Forstasidan.jpg

För fjĂ€rde gĂ„ngen vĂ€ljer vi att klimatemigrera till sydligare breddgrader och Ă€ven denna gĂ„ng Ă€r det  Medelhavet som skall bli vĂ„rt huvudmĂ„l.
Sommaren, som börjar nÀrma sej sitt slut, har varit helt fantastisk hÀr hemma tillsammans med underbara vÀnner och hÀrliga husbilsturer i vÄrt vackra land.

Minnena frÄn den senaste vintern pÄ hemmaplan, finns fortfarande kvar pÄ hÄrddisken, det var Äret dÄ coronapandemin stoppade oss för att fly det bohuslÀnska klimatet. Det var kallt och blÄsigt med ett blöttungt grÄsvart tÀcke som hindrade solen för att trÀnga igenom.
Ju Àldre man blir, desto större krav, eller önskemÄl, har man pÄ vÀdret. I ungdomen var det roligt med vinter och jag minns framför allt de vintrar som var kalla, soliga och snörika. Man kunde Äka skidor eller sola sej i en snöglÀnta, man tog med sej pick och pack ut i skogen för att grilla eller bara njuta av naturen, men det var dÄ och dÄ Àr inte nu.
Det kÀnns alltid lite vemodigt nÀr sommaren nÀrmar sej sitt slut och det Àr oberoende av om man skall resa bort eller vara kvar hemma. Det börjar med att man vrider tillbaka klockan och vips förkortas eftermiddagsljuset med en timme. Utemöbler, blomkrukor, prydnadssaker och sÄ vidare, stÀlls undan inför vintern och kvar blir en tomt som ser helt naken ut.

Man gÄr in en slags dvala som delvis rÀddas av vegetationens fÀrgsprakande palett som skiftar frÄn de gröna nyanserna till guldockra till vinrött. Det Àr vackert men kortvarigt, för efter dom första höststormarna Àndras hela naturen till en grÄskalig massa, som inte vÀcks till liv förrÀn vÄrens första vÀrmande solstrÄlarna trÀnger undan vintern.
Men som sagt, nu chansar vi inte pÄ att vara hemma i vinter, dÀrför har vi packat Carthagon med allt som kan behövas och lite till för vÄr överlevnad i cirka sex mÄnader framÄt. Allt Àr lÄst, grannarna underrÀttade och förhoppningsvis hÄller tjuvarna sej borta.
VÄra planer för resan söderut Àr nÄgot annorlunda i Är. Tanken Àr att följa Atlanten genom Tyskland, NederlÀnderna, Belgien, Frankrike, norra Spanien med Biscayabukten och Portugal till den spanska sydspetsen. VÄrt första lÀngre stopp har Helena bokat pÄ camping Almayate, strax utanför Torre del Mar i Spanien. DÀr har hon bestÀmt att vi skall dansa med tomten och skÄla in det nya Äret.


Zwolle, NederlÀnderna
Efter en kortare tur mellan Tjörn och Göteborg, cirka sju mil, mönstrade vi pĂ„ StenafĂ€rjan till Kiel i Tyskland. VĂ„rt vĂ€gval denna gĂ„ng berodde framför allt pĂ„ att vi kortade körstrĂ€ckan med cirka 60 mil mot den traditionella vĂ€gen över Öresundsbron och fĂ€rjan mellan Rödby och Puttgarden. Att vi dessutom tjĂ€nade nĂ€stan 1000 kronor, delvis pĂ„ grund av vĂ„ra skyhöga dieselkostnader, gjorde ju valet enkelt.

Stena Scandinavicas vÀg genom Danmark

Vi vaknade utsövda och pigga och det första vi ser frĂ„n fönstret i hytten, Ă€r kontinenten. Vi hade nu nĂ„tt den del av resan som Ă€r den enskilt dyraste kostnaden för oss campare som vĂ€ljer att vidga vĂ„ra vyer söder om Sverige. Framför oss, till vĂ„rt första stopp pĂ„ resan söderut, hade vi cirka 40 mil och tidig eftermiddag checkade vi in pĂ„ camping ’t Hofje van Hoog-Zuthem nĂ„gon kilometer utanför Zwolle. Innan vi nĂ„dde mĂ„let fyllde vi tanken med diesel som Ă€ven hĂ€r var obekvĂ€mt dyr, men Ă€ndock cirka fem kronor billigare per liter, Ă€n hemma.

Zwolle, NederlÀnderna
Vi möttes av en parkliknade camping som sĂ„g nĂ„got ovĂ„rdad ut och nĂ€r vi fick veta att den var pĂ„ vĂ€g att stĂ€ngas inför vintern, förstod vi orsaken. Det fanns absolut inget att klaga pĂ„, hygienutrymmen var vĂ€lskötta och rena och personalen var bemötande. Byggnaderna var typiska för sommarcamping med mĂ„nga hĂ€rliga och öppna uteplatser för ljuvliga sommarkvĂ€llar.  

En hÀrlig samlingsplats för festliga sommarkvÀllar

Är man i NederlĂ€nderna skall man cykla, det Ă€r nĂ€mligen ett cykelland fullt jĂ€mförbart med de danska traditionerna. Innan vi Ă€ntrade vĂ„ra jĂ€rnhĂ€star fick Helena en cykelkarta i receptionen som bland annat visade en led utmed IJssel kanalen till en liten by med namnet Wijhe.
Det var medvind och solen sken och efter knappt en timme nÄdde vi den lilla byn, dÀr vi bestÀmde oss för att göra ett vÀtskestopp, för motionerar man, mÄste man fylla pÄ med vÀtska.
Vi har som vana att alltid stödja de lokala restaurangnÀringarnas överlevnad och efter vÄrt bidrag till nÄgra uteserveringar, var det dags att vÀnda Äter.

Helena gör sitt för att stödja nĂ€ringsidkarna 

Med kartans hjÀlp letade vi oss fram till en liten bilfÀrja som tog oss över till andra sidan kanalen, dÀr cykelleden fortsatte men nu i motsatt riktning. Solen sken fortfarande och nu hade vi en svag vind rakt emot oss vilket inte vÄllade nÄgra större problem. TvÀrtom, vi njöt i fulla drag av cykelturen pÄ den platta men levande landsbygden, med odlingar, betesdjur och de mer eller mindre angenÀma dofterna frÄn ladugÄrdarna, precis som jag minns frÄn mina tidiga Är i Danmark.
Efter ytterligare nÄgon timma pÄ cykeln var det dags att korsa kanalen igen. Men nu var det ingen bilfÀrja utan en mindre bÄt för passagerare med eller utan cyklar.

Helena stiger pÄ bÄten som tar oss över IJssel kanalen

VÀl pÄ rÀtt sida kanalen var det nu bara en halvtimmes cykeltur tillbaka till campingen.
NÀr man försöker uttala de nederlÀndska namnen kan man fundera pÄ hur dom fÄtt ihop denna blandning av bokstÀver. Ta campingens namn till exempel, hur gick det till och hur uttalas det? Lika illa Àr det med mÄnga andra orter och byggnader. Afsluidijk till exempel, den omtalade vallen som skyddar landet frÄn Atlanten, det gÄr ju bara inte att ljuda det, inte ens i onyktert tillstÄnd, det Àr helt omöjligt.
Min teori Àr att man fyller en tombola med bokstÀver, stora och smÄ, som man rullar runt nÄgra varv. DÀrefter plockar man ut en bokstav Ät gÄngen som lÀggs i en lagom lÄng rad och sÄ fÄr det bli som det blir. Men jag förstÄr inte hur nederlÀndarna sjÀlva kan uttala orden och det Àr vÀl dÀrför det Àr helt omöjligt att begripa vad folk sÀger ocksÄ.
Efter tre övernattningar och ett par hÀrliga och upplevelserika dagar, pÄ denna icke uttalbara camping, var det dags att skaka liv i dom 235 hÀstarna under motorhuven pÄ Carthagon.

Honfleur, Frankrike
MĂ„let för dagen var att hitta en övernattningsplats pĂ„ vĂ„r vĂ€g mot det omtalade klostret, Mont Saint Michel i Frankrike. Ett kloster som ibland ligger pĂ„ en ö och ibland pĂ„ fastlandet, beroende pĂ„ att tidvattnet kan skilja upp till 14 meter mellan ebb och flod. 
Vi startade lÄngt före soluppgÄngen för att komma sÄ lÄngt söderut som möjligt innan dagen var slut. Att köra de 85 milen till klostret, pÄ en dag, kÀndes lite vÀl lÄngt för vi har alltid som prioritet att njuta av resan, hela resan, utan att stressa.
Trots den tuffa och nÄgot stressiga morgontrafiken i NederlÀnderna och trafikkaoset i beslutÄngestens tempelstad, Bryssel, sÄ slukades mil efter mil i rask takt utan trötthetssyndrom.
NÀr vi sÄg att det bara var ett tiotal mil kvar till den omtalade kuststaden Honfleur vid mynningen pÄ Seine, bestÀmde vi oss för att Äka dit.
Bara nÄgon kilometer frÄn den lilla staden, passerade vi Pont du Normandie, som tillhör en av vÀrldens största broar, en vajerbro med total lÀngd pÄ 2 kilometer och 143 meter och spann pÄ 856 meter.

Port du Normandie

FrÄn toppen pÄ bron hade vi en vidunderlig utsikt över flodens möte med Engelska kanalen och den lilla staden vid brofÀstet.
NÄgra minuter senare drog vi handbromsen pÄ Air de Camping Car Honfleur som visade sej vara en jÀttestor stÀllplats med gÄngavstÄnd till stadskÀrnan i den lilla staden med knappt sju tusen fastboende.
Efter dagens etapp pÄ 65 mil, var vi nu bara 20 mil frÄn vÄrt planerade mÄl, Mont Saint Michel och planen var en övernattning hÀr. Men efter att stödbensölen hittat sin rÀtta plats bestÀmde vi oss för att ta ytterligare en natt i Honfleur, dels beroende pÄ att vÀdret var fantastisk och att hela omgivningen vittnade om trevnad.
Vi började första dagen med att botanisera i den gamla medeltida stadskÀrnan med korsvirkeshus och kullerstensgator och vi besökte Àven nÄgra utskÀnkningsstÀllen.
HÀr fanns allt frÄn trottoarservering utmed kajkanten till restauranger med vita dukar och i dom smalare grÀnderna trÀngdes dom konstnÀrliga ateljéerna om uppmÀrksamheten. Vi upptÀckte Àven en liten skylt, i allt det kulturella, som visade vÀgen till en utsiktsplats pÄ toppen av berget.
Den kvÀllen gick vi till sÀngs med ett leende pÄ lÀpparna, samtidigt som vi bestÀmde oss för att ge den vackra byn ytterligare en heldag.
PÄ vÄr andra bilfria heldag var det cykeln som gÀllde. Först cyklade vi ut till Seines mynning, dÀr bland andra den kÀnda konstnÀren, Claude Monet, ofta skapade sina alster. Den mest kÀnda av Monets alster frÄn denna plats Àr SoluppgÄngen, frÄn 1872.
Efter besöket vid flodens mynning var det utsiktsplatsen pĂ„ berget som gĂ€llde. Det var en flera kilometer lĂ„ng uppförsbacke, men vi gnetade pĂ„ sakta men sĂ€kert och dĂ€r det var som brantast ledde vi cyklarna. I ett av de brantare partierna mötte vi en fransos som med glimten i ögat, sa nĂ„got som i mina bullerskadade trumhinnor lĂ€t som en knarrande trappa med inslag av en gnisslande dörr. Jag fattade ingenting, men Helena, familjens sprĂ„kbegĂ„vning, tolkade det som ”varför har du cykel med dej nĂ€r du gĂ„r”.
Hur som helst, pÄ toppen fanns tvÄ vidunderliga utsiktsplatser, en över Seines möte med Engelska kanalen och Le Havre pÄ andra sidan floden samt en över den medeltida byn vid foten pÄ berget.

Kranarna i Le Havre pÄ Seines motsatta sida

Honfleur sedd frÄn ovan

Förutom utsikten fanns hÀr ett vackert kapell frÄn 1500-talet och som bara av en hÀndelse, var det ett utskÀnkningsstÀlle som korsade vÄr vÀg ocksÄ.

 Kapellet frĂ„n 1500-talet

Tre övernattningar blev det och det Àr ju detta som Àr friheten med husbil, man kan ombestÀmma sej nÀr man vill och hur man vill.

Signatur-namnteckning.jpg

Signatur.docx

Mont Saint Michel, Frankrike

Det magiska klostret Mont Saint Michel, med sitt ursprung frĂ„n 700  talet e.Kr. Ă€r inte bara ett kloster, det Ă€r Ă€ven Frankrikes minsta kommun med 29 innevĂ„nare.
I dag Àr Mont Saint Michel en turistattraktion, med mer Àn 3 miljoner besökare varje Är och det var ett av huvudmÄlen pÄ vÄr flykt frÄn grÄvÀdret.
Men det hela har sitt ursprung frĂ„n 700-talet e.Kr, nĂ€r kyrkoherden Aubert  av Avranche lĂ€t bygga ett enkelt kapell pĂ„ halvön Mont-Tombe, som klippan med Mont Saint Michel heter.
Enligt legenden skall kyrkoherden i drömmen blivit tillsagd av ÀrkeÀngeln Michel att bygga ett kloster pÄ halvön, men Aubert trodde först att det bara var en dröm. Efter ett andra försök frÄn ÀrkeÀngeln hotade han med att göra ett hÄl med tummen pÄ Auberts panna om han inte gjorde som han blivit tillsagd. Kyrkohedern trodde fortfarande att det var en dröm och dÄ gjorde Michel ett avtryck med sin tumme pÄ Auberts pannan. DÄ förstod S:t Aubert att ÀrkeÀngeln menade allvar och satte genast igÄng med att bygga ett kloster.
Kyrkoherden S:t Auberts huvud, med hÄlet i pannan efter Michels tumme, finns i dag avgjuten i en nÀrliggande kyrka. Dessutom har man i dag en tre meter hög staty pÄ ÀrkeÀngeln, Michel i guld, pÄ klostrets högsta torn.
Mont Saint Michel, skall ses i verkligheten. Jag var hÀr i min ungdom för cirka 50 Är sedan och tyckte redan dÄ att det var en helt fantastisk byggnad. SÄ vacker, sÄ komplett med tanke pÄ klostrets Älder och i dag, efter ett helt arbetsliv som byggare, fattar man absolut inte hur denna skapelse har kunnat genomföras. Det Àr helt ofattbart hur den mÀnskliga handen, bara med hammare och huggmejsel, kunnat utföra detta.
De Ätta pelarna, som bÀr upp högtornet till exempel, Àr minst en och en halv meter i diameter, och minst 20 meter höga, helt uthuggna i stora cirkelformade stenblock. Hela byggnaden Àr ett arkitektoniskt mÀsterverk frÄn ritningar till hantverk.
Helt otroligt och sjÀlv gnÀller jag nÀr batteriet i skruvdragaren Àr slut.
Tiderna förÀndras och vi med dem, vi gör mycket i dag som dom inte kunde göra pÄ den tiden och tvÀrt om.
Bukten runt Mont Saint Michel har en av Europas största tidvattenvariationer med en höjdskillnad, som mest, pÄ 14 meter mellan ebb och flod.
Under nÄgra timmar varje dygn Àr Mont-Tombe en ö och kan endast nÄs med den nya bro som byggts pÄ senare Är mellan fastlandet och klippan.
Det Ă€r en fantastisk naturförestĂ€llning att se nĂ€r vattnet stiger över det vattenfria landskapet runt klostret. I folkmun kallas det ofta för ”Den rusande damen”  eller ”Galopperande hingstar” beroende pĂ„ att vattnet stiger med mycket hög hastighet.
Jag minns frÄn ungdomen nÀr jag och min kompis Ronny var hÀr, nÀr vi med tidvattnet i hasorna flydde i panik över deltalandskapet till fastare mark.

Det leriga landskapet som skiljer klostret frÄn fastlandet vid lÄgvatten

Det Àr cirka 50 Är sedan och lÄngt innan det fanns en bro.
TvÄ övernattningar blev det pÄ Camping Aux Pommier i Beavior som ligger cirka fem kilometer frÄn klostret, innan vi knappade in vÄr nÀsta övernattning pÄ vÀgen mot Medelhavet.

