1.
Resan till ”Vinterförvaring”
Äntligen dags att dra mot värmen. Husbilen är packad och tankad inför vår långresa som startar med några mil till Göteborg för vidare transport med Stenafärjan till Kiel.
Kaptenen släppte förtöjningen strax före sju på kvällen samtidigt som vi satte oss i baren för resans första röda. Efter genomgång av båtens olika faciliteter som till exempel huvudrestauranten med julbord, mysiga barer, bordershop med tullfria varor och så vidare, valde vi den mindre restauranten där det erbjöds a´la carte.
Efter en smaklig måltid var det dags att söka upp vår hytt igen och i barerna som vi passerade var mysfaktorn på topp. Men eftersom vi hade en lång dag i bilen framför oss valde vi att ta det lite lugnt.
Kiel
Vi lämnade Stenabåten vid niotiden på morgonen och efter en del felnavigeringar och ilskna tyskar som med all tydlighet visade att vi inte kunde köra bil, hittade vi den jättelika stormarknaden, Cittie i utkanten av staden.
Vi handlade några dunkar vin innan vi i panik flydde den enorma byggnaden och trängseln, där även en dinosaurie skulle känt sej som en liten flugskit. Det som inte finns på Cittie är inte lönt att leta efter. Där fanns allt.
Det bästa med köpcentret var att man hade en egen parkering för just husbilar.
Autobahn
Vårt mål för dagen var Osnabruck och camping Niedersachsenhof och än en gång var det dags att ta sej an den hetsiga trafiken som råder på Europas största vägnät.
Om man inte står still vid ett vägbygge eller vid in- och utfarter till en större stad, så ligger man mestadels inklämd i långtradarfilen med få chanser att kunna köra om. Skulle man mot förmodan våga sej på en omkörning, när det ser fritt ut bakåt, så hinner man oftast bara halvvägs ut i omkörningsfilen innan ett hysteriskt blinkande ljussken bländar i backspegeln. Blinkningarna närmar sej med enorm hastighet
och ibland tvingas man tillbaka till långtradarfilen igen för att inte bli påkörd bakifrån. Om man vågar sej på att trotsa blinkningarna, så att stressgurkan bakom tvingas sakta ner lite, så hänger han sej, alltid en han, på sitt decibelstinna signalhorn tills han kommit förbi med sin hästkraftkorrigerade låtsasracerbil.
Tack och lov är dessa dödspiloter i minoritet. Tysken i allmänhet är mycket disciplinerad och hänsynsfull, dom kör visserligen fort, men med respekt.
Autobahn, trots trängsel och vägbyggen, är det absolut snabbaste sättet att ta sej söderut och att detta enorma vägnät fortfarande är helt avgiftsbefriat är ett under.
Osnabruck
Väl framme vid Niedersachsenhof camping kunde vi konstatera att det såg väldigt dött och igenbommat ut trots att vi på hemsidan läst att det var vinteröppet.
Helena lyckades per telefon få tag på ägaren som talade om att man måste boka i förväg på lågsäsong men han var ändå vänlig nog att komma och anvisade oss en plats där vi kunde stå.
Anledningen till valet av camping var att den låg närmast stadens centrum och den omtalade julmarknaden som vi hade för avsikt att besöka.
Första adventmys i husbilen
Vädret var som hemma ungefär, grått och kallt, och de gemensamma hygienutrymmena, de som var öppna, var sparsamt uppvärmda.
Det blev en lugn afton med juldekoration och husbilsmys, innan det var dags att släcka för natten på den öde campingplatsen.
Efter första natten i husbilen vaknade vi till en kall morgon runt nollan. Eftersom vi snålar med gasolen, i vår spanska flaska, var enbart elvärmen påkopplad och det var med nöd och näppe att den orkade hålla 20 grader i bilen. Efter soluppgången var dom problemen ur världen och även campingens hygienutrymmen fick en behagligare temperatur.
Vid lunchtid tog vi bussen, strax utanför campingen, in till stadens centrum för att besöka julmarknaden. Solen lyste stundtals och vi strosade runt mellan stånden som mestadels bestod av ståmat och varma drycker med alkohol.
Stånden med varma drycker var välbesökta
Bodarna med allehanda krafs var långt ifrån lika välbesökta som wurst- och gluhwein bodarna.
Efter någon timme på marknaden började magen längta efter annat än varma drycker, men att stå ute, det var fortfarande kallt, med en wurst i handen upplät vi åt andra.
Vi fick ett bord på ett mysigt matställe med god värme och en gedigen a´la carte meny.
På grund av språkligt missförstånd serverades vi inte det vi beställt. Vi fick in varsin jätteklump med kött där benpipor stack ut genom ett tjockt lager svål som var hårt stekt.
Schweinshaxe är en tysk-österrikisk nationalrätt gjord på fläsklägg. Det råhuggna höftbenet steks hårt med svål och allt vilket gör att svålen blir väldigt knaprigt. Hela köttklumpen serveras ofta med bara senap och surkål.
Schweinshaxen var fantastisk och exakt lika god som den ser oaptitlig ut.
Det var väldigt, väldigt mycket kött under den knaperstekta svålen som vi returnerade till nästa gris som skall slaktas.
Under den knaperstekta ytan finns mycket gott
Vi såg inte så mycket mer av Osnabruck än julmarknaden som rankas som en av Tysklands allra vackraste och dom kan även ståta med att ha världens största musikpositiv med hela 25 olika julvisor, som tyvärr inte var igång vid vårt besök.
Världens största positiv med hela 25 olika julvisor
Lindenfels
Efter två övernattningar på den öde campingen lämnade vi Osnabruck i dimma och kyla.
Målet för dagen var en tripp på drygt 40 mil söderut till en liten bergsby strax norr om Heidelberg.
Det var söndag och i Tyskland är det inte tillåtet att köra långtradare utan särskilt tillstånd på helgerna. Autobahn var som en helt ny upplevelse med lugnare trafikrytm och en hel fil extra som på vardagarna blockerades av den tunga trafiken.
Dödspiloterna syntes inte till vilket kan berott på att det bitvis var halt i det nollgradiga vädret och vid alla tappstationer, rastplatser och andra fria ytor stod tusentals långtradare parkerade i väntan på att det skulle bli måndag.
När vi hade ca tre mil kvar till målet lämnade vi autobahn och började klättringen på smala krokiga vägar, genom små byar och lantbruk, upp mot Lindenfels och ställplatsen som vi läst en del om.
Ställplatsen, en kommunal grusplan, var helt öde och den var ”gratis”. Det fanns toa och man kunde även köpa el och vatten.
Åter en mysig kväll i husbilen, med julstjärna och allt och efter en god natts sömn möttes vi än en gång av en frostig dimmig morgon.
Burg Lindenfels sedd från ställplatsen
Planerna för dagen var en vandring till Lindenfels gammal borg knappt en kilometer från ställplatsen.
Burg Lindenfels från 1100-talet
Kylan gjorde att intresset hade svalnade något men efter en kopp kaffe åkte alla vinterkläderna fram och vandringen till borgen var ett faktum.
Frostig morgondimma över byn
Vi ångrade inte en sekund att vi lämnade komfortzonen och gav oss upp på borgen trots kylan. Det var hel enkelt en mycket sevärd upplevelse och det enda vi önskade, efter vårt besök, var att få återuppleva omgivningarna och denna vackra by med borgen från 1100-talet i sommarskrud.
Byn vid foten av denna ståtliga byggnad
Tina, vår GPS
Efter besöket i Lindenfels och den ståtlig borgen var det åter dags för förflyttning söderut och målet för dagen var Colmar.
Den väg som Tina, vår GPS, visade oss var tyvärr avstängd någon mil från Lindenfels så det var bara att vända tillbaka samma väg vi kom. En omväg på drygt fem mil, men vad spelar det för roll, vi såg ju vackra vyer och vi hade ju ingen som helst tid att passa, vilket är en fantastisk ynnest.
Vi har alltid kallat våra GPS; er för Tina efter den duktiga rallykartläsaren Tina Törner som lotsade runt rallyförare i slutet på förra århundradet.
Tina är en otrolig tillgång som kan hitta de mest undangömda platser och hon hittar alltid en annan väg, som nu i Lindenfels där en väg uppe i bergen helt plötsligt var avstängd.
Innan Tinas inträde i familjen satt Helena alltid i passagerarsätet med stora kartor som hon vecklade ut i tid och otid. Ibland kunde det ske mitt inne i en storstad så både backspeglar och andra synvinklar skymdes, vilket kunde skapa högljudda utvecklingssamtal.
När Tina kom in i bilen blev Helena entledigad från sina tjänster och det tog några år innan hon accepterade den nya kartläsaren som varken skymde sikten eller höjde rösten vid felnavigeringar.
Vid hastiga sena kursändringar med ilsket tutande medtrafikanter, folk som visar fingret, knyter näven och så vidare, är Tina alltid lika lugn och vänlig med sin lena röst.
Colmar
Tina fick order om att leda oss till ställplatsen Port de plaisance de Colmar, vilket hon gjorde med den äran.
Det som mötte oss vid framkomsten till ställplatsen var kaos, fullständigt kaos. Många med oss hade valt denna plats för närheten till Colmars gamla stadskärna som i december har en omtalad julmarknad vilket förmodligen var det stora dragplåstret. Stora husbilar stod kors och tvärs utanför den stängda grinden till ställplatsen, som enligt vakten var fullbelagd hela december ut.
Efter många om och men med backande och trixande hit och dit lotsade vakten oss till en tom yta utanför grindarna som vi fick lov att stå på över natten. Vi fick även, mot ersättning, tillgång till ställplatsens faciliteter. El däremot, gick inte att erbjuda.
Det var frost ute så vi tvingades värma med gasol för att överleva i kylan. Anledningen till att vi snålade med gasolen berodde på att vi hade en spansk tub som endast kan bytas i Spanien och vi hade fortfarande många mil och några övernattningar kvar innan gränsen.
Helena försökte nu hitta en camping med el i eller i närheten av Colmar men överallt fick hon svaret att det var fullbelagt hela månaden.
Det var bara att ge upp den vackra byn för denna gång och fortsätta söderut mot Lyon som var vårt nästa mål i planeringen.
När vi efter drygt 40 mil närmade oss Lyon stod termometern fortfarande på minusgrader, så vi ombestämde oss ytterligare en gång. Vi fortsatte dryg 30 mil till söderut där vi stannade på en tapp för att sova några timmar.
När vi vaknade på morgonen tog gasolen slut vilket inte var någon katastrof eftersom målet för dagen var Spanien och Costa Brava kusten.
Santa Susanna
Vi möttes av ett stormigt Medelhav strax söder om Montpellier i Frankrike och efter ytterligare en timmes körning passerade vi gränsen till Spanien.
Helena började sökandet efter en camping utmed kusten, men det visade sej att flertalet som vi googlat fram var vinterstängda. Efter ett antal olika hänvisningar fick hon kontakt med Camping Bon Repos i Santa Susanna som hade både vinteröppet och lediga platser.
Vid middagstid checkade vi in i regn och rusk och innan vi lämnade receptionen bytte vi vår tomma gasolflaska mot en ny.
Vi fick en fantastisk plats med nosen ett tiotal meter från Medelhavskusten som för dagen var ordentligt upproriskt.
Utsikt och närhet till Medelhavet kan man inte klaga på
Det var ett stormigt skådespel med de vita skummande vågorna som tornade upp sej långt bort mot horisonten och som i våldsam fart rullade in mot kusten och strandkanten där de, i en enorm vattenkaskad, stoppades upp av den två meter höga platå som husbilarna stod på.
Vågorna slog med våldsam kraft mot husbilsplatån
Efter bara fyra övernattningar var vi redan vid Medelhavet vilket inte riktigt gick efter planen. Men vädrets makter rår vi inte över och vissa planerade besöksmål var inte alls lockande under det gråsvarta kalla och fuktiga täcket som låg över norra Europa.
Men nu är vi i Spanien och det är nu vinterförvaring börjar.
2.
Nostalgi och traditioner
Efter två dagar, med utsikt över ett stormigt, regnig och solfritt hav på Camping Bon Repos i Santa Susanna, var det dags för vädergudarna att sluta häckla oss campare.
Blåsten avtog och de våldsamma vågorna som slog mot husbilshyllan, där vi stod, övergick till långa svepande dyningar som i sakta mak rullade in mot land för att till slut dö ut helt.
Folk kom ut ur sina skal. Campingmöbler, mattor, grillar och så vidare plockades fram och strandremsan fylldes med soltörstiga livsnjutare som gick, joggade eller cyklade längs den härliga kusten.
Inbrottet
När vi själva kom tillbaka efter en långpromenad såg Helena att det fanns en åverkan på vårt lås till bodelsdörren. Dörren gick, tack och lov, fortfarande att låsa upp med sändaren och med spänning öppnade vi för att se vad som hänt eller om någon fanns där inne.
Till vår stora glädje var det ingen därinne och det saknades ingenting. Datorer, kameror, telefoner och Tina som vi lagt på soffan under bordet var kvar och det syntes heller inga spår av att någon varit inne i husbilen.
Även om det var ett misslyckat inbrott så får man sej en rejäl tankeställare när man själv blir drabbad.
Glada över att inget saknas men det blir ändå en dyr utgift
Hur kan någon komma på tanken, att mitt på ljusan dag, göra inbrott bland tätt uppställda husbilar och med en livligt trafikerad strandremsa mellan husbilarna och havet, verkar totalt intelligensbefriat.
Mest förbannad blir man av att tjuvarna oftast förstör för det tiodubbla värdet på stöldgodset, helt utan respekt för den drabbades ekonomiska situation. Hur fan är dom skapta? Finns det ingen repekt för andra människor över huvud taget? Dom borde fan ta mej… ja jag säger inget mer… för jag förstår att ni förstår vad jag menar.
