Äntligen dags för årets semestertripp, precis som vi sagt år efter år sedan vi blev med husbil.
Det är alltid lika spännande och mycket ovisst vad som kommer att hända. I år har vi planerat resan tillsammans med goda vänner och redan i januari bokade vi plats på tre campingar i Italien.
Av erfarenhet vet vi att det oftast går att få plats om vi kommer ensamma med vår husbil, men när det kommer fyra stora husbilar är det ett fåtal campingar som klarar av att ta emot oss om det inte är förbokat.
Tyngdpunkten i år blev Italien där vi bokade fem övernattningar i närheten av Cinque Terre vid Liguriska havet, tre övernattningar i Toscana, någon mil från Pisa och fem nätter vid Gardasjöns sydspets med Sirmione som främsta besöksmål.
Vi valde lite olika startdagar och vägval till vårt första huvudmål, Cinque Terre, och efter vårt sista mål, Gardasjön, skulle vi skiljas åt.
Helena och jag skulle vända norrut mot Danmark, för att få en dos av fäderneslandet, samtidigt som dom övriga skulle ratta söderut mot Kroatien och Medelhavet.
Vi lockades också av Kroatien men förra årets erfarenhet av köbildningar och trängsel runt tullstationerna fick oss att avstå denna gång.
Sådana var våra planer, nedan kan du läsa om hur det gick för det är inte alltid planer och verklighet, går hand i hand.
Nattfärja
Grannarna var tilldelade sina sysslor som mest består i uppmärksamhet och vattning av blommor och vid lunchtid backade vi ut ”Storknas” från sin hemmadestination.
Första dagens etapp var bara sju mil från Tjörn, där vi bor, till Kielfärjan i Göteborg.
Efter incheckning och ombordkörning var det välkomstdrink hos Göran och Eva som bokat en av de lyxigaste sviterna på båtens översta däck. Kapten släppte förtöjningen vid sextiden på kvällen och därefter var det lite mingel på soldäck i det varma vädret innan det var dags för buffé på båtens restaurang.
Efter några timmars sömn, redan klockan 3.30, började vår första ”riktiga” semesterdag eftersom jag ville vara vaken när båten seglade under Stora Bält bron mellan Själland och Fyn i Danmark. Helena vaknade också för att beskåda detta och i tidig gryning kunde vi på långt håll skönja de vackert upplysta pylonerna som bär upp vajrarna på världens näst längsta hängbro. När vi kom närmare såg vi att även det 1 624 meter långa brospannet och vajrarna var belysta.
Det var en häftig syn och efter detta skådespel blev det ett par timmars sömn till innan det var dags för frukost på båten.
Autobahn
Strax efter klockan nio öppnade matrosen bogvisiret på den stora färjan och vi kunde skönja Kiel i framrutan. Nu var vi på gång och målet för dagen var Trier, cirka 70 mil rakt söderut.
På Autobahn är det alltid hetsigt och där pågår ständigt ett val mellan ytterligheterna, långtradare och hobbyracerförare. Som husbilschaufför måste man anpassa sin hastighet mellan dessa två grupper vilket oftast medför att körningen blir ryckig. Ibland ligger man i långtradarfilen med en hastighet under 80 km/timmen och skall man köra om måste man öka hastigheten till långt över det tillåtna, för att inte bli påkörd bakifrån av jetsettarna som testar sina fulladdade lyxbilar.
Till en början gick det någorlunda smärtfritt. Vi passerade Hamburg och alla vägbyggen utan problem förutom att snitthastigheten var låg i den täta trafiken. Det rullade på i sakta mak och vi insåg ganska snart att vi inte skulle hinna till Trier på en dag.
Efter lunchtid blev våra tankar ett konstaterande. Det började med att framförvarande bilar satte på sina varningsblinkers och strax därefter blev det tvärstopp i långtradarfilen. Vi låg i mittenfilen och passerade flera hundra långtradare innan det blev stopp även för oss.
Trafiken stoppar ofta upp på autobahn men det brukar släppa efter några minuter. Så inte denna gång. Helt plötsligt hördes sirener bakom oss och de tre fullknökade filerna fick tränga ihop sej för att lämna en öppen gata åt blåljusfordon. När den första brandbilen banat väg dammade det ena utryckningsfordonet efter det andra i våldsam hastighet förbi oss. Jag hann inte räkna alla men det var minst fem ambulanser, lika många brandbilar, polisbilar, räddningsledare och så vidare.
När vi stått där helt stilla i en dryg halvtimme såg jag i backspegeln att en dam knackade på dörren till Eva och Görans bil. Det visade sej att damen, som var gravid, ville låna deras toalett. Göran var rädd för att hon skulle föda, men hon fick ändå låna toan och som tur var, var hon bara pinknödig.
Camping på bondgård
Vi stod still i en dryg timme innan vi leddes in på en sidoväg. Vi var inte ensamma, alla som stod på autobahn skulle samma väg som oss, genom små byar som blev helt igenkorkade.
Efter flera timmars körning i snigelfart hittade vi en bondgård med en camping i byn Ennepetal som vi checkade in på. Vi fick dom sista platserna.
Camping på en bondgård
När vi summerat dagen kunde vi konstatera att efter elva timmar bakom ratten hade vi endast förflyttat oss drygt 40 mil, en snitthastighet på drygt 35 km/tim. Vi hade alltså cirka 30 mil kvar till målet för dagen som var Trier vid floden Mosel.
Men det är lite av tjusningen med husbil, det blir inte alltid som man tänkt och då är det bara att ombestämma sej. Alltså våra planer sprack redan första dagen.
En övernattning blev det innan vi tidig morgon lämnade den lilla mysiga campingen med hästar som betade några meter från husbilen och höns som hittade sin föda mellan tält och campingfordon
Lantlig men mysig camping
Jag ger Campingen Ennepetal tre av fem möjliga husbilar för helhetsintrycket. Mysigheten och prisnivån lyfter upp den annars så enkla och slitna platsen.
Romerska monument
Efter ett par mil på landsbygden var vi åter igen ute på autobahn, på samma plats som vi lämnade i går. Vi passerade olycksplatsen och såg resterna från gårdagens blockering av A1;an. Kvar på olycksplatsen fanns tre långtradare som kraschat in i varandra bakifrån varav förarhytten på den sista såg väldigt sargad ut.
Det man kan glädjas åt i dessa lägen är att man inte själv är inblandad.
Jag tänkte tillbaka på den kilometerlånga karavanen av stillastående långtradare som vi passerade i går. Här borde Fridolin göra ett studiebesök, hundratals långtradare som i timtal står helt still i stekande solsken med motorerna igång för att bland annat hålla hettan från hytten. Här kan vi prata om nedsmutsning av miljön, men det kanske är lite för stort för att ta tag i.
Senare på eftermiddagen checkade vi in på en ställplats med gångavstånd till Triers centrum. Syftet med vårt besök i Trier var att åka båt på floden Mosel, som jag gjort en gång på 90-talet. Jag minns att det var en fantastisk resa med utsikt över de enorma vinodlingarna och slotten som kännetecknar området, men till vår stora besvikelse hade dom inga kvällsturer längre.
