Snor, svett och glÀdjetÄrar




 och ont i röva

Cykelvasan, Öppet SpĂ„r 2019

Efter att tomten lÀmnat över sina julklappar till barnen satt jag, 75 med mitt barnbarn Robert, 35 och pratade om att det skulle vara kul att prova pÄ Cykelvasan.
Efter en kort konversation, bestĂ€mde vi oss för att anmĂ€la oss till Öppet SpĂ„r, 94 kilometer den 10 augusti 2019.
VÄr bakgrund som cyklister Àr nÄgot olika. Robert som i stort sett enbart Àger en mountainbike och jag, som tidigare varit en hÀngiven landsvÀgscyklist, men som de senaste 20 Ären försökt vila mej i form.
Jag började trĂ€na sĂ„ snart vĂ€dret tillĂ€t samtidigt som Robert lade prioritering pĂ„ cykeltrĂ€ning lĂ„ngt bak pĂ„ ”att göra listan”.

Starten i Transtrand.
Dalarna var vÀdermÀssigt inne i en vecka med ostadigt vÀder och nÀr jag stod dÀr i startfÄllan, nÄgra minuter före utsatt starttid, kom det en rejÀl regnskur. Samtidigt sÄg jag Robert, som startade fem minuter före mej, fara i vÀg som en avlöning.
Tankarna var mÄnga inför detta mastodontprov, 94 kilometer i skogsterrÀng. HjÀrnan fick arbeta hÄrt för att sopa undan negativiteter till förmÄn för det positiva. Detta skulle bli roligt och det var det hÀr ögonblicket jag trÀnat för sedan vÄrsolen börjat trÀnga bort den kalla vintern.
Innan starten tog jag av mej överdragsjackan och gjorde, av nÄgon outgrundlig anledning, nÄgra stretchliknande rörelse innan det var dags att ge sej ivÀg.

Starten i Transtrand

Transtrand-SmÄgan, 9 km
Banprofilen, som jag studerat noga, visade en brant stigning de första fem
kilometrarna, sÄ hÀr gÀllde det att gÄ ut lugnt för att kunna nÄ den efterlÀngtade portalen i Mora.

MÄlet som alla vill nÄ

Men trots den krÀvande starten gick det ganska bra, backen var inte alls sÄ brant som man kunnat befara. HalvvÀgs upp i backen slutade det dessutom att regna och solen började vÀrma mina blöta cykelklÀder.
Min plan var att bara tÀnka en Vasaloppskontroll Ät gÄngen, stanna dÀr för att dricka och Àta och dÀrefter bestÀmma om jag skall fortsÀtta eller hoppa av.

Fem kilometer uppför, direkt efter starten

Första strÀckan till SmÄgan gick utan bekymmer. Backen som började pÄ asfalt övergick till grusvÀg och dÀrefter nÄgra omvÀxlande avsnitt pÄ smÄkuperade skogsstigar. En kort strÀcka pÄ bra underlag som passade en vÀlmÄende, lÀtt korpulent Àldre person perfekt.

SmÄgan-MÄngsbodarna, 15 km
Efter en mugg med sportdricka och pÄfyllning av cykelflaskorna var det dags att dra vidare mot mitt nÀsta mÄl, kontrollstationen i MÄngsbodarna.
Nu var vi inne pĂ„ den ”riktiga” Vasaloppsbanan dĂ€r jag under prestationsĂ„ren skidat fram ett antal gĂ„nger.
De snötÀckta, blÀndande vita vidderna, som jag minns frÄn skidÄkningen, var nu en i sommarskrud smÄkuperad mountainbikeled som delvis strÀckte sej över myrar med lÄgvÀxande grönska.
FrÄn banans högsta punkt, cirka 16 kilometer och 150 höjdmeter frÄn starten, började det Àntligen luta utför. Underlaget var en blandning av allt som finns pÄ stigar i skogen och över myrarna cyklade man delvis pÄ breda tryckimpregnerade spÄngar.