Ile dŽOléron, ljusets ö, Frankrike
MÄlet för dagen var Chaillevette i Frankrike, knappt 50 mil nÀstan rakt söderut. Resan var helt problemfri pÄ dyra betalvÀgar, men det visste vi om sÄ det finns inga utrymmen för negativiteter. Alternativet, att undvika betalvÀgar i Frankrike, har vi provat en gÄng och det Àr inte lÀngre ett alternativ om man inte tror att man skall leva i evighet.
Efter ett antal kilometrar, med gator, korsningar och rondeller, byggda för Renault Twingo, anlĂ€nde vi stĂ€llplatsen som vi knappat in pĂ„ ”Tina”, vĂ„r GPS.
Med svetten i pannan lovade jag dyrt och heligt att hit kommer vi aldrig mer att Äka med större fordon Àn en cykel. Inget ont om stÀllplatsen, men vÀgen hit och dÀrifrÄn, var inte lÀmpad för sju ton husbil.
Anledningen till valet av Chaillevette var att det var en lagom lÄng dagsetapp och att det fanns ostronodlingar i dessa trakter som vi gÀrna ville beskÄda.
Tidigt nÀsta morgon krÄnglade vi oss ut frÄn det tÀtbebyggda gamla villaomrÄde och nÀrmast till hands, för nÄgra dagars övernattning, lÄg ön Ile dŽOléron som ligger pÄ Biscayabuktens nordöstra sida, bara nÄgra kilometer frÄn Chaillevette.
Efter bron till ”ljusets Ă¶â€, som ön kallas, hittade vi Camping La Brande, bara nĂ„ra kilometer frĂ„n den lilla staden, La Chateau d’OlĂ©ron som grĂ€nsar till brofĂ€stet.
NÀr stödbensölen var sÀnkta, cyklade vi de fÄ kilometrarna till La Chateau, som visade sej vara en mycket trevlig liten stad. I den lilla hamnen med fiskebÄtar som rullade in för att lossa dagens fÄngst lÄg uteserveringarna vÀgg i vÀgg med varandra och hela den gamla stadsdelen omgÀrdas av en mycket stÄtlig mur.

Porten till den gamla militÀrförlÀggningen

Hela Citadellet, som omrÄdet heter innanför murarna, har tidigare fungerat som militÀrförlÀggning, Àr i dag ett mycket uppskattat friluftsomrÄde för flanörer till elitmotionÀrer.
Vid ett tillfĂ€lle, nĂ€r vi irrade omkring i den gamla stadsdelen, trĂ€ffade vi pĂ„ en svensk dam som var bofast pĂ„ ön. Hon hade mycket att berĂ€tta om ön och dessutom visade hon oss, sitt tiomiljoners projekt, som hon skulle flytta in i om ungefĂ€r ett halvĂ„r. Hon var bosatt pĂ„ ön sedan fem Ă„r tillbaka och hĂ€r hade hon bestĂ€mt sej för att bo resten av sitt liv. Fullt förstĂ„eligt, för benĂ€mningen ”ljusets Ă¶â€ fĂ„r man inte bara, den har man förtjĂ€nat.
Det överraskande var att man kunde se Fort Boyard, dÀr Gunde peppar kÀndisar att utföra tÀvlingar som ligger lÄngt utanför deras normala komfortzon. Fortet ligger ganska lÄngt frÄn land, men det var inga problem att se den, frÄn öns norra sida.
Vi trivdes sÄ bra pÄ ön att vi efter tvÄ nÀtter pÄ Camping La Brande, gjorde en förflyttning nÄgra mil lÀngre norrut till en stÀllplats Le Moulin, strax utanför Saint-Denis.

Det blev mÄnga hÀrliga cykelturer pÄ ön

Efter nĂ„gra kortare cykelturer, i ett  helt underbart sommarvĂ€der, utmed Biscayabuktens strĂ€nder var det dags för fredagsmys utanför Carthagon eftersom barer och restauranger, pĂ„ denna del av ön, Ă€r en bristvara. Det mingel som vi upplevde i La Chateau var som bortblĂ„st, men att sitta utanför Carthagon en ljummen kvĂ€ll, iförd kortbralla och t-shirt, med ett stort glas rött i nĂ€ven, Ă€r inte heller fy skam.
Ile dŽOléron var en annorlunda men upplevelserik ö med fiskebyarna, vinodlingsfÀlten och lÄnga strÀnderna som vid ebb mest liknade en oÀndligt bred grÄdaskig lermassa och som vid högvatten förvandlades till hÀrliga och badvÀnliga sandstrÀnder.

Bron frÄn fastlandet till Ile dŽOléron

Den drygt tre mil lÄnga genomfartsleden frÄn bron till fyren, i andra Ànden av ön, gick tvÀrs igenom nÄgra gamla fiskebyarna med trÄnga gator och korsningar. Vid möte med andra tunga fordon var det bara centimetrar som skilde backspeglarna frÄn att skrapa i de lÄga stenhusens fasader.
Ile d’OlĂ©ron Ă€r en mycket populĂ€r ö, framför allt av fransmĂ€n och enligt den svenska damens uppgifter, tiodubblas befolkningen under sommarmĂ„naderna.
Efter tre hĂ€rliga dagar pĂ„ ”ljusets Ă¶â€, med allt frĂ„n att ha sett Fort Boyard i kustbandet, till de underbara cykelturerna, var det verkligen vĂ€rt att trĂ€ngas med andra tunga fordon i dom gamla byarna.
Sammanfattningsvis kan vi sĂ€ga att, har man vĂ€garna förbi ”ljusets Ă¶â€ sĂ„ Ă€r ett besök ett mĂ„ste.
Tidigt nÀsta morgon var det Äter dags för en förflyttning och vÄrt nÀsta mÄl i planeringen var ytterligare nÀstan 50 mil rakt söderut. NÀrmare bestÀmt till den norra delen av Spanien som Àven den grÀnsar mot Biscayabukten.
Efter cirka 30 mil pÄ dagens etapp ledsnade Helena pÄ de monotona motorvÀgarna. Hon gurglade fram en stÀllplats inne i en nationalpark, nÄgon mil frÄn motorvÀgen, dÀr vi skulle kunna övernatta. Efter ett antal avstÀngda vÀgar med omdirigeringar, hittade vi stÀllplatsen, som lÄg lÄngt bortom den icke inhemska befolkningens kÀnnedom.
Incheckningen skedde digitalt och utan Helenas tÄlamod, hade vi aldrig kunnat komma in. Men vÀl pÄ plats visade det sej vara en mysig stÀllplats med allt som vi husbilsÄkare behöver och att priset för ett dygn lÄg under hundralappen inklusive el, försÀmrade ju inte helhetsbilden.
En övernattning blev det innan vi riktade Carthagon rakt söderut igen mot huvudmÄlet, Zarautz, som ligger i norra Spanien, strax innanför grÀnsen mot Frankrike.

Zarautz, Spanien
NĂ€stan pĂ„ klockslaget, tvĂ„ veckor efter det vi steg pĂ„ KielfĂ€rjan i Göteborg, anlĂ€nde vi Grand Camping Zarautz i Spanien. VĂ€dret var helt fantastiskt med solsken och behaglig nordbotemperatur, inte för varmt och inte för kallt. TerrĂ€ngen i denna del av Spanien Ă€r snarlik Alperna i Österrike med branta grönklĂ€dda sluttningar, lĂ„gvĂ€xande buskage och samma arkitektur pĂ„ mĂ„nga byggnader.

Alpliknande natur och byggnader

Campingen, som Àr belÀgen pÄ toppen av ett 120 meter högt berg, bjöd pÄ en helt fantastisk utsikt över Biscayabuktens blÄnande vatten.

 Viken vid Zarautz Ă€r mycket populĂ€r bland surfare

Zarautz Àr ett mecka för surfare och frÄn campingen, sÄg man förutom playan och den lilla byn, ett stort antal surfare som plaskade omkring i de skummande vÄgorna som bildas dÀr havet möter land.
Nackdelen med att bo sÄ högt upp Àr att det var jobbigt att ta sej bÄde upp och ner. NÀrmaste vÀgen till byn var en brant stig med 439 ganska ojÀmna trappsteg och dÀremellan stensatta stigar med kraftig lutning. Alternativet var att följa den nÀstan fyra kilometer lÄnga bilvÀgen, men Àven efter en sÄ lÄng uppförsbacke sved det ordentligt i lÄren.
PĂ„ den mycket vĂ€lordnade ACSI campingen fanns bĂ„de affĂ€r och restauranger och strax intill ligger Bodega Talia-Berri, en vingĂ„rd som tyvĂ€rr var stĂ€ngd för sĂ€songen.  

Bodega Talai-Berri ovanför vinodlingarna

Vid ett tillfĂ€lle tog vi apostlahĂ€starna ner till den lilla byn Orio, som ligger pĂ„ Zarautz motsatta sida av berget. Den smala bilvĂ€gen ner till byn var ungefĂ€r en kilometer kortare Ă€n bilvĂ€gen till Zarautz, men nĂ€r  höjdmetrarna Ă€r samma och strĂ€ckan Ă€r kortare, dĂ„ blir det brantare, och det blev det.

PÄ vÀgen till Orion passerade vi mÄnga hus för den som Àr hÀndig

För tredje gÄngen pÄ lika mÄnga dagar, fick jag kÀnna pÄ att jag bara har tvÄ Ärsringar kvar till 80 samt att en femtedel av min kropp Àr rent övergödning. Med genomblöt t-shirt och stela vadmuskler slÀpade jag mej in pÄ campingbaren dÀr Helena bestÀllde in varsin stor öl. Den ölen visste var den hörde hemma.

VÀdret fortsatte att hÄlla i sej och vi fortsatte att trivas pÄ hyllan. NÀr Helena en dag ville gÄ en Ànnu lÀngre runda bad jag vÀnligen men bestÀmt om att fÄ avstÄ. Jag valde i stÀllet att besöka resterna av en nedlagd gammal hamn med omlastningsstation frÄn 1909 som ligger strax nedanför campingen. Hamnen var bara i drift ett tjugotal Är eftersom jÀrnmalmen tog slut i de nÀrliggande gruvorna och 1940 monterades hela omlastningsstationen med kranar och linbanor ner.

Resterna av den gamla omlastningsstationen

Man sparade stora delar av byggnaderna till eftervÀrlden och i dag tillhör platsen en av de dokumenterade sevÀrdheterna i denna del av Spanien.
Efter fyra helt underbara dagar i solsken, blev vÀdret betydligt ostadigare, med regn och stormliknande vindar över Biscaya. Men helheten pÄ vistelsen har varit helt underbar med mÄnga fysiskt krÀvande, men vackra vandringar i bergen och en campingplats som platsar pÄ vÄran topp femlistan, med extra allt.
Den fortsatta planen var att fortsÀtta Ànda upp till den nordligaste spetsen i Spanien, men eftersom metrologerna spÄdde sÀmre vÀder i den delen av landet, ombestÀmde vi oss. Vi riktade i stÀllet in oss pÄ att dra oss lÀngre söderut.
Sju nÀtter blev det pÄ Grand Camping Zarautz och tack vare att vi hade ACSI kortet fick vi en natt gratis.

Biscayabukten
NÀr jag som 15 Äring gick uppför lejdaren pÄ en styckebÄt med allt mitt bagage och alla mina drömmar, var jag nog den lyckligaste och mest ovetande mÀnniskan i hela vÀrlden.
Eftersom grĂ€nsen ”att fĂ„ gĂ„ till sjöss” pĂ„ den tiden var 16 Ă„r, var mina förĂ€ldrar tvungna att godkĂ€nna min ansökan att fĂ„ mönstra pĂ„ bĂ„ten som jag sökt jobb pĂ„. Min mor sa helt tvĂ€rt nej men far lyckades efter nĂ„gra veckor övertala henne. Dagen efter ansökan godkĂ€nts fick jag jobb som kockelev pĂ„ M/S Kolsnaren och bara ett halvt dygn senare, lĂ€mnade lotsen bĂ„ten utanför Vinga.

M/S Kolsnaren, byggd 1944 pÄ Eriksbergs varv

Det var tidig morgon och jag hade knappt hunnit borsta tÀnderna innan arbetet i kabyssen satte igÄng. En barsk alkoholstinkande och fördrucken stewart önskade mej vÀlkommen liksom kocken och andrekocken. Det var vi tre som skulle ansvara för att besÀttningen fick tre mÄl mat om dagen och att dom som hade nattpassen fick sina matpaket.
Detta var starten pĂ„ mitt nĂ€stan tvĂ„Ă„riga sjömansliv som bestod av bĂ„de ris och ros och varför jag skriver om det  hĂ€r beror pĂ„ att vi nu befunnit oss vid Biscayabukten under en dryg vecka.
Den 112 meter lÄnga bÄten hade ett Dwt (bruttolastförmÄga) pÄ 6060 ton, en ganska liten bÄt sett till dagens mÄtt och den gick med styckegods mellan Skandinavien och kusterna runt Afrika.
Första gÄngen, nÀr vi var i Engelska kanalen och nÀrmade oss Biscayabukten, rapporterade kaptenen om farorna pÄ denna strÀckning. Dom erfarna sjömÀnnen passade ocksÄ pÄ att berÀttade ocksÄ hissnande historien om olyckor och förlisningar som skett just dÀr genom Ären. Men pÄ vÄr strÀckning mellan Norden och Afrika, mÄste man passera genom bukten, om man inte vill runda hela England.
Biscayabukten var och Àr fortfarande ökÀnt för sitt oförutsedda vÀder. Havet kan pÄ nÄgra fÄ timmar Àndra karaktÀr frÄn stiltje till full storm och med dÄtidens bÄtar kunde det vara helt förödande.
NÀr jag för tredje gÄngen skulle passera Biscaya, varnade kapten för oroligt vÀder med gropig sjö, vilket han av sÀkerhetsskÀl gjorde varje gÄng vi skulle passera bukten. Det regnade och blÄste nÀr jag gick till kojs, men det var inget som oroade. Efter drygt ett Är pÄ bÄten hade man ju vant sej vid sjömanslivet och jag hade Àven hunnit med att bli uppgraderad till andrekock.
Mitt i natten gick larmet och alla visste vad som gÀllde. Nu var det bara att pÄ kortast tÀnkbara tid hitta sin position i livbÄten som vi trÀnat pÄ ett otal gÄnger under min vistelse ombord. Fyra livbÄtar, med plats för 8 personer i varje, satt förtöjda i vinschar ovanför dÀcket och varje person hade sin egen plats dÀr Àven de personligt instÀllda flytvÀstarna lÄg. Nu var det skarpt lÀge, det var nu alla skulle veta vad som gÀllde i en krissituation och bara ett tiotal minuter senare var hela Biscayabukten i uppror.
Havet var becksvart och regnet piskade pÄ med vÄldsam kraft. BÄten fullkomligt drÀnktes nÀr vÄgorna sköljde in över dÀcket medans vi for omkring som en kork i den upproriska bukten.
DÀr satt vi fastspÀnda och kunde inget annat göra, vi kunde bara hoppas pÄ att den ökÀnda bukten skulle lugna ner sej. Det var bara att vÀnta pÄ ytterligare order frÄn kaptenen och efter ett par timmar kom ordern, faran Àr över.
Det Àr just detta som Biscayabukten Àr kÀnt för, ena stunden lugnt och skönt och nÀsta stund full storm och tvÀrt om.

Den hÀr historien har inget med vÄr klimatemigration att göra. Jag blev bara pÄmind om hÀndelsen nÀr jag nu, drygt 60 Är senare, blickade ut över Biscayabukten som för dagen bjöd pÄ kraftiga vinbyar och ett piskande regn.

Tordesillas, Spanien
FrÄn Zarautz till dagens mÄl, Tordesillas. var det drygt 36 mil i sydvÀstlig riktning. Dom första tio milen gick genom ett mycket dramatiskt landskap, med broar och tunnlar som avlöste varandra. NÀr man kör pÄ dessa fyrfiliga betalvÀgar, som trots höga berg och djupa raviner, Àr nÀstan helt horisontella, fÄr man en viss förstÄelse för att det kostar, Àven fast det svider i plÄnboken.
LÀngre söderut pÄ dagens etapp möttes vi av jordbruk pÄ stora böljande fÀlt och man kunde se plöjda Äkrar sÄ lÄngt ögat nÄdde. HÀr var det inga vÀgavgifter och direkt mÀrkte man att underhÄllet var nÄgot sÀmre, men fortfarande i ett fullt godtagbart skick. Det var söndag och i Spanien, liksom mÄnga andra europeiska lÀnder, Àr lÄngtradartrafiken förbjuden pÄ helgerna vilket gör att det flyter pÄ bÀttre för oss som kör nÄgot fortare Àn den tunga trafiken och nÄgot saktare Àn smÄbilarna. Det blir en jÀmnare körning och inte sÄ mÄnga filbyten.
Vi checkade in pÄ Camping El Astral vid lunchtid och pÄ andra sidan floden Duero sÄg vi den medeltida staden och bron Puente de Tordesillas.

Puente de Tordesillas

Dagen efter ankomsten promenerade vi över den gamla, men mycket vackra bron, till de gamla stadsdelarna med byggnader frÄn medeltiden. Vissa av dom gamla fastigheterna var i akut behov av en hÀndig hand om mÄlsÀttningen Àr att bevara dom för framtiden.

Ung stark person med överflöd av energi sökes

Varje Är, den 15 september, ordnar stadsförvaltningen i Tordesillas en nÄgot mer spektakulÀr fest för ortsborna. Ett jÀttejippo som fÄr mÀnniskor att vallfÀrda hit frÄn omgivningar, gamla som unga som vill vara med pÄ festen.

