Det blir som det blir – när det inte blev som det skulle

Strax intill vägen låg en oupplyst grusplan som vi bestämde oss för att övernatta på. Vi var på väg till Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn, men i mörker och regn och med tunga tjocka svarta moln hängandes strax ovanför husbilstaket, hade vi navigerat fel och på GPS-en stod det ”saknar kontakt”.
När vi drog handbromsen hade vi ingen aning om var vi befann oss, så det var bara att invänta morgondagen och dagsljuset.

 

Nattens mörker

De orkanliknande vindarna fick hela husbilen i gungning och från mörkret på utsidan hördes ljud som satte våra skrämselnerver i dallring. Förutom ljudet från vegetationens strävan att stå upprätt i stormvindarna och husbilens antenn som tjöt, hördes gnisslet och knarret från något som lät som en osmord dörr.
Husbilens toatank var till bredden fylld så alla behov inför natten måste göras utomhus.
Iförd regnrock begav jag mej, med stor vånda ut i det spöklika mörkret. Nerverna var på helspänn, hjärtat bultade och eftersom jag skulle göra nummer två tvingades jag att hitta en plats utanför grusplanen. När gruset slutat knastra under stövlarna tog jag fram min pannlampa för att bege mej in i buskagen.
Pannlampan var inte till stor hjälp, batterierna var i det närmsta slut så det var bara att känna sej fram så gott det gick i mörkret. Ibland stannade jag till av ljud som satte hela kroppen i rysning. Fantasin om det okända i mörkret visade inga gränser… jag var rent ut sagt, skiträdd.

Precis innan jag skulle sätta mej tillrätta på mitt tilltänkta naturdass dunkade jag i handen i något hårt. Jag tände lampan för att se vad det var. I den svaga belysningen såg det ut som en husvägg och än en gång, fast nu mycket närmare, hördes gnisslet och knarrandet som vi tidigare hört i husbilen. Jag hade dunkat handen i en dörr som rörde sej för vinden. Jag öppnade dörren, tog några steg in, innan något hårt slog mej i huvudet. Vá f… n var det. Med dunkande huvud tände jag åter min pannlampa… jag hade med huvudet före gått rätt in i en trappa.
Det gnisslade och tjöt och hela huset skakade i den kraftiga vinden. Allt var spökligt, men nyfikenheten fick mej ändå att fortsätta uppför trappan i det obebodda huset.

Det var inget vanligt hus för hur jag än rörde mej slog jag emot väggar utan dörröppningar.
Det var mycket smalt, högst två meter bred och ungefär lika lång som den yta trappan krävde. Jag gick ner igen och det visade sej att byggnaden hade ungefär samma storlek på bottenvåningen.

Jag lämnade gnisslet och knarret från det konstiga huset och fortsatte ut i nattmörkret och efter fullbordat toabesök i ett buskage strax intill var det dags att ta sej tillbaka till husbilen igen.
Efter några minuters famlande i mörker trampade jag åter på grus, men bara efter något steg for jag handlöst i backen, jag hade ramlat över något hårt.

Åter fram med pannlampan och med händernas hjälp i det svaga ljuset visade det sej vara en båt som låg på en grusbädd på torra land.

Jag fattade ingenting och fortsatte tillbaka för att hitta husbilen. Det dök upp den ena konstigheten efter den andra som t.ex. fyrkantiga höga stenar som stod rätt upp och ner, konstruktioner som gav ifrån sej ett metalliskt ljud i regnet, cirkelformade stensättningar osv.

Allt var kusligt, men kusligast av allt var att jag förmodligen hade gått vilse. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå.
Jag irrade omkring som i dvala när plötsligt ett bräkande ljud från något djur hördes i mörkret. Det lät inte aggressivt med likväl reste sej kroppshåren i takt med rysningarna. Samtidigt snavade jag över något mjukt på marken. Återigen fick jag tända pannlampan men nu var batterierna helt slut. Med yttersta försiktighet kunde jag med händerna känna att jag snubblat på en krokodilliknande kropp. Ådrorna frös till is, hjärtat bultade till bristningsgränsen och jag skakade av rädsla.
När tankeverksamheten börjat fungera igen satte jag mej på huk framför den orörliga krokodilen… vá fan är jag. Först ett knepigt hus, konstiga konstruktioner och nu ett bräkande ljud från en orörlig krokodil.
Jag orkade inte söka efter husbilen längre utan bestämde mej för att hitta regnskydd för natten för nu var jag riktigt, riktigt, trött, jag måste sova.
Efter några släpande steg i blötan upphörde plötsligt regnet ovanför mitt huvud, men runt omkring öste det fortfarande ner. Jag stod under någon form av tak.

Det fanns inga väggar men det var torrt och mjukt på backen, så jag la mej tillrätta, kroppen darrade… inte av kyla för det var en varm sommarnatt, utan av rädsla för det okända som fanns runt omkring mej.

 

Dagen gryr

När jag vaknade på morgonen hade ovädret dragit vidare. Solen lyste men där jag låg var det fortfarande svart. Jag befann mej under ett tak i ett mörkt rum utan väggar.

Jag lyfte huvudet försiktigt, såg ett vitt, änglalikt jättehuvud på ett berg och nedanför ett par jättestora glasögon, en jättestor kanin med röda korsets märke i örat och lite längre bort stegrade sej en genomskinlig häst.
      
Tankarna löpte amok… är jag död… är jag i himlen… var är jag?

Jag lät blicken svepa längre ut över fältet och såg då grupper med frigående får och lekfulla lamm som skutta och hoppade på de böljande ängarna.

Jag upptäckte de runda stenformationerna som jag skymtat i nattmörkret, stenblocken, båten som låg på en grusbädd, krokodilen, en mansfigur i plåt och ännu lite längre bort, det konstiga smala huset i två våningar.
         
