Vår första ”pärlan” är på plats

Efter alla år med husbil så finns det hur mycket gott som helst att säga om livet som globetrotter. Det har hittills varit en oförglömlig resa med många underbara minnen, många härliga skratt i goda vänners sällskap, fantastiska upplevelser och synintryck från platser som vi inte ens visste att dom fanns. Det verbala ordförrådet räcker inte till, det måste upplevas och det tänker vi fortsätta med i många år till.

Men… vi har även råkat ut för en del riktiga pulshöjare som vi i efterhand kan skratta åt men som då, just då var skräckupplevelser.

Premiärturen i vår första husbil, våren 2005, var från inköpsstället i Fritsla, vilket var en upplevelse i sej.
Allt var många gånger större än vår personbil och de krokiga småvägarna i Sjuhäradsbygden kändes på tok för smala för denna typ av fordon. Den nya husbilen var mer än en halvmeter bredare och drygt fyra meter längre än en vanlig personbil.
Vid varje möte satte jag hjärtat i halsgropen och när jag mötte den första bussen var jag tvungen att stanna.
I knapp registrerbar hastighet tog jag mej de 15 milen hem till Tjörn och det var nu den riktiga prövningen kom. Jag skulle, med enbart backspeglar på utsidan bilen, backa in på vår trånga gård med stensatt mur på ena sidan och hustak i låg höjd på den andra. Men med hjälp från Helena, som for runt som en blöt tvål i ett handfat, och lite trixande fram och tillbaka var ”The Pearl” äntligen hemma.

När ni läser detta kan det kanske uppfattas som att Helena inte kör husbilen… det är helt fel… Helena kör visst men av någon outgrundlig anledning så är det alltid jag som hamnar i dom svettiga situationerna. 

Ökänd serpentinväg
Vår planerade jungfruresa, som bl.a. gick till Åland, innehöll mycket spänning och en riktigt, riktigt duktig pulshöjare.

Stolta och lyckliga gled vi norrut, ”King of the Road”, på fina breda vägar. Alla husbilar vi mötte hejade glatt och så gjorde även vi. Solen sken och allt var frid och fröjd tills vi skulle ombord på färjan mellan Grisslehamn och Åland.
Det var trångt och stressigt och terminalfolket viftade frenetiskt för att få oss att öka tempot.
Med några pärlor i pannan och spända nervtrådar, lyckades jag till slut att baxa in, det för oss ovant stora fordonet på färjan.

Efter en vecka på Åland körde vi tvärs över Sverige via Östersund till Trondheim i Norge.
Vägarna efter gränsen till Norge smalnade av likt överdelen på en flaska och vid varje möte med andra breda fordon saktade jag nästan av till stillastående. Vad våra vänlig medtrafikanter tyckte om denna försiktighet, visade dom med all tydlighet.
Från Trondheim fortsatte vi söderut igen och för varje timme som gick blev jag mer bekväm med bilens yttermått och dom smala vägarna.

Trollstigen, som är en ökänd serpentinväg, blev vår första riktiga nagelbitare. Vägen är byggd på en lodrät bergvägg med bråddjupa stup bara några decimeter från vägkanten.
Kurvorna var så smala och tvära att husbilens överhäng, bakom bakhjulen, hängde utanför stupen i kurvorna och vi tvingades t.o.m. att backa ett par gånger vid möte… det var inte roligt kan jag lova.
Hustrun, som absolut inte var intresserad av utsikten, hade redan vi foten av berget täckt sina ögon med två svettiga handflator och hon mumlade något om aldrig mer, lova mej att vi aldrig, aldrig mer åker denna väg.

Med darrande kropp, torr strupe, spagettiknän och minnesförlust på grund av anspänningen, kunde vi efter en dryg halvtimme andas ut på toppen av den lodräta bergväggen.

I dag har man byggt om vissa avsnitt av Trollstigen med mötesplatser och bredare kurvor, men den är fortfarande en riktig pulshöjare för den som har minsta anlag för höjdskräck.