Inbrottsförsök trots att folk rörde sej precis intill fordonet
Benicassim
Efter fem dagar på Bon Repos var det dags att flytta några mil längre söderut på kusten.
Den delen av Costa Bravakusten som vi lämnade var helt uppbyggd för soltörstiga turister med milslånga sandstränder, campingplatser, bungalows, strandbarer, lägenhetshotell och så vidare.
Eftersom det var lågsäsong var mycket av allt detta stängt men det var ändå förvånansvärt mycket folk i rörelse.
Vårt mål för dagen var Benicassim och campingen Bonterra Park som ligger drygt 26 mil söder om Barcelona.
På vår Spanienresa för åtta år sedan tillbringade vi knappt två veckor på denna camping och eftersom vi var mycket nöjda då, valde vi att återuppleva den känslan.
Närmaste avståndet från Santa Susanna till Benicassim var enligt Tina drygt 34 mil men då mestadels på betalvägar. Eftersom jag för tillfället var inne i en snål period ställde jag in Tina på ”undvikande av betalvägar” och då blev sträckan i stället 42 mil. Detta gjorde jag i smyg utan Helenas vetskap.
När vi lämnat Santa Susanna skulle vi följa kusten hela vägen söderut, enligt vad Helena kunde se på sin mobil. När Tina istället ledde oss rakt upp i bergen trodde hon att Tina fått en total flipp.
Efter mitt erkännande av Tinas vägval fick Helena ett stelt ansiktsuttryck med snipig mun, grånande hud och en fast förankrad blick framåt. Men väl uppe i bergslandskapen byttes ansiktsdragen till leende och ögon som inte tycktes få nog av utsikten. Vi körde på härligt kuperade vägar genom nationalparker, tätbevuxna pinjeskogar, odlingar och långt bort i fjärran såg vi silhuetten av ett bergsmassiv med ovanlig topografi.
Denna utsikt fick Helena att mjukna
När vi närmade oss kusten och låglandskapet igen, kom vi in i en front med turbovindar som svepte ner mot havet från bergen. Under några mil hade vi en ihållande sidvind med vindbyar upp mot stormstyrka. Husbilen for fram och tillbaka över vägbanan och det kändes nästan som att den ville välta. Ju närmare kusten vi kom desto mer avtog blåsten för att till slut bli normal igen.
Mitt vägval var som sagt ungefär åtta mil längre än kortaste sträckan och det blev dessutom drygt två timmar extra bakom ratten. Men vad gör väl det, vi är ju pensionärer.
När vi summerade det hela med allt det vackra vi fick uppleva så kändes vägvalet helt rätt. Att det dessutom blev en femhundring billigare, just för att vi undvek betalvägar, gjorde inte valet sämre.
Efter incheckning på Bonterra Park visade det sej att av campingens drygt 200 platser, fick vi exakt samma plats som vi hade för åtta år sedan.
Så här såg det (hon) ut för åtta år sedan
och så här ser det (hon) ut i dag
Lustig känsla som gjorde det hela till en riktig nostalgisk upplevelse.
Efter att vi baxat in husbilen på rätt plats åkte campingmöbler och cyklar fram. Vi lutade oss tillbaka och njöt en kort stund av den underbara solen innan det var dags för en tur på järnhästarna.
Vi cyklade i lugnt tempo söderut till en liten bar som vi besökt tidigare för att återigen få njuta av den heta solen, den härliga utsikten över det turkosfärgade vattnet och den bågformade horisonten.
Cykelturer och promenader är det som fått starkast fäste på hjärnhinnan från vårt förra besök i Benicassim och då framför allt den drygt sju kilometer långa stensatta strandpromenaden som skiljer byn från havet.
En fantastiskt vacker och välunderhållen strandpromenad
Termometern höll sej vanligtvis runt 15 grader på dagen, men med hjälp av den starka solen var det ändå njutbart att sitta ute.
Trots allt var det långbyxor och tröjor som gällde och de dagar solen inte orkade tränga undan täcket nedanför kändes riktigt kalla.
Vår förhoppning var givetvis att det skulle vara temperaturer som tillät utesittande på kvällarna. Men det var inte aktuellt eftersom termometern sjönk till 8-10 grader vid mörkrets inbrott och vi hade glömt ta med oss våra skidoveraller.
Vi tröstade oss med att det var våra första veckor på resan och att rapporterna hemifrån talade om nollgradigt väder i regn och rusk. Skadeglädje är den sanna glädjen sägs det, men det får stå för dom som säger det.
Lucia i Spanien
På Bonterra Park var det övervägande engelskregistrerade fordon till skillnad från Bon Repos i Santa Susanna, som var överrepresenterat av spanjorer.
Men båda platser hade ett gemensamt, det fanns inte en enda bil med svenska skyltar förutom vår.
I denna del av Spanien tror jag inte att man firar Lucia och förmodligen inte heller i England.
Vi förberedde oss på någon form av firande på campingen, med icke, det var som vilken vardag som helst. Ingen Lucia med ljus i håret, ingen pepparkaksgubbe, inga töser med vita morgonskynken och inga sånger. Det var absolut ingenting vilket kanske är lika bra eftersom vi själva ändå håller på att förstöra denna typ av traditioner genom vårt jämställhetstänkande. Idag kan vem som helst vara Lucia, jag till exempel. Hur trevligt skulle det vara att se mej med ljus i håret och med en skrovlig tondöv röst kraxa fram luciavisor?
Uppskattas kanske av närmaste bekantskapskretsen… men?
Inte för att jag är så traditionsbunden men det är ändå kul om man kan bevara något. Snart är det väl naturligt för oss gubbar att åka runt på en kvast i påsktider eller lägga sju sorters blommor under huvudkudden på midsommarnatten.
Jag säger som Luuk… vart är vi på väg.
Benicassim är som de flesta städer utmed Medelhavskusten, uppbyggda för att tillfredsställa turisternas behov.
Den gamla stadskärnan har fått flytta på sej, för att ge plats åt hundratals höga lägenhetshotell med ofantlig utsikt över stranden och havet.
Även järnvägen har flyttas längre upp mot bergen men som tur är har någon klok politiker bevarat delar av den gamla i sitt naturliga ursprung. Dels finns det en järnvägsbro mitt i centrum som i dag ingår i en stor trafikrondell och längre norrut finns ett antal gamla tunnlar som tidigare används för gångtrafik under järnvägen.
Den gamla järnvägsbron som i dag ingår i en rondell
Cykelbanor
Spanjorerna är bra på att bygga cykelvägar och trots att det inte var shortsväder så fick vi ändå många härliga cykelturer när solen värmde som bäst.
I anslutning till campingen går flera cykelleder åt olika håll.
Vi valde bland annat en sträckning som gick norrut till semesterorten Orpesa där de första fem kilometrarna, på den gamla nedlagda banvallen, är den absolut vackraste och mest välbesökta cykel och vandringsleden för både motionärer och söndagsflanörer.
Mynningen på en av alla gamla järnvägstunnlar
Den gamla vallen, som ligger på sluttningarna ner mot havet, går genom tunnlar och djupt urskurna jack i berget och en enorm utsikt över kustbandet och havet.
Cykelleden går genom djupa jack i berget. I mitten Helena
Resten av den 14 kilometer långa sträckan gick på avskilda cykelbanor till den för årstiden nästan helt nedsläckta byn. Det var ingen rundtur utan vägen tillbaka var densamma.
Härlig utsikt från den gamla järnvägsvallen
Vi valde även en rundtur som gick söderut på en bilfri led genom olivlundar, apelsin- och citronodlingar till den större orten Castello de la Plana. Därifrån vände vi ner mot kusten som vi sedan följde tillbaka till Benicassim. En härlig tur på knappt fyra mil på trygga välskyltade cykelbanor.
Förutom en härlig cykeltur fick vi på landsbygden även se var Sädesärlorna håller hus nu på vintern.
Vinterförvaring för äldre engelsmän
Campingen hade ett gediget aktivitetsprogram. Bland annat var det 50-60 tals musik på campingens restaurang en lördagskväll vilket väckte mitt intresse.
När vi kom till restaurangen, strax efter åtta, var den stora lokalen nästan fullsatt men vi hittade ett bord för två och ganska snart förstod vi att dom allra flesta runt omkring oss var engelsmän, äldre sådana och att dom var väl bekanta med varandra. Genomsnittsåldern fick till och med mej att framstå som en yngling.
När nästan alla ätit färdigt och förstärkt sej med promilleframkallande drycker, började orkestern spela gamla godingar och som på ett givet kommando fylldes hela dansgolvet med mer eller mindre rörliga, men danssugna pensionärer. De som ingen partner hade dansade själva och alla såg ut att stortrivas.
Det var helt underbart att se den livsglädje som fanns trots hög ålder och mer eller mindre utslitna kroppar. Alla hade roligt och alla skojade med varandra ungefär som jag kommer ihåg våra ”bastufester” vid Nödingesjön för ett 50-tal år sedan.
Bonterra Park får ett mycket högt betyg av oss. Här finns det mesta som krävs för att en camping skall vara värd namnet, som till exempel rejäla tomter med el, vatten och avlopp. Här finns inomhuspool, gym och restaurang samt en stor matbutik strax utanför grindarna.
Infarten till Bonterra Park vittnar om ordning och reda
Hela området är fräscht med välansade träd, buskar och häckar samt mycket välstädade och fräscha servicehus.
Inte så konstigt kanske att vi valde denna camping igen.
Den ena dagen var den andra lik med långa promenader och cykelturer och efter 10 dagar var det dags för förflyttning igen.
Vi måste ytterligare drygt 30 mil söderut, innan vi når den nordligaste av våra svenska vinterförvaringar, Torrevieja i Alicanteregionen.
3.
Livet är en läromästare
Vi körde de drygt 33 milen söderut på avgiftsfria vägar som enlig våra fördomar, här på kusten, är dåliga vägar som går genom trånga och hårt trafikerade byar. Men så är det inte. Ställer man in GPS; en på ”snabbaste vägen” och ”undvikande av betalvägar” så kör man mestadels på två eller trefiligt motorvägar utanför byarna. Detta var nytt för oss. En annan ny lärdom är att, skall man besöka de populära resmålen, de som vi svenskar ser som populära, måste man boka camping långt i förväg, även under vintertider.
Vårt mål för dagen Pilar de la Horadada, några mil söder om Torrevieja där vi planerat att träffa bekanta i början på januari.
Helena som är husbilens ”Ulla Bella” började ringa runt till närliggande campingar men det visade sej att alla hade fullbokat över jul och nyårshelgerna utom en, Camping Lo Monte, som hade en plats ledig, men endast över julhelgen.
Eftersom allt annat var fullbelagt bestämde vi oss för en nödlösning, till vidare.
När vi checkat in möttes vi av en välordnad men charmlös camping med i stort enbart tyskregistrerade stora husbilar. Platsen, den enda som var ledig, såg prydlig ut men, det fanns ett stort men, platsen verkade ganska liten. Trots att Helena, vid bokningen, talat om hur lång vår bil var så hjälpte det inte hur vi än baxade och vred Knausen, vi fick helt enkelt inte plats och det var som sagt, den sista platsen. Det var bara att checka ut igen och börja leta efter något annat.
Efter många samtal fick Helena kontakt med Camping San Javier, någon mil från Horadada, som kunde erbjuda oss plats.
San Javier visade sej vara en typisk inhemsk campingplats för hobbyarkitekter som byggt in sina gamla husvagnar med brädor, gamla fönsterbågar, korrigerad rosig plåt, presenningar och så vidare. Hygienutrymmet, som förvisso var städat, var helt ouppvärmt och all annan service var, som man säger i Norge, ”Väck me pusta”.
Platsen vi fick var rymlig och låg strax intill en två meter hög betongmur med allsköns graffitti. Muren skilde oss från en motorväg och ett närliggande industriområde. Kanske inte det mysigaste, men nu fick lyx och trivsel stå åt sidan, nu gällde bara att få en övernattningsplats.
Innan vi somnade ombestämde vi oss gällande besöket hos bekanta i Horadada, det gick helt enkelt inte att få ihop det.
Vi enades om att söka något i trakterna kring Mazarron som ligger ytterligare några mil söderut. Vi ville helt enkelt vara säkra på att få en bra plats över jul och nyårshelgerna.
Som sagt, man lär så länge man lever och nu vet vi att det gäller att boka långt i förväg om man vill åt dom attraktiva platserna.
Mazarron
Ulla Bella, förlåt Helena, kontaktade några platser som vi visste var attraktiva, men dom var fullbelagda. Hon sökte vidare och fick till slut napp på Camping Las Torres i bergen ovanför Puerto de Mazarron. Där erbjöds vi plats och redan vid ankomsten såg vi, utan interna meningsskiljaktigheter, att det var här vi ville fira årets jul och även klivet in i 2020.
Campingen låg högt, den var luftig med en vidunderlig utsikt över Medelhavet och den kustnära bebyggelsen. Platsen vi tilldelades var stor och allt en långliggare behöver fanns inom räckhåll. Allt verkade välunderhållet och inom området fanns pool både ute och inne, restaurang, tennisbana, boulebanor, och så vidare.
Om första intrycket är bra brukar det mesta vara bra
Det var drygt två kilometer ner till bebyggelsen och ytterligare några kilometer till ett stort köpcentra och enda sättet att ta sej dit var till fots eller med cykel.
Vi valde, som vi alltid gör, cykeln. Vägen ner till kusten var behaglig, men det var en riktig pulshöjare varje gång vi skulle upp för backen igen. Den var inte säskilt brant, en seg slakmota kan man säga, som sakta men säkert sög kraften ur en.
Elcykeln har blivit väldigt populär men jag har ett visst motstånd till detta hjälpmedel. Om det är av snålhet eller en överdriven tro på motionens hälsoeffekter, vet jag inte. Men, jag vet att de dagar Helena fyllde min ryggsäck med vinflaskor och matvaror, hade jag inte tackat nej till lite extrahjälp i backen.
