Del 1
Vägen mot sol och värme

Efter en lång och seg väntan är det nu äntligen dags att rulla mot varmare breddgrader igen, eller närmare bestämt mot Spanien och Medelhavet.
Coronapandemin, som drabbat många människor betydligt värre än oss, har tack och lov börjat släppa sitt krampaktiga grepp på den del av klotet som vi rör oss på. Vi kan äntligen börja rulla i Europa igen, utan allt för stränga restriktioner, för nu är det eget ansvar och sunt bondförnuft som gäller. Spanien, som är den enskilt största förvaringsplatsen för svenska fritidsfordon under vinterhalvåret, är nu återigen öppet och i samband med att vi gick över till vintertid var det dags att släppa handbromsen på Carthagon. Nu skulle den ut och luftas på riktig.
Dagen före avresa bjöds vi på middag hos våra grannar som lovat att hålla koll på vår fastighet. Det var ett trevligt avslut med både god mat och dryck, ett avslut som dagen efter ”sinkade” vår start på resan med ett antal timmar, men som pensionär är klockan av ringa betydelse.

Ullared
I slutet av oktober började vi de drygt 300 milen mot La Manga och värmen. Det vi lämnade bakom oss var ett Tjörn som redan börjat klä sej i en färggrann höstskrud, med avigsidor som regn, blåst och mörker. Detta är inget gnäll, bara ett konstaterande att jag trivs bättre när solen lyser i ögonen och kvicksilvret ligger närmare tjugo strecket än nollpunkten.
Vårt första planerade stopp var Gekås Camping i Ullared för Helena var fullt övertygad om att det fanns tomma hål i husbilen med plats för ytterligare inköp. Att vi inte var på väg mot ett u-land bekom henne inte, man vet aldrig, som hon säger och det kanske hon har rätt i. Coronan visste vi heller inget om för ett och ett halvt år sedan när vi, med kort varsel, fick fly genom Europa tillbaka till tryggheten i gamla Svedala.
Gekås camping var i stort sett fullbelagd med fritidsfordon och köerna för att komma in i det jättelika varuhuset ringlade långa. Detta trots att ett oräkneligt antal utbyggnader gjorts sedan mitt första besök i Ullared för ca 50 år sedan, när Göran Karlsson, grundaren av Gekås, sålde billiga skinnjackor i en källare. Hela konceptet har haft en fantastisk utveckling av sällan skådat slag och det verkar som att utvecklingen aldrig vill ta slut.
Två övernattningar blev det och om sanningen skall fram, var främsta anledningen till besöket att jag skulle inhandla nya glasögon efter min starroperation. I Ullared finns nämligen en glasögonfabrik som kan leverera ett färdigt paket på några få timmar, det som normalt tar två till tre veckor hos vanliga optiker.

Örkelljunga
Med blåa bågar och en synskärpa som jag inte haft sen tonåren, rullade vi ytterligare några mil söderut, närmare bestämt till Bengt i Örkelljunga (BiÖ) där vi köpt Carthagon.
Vi hade, sedan en tid tillbaka, bokat tid hos BiÖ eftersom vi haft problem med kylskåpet och spänningsomformaren och sådana problem vill man inte bära med sej till ett icke svensktalande land.
Tidig morgon lämnade vi in dyrgripen på verkstaden och fick då veta att kretskortet, det som styr kylskåpets funktioner, beräknas komma någon gång i slutet på veckan. Omformaren fixades på en timme och eftersom felet på kylen enbart var att den inte går att stänga av, bestämde vi oss för att fortsätta söderut direkt.
Ett par timmar senare var vi på toppen av Öresundsbron och efter ytterligare några timmar körde vi ut en fullknökad kundvagn från Bordershop i Puttgarden.

En jättepråm med fyra våningar vuxengodis

Vi stuvade in godsakerna, gjorde en high five för att vi nu, efter en lång väntan, äntligen beträdde kontinenten igen. Nu var dyra bro- och färjeavgifter undanstökade för denna gång, nu var det bare å åk.

Heiligenhafen
Från färjeläget i Puttgarden till ställplatsen i Heiligenhafen är det ungefär fyra mil. Den gamla Hansastaden, med shopping och restauranger för alla smaker, har sedan lång tid tillbaka varit en återkommande mötesplats för svenska campingfordon som skall till eller kommer från sydligare breddgrader.
Ställplatsen ligger någon kilometer väster om stadens centrum och förutom ställplatsen finns här en modernare stadsdel, en semesterort med traditionella höghus staplade bredvid varandra.
Vi checkade in på ställplatsen strax före skymningen och efter det vanliga ankomstbestyret, var det dags att smaka på läckerheterna från Bordershop.

Mellan den nya och gamla stadsdelen ligger Binnensee, ett innanhav som är avskilt från Östersjön genom en smal landremsa. På den södra sidan av sjön finns en mycket trevlig strandpromenad in till stadens centrum och på motsatt sida, mellan havet och Binnensee finns ett antal strandserveringar. Hela sträckan runt sjön är lite drygt 4,5 kilometer, en ganska lång morgonpromenad eller en icke allt för krävande cykeltur.

Den härliga och vackra promenadvägen runt Binnensee

Dagen efter ankomsten till ställplatsen, fick vi besök av en man som ville se våra coronapass. Eftersom Helena tänker på det mesta så fanns dom såklart nerladdade i våra telefoner, men om vi inte haft dom vet vi inte vad som hade hänt. Detta tyder ju trots allt på att det fortfarande finns nationella restriktioner och att det kanske finns speciella krav för oss utlänningar.
Nästan alla, utom vi, bar munskydd och när Helena frågade om det var tvång fick hon till svar att det gör man frivilligt av respekt för varandra.
Det mesta var stängt intill ställplatsen, men i stadskärnan och fiskhamnen rullade allt på som vanligt. Affärer, restauranger och så vidare var öppna och även några uteserveringar trots att termometern låg i underkant tiostrecket.

Gårdagens uppvaknande med vita svanar som gled omkring i solskenet på en spegelblank Binnensee hade i dag förbytts till en grådaskig, upprorisk och fågelfri sjö.
Efter ett par härliga höstdagar i Heiligenhafen anslöt även våra vänner, Bine och Micke från Söderköping, eller ”Sörping” som dom själva kallar det. Det blev ett icke coronasäkert mottagande med kramar som i den gamla goda tiden och senare på kvällen en måltid i deras enormt stora Morelo. Både husbilen och kvällens inmundigande hade extra allt och det var med osäkra ben vi tog oss, via Morelons sju, steg ner till backen.

Tre övernattningar blev det i Heiligenhafen innan färden drog vidare söderut och enligt gårdagens planering var det Greven vi skulle slå in på GPS; en.
Vi valde att köra hela vägen från Heiligenhafen till Greven på autobahn, A1, en sträcka på knappt 40 mil. Vi passerade Hamburg utan några som helst trafikstockningar, vilket inte tillhör vanligheterna, enligt hörsägen. Däremot blev det betydligt jobbigare de sista 10–15 milen där vägbyggena avlöste varandra.

