vackra byn för denna gång och fortsätta söderut mot Lyon som var vårt nästa mål i planeringen.
När vi efter drygt 40 mil närmade oss Lyon stod termometern fortfarande på minusgrader, så vi ombestämde oss ytterligare en gång. Vi fortsatte dryg 30 mil till söderut där vi stannade på en tapp för att sova några timmar.
När vi vaknade på morgonen tog gasolen slut vilket inte var någon katastrof eftersom målet för dagen var Spanien och Costa Brava kusten.
Santa Susanna Vi möttes av ett stormigt Medelhav strax söder om Montpellier i Frankrike och efter ytterligare en timmes körning passerade vi gränsen till Spanien.
Helena började sökandet efter en camping utmed kusten, men det visade sej att flertalet som vi googlat fram var vinterstängda. Efter ett antal olika hänvisningar fick hon kontakt med Camping Bon Repos i Santa Susanna som hade både vinteröppet och lediga platser.
Vid middagstid checkade vi in i regn och rusk och innan vi lämnade receptionen bytte vi vår tomma gasolflaska mot en ny.
Vi fick en fantastisk plats med nosen ett tiotal meter från Medelhavskusten som för dagen var ordentligt upproriskt. Utsikt och närhet till Medelhavet kan man inte klaga på
Det var ett stormigt skådespel med de vita skummande vågorna som tornade upp sej långt bort mot horisonten och som i våldsam fart rullade in mot kusten och strandkanten där de, i en enorm vattenkaskad, stoppades upp av den två meter höga platå som husbilarna stod på. Vågorna slog med våldsam kraft mot husbilsplatån
Efter bara fyra övernattningar var vi redan vid Medelhavet vilket inte riktigt gick efter planen. Men vädrets makter rår vi inte över och vissa planerade besöksmål var inte alls lockande under det gråsvarta kalla och fuktiga täcket som låg över norra Europa.
Men nu är vi i Spanien och det är nu vinterförvaring börjar.
2. Nostalgi och traditioner Efter två dagar, med utsikt över ett stormigt, regnig och solfritt hav på Camping Bon Repos i Santa Susanna, var det dags för vädergudarna att sluta häckla oss campare.
Blåsten avtog och de våldsamma vågorna som slog mot husbilshyllan, där vi stod, övergick till långa svepande dyningar som i sakta mak rullade in mot land för att till slut dö ut helt.
Folk kom ut ur sina skal. Campingmöbler, mattor, grillar och så vidare plockades fram och strandremsan fylldes med soltörstiga livsnjutare som gick, joggade eller cyklade längs den härliga kusten.
Inbrottet När vi själva kom tillbaka efter en långpromenad såg Helena att det fanns en åverkan på vårt lås till bodelsdörren. Dörren gick, tack och lov, fortfarande att låsa upp med sändaren och med spänning öppnade vi för att se vad som hänt eller om någon fanns där inne.
Till vår stora glädje var det ingen därinne och det saknades ingenting. Datorer, kameror, telefoner och Tina som vi lagt på soffan under bordet var kvar och det syntes heller inga spår av att någon varit inne i husbilen.
Även om det var ett misslyckat inbrott så får man sej en rejäl tankeställare när man själv blir drabbad. Glada över att inget saknas men det blir ändå en dyr utgift
Hur kan någon komma på tanken, att mitt på ljusan dag, göra inbrott bland tätt uppställda husbilar och med en livligt trafikerad strandremsa mellan husbilarna och havet, verkar totalt intelligensbefriat.
Mest förbannad blir man av att tjuvarna oftast förstör för det tiodubbla värdet på stöldgodset, helt utan respekt för den drabbades ekonomiska situation. Hur fan är dom skapta? Finns det ingen repekt för andra människor över huvud taget? Dom borde fan ta mej… ja jag säger inget mer… för jag förstår att ni förstår vad jag menar. Inbrottsförsök trots att folk rörde sej precis intill fordonet
Benicassim Efter fem dagar på Bon Repos var det dags att flytta några mil längre söderut på kusten.
Den delen av Costa Bravakusten som vi lämnade var helt uppbyggd för soltörstiga turister med milslånga sandstränder, campingplatser, bungalows, strandbarer, lägenhetshotell och så vidare.
Eftersom det var lågsäsong var mycket av allt detta stängt men det var ändå förvånansvärt mycket folk i rörelse.
Vårt mål för dagen var Benicassim och campingen Bonterra Park som ligger drygt 26 mil söder om Barcelona.
På vår Spanienresa för åtta år sedan tillbringade vi knappt två veckor på denna camping och eftersom vi var mycket nöjda då, valde vi att återuppleva den känslan.
Närmaste avståndet från Santa Susanna till Benicassim var enligt Tina drygt 34 mil men då mestadels på betalvägar. Eftersom jag för tillfället var inne i en snål period ställde jag in Tina på ”undvikande av betalvägar” och då blev sträckan i stället 42 mil. Detta gjorde jag i smyg utan Helenas vetskap.
När vi lämnat Santa Susanna skulle vi följa kusten hela vägen söderut, enligt vad Helena kunde se på sin mobil. När Tina istället ledde oss rakt upp i bergen trodde hon att Tina fått en total flipp.
Efter mitt erkännande av Tinas vägval fick Helena ett stelt ansiktsuttryck med snipig mun, grånande hud och en fast förankrad blick framåt. Men väl uppe i bergslandskapen byttes ansiktsdragen till leende och ögon som inte tycktes få nog av utsikten. Vi körde på härligt kuperade vägar genom nationalparker, tätbevuxna pinjeskogar, odlingar och långt bort i fjärran såg vi silhuetten av ett bergsmassiv med ovanlig topografi. Denna utsikt fick Helena att mjukna
När vi närmade oss kusten och låglandskapet igen, kom vi in i en front med turbovindar som svepte ner mot havet från bergen. Under några mil hade vi en ihållande sidvind med vindbyar upp mot stormstyrka. Husbilen for fram och tillbaka över vägbanan och det kändes nästan som att den ville välta. Ju närmare kusten vi kom desto mer avtog blåsten för att till slut bli normal igen.
Mitt vägval var som sagt ungefär åtta mil längre än kortaste sträckan och det blev dessutom drygt två timmar extra bakom ratten. Men vad gör väl det, vi är ju pensionärer.
När vi summerade det hela med allt det vackra vi fick uppleva så kändes vägvalet helt rätt. Att det dessutom blev en femhundring billigare, just för att vi undvek betalvägar, gjorde inte valet sämre.
Efter incheckning på Bonterra Park visade det sej att av campingens drygt 200 platser, fick vi exakt samma plats som vi hade för åtta år sedan. Så här såg det (hon) ut för åtta år sedan och så här ser det (hon) ut i dag
Lustig känsla som gjorde det hela till en riktig nostalgisk upplevelse.
Efter att vi baxat in husbilen på rätt plats åkte campingmöbler och cyklar fram. Vi lutade oss tillbaka och njöt en kort stund av den underbara solen innan det var dags för en tur på järnhästarna.
Vi cyklade i lugnt tempo söderut till en liten bar som vi besökt tidigare för att återigen få njuta av den heta solen, den härliga utsikten över det turkosfärgade vattnet och den bågformade horisonten.
Cykelturer och promenader är det som fått starkast fäste på hjärnhinnan från vårt förra besök i Benicassim och då framför allt den drygt sju kilometer långa stensatta strandpromenaden som skiljer byn från havet. En fantastiskt vacker och välunderhållen strandpromenad
Termometern höll sej vanligtvis runt 15 grader på dagen, men med hjälp av den starka solen var det ändå njutbart att sitta ute.
Trots allt var det långbyxor och tröjor som gällde och de dagar solen inte orkade tränga undan täcket nedanför kändes riktigt kalla.
Vår förhoppning var givetvis att det skulle vara temperaturer som tillät utesittande på kvällarna. Men det var inte aktuellt eftersom termometern sjönk till 8-10 grader vid mörkrets inbrott och vi hade glömt ta med oss våra skidoveraller.
Vi tröstade oss med att det var våra första veckor på resan och att rapporterna hemifrån talade om nollgradigt väder i regn och rusk. Skadeglädje är den sanna glädjen sägs det, men det får stå för dom som säger det.
Lucia i Spanien På Bonterra Park var det övervägande engelskregistrerade fordon till skillnad från Bon Repos i Santa Susanna, som var överrepresenterat av spanjorer.
Men båda platser hade ett gemensamt, det fanns inte en enda bil med svenska skyltar förutom vår.
I denna del av Spanien tror jag inte att man firar Lucia och förmodligen inte heller i England.
Vi förberedde oss på någon form av firande på campingen, med icke, det var som vilken vardag som helst. Ingen Lucia med ljus i håret, ingen pepparkaksgubbe, inga töser med vita morgonskynken och inga sånger. Det var absolut ingenting vilket kanske är lika bra eftersom vi själva ändå håller på att förstöra denna typ av traditioner genom vårt jämställhetstänkande. Idag kan vem som helst vara Lucia, jag till exempel. Hur trevligt skulle det vara att se mej med ljus i håret och med en skrovlig tondöv röst kraxa fram luciavisor? Uppskattas kanske av närmaste bekantskapskretsen… men?
Inte för att jag är så traditionsbunden men det är ändå kul om man kan bevara något. Snart är det väl naturligt för oss gubbar att åka runt på en kvast i påsktider eller lägga sju sorters blommor under huvudkudden på midsommarnatten.
Jag säger som Luuk… vart är vi på väg.
Benicassim är som de flesta städer utmed Medelhavskusten, uppbyggda för att tillfredsställa turisternas behov.
Den gamla stadskärnan har fått flytta på sej, för att ge plats åt hundratals höga lägenhetshotell med ofantlig utsikt över stranden och havet.
Även järnvägen har flyttas längre upp mot bergen men som tur är har någon klok politiker bevarat delar av den gamla i sitt naturliga ursprung. Dels finns det en järnvägsbro mitt i centrum som i dag ingår i en stor trafikrondell och längre norrut finns ett antal gamla tunnlar som tidigare används för gångtrafik under järnvägen. Den gamla järnvägsbron som i dag ingår i en rondell
Cykelbanor
Spanjorerna är bra på att bygga cykelvägar och trots att det inte var shortsväder så fick vi ändå många härliga cykelturer när solen värmde som bäst.
I anslutning till campingen går flera cykelleder åt olika håll.
Vi valde bland annat en sträckning som gick norrut till semesterorten Orpesa där de första fem kilometrarna, på den gamla nedlagda banvallen, är den absolut vackraste och mest välbesökta cykel och vandringsleden för både motionärer och söndagsflanörer. Mynningen på en av alla gamla järnvägstunnlar
Den gamla vallen, som ligger på sluttningarna ner mot havet, går genom tunnlar och djupt urskurna jack i berget och en enorm utsikt över kustbandet och havet. Cykelleden går genom djupa jack i berget. I mitten Helena
Resten av den 14 kilometer långa sträckan gick på avskilda cykelbanor till den för årstiden nästan helt nedsläckta byn. Det var ingen rundtur utan vägen tillbaka var densamma. Härlig utsikt från den gamla järnvägsvallen
Vi valde även en rundtur som gick söderut på en bilfri led genom olivlundar, apelsin- och citronodlingar till den större orten Castello de la Plana. Därifrån vände vi ner mot kusten som vi sedan följde tillbaka till Benicassim. En härlig tur på knappt fyra mil på trygga välskyltade cykelbanor.
Förutom en härlig cykeltur fick vi på landsbygden även se var Sädesärlorna håller hus nu på vintern.
Vinterförvaring för äldre engelsmän Campingen hade ett gediget aktivitetsprogram. Bland annat var det 50-60 tals musik på campingens restaurang en lördagskväll vilket väckte mitt intresse.
När vi kom till restaurangen, strax efter åtta, var den stora lokalen nästan fullsatt men vi hittade ett bord för två och ganska snart förstod vi att dom allra flesta runt omkring oss var engelsmän, äldre sådana och att dom var väl bekanta med varandra. Genomsnittsåldern fick till och med mej att framstå som en yngling.
När nästan alla ätit färdigt och förstärkt sej med promilleframkallande drycker, började orkestern spela gamla godingar och som på ett givet kommando fylldes hela dansgolvet med mer eller mindre rörliga, men danssugna pensionärer. De som ingen partner hade dansade själva och alla såg ut att stortrivas.
Det var helt underbart att se den livsglädje som fanns trots hög ålder och mer eller mindre utslitna kroppar. Alla hade roligt och alla skojade med varandra ungefär som jag kommer ihåg våra ”bastufester” vid Nödingesjön för ett 50-tal år sedan.
Bonterra Park får ett mycket högt betyg av oss. Här finns det mesta som krävs för att en camping skall vara värd namnet, som till exempel rejäla tomter med el, vatten och avlopp. Här finns inomhuspool, gym och restaurang samt en stor matbutik strax utanför grindarna. Infarten till Bonterra Park vittnar om ordning och reda
Hela området är fräscht med välansade träd, buskar och häckar samt mycket välstädade och fräscha servicehus.
Inte så konstigt kanske att vi valde denna camping igen.
Den ena dagen var den andra lik med långa promenader och cykelturer och efter 10 dagar var det dags för förflyttning igen.
Vi måste ytterligare drygt 30 mil söderut, innan vi når den nordligaste av våra svenska vinterförvaringar, Torrevieja i Alicanteregionen.
3. Livet är en läromästare Vi körde de drygt 33 milen söderut på avgiftsfria vägar som enlig våra fördomar, här på kusten, är dåliga vägar som går genom trånga och hårt trafikerade byar. Men så är det inte. Ställer man in GPS; en på ”snabbaste vägen” och ”undvikande av betalvägar” så kör man mestadels på två eller trefiligt motorvägar utanför byarna. Detta var nytt för oss. En annan ny lärdom är att, skall man besöka de populära resmålen, de som vi svenskar ser som populära, måste man boka camping långt i förväg, även under vintertider.
Vårt mål för dagen Pilar de la Horadada, några mil söder om Torrevieja där vi planerat att träffa bekanta i början på januari.
Helena som är husbilens ”Ulla Bella” började ringa runt till närliggande campingar men det visade sej att alla hade fullbokat över jul och nyårshelgerna utom en, Camping Lo Monte, som hade en plats ledig, men endast över julhelgen.
Eftersom allt annat var fullbelagt bestämde vi oss för en nödlösning, till vidare.
När vi checkat in möttes vi av en välordnad men charmlös camping med i stort enbart tyskregistrerade stora husbilar. Platsen, den enda som var ledig, såg prydlig ut men, det fanns ett stort men, platsen verkade ganska liten. Trots att Helena, vid bokningen, talat om hur lång vår bil var så hjälpte det inte hur vi än baxade och vred Knausen, vi fick helt enkelt inte plats och det var som sagt, den sista platsen. Det var bara att checka ut igen och börja leta efter något annat.
Efter många samtal fick Helena kontakt med Camping San Javier, någon mil från Horadada, som kunde erbjuda oss plats.
San Javier visade sej vara en typisk inhemsk campingplats för hobbyarkitekter som byggt in sina gamla husvagnar med brädor, gamla fönsterbågar, korrigerad rosig plåt, presenningar och så vidare. Hygienutrymmet, som förvisso var städat, var helt ouppvärmt och all annan service var, som man säger i Norge, ”Väck me pusta”.
Platsen vi fick var rymlig och låg strax intill en två meter hög betongmur med allsköns graffitti. Muren skilde oss från en motorväg och ett närliggande industriområde. Kanske inte det mysigaste, men nu fick lyx och trivsel stå åt sidan, nu gällde bara att få en övernattningsplats.
Innan vi somnade ombestämde vi oss gällande besöket hos bekanta i Horadada, det gick helt enkelt inte att få ihop det.
Vi enades om att söka något i trakterna kring Mazarron som ligger ytterligare några mil söderut. Vi ville helt enkelt vara säkra på att få en bra plats över jul och nyårshelgerna.
Som sagt, man lär så länge man lever och nu vet vi att det gäller att boka långt i förväg om man vill åt dom attraktiva platserna.
Mazarron Ulla Bella, förlåt Helena, kontaktade några platser som vi visste var attraktiva, men dom var fullbelagda. Hon sökte vidare och fick till slut napp på Camping Las Torres i bergen ovanför Puerto de Mazarron. Där erbjöds vi plats och redan vid ankomsten såg vi, utan interna meningsskiljaktigheter, att det var här vi ville fira årets jul och även klivet in i 2020.
Campingen låg högt, den var luftig med en vidunderlig utsikt över Medelhavet och den kustnära bebyggelsen. Platsen vi tilldelades var stor och allt en långliggare behöver fanns inom räckhåll. Allt verkade välunderhållet och inom området fanns pool både ute och inne, restaurang, tennisbana, boulebanor, och så vidare. Om första intrycket är bra brukar det mesta vara bra
Det var drygt två kilometer ner till bebyggelsen och ytterligare några kilometer till ett stort köpcentra och enda sättet att ta sej dit var till fots eller med cykel.
Vi valde, som vi alltid gör, cykeln. Vägen ner till kusten var behaglig, men det var en riktig pulshöjare varje gång vi skulle upp för backen igen. Den var inte säskilt brant, en seg slakmota kan man säga, som sakta men säkert sög kraften ur en.
Elcykeln har blivit väldigt populär men jag har ett visst motstånd till detta hjälpmedel. Om det är av snålhet eller en överdriven tro på motionens hälsoeffekter, vet jag inte. Men, jag vet att de dagar Helena fyllde min ryggsäck med vinflaskor och matvaror, hade jag inte tackat nej till lite extrahjälp i backen.
Julhelgen Som vanligt tävlade jag och solen om vem som kommer upp först, vilket jag oftast vinner, men på julaftonens morgon var vi uppe nästan samtidigt, det vill säga vid åtta tiden.
Efter frukost, i solskenet under en klarblå himmel, var det dags för ett besök på Mercadona och fotografering av en konstnärligt utsmyckad rondell i det stora köpcentret. Vikingaskepp mitt i den stora rondellen
Efter en pulshöjare i backen och innan sillen och snapsen var det dopp i poolen och några timmars kommunikation med yttervärlden som gällde.
Bilder och julhälsningar skickades kors och tvärs via mail, Facebook, Instagram, Messenger och allt vad det heter och att vi hade så många bekanta kunde jag inte ens drömma om. Med det var uppskattat, för den traditionella julen, som man är van vid hemma, kändes då inte så avlägsen. Vårt bidrag, en varm julhälsning till alla bekanta
När jultorsken med tillhörande drycker passerat strupen och mörkret infunnit sej, var det som en helt vanlig kväll med avslappning, läsning och TV-tittande.
Bergsmassivet På juldagen bestämde vi oss för en tur i bergen. Kvinnan i receptionen ritade en tänkbar led som kunde passa oss, en lättare vandring som vid en viss punkt, som hon ritade in, skulle övergå till mer avancerad vandring. Där rekommenderade hon oss att vända för den mer avancerade delen, som hon bara drog ett slarvigt streck över, skulle vara ”dangerous” som hon sa.
Upp till vändpunkten var det ungefär tre kilometer och när vi väl var där blev det som det brukar bli, vi kollar vad som finns bakom nästa krök, bakom nästa krök, bakom nästa och så vidare. Fantastisk vacker i bergslandskapet Mojon Hills
Visserligen var det lite brantare på sina ställen men inte värre än att vi klarade att gå där.
Efter ytterligare någon timmes vandring kom vi fram till en plats där stigen delade sej i två delar. På skissen fans inget sådant vägval inritat, eftersom damen avrådde oss från gå den vägen och när Helena skulle ta hjälp av GPS; en var den helt kontaktbefriad från yttre rymden.
Att vända om kändes inte rätt för vi borde inte var långt från campingen. Det var bara att chansa och då valde vi den stig som såg mest upptrampad ut. Det visade sej vara ett helt felaktigt beslut.
Till en början var stigen okey, ytterligare något brantare och stenigare bara, men efter någon halvkilometer blev vegetationen mer närgången, vilket gjorde stigen smalare och smalare för att till slut förvinna helt i snårighet. Jag letar efter stigen som försvann
Vi såg från höjderna var Medelhavet låg och visste med det därför vilken riktning vi skulle hålla genom snåren. Vi rörde oss med stor försiktighet ner i branten mot närmaste dalgång. Det var stenigt och halkigt och snåren rev hål på både armar och ben. Väl nere i dalen följde vi den i riktning mot havet och efter några hundra meter fick vi, på långt håll, syn på en gammal husbil och en buss på en kulle. Det gav oss en liten energikick för nu förstod vi att det borde finnas en väg där.
Väl ute på grusvägen, med fast mark under fötterna, var vi rejält trötta, törstiga och lite smågriniga.
Helena fick fram sin telefon, som nu hade kontakt och med Google Maps kunde vi konstaterade att vi kommit fel och inte så lite fel heller. Närmaste väg tillbaka, till fots, var fyra kilometer. Okey igen, nu gick vi i alla fall på en väg, en smal krokig grusväg.
Vägen slingrade sej genom grönskande fält och jättestora inplastade odlingar.
Här och var passerade vi små gårdar med lösspringande hundar som skällde, katter som lögade sej i solen, tuppar som gol och jagade sina öra höns, plus all annan bråte som hör landsbygden till och på några gårdar pågick julfirande med festklädda människor vid uppdukade långbord i trädgården.
De sista kilometrarna innan campingen hade vi följe med en hund som inte ville lämna oss och när vi var tillbaka vid receptionen lämnade vi in henne där. Vad som sen hände med hunden vet vi inte och vi vill heller inget veta.
Törstiga, trötta och genomsvetta med sönderrivna armar och ben tog vi ett dopp i den uppvärmda poolen på campingen. Därefter var det dags att korka upp en flaska rött under markisen och genast återkom det goda humöret som blivit så hårt prövat i bergen.
När vi summerade dagen kunde vi konstatera att vår planerade lätta promenad på drygt en halvmil slutade med en tolv kilometer lång och tuff vandring, bitvis i branter genom taggiga buskar och snår och klockan visade att vi irrat omkring i drygt fyra timmar.
Annorlunda restaurang I slutet på vår felnavigerade vandring, någon kilometer från campingen, uppmärksammade vi en rostig oansenlig hänvisningsskylt med texten Restaurang Casa Blas.
Efter ett par dagar dök den oansenliga skylten upp i minnet igen och av ren nyfikenhet bestämde vi oss för att cykla dit. I blomkålsfält och inplastade odlingarna, låg Casa Blas
Finns det verkligen en restaurang långt ute på lansbyggden mellan nedlagda gårdar, grönskande åkrar och inplastade jätteodlingar, långt från glamouren nere vid kusten, var frågan vi ville ha svar på.
Iklädda campingdressen cyklade vi iväg mot platsen där vi såg skylten.
Där fanns en restaurang, några hundra meter bortom skyltens placering och vi överraskades av att där stod ett flertal parkerade bilar utanför.
Nu visste nyfikenheten inga gränser. Vi var inte klädda för ett restaurangbesök men gick trots allt in för att se oss om.
Vi hann knappt mer än innanför dörren innan en vänlig dam bjöd in oss till ett besök i restaurangens kök. Där, bland allt annat, fanns den stolta kocken som visade upp sin matlagningsplats, en jättestor vedeldade öppen spis med fyra eldstäder. Där skapade han allt från stora pannor med paella till enklare grillrätter.