Några hundra meter i motsatt riktning såg jag grusplanen med vår husbil som nu hade sällskap av fler husbilar. Här fanns också ”bajamajor” och husbilsfolk som bildat kö för att komma in på området där jag irrat omkring i natt.

 

Pilarne gravfält


När jag flyttade mej från min övernattningsplats och kom ut i ljuset löstes mysteriet med det mörka taket. Jag hade övernattat under en jättestor Buddastaty i plåt, på Pilane gravfält.

Jag befann mej alltså på Pilane gravfält, ett mångtusenårigt kulturlandskap som för 12 000 år sedan låg under ett kilometertjockt istäcke.
2 000 år senare, när inlandsisen smält bort var platsen sjöbotten.
Ytterligare 2 000 år senare, när sjöbotten blivit land, spår arkeologerna att de första människorna bosatte sig på denna plats.

På Pilane gravfält finns ett antal gravar från tiden mellan 500 f Kr – 1050 e Kr. Det finns även ett antal domarringar, där man förmodligen höll ting, vilket får forskarna att tro att Pilane var en viktig mötesplats under folkvandringstiden.

Mötesplats är också syftet med dagens användande av området som anses vara ett av Sveriges vackrast belägna gravfält. Sommartid används denna uråldriga mötesplats till konstutställning.
Konstnärer från jordens alla hörn, ställer på våren ut sina skulpturer så att de smälter in i Pilanes fantastiska landskapsbild. Senare på hösten monteras allt ner igen för att ge plats åt nya skulpturer och nya konstnärer nästkommande vår.

”Skulptur i Pilane” fick år 2016 utmärkelsen ”10 of the  best scupture parks in Europe”

Ett besök här är väl värt mödan även om man kommer långväga ifrån… men undvik besök i mörker och storm.

Vill du se fler bilder och vägbeskrivning till Pilane gravfält skriv ”Pilane” i sökrutan på startsidan

Bo Möller, jätten

På campingen rådde komavarning. Vädret var strålande och de flesta låg under sina markiser och slappade. Det var siesta, vilket i Italien är heliga timmar för avkoppling och vila under dygnets varmaste timmar.
Receptionen, restaurangen och butiken var stängda. Alla aktiviteter på lekplatser mm. hade upphört och det var tyst, så tyst att minsta lilla harkling fick många att irriterat lyfta på ögonlocket.
Det var då, just under siestan, som det hände det som skulle bli dagens snackis på campingen.

Plötsligt rullade en stor… en jättestor husbil in på campingen, vilket fick de flesta att mödosamt vrida sina vilande kroppar.
Det var en blankpolerad tyskregistrerad amerikansk husbil av märket Charlestone, med all lyx man kan tänka sej på en husbil… och den var så stor… så stor att den fick våra normala husbilar att se ut som leksaker.
Fick 4
Fickparkera 12 meter fritidshus

Med lätt irriterande ansiktsuttryck började folk resa sej från sina solstolar för att beskåda monstret med det dovt mullrande ljudet och genast började viskningarna och nickandet paren emellan.
Campingen vi låg på var mer anpassad för Fiat 500 än för husbilar. För kategorin normalstora husbilar var det helt ok, trångt men ändå acceptabelt, men hur skulle denna jätte få plats?
Jätten gled sakta förbi den ena tomma platsen efter den andra innan chauffören hittade en tillräckligt stor plan gräsyta intill en stensatt mur strax bakom oss. I våra ögon såg platsen aningen trång ut men jätten började sakta backa in mellan muren och en annan husbil som stod ett 15-tal meter längre bort.
Vi var helt övertygade om att han skulle backa rakt in och stå där längs muren… men ack vad vi bedrog oss… han skulle stå på tvären. Avståndet mellan muren och den andra husbilen var bara några få meter bredare än hela jättens längd… ja ni förstår själva problemet. Han körde framåt och bakåt, framåt och bakåt… för att liksom fickparkera sin stora husbil.
Andra campinggäster började visa intresse, dom till och med började röra på sej mitt under siestan. Sakta, i små grupper intog dom parkettplats för att beskåda den stores försök att komma in mellan muren och vår granne som inte var hemma för tillfället.
siesta (3)
Många kom för att se på, andra vädrade skadeglädje

Eftersom chauffören verkade ensam i sin stora bil började Bodil hjälpa till med dirigeringen, hon har ju vanan att fara runt som en skållad råtta när jag skall backa in på trånga ställen. Det uppskattades inte av chauffören som ignorerade henne helt, han fortsatte att trixa fram och tillbaka. Denna nonchalans fick Bodil att surna till, hon blev så pass kränkt att hon, i smyg, gav mannen fingret.

Avundsjuka blickar och ansiktsuttryck hade så smått börjat visa sej i åskådarleden.
Varför har man en så stor husbil när man är ensam… den måste kostat flera miljoner… den drar säkert 5 liter milen osv, osv. Kommentarerna och synpunkterna var många och alla visste bäst.

Det var ingen lätt manöver den stores chaufför hade gett sej in på och efter antal turer fram och tillbaka, insåg han det omöjliga i att fickparkera och försökte i stället att trixa sej ut igen… vilket visade sej vara ännu svårare.

Chaufförens nervositet blev påtagligt märkbar, manövrarna blev häftigare och häftigare, ångesten lyste i ögonen och svettpärlorna rann utmed hans kinder. Han satt fastkilad mellan en stor stenmur och en husbil vars ägare var bortflugna.

Gänget på parkettplats tisslade och tasslade. Hånleenden och huvudskakningar var inte sällsynta och de flesta väntade bara på att något skulle gå åt h… vete och dom behövde inte vänta länge.