När man till exempel bygger om en tvåfilig väg på Autobahn, så stänger man hela vägbanan i den färdriktning som byggs om och den motsatta riktningen delas upp i fyra filer varav två är mötande. Filen till vänster i varje färdriktning är alltid till för småbilar, max 2,1 meter breda och högerfilen, som är något bredare, är till för lastbilar och andra större fordon. Det blir oftast väldigt trångt och lite hetsigt på dessa sträckor och det kräver att man är på tårna varje sekund.

Greven
Sent på eftermiddagen rattade vi in på den vackra och mycket omtalade platsen, som ligger i en parkliknade grönska precis intill Dortmund­-Ems-kanalen som förbinder Ruhrområdet med Östersjön.

Snyggt uppradade husbilar med fin utsikt

Anläggningen var delvis vinterstängd men av det vi såg förstår man att denna idyll måste vara mycket eftertraktad på sommaren. Förutom flodbåtarna som sakta gled förbi ställplatsen fanns det en småbåtshamn och härliga uteplatser för gemenskap och allt annat som tillhör ljumma sommarkvällar.

Trier
Samtidigt som vi lämnade Greven var det precis en vecka sedan vi lämnade Tådås och målet för dagen var Trier, knappt 40 mil söderut.
På dagens sträcka var det endast ett fåtal vägbyggen, det var lördag vilket innebär att det bara var ett fåtal långtradare men desto fler småbilsflanörer att trängas med.
När vi kom in i Trier var Tina, vår GPS, helt borta ibland. Hon ledde oss in på den ena avstängda vägen efter den andra, men efter många om och men hittade Ulla Bella, min andra GPS, eller Helena som hon heter, rätt väg in till ställplatsen som ligger precis intill floden Mosel.
Solen sken och vi hann smaka på Bordershoppens härliga drycker innan det var dags för lördagshockey på TV; n.
Även denna afton avnjöts tillsammans med våra kamrater i Morelon som i mitt tycke, är världens vackraste husbil. Det enda man kan ha synpunkter på, för det måste man ju ha, är de sju trappstegen som ibland kan bli bekymmersamma.

Ett mycket stiligt ekipage

Montpellier
Från Trier i Tyskland till vårt nästa mål, Montpellier vid Medelhavet i Frankrike är det 94 mil. En lång etapp som vi planerat att dela upp med en övernattning på någon lämplig plats.
På helgerna, både i Tyskland och Frankrike, har långtradarna ”körförbud” med undantag för några få som har tillstånd. Det är fascinerande att se alla dessa stora ekipage som trängt in sej på minsta ledig yta utmed dom större vägnäten, där dom måste bo och leva hela helgerna. Ett annorlunda liv kan tyckas, men vi som har husbil lever ju faktiskt på ett liknande sätt, lite bekvämare fast utan att ha betalt.

Tappstationer och rastplatser är överfulla vilket kan medföra att det är svårt att hitta en övernattningsplats. Micke, som höll i rodret denna dag, gjorde några tappra försök att hitta en plats för oss vilket visade sej näst intill omöjligt. Efter Lyon och Rhone-Alpes ledde Tina in oss på en något mindre trafikerad väg där det visade sej enklare att hitta en tappstation som inte var fullknökad.
Vi hade då kört 71 mil och den kalla och grådisiga dagen hade övergått till mörker innan det var dags att avslutade med ett par glas av det röda i Morelon. Det var en lång dag med nya synintryck och framför allt var det dom snöklädda alperna, söder om Lyon, som etsat sej fast på näthinnan.

Utsövda och pigga vaknade vi till en betydligt ljusare dag med ljusblåa hål mellan molnen. Långtradarna som stod runt omkring oss var redan ute och rullade och nu hade vi bara 23 mil kvar till Medelhavet.
Vid middagstid checkade vi in på ställplatsen i Montpellier, Frankrike, som bjöd på en klarblå molnfri himmel och ett spegelblankt Medelhav.
Termometern hade stigit från 7 grader på morgonen till 19 vid middagstid, vilken känsla, nu var vi äntligen vid havet som skall bli vårt hem några månader framöver.

Första härliga kvällen vid Medelhavet

Vi hade nu avverkat 218 mil från starten hemma på Tjörn och till vår första bestämda destination i Spanien är det ytterligare 100 mils bilkörning.
Vi kostade på oss en bilfri dag i Montpellier innan det var dags för dom sista två etapperna till La Manga där vi skall långligga tills någon gång efter att det nya året skålats in.

L´Hospitalet de l´Infant
Med knappt 20 mil kvar till spanska gränsen, landet som vinterförvarvarar stelfrusna nordbor, lämnade vi Montpellier med ett lågt grått täcke som skilde oss från solens strålar. Barriären mellan oss och solen var välkommet eftersom den dämpar det starka ljuset som kan vara lätt irriterande när man kör bil och vi hade knappt börjat färden innan regnet kom. Man kan säga att det blev en perfekt dag för förflyttning.
Målet för dagen var en femtiomilatripp till Camping Cala d´ Oques i L´Hospitalet de l´Infant.
En lugn och bekväm dag i trafiken med undantag för området runt Barcelona där det var lite hetsigare med småbilar, långtradare, husbilar och andra som kryssade sej fram för att hitta den snabbaste filen.
Någon timme före mörkrets inbrott anlände vi campingen som låg precis intill kanten på Medelhavet.
Det turkosa havet visade en av sina mest fascinerande sidor för dagen, med jättevågor som oupphörligen rullade in mot land där dom ombildades till flera meter höga vattenkaskaderna när dom träffade strandkanten.

Vågorna rullar med hög hastighet in mot strandkanten

Efter ett restaurangbesök nattades vi till söms av ljudet från bränningarna som oupphörligen stormade in mot land.

Sista sträckan till La Manga var ytterligare en femtiomilatripp och även denna dag var det ganska lugnt i trafiken.
En del spanska småbilsförare är nästa löjligt försiktiga i sin körning. Dom ligger ofta med en hastighet som är något högre än långtradarna och lägre än våra 100 kilometer i timmen. Alltså betydligt lugnare än låtsasracerförarna i Tyskland och stressade fransoser.
Efter biltvätt några mil från dagens mål anlände vi Caravaning La Manga, på Costa Calida strax före solnedgången.
Vi välkomnades av Lisbeth och Lennart från Strömstad, ett par som vi träffade här förra året och som sedan några veckor tillbaka var på plats.
Det var en härlig känsla att efter drygt 310 mil och 12 dagar äntligen vara framme vid vårt första mål.
Micke tog sin wirre, damerna drack bubbel och jag drack som vanligt av det röda vilket även Lennart smuttade på.
Värt att notera.
Samma sträcka som vi kört nu på 12 dagar, gjorde vi Coronavåren 2020, med endast två övernattningar.