PÄ de tryckimpregnerade spÄngarna var det lÀttÄkt

Allt flöt pÄ, bÀttre Àn förvÀntat och redan nÄgra hundra meter före vÀtskekontrollen i MÄngsbodarna bestÀmde jag att fortsÀtta en strÀcka till. Kroppen kÀndes helt okey och benen var fortfarande pigga.

MĂ„ngsbodarna-Risberg, 11 km
En halv Àttiksgurka, en halv banan, en mugg blÄbÀrssoppa, en mugg sportdricka blev min vasaloppsmeny. Samtidigt som jag i solskenet njöt av lÀckerheterna, sÄg jag mej omkring för att eventuellt kunna se Robert. Men med den utgÄngsfart han hade, tÀnkte jag, Àr han vÀl redan i Evertsberg.
Efter ett ganska kort besök grÀnslade jag min turkosa hingst för vidare fÀrd mot Risberg.
Hittills hade det kÀnts som en vanlig söndagsutflykt, men det visade sej snabbt att sÄ skulle det inte förbli. Efter ungefÀr halva strÀckan kom en lÄng, lÄng slakmota upp mot höjderna i Risberg, en stig som inte ens ut sÄg ut att gÄ uppför. Men kraften tog helt slut och i dom brantaste kortbackarna in mot kontrollen i Risberg valde jag att stiga av cykeln och gÄ. Det kÀndes lite skÀmmigt att leda cykeln men tyvÀrr, det fanns ingen ork kvar.

NĂ€r jag gĂ„endes nĂ€rmade mej folkhavet av trötta cyklister i Risberg minns jag helt plötsligt grannens ord nĂ€r jag ledde cykeln uppför vĂ„r backe hemma, ”varför har du cykeln med dej nĂ€r du gĂ„r”.
Det Àr just sÄdana kommentarer som man lÀtt kan leva utan.

Risberg-Evertsberg, 16 km
Med fÀllknivsliknande kropp, timmerstockar till ben och mjölksyra upp till öronen, gick jag pÄ raka stela ben fram till dom uppdukade lÄngborden dÀr jag intog samma typ av meny som i MÄngsbodarna.
I vimlet av cyklister sÄg jag att mÄnga med mej hade slitit ont pÄ denna strÀcka. MÄnga lÄg helt utslagna i grÀset, andra stretchade sina stela kroppar och övriga hÀngde över utskÀnkningsborden.

Trötta utslagna kroppar lÄg utspridda i Risberg

Efter en lÀngre vila och en konflikt mellan vilja och kunna, bestÀmde hjÀrnan sej ÀndÄ för att fortsÀtta till banans nÀsta kontroll som var Evertsberg.
Risberg och Evertsberg ligger pÄ ungefÀr samma höjd och dÀremellan Äkte vi pÄ mestadels steniga och leriga stigar med korta branta upp och nerförsbackar. En krÀvande bana med farliga avsnitt som tyvÀrr medförde en del avÄkningar.

MÄnga som körde om mej i dom branta backarna hade allt för brÄttom, det gick ofta pÄ chans, nÀr dom utan att bromsa, fullkomligt flög utför de steniga stigarna. Men jag imponerades ÀndÄ av deras skicklighet och vÄghalsighet, för det gick verkligen undan.

Det fanns mÄnga vÀldigt skickliga cyklister

SjÀlvklart hade dom riktiga mountainbikes med breda nabbdÀck, stötdÀmpare och raka breda styren, vilket Àr ett mÄste om man vill pressa tid.
SjÀlv Äkte jag pÄ en stelopererad landsvÀgscykel med bockstyre som var upphottad med lite grövre mönster pÄ dom smala dÀcken. Min plan var inte att köra pÄ tid utan att avverka etapp efter etapp för att om möjligt ta mej hela vÀgen till Mora.
Ännu en tuff etapp var avverkad och nu lĂ„g halva strĂ€ckan mellan SĂ€len och Mora bakom mej.