När vi återkom till vårt bord fick vi först in en liter rött vin, en stor sallad och bröd. Därefter fick Helena en grillad kyckling och jag en grillad fläskkarré och till båda rätterna hörde olivoljekokta potatisskivor och sallad. Stoltheten lyste om kocken när han fick visa sitt kök
En glad kock visade sin paella som grannbordet beställt
Så bra kan det bli, trots att vi inte förstod ett ord av vad dom sa, lika lite som dom förstod oss. Ibland måste man bara våga gå utanför sina egna spärrar och låta nyfikenheten segra.
Hela upplevelsen slutade med att vi mätta och belåtna cyklade därifrån med nya härliga intryck i minnesbanken.
Bolnuevo På en av mellandagarna tog vi en cykeltur till Bolnuevo och Camping Playa de Mazarron som vi besökte för åtta år sedan. Vi visste att både campingen och omgivningarna var bra men tyvärr var det fullbelagt när Helena försökte boka in oss dagarna före julhelgen.
När vi cyklade runt inne på campingen kunde vi konstatera att det är hit de svenska klimatflyktingarna sökt sej. Infarten till Playa de Mazarron
Nästan varannan husbil var svenskregistrerad och dom allra flesta stod snyggt uppställda på campingens paradgata.
Vi rekade lite i byn och omgivningarna och det var precis lika trevligt med vandringsleder, restauranger, shopping och så vidare som vi minns från vårt förra besök.
Naturliga sandliknande bergsformationer i Bolnuevo
Efter ett barbesök bestämde vi oss för att boka plats här till nästkommande jul och nyårshelg, nu skulle vi väl ändå vara ute i god tid.
När Helena kom ut från receptionen lyste det inte om henne som det brukar göra. Hon fick beskedet att det inte går att boka så långt i förväg och på frågan när man kan börja boka fick hon bara ett luddigt besked.
Först bokade vi för sent, det var fullbelagt och sen när vi vill boka i tid, var det vi för tidigt.
När vi cyklade de drygt tio kilometrarna tillbaka till husbilen var vi ändå helt överens om att vi vill till Bolnuevo nästa år.
Nyårshelgen På Camping Las Torres var frånvaron av svenskregistrerade fordon hundraprocentig. Det var mest långliggande tyskar och engelsmän.
När vi nalkades nyårsafton var det som på jul ungefär med hälsningar kors och tvärs och telefonsamtal med dom närmaste.
Vår nyårsmiddag var en mycket god grillad köttbit och Helenas egenkomponerade potatisgratäng. Tillsammans med en flaska rött inmundigade vi hela härligheten strax före det populära nyårsprogrammet, Grevinnan och betjänten. Vår första nyårsmiddag i husbilen
Efter mörkrets inbrott blev det kav lugnt på campingen. Landsmännen grupperade sej i sina fordon och yttertält och restaurangen var stängd på grund av att en stor grupp engelsmän abonnerade hela stället.
Det var en annorlunda upplevelse. En nyårsafton helt själva utan någon att stimma med och långt från byn och utelivet där. Jag somnade framför TV;n och blev väckt precis innan tolvslaget så att vi åtminstone fick nyårsskålen tillsammans och höra Lena Endres fantastiska nyårstal.
La Azohia Efter de stora helgerna valde vi bland annat en cykeltur norrut utmed kusten.
Efter att ha cyklat drygt en mil, mestadels på en stensatt bred och vacker bilfri väg mellan havet och bebyggelsen, tog allt helt plötsligt slut. Den vackra cykel och gångvägen till La Azohia
Vi hade kommit till vägs ände i La Azohia, en liten fiskeby som norrut slutade mot ett högt berg. Innan berget var det en stor vändplats för även bilvägen tog slut här. Det fanns enbart några småvägar till ortsbefolkningens bostäder i sluttningarna.
Men högst uppe på bergets spets såg vi en stor gammal byggnad och utmed bergssidan såg vi folk som var på väg till eller från platsen. Vi såg även några som cyklade vilket fick oss att ta ett beslut.
Det var knappt en kilometer från byn till Santa Elena, som byggnaden heter, men det var en tung kilometer som vi ömsom cyklade eller ledde cyklarna. Santa Elena
Det är i dessa lägen man skulle kunna tänka sej en elcykel, eller rättare sagt, det är i just dom här lägena man kan blir avundsjuk på dessa låtsascyklister som trampar på utan större ansträngning.
Just när jag gick och tänkte på detta, när tungan hängde som en röd slips, kommer ett äldre par och cyklar lugnt och behagligt förbi oss och jag tyckte mej se att dom log också.
Efter att vi pustat ut vid foten av den gamla stenbyggnaden, beundrade vi av den enorma utsikten vi hade över Medelhavet och kustremsan som tagit oss hit. Härlig utsikt från berget över kustremsan söderut
Vi fick ingen kulturellare uppfattning om Santa Elena historia, inte ens på Google. Men vi fick i alla fall fram att byggnaden är från 1700-talet och att den då fungerade som bevakningstorn för fiskebyn.
Vi lämnade Camping Las Torres efter 16 övernattningar och vi ger platsen mycket bra betyg, det enda man kan klaga på var WIFI-anslutningen. Standarden på toaletter och duschar var inte av högsta klass men i övrigt var allt modernt och välskött.
Nästan dagligen var det organiserade aktiviteter i form av yoga, vattengympa och så vidare och möjligheten till egna vandringar och cykelturer var obegränsade.
Vegetationen Inom området bestod mestadels av palmer och apelsinträd. För en nordbo kändes det väldigt exotiskt och det var fritt fram att plocka de härliga solmogna frukterna. Kolla Dannebrogen i bakgrunden, man blir tårögd
Dagen innan vi lämnade Las Torres gjorde vi ytterligare ett besök på den malplacerade restaurangen, Casa Blas, mitt ute i ingenstans mellan slitna gamla gårdar och inplastade odlingar. Detta är en liten del av en jättestor inplastad tomatodling
Vi villa prova en paella eftersom vi befann oss i det distriktet som enligt många anses som paellans vagga.
När vi kom dit, förvånades vi än en gång av att det i stort sett fullbelagt. Vi fick ett bord vid sidan om själva restaurangen och när vi beställde paella förstod vi med tecken och kroppsspråk att paella, restaurangens specialitet, måste man beställa i förväg.
Okey! Vi fick inte vad vi önskat, men vi fick varsin härligt grillad biff i stället.
Vårt nästa mål var att komma ytterligare ett antal mil söderut och Ulla Bella, alias Helena, som redan varit i kontakt med ett antal campingar, hade fått fram minst tre alternativ som inte var
fullbelagda.
4. Plastens mecka Efter ca 40 mils körning genom miltals med odlingar som var inklädda i plast checkade vi in på Camping Almayate några kilometer söder om Torre del Mar. Vi hade innan framkomsten gjort en snabbvisit på en camping i Torrox som Ulla Bella hittat på sin app, men efter en mycket kort okulärbesiktning insåg vi att platsen inte uppnådde våra önskemål.
På vår förra resa, för åtta år sedan, upplevde vi denna sträckning av Spanien som ett fantastiskt vackert landskap med en härlig blandning av odlingar på slätterna mellan bergen och Medelhavet. Från husbilen kunde vi se allt från jättestora fält med blomkål, potatis, sallader till orangefärgade apelsinbuskar som stod givakt i spikraka rader tillsammans med vinstockar, olivlundar, mandelträd och så vidare. Men redan då kunde man på sina håll se, att vissa odlingar var täckta med plast, stora grådaskiga ytor som här och där störde bilden i det jättestora vackert grönskande landskapet.
Det händer mycket på åtta år för på samma vägsträckning i dag var i stort sett all odling inplastad. Överallt, från vägrenen till havet och bergen, såg man bara stora sjok som på drygt två meter höga rörställningar var helt inkapslade i armerad mjukplast. Den enda grönska man kunde upptäcka, var den som lyste igenom sidorna på platsen närmast vägen.
Det var ingen vacker syn, eller rättare sagt, det såg för jävligt ut. Dessutom begriper jag inte hur de olika odlarna kan hitta just sin inplastade odling i dessa jätteområden för det fanns inga träd, inga hus eller annat som kunde ge ledtråd om var man befann sej. Grönskande fält sedd från Google Earth, utan grönska
Det var en intrycksdödande syn. Men eftersom vi chaufförer skall hålla ögonen på vägen så gör det kanske inte så mycket och Ulla Bella hade heller inget att klaga på, för hon hade fullt upp med sina appar och husbilsgrupper i mobilen.
De tre vise männen Vi han knappt ställa husbilen på plats, på camping Almayate, förrän vi hälsades välkomna av några grannar, som talade vårt modersmål. Det kändes underbart, framför allt för välkomnandet, men även för att vi knappt vare sej sett eller hört svenskar på drygt en månad.
På Trettondagsafton, dagen efter vi anlände, tog våra nyfunna vänner med oss till en karneval i Torre del Mar.
Los Reyes Magos, som den heter, är en årlig tradition på Trettondagsafton som i första hand är tillägnad den yngre generationen.
Det drygt timslånga karnevalståget med dunka-dunka och skrammel, visade bland annat upp stadens föreningsverksamheter med allt från små barn som dansade, ungdomar som åkte rullskridskor, tonåringar som gick på styltor till stadens paradorkester.
Detta kan man kalla högklackat
De sista tre ekipagen, de som symboliserade hela traditionen, var de ”Tre vice männen”.
Enligt de kristna kom det tre konungar, Melker, Kasper och Baltsar från fjärran land för att besöka det nyfödda Jesusbarnet och ge gåvor i form av guld, rökelse och myrra. Kasper, en av ”De tre vice männen”
Från paradtåget hyllades barnen genom att man kastade godis rätt ut i åskådarleden.
Dom spända barnen, som stod med förväntansfulla ögon främst i åskådarleden, hade plastpåsar och dylikt med sej för samla så mycket som möjligt av det godis som framförallt de tre kungarna fullkomligt öste ut.
Ännu en lärdom, i Spanien är Trettondagsafton barnens afton, med parader, godis, presenter och så vidare.
Samkväm på campingen Det rådde en härlig stämning i gänget som vi så trevligt blivit inbjudna till. Några kände varandra sedan tidigare och andra liksom vi var helt okända för varandra.
En eftermiddag bjöd två av de mer vana övervintrarna in oss till stekt nyfångad fisk med kokt potatis. Värdarna tillagade fyra kilo fisk på sina stekplattor
Alla inbjudna bar med sej stolar, bord, tallrikar, dricka och dylikt till den ene värdens husbilsplats där det dukades långbord. Ett härligt gäng som valt att övervintra i Spanien
Det var en helt fantastisk eftermiddag med härligt stekt ansjovis och många goda skratt.
Marknad Är man i Spanien så är det ett måste att gå på marknad. Torsdagar är marknadsdagar I Torre del Mar och vi tog rygg på några andra som skulle cykla dit.
Vi möttes av en massa salustånd med fräscha frukter och grönsaker samt allt annat ”måste ha grejor” som tillhör en ansenlig marknad. Där fanns i princip allt från knappnålar till stora tjocka madrasser.
Efter någon timmes plockande och tjötande med säljarna i de olika stånden lämnade vi marknaden med, hör och häpna, lika många eurosar som vi hade när vi kom.
Vi avslutade besöket på en närliggande tapasbar innan det var dags att cykla tillbaka till husbilen igen.
Någon dag senare besökte vi ytterligare en marknad, några kilometer norr om Torre de Mar. Trots att det var en något mindre marknad sved det till rejält i plånboken. Helena fick sej ett par nya brallor och jag fick en ny hoodtröja. Att köpa en tröja i Spanien kan låta konstigt men det är faktiskt vinter här också och kvicksilvret sjunker allt som oftast ner under 13-graders strecket, så fort solen gömt sej bakom horisonten.
Restaurang Simbad Efter någon veckas samvaro med det svenska gänget skulle alla dra vidare åt olika håll. Det ena paret, Anna-Lena och Jan-Olof, hade talat väldigt gott om en plats som låg söderut, strax norr om Marbella, vilket även var åt det hållet vi hade tänkt oss, så vi bestämde oss för att ta följe med dom.
Efter åtta övernattningar lämnade vi Camping Almayate, som vi ger höga poäng för skötsel, renhållning och allt annat som man nyttjar. Närheten till Torre del Mar ligger också plussidan eftersom det är en mycket trevlig stad med härliga strandbarer, shopping, marknad och så vidare.
Det blev en ganska kort körsträcka utmed kusten och vi lämnade motorvägen efter knappt åtta mil, strax norr om Marbella.
För att nå målet, Playa Merandero, fick vi från motorvägen trixa oss igenom ett tätbyggt villaområde där samhällets överklass höll till. Hela området vittnade om hög status, husen var stora och väldigt lyxiga, trädgårdarna välskötta och runt det hela fanns påkostade murar och gallerförsedda låsbara grindar.
När vi kom fram till parkeringen, där vi skulle övernatta, bekräftades områdets status ytterligare, för där mötte oss det ena vrålåket efter det andra och alla sken ikapp med det bländande solljuset. Restaurang Simbad på Playa Merandero
Efter att vi trängt in våra stora husbilar var det dags för en öl i baren på den mycket flotta restaurangen som låg med spottavstånd till havet.
Innan vi lämnade våra tomma ölsejdlar bokade vi bord inför kvällens matintag, vilket var tur för det var näst intill fullbokat redan mitt på dagen.
Det var söndag eftermiddag vilket är lika med restaurangbesök för många spanjorer och vid femtiden var den stora grusplanen, parkeringen, smockfull med allt från små nedcabbade veteranbilar till stora husbilar. Det var fullständig kaos på parkeringen och alla som kom lite senare ställde sina bilar kors och tvärs mellan, bakom eller framför andra.
Det var då vår vän Jan-Olof tog tag i det hela och styrde upp kalabaliken. Han dirigerade och pekade som en nyutexaminerad konstapel och på något underligt sätt så löste det sej riktigt bra.
Restaurangen och uteserveringen var helt fullbelagd, trots att både meny och priser var anpassade till överklassens kontokort.
Allt på restaurang Simbad var dyrt och mycket påkostat men vi kunde ändå glädjas åt att vi fick stå gratis över natten. Dessutom satt vi på första parkett och såg en härliga solnedgång innan det var dags att dra sej tillbaka. Solnedgång är alltid något speciellt
Vi stannade ytterligare en natt på grusplanen innan vi bestämde oss för nya mål och äventyr.
Sydspetsen Målet för dagen var Camping Torre de la Pena, strax norr om Tarifa, en kort körsträcka på drygt tio mil från Marbella.
Starkaste minnet av vägsträckningen ner till Gibraltar var alla rondeller som vi skulle igenom. Hela tiden hörde vi Tina, vår GPS, upprepa ”Om en komma två kilometer – kör in i rondellen – ta sedan andra höger”. Det var så många rondeller på den vägsträckningen att jag till och med tycktes höra en viss heshet i Tinas röst.
Efter den 426 meter höga Gibraltarklippan ändrade naturen karaktär. Vägen gick genom ett böljande bergslandskap med mycket grönska och bebyggelsen bestod mestadels av små gårdar med hästar, grisar och kor, långt från turismens hets.
I Tarifa nådde vi resan sydligaste punkt, cirka 375 mil hemifrån och härifrån var det bara några kilometer till dagens planerade mål.
Vi checkade in på den terrasserade campingen vid lunchtid och efter den obligatoriska okulärbesiktningen hittade vi två bra platser på en hylla lite ovanför de upptagna platserna närmast Atlantkusten.
På en av mina cykelturer utmed kusten, såg jag på långt håll ett stort sandfärgat fält på sluttningarna som väckte mitt intresse.
Jag vek av från allfartsvägen och efter drygt två kilometer, konstant uppför, tog vegetationen slut. Vägen fortsatte några hundra meter genom ett ökenliknande landskap med meterhöga sandvallar innan den åter försvann in mellan träd och buskar igen. Efter två kilometer uppför möttes jag av denna syn
Från toppen av den växtlighetsfria delen av vägen var det ett böljande brett fält med sand ända till den kilometerlånga vida bukten nedanför.
En annorlunda minnesbild som sparats på den interna hårddisken. Öknen som syntes från långt håll
Någon dag senare cyklade vi dit tillsammans för att promenera barfota på den härliga sandstranden i bukten. Kilometerlång strand med härlig mjuk sand att promenera i
Gibraltar Sund Tarifa är inte bara staden som ligger precis mellan Medelhavet och Atlanten. Till vänster visar skylten Medelhavet och till höger Atlanten
Det finns en hel del sevärt som till exempel en något sliten gammal stadsdel med trånga gränder, smala kullerstensgator, slitna stentrappor och smidesjärn. Där finns rester av en morisk fästning från 960 talet e.kr, som tyvärr var stängd för dagen, samt delar av en gamla stadsmur och mycket annat. En gammal vaktkur från den moriska tiden
Allt vittnar om att här pågått många och långa krig i århundraden och dom otaliga krigen beror främst på att Tarifa alltid varit portvakten som hindrat ovälkomna från att komma in i Medelhavet från Atlanten. Castillo de Santa Catalina
Staden ligger på Iberiska halvöns sydligaste spets och till Afrika, över Gibraltar sund, är det endast 14 kilometer på det smalaste stället. Färjeturen till Afrika tar bara 35 minuter
Det går ett antal olika färjeturer mellan Spanien och Afrika men den snabbaste är katamaranen mellan Tarifa och Tanger i Marocko.
Någon föreslog en tur över sundet vilket medförde meningsskiljaktigheter mellan könen som nejsägarna vann, men det blir kanske bättre lycka ett annat år.
De två sista dagarna på campingen fick ett norskt par platsen bredvid oss som vi genast fattade tycke för, kemin stämde så att säga. Vi fick ett par trevliga dagar tillsammans med norskarna
Dom presenterade sej som Björg och Odd och att dom kom från oslotrakten.
Vi fick två härliga kvällar tillsammans med stämningshöjande drycker, musik och dans i vår ”Storknas”, innan vi skildes åt.
Norskarna hade inte dragit upp några riktlinjer mer än att de skulle fortsätta norrut utmed Medelhavet och vi skulle tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof fortsätta norrut utmed Atlantkusten.
Camping Torre de la Pena var till full belåtenhet, för att inte tala om restaurangen som låg så nära havet att de kraftfulla vågorna nådde ända upp till trappan när det blåste lite. Från uteserveringen hade vi en fantastisk utsikt över Gibraltar sund, Atlanten och silhuetterna i Nordafrika och för oss som bodde på campingen, var allt 30 procent billigare. Ett glas vin eller en öl till exempel kostade under 15 kronor. Hallelulia.
5. Västra Spanien När vi lämnade campingen utanför Tarifa har vi vistats på den spanska medelhavskusten i drygt en och en halv månad. Från Costa Brava längst norrut till Costa Blanca, Costa del Sol och Costa de la Luz på den spanska sydspetsen. Men efter sex nätter på Torre de la Pena börjar suget efter nya intryck och upplevelser att ge sej tillkänna igen. Tillsammans med våra kamrater från Falkenberg, Anna-Lena och Jan-Olof, bestämde vi oss för en förflyttning till Chipiona vid Atlantkusten och vidare till El Rocio som vi hört en del om. Björg och Odd från Norge drog i motsatt riktning mot Marbella.
De drygt 10 milen till Chipiona var av en helt annan karaktär än medelhavskustens kommersiella hets. Här var en blandning av vacker landsbygd med grönskande odlingar, jättestora energiparker med 100-tals vindkraftverk, kilometerlånga solfångare och saltdammar med höga berg av salt. Det var långt från all turism och vägarna var glest trafikerade. Redan från start hade vi en besvärande hård sidvind och när vi var framme vid ställplatsen i Chipiona, vräkte sej Atlantens våldsamma vindar in över staden med stormstyrka.
Hela husbilen gungade i den hårda blåsten och efter ett gemensamt beslut fortsatte vi ytterligare ett 20-tal mil, till El Rocio, som var vårt nästa mål.
Vi checkade in på Camping La Aldea vid middagstiden i utkanten av byn El Rocio som på olika sätt väckt vårt intresse. Camping La Aldea i utkanten av El Rocio
Byn är mest känd för pilgrimers årliga samling under pingsthelgen, som är en av världens mest exotiska festlighet.
Det som väckt vårt intresse, eftersom det inte var pingst, var att hela byn, gator och gångar skulle vara sandbelagda likt en vilda västern by och att dom som bor där går eller rider på hästar.
Vid vårt första besök, en vardag i januari, var det mesta stängt. De låga radhusliknande längornas fönster och dörrar var igenbommade med jalusier, många barer och restauranger var stängda och det var ganska så tomt på både folk och hästar. Men efter vad vi hört vaknar byn upp på helgerna så det var bara att vänta in kommande helg.
Överallt kunde man binda sin häst, men vi såg inga hästar
Det blev en lugn väntan för strax efter vårt besök började det att regna och så fortsatte det mer eller mindre oavbrutet flera dygn.
Pilgrimsvandringen Under pingsthelgen samlas pilgrimer från hela Spanien för att hedra Jungfrun Rocio. Vandringen startar där man bor men det går även att ansluta i Sevilla, Cadiz, Huelva eller andra mer närliggande platser för dom som kommer långväga ifrån.
Man vallfärdar hit på vandringsleder som varit i bruk sedan medeltiden och sista delen, genom naturreservatet Donana, går man på en bred brandgata. Att gå genom Las Rayas, som brandgatan kallas, anses vara det svåraste avsnittet på vandringen eftersom den består av djup sand som omges av pinjeträd. Det är som att gå rakt in i en vägg när tusentals pilgrimer rör upp sand och mindre partiklar till ett nästan ogenomträngligt moln av damm.
Vallfärden kallas för ”La Romeria del Rocio” och är en av de mäktigaste upplevelserna man kan vara med om i dagens Europa.
Några dagar innan pingst börjar lastbilar i strid ström rulla in mot El Rocio med mobila restauranger, barer och köpbodar. Dom tomma radhuslängorna städas och allt förbereds för årets sammankomst som enligt många är väldens största fest.
Pilgrimerna väller, under dygnens alla timmar, in i tusental och alla hälsas välkomna med trummor och envist tjutande flöjter. Barer och restauranger är öppna och så fort man anlänt korkas vinflaskorna upp, man dricker, dansar, äter och älskar, det är fest, en fest som når sin kulmen efter midnatt på pingstaftonen då hundratusentals pilgrimer, iklädda andalusiska dräkter, samlas runt helgonets kapell.
Inne i kyrkan stiger den religiösa extasen och någon gång vid tretiden på natten grips alla som befinner sej i kyrkan av en inre kraft som får dom att storma altaret och lyfta upp den heliga statyn, Rocio. Madonnafiguren, som är helt i silver och väger dryg ett ton, bärs på många starka armar, upphöjda över huvudena, ut ur kyrkan mot pingstnattens mörker där hon tas emot av hundratusentals pilgrimer med vilda tjut, skrik och gråt.
Helgonet skänker lycka och välsignelse till alla samt möjlighet till en egen önskan och hela proceduren pågår tills det ljusnar dagen därpå.
Den heliga statyn Rocio
Katolska helgon tycker att människor skall ha ett bra liv och Rocio är inget undantag. Därför pågår festandet hela natten lång med allt som människorna njuter av, mat, dryck, dans och kärlek.