Chaufförens beteende antydde att han var på väg att få en blackout och när hjärnsläppet nått sin kulmen bar det sej inte bättre än att han backade in på grannens uteplats. Parkettfolket ropade och skrek men chauffören var helt blockerad och fortsatte långt in på grannens uteplats innan han upptäckte fadäsen och började rulla framåt igen.

Grannen, som inte var hemma, hade lämnat husbilen med möbler, grill och allt under den utfällda markisen som jätten mejade ner utan att ens märka det.  Markisen var i trasor och hängde som en tom luftballong utmed sidan, stolar och annat låg utspritt och bordet var jämnat med marken.

Jätten kom till slut bort från sin inkilade position. Åskådargrupperna blev större och större och deras gester visade tydliga tecken på aggressivitet samtidigt som avundsjukan förvandlats till rena hatstämningen.

Chauffören var så skräckslagen att han inte ens gick ut för att se vad som hänt, men man kunde skönja siluetten av en person med gamnacke som vilade sitt hängande huvud i handflatorna.

Det var ett något förvånat par som kom hem och mötte synen av vad som hänt.
Fick 7
Det var en chockartad syn och en skamsen person som mötte hemkomna

Chauffören, blek, nervös och med nedböjt huvud som stirrade rakt i backen, tog de två trappstegen ner från hytten och gick, utan att vända blicken mot åskådarleden, i sakta mak fram till de hemkomna.

Vad som sas mellan parterna vet vi inte, men efter en kort stund, till mångas förvåning, tog jättens chaufför och de hemkomna varandra i hand utan att en enda högljudd ton fällts. Det gick till och med så långt att dom kramade om varandra innan dom skildes.
I besvikelse och blåsta på en avslutande hetsig uppgörelse, skingrades grupperna och lugnet återfann sej återigen på campingen.

Denna gratisföreställning bjöds vi på under vår vistelse på Camping Claudia Augusta i Algund/Merano i den Italienska delen av Sydtyrolen.
1 Bosse

 

 

AL-2-249x300 (1)

Lagom till pensioneringens intåg i vårt liv får många någon form av hjärnsläpp. Några får nedsatt närminne, andra får åldersdemens, vissa får Alzheimer osv.
Vilken diagnos jag har vet jag inte. Jag bokar tid men glömmer alltid bort var jag lägger lappen, så läkaren har inte fått en chans att undersöka mitt beteende.

Min vardag
Tidigt en morgon bestämde jag mej för att tvätta husbilen. På väg ut såg jag att det låg post på hallbordet… bäst att kolla den först tänkte jag för mej själv.

Jag lägger husbilsnycklarna på hallbordet och slänger allt som inte är reklam i papperskorgen och upptäcker att den blev helt full.
Den behöver tömmas tänker jag och låter räkningar och ett brev med svarsblankett ligga kvar.
Eftersom jag ändå går förbi en brevlåda när jag skall till pappersåtervinningen kan jag lika gärna posta svarsblanketten… med först måste jag hitta en penna.

Pennor ligger som sej bör i skrivbordslådan, så jag går dit. Där står en halvdrucken flaska med juice som jag tar en klunk ur och ser samtidigt att min plånbok som jag letat efter hela morgonen ligger på skrivbordet. Bäst att jag lägger den i kavajfickan så vet jag var den är, men först måste jag hämta vatten och vattna den halvvissna blomman i fönstret.

På väg till kökskranen upptäcker jag att någon lagt fjärrkontrollen till Tv:n på diskbänken? Bäst att lägga den vid Tv:n så att vi hittar den i kväll, tänker jag, men först skall jag vattna blomman.

AL-1-241x300
V
á f..n håller jag på med??? Jag bara örar omkring

Jag stoppar fjärrkontrollen i fickan och letar fram en trasa i köksskåpet eftersom jag spillt vatten på fönsterbänken. Sedan, med trasan i handen, går jag tillbaka till arbetsrummet igen för att försöka komma på vad skulle använda trasan till.

Vid dagens slut är husbilen fortfarande otvättad, svarsblanketten har inte blivit postad, det står en halvfull flaska ljummen juice på skrivbordet och blomman har vissnat ytterligare.
I handen har jag en trasa, jag kan inte hitta pennan, fjärrkontrollen är försvunnen, plånboken borta och jag har ingen aning om var husbilsnycklarna finns.

När Bodil kommer hem kommer den ständiga frågan om vad jag gjort hela dagen.
Jag har haft väldigt mycket att göra men jag kan inte i ord utveckla vad jag gjort.
Bodil tittar på husbilen och föreslår att den behöver tvättas snart… och just då tänds ett litet ljus i bakhuvudet… för detta har jag hört förut.

Tycker ni som jag att detta är f..n i mej inte rättvist. Efter ett långt och arbetsamt liv skall man behöva stå ut med att hjärnan inte hänger med längre. Vad tänker han på däruppe… är detta tacken.

1 Bosse

Kartläsarna (3)
Fet, glömsk och stela muskler… tacken för ett långt och strävsamt liv.

Namn på människor, orter, bilmärken osv kan man – men vá fan är dom, dom ligger nergrävda någonstans långt bak i hjärnan.
Det känns för jävligt när man pratar med någon och hela tiden hackar fram… han du vet… han som bodde i… vá hette det nu… som vi träffade där… ja där du vet…
Inte nog med att samtalen blir komplicerade, man skäms också över sitt dåliga minne och ofta försöker man skämta till det med – ja… ja du vet… alzheimer light.
Att jag blivit lite överviktig och att lederna stelnat till, står jag ut med, men att hjärnan skrynklats ihop till ett litet russin är fan inte ok.
Detta är inte rättvist efter ett långt och strävsamt liv.