Del 2
La Manga, Spanien

Efter den relativt fuktiga ankommaren med extra allt och en urusel fotbollsmatch där Sverige förlorade EM-kvalet mot Georgien, var det dags för John Blund att leda oss in i drömmarnas värld. 
Första dagen efter ankomsten var det iordningställande som gällde, för här skall vi leva och bo i nästan två månader enligt planen, vilket vi verkligen såg fram mot.
Caravaning La Manga är en jättestor camping, med över 2 000 platser fördelade på stugor, åretruntare och sådana som oss. Här finns även affär, restaurang, gasolförsäljning, sjukstuga och så vidare.
Campingen ligger i den södra delen av Mar Menor, en saltvattenlagun som skiljs från Medelhavet av den 22 kilometer långa sandbanken, La Manga.
Fiske och turism har varit viktiga vid lagunen, men kraftig övergödning har skapat ekologiska problem med utbredd syrebrist och döda bottnar. Ett uppvaknande skedde i oktober 2019, då tre tusen kilo fisk och skaldjur simmade upp på land för att undkomma höga halter svavelväte i vattnet.

Mar Menor är Europas största saltvattenlagun

Vår plats, liksom dom flesta andra, var stor och plan med eget vatten och avlopp och meterhöga växtligheter som begränsade insynen.

Ett vackert och fungerande insynsskydd

Vädret var gynnsamt och när allt från PRO-trappan till minsta avlastningsbord var på plats, tog jag min första cykeltur utmed medelhavskusten.

PRO-trappa, designed by Jakobsen

I sakta mak gled jag fram, iförd kortbyxor och t-shirt, med ljumma vindar som smekte de oklädda kroppsdelarna. Det finns bara ett ord… fantastiskt.

Umgänge
Förutom ”Sörpingarna” Bine och Micke och ”Strömstaborna” Lisbeth och Lennart, presenterades vi för ytterligare svenskar som tillbringat sina vintrar i dessa trakter. Många svenskar har börjat som oss på campingen men efter några år köpt sej en bostad i närheten.
Några kilometer från campingen till exempel, i en liten by som heter Los Belones, ägs nästan alla terrassvåningarna, på byns högsta hus, av svenskar.

Vi firade att vi varit på campingen en vecka med en äkta Winersnitzel på kalv tillsammans med Sörpingarna och Strömstaborna. Micke, som stod för tillagningen, visade fantastiska gastronomiska egenskaper och en generositet utöver det vanliga. Det blev ett glatt firande med många skratt under Morelons markis och precis när vi sköljt ner den sista tuggan, med det röda, började det smattra på taket. Det började regna och det var precis det metrologerna förutspått.

En vecka på La Manga firades med god mat och dryck

Det blev en fantastisk eftermiddag och afton i goda vänners lag med extra allt. Senare på kvällen bjöd även vädergudarna på extra allt, det ena skyfallet efter det andra dundrade in över La Manga och så fortsatte det hela natten och även dagen efter.

Ny cykel
Redan första dagen fick jag punktering och lånade då Helenas cykel. Hon har sedan länge klagat på att hon har svårt för att greppa runt bromshandtagen på bockstyret. Efter en kort tur kände jag också att hennes kraft inte skulle räcka i en nödsituation och då bestämde vi oss för att hon skulle ha en ny cykel, en med rakt styre och bromshandtag som fungerar för mindre händer.
Vi packade in oss i Strömstabornas Navarra med dubbelhytt och sökte upp en cykelaffär i Cartagena som Lisbeth kände till. Det var en jättestor cykelaffär med hundratals olika modeller men vi gick direkt fram till en olivgrön Merida med rakt styre som kostade 720 Euro eller cirka 7 200 kronor.
Vi bestämde att, för att det skall bli affär vill vi ha minst 300 Euro för Helenas fem år gamla Cube. Verkstadsgubben gick igenom minsta detalj på Cuben och efter det blev det en kortare konferens mellan honom, säljaren och chefen.
Vi tydde deras kroppsspråk som att dom inte var intresserade av att göra affär men efter ytterligare några spännande minuter kom den kvinnliga säljaren tillbaka och på knagglig engelsk-tysk-spanska lät hon oss förstå att dom var villiga att göra affär.
Först förstod vi inte vad hon menade eller vad vi skulle betala men med hjälp av Google och gester så fattade vi till slut att dom ville byta jämt. Dom skulle ta Cuben och vi skulle få Meridan utan mellanpris. Man kan lugnt säga att vi hade svårt för att dölja vår förvåning och glädje.
Sagt och gjort, verkstadskillen gjorde i ordning Meridan och satte på lite extra tillbehör som Helena ville ha och även det slapp vi betala för.
Glada som små barn lämnade vi butiken med en ny cykel utan att betala ett öre och vi som först trodde att dom inte ens villa byta in de gamla Cuben.

Bör noteras att Cube är ett ganska känt cykelmärke bland tävlingscyklister och Spanien är verkligen ett land där gemene man har stor cykelkunskap.

Borrelia
Efter en dryg vecka på La Manga upptäckte Helena att jag hade en stor röd ring på vänster ben, strax under knät. Hon tyckte det liknade de bilder som kännetecknar Borrelia, en följdsjukdom som man kan få efter ett fästingbett.

Förmodad Borrelia efter ett fästingbett

Varje fredag får campingen besök av en läkare som håller öppet mellan 10.30-14.00. Helenas upptäckt gjordes några dagar innan och det var en självklarhet att vi skulle gå dit för att få en diagnos.
Eftersom många campinggäster är pensionärer såg jag framför mej en ringlande kö med rullatorer, käppar och krökta ryggar som med nedböjt sökte hjälp hos en läkare.
Under protest gick Helena med redan 45 minuter innan öppningstiden, som tolk, för jag begriper bara det skandinaviska språket. Vi var först på plats och jag såg att Helena log lite hånfullt bakom min rygg
Först ett par minuter före öppningstiden kom nästa patient och samtidigt som dörren till mottagningen låstes upp kom ytterligare en och än en gång såg jag det där försmädliga leendet.

En sjuksköterska tog alla våra uppgifter samtidigt som doktorn tittade på märket och kollade på skärmen för att se vad det kunde vara. Han kunde dessvärre inte konstatera att det var Borelia, eftersom han knappt visste vad det var. Men han ordinerade en dundertablett och en salva att smörja fläcken med och i innan vi lämnade lokalen fick vi telefonnummer till deras ordinarie arbetsplats på lasarettet i Torrevieja, dit vi kunde ringa eller mejla om inte den röda ringen gav med sej.
En knapp vecka senare började ringen återgå till det normala, den försvann mer och mer in i den naturliga hudfärgen. Jag började må bättre och allt var i sin ordning igen och om jag haft Borrelia eller inte lär jag aldrig få veta. Nu var jag frisk och det var det som var viktigast.

Mar Menor (eller lilla havet som det betyder)
Los Belones är en liten levande by som ligger cirka fyra kilometer från campingen. Vi cyklar dit nästan dagligen för här finns allt från fotvård till restauranger, marknader och fastboende spanjorer. En levande och existerande by, precis som en liten by hemma i Sverige.
Byn ligger någon kilometer från Mar Menors strandkant där de typiska semesterbostäderna finns och närmast campingen, där vi bor, är Mar de Cristal. Här tävlar höghusen om vem som är högst, vackrast och ståtligast men alla har ett gemensamt, så här års är dom i stort sett helt obebodda. Det var en helt avfolkad syn som mötte oss när vi nådde byn på en av alla våra cykelturer.
Restauranger och affärer var stängda, jalusierna för fönstren i höghusen var fördragna, det var nästan kusligt dött, så dött att jag helst inte vill vistas här efter mörkrets inbrott.
Men den två kilometer långa strandpromenaden var väldigt vacker med en bred stenbelagd yta och härliga mosaikdekorationer i form av sjöhästar.