De senaste åren har den lilla byn El Rocio haft över en miljon besökare vid varje pingsthelg.
”Viva El Rocio” Vid vårt första besök i byn möttes vi av tomhet och övergivenhet men när vi närmade oss helgen, såg vi från husbilen, att hästtransporter i alla de former började rulla in. Det var allt från stora lastbilar fyllda med hästar till små öppna hästkärror och vid en kortare paus i regnet passade vi på att göra ett besöka igen för att se vad som pågick. Det var torsdag eftermiddag och det märktes tydligt att byn började vakna till liv. Barer och shopping slog upp sina portar, de långa radhuslängorna blev delvis befolkade och många hade redan sadlat sina hästar för att ta en tur i den spektakulära byn.
Det var uppenbart att folk kommit hit för att festa och rida, för redan första kvällen satt ung som gammal, på hästryggen och drack öl eller vin. Det fanns till och med upphöjda bardiskar utanför utskänkningsställena där ryttarna kunde inhandla sin dryck. Bardisk för ryttare
Själva besökte vi ett par barer där decibelen redan börjat stiga innan vi iförda våra regnkläder skyndade tillbaka till värmen i husbilen.
Senare på dagen kom norrmännen, Björg och Odd på besök, dom hade läst våra inlägg på Facebook och tyckte att platsen verkade intressant. Det blev ett trevligt återseende med kvällsmys i norrmännens ”döleffe”, en månadsgammal Dethleffs XLI.
Lördag var den stora festdagen och redan vid lunchtid var det fullt pådrag. Radhuslängorna fylldes med festsugna
Från de flesta radhuslängorna, som vid vårt första besök stod tomma, fanns mer eller mindre stora kompisgrupper som höll igång. Det spelades musik, några sjöng andalusiska folkvisor, andra dansade och tjoade men alla hade en gemensam nämnare, dom höll något drickbart i handen. Kompisgängen fyllde radhuslängorna
På vägar och torg red damer och herrar i stora flockar, andra åkte i kärror, förspända med en eller flera dragdjur. Hästar användes vanligast av dom enskilda ryttarna men kärrorna var oftast förspända med mulåsnor. Alla firade på sitt sätt
Många damer var klädda i färggranna hattar, ljusa blusar, broderade västar, kjolar eller ridbyxor och höga ridstövlar samt vid kyligare väder en ponchos eller kort kappa över alltihopa. Många var stilfullt klädda
Herrarna med rutiga kepsar, ridbyxor/jeans och en ljus utanpåskjorta som delvis syntes nedanför en tajt väst eller en mörk pikétröja. Kläder som framhäver pondus
En mycket smakfull klädkod, i mitt tycke, långt från trasiga jeans med eller utan gällivarehäng, urblekta t-shirts och en stickemössa neddragen över öronen, som är en trend i bland annat Sverige
Vägarna var genomdränkta och helt förstörda efter veckans regnande och i den mjuka sanden hade det bildats stora vattenfyllda pölar med djupa hålor, vilket inte hindrade feststämningen.
Hästar drevs fram i full galopp, skrindor och kärror skumpande på de sönderkörda vägarna, barerna var överfulla av festklädda människor som snirklat sej fram mellan pölarna och så vidare. Det var ett skådespel med en glädje och spontanitet, som vi aldrig tidigare upplevt. Alla var glada och vad vi kunde se och höra, var det inga politiska gräl eller slagsmål, som man ju kan råka ut för hemma. Vi lämnade den fantastiska byn i nattmörker
När vi, efter att ha inmundigat allt från tapas till vin och öl, promenerade hem i nattmörkret hörde vi bakom oss hur festen oavbrutet fortsatte. Ljudet hördes vida omkring och innan vi somnade var vi fortfarande upprymda av detta oredigerade skådespel.
Vi fick aldrig veta om det var något speciellt man firade denna helg eller om det är samma hålligång varje veckoslut, men vi kunde i alla fall konstatera att när man festar i Andalusien, så festar man ordentligt och man har roligt.
Vi somnade med ett leende på läpparna och vi log även vid frukostbordet dagen efter, när många glada ungdomar fortfarande var på väg hem till sina övernattningsplatser på campingen.
Det var en fantastisk och annorlunda upplevelse, en upplevelse som inte går att återge med ord, den måste upplevas.
Vita bergsbyar Efter sju övernattningar och många nya upplevelser lämnade vi El Rocio och Camping La Aldea för vidare färd mot bergsbyn Zahara de la Sierra, som tillhör en av Andalusiens mest kända ”vita bergsbyar”.
Vi gjorde en kortare avstickare i Sevilla innan vi fortsatte de knappt 20 milen på härliga kurviga vägar i böljande terräng mot dagens mål.
Redan på långt håll såg vi den moriska fästningen, Castillo de Zahara, uppe på den spetsiga toppen med den kritvita vackra byn nedanför. Castillo de Zahara på toppen av berget
När vi passerat dammbygget Zahara-El Gastor, som bildar sjön nedanför byn, brantade det till ordentligt. Vägen blev både smal och slingrig och efter några hundra höjdmeter på bergssidan hittade vi en större öppen p-plats där det var okey att ställa husbilarna. Vacker utsikt över från vår ställplats
Från vår övernattningsplats var det ytterligare ett hundratal höjdmeter via trappor och stenbelagda gångvägar mellan kritvita fasader upp till den lilla byns torg, med kyrka, barer och shopping. Härliga passager mellan välskötta husfasader
Tanken var att vi skulle hitta en bar för att få i oss något gott efter dagens förflyttning men tyvärr verkade det mesta stängt, man kan säga att det inte var någon turistinvasion vid denna tid på året.
Vi passerade den ena stängda baren efter den andra och till slut var vi utanför byns centrum. Vi var helt plötsligt på väg upp mot den moriska fästningen, som ju var ett av våra mål med besöket. Planen var att vi skulle besöka Castillo de Zahara nästkommande dag, men eftersom vädret var klart och eftermiddagssolen värmde gott, fortsatte vi meter för meter i branterna upp mot fästningen som ligger på 512 meter höjd. Byn vid foten av berget med dammbygget i bakgrunden
Vi möttes av en fyrkantig fästning från 1200-talet, vilket kanske inte tillhör det mest minnesvärda vi upplevt, men vägen dit, på branta slingriga stensatta serpentinstigar, var både jobbig och minnesrik. Den fantastiska utsikten över byn vid foten av klippan och sjön längst ner i botten med böljande berg i bakgrunden, var minnesbilder som fastnade som magneter på hårddisken. Vackra vyer från vandringen upp till den moriska fästningen
Det finns ännu ingen kamera i världen som kan återge den skräckblandade förtjusning man upplever när man med darriga ben och en klump i magen blickar 100-tals meter rakt ner från en lodrätt klippa. Det måste upplevas på plats.
Zahara de la Sierra är en mycket vacker och sevärd by som på håll ser ut som en vit smaragd där den ligger på sin branta bergvägg.
Vi stannade en natt på den sandbelagda parkeringen innan det var dags för vidare färd mot Ronda, som är den mest kända byn i Andalusien. För oss som varit här tidigare, fick Campingen utanför Ronda, denna gång fungera som förvaringsplats under tiden vi besökte Setenil, som är en annan mycket omtalad vit Andalusisk bergsby. Ronda på sin enorma klipphylla
Efter incheckning på Camping El Sur i Ronda, blev det en promenad till byns kärna, med den kända ravinen med den 200-åriga gamla bron Puente Nuevo som fortfarande i dag fungerar som byns huvudled för all trafik.
Campingen, som vi tidigare besökt, hade fått en rejäl uppfräschning, men det var fortfarande iskalla servicebyggnader, likt de flesta campingar i Spanien. Det hjälper inte med vackra marmorbänkar, fräscha toaletter och bra renhållning om dörrar och fönster står vidöppna när nattemperaturen sjunker ner mot 4-5 plusgrader utan att någon värme tillförs. Det blir ogästvänligt, obehagligt och irriterande när man sparar in på det viktigaste av allt, att kunna njuta av ett härligt varmt utrymme att få göra sin morgontoalett i.
Vi tog en taxi tillsammans med falkenbergarna till Setenil eftersom vi var osäkra på om det fans plats för våra stora fordon, vilket vi senare kunde konstatera att det hade fungerat.
Norskarna kunde tyvärr inte följa med till Setenil, på grund av att Odd fått besvär med sin rygg.
Taxin körde oss nästan ända fram till sevärdheterna och det första vi fick se fick oss att tappa hakan, taket över uteserveringen var ett berg. Taket på uteserveringen var berget ovanför
Vi satte oss på uteserveringen och begrundade detta annorlunda byggnadssätt, att låta husen bli en del av berget.
Efter att vi svalt den första ölen var det dags att ta resten av byn under luppen. Vi möttes av den ena överraskningen efter den andra, för det var inte bara uteserveringen som var en del av klippskrevan. Alla hus, på båda sidor om ravinen med den lilla rännilen i botten, hade på ett eller annat sätt byggts ihop med berget. Här fungerar berget som hustak… …och här som en tunnel för biltrafik
Efter en halv dag upp, och ner på branta vägar och trappor avslutade vi besöket i Setenil på samma plats som vi startade denna underbara upplevelse, med en öl i väntan på taxin som skulle köra oss tillbaka till en av världens mest besökta byar, Ronda i Andalusien.
6. Åter till värmen
Efter tre helt fantastiska besöksmål med El Rocio, Zahara de la Sierra och Setenil var det åter dags att ratta tillbaka ekipaget till Medelhavskusten och värmen.
Ronda ingick också i vårt besök i höglänta områden, men eftersom vi varit där tidigare så var det ingen ny aha-upplevelse.
Det var en ganska kylig period i bergen med nattemperaturer strax ovanför nollan och trots solens hjälp krävdes både långbyxor och långärmat på dagarna.
Vägen från Ronda till Marbella måste få fem poäng av fem möjliga. De dryga sex milen består av kurvor och åter kurvor, på branta bergssidor med en djup dalgång på ena sidan och ett lika brant berg på andra sidan dalen. Storknas rullar ner mot Medelhavet
På den sidan vi hade överblick över kunde vi se ett flertal små och stora vita byar som blänkte som marmor i den grönklädda vegetationen. Det var en häftig syn, men häftigast var när vi närmade oss Marbella och från höjderna såg ett Medelhav i solsken med Gibraltarklippans silhuett som en skugga långt bort i fjärran.
Puerto de La Caleta Målet för dagen var en ställplats i Puerto La Caleta strax norr om Torre del Mar.
Det visade sej vara en trång ställplats med knappt en meters mellanrum mellan bilarna, men med ett bra läge i byns båthamn. Här finns inga regler gällande avstånd mellan bilarna
Från ställplatsen hade vi ungefär en och en halv mil till Torrox Costa där vi visste att Marika och Bengt bor på vintern. Vi beslutade oss för att cykla dit på vinst och förlust och när vi var framme ringde Helena för att höra om dom var hemma.
Bengt, som jag tidigare arbetat tillsammans med i drygt tjugo år, tog emot oss med jättekramar och efter sedvanliga välkomstfraser, bjöds vi in till deras underbara lägenhet som ligger på åttonde våningen bara några meter från strandpromenaden och härliga bad. Fantastisk utsikt från värdparets takterrass
Vi hade en mycket trevlig stund tillsammans med många ”gamla minnensnack”, fyllda glas och från deras jättestora soldränkta takterrass hade vi en enorm utsikt över Medelhavet.Men som vanligt går tiden alldeles för fort när man har trevligt och efter knappt två timmar tvingades vi tacka för oss, för vi skulle ju cykla tillbaka till ställplatsen igen. Trevlig samvaro med Marika och Bengt
Ett mycket trevligt besök och för mej ett känslosamt återseende av en arbetskamrat som jag inte haft kontakt med på över 10 år.
Avskedet Två nätter blev det på den slimmade ställplatsen innan vi, enligt planerna, skildes från våra kamrater som vi haft trevligt tillsammans med i drygt tre veckor. Tre härliga veckor med många upplevelser och ännu fler skratt.
Efter avskedskramar och så vidare var det dags att köra ut dom stora ekipagen från den tajta ställplatsen som i övrigt fungerade bra med uppvärmda hygienutrymmen och möjlighet till toatömning.
Solen stod högt på himlen när vi styrde de drygt sex milen norrut mot Playa de Poniente.
Vid incheckningen till campingen, med samma namn, tittade man skeptiskt på vår bil trots att Ulla Bella, dagen innan, frågat om det fanns plats för en niometare.
Är man entreprenör så är man. Vaktmästaren flyttade undan några parkerade personbilar som stod utanför campingen, klippte av några stora grenar på ett träd, tog bort ett staket och inom loppet av en halvtimme hade vi en jättefin stor och öppen plats utanför själva campingen.
Efter att vi ställt i ordning Storknas sökte vi upp några matställen i närheten. De som var öppna var fullbelagda och då kom vi på vilken veckodag det var. Det var söndag, vilket är lika med att spanjorerna går man ur huse med sina familjer för att äta på restaurang. Det fick bli en sallad a´la Helena, i husbilen, vilket inte var fy skam det heller.
Salobrena Vid några tillfällen cyklade vi till en liten by som låg ungefär åtta kilometer från campingen. För att komma dit fick vi cykla på en landsbygd med sönderkörda grusvägar och stigar genom odlingar och vildvuxna fält av alla de slag.
Väl framme i Salobrena möttes vi av moderna höghus som stod helt tomma. Det var en typisk förvaringsplats för soltörstiga sommargäster som på vinterhalvåret har stängt. Barer, affärer, shopping och allt annat var helt igenbommat med fördragna jalusier, det kändes nästan lite kusligt. Men när vi efter någon kilometer närmade oss den äldre delen av byn blev det betydligt livligare med fullsatta strandbarer, öppna butiker och folk i rörelse överallt.
Den allra äldsta delen av byn, som syntes från långt håll, ligger på ett högt berg med en gammal moriska fästning på toppen, ovanför dom vita husen som klättrade på sluttningarna. Från den balkongen har man en vidunderlig utsikt
Vid vårt besök i den gamla byn, hade vi i vanlig ordning cyklarna med oss, vilket man kan fundera på om det var riktigt genomtänkt.
Dom smala gränderna, upp mot toppen, var så branta att vi fick leda cyklarna upp och det värsta av allt var att vi fick leda dom ner också, på grund av rädslan för de stupande branterna.
Ron Montero Tillsammans med ett annat par på campingen bokade vi en guidad genomgång på vingården Ron Montero, som tillverkade rom och som låg bara låg några kilometer från vår camping. Helena på vingården Ron Montero
Den kvinnliga guiden gav oss en kortare version av tillverkningsproceduren från sockerrör till färdigt rom samt en hel del historik om Bodegan.
För att få kallas rom, eller ron som man säger i Spanien, måste råvaran bestå av sockerrör. Dom långa sockerrören styckas ner till decimeterlånga bitar som krossas och mosas så att all den vätska plantan innehåller pressas fram.
Vätskan kokas och i samband med att vattnet avdunstar kvarstår socker som är huvudsyftet med odling av sockerrör.
Det är den överblivna produkten, som kallas melass, som utgör grunden för romtillverkning. Melassen späds med vatten så att sockerhalten hamnar mellan 15-20 procent och därefter tillsätts jäst. Efter jäsning destilleras drycken med lite olika metoder beroende på om det är mörk eller ljus rom man vill framställa.
Efter genomgången visades en film, med svensk text, om allt från fälten där man odlar och skördar sockerrör till frakten och lossningen i hamnen Puerto de Motril några kilometer från vingården.
Fram till år 2006 odlade man själva sockerrör på fälten runt gården, men i takt med att efterfrågan växte börja man importera från andra länder som till exempel Irak, Egypten och Indien.
Ron Montero tillverkar både ljus och mörk rom och efter genomgången var det provsmakning av läckerheterna.
När avsmakning av de ädla dryckerna var klar tog guiden fram orderblocket och i dom lägena känner man sej nästan tvingad att handla. Efter guidningen var det dags att provsmaka läckerheterna
Vi köpte sex flaskor av olika sorter, dock inte Ron Monteros egen Rolls Royce, Francisco Montero, som låg i en prisklass över vår smärtgräns.
Vi fick även veta att Ron Monteros rom finns på Systembolagets beställningslista.
Almunecar Ett av våra måsten, under vår vistelse i Spanien, var att hälsa på Zofia, i Almunecar, där hon sedan några år tillbaka övervintrar.
Vår camping låg bara några mil bort men vi valde ändå att ta bussen, för man vet aldrig vad som händer när frestelserna dukas fram.
På bussterminalen välkomnades vi med stora famnen och efter alla välkomstfraser bar det iväg in i staden som Zofias hjärta, av olika anledningar, brinner för. Vi promenarede rakt in i den gamla stadens kärna med smala gränder, en stor saluhall, tapasbarer på ett litet torg, en butik som sålde knäckebröd och andra svenska varor, vinbutik med Rioja, Cava och så vidare.
Därefter blev det promenad till hennes lilla, men mycket charmiga lägenhet på elfte våningen, bara ett stenkast från stranden och Medelhavet. Fantastisk utsikt från Zofias lägenhet
Efter några glas Cava, mycket skratt och prat, var det åter dags ett ge sej ut på den mycket vackra, kilometerlånga strandboulevarden igen.
Siestan var slut och de tätt liggande barerna började fyllas med folk av olika nationaliteter som njöt av livet, solen och något gott i glaset. Att Zofia älskar denna stad var lätt att förstå, för överallt hejade man glatt på henne, hon var igenkänd, vilket är förståeligt eftersom hon är den typen av människa, öppen, social och alltid lika glad.
Vi gjorde ett av våra stopp på en bar med svensk-dansk ägare, där jag bland annat fick in riktiga danska smörrebröd tillsammans med ”den lille” och Zofia, en äkta svensk semla. Tala om kontraster mot den spanska tapasen. Hans 92, och Zofia äter semla i Spanien
Efter mörkrets inbrott och ett antal barbesök med vin och tapas var det dags att dra sej hemåt till campingen igen och nu var plånboken inte lika hårt förankrad i byxfickan som tidigare, nu blev det taxi i stället för buss. Vi välkomnas hem efter en härlig dag i Almunecar
Vi hade en fantastiskt trevligt dag tillsammans med Zofia som med all tydlighet visade att hon älskade Almunecar och livet som pensionär i denna miljö där hon hittat många nya vänner från bland annat Åland, Sverige och Polen.
Camping Playa de Poniente Efter tio övernattningar var det åter dags att söka nya upplevelser.
Campingen får absolut högsta betyg av oss.
Här fanns allt det vi har på vår önskelista från uppvärmda servicebyggnader till välsorterad servicebutik, restaurang och olika aktivitetsytor. Vår plats var rymlig och plan och det var nära till både stranden och till byn med butiker, barer och annan service. En öppen luftig och stor plats
Det fanns goda möjligheter till härliga cykelturer. Förutom Salobrena, söder om campingen som vi besökte några gånger, cyklade vi norrut till Torrenueva Costa som man kan säga har sina bästa år bakom sej. Tidstypiska höghus i stil med turistinvasionen på 70-talet som inte fått den omvårdnad som krävs för att behålla sin skönhet.
Vi cyklade även till Motril, en större stad som är centralorten i distriktet, några kilometer från kusten. Större städer är inte vår grej så det räckte med några kortare besök för att handla och så vidare.
När vi lämnade Playa de Poniente stod solen högt på himlen, det var varmt och skönt och vi var mycket nöjda med att ha hittat denna trevliga plats.
Hjärnsläpp Både vår GPS, Tina och Google Maps var inställda på en ort med namnet Vera drygt 20 mil norrut.
Vi hade i någon campingtidning läst om en annorlunda camping i ett ökenliknande landskap.
Skribenten beskrev campingen, Inaldo Resort, som en plats så bra att man gott kunde tillbringa en hel vintersäsong här.
Det var denna artikel som väckt vårt intresse, en annorlunda plats, med goda möjligheter till promenader och cykelturer i ett ökenlandskap. Det kändes annorlunda och rätt.
Vägen till Vera gick till stora delar på höjderna ovanför semesterorterna utmed Medelhavet. Men så fort vi närmade oss plattare landskap, tog njutningen av det vackra slut. Det var, som jag beskrivit tidigare, som att köra in i en jättestor plastpåse. Inga grönskande odlingar bara plast, plast och åter plast
Det är så obeskrivligt fult och framför allt på de odlingar som inte är i bruk längre. Dessa lämnas vind för våg, rostiga rörställningar står kvar och den plast som inte blåst ut i havet fladdrar för vinden i ställningarna eller närliggande buskage. Ingen rolig syn men det är väl med det som med allt annat, det är pengarna som styr.
Det vi läst om Inaldo Resort var att platsen var uppdelad i en ställplats för kortare besök och en camping för dom som vill ligga lite längre.
När vi kom fram till platsen möttes vi av två ingångar jämte varandra. På den ena skylten stod det välkommen till Inaldo Resort och på den andra Vera Camping.
Vi gick in för att se oss omkring på Resorten och möttes av en terrasserad ställplats som just då inte hade någon ledig plats för vår storlek, så vi valde att checka in på camping Vera i tron att det tillhörde Resorten.
När vi väl ställt oss tillrätta på anvisad plats började vi se oss omkring och vi kände snart att det inte var detta vi läst om. Här fanns bara två toaletter, ingen plats för gråvattentömning, inga sopkärl, inget toapapper och den utsikt som skribenten lovordat var enbart en smal landningsbana för sportflygare några meter från vår plats. Förutom detta var det skräpigt med högar av gammalt byggmaterial och det var ingen som helst ordning på någonting.
Helena gjorde ytterligare in okulärbesiktning på Resorten men nu fortsatte hon förbi ställplatsen, upp på höjderna och där låg campingen som tillhörde Inaldo Resort på en platå med fantastisk utsikt över det vackra ökenliknande landskapet.
Vi hade helt enkelt checkat in på fel camping.
Språkförbistring eller hjärnsläpp eller båda delarna kan diskuteras, vi bestämde oss ändå för att lämna Vera efter en övernattning. Denna 17 meter långa jätte fick plats på camping Vera
Det blir som det blir när det inte blev som det skulle, men Inaldo Resort kommer vi med säkerhet att besöka vid något annat tillfälle för det såg verkligen trevligt ut.
Återanknytning Målet för dagen var tillbaka till trakterna kring Mazarron och en förhoppning om att kunna knö oss in på svenskarnas populäraste vinterförvaring, Camping Playa de Mazarron.
Än en gång stegade Helena, rakryggad och med bestämda steg in på campingens reception och återigen kom hon med lite böjd rygg och släpande steg tillbaka. Det fanns ingen plats ledig denna gång heller och det gick fortfarande inte att förboka.
Samtidigt fick vi besked att Björg och Odd, våra norska vänner, befann sej i Mazarron och tillsammans bestämde vi oss för att åka till Camping Los Delfines, någon kilometer norr om staden.
Där fanns två platser intill varandra som verkade rymliga och bra och efter en snabbvisit av campingens standard bestämde vi oss för att checka in.
Vädret var fantastiskt, över 20 grader dagligen och Medelhavet var i det närmaste spegelblank.
Dagarna flöt på med cykelturer, promenader och barbesök.