Min teori är att man kan jämföra hjärnan med en bokhylla.
Ok tänker ni – I småskolan fick man lära sej att vårt ursprung kommer från Adam och Eva och nån jävla orm, eller hur det nu var. Sen får vi veta att vi härstammar från aporna och nu skall vi alltså jämföras med en bokhylla. Lugn – nedan kan du läsa om mina teorier, dom är inte vetenskapliga, men man kan ändå fundera på dom.

När barnet lämnar värmen i moderns kropp är hjärnan helt tom och den första tiden går helt på instinkten att överleva.
Samma gäller för en bokhylla. I samband med förlossningen, från paketet den ligger i alltså, kommer den ut i det fria är helt tom.
De små bebisarna luktar underbart vilket även en nyuppackad bokhylla i trä gör.
Hjärnans funktion (2)
Litet barn, liten hylla

Allt eftersom barnet blir äldre fylls hjärnan på med kunskap och intryck. Föräldrarna börjar så fort barnet kan prata att lära de små att säga paaapaaaa, maaamaaa osv. Ganska snart blir det mer avancerat, förhör i bilderboken med griiis, kooo, hööööna och färgerna bruuun, blååå, guuul – ja ni förstår vad jag menar.
Kunskapsbanken fylls på undan för undan och den allra intensivaste tiden är från förskola till avslutad skolgång.
Detta gäller också bokhyllan. Första åren fylls den på i sakta mak och med bilderböcker, barnböcker, serier osv. och allteftersom den blir äldre krävs det mer kunskapsböcker.
Både barnet och bokhyllan växer på höjden och på bredden.
Hjärnans funktion (1)
Både bokhyllan och barnet växer

I renoveringsåldern, övre medelåldern, byts våra tänder ut mot porslinsgaddar, vi byter slitna skelettdelar till metall, får inplantat från friska organ osv. osv.
Detsamma gäller för bokhyllan. Hyllplanen slits och byts ut, lack och färg flagnar och behöver fräschas upp.
Varje dag lär man sej något nytt och även efter pensioneringen fortsätter ”korvstoppningen”.
Men nu, nu glömmer vi ofta allt nytt på grund av att närminnet sviktar. Vi kommer bara ihåg det som skedde förr.
Bokhyllan fylls under dessa år på i samma takt med faktaböcker, skönlitteratur, romaner, deckare och allt som vi intresserar oss för. Men ju äldre hyllan blir ju färre böcker får plats, vi har bara dom gamla kvar.
Både bokhyllan och barnet har tappat sin lyster. Båda har intagit en grånande färgton och en mer unken lukt.

Nu till poängen.
Vi vet namnet på personen, på staden, på platsen osv men vi hittar det inte, eller rättare, det tar längre tid innan vi hittar det.
Samma gäller för bokhyllan. Vi vet att boken finns där men vi hittar den inte, eller rättare, det tar längre tid att hitta den.
Hjärnans funktion
Vá var dé nu den hette igen… äsch det kommer

 

1 Bosse

Kartläsarna (3)

Kartläsarna

Har du en GPS i bilen så behöver du aldrig känna dej ensam. Har du även en partner vid din sida, med karta modell enorm, så är det inte alltid dessa två kommer överens om vägvalet. Det kan uppstå meningsskiljaktigheter.
Har du två GPS: er och en partner med jättekarta, kan det ibland bli tre alternativa vägval till ett och samma mål. Finns det dessutom en chaufför som vill veta åt vilket håll han skall svänga, för att inte hindra övrig trafik, så uppstår det inte helt sällan ett aggressivt gräl.
Vid några tillfällen har jag snurrat tre-fyra varv i en rondell utan att de tre viljestarka rösterna kommit överens och för att komma ur rondellen, innan jag blir alltför yr i huvudet, väljer jag oftast att gå på Bodils linje vilket åtminstone visar sej bra för husfriden.

Inför en europaresa, tillsammans med Ann och Elias, hade jag och Bodil införskaffat en ny GPS. Vi hade redan en fast monterad i husbilen men vi ville även ha en bärbar. Den nya GPS: en skulle, förutom att den var bärbar, ha en kodfunktion som innebär att man kan knappa in resmålets koordinater, vilket är bra om man inte har tillgång till målets adress. Denna funktion finns inte på vår fast monterade.
Den nya bärbara är även bra när man t.ex. är ute och cyklar, som vi så ofta är, eller när man letar efter matställen o.dyl.

Resan började med ett längre besök på den danska cykelön Bornholm innan det bar iväg till Rügen, och kurorten Binz på den tyska östersjökusten. Den gamla kurorten, som vi läst och hört en del om, är efter murens fall moderniserad och återuppbyggd av bl. a. svenska hantverkare. Det är en mycket vacker by, med en underbar strandpromenad, typiska östtyska strandstolar, badanläggningar och allt annat som krävs för att uppnå kriteriet för en kurort.

Efter ankomsten tog vi en cykeltur utmed kusten och vår nya bärbara GPS var inställd på en mindre by längre österut. Vi cyklade i sakta mak i det vackra vädret och efter några timmar var vi tillbaka i Binz. GPS: en, som vi nu döpt till Tina Törner, lotsade oss precis till den plats vi knappat in.

Dagen efter besöket i Binz var det dags att ge sej av till nästa mål, hamnstaden Rostock, ca 15 mil västerut.
Jag knappade in koderna på en camping i Warnemünde strax intill hamnstaden och våra reskamrater, Ann och Elias, tog rygg.
Innan vi kommit ut ur Binz ledde Tina in oss på en mycket smal trång väg. Bodil, med sin jättekarta, protesterade högljutt men Tina gav sej inte. Jag valde att följa Tinas instruktioner, vilket visade sej vara ett felaktigt beslut.