På gångvägen till stadens centrum passerade vi Moselbron och efter ett kort besök i centrum och några uteserveringar, sökte vi upp Porta Nigra, (”Svarta porten”) som är stadens stora turistattraktion.
Porta Nigra i Trier med anor från 100-talet e.Kr
Stadsporten, som under en period var helt svart, byggdes av Romarna på 100-talet e.Kr. och tillsammans med Moselbron ingår dessa båda i de nio Romerska monument som är världsarv sedan 1986.
Det var mycket folk i rörelse i stadens centrum men vi var inte särskilt imponerade av det vi fick beskåda, kanske besvikna för att vi inte fick någon flodtur.Trier som stad gav ingen mersmak men de vackra cykellederna utmed floden var en väl så god kompensation från den uteblivna flodturen.
Vacker utsikt från cykelleden
Efter en övernattning lämnade vi den digitaliserade ställplatsen som var helt personalfri. Allt betalas med bankkort, smidigt men kanske lite krångligt för den ovane.
Helhetsbedömningen blir tre husbilar tack vare läget intill den vackra floden, cykellederna och närheten till stadens centrum.
Storkarnas hem
Våra planer på att ta rakaste vägen mot Cinque Terra grusades av att vi fick veta att man inte godkänner de svenska körkortsreglerna i Schweiz. Man får alltså inte köra husbil som har en totalvikt över 3,5 ton på B-körkort, utfärdade före-96, som är tillåtet inom EU. Än en gång fick vi ombestämma oss och i stället för Meersburg vid Bodensjön, ställde vi in GPS; en på Colmar i Frankrike.
Att köra genom Frankrike innebar ingen större omväg dessutom var Colmar ett helt nytt resmål, som lät intressant.
Efter ca 35 mils problemfri körning anlände vi Camping Le Medieval i Turckheim som ligger knappt en mil utanför Colmar.
Campingen var fantastisk fin med tillräckligt stora plana platser och välunderhållen vegetation. Serviceanläggningarna var rena och fräscha men, för första gången på denna resa möttes vi av toaletter med bara ett hål i golvet, alltså ingen VC-stol att sitta på. Som tur var fanns det bara en ”ståtoalett”, de övriga var försedda med riktiga toalettstolar. Det där med att stå upp och göra sina behov känns inte riktigt bekvämt för oss nordbor.
När vi började se oss omkring på campingen, upptäckte vi ett par storkar som byggt sitt bo på en skorsten.
Vi möttes av denna härliga syn
Det var en något ovanlig syn och efter några minuter upptäckte vi att det fanns storkbon överallt, på lyktstolpar, höga trädtoppar, skorstenar och så vidare och i nästan samtliga bon satt det en eller fler ännu icke flygfärdiga ungar. En fantastisk syn för oss som tidigare bara sett knappt en handfull storkar i fritt tillstånd. Senare visade det sej också att storkarna gick helt obehindrat, på campingen mellan ekipagen, vilket inte gjorde saken mindre exotisk.
Turckheim, som byn heter, hade fått sitt namn efter att turkar en gång i tiden belägrat området, men ”Storchheim” tycker jag passar bättre.
Vindistriktet Alsace
Den lilla byn Turckheim ligger vackert inbäddad i vinodlingarna på sluttningarna i Alsace området. Vid en titt på kartan ser man att det finns gott om små byar och vingårdar på sluttningarna samt vårt besöksmål, Colmar. Kartan visar att alla små och stora orter är sammanbundna med cykel/billeder som skär kors och tvärs genom vinfälten.
Det fanns gott om cykelvägar i vinfälten
Vår första cykeltur gick till pärlan i Alsace, Colmar, som ligger nära gränsen till Tyskland. Efter knappt en mil i vinfälten nådde vi vårt mål och det första vi möttes av i kanten på den historiska stadskärnan var Le Petite Venise, kanalen som skär rätt igenom en mycket vacker blomsterprydd park.
Hela den historiska gamla delen av byn är uppbyggd runt kanalen och alla turistlockelser med serveringar, tingeltangel och övriga ”måste ha grejer” fanns inom detta område.
Hela stadskärnan består av gamla fina byggnader med fasader som var dekorerade med allt från rostiga cyklar till fantastiska blomsterarrangemang.
Väggdekoration modell annorlunda
För att på bästa sätt kunna få en inblick i allt historiskt hoppade vi på ett turisttåg, som med svensk guidning, via hörlurar, tog oss förbi alla sevärdheterna.
Vackra gamla byar börjar hopa sej i min minnesbank och Colmar hamnar gott och väl på min tio i topp lista, där Krymlov Cesky i Tjeckien fortfarande har första platsen.
Vi fortsatte våra cykelturer genom vinfälten och de små byarna. Några vingårdar var öppna för besökare som ville provsmaka och köpa deras läckerheter.
En öppen vingård med möjlighet till provsmakning
För en som är uppväxt med stränga alkohollagar, känns gårdsförsäljning både annorlunda och spännande. Vi parkerade våra cyklar vid ett par gårdar där vi provsmakade och inhandlade några flaskor. Kanske inte det godaste vinet vi druckit men det var spännande att få känna att man själv bestämmer var och när man köper sitt vin.
Sista eftermiddagen botaniserade vi i Turckheim, innan vi tillsammans åt gemensam måltid på ett av byns alla uteserveringar. Turckheim, som också har en historisk stadsdel, är en liten men väldigt mysig by.
Stadsporten till den historiska stadsdelen i Turckheim
Tre övernattningar blev det på Campingen Le Medieval. Campingen, vinfälten, Turckheim och Colmar var till full belåtenhet med höga betyg på alla punkter. En plats som gav mersmak och som vi säkerligen kommer att återvända till.
Campingen får fem husbilar i betyg, mycket tack vare storkarna som gav den där lilla extra kryddan som kan behövas för att få full pott.
Agriturismo
Vi hade drygt 90 mil kvar till vår första förbokade camping. Det var lördag och vi skulle checka in på Camping Santa Vittoria i Sestri Levante på söndag.
Vi bestämde oss för att dela upp de resterande milen på två dagsetapper. Trots en del protester från dom mest morgontrötta lämnade vi Turckheim vid sjutiden på morgonen. Planen var att köra tills vi tröttnade och då börja söka en övernattningsplats.
Efter drygt åtta timmar var det ett frekvent plingande i damernas mobiler. Dom hade börjat söka efter en övernattningsplats och hittade, efter många om och men, en ställplats i San Damiano d´Asti, som låg ganska nära huvudstråket. Det visade sej att platsen som damerna slagit in på sina GPS; er var svårare att hitta än vi trodde, men efter någon mil på smala landsbygdsvägar var vi ändå framme. Jag och Dennis missade skylten till campingen och hamnade på en ännu smalare och krokig väg ute i vinfälten. Göran däremot, hittade infarten till det som visade sej vara en Agriturismo, en ställplats på en vingård. Nu kunde vi bocka av det också, för att bo på vingård är en av de upplevelser vi saknat sedan vi börjat åka husbil till dom stora vinländerna.