Tjuren symboliserar ”Puente de la Vega

Man slĂ€pper ut en fullvuxen tjur pĂ„ dom smala gatorna i de centrala delarna av den  gamla staden. DĂ€r drivs och hetsas djuret genom trĂ„nga gator av folk som attackerar den med knivar och spjut.
Tjurens kamp mot döden pÄgÄr under ungefÀr en timmes tid och inte förrÀn det plÄgade djuret har kommit över bron, Puente de Tortillas, fÄr den dödas
Toro de la Vega, som kallade jippot kallas, anses vara en av de rĂ„aste tjurfĂ€ktningsturneringar som existerar i dag.  
Camping al Astral var en angenÀm överraskning med en bra restaurang, rena fina hygienutrymmen, men kalla, och stora hÀrliga platser med ström.
Efter tvĂ„ nĂ€tter lossade vi handbromsen och före dagens ljus hade vi passerat bommen pĂ„ campingen. Framför oss hade vi nĂ€stan 80 mil till vĂ„rt nĂ€sta stora huvudmĂ„l, Albufeira i södra delen av Portugal.  

Albufeira, Portugal
Vi tillbringade nÀrmare 10 timmar av dagen pÄ tvÄfiliga motorvÀgar genom ett böljande landskap med olivlundar, odlingar och nyplöjda sÀdesfÀlt. VÀgarna var i bra skick med nÄgra fÄ kortare strÀckningar, som var i behov av ett nytt ytskikt. Men det bÀsta av allt, inte en enda betalstation pÄ hela dagsetappen, det kÀndes nÀstan som att vinna pÄ lotteri.
Trötta, men glada efter den lĂ„nga resan, anlĂ€nde vi Albufeira Camping pĂ„ Algarvekusten i Portugal. Eftersom vi nu var sĂ„ lĂ„ngt vĂ€sterut kom vi in i en annan tidszon och Ă€n en gĂ„ng detta Ă„r, fick vi vrida tillbaka klockan med en timma. Nu blev det svĂ„rt med alla svenska tv-tider som skall passas, ”Robinson”, ”Bonde söker fru”, ”Idol” ”Handbolls EM” och sĂ„ vidare.

Vi har nu avverkat cirka 320 mil frĂ„n det vi lĂ€mnade Tjörn och ju nĂ€rmare Medelhavet vi kommer desto behagligare temperaturer. Men det kan Ă€ven bli regn, mycket regn, vilket vi fick veta bara nĂ„gon timme efter incheckningen.  Hela campingen flöt, vilket gav oss en vĂ€lkommen vila efter en hel dag pĂ„ vĂ€garna. Det var bara att dra handbromsen, hĂ€lla upp ett glas rött, eller tvĂ„ och slappa framför TV; n med handbollsmatchen Sverige-Danmark. NĂ€r det  spelas matcher mellan Sverige och Danmark kan jag verkligen koppla av, eftersom jag hĂ„ller lika mycket pĂ„ bĂ„da nationerna.
Albufeira, som hĂ€rstammar frĂ„n arabiska Al-Buhera (lagun), var fram till turistinvasionen, runt mitten av 1900-talet, en liten fiskeby. PĂ„ lite drygt ett halvt sekel har den lilla byn, med nĂ„gra fĂ„ bofasta, vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag bor cirka 40 000 permanent hĂ€r, men under semestertider vĂ€xer innevĂ„narantalet till nĂ€stan det dubbla.

Dom vita husen ligger pÄ höjderna ovanför Atlanten

Staden Àr inte bara attraktiv för sin skönhet utan ocksÄ för sitt lÀge pÄ Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett vÀl fungerande vÀg- och jÀrnvÀgsnÀt Àr det lÀtt att ta sej hit frÄn jordens alla hörn.
Vi cyklade dagligen de tre kilometrarna frÄn campingen till Da Oura Beach dÀr vi badade i Atlantens skummande vÄgor, solade och promenerade pÄ den lÄnga stranden. Det var en helt underbar kÀnsla att vandra i strandkanten och kÀnna den blöta sanden sippra mellan tÄrna. Att i badklÀder kunna vistas vid havet utan att frysa, i mitten av november, det Àr livskvalitet som jag önskar att alla borde fÄ uppleva.

Den kilometerlÄnga underbara sandstranden i Albufeira

Hela Albufeira Àr uppbyggt vid beachen med butiker som kan vÀcka turisternas köplust och uteserveringar som lockar med vÀtskor i alla dess fÀrger och blandningar.
Att Algarvekusten Àr populÀr avspeglar sej ocksÄ pÄ bostadspriserna. Vi sneglade in i ett mÀklarfönster och bara för att ta ett exempel pÄ allt som fanns till buds, fastnade vi för en trerumslÀgenhet pÄ 130 m2 med tre badrum, balkong och gemensam poolanlÀggning. LÀgenheten hade ingen utsikt över havet och ÀndÄ hamnade prislappen pÄ cirka 4,6 miljoner svenska kronor. Lite vÀl högt pris för ett fritidsboende tyckte vi sÄ vi beslutade att fortsÀtta med vÄrt liv i husbilen, nÄgra Är till, eller tills regeringen höjer det statliga bidraget som vi Àldre fÄr.
PÄ den nÀst sista dagen i Albufeira fick vi besök av Falkenbergarna, Lena och HÄkan, som campade med sin husbil drygt en mil lÀngre österut pÄ Algarvekusten.
Det var ett mycket trevligt initiativ frÄn deras sida som bjöd pÄ mÄnga skratt och ett antal besök pÄ stadens utskÀnkningsstÀllen. Efter en minnesrik heldag tillsammans, i den gamla fiskebyn, tog dom bussen tillbaka till sin husbil och vi gjorde vÄr sista cykeltur tillbaka till campingen för denna gÄng. StyrstÄngsfylla? Ja kanske, men ytterst lite.
Sju nÀtter blev det pÄ platsen som vi tyckte hade extra allt och som vi med all sÀkerhet kommer att Äterkomma till.

Albufeira, utsedd till turismens huvudstad i Portugal

Falesia, Portugal
Vi hade gjort upp med vÄra vÀnner frÄn Falkenberg att vi skulle ta ett par övernattningar dÀr dom lÄg för att fÄ en annan del av Algarvekusten. Redan före soluppgÄngen, lÀmnade vi Albufeira och bara drygt en mil senare, anlÀnde vi Algarve Camperpark i Falesia. Ingen lÄng strÀcka alltsÄ, men vi fick tipset att komma tidigt och stÀlla oss i kö utanför grindarna, eftersom stÀllplatsen nÀstan alltid Àr fullbelagd. Vi stod som tvÄa i kön och strax efter nio fick vi en plats utan el pÄ den mycket frÀscha stÀllplatsen. Lena och HÄkan mottog oss med stora famnen och redan dÄ kÀnde vi att hÀr kommer vi att stanna nÄgra dagar.
Efter den morgontidiga stödbensölen gick vi tillsammans ner till stranden, Praia da Falesia, som bara ligger nÄgra hundra meter frÄn stÀllplatsen. Den vyn som mötte oss nÀr vi var framme vid kanten pÄ de dramatiska stupen ner mot havet sitter för alltid fastlimmad pÄ nÀthinnan.
För att nÄ stranden tog vi oss ner via en jÀttelÄng trappa och Àn en gÄng fick vi kÀnna pÄ det underbara med att gÄ i vÄt sand som sipprar mellan tÄrna och skummande vÄgor som sköljer över bara fötter. Vi tyckte inte att vÀdret tillÀt nÄgra bad, sÄ vi fick nöja oss med en lÄng promenad med Atlanten pÄ ena sidan och de dramatiska klippformationerna som skiftade i ljusa och mörka rödbruna fÀrger, pÄ den andra.

Den 147 steg lÄnga trappan till stranden

Algarvekusten nÀr den Àr som vackrast

Den breda och lÄnga handikappanpassade rampen

Efter drygt en kilometers promenad i vattenbrynet fanns det en jÀttelÄng handikappanpassad ramp som tog oss upp till höjderna igen. PÄ vÀgen tillbaka till stÀllplatsen gick vi pÄ upptrampade stigar i den barrtrÀdsbeklÀdda vegetationen pÄ höjderna. Det var en fantastisk utsikt, som gav ordentligt sug i magen nÀr man kom för nÀra kanten pÄ stupen.
Vi hade satt upp oss pÄ en kölista för att fÄ en plats med el och redan nÀsta dag var det dags för förflyttning igen. Trots att förflyttningen bara var inom stÀllplatsen tyckte jag att det hörde till god tradition med en stödbensöl, men dÀr sa stÀmman nej.

Vilamoura och Quarteira, Portugal
Falkenbergarna som varit hÀr mÄnga gÄnger guidade oss till den ena sevÀrdheten efter den andra. Bland annat cyklade vi ett flertal gÄnger till Vilamoura för att Àta lunch.
Vilamoura anses vara det största lyxkomplexet i hela Europa och vÀgg i vÀgg med den lyxiga staden ligger Quarteira, ett gammalt genuint fiskesamhÀlle som i dag ocksÄ lever pÄ turismen.
Till Vilamoura lockas frÀmst dom med vÀlfyllda plÄnböcker. HÀr finns bland annat en jÀttestor hamn dÀr dom dyra pjÀserna tÀvlar om uppmÀrksamheten och lÀngs kajerna ligger restauranger och flotta butiker kloss an varandra.

Den stora hamnen med lustjakter i alla prisklasser

Inbjudande utskÀnkningsstÀllen utmed kajkanterna

LyxbostÀder finns för allas smaker, vid hamnen eller vid nÄgon av de sex golfanlÀggningarna som tillsammans har 950 hektar grönomrÄden. Om man tröttnat pÄ att spela golf eller fara runt i lustjakten kan man strosa pÄ den kilometerlÄnga stensatta boulevarden i Quarteria som ligger mellan Atlanten och bebyggelsen.

Olhos de Agua, Portugal
Vi besökte Àven en annan liten by, Olhos de Agua. En helt annan sorts by som fortfarande vittnade om smÄskaligt fiske med smÄ slitna bÄtar som dragits upp pÄ land och smÄ skjul dÀr nÀt, fiskelÄdor och andra redskap tÀvlade om platsen.
För att komma till Olhos de Agua anvÀnde vi det vi har fÄtt benen till, alltsÄ att gÄ. Vi plaskade i vattenbrynet nÄgon kilometer i vÀstlig riktning till en udde som skar av stranden. DÀrifrÄn tog vi oss upp till höjderna pÄ ganska ogÀstvÀnliga stigar, varifrÄn vi hade fantastisk utsikt över den lilla fiskebyn med restaurangen som var dagens mÄl.

Olhos de Agua med den lilla restaurangen

Efter nÄgon timma, nÀr ölen installerat sej i sitt nya hem, hade tidvattnet sjunkit undan sÄ pass mycket att vi kunde gÄ runt udden pÄ det som bara nÄgon timme tidigare var en stenig havsbotten.

NÀr tidvattnet sjunkit undan hittade vi nya vÀgar att gÄ

Faro, Portugal
Faro, som Àr Algarveregionens huvudstad, har en mer distinkt portugisisk kÀnsla Àn de flesta semesterorterna utmed sydkusten. Stan har mÄnga besökare frÄn hela Europa men dom flesta, liksom vi, passerar bara förbi.
Efter drygt en vecka pĂ„ Algarvekusten hyrde vi en bil tillsammans för ytterligare upptĂ€ckter och vĂ„rt första mĂ„l var Faro, men inte sjĂ€lva stadskĂ€rnan. Vi valde i stĂ€llet att promenera pĂ„ den lĂ„nga bebyggda landtungan, Ilha de Faro, som tillsammans med naturreservatet, Rio Formosalagunen, gör att staden ligger cirka sju kilometer frĂ„n havet och strĂ€nderna. 

Landtungan med naturreservatet som skiljer Faro frÄn havet

Ila de Faro skiljer Rio Formosalagunen frÄn Atlanten

DÀr bilvÀgen tog slut fortsatte vi till fots ut pÄ den kilometerlÄnga landtungan. Hela promenaden kantades av vindpinade lÄga buskar mellan sanddynerna och vÀderutsatta byggnader som var i stort, stort behov av hÀndig arbetskraft. Hela omrÄdet vittnade om fattigdom och övergivenhet och den precisa motsatta till upplevelsen i Vilamoura och Quarteria.

Kap Sankt Vincent, Portugal
Bilen som vi hyrt skulle vi ha i tre dagar och pÄ vÄr andra dag var mÄlet fyren som Àr Europas sydvÀstligaste punkt. Vi Àr fortfarande kvar pÄ Algarvekusten och cirka Ätta mil frÄn campingen i Falesia. Fyren som har en mycket kraftig ljusanordning Àr byggd ovanpÄ ett gammalt kloster och kan ses till havs pÄ över 30 sjömils avstÄnd.
Udden som fyren ligger pĂ„ var under antiken kĂ€nd som den yttersta delen av den dĂ„ kĂ€nda vĂ€rlden.  Med sina lodrĂ€ta bergvĂ€ggar och dramatiska landskap gav klippan brĂ€nsle till vidskepelser, myter och legender.
I nĂ€rheten av udden har det genom historien stĂ„tt mĂ„nga sjöslag och det mest kĂ€nda Ă€r ”Slaget vid Kap Sankt Vincent” Ă„r 1797 mellan Storbritannien och Spanien.
VÄrt mÄl med besöket var att se den vackra fyren och dom branta klipporna som vi hört talas om. Men nÀr vi kom fram var hela fyren inklÀdd i plast men vi fick ÀndÄ uppleva dom hisnande höjderna frÄn stuprÀta klippvÀggar.

Det var inte det hÀr vi ville se, sÄ vi fick lÄna

en bild pÄ fyren, utan plast, frÄn nÀtet

Dom hisnande stupen vid fyren (se dom smÄ figurerna uppe till höger)

Sagres, Portugal
Cirka sex kilometer frÄn fyren, ligger den ensliga och ogÀstvÀnliga udden Sagres.
År 1420  sĂ€ndes enligt legenden den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen hit för att arbeta. Han bjöd in och anstĂ€llde sjömĂ€n, resenĂ€rer, kartritare och lĂ€rde av alla de slag som kunde bidra med kunskaper om sjövĂ€gar, navigation och skeppsbyggnad. 
Med all den kunskap i bagaget lÀt Henrik bygga en sjöfartsskola med bibliotek och forskningscentrum dÀr han i tvÄ Ärtionden arbetade hÄrt med expeditioner och upptÀckter.
Prins Henrik deltog inte sjÀlv i expeditionerna men han var initiativtagare till mÄnga lyckade upptÀckter som till exempel Azorerna, Kap Verdeöarna, Senegal och Gambia.
Henrik dog 1460 i Sagres och hans efterföljare Joao Serrao deltog i den första vÀrldsomseglingen endast 50 Är efter prinsens död.

Forskningscentrumet pÄ den ogÀstvÀnliga udden

Fyren pÄ det steniga landskapet

Praia da Luz, Portugal
Efter besöken pÄ fyren, Kap Saint Vincent och Henrik Sjöfararens Sagres, var det dags att vÀnda Äter mot vÄr stÀllplats i Falecia. Efter bara nÄgon mil ville vÄra fantastiska guider visa oss ytterligare en fin plats med strandbarer dÀr vi kunde inta en vÀlbehövlig mÄltid.
HĂ„kan som kört hela tiden rattade Opel Corsan mot stranden i Luz, som betyder ”Ljusets strand” och efter en kortare promenad i ett vackert villaomrĂ„de nĂ„dde vi stranden och barerna som trĂ€ngdes om utrymmet. Luz, liksom mĂ„nga Ă€ldre orter pĂ„ Algarvekusten, var tidigare en liten fiskeby, som i dag har vĂ€xt till en renodlad semesterort.
Luz fick i maj 2007, stor uppmĂ€rksamhet i media dĂ„ den treĂ„riga engelska flickan Madeleine, försvann frĂ„n sina förĂ€ldrar pĂ„ orten. 

Portimao, Portugal
Sista dagen i hyrbilen gick till Portimao som ligger cirka fyra mil frĂ„n stĂ€llplatsen dĂ€r vi bor. Staden som har cirka 40 000  innevĂ„nare Ă€r en kĂ€nd turistort och ett viktigt centrum för Portugals fiskeindustri, men vĂ„rt mĂ„l för dagen var den omtalade stranden, Praia Da Rocha.

Praia Da Rocha ligger inbÀddad mellan branta klippformationer

Vi gick omkring pÄ höjderna ovanför den lilla strandremsan och bara njöt av att se alla klippformationer, grottor och hÄligheter som naturen skapat genom tusentals Är.
Det var en helt fantastisk vy som man önskar att alla skulle fÄ se nÄgon gÄng i livet.

Vackra vyer frÄn höjderna (se den lilla gubben mitt i bilden)

Algarvekusten, Portugal
Hela kustremsan visar den ena fantastiska aha-upplevelsen efter den andra, frÄn vÄr första upplevelse pÄ stranden i Albufeira till Praia Da Rocha som Àr det mest fantastiska som passerat dessa hornhinnor.
Hela Algarvekusten, som Àr den sydligaste delen av Portugal, bestÄr av cirka 15 mil sevÀrdheter.
Eftersom det Àr vÄrt första besök i landet har vi inte ord för hur hÀnförda vi blivit av dess skönhet. Men det Àr helt och hÄllet Lena och HÄkans förtjÀnst att vi fick uppleva alla dessa fantastiska platser. Utan dom och deras kunskap om landet, hade vi förmodligen missat det mesta av allt ovanstÄende.
Vi besökte nio olika platser som i nÀmnd ordning frÄn vÀst till öst var, Kap Sankt Vincent, Sagres, Praia da Luz, Portimao, Albufeira, Olhos Agua, Falesia, Vilamoura med Quarteria och Faro. Platser som alla berikat vÄra kvarvarande celler med bilder som förmodligen aldrig kommer att suddas ut.