Vägen vi åkte på blev bara smalare och smalare och till slut var det mer en stig än en väg. Vi mötte vi inga bilar, men det fanns gott om lättklädda fotgängare och bakom oss såg vi cyklister som var på väg i vår färdriktning.
Efter en stund stannade vi för att konferera med våra kompisar som fortfarande hade rygg på oss.
Dom såg väldigt fundersamma ut för deras GPS visade ett helt annat vägalternativ och vi beslutade oss för att vända.
Att vända visade sej vara omöjligt så vi tvingades fortsätta. Efter en knapp kilometer såg vi en handmålad skylt med en liten cykel och en pil där det stod Badplatz.

Kartläsarna (2)
Fritt översatt… kan du inte läsa!!!!

Hur j…la dum får man bli… först nu förstod jag att vi körde på en cykelväg… med två stora husbilar.
Hemma hade detta aldrig hänt, men i det forna Östtyskland fanns det fortfarande smala, trånga grusbelagda bilvägar från tiden före murens fall. En dåres försvarstal kan tyckas, men så var det.

Strax före badplatsen kunde vi äntligen vända. Men nu, nu skulle vi den dryga kilometern tillbaka och nu mötte vi alla halvnakna hurtbullar som var på väg till morgondoppet.
Cyklisterna fick ta dikesrenen till hjälp för att kunna möta oss. Av ansiktsuttrycken att döma var dom inte helt nöjda med vår närvaro. Dom såg väldigt irriterade ut och ropade obegripliga aggressiva fraser. Fotgängarna hoppade över till andra sidan diket och surmulet skakade dom på huvudet och pekade med långfingret mot tinningen.

Kartläsarna (1)
”Die dumme Swedes”

Med skamsen rodnad och lätt nedböjt huvud, körde vi sakta men säkert tillbaka.
Vid en kort anblick tyckte jag att Bodil log med ett snett överlägset leende innan hon formade munnen som en höneröv och började småvissla.

Kartläsarna
Tänk om den j… la tekniksnubben kunde lära sej att lyssna. 

Tyskarna brukar ofta kalla oss för ”die dumme Swedes”… jag hade nu gett ”die dumme Swedes” ett ansikte.

Väl tillbaka på väg anpassad för husbilar svor jag över den nyinköpta GPS: en. En sån j… la skit.
När jag sansat mej och gjort ett nytt försök att ställa in resmålet, upptäckte jag att det fanns en inställning för vilken typ av fordon man färdas med. Man kan välja mellan cykel, motorcykel, personbil eller lastbil.
Vår GPS var inställd på närmaste vägen med cykel.

Det är av felen man lär sej, sägs det, men ibland undrar jag hur gammal man skall bli innan man lärt sej att läsa de bibeltjocka instruktionsböckerna.

1 Bosse

 

 

Snapstest

Snapstest

Många tycker att snapsen tillhör julen, påsken, midsommaren och kräftskivan. Inte alla… men många… och personerna finns överallt i vårt avlånga land. Snapsen, som finns i hur många smaker som helst, anses höja smakupplevelsen på dom traditionellt dukade borden. Dessutom får man, ”på köpet”, lite yrsel som bidrar till en uppsluppnare samvaro.

Redaktören för vår hyresgästtidning ville vara lite modern och i framkant så han bestämde att vi skulle publicera en egen test för våra hyresgäster inför den kommande Påsken.

Jag var med eftersom jag hade uppdraget att skriva artikeln. Dessutom fick förvaltningschefen och miljöchefen äran att utföra detta ansvarsfulla uppdrag.

Det började med att vi skulle plocka ut fem olika sorter ur sortimentet helt utefter våra egna smakupplevelser.
Det var inte det lättaste eftersom vi kommer från tre helt olika samhällsmiljöer.
Den fete förvaltningschefen… som alltid håller sej framme när det vankas fest… pratar bara om ”fiiinare röööviiiner”.
Miljöchefen, den spinkige, som är väldigt kunnig på färskpressade safter, hade som krav att dryckerna skulle vara kravmärkta.
Själv har jag ju aldrig haft råd med annat än ”skogsstjärnan”… dom där vita plastdunkarna du vet… som inte finns att köpa på systemet.

Vi bestämde oss för att välja fem sorter med geografisk utspridning över vårt avlånga land.
Från samemarkerna längst i norr valde vi Kvikkjokk Vildmarksbrännvin och längst söderut fick det bli en Skåne Aquavit.
Dom övriga tre var Tellbergs Festbrännvin från Siljansbygden, Ölands Brännvin, och så det kravmärkta alternativet, Läckö Slottsaquavit.
Jag föreslog givetvis… men utan framgång… ”skogsstjärnan”, eftersom jag tycker att den representerar alla landsändar och älskas även av våra grannar i väster.
Nä´ där gick gränsen för vad dom andra två skulle kunna tänka sej att förtära.

Regler: Varje test skulle bestå av två normalstora snapsar och det skulle vara 20 minuters mellanrum mellan testerna. Efter varje test skulle en gemensam bedömning ske på en femgradig skala

Test 1. Kvikkjokk Vildmarksbrännvin
Den fete, godmodige förvaltningschefens bedömning efter att ha rullat snapsen i munhålan under en längre stund: Hur f… n kan folk dricka sådant här utan att spä ut det.
Den spinkige, krokryggade miljöchefen efter samma mängd: Jag känner mej knäsvag, yr i huvudet och helt befriad från smaklökar.
Min bedömning: Alldeles för mycket parfym i spriten men det fanns en svag doft av fjällkvanne och kråkbär som tilltalade.
Betyg: 2 på den femgradiga skalan.