Tre stora husbilar mitt på vinbondens gård
Efter drygt 70 mil och 11 timmars körning drog vi handbromsen på den sluttande gårdsplanen som vinbonden på La Gran Collina Agriturismo ställt i ordning. Här fanns alla de förnödenheter vi husbilsåkare behöver, visserligen lite spartanskt, men mysigt var det.
På kvällen bjöd vinbonden oss på en vinprovning där vi fick smaka på hans läckerheter, som han var väldigt stolt över.
Vi provsmakar vinerna direkt från tunnorna
Det blev även några inköp vilket var mest av tacksamhet för att vi fick smaka på det han tillverkat. Han hade fem olika sorters vin men det var ingen som fick våra smaklökar att blomstra.
Jag ger den spartanska ställplatsen tre husbilar med tanke på att det var en vingård med vinprovning och direktköp av vinbonden själv. Det var en fantastisk och annorlunda upplevelse som för alltid etsat sej fast i hårddisken.
AGDA
Efter en lugn morgon på La Gran Collina Agriturismo, med avslappning och fotografering, körde vi de återstående milen mot Cinque Terre och vår första förbokade camping.
Vi lämnade dessa härliga vyer över vinfälten
Söndagens etapp var, trots att det var nästan omöjligt att få en bensträckare, en behaglig resa. Men betalvägarna, som vi mestadels åkte på, var rena rånet. Vi betalade drygt 2 500 kr i vägavgifter varav Mont Blanc tunneln med sina 1160 meter kostade dryg 600 kronor.
Långtradare utan särskilt tillstånd har körförbud på helgerna vilket gjorde att det var näst intill omöjligt att hitta bensträckarplatser. Vi krånglade oss in på några ställen och det var med nöd och näppe vi kom ut igen.
Att tusentals långtradare står still på rastplatser, tappstationer och alla andra tänkbara övernattningsplatser hela helgerna kan man acceptera, men att många har sina motorer igång, som spyr ut sina avgaser, utan att förflytta sej en meter, måste väl ändå ses som en stor miljöbov.
Även här borde Fridolin göra ett studiebesök. Alla dessa långtradare som dag och natt kör kors och tvärs på Europas vägnät och på helgerna står still med motorer igång för att chaufförerna skall ha en dräglig boendetemperatur i sina bilar. Enligt mitt sätt att se det, utan vetenskapliga belägg, måste detta vara den enskilt största miljöförstöraren.
Vi anlände Camping Santa Vittoria, vid lunchtid och klockan tre öppnade campingvärden sina portar.
Campingen som vi bokade redan i januari
Vi gjorde inte precis vågen vid första ögonkastet och redan efter en kort okulärbesiktning såg vi att standarden inte alls levde upp till vad deras hemsida förmedlat.
Hygienanläggningen, som för de flesta är viktigast, var långt, långt under den standard man kan begära. En VC-stol utan sittring och tre toaletter med enbart ett hål i golvet fanns tillgängliga och lika många var stängda. Duscharna var okey men i övrigt var standarden och renligheten långt från vad man kan begära för drygt 400 kronor per natt.
Någon timme senare anlände även Anette och Kent så nu var hela gruppen samlad, gruppen som fått täcknamnet AGDA (Anette, Göran, Dennis, Arly) samtliga med anknytning till Mölndalsbostäder.
Efter sedvanliga välkomstkramar och lite samkväm under markisen var det dags för middag och nästa bakslag, campingens restaurang. Det var oproffsigt och oorganiserat, det kändes som vi var deras allra första gäster. Dålig mat, dålig service och dyrt och AGDA-gruppen var för en gångs skull helt överens om att det var första och sista besöket på den restaurangen.
Campingen hade även fördelar, platserna var skuggiga
Det finns mycket negativt att säga om Camping Santa Vittoria men tyvärr vet man inte vad man får när man förbokar. Det är som att köpa grisen i säcken.
Campingen ligger fyra kilometer från Sestri Levante som är närmaste stad.
En härlig badvik i Sestri Levante
En mysig liten stad på den Liguriska Rivieran och som enligt italienarna själva är populärare än Cinque Terre. Enklaste sättet för oss var att ta sej dit var med cykel, så det blev en hel del cykelturer under våra fem dagars vistelse här. Det får man ändå se som positivt, för motion skadar aldrig.
Italienarna kör, som alla vet, ganska hetsigt så det var med skräckblandad förtjusning vi gav oss ut i trafiken med våra cyklar. Men vi förvånades över den hänsyn bilisterna visade oss, så nu kunde man lägga den fördomen åt sidan.
Svettig vandring
Från Sestri Levante tog vi tåget till den näst nordligaste av de fem byarna, Vernazza och efter någon timme i byn, valde vi att vandra den vackra leden över bergen till Monterosso, den nordligaste av byarna.
Den vackra byn Vernazza sedd från vandringsleden
Leden mätte bara 3,2 kilometer enligt skyltarna, men den var oerhört stenig och kuperad. Det tog oss drygt 2 timmar och det var fruktansvärt jobbigt i den stekande solen. 3,2 kilometer på drygt 2 timmar är ju inte ens snigelfart.
Enligt ”hälsoappen” var höjdskillnaden upp och ner motsvarande ett 70 vånings hus. Tillåt mej tvivla. Skulle en 74 år gammal hundrakilosklump kunna gå upp till toppen på ett 70 våningshus och ner igen på drygt 2 timmar. Jag är skeptisk, men det var utan tvekan j…ligt jobbigt.
Även dagen därpå tog vi tåget till Cinque Terre men nu till Riomaggiore, regionens residensstad, som ligger längst söderut.
Smala blomsterklädda gränder i Riomaggiore
Efter några timmar i den mycket vackra och kuperade byn tog vi tåget tillbaka till nästa by, Manarola, där planen var att vandra till den mittersta av de fem byarna, Corniglia. Där fanns en lättare led utmed kusten som vi gick för tio år sedan, men som tyvärr var avstängd nu på grund av ett ras.
Manarola är den enda byn utan hamn i Cinque Terre
Alternativet, den fyra kilometer långa leden över bergen var helt uteslutet efter gårdagens strapatser, så det blev i stället tåget tillbaka till Sestri Levante.
Nationalparken, Cinque Terre, var precis lika vacker som vi upplevde den för tio år sedan men turistinvasionen hade eskalerat något oerhört. Trängseln och framkomligheten var i jobbigaste laget och gav därför inte de vackra byarna rättvisa. Om vi väljer att åka hit någon mer gång så får det bli efter turistsäsongen.
Båtutflykt
På vår sista dag i Ligurien valde vi en båtutflykt till San Fruttuoso, som av många beskrivs som en riktig pärla i en kristallklar lagun vid foten av ett brant berg.
San Fruttuoso, pärlan i Ligurien
Stora delar av den lilla viken täcktes av det vackra 1300-tals klostret Abbazia di San Fruttuoso di Capodimonte och Torre Doria, ett majestätiskt försvarstorn.