HĂ€rliga, men jobbiga, skogsstigar

Det var en skön kÀnsla samtidigt som hela kroppen skrek av smÀrta.
Med vÀrkande rygg, stumma armar och en öm Àndalykt efter den steniga etappen, var tanken att kasta in handduken mycket pÄtaglig.

Evertsberg-Oxberg, 15 km
Menyn blev densamma som tidigare men den förstÀrktes med kaffe och bulle vilket var uppiggande och efter lite extra vila bestÀmde jag mej ÀndÄ för att fortsÀtta en strÀcka till.
Banprofilen visade att Oxberg ligger ca 190 höjdmeter lÀgre Àn Evertsberg vilket var en avgörande faktor till beslutet att cykla vidare.

Det gick fort i utförslöporna

Det var fortfarande stenigt och backigt med en del riktigt branta utförsbackar med varningsskyltar för olycksdrabbad banstrÀckning.
PÄ stigarna, inte bara hÀr, lÄg det cykelflaskor, pumpar, solglasögon, verktyg och annat som folk tappat pÄ grund av slagen som blir nÀr man kör fort pÄ ojÀmnt underlag.
Även pĂ„ denna strĂ€cka var det krascher, folk som lagade punkteringar och andra som satt i solglĂ€ntor och vilade sej.
Bland annat sÄg jag en man med en trasig cykelkedja i handen som sÄg smÄtt uppgiven ut. För att kunna laga en kedja krÀvs specialverktyg, sÄ hans lopp, mitt ute i ingenstans, tog sÀkerligen slut för denna gÄng.
Lite mer utvilad i hjÀrta och lungor, men fortfarande med öm bak och skakiga armar, rullade jag in till kontrollen i Oxberg med vetskapen att det bara var tvÄ kontroller kvar innan mÄlet i Mora. Den vetskapen gav mej sÄ mycket extra energi att jag inte tvekade pÄ att fortsÀtta.

Oxberg-Hökberg, 9 km
Även i denna kontroll blev det förstĂ€rkt meny med kaffe och bulle. Jag fick ocksĂ„ hjĂ€lp med att pumpa dĂ€cken efter att jag kĂ€nt genomslag i bakhjulet pĂ„ dom snabba strĂ€ckningarna.
Att fÄ en punktering Àr inget man gör vÄgen Ät och att fÄ en nu nÀr man börjar se slutet pÄ loppet skulle kÀnnas fö..jÀ..ligt. Visserligen hade jag bÄde reservslang och verktyg med mej, men att ligga i skogen och byta slang med minimala verktyg Àr bÄde fysiskt och psykiskt knÀckande.

Punkteringar sÄg man ofta

Nu var det ”bar Ă„ Ă„k” som Stenmark sa, nu fanns det ingen konflikt mellan hjĂ€rna och kropp lĂ€ngre, nu var siktet helt instĂ€llt pĂ„ att ta mej hela vĂ€gen.

UngefĂ€r pĂ„ strĂ€ckningens mitt nĂ€rmade jag mej en igenkĂ€nnande rygg, en lĂ„ng kille med blĂ„ tröja. Jag körde upp vid sidan om honom, det var Robert. ”Hallo grabben, kom igen nu” ropade jag och fortsatte i min fart. Robert var trött och sliten men han försökte Ă€ndĂ„ hĂ€nga pĂ„, men efter nĂ„gra minuter gav han upp och jag lĂ€mnade honom bakom mej.

Trots att det Àr nÀsta 20 Är sedan jag höll pÄ med lÄnglopp typ VÀtternrundan, Vasaloppet, maraton och sÄ vidare sÄ finns det kvar i minnet att det gÀller att hushÄlla med krafterna sÄ att dom rÀcker hela vÀgen. Detta fick bli en lÀrpeng för Robert.

Förutom en brant uppförsbacke i början pÄ den ganska korta strÀckan var det en betydligt enklare etapp med hÀrliga grusvÀgar och mindre steniga skogsstigar.