Trollstigen bör ses och upplevas

 

Vägbygge
Vid ett vägbygge mellan Bacharach och Karlsruhe på A61 i Tyskland fick vi vår hittills mest skräckinjagande upplevelse. De tillfälliga filerna markeras alltid med största tillåtna bredd som fordonen får ha i respektive fil och den längst till höger är alltid till för lastbilar och andra breda fordon. Lastbilsfilen går oftast parallellt med de smalare filerna så att man, om man kommer fel har möjlighet att byta fil.

Vid denna händelse satt jag tydligen och halvsov och hamnade i en fil som var skyltad för fordon med högsta tillåtna bredd på 2,20 meter. När jag upptäckte det började jag se efter en lucka för att byta fil. Det fanns ingen lastbilsfil till höger om oss, den hade fått en helt annan sträckning runt vägbygget … och den avfarten hade vi passerat.

Det är ofta både rörigt och stressigt vid vägbyggen på Autobahn

Det var nu pulsen började stiga … vår bil var 2,42 meter bred och högsta tillåtna bredd var 2,20 meter. Den första sträckan var inga problem eftersom den var avgränsad med koner med bra avstånd mellan. Vi stötte till någon kona här och där men det flöt ändå på tills vi närmade oss ytterligare en skylt som än en gång markerade att hösta tillåtna bredd var 2,20 meter.
Konerna tog slut och framför oss såg vi en fålla med halvmeterhöga betongblock på båda sidor. Vá i h…vete är detta!!! Jag stannade till strax före betongblocken, såg mej omkring för att kunna ta mej ur situationen och i backspeglarna såg jag hur kön bakom växte.
Det gick inte att byta fil, varken för oss eller för bilarna bakom för det fanns ingen annan. Allt vid sidan om oss var en arbetsplats för vägbyggare och vår husbil stod längst fram och täppte till hålet på den 2,20 meter breda fållan.
Det kändes som en hemsk mardröm, pulsen steg till max, svetten rann och kön bakom växte mycket, mycket snabbt. Jag nöp mej i armen i hopp om att vakna, men det var ingen dröm, det var mitt i verkligheten.
Vi hade två valmöjligheter. Att stanna och ställa till med trafikkaos på autobahn i Tyskland eller att chansa på att få plats mellan betongblocken. Vi valde det sistnämnda.
På betongblocken stack det ut små gula markeringsbrickor i plast och redan på de första metrarna hörde vi hur det skrapade och gnisslade mot bilen, men vi fick plats, vi fastnade inte i fållan.
Vi hade bara någon centimeter tillgodo på var sida om bilen och stundtals lät skrapningarna väldigt kraftigt men vi rullade dock sakta men säkert framåt. Hastigheten var inte hög, kön bakom blev längre och längre, men för oss gällde bara att inte fastna i fållan. En enda liten felmanövrering och vi hade kilats fast mellan betongblocken.
Efter några väldigt, väldigt långa minuter kunde vi äntligen lämna denna mardröm. Vi hade klarat oss igenom … vi hade inte fastnat och vi kunde köra vidare utan att ha skapat rubriker om trafikkaos på Autobahn.
Vi stannade på närmaste p-ficka för att sänka pulsen till normalnivå, torka av all svett på kroppen och framför allt för att kontrollera skadorna på bilen.
Till vår stora förvåning kunde vi inte hitta några skador. De små plastmarkeringarna som stack ut från betongblocken var så pass mjuka att de inte orsakat någon skada och jag hade trots alla farhågor inte kommit i kontakt med betongmuren.

Nu var det dags för ”high five”. Denna gång blev det en dubbel ”high five” innan vi drog vidare söderut.