1300-tals klostret som bäst nås från sjösidan
En mycket annorlunda plats som bara kan nås
med båt eller till fots på en smal stig från toppen av det drygt 400 meter höga Portofino berget.
San Fruttuoso är även känd för en staty som står på havets botten, 17 meter under havsytan. Statyn, Cristo degli Abbisi, är två och en halv meter hög och föreställer Kristus som med öppna armar blickar upp mot havets yta.
Det var en mycket vacker och annorlunda plats, där vi tyvärr bara hade en timme till vårt förfogande innan båten vände mot ett annat strandhugg, Portofino.
Portofino, kändisarnas rekreationsplats
Portofino, som anses som en av Medelhavets vackraste städer är även omtalad som kändisarnas semesterparadis. Vi fick tyvärr bara en timme även på denna vackra plats men det vi såg var att här är det rikedom och glamour som styr. Det var lätt att förstå de penningstinnas val av rekreationsplats för allt var otroligt vackert och restaurangerna var dukade med vita dukar, blomsterdekorationer, vackert porslin, stoppade möbler och all annan lyxighet man kan tänka sej.
Vi vanliga dödliga gick mest och kikade efter kändisar men det verkade som om dom höll sej undan turisternas nyfikenhet.
Vid vår vistelse anlände en av världen lyxigaste lustjakter, Wedge Too, som sägs vara värd drygt 500 miljoner kronor.
Wedge Too, lustjakt med 50 personers besättning
Ägaren, en 83-årige man vid namn Issam Fares, visade sej en kort stund på kajen omringad av vakter och vackra damer, innan dom försvann in på en restaurang.
Jag har aldrig hört namnet tidigare men nu kan jag åtminstone skryta med att jag sett en av världens rikaste män. Hallelulia!
Sämsta campingen
Cinque Terre och Ligurien är ett mycket populärt resmål med besökare från hela världen, vilket gör att det är svårt att hitta plats för fyra stora husbilar under högsäsong.
Campingens läge för besök i Cinque Terre var inte den optimala men det var okey att cykla de drygt fyra kilometrarna till tågstation. Campingens standard däremot var under all kritik.
Eftersom vi var ett gott gäng med god sammanhållning så höll vi ändå humöret på topp.
Vi hade många mysiga kvällar tillsammans
Vi tillbringade nästan all dagtid utanför campingen och på kvällarna ordnade vi våra trivselkvällar själva med grillning, långbord, levande ljus och så vidare. Det var faktiskt väl så mysigt som någon flådig restaurang.
Camping Santa Vittoria får underbetyg på alla punkter och den höll absolut inte vad hemsidan förmedlade.
Helhetsbetyget blir i mina ögon bara en husbil för det är den absolut sämsta campingplats vi varit på om man ser till SPK (standard per krona).
Svårfunnet
Efter fem övernattningar på den sunkiga dyra campingen var det dags för förflyttning mot Toscana. De 18 milen flöt på utan störningar men väl framme i den lilla byn Montopoli in Val d`Arno snurrade vi runt en dryg timme på trånga gator och snäva rondeller innan vi kunde checka in på camping Toscana Village. Vi tvingades till och med att vända på en smal väg i utkanten av byn på grund av att vägen var avstängd. Att vända en nästan nio meter lång husbil på en fem meter bred väg med tillhörande mer eller mindre hårda grönytor och diken på båda sidor, kan ta sin tid, vilket några Italienare visade med all önskvärd tydlighet. Dom hängde sej på signalhornet och trodde förmodligen att det skulle gå fortare att vända då.
En mer sansad man, även han italienare, bad oss om ursäkt för sina landsmäns beteende. Sorry, sa han, you are in Italy.
Infarten till Camping Toscana Village
När vi till slut hittade Toscana Village, vårt andra förbokade mål, blev vi till en början positivt överraskade. Visserligen var det trångt och backigt eftersom Italienarna ännu inte har anpassat sina campingar till dagens större bilpark, men efter lite röjande i buskaget och så vidare fick vi bilarna på plats. Göran, till exempel, fick vika undan några stora grenar i låg höjd som han med silvertejp förankrade i trädets stam, för att få plats.
Göran och Eva under trädet som dom fick bygga om
Vi fick lite spridda platser men inte längre ifrån varandra än att vi tillbringade kvällarna tillsammans i svalkan under pinjeträden till Cikadornas enträgna ljud, eller oljud enligt vissa personer.
Vatten och el
Första morgonen började med att Helena hittat en tvättmaskin som hon proppade full och gjorde precis enligt instruktionen. Maskinen fylldes med vatten och sen var det stopp, inget hände och det gick inte heller att öppna luckan igen. Vattentillförseln var inte tillräcklig för att maskinen skulle starta. Men efter ett par timmar kom campingens reparatör till hjälp och efter någon timme ytterligare var tvätten klar.
Campingen hade eftersatt underhåll på både vatten och el. När vi diskade t.ex. fanns det bara kokhett vatten i kranarna. Oftast är det varmvatten som saknas men här var det tvärt om så det gällde att hålla undan händerna. Tack och lov fungerade duscharna riktigt.
På torget i Montopoli in Val d´Arno var det ingen trängsel
Dagarna rullade på i slöhetens tecken, det var varmt och det fanns inte så mycket att hitta på. I Montopoli in Val d`Arno var det helt dött, inte alls det vi hade förväntat oss av det så glamouromsusade Toscana.
Vinprovning
Sista dagen beställde vi en vinprovning på vingården Azienda Agricola Agrisole som samarbetade med campingen. Agrisole låg drygt en mil från campingen så vi blev hämtade med taxi och väl där fick vi en rejäl genomgång av en mycket entusiastisk vinbonde.
Förväntansfull samling på väg till vinprovning
Vi började med en promenad mellan vinstockar och i olivträd för att lära oss skötseln av de dyrbara träden.
Vinbonden lär oss hur man sköter de dyrbara stockarna
Därefter gick vi in i gårdens hjärta där vinet tillverkas, innan det var dags för själva provsmakningen.
Vinbonden presenterar flaskans innehåll, druva och årgång
Vi provsmakade två vita viner, ett dessertvin, fem röda, olivolja och en Grappa.
Tilltugget bestod av två sorters ost med fikonmarmelad, kallskuret som bestod av soltorkad skinka och två sorters korv. Dessutom fick vi hemmagjord köttfärssås samt två sorters hembakat bröd.
Det var en mycket stolt vinbonde som verkligen brann för sina produkter och sitt hantverk som krävt många års utbildning, erfarenhet och tålamod.
Efter avslutad provsmakning var det inköp som gällde
Hela besöket tog ungefär tre timmar och avslutades med inköp av det vi provsmakat innan taxin kom och hämtade oss.
Det var ett vindåsigt gäng som kom tillbaka till campingen men det blev ändå grillning på kvällen och ett par glas av det nyinköpta, innan vi började förberedelserna inför morgondagens förflyttning.