Julhelgen
Som vanligt tävlade jag och solen om vem som kommer upp först, vilket jag oftast vinner, men på julaftonens morgon var vi uppe nästan samtidigt, det vill säga vid åtta tiden.
Efter frukost, i solskenet under en klarblå himmel, var det dags för ett besök på Mercadona och fotografering av en konstnärligt utsmyckad rondell i det stora köpcentret.
Vikingaskepp mitt i den stora rondellen
Efter en pulshöjare i backen och innan sillen och snapsen var det dopp i poolen och några timmars kommunikation med yttervärlden som gällde.
Bilder och julhälsningar skickades kors och tvärs via mail, Facebook, Instagram, Messenger och allt vad det heter och att vi hade så många bekanta kunde jag inte ens drömma om. Med det var uppskattat, för den traditionella julen, som man är van vid hemma, kändes då inte så avlägsen.
Vårt bidrag, en varm julhälsning till alla bekanta
När jultorsken med tillhörande drycker passerat strupen och mörkret infunnit sej, var det som en helt vanlig kväll med avslappning, läsning och TV-tittande.
Bergsmassivet
På juldagen bestämde vi oss för en tur i bergen. Kvinnan i receptionen ritade en tänkbar led som kunde passa oss, en lättare vandring som vid en viss punkt, som hon ritade in, skulle övergå till mer avancerad vandring. Där rekommenderade hon oss att vända för den mer avancerade delen, som hon bara drog ett slarvigt streck över, skulle vara ”dangerous” som hon sa.
Upp till vändpunkten var det ungefär tre kilometer och när vi väl var där blev det som det brukar bli, vi kollar vad som finns bakom nästa krök, bakom nästa krök, bakom nästa och så vidare.
Fantastisk vacker i bergslandskapet Mojon Hills
Visserligen var det lite brantare på sina ställen men inte värre än att vi klarade att gå där.
Efter ytterligare någon timmes vandring kom vi fram till en plats där stigen delade sej i två delar. På skissen fans inget sådant vägval inritat, eftersom damen avrådde oss från gå den vägen och när Helena skulle ta hjälp av GPS; en var den helt kontaktbefriad från yttre rymden.
Att vända om kändes inte rätt för vi borde inte var långt från campingen. Det var bara att chansa och då valde vi den stig som såg mest upptrampad ut. Det visade sej vara ett helt felaktigt beslut.
Till en början var stigen okey, ytterligare något brantare och stenigare bara, men efter någon halvkilometer blev vegetationen mer närgången, vilket gjorde stigen smalare och smalare för att till slut förvinna helt i snårighet.
Jag letar efter stigen som försvann
Vi såg från höjderna var Medelhavet låg och visste med det därför vilken riktning vi skulle hålla genom snåren. Vi rörde oss med stor försiktighet ner i branten mot närmaste dalgång. Det var stenigt och halkigt och snåren rev hål på både armar och ben. Väl nere i dalen följde vi den i riktning mot havet och efter några hundra meter fick vi, på långt håll, syn på en gammal husbil och en buss på en kulle. Det gav oss en liten energikick för nu förstod vi att det borde finnas en väg där.
Väl ute på grusvägen, med fast mark under fötterna, var vi rejält trötta, törstiga och lite smågriniga.
Helena fick fram sin telefon, som nu hade kontakt och med Google Maps kunde vi konstaterade att vi kommit fel och inte så lite fel heller. Närmaste väg tillbaka, till fots, var fyra kilometer. Okey igen, nu gick vi i alla fall på en väg, en smal krokig grusväg.
Vägen slingrade sej genom grönskande fält och jättestora inplastade odlingar.
Här och var passerade vi små gårdar med lösspringande hundar som skällde, katter som lögade sej i solen, tuppar som gol och jagade sina öra höns, plus all annan bråte som hör landsbygden till och på några gårdar pågick julfirande med festklädda människor vid uppdukade långbord i trädgården.
De sista kilometrarna innan campingen hade vi följe med en hund som inte ville lämna oss och när vi var tillbaka vid receptionen lämnade vi in henne där. Vad som sen hände med hunden vet vi inte och vi vill heller inget veta.
Törstiga, trötta och genomsvetta med sönderrivna armar och ben tog vi ett dopp i den uppvärmda poolen på campingen. Därefter var det dags att korka upp en flaska rött under markisen och genast återkom det goda humöret som blivit så hårt prövat i bergen.
När vi summerade dagen kunde vi konstatera att vår planerade lätta promenad på drygt en halvmil slutade med en tolv kilometer lång och tuff vandring, bitvis i branter genom taggiga buskar och snår och klockan visade att vi irrat omkring i drygt fyra timmar.
Annorlunda restaurang
I slutet på vår felnavigerade vandring, någon kilometer från campingen, uppmärksammade vi en rostig oansenlig hänvisningsskylt med texten Restaurang Casa Blas.
Efter ett par dagar dök den oansenliga skylten upp i minnet igen och av ren nyfikenhet bestämde vi oss för att cykla dit.
I blomkålsfält och inplastade odlingarna, låg Casa Blas
Finns det verkligen en restaurang långt ute på lansbyggden mellan nedlagda gårdar, grönskande åkrar och inplastade jätteodlingar, långt från glamouren nere vid kusten, var frågan vi ville ha svar på.
Iklädda campingdressen cyklade vi iväg mot platsen där vi såg skylten.
Där fanns en restaurang, några hundra meter bortom skyltens placering och vi överraskades av att där stod ett flertal parkerade bilar utanför.
Nu visste nyfikenheten inga gränser. Vi var inte klädda för ett restaurangbesök men gick trots allt in för att se oss om.
Vi hann knappt mer än innanför dörren innan en vänlig dam bjöd in oss till ett besök i restaurangens kök. Där, bland allt annat, fanns den stolta kocken som visade upp sin matlagningsplats, en jättestor vedeldade öppen spis med fyra eldstäder. Där skapade han allt från stora pannor med paella till enklare grillrätter.
När vi återkom till vårt bord fick vi först in en liter rött vin, en stor sallad och bröd. Därefter fick Helena en grillad kyckling och jag en grillad fläskkarré och till båda rätterna hörde olivoljekokta potatisskivor och sallad.
Stoltheten lyste om kocken när han fick visa sitt kök
En glad kock visade sin paella som grannbordet beställt
Så bra kan det bli, trots att vi inte förstod ett ord av vad dom sa, lika lite som dom förstod oss. Ibland måste man bara våga gå utanför sina egna spärrar och låta nyfikenheten segra.
Hela upplevelsen slutade med att vi mätta och belåtna cyklade därifrån med nya härliga intryck i minnesbanken.
Bolnuevo
På en av mellandagarna tog vi en cykeltur till Bolnuevo och Camping Playa de Mazarron som vi besökte för åtta år sedan. Vi visste att både campingen och omgivningarna var bra men tyvärr var det fullbelagt när Helena försökte boka in oss dagarna före julhelgen.
När vi cyklade runt inne på campingen kunde vi konstatera att det är hit de svenska klimatflyktingarna sökt sej.
Infarten till Playa de Mazarron
Nästan varannan husbil var svenskregistrerad och dom allra flesta stod snyggt uppställda på campingens paradgata.
Vi rekade lite i byn och omgivningarna och det var precis lika trevligt med vandringsleder, restauranger, shopping och så vidare som vi minns från vårt förra besök.
Naturliga sandliknande bergsformationer i Bolnuevo
Efter ett barbesök bestämde vi oss för att boka plats här till nästkommande jul och nyårshelg, nu skulle vi väl ändå vara ute i god tid.
När Helena kom ut från receptionen lyste det inte om henne som det brukar göra. Hon fick beskedet att det inte går att boka så långt i förväg och på frågan när man kan börja boka fick hon bara ett luddigt besked.
Först bokade vi för sent, det var fullbelagt och sen när vi vill boka i tid, var det vi för tidigt.
När vi cyklade de drygt tio kilometrarna tillbaka till husbilen var vi ändå helt överens om att vi vill till Bolnuevo nästa år.
Nyårshelgen
På Camping Las Torres var frånvaron av svenskregistrerade fordon hundraprocentig. Det var mest långliggande tyskar och engelsmän.
När vi nalkades nyårsafton var det som på jul ungefär med hälsningar kors och tvärs och telefonsamtal med dom närmaste.
Vår nyårsmiddag var en mycket god grillad köttbit och Helenas egenkomponerade potatisgratäng. Tillsammans med en flaska rött inmundigade vi hela härligheten strax före det populära nyårsprogrammet, Grevinnan och betjänten.
Vår första nyårsmiddag i husbilen
Efter mörkrets inbrott blev det kav lugnt på campingen. Landsmännen grupperade sej i sina fordon och yttertält och restaurangen var stängd på grund av att en stor grupp engelsmän abonnerade hela stället.
Det var en annorlunda upplevelse. En nyårsafton helt själva utan någon att stimma med och långt från byn och utelivet där. Jag somnade framför TV;n och blev väckt precis innan tolvslaget så att vi åtminstone fick nyårsskålen tillsammans och höra Lena Endres fantastiska nyårstal.
La Azohia
Efter de stora helgerna valde vi bland annat en cykeltur norrut utmed kusten.
Efter att ha cyklat drygt en mil, mestadels på en stensatt bred och vacker bilfri väg mellan havet och bebyggelsen, tog allt helt plötsligt slut.
Den vackra cykel och gångvägen till La Azohia
Vi hade kommit till vägs ände i La Azohia, en liten fiskeby som norrut slutade mot ett högt berg. Innan berget var det en stor vändplats för även bilvägen tog slut här. Det fanns enbart några småvägar till ortsbefolkningens bostäder i sluttningarna.
Men högst uppe på bergets spets såg vi en stor gammal byggnad och utmed bergssidan såg vi folk som var på väg till eller från platsen. Vi såg även några som cyklade vilket fick oss att ta ett beslut.
Det var knappt en kilometer från byn till Santa Elena, som byggnaden heter, men det var en tung kilometer som vi ömsom cyklade eller ledde cyklarna.
Santa Elena
Det är i dessa lägen man skulle kunna tänka sej en elcykel, eller rättare sagt, det är i just dom här lägena man kan blir avundsjuk på dessa låtsascyklister som trampar på utan större ansträngning.
Just när jag gick och tänkte på detta, när tungan hängde som en röd slips, kommer ett äldre par och cyklar lugnt och behagligt förbi oss och jag tyckte mej se att dom log också.
Efter att vi pustat ut vid foten av den gamla stenbyggnaden, beundrade vi av den enorma utsikten vi hade över Medelhavet och kustremsan som tagit oss hit.
Härlig utsikt från berget över kustremsan söderut
Vi fick ingen kulturellare uppfattning om Santa Elena historia, inte ens på Google. Men vi fick i alla fall fram att byggnaden är från 1700-talet och att den då fungerade som bevakningstorn för fiskebyn.
Vi lämnade Camping Las Torres efter 16 övernattningar och vi ger platsen mycket bra betyg, det enda man kan klaga på var WIFI-anslutningen. Standarden på toaletter och duschar var inte av högsta klass men i övrigt var allt modernt och välskött.
Nästan dagligen var det organiserade aktiviteter i form av yoga, vattengympa och så vidare och möjligheten till egna vandringar och cykelturer var obegränsade.
Vegetationen Inom området bestod mestadels av palmer och apelsinträd. För en nordbo kändes det väldigt exotiskt och det var fritt fram att plocka de härliga solmogna frukterna.
Kolla Dannebrogen i bakgrunden, man blir tårögd
Dagen innan vi lämnade Las Torres gjorde vi ytterligare ett besök på den malplacerade restaurangen, Casa Blas, mitt ute i ingenstans mellan slitna gamla gårdar och inplastade odlingar.
Detta är en liten del av en jättestor inplastad tomatodling
Vi villa prova en paella eftersom vi befann oss i det distriktet som enligt många anses som paellans vagga.
När vi kom dit, förvånades vi än en gång av att det i stort sett fullbelagt. Vi fick ett bord vid sidan om själva restaurangen och när vi beställde paella förstod vi med tecken och kroppsspråk att paella, restaurangens specialitet, måste man beställa i förväg.
Okey! Vi fick inte vad vi önskat, men vi fick varsin härligt grillad biff i stället.
Vårt nästa mål var att komma ytterligare ett antal mil söderut och Ulla Bella, alias Helena, som redan varit i kontakt med ett antal campingar, hade fått fram minst tre alternativ som inte var
fullbelagda.
4.
Plastens mecka
Efter ca 40 mils körning genom miltals med odlingar som var inklädda i plast checkade vi in på Camping Almayate några kilometer söder om Torre del Mar. Vi hade innan framkomsten gjort en snabbvisit på en camping i Torrox som Ulla Bella hittat på sin app, men efter en mycket kort okulärbesiktning insåg vi att platsen inte uppnådde våra önskemål.
På vår förra resa, för åtta år sedan, upplevde vi denna sträckning av Spanien som ett fantastiskt vackert landskap med en härlig blandning av odlingar på slätterna mellan bergen och Medelhavet. Från husbilen kunde vi se allt från jättestora fält med blomkål, potatis, sallader till orangefärgade apelsinbuskar som stod givakt i spikraka rader tillsammans med vinstockar, olivlundar, mandelträd och så vidare. Men redan då kunde man på sina håll se, att vissa odlingar var täckta med plast, stora grådaskiga ytor som här och där störde bilden i det jättestora vackert grönskande landskapet.
Det händer mycket på åtta år för på samma vägsträckning i dag var i stort sett all odling inplastad. Överallt, från vägrenen till havet och bergen, såg man bara stora sjok som på drygt två meter höga rörställningar var helt inkapslade i armerad mjukplast. Den enda grönska man kunde upptäcka, var den som lyste igenom sidorna på platsen närmast vägen.
Det var ingen vacker syn, eller rättare sagt, det såg för jävligt ut. Dessutom begriper jag inte hur de olika odlarna kan hitta just sin inplastade odling i dessa jätteområden för det fanns inga träd, inga hus eller annat som kunde ge ledtråd om var man befann sej.