Förr var sjöhästar en mycket vanlig syn i lagunen

Sjöhästarna symboliserar en epok som varit men som av övergödda åkrar förgiftat lagunen så kraftigt att allt levande dog ut. Anledningen till symbolen är att äldre människor vittnar om att när dom som barn badade i lagunen lekte dom med sjöhästar som simmade intill sina ben.
Den 12 oktober 2019 är en historisk dag i Mar Menors historia. Plötsligt simmade 3 ton fisk och skaldjur upp på land och dog på Playa Villananitos i den norra delen av lagunen. Fiskarna inte bara simmade, de hoppade också rakt upp på land, som om dom bränt sej i det syrefattiga vattnet.
Fler faktorer har bidragit till att Mar Menor nu befinner sej i en ekologisk katastrof. En är jordbruken som breder ut sej väster om lagunen, en annan är att våtmarkerna, lagunens lunga, dräneras bort för att användas till jordbruk.
Ungefär 80 procent av denna katastrofsituation beror på övergödning av, de upp till sex skördarna som tas upp årligen. Resterande nedsmutsning kommer från industrijordbruket, från städernas avloppssystem och en viss del från de nedlagda gruvororna i bergen.

Ett annat strandhugg var en gammal fiskeby som ligger ytterligare några kilometer längre norrut på den västra sidan av lagunen. Här är det inte höghusen som dominerar men ödsligheten är densamma som i Mar de Cristal och även här har dom en vacker strandpromenad dekorerade med sjöhästar.

Helena vilar sej mellan två Sjöhästar

Los Nietos, eller ”fiskaffärens barnbarn” som den kallas, har helt avfolkats från fiskare som tidigare inbringade sitt levebröd här och som i samband med katastrofen tvingades flytta. Alla gamla fina hus som fiskarna bodde i är numera semesterbostäder och ägarna är främst spanjorer från dom stora städerna i norr. Trots urbaniseringen har byn fått behålla sin charm från den tid den var en levande fiskeby. Även den lilla hamnen för fiskebåtarna finns kvar men den såg vid vårt besök ganska övergiven ut.

Här finns gott om små charmiga hus som vittnar om liv

I dag annonserar mäklarna att det finns över sju tusen fastigheter till salu runt Mar Menor, ett pris som man nu får betala för den skandalösa miljöförstöring som pågått under många år.
Turisterna flyr Mar Menor, även på högsäsong, eftersom stränderna från Playa de Villananitos i norr till Playa Honda i söder är stängda på grund av föroreningar. Så sent som oktober 2021 rensade man stränderna från fem ton död fisk som låg och ruttnade i solskenet.

Ingen vacker syn med döda stinkande fiskar på stranden

Detta är en sorglig katastrof, en typisk sådan som kan hända när det är pengarna som styr över förnuftet och när politiker skyller allt på varandra.
Mar Menor är en fantastisk lagun, Europas största, som förmodligen aldrig bli vad den en gång har varit. Hela den västra strandremsan är död, yrkesfiskarna har flytt sitt levebröd och lämnat kvar sina gamla charmiga bostäder till turister som i sin tur valt ”renare” platser att återhämta sej på. Därför finns det i dag tusentals bostäder som står utan ägare.

Stinkande döda alger krattas upp från stränderna

På lagunens östra sida, den som ligger mot Medelhavet, är det inte samma problem.
Hela den drygt två mil långa tarmen La Manga, från Playa Honda i söder till inloppet från Medelhavet, är enbart byggd för sol och badtörstiga turister. På hela sträckan kan turisterna själva välja om man vill sola och bada i Mar Menor eller i Medelhavet eftersom den smala tarmen bara är ett hundratal meter bred, på vissa ställen.

Vi cyklar ofta de få kilometrarna till hamnen i Cabo de Palos som ligger på andra sida tarmen, från campingen sett. Här sjuder det av folkliv och på den norra delen av hamnen ligger restaurangerna vägg i vägg med varandra.

Restaurangerna ligger tätt utmed kajkanten

Att sitta här en decemberdag i t-shirt och kortbyxor och se båtlivet i Medelhavet, samtidigt som man äter en god lunch tillsammans med goda vänner, känns nästan overklig.

Flyktingar, nej fiskare på väg tillbaka till hamnen

Att rapporterna hemifrån talar om minusgrader och snö, gör känslan än mer overklig.

Julmånaden
Första dagen på årets sista månad startade med en cykeltur till hamnen i Cabo de Palos tillsammans med Bine och Micke. Solen stod som spö i backen, termometern närmade sej tjugo strecket och från bordet vi fick hade vi en härlig utsikt över det, för dagen, spegelblanka Medelhavet.
Allt var bättre, än man kan ha det när man har det som bäst, förutom en liten detalj. Efter Helenas andra Zumbapass fick hon ett ryggskott som hämmade hennes kropp och humör. Men efter att jag hjälpt henne upp på cykeln så gick det bra igen och efter några glas skumpa i hamnen var krämporna som bortblåsta, eller väck med pusta, som norrmännen säger.

Orosmolnen började än en gång göra sej påmind. Vi fick genom media ständiga rapporter om att det var ytterligare en variant av pandemin på gång, en afrikansk variant som man inte tidigare känt till. Vad kommer att hända, skall vi än en gång behöva störta oss hem för att undkomma panikslagna politikers krampaktiga beslut.

Samtidigt står Magdalena Andersson, som nybliven stadsminister och talar om välfärd för alla. Sjukvården skall bli bättre, skolorna likaså, gängkriminaliteten skall bekämpas med flera poliser, dom äldre skall få en pension som går att leva på och så vidare och så vidare, bla, bla, bla.
Allt skall bli bättre, trots att hon representerar ett parti som gjort allt för att sänka välfärden och tryggheten med neddragningar av personal, inom alla välfärdsområden, de senaste åren.
Jag är en ständig optimist och jag hoppas verkligen att hon lyckas.
Lycka till Magdalena, det kanske behövs en kvinna för att reda ut åtta års handlingsförlamning av arbetsskygga verbalerotikers beslutsångest.