MÄnga hade det kÀmpigt i uppförsbackarna

Jag kĂ€nde hur krafterna började komma tillbaka men jag höll Ă€ndĂ„ igen, utan att förivra mej. Jag vet av erfarenhet att just i detta skede, nĂ€r allt kĂ€nns pĂ„ topp, Ă€r det lĂ€tt att överskatta sin egen förmĂ„ga och dĂ„ kommer ”vĂ€ggen” som ett klubbslag, dĂ„ blir det tvĂ€rstopp i hela systemet.

Hökberg-Eldris, 10 km
Innan Hökberg delade stigen sej, en vek av till kontrollen och den andra fortsatte mot Eldris. Jag var inte observant utan valde fel och nÀr jag upptÀckte det sÄ kÀndes det inte bekvÀmt att vÀnda tillbaka. Det Àr dessutom förbjudet att cykla i motsatt riktning. Okey, tÀnkte jag, 10 kilometer till utan vÀtska ska vÀl gÄ, det Àr bara att ta det lugnt.
Etappen bestod mestadels av leriga skogsstigar, nÄgra lÄnga sega backar och en stenig utförslöpa med varningsskyltar för olycksdrabbad vÀgstrÀcka.
Med Mora inom rÀckhÄll visste jag att det skulle gÄ hela vÀgen. Jag hittade ett inre lugn och det var helt plötsligt njutbart att cykla igen. Alla krÀmpor var som bortblÄsta och jag hörde till och med fÄgelkvitter i de djupa skogarna.

Eldris-Mora, 9 km
I alla mina Vasalopp pÄ skidor har Eldris varit som en minimÄlgÄng. StrÀckan frÄn Eldris var en enda lÄng defilering med skidÄkande mÀnniskor som tagit sej ut i det snörika landskapet för att heja pÄ oss hela vÀgen in till Mora. Man lyftes fram och det vÀrmde hela kroppen trots att termometern oftast lÄg lÄngt ner pÄ minussidan.

Cykelvasan har inte lika stor publik, men kÀnslan var densamma nÀr jag efter sedvanlig meny Àntrade jÀrnhÀsten för den sista strÀckan som mestadels bestÄr av lÀttÄkta sandiga skogsstigar.
VÀl inne i Moraparken och campingen, ca tvÄ kilometer frÄn mÄlet var det mÄnga campinggÀster som dukat sina bord med allehanda drycker.
Dom flesta hejade glatt, solen sken och nu var det bara den korta branta backen över rampen och den lilla uppförsbacken till Vasagatan kvar till mÄlet.

MÄlgÄngen
I mĂ„lfĂ„llan stod goda vĂ€nner och hejade frenetisk, dom sĂ„g nĂ€sta lyckligare ut Ă€n jag och en av dom rĂ€ckte mej ett glas champagne som jag fick smutta pĂ„ de sista metrarna in mot mĂ„llinjen och portalen med texten ”I fĂ€ders spĂ„r – för framtida segrar”.

Ett glas champagne Àr aldrig fel

Vilken kÀnsla. Det jag kÀnde i denna stund gÄr helt enkelt inte att i ord beskriva, det mÄste upplevas.
PÄ uppsamlingsfÀltet efter mÄlgÄngen kom Helena rusande. Vi kramades, pussades och skrattade samtidigt som glÀdjetÄrarna bildade rÀnnilar utmed kinderna pÄ oss.
Vilken kÀnsla, jag sÀger det Àn en gÄng, vilken kÀnsla.

Mitt barnbarn Robert och jag med vÄra medaljer

KĂ€nslan att gĂ„ utanför sin komfortzon eller boxen som det ocksĂ„ kallas Ă€r en fantastisk upplevelse som alla borde kĂ€nna pĂ„. Det behöver inte vara kraftprov utan det kan vara vad som helst som ni önskat göra men inte ”trott er klara eller vĂ„ga”.