Grönskande fält sedd från Google Earth, utan grönska
Det var en intrycksdödande syn. Men eftersom vi chaufförer skall hålla ögonen på vägen så gör det kanske inte så mycket och Ulla Bella hade heller inget att klaga på, för hon hade fullt upp med sina appar och husbilsgrupper i mobilen.
De tre vise männen
Vi han knappt ställa husbilen på plats, på camping Almayate, förrän vi hälsades välkomna av några grannar, som talade vårt modersmål. Det kändes underbart, framför allt för välkomnandet, men även för att vi knappt vare sej sett eller hört svenskar på drygt en månad.
På Trettondagsafton, dagen efter vi anlände, tog våra nyfunna vänner med oss till en karneval i Torre del Mar.
Los Reyes Magos, som den heter, är en årlig tradition på Trettondagsafton som i första hand är tillägnad den yngre generationen.
Det drygt timslånga karnevalståget med dunka-dunka och skrammel, visade bland annat upp stadens föreningsverksamheter med allt från små barn som dansade, ungdomar som åkte rullskridskor, tonåringar som gick på styltor till stadens paradorkester.
Detta kan man kalla högklackat
De sista tre ekipagen, de som symboliserade hela traditionen, var de ”Tre vice männen”.
Enligt de kristna kom det tre konungar, Melker, Kasper och Baltsar från fjärran land för att besöka det nyfödda Jesusbarnet och ge gåvor i form av guld, rökelse och myrra.
Kasper, en av ”De tre vice männen”
Från paradtåget hyllades barnen genom att man kastade godis rätt ut i åskådarleden.
Dom spända barnen, som stod med förväntansfulla ögon främst i åskådarleden, hade plastpåsar och dylikt med sej för samla så mycket som möjligt av det godis som framförallt de tre kungarna fullkomligt öste ut.
Ännu en lärdom, i Spanien är Trettondagsafton barnens afton, med parader, godis, presenter och så vidare.
Samkväm på campingen
Det rådde en härlig stämning i gänget som vi så trevligt blivit inbjudna till. Några kände varandra sedan tidigare och andra liksom vi var helt okända för varandra.
En eftermiddag bjöd två av de mer vana övervintrarna in oss till stekt nyfångad fisk med kokt potatis.
Värdarna tillagade fyra kilo fisk på sina stekplattor
Alla inbjudna bar med sej stolar, bord, tallrikar, dricka och dylikt till den ene värdens husbilsplats där det dukades långbord.
Ett härligt gäng som valt att övervintra i Spanien
Det var en helt fantastisk eftermiddag med härligt stekt ansjovis och många goda skratt.
Marknad
Är man i Spanien så är det ett måste att gå på marknad. Torsdagar är marknadsdagar I Torre del Mar och vi tog rygg på några andra som skulle cykla dit.
Vi möttes av en massa salustånd med fräscha frukter och grönsaker samt allt annat ”måste ha grejor” som tillhör en ansenlig marknad. Där fanns i princip allt från knappnålar till stora tjocka madrasser.
Efter någon timmes plockande och tjötande med säljarna i de olika stånden lämnade vi marknaden med, hör och häpna, lika många eurosar som vi hade när vi kom.
Vi avslutade besöket på en närliggande tapasbar innan det var dags att cykla tillbaka till husbilen igen.
Någon dag senare besökte vi ytterligare en marknad, några kilometer norr om Torre de Mar. Trots att det var en något mindre marknad sved det till rejält i plånboken. Helena fick sej ett par nya brallor och jag fick en ny hoodtröja. Att köpa en tröja i Spanien kan låta konstigt men det är faktiskt vinter här också och kvicksilvret sjunker allt som oftast ner under 13-graders strecket, så fort solen gömt sej bakom horisonten.
Restaurang Simbad
Efter någon veckas samvaro med det svenska gänget skulle alla dra vidare åt olika håll. Det ena paret, Anna-Lena och Jan-Olof, hade talat väldigt gott om en plats som låg söderut, strax norr om Marbella, vilket även var åt det hållet vi hade tänkt oss, så vi bestämde oss för att ta följe med dom.
Efter åtta övernattningar lämnade vi Camping Almayate, som vi ger höga poäng för skötsel, renhållning och allt annat som man nyttjar. Närheten till Torre del Mar ligger också plussidan eftersom det är en mycket trevlig stad med härliga strandbarer, shopping, marknad och så vidare.
Det blev en ganska kort körsträcka utmed kusten och vi lämnade motorvägen efter knappt åtta mil, strax norr om Marbella.
För att nå målet, Playa Merandero, fick vi från motorvägen trixa oss igenom ett tätbyggt villaområde där samhällets överklass höll till. Hela området vittnade om hög status, husen var stora och väldigt lyxiga, trädgårdarna välskötta och runt det hela fanns påkostade murar och gallerförsedda låsbara grindar.
När vi kom fram till parkeringen, där vi skulle övernatta, bekräftades områdets status ytterligare, för där mötte oss det ena vrålåket efter det andra och alla sken ikapp med det bländande solljuset.
Restaurang Simbad på Playa Merandero
Efter att vi trängt in våra stora husbilar var det dags för en öl i baren på den mycket flotta restaurangen som låg med spottavstånd till havet.
Innan vi lämnade våra tomma ölsejdlar bokade vi bord inför kvällens matintag, vilket var tur för det var näst intill fullbokat redan mitt på dagen.
Det var söndag eftermiddag vilket är lika med restaurangbesök för många spanjorer och vid femtiden var den stora grusplanen, parkeringen, smockfull med allt från små nedcabbade veteranbilar till stora husbilar. Det var fullständig kaos på parkeringen och alla som kom lite senare ställde sina bilar kors och tvärs mellan, bakom eller framför andra.
Det var då vår vän Jan-Olof tog tag i det hela och styrde upp kalabaliken. Han dirigerade och pekade som en nyutexaminerad konstapel och på något underligt sätt så löste det sej riktigt bra.
Restaurangen och uteserveringen var helt fullbelagd, trots att både meny och priser var anpassade till överklassens kontokort.
Allt på restaurang Simbad var dyrt och mycket påkostat men vi kunde ändå glädjas åt att vi fick stå gratis över natten. Dessutom satt vi på första parkett och såg en härliga solnedgång innan det var dags att dra sej tillbaka.
Solnedgång är alltid något speciellt
Vi stannade ytterligare en natt på grusplanen innan vi bestämde oss för nya mål och äventyr.
Sydspetsen
Målet för dagen var Camping Torre de la Pena, strax norr om Tarifa, en kort körsträcka på drygt tio mil från Marbella.
Starkaste minnet av vägsträckningen ner till Gibraltar var alla rondeller som vi skulle igenom. Hela tiden hörde vi Tina, vår GPS, upprepa ”Om en komma två kilometer – kör in i rondellen – ta sedan andra höger”. Det var så många rondeller på den vägsträckningen att jag till och med tycktes höra en viss heshet i Tinas röst.
Efter den 426 meter höga Gibraltarklippan ändrade naturen karaktär. Vägen gick genom ett böljande bergslandskap med mycket grönska och bebyggelsen bestod mestadels av små gårdar med hästar, grisar och kor, långt från turismens hets.
I Tarifa nådde vi resan sydligaste punkt, cirka 375 mil hemifrån och härifrån var det bara några kilometer till dagens planerade mål.
Vi checkade in på den terrasserade campingen vid lunchtid och efter den obligatoriska okulärbesiktningen hittade vi två bra platser på en hylla lite ovanför de upptagna platserna närmast Atlantkusten.
På en av mina cykelturer utmed kusten, såg jag på långt håll ett stort sandfärgat fält på sluttningarna som väckte mitt intresse.
Jag vek av från allfartsvägen och efter drygt två kilometer, konstant uppför, tog vegetationen slut. Vägen fortsatte några hundra meter genom ett ökenliknande landskap med meterhöga sandvallar innan den åter försvann in mellan träd och buskar igen.
Efter två kilometer uppför möttes jag av denna syn
Från toppen av den växtlighetsfria delen av vägen var det ett böljande brett fält med sand ända till den kilometerlånga vida bukten nedanför.
En annorlunda minnesbild som sparats på den interna hårddisken.
Öknen som syntes från långt håll
Någon dag senare cyklade vi dit tillsammans för att promenera barfota på den härliga sandstranden i bukten.
Kilometerlång strand med härlig mjuk sand att promenera i
Gibraltar Sund
Tarifa är inte bara staden som ligger precis mellan Medelhavet och Atlanten.
Till vänster visar skylten Medelhavet och till höger Atlanten
Det finns en hel del sevärt som till exempel en något sliten gammal stadsdel med trånga gränder, smala kullerstensgator, slitna stentrappor och smidesjärn. Där finns rester av en morisk fästning från 960 talet e.kr, som tyvärr var stängd för dagen, samt delar av en gamla stadsmur och mycket annat.
En gammal vaktkur från den moriska tiden
Allt vittnar om att här pågått många och långa krig i århundraden och dom otaliga krigen beror främst på att Tarifa alltid varit portvakten som hindrat ovälkomna från att komma in i Medelhavet från Atlanten.
Castillo de Santa Catalina
Staden ligger på Iberiska halvöns sydligaste spets och till Afrika, över Gibraltar sund, är det endast 14 kilometer på det smalaste stället.
Färjeturen till Afrika tar bara 35 minuter
Det går ett antal olika färjeturer mellan Spanien och Afrika men den snabbaste är katamaranen mellan Tarifa och Tanger i Marocko.
Någon föreslog en tur över sundet vilket medförde meningsskiljaktigheter mellan könen som nejsägarna vann, men det blir kanske bättre lycka ett annat år.
De två sista dagarna på campingen fick ett norskt par platsen bredvid oss som vi genast fattade tycke för, kemin stämde så att säga.
Vi fick ett par trevliga dagar tillsammans med norskarna
Dom presenterade sej som Björg och Odd och att dom kom från oslotrakten.
Vi fick två härliga kvällar tillsammans med stämningshöjande drycker, musik och dans i vår ”Storknas”, innan vi skildes åt.
Norskarna hade inte dragit upp några riktlinjer mer än att de skulle fortsätta norrut utmed Medelhavet och vi skulle tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof fortsätta norrut utmed Atlantkusten.
Camping Torre de la Pena var till full belåtenhet, för att inte tala om restaurangen som låg så nära havet att de kraftfulla vågorna nådde ända upp till trappan när det blåste lite. Från uteserveringen hade vi en fantastisk utsikt över Gibraltar sund, Atlanten och silhuetterna i Nordafrika och för oss som bodde på campingen, var allt 30 procent billigare. Ett glas vin eller en öl till exempel kostade under 15 kronor. Hallelulia.
5.
Västra Spanien
När vi lämnade campingen utanför Tarifa har vi vistats på den spanska medelhavskusten i drygt en och en halv månad. Från Costa Brava längst norrut till Costa Blanca, Costa del Sol och Costa de la Luz på den spanska sydspetsen. Men efter sex nätter på Torre de la Pena börjar suget efter nya intryck och upplevelser att ge sej tillkänna igen. Tillsammans med våra kamrater från Falkenberg, Anna-Lena och Jan-Olof, bestämde vi oss för en förflyttning till Chipiona vid Atlantkusten och vidare till El Rocio som vi hört en del om. Björg och Odd från Norge drog i motsatt riktning mot Marbella.
De drygt 10 milen till Chipiona var av en helt annan karaktär än medelhavskustens kommersiella hets. Här var en blandning av vacker landsbygd med grönskande odlingar, jättestora energiparker med 100-tals vindkraftverk, kilometerlånga solfångare och saltdammar med höga berg av salt. Det var långt från all turism och vägarna var glest trafikerade. Redan från start hade vi en besvärande hård sidvind och när vi var framme vid ställplatsen i Chipiona, vräkte sej Atlantens våldsamma vindar in över staden med stormstyrka.
Hela husbilen gungade i den hårda blåsten och efter ett gemensamt beslut fortsatte vi ytterligare ett 20-tal mil, till El Rocio, som var vårt nästa mål.
Vi checkade in på Camping La Aldea vid middagstiden i utkanten av byn El Rocio som på olika sätt väckt vårt intresse.
Camping La Aldea i utkanten av El Rocio
Byn är mest känd för pilgrimers årliga samling under pingsthelgen, som är en av världens mest exotiska festlighet.
Det som väckt vårt intresse, eftersom det inte var pingst, var att hela byn, gator och gångar skulle vara sandbelagda likt en vilda västern by och att dom som bor där går eller rider på hästar.
Vid vårt första besök, en vardag i januari, var det mesta stängt. De låga radhusliknande längornas fönster och dörrar var igenbommade med jalusier, många barer och restauranger var stängda och det var ganska så tomt på både folk och hästar. Men efter vad vi hört vaknar byn upp på helgerna så det var bara att vänta in kommande helg.
Överallt kunde man binda sin häst, men vi såg inga hästar
Det blev en lugn väntan för strax efter vårt besök började det att regna och så fortsatte det mer eller mindre oavbrutet flera dygn.
Pilgrimsvandringen
Under pingsthelgen samlas pilgrimer från hela Spanien för att hedra Jungfrun Rocio. Vandringen startar där man bor men det går även att ansluta i Sevilla, Cadiz, Huelva eller andra mer närliggande platser för dom som kommer långväga ifrån.
Man vallfärdar hit på vandringsleder som varit i bruk sedan medeltiden och sista delen, genom naturreservatet Donana, går man på en bred brandgata. Att gå genom Las Rayas, som brandgatan kallas, anses vara det svåraste avsnittet på vandringen eftersom den består av djup sand som omges av pinjeträd. Det är som att gå rakt in i en vägg när tusentals pilgrimer rör upp sand och mindre partiklar till ett nästan ogenomträngligt moln av damm.