När det gäller gängkriminaliteten är jag förvånad över att man inte går på kärnan i stället. Alla, eller i alla fall dom flesta, vet att knarket är navet runt all kriminalitet, det är knarket som ger näring till gängen.
Vore det inte förnuftigare att jaga dom som köper knark, dom som brukar denna stimulantia, för det är faktiskt dom som försörjer gängen med blodspengar. I dag är det inte enbart de så kallade utslagna människorna i samhället som brukar knark. Det är lika mycket, eller kanske mer, samhällets toppskikt som kan betala vad som krävs för att komma åt dessa så kallade innedroger.
En tankeställare till alla er som gör knarket till en innedrog, ni som glider omkring med vitt under näsorna på inneklubbarna runt om i Sverige. Ni ser knarket som ett lyft av ert ego, vilket måste vara på topp om man skall hänga med. Samtidigt bidrar ni med att nya gangstergäng bildas vilket i sin tur medför dödsskjutningar och kostsamma insatser med våra skattepengar.
Kort resumé: Om ingen köper knark av dessa gangsters så försvinner gängen helt automatiskt från vår marknad och från Sverige.

Restaurante Bar & Butik
Våra La Manga kompisar, Lisbeth och Lennart från Strömstad och Bine och Micke från Söderköping, som varit på denna camping, 20 respektive 7 år, vet allt man behöver veta i denna delen av Spanien. Dom visade oss allt från restauranger, bodegor, affärer med svensk mat, cykelaffärer och så vidare. När platserna låg bortom cykelavstånd, stuvade Strömstaborna in oss i sin Navarra med dubbelhytt och Sörpingarna hängde på med sin nedkabbade Smart.
En dag i början på december tog vi en tur till Torrevieja, drygt sex mil norr om La Manga, för där finns en restaurang som serverar äkta svensk ärtsoppa med pannkakor på torsdagar. Dessutom har dom svenskimporterade ”måste ha varor” som till exempel knäckebröd, kaffe, sill och så vidare.

Inte ofta man ser skyltar med svensk text här i Spanien

Den första som mötte oss var den svensktalande ägaren som välkomnade oss till restaurangen. All personal och samtliga gäster i lokalen var svensktalande och det kändes precis som att gå in på en lunchrestaurang hemma i Sverige. Enda skillnaden var att här serveras alkoholhaltiga drycker till maten om man så önskar. Ärtsoppan var helt underbar och punchen var som pricken över i-et, kanske lite beroende på att man inte förväntar sej en sådan måltid på dessa breddgrader. Gott var det i alla fall och att det var äkta vispgrädde till pannkakorna gjorde inte njutningen sämre.

Lägenhetsvisning i Los Belones
Monica och Göran som bor i ”Svenskhuset”, höghuset i Los Belones som jag nämnt tidigare, talade om att det fanns två lägenheter till salu i huset, en bebodd fyra och en helt ny trea.
Bine och Micke ville gärna se på den stora lägenheten och efter en diskussionsrik afton i Morelon blev vi intresserade av trean.
Damen som äger fyran, den stora lägenheten, har inte varit där på ett par år och när Göran frågat henne om hon ville sälja fick han till svar att allt går att sälja till rätt pris. Göran, som tog på sej rollen som kontaktman, ordnade med en nyckel och enligt hans gissning borde priset hamna runt 2,5 miljon. Bine och Micke blev efter visningen väldigt sugna på att handla. Lägenheten var fin men allt berodde såklart på priset.
Mäklaren som visade oss den andra lägenheten talade om att den skulle kosta 1,6 miljoner plus 13 procent för alla administrativa omkostnader som tillkommer i ett nyproducerat objekt.
Även detta objekt var intressant. Planlösningen var helt okey och det som mest väckte vårt intresse var den 70 kvadratmeter stora takterrassen med utsikt över bergen, Mar Menor och Medelhavet.
Båda visningarna var mycket givande, lägenheterna var otroligt fina och bäst av allt var takterrasserna med den fantastiska utsikten.

Fantastisk utsikt från terrassen

Dessutom är Los Belones en levande by som man kan bo i året runt till skillnad från de strandnära semesterbyarna som stänger ner helt på vintern. Vårt mål är ju att åka till värmen på vintrarna och fira den svenska sommaren hemma på Tjörn.
Säljaren gav oss en veckas betänketid och än en gång blev det en diskussionsrik afton med högt i tak.
När promillehalten försvunnit ur blodomloppet bestämde vi oss för att hoppa av trots ett stort intresse och då framför allt från min sida. Vi är nog inte riktigt färdiga med husbilslivet ännu.
Bine och Mickes beslut blev detsamma eftersom dom inte heller kände sej helt övertygade ännu.

Luncher
Nästan varje dag åt vi lunch tillsammans med Bine och Micke och oftast var även Lisbeth och Lennart med. Dessutom hände det att andra bekanta till våra, som till exempel ”Sigtunaborna”, Monica och Göran, var med. Man kan verkligen säga att umgänget här på La Manga är helt fantastiskt med folk som bara vill trivas och ha det trevligt, precis som vi själva vill.
Umgänget var oftast under dom ljusa timmarna på dygnet för efter mörkrets inbrott sjönk kvicksilvret till temperaturer som inte lämpar sej för utesittande utan överlevnadsoveraller. Dessutom blir det väldigt mörkt när det blir mörkt här i Spanien. Vid några tillfällen blev vi sittandes i Los Belones tills mörkret fallit och det var ingen höjdare. Så fort vi lämnat utkanten på byn blev det helt becksvart och vid vår första cykeltur hade vi inga pannlampor eller annan belysning med oss.
Det var kallt mörkt och vingligt, till och med så vingligt att en, jag nämner inte vem, ramlade med cykel och allt på den smala asfalterade cykelvägen, som även kallas ”fyllevägen”. Det hela gick i slowmotion, till och med så sakta att inte ens hunden ramlade ur cykelkorgen, som den kullkörande hade på styret. Det var ingen skada skedd förutom att vi fick leda cyklarna de sista kilometrarna till campingen.
Lunchen var oftast grillning hemma hos någon, men ibland var det kortare cykelturer till Los Belones där det finns många lunchställen. Några gånger cyklade vi till den livliga hamnen i Cabo de Palos där ett tiotal restauranger ligger vägg i vägg med varandra och vid ett annat tillfälle cyklade vi till ”Tysken”, en mil längre ut på La Manga tarmen, där man bland annat serverar Wienerznitsel.
Vid ett tillfälle ordnade vi en smörrebrödslunch i äkta dansk stil med tillhörande drycker. Detta var mycket uppskattat, precis som vi har uppskattat alla andra luncher som vi haft tillsammans.

Danskt smörrebröd byggd på rågbröd med extra allt

Bodegas Delampa, Jumilla
Drygt 15 mil norr om La Manga ligger en Bodega, en vingård, som Strömstaborna hade kännedom om och som dom ville besöka. Vi stuvade in oss i baksätet på dubbelhytten och Sörpingarna dammade av Smarten för nu skulle varje tom plats fyllas med nya vinflaskor, nu skulle det handlas.
Det var ett välkommet avbrott från cykling och promenader i närområdet och det var ett underbart landskap som mötte oss när vi kom upp på höjderna några mil från havet. På slätterna mellan topparna var det en blandning av stora inplastade odlingsfält och karga delar som mest liknade ett månlandskap.
När vi anlände Bodegan, som låg helt avsides från all annan bebyggelse, välkomnades vi av en ung man som bjöd in oss till en enklare vinprovning med oliver, korvar och ost.