Eftersatt underhåll
Sista natten i Montopoli del d´Arno väcktes jag av att Helena for runt som en skållad råtta i husbilen. Det regnade och hon var i full färd med att stänga takluckor och fönster och som tur var hade vi plockat in alla tillhörigheter kvällen innan.
Camping Toscana Village har en hel del underhållsproblem och läget är ganska intetsägande för att vara Toscana. Skötseln och servicen hade en del till övers på önskelistan och det är ingen plats som ger mersmak för en något bortskämd svensk.
Behållningen på våra tre dagars vistelse var utan tvekan besöket hos vinbonden Azienda Agricola Agrisole och Kents reaktion när en husvagnsägare börjat installera sitt ekipage alldeles för nära honom.
– Is it your car, frågade Kent?
– Yes, sa den nyanlände
– You have to move, sa Kenth med lätt framåtlutad böjd rygg och hängande utsträckta armar som om han föste undan en flock höns. Välkommen fanns inte i hans vokabulär den dagen.
Toscana Village får två husbilar. El och vattenanläggningarna var gamla och slitna och det var ideligen brandkårsutryckningar på fel som borde ordnats under lågsäsong.
Utsikten från campingen över det Toscanska landskapet
Campingens utsikt över det kuperade landskapet var vacker. Det fanns en pool och en stängd bar men i händerna på rätt ägare borde hela anläggningen ha betydligt större förutsättningar.
Kvällsutsikt
Nästa mål på vår resa var Gardasjöns sydspets. Vi styrde nu norrut igen och efter drygt 30 mil checkade vi in på Camping San Francesco i Desenzamo del Garda som var vårt sista förbokade mål.
Vi kunde direkt konstatera att det var en camping med klass. Här fanns rena fina hygienutrymmen, minimarket, restaurang, uthyrning av cyklar, båtar osv. Men även här var platserna i minsta laget för husbilar.
Vi fick en mycket dålig plats, ojämn och trång, så Helena gick till receptionen för att höra om det gick att byta till något bättre. Den tillmötesgående damen tipsade henne om att det blev en större och planare plats ledig nästa dag och att den låg närmare sjön.
Härlig utsikt över sjön och den ”Molndanska Sjöguden”
Sagt och gjort, dagen efter flyttade vi ”Storknas” och fick en mycket bättre plats på ett hörn med utsikt över den vackra Gardasjön.
Härliga cykelturer utmed Gardasjöns strand
Vi badade och cyklade om vartannat och våra matintag togs ofta på campingens restaurang. Vi kunde köpa morgonbröd i campingbutiken och på kvällarna satt vi under markisen och såg den vackra utsikten på den upplysta landtungan som leder ut till medeltidsstaden Sirmione. Här kunde vi sitta under en stjärnklar himmel och en begynnande fullmåne till långt fram på småtimmarna och njuta av rödvinslandets läckerheter.
Även efter mörkrets inbrott var det varmt, termometern låg strax under 30-gradersstrecket och inne i husbilen var det ännu varmare. Fönster och takluckor var vidöppna och en liten bordsfläkt såg till att vi fick lite rörelse på den varma luften. Trots allt så sov vi ganska bra men det är ändå i dessa lägen man önskar att man hade haft en AC inmonterad.
Vi cyklade de dryga fyra kilometrarna till Sirmione vid två tillfällen.
Porten till den vackra välbesökta staden, Sirmione
Den gamla staden med mänskliga spår från 500-talet f. Kr ligger på en landtunga som sträcker sej någon kilometer rakt ut från sjöns södra strand. En mycket välbesökt stad med utskänkningsställen, glasstånd, och allt annat en turist kan önska sej.
Vi cyklade även till centrum på Desenzamo del Garda som just den dagen hade marknad. För att nå centrum tvingades vi dra cyklarna genom en kilometerlång marknad med tre, fyra led i bredd. Det som inte fanns att köpa där, finns inte.
Torget och småbåtshamnen i Desenzamo del Garda
Det var ett mysigt centrum med en liten småbåtshamn som omgärdades av ett antal utskänkningsställen där många satt och njöt, Själva intog vi en kall öl under ett stort träd som skuggade oss från den starka solen.
Hjärnsläpp
Efter fyra av de fem bokade övernattningarna, började vi längta norrut och vid frukostbordet kom vi överens om att dra vidare. Dom andra skulle ändå åt ett annat håll, så vi kunde bestämma själva.
Packningen gick bra tills jag skulle göra det sista, veva in markisen. Jag hade lossat stormbanden och spikarna till benen som håller upp markisen men när jag skulle veva in satt markisen fast i nästan helt utfällt läge. Helena kom till undsättning för hon visste att vi fått kåda på ovansidan och hon trodde att det var det som klibbat fast duken. Hon fick fram en stege från hjälpsamma grannar som såg att vi hade problem. Helena tvättade så gott hon kunde men hon insåg snart att det inte var orsaken till att jag inte kunde veva in duken.
Jag vevade precis som jag gjort hundratals gånger tidigare, men det gick inte, det var tvärstopp.
Fler grannar strömmade till och det var ett kackel utan dess lika på alla jordens språk.
Stressen spred sej i takt med svetten som strömmade ner från min panna.
Efter en stund kom även Kent, som är världens mest otekniska, enligt hans sambo Anette. Han kikade runt lite, tog en titt på stålställningen som håller upp markisduken och så vände han sej till mej.
– Vad skall dom där röda knapparna i framkanten på markisställningen vara till?
Den lilla röda knappen i övre högra hörnet var boven
Precis när Kent sa ”dom där röda knapparna” blixtrade det till däruppe och inom en tiondels sekund kom skammens rodnad. Jag hade inte släppt spärrarna som gör att man kan spänna duken i utfällt läge.
Jag skämdes och Helena skämdes å´ mina vägnar, medan alla andra fick ett gott skratt vilket dom så gott som möjligt försökte dölja. Okey, tänkte jag, det är bättre att glädja än att såra.
Camping San Francesco får fyra husbilar efter det att vi fått en bättre plats. Det mesta fungerade till full belåtenhet men den annonserade ölaftonen på restaurangen blev en flopp. Personal och kök räckte inte till. Förmodligen överraskades dom av att det kom så många gäster, vilket ju kan var förlåtligt.
Sydtyrolen
Vi ställde in ”Tina”, vår GPS, på Merano i Sydtyrolen, en körsträcka på lite drygt 20 mil.
Efter bara några timmar checkade vi in på Merano Camping och efter att vi ställt iordning ”Storknas” promenerade vi in till den vackra stadskärnan där vi gästade några uteserveringar i det mycket kvalmiga och varma vädret.
Vid mörkrets inbrott satt vi under markisen och beskådade ett inferno av blixtar i bergen som mynnade ut i en underbar regnskur som gjorde luften lättare att andas.
En bevarad anläggning från liftarnas begynnelse
Dagen efter passade vi på att åka den nostalgiska stolliften som gick från stadens centrum upp till toppen på ett berg. Från toppen på berget gick det ett antal vandringsleder till bergen runt omkring men vi nöjde oss med en enklare men mycket vacker stig ner mot stadens centrum.