Alppass
Att det skulle bli tufft att köra över Alperna visste vi. Kartan visade att det var förbjudet för husvagnsekipage vilket är en varning för att det är både brant och kurvigt.
De första milen upp mot Sölden var krokig och smal, men inte värre än vi tidigare åkt på.
Efter Sölden, som ligger ca 1900 m.ö.h. blev det betydligt tuffare och innan vi påbörjade den riktiga alpklättringen stoppades vi i en vägtull. Vakten skrynklade sin panna och såg mycket skeptisk ut när han tittade på den stora husbilen, men till slut fick vi betala och köra vidare.
Vägen upp till passet, Timmelsjoch 2509 m.ö.h, hade ett 15-tal skarpa serpentiner och en stigning på ca 600 meter. I vissa svängar tvingades vi stanna för möte och för att få femtonnaren i rullning igen spann drivhjulen på den branta asfalterade vägen.
Utsikten ovanför trädgränsen är enorm. Vidderna, de gråa delvis snöklädda bergsmassiven och de djupa gröna dalarna är fascinerande och nästan otrevligt overkliga. Det var så vackert att man blev tårögd.
Vi stannade på toppen för att pusta ut och för att känna på snön innan det var dags att ta sig ner på den Italienska sidan av berget.
Uppfarten var jobbig, men det var efter toppen som det värsta började.

Smalt kurvigt och bråddjupa stup

Vägen blev mycket smalare, brantare och kurvigare. Skyddsräckena försvann nästan helt med undantag för vissa vägsträckningar där man kostat på sig att gjuta en två decimeter hög betongsträng närmast de bråddjupa stupen

En decimeterhög betongsträng skiljer vägen från hissnande stup

Vid möten tvingades vi att gå obekvämt nära kanten för att över huvud taget kunna ta oss framåt.
På vissa sträckningar lutade berget ovanför oss ut över körbanan så att man fick parera mellan vägkanten med de bråddjupa stupen på ena sidan och berget som lutade ut, strax ovanför taket, på den andra.
Med galopperande hjärtat, fjärilar i magen, gelé i knäna och en likblek hustru bromsade vi oss nerför den långa serpentinvägen som hade en höjdskillnad på drygt 2 000 meter och som mest en lutning på 15 %.

När vi drog handbromsen i botten på berget blev jag återigen tårögd, men nu av lycka för att vi kom ner utan synbara men.

Färjetur
När det återstod endast någon mil av vår resa från Dolomiterna till Bad Gastein började GPS-tanten ”Tina” ge sig till känna. Helena vaknade till, vecklade upp sin stora karta och observerade att vi närmade oss Malluitz och en lång tunnel.
Väl framme vid tunnelns mynning ropade ”Tina” – sväng vänster till färjan, vilket vi gjorde. Men här tog vägen slut, vi stod på en stor plan asfalterad parkeringsplats intill en stationsbyggnad.
”Tina”, som ibland kan vara j…ligt irriterande, skrek flera gånger – kör på färjan – kör på färjan. Vi tittade som två fånar på varandra. Här fanns inte tillstymmelsen till vatten, inte ens en liten rännil. Vi stod i botten på en jättestor gryta omringade av höga, höga berg.                                                          
Helena gick med sin karta i högsta hugg fram till ett par uniformsklädda män utanför terminalen och på knagglig tyska frågade hon om vägen till färjan. De båda männen smålog mot varandra när den ene sa till den andra, kan du se något färja?  Neeej, sa han och tittade sej omkring, nu med ett mycket brett leende, jag kan inte ens se något vatten.
Männen hade säkert fått frågan många gånger av förvirrade turister, men sa dom, nu lite allvarligare, du skall nog med tåget som står där borta.

Husbilen skulle lastas på ett tåg, vilket var enda sättet att komma igenom tunneln. Alternativet var att vända tillbaka och köra den 20 mil långa vägen runt bergen till Bad Gastein. Vi valde tåget.