Vinprovning med fyra sorters vin och tillhörande tilltugg

Efter vinprovningen botaniserade vi bland konstnärligt formade hyllor fyllda med de ädla dryckerna.

Vinställ på ett inbjudande sätt skapar ”må ha” känslan

Köplusten blev stor vilket förmodligen var bodegans syfte och när vi hade lastat både Smarten och dubbelhytten landade vi totalt på drygt 200 flaskor tillsammans. Hälften av flaskorna var ett mycket gott rödvin som vi alla fastnat för och som även hade ett smakfullt pris, eller vad sägs om 19 kronor per flaska.
Vi var nöjda och Bodegakillen likaså. Han var till och med så nöjd att han handtackade och gav oss varsin flaska av Bodegans dyraste rödvin, som kostade 80 kr flaskan, som tack för besöket.
Hur Lisbeth och Lennart kunnat hitta denna underbara plats upp i bergen har vi ännu inte bringat klarhet i.

Lucia
Spanjorer firar inte Lucia men vi gjorde ändå ett försök att upprätthålla traditionen som vi är vana vid hemifrån. Helena och jag tog vad vi hade i ljussättning och med en kanna kaffe, pepparkakor och en bärbar radio knackade vi på, tidigt på morgonen, hos Bine och Micke.
När en halvnaken yrvaken Micke öppnade, möttes han av Luciasånger och två konstigt maskerade personer. Ett lustigt uppvaknande som togs på rätt sätt och med glada tillrop.


Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle

Senare på dagen var det ett gäng engelska musikanter som höll konsert på stranden. Först trodde jag att det berodde på att det var Lucia men så var det inte eftersom engelsmännen inte heller firar denna högtid. Trevligt var det i alla fall och det var många besökare på plats.

Det spelades riktigt härlig musik

och det var gott om publik på stranden

Orosmoln
Ett nytt virus, Omikron, hade börjat sprida sej över Världen och dagligen rapporterade nyhetsmedierna om länders olika restriktioner. Danmark och Norge var hårt drabbade denna gång, men även i övriga länder rapporterades en ökning. Dessa rapporter skapade givetvis oro, skulle vi än en gång få fly värme och solsken, liksom vi gjort för två år sedan.

Första tanken var att så fort som möjligt få den tredje sprutan vilket flera bekanta redan fått här i Spanien. Vi hade fått veta att vi skulle vända oss till en, typ vårdcentral, knappt en mil längre ut på La Manga tarmen, som vi kallar landremsan som skiljer Medelhavet från saltlagunen Mar Menor.
Vid vårt första försök började vi med att visa våra pass och genast satte damen, som inte tillhörde språkbegåvningarna, upp en stor lapp på glasrutan där det stod, på engleska, att vaccinet var slut. Det var bara att vända tillbaka liksom vid vårt nästa besök när sjukstugan var stängd trots att den, enligt skylten, skulle vara öppen.
Några dagar senare fick vi veta att det måste gå minst sex månader mellan andra och tredje sprutan  vilket innebar att vi, inte kunde få något vaccin före årsskiftet.
Micke gjorde ytterligare ett försök och fick till slut sin spruta, men Bine, som också var med på vårdcentralen, fick ingen för hon hade inte fyllt 60 år.
I mitt tycke borde alla som vill, få sin spruta så fort som möjligt för att få stopp på den här skiten, så vi kan göra ännu ett försök att leva normalt igen.
Helena hade kunnat få sin tredje men vi bestämde att försöka på nästa ort eftersom vi skulle lämna La Manga i början av januari. Lisbeth och Lennart, fick göra som oss, vänta några veckor till på grund av sexmånaders regeln.

Jul på La Manga
Från Luciadagen har det varit långbyxor och tröja som gällt här på La Manga och våra planer att fira jul utomhus började bli oroande. Det var självklart att vi skulle fira julen tillsammans med La Mangagänget samt med Monica och Göran från Los Belones och det var även bestämt att vi skulle vara utomhus på Bine och Mickes tomt.
Värdparet hade, sedan en vecka tillbaka börjat julpynta både Morelon och tomten med allsköns tingeltangel som förhöjer julstämningen.

God Jul på spanska hänger på husbilsdörren

Inne i husbilen var bland annat hela den stora hyllan bakom framrutan fylld med julsaker och på tomten fanns det blinkande gran, blinkande ljusslingor, julblommor, röda dukar och så vidare. Allt som vittnar om att julen är på gång.

En tomt med extra allt. Det som inte fanns här, finns inte

Värdparet hade även bestämt att dom skulle stå för all matlagningen, men tack vare att jag har en kockutbildning i bagaget, fick jag hedersuppdraget att koka potatisen. Helena tjötade sej till att få göra en Janssons Frestelse och Lisbeth fick koka äggen.
Som en sista prick över i-et klädde Micke, dagen före dopparedagen, Morelons grill med en blinkande ljusslinga varpå en snabbtänkt kvinna på Facebook kommenterade det hela med ”har ni redan tänt grillen”.

Dagen före dopparedagen tände Micke grillen

Vi hade julklappar med oss hemifrån som Bittan och Herrman skickat med. Eftersom vi inte tror på tomten längre så öppnade vi våra klappar, utan den tjocka röda gubbens hjälp, redan tidigt på morgonen.

Även stora barn tycker om julklappar

Jag fick tre klappar och Helena två vilket jag tyder som att jag varit den snällare i familjen. Av alla klapparna så var en av mina i absolut särklass, jag fick en hammare vilket är precis det jag önskat. För mej har hammaren alltid varit en del av min kropp och min period som snickare är absolut den mest minnesvärda och roliga tid jag haft i mitt 60-åriga yrkesliv.

Julaftons morgon började med soldis och 15 grader och vid middagstid, när värdparet hälsade oss välkomna, hade kvicksilvret nästa nått upp till 18 gradersstrecket.

Micke häller upp välkomstdrinken

Bine och Micke, som älskar att ställa till med kalas hade inte lämnat något åt slumpen, det var extra allt, av allt som skall finnas på ett julbord och det gällde även sidebordet med drycker.

Ett glatt gäng som väntar på tomten på Morelotomten

Julen är ju barnens helg, men eftersom vi inte hade några barn med oss, fick vi vuxna göra det vi är bäst på, nämligen att äta och dricka och framförallt att umgås och ha trevligt tillsammans.
Skratten var många och långa och när är skymningen och kylan började närma sej fortsatte festen sju trappor upp, i Morelon. Den ena vinpavan efter den andra tömdes och eftersom vi inte hade någon gran i husbilen fick vi hålla till godo med att dansa med varandra. Det fick mej att tänka på Sonja Hedenbratt och hennes sång ”knö dej in fast dörra ä trång, för här e änna nåt på gång…”
Det var en fantastisk fest, en vuxen Julafton, som vi tackar värdparets generositet för.

Costa vad det Costa vill
Den spanska Medelhavskusten är uppdelad i 10 regioner från Costa Luz längst söderut till Costa Brava i norr.
Vi befinner oss på Costa Blanca, som sträcker sej från Almeria i söder till Valencia i norr. Inom denna kustremsa finns förutom La Manga även turistorter som Alicante, Benidorm, Altéa, Denia samt den mest kända för oss svenskar, Torrevieja. I Torrevieja bor så många svenskar att orten borde döpas om till Torresverja.