Vallfärden kallas för ”La Romeria del Rocio” och är en av de mäktigaste upplevelserna man kan vara med om i dagens Europa.
Några dagar innan pingst börjar lastbilar i strid ström rulla in mot El Rocio med mobila restauranger, barer och köpbodar. Dom tomma radhuslängorna städas och allt förbereds för årets sammankomst som enligt många är väldens största fest.
Pilgrimerna väller, under dygnens alla timmar, in i tusental och alla hälsas välkomna med trummor och envist tjutande flöjter. Barer och restauranger är öppna och så fort man anlänt korkas vinflaskorna upp, man dricker, dansar, äter och älskar, det är fest, en fest som når sin kulmen efter midnatt på pingstaftonen då hundratusentals pilgrimer, iklädda andalusiska dräkter, samlas runt helgonets kapell.
Inne i kyrkan stiger den religiösa extasen och någon gång vid tretiden på natten grips alla som befinner sej i kyrkan av en inre kraft som får dom att storma altaret och lyfta upp den heliga statyn, Rocio. Madonnafiguren, som är helt i silver och väger dryg ett ton, bärs på många starka armar, upphöjda över huvudena, ut ur kyrkan mot pingstnattens mörker där hon tas emot av hundratusentals pilgrimer med vilda tjut, skrik och gråt.
Helgonet skänker lycka och välsignelse till alla samt möjlighet till en egen önskan och hela proceduren pågår tills det ljusnar dagen därpå.
Den heliga statyn Rocio
Katolska helgon tycker att människor skall ha ett bra liv och Rocio är inget undantag. Därför pågår festandet hela natten lång med allt som människorna njuter av, mat, dryck, dans och kärlek.
De senaste åren har den lilla byn El Rocio haft över en miljon besökare vid varje pingsthelg.
”Viva El Rocio”
Vid vårt första besök i byn möttes vi av tomhet och övergivenhet men när vi närmade oss helgen, såg vi från husbilen, att hästtransporter i alla de former började rulla in. Det var allt från stora lastbilar fyllda med hästar till små öppna hästkärror och vid en kortare paus i regnet passade vi på att göra ett besöka igen för att se vad som pågick. Det var torsdag eftermiddag och det märktes tydligt att byn började vakna till liv. Barer och shopping slog upp sina portar, de långa radhuslängorna blev delvis befolkade och många hade redan sadlat sina hästar för att ta en tur i den spektakulära byn.
Det var uppenbart att folk kommit hit för att festa och rida, för redan första kvällen satt ung som gammal, på hästryggen och drack öl eller vin. Det fanns till och med upphöjda bardiskar utanför utskänkningsställena där ryttarna kunde inhandla sin dryck.
Bardisk för ryttare
Själva besökte vi ett par barer där decibelen redan börjat stiga innan vi iförda våra regnkläder skyndade tillbaka till värmen i husbilen.
Senare på dagen kom norrmännen, Björg och Odd på besök, dom hade läst våra inlägg på Facebook och tyckte att platsen verkade intressant. Det blev ett trevligt återseende med kvällsmys i norrmännens ”döleffe”, en månadsgammal Dethleffs XLI.
Lördag var den stora festdagen och redan vid lunchtid var det fullt pådrag.
Radhuslängorna fylldes med festsugna
Från de flesta radhuslängorna, som vid vårt första besök stod tomma, fanns mer eller mindre stora kompisgrupper som höll igång. Det spelades musik, några sjöng andalusiska folkvisor, andra dansade och tjoade men alla hade en gemensam nämnare, dom höll något drickbart i handen.
Kompisgängen fyllde radhuslängorna
På vägar och torg red damer och herrar i stora flockar, andra åkte i kärror, förspända med en eller flera dragdjur. Hästar användes vanligast av dom enskilda ryttarna men kärrorna var oftast förspända med mulåsnor.
Alla firade på sitt sätt
Många damer var klädda i färggranna hattar, ljusa blusar, broderade västar, kjolar eller ridbyxor och höga ridstövlar samt vid kyligare väder en ponchos eller kort kappa över alltihopa.
Många var stilfullt klädda
Herrarna med rutiga kepsar, ridbyxor/jeans och en ljus utanpåskjorta som delvis syntes nedanför en tajt väst eller en mörk pikétröja.
Kläder som framhäver pondus
En mycket smakfull klädkod, i mitt tycke, långt från trasiga jeans med eller utan gällivarehäng, urblekta t-shirts och en stickemössa neddragen över öronen, som är en trend i bland annat Sverige
Vägarna var genomdränkta och helt förstörda efter veckans regnande och i den mjuka sanden hade det bildats stora vattenfyllda pölar med djupa hålor, vilket inte hindrade feststämningen.
Hästar drevs fram i full galopp, skrindor och kärror skumpande på de sönderkörda vägarna, barerna var överfulla av festklädda människor som snirklat sej fram mellan pölarna och så vidare. Det var ett skådespel med en glädje och spontanitet, som vi aldrig tidigare upplevt. Alla var glada och vad vi kunde se och höra, var det inga politiska gräl eller slagsmål, som man ju kan råka ut för hemma.
Vi lämnade den fantastiska byn i nattmörker
När vi, efter att ha inmundigat allt från tapas till vin och öl, promenerade hem i nattmörkret hörde vi bakom oss hur festen oavbrutet fortsatte. Ljudet hördes vida omkring och innan vi somnade var vi fortfarande upprymda av detta oredigerade skådespel.
Vi fick aldrig veta om det var något speciellt man firade denna helg eller om det är samma hålligång varje veckoslut, men vi kunde i alla fall konstatera att när man festar i Andalusien, så festar man ordentligt och man har roligt.
Vi somnade med ett leende på läpparna och vi log även vid frukostbordet dagen efter, när många glada ungdomar fortfarande var på väg hem till sina övernattningsplatser på campingen.
Det var en fantastisk och annorlunda upplevelse, en upplevelse som inte går att återge med ord, den måste upplevas.
Vita bergsbyar
Efter sju övernattningar och många nya upplevelser lämnade vi El Rocio och Camping La Aldea för vidare färd mot bergsbyn Zahara de la Sierra, som tillhör en av Andalusiens mest kända ”vita bergsbyar”.
Vi gjorde en kortare avstickare i Sevilla innan vi fortsatte de knappt 20 milen på härliga kurviga vägar i böljande terräng mot dagens mål.
Redan på långt håll såg vi den moriska fästningen, Castillo de Zahara, uppe på den spetsiga toppen med den kritvita vackra byn nedanför.
Castillo de Zahara på toppen av berget
När vi passerat dammbygget Zahara-El Gastor, som bildar sjön nedanför byn, brantade det till ordentligt. Vägen blev både smal och slingrig och efter några hundra höjdmeter på bergssidan hittade vi en större öppen p-plats där det var okey att ställa husbilarna.
Vacker utsikt över från vår ställplats
Från vår övernattningsplats var det ytterligare ett hundratal höjdmeter via trappor och stenbelagda gångvägar mellan kritvita fasader upp till den lilla byns torg, med kyrka, barer och shopping.
Härliga passager mellan välskötta husfasader
Tanken var att vi skulle hitta en bar för att få i oss något gott efter dagens förflyttning men tyvärr verkade det mesta stängt, man kan säga att det inte var någon turistinvasion vid denna tid på året.
Vi passerade den ena stängda baren efter den andra och till slut var vi utanför byns centrum. Vi var helt plötsligt på väg upp mot den moriska fästningen, som ju var ett av våra mål med besöket. Planen var att vi skulle besöka Castillo de Zahara nästkommande dag, men eftersom vädret var klart och eftermiddagssolen värmde gott, fortsatte vi meter för meter i branterna upp mot fästningen som ligger på 512 meter höjd.
Byn vid foten av berget med dammbygget i bakgrunden
Vi möttes av en fyrkantig fästning från 1200-talet, vilket kanske inte tillhör det mest minnesvärda vi upplevt, men vägen dit, på branta slingriga stensatta serpentinstigar, var både jobbig och minnesrik. Den fantastiska utsikten över byn vid foten av klippan och sjön längst ner i botten med böljande berg i bakgrunden, var minnesbilder som fastnade som magneter på hårddisken.
Vackra vyer från vandringen upp till den moriska fästningen
Det finns ännu ingen kamera i världen som kan återge den skräckblandade förtjusning man upplever när man med darriga ben och en klump i magen blickar 100-tals meter rakt ner från en lodrätt klippa. Det måste upplevas på plats.
Zahara de la Sierra är en mycket vacker och sevärd by som på håll ser ut som en vit smaragd där den ligger på sin branta bergvägg.
Vi stannade en natt på den sandbelagda parkeringen innan det var dags för vidare färd mot Ronda, som är den mest kända byn i Andalusien. För oss som varit här tidigare, fick Campingen utanför Ronda, denna gång fungera som förvaringsplats under tiden vi besökte Setenil, som är en annan mycket omtalad vit Andalusisk bergsby.
Ronda på sin enorma klipphylla
Efter incheckning på Camping El Sur i Ronda, blev det en promenad till byns kärna, med den kända ravinen med den 200-åriga gamla bron Puente Nuevo som fortfarande i dag fungerar som byns huvudled för all trafik.
Campingen, som vi tidigare besökt, hade fått en rejäl uppfräschning, men det var fortfarande iskalla servicebyggnader, likt de flesta campingar i Spanien. Det hjälper inte med vackra marmorbänkar, fräscha toaletter och bra renhållning om dörrar och fönster står vidöppna när nattemperaturen sjunker ner mot 4-5 plusgrader utan att någon värme tillförs. Det blir ogästvänligt, obehagligt och irriterande när man sparar in på det viktigaste av allt, att kunna njuta av ett härligt varmt utrymme att få göra sin morgontoalett i.
Vi tog en taxi tillsammans med falkenbergarna till Setenil eftersom vi var osäkra på om det fans plats för våra stora fordon, vilket vi senare kunde konstatera att det hade fungerat.
Norskarna kunde tyvärr inte följa med till Setenil, på grund av att Odd fått besvär med sin rygg.
Taxin körde oss nästan ända fram till sevärdheterna och det första vi fick se fick oss att tappa hakan, taket över uteserveringen var ett berg.
Taket på uteserveringen var berget ovanför
Vi satte oss på uteserveringen och begrundade detta annorlunda byggnadssätt, att låta husen bli en del av berget.
Efter att vi svalt den första ölen var det dags att ta resten av byn under luppen. Vi möttes av den ena överraskningen efter den andra, för det var inte bara uteserveringen som var en del av klippskrevan. Alla hus, på båda sidor om ravinen med den lilla rännilen i botten, hade på ett eller annat sätt byggts ihop med berget.
Här fungerar berget som hustak…
…och här som en tunnel för biltrafik
Efter en halv dag upp, och ner på branta vägar och trappor avslutade vi besöket i Setenil på samma plats som vi startade denna underbara upplevelse, med en öl i väntan på taxin som skulle köra oss tillbaka till en av världens mest besökta byar, Ronda i Andalusien.
6.
Åter till värmen
Efter tre helt fantastiska besöksmål med El Rocio, Zahara de la Sierra och Setenil var det åter dags att ratta tillbaka ekipaget till Medelhavskusten och värmen.
Ronda ingick också i vårt besök i höglänta områden, men eftersom vi varit där tidigare så var det ingen ny aha-upplevelse.
Det var en ganska kylig period i bergen med nattemperaturer strax ovanför nollan och trots solens hjälp krävdes både långbyxor och långärmat på dagarna.
Vägen från Ronda till Marbella måste få fem poäng av fem möjliga. De dryga sex milen består av kurvor och åter kurvor, på branta bergssidor med en djup dalgång på ena sidan och ett lika brant berg på andra sidan dalen.
Storknas rullar ner mot Medelhavet
På den sidan vi hade överblick över kunde vi se ett flertal små och stora vita byar som blänkte som marmor i den grönklädda vegetationen. Det var en häftig syn, men häftigast var när vi närmade oss Marbella och från höjderna såg ett Medelhav i solsken med Gibraltarklippans silhuett som en skugga långt bort i fjärran.
Puerto de La Caleta
Målet för dagen var en ställplats i Puerto La Caleta strax norr om Torre del Mar.
Det visade sej vara en trång ställplats med knappt en meters mellanrum mellan bilarna, men med ett bra läge i byns båthamn.
Här finns inga regler gällande avstånd mellan bilarna
Från ställplatsen hade vi ungefär en och en halv mil till Torrox Costa där vi visste att Marika och Bengt bor på vintern. Vi beslutade oss för att cykla dit på vinst och förlust och när vi var framme ringde Helena för att höra om dom var hemma.
Bengt, som jag tidigare arbetat tillsammans med i drygt tjugo år, tog emot oss med jättekramar och efter sedvanliga välkomstfraser, bjöds vi in till deras underbara lägenhet som ligger på åttonde våningen bara några meter från strandpromenaden och härliga bad.
Fantastisk utsikt från värdparets takterrass
Vi hade en mycket trevlig stund tillsammans med många ”gamla minnensnack”, fyllda glas och från deras jättestora soldränkta takterrass hade vi en enorm utsikt över Medelhavet.Men som vanligt går tiden alldeles för fort när man har trevligt och efter knappt två timmar tvingades vi tacka för oss, för vi skulle ju cykla tillbaka till ställplatsen igen.
Trevlig samvaro med Marika och Bengt
Ett mycket trevligt besök och för mej ett känslosamt återseende av en arbetskamrat som jag inte haft kontakt med på över 10 år.
Avskedet
Två nätter blev det på den slimmade ställplatsen innan vi, enligt planerna, skildes från våra kamrater som vi haft trevligt tillsammans med i drygt tre veckor. Tre härliga veckor med många upplevelser och ännu fler skratt.
Efter avskedskramar och så vidare var det dags att köra ut dom stora ekipagen från den tajta ställplatsen som i övrigt fungerade bra med uppvärmda hygienutrymmen och möjlighet till toatömning.