Den längsta ”färjan” vi någonsin sett

Innan vi fick lastas på järnvägsvagnarna fick vi köra igenom en ”mall” som var likvärdig med vagnarnas stålkonstruktion. Mallen var byggd av två stående järnbalkar med 2,5 meters mellanrum som hölls samman med en kraftig balk ca 3.5 meter ovanför körbanan. Bilen var 2,42 meter bred och 3,1 meter hög så det gick ju, om än med små marginaler och med infällda backspeglar.
När vi skulle köra ombord såg vi att tågsetet var minst hundra meter långt och pålastningen var längst bak på den sista vagnen.
Vi stod som nummer tre i ”färjekön” och jag skulle ratta den stora husbilen hela sträckan fram till första vagnen. Minst ett hundratal järnskelett, identiskt lika den ”mall” som vi nyss kört igenom, skulle passeras.

En svettig pålastning som tack och lov skedde utan stress

Jag fick ingen assistans av Helena eftersom alla medresenärer ombads att skyndsamt lämna perrongen och ta plats i en personvagn.
Det var en rejäl pulshöjare som var mer än lovligt svettig. Nu var det inte stupen som skrämde utan tanken på att skrapa upp bilens sidor som satte nerverna i dallring.
Med backspeglarna infällda körde jag, i icke mätbar hastighet, fram till den första vagnen.

De annars så stressade italienarna, som är födda med en tuta i handen, är uppfostrade att alltid signalera och visa långfingret när det inte går tillräckligt fort. Inga signaler hörde vilket kanske var ett tecken på att även dom förstod att jag hade det jobbigt.
Det var förbjudet för alla att sitta kvar i sina bilar under tågfärden, så jag liksom övriga chaufförer visades till samma vagn som medresenärerna.
Efter 8,5 kilometers total mörker genom Tanerntunneln såg vi åter dagens ljus, vi var framme vid ändstationen Böckstein, som ligger i Gasteinerdalen.

Avlastningen var smärtfri, eftersom vi stod nästan längst fram och bara någon mil senare kunde vi pusta ut i Bad Hofgastein som var dagens mål.
Man lär så länge man lever, sägs det och det stämmer nog. Kartan markerar en tunnel, vilket ju inte är så ovanligt i dessa trakter, men att det var en tunnel endast för tågfärjor var det inte lätt att förstå. Men än en gång hade vi lyckan att klara en stor utmaning utan förödelse.

Närkontakt
När mittlinjen saknas är det ett tecken på att vägen är mycket smal och att försiktighet gäller vid möte. Jag körde på den streckade vita linjen som markerar dikesrenen, och ibland även utanför denna när jag mötte större fordon.
Plötsligt, vid ett möte, small det till. Hjärnan fick ett hastigt uppvaknande, hjärtat flög upp i halsgropen… va´ fa… n var det?  Tankarna for runt, helt okontrollerat, som en kategori fem orkan.
Efter en snabb blick mot backspegeln på förarsidan, konstaterade jag att det inte fanns någon spegel där.

Spegeln hängde i trådar nedanför fönstret

Skakig och förvirrad av smällen stannande jag vid vägkanten för att se om jag kört på något. Jag kunde inte se något men ett femtiotal meter längre bort stod den husbil som jag nyligen mött. När jag tittade närmare kunde jag konstatera att den, liksom vår bil, bara hade några trådar som hängde ut där backspegeln på förarsidan skulle suttit… vi hade krockat.
Efter en kortare konversation med föraren i den andra bilen, gjorde vi en gemensam översyn av våra fordon. Till synes och nästan helt otroligt kunde vi konstatera att det inte fanns några andra skador än backspeglarna.
Vi samlade ihop skräpet på vägen, tog varandra i hand och skildes som vänner för ingen bar ensam skulden för denna sammanstötning.
När jag satte mej i bilen igen kom chocken. Jag blev hängande som en böjd ostbåge över ratten och tankarna for runt som en bisvärm i huvudet. Jag försökte med alla medel slå bort katastroftankarna om vad som kunde hänt, men det var inte det lättaste.
Så satt jag en bra stund innan chocken släppte så att jag kunde köra vidare.