Vandringsled med härlig utsikt över staden
Det var en varm dag vilket frestade oss att slinka in på de strategisk utplacerade uteserveringarna utmed stigen. Vi övervann inte vår frestelse, mycket beroende på att vi inte hade någon brådska.
Frestande uteserveringar fanns det gott om på vägen ner
Förutom vätskeintagen stannade vi även för att fotografera den enorma utsikten på det vidsträckta Sydtyrolska landskapet runt omkring.
Väl nere vid foten av berget, finns en gammal stenbro, Via Roma, med anor från tiden före vår tidräknings begynnelse.
Bron Via Roma över floden Passer
Stigen utmed den iskalla floden in mot stadens centrum, är vackert dekorerad med växtskulpturer och även inne i stadens centrum, på flodens västra sida, finns vackra blomsterarrangemang och växter, avbildade som fåglar, djur, människor och så vidare. Det är på denna sida som de allra flesta restaurangerna finns, det är här turisterna flanerar och på den östra sidan, vid strandkanten, sitter ungdomarna.
Det fanns både grymma och vackra blomsterskulpturer
Även inne i centrum finns det ett antal broar varav den vackraste, Postbrücke är den mest kända. Sist vi var här var hela broräcket täckt med låsta hänglås, någon slags kärlekssymbol, men alla dessa var borttagna vid detta besök.
Postbrücke som förbinder den gamla och nya stadsdelen
Två övernattningar blev det i den Sydtyrolska staden i norra Italien innan det var dags att fortsätta färden mot Danmark.
Merano och Sydtyrolen är mycket vackert och har det mesta för allas smaker. En plats som vi mer än gärna återvänder till.
Merano Camping hade rena och fina hygienutrymmen och 6 ampers eluttag. Det var ”all inclouding” på dygnspriset vilket jag tycker är bekvämt men kanske inte 100
procentig rättvist för dom som inte använder befintliga faciliteter.
Campingen hade ingen reception eller minibutik utan bara en vakt som släppte in och ut besökarna. Det var inga markerade platser utan man fick själv hitta en lucka mellan fordon som stod kors och tvärs. I övrigt fungerade campingen tillfredställande och får tre husbilar tack vare närheten till stadens centrum.
Mastodontsträcka
Efter precis tre veckor på resande fot beslöt vi oss för att ta ett stort steg längre norrut. Vi lämnade Merano Camping i mörker, redan klockan sex på morgonen och efter bara några mil var vi ute på tyska autobahn. Vi tillryggalade mil efter mil utan större incidenter och vi bytte chaufför med jämna mellanrum. Framåt eftermiddagen förstod vi att kanske skulle hinna förbi Hamburg innan mörkret och tröttheten satte in.
Det blev en del kortare stopp vid vägbyggen och i utkanterna av de stora städerna, som det alltid blir på autobahn, men inte värre än att vi orkade köra vidare. Vi passerade Hamburg i skymning och i mörker, några mil längre norrut, hittade vi en ställplats i en liten by som heter Itzehoe. Det var en okey övernattningsplats på en stor grusplan vilket passade oss bra eftersom vi bara skulle sova några timmar. Att platsen var avgiftsfri försämrade inte dess SPK (standard per krona).
Vi startade i mörker och stängde av motorn i mörker efter knappt 16 timmar och 111,4 mils körning. Det var den längsta sträcka vi någonsin tillryggalagt på en dag och jag kan lova att vi sov gott den natten.
Vadehavet
Trots gårdagens mastodontetapp startade vi tidig morgon de 12 milen mot Römö, en dansk ö i Vadehavet, några mil norr om den tyska gränsen.
Någon kilometer före gränsen, i byn Süderlügum, stannade vi för att inhandla lite tullfritt. Vi hittade en ganska liten gränshandelsbutik som hade de varor vi var ute efter. Vi fyllde husbilens vinkällare som rymmer 24 bag in box, samt lite annat smått och gott, innan vi körde över gränsen vid danska Tönder.
Vi hade tidigare läst om Oasen Camping på Römö, en helt ny och modern ställplats, som vi beordrade Tina att guida oss till.
Römö är förbundet med fastlandet med en fler kilometer lång vägbank som skär rätt igenom den av UNESCO utsedda Nationalparken, Vadehavet. Det var vid vår överfart lågvatten vilket innebar att det endast fanns några mindre vattenfåror med vattenspeglar i den gråbruna geggan vid sidan av den konstgjorda vägbanken.
Ön är knappt fyra kilometer bred och drygt dubbelt så lång i syd – nordlig riktning och hela öns västsida, mot Vesterhavet, har en fantastisk sandstrand med härliga bad.
En modern ställplats runt en liten sjö
Nostalgikänslor
Vi checkade in på den helt personalfria campingen som ligger på öns sydspets och innan dagen var till ända gjorde vi ett besök på den jättelika sandstranden som låg ett stenkast från campingen.
Den enorma sandstranden utmed Vesterhavet
Bilarna körde ca 1,5 kilometer rakt ut på stranden och där kunde även vi cykla i de tillplattade bilspåren. Från biluppställningsplatsen hade vi ytterligare en halvkilometer att gå i den härliga sanden innan vi nådde vattenbrynet.
Det var när vi låg och guppade i Vesterhavet, med den tyska ön Sylt inom synhåll, som vi bestämde oss för att stanna ytterligare en dag på Römö, för det här var en fantastisk upplevelse.
Ett dopp i Vesterhavet hör inte till vanligheterna
Eftersom jag är född vid den danska västkusten så har jag ofta besökt just dessa trakter. I unga år tillsammans med föräldrarna, senare med egna familjen och nu på ålderns höst med husbil. Men jag har aldrig upplevt ett så varmt och härligt mottagande som den danska västkusten erbjöd oss denna sommar. Det var minst 25 grader i vattnet, ytterligare några plusgrader till i luften och en sol som strålade från en klarblå himmel. Att det dessutom var nästan vindstilla gjorde inte välkomnandet sämre.
Det är inte ofta att vädret är så inbjudande och jag såg många i min ålder och även äldre, som med ett lekfullt leende, plaskade runt och hoppade i det ovanligt varma vattnet.
Själv har jag inte badat på den danska västkusten sen jag var i tonåren på grund av kyla, blåst och/eller regn som håller en normalfrusna borta från havet. Men inte vid detta besök och det var säkert många med mej som denna dag fick nostalgikänslor från ungdomsåren, när dom vadade över sandbankarna under ytan för ta sej ut på djupare vatten.
Denna sommar var det bad för både gammal och ung
Parkering på stranden
Hela den platta ön är mycket cykelvänlig och det är inte långt mellan byarna. Lakolk, som är störst, har ett litet oansenligt köpcentrum, en ganska stor camping och ett fåtal restauranger. Det bor drygt 700 fastboende på hela ön och av dessa bor knappt hälften i Lakolk så det är inga stora byar vi pratar om. Det är ingen plats för shoppingsugna men däremot för dom som vill parkera nära havet på den fantastiska sandstranden. Vid vårt besök på stranden i Lakolk stod det bilar i fyra fem rader så långt ögat nådde åt både söder och norr.