Algarvekusten med nio av alla de sevÀrdheter som finns pÄ denna kustremsa

VÄrt baslÀger i Portugal, var med nÄgra fÄ dagars undantag, Algarve Camperpark i Falesia. StÀllplatsen, som mer lutar Ät en fantastisk camping, var topp fem med allt som en husbilsÄkare behöver. Det fanns allt frÄn stora rena fina tomter till tömning av slask, pÄfyllning av vatten och framför allt i mitt tycke, det fanns bÄde personal och en bemannad expedition. StÀllplats förknippar jag mer med obemannade stationer.
Vi hade mÄnga hÀrliga och oförglömliga upplevelser hÀr med bad, promenader, cykelturer och sÄ vidare och sist men inte minst, solnedgÄngarna pÄ Praia da Falesia.

SolnedgÄng pÄ Praia da Falesia

VĂ„r sista dag, timmarna innan Danmarks ödesmatch i fotbolls VM, avslutade vi vĂ„r interna bouleturnering. Inför tĂ€vlingen stod det 2–2 i set och nu skulle det upp till bevis vilken familj som var bĂ€st. Det blev en tuff fajt som vi till slut vann med 13–4 och hela turneringen med 3–2. Lite ofint kan tyckas mot ett par som Ă€gnat mer Ă€n tvĂ„ veckor till att vi skall trivas, men som tack för gĂ€stfriheten hade vi lĂ„tit dom vinna fjĂ€rde set med 13–0.
Återigen ett stort tack till ”Lena Stigfinnare” och ”HĂ„kan Sjöfarare” som vi nu döpt om dom till, efter alla vĂ„ra Ă€ventyr.

Se sÄn stil han har, HÄkan Sjöfararen

Drygt tre veckor blev hela vĂ„rt första besök i  Portugal och Algarvekusten, som vi med all sĂ€kerhet kommer att Ă„terkomma till.
Tidig morgon stÀllde vi in Tina pÄ Tarifa som Àr Europas sydligaste spets med sina 25,2 mil rakt söderut, men drygt 41 mil med bil. (Tina Àr vÄr GPS som vi döpt efter den kÀnda svenska kartlÀsaren Tina Törner).

Tarifa, Spanien
Portugal gav oss allt frÄn sevÀrdheter till mat och dryck och allt till en mycket plÄnboksvÀnlig kostnad. DÀremot, kan man inte belasta dom för att ha förbrukat stadskassan pÄ vÀgunderhÄll, men som kompensation köpte vi diesel för 18 kronor per liter, alltsÄ cirka 30 procent, eller 9 kronor billigare, Àn hemma.
Efter knappt 10 mil, pÄ bron över floden Guadiana, passerade vi grÀnsen till Spanien.
VÀgarna blev betydligt bÀttre och efter en heldag bakom ratten stannade vi till vid en camping, som ligger cirka sex kilometer norr om Tarifa.

Camping, Torre dela Pena, Spanien
Campingen var fullbelagd men vi fick stÄ pÄ en platÄ strax ovanför landsvÀg N-340, vilket var samma plats som vi stod pÄ, tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof, för tvÄ Är sedan.
VÀdergudarna var pÄ vÄr sida Àven detta Är och innan vi tröttnade pÄ trafikbullret besökte vi campingrestaurangen, varifrÄn vi sÄg de afrikanska höjderna pÄ andra sidan Gibraltarsund. Att vÀdret dessutom tillÀt oss att, Àn en gÄng, fÄ se en hÀrlig solnedgÄng i Atlanten, kÀndes bra.

Campingens restaurang med god mat och dryck samt

utsikt mot solnedgÄngen och den afrikanska silhuetten

Camping Rio Jara, Spanien
Efter tvÄ nÀtter lÀmnade vi ljudet frÄn den snabba trafiken pÄ vÀgen nedanför och flyttade oss tre kilometer nÀrmare Tarifa, till Camping Rio Jara.
Vi checkade in tidig söndagsmorgon och vid vÄr första anblick sÄg det vÀldigt vÀlkomnande ut. Vi fick en bra plats med utsikt över havet och dom jÀttestora containerfartygen som sakta gled förbi konturerna pÄ det afrikanska höglandet.
NÀr jag stÀllt ned stödbenen och tog tag i ölöppnaren, men dÀr blev det tvÀrstopp. StÀmman tyckte att det var för tidigt pÄ dagen. Vi har ju av födsel och ohejdad vana lÀrt oss att inte dricka alkoholhaltiga drycker före klockan tolv och Àven att jag bedyrade att det inte gÀller i Spanien, var det kalla handen.
Campingen ligger mellan landsvÀg N-340 och Atlanten och för att komma till stranden har man byggt en lÄng stensatt gÄngvÀg över sumpmarkerna som skiljer campingen frÄn havet.

Den lÄnga stensatta gÄngvÀgen över trÀskmarkerna till stranden

samt bron över floden Rio de la Jara nÀrmast sandstranden

Allt sÄg vÀldigt vÀlkomnande ut men efter första nattens ihÀrdiga regnande sÄg vi att hela campingen blev en enda stor lervÀllingspöl. Metrologerna spÄdde ihÄllande regn och blÄst i minst en vecka framÄt sÄ vi beslutade att lÀmna Rio Jara redan nÀstkommande morgon.

StÀllplats i Tarifa, Spanien
Vi lÀmnade inte en camping, vi lÀmnade ett innanhav och vÄr nÀsta destination lÄg ytterligare nÄgra kilometer lÀngre söderut. Nu gick det inte att komma nÀrmare ekvatorn om man inte ville ta fÀrjan till Tanger i Nordafrika, vilket den ena hÀlften, tydligt och bestÀmt, sa nej till.
För husfridens skull ventilerade jag inte Ă€mnet stödbensöl denna morgon. 

FĂ€rjan till Tanger

StÀllplatsen i Tarifa bestÄr av en stor grusplan med flÀckvisa inslag av asfalt. Vi hade turen att hitta en sÄdan plats och slapp dÀrmed dra in allt för mycket av det blöta gruset i bilen.
Tarifa Àr en liten stad med nÀrhet till allt och vÄrt första mÄl var ett besök pÄ ön Isla de Tarifa, med en fÀstning som en gÄng i tiden byggdes för att skydda staden frÄn afrikaner. För att nÄ fÀstningen, som ligger i Gibraltar sund, gÄr man ett par hundra meter pÄ en stensatt pir som skiljer Atlanten frÄn Medelhavet. TyvÀrr var fÀstningen stÀngd, sÄ vi valde i stÀllet att vandra runt pÄ rester av den gamla stadsmuren och dom smala grÀnderna i den Àldsta stadsdelen.

Ringmuren med Castillo de Santa Catalina nÀrmast havet

FrÄn höjderna pÄ de högre delarna av ringmuren, hade man en enorm utsikt över hamnen, fÀstningen pÄ ön och framför allt pÄ den 11 km breda Gibraltarsund med de afrikanska silhuetterna pÄ andra sidan.
Vi sÄg ocksÄ den livliga bÄttrafiken, med den ena stora containerbÄten efter den andra, passera grÀnsen mellan Medelhavet och Atlanten.

Utsikt över hamnen, fÀstningen och Gibraltarsund med

all den tunga trafiken som lÀmnar Medelhavet

Manilva, Spanien
Efter sju nĂ€tter pĂ„ Europas sydligaste udde var det dags för en förflyttning igen och nu riktades strĂ„lkastarna norrut. Det kĂ€ndes lite konstigt att redan vara pĂ„ vĂ€g hemĂ„t, men sĂ„ Ă€r det, eftersom varje stopp frĂ„n och med nu, ligger, geografiskt sett, ett steg nĂ€rmare Tjörn.  
Vi fick en bra plats pÄ Camping La Bella Vista med utsikt över Medelhavet och nÀr stödbenen lyft bilen i vÄg blev jag faktiskt tilldelad ett glas Rom, trots att klockan bara var kvart i tolv. NÀr PRO-trappan var pÄ plats och ankommaren passerat smaklökarna, började Àven solen visa sej bakom dom mörka molnen.

Hemmagjord PRO-trappa med plats för skor under

Redan pÄ vÄr första morgonpromenad kÀnde vi att detta var en plats att trivas pÄ, trots att vi stundtals hade vÀdrets makter emot oss med regnskurar som dundrade in frÄn Medelhavet.

Jag tog det som en gĂ„va frĂ„n han dĂ€ruppe, för nu kĂ€ndes det mer legalt att kolla pĂ„ TV med ”Vinterstudion” och ”Fotbolls VM  i Qatar”.
Danmark och Tyskland, blev ju utslaget redan innan finalspelet och Spanien fick stryk av Marocko i Ă„ttondelen. Portugal, med ”Lipsillen”, fick i kvarten ocksĂ„ stryk av Marocko, som dĂ€rmed fĂ„r möta Frankrike i semin.
Vad Ă€r det som hĂ€nder i fotbollsvĂ€rlden?  Italien med 4 VM-guld i bagaget kom, liksom Sverige, inte ens till kvalspelet. Storheter som Brasilien (5 VM-guld), Tyskland (4 VM-guld), England (1 VM-guld), Spanien (1 VM-guld) och Danmark (1 EM-guld), blev utslagna redan innan Ă„rets VM-medaljer skulle fördelas.
Efter fyra nÀtter pÄ La Bella Vista i Manilva Àr vi helt överens om att denna plats kommer vi att besöka igen. Trots ett varierande vÀder med vÀrme och strÄlande solsken till Äska och regn, blev vi smÄtt förÀlskade i platsen och den fem kilometer lÄnga stensatta vackra strandpromenaden. Vi cyklade och promenerade, besökte strandbarer med nyhalstrad fisk och njöt av den lugna bilfria atmosfÀren mellan regnskurarna.

NyfÄngad fisk monterade pÄ ett spett över öppen eld

Den vackra smÄbÄtshamnen i Manilva

och dom inbjudande barerna utmed kajkanterna    

Campingen, som bara ligger ett 50-tal meter frĂ„n Medelhavets böjande vatten, har egen pool, restaurang, minilivs och framför  allt ett uppvĂ€rmt och renstĂ€dat servishus som var enormt frĂ€scht.

Poolen pÄ La Bella Vista

Manilva har kommit in pÄ vÄr topp fem lista, tillsammans med storheter som till exempel Roses och Nerja i Spanien, Avignon i Frankrike och Algarvekusten i Portugal.

Almayate, Spanien
Innan vi backade ut Carthagon frĂ„n vĂ„r  fantastiska plats med utsikt över Medelhavet, kĂ€nde vi oss tvungna att föreviga denna syn. I och med att vi lĂ€mnade Atlanten var det slut med fotojakten pĂ„ solnedgĂ„ngar. Enda anledningen till detta Ă€r att medelhavskusten inte grĂ€nsar mot det vĂ€derstreck dĂ€r solen försvinner ner i havet. HĂ€danefter blir det tidiga mornar med jakt pĂ„ soluppgĂ„ngar i stĂ€llet.

SoluppgÄng som avsked frÄn Camping La Bella Vista i Manilva

Framför oss hade vi cirka 15 mils körning i ostlig riktning utmed Costa del Sol (Solkusten), till Camping Almayate, nÄgon kilometer vÀster om Torre del Mar. FrÄn höjderna pÄ A7:an hade vi en fantastisk utsikt över det glittrande Medelhavet och turistparadisen, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos och Malaga, bara för att nÀmna nÄgra av de mest kÀnda.
Vid framkomsten mottogs vi av vĂ„ra goda vĂ€nner, Anna-Lena och Jan-Olof frĂ„n Falkenberg, samt av en camping som fĂ„tt sej en rejĂ€l ansiktslyftning. Campingen var som pĂ„ nytt född. Alla höga trĂ€d var ansade och dom nedersta grenarna var helt borttagna sĂ„ att man nu kunde se dagens ljus, vilket vi inte kunde tidigare, nĂ€r det lĂ„g ett grönt tĂ€cke strax ovanför husbilstaken. Även reception och restaurangbyggnaderna hade fĂ„tt en uppfrĂ€schning med ny fĂ€rg och sĂ„ vidare.
Almayate Camping, som vi besökt ett antal gÄnger, Àr denna resas huvudmÄl och redan tidigt i somras bokade vÄr egen Ulla Bella, plats pÄ campingen eftersom vi ville fira jul och nyÄrshelgen hÀr.
Även husbilen fick sej en uppfrĂ€schning. Innan vi stĂ€llde den pĂ„ sin plats skrubbade vi av den med rotborste och pĂ„ campingens tvĂ€ttplatta, vilket var mer Ă€n behövlig för att kunna identifiera originalfĂ€rgen.
Vi fick en rymlig och bra plats som var lÀtt att manövrera in Carthagon pÄ men bara efter ett par dagar upptÀckte vi att ett gÀng duvor gjorde sina behov frÄn lövverket ovanför husbilstaket. Efter nÄgra tvÀttar ledsnade vi pÄ att vara utedass Ät dessa individer, sÄ vi bytte till en plats utan trÀdkronor ovanför biltaket.
Dagarna flöt pÄ i pensionÀrstempo och helgen före jul, fjÀrde advent, bjöds vi pÄ mÄnga hÀrliga och dramatiska TV timmar, nÀr medaljerna pÄ 2022 Ärs fotbolls VM skulle fördelas. Fotbolls VM Àr alltid intressant att följa, trots att Sverige inte fanns med. Till och med Helena visade Àr supporterliknande entusiasm i detta VM, vilket jag aldrig upplevt tidigare.
I matchen om tredjepriset slog sensationslaget Kroatien till Àn en gÄng. Efter ett silver i förra VM, 2018, blev det denna gÄng brons. Ett land med knappt 4 miljoner innevÄnare har sedan 1998 tagit ett VM silver och tvÄ VM brons, i vÀrldens största sport, helt otroligt, kan jag tycka. MotstÄndarna i matchen om tredjepriset, Marocko, som Àr det första afrikanska land i VM finalspel, fick nöja sej med den förhatliga fjÀrdeplatsen.
Finalen mellan Argentina och Frankrike blev en riktig nagelbitare med likastĂ€llning, 2–2, vid full tid. Med varsitt mĂ„l i förlĂ€ngningen och fortfarande likastĂ€llning skulle finalen avgöras genom straffsparkar. Fem straffar per lag, sĂ€ger reglerna och dĂ€r visade Argentina hade den största kyligheten genom att sĂ€tta fyra bollar i nĂ€tmaskorna bakom mĂ„lvakten, mot 2 för Frankrike som, fram tills nu, var regerande vĂ€rldsmĂ€stare.
I 36 Ă„r fick det fotbollstokiga Argentina vĂ€nta pĂ„ sitt andra VM guld, vilket skapade glĂ€djefnatt, i framför allt femtonmiljonersstaden  Buenos Aires.
Sen kan man fundera pÄ varför fansen mÄste slÄ sönder en halv stad bara för att man Àr glad? TÄl att tÀnkas pÄ.

VÄra hustomtar hemifrÄn, Herman o Bittan, skickade med oss en pÄse med julklappar innan vi lÀmnade TÄdÄs i oktober. Det Àr egentligen det viktigaste vi hade att se fram emot denna julafton.
NĂ€r vi Ă€r hĂ€r i  Spanien Ă€r julhetsen inte densamma som den vi upplever hemma. HĂ€r avsĂ€tter vi ingen tid pĂ„ att jaga efter mĂ„stegrejor som julklappar, gran, skinka, köttbullar och delikatesser som hör julbordet till. Det traditionella julpyntet med ljusstakar, tomtar, julstjĂ€rnor, ljusslingor och sĂ„ vidare, har vi begrĂ€nsat till en decimeterhög tomte och en julblomma i plast. VĂ€dret, med solsken och 20 grader varmt, bidrar heller inte till den dĂ€r riktiga julstĂ€mningen. HĂ€r kĂ€nns det mer rĂ€tt med en kall öl och ett dopp i havet och Ă€n varm glögg och dopp i grytan.

Nu nĂ€rmar vi oss dom stora helgerna och vill dĂ€rför önskar er dĂ€rhemma en riktigt God Jul och ett mycket Gott Nytt År.
Sist, men ABSOLUT inte minst, VAR RÄDDA OM VARANDRA. En kram dĂ„ och dĂ„ liksom en puss Ă€r inte att förakta.