Poliseskort
Några mil söder om Callela utmed den spanska medelhavskusten, ledde ”Tina”, vår GPS, av oss från huvudleden rakt in i centrum på en gammal by. Varför förstod vi inte men vi följde ändå instruktionerna.
Förmodligen hade ”Tina” fått ett fullständigt hjärnsläpp, om en GPS kan få det, för vi kom bara längre och längre in i den gamla byns kärna. Vi fattade att något var fel men vi körde på en enkelriktad gata utan möjlighet att vända. Infarten ändrades från smal gata till kullerstensbelagd gränd. Husen kröp närmare och det var med nöd och näppe vi kunde ta oss förbi alla skyltar, lampor mm. som satt på fasaderna några meter ovanför vägbanan.
Fotgängarna på de trånga trottoarerna såg ut som fågelholkar när dom limmade sej fast vid husfasaderna för att vi skulle komma förbi.
Nu började det bli riktigt oroligt i magen. Svettdropparna i pannan övergick till rännilar utmed de fårade kinderna och framför oss såg vi en trång korsning med småbilar som stod kors och tvärs halvvägs upp på trottoarerna.
Vi kom inte längre… här var det tvärstopp. Det här klarar vi aldrig, tänkte jag, vi får montera ner bilen i beståndsdelar och bära ut den i säckar.
Bilister, fotgängare och butiksinnehavare stirrade förvånat på oss och alla började, som sydeuropéerna gör, diskutera och gestikulera. Fler och fler nyfikna strömmade till och just när jag skulle säga till hustrun att vi går härifrån, dök det upp en liten polisbil från en sidogränd.

Den lilla polisbilen var anpassad för smala gränder

Ut klev två unga poliser, en kvinnlig och en manlig. Dom diskuterade med varandra samtidigt som dom gestikulerade med hela kroppen. Nu är det kört tänkte jag, nu blir det järngaller med bröd och vatten och eftersom dom inte kunde ett ord engelska så fick vi inte reda på vad som pågick.
Efter några minuter tog kvinnan polisbilen och körde vidare och den manliga polisen försökte med spanska och kroppsspråk förklara för Helena vad vi skulle göra. Det gick sådär… Helena såg mest skräckslagen ut.
Polisen påbörjade arbetet med att få undan bilarna i korsningen och det kom ut bilägare från affärer, trappuppgångar och gränder.
När alla bilar var borta förstod vi att vi skulle vända husbilen i den lilla korsningen och efter många om och men och med god hjälp av både polisen och Helena lyckades det.

Med en stolt polis gående framför oss, mot färdriktningen, eskorterades vi samma väg tillbaka från de trånga gränderna.
Vid infarten, där ”Tina” beordrat oss in, stod den kvinnliga polisen. Hon hade stoppat all trafik som skulle in till byn så att vi, mot trafiken, kunde komma ut.

Den kvinnliga polisen stoppade all infart till stadens centrum

Terrasserad camping
På campingen ”Piani Di Clodia” vid Gardasjöns sydspets fick vi känna på den typiska italienska ”manjana” stilen.
Vid incheckningen erbjöds vi en plats som var mer anpassade för Fiat 500 än för husbilar. När vi påtalade det höjde värden sina axlar, lutade huvudet lite åt höger, vände sina öppna handflator på lätt hängande armar mot oss och med en tom blick lät oss förstå att han absolut inte kunde förstå varför.
Att få in en 8,5 meter lång husbil på en tomt som är 5 gånger 6 meter såg han inte som något problem.
Efter en del gestikulerande och röster som gick upp i falsett, på ett obegripligt språk, letade vi själva upp en plats som var tillräckligt stor för vår husbil. Problemet var bara att ta sej dit.