Test 2. Ölands brännvin
Nu var jag först ut: Två snapsar under max 20 minuter är ju inga problem, men jag tycker fortfarande att det är onödigt att förstöra spriten. Den helt genomskinliga drycken påminde till utseendet om ”Skogsstjärnan” men smakade som en hel örtagård, med mynta och krafs som bättre hör hemma i matlagning.
Förvaltningschefen: F… n va´ starkt… men det smakar rätt bra ändå, den här behöver inte spädas ut.
Miljönissen, med munnen full av en oregerlig tunga som normalt far runt som en lärkvinge…, försökte förklara sina upplevelser.
Jag fattade na´da så vi fortsatte till nästa dryck som var det enda kravmärkta alternativet.
Betyg: 3+

Test 3. Läckö Slottsaquavit (kravmärkt)
Först ut var den sjukligt magra miljöchefen: Med en helt obegripligt vokabulär, blossande röda kinder och koljespa i ögonen, sluddrade han fram nå´t i stil med… så här jäkligt kan väl ändå inte något kravmärkt smaka.
Jag: En snaps som mer föll mej på läppen. Det var lite dill- o kumminsmak från dom traditionstyngda herresätena vid Värnens syöstra strand. Kryddor som vi själva använder till ”skogsstjärnan” vid festligare tillfällen.
Förvaltningschefen: Fet, snål och fåordig, hade nu slutat gurgla spriten i munnen. Bakåtlutande med händerna bakom huvudet, tycker han att detta börjar smaka riktigt bra. Det är ju inte som rödvin förstås men man får ju en snabbare yrsel och så är det dessutom gratis.
Betyg: 3

 

Test 4. Tellbergs Festbrännvin.
Spinkis: Innan de 20 minuterna gått, säckade han ihop på golvet, med gamnacke och TV-n som ryggstöd. Han var helt okontaktbar och oförmögen att lämna någon bedömning på denna snaps.
Snapstest
Redan i tredje ronden kastade miljöchefen in handduken

Den fete: Med tom blick bakom de immiga flaskbottnarna till glasögon, hade hans röda näsa hamnat oroligt näras bordskivan. Han kunde inte heller ge någon begriplig betygsättning på denna dryck som han hävt i sej på rekordtid. Det hjälpte inte ens med det teckenspråk som han försökte sej på.
Min bedömning: Jag kände en doft av ett ljummet blånande morgondis och såg mej själv dansande naken över en gräsklädd midsommaräng vid Siljans strand. Yrsla hade äntligen infunnit sej.
Betyg: 2 (min bedömning)

 

Test 5. Skåne Aquavit
Förvaltningschefen var inte kontaktbar och miljöchefen sov nu på golvet med TV-n som ryggstöd. Själv hade jag fått nog av dessa parfymerade drycker så jag la ner det sista testet.

Snapstest 2
Två tredjedelar av testpanelen var utslagna före sista testet

I stället tog jag en snaps ur min dunk med ”skogsstjärnan” för att känna om den var ok efter alla dessa hemska smakupplevelser.
Jag måste säga att den drycken hade fått högst betyg om den hade varit med i testet.
I ”skogsstjärnan” finns inga smaktillsatser, inga krusiduller utan ren och go´ sprit samt ett mycket högt YPK= ”Yrsel Per Krona”.
Helt klart den enda snapsen… i mitt tycke… som nådde upp till en femma på den femgradiga skalan.

1 Bosse

Testet publicerades i vår hyresgästtidning, men som allt annat, uppskattades det inte av alla.

 

 

007 - Kopia

”Jantelagen”

 Den så kallade ”Jantelagen” påstås härstamma från 1930-talet och kommer ursprungligen från Danmark. ”Jantelagen” är ingen juridisk lag utan en negativ oskriven lag som beskriver attityder som kan uppstå när någon känner avundsjuka på annan person. Lagen lever fortfarande och förekommer främst i glesbygdsområden där alla känner alla och den sägs ofta tillhöra den svenska mentaliteten.

Jantelagens tio budord.

  1. Du skall inte tro att du är något
  2. Du skall inte tro att du är godare än vi
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi
  4. Du skall inte tro att du är bättre än vi
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi
  7. Du skall inte tro att du duger till något
  8. Du skall inte tro att du kan skratta åt oss
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något

Kort och gott. Vill du inte utsätta dej för utanförskap, är det bäst att vara en i mängden.

Detta är alltså i början av 1930-talets Danmark och här är min personliga teori om hur denna negativa lag fått sitt namn.
En dansk, med smeknamnet ”Jante”, gick som alla andra danskar på den tiden till byns krog efter dagens slit och släp. Tiderna var knapra och gruppen han tillhörde hade inte råd med några större utsvävningar.

Jantelagen (1)
Trots fattigdom så hade ”Jante ” och hans kompisar det trevligt

Plötslig en dag ärvde ”Jante” en mindre summa pengar. ”Jante”, som var stor och tjock älskade mat och öl, beställde Hackeböff med vide kartoffler, 4-5 öl och en lille en, medans de andra fick hålla tillgodo med sin dagliga ranson, ett enkelt smörrebröd och ett par öl.

Efter bara några dagar började kompisgänget undvika ”Jante”, man hejade, han hade kvar sin stol vid stambordet, men hans inlägg i samtalen ignorerades, precis som om man inte hörde vad han sa. ”Jante” undrade varför, men fick ingen vettig förklaring.

”Jante” kände sig utfryst och besviken och efter ytterligare några dagar utan kommunikation med kompisarna sökte ”Jante” sig till ett annat bord.
Vid detta bord satt ett gäng med mer penningstarka personer och nu blev det total iskyla mellan ”Jante” och hans gamla kamrater.
”Jante” försökte smälta in i de välburgnas grupp men samtalsämnena hörde inte hemma från den samhällsklass som han själv var uppfostrad i. Han kände sej åter en gång utanför och drog sig tillbaka, nu till ett eget bord längst bort i hörnet på krogen.