En dag bjöd campingen in alla sina gäster till en paellalunch. Det dukades upp långbord för ett hundratal personer och personalen portionerade ut den andalusiska nationalrätten från en transportabel grillvagn med tre jättestora paellapannor på. Långbordet är dukat för paellalunch
Det var generösa portioner och det var inga problem att få påfyllning. Dessutom bjöds vi på Sangria, rött vin och öl i obegränsade mängd. Jag fyller upp mitt glas med Sangria
Efter knappt två timmar var festen över och det var många runda fötter, inklusive mina egna, som med okontrollerad färdriktning, vinglade tillbaka till de mobila bostäderna.
Gratis är gott, som man säger, men det gällde absolut inte dagen efter.
Bateria de Castillitos Knappt två mil från vår camping, i bergen Sierra de la Muela, finns det rester från gamla befästningar där otaliga krig utkämpats.
Först var det romarna som ville åt befästningarna som försvarade handelsstaden Cartagena och när den epoken var över kom morerna. Dessa krig pågick i hundratals år och bergen anses vara de blodigaste slagfälten i Cartagenas historia.
Under 30-talets oroligheter i Europa byggde man en ny borg på berget, där så många krig utkämpats och syftet var densamma som tidigare, att försvara inloppet till den gamla hamnstaden.
Bateria de Castillitos, som borgen heter, är i stort sett orubbad sedan andra världskriget med utsiktstorn, kanoner, skyddsrum, personalutrymmen och allt annat som krävdes i ett krig på den tiden.
Platsen är helt unik med sin fantastiska utsikt över havet och inloppet till Cartagena samtidigt som den är näst intill osynlig från havet.
Nästan allt från den tiden finns kvar med bland annat två av världens största kanoner, konstgjorda bergsliknande utsiktstorn och så vidare. Men trots sin historia är den mest känd för att delar av den stora filmen ”Kanonerna på Navarone” från 1961, spelades in där.
Vi läste en del om den gamla borgen och det tillsammans med tips från andra som varit där, väcktes vårt intresse.
Alla, som besökt platsen, avrådde oss från att ta husbilen på grund av att vägarna för att komma dit var smala och kurviga och den enda parkering som finns, är liten.
Andra hade hyrt bil för att besöka platsen men det är inget alternativ som matchar det bidrag som delas ut den 15;e varje månad.
Vi har ju cyklar och att cykla fyra mil på en hel dag är inget som normalt avskräcker någon av oss. Men eftersom alla varnade för att det bitvis är mycket, mycket brant, blev spänningen ändå en aning uppskruvad.
Vid ett första försök, som egentligen var en rekognosering för att hitta rätt väg upp, kom vi ungefär halvvägs innan vi vände.
Två dagar senare bestämde vi oss för att testa orken. Det var dimmigt men vi chansade på att det skulle luckra upp sej framåt dagen.
Redan efter några kilometer började en långsluttande stigning som inte var allt för jobbig, därefter kom en lång, lång utförslöpa ner till en liten by i dalen innan det brantade till ordentligt uppför.
Vi såg hur bilarna kämpade i serpentinerna på bergssidan framför, vilket gav oss en mental knäck, men efter en kortare diskussion bestämde vi oss ändå för att cykla så långt vi orkar.*
Det gick brant uppför, luftintaget till lungorna stod vidöppen men våra pannben fick oss ändå att fortsätta och efter en kilometer tog vi vår första paus. Hallelulia, nu var det bara sju kilometer kvar till toppen.
I denna stund hade det varit fruktansvärt enkelt att tacka ja till en elcykel eller någon annan form av hjälpmedel. Utsikten från cykelturen gick inte att klaga på
Den oavbrutna klättringen, med många pausar, pågick i drygt en timme innan vi nådde toppen där det började plana ut. Det gick till och med svagt utför den sista kilometern till besöksmålet.
En del bilister som kört förbi oss på vägen upp hade redan klarat av sina besök när vi kom fram. En del log glatt och gjorde tummen upp när dom såg oss, andra knackade med pekfingret mot tinningen samtidigt som dom gjorde några halvdana vridningar på huvudet.
Efter klädbyte till något torrare var det dags att beträda marken där så mycket blod har spillts genom alla historiska krig och där delar av en storfilm spelats in.
De flesta byggnaderna var i gott skick sedan restaureringen inför filmen och hela den stora borggården ligger i en svacka som gör anläggningen näst intill osynlig från Medelhavet. Kanonernas eldrör ligger bara någon meter ovanför bergskammen och skyms av vegetationen och utsiktstornen är byggda som bergstoppar vilket gör att utsikten blir enorm åt alla håll.
Hela området, atmosfären och allt folket runt omkring gav känslan av en filminspelning med skådespelare, regissörer, kameramän och övriga aktörer som sprang upp och ner i tornen, för att hitta de bästa kameravinklarna. Ett av alla bergsliknande utsiktstorn inom borgen Trots dimman, en fantastisk bild av en f.d. inspelningsplats
Pjäserna som gett filmen namnet ”Kanonerna på Navarone” var mäktiga och dom stod på en stor cirkulär betongplatta som samtidigt var taket på det underliggande förrådet där ammunition och annan stridsutrustning förvarades under kriget. En av dom två jättelika kanonerna. Se Helena t.h. i bilden
Tyvärr hade inte dimman försvunnit helt under dagen men vi fick i alla fall se det mesta av det som fanns. Det vi inte kunde se var utsikten över havet från dom konstgjorda bergstopparna och dessutom valde vi bort att gå för långt in i dom mörka rummen under själva borggården. Det fanns två anledningar till detta. Ett var att vi inte hade någon ficklampa och det andra var att nödiga besökare använt dessa utrymmen för att göra sina behov, vilket fick oss att rygga tillbaka när vi kände på den äckliga stanken.
Lite synd att man inte förser en sådan välbesökt anläggning med toaletter och annan service.
Efter besöket var det dags att bestiga järnhästarna igen men nu kändes det betydligt lättare, nu hade vi nästan två mils nedförsbacke med fantastisk utsikt över havet och landskapet i dalgångarna nedanför.
Camping Los Delfines Efter elva övernattningar bestämde vi oss för en förflyttning, nu var det dags för något nytt.
Los Delfines liksom Playa de Poniente, tillhör de bättre campingplatserna som vi besökt i Spanien. Båda campingarna har det, som man så ofta saknar här, varma härliga hygienutrymmen som är rena och fräscha och som har bra tryck i kranarna.
Campingen har dessutom ett mycket bra läge i en stor bukt mellan Jesusstatyn i Puerto de Mazarron och den lilla byn La Azohia, med det gamla vakttornet Santa Elena i norra änden. I söder, hamnen och stränderna i Puerto de Mazarron
Hela distriktet Mazarron är en mycket vacker del av Spanien med underbara sandstränder, härliga cykelturer utmed den långa kustremsan och fantastiska vandringsmöjligheter i bergen bakom. Den norra delen av bukten med La Azohia och bergen
Sist men inte minst steg betyget på Los Delfines för den frikostiga paellalunchen på Alla Hjärtans dag.
Lagunen, Mar Menor Målet för dagen var några mil norrut till San Javier och Camper Park La Ribera.
Efter knappt en timmes körtid anlände vi det som vi trodde var en ställplats, men till vår stora förvåning såg vi att det var en jätteanläggning utslängd på en åker strax utanför stadskärnan.
Det var varken camping eller ställplats, det var precis som det låter, en uppehållsplats för campare oavsett typ av fordon. Det fanns allt från trånga ställplatser till tomter för amerikanska jättar. Plåtisar, husbilar, trailers, husvagnar och så vidare, välkomnades.
Servicehusen var moderna med värme och allt, restaurangen var okey och aktivitetsytorna med bland annat boule var välbesökta.
En liten brödbil tutade sej varje morgon runt campingen och på fredagar kom det en specialinredd skåpbil som grillade kycklingar. Varje fredag kunde man köpa nygrillad kyckling
Campingen hade avtal med läkare, fotvårdare, frisörer med flera, som kom till din plats för att uträtta dina önskemål och dessutom var det bara några hundra meter till ett stort köpcentra.
Hela den jättestora grusbelagda planen, med plats för drygt 200 ekipage, var mycket lättillgänglig utan vare sej buskar eller träd som störde in och utkörning från din plats. Breda gator med lättillgängliga platser
Det vi, enligt våra önskemål, saknar på denna typ av moderna anläggningar är myset. Det blir aldrig detsamma som att campa på en plats med grönska och annat som känns mer privat och ombonat, men skall man bara stanna några nätter så är det väldigt bekvämt.
Gyttjebad och flamingo Under vår vistelse i San Javier blev det åtskilliga cykelturer utmed stränderna till Mar Menor, ett innanhav som här kallas lagun trots sin enorma storlek. Från norr till söder på lagunen, är det cirka tre mil
Det är La Mangas långa landtunga som skiljer Mar Menor från Medelhavet och anledningen till att den kallas lagun är att det är betydligt grundare och varmare vatten här än i havet utanför.
I den norra delen av San Javier är det byggt en flera kilometer lång spikrak vall med cykelväg ut till träskmarkerna vid Medelhavets smala inlopp till lagunen.
Den långa vallen från San Javier till Lagunens inlopp
Vallen är främst avsedd som en skiljevägg mellan innanhavet och saltdammarna norr därom och det är i dessa dammar som fototörstiga letar efter de något skygga men populära flamingorna. Vackra men skygga fåglar som trivs i saltdammarna
I de mineralrika dammarna har även byggts ramper för gyttjebad som skall vara hälsosamt för bland annat reumatiker. Ramper till hälsosamma bad
När vi befann oss längst ut, där vallen övergick till myrmarker, ledde vi våra cyklar över den sanddyna som gränsade mot Medelhavet. Vi fortsatte cykelturen norrut på den hårdpackade sandbeklädda kustremsan mot saltupplagen som vi såg från långt håll. Här ligger saltet som skall hålla våra vintervägar fria från is
Vindarna kändes som en smekning, havet blänkte i solen och det enda som hördes var lätta ljud från vågorna när dom mötte strandkanten. Vi rullade sakta, sakta och njöt av varenda minut i det vackra vädret på den långa sandstranden.
Men allt har ett slut och efter saltupplagen fortsatte vi på bilvägen tillbaka till byn och strandbarerna.
Samma dagstur gjorde vi några gånger och vid ett tillfälle bestämde Helena sej för ett dopp i det kalla Medelhavet. Helena har bestämt sej för ett dopp i det 15-gradiga havet
Vattnet var j… lig kallt, så kallt att det isade i mina tänder när jag gick i vattenbrynet.
På min fråga, när Helena kom upp igen, om det var kallt svarade hon som barn brukar göra, med hackig röst och en skakig darrande kropp, n… nej d… de… det var fakt… faktiskt riktigt skö… skönt.
Tro det den som tro det vill, jag har i alla fall inte åkt ända hit för att frysa ihjäl, det hade jag kunnat greja hemma.
Skämt åsido, jag är faktiskt imponerad av att hon klarade det.
I San Javier finns en militärbas, en flygflottilj som inte var sena med att göra sej hörda. Nästan dagligen gjordes flygövningar med stridsplan i olika våghalsiga grupperingar och störtdykningar mot lagunen.
Vid ett tillfälle, det var inget vi såg, dödsstörtade tragiskt nog en pilot i Mar Menor intill flottiljen.
Dagen efter kraschen cyklade vi till Los Alcazares, en närliggande by och för att komma dit tvingades vi runda hela den stora militäranläggningen med flygfält och allt. Det var helt folktomt på anläggningen och alla planen stod på backen. Det var givetvis sorg på anläggningen vilket även statliga och kommunala byggnader visade med flaggor på halv stång.
På återvägen, efter besöket i grannbyn, cyklade vi genom en större citronodling och på ett ställe, där en tidigare storm rivit sönder staketet runt odlingen, kunde Helena inte bärga sej. Hon smög sej som ett barn in i citronlunden och pallade några härliga frukter. Helena har pallat
Efter dessa två händelser börjar jag nästan tro på sägnen som säger ”när man blir gammal går man i barndom”.
Puente de la Risa Våra dagar i och runt San Javier var helt underbara med härliga cykelturer och många besök på strandbarer.
Men efter fem nätter på Camper Park La Ribera bestämde vi oss att flytta till andra sidan lagunen, till den landtunga som består av ett antal tätt sammankopplade öar och som är väggen mellan lagunen och Medelhavet.
Efter en kort körsträcka på knappt fyra mil var vi ute på La Manga som den 22 kilometer långa smala landremsan heter.
Vi hade bestämt oss för att boka in oss på Caravaning La Manga som ligger strax innan den långa remsan börjar smalna av, men först ville vi åka ända ut till spetsen, för att se en spektakulär bro som vi läst om.
Redan efter någon kilometer märktes det att det fortfarande var vinter i Spanien. Parkeringsplatserna gapade tomma, affärerna var igenbommade med säkerhetsgaller, fönstren i höghusen var täckta med jalusier och det var i stort sett folktomt på gator och torg. Hela den långa landremsan var uppbygg för sommarens turister.
Längst ut på spetsen hittade vi en bra plats med cykelavstånd till Puente de la Risa, som bron heter och när vi kom fram blev vi något förvånade. De bilder vi googlat fram liknade en gammal romersk kvarleva, men så var det inte. Det var en helt modern bro som var byggd på ett mycket speciellt sätt. Ett modernt brobygge från 1973 med gammalt utseende
Puente de la Risa är den sista, av ett antal broar som leder ut till Cap Palos, den nordligaste ön på La Manga.
Jättecamping Efter fotografering av bron och en cykeltur på Cap Palos var det dags att leta upp campingplatsen som vi passerade på vägen ut till spetsen.
Caravaning La Manga är enormt stor och enligt deras egen hemsida har dom totalt 2 500 tomter.
Vid incheckningen fick vi en karta som mest liknade Hemmets veckotidnings helsida med sudoku. Eftersom jag gillar att fylla dom tomma rutorna med siffror, som man gör i sudoku, var det bara att börja leta efter vår tomma ruta och efter en stunds letande hittade vi vårt nummer. Det visade sej vara en lättillgänglig plats strax intill den långa spikraka huvudgatan som går från infarten till lagunen.
Hela campingen, från receptionen till restaurangen vid stranden, är cirka 900 meter lång och 300 meter bred, vilket motsvara den ungefärliga aren på 50 fotbollsplaner.
Många platser är friköpta för långliggare som byggt in sina husvagnar med allsköns bråte typ, ”man tager vad man haver”. Men det fanns också några riktigt snygga byggnader, med murar i sten, smidda gallergrindar, plattbelagda altandäck, fasadbeklädnad och glaspartier i aluminium. Förutom campingplatser finns det även ett antal bungalows för uthyrning.
Det finns en hel del svenskar som övervintrar här, år efter år. Vi träffade bland annat ett par från Strömstad, som bott här i 18 år, första åren i husbil och nu i husvagn.
Våra närmaste grannar, Bine och Micke från Norrköping, har haft sitt vinterkollo här i tre år. Helena bjuds på ett glas vin utanför grannens 15-tonnare
Det är bra med återkommare för dom kan alltid tipsa om sevärdheter, matställen och annat som är av intresse och dom flesta delar gladeligen med sej av sina erfarenheter.
Vi, liksom så många andra förstagångare, vill gärna upptäcka nya platser och nya aha-upplevelser, vi är som nyutsläppta kor på grönbete. Men vad vi har förstått, hittar veteranerna sitt smultronställe, där dom gärna övervintrar år efter år.
Dom paren vi umgicks med här och även falkenbergarna på Almayate, har ledsnat på att flacka runt, så dom bokar plats för nästkommande vinter redan innan dom lämnar campingen för i år.
Paret från Strömstad, Lennart och Lisbeth, som har en mycket bra plats nära stranden, låter husvagnen stå kvar hela året, trots att dom är i Sverige minst fem månader på sommaren.
Spanien är campingarna vanligtvis dyrare dom första dygnen och ju längre du stannar där desto billigare blir det per dygn.
Här på Camping La Manga skulle vi betala 20 Euro inklusive el (10 amp) dom första tre dygnen men eftersom vi stannade mer än tio dygn sjönk avgiften till 18 Euro. Våra grannar, som hyr mer än sex månader, betalar endast 11 Euro inklusive allt.
Vi ombestämde oss Efter vår vistelse i San Javier ville vi göra ett kortare besök på den långa landtungan La Manga på andra sidan Mar Menor. Dom en eller två övernattningarna som vi planerat blev i stället elva tack vare, eller på grund av, de vänliga och generösa paren som vi umgicks med nästan varje dag.
Dom visade oss till trevliga restauranger som vi aldrig hade hittat själva och dagligen ordnades det någon form av samvaro hos varandra. Det var fest, en enda lång fest och vi levde helt efter mottot, ”en dag utan vin är en förlorad dag”. En av alla trevliga måltider som vi hade tillsammans
Dessutom var vi inne i en period med underbart väder, vilket var som grädde på moset.
Ett par dagar innan vi skulle lämna La Manga tog strömstaborna med oss på en rejäl rundtur i sin bil. Vi besökte bland annat La Manga Club, knappt en mil från campingen, som är mest känt för sina golfanläggningar och alla lyxvillor för folk som är ekonomiskt oberoende. Men det finns även ett antal fotbollsplaner där många klubbar, till exempel svenska, förlägger sina träningsläger.
Därefter gjorde vi en intressant tur genom gamla gruvområden uppe i bergen och såg alla lämningar från en svunnen epok. Rester efter gruvepoken
Vi avslutade med ett besök i hamnstaden Cartagena som är, tillsammans med Murcia, delad regionhuvudstad i provinsen, innan det var dags för en trerätters på campingens restaurang.
Våra planer var att stanna några dagar vid Man Menor och den långa landtungan som skiljer Medelhavet från lagunen. Men det blev i stället nästan två och en halv vecka med massor av upplevelser och med nya underbara vänner som följd.
8 Paniken Corona har för mej alltid förknippats med ett mexikanskt öl men under januari månad fick vi veta att namnet också har en helt annan betydelse.
Det är inte bara skål och klirr i glasen utan en pandemi som enligt WHO, Världshälsoorganisationen, är en epidemi med global spridning av ett helt nytt influensavirus, utan immunitet.
Viruset, som fått namnet Corona, hade sin början på andra sidan klotet där människor insjuknade och många, framför allt äldre, med dödlig utgång som följd. I början skämtade vi om det och ryckte mest på axlarna men ju längre tiden gick desto mer frekvent matades vi med rapporter om pandemins hastiga spridning.
Italien var det land i vår närhet som var först ut med rapporter om virusets existens i Europa och efter bara någon vecka gick ryktet att landet stängt alla sina gränser för utländska medborgare att komma in.
Vår plan var att åka just genom Italien på vår väg tillbaka till Sverige med det låg cirka tre veckor framåt i tiden så vi tänkte att det kommer säkert att ordna sej innan dess.
Själva hade vi just lämnat La Manga och Mar Menor för denna gång och efter drygt 43 mils körning norrut anlände vi Peniscola som var vårt mål. Borgen i Peniscola
Första natten övernattade vi på en ställplats som var helt okey men när vi var ute och cyklade dagen efter hittade vi Eden camping som såg trevlig ut och dom kunde även erbjuda oss en bra plats. Eden Camping, öppen och ljus och med extra allt
Efter att vi ställt iordning ekipaget och inspekterat duschar, toaletter och annat kände vi oss helt nöjda. Så nöjda att vi bedömde den som en av dom bättre campingarna vi bott på i Spanien med moderna varma hygienutrymmen och med närhet till stranden och folklivet. Här kände vi att vi ville stanna länge. Härliga strandpromenader
Min egen Ulla Bella, Helena, hade fullt upp med att sortera mängderna med information som spreds på de sociala medierna. Det var både sanningar och rena påhitt, men Italien som redan stängt alla gränser, gjorde nu ytterligare åtgärder för att begränsa spridningen. Man stängde skolor, stoppade olika evenemang och annat som medförde folksamling, nu började det kännas allvarligt. Samtidigt fick vi veta att både Danmark och Norge stängt sina skolor och det ryktades att Frankrike skulle stänga sina gränser redan nästa dag. Tack och lov var det senare inte sant, för då hade vi suttit fast i Spanien.
Även om inte allt var sant på de sociala medierna, skapade det panik hos många och när Norge och Danmark meddelat att dom stänger sina gränser, växte oron ytterligare.
Nu hettade det till, vad gör vi nu?
Enda vägen förbi Danmark är färjeförbindelsen mellan Tyskland och Sverige eftersom Polen också meddelat att dom stänger sina gränser.
Vi hade nu två alternativ att ta ställning till. Ett att stanna i Spanien och värmen med risk för att inte kunna komma hem enligt planen, två att fastna i den nordtyska kylan om till exempel färjelinjerna stoppas på grund personalbrist i coronavirusets spår.
Vi bestämde vi oss för att ta oss ur Spanien så fort som möjligt och falkenbergarna, som var i Almayate 80 mil längre söderut, hade fattat samma beslut. Dom var redan på väg norrut och då bestämde vi oss för att träffas i Peniscola för att ta följe över gränsen till Frankrike.
Vi startade vår gemensamma flytt tidigt på morgonen och efter några timmars körning fick vi veta, och nu var det sant, att Frankrike stänger sina gränser klocka åtta redan nästa morgon.
Tur att vi fattade ett snabbt beslut för hade vi väntat ytterligare en dag så hade vi varit fast i Spanien.
De 55 milen till Montpellier såg vi som en lagom dagsetapp. Helena, som stundtals satt fastlimmad i telefonen, fick under färden den glädjande informationen att Danmark öppnar sina gränser för oss som skall hem. Det var ett lugnande besked och nu kändes allt riktigt bra förutom att vi tvingats lämna värmen cirka tre veckor för tidigt.
När vi efter drygt 40 mil närmade vi oss den franska gränsen bröts lugnet och glädjen. Tyskland stänger sina gränser från och med klockan åtta nästa morgon.
Med hjälp av Google Maps konstaterade vi att vi måste avverka närmare 100 mil till innan vi når den tyska gränsen.
Valet var inte svårt, det var bara att bita i det sura äpplet, för alternativet att bli fängslad i Frankrike kom inte ens på tal.
Peniscola, Spanien-Trier, Tyskland, 142 mil
Vi startade vår dag klockan sju på morgonen i Peniscola och vid elvatiden på kvällen, cirka 142 mil senare, passerade vi gränsen mellan Luxemburg och Tyskland och efter ytterligare ett par mil hittade vi en övernattningsplats vid en Mac Donalds restaurang i Trier.
Vi klarade dagens långtur tack vare att Helena dubbeljobbade, stundtals som Ulla Bella och däremellan som avbytare bakom ratten. En prestation som var väl värd en high five och ett glas rött. Problemet var bara att vi knappt hann svälja sista klunken innan John Blund knockade oss.
Falkenbergarna, Jan-Olof och Anna-Lena, hade bestämt sej för att köra genom Jylland i Danmark till färjan i Grenå. Eftersom vi inte gillar den fyra timmar långa färjeturen mellan Grenå och Halmstad, skildes våra vägar här för denna gång. Vårt vägval var den vi oftast tar, färjan från Puttgarden i Tyskland till Rödby i Danmark och därefter Öresundsbron till Sverige. Trier-Puttgarden, 75 mil
Vi tog farväl tidigt på morgonen men vi hade hela dagen kontakt med varandra. Innan vi nådde Puttgarden meddelade Anna-Lena att en kompis till henne lagt ut på media att det var sex timmars väntetid vid färjan till Rödby. Vi tog det hela med ro för vår plan var ändå att övernatta vid Bordershop, eller pråmen som den kallas, strax intill färjeläget.