För flertalet svenskar är Costa del Sol, mellan Gibraltar och Nerja, den mest kända med turistorter som Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona och Malaga. Det är hit man fraktat genomfrusna soltörstiga turister sedan charterresornas begynnelse. Min egen första kontakt den denna typ av resor var för övrigt Fuengirola i mitten på 60 talet.

Som husbilsåkare har vi både passerat och eller besökt samtliga kuststräckor under åren och det är, tråkigt nog, de senaste årtiondenas upplevelser som jag kallar hela medelhavskusten för Costa Plastica. Anledningen till namnvalet är att stora delar av sträckningen påminner mer om en jättestor plastsäck än grönskande odlingsfält. Nästa all odlingsbar mark har ett heltäckande plastskynke över hela odlingen. En del hänger upp plasten på stålställningar likt ett jättestort växthus och andra lägger nästan duken på plantorna. Mest påtagligt är sträckan mellan Granadas gräns i söder till Valencia i norr.
När man kör genom dessa odlingsfält, som oftast sträcker sej från kusten upp till bergskedjorna, är det som att åka mellan två jättestora grönsaksstånd som är täckta med en gråbrun, delvis genomskinlig duk. Det kan ibland vara kilometerbreda fält som helt eller delvis döljer de grönskande odlingarna och de färgstarka citrusträden.
Allt detta för att producera så många skördar som möjligt vilket jag kan ha viss förståelse för, eftersom Spanien till stor del lever på export av just frukt och grönsaker.

Ingen vacker syn, men det växer snabbt under plasten

Värre är, när man till exempel lägger en odling i träda, så låter man ställningar och allt stå kvar och när plasten blir tillräckligt gammal vittras den sönder och flyger vind för våg över slätterna.

Allt står kvar trots att marken inte brukas längre 

Det är en sorglig syn att se de rostiga stålskeletten och all den plast som fladdrar för vinden efter att den släpp taget från dom gamla ställningarna. Värst av allt är att den plast som inte fastnar på buskar och annat på land, blåser rakt ut i Medelhavet.

Sjok som inte fastnar i vegetationen försvinner ut i Medelhavet

Tack och lov har oliv- och mandelträdsodlingar förskonats från plastinklädnad för dessa fält är i blomningstid tårdrypande ögongodis, vilket även citron- och apelsinodlingar är, om dom inte är gömda under en gråbrun halvt genomskinlig plastduk.

Feliz ano nuevo
Vår vistelse på La Manga började närma sej slutet men först skall vi fira nyår tillsammans med våra vänner.
På nyårsaftonens förmiddag överlämnade vi en låda med glas, designad by Helena och en flaska Rosa Gin till Lisbeth och Lennart som tack för alla utflykter i Navarran med dubbelhytt och framför allt, det trevliga sällskapet.
Utan Strömstadbona hade vi inte sett en bråkdel av det vi sett och upplevt under vår vistelse här. Helena hade inte kunnat köpa sin nya cykel, vi hade aldrig kommit till bodegan i Jumilla och alla andra platser som låg bortom cykelavståndet. Men viktigast av allt har varit den fantastiska gemenskapen och alla skratten som vi haft tillsammans med Sörpingarna, Sigtunaborna och Strömstaborna under vår vistelse här på Camping Caravaning La Manga.

Välkommen 2022
Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Bine och Micke i deras Morelo där värdparet, som vanligt bjöd på god mat och dryck. Huvudrätten bestod av en mycket välstekt oxfilé och en härlig potatisgratäng som jag bad om att få receptet på, men tyvärr, det var deras egna hemlighet. 
Nyårsdagen eller ”Pizzans dag” som den även kallas, samlades vi på en bar i Los Belones som var känd för att sina goda pizzor. Det var utesittarväder och pizzorna var verkligen så goda som ryktet förtalde.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 23-Pizzadagen-3-1024x732.jpg
Restaurangen dukade fram stora härliga pizzor

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 23-Pizzadagen-4.jpg
Proppmätta magar lämnade halvfulla tallrikar

Det var en bra start på 2022. Pizzorna var så stora att ingen av oss orkade äta upp men av någon outgrundlig anledning kunde kyparen bära in den ena pavan Riojan efter den andra utan att någon tackade nej. Vi är inte här för att bli mätta, utan för att hitta tillbaka till nyårsstämningen, var någons kommentar.

Efter nyårshelgen var det dags för oss att, efter 53 övernattningar, lämna La Manga. Med en kort tillbakablick kunde vi bara konstatera att det har varit en helt fantastisk tid tillsammans med trevliga, generösa och omtänksamma människor som bara vill njuta av livet utan att krångla till det.

En dag utan rödvin är en förlorad dag, brukar jag ofta skämta om och när vi nu summerar vår vistelse på La Manga så kan vi konstatera, inte en enda dag har gått förlorad.

Del 3
Costa del Sol

Tidig morgon i tät dimma lämnade vi campingen på La Manga för nya upptäckter cirka 20 mil närmare Atlanten. Vi följde AP 7 som delvis är betalväg innan vi vek ner mot Medelhavet och ljuset bakom det gråa täcket, som under hela resan hindrat solens strålar att tränga igenom.
GPS; en, eller Tina som vi kallar den, var inställd på Camping Cabo de Gata och innan vi nådde målet ledde Tina in oss på en platt landsbygd med inplastade odlingar på ömse sidor. Det är, som jag sagt tidigare, ingen fröjd för ögat att köra på dessa smala grusvägar med hangarer av plastbyggnade tätt inpå husbilen.

Campingen låg på en stor slätt med sex meter höga växthus i plast på den ena långsidan och vildvuxna lågväxande slätter, ett naturreservat, på den andra. Bortsett från området runt omkring var det en fin camping med stora ljusa tomter och fräscha hygienutrymmen. Det fanns både pool och restaurang men dessa var vinterstängda. Efter ankommaren och lite vila cyklade vi de tre kilometrarna in till byn och det första som möter oss är en helt underbar strandpromenad, bara ett tiotal meter från strandkanten på det turkosa Medelhavet. De fullbelagda utskänkningsställena avlöste varandra och efter att vi hittat ett ledigt bord, beställde vi som vanligt ett litet glas rött. 

Vi satt länge, länge och njöt av det härliga vädret, utsikten över havet och Riojan som fylldes på med jämna mellanrum.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 26-Cabo-de-Gata-3-1024x545.jpg
Helena njuter av värmen och utsikten

Samma dag som Tour de Ski avgjordes på berget Alpe Cermis i Val di Fiemme tog vi en långpromenad på naturreservatet som gränsade mot campingen. Vi fick tips om att det skulle finnas en lagun som för några år sedan bildats av ett fruktansvärt regnväder och som i dag är boplats för flamingos och andra fågelarter.