Det var ständig trafik fram och tillbaka på stranden
Det var tusentals fordon i alla storlekar från jättestora husbilar till små elbilar. En mäktig syn och bakom denna gigantiska bilpark var det full aktivitet med lekande barn, pensionärer som badade, soldyrkare och så vidare. Även vi var i behov av ett bad efter den drygt fem kilometer långa cykelturen från Oasen till Lakolk.
Sista kvällen på Römö avslutades med ett besök på Havneby Kro med anor från 1800-talet.
Nyfångad rödspätta var ett bra 2;dra alternativ
Besök på Kro
En äkta gammal dansk Kro slår alltid de modernare pizzeriorna och snabbmatställena, men jag blev ändå lite besviken för dom hade inte den danska nationalrätten Hackeböff på menyn. Nu blåser det nya vindar, nu skall alla ha Stjärneskud på sina menyer. Det är också gott, men det går aldrig upp mot en härlig böff med hvide kartoffler, brynt lök, asier och en härligt krämig brunsås. Inte om du frågar mej i alla fall.
Skymning över Oasen Camping
Oasen Camping är en modern digitaliserad camping där allt sköts med kortbetalning.
Den är helt personalfri, vilket gör att den inte får fem husbilar. Den får fyra husbilar för ibland kan det kännas tryggt med en reception där det finns personal och kanske även en minibutik med färskt morgonbröd.
Innan vi lämnade Römö för denna gång åt vi en härlig frukost med nyinköpta danska frallor på en parkeringsficka på vägbanken i Vadehavet.
Klockan var sju på morgonen, solen var på väg upp och det var vid tillfället högvatten med en spegelblank vattenyta som täckte den gråbruna yta som vi mötte på vägen till Römö.
På alla de pålar som finns nedslagna för att förstärka vägbanken i sidled satt fiskmåsar och väntade på att vattnet skulle sjunka undan igen så att även dom kunde få sin frukost.
Fiskmåsarna väntar på att vattnet skall sjunka undan
Innanhavet
Nästa mål på den danska västkusten var Ringköbing som vi anlände strax före lunch. Vi hittade utan större svårigheter en ställplats intill småbåtshamnen som passade oss bra.
På vägen mot stadens centrum besökte vi en utställning med träskulpturer och det lilla torget med den groteska statyn som alla turister fotograferar.
En gift mans tunga börda
Jag och Helena tolkar statyn lite olika. Jag tror att statyn betyder ”En gift mans börda att bära”, vilket Helena inte alls håller med om.
På någon timma scannade vi av den lilla staden, åt en god glass och hade turen att hitta en ”Take away” som sålde äkta danska smörrebröd. Vi beställde två var som skulle hämtas senare på eftermiddagen och på återvägen intog vi en god lunch på en fiskrestaurang i hamnen.
Medan jag hämtade läckerheterna dukade Helen vårt bord framför husbilen, bara några decimeter från Ringköbing Fjords strand. Det var fortfarande fantastiskt sommarväder och Helena hade dukat fram öl och snaps och för att förgylla det hela ytterligare, så hade hon dekorerat bordet med små danska flaggor.
Detta är livskvalitet
Med fyra nyinköpta smörrebröd, varsin ”handbajer” en kall snaps njöt vi kvällen med härlig utsikt över det stora innanhavet.
En övernattning blev det på ställplatsen som får tre husbilar tack vare närheten till stadens centrum och den fantastiska utsikten.
Sandremsan
Vi lämnade ställplatsen i Ringköbing tidigt på morgonen, men efter bara några hundra meter såg vi en öppen bar med uteservering som sålde frukostmat. Tillsammans med byns morgonpigga gubbar njöt vi i soluppgången av varsitt rundstycke med ost och svagt danskt kaffe, innan färden gick vidare.
Det var drygt två mil till Hvide Sande Camping, som enligt kartan ligger på en sandremsa som skiljer Vesterhavet från Ringköbing Fjord. Sandremsan var inte så smal som det såg ut på kartan. Den var dessutom klädd med växter och hus och mot Vesterhavet stördes utsikten av en hög gräsbeklädd sandbank. Utsikten mot Västerhavet blev inte alls som vi förväntat oss. Mot Ringköbing Fjord däremot, var det fri sikt och innan vi anlände campingen såg vi ett stort antal färgglada vindsurfare som kämpade med att hålla sej kvar på brädan.
Lägerskola för vindsurfare
När vi närmade oss såg vi att det var ett utbildningsläger vilket förklarade att det var fler surfare i vattnet än ovanför.
Det var även glidsurfarnas mecka. När vindarna från Vesterhavet nådde de höga sandbankarna bildades det uppstigande vindar som glidsurfarna nyttjade. Dom gled fram och tillbaka bara några meter ovanför bankarna utmed den milslånga stranden. Det såg verkligen härligt ut.
Utmed hela den tre mil långa bilvägen på sandremsan fanns det separerade cykelleder så hela vår vistelse här bestod i bad och cykling förutom vid ett tillfälle när vi hamnade på en räkfestival inne i byn Hvide Sande. Räkor såg vi inte så mycket av men ölen flödade i massor till ett glatt gäng spelemän som sjöng danska sjömansvisor. Gemytligt och enkelt, precis det som kännetecknar Danmark.
Ett glatt gäng som spelade danska sjömansvisor
Vi fick ett par fantastiska dagar med bad i Vesterhavet, räkfest i byn, cykelturer, långa promenader på stranden och allt avslutades med en underbar pastarätt a´la Helena.
Helena symboliserar ”Sandegudinnan”
Två övernattningar blev det på Hvide Sande Camping som får fyra husbilar tack vare att vi slapp betala extra för att vi nyttjade två platser för att få plats. Platserna var alldeles för små för stora husbilar men fördelen, enligt min mening, var att det var bemannat med incheckning och minibutik där vi kunde köpa vårt morgonbröd.
Krigsmuseum
Hanstholm, som ligger ytterligare ca 20 mil norrut utmed den danska västkusten, var målet för dagen. Dit ville jag för att se den plats där min far, efter andra världskrigets slut, avslutade sina år på flykt undan tyskarna.
Trots att många år runnit iväg sedan 2;dra världskrigets slut har jag aldrig varit på den plats som min far pratat så mycket om. Varför vet jag inte, men jag liksom så många andra, kanske helst blundade för det hemska som den lille mustaschprydde mannen ställt till med. Nu på äldre dar har jag mer och mer börjat intressera mej för den danska motståndsrörelsen där min far var aktiv.
Det var fantastiskt och kändes lite overkligt att vandra runt på den förläggning där min far för 73 år sedan hade bevakningstjänst efter det att tyskarna kapitulerat och lämnat landet.
Det var även här man upplöste ”Den danska Brigaden”, en militär organisation som, under den engelska fältmarskalken Montgomery utbildade danska flyktingar, bland annat min far, till stridsmaskiner under nästan två års tid på olika läger i Sverige.