När vi efter 75 mil var framme vid färjeläget i Puttgarden, blev vi väldigt förvånade för här fanns inte en enda personbil. Den stora asfalterade plattan med hur många linjemarkerade fållor som helst var helt öde förutom ett par långtradare som väntade på nästa avgång och några tyska polisbilar med blåljus på som kontrollerade alla som skulle in i Tyskland.
Den massmediala informationen är för det mesta bra, men när någon sprider ut felaktiga rykten kan det vara helt förödande. Hade vi inte bestämt oss för att övernatta vid pråmen, kanske vi vänt om och fått ytterligare ett 40-tal mil i bilen den dagen.
När vi kom fram till pråmen kom nästa överraskning. Den jättestora parkeringen som oftast brukar vara fullbelagd, var hel tom och när vi kom in på den fyra våningar höga pråmen var det helt öde och tyst.
Vi botaniserade i lugn och ro bland alla tullfria läckerheter och när vi fyllt vår kundvagn fick vi i kassan veta att vi kanske var deras sista kunder för lång tid framöver. Personalen hade nämligen fått veta att Bordershop från och med i morgon stänger på grund av rådande smittspridning.
Vi lastade in godsakerna i bilen och ställde oss på behörigt avstånd från polisbilarna, korkade upp en flaska och var glada över att vi kommit så långt. Nu var alla hinder borta, nu var det raka spåret hem till Tådås.
Helenas telefon klingade hela tiden och hon hade fullt upp att hålla ihop allt hon fick veta från vänner och bekanta.
Hela Spanien var satt i karantän vilket innebar att ingen fick vistas utanför sitt hem mer än när dom skulle handla mat. Från Camping La Manga fick vi genom Lisbeth och Lennart veta att allt var stängt utom campingbutiken och ingen fick gå utanför området, inte ens till stranden, det var helt dött och den som bröt mot reglerna riskerade höga böter.
Strax innan vi skulle lägga oss knackade det på dörren och utanför står två poliser. Dom hade sett vår husbil och kom för att se vilka vi var och eftersom vi inte var från Tyskland var regeln att vi enbart fick passera genom landet, inte övernatta. Som tur var hade Helena bokat plats på färjan till nästa morgon, vilket hon visade poliserna.
Det var två mänskliga poliser som smålog när dom såg den halvfulla vinflaskan på bordet och innan dom önskade oss god natt bad dom oss bara att markera vår närvaro med en varningstriangel.
Klockan fem på morgonen körde vi på färjan i Puttgarden och 45 minuter senare var vi i Danmark. Alla, förutom några lastbilschaufförer satt kvar i sina bilar på överfarten och när vi lämnade färjan i Danmark ville polisen se våra pass innan vi fick köra vidare. Rödby-Hem, 53 mil
Hela resten av resan gick som på moln, vi var på svensk mark nu och på radion hörde vi Löven tala om att högskolor, yrkesskolor och så vidare kommer att stängas tills vidare.
Från Spanien fick vi ständiga rapporter om utegångsförbuden. Zofia, som vi hälsade på i Almunecar, sitter inspärrad i sin lägenhet på elfte våningen. Hon, liksom alla andra, får bara lämna lägenheten för att handla mat och polisen roterar ständigt för att se om det är någon som bryter mot dessa regler.
Det är som att sitta fängslad i sitt eget hem, sa hon, utan face to face kontakt med bekanta och jag har dessutom inte ens en TV.
Det blev som sagt en panikslagen hemresa. Tre veckor tidigare än beräknat plus tre dagar med blåslampa i hasorna för att hinna förbi alla politiska beslut som dök upp med kort varsel.
Efter 270 mil på tre dagar var det skönt att sätta ner fötterna på Tjörn igen. Borta bra men hemma bäst, trots att termometern sjönk från cirka 22 till ynka 6 grader på de få dagarna.
Frånsett den kaotiska situationen som Coronaepidemin medförde så hade vi en helt underbar resa utmed de spanska kuststräckorna och bergen i området norr om Sevilla.
Under tre och en halv månad flackade vi från den ena fantastiska upplevelsen till den andra och vi stannade på varje plats så länge vi själva önskade. Var platsen ointressant blev det bara en övernattning men på de mest omtyckta platserna kunde bli mer än två veckor på samma plats.
Vi träffade många trevliga människor som vi umgicks med. Falkenbergarna, Jan-Olof och Anna-Lena till exempel hade vi följe med i nästan tre veckor samt genom hela Frankrike på vår flykt undan isoleringen. På La Manga umgicks vi dagligen med paren Bine och Micke samt Lisbeth och Lennart.
Samtliga mycket, mycket underbara och generösa människor som vi hoppas få träffa fler gånger.
Ekonomi Vänner och bekanta brukar ofta fråga vad det kostar att resa runt med husbil, campingpriser, vägavgifter och så vidare.
I denna kalkyl har vi bara med sådana kostnader som vi normalt inte har hemma. Mat, kläder och så vidare, är inte med eftersom vi även behöver det hemma.
Dessutom har vi gjort avdrag för vissa utgifter som reduceras under perioden vi är bortresta, som till exempel lägre elförbrukning för uppvärmning under hela vintern.
Husbilen bortser vi helt ifrån eftersom den har vi oavsett var vi är.
Vi var på resande fot i 108 dagar. Vi övernattade på 15 olika campingar, 3 ställplatser och 4 gratisparkeringar.
Övernattningar är den enskilt dyraste delen om man vill bo på camping som vi oftast gjorde.
Campingarna kostade oss totalt 20 100 kr eller i snitt 191 kr/natt inklusive el som är dyr i Spanien.
Den totala körsträckan från dörr till dörr blev cirka 750 mil och dieselpriset är ungefär detsamma som hemma.
Att komma till kontinenten, med färjor och broar, kostar oss svenskar runt 5 000 kronor tur och retur, vilket är den i särklass dyraste delen i tid och kilometer räknat.
Nu till min kostnadskalkyl
Jag börjar med besparingarna hemma.
Alla summorna är beräknade cirkapriser.
Elförbrukningen -5 000 kr
Kabel TV -3 000 kr
Vatten och Avlopp -2 000 kr
Avställning två bilar -3 000 kr
Drivmedel 4 000 kr Summa -17 000 kr
Resans kostnader
Campingar mm 1 960 Euro
Drivmedel 1 129 Euro
Vägavgifter 286 Euro (kan undvikas)
Färja, broavgifter 464 Euro
Gasol 89 Euro (billigt i Spanien) Summa 3 928 Euro eller 41 235 kr
Helena och jag har sedan många år tillbaka kuskat land och rike runt i husbil, vilket vi även kommer att göra i många år framöver. Men 2019 är ett speciellt år för oss så därför bestämde vi tidigt i våras att hitta på något annat. Jag hade precis fyllt 75 år samtidigt som jag blev hedersmedborgare på heltid. Helena skulle fylla 60 år på höstkanten och i samband med det bestämt sej för att sluta sin anställning. Detta för att ägna mer tid åt varandra innan åren försvinner bort. Vi kollade många olika alternativ. Resor som bara anknyter till sol och bad strök vi direkt, det är liksom inte vår grej, vi ville ha en upplevelse. Det var då Merlotresor dök upp i ”hårddisken” och den minnesvärda cykelresan i Frankrike som vi gjorde några år före husbilens intåg i våra liv. Vi bestämde oss för att återuppleva den känslan och med god hjälp och vilja från Merlot hittade vi en resa samma vecka som Helena skulle fira sin 60-årsdag. Våra reseledare för 16 år sedan i Frankrike var två energistinna och entusiastiska ungdomar, Linnea och Peter, som tillsammans med vinexperten Börje, höll stämningen på topp. Börje minns vi främst för att det var han som myntade uttrycket YPK (Yrsel Per Krona). Linnea och Peter, som nu äger Merlotresor, var våra reseledare 2003.
Linnea och Peter, som nu äger Merlotresor, var våra reseledare
Första träffen Efter lugnet på Landvetter, som jag inhandlat i form av starka drycker, kom ett pulshöjande byte av plan i Amsterdam.
Från planet vi lämnade till nästa gate var det nästan två kilometer i den jättelika transitehallen. Tiden var knapp och vi skulle förbi ett vimmel av restauranger, shopping, gater, hänvisningsskyltar osv. samt en förfärlig massa människor som irrade omkring med resväskor och annan packning.
Trots att vi har något sånär friska ben så var det med nöd och näppe vi hann att checka in på planet till Bilbao.
Vi landade sen eftermiddag på den lilla flygplatsen i Bilbao och efter väskutlämningen såg vi en busschaufför som med uppsträckt
arm visade sin handskrivna skylt med texten Merlot. Vi samlades runt honom och för första gången fick vi träffade våra 22 medresenärer.
Efter att chauffören räknat in oss bar det iväg mot resans första destination, Ezcaray och strax före solnedgången, efter drygt 12 mil, anlände vi Hotell Palacio Azccarate.
Välkomsten Den första vi mötte när vi steg ur bussen var en skäggig man, med ett jättestort leende. Han kom fram till Helena och mej och sa…välkommna, kul att se er igen.
Jag såg nog lite förvånad ut för jag kunde inte placera personen men efter någon sekund glimrade det till i hjärnan. Det var den lille pojkspolingen Peter, som var vår reseledare i Frankrike för 16 år sedan. Peter, 16 år äldre, med några gråa stänk och skägg
Ja, ja tänkte jag, alla blir vi äldre, men han såg lika spänstig ut som tidigare och fortfarande full av liv.
Vår första samling var i hotellets hänghörna. Peter och vår egentliga reseledare Cecilia, hälsade oss välkomna med att skåla i det spanska nationalbubblet, Cava. Därefter presenterades veckans gedigna program som var fullspäckat från tidiga mornar till sena kvällar.
Förutom förflyttningen med Merlots egna cyklar fanns det ett antal kunskapsbesök på programmet.
Efter genomgången flyttade vi oss till hotellets vackra matsal och under förrättens inmundigande var det dags för en presentationsrunda.
Det var folk från Bottenviken i norr till Västkusten i söder och flertalet, vad jag kunde förstå, var mer intresserade av vinprovningarna än själva cyklingen.
Alla hade fler eller färre cykelmil bakom sej, utom en som klart och tydligt deklarerade att han minsann inte cyklat en enda meter.
Ojdå, tänkte jag, som har många mil i benen, hur skall han klara detta… dessutom tillhörde han inte lättviktarna direkt, om man säger så.
Cykelutlämningen När vi tittade ut genom fönstret den första morgonen, såg vi att hela hotellets uteplats var belamrad med ett 25-tal egendesignade Merlotcyklar och en större skåpbil. Aktiviteten var på topp inför första etappen
Det var våra cyklar och efter frukost var det dags att provcykla.
Dom gråa ”järnhästarna” justerades, med hjälp av reseledarna, efter egna personliga sittställningar och önskemål. Innan allt var klart för avfärd gick vi igenom dagens färdbeskrivning som i korthet bestod av en cykeltur på knappt sex mil, ett besök i en gammal katedral och picknick intill en flod innan vår nästa övernattning i Haro.
När vi lämnade hotellet för vår första cykeltur i det kända vindistriktet stod termometern på ca åtta plusgrader. Ingen värme alltså trots att metrologerna spått både sol och värme. Men så fort solstrålarna, som låg gömda bakom bergskammen, nådde våra frusna kroppar blev det mycket riktigt spansk sommarvärme. Peter hjälper mannen som inte cyklat tidigare
Denna meterologiska upplevelse fick vi finna oss i varje dag. Kalla nätter och mornar som förbyttes till varma härliga cykeldagar i strålande solsken. Några dagar täcktes solen av tunna slöjmoln som mest kändes som en befrielse.
Historisk byggnad Varje dag innehöll ett eller flera stopp för studiebesök som researrangören planerat och bokat i förväg.
Vårt första besök var Katedralen i Santo Domingo de la Calzada som vi nådde efter ungefär en och en halv mil på bekväma cykelvägar. Interiör i katedralen
Vi blev inte uppmuntrade till att cykla i en enda stor grupp, snarare tvärt om, alla bestämde sin egen takt, vilket ju också underlättade för övrig trafik.
När alla samlats på torget i den lilla byn med den jättelika katedralen var det dags att gå in.
Den spanska guiden var verkligen hängiven sin uppgift. I drygt en timme berättade han historien om byggnaden som härrör från 1100-talet. Cecilia, vår reseledare, hade fullt sjå med att översätta allt han förmedlade. Detta trots att hon var oerhört bevandrad i det spanska språket. Man imponerades verkligen av hennes skicklighet.
Förutom själva byggnaden så tyckte jag personligen att ”Hönshuset” från mitten av 1400-talet, var det mest intressanta. ”Hönshuset” som funnits sedan 1400-talet
Ända sedan dess har det alltid bott en tupp och en höna i ”Hönshuset” till minne av den unge pilgrimen som räddades från galgen av aposteln Jakob.
Vid vårt besök såg vi många vandrare som just följer denna sträckning på pilgrimsleden.
Cykla i vinfälten Riojadistriktet är mestadels mycket kuperat och våra cykelrutter var, förutom första dagsturen, mycket backiga både upp och ner. I dom brantaste uppförbackarna fick vi leda cyklarna upp och i vissa utförsbackar var det både handbroms och fotbroms som gällde. Bansträckningen mellan de olika övernattningsorterna var så strategiskt lagda att vi mestadels cyklade på småvägar mitt inne i Riojas hjärta, de enorma vinfälten. Vyerna över det fantastiska landskapet var, för mej, resans stora behållning och att vår vecka dessutom sammanföll med skördetider i fälten, gjorde inte saken mindre intressant. Vinplockare på väg till dagens pass
Överallt i de spikraka fårorna såg man huvuden och krökta ryggar på arbetare som fyllde i sina korgar med vinklasar. När korgarna var fulla tömdes druvorna på en traktorkärra som vägdes på en stor våg utmed vägen innan man tippade hela härligheten på den bodega (vingård) där druvorna skulle förädlas till vin. Dags för vägning. Kolla hunden som fick vara med
Det var mycket intressant att beskåda detta arbete som mestadels utfördes av gästarbetare som främst kommer från Portugal och Afrika under skördeperioden.
Picknick i det fria Helena och jag, som rest med Merlot tidigare, minns just luncherna som ett härligt avbrott på våra cykelturer och vi gladdes åt att man hade samma upplägg fortfarande.
Varje dag dukade Cecilia och Peter upp ett härligt bord med ortens delikatesser i det fria. Ibland på ett torg i någon by och ibland på någon allmän plats i grönskan, utmed vår cykelväg.
Vår första picknick var i en park med bänkar och bord i Casalarreina utmed floden Rio Oja. När vi med vägbeskrivningens hjälp letat oss fram till platsen ser vi med förtjusning det färdigdukade bordet med charkturier, frukter, oliver, ostar, bröd, salladsblandningar och så vidare. Dessutom fanns det obegränsad tillgång till öl, vin och vatten för svettiga, trötta cyklister. De välfyllda lunchborden var dagens behållning
Att, efter en ansträngande förmiddag, få sätta sej i det fria utan tak över huvudet och få avnjuta ortens specialiteter, det är livskvalitet.
Dessutom skapade picknickarna en god känsla av samhörighet med alla i gruppen.
I mitten av vår cykelvecka var det dags att fira Helenas 60-årsdag. Jag hade i ett tidigt skede, utan Helenas vetskap, kommit överens med Peter om att hitta på något speciellt, den dag då Helena gled in i 60-plus åldern. Vi kom överens om att fira hennes födelsedag vid dagens lunchsamling.
När vi kom fram till dagens picknick på Plaza Cruzero i Elciego stod, som vanligt det fullspäckade lunchbordet uppdukat, men nu också med två stora tårtor och flera flaskor Cava. När korken lämnade bubbelvattnets hölje lät det likt en nöjd kvinnas suck, till allas glädje. En rörd Helena tar emot allas hyllning på 60-årsdagen
Det blev skålande och hurrande och… ja må hon leva … så känslofullt att Helena hade svårt att hålla tårarna tillbaka.
Viktiga livsmedel I Spanien klassas vinet som livsmedel och en av de mest kända vinregionerna är Rioja med ca 57 000 hektar vinodlingar. Rioja, delas i sin tur in i tre underregioner med Rioja Alavesa i norr, Rioja Alta i väster och Rioja Baja i öster. Vi befann oss i den norra regionen och under vår cykelvecka besökte vi tre vinproducenter med olika inriktningar.
Den minsta bodegan vi besökte var Vina Ane i San Vincent. En liten vingård som varit i familjens ägo i fem generationer och som i dag drivs av ett medelålders par. Husets herre visade oss runt och berättade om den lilla gårdens historia och konsten att tillverka vin i mindre skala som är ett riktigt hantverk med många timmars arbete. Han berättade också att han och hustrun skötte allt själva förutom att gästarbetare från Portugal hjälper till med skörden.
Efter genomgången var det vinprovning med ett vitt vin och två olika röda. Betygsättning är väldigt individuell, men jag ger både det röda och vita vinet knappt godkänt. Vinprovning på Bodega Vina Ane
Bodegans produktion räcker i stort sett till närliggande inköpares behov men det går även att beställa direkt av leverantören.
Eftersom skörden var över för i år tilläts vi gå runt bland vinstockarna och och smaka på druvorna som inte godkänts vid skörden. Helena mumsar på de söta goda druvorna
CVNE i Haro, eller Cune som bodegan också kallas är den största av de medelstora bodegoerna i Rioja. Bodegans viner håller oftast mycket hög klass och dom allra bästa vinerna har beteckningen CVNE Imperial Gran Reserva som bara görs de mest gynsamma åren. De mer alldagliga vinerna heter CVNE Vina Real.
Även här fick vi en guidad tur som avslutades med vinprovning. Vi bjöds på vitt, rose och rött vin. Guiden korkar upp till dagens vinprovning
Det röda fick av mej klart godkänt trots att det inte var vingårdens Rolls Roys.
Bodega Marques de Riscal i Eltziego är tillsammans med Marques de Murrieta de största vinnamnen i Rioja.
Bodegan grundades 1860 tillsammans med vinodlare från Bordeaux och blev redan från starten en mönsteranläggning. Räknas i dag som den stora pionjären av moderna och eleganta Riojaviner. Bodegans huvudbyggnad var mycket spektakulär
Efter genomgång från druvan på fältet till buteljering var det dags att provsmaka vinerna.
Guiden, som av någon outgrundlig anledning fått reda på att Helena fyllde 60 år, började vinprovningen med att utbringa en gemensam skål och ”Ja må hon leva….”. En av alla gånger vi höjde glasen på Helenas dag
Vinet, helst det röda var helt fantastiskt gott, det var faktiskt beroendeframkallande, men även det vita slank med lätthet ner, trots att jag oftast ratar vita viner.
Ett annat viktigt livsmedel för spanjorerna är olivoljan.
Vi gjorde ett studiebesök hos olivoljeproducenten Trujal Almazara i Oion där vi fick veta det mesta om oljans tillverkning.
Ägaren, som inte odlade oliver själv, köper in råvaran från närliggande gårdar och förädlar den enligt en metod som kallas kallpressning. Det finns Extra Jungfruolja, Extra Verginie oil och så vidare och alla har ett gemensamt, oljan framställs på mekanisk väg utan tillsatser av kemikalier och klassificeras sedan efter sin kvalitet.
När ägaren av produktionen gett oss all den information som vi var mottagliga för, bjöds vi på ett smakprov av vitt rostat bröd som doppats i olika oljor. Det var riktigt gott och till det fick vi dricka russinsherry. En stolt olivoljeproducent bjuder på läckerheterna
Jag tänkte för mej själv att en dag i Spanien utan alkoholhaltiga drycker, verkar vara en förlorad dag.
Samkväm Vi hade tre gemensamma middagar under veckan. Två av dem dukades upp på det hotell vi för dagen bodde på och en, den sista, på en närliggande restaurang. Måltiden bestod alltid av tre rätter med drycker efter egen smak och behov. Det var ytterst påkostat, men det var inte alla som helt kunde förlika sej med det spanska kökets rätter.
Vi hade även en fjärde gemensam middag, men den fick vi under ledning av kökets egen personal på en bar i Laguardia, laga själva.
Vi delades upp i fyra grupper och varje grupp skulle göra två olika sortes tapas, alltså totalt åtta olika tapas. Kocklandslaget?… nej, A-laget som jag ingick i
Som första uppgift, fick vi i A-laget, rulla in två kokta sparrisar i ett paket bestående av en ostskiva, en skinkskiva och Philadelpiaost. Därefter rullades hela paketet i ägg som sedan stektes lite lätt i olja.
Vår andra uppgift var att skiva potatis som koktes i en fylld stekpanna med olja. När potatisen var lagom mjuk hällde vi på vispad ägg, likt en omelett. När det hela hade stelnat vände vi upp härligheten på en stor tallrik, tillbaka i pannan för att stelna och som därefter skivades i lagomt stora tapasbitar.
När sista gruppen var klar med sina tapas dukades det långbord och alla underbara rätterna avnjöts under mycket glada tillrop och hög ljudnivå. Egentillverkade tapas
Det var ytterligare ett fantastisk sätt att skapa samtalsämnen och gemenskap i gruppen, för när det gäller matlagning finns det mycket att prata och skämta om.
Eftersom vinet i Spanien är ett livsmedel så dukades det fram nya flaskor så fort någon var slut. Man kan tycka vad man vill om detta, men ett är säkert, det blev inga stela tysta måltider precis.
Boendet De dagliga förflyttningarna med cykel medförde att vi fick byta boende varje natt utom i Laguardia. Vi cyklade och följebilen transporterade våra väskor. Det fungerade jättebra trots att det blev tidiga mornar för iordningställande av kropp och packning. Efter andra dagens cykeltur till Laguardia, på Helenas födelsedag, överaskades vi av att det stod en pava rött på vårt rum med grattishälsning… på svenska. Man kan undra hur det gick till? Fin gest av personalen på Villa de Laguardia
Det var genomgående hög standard på hotellen men på en plats blev vi lite konfunderade när vi såg hotellets port. Entreén till Hotell Villa Sonsierra
Det visade sej, tack och lov, att det var betydligt bättre och modernare standard på insidan. Förmodligen var byggnade kulturmärkt på utsidan.
Avslutning Efter drygt 18 mil, inklusive några felnavigeringar och omvägar för barbesök. Var det dags att avsluta dom härligt men jobbiga cykelturerna i Rioja.
Det kändes både skönt och vemodigt när vi lastade in våra ”järnhästar” i följebilen utanför Hotell Portales i Logrono.
Senare på kvällen gick vi i samlad trupp till en restaurang i närheten som bjöd på en trerätters meny med tillhörande drycker.
Det var vår sista kväll tillsammans med Cecilia och Peter som redan dagen efter skulle hälsa nästa veckas grupp välkomna.