Efter några veckor hade ett nytt gäng, från hans egen samhällsklass bildats vid hans bord och nu beställde han inte in mer mat och öl än dom andra för han misstänkte att det var orsaken till utfrysningen.
Allt var frid och fröjd tills den nya gruppen nåddes av ryktet att ”Jante” ärvt pengar. Nu var det inte en liten summa pengar det handlade om utan ett stort arv enligt ryktet och ”Jante” hamnade återigen i ensamhet.
Jantelagen (3)
Ett litet arv som genom folkmun blev ett stort arv gjorde att ”Jante” hamnade i utanförskap

Tack vare ett litet arv, som genom ryktesspridningen blivit ett jättestort arv, hamnade ”Jante” nu helt i utanförskap. Även det mer penningstarka gänget undvek honom vilket han kunde stå ut med.
”Jante” lämnade sin stamkrog och sökte sej till andra krogar i den lilla byn. Men hans rykte, att han var en mycket, mycket rik man, var alltid före honom, så han fick helt enkelt sitta ensam var han än befann sej.
Jantelagen (4)
Du skall inte tro att du är nåt, för då kan du bli ensam som ”Jante”

Denna händelse, eller något åt det hållet, tror jag gav namnet åt det vi i dag kallar ”Jantelagen” eller också är det en förkortning på

 Jävligt Avundsjuka Nesligt Taskiga Egoister

Det finns alltid anledning att bli avundsjuk om man har den läggningen, grannen har finare bil, någon har större hus, andra reser mer osv och det är oftast på folk i bekantskapskretsen.
Ordspråket, ”ingen blir profet i sin egen hemby” är också en form av ”Jantelag”, sjätte budordet. Man kan också jämföra lagen med ”mobbing”, som ju också grundar sej på avundsjuka.

Den som missunnar någon något som är bättre än det man själv har är sämre än den allra sämsta sortens människa.
Den som inte kan glädjas med en kompis som har något man inte själv har är ingen och blir aldrig en riktig kompis.

Hur det gick för ”Jante”?
Jo han slutade sitt jordeliv som en mycket sorgsen, ensam och olycklig person utan kompisar. Det lilla arvet som skapat denna avundsjuka och som gett namnat åt ”Jantelagen”, var för länge sedan uppdrucket vid hans bortgång.

CLX-3180_20150217_17532301

 

Sandlådan

 

Balkongen

Första tecken på många gubbars ålderdom är när kepsen ersätter det som börjat vissna eller helt försvunnit på den översta kroppsdelen. För flertalet kvinnor är det schaletten som ringlas runt den kroppsdel som med åldern fått en kalkonliknande hud.
Alla har dock ett gemensamt. När man börjar blicka bakåt, när man pratar mer om det som skett än vad som kommer att ske… då är man gammal.
Jag blickar också bakåt och egentligen är det ju inte är så konstigt. Jag har ju levt längre än vad jag kommer att leva om jag händelsevis inte lever till jag fyllt 140.

Vårt arbetslag, som gemensamt kallas fastighetsservice, är uppdelat i ett antal fastighetsskötare som är stationerade på ett visst område och till fastighetsskötarens hjälp finns det reparatörer från olika yrkesgrupper.
Reparatörerna, som anses vara lite finare än oss fastighetsskötare, har egna servicebilar, högre lön och betydligt friare arbetsuppgifter och det är inte helt ovanligt att vi känner en viss avundsjuka. Jag vet inte, men till saken hör att vår fackordförande tillhörde just reparatörsgruppen.
Undra om det inte var ”Jante” som vaknade inom mej nu.

På ett av de bostadsområden som jag var stationerad, finns det balkonger som sticker ut en dryg meter utanför fasadlivet. Ytan under balkongen är avsedd för gående, men för att extremt långa människor inte skall slå i huvudet har man försett balkongens underkant med gulsvart varningstejp.

Vår arbetskamrat, rörkrökarn skulle en dag just till detta område. För att ”röris” skulle kunna komma riktigt nära arbetsområdet med sin ”folkabuss” körde han in under en sådan balkong.
Han lastade ur bilen med materialet som skulle bytas, utförde sin uppgift, och några timmar senare var det dags att lämna platsen.

Bussen med de tunga elementen, som nu var monterade, hade lyft sej så mycket att den kilat fast sej under balkongen.
Försiktigt försökte han backa därifrån men det gick inte… den satt bom fast.
När ”röris” förstod att bilen kilats fast ordentligt ökade han gaspådraget och samtidigt motorljudet.

Balkongen

En parkering som röris inte var helt nöjd med

Folk, unga som gamla, blev nyfikna och samlades runt bilen. Det blev en engagerad folksamling och i takt med hejaropen och applåderna skiftade ”Röris” ansiktsfärg från röd till illröd.
I dom lägena är åskådarna alltid väldigt kreativa. Det kom med förslag som… kapa taket så får du en cabriolet… ring efter den fete förvaltningschefen… låt den stå för den rostar snart bort ändå o.s.v.

En person föreslog att man skulle släppa ut luften ur däcken… vilket ”röris” också gjorde. Med tomma däck sjönk folkabussen så pass mycket att han kunde backa ut.
För att hjälpa rörkrökarn att få bort servicebilen från området ställde vänliga, leende och skadeglada, arbetskamrater upp och körde, i skytteltrafik, bärbara pumpar fram och tillbaka från ”tapparna” i närområdet.

Det applåderades, gliringarna haglade och skadeglädjen, den sannaste glädjen, visade inga gränser när röris med ”gamnacke” och skamsen blick lämnade området och folksamlingen.

Det var en otäck tystnad i matsalen när ”röris” kom tillbaka. Ingen tittade åt hans håll, alla låtsades som att han inte fanns och det var knäpp tyst under många sekunder, tills alla ställde sej upp och under hjärtliga skratt applåderade hans bedrift.

Som sagt… med sådana vänner behöver man inga ovänner.