Julen 2022, Spanien
Julafton firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras uppblÄsbara yttertÀlt. Men innan vi satte oss vid ett helsvenskt julbord med sill, nubbe, skinka, janson, grönkÄl och sÄ vidare hade vi bestÀmt oss för att ta ett dopp i Medelhavet.
NĂ„gon timme innan solnedgĂ„ngen var det pĂ„ med badklĂ€derna och vandring till stranden. Jag tĂ€nkte för mej sjĂ€lv, detta Ă€r inte sant
 vem har fĂ„tt mej till detta, men efter nĂ„gra hĂ„rda nyp pĂ„ armen, förstod jag att det var sant. Vuxna mĂ€nniskor skall inte hĂ„lla pĂ„ med sĂ„nt hĂ€r trams, tĂ€nkte jag Ă„terigen och nĂ€r jag doppade en tĂ„ i vattnet, stelnade jag till ordentligt. Det var sĂ„ djĂ€-la kallt att den manliga delen pĂ„ kroppen helt plötsligt intagit formen av en hissknapp. NĂ„gon sa att det var 16 grader i vattnet, men det tror jag inte ett dugg pÄ  10 möjligtvis.

Jag och Helena, innan vi doppat oss, dÀrav glÀdjen

Ett klart kallt Medelhav som blÀnker i solen

Juldoppet Àr ett faktum i det 16 gradiga vattnet

Efter mÄnga reaplansliknande decibeller hade vi ÀndÄ doppat oss allihopa och som ÄterhÀmtning skÄlade vi bedriften med onödigt kallt bubbel.
Resten av Julaftonen flöt pĂ„ i lugnets tecken med trevligt sĂ€llskap, god mat och tillhörande drycker. 
NÀr man campar pÄ det hÀr sÀttet, som vi och mÄnga med oss gör pÄ vinterhalvÄret, sÄ trÀffar man alltid mÄnga trevliga mÀnniskor. Ibland blir det bara en kortvarig bekantskap, med en trevlig kvÀll tillsammans eller nÄt. Men vi trÀffar Àven pÄ mÀnniskor som har ungefÀr samma syn pÄ livet som vi sjÀlva vilket ofta resulterar i ett lÄngvarigt och mer Àkta umgÀnge bÄde hÀr i Spanien och hemma i Sverige.
Det Ă€r inte bara i mĂ€nniskans vĂ€rld  som detta fantastiska hĂ€nder, det hĂ€nder Ă€ven i Fablernas vĂ€rld.
Nissan, som Àr Anna-Lena och Jan-Olofs katt, har ocksÄ trÀffat en vÀn för livet. Visserligen var hon, liksom vi ocksÄ kan vara ibland, lite avvaktande i början men nu Àr hon kompis med en spansk anka som heter Kvackan.

Vad matte och husse tycker om denna bekantskap har vi inte berört Ànnu, för ankor har ju en viss benÀgenhet att lÀmna spÄr efter sej.

Mellandagarna bjöd oss pĂ„ ett helt underbart vĂ€der med en klarblĂ„ himmel, vindstilla och cirka 20 grader varmt.  Det blev mĂ„nga lĂ„nga och hĂ€rliga cykelturer och promenader i trakterna kring Almayate, Velez Malaga och Torre del Mar. PĂ„ eftermiddagarna spelade vi ofta boule med Anna-Lena och Jan-Olof och det blev Ă€ven ett och annat besök pĂ„ barerna i omgivningen.

Innan campingen vaknat till liv gick jag vid nÄgra tillfÀllen ner till stranden, med kameran i högsta hugg, för att föreviga solens uppstigande ur ett spegelblankt Medelhav. Förutom detta skÄdespel och att en ny dag vaknar till liv, var det fascinerande att se alla smÄ fiskebÄtar som pÄ ett pÀrlband, rullar in mot sina hemmahamnar för att sÀlja sin nattliga fÄngst.

Solen hÀlsar en ny dag vÀlkommen samtidigt som

fiskebÄtar rullar in till sin hemmahamn för att lÀmna fÄngsten

Vi cyklar ofta dom tre kilometrarna in till in till Torre del Mar som har extra allt frÄn marknader, affÀrer, restauranger och sÄ vidare samt en kilometerlÄng strandpromenad med strandbarer för allas smaker.

PÄ campingbaren hade dom en enkel vinkylare med plats för 8 flaskor som vÀckte vÄrt intresse. BarÀgaren ville inte sÀlja den, men efter mÄnga om och men hittade vi samma sorts vinkylarna i en elektronikaffÀr i Velez Malaga, men det fanns bara en för fyra flaskor i lager.
StÀll för fyra flaskor skulle passa oss, en för vitt vin och en för rött och med Jan-Olofs hjÀlp hittade vi samma produkt pÄ Amazon, dÀr dom var cirka 500 kronor billigare per styck. Jan-Olof som Àr kund pÄ Amazon, bestÀllde tvÄ kylare med plats för fyra flaskor i vardera och ett par dagar senare lÄg paketen i campingens reception. Enkelt och smidigt och campingvÀrden hade inget som helst emot det.
Dagarna före Ärsskiftet insjuknade jag och Àn en gÄng var det mina dÄliga luftrör som gav sej till kÀnna. Det Àr tredje gÄngen nu. Första gÄngen, 2011 fick jag uppsöka sjukhus och i vÄras satt vi bÄda i karantÀn en vecka pÄ grund av corona. Vad som hÀnder nu ÄterstÄr att se men coronatestet var i alla fall negativt.
NyÄrslöften hör till traditionen och efter mÄnga Är av brutna mÄsten bestÀmde vi oss för en annan inriktning, lite mer livskvalitet, som alla kanske borde tÀnka pÄ lite dÄ och dÄ.

2023
Årets första dag började precis som dom flesta nyĂ„rsdagar börjar, med torr hals och huvudvĂ€rk. Konstigt att man aldrig lĂ€r sej, att ta en sista sĂ€ngfösare klocka halv tvĂ„ pĂ„ natten kan ju bara sluta pĂ„ ett sĂ€tt.
Hur som helst, nu har vi ett nytt hĂ€rligt Ă„r framför oss som vi skall förvalta pĂ„ allra bĂ€sta sĂ€tt med nya resor, upplevelser och umgĂ€nge.    
NyĂ„rsaftonen firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras yttertĂ€lt. Vi inmundigade en hĂ€rlig trerĂ€tters med tillhörande drycker och strax före tolvslaget gick vi, tillsammans med mĂ„nga, mĂ„nga andra, ner till stranden med en flaska skumpa för att vĂ€lkomna det nya Ă„ret. Fyrverkerierna hade redan tjuvstartat liksom smĂ€llarna och precis pĂ„ tolvslaget small champagnekorkarna och lĂ€mnade fritt fram för dom Ă„trĂ„vĂ€rda bubblorna. Med fyllda glas och ett gemensamt ”Gott Nytt År”, pĂ„ alla möjliga sprĂ„k, tog vi Ă„rets första skĂ„l samtidigt  som den mörka himlen lyses upp av fyrverkerier. Det dĂ„nade och small över havet frĂ„n Malaga i vĂ€ster till Torrox Costa i öster i ett öronbedövande, men fantastiskt skĂ„despel, som Ă€r lika fascinerande Ă„r efter Ă„r.
NĂ„gra dagar in pĂ„ det nya Ă„ret, nĂ€r livet börjat Ă„tervĂ€nda igen, skulle bouleturneringen mellan det ”röda” laget, Anna-Lena och Helena och det ”blĂ„a”, jag och Jan-Olof, avgöras. Röda laget ledde med 3–2 i set innan juluppehĂ„llet, (ett set Ă€r först till 13 vunna klot). Efter tre snabba set pĂ„ det nya Ă„ret, dĂ€r blĂ„a laget bland annat vann ett set med hela 13–0, blev slutresultatet 5–3 till dom blĂ„a.
Mycket tjöt blev det om fusk och doping och dom röda ville absolut ha revansch. En ny omgĂ„ng, med bĂ€st till fem set, startade pĂ„ trettondagshelgen. BlĂ„a laget gick ut hĂ„rt och redan efter första dagen hade man en klar ledning med 2–0 i set.
PĂ„ trettondagen checkade Benny, in pĂ„ campingen och vid vĂ„r nĂ€sta omgĂ„ng fick han ingĂ„ i röda laget. Med hans hjĂ€lp lyckades dom röda att spela 1–1 och stĂ€llningen var dĂ„ 3–1.

Benny var en vÀlkommen förstÀrkning till det röda laget

Men ack den glĂ€dje som varar, för redan nĂ€stkommande speldag tog det blĂ„a laget kommandot igen och vann med 2–0 och stod dĂ€rmed som mĂ€stare med utklassningssiffrorna 5–1.
Än en gĂ„ng blev det en massa undanflykter och tjöt om bland annat osportsliga psykningar frĂ„n det blĂ„a laget.

HÀr visar Anna-Lena vad hon tycker om det blÄa laget

I mitten pÄ januari checkade falkenbergarna, Lena och HÄkan in pÄ Camping Laguna Playa i till Torre del Mar. Det var torsdag vilket Àr detsamma som marknadsdag i Torre del Mar. Efter att vi tömt stora delar av det statliga bidraget pÄ marknaden, trÀffade vi dom nyanlÀnda pÄ en bar och det blev ett glatt mottagande med extra allt.

Torrox Costa, Spanien
Efter en dryg mÄnad med dagliga promenader, cykelturer och eller boulespel, bestÀmde vi oss för att cykla till Torrox Costa och restaurang La Pataleta som senast vi var dÀr serverade underbara danska smörrebröd.
FrÄn Almayate till Torrox Costa Àr det cirka 19 kilometer sÄ vi hade en rejÀl dagstur framför oss. VÀdret var helt underbart, soligt och vindstilla och med knapp styrfart gled vi utmed den turkosa medelhavskusten.
VÀl framme vid restaurangen möttes vi av en spansk matsedel pÄ reklamskylten och fick dÄ veta att man lagt ner den danska krogen. Slokörade vÀnd vi tillbaka samma vÀg. NÄgra kortare stopp för vÀtskepÄfyllning blev det och nÀr vi var tillbaka igen, kunde vi Ätminstone glÀdjas Ät en cykeltur pÄ nÀrmare fyra mil.

Caminito del Rey, Spanien
I den lilla byn El Chorro, knappt 6 mil nordvÀst om Malaga, byggde ma i början av 1900-talet, en mycket spektakulÀr gÄngstig som hÀnger pÄ bergvÀggarna genom en brant hög ravin. Stigen byggdes för att ge arbetarna en genvÀg mellan tvÄ kraftstationer, men blev med Ären ocksÄ en populÀr vÀg för övrig befolkning som bodde i omrÄdet.
1921 tog den dĂ„varande spanske kungen, Alfons VIII, en kortare tur pĂ„ stigen, dĂ€rav namnet El Caminito del Rey som betyder ”kungens lilla stig”.
Stigen, som delvis Àr byggd pÄ lodrÀta bergvÀggar i en smal ravinen, vittrade med Ären sönder och blev otillgÀnglig för allmÀnheten. Det blev i stÀllet en lekplats för vÄghalsiga Àventyrare och efter att flera personer störtat mot sin död, tvingades myndigheterna att stÀnga den populÀra stigen i början pÄ 2000-talet.

Rester av den gamla bron hÀnger kvar pÄ bergvÀggarna

Men eftersom platsen blivit mycket omtalad och populĂ€r bland bĂ„de turister och den inhemska befolkningen, beslutade man att restaurera och sĂ€kra leden igen. 2015, efter mĂ„nga Ă„rs arbete i den spektakulĂ€ra ravinen, öppnades den nya El Caminito del Rey, som byggts ovanför den gamla,  för allmĂ€nheten.
Nu Àr vandringsleden mycket sÀker men fortfarande högst dramatisk dÀr den hÀnger pÄ lodrÀta klippvÀggar, med mer Àn 100 meter ovanför den smala floden Guadalhorde i botten pÄ ravinen.

Stigen hÀnger pÄ de lodrÀta bergvÀggarna

Vi startade vÄr vandring, tillsammans med Lena och HÄkan, nÄgon timme efter soluppgÄngen och lÄngt innan vi begett oss ut pÄ stigen sÄg vi frÄn lÄngt hÄll den berömda bron mellan klippvÀggarna.

Den gamla bron mellan klippvÀggarna (se mitten pÄ bilden)

Eftersom ett ras hade skett i omrĂ„det blev vĂ„r vandring nĂ„gon kilometer kortare Ă€n originalet. Normalt gĂ„r man en strĂ€cka pĂ„ cirka sju kilometer frĂ„n punkt A till B. Nu utgick man i stĂ€llet frĂ„n punkt B för att efter cirka tre kilometer Ă„tervĂ€nda till punkt B igen. 
Den första kilometern gick pÄ en helt odramatisk grusvÀg upp till vandringens höjdpunkt i den mycket omtalade klippskrevan.

HÄkan och Lena vid den dramatiska gÄngbrons början

Vid vÄra första försiktiga steg ut pÄ rampen som hÀnger pÄ bergssidan, steg pulsen ordentligt. Helena bleknade trots sin solbrÀnna men vi stöttade varandra och efter nÄgra sekunder vÄgade vi nÄgra staplande steg till.

HÀr tar vi dom första nervösa stegen pÄ klippvÀggen

NÀr pulsen sjunkit till nÀstan normaltempo började vi den spektakulÀra vandringen och efterhand sÄ gick det ganska smÀrtfritt, man vande sej med höjderna och sjÀlva bygget sÄg vÀlgjort och sÀkert ut.
PÄ stigens högsta topp korsar man ravinen via den mest berömda delen pÄ stigen, en gÄngbro som hÀnger mellan klippvÀggarna högt över klyftan Garganta del Chorro.

Den moderna vajerbron ovanför den gamla stenbron

Mitt i en skarp kurva, strax efter bron, har man byggt en veranda med glasgolv sÄ man kan se ravinens botten frÄn höjderna. Att stÄ sÄ pÄ en glasskiva sÄ högt ovanför marken kÀndes sÄdÀr.

Genom glasgolvet ser man Ànda ner till ravinens botten

Efter nÄgra hundra meter pÄ denna sidan av ravinen, övergick vandringen till en kilometerlÄng skogsstig, med hissnande natur dÀr bergstoppar stack upp bakom dom grönskande trÀden. Det var i denna skogsdunge den tillfÀlliga vÀndpunkten lÄg och nu var det bara till att vÀnda om samma vÀg, en nu hade den vÀrsta oron slÀppt, nu hade vi vant oss.

En fascinerande natur med bergsformationer och grönska

I dag Àr Caminito del Rey en av Andalusiens mest frekventa turistmÄl och man mÄste bestÀlla biljetter lÄng i förvÀg, Àven under vintertid.
Vi blev sÄ fascinerade av denna upplevelse sÄ vi bestÀmde redan nu att vi skall gÄ den en gÄng till nÀr hela vandringsleden Äter Àr öppen.

Utsikten frÄn höjderna bjöd pÄ mÄnga hÀrliga adrenalinkickar

Utsikten frÄn höjderna bjöd pÄ mÄnga hÀrliga adrenalinkickar

Mitt nyÄrslöfte var att söka nya hÀftiga upplevelser och det kan man utan minsta överdrift pÄstÄ att Caminito del Rey bjöd pÄ.

Almayate Camping, Spanien

Vi lÀmnade camping efter 39 hÀrliga dagar tillsammans med KABE-folket, Anna-Lena och Jan-Olof samt med Benny som checkade in pÄ trettondagen. Med oss har vi en minnesbank fylld med trevliga morgonvandringar, cykelturer och underbara samkvÀm i Falkenbergarnas yttertÀlt.*
Tidigare sĂ€songer har vi tyckt att campingen varit mörk och trist pĂ„ grund av en massa stora trĂ€d som skymt solen. Hygienutrymmena var ouppvĂ€rmda, varmvattnet  lyste med sin frĂ„nvaro och det mesta vittnade om ett  ointresse frĂ„n Ă€garens sida.
Inför denna vintersÀsong har man gjort en ordentlig standardhöjning frÄn skötsel till en personal med ett stort leende pÄ lÀpparna.

Ljus och trevlig camping intill Medelhavskusten

TrÀdkronorna hade sÄgats ner och ansats, hygienutrymmena var varma, rena och frÀscha och varmvatten fanns i överflöd. Campingbutiken hade gjort ett lyft liksom restaurangen, som förutom mat och dryck ordnade karaoke dÄ och dÄ, till engelsmÀnnens stora förtjusning.

Campingens hjÀrta med incheckning, restaurang och matbutik

Engelska folket Àr ett pubvant folk som Àlskar tjo och tjim och Àven Falkenbergs egen sÄngfÄgel, Anna-Lena gillade karaokeinslaget. Vid nÄgra tillfÀlle tog hon till och med tag i micken till publikens stora förtjusning. Dessutom har man byggt tre riktiga boulebanor som vi och fransmÀnnen ofta nyttjade.
Platserna var ungefÀr i samma storlek som tidigare men nu var det betydligt lÀttare att komma in och ut nÀr utstickande grenar tagits bort och vissa snÀva kurvor breddats.
Nu ger vi campingen nÀst intill maxpoÀng, vilket Àr en klar förbÀttring frÄn tidigare dÀr bedömningen legat strax under medel.