Solen stod högt på himlen när vi styrde de drygt sex milen norrut mot Playa de Poniente.
Vid incheckningen till campingen, med samma namn, tittade man skeptiskt på vår bil trots att Ulla Bella, dagen innan, frågat om det fanns plats för en niometare.
Är man entreprenör så är man. Vaktmästaren flyttade undan några parkerade personbilar som stod utanför campingen, klippte av några stora grenar på ett träd, tog bort ett staket och inom loppet av en halvtimme hade vi en jättefin stor och öppen plats utanför själva campingen.
Efter att vi ställt i ordning Storknas sökte vi upp några matställen i närheten. De som var öppna var fullbelagda och då kom vi på vilken veckodag det var. Det var söndag, vilket är lika med att spanjorerna går man ur huse med sina familjer för att äta på restaurang. Det fick bli en sallad a´la Helena, i husbilen, vilket inte var fy skam det heller.
Salobrena
Vid några tillfällen cyklade vi till en liten by som låg ungefär åtta kilometer från campingen. För att komma dit fick vi cykla på en landsbygd med sönderkörda grusvägar och stigar genom odlingar och vildvuxna fält av alla de slag.
Väl framme i Salobrena möttes vi av moderna höghus som stod helt tomma. Det var en typisk förvaringsplats för soltörstiga sommargäster som på vinterhalvåret har stängt. Barer, affärer, shopping och allt annat var helt igenbommat med fördragna jalusier, det kändes nästan lite kusligt. Men när vi efter någon kilometer närmade oss den äldre delen av byn blev det betydligt livligare med fullsatta strandbarer, öppna butiker och folk i rörelse överallt.
Den allra äldsta delen av byn, som syntes från långt håll, ligger på ett högt berg med en gammal moriska fästning på toppen, ovanför dom vita husen som klättrade på sluttningarna.
Från den balkongen har man en vidunderlig utsikt
Vid vårt besök i den gamla byn, hade vi i vanlig ordning cyklarna med oss, vilket man kan fundera på om det var riktigt genomtänkt.
Dom smala gränderna, upp mot toppen, var så branta att vi fick leda cyklarna upp och det värsta av allt var att vi fick leda dom ner också, på grund av rädslan för de stupande branterna.
Ron Montero
Tillsammans med ett annat par på campingen bokade vi en guidad genomgång på vingården Ron Montero, som tillverkade rom och som låg bara låg några kilometer från vår camping.
Helena på vingården Ron Montero
Den kvinnliga guiden gav oss en kortare version av tillverkningsproceduren från sockerrör till färdigt rom samt en hel del historik om Bodegan.
För att få kallas rom, eller ron som man säger i Spanien, måste råvaran bestå av sockerrör. Dom långa sockerrören styckas ner till decimeterlånga bitar som krossas och mosas så att all den vätska plantan innehåller pressas fram.
Vätskan kokas och i samband med att vattnet avdunstar kvarstår socker som är huvudsyftet med odling av sockerrör.
Det är den överblivna produkten, som kallas melass, som utgör grunden för romtillverkning. Melassen späds med vatten så att sockerhalten hamnar mellan 15-20 procent och därefter tillsätts jäst. Efter jäsning destilleras drycken med lite olika metoder beroende på om det är mörk eller ljus rom man vill framställa.
Efter genomgången visades en film, med svensk text, om allt från fälten där man odlar och skördar sockerrör till frakten och lossningen i hamnen Puerto de Motril några kilometer från vingården.
Fram till år 2006 odlade man själva sockerrör på fälten runt gården, men i takt med att efterfrågan växte börja man importera från andra länder som till exempel Irak, Egypten och Indien.
Ron Montero tillverkar både ljus och mörk rom och efter genomgången var det provsmakning av läckerheterna.
När avsmakning av de ädla dryckerna var klar tog guiden fram orderblocket och i dom lägena känner man sej nästan tvingad att handla.
Efter guidningen var det dags att provsmaka läckerheterna
Vi köpte sex flaskor av olika sorter, dock inte Ron Monteros egen Rolls Royce, Francisco Montero, som låg i en prisklass över vår smärtgräns.
Vi fick även veta att Ron Monteros rom finns på Systembolagets beställningslista.
Almunecar
Ett av våra måsten, under vår vistelse i Spanien, var att hälsa på Zofia, i Almunecar, där hon sedan några år tillbaka övervintrar.
Vår camping låg bara några mil bort men vi valde ändå att ta bussen, för man vet aldrig vad som händer när frestelserna dukas fram.
På bussterminalen välkomnades vi med stora famnen och efter alla välkomstfraser bar det iväg in i staden som Zofias hjärta, av olika anledningar, brinner för. Vi promenarede rakt in i den gamla stadens kärna med smala gränder, en stor saluhall, tapasbarer på ett litet torg, en butik som sålde knäckebröd och andra svenska varor, vinbutik med Rioja, Cava och så vidare.
Därefter blev det promenad till hennes lilla, men mycket charmiga lägenhet på elfte våningen, bara ett stenkast från stranden och Medelhavet.
Fantastisk utsikt från Zofias lägenhet
Efter några glas Cava, mycket skratt och prat, var det åter dags ett ge sej ut på den mycket vackra, kilometerlånga strandboulevarden igen.
Siestan var slut och de tätt liggande barerna började fyllas med folk av olika nationaliteter som njöt av livet, solen och något gott i glaset. Att Zofia älskar denna stad var lätt att förstå, för överallt hejade man glatt på henne, hon var igenkänd, vilket är förståeligt eftersom hon är den typen av människa, öppen, social och alltid lika glad.
Vi gjorde ett av våra stopp på en bar med svensk-dansk ägare, där jag bland annat fick in riktiga danska smörrebröd tillsammans med ”den lille” och Zofia, en äkta svensk semla. Tala om kontraster mot den spanska tapasen.
Hans 92, och Zofia äter semla i Spanien
Efter mörkrets inbrott och ett antal barbesök med vin och tapas var det dags att dra sej hemåt till campingen igen och nu var plånboken inte lika hårt förankrad i byxfickan som tidigare, nu blev det taxi i stället för buss.
Vi välkomnas hem efter en härlig dag i Almunecar
Vi hade en fantastiskt trevligt dag tillsammans med Zofia som med all tydlighet visade att hon älskade Almunecar och livet som pensionär i denna miljö där hon hittat många nya vänner från bland annat Åland, Sverige och Polen.
Camping Playa de Poniente
Efter tio övernattningar var det åter dags att söka nya upplevelser.
Campingen får absolut högsta betyg av oss.
Här fanns allt det vi har på vår önskelista från uppvärmda servicebyggnader till välsorterad servicebutik, restaurang och olika aktivitetsytor. Vår plats var rymlig och plan och det var nära till både stranden och till byn med butiker, barer och annan service.
En öppen luftig och stor plats
Det fanns goda möjligheter till härliga cykelturer. Förutom Salobrena, söder om campingen som vi besökte några gånger, cyklade vi norrut till Torrenueva Costa som man kan säga har sina bästa år bakom sej. Tidstypiska höghus i stil med turistinvasionen på 70-talet som inte fått den omvårdnad som krävs för att behålla sin skönhet.
Vi cyklade även till Motril, en större stad som är centralorten i distriktet, några kilometer från kusten. Större städer är inte vår grej så det räckte med några kortare besök för att handla och så vidare.
När vi lämnade Playa de Poniente stod solen högt på himlen, det var varmt och skönt och vi var mycket nöjda med att ha hittat denna trevliga plats.
Hjärnsläpp
Både vår GPS, Tina och Google Maps var inställda på en ort med namnet Vera drygt 20 mil norrut.
Vi hade i någon campingtidning läst om en annorlunda camping i ett ökenliknande landskap.
Skribenten beskrev campingen, Inaldo Resort, som en plats så bra att man gott kunde tillbringa en hel vintersäsong här.
Det var denna artikel som väckt vårt intresse, en annorlunda plats, med goda möjligheter till promenader och cykelturer i ett ökenlandskap. Det kändes annorlunda och rätt.
Vägen till Vera gick till stora delar på höjderna ovanför semesterorterna utmed Medelhavet. Men så fort vi närmade oss plattare landskap, tog njutningen av det vackra slut. Det var, som jag beskrivit tidigare, som att köra in i en jättestor plastpåse.
Inga grönskande odlingar bara plast, plast och åter plast
Det är så obeskrivligt fult och framför allt på de odlingar som inte är i bruk längre. Dessa lämnas vind för våg, rostiga rörställningar står kvar och den plast som inte blåst ut i havet fladdrar för vinden i ställningarna eller närliggande buskage. Ingen rolig syn men det är väl med det som med allt annat, det är pengarna som styr.
Det vi läst om Inaldo Resort var att platsen var uppdelad i en ställplats för kortare besök och en camping för dom som vill ligga lite längre.
När vi kom fram till platsen möttes vi av två ingångar jämte varandra. På den ena skylten stod det välkommen till Inaldo Resort och på den andra Vera Camping.
Vi gick in för att se oss omkring på Resorten och möttes av en terrasserad ställplats som just då inte hade någon ledig plats för vår storlek, så vi valde att checka in på camping Vera i tron att det tillhörde Resorten.
När vi väl ställt oss tillrätta på anvisad plats började vi se oss omkring och vi kände snart att det inte var detta vi läst om. Här fanns bara två toaletter, ingen plats för gråvattentömning, inga sopkärl, inget toapapper och den utsikt som skribenten lovordat var enbart en smal landningsbana för sportflygare några meter från vår plats. Förutom detta var det skräpigt med högar av gammalt byggmaterial och det var ingen som helst ordning på någonting.
Helena gjorde ytterligare in okulärbesiktning på Resorten men nu fortsatte hon förbi ställplatsen, upp på höjderna och där låg campingen som tillhörde Inaldo Resort på en platå med fantastisk utsikt över det vackra ökenliknande landskapet.
Vi hade helt enkelt checkat in på fel camping.
Språkförbistring eller hjärnsläpp eller båda delarna kan diskuteras, vi bestämde oss ändå för att lämna Vera efter en övernattning.
Denna 17 meter långa jätte fick plats på camping Vera
Det blir som det blir när det inte blev som det skulle, men Inaldo Resort kommer vi med säkerhet att besöka vid något annat tillfälle för det såg verkligen trevligt ut.
Återanknytning
Målet för dagen var tillbaka till trakterna kring Mazarron och en förhoppning om att kunna knö oss in på svenskarnas populäraste vinterförvaring, Camping Playa de Mazarron.
Än en gång stegade Helena, rakryggad och med bestämda steg in på campingens reception och återigen kom hon med lite böjd rygg och släpande steg tillbaka. Det fanns ingen plats ledig denna gång heller och det gick fortfarande inte att förboka.
Samtidigt fick vi besked att Björg och Odd, våra norska vänner, befann sej i Mazarron och tillsammans bestämde vi oss för att åka till Camping Los Delfines, någon kilometer norr om staden.
Där fanns två platser intill varandra som verkade rymliga och bra och efter en snabbvisit av campingens standard bestämde vi oss för att checka in.
Vädret var fantastiskt, över 20 grader dagligen och Medelhavet var i det närmaste spegelblank.
Dagarna flöt på med cykelturer, promenader och barbesök.
En dag bjöd campingen in alla sina gäster till en paellalunch. Det dukades upp långbord för ett hundratal personer och personalen portionerade ut den andalusiska nationalrätten från en transportabel grillvagn med tre jättestora paellapannor på.
Långbordet är dukat för paellalunch
Det var generösa portioner och det var inga problem att få påfyllning. Dessutom bjöds vi på Sangria, rött vin och öl i obegränsade mängd.
Jag fyller upp mitt glas med Sangria
Efter knappt två timmar var festen över och det var många runda fötter, inklusive mina egna, som med okontrollerad färdriktning, vinglade tillbaka till de mobila bostäderna.
Gratis är gott, som man säger, men det gällde absolut inte dagen efter.
Bateria de Castillitos
Knappt två mil från vår camping, i bergen Sierra de la Muela, finns det rester från gamla befästningar där otaliga krig utkämpats.
Först var det romarna som ville åt befästningarna som försvarade handelsstaden Cartagena och när den epoken var över kom morerna. Dessa krig pågick i hundratals år och bergen anses vara de blodigaste slagfälten i Cartagenas historia.
Under 30-talets oroligheter i Europa byggde man en ny borg på berget, där så många krig utkämpats och syftet var densamma som tidigare, att försvara inloppet till den gamla hamnstaden.
Bateria de Castillitos, som borgen heter, är i stort sett orubbad sedan andra världskriget med utsiktstorn, kanoner, skyddsrum, personalutrymmen och allt annat som krävdes i ett krig på den tiden.
Platsen är helt unik med sin fantastiska utsikt över havet och inloppet till Cartagena samtidigt som den är näst intill osynlig från havet.
Nästan allt från den tiden finns kvar med bland annat två av världens största kanoner, konstgjorda bergsliknande utsiktstorn och så vidare. Men trots sin historia är den mest känd för att delar av den stora filmen ”Kanonerna på Navarone” från 1961, spelades in där.
Vi läste en del om den gamla borgen och det tillsammans med tips från andra som varit där, väcktes vårt intresse.
Alla, som besökt platsen, avrådde oss från att ta husbilen på grund av att vägarna för att komma dit var smala och kurviga och den enda parkering som finns, är liten.
Andra hade hyrt bil för att besöka platsen men det är inget alternativ som matchar det bidrag som delas ut den 15;e varje månad.
Vi har ju cyklar och att cykla fyra mil på en hel dag är inget som normalt avskräcker någon av oss. Men eftersom alla varnade för att det bitvis är mycket, mycket brant, blev spänningen ändå en aning uppskruvad.
Vid ett första försök, som egentligen var en rekognosering för att hitta rätt väg upp, kom vi ungefär halvvägs innan vi vände.