Hela den kraftigt lutande och terrasserade campingen hade ett rutnät av grusstigar som var betydligt smalare än husbilens bredd. I korsningarna stod bilar kors och tvärs, cyklar, leksaker och annat som tillhör barnfamiljer låg utspritt på gångarna och tältarnas snören var förankrade i kanten på körbanan.
Efter fem jobbiga korsningar i den branta backen och med mycket ”tjöt för att få fri körväg, var vi äntligen framme.

Fin utsikt över Gardasjön

Ordspråket ”slutet gott allting gott” kändes helrätt när vi hade korkat upp ”skumpan” för att fira att vi, efter mycket strul, fått en plats som dessutom visade sej ha en fantastisk utsikt över den för dagen spegelblanka Gardasjön.
Tyvärr hämmades hela min vistelse av mardrömmar som oftast slutade med att vi fick anlita bärgare för att få upp husbilen till plan mark igen.
Delvis blev farhågorna besannade men med hjälp av vänliga människor, som sköt på när
drivhjulen spann i gruset, lyckades vi ta oss upp på plan mark igen.

Nu började vi förstå varför campingvärden hellre ville ha oss på den plats som låg närmare receptionen, han förstod att det skulle bli problem för oss på de branta smala grusstigarna.
Det var kanske det han försökte förklara med sitt minst sagt yviga kroppsspråk, men som vi inte förstod.

Från rodnad till falurött
Efter en övernattning i Binz på den tyska ostkusten gav jag koordinaterna som ”Tina”, vår GPS, behövde för att leda oss till Warnemünde, ca 15 mil västerut.
Vägen som ledde oss ut från Binz blev bara smalare och smalare och till slut var det mer en stig än en väg. Vi mötte inga bilar, men det fanns gott om lättklädda fotgängare och bakom oss såg vi cyklister som var på väg åt samma håll som oss.
Efter någon kilometer stannade vi för att konferera med våra kompisar som tagit rygg på oss.
Dom såg väldigt fundersamma ut för deras GPS visade ett helt annat vägval och vi beslutade oss för att vända.
Att vända visade sej vara omöjligt så vi tvingades fortsätta och efter ytterligare några hundra meter såg vi en handmålad skylt med en cykel och texten Badplatz.

Skylten som väckte mej

Hur j…la dum får man bli… först nu förstod jag att vi körde på en cykelväg… med två stora husbilar.
Hemma hade detta aldrig hänt, men i det forna Östtyskland fanns det fortfarande smala, trånga grusbelagda bilvägar från tiden före murens fall. En dåres försvarstal kan tyckas, men så var det.
Strax före badplatsen kunde vi äntligen vända. Men nu skulle vi den dryga kilometern tillbaka och nu mötte vi alla halvnakna hurtbullar som var på väg till dagens morgondopp.
Cyklisterna fick ta dikesrenen till hjälp för att kunna möta oss och av ansiktsuttrycken att döma var dom inte helt nöjda med vår närvaro och dom ropade obegripliga aggressiva fraser. Fotgängarna hoppade över till andra sidan diket och surmulet skakade dom på huvudet samtidigt som dom med en snurrande handrörelse riktade sitt pekfinger mot tinningen.
Med rodnade kinder, skamsen blick och barnförbjudna verbala ord över ”Tinas” felnavigering, tog vi oss tillbaka till en väg anpassad för bilar.

På vår GPS finns en inställning för vilken typ av fordon man färdas med. Man kan välja mellan cykel, motorcykel, personbil eller lastbil.
När hjärnan börjat fungera igen kom jag på att vi dagen innan använt ”Tina” på en cykeltur… GPS-en var inställd på närmaste väg med cykel.
Nu var det inte rodnade kinder längre… nu var det falurött som gällde.


Jag har givit ”die dumme Swedes” ett ansikte.

Tyskarna brukar ofta kalla oss svenskar för ”die dumme Swedes”.


Jag har givit ”die dumme Swedes” ett ansikte.