Nerja, Spanien
Efter 40 dygn tillsammans med trevliga vĂ€nner pĂ„ Almayate Camping var det dags för förflyttning. VĂ„r nĂ€sta destination, knappt tre mil österut tillhör en av vĂ„ra absoluta ”mĂ„ste besök”.
Mysiga Nerja Ă€r, enligt vĂ„r smak, en av de trevligare platserna vi varit pĂ„, vilket Ă€ven mĂ„nga engelsmĂ€n och andra skandinaver upptĂ€ckt. Den lilla staden har cirka 21 000 mantalsskrivna varav engelsmĂ€n stĂ„r för drygt 2 200 och skandinaver för cirka 1 400. Svenskarna Ă€r den största skandinaviska gruppen med drygt 1 000 mantalsskrivna. 
Vi Àr fortfarande kvar i Andalusien och solkusten som Àr mest kÀnt för sina badstrÀnder. Playa Burriana, som Àr den mest vÀlbesökta stranden i Nerja, har tilldelats EU-flagga (en internationell miljöutmÀrkelse som avser sÀkerhet, service, miljöinformation och vattenkvalitet).
PÄ vÄra övervintringar i Spanien Àr det kanske inte badplatser man tÀnker pÄ i första hand. DÀremot finns det nÄgra mycket sevÀrda turistattraktioner som vi besökt vid tidigare tillfÀllen. Cueva de Nerja, en jÀttegrotta som upptÀcktes sÄ sent som 1959, Àr absolut vÀrt ett besök liksom utsiktsplatsen Balcón de Europa och Acueducto del Aguila, en akvedukt frÄn 1880-talet.

”Europas balkong” med bedĂ„rande utsikt över Medelhavet

Akvedukten som Àr ett arkitektoniskt mÀsterverk

Dessa tre platser kan ni lĂ€sa mer om i föregĂ„ende Ă„rs övervintring i Spanien. Skriv ”Vinterförvaring 2021–22” i sökrutan eller gĂ„ in under fliken ”Resor” ­­– ”ReseberĂ€ttelser”.

Efter stödbensölen pÄ camping Cortijo San Miguel, tvÄ kilometer vÀster om Nerja, var det dags att cykla in till Nerja och Lisbeths, en dansk restaurang som serverar hÀrliga smörrebröd.

Missa inte Lisbeths ”Stjerneskud”, smörrebrödens smörrebröd

Helena bestĂ€llde hackeböff med stekt Ă€gg och jag en marinerad sill, samt dom sedvanliga dryckerna och sist men inte minst  â€den lille”. Det var en bra start pĂ„ vĂ„r vistelse i Nerja vilket inte försĂ€mrades av att vi redan nĂ€sta dag bestĂ€mt trĂ€ff med mölndalsborna Marika och Bengt, bekanta som vi kĂ€nt sedan mĂ„nga Ă„r tillbaka.
Det var oerhört roligt att trÀffa paret frÄn Mölndal igen och vi fick en mycket gemytlig eftermiddag tillsammans med mÄnga skratt, god mat och dryck samt en stor portion nostalgi.

Helena, Marika och Bengt med Medelhavet i bakgrunden

Det blev dagliga besök i den relativt lilla staden som anses ha solkustens bredaste restaurangutbud med cirka 600 restauranger och barer, med allt frĂ„n smörrebröd till asiatisk nudelsoppa. Dessutom Ă€r det billigt att Ă€ta i Nerja, en middag för tvĂ„ plus en flaska vin kostar runt 300–350 kronor, trots att vĂ„r svenska pesetas nĂ€stan helt tappat sitt vĂ€rde.
Under vÄr vistelse i Nerja pÄgick handbolls VM för fullt och samma dag som vi spÀdde pÄ vÄr rondör med ett sista smörrebröd pÄ Lisbeths, för denna gÄng, skulle bÄde Sverige och Danmark spela sina semifinaler. Samtidigt som vi lÀmnade dom renslickade tallrikarna började Preben, Lisbeths man, möblera om lokalen inför kvÀllens TV-match mellan Danmark och Spanien.
Det hade varit trevligt att ingÄ i den danska gemenskapen under matchen, men tyvÀrr var alla borden bokade sedan lÄng tid tillbaka, sÄ vi fick nöja oss med att se matchen pÄ vÄr egen TV i husbilen.
Danmark vann en mycket spÀnnande semifinal och gick vidare till final, men tyvÀrr gick det inte lika bra för Sverige som förlorade mot Frankrike.

Cortijo San Miguel, Spanien
Campingen Cortijo San Miguel ligger i en hÀrlig grönskande miljö med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner, kaktusar och sÄ vidare. En helt fantastisk parkliknande plats som tyvÀrr har en förÄldrad standard med byggnader och annat som borde rivits för mÄnga Är sedan.
NÀr vi lÀmnade campingen förra Äret fick den klart underbetyg i allt utom den parkliknande miljön. Inför denna sÀsong har man gjort en sparsam standardhöjning genom att montera sittringar pÄ toastolarna samt investerat i nya bÀnkskivor och handfat pÄ toan och utedisken.
DĂ€remot Ă€r servicehuset fortfarande vidöppet och nĂ€r termometern visar ensiffriga gradantal, Ă€r mysfaktorn lika med noll
 kallt, rĂ„tt och ogĂ€stvĂ€nligt.
Campingen lever helt och hÄllet pÄ sitt lÀge, knappt tvÄ kilometer frÄn Nerja och den mycket populÀra stadens restauranger och sevÀrdheter.
Till campingens försvar vill jag sÀga att anlÀggningen byggdes lÄngt före vinteremigrationens tid. Under heta sommardagar ger den vidöppna konstruktionen hÀrlig svalka i servicehuset och den lummiga grönskan förhindrar starka solstrÄlar att trÀnga igenom.

En typisk sommarcamping, trÄng och mycket grönska

Det Àr med andra ord en fantastisk sommarcamping, byggd för tÀltfolket i mitten av förra seklet.
NÀr vi vintercampade i Spanien för fösta gÄngen (2011) var nÀstan alla campingar vinterstÀngda. Nu, drygt 10 Är senare, Àr alla vinteröppna och mestadels fullbelagda. En otroligt snabb utveckling som, förstÄeligt nog, mÄnga haft svÄrt att hÀnga med i.

Nio nÀtter blev det pÄ Cortijo San Miguel innan det blev dags att hissa upp stödbenen igen och trots att vi haft synpunkter pÄ campingens standard sÄ kommer vi med all sÀkerhet tillbaka hit redan nÀsta vinter. Vi trivs i Nerja och vi har ju alla dom bekvÀmligheter vi behöver. Dessutom Àr det vi sjÀlva som avgör var, nÀr och hur vi vill bo.

Almunecar, Spanien
Än en gĂ„ng gjorde vi en kort förflyttning österut. Dagens mĂ„l var Almunecar (uttalas AlmonjĂ©kar) pĂ„ Costa Tropical, knappt tre mil frĂ„n Nerja. Costa del Sol, som vi nu lĂ€mnat efter drygt en och en halv mĂ„nad, Ă€r mest kĂ€nd som en populĂ€r lekplats för bĂ„de vuxna och barn och tillhör Spaniens absolut mest frekventerade turistmĂ„l med allt frĂ„n golfbanor till hĂ€rliga bad.

Costa Tropical, som strÀcker sej frÄn Almunecar och drygt 13 mil rakt österut till Almeria, har fÄtt sitt namn pÄ grund av sitt tropiska klimat och en del tropiska vÀxter som inte vÀxer i övriga Spanien.
I Almunecar har vi en kamrat, Zofia, som övervintrat hÀr i mÄnga Är som vi besökt vid ett flertal tillfÀllen. Vid dom tillfÀllena har vi tagit bussen frÄn Motril eller Nerja, eftersom Almunecar inte haft nÄgon camping för större husbilar. Men för bara nÄgra mÄnader sedan öppnade man en stÀllplats hÀr som bara ligger nÄgra hundra meter frÄn stranden.

Carthagon sticker fram sin nos vid hyllkanten

En hÀrlig vy över bergen och ett, för dagen vilande hav

Efter att den obligatoriska ankommaren hade slunkit ner, var det dags för ett  besök i staden. FrĂ„n stĂ€llplatsen till stranden Ă€r det en enda lĂ„ng och ganska brant nerförsbacke och efter backen gĂ„r det en drygt tvĂ„ kilometer lĂ„ng strandpromenad in till den gamla stadsdelen Casco Antiquo, som vi ville besöka.
LÀngs vÀgen passerade vi det ena höghuset efter det andra, med semesterbostÀder som byggdes under den stora turistinvasionens era. Husen Àr upp till 15 vÄningar höga och ett flertal har en liten trottoarservering i markplan, dÀr man lÀtt kan slinka in pÄ en öl eller ett glas vin.

En daglig morgonsyn frÄn husbilens plats pÄ hyllan

HÀr i provinsen Granada Àr det kutym att restaurangen bjuder pÄ en tapas (en liten matrÀtt) nÀr man bestÀller in nÄgot att dricka. Dom med riktigt hög ekonomisk utbildning bestÀller bara smÄ öl, tre fyra stycken till exempel, för dÄ fÄr dom en tapas till varje bestÀllning. Ett billigt sÀtt att bli bÄde lite berusad och mÀtt pÄ.
Första kvĂ€llen i Almunecar var vigd Ă„t VM-handbollen. Nu skulle finalerna spelas och först ut var matchen om bronset, mellan Sverige och Spanien. En mycket jĂ€mn match dĂ€r Sverige tyvĂ€rr förlorade efter att ha haft en klar ledning i halvtid. Senare pĂ„ kvĂ€llen skulle det avgöras vilket land som skulle bli vĂ€rldsmĂ€stare. Åter en mycket jĂ€mn och tuff match som Danmark till slut vann med 34–29 över Frankrike. DĂ€rmed tog Danmark sitt tredje raka VM-guld i handboll, vilket inget annat land gjort tidigare. Fantastiskt bra gjort av ett litet land med knappt 6 miljoner innevĂ„nare mot ett land som har nĂ€sta 68 miljoner innevĂ„nare.

Almunecar Ă€r en mycket gammal stad med en historia sĂ„ strĂ€cker sej tillbaka till mer Ă€n 1 000 Ă„r före vĂ„r nuvarande tidrĂ€kning (f.Kr). NĂ€r vi nĂ€rmade oss den gamla stadsdelen sĂ„g vi fĂ€stningen Castillo de San Miguel pĂ„ berget som redan i stadens begynnelse fungerade som bevakningsplats mot inkrĂ€ktare.

Castillo de San Miguel ovanför den gamla stadsdelen

Men det var först under romartiden som man började bygga en riktig befÀstning och efter romarrikets fall tog morerna över byggandet.

Efter ett par dagar i Almunecar involverade Zofia oss i ett svenskgÀng som under mÄnga Är övervintrat hÀr. Gruppen trÀffas nÄgra gÄnger i veckan för olika aktiviteter som bland annat Àr gemensamma vandringar pÄ tisdagar, boule pÄ onsdagar och söndagar och sÄ vidare.
Vi övertalades att hÀnga med pÄ en vandring som började med halvtimmes minibussresa upp i bergen, dÀr vi steg av. Det var sju rutinerade vandrare och vi, som tillsammans skulle ta oss ner till bebyggelsen som vi sÄg vid Medelhavets strand, lÄngt, lÄngt, lÄngt, dÀrnere. Det var en helt fantastisk vy med höga berg och svindlande djupa dalar och framför oss hade vi cirka tolv kilometers vandring pÄ stigar och smala grusvÀgar. Tempot var lugnt och det var inga som helst problem att hÀnga med i den kuperade terrÀngen.

Helena och Zofia tar en vÀlbehövlig paus i bergen

liksom jag sjÀlv, (se Medelhavet i bakgrunden)

Efter drygt en mil nĂ€rmade vi oss bebyggelsen med asfalterade vĂ€gar och det var nu benstyrkan verkligen sattes pĂ„ prov. VĂ€garna var sĂ„ branta ner mot havet att jag tvingades gĂ„ kors och tvĂ€rs i en slalomliknade bana över vĂ€gen, för att inte utsĂ€tta mina 100 kilo för fritt fall.  Almunecar Ă€r en mycket kuperad stad och bakom dom höga kustnĂ€ra huskropparna sticker nĂ€stan lodrĂ€ta bergvĂ€ggar upp i höjd med hustaken.

FrÄn stÀllplatsen kan man se stranden mellan höghusen

Semesterkomplex med lodrÀta bergvÀggar pÄ baksidan

Att det Àr kuperat fick verkligen erfara. Att gÄ ner frÄn hyllan, dÀr husbilen stod, var ju inga problem, men nÀr man skulle tillbaka efter dagens aktiviteter och en god lunch med tillbehör, dÄ frestade det pÄ ordentligt. HjÀrtat fick helt plötsligt vÀldigt brÄtt.

Dagen efter vandringen var det dags för boule pÄ stranden med vÄra vandringskamrater. Jag vaknade tidigt den dagen med vÀrk i hela mej. Benen kÀndes som betongrör fyllda med bly och redan efter dom första smÀrtsamma stegen till toan, bad jag Helena ringa till Zofia och tala om att vi hoppar av boulen. Men jag blev övertalad trots att jag hade sÄ jÀ..la ont i vadmusklerna att jag knappt kunde göra den dÀr lilla knÀböjen som man gör innan bouleklotet lÀmnar handen. Vi fick storstryk, vilket vi kanske fÄtt ÀndÄ, men det Àr alltid bra att ha nÄgot att skylla pÄ.
Den fruktansvÀrda trÀningsvÀrken varade i nÀstan tre dagar innan benen började kÀnnas som mina egna igen.

Det finns mycket att se och göra i Almunecar. Den gamla stadsdelen med sina smala kuperade grÀnder frÄn romartiden, vid foten av fÀstningen Castillo de San Miguel, Àr ett mÄstebesök.

Castillo de San Miguel med foten i kaktustrÀdgÄrden

”VĂ„r” strand ses tydligt frĂ„n fĂ€stningens östra flygel

och vĂ€sterut ligger ”grannbyn” Las Calles de Cotobro


Helena vandra i trappor som hÀrrör frÄn det Romerska imperiet

Nedanför fÀstningen ligger Àven en underbar palm och kaktustrÀdgÄrd samt en fÄgelpark med fler Àn hundra olika fÄgelarter.

En av hundratals vackra fÄglar i parken

Hela denna Àr byggd ovanpÄ delar ett gammalt fisksalteri frÄn 400 Är f. Kr dÀr man sÄ sent som 1970 gjorde utgrÀvningar som visar delar av salteriets markbÀdd.

Rester frĂ„n det 2 400 Ă„r gamla salteriets grund

FrÄn höjderna pÄ Rocks of San Cristobal, en klippspets ut i havet, har man en hÀrlig utsikt över lÄnga strÀnderna i bÄde ostlig och vÀstlig riktning.

Trappan upp till  klippan, Rocks of San Cristobal

Klippans spets  försvinner ner i havet

Högst upp pÄ klippan finns en platÄ för besökare

HÀrlig utsikt frÄn klippan, Rocks of San Cristobal

Vi förstĂ„r att Zofia trivs i denna vintermiljö. Den lilla staden med cirka 20 000 mantalsskrivna Ă€r en helt perfekt plats att bo pĂ„ om man vill undvika den nordiska kylan, vilket mĂ„nga av skandinavisk hĂ€rkomst vĂ€ljer att göra. HĂ€r Ă€r pĂ„ Costa Tropical Ă€r klimatet helt underbart, Ă€ven i mĂ„nadsskiftet januari-februari som anses som midvinter hĂ€r. Termometern visar mellan 12–16 grader men med solens hjĂ€lp gĂ„r man lĂ€tt omkring i kortbrallor och t-shirt.

Det finns ett gediget utbud pĂ„ bĂ„de kultur och sevĂ€rdheter och det Ă€r en levande stad Ă„ret runt med allt frĂ„n öppna besöksmĂ„l till restauranger.  Det finns till och med en liten gaturestaurang som, pĂ„ lördagar, serverar danska smörrebröd och den ”lille”. LĂ€ckerheterna var sjĂ€lvklart inte i klass med Lisbeths i Nerja, men det kan man heller inte begĂ€ra av en ickedansk. Smörrebröd Ă€r kult i Danmark och skall monteras av danskar.

Sierra Nevada, Spanien
Jag har mÄnga gÄnger stÄtt och beskÄdat spetsen pÄ det snöklÀdda berget, lÄngt, lÄngt bortom strandbarerna i Motril.

Jag och Helena har varsin ”att göra listan” som vi gĂ€rna vill uppleva innan vi slĂ„r igen för gott och en av mina, som jag inte bockat av Ă€nnu, Ă€r att Ă„ka skidor en sista gĂ„ng, innan nĂ„gon lĂ€gger pĂ„ locket.
Vid nÄgot blött tillfÀlle rÄkade jag förmedla mina tankar till Benny, pÄ Almayate, som dÄ svarade, desh ska ja fixcha, utan nÄgon större utlÀggning om var nÀr eller hur.
NÄgon vecka senare, nÀr vi förflyttat oss till Almunecar, ringde Benny och sa att han har ordnat en hyrbil, vi drar till Sierra Nevada tillsammans med Falkenbergarna, Anna-Lena och Jan-Olof.