Två dagar senare bestämde vi oss för att testa orken. Det var dimmigt men vi chansade på att det skulle luckra upp sej framåt dagen.
Redan efter några kilometer började en långsluttande stigning som inte var allt för jobbig, därefter kom en lång, lång utförslöpa ner till en liten by i dalen innan det brantade till ordentligt uppför.
Vi såg hur bilarna kämpade i serpentinerna på bergssidan framför, vilket gav oss en mental knäck, men efter en kortare diskussion bestämde vi oss ändå för att cykla så långt vi orkar.*
Det gick brant uppför, luftintaget till lungorna stod vidöppen men våra pannben fick oss ändå att fortsätta och efter en kilometer tog vi vår första paus. Hallelulia, nu var det bara sju kilometer kvar till toppen.
I denna stund hade det varit fruktansvärt enkelt att tacka ja till en elcykel eller någon annan form av hjälpmedel.
Utsikten från cykelturen gick inte att klaga på
Den oavbrutna klättringen, med många pausar, pågick i drygt en timme innan vi nådde toppen där det började plana ut. Det gick till och med svagt utför den sista kilometern till besöksmålet.
En del bilister som kört förbi oss på vägen upp hade redan klarat av sina besök när vi kom fram. En del log glatt och gjorde tummen upp när dom såg oss, andra knackade med pekfingret mot tinningen samtidigt som dom gjorde några halvdana vridningar på huvudet.
Efter klädbyte till något torrare var det dags att beträda marken där så mycket blod har spillts genom alla historiska krig och där delar av en storfilm spelats in.
De flesta byggnaderna var i gott skick sedan restaureringen inför filmen och hela den stora borggården ligger i en svacka som gör anläggningen näst intill osynlig från Medelhavet. Kanonernas eldrör ligger bara någon meter ovanför bergskammen och skyms av vegetationen och utsiktstornen är byggda som bergstoppar vilket gör att utsikten blir enorm åt alla håll.
Hela området, atmosfären och allt folket runt omkring gav känslan av en filminspelning med skådespelare, regissörer, kameramän och övriga aktörer som sprang upp och ner i tornen, för att hitta de bästa kameravinklarna.
Ett av alla bergsliknande utsiktstorn inom borgen
Trots dimman, en fantastisk bild av en f.d. inspelningsplats
Pjäserna som gett filmen namnet ”Kanonerna på Navarone” var mäktiga och dom stod på en stor cirkulär betongplatta som samtidigt var taket på det underliggande förrådet där ammunition och annan stridsutrustning förvarades under kriget.
En av dom två jättelika kanonerna. Se Helena t.h. i bilden
Tyvärr hade inte dimman försvunnit helt under dagen men vi fick i alla fall se det mesta av det som fanns. Det vi inte kunde se var utsikten över havet från dom konstgjorda bergstopparna och dessutom valde vi bort att gå för långt in i dom mörka rummen under själva borggården. Det fanns två anledningar till detta. Ett var att vi inte hade någon ficklampa och det andra var att nödiga besökare använt dessa utrymmen för att göra sina behov, vilket fick oss att rygga tillbaka när vi kände på den äckliga stanken.
Lite synd att man inte förser en sådan välbesökt anläggning med toaletter och annan service.
Efter besöket var det dags att bestiga järnhästarna igen men nu kändes det betydligt lättare, nu hade vi nästan två mils nedförsbacke med fantastisk utsikt över havet och landskapet i dalgångarna nedanför.
Camping Los Delfines
Efter elva övernattningar bestämde vi oss för en förflyttning, nu var det dags för något nytt.
Los Delfines liksom Playa de Poniente, tillhör de bättre campingplatserna som vi besökt i Spanien. Båda campingarna har det, som man så ofta saknar här, varma härliga hygienutrymmen som är rena och fräscha och som har bra tryck i kranarna.
Campingen har dessutom ett mycket bra läge i en stor bukt mellan Jesusstatyn i Puerto de Mazarron och den lilla byn La Azohia, med det gamla vakttornet Santa Elena i norra änden.
I söder, hamnen och stränderna i Puerto de Mazarron
Hela distriktet Mazarron är en mycket vacker del av Spanien med underbara sandstränder, härliga cykelturer utmed den långa kustremsan och fantastiska vandringsmöjligheter i bergen bakom.
Den norra delen av bukten med La Azohia och bergen
Sist men inte minst steg betyget på Los Delfines för den frikostiga paellalunchen på Alla Hjärtans dag.
Lagunen, Mar Menor
Målet för dagen var några mil norrut till San Javier och Camper Park La Ribera.
Efter knappt en timmes körtid anlände vi det som vi trodde var en ställplats, men till vår stora förvåning såg vi att det var en jätteanläggning utslängd på en åker strax utanför stadskärnan.
Det var varken camping eller ställplats, det var precis som det låter, en uppehållsplats för campare oavsett typ av fordon. Det fanns allt från trånga ställplatser till tomter för amerikanska jättar. Plåtisar, husbilar, trailers, husvagnar och så vidare, välkomnades.
Servicehusen var moderna med värme och allt, restaurangen var okey och aktivitetsytorna med bland annat boule var välbesökta.
En liten brödbil tutade sej varje morgon runt campingen och på fredagar kom det en specialinredd skåpbil som grillade kycklingar.
Varje fredag kunde man köpa nygrillad kyckling
Campingen hade avtal med läkare, fotvårdare, frisörer med flera, som kom till din plats för att uträtta dina önskemål och dessutom var det bara några hundra meter till ett stort köpcentra.
Hela den jättestora grusbelagda planen, med plats för drygt 200 ekipage, var mycket lättillgänglig utan vare sej buskar eller träd som störde in och utkörning från din plats.
Breda gator med lättillgängliga platser
Det vi, enligt våra önskemål, saknar på denna typ av moderna anläggningar är myset. Det blir aldrig detsamma som att campa på en plats med grönska och annat som känns mer privat och ombonat, men skall man bara stanna några nätter så är det väldigt bekvämt.
Gyttjebad och flamingo
Under vår vistelse i San Javier blev det åtskilliga cykelturer utmed stränderna till Mar Menor, ett innanhav som här kallas lagun trots sin enorma storlek.
Från norr till söder på lagunen, är det cirka tre mil
Det är La Mangas långa landtunga som skiljer Mar Menor från Medelhavet och anledningen till att den kallas lagun är att det är betydligt grundare och varmare vatten här än i havet utanför.
I den norra delen av San Javier är det byggt en flera kilometer lång spikrak vall med cykelväg ut till träskmarkerna vid Medelhavets smala inlopp till lagunen.
Den långa vallen från San Javier till Lagunens inlopp
Vallen är främst avsedd som en skiljevägg mellan innanhavet och saltdammarna norr därom och det är i dessa dammar som fototörstiga letar efter de något skygga men populära flamingorna.
Vackra men skygga fåglar som trivs i saltdammarna
I de mineralrika dammarna har även byggts ramper för gyttjebad som skall vara hälsosamt för bland annat reumatiker.
Ramper till hälsosamma bad
När vi befann oss längst ut, där vallen övergick till myrmarker, ledde vi våra cyklar över den sanddyna som gränsade mot Medelhavet. Vi fortsatte cykelturen norrut på den hårdpackade sandbeklädda kustremsan mot saltupplagen som vi såg från långt håll.
Här ligger saltet som skall hålla våra vintervägar fria från is
Vindarna kändes som en smekning, havet blänkte i solen och det enda som hördes var lätta ljud från vågorna när dom mötte strandkanten. Vi rullade sakta, sakta och njöt av varenda minut i det vackra vädret på den långa sandstranden.
Men allt har ett slut och efter saltupplagen fortsatte vi på bilvägen tillbaka till byn och strandbarerna.
Samma dagstur gjorde vi några gånger och vid ett tillfälle bestämde Helena sej för ett dopp i det kalla Medelhavet.
Helena har bestämt sej för ett dopp i det 15-gradiga havet
Vattnet var j… lig kallt, så kallt att det isade i mina tänder när jag gick i vattenbrynet.
På min fråga, när Helena kom upp igen, om det var kallt svarade hon som barn brukar göra, med hackig röst och en skakig darrande kropp, n… nej d… de… det var fakt… faktiskt riktigt skö… skönt.
Tro det den som tro det vill, jag har i alla fall inte åkt ända hit för att frysa ihjäl, det hade jag kunnat greja hemma.
Skämt åsido, jag är faktiskt imponerad av att hon klarade det.
I San Javier finns en militärbas, en flygflottilj som inte var sena med att göra sej hörda. Nästan dagligen gjordes flygövningar med stridsplan i olika våghalsiga grupperingar och störtdykningar mot lagunen.
Vid ett tillfälle, det var inget vi såg, dödsstörtade tragiskt nog en pilot i Mar Menor intill flottiljen.
Dagen efter kraschen cyklade vi till Los Alcazares, en närliggande by och för att komma dit tvingades vi runda hela den stora militäranläggningen med flygfält och allt. Det var helt folktomt på anläggningen och alla planen stod på backen. Det var givetvis sorg på anläggningen vilket även statliga och kommunala byggnader visade med flaggor på halv stång.
På återvägen, efter besöket i grannbyn, cyklade vi genom en större citronodling och på ett ställe, där en tidigare storm rivit sönder staketet runt odlingen, kunde Helena inte bärga sej. Hon smög sej som ett barn in i citronlunden och pallade några härliga frukter.
Helena har pallat
Efter dessa två händelser börjar jag nästan tro på sägnen som säger ”när man blir gammal går man i barndom”.
Puente de la Risa
Våra dagar i och runt San Javier var helt underbara med härliga cykelturer och många besök på strandbarer.
Men efter fem nätter på Camper Park La Ribera bestämde vi oss att flytta till andra sidan lagunen, till den landtunga som består av ett antal tätt sammankopplade öar och som är väggen mellan lagunen och Medelhavet.
Efter en kort körsträcka på knappt fyra mil var vi ute på La Manga som den 22 kilometer långa smala landremsan heter.
Vi hade bestämt oss för att boka in oss på Caravaning La Manga som ligger strax innan den långa remsan börjar smalna av, men först ville vi åka ända ut till spetsen, för att se en spektakulär bro som vi läst om.
Redan efter någon kilometer märktes det att det fortfarande var vinter i Spanien. Parkeringsplatserna gapade tomma, affärerna var igenbommade med säkerhetsgaller, fönstren i höghusen var täckta med jalusier och det var i stort sett folktomt på gator och torg. Hela den långa landremsan var uppbygg för sommarens turister.
Längst ut på spetsen hittade vi en bra plats med cykelavstånd till Puente de la Risa, som bron heter och när vi kom fram blev vi något förvånade. De bilder vi googlat fram liknade en gammal romersk kvarleva, men så var det inte. Det var en helt modern bro som var byggd på ett mycket speciellt sätt.
Ett modernt brobygge från 1973 med gammalt utseende
Puente de la Risa är den sista, av ett antal broar som leder ut till Cap Palos, den nordligaste ön på La Manga.
Jättecamping
Efter fotografering av bron och en cykeltur på Cap Palos var det dags att leta upp campingplatsen som vi passerade på vägen ut till spetsen.
Caravaning La Manga är enormt stor och enligt deras egen hemsida har dom totalt 2 500 tomter.
Vid incheckningen fick vi en karta som mest liknade Hemmets veckotidnings helsida med sudoku. Eftersom jag gillar att fylla dom tomma rutorna med siffror, som man gör i sudoku, var det bara att börja leta efter vår tomma ruta och efter en stunds letande hittade vi vårt nummer. Det visade sej vara en lättillgänglig plats strax intill den långa spikraka huvudgatan som går från infarten till lagunen.
Hela campingen, från receptionen till restaurangen vid stranden, är cirka 900 meter lång och 300 meter bred, vilket motsvara den ungefärliga aren på 50 fotbollsplaner.
Många platser är friköpta för långliggare som byggt in sina husvagnar med allsköns bråte typ, ”man tager vad man haver”. Men det fanns också några riktigt snygga byggnader, med murar i sten, smidda gallergrindar, plattbelagda altandäck, fasadbeklädnad och glaspartier i aluminium. Förutom campingplatser finns det även ett antal bungalows för uthyrning.
Det finns en hel del svenskar som övervintrar här, år efter år. Vi träffade bland annat ett par från Strömstad, som bott här i 18 år, första åren i husbil och nu i husvagn.
Våra närmaste grannar, Bine och Micke från Norrköping, har haft sitt vinterkollo här i tre år.
Helena bjuds på ett glas vin utanför grannens 15-tonnare
Det är bra med återkommare för dom kan alltid tipsa om sevärdheter, matställen och annat som är av intresse och dom flesta delar gladeligen med sej av sina erfarenheter.
Vi, liksom så många andra förstagångare, vill gärna upptäcka nya platser och nya aha-upplevelser, vi är som nyutsläppta kor på grönbete. Men vad vi har förstått, hittar veteranerna sitt smultronställe, där dom gärna övervintrar år efter år.
Dom paren vi umgicks med här och även falkenbergarna på Almayate, har ledsnat på att flacka runt, så dom bokar plats för nästkommande vinter redan innan dom lämnar campingen för i år.
Paret från Strömstad, Lennart och Lisbeth, som har en mycket bra plats nära stranden, låter husvagnen stå kvar hela året, trots att dom är i Sverige minst fem månader på sommaren.
Spanien är campingarna vanligtvis dyrare dom första dygnen och ju längre du stannar där desto billigare blir det per dygn.
Här på Camping La Manga skulle vi betala 20 Euro inklusive el (10 amp) dom första tre dygnen men eftersom vi stannade mer än tio dygn sjönk avgiften till 18 Euro. Våra grannar, som hyr mer än sex månader, betalar endast 11 Euro inklusive allt.
Vi ombestämde oss
Efter vår vistelse i San Javier ville vi göra ett kortare besök på den långa landtungan La Manga på andra sidan Mar Menor. Dom en eller två övernattningarna som vi planerat blev i stället elva tack vare, eller på grund av, de vänliga och generösa paren som vi umgicks med nästan varje dag.