Innan vi skildes applåderade vi våra fantastiska reseledare som servat oss så bra under hela vår vistelse. I förgrunden våra reseledare Cecilia och Peter
Bilbao Vi lämnade Logrono tidig morgon för busstransport till vår sista destination, Bilbao Nu hade vi ingen reseledare som talade om vad vi skulle göra och dessutom hade det börjat regna. Det var lite förvirrande men vi hankade oss ändå runt tillsammans med några norrlänningar som vi umgåtts med en hel del under veckan.
Vi sprang in och ut på barer mellan regnskurarna och det slank ner både det ena och det andra.
I brist på fantasi gjorde vi som alla andra turister, vi hoppade på rundtursbussen, men i övrigt fick vi inte uträttat så mycket denna gråa kylslagna dag. Brist på fantasi eller hemlängtan… vad vet jag. Det fanns många bra hål att ta skydd i mot regnet
Ett axplock från minnesbanken Främsta anledningen till vår resa var för att fira Helens 60-årsdag, vilket vi verkligen gjorde. Med facit i hand kunde vi inte valt något bättre.
Det mest minnesrika, förutom Helenas dag, var utan tvekan de härliga cykelturerna i vinfälten med skördearbetarna som arbetade för högtryck. Full aktivitet på vinfälten
Picknickarna och den gemensamma matlagningen hör också till höjdarna för att inte tala om våra trevliga reseledare och alla trevliga medresenärer och som vi fick förmånen att lära känna.
En frusen norrlänningen som i 25 grades värme cyklade med långbyxor och stickekofta. En frusen norrlänning
Hans kompis som med dödsförakt slungade sej utför backarna utan att bromsa var också speciell, liksom åkar´n. Inget slit på broms här int Åkar´n i vacker fjäderskrud
Stockholmar´n som inte cyklat en meter innan får nog räknas som resans prestation. Resans prestation
Spanska bilisterna visade verkligen hänsyn och vad jag förstått efteråt måste dom, enligt lag, hålla ett avstånd på minst två meter vid omkörning av cyklister. Kanske något att tänka på i Sverige också.
Studiebesöken var verkligen intressanta och påkostade och vill du veta mer om klassifiseringen av Riojaviner och olivoljor så finner du det på Wikipedia. Cecilia bjuder till dukat bord och berättar om dagens läckerheter
Bilden visar i stora drag den cykelväg vi tillryggalade under vår vistelse i Rioja.
Cykelresan började i Ezcaray och till första övernattningen i Haro var det 50,8 km. Till nästa övernattning i San Vincent de la Sonsierra var det 17,5 km i kraftigt kuperad terräng. Från San Vincent till till Laguardia, där vi låg två nätter, var det 33 km samt en rundtur mellan övernattningarna på 22,8 km. Till vår sista övernattningen i Rioja, Logrono, var det 31,6 km med många långa, tunga slakmotor. (Avstånden mellan orterna inkluderar inte felnavigeringar eller omvägar för att hitta vattenhål med kalla öl.)
Alla bilderna från resan kan du se under fliken ”Galleri” på denna hemsida
Efter att tomten lämnat över sina julklappar till barnen satt jag, 75 med mitt barnbarn Robert, 35 och pratade om att det skulle vara kul att prova på Cykelvasan. Efter en kort konversation, bestämde vi oss för att anmäla oss till Öppet Spår, 94 kilometer den 10 augusti 2019. Vår bakgrund som cyklister är något olika. Robert som i stort sett enbart äger en mountainbike och jag, som tidigare varit en hängiven landsvägscyklist, men som de senaste 20 åren försökt vila mej i form. Jag började träna så snart vädret tillät samtidigt som Robert lade prioritering på cykelträning långt bak på ”att göra listan”.
Starten i Transtrand. Dalarna var vädermässigt inne i en vecka med ostadigt väder och när jag stod där i startfållan, några minuter före utsatt starttid, kom det en rejäl regnskur. Samtidigt såg jag Robert, som startade fem minuter före mej, fara i väg som en avlöning.
Tankarna var många inför detta mastodontprov, 94 kilometer i skogsterräng. Hjärnan fick arbeta hårt för att sopa undan negativiteter till förmån för det positiva. Detta skulle bli roligt och det var det här ögonblicket jag tränat för sedan vårsolen börjat tränga bort den kalla vintern.
Innan starten tog jag av mej överdragsjackan och gjorde, av någon outgrundlig anledning, några stretchliknande rörelse innan det var dags att ge sej iväg. Starten i Transtrand
Transtrand-Smågan, 9 km Banprofilen, som jag studerat noga, visade en brant stigning de första fem
kilometrarna, så här gällde det att gå ut lugnt för att kunna nå den efterlängtade portalen i Mora. Målet som alla vill nå
Men trots den krävande starten gick det ganska bra, backen var inte alls så brant som man kunnat befara. Halvvägs upp i backen slutade det dessutom att regna och solen började värma mina blöta cykelkläder.
Min plan var att bara tänka en Vasaloppskontroll åt gången, stanna där för att dricka och äta och därefter bestämma om jag skall fortsätta eller hoppa av. Fem kilometer uppför, direkt efter starten
Första sträckan till Smågan gick utan bekymmer. Backen som började på asfalt övergick till grusväg och därefter några omväxlande avsnitt på småkuperade skogsstigar. En kort sträcka på bra underlag som passade en välmående, lätt korpulent äldre person perfekt.
Smågan-Mångsbodarna, 15 km Efter en mugg med sportdricka och påfyllning av cykelflaskorna var det dags att dra vidare mot mitt nästa mål, kontrollstationen i Mångsbodarna.
Nu var vi inne på den ”riktiga” Vasaloppsbanan där jag under prestationsåren skidat fram ett antal gånger.
De snötäckta, bländande vita vidderna, som jag minns från skidåkningen, var nu en i sommarskrud småkuperad mountainbikeled som delvis sträckte sej över myrar med lågväxande grönska.
Från banans högsta punkt, cirka 16 kilometer och 150 höjdmeter från starten, började det äntligen luta utför. Underlaget var en blandning av allt som finns på stigar i skogen och över myrarna cyklade man delvis på breda tryckimpregnerade spångar. På de tryckimpregnerade spångarna var det lättåkt
Allt flöt på, bättre än förväntat och redan några hundra meter före vätskekontrollen i Mångsbodarna bestämde jag att fortsätta en sträcka till. Kroppen kändes helt okey och benen var fortfarande pigga.
Mångsbodarna-Risberg, 11 km En halv ättiksgurka, en halv banan, en mugg blåbärssoppa, en mugg sportdricka blev min vasaloppsmeny. Samtidigt som jag i solskenet njöt av läckerheterna, såg jag mej omkring för att eventuellt kunna se Robert. Men med den utgångsfart han hade, tänkte jag, är han väl redan i Evertsberg.
Efter ett ganska kort besök gränslade jag min turkosa hingst för vidare färd mot Risberg.
Hittills hade det känts som en vanlig söndagsutflykt, men det visade sej snabbt att så skulle det inte förbli. Efter ungefär halva sträckan kom en lång, lång slakmota upp mot höjderna i Risberg, en stig som inte ens ut såg ut att gå uppför. Men kraften tog helt slut och i dom brantaste kortbackarna in mot kontrollen i Risberg valde jag att stiga av cykeln och gå. Det kändes lite skämmigt att leda cykeln men tyvärr, det fanns ingen ork kvar.
När jag gåendes närmade mej folkhavet av trötta cyklister i Risberg minns jag helt plötsligt grannens ord när jag ledde cykeln uppför vår backe hemma, ”varför har du cykeln med dej när du går”.
Det är just sådana kommentarer som man lätt kan leva utan.
Risberg-Evertsberg, 16 km Med fällknivsliknande kropp, timmerstockar till ben och mjölksyra upp till öronen, gick jag på raka stela ben fram till dom uppdukade långborden där jag intog samma typ av meny som i Mångsbodarna.
I vimlet av cyklister såg jag att många med mej hade slitit ont på denna sträcka. Många låg helt utslagna i gräset, andra stretchade sina stela kroppar och övriga hängde över utskänkningsborden. Trötta utslagna kroppar låg utspridda i Risberg
Efter en längre vila och en konflikt mellan vilja och kunna, bestämde hjärnan sej ändå för att fortsätta till banans nästa kontroll som var Evertsberg.
Risberg och Evertsberg ligger på ungefär samma höjd och däremellan åkte vi på mestadels steniga och leriga stigar med korta branta upp och nerförsbackar. En krävande bana med farliga avsnitt som tyvärr medförde en del avåkningar.
Många som körde om mej i dom branta backarna hade allt för bråttom, det gick ofta på chans, när dom utan att bromsa, fullkomligt flög utför de steniga stigarna. Men jag imponerades ändå av deras skicklighet och våghalsighet, för det gick verkligen undan. Det fanns många väldigt skickliga cyklister
Självklart hade dom riktiga mountainbikes med breda nabbdäck, stötdämpare och raka breda styren, vilket är ett måste om man vill pressa tid.
Själv åkte jag på en stelopererad landsvägscykel med bockstyre som var upphottad med lite grövre mönster på dom smala däcken. Min plan var inte att köra på tid utan att avverka etapp efter etapp för att om möjligt ta mej hela vägen till Mora.
Ännu en tuff etapp var avverkad och nu låg halva sträckan mellan Sälen och Mora bakom mej. Härliga, men jobbiga, skogsstigar
Det var en skön känsla samtidigt som hela kroppen skrek av smärta.
Med värkande rygg, stumma armar och en öm ändalykt efter den steniga etappen, var tanken att kasta in handduken mycket påtaglig.
Evertsberg-Oxberg, 15 km Menyn blev densamma som tidigare men den förstärktes med kaffe och bulle vilket var uppiggande och efter lite extra vila bestämde jag mej ändå för att fortsätta en sträcka till.
Banprofilen visade att Oxberg ligger ca 190 höjdmeter lägre än Evertsberg vilket var en avgörande faktor till beslutet att cykla vidare. Det gick fort i utförslöporna
Det var fortfarande stenigt och backigt med en del riktigt branta utförsbackar med varningsskyltar för olycksdrabbad bansträckning.
På stigarna, inte bara här, låg det cykelflaskor, pumpar, solglasögon, verktyg och annat som folk tappat på grund av slagen som blir när man kör fort på ojämnt underlag.
Även på denna sträcka var det krascher, folk som lagade punkteringar och andra som satt i solgläntor och vilade sej.
Bland annat såg jag en man med en trasig cykelkedja i handen som såg smått uppgiven ut. För att kunna laga en kedja krävs specialverktyg, så hans lopp, mitt ute i ingenstans, tog säkerligen slut för denna gång.
Lite mer utvilad i hjärta och lungor, men fortfarande med öm bak och skakiga armar, rullade jag in till kontrollen i Oxberg med vetskapen att det bara var två kontroller kvar innan målet i Mora. Den vetskapen gav mej så mycket extra energi att jag inte tvekade på att fortsätta.
Oxberg-Hökberg, 9 km Även i denna kontroll blev det förstärkt meny med kaffe och bulle. Jag fick också hjälp med att pumpa däcken efter att jag känt genomslag i bakhjulet på dom snabba sträckningarna.
Att få en punktering är inget man gör vågen åt och att få en nu när man börjar se slutet på loppet skulle kännas fö..jä..ligt. Visserligen hade jag både reservslang och verktyg med mej, men att ligga i skogen och byta slang med minimala verktyg är både fysiskt och psykiskt knäckande. Punkteringar såg man ofta
Nu var det ”bar å åk” som Stenmark sa, nu fanns det ingen konflikt mellan hjärna och kropp längre, nu var siktet helt inställt på att ta mej hela vägen.
Ungefär på sträckningens mitt närmade jag mej en igenkännande rygg, en lång kille med blå tröja. Jag körde upp vid sidan om honom, det var Robert. ”Hallo grabben, kom igen nu” ropade jag och fortsatte i min fart. Robert var trött och sliten men han försökte ändå hänga på, men efter några minuter gav han upp och jag lämnade honom bakom mej.
Trots att det är nästa 20 år sedan jag höll på med långlopp typ Vätternrundan, Vasaloppet, maraton och så vidare så finns det kvar i minnet att det gäller att hushålla med krafterna så att dom räcker hela vägen. Detta fick bli en lärpeng för Robert.
Förutom en brant uppförsbacke i början på den ganska korta sträckan var det en betydligt enklare etapp med härliga grusvägar och mindre steniga skogsstigar. Många hade det kämpigt i uppförsbackarna
Jag kände hur krafterna började komma tillbaka men jag höll ändå igen, utan att förivra mej. Jag vet av erfarenhet att just i detta skede, när allt känns på topp, är det lätt att överskatta sin egen förmåga och då kommer ”väggen” som ett klubbslag, då blir det tvärstopp i hela systemet.
Hökberg-Eldris, 10 km Innan Hökberg delade stigen sej, en vek av till kontrollen och den andra fortsatte mot Eldris. Jag var inte observant utan valde fel och när jag upptäckte det så kändes det inte bekvämt att vända tillbaka. Det är dessutom förbjudet att cykla i motsatt riktning. Okey, tänkte jag, 10 kilometer till utan vätska ska väl gå, det är bara att ta det lugnt.
Etappen bestod mestadels av leriga skogsstigar, några långa sega backar och en stenig utförslöpa med varningsskyltar för olycksdrabbad vägsträcka.
Med Mora inom räckhåll visste jag att det skulle gå hela vägen. Jag hittade ett inre lugn och det var helt plötsligt njutbart att cykla igen. Alla krämpor var som bortblåsta och jag hörde till och med fågelkvitter i de djupa skogarna.
Eldris-Mora, 9 km I alla mina Vasalopp på skidor har Eldris varit som en minimålgång. Sträckan från Eldris var en enda lång defilering med skidåkande människor som tagit sej ut i det snörika landskapet för att heja på oss hela vägen in till Mora. Man lyftes fram och det värmde hela kroppen trots att termometern oftast låg långt ner på minussidan.
Cykelvasan har inte lika stor publik, men känslan var densamma när jag efter sedvanlig meny äntrade järnhästen för den sista sträckan som mestadels består av lättåkta sandiga skogsstigar.
Väl inne i Moraparken och campingen, ca två kilometer från målet var det många campinggäster som dukat sina bord med allehanda drycker.
Dom flesta hejade glatt, solen sken och nu var det bara den korta branta backen över rampen och den lilla uppförsbacken till Vasagatan kvar till målet.
Målgången I målfållan stod goda vänner och hejade frenetisk, dom såg nästa lyckligare ut än jag och en av dom räckte mej ett glas champagne som jag fick smutta på de sista metrarna in mot mållinjen och portalen med texten ”I fäders spår – för framtida segrar”. Ett glas champagne är aldrig fel
Vilken känsla. Det jag kände i denna stund går helt enkelt inte att i ord beskriva, det måste upplevas.
På uppsamlingsfältet efter målgången kom Helena rusande. Vi kramades, pussades och skrattade samtidigt som glädjetårarna bildade rännilar utmed kinderna på oss.
Vilken känsla, jag säger det än en gång, vilken känsla. Mitt barnbarn Robert och jag med våra medaljer
Känslan att gå utanför sin komfortzon eller boxen som det också kallas är en fantastisk upplevelse som alla borde känna på. Det behöver inte vara kraftprov utan det kan vara vad som helst som ni önskat göra men inte ”trott er klara eller våga”.
Äntligen dags för årets semestertripp, precis som vi sagt år efter år sedan vi blev med husbil. Det är alltid lika spännande och mycket ovisst vad som kommer att hända. I år har vi planerat resan tillsammans med goda vänner och redan i januari bokade vi plats på tre campingar i Italien. Av erfarenhet vet vi att det oftast går att få plats om vi kommer ensamma med vår husbil, men när det kommer fyra stora husbilar är det ett fåtal campingar som klarar av att ta emot oss om det inte är förbokat. Tyngdpunkten i år blev Italien där vi bokade fem övernattningar i närheten av Cinque Terre vid Liguriska havet, tre övernattningar i Toscana, någon mil från Pisa och fem nätter vid Gardasjöns sydspets med Sirmione som främsta besöksmål. Vi valde lite olika startdagar och vägval till vårt första huvudmål, Cinque Terre, och efter vårt sista mål, Gardasjön, skulle vi skiljas åt. Helena och jag skulle vända norrut mot Danmark, för att få en dos av fäderneslandet, samtidigt som dom övriga skulle ratta söderut mot Kroatien ochMedelhavet. Vi lockades också av Kroatien men förra årets erfarenhet av köbildningar och trängsel runt tullstationerna fick oss att avstå denna gång. Sådana var våra planer, nedan kan du läsa om hur det gick för det är inte alltid planer och verklighet, går hand i hand.
Nattfärja Grannarna var tilldelade sina sysslor som mest består i uppmärksamhet och vattning av blommor och vid lunchtid backade vi ut ”Storknas” från sin hemmadestination.
Första dagens etapp var bara sju mil från Tjörn, där vi bor, till Kielfärjan i Göteborg.
Efter incheckning och ombordkörning var det välkomstdrink hos Göran och Eva som bokat en av de lyxigaste sviterna på båtens översta däck. Kapten släppte förtöjningen vid sextiden på kvällen och därefter var det lite mingel på soldäck i det varma vädret innan det var dags för buffé på båtens restaurang.
Efter några timmars sömn, redan klockan 3.30, började vår första ”riktiga” semesterdag eftersom jag ville vara vaken när båten seglade under Stora Bält bron mellan Själland och Fyn i Danmark. Helena vaknade också för att beskåda detta och i tidig gryning kunde vi på långt håll skönja de vackert upplysta pylonerna som bär upp vajrarna på världens näst längsta hängbro. När vi kom närmare såg vi att även det 1 624 meter långa brospannet och vajrarna var belysta.
Det var en häftig syn och efter detta skådespel blev det ett par timmars sömn till innan det var dags för frukost på båten.
Autobahn Strax efter klockan nio öppnade matrosen bogvisiret på den stora färjan och vi kunde skönja Kiel i framrutan. Nu var vi på gång och målet för dagen var Trier, cirka 70 mil rakt söderut.
På Autobahn är det alltid hetsigt och där pågår ständigt ett val mellan ytterligheterna, långtradare och hobbyracerförare. Som husbilschaufför måste man anpassa sin hastighet mellan dessa två grupper vilket oftast medför att körningen blir ryckig. Ibland ligger man i långtradarfilen med en hastighet under 80 km/timmen och skall man köra om måste man öka hastigheten till långt över det tillåtna, för att inte bli påkörd bakifrån av jetsettarna som testar sina fulladdade lyxbilar.
Till en början gick det någorlunda smärtfritt. Vi passerade Hamburg och alla vägbyggen utan problem förutom att snitthastigheten var låg i den täta trafiken. Det rullade på i sakta mak och vi insåg ganska snart att vi inte skulle hinna till Trier på en dag.
Efter lunchtid blev våra tankar ett konstaterande. Det började med att framförvarande bilar satte på sina varningsblinkers och strax därefter blev det tvärstopp i långtradarfilen. Vi låg i mittenfilen och passerade flera hundra långtradare innan det blev stopp även för oss.
Trafiken stoppar ofta upp på autobahn men det brukar släppa efter några minuter. Så inte denna gång. Helt plötsligt hördes sirener bakom oss och de tre fullknökade filerna fick tränga ihop sej för att lämna en öppen gata åt blåljusfordon. När den första brandbilen banat väg dammade det ena utryckningsfordonet efter det andra i våldsam hastighet förbi oss. Jag hann inte räkna alla men det var minst fem ambulanser, lika många brandbilar, polisbilar, räddningsledare och så vidare.
När vi stått där helt stilla i en dryg halvtimme såg jag i backspegeln att en dam knackade på dörren till Eva och Görans bil. Det visade sej att damen, som var gravid, ville låna deras toalett. Göran var rädd för att hon skulle föda, men hon fick ändå låna toan och som tur var, var hon bara pinknödig.
Camping på bondgård Vi stod still i en dryg timme innan vi leddes in på en sidoväg. Vi var inte ensamma, alla som stod på autobahn skulle samma väg som oss, genom små byar som blev helt igenkorkade.
Efter flera timmars körning i snigelfart hittade vi en bondgård med en camping i byn Ennepetal som vi checkade in på. Vi fick dom sista platserna. Camping på en bondgård
När vi summerat dagen kunde vi konstatera att efter elva timmar bakom ratten hade vi endast förflyttat oss drygt 40 mil, en snitthastighet på drygt 35 km/tim. Vi hade alltså cirka 30 mil kvar till målet för dagen som var Trier vid floden Mosel.
Men det är lite av tjusningen med husbil, det blir inte alltid som man tänkt och då är det bara att ombestämma sej. Alltså våra planer sprack redan första dagen.
En övernattning blev det innan vi tidig morgon lämnade den lilla mysiga campingen med hästar som betade några meter från husbilen och höns som hittade sin föda mellan tält och campingfordon Lantlig men mysig camping
Jag ger Campingen Ennepetal tre av fem möjliga husbilar för helhetsintrycket. Mysigheten och prisnivån lyfter upp den annars så enkla och slitna platsen.
Romerska monument Efter ett par mil på landsbygden var vi åter igen ute på autobahn, på samma plats som vi lämnade i går. Vi passerade olycksplatsen och såg resterna från gårdagens blockering av A1;an. Kvar på olycksplatsen fanns tre långtradare som kraschat in i varandra bakifrån varav förarhytten på den sista såg väldigt sargad ut.
Det man kan glädjas åt i dessa lägen är att man inte själv är inblandad.
Jag tänkte tillbaka på den kilometerlånga karavanen av stillastående långtradare som vi passerade i går. Här borde Fridolin göra ett studiebesök, hundratals långtradare som i timtal står helt still i stekande solsken med motorerna igång för att bland annat hålla hettan från hytten. Här kan vi prata om nedsmutsning av miljön, men det kanske är lite för stort för att ta tag i.
Senare på eftermiddagen checkade vi in på en ställplats med gångavstånd till Triers centrum. Syftet med vårt besök i Trier var att åka båt på floden Mosel, som jag gjort en gång på 90-talet. Jag minns att det var en fantastisk resa med utsikt över de enorma vinodlingarna och slotten som kännetecknar området, men till vår stora besvikelse hade dom inga kvällsturer längre.
På gångvägen till stadens centrum passerade vi Moselbron och efter ett kort besök i centrum och några uteserveringar, sökte vi upp Porta Nigra, (”Svarta porten”) som är stadens stora turistattraktion. Porta Nigra i Trier med anor från 100-talet e.Kr
Stadsporten, som under en period var helt svart, byggdes av Romarna på 100-talet e.Kr. och tillsammans med Moselbron ingår dessa båda i de nio Romerska monument som är världsarv sedan 1986.
Det var mycket folk i rörelse i stadens centrum men vi var inte särskilt imponerade av det vi fick beskåda, kanske besvikna för att vi inte fick någon flodtur.Trier som stad gav ingen mersmak men de vackra cykellederna utmed floden var en väl så god kompensation från den uteblivna flodturen. Vacker utsikt från cykelleden
Efter en övernattning lämnade vi den digitaliserade ställplatsen som var helt personalfri. Allt betalas med bankkort, smidigt men kanske lite krångligt för den ovane.
Helhetsbedömningen blir tre husbilar tack vare läget intill den vackra floden, cykellederna och närheten till stadens centrum.