Dom spanska bergen med krokiga men framkomliga vÀgar mÄste ses, de gÄr nÀmligen inte att beskrivas och efter ett hundratal serpentinkurvor nÄdde vi vÄrt mÄl, nationalparken med skidanlÀggningen, Sierra Nevada.
Efter att bilen stÀlls pÄ plats var det skiduthyrning och liftkort som gÀllde för mej och Benny medans dom andra i rask takt försvann in pÄ nÀrmaste bar.

Jag och Benny pÄ vÀg mot hiskliga höjder

Visst kommer jag ihÄg att pjÀxor var tunga och otympliga redan för 20 Är sedan, men min förhoppning var sjÀlvfallet att utvecklingen gÄtt ett steg framÄt. Nu var dom, om möjligt, Ànnu otympligare och tyngre.

Med stavar, skidor och pjĂ€xor, klev jag och Benny pĂ„ första och enda transporten upp till höjderna.  Det var först dĂ„ hjĂ€rnan slogs pĂ„, vaÂŽ fan hĂ„ller du pĂ„ med gubbe. 78 Ă„r och 100  kilo nakenvikt, hallĂ„ eller?

Kabinliften som lyfte oss upp till nÀrmare 3 000 meters höjd

VĂ€l uppe pĂ„ toppen, pĂ„ nĂ€stan 3 000 meters höjd, var det pĂ„ med skidorna. Utsikten hĂ€rifrĂ„n var fantastisk, solen sken och allt började med en lugn och skönt, nĂ€stan obefintlig lutning.

Benny, som alltid har hjÀrnkoll, hade frÄn liftkorgen spanat in den enklaste vÀgen ner till basstationen. Men av nÄgon outgrundlig anledning kom jag ÀndÄ fel. Vi hamnade i en backe som jag förmodligen inte ens gjorde en svÀng i för 20 Är och lika mÄnga kilo sen.
Men dĂ„ Ă€r dĂ„ och nu Ă€r nu. Efter bara nĂ„gra svĂ€ngar pĂ„ stappliga ben, helt utan balans, lĂ„g hela jag i snön och kippade efter andan. Först gled jag pĂ„ rygg en bit och nĂ€r jag fick stopp pĂ„ den fĂ€rden, tog jag av mej skidorna och kröp sick sack över den pistade banan. Förflyttningen nedĂ„t, med denna taktik, blev nĂ€stan obefintlig. Jag provade i stĂ€llet med att lĂ€gga mej pĂ„ en skida och sakta men sĂ€kert glida nerĂ„t. Det gick en bit i taget, men det var otroligt jobbigt. Luften var tunn, mina luftrör pep vid varje andetag och jag var helt slut innan vi endast nĂ„tt halvvĂ€gs ner till startpunkten. Orken och sjĂ€lvförtroendet var, som norrmĂ€nnen sĂ€ger, ” vĂ€ck med pusta”.

En yngre kvinna stannade till och undrade om allt var okey. Jag log mot henne och sa okey, men hon tittade vÀldigt fundersamt pÄ mej dÀr jag lÄg och flÀmtade. Jag pekade mot Benny, som stod lite lÀngre ner i backen och dÄ förstod hon att jag inte var ensam.
NÀr vi nÀrmade oss en dalstation bad jag Benny, som troget vÀntat pÄ mej hela vÀgen, att kontakta personalen gÀllande min situation, jag mÄste fÄ hjÀlp att komma ner.

Efter bara nÄgra minuter kom en snöskoter som fraktade mej i ilfart ner till utgÄngslÀget och rÀtt in i en sjukstuga. I vÀntrummet möttes jag av den ena skadade efter den andra och jag var vÀl kanske nummer 10 kön.
Jag försökte förklara att jag var okey men den spanska personalen ville absolut följa upp situationen, sÄ dom kallade in lÀkaren.
Just i denna situation saknade jag mer Àn nÄgonsin min tolk, Helena, som satt nÄgon annanstans och var hel ovetande om det som hÀnde. Jag försökte förklara gÄng pÄ gÄng att jag var okey nu, men lÀkaren, som ocksÄ bara pratade spanska, förstod mej inte. Till slut fick jag fram min inhalator som jag anvÀnder vid andningsbesvÀr och tog en puff. DÄ först förstod dom mitt problem men dom ville ÀndÄ följa mej hela vÀgen ut och hela tiden frÄgade dom om jag var okey. Dom ville till och med följa mej till skiduthyrningen för att ÄterlÀmna paketet, men dÄ lÀt jag dom förstÄ att jag klarade mej sjÀlv nu.
Det hade blivit en chock för Helena om hon sett mej och en vitklÀdd lÀkare, komma bÀrandes pÄ min skidutrustning.
Jag har nu förstÄtt att detta inte Àr en lekplats för mej lÀngre, nu Àr det nog dags att överlÀmna platsen till ungdomarna, men jag har i alla fall bockat av ett av mina önskemÄl pÄ listan.

Efter en dags vila frÄn strapatserna pÄ det snöklÀdda berget var det dags för förflyttning. Men fortfarande, efter 10 dagar, har vi mycket kvar att se och uppleva i Almunecar och vi kommer med all sÀkerhet tillbaka, nu nÀr dom har en helt okey stÀllplats för husbilar.

La Manga, Spanien
Som idrottsintresserad har man lĂ€rt sej att höghöjdstrĂ€ning ger en bĂ€ttre syreupptagningsförmĂ„ga nĂ€r man kommer ner pĂ„ lĂ„glandet igen. Jag har nu varit i höjd med havet i över ett dygn och kĂ€nner fortfarande inte av höghöjdstrĂ€ningen, â€Ă„lning medels hasning”, nedför Sierra Nevadas sluttningar, tvĂ€rt om, jag kĂ€nner mej fortfarande trött och sliten.  
Trots kroppens nedsatta förmÄga var det dags för en förflyttning igen. Vi hade fyra, fem timmar i ostlig riktning framför oss, till La Manga pÄ Costa Calida.
Redan innan vi lÀmnade stÀllplatsen i Almunecar hade vÀdret blivit nÄgot ostadigare med regn och blÄst, som mer eller mindre följde oss hela vÀgen Ànda tills vi checkade in pÄ Caravaning La Manga.
Costa Calida, som betyder heta kusten, var vid ankomsten allt annat Àn het, tvÀrt om, den hade allt det man inte vill ha nÀr man campar, regn, blÄst och kyla.

Dom första vi trÀffade vid framkomsten var vÄra kamrater Bine och Micke som vi haft mycket roligt ihop med genom Ären, bÄde hÀr pÄ La Manga och i Sverige. Det blev ett glatt Äterseende och liksom mÄnga gÄnger tidigare, avslutades kvÀllen i deras Morelo, sju trappsteg ovan mark. Höjden avskrÀcker inte i vanliga fall, men stupet ner till marken och med Sierra Nevada i fÀrskt minne hade mitt annars sÄ starka sjÀlvförtroende fÄtt sej en rejÀl törn.
Eftersom vi varit i La Manga vid ett flertal tillfÀllen sÄ har vi genom Ären lÀrt kÀnna mÄnga trevliga mÀnniskor. Monica och Göran som har en lÀgenhet i Los Belones, knappt fyra kilometer nordost om campingen, liksom Svempa Àr nÄgra som vi Àven besökt pÄ deras hemmaplan i Sigtuna.

En dag blev vi, tillsammans med Morelofolket, bjudna pÄ lunch hemma hos Monica och Göran. Eftersom vi förstod att det skulle bli en riktig lÄnglunch, valde vi att gÄ i stÀllet för att cykla, för av erfarenhet vet vi att ett avtrubbat balanssinne tillsammans med mörker Àr en dÄlig kombination.
Det blev en riktig lÄnglunch med extra allt och som grÀdde pÄ moset, avslutade vi det hela pÄ en bykrog, innan det var dags att kalla pÄ en taxi.
En hÀrlig dag i goda vÀnners lag och nÄgra dagar senare var det vÄr tur att bjuda igen. PÄ grund av vÄrat nÄgot begrÀnsade boende, valde vi att boka bord pÄ en restaurang i Los Belones.
Vi togs emot av Àgaren som genast, med ett stort leende, talade om att han fyllt upp vinförrÄdet, vilket vi inte var sena att testa.

Svempa, Göran, Monica och jag efter en trevlig dag tillsammans

Efter nÄgra underbara timmar tillsammans med mÄnga skratt rundade vi av det hela hemma hos Svempa.
Dagen innan vi skulle lÀmna La Manga, för denna gÄng, var det dags för fest igen. Göran, som fyllde Är den dagen bjöd in oss till El Parador, en restaurang med mycket hög klass som ligger pÄ Playa Honda nÄgra kilometer vÀster om campingen.

Entrén till Restaurang El Parador pÄ Playa Honda

Göran 74, hÄller ett trevligt tacktal

Lika roligt som vanligt med mÄnga skratt och högt i tak avslutade vi kvÀllen och en trevlig vecka tillsammans med Los Belones borna och Morelofolket.

Bodegas Delampa, Spanien
Efter en vecka pÄ La Manga var det dags att starta upp Carthagon igen. MÄlet för dagen var Villajoyosa, som ligger drygt 16 mil norrut frÄn La Manga. Men vi valde en liten omvÀg pÄ cirka 10 mil till Bodega Delampa som ligger strax utanför Jumilla.

En vÀgskylt som till och med kan fÄ en nykterist att stanna

Redan förra Äret besökte vi Bodegan som har goda viner till ett pris som Àr löjevÀckande lÄga om man jÀmför med systembolagets priser. NÀr vi kom in i butiken bjöds vi pÄ tilltugg och provsmakning innan vi botaniserade i den vackert dekorerade butiken, med vÀlfyllda hyllor som gav köplusten en kick.

VÀl inne stiger köplusten Àven för den snÄlaste ekonomen

En timme senare lÀmnade vi Bodegan med 104 flaskor vin och som tack för besöket skickade damen med tvÄ flaskor extra.
Snittpriset pÄ vÄra inköp, som var allt frÄn gott till jÀttegott, var cirka 26 kronor per flaska. Vad har 10 mils omvÀg för betydelse, nÀr man kan köpa goda viner som Àr i prisklass med vÄrat flaskvatten hemma. Att man dessutom har en husbil med lastförmÄga pÄ nÀrmare tvÄ ton, gör det hela lite tryggare.

Villajoyosa, Spanien
La Villa, som dom boende sÀger, Àr en gammal fiskeby mellan Alicante och Benidorm. Den fÀrggranna staden har drygt 33 000 fastboende och hÀr Àr det fortfarande fiske som Àr huvudnÀringen.
Det Àr framförallt dom pastellfÀrgade husen som kÀnnetecknar Villajoyosa och anledning till det Àr inget nytt pÄfund för att locka turister.
Historien berÀttar att man mÄlade husen i olika fÀrger för att fiskare skulle kunna hitta tillbaka till sina hem igen, efter dagens fisketur ute till havs.
Nu nÀr det finns en hamn, lever traditionen vidare och man hÀmtar Àven upp traditionen med pastellfÀrgade fÀlt i den moderna arkitekturen.
Villajoyosas fiskeflotta har sedan Ärhundraden tillhört en av de största och viktigaste i Medelhavet och varje eftermiddag, hÄlls traditionell spansk fiskauktion i hamnen, dÀr dagens fÄngst köps upp av framför allt av restaurangÀgare, till kvÀllens gÀster. Fiskhamnen som ligger i anslutning till den centrala stranden blev 1999 tilldelad Provincial Tourism Merit Prize.

HÀrliga pastellfÀrger Àr Villajoyosas kÀnnetecken

Inslag av pastellfÀrger i den moderna arkitekturen

Staden har bevarat sin charmiga atmosfÀr med den gamla stadsdelen och dom trÄnga grÀnderna. PÄ dom högt belÀgna kullarna finns rester av utsiktstornen, som i Ärhundraden vaktat staden, bevarade. Staden har utnÀmnts som vÀrldsarv av UNESCO.

En vacker byggnad som tyvÀrr har sett sina bÀsta dagar

Är man i Villajoyosa sĂ„ Ă€r ett besök pĂ„ Valor chokladfabrik ett mĂ„ste. Tillsammans med Lena och HĂ„kan cyklade vi nĂ„gra kilometer till fabriken som Ă€r Spaniens Ă€ldsta frĂ„n mitten av 1800-talet och som i dag drivs och Ă€gs av den femte generationen efter grundaren Valeriano Lopez.

Det första som mötte oss var den hÀr vackra skapelsen

VÀl framme hoppade vi in i en grupp med spansktalande guide som berÀttade mycket om fabrikens historia och lika mycket som hon berÀttade, lika lite förstod jag. Men tack vare Helna och falkenbergarna, fick jag ÀndÄ en bild av vad som blev sagt.
Den guidade turen var gratis och efter en kort filmförevisning, ett besök i ett litet museum och en titt över förpackningsomrÄdet var det dags att inhandla godsakerna.

HĂ„kan botaniserar i hyllor fulla med godsaker

Helena ser nöjd ut med dagens inköp. Det ser dyrt ut ocksÄ

Altea, Spanien
En dag hoppade vi pÄ tÄget till Altea som bara ligger nÄgra mil lÀngre bort i nordostlig riktning. Vi passerade Benidorm med alla skyskraporna och Albir, dÀr vi campade för 12 Är sedan, innan vi nÄdde dagens mÄl.
Altea har ocksĂ„, liksom dom flesta kuststĂ€derna, en mycket gammal tradition med  smĂ„ stenhus i trĂ„nga grĂ€nder. Högst uppe pĂ„ toppen, dit alla grĂ€nder och trappor leder, finns ett trevligt torg med restauranger och fantastisk utsikt samt den gamla församlingskyrkan, Jungfru de Consuelo med det blĂ„a taket. 

Alla vÀgar bÀr upp till torget och hÀrifrÄn har man en

fantastisk utsikt över hamnen och den gamla stadsdelen

Altea har lĂ€nge varit en tillflyktsort för konstnĂ€rer, skulptörer och författare och hĂ€r finns, ”University of kultur” och ”Fine Arts” vilket bidragit till att den lilla staden benĂ€mns som ”Kulturhuvudstad av Valencia”.
Klimatet hĂ€r anses som hĂ€lsosamt med en temperatur som sĂ€llan gĂ„r under 18 grader. NĂ€r vi var hĂ€r, var det en riktig ”sĂ€llandag”, dĂ€r kvicksilvret pĂ„ sin höjd nĂ„dde 13-strecket samtidigt som dom kalla vindarna hade ovanligt brĂ„ttom. Men trots oturen med vĂ€dret, var det en mycket trevlig dagstur tillsamman med Lena och HĂ„kan frĂ„n Falkenberg.
Innan vi satte oss pÄ tÄget tillbaka igen, bidrog vi till en restaurangÀgares överlevnad, med lite gott att Àta och dricka.

Det Ă€r alltid intressant med nya upplevelser och synintryck. En dag trĂ€ffade vi bekanta, Tuula och Janne frĂ„n HĂ€llingsjö. Dom hade sett att vi var i nĂ€rheten pĂ„ Facebook och efter en lunch pĂ„ en kylslagen uteservering i Villajoyosa  blev vi hembjudna till deras radhus som ligger nĂ„gra kilometer frĂ„n Albir, inĂ„t landet.

Tuula, Janne, Helena och jag pÄ en kylslagen uteservering

Det var ett vackert omrÄde med pooler och grönska och deras radhus hade dom designat pÄ ett mycket proffsigt och smakfullt sÀtt. Det var verkligen fint med allt frÄn materialval pÄ golv till vÀggdekorationer och konst.

Villajoyosa Àr en plats man bör besöka nÄgon gÄng. HÀr finns mycket att se som till exempel fiskauktionen, chokladfabriken, den vackra strandpromenaden och sist men inte minst de pastellfÀrgade husen i gamla stan, som Àven följts upp med pastellfÀrger pÄ de moderna höghusen.

Ett kÀnnetecken som förts vidare till nutidens byggnation

StrĂ€nderna i och omkring La Villa Ă€r de vitaste pĂ„ hela Costa Blancas kust och dom har Ă€ven fĂ„tt EU:s ”BlĂ„ flagg”  för sina rena strĂ€nder och klara vatten.

LÄnga hÀrliga sandstrÀnder blandat med mysiga vikar

PÄ berget ovanför campingen kunde vi skönja ett kvinnohuvud vid foten av ett gammalt torn som vÀckte mitt intresse. Tornet visade sej var ett gammalt Helgedom, Santuari Iber, men ansiktet, som man ser frÄn vÄr plats pÄ campingen, var bara en stenhög som fÄtt den formen just frÄn vÄr vinkel.

Kvinnoansiktet som vi sÄg frÄn campingen

Campingen sedd frÄn helgedomen pÄ berget

Camping Playa Paraiso, Spanien
Nio dagar blev det med bÄde kyla, blÄst och underbart sommarvÀder pÄ den terrasserade campingen, Playa Paraiso. Campingens standard nÄdde inte upp till fem stjÀrnor, men lÀget var fantastiskt med nÀrhet till allt. Det fanns ett servicehus som var av den gamla standarden helt utan ventilation och vÀrme, samt ett nÄgot modernare i anslutning till den vinterstÀngda poolen.

Inom gÄngavstÄnd frÄn den lilla mysiga campingen fanns bÄde affÀrer, utskÀnkningsstÀllen, marknaden, tÄg- och busstation och framför allt dom fÀrggranna mysiga husen i gamla stan.