Med kameran i högsta hugg letade vi oss fram på små stigar i den glesbevuxna lågväxande naturen och efter någon timme fann vi lagunen.
Vi såg direkt att det var gott om sjöfågel, som tyvärr, från ett fotografiskt perspektiv, befann sej i vassen på den andra sidan av den lilla lagunen.

Flamingos strosar runt i lagunen


Strandremsan som skiljer lagunen från Medelhavet

Lagunen, som bara ligger en bred sandremsa från Medelhavet, låg vackert inbäddad i vass och buskage, alltså en perfekt plats för Flamingos och andra sjöfåglar, som trivs på grunt vattnet.

Trettondagsafton
Det är 3 424 meter från campingen till närmaste restaurang i Cabo de Gata där vi bestämt oss för att fira trettondagsaftonen. På grund av avståndet, tidigarelade vi firandet till tidig eftermiddag för att undvika en becksvart cykeltur på de stigliknande vägarna som var både smala och gropiga.
Vi beställde en fyrarätters måltid med soppa, ugnsbakade grönsaker, grillad fisk och tårta och till det bjöds vi på en helt underbar utsikt över det turkosa havet med dyningar efter nattens stormliknande vindar.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-14-1024x644.jpg
Grillad fisk med pommes

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-15-1-1024x563.jpg
Som synes smakade fisken helt utmärkt

Det var en helt underbar eftermiddag med sol, värmen och ljudet från bränningarna när dom når strandkanten och vågorna ombildas till ett vitt skum.
Vi satt kvar tills solen började närma sej havets horisont innan vi bestämde oss för att bryta upp och cykla tillbaka till campingen.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-19-1-1024x798.jpg
Cykla skall man göra innan mörker och kyla tar över

Camping Almayate
Efter tre nätter var det dags att röra på sej igen. Det vi lämnade var en trevlig campingplats men läget hade en del till övers att önska. Själva byn, Cabo de Gata, uppfattade vi mer som en ganska tråkig sovstad, förutom strandpromenaden förstås. Men man får inte glömma att det fortfarande är vinter här och liksom övriga orter utmed Medelhavskusten väcks allt till liv om ett par månader.

Målet för dagen var ytterligare cirka 20 mil i sydvästlig riktning, till Camping Almayate som ligger några kilometer från den mer kända staden Torre del Mar på Costa del Sol.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 31-Almayate-1-1024x424.jpg
Camping Almayate sedd från havet

Vi fick en bra plats med havsutsikt och efter ankommaren träffade vi en hel del bekanta ansikten som vi träffat senast vi var här. Det blev en del armbåges- och knytnäveskramar innan vi drog oss tillbaka för att iordningställa vår nya boplats
Camping Almayate är den bästa som vi hittills besökt. Här är lite slitet men ändå rena fräscha hygienutrymmen, en trevlig restaurang med bar och sällskapsrum, matbutik med lite av varje och relativt stora platser. Det enda man kan det klaga på, om man nu måste det, är att det ibland är ont om varmvatten och så är det ganska trånga och snäva kurvor, för våra stora husbilar, när man skall ut och in på campingen. Läget är kanon med den stranden på ena sidan och den asfalterade vägen in till Torre del Mar och utbudet som bjuds där, på den andra sidan.

Stranden
Första morgonen tog vi, som brukligt är, en promenad utmed stranden och det var riktigt varm och skönt redan i gryningen.
Längre ut mot horisonten, innan mörkret bytt skepnad till soluppgång, hördes ljudet från fiskebåtarnas dieselmotorer och i det mörka vattnet sågs ett pärlband av mer eller mindre starka lampor, som i sakta mak gled mot sina destinationer med nattens fångst.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 32-Almayate-3-1024x637.jpg
Tidig morgon på stranden

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 32-Almayate-4-1024x543.jpg
Soluppgång

En härlig syn och det var vår första riktigt njutbara morgon på denna resa med solsken, strandpromenad och havsutsikt, redan innan frukosten.
Senare på dagen tog Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg med oss på en strandpromenad till en mycket spartansk fiskrestaurang någon kilometer från campingen.
Byggnaden, som var mer lik en koja, var byggd med principen, ”man tager vad man haver”.
Bord och stolar var i plast, sådana som ockuperade nästan var familjs trädgård på 1980-talet och som efter bara någon månad skiftade färg från vitt till grått. Men nu var det inte för arkitekturens och inredningens skull som promenerat dit, utan för ryktet att deras grillade fiskar är något utöver det vanliga.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-4-1024x660.jpg
Spartansk arkitektur på den svarta sandstranden

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-1-1024x812.jpg
Saltade nyfångade fiskar som grillas på öppen låga

Efter att vi ställt bord och stolar tillrätta i den svarta sanden, som präglar denna kustremsa, beställde vi dagens fångst med tillhörande dryck. Fisken var precis lagom grillad, sådär så att köttet bara ramlar av benen och det som kvarstod av fisken vittnar om att även smaken var till full belåtenhet.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-3.jpg
Av bilden att döma var det inget fel på smaken

Åt vilken håll man än vill gå på stranden, från campingen, finns det barer i allas smaker och när vi besökte en som ligger nära Torre del Mar såg vi ett bekant ansikte.
Vid ett bord satt ingen mindre än postkodlotteriets ansikte utåt, Rickard Sjöberg, tillsammans med sin fru. Det var kanske inget märkvärdigt med det, men kul, väldigt kul att se ett så känt ansikte på samma bar som vi satt på. Vi jönsade oss självklart inte med kamera, autografblock och sånt utan bara ett tjenare, roligt att ses utanför TV-skärmen och så var det inte mer med det.
Självklart skulle jag ju vilja veta varför Tjörn inte finns med på postkodlotteriets karta, ön har ju faktisk tillhört Sverige sedan 1658, men av Helenas ansiktsuttryck att döma valde jag att avstå.

Torre del Mar
Torre del Mar var fram till 1970-talet en liten fiskeby men i samband med charterresornas intåg i var mans plånbok ändrade man inriktning. I dag har staden drygt 21 000 fastboende men på sommarhalvåret, mer än femdubblas den siffran. Hela samhället, i och runt Torre del Mar, är i dag uppbyggt för ”turister med rätt att leva livet” och det enda som vittnar om den gamla tiden är en stationsbyggnad och några kvarlämnade räls mitt inne i staden.
Vi cyklar ofta de tre kilometrarna in till den, före detta lilla fiskebyn, med den underbara, fyra kilometer långa, strandpromenaden. Hela den stenbelagda strandpromenaden kantas av uteserveringar som erbjuder allt som en levnadstörstig turist kan önska sej i både mat och dryckesväg. Här kan man sitta i timmar och bara njuta av litet glas rött, lyssna på någon gatumusikant eller se människor som flanerar och gottar sej i solskenet.
Torre del Mar har extra allt och dom barer som inte fått plats på strandpromenaden ligger i kvarteren närmast havet tillsammans med inbjudande boutiquer för köpkraftiga turister.
n vacker stad väl värd ett besök om man har den möjligheten. Om Rickard Sjöberg, som har facit i sin hand, valt att åka hit, då är det kanske till och med bättre än vad vi fattat.