Storkarnas hem Våra planer på att ta rakaste vägen mot Cinque Terra grusades av att vi fick veta att man inte godkänner de svenska körkortsreglerna i Schweiz. Man får alltså inte köra husbil som har en totalvikt över 3,5 ton på B-körkort, utfärdade före-96, som är tillåtet inom EU. Än en gång fick vi ombestämma oss och i stället för Meersburg vid Bodensjön, ställde vi in GPS; en på Colmar i Frankrike.
Att köra genom Frankrike innebar ingen större omväg dessutom var Colmar ett helt nytt resmål, som lät intressant.
Efter ca 35 mils problemfri körning anlände vi Camping Le Medieval i Turckheim som ligger knappt en mil utanför Colmar.
Campingen var fantastisk fin med tillräckligt stora plana platser och välunderhållen vegetation. Serviceanläggningarna var rena och fräscha men, för första gången på denna resa möttes vi av toaletter med bara ett hål i golvet, alltså ingen VC-stol att sitta på. Som tur var fanns det bara en ”ståtoalett”, de övriga var försedda med riktiga toalettstolar. Det där med att stå upp och göra sina behov känns inte riktigt bekvämt för oss nordbor.
När vi började se oss omkring på campingen, upptäckte vi ett par storkar som byggt sitt bo på en skorsten. Vi möttes av denna härliga syn
Det var en något ovanlig syn och efter några minuter upptäckte vi att det fanns storkbon överallt, på lyktstolpar, höga trädtoppar, skorstenar och så vidare och i nästan samtliga bon satt det en eller fler ännu icke flygfärdiga ungar. En fantastisk syn för oss som tidigare bara sett knappt en handfull storkar i fritt tillstånd. Senare visade det sej också att storkarna gick helt obehindrat, på campingen mellan ekipagen, vilket inte gjorde saken mindre exotisk.
Turckheim, som byn heter, hade fått sitt namn efter att turkar en gång i tiden belägrat området, men ”Storchheim” tycker jag passar bättre.
Vindistriktet Alsace Den lilla byn Turckheim ligger vackert inbäddad i vinodlingarna på sluttningarna i Alsace området. Vid en titt på kartan ser man att det finns gott om små byar och vingårdar på sluttningarna samt vårt besöksmål, Colmar. Kartan visar att alla små och stora orter är sammanbundna med cykel/billeder som skär kors och tvärs genom vinfälten. Det fanns gott om cykelvägar i vinfälten
Vår första cykeltur gick till pärlan i Alsace, Colmar, som ligger nära gränsen till Tyskland. Efter knappt en mil i vinfälten nådde vi vårt mål och det första vi möttes av i kanten på den historiska stadskärnan var Le Petite Venise, kanalen som skär rätt igenom en mycket vacker blomsterprydd park.
Hela den historiska gamla delen av byn är uppbyggd runt kanalen och alla turistlockelser med serveringar, tingeltangel och övriga ”måste ha grejer” fanns inom detta område.
Hela stadskärnan består av gamla fina byggnader med fasader som var dekorerade med allt från rostiga cyklar till fantastiska blomsterarrangemang. Väggdekoration modell annorlunda
För att på bästa sätt kunna få en inblick i allt historiskt hoppade vi på ett turisttåg, som med svensk guidning, via hörlurar, tog oss förbi alla sevärdheterna.
Vackra gamla byar börjar hopa sej i min minnesbank och Colmar hamnar gott och väl på min tio i topp lista, där Krymlov Cesky i Tjeckien fortfarande har första platsen.
Vi fortsatte våra cykelturer genom vinfälten och de små byarna. Några vingårdar var öppna för besökare som ville provsmaka och köpa deras läckerheter. En öppen vingård med möjlighet till provsmakning
För en som är uppväxt med stränga alkohollagar, känns gårdsförsäljning både annorlunda och spännande. Vi parkerade våra cyklar vid ett par gårdar där vi provsmakade och inhandlade några flaskor. Kanske inte det godaste vinet vi druckit men det var spännande att få känna att man själv bestämmer var och när man köper sitt vin.
Sista eftermiddagen botaniserade vi i Turckheim, innan vi tillsammans åt gemensam måltid på ett av byns alla uteserveringar. Turckheim, som också har en historisk stadsdel, är en liten men väldigt mysig by. Stadsporten till den historiska stadsdelen i Turckheim
Tre övernattningar blev det på Campingen Le Medieval. Campingen, vinfälten, Turckheim och Colmar var till full belåtenhet med höga betyg på alla punkter. En plats som gav mersmak och som vi säkerligen kommer att återvända till.
Campingen får fem husbilar i betyg, mycket tack vare storkarna som gav den där lilla extra kryddan som kan behövas för att få full pott.
Agriturismo Vi hade drygt 90 mil kvar till vår första förbokade camping. Det var lördag och vi skulle checka in på Camping Santa Vittoria i Sestri Levante på söndag.
Vi bestämde oss för att dela upp de resterande milen på två dagsetapper. Trots en del protester från dom mest morgontrötta lämnade vi Turckheim vid sjutiden på morgonen. Planen var att köra tills vi tröttnade och då börja söka en övernattningsplats.
Efter drygt åtta timmar var det ett frekvent plingande i damernas mobiler. Dom hade börjat söka efter en övernattningsplats och hittade, efter många om och men, en ställplats i San Damiano d´Asti, som låg ganska nära huvudstråket. Det visade sej att platsen som damerna slagit in på sina GPS; er var svårare att hitta än vi trodde, men efter någon mil på smala landsbygdsvägar var vi ändå framme. Jag och Dennis missade skylten till campingen och hamnade på en ännu smalare och krokig väg ute i vinfälten. Göran däremot, hittade infarten till det som visade sej vara en Agriturismo, en ställplats på en vingård. Nu kunde vi bocka av det också, för att bo på vingård är en av de upplevelser vi saknat sedan vi börjat åka husbil till dom stora vinländerna. Tre stora husbilar mitt på vinbondens gård
Efter drygt 70 mil och 11 timmars körning drog vi handbromsen på den sluttande gårdsplanen som vinbonden på La Gran Collina Agriturismo ställt i ordning. Här fanns alla de förnödenheter vi husbilsåkare behöver, visserligen lite spartanskt, men mysigt var det.
På kvällen bjöd vinbonden oss på en vinprovning där vi fick smaka på hans läckerheter, som han var väldigt stolt över. Vi provsmakar vinerna direkt från tunnorna
Det blev även några inköp vilket var mest av tacksamhet för att vi fick smaka på det han tillverkat. Han hade fem olika sorters vin men det var ingen som fick våra smaklökar att blomstra.
Jag ger den spartanska ställplatsen tre husbilar med tanke på att det var en vingård med vinprovning och direktköp av vinbonden själv. Det var en fantastisk och annorlunda upplevelse som för alltid etsat sej fast i hårddisken.
AGDA Efter en lugn morgon på La Gran Collina Agriturismo, med avslappning och fotografering, körde vi de återstående milen mot Cinque Terre och vår första förbokade camping. Vi lämnade dessa härliga vyer över vinfälten
Söndagens etapp var, trots att det var nästan omöjligt att få en bensträckare, en behaglig resa. Men betalvägarna, som vi mestadels åkte på, var rena rånet. Vi betalade drygt 2 500 kr i vägavgifter varav Mont Blanc tunneln med sina 1160 meter kostade dryg 600 kronor.
Långtradare utan särskilt tillstånd har körförbud på helgerna vilket gjorde att det var näst intill omöjligt att hitta bensträckarplatser. Vi krånglade oss in på några ställen och det var med nöd och näppe vi kom ut igen.
Att tusentals långtradare står still på rastplatser, tappstationer och alla andra tänkbara övernattningsplatser hela helgerna kan man acceptera, men att många har sina motorer igång, som spyr ut sina avgaser, utan att förflytta sej en meter, måste väl ändå ses som en stor miljöbov.
Även här borde Fridolin göra ett studiebesök. Alla dessa långtradare som dag och natt kör kors och tvärs på Europas vägnät och på helgerna står still med motorer igång för att chaufförerna skall ha en dräglig boendetemperatur i sina bilar. Enligt mitt sätt att se det, utan vetenskapliga belägg, måste detta vara den enskilt största miljöförstöraren.
Vi anlände Camping Santa Vittoria, vid lunchtid och klockan tre öppnade campingvärden sina portar. Campingen som vi bokade redan i januari
Vi gjorde inte precis vågen vid första ögonkastet och redan efter en kort okulärbesiktning såg vi att standarden inte alls levde upp till vad deras hemsida förmedlat.
Hygienanläggningen, som för de flesta är viktigast, var långt, långt under den standard man kan begära. En VC-stol utan sittring och tre toaletter med enbart ett hål i golvet fanns tillgängliga och lika många var stängda. Duscharna var okey men i övrigt var standarden och renligheten långt från vad man kan begära för drygt 400 kronor per natt.
Någon timme senare anlände även Anette och Kent så nu var hela gruppen samlad, gruppen som fått täcknamnet AGDA (Anette, Göran, Dennis, Arly) samtliga med anknytning till Mölndalsbostäder.
Efter sedvanliga välkomstkramar och lite samkväm under markisen var det dags för middag och nästa bakslag, campingens restaurang. Det var oproffsigt och oorganiserat, det kändes som vi var deras allra första gäster. Dålig mat, dålig service och dyrt och AGDA-gruppen var för en gångs skull helt överens om att det var första och sista besöket på den restaurangen. Campingen hade även fördelar, platserna var skuggiga
Det finns mycket negativt att säga om Camping Santa Vittoria men tyvärr vet man inte vad man får när man förbokar. Det är som att köpa grisen i säcken.
Campingen ligger fyra kilometer från Sestri Levante som är närmaste stad. En härlig badvik i Sestri Levante
En mysig liten stad på den Liguriska Rivieran och som enligt italienarna själva är populärare än Cinque Terre. Enklaste sättet för oss var att ta sej dit var med cykel, så det blev en hel del cykelturer under våra fem dagars vistelse här. Det får man ändå se som positivt, för motion skadar aldrig.
Italienarna kör, som alla vet, ganska hetsigt så det var med skräckblandad förtjusning vi gav oss ut i trafiken med våra cyklar. Men vi förvånades över den hänsyn bilisterna visade oss, så nu kunde man lägga den fördomen åt sidan.
Svettig vandring Från Sestri Levante tog vi tåget till den näst nordligaste av de fem byarna, Vernazza och efter någon timme i byn, valde vi att vandra den vackra leden över bergen till Monterosso, den nordligaste av byarna. Den vackra byn Vernazza sedd från vandringsleden
Leden mätte bara 3,2 kilometer enligt skyltarna, men den var oerhört stenig och kuperad. Det tog oss drygt 2 timmar och det var fruktansvärt jobbigt i den stekande solen. 3,2 kilometer på drygt 2 timmar är ju inte ens snigelfart.
Enligt ”hälsoappen” var höjdskillnaden upp och ner motsvarande ett 70 vånings hus. Tillåt mej tvivla. Skulle en 74 år gammal hundrakilosklump kunna gå upp till toppen på ett 70 våningshus och ner igen på drygt 2 timmar. Jag är skeptisk, men det var utan tvekan j…ligt jobbigt.
Även dagen därpå tog vi tåget till Cinque Terre men nu till Riomaggiore, regionens residensstad, som ligger längst söderut. Smala blomsterklädda gränder i Riomaggiore
Efter några timmar i den mycket vackra och kuperade byn tog vi tåget tillbaka till nästa by, Manarola, där planen var att vandra till den mittersta av de fem byarna, Corniglia. Där fanns en lättare led utmed kusten som vi gick för tio år sedan, men som tyvärr var avstängd nu på grund av ett ras. Manarola är den enda byn utan hamn i Cinque Terre
Alternativet, den fyra kilometer långa leden över bergen var helt uteslutet efter gårdagens strapatser, så det blev i stället tåget tillbaka till Sestri Levante.
Nationalparken, Cinque Terre, var precis lika vacker som vi upplevde den för tio år sedan men turistinvasionen hade eskalerat något oerhört. Trängseln och framkomligheten var i jobbigaste laget och gav därför inte de vackra byarna rättvisa. Om vi väljer att åka hit någon mer gång så får det bli efter turistsäsongen.
Båtutflykt På vår sista dag i Ligurien valde vi en båtutflykt till San Fruttuoso, som av många beskrivs som en riktig pärla i en kristallklar lagun vid foten av ett brant berg. San Fruttuoso, pärlan i Ligurien
Stora delar av den lilla viken täcktes av det vackra 1300-tals klostret Abbazia di San Fruttuoso di Capodimonte och Torre Doria, ett majestätiskt försvarstorn. 1300-tals klostret som bäst nås från sjösidan
En mycket annorlunda plats som bara kan nås
med båt eller till fots på en smal stig från toppen av det drygt 400 meter höga Portofino berget.
San Fruttuoso är även känd för en staty som står på havets botten, 17 meter under havsytan. Statyn, Cristo degli Abbisi, är två och en halv meter hög och föreställer Kristus som med öppna armar blickar upp mot havets yta.
Det var en mycket vacker och annorlunda plats, där vi tyvärr bara hade en timme till vårt förfogande innan båten vände mot ett annat strandhugg, Portofino. Portofino, kändisarnas rekreationsplats
Portofino, som anses som en av Medelhavets vackraste städer är även omtalad som kändisarnas semesterparadis. Vi fick tyvärr bara en timme även på denna vackra plats men det vi såg var att här är det rikedom och glamour som styr. Det var lätt att förstå de penningstinnas val av rekreationsplats för allt var otroligt vackert och restaurangerna var dukade med vita dukar, blomsterdekorationer, vackert porslin, stoppade möbler och all annan lyxighet man kan tänka sej.
Vi vanliga dödliga gick mest och kikade efter kändisar men det verkade som om dom höll sej undan turisternas nyfikenhet.
Vid vår vistelse anlände en av världen lyxigaste lustjakter, Wedge Too, som sägs vara värd drygt 500 miljoner kronor. Wedge Too, lustjakt med 50 personers besättning
Ägaren, en 83-årige man vid namn Issam Fares, visade sej en kort stund på kajen omringad av vakter och vackra damer, innan dom försvann in på en restaurang.
Jag har aldrig hört namnet tidigare men nu kan jag åtminstone skryta med att jag sett en av världens rikaste män. Hallelulia!
Sämsta campingen Cinque Terre och Ligurien är ett mycket populärt resmål med besökare från hela världen, vilket gör att det är svårt att hitta plats för fyra stora husbilar under högsäsong.
Campingens läge för besök i Cinque Terre var inte den optimala men det var okey att cykla de drygt fyra kilometrarna till tågstation. Campingens standard däremot var under all kritik.
Eftersom vi var ett gott gäng med god sammanhållning så höll vi ändå humöret på topp. Vi hade många mysiga kvällar tillsammans
Vi tillbringade nästan all dagtid utanför campingen och på kvällarna ordnade vi våra trivselkvällar själva med grillning, långbord, levande ljus och så vidare. Det var faktiskt väl så mysigt som någon flådig restaurang.
Camping Santa Vittoria får underbetyg på alla punkter och den höll absolut inte vad hemsidan förmedlade.
Helhetsbetyget blir i mina ögon bara en husbil för det är den absolut sämsta campingplats vi varit på om man ser till SPK (standard per krona).
Svårfunnet Efter fem övernattningar på den sunkiga dyra campingen var det dags för förflyttning mot Toscana. De 18 milen flöt på utan störningar men väl framme i den lilla byn Montopoli in Val d`Arno snurrade vi runt en dryg timme på trånga gator och snäva rondeller innan vi kunde checka in på camping Toscana Village. Vi tvingades till och med att vända på en smal väg i utkanten av byn på grund av att vägen var avstängd. Att vända en nästan nio meter lång husbil på en fem meter bred väg med tillhörande mer eller mindre hårda grönytor och diken på båda sidor, kan ta sin tid, vilket några Italienare visade med all önskvärd tydlighet. Dom hängde sej på signalhornet och trodde förmodligen att det skulle gå fortare att vända då.
En mer sansad man, även han italienare, bad oss om ursäkt för sina landsmäns beteende. Sorry, sa han, you are in Italy. Infarten till Camping Toscana Village
När vi till slut hittade Toscana Village, vårt andra förbokade mål, blev vi till en början positivt överraskade. Visserligen var det trångt och backigt eftersom Italienarna ännu inte har anpassat sina campingar till dagens större bilpark, men efter lite röjande i buskaget och så vidare fick vi bilarna på plats. Göran, till exempel, fick vika undan några stora grenar i låg höjd som han med silvertejp förankrade i trädets stam, för att få plats. Göran och Eva under trädet som dom fick bygga om
Vi fick lite spridda platser men inte längre ifrån varandra än att vi tillbringade kvällarna tillsammans i svalkan under pinjeträden till Cikadornas enträgna ljud, eller oljud enligt vissa personer.
Vatten och el Första morgonen började med att Helena hittat en tvättmaskin som hon proppade full och gjorde precis enligt instruktionen. Maskinen fylldes med vatten och sen var det stopp, inget hände och det gick inte heller att öppna luckan igen. Vattentillförseln var inte tillräcklig för att maskinen skulle starta. Men efter ett par timmar kom campingens reparatör till hjälp och efter någon timme ytterligare var tvätten klar.
Campingen hade eftersatt underhåll på både vatten och el. När vi diskade t.ex. fanns det bara kokhett vatten i kranarna. Oftast är det varmvatten som saknas men här var det tvärt om så det gällde att hålla undan händerna. Tack och lov fungerade duscharna riktigt. På torget i Montopoli in Val d´Arno var det ingen trängsel
Dagarna rullade på i slöhetens tecken, det var varmt och det fanns inte så mycket att hitta på. I Montopoli in Val d`Arno var det helt dött, inte alls det vi hade förväntat oss av det så glamouromsusade Toscana.
Vinprovning Sista dagen beställde vi en vinprovning på vingården Azienda Agricola Agrisole som samarbetade med campingen. Agrisole låg drygt en mil från campingen så vi blev hämtade med taxi och väl där fick vi en rejäl genomgång av en mycket entusiastisk vinbonde. Förväntansfull samling på väg till vinprovning
Vi började med en promenad mellan vinstockar och i olivträd för att lära oss skötseln av de dyrbara träden. Vinbonden lär oss hur man sköter de dyrbara stockarna
Därefter gick vi in i gårdens hjärta där vinet tillverkas, innan det var dags för själva provsmakningen. Vinbonden presenterar flaskans innehåll, druva och årgång
Vi provsmakade två vita viner, ett dessertvin, fem röda, olivolja och en Grappa.
Tilltugget bestod av två sorters ost med fikonmarmelad, kallskuret som bestod av soltorkad skinka och två sorters korv. Dessutom fick vi hemmagjord köttfärssås samt två sorters hembakat bröd.
Det var en mycket stolt vinbonde som verkligen brann för sina produkter och sitt hantverk som krävt många års utbildning, erfarenhet och tålamod. Efter avslutad provsmakning var det inköp som gällde
Hela besöket tog ungefär tre timmar och avslutades med inköp av det vi provsmakat innan taxin kom och hämtade oss.
Det var ett vindåsigt gäng som kom tillbaka till campingen men det blev ändå grillning på kvällen och ett par glas av det nyinköpta, innan vi började förberedelserna inför morgondagens förflyttning.
Eftersatt underhåll Sista natten i Montopoli del d´Arno väcktes jag av att Helena for runt som en skållad råtta i husbilen. Det regnade och hon var i full färd med att stänga takluckor och fönster och som tur var hade vi plockat in alla tillhörigheter kvällen innan.
Camping Toscana Village har en hel del underhållsproblem och läget är ganska intetsägande för att vara Toscana. Skötseln och servicen hade en del till övers på önskelistan och det är ingen plats som ger mersmak för en något bortskämd svensk.
Behållningen på våra tre dagars vistelse var utan tvekan besöket hos vinbonden Azienda Agricola Agrisole och Kents reaktion när en husvagnsägare börjat installera sitt ekipage alldeles för nära honom.
– Is it your car, frågade Kent?
– Yes, sa den nyanlände
– You have to move, sa Kenth med lätt framåtlutad böjd rygg och hängande utsträckta armar som om han föste undan en flock höns. Välkommen fanns inte i hans vokabulär den dagen.
Toscana Village får två husbilar. El och vattenanläggningarna var gamla och slitna och det var ideligen brandkårsutryckningar på fel som borde ordnats under lågsäsong. Utsikten från campingen över det Toscanska landskapet
Campingens utsikt över det kuperade landskapet var vacker. Det fanns en pool och en stängd bar men i händerna på rätt ägare borde hela anläggningen ha betydligt större förutsättningar.
Kvällsutsikt Nästa mål på vår resa var Gardasjöns sydspets. Vi styrde nu norrut igen och efter drygt 30 mil checkade vi in på Camping San Francesco i Desenzamo del Garda som var vårt sista förbokade mål.
Vi kunde direkt konstatera att det var en camping med klass. Här fanns rena fina hygienutrymmen, minimarket, restaurang, uthyrning av cyklar, båtar osv. Men även här var platserna i minsta laget för husbilar.
Vi fick en mycket dålig plats, ojämn och trång, så Helena gick till receptionen för att höra om det gick att byta till något bättre. Den tillmötesgående damen tipsade henne om att det blev en större och planare plats ledig nästa dag och att den låg närmare sjön. Härlig utsikt över sjön och den ”Molndanska Sjöguden”
Sagt och gjort, dagen efter flyttade vi ”Storknas” och fick en mycket bättre plats på ett hörn med utsikt över den vackra Gardasjön. Härliga cykelturer utmed Gardasjöns strand
Vi badade och cyklade om vartannat och våra matintag togs ofta på campingens restaurang. Vi kunde köpa morgonbröd i campingbutiken och på kvällarna satt vi under markisen och såg den vackra utsikten på den upplysta landtungan som leder ut till medeltidsstaden Sirmione. Här kunde vi sitta under en stjärnklar himmel och en begynnande fullmåne till långt fram på småtimmarna och njuta av rödvinslandets läckerheter.
Även efter mörkrets inbrott var det varmt, termometern låg strax under 30-gradersstrecket och inne i husbilen var det ännu varmare. Fönster och takluckor var vidöppna och en liten bordsfläkt såg till att vi fick lite rörelse på den varma luften. Trots allt så sov vi ganska bra men det är ändå i dessa lägen man önskar att man hade haft en AC inmonterad.
Vi cyklade de dryga fyra kilometrarna till Sirmione vid två tillfällen. Porten till den vackra välbesökta staden, Sirmione
Den gamla staden med mänskliga spår från 500-talet f. Kr ligger på en landtunga som sträcker sej någon kilometer rakt ut från sjöns södra strand. En mycket välbesökt stad med utskänkningsställen, glasstånd, och allt annat en turist kan önska sej.
Vi cyklade även till centrum på Desenzamo del Garda som just den dagen hade marknad. För att nå centrum tvingades vi dra cyklarna genom en kilometerlång marknad med tre, fyra led i bredd. Det som inte fanns att köpa där, finns inte. Torget och småbåtshamnen i Desenzamo del Garda
Det var ett mysigt centrum med en liten småbåtshamn som omgärdades av ett antal utskänkningsställen där många satt och njöt, Själva intog vi en kall öl under ett stort träd som skuggade oss från den starka solen.