En camping som stÄr under rivningshot, vÀl vÀrd att besöka innan det Àr för sent

Benicarlo, Spanien
Klimatet i trakterna runt Villajoyosa och Altea, lÀr ju vara hÀlsosamt för bland annat folk med luftvÀgssjukdomar och en temperatur som sÀllan understiger 18-grades strecket. Det mÄste vara ett facebook fejk, för efter nio dagar i omrÄdet, var dagstemperaturen som högst 14 grader.
Innan vi lÀmnade Costa Blanca (vita kusten) och Villajoyosa hade jag fÄtt en riktig manlig halsinfektion, en sÄn som bara vi mÀn kan fÄ. Infektionen satte sej i luftrören med andningssvÄrigheter, men Àven pÄ ögonen i form av en massa klegg.
PÄ vÄr första dag i Benicarlo blev jag helt enkelt hÀnvisad till sjuksÀngen. Inget ont utan att ha nÄgot gott med sej, för under denna period pÄgick VM i skidor som jag nu fick all tid i vÀrlden att se pÄ.
VÀrsta segern hade vi redan sett nÀr Sveriges damer knep dom första fyra platserna i sprinten, men redan dagen efter svarade Norge med fyra herrar i topp pÄ skiathlonloppet. Dom svenska damerna svarade igen med att ta guld och silver i deras skiathlonlopp.
Efter tre dagar pÄ campingen hade jag fortfarande inte varit utanför grindarna och samtidigt började Àven Helenas hÀlsotillstÄnd bli sÀmre.
Det började likna coronaÄret, nÀr vi för ett Är sedan fick en veckas karantÀn i en campingstuga pÄ Camping Playa de Poniente i Motril. Enda skillnaden var att dÄ var vi portade frÄn dom gemensamma hygienutrymmena, vilket vi inte var nu.

KarantÀn för ett Är sedan, samtidigt som Putins fick sin hjÀrnkollaps

ett Är senare med ögoninfektion Àr Putin fortfarande hjÀrndöd

Efter ytterligare guld pÄ damernas sprintstafett hade vÄra duktiga tjejer redan samlat ihop tre guld, tvÄ silver och ett brons.
Herrarna var tyvĂ€rr inte lika lyckosamma och jag tror heller inte att det vĂ€nder. Dom Ă€r för nĂ€rvarande inne i en nedĂ„tgĂ„ende spiral samtidigt som norrmĂ€nnen, med DĂ€hli sen Northug och nu KlĂ€bos framfart i skidspĂ„ren, Ă€r inne i en lĂ„ng, lĂ„ng uppĂ„tgĂ„ende trend. Vi lĂ€r nog fĂ„ vĂ€nta Ă„tskilliga Ă„r innan det blir en generationsvĂ€xling.  
Om man skall vara sjuk sÄ var denna vecka ett bra val. Det gick ÀndÄ inte att göra nÄgot vettigt i den kyla och blÄst som rÄdde. Termometern var som lÀgst 4 grader nattetid och 8 mitt pÄ dagen. Det var nÀsta likvÀrdiga temperaturer med dom som vi har hemma pÄ Tjörn. Men det gick ingen nöd pÄ oss, bilen var varm, TV; n fungerade, kylskÄpet fullt med mat och lagret vi införskaffade i Jumilla, har vi inte ens börjat att tulla pÄ, vad kan man mer begÀra.
Dessutom, lÀste vi att man fÄtt cirka 40 centimeter snö pÄ Mallorca, 20 mil rakt söderut frÄn vÄr plats, dom senaste dygnen. I dom hÀr lÀgena gÀller det att hitta nÄgot positivt och det Àr att vi alla fall slipper skotta snö för att komma vidare i morgon.
Av Benicarlo fick vi inte se nÄgonting, det fÄr vi ta en annan gÄng, men campingen var helt okey, förutom hygienutrymmenas standard som ofta Àr ett diskussionsÀmne i husbilsgÀng.
Efter fem dagar lĂ€mnade vi Costa Azahar (Apelsinkusten) och det var nog första gĂ„ngen som vi legat sĂ„ lĂ€nge pĂ„ en plats utan att okulĂ€rbesiktiga sevĂ€rdheter i nĂ€rheten.  
Dagen innan förflyttningen till Roses var det dags för damernas 10 kilometer, i klassisk stil, som vi hade stora förvÀntningar pÄ. Nu var det inte Norge som strulade till det för oss, det var Amerika som snodde vÄrat guld. VÄra tjejer fick ÀndÄ med sej bÄde silver och brons. Fantastiskt bra VM sÄ hÀr lÄngt för Sveriges damer.

Roses, Spanien
KvÀllen före vi lÀmnade Benicarlo eskalerade Helenas förkylning till bÄde hals- och öroninflammation. Halsen och hostan gick vÀl an, men vÀrken i öronen och dom hjÀrtskÀrande grÄten pÄ hjÀlp, nÀr hon stönade fram att trumhinnan spricker, var nÀstan outhÀrdligt för en tafatt lÀkarokunnig man. Jag visste inte vad jag skulle ta mej till, jag blev i stort sett helt handlingsförlamad. Jag famlade efter rÄd och föreslog att vi skulle ringa en taxi för att komma till en lÀkare, men det ville hon inte. Jag vet att det gÄr över för jag har haft det förut, sa hon.
Avresan frÄn Benicarlo startade tidig morgon. Framför oss hade vi knappt 40 mil utmed kusten, till vÄr nÀsta destination, som blir den sista i Spanien för denna gÄng.
FarthÄllaren var instÀlld pÄ 96 km/h, det rÄder 90-grÀns i Spanien och vid 15-tiden hade vi checkat in pÄ Salata Camping i Roses.
Innan vi gjorde nÄgot annat bad Helena receptionen om hjÀlp att bestÀlla en taxi till en lÀkare och under tiden stÀllde jag husbilen pÄ plats. Ankommaren frös inne denna gÄng av förstÄeliga skÀl.
Vi hade hela tiden telefonkontakt och efter en dryg timme var hon tillbaka igen. Hon sĂ„g lĂ€ttad ut och med sej hade hon en pĂ„se med medikament. JourlĂ€karens diagnos var ”perforerad trumhinna” som vi bör ha koll pĂ„ i minst tvĂ„ veckor framĂ„t.
Vi var fortfarande inne i den spanska vintermÄnaden och efter solnedgÄngen ville kvicksilvret ogÀrna stiga över fem-sex gradersstrecket och det Àr kallt, djÀ..ligt kallt, Àven för en hÀrdad nordbo.
Dagen efter att vi checkat in, anlÀnde Falkenbergarna, Lena och HÄkan. Det blev som vanligt ett glatt Äterseende och efter nÄgra ankommare, med varierande yrselstyrka, var det dags att krypa in i sin egen lilla kuppe igen.
Roses ligger lĂ€ngst in i en jĂ€ttestor bukt, Golf de Roses, med deltalandskap i sydvĂ€stlig riktning och med ett  bergsmassiv mot den franska grĂ€nsen, knappt fyra mil bort, i nordostlig riktning.

Roses ligger lÀngst in i den stora bukten Golf de Roses

Helena var fortfarande inne i sin mindre angenÀma spiral och efter smÀrtan i örat, blossade halsen upp pÄ nytt med torrhosta och svidningar. Hostan var sÄ besvÀrande att hon nÄgra nÀtter tvingades byta sovrummet mot soffgruppen, för att kunna sova i sittande stÀllning.
Efter en vecka tillsammans, lÀmnade Falkenbergarna Spanien för denna gÄng och samtidigt gav dom oss hela ansvaret för strandbarernas överlevnad. Samma dag var det dags för första Äterbesöket hos en öronlÀkare som har sin praktik i Empuriabrava, drygt sju kilometer frÄn campingen. Det blev en hÀrlig cykeltur i solskenet och efter besöket, kunde en lÀttad Helena lÀmna beskedet att trumhinnan lÀker precis som den ska. LÀkaren ville ÀndÄ inte slÀppa taget helt, utan bestÀmde att hon skulle Äterkomma igen efter ytterligare fem dagar.

Hamnen
Roses ligger pÄ Costa Brava (vilda kusten) som Àr den nordligaste av dom 10 namngivna kustremsorna som karaktÀriserar Spaniens möte med haven. Costa Brava karaktÀriseras som ett bergigt landskap med slingrande vÀgar och högklassiga badvikar. LÀngst in i Golf de Roses ligger hamnen som i dag Àr en de av mest betydelsefulla fiskehamnarna i regionen och dÀr finns Àven en gÀsthamn med lyxjakter i en prisklass som bara ryska oligarker kan lösa.

I den moderna hamnen finns fiskebÄtar i alla storlekar

och i gÀsthamnen ligger lustjakter för dom ekonomiskt oberoende

Citadellet de Roses
Bara nÄgon kilometer frÄn campingen, ligger Citadellet de Roses som Àr en gammal fÀstning frÄn Medeltiden.

 Jag och en tidigare kollega detaljgranskar byggmodellen

Innanför muren finns bland annat en kyrka och ett kloster

Vid vÄrt besök botaniserade vi bland ruiner i flera timmar och Àn en gÄng stÀller man sej frÄgan, hur har mÀnskliga hÀnder, utan maskiner och moderna verktyg, kunnat skapat dessa höga uppmurade stenmonument. Inom murarna har man Àven bevarat ett olivtrÀd frÄn den tid dÄ byborna hade sina bostÀder hÀr.

Ett cirka 500 Är gammalt olivtrÀd frÄn Roses begynnelse

Marknad.
Varje större ort i Spanien har minst en fast marknadsdag per vecka och i Roses har man vigt söndagarna till detta. PÄ de flesta marknader som vi besökt, har det funnits allt frÄn grönsaksstÄnd till ögongodis för turister.

Normalt stĂ€nger man av ett par gator mitt i byn under marknadsdagen, dĂ€r sĂ€ljarna sĂ€tter upp sina stĂ„nd för att visa sina produkter. Men i Roses hade man tagit en hel stor parkeringsplats, strax intill Citadellet, till sitt förfogande. Trots marknadens enorma storlek hade man inga grönsaksstĂ„nd men dĂ€remot ett jĂ€tteutbud av klĂ€der, skor och andra ”mĂ„ste ha” grejer.

Det mesta Àr billigt pÄ marknader och ofta handla ortsbefolkningen det nödvÀndigaste just pÄ marknadsdagarna. VÄra tvÄ besök pÄ marknaden fick bankkontot att Àndra sej ordentligt, men nu har vi klÀder och kallingar för lÄng tid framöver.

Castello dÂŽEmpuries

Basilica de Santa Maria som syns lÄngt utanför stadsmuren

FrÄn Salata camping Àr det lite drygt en mil pÄ cykel till den gamla staden Castello dŽEmpuries som mellan Ären 1079 till 1385 var huvudstad i Empuries.
Staden, som ligger i utkanten av det moderna deltabygget Empuriabrava, har all sin gamla charm kvar med smala grÀnder och söndervittrade husfasader.

Den gamla staden har bevarat sin charm med trÄnga grÀnder

och ett mysiga litet torg, lÄngt bortom all hets och stress

Dolmen de la Creu dÂŽen Cobertella
Rakt upp i bergen, knappt tre kilometer frÄn hamnen i Roses, finns en gravplats som Àr mellan 3000 till 3500 Är gammal. Megalitdolmen, som denna typ av gravplatser kallas, bestÄr av stora plattor i granitgnejs staplade pÄ varandra till en smal förkammare och en större gravkammare. Detta var en vanlig typ av gravplatser i yngre stenÄldern och som under Ärtusenden varit tÀckta av vegetation och sten.
Dolmen de la Creu grÀvdes fram av arkeologer i mitten av 1900-talet och efter ytterligare utgrÀvningar hittade man ett flertal megalitgravar i omrÄdet. Man fann Àven skelettrester, keramik och romerska mynt inom omrÄdet vilket tyder pÄ att berget varit en större boplats under stenÄldern.

JÀttestora stenblock utgjorde gravplats pÄ stenÄldern

Än en gĂ„ng Ă€r vĂ„r frĂ„ga berĂ€ttigad. Hur kunde man flytta och lyfta dessa enorma stenblock med bara handkraft. Taket pĂ„ denna gamla gravplats Ă€r cirka fem meter lĂ„ngt, tre meter brett och 40 centimeter som tjockast.
En kubikmeter sten vĂ€ger cirka 2,5 ton och med min, ej vetenskapliga utrĂ€kning, borde blocket som utgör taket pĂ„ denna grav, vĂ€ga mellan 5–6 ton.
Hur bar dom sej Ät, för det fanns ju varken taljor eller rep pÄ stenÄlderstiden och varför lade man sÄdan kraft pÄ att bygga dessa gravplatser?

Jag hade ingen större framgĂ„ng nĂ€r jag försökte rubba ”taket”

Den tvÄ kilometer lÄnga uppförsbacken, frÄn hamnen till gravplatsen, var en riktig hjÀrtstartare och mina dÄliga luftrör pep och gnisslade som en gammal dörr. Men efter besöket pÄ gravplatsen, nÀr törsten gjort sej pÄmind och hjÀrtat intagit normal takt igen, var det bara bromsarna som gnÀllde i utförslöporna ner till nÀrmaste strandbar.

Empuriabrava

Staden dÀr bÄtar Àr lika viktiga som bilar

HÀr Àr bÄtvarven fler Àn bilverkstÀderna och bÄtuthyrningar duggar lika tÀtt som barer.
Vi gjorde ett antal besök i och omkring staden som mest bestÄr av semesterbostÀder, bland annat för att Helena gjorde sina lÀkarbesök dÀr. Men vi ville Àven uppleva atmosfÀren i denna nÄgot annorlunda stad, som mestadels bestÄr av överkonsumtion för dom penningstarka.
Empuriabrava Àr en modern semesterort lÀngst in i den stora Rosesbukten. Det som Àr speciellt med denna stad Àr att den Àr uppbyggd pÄ ett deltalandskap mellan floderna Salins och Muga som genomkorsas av ett 30 kilometer lÄngt rutnÀt av kanaler.

Alla bor nÀra sin bÄt i det tre mil lÄnga kanalsystemet

Det var sĂ„ sent som i mitten pĂ„ 1900-talet som nĂ„gra entusiaster började projektera omrĂ„det, som i dag har vuxit till drygt 80 000 bostĂ€der.
Vissa kallar staden för vÀrldens största smÄbÄtshamn, andra kallar den för nutidens Venedig.

Cadaques
Vid ett tidigare besök i Roses, tog vi tillsammans med Helle och Stefan en busstur till Cadaques som Àr en pittoresk fiskeby i viken Punta de Sa Costa, dÀr bland annat mÄnga konstnÀrer hitta sin inspiration. En av de mest kÀnda Àr Salvador Dali som Àven stÄr staty mitt i byn.
Bussturen frÄn Roses tog knappt en timme över bergen men under sommaren gÄr det Àven dagliga bÄtturer till den vackra byn i viken.
Vi besökte inte Cadaques denna gÄng men om ni Àr i nÀrheten sÄ kan vi varmt rekommendera ett besök i den lilla byn som lyckats bevarat sitt charmiga ursprung.

BĂ„de Cadaques och Empuriabrava, som Ă€r varandras motsatser, bjuder pĂ„ mĂ„nga intressanta upplevelser. Cadaques, med knappt 3 000 fastboende, har pĂ„ nĂ„got sĂ€tt lyckats undvika den expansion som existerat i Ă„ratal pĂ„ Medelhavskusten. Empuriabrava stĂ„ för modern lyx i överflöd och mellan dessa tvĂ„ ligger Roses, som Ă€r en blandning av gammal och nytt.

Ni kan lĂ€sa mer om bĂ„de Cadaques och Empuriabrava i vĂ„r reseberĂ€ttelse frĂ„n 2022. (Skriv 2021–22 i sökrutan).

Salata Camping o Bungalows

Vid vÄrt tidigare besök pÄ denna camping var vi helt överens om att den kommer tillhör vÄr topp tio lista.
HÀr Àr rent och snyggt med uppvÀrmda hygienutrymmen, lÀttillgÀngliga platser i storlekar som passar alla frÄn dom största amerikanarna med slideout till dom minsta plÄtisarna. Ett par dagar innan vi skulle lÀmna kom Bine och Micke med sin 11 meter lÄnga Morelo pÄ besök. Visst var det lite trÄngt i nÄgra kurvor men det var ÀndÄ inga problem att baxa in den stora jÀtten och det blev som vanligt ett trevligt umgÀnge, sju trappsteg ovanför backen.

Campingen har drygt 130 uppstÀllningsplatser och cirka 40 bungalows olika storlekar och modeller. HÀr finns förutom ovanstÄende, tvÀttmaskiner, diskrum, butik, bar och sist men inte minst ett poolomrÄde med lekpark.
FrÄn campingen Àr det gÄngavstÄnd till dom stora butikskedjorna Carrefour, Lidl och Mercadona och bara nÄgra hundra meter bort ligger den vackra strandboulevarden med barer och restauranger.
Vi ger, utan darr pÄ rösten, Salata camping full pott pÄ den femgradiga skalan