Ett paradis för naturälskare

Ett annorlunda år
Corona pandemin lamslår fortfarande en hel värld och i Sverige börjar vi återigen nå upp till de skyhöga dödstalen som vi fick uppleva på våren och försommaren 2020. Myndigheterna håller fast vid den ”svenska modellen” som innebär att hålla avstånd, tvätta händerna och inte umgås i för stora grupper.
Det var besöksförbud på äldreboenden men vårdpersonal, utan skyddsutrustning hade fri lejd in till våra anhöriga. Följden blev att nästan hälften av de som dog av covid 19 var just de äldre som vårdades på hem eller hade hembesök.
Under julhelgen såg vi varken tomte, släkt eller vänner men nyårsafton firade vi utomhus i nyinköpta överlevnadsdräkter med några grannar.
Fyra, fem gånger i veckan åker vi till Träningskliniken i Skärhamn som dagligen ordnar olika former av utomhuspass med spinning, styrka, smidighet, balans och så vidare, trots regn och snöblask. Men det är ett mycket välkommet inslag i tristessen som den långdragna pandemin fört med sej.
Hela hösten och början på det nya året var TV och tidningar negativare än någonsin. Var det inte antalet döda i covid 19 och folkhälsomyndigheten så var det hövdingen i USA som konsekvent vägrade följa etablissemanget, som pockade på all uppmärksamhet.
Att vädret dessutom infunnit sej i ett totalt mörker med regn, blåst, snöblask och så vidare, gjorde att humöret i en spiralliknande trappa sjönk allt djupare och djupare in i en ofrånkomlig uppgivenhet.

 Smittorisk
Under nyårshelgen bestämde vi, tillsammans med våra grannar, att vi skulle åka till Branäs med våra husbilar. Vi bokade vecka 10 som ligger mellan skolornas sportlov och påsken, för att slippa den allra värsta trängseln och smittorisken av det dödliga viruset.

Nyår i vår berså

Skitvädret här hemma gav inte vika och Branäsveckan tycktes ligga oövervinnerligt långt fram i tiden, så därför, i mitten på januari, bestämde jag och Helena oss för att ta en långhelg på Billingen, där metrologerna lovat riktigt vinterlandskap med sol och några minusgrader.

Vinterlandskap
Efter ett par timmar i husbilen anlände vi Skövde och ett par rondeller senare vek vi in på den långa backen upp till platåberget där Billingens
stugby och camping ligger.
Billingen är att av tretton platåberg i Västergötland och det första man möter när man kommit upp är Billingehus hotell och konferensanläggning, samt den mycket frekventerade frisksportsanläggningen för både sommar och vinterutövare.

Vi förvånades över att det var så snörikt uppe på berget för bara någon kilometer längre ner, i Skövde, var det ganska glest mellan flingorna. Men det var vackert, ett oerhört vackert vinterlandskap, precis det vi hade önskat när vi åkte hemifrån.

En insnöad reception

Campingen var öppen men receptionen var stängd på grund av pandemin. På dörren hänvisades vi till ett telefonnummer och efter ett kort samtal fick vi en plats som var plogad och klar. Efter ”ankommaren” och inkoppling av elen var det mys i husbilen som gällde.

En ”ankommare” med sting

Det var varmt och gott och utanför gnistrade snön så vackert i solskenet. Det var så vackert att jag nästan fick tårar för det var många år sedan jag fick uppleva ett riktigt vinterlandskap.

Termometern visade minus åtta grader, solen var på väg att bryta igenom när vi efter frukosten gav oss ut för att scanna av området. Det första vi möttes av var en förfärlig massa skidåkare som redan tidigt på morgonen var ute och provade sina färdigheter. Stilarna var många, en del proffsliknande medan andra kanske borde ägnat sej åt något annat, som till exempel att promenera på det välmarkerade stigar som fanns på berget.

Helena trivs i snödrivorna

Var och en gör som den vill, vi valde promenader, men jag måste erkänna att det såg härligt ut att glida runt i de välpreparerade skidspåren, Vasaloppstarmen gav sej till känna igen.

Stig med rhododendron som väggar och tak

Våra dagar på berget bestod i mer eller mindre svårtillgängliga vandringsleder. Men ett hade dom gemensamt, det fanns gott om grillplatser med tillhörande huggen ved, det fans gott om utsiktsplatser och framför allt, det fanns gott om folk i de snörika skogarna.
Dom flesta lederna var lätta men en dag halkade vi oss ner på en led som gick ända ner till botten på skidbacken, som förövrigt var stängd på grund av pandemin.

Backen ner till skidliftarna var brant och hal

Det var en mycket vacker led, i tät snöklädd skog, som vid backens slut vände uppåt igen. Här övergick den preparerade leden till en smal skogsstig som var betydligt mer kuperad med en del riktigt branta uppförsbackar. De brantaste avsnitten hade försetts med kraftiga räcken som man med hjälp av armarna kunde dra sej upp i.

En mycket svettig uppförsbacke


Vi fick även balansera över snöhala spångar….


…. en del utan räcke och andra med

På vår väg genom den täta skogen passerade vi barnfamiljer, kompisgäng och så vidare som åt och drack runt sina lägereldar i den underbara vintermiljön.

Efter fyra dagar på platåberget och den välskötta friluftsanläggningen med välpreparerade skidspår, isbana, markerade vandringsleder och en härlig campingplats lovade vi oss själva att hit måste vi bara åka igen.

Observera solgläntorna på bilderna

Förutom de leder som var gångbara nu så bjuder sommaren på ett flertal leder med olika längder och svårighetsgrader, det finns cykel och mountainbikeleder, fina utsiktsplatser, höghöjdsbana och en tvåvägs zipline med mera.

Med andra ord, ett paradis för den som älskar att vistas i naturen under kontrollerade former.