För den som är intresserad har jag publicerat en berättelse på vår hemsida, om min fars flykt när nazisterna var honom på spåren. Du hittar berättelsen om du söker på ”Flykten undan nazismen” på startsidan www.arlyhelena.se.
Hanstholm var Nordeuropas största befästningsanläggning under 2;dra världskriget.
Dåtidens jättekanon, se Helena den lilla rosa pricken
Här fanns, bland mycket annat, fyra 38 centimeters kanoner som nådde 5,5 mil ut i Vesterhavet vilket var nästan halvvägs till Norge. I Norge fanns motsvarande kanoner vilket gjorde att tyskarna kunde spärra alla infarter till Skagerack.
Hela anläggningen är i dag ett 200 000 kvm stort museum med stigar, bunkrar, järnvägar och den 3 000 kvm stora cirkelformade centralanläggningen som hade plats för 90 soldater, matsalar, vapen, ammunitionsförråd, värme och friskluftsanläggningar, sjukstuga, operationsrum och så vidare.
Taket är borttaget på den stora centralanläggningen
Flera av soldatrummen var iordningställda med dockor för att efterlikna krigets soldatliv. I ett rum som var ca 5×5 meter fanns det sovplats för 16 soldater och ett stort matbord. Sängarna var ca 175 centimeter långa och 55 breda i tre våningar. Man kan säga att det måste varit trångt, samtidigt som man måste erkänna att det var en fantastisk byggnad. En bunker med metertjocka väggar ett metertjockt innetak och ett välvt yttertak som var minst två meter tjockt, allt gjutet i betong.
Alla typer av vapen och kanoner fanns att beskåda i en modern anläggning där det även visades ett bildspel på 2;dra världskrigets olika skeden från 1939, när kriget började, tills 1945 när tyskarna kapitulerade.
Ett gammalt tåg från kriget som transporterar turister
I Hanstholmens hamn fanns det gott om plats för en husbil så vi parkerade strax intill hamnens enda restaurang. Även här blev vi blåsta på Hackeböff så vi tvingades följa strömmen, en Stjärneskud och en kall öl. Motvilligt fick vi erkänna att det smakade bra, men ändå, va´ fan tog de goa Hackeböffarna vägen? Däremot serverade dom något så gammalmodigt som Kaffepunch, en kopp varmt kaffe med en snaps akvavit i. En dryck som min far en gång lärt Helena att tycka om.
Sista biten
Resan började närma sej sitt slut. Vi hade ungefär 15 mil till Fredrikshamn och efter några mil hittade vi ett bageri där vi köpte några frallor. Några kilometer ytterligare norrut stannade vi för att äta frukost på en rastplats med härlig utsikt över Limfjorden. Vädret var fortfarande strålande, Limfjorden var ganska stilla och lugn, förutom att en surfare som gång efter annan drattade i vattnet, och rörde om den spegelblanka ytan.
Vi övernattade på en ställplats några hundra meter från färjeterminalen i Fredrikshamn eftersom vi bokat plats på färjan till Göteborg nästkommande dag.
Många som väntar på att färjan skall komma
Vid vår sista afton på denna resa besökte vi en restaurang i hamnen som såg gemytlig ut. Menylistan var gedigen men jag kunde inte se Hackeböff så jag frågade servitrisen om det gick att ordna. Hon tittade på mej, som om jag kom från en annan planet, innan hon sansade sej och sa.
– Det vi har står på menyn.
Okey, tänkte jag, då får det väl bli en Stjärneskud i dag igen. Detsamma tänkte Helena, men hon tröstade mej med att hon skulle göra en riktig härlig Hackeböff till oss när vi kommer hem. En hel vecka i Danmark utan att kunna få en riktig Hackeböff, blev nästan för mycket. Jag hade svarta tankar om att aldrig mer besöka detta land, men det går säkert över.
Hela restaurangen gjorde reklam för Fernet Branca med flaskor, tavlor, underlägg och så vidare, och på herrtoaletten hängde en femliters flaska upp och ner med en liten tappkran på. Där stod ett antal rena glas så det var bara att ta för sej för den som villa smaka på drycken. Mycket ovanligt och självklart smakade jag på drycken som egentligen är en alkoholbaserad magmedicin.
Färjor från alla håll seglade in till Fredrikshamn
Den spartanska ställplats som till nästan 100 procent nyttjas av färjeresenärer får två husbilar. En lutande sandig grusplan drar ner poängen men läget nära färjeterminalen och utsikten över Kattegatt var bra.
Allting har ett slut
Färjeturen och sista milen från Göteborg till Tjörn gick helt utan några problem.
Vi var åter på hemmaplan och vi möttes av ett lugnt regn som ganska snart återgick till det som präglat denna sommar i Sverige. Det var enligt metrologerna den varmaste sommaren sedan mätningarna började för nästan 300 år sedan.
Nu Fick Fridolin och gänget vatten på sin kvarn, precis innan det var dags för befolkningen att gå till valurnorna. Det kallar jag för medvind.
Själv är jag skeptisk till deras skrämselpropaganda, att om vi inte gör något nu så kommer hela jorden att gå under.
Hur vi skall göra det har det pratats om i åratal, men det blir bara prat utan handling.
Förresten, om inte jag minns fel, så hade vi en av de kallaste somrarna i mannaminne så sent som förra året och dom tre första månaderna i år var de kallaste jag varit med om på många år.
Vad jag kan förstå så har det periodvis pågått en global uppvärmning i norden ända sedan den tid det låg ett drygt 1 000 meter tjockt istäcke över hela Skandinavien.
Men jag kan ha fel, jag har haft det förr.
Kort sammanfattning
Hela resan tog 29 dagar från starten med Stenafärjan till Kiel och färjan tillbaka från Fredrikshamn.Hela resan var fantastisk men jag kommer nedan att nämna några av höjdpunkterna.
Colmar och den historiska byn tillsammans med Turckheim var en oplanerad upplevelse som verkligen gav mersmak.
Cinque Terre, en av världens mest besökta platser och hela Ligurien är ett måste, men man bör kanske undvika de mest frekventerade månaderna.
Båtresan till pärlan San Fruttuoso och kändisarnas semesterparadis Portofino var också riktiga högoddsare.
Ett besök i Sirmione på Gardasjöns sydspets hör nästan till allmänbildningen, men även här bör man undvika semestermånaderna.
Merano har inte samma turisttryck men det är en fantastisk plats i det Sydtyrolska landskapet.
Vesterhavet i Danmark med Römö, Ringköbing, Hvide Sande och Hanstholm var årets höjdpunkt, men det beror helt och hållet på vädret. Lika bra som det var i år, lika dåligt är det när inte vädret är med oss.
Sist men absolut inte minst. Ett trevligt sällskap som inte tar allt på allvar utan ser det goda i livet med skratt och munhuggning på ett skämtsamt sätt.
I år liksom förra året umgicks vi med nedanstående. Tack allihop.
Dennis, Eva, Helena, Anette, Eva, Göran och Kent
Efter att tomten lämnat över sina julklappar till barnen satt jag, 75 med mitt barnbarn Robert, 35 och pratade om att det skulle vara kul att prova på Cykelvasan.