1 Bosse

 

Pissrännan

”Pissrännan”

Pensionsåldern är en aktningsvärd ålder. Staten bidrar till uppehället, och den interna hårddisken är fylld med gamla goa minnen. Det finns en del händelser i minnesbanken som jag inte är helt stolt över, men framför allt finns där många trevliga och roliga händelser varav många är från den yrkesverksamma perioden.

Jag har under många år arbetat som fastighetsskötare på ett kommunalt bolag med flerbostadshus. Tillsammans med en handfull andra fastighetsskötare och reparatörer blev vi under åren ett ”gött” gäng med både goa gubbar och gummor. Stämningen var rå men hjärtlig, vi hade alltid högt till tak, som dom säger, och vi hittade på många hyss som ibland balanserade på gränsen till det tillåtna. Den råa stämningen uppskattades inte alltid av utomstående och vid några tillfällen fick vi faktiskt be om ursäkt.

Vid en av de årliga firmafesterna hade vi, i ”pissrännan” på herrarnas, klistrat upp foton på ledningsgruppen.
I stället för krångliga enkätundersökningar på chefernas kompetens tyckte vi att det foto de flesta pissar på, det foto som först ramlar ner i rännan, speglar den verkliga rangordningen på chefernas popularitet.

Jag, och många med mej, riktade vår första stråle på förvaltningschefen, han som ser ut som en skämtteckning, och det dröjde inte länge förrän hans foto flöt omkring i rännan. Några öl senare var det dags för den övervintrade hippiens (ekonomichefens) foto att trilla ner och kort därefter var det informationschefens tur… osv.

Pissrännan

”Skämtteckningens” foto ramlade ner först

Innan kvällen var slut hade samtliga foton ramlat ner. VD;ns foto, han vi kallade Jesus eftersom alla visste vem han var, men ingen hade sett honom, var den som ramlade ner sist.

Med denna enkla hemmasnickrade enkätundersökning fick vi fram, i vårt tycke, den riktiga turordningen på chefernas popularitet.
Minst populär var skämtteckningen. Han skulle ju alltid styra och ställa. Det var till och med en medarbetare som sa… ”sen du började här har allt gått åt helvete”.
Hippien, den snåljåpen, såg inte oss arbetare som en resurs, utan bara som en obekväm utgift.
Informationschefen, han som talade lika fort och okontrollerat som ett skenande lok, lyckades att snurra till det mesta.
Populärast var VD;n. Eftersom han aldrig var där kunde han heller inte göra något dumt. Han var för oss på fältet, en främling som fanns högst upp på lönelistan.

”Skämtteckningen” såg allt annat än nöjd ut den kvällen. Han önskade nog sej själv någon annanstans.

Hela han var tom, förutom några pavor rödvin, och hela han signalerade hämnd.

Några dagar efter kalaset bad faktiskt vår fackordförande om ursäkt och överlämnade en flaska rödvin av den allra finaste sorten, för det visste vi att ”skämtteckningen” tyckte om.
Detta hyss var en balansakt på slak lina, det kunde ju faktiskt ha missgynnat oss själva i slutändan.

Men efterfesten, när cheferna lagt sej, blev för alltid oförglömlig med väldigt många skratt.

1 Bosse

 

Sandlådan

Sandlådan

Under mina drygt 30 år som fastighetsskötare fick jag uppleva både ris och ros. Mestadels ros, men det finns alltid ett gäng gnällspikar som på ett eller annat sätt inte mår bra inombords och som alltid har förmågan att spy sin galla över allt och alla. Skitsnackare som inte har annat att göra än att gå runt och irritera sej på saker och ting, i stället för att själva lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det gänget, som förmodligen är födda i en formsvacka, saknar jag absolut inte.

Däremot kan jag sakna de goa gubbarna och gummorna som fanns runt om i lägenheterna och självklart, arbetskamraterna. Gänget som alltid hade något hyss på gång och som alltid gjorde allt med glimten i ögat. Ordspråket ”skadeglädjen är den sanna glädjen”, gällde i alla lägen utom när det hettade till sej, då ställde alla upp för varandra.

En reparatör ringde till felanmälan och bad dom skicka en bil med bogserlina dit han befann sej. Varför, undrade den aggressivt nyfikna växelhäxan. Skit i det sa reparatören … skicka nån så fort som möjligt bara, och det fort.
När mannen med bogserlinan kom till platsen fick han se att reparatören backat rätt ut i barnens sandlåda. Det var en ganska stor lekyta med höga kanter som skilde sandgropen från asfalten och utan att överdriva satt bilen ordentligt fast.
Det var fredag eftermiddag och under tiden reparatören och medarbetaren arbetade med att få bort bilen iakttogs de av ett par gubbar på en balkong som börjat fredagsmyset med att ”snyggade upp sej” med några stadiga gingroggar.
Sandlådan

Lite väl stor för att leka i barnens sandlåda

Trots bogserlina, spadar och domkraft tog det sin tid. Solen sken, svetten rann och svordomarna i sandlådan haglade i takt med att åskådarna hinkade i sej den ena ”uppsnyggaren” efter den andra.
Med koljespa i ögonen och oregerlig tunga började balkongherrarna sluddra fram gliringar i stil med… är ni inte lite väl stora för att leka i sandlådan… vá säger mamma när ni svär på det viset… är det inte snart läggdags, osv?

Skadeglädjen lyste ur ögonen på den hjälpsamme medarbetaren. Reparatören däremot, hotade med domkraften i högsta hugg, till liv och lem om han berättade detta för någon. Inte då bedyrade kompisen… inte då.

Efter många om och men lyckades dom få bort bilen och trots kompisens löfte kände väldigt många till händelsen långt före reparatörens ankomst till den gemensamma matsalen.

Reparatören mumlade nåt i stil med… med sådana vänner som er, behöver man inga ovänner.

1 Bosse