Hjärnsläpp Efter fyra av de fem bokade övernattningarna, började vi längta norrut och vid frukostbordet kom vi överens om att dra vidare. Dom andra skulle ändå åt ett annat håll, så vi kunde bestämma själva.
Packningen gick bra tills jag skulle göra det sista, veva in markisen. Jag hade lossat stormbanden och spikarna till benen som håller upp markisen men när jag skulle veva in satt markisen fast i nästan helt utfällt läge. Helena kom till undsättning för hon visste att vi fått kåda på ovansidan och hon trodde att det var det som klibbat fast duken. Hon fick fram en stege från hjälpsamma grannar som såg att vi hade problem. Helena tvättade så gott hon kunde men hon insåg snart att det inte var orsaken till att jag inte kunde veva in duken.
Jag vevade precis som jag gjort hundratals gånger tidigare, men det gick inte, det var tvärstopp.
Fler grannar strömmade till och det var ett kackel utan dess lika på alla jordens språk.
Stressen spred sej i takt med svetten som strömmade ner från min panna.
Efter en stund kom även Kent, som är världens mest otekniska, enligt hans sambo Anette. Han kikade runt lite, tog en titt på stålställningen som håller upp markisduken och så vände han sej till mej.
– Vad skall dom där röda knapparna i framkanten på markisställningen vara till? Den lilla röda knappen i övre högra hörnet var boven
Precis när Kent sa ”dom där röda knapparna” blixtrade det till däruppe och inom en tiondels sekund kom skammens rodnad. Jag hade inte släppt spärrarna som gör att man kan spänna duken i utfällt läge.
Jag skämdes och Helena skämdes å´ mina vägnar, medan alla andra fick ett gott skratt vilket dom så gott som möjligt försökte dölja. Okey, tänkte jag, det är bättre att glädja än att såra.
Camping San Francesco får fyra husbilar efter det att vi fått en bättre plats. Det mesta fungerade till full belåtenhet men den annonserade ölaftonen på restaurangen blev en flopp. Personal och kök räckte inte till. Förmodligen överraskades dom av att det kom så många gäster, vilket ju kan var förlåtligt.
Sydtyrolen Vi ställde in ”Tina”, vår GPS, på Merano i Sydtyrolen, en körsträcka på lite drygt 20 mil.
Efter bara några timmar checkade vi in på Merano Camping och efter att vi ställt iordning ”Storknas” promenerade vi in till den vackra stadskärnan där vi gästade några uteserveringar i det mycket kvalmiga och varma vädret.
Vid mörkrets inbrott satt vi under markisen och beskådade ett inferno av blixtar i bergen som mynnade ut i en underbar regnskur som gjorde luften lättare att andas. En bevarad anläggning från liftarnas begynnelse
Dagen efter passade vi på att åka den nostalgiska stolliften som gick från stadens centrum upp till toppen på ett berg. Från toppen på berget gick det ett antal vandringsleder till bergen runt omkring men vi nöjde oss med en enklare men mycket vacker stig ner mot stadens centrum. Vandringsled med härlig utsikt över staden
Det var en varm dag vilket frestade oss att slinka in på de strategisk utplacerade uteserveringarna utmed stigen. Vi övervann inte vår frestelse, mycket beroende på att vi inte hade någon brådska. Frestande uteserveringar fanns det gott om på vägen ner
Förutom vätskeintagen stannade vi även för att fotografera den enorma utsikten på det vidsträckta Sydtyrolska landskapet runt omkring.
Väl nere vid foten av berget, finns en gammal stenbro, Via Roma, med anor från tiden före vår tidräknings begynnelse. Bron Via Roma över floden Passer
Stigen utmed den iskalla floden in mot stadens centrum, är vackert dekorerad med växtskulpturer och även inne i stadens centrum, på flodens västra sida, finns vackra blomsterarrangemang och växter, avbildade som fåglar, djur, människor och så vidare. Det är på denna sida som de allra flesta restaurangerna finns, det är här turisterna flanerar och på den östra sidan, vid strandkanten, sitter ungdomarna. Det fanns både grymma och vackra blomsterskulpturer
Även inne i centrum finns det ett antal broar varav den vackraste, Postbrücke är den mest kända. Sist vi var här var hela broräcket täckt med låsta hänglås, någon slags kärlekssymbol, men alla dessa var borttagna vid detta besök. Postbrücke som förbinder den gamla och nya stadsdelen
Två övernattningar blev det i den Sydtyrolska staden i norra Italien innan det var dags att fortsätta färden mot Danmark.
Merano och Sydtyrolen är mycket vackert och har det mesta för allas smaker. En plats som vi mer än gärna återvänder till.
Merano Camping hade rena och fina hygienutrymmen och 6 ampers eluttag. Det var ”all inclouding” på dygnspriset vilket jag tycker är bekvämt men kanske inte 100
procentig rättvist för dom som inte använder befintliga faciliteter.
Campingen hade ingen reception eller minibutik utan bara en vakt som släppte in och ut besökarna. Det var inga markerade platser utan man fick själv hitta en lucka mellan fordon som stod kors och tvärs. I övrigt fungerade campingen tillfredställande och får tre husbilar tack vare närheten till stadens centrum.
Mastodontsträcka Efter precis tre veckor på resande fot beslöt vi oss för att ta ett stort steg längre norrut. Vi lämnade Merano Camping i mörker, redan klockan sex på morgonen och efter bara några mil var vi ute på tyska autobahn. Vi tillryggalade mil efter mil utan större incidenter och vi bytte chaufför med jämna mellanrum. Framåt eftermiddagen förstod vi att kanske skulle hinna förbi Hamburg innan mörkret och tröttheten satte in.
Det blev en del kortare stopp vid vägbyggen och i utkanterna av de stora städerna, som det alltid blir på autobahn, men inte värre än att vi orkade köra vidare. Vi passerade Hamburg i skymning och i mörker, några mil längre norrut, hittade vi en ställplats i en liten by som heter Itzehoe. Det var en okey övernattningsplats på en stor grusplan vilket passade oss bra eftersom vi bara skulle sova några timmar. Att platsen var avgiftsfri försämrade inte dess SPK (standard per krona).
Vi startade i mörker och stängde av motorn i mörker efter knappt 16 timmar och 111,4 mils körning. Det var den längsta sträcka vi någonsin tillryggalagt på en dag och jag kan lova att vi sov gott den natten.
Vadehavet Trots gårdagens mastodontetapp startade vi tidig morgon de 12 milen mot Römö, en dansk ö i Vadehavet, några mil norr om den tyska gränsen.
Någon kilometer före gränsen, i byn Süderlügum, stannade vi för att inhandla lite tullfritt. Vi hittade en ganska liten gränshandelsbutik som hade de varor vi var ute efter. Vi fyllde husbilens vinkällare som rymmer 24 bag in box, samt lite annat smått och gott, innan vi körde över gränsen vid danska Tönder.
Vi hade tidigare läst om Oasen Camping på Römö, en helt ny och modern ställplats, som vi beordrade Tina att guida oss till.
Römö är förbundet med fastlandet med en fler kilometer lång vägbank som skär rätt igenom den av UNESCO utsedda Nationalparken, Vadehavet. Det var vid vår överfart lågvatten vilket innebar att det endast fanns några mindre vattenfåror med vattenspeglar i den gråbruna geggan vid sidan av den konstgjorda vägbanken.
Ön är knappt fyra kilometer bred och drygt dubbelt så lång i syd – nordlig riktning och hela öns västsida, mot Vesterhavet, har en fantastisk sandstrand med härliga bad. En modern ställplats runt en liten sjö
Nostalgikänslor Vi checkade in på den helt personalfria campingen som ligger på öns sydspets och innan dagen var till ända gjorde vi ett besök på den jättelika sandstranden som låg ett stenkast från campingen. Den enorma sandstranden utmed Vesterhavet
Bilarna körde ca 1,5 kilometer rakt ut på stranden och där kunde även vi cykla i de tillplattade bilspåren. Från biluppställningsplatsen hade vi ytterligare en halvkilometer att gå i den härliga sanden innan vi nådde vattenbrynet.
Det var när vi låg och guppade i Vesterhavet, med den tyska ön Sylt inom synhåll, som vi bestämde oss för att stanna ytterligare en dag på Römö, för det här var en fantastisk upplevelse. Ett dopp i Vesterhavet hör inte till vanligheterna
Eftersom jag är född vid den danska västkusten så har jag ofta besökt just dessa trakter. I unga år tillsammans med föräldrarna, senare med egna familjen och nu på ålderns höst med husbil. Men jag har aldrig upplevt ett så varmt och härligt mottagande som den danska västkusten erbjöd oss denna sommar. Det var minst 25 grader i vattnet, ytterligare några plusgrader till i luften och en sol som strålade från en klarblå himmel. Att det dessutom var nästan vindstilla gjorde inte välkomnandet sämre.
Det är inte ofta att vädret är så inbjudande och jag såg många i min ålder och även äldre, som med ett lekfullt leende, plaskade runt och hoppade i det ovanligt varma vattnet.
Själv har jag inte badat på den danska västkusten sen jag var i tonåren på grund av kyla, blåst och/eller regn som håller en normalfrusna borta från havet. Men inte vid detta besök och det var säkert många med mej som denna dag fick nostalgikänslor från ungdomsåren, när dom vadade över sandbankarna under ytan för ta sej ut på djupare vatten. Denna sommar var det bad för både gammal och ung
Parkering på stranden Hela den platta ön är mycket cykelvänlig och det är inte långt mellan byarna. Lakolk, som är störst, har ett litet oansenligt köpcentrum, en ganska stor camping och ett fåtal restauranger. Det bor drygt 700 fastboende på hela ön och av dessa bor knappt hälften i Lakolk så det är inga stora byar vi pratar om. Det är ingen plats för shoppingsugna men däremot för dom som vill parkera nära havet på den fantastiska sandstranden. Vid vårt besök på stranden i Lakolk stod det bilar i fyra fem rader så långt ögat nådde åt både söder och norr. Det var ständig trafik fram och tillbaka på stranden
Det var tusentals fordon i alla storlekar från jättestora husbilar till små elbilar. En mäktig syn och bakom denna gigantiska bilpark var det full aktivitet med lekande barn, pensionärer som badade, soldyrkare och så vidare. Även vi var i behov av ett bad efter den drygt fem kilometer långa cykelturen från Oasen till Lakolk.
Sista kvällen på Römö avslutades med ett besök på Havneby Kro med anor från 1800-talet. Nyfångad rödspätta var ett bra 2;dra alternativ
Besök på Kro
En äkta gammal dansk Kro slår alltid de modernare pizzeriorna och snabbmatställena, men jag blev ändå lite besviken för dom hade inte den danska nationalrätten Hackeböff på menyn. Nu blåser det nya vindar, nu skall alla ha Stjärneskud på sina menyer. Det är också gott, men det går aldrig upp mot en härlig böff med hvide kartoffler, brynt lök, asier och en härligt krämig brunsås. Inte om du frågar mej i alla fall. Skymning över Oasen Camping
Oasen Camping är en modern digitaliserad camping där allt sköts med kortbetalning.
Den är helt personalfri, vilket gör att den inte får fem husbilar. Den får fyra husbilar för ibland kan det kännas tryggt med en reception där det finns personal och kanske även en minibutik med färskt morgonbröd.
Innan vi lämnade Römö för denna gång åt vi en härlig frukost med nyinköpta danska frallor på en parkeringsficka på vägbanken i Vadehavet.
Klockan var sju på morgonen, solen var på väg upp och det var vid tillfället högvatten med en spegelblank vattenyta som täckte den gråbruna yta som vi mötte på vägen till Römö.
På alla de pålar som finns nedslagna för att förstärka vägbanken i sidled satt fiskmåsar och väntade på att vattnet skulle sjunka undan igen så att även dom kunde få sin frukost. Fiskmåsarna väntar på att vattnet skall sjunka undan
Innanhavet Nästa mål på den danska västkusten var Ringköbing som vi anlände strax före lunch. Vi hittade utan större svårigheter en ställplats intill småbåtshamnen som passade oss bra.
På vägen mot stadens centrum besökte vi en utställning med träskulpturer och det lilla torget med den groteska statyn som alla turister fotograferar. En gift mans tunga börda
Jag och Helena tolkar statyn lite olika. Jag tror att statyn betyder ”En gift mans börda att bära”, vilket Helena inte alls håller med om.
På någon timma scannade vi av den lilla staden, åt en god glass och hade turen att hitta en ”Take away” som sålde äkta danska smörrebröd. Vi beställde två var som skulle hämtas senare på eftermiddagen och på återvägen intog vi en god lunch på en fiskrestaurang i hamnen.
Medan jag hämtade läckerheterna dukade Helen vårt bord framför husbilen, bara några decimeter från Ringköbing Fjords strand. Det var fortfarande fantastiskt sommarväder och Helena hade dukat fram öl och snaps och för att förgylla det hela ytterligare, så hade hon dekorerat bordet med små danska flaggor. Detta är livskvalitet
Med fyra nyinköpta smörrebröd, varsin ”handbajer” en kall snaps njöt vi kvällen med härlig utsikt över det stora innanhavet.
En övernattning blev det på ställplatsen som får tre husbilar tack vare närheten till stadens centrum och den fantastiska utsikten.
Sandremsan Vi lämnade ställplatsen i Ringköbing tidigt på morgonen, men efter bara några hundra meter såg vi en öppen bar med uteservering som sålde frukostmat. Tillsammans med byns morgonpigga gubbar njöt vi i soluppgången av varsitt rundstycke med ost och svagt danskt kaffe, innan färden gick vidare.
Det var drygt två mil till Hvide Sande Camping, som enligt kartan ligger på en sandremsa som skiljer Vesterhavet från Ringköbing Fjord. Sandremsan var inte så smal som det såg ut på kartan. Den var dessutom klädd med växter och hus och mot Vesterhavet stördes utsikten av en hög gräsbeklädd sandbank. Utsikten mot Västerhavet blev inte alls som vi förväntat oss. Mot Ringköbing Fjord däremot, var det fri sikt och innan vi anlände campingen såg vi ett stort antal färgglada vindsurfare som kämpade med att hålla sej kvar på brädan. Lägerskola för vindsurfare
När vi närmade oss såg vi att det var ett utbildningsläger vilket förklarade att det var fler surfare i vattnet än ovanför.
Det var även glidsurfarnas mecka. När vindarna från Vesterhavet nådde de höga sandbankarna bildades det uppstigande vindar som glidsurfarna nyttjade. Dom gled fram och tillbaka bara några meter ovanför bankarna utmed den milslånga stranden. Det såg verkligen härligt ut.
Utmed hela den tre mil långa bilvägen på sandremsan fanns det separerade cykelleder så hela vår vistelse här bestod i bad och cykling förutom vid ett tillfälle när vi hamnade på en räkfestival inne i byn Hvide Sande. Räkor såg vi inte så mycket av men ölen flödade i massor till ett glatt gäng spelemän som sjöng danska sjömansvisor. Gemytligt och enkelt, precis det som kännetecknar Danmark. Ett glatt gäng som spelade danska sjömansvisor
Vi fick ett par fantastiska dagar med bad i Vesterhavet, räkfest i byn, cykelturer, långa promenader på stranden och allt avslutades med en underbar pastarätt a´la Helena. Helena symboliserar ”Sandegudinnan”
Två övernattningar blev det på Hvide Sande Camping som får fyra husbilar tack vare att vi slapp betala extra för att vi nyttjade två platser för att få plats. Platserna var alldeles för små för stora husbilar men fördelen, enligt min mening, var att det var bemannat med incheckning och minibutik där vi kunde köpa vårt morgonbröd.
Krigsmuseum Hanstholm, som ligger ytterligare ca 20 mil norrut utmed den danska västkusten, var målet för dagen. Dit ville jag för att se den plats där min far, efter andra världskrigets slut, avslutade sina år på flykt undan tyskarna.
Trots att många år runnit iväg sedan 2;dra världskrigets slut har jag aldrig varit på den plats som min far pratat så mycket om. Varför vet jag inte, men jag liksom så många andra, kanske helst blundade för det hemska som den lille mustaschprydde mannen ställt till med. Nu på äldre dar har jag mer och mer börjat intressera mej för den danska motståndsrörelsen där min far var aktiv.
Det var fantastiskt och kändes lite overkligt att vandra runt på den förläggning där min far för 73 år sedan hade bevakningstjänst efter det att tyskarna kapitulerat och lämnat landet.
Det var även här man upplöste ”Den danska Brigaden”, en militär organisation som, under den engelska fältmarskalken Montgomery utbildade danska flyktingar, bland annat min far, till stridsmaskiner under nästan två års tid på olika läger i Sverige.
För den som är intresserad har jag publicerat en berättelse på vår hemsida, om min fars flykt när nazisterna var honom på spåren. Du hittar berättelsen om du söker på ”Flykten undan nazismen” på startsidan www.arlyhelena.se.
Hanstholm var Nordeuropas största befästningsanläggning under 2;dra världskriget. Dåtidens jättekanon, se Helena den lilla rosa pricken
Här fanns, bland mycket annat, fyra 38 centimeters kanoner som nådde 5,5 mil ut i Vesterhavet vilket var nästan halvvägs till Norge. I Norge fanns motsvarande kanoner vilket gjorde att tyskarna kunde spärra alla infarter till Skagerack.
Hela anläggningen är i dag ett 200 000 kvm stort museum med stigar, bunkrar, järnvägar och den 3 000 kvm stora cirkelformade centralanläggningen som hade plats för 90 soldater, matsalar, vapen, ammunitionsförråd, värme och friskluftsanläggningar, sjukstuga, operationsrum och så vidare. Taket är borttaget på den stora centralanläggningen
Flera av soldatrummen var iordningställda med dockor för att efterlikna krigets soldatliv. I ett rum som var ca 5×5 meter fanns det sovplats för 16 soldater och ett stort matbord. Sängarna var ca 175 centimeter långa och 55 breda i tre våningar. Man kan säga att det måste varit trångt, samtidigt som man måste erkänna att det var en fantastisk byggnad. En bunker med metertjocka väggar ett metertjockt innetak och ett välvt yttertak som var minst två meter tjockt, allt gjutet i betong.
Alla typer av vapen och kanoner fanns att beskåda i en modern anläggning där det även visades ett bildspel på 2;dra världskrigets olika skeden från 1939, när kriget började, tills 1945 när tyskarna kapitulerade. Ett gammalt tåg från kriget som transporterar turister
I Hanstholmens hamn fanns det gott om plats för en husbil så vi parkerade strax intill hamnens enda restaurang. Även här blev vi blåsta på Hackeböff så vi tvingades följa strömmen, en Stjärneskud och en kall öl. Motvilligt fick vi erkänna att det smakade bra, men ändå, va´ fan tog de goa Hackeböffarna vägen? Däremot serverade dom något så gammalmodigt som Kaffepunch, en kopp varmt kaffe med en snaps akvavit i. En dryck som min far en gång lärt Helena att tycka om.
Sista biten Resan började närma sej sitt slut. Vi hade ungefär 15 mil till Fredrikshamn och efter några mil hittade vi ett bageri där vi köpte några frallor. Några kilometer ytterligare norrut stannade vi för att äta frukost på en rastplats med härlig utsikt över Limfjorden. Vädret var fortfarande strålande, Limfjorden var ganska stilla och lugn, förutom att en surfare som gång efter annan drattade i vattnet, och rörde om den spegelblanka ytan.
Vi övernattade på en ställplats några hundra meter från färjeterminalen i Fredrikshamn eftersom vi bokat plats på färjan till Göteborg nästkommande dag. Många som väntar på att färjan skall komma
Vid vår sista afton på denna resa besökte vi en restaurang i hamnen som såg gemytlig ut. Menylistan var gedigen men jag kunde inte se Hackeböff så jag frågade servitrisen om det gick att ordna. Hon tittade på mej, som om jag kom från en annan planet, innan hon sansade sej och sa.
– Det vi har står på menyn.
Okey, tänkte jag, då får det väl bli en Stjärneskud i dag igen. Detsamma tänkte Helena, men hon tröstade mej med att hon skulle göra en riktig härlig Hackeböff till oss när vi kommer hem. En hel vecka i Danmark utan att kunna få en riktig Hackeböff, blev nästan för mycket. Jag hade svarta tankar om att aldrig mer besöka detta land, men det går säkert över.
Hela restaurangen gjorde reklam för Fernet Branca med flaskor, tavlor, underlägg och så vidare, och på herrtoaletten hängde en femliters flaska upp och ner med en liten tappkran på. Där stod ett antal rena glas så det var bara att ta för sej för den som villa smaka på drycken. Mycket ovanligt och självklart smakade jag på drycken som egentligen är en alkoholbaserad magmedicin. Färjor från alla håll seglade in till Fredrikshamn
Den spartanska ställplats som till nästan 100 procent nyttjas av färjeresenärer får två husbilar. En lutande sandig grusplan drar ner poängen men läget nära färjeterminalen och utsikten över Kattegatt var bra.
Allting har ett slut Färjeturen och sista milen från Göteborg till Tjörn gick helt utan några problem.
Vi var åter på hemmaplan och vi möttes av ett lugnt regn som ganska snart återgick till det som präglat denna sommar i Sverige. Det var enligt metrologerna den varmaste sommaren sedan mätningarna började för nästan 300 år sedan.
Nu Fick Fridolin och gänget vatten på sin kvarn, precis innan det var dags för befolkningen att gå till valurnorna. Det kallar jag för medvind.
Själv är jag skeptisk till deras skrämselpropaganda, att om vi inte gör något nu så kommer hela jorden att gå under.
Hur vi skall göra det har det pratats om i åratal, men det blir bara prat utan handling.
Förresten, om inte jag minns fel, så hade vi en av de kallaste somrarna i mannaminne så sent som förra året och dom tre första månaderna i år var de kallaste jag varit med om på många år.
Vad jag kan förstå så har det periodvis pågått en global uppvärmning i norden ända sedan den tid det låg ett drygt 1 000 meter tjockt istäcke över hela Skandinavien.
Men jag kan ha fel, jag har haft det förr.
Kort sammanfattning Hela resan tog 29 dagar från starten med Stenafärjan till Kiel och färjan tillbaka från Fredrikshamn.Hela resan var fantastisk men jag kommer nedan att nämna några av höjdpunkterna. Colmar och den historiska byn tillsammans med Turckheim var en oplanerad upplevelse som verkligen gav mersmak. Cinque Terre, en av världens mest besökta platser och hela Ligurien är ett måste, men man bör kanske undvika de mest frekventerade månaderna. Båtresan till pärlan San Fruttuoso och kändisarnas semesterparadis Portofino var också riktiga högoddsare. Ett besök i Sirmione på Gardasjöns sydspets hör nästan till allmänbildningen, men även här bör man undvika semestermånaderna. Merano har inte samma turisttryck men det är en fantastisk plats i det Sydtyrolska landskapet. Vesterhavet i Danmark med Römö, Ringköbing, Hvide Sande och Hanstholm var årets höjdpunkt, men det beror helt och hållet på vädret. Lika bra som det var i år, lika dåligt är det när inte vädret är med oss. Sist men absolut inte minst. Ett trevligt sällskap som inte tar allt på allvar utan ser det goda i livet med skratt och munhuggning på ett skämtsamt sätt. I år liksom förra året umgicks vi med nedanstående. Tack allihop. Dennis, Eva, Helena, Anette, Eva, Göran och Kent