Dom visade oss till trevliga restauranger som vi aldrig hade hittat själva och dagligen ordnades det någon form av samvaro hos varandra. Det var fest, en enda lång fest och vi levde helt efter mottot, ”en dag utan vin är en förlorad dag”.
En av alla trevliga måltider som vi hade tillsammans
Dessutom var vi inne i en period med underbart väder, vilket var som grädde på moset.
Ett par dagar innan vi skulle lämna La Manga tog strömstaborna med oss på en rejäl rundtur i sin bil. Vi besökte bland annat La Manga Club, knappt en mil från campingen, som är mest känt för sina golfanläggningar och alla lyxvillor för folk som är ekonomiskt oberoende. Men det finns även ett antal fotbollsplaner där många klubbar, till exempel svenska, förlägger sina träningsläger.
Därefter gjorde vi en intressant tur genom gamla gruvområden uppe i bergen och såg alla lämningar från en svunnen epok.
Rester efter gruvepoken
Vi avslutade med ett besök i hamnstaden Cartagena som är, tillsammans med Murcia, delad regionhuvudstad i provinsen, innan det var dags för en trerätters på campingens restaurang.
Våra planer var att stanna några dagar vid Man Menor och den långa landtungan som skiljer Medelhavet från lagunen. Men det blev i stället nästan två och en halv vecka med massor av upplevelser och med nya underbara vänner som följd.
8
Paniken
Corona har för mej alltid förknippats med ett mexikanskt öl men under januari månad fick vi veta att namnet också har en helt annan betydelse.
Det är inte bara skål och klirr i glasen utan en pandemi som enligt WHO, Världshälsoorganisationen, är en epidemi med global spridning av ett helt nytt influensavirus, utan immunitet.
Viruset, som fått namnet Corona, hade sin början på andra sidan klotet där människor insjuknade och många, framför allt äldre, med dödlig utgång som följd. I början skämtade vi om det och ryckte mest på axlarna men ju längre tiden gick desto mer frekvent matades vi med rapporter om pandemins hastiga spridning.
Italien var det land i vår närhet som var först ut med rapporter om virusets existens i Europa och efter bara någon vecka gick ryktet att landet stängt alla sina gränser för utländska medborgare att komma in.
Vår plan var att åka just genom Italien på vår väg tillbaka till Sverige med det låg cirka tre veckor framåt i tiden så vi tänkte att det kommer säkert att ordna sej innan dess.
Själva hade vi just lämnat La Manga och Mar Menor för denna gång och efter drygt 43 mils körning norrut anlände vi Peniscola som var vårt mål.
Borgen i Peniscola
Första natten övernattade vi på en ställplats som var helt okey men när vi var ute och cyklade dagen efter hittade vi Eden camping som såg trevlig ut och dom kunde även erbjuda oss en bra plats.
Eden Camping, öppen och ljus och med extra allt
Efter att vi ställt iordning ekipaget och inspekterat duschar, toaletter och annat kände vi oss helt nöjda. Så nöjda att vi bedömde den som en av dom bättre campingarna vi bott på i Spanien med moderna varma hygienutrymmen och med närhet till stranden och folklivet. Här kände vi att vi ville stanna länge.
Härliga strandpromenader
Min egen Ulla Bella, Helena, hade fullt upp med att sortera mängderna med information som spreds på de sociala medierna. Det var både sanningar och rena påhitt, men Italien som redan stängt alla gränser, gjorde nu ytterligare åtgärder för att begränsa spridningen. Man stängde skolor, stoppade olika evenemang och annat som medförde folksamling, nu började det kännas allvarligt. Samtidigt fick vi veta att både Danmark och Norge stängt sina skolor och det ryktades att Frankrike skulle stänga sina gränser redan nästa dag. Tack och lov var det senare inte sant, för då hade vi suttit fast i Spanien.
Även om inte allt var sant på de sociala medierna, skapade det panik hos många och när Norge och Danmark meddelat att dom stänger sina gränser, växte oron ytterligare.
Nu hettade det till, vad gör vi nu?
Enda vägen förbi Danmark är färjeförbindelsen mellan Tyskland och Sverige eftersom Polen också meddelat att dom stänger sina gränser.
Vi hade nu två alternativ att ta ställning till. Ett att stanna i Spanien och värmen med risk för att inte kunna komma hem enligt planen, två att fastna i den nordtyska kylan om till exempel färjelinjerna stoppas på grund personalbrist i coronavirusets spår.
Vi bestämde vi oss för att ta oss ur Spanien så fort som möjligt och falkenbergarna, som var i Almayate 80 mil längre söderut, hade fattat samma beslut. Dom var redan på väg norrut och då bestämde vi oss för att träffas i Peniscola för att ta följe över gränsen till Frankrike.
Vi startade vår gemensamma flytt tidigt på morgonen och efter några timmars körning fick vi veta, och nu var det sant, att Frankrike stänger sina gränser klocka åtta redan nästa morgon.
Tur att vi fattade ett snabbt beslut för hade vi väntat ytterligare en dag så hade vi varit fast i Spanien.
De 55 milen till Montpellier såg vi som en lagom dagsetapp. Helena, som stundtals satt fastlimmad i telefonen, fick under färden den glädjande informationen att Danmark öppnar sina gränser för oss som skall hem. Det var ett lugnande besked och nu kändes allt riktigt bra förutom att vi tvingats lämna värmen cirka tre veckor för tidigt.
När vi efter drygt 40 mil närmade vi oss den franska gränsen bröts lugnet och glädjen. Tyskland stänger sina gränser från och med klockan åtta nästa morgon.
Med hjälp av Google Maps konstaterade vi att vi måste avverka närmare 100 mil till innan vi når den tyska gränsen.
Valet var inte svårt, det var bara att bita i det sura äpplet, för alternativet att bli fängslad i Frankrike kom inte ens på tal.
Peniscola, Spanien-Trier, Tyskland, 142 mil
Vi startade vår dag klockan sju på morgonen i Peniscola och vid elvatiden på kvällen, cirka 142 mil senare, passerade vi gränsen mellan Luxemburg och Tyskland och efter ytterligare ett par mil hittade vi en övernattningsplats vid en Mac Donalds restaurang i Trier.
Vi klarade dagens långtur tack vare att Helena dubbeljobbade, stundtals som Ulla Bella och däremellan som avbytare bakom ratten. En prestation som var väl värd en high five och ett glas rött. Problemet var bara att vi knappt hann svälja sista klunken innan John Blund knockade oss.
Falkenbergarna, Jan-Olof och Anna-Lena, hade bestämt sej för att köra genom Jylland i Danmark till färjan i Grenå. Eftersom vi inte gillar den fyra timmar långa färjeturen mellan Grenå och Halmstad, skildes våra vägar här för denna gång. Vårt vägval var den vi oftast tar, färjan från Puttgarden i Tyskland till Rödby i Danmark och därefter Öresundsbron till Sverige.
Trier-Puttgarden, 75 mil
Vi tog farväl tidigt på morgonen men vi hade hela dagen kontakt med varandra. Innan vi nådde Puttgarden meddelade Anna-Lena att en kompis till henne lagt ut på media att det var sex timmars väntetid vid färjan till Rödby. Vi tog det hela med ro för vår plan var ändå att övernatta vid Bordershop, eller pråmen som den kallas, strax intill färjeläget.
När vi efter 75 mil var framme vid färjeläget i Puttgarden, blev vi väldigt förvånade för här fanns inte en enda personbil. Den stora asfalterade plattan med hur många linjemarkerade fållor som helst var helt öde förutom ett par långtradare som väntade på nästa avgång och några tyska polisbilar med blåljus på som kontrollerade alla som skulle in i Tyskland.
Den massmediala informationen är för det mesta bra, men när någon sprider ut felaktiga rykten kan det vara helt förödande. Hade vi inte bestämt oss för att övernatta vid pråmen, kanske vi vänt om och fått ytterligare ett 40-tal mil i bilen den dagen.
När vi kom fram till pråmen kom nästa överraskning. Den jättestora parkeringen som oftast brukar vara fullbelagd, var hel tom och när vi kom in på den fyra våningar höga pråmen var det helt öde och tyst.
Vi botaniserade i lugn och ro bland alla tullfria läckerheter och när vi fyllt vår kundvagn fick vi i kassan veta att vi kanske var deras sista kunder för lång tid framöver. Personalen hade nämligen fått veta att Bordershop från och med i morgon stänger på grund av rådande smittspridning.
Vi lastade in godsakerna i bilen och ställde oss på behörigt avstånd från polisbilarna, korkade upp en flaska och var glada över att vi kommit så långt. Nu var alla hinder borta, nu var det raka spåret hem till Tådås.
Helenas telefon klingade hela tiden och hon hade fullt upp att hålla ihop allt hon fick veta från vänner och bekanta.
Hela Spanien var satt i karantän vilket innebar att ingen fick vistas utanför sitt hem mer än när dom skulle handla mat. Från Camping La Manga fick vi genom Lisbeth och Lennart veta att allt var stängt utom campingbutiken och ingen fick gå utanför området, inte ens till stranden, det var helt dött och den som bröt mot reglerna riskerade höga böter.
Strax innan vi skulle lägga oss knackade det på dörren och utanför står två poliser. Dom hade sett vår husbil och kom för att se vilka vi var och eftersom vi inte var från Tyskland var regeln att vi enbart fick passera genom landet, inte övernatta. Som tur var hade Helena bokat plats på färjan till nästa morgon, vilket hon visade poliserna.
Det var två mänskliga poliser som smålog när dom såg den halvfulla vinflaskan på bordet och innan dom önskade oss god natt bad dom oss bara att markera vår närvaro med en varningstriangel.
Klockan fem på morgonen körde vi på färjan i Puttgarden och 45 minuter senare var vi i Danmark. Alla, förutom några lastbilschaufförer satt kvar i sina bilar på överfarten och när vi lämnade färjan i Danmark ville polisen se våra pass innan vi fick köra vidare.
Rödby-Hem, 53 mil
Hela resten av resan gick som på moln, vi var på svensk mark nu och på radion hörde vi Löven tala om att högskolor, yrkesskolor och så vidare kommer att stängas tills vidare.
Från Spanien fick vi ständiga rapporter om utegångsförbuden. Zofia, som vi hälsade på i Almunecar, sitter inspärrad i sin lägenhet på elfte våningen. Hon, liksom alla andra, får bara lämna lägenheten för att handla mat och polisen roterar ständigt för att se om det är någon som bryter mot dessa regler.
Det är som att sitta fängslad i sitt eget hem, sa hon, utan face to face kontakt med bekanta och jag har dessutom inte ens en TV.
Det blev som sagt en panikslagen hemresa. Tre veckor tidigare än beräknat plus tre dagar med blåslampa i hasorna för att hinna förbi alla politiska beslut som dök upp med kort varsel.
Efter 270 mil på tre dagar var det skönt att sätta ner fötterna på Tjörn igen. Borta bra men hemma bäst, trots att termometern sjönk från cirka 22 till ynka 6 grader på de få dagarna.
Frånsett den kaotiska situationen som Coronaepidemin medförde så hade vi en helt underbar resa utmed de spanska kuststräckorna och bergen i området norr om Sevilla.
Under tre och en halv månad flackade vi från den ena fantastiska upplevelsen till den andra och vi stannade på varje plats så länge vi själva önskade. Var platsen ointressant blev det bara en övernattning men på de mest omtyckta platserna kunde bli mer än två veckor på samma plats.
Vi träffade många trevliga människor som vi umgicks med. Falkenbergarna, Jan-Olof och Anna-Lena till exempel hade vi följe med i nästan tre veckor samt genom hela Frankrike på vår flykt undan isoleringen. På La Manga umgicks vi dagligen med paren Bine och Micke samt Lisbeth och Lennart.
Samtliga mycket, mycket underbara och generösa människor som vi hoppas få träffa fler gånger.
Ekonomi
Vänner och bekanta brukar ofta fråga vad det kostar att resa runt med husbil, campingpriser, vägavgifter och så vidare.
I denna kalkyl har vi bara med sådana kostnader som vi normalt inte har hemma. Mat, kläder och så vidare, är inte med eftersom vi även behöver det hemma.
Dessutom har vi gjort avdrag för vissa utgifter som reduceras under perioden vi är bortresta, som till exempel lägre elförbrukning för uppvärmning under hela vintern.
Husbilen bortser vi helt ifrån eftersom den har vi oavsett var vi är.
Vi var på resande fot i 108 dagar. Vi övernattade på 15 olika campingar, 3 ställplatser och 4 gratisparkeringar.
Övernattningar är den enskilt dyraste delen om man vill bo på camping som vi oftast gjorde.
Campingarna kostade oss totalt 20 100 kr eller i snitt 191 kr/natt inklusive el som är dyr i Spanien.
Den totala körsträckan från dörr till dörr blev cirka 750 mil och dieselpriset är ungefär detsamma som hemma.
Att komma till kontinenten, med färjor och broar, kostar oss svenskar runt 5 000 kronor tur och retur, vilket är den i särklass dyraste delen i tid och kilometer räknat.
Nu till min kostnadskalkyl
Jag börjar med besparingarna hemma.
Alla summorna är beräknade cirkapriser.
Elförbrukningen -5 000 kr
Kabel TV -3 000 kr
Vatten och Avlopp -2 000 kr
Avställning två bilar -3 000 kr
Drivmedel 4 000 kr
Summa -17 000 kr
Resans kostnader
Campingar mm 1 960 Euro
Drivmedel 1 129 Euro
Vägavgifter 286 Euro (kan undvikas)
Färja, broavgifter 464 Euro
Gasol 89 Euro (billigt i Spanien)
Summa 3 928 Euro
eller 41 235 kr
Total kostnad resan 24 235 kr
Vilket motsvara 226 kr/dag
