1.
Resan till ”Vinterförvaring”

Äntligen dags att dra mot vĂ€rmen. Husbilen Ă€r packad och tankad inför vĂ„r lĂ„ngresa som startar med nĂ„gra mil till Göteborg för vidare transport med StenafĂ€rjan till Kiel.
Kaptenen slÀppte förtöjningen strax före sju pÄ kvÀllen samtidigt som vi satte oss i baren för resans första röda. Efter genomgÄng av bÄtens olika faciliteter som till exempel huvudrestauranten med julbord, mysiga barer, bordershop med tullfria varor och sÄ vidare, valde vi den mindre restauranten dÀr det erbjöds aŽla carte.
Efter en smaklig mÄltid var det dags att söka upp vÄr hytt igen och i barerna som vi passerade var mysfaktorn pÄ topp. Men eftersom vi hade en lÄng dag i bilen framför oss valde vi att ta det lite lugnt.

Kiel
Vi lÀmnade StenabÄten vid niotiden pÄ morgonen och efter en del felnavigeringar och ilskna tyskar som med all tydlighet visade att vi inte kunde köra bil, hittade vi den jÀttelika stormarknaden, Cittie i utkanten av staden.
Vi handlade nÄgra dunkar vin innan vi i panik flydde den enorma byggnaden och trÀngseln, dÀr Àven en dinosaurie skulle kÀnt sej som en liten flugskit. Det som inte finns pÄ Cittie Àr inte lönt att leta efter. DÀr fanns allt.
Det bÀsta med köpcentret var att man hade en egen parkering för just husbilar.

Autobahn
VÄrt mÄl för dagen var Osnabruck och camping Niedersachsenhof och Àn en gÄng var det dags att ta sej an den hetsiga trafiken som rÄder pÄ Europas största vÀgnÀt.
Om man inte stÄr still vid ett vÀgbygge eller vid in- och utfarter till en större stad, sÄ ligger man mestadels inklÀmd i lÄngtradarfilen med fÄ chanser att kunna köra om. Skulle man mot förmodan vÄga sej pÄ en omkörning, nÀr det ser fritt ut bakÄt, sÄ hinner man oftast bara halvvÀgs ut i omkörningsfilen innan ett hysteriskt blinkande ljussken blÀndar i backspegeln. Blinkningarna nÀrmar sej med enorm hastighet
och ibland tvingas man tillbaka till lÄngtradarfilen igen för att inte bli pÄkörd bakifrÄn. Om man vÄgar sej pÄ att trotsa blinkningarna, sÄ att stressgurkan bakom tvingas sakta ner lite, sÄ hÀnger han sej, alltid en han, pÄ sitt decibelstinna signalhorn tills han kommit förbi med sin hÀstkraftkorrigerade lÄtsasracerbil.
Tack och lov Àr dessa dödspiloter i minoritet. Tysken i allmÀnhet Àr mycket disciplinerad och hÀnsynsfull, dom kör visserligen fort, men med respekt.
Autobahn, trots trÀngsel och vÀgbyggen, Àr det absolut snabbaste sÀttet att ta sej söderut och att detta enorma vÀgnÀt fortfarande Àr helt avgiftsbefriat Àr ett under.

Osnabruck
VÀl framme vid Niedersachsenhof camping kunde vi konstatera att det sÄg vÀldigt dött och igenbommat ut trots att vi pÄ hemsidan lÀst att det var vinteröppet.
Helena lyckades per telefon fÄ tag pÄ Àgaren som talade om att man mÄste boka i förvÀg pÄ lÄgsÀsong men han var ÀndÄ vÀnlig nog att komma och anvisade oss en plats dÀr vi kunde stÄ.
Anledningen till valet av camping var att den lÄg nÀrmast stadens centrum och den omtalade julmarknaden som vi hade för avsikt att besöka.

Första adventmys i husbilen

VÀdret var som hemma ungefÀr, grÄtt och kallt, och de gemensamma hygienutrymmena, de som var öppna, var sparsamt uppvÀrmda.
Det blev en lugn afton med juldekoration och husbilsmys, innan det var dags att slÀcka för natten pÄ den öde campingplatsen.
Efter första natten i husbilen vaknade vi till en kall morgon runt nollan. Eftersom vi snÄlar med gasolen, i vÄr spanska flaska, var enbart elvÀrmen pÄkopplad och det var med nöd och nÀppe att den orkade hÄlla 20 grader i bilen. Efter soluppgÄngen var dom problemen ur vÀrlden och Àven campingens hygienutrymmen fick en behagligare temperatur.
Vid lunchtid tog vi bussen, strax utanför campingen, in till stadens centrum för att besöka julmarknaden. Solen lyste stundtals och vi strosade runt mellan stÄnden som mestadels bestod av stÄmat och varma drycker med alkohol.

StÄnden med varma drycker var vÀlbesökta

Bodarna med allehanda krafs var lÄngt ifrÄn lika vÀlbesökta som wurst- och gluhwein bodarna.
Efter nÄgon timme pÄ marknaden började magen lÀngta efter annat Àn varma drycker, men att stÄ ute, det var fortfarande kallt, med en wurst i handen upplÀt vi Ät andra.
Vi fick ett bord pÄ ett mysigt matstÀlle med god vÀrme och en gedigen aŽla carte meny.
PÄ grund av sprÄkligt missförstÄnd serverades vi inte det vi bestÀllt. Vi fick in varsin jÀtteklump med kött dÀr benpipor stack ut genom ett tjockt lager svÄl som var hÄrt stekt.
Schweinshaxe Àr en tysk-österrikisk nationalrÀtt gjord pÄ flÀsklÀgg. Det rÄhuggna höftbenet steks hÄrt med svÄl och allt vilket gör att svÄlen blir vÀldigt knaprigt. Hela köttklumpen serveras ofta med bara senap och surkÄl.
Schweinshaxen var fantastisk och exakt lika god som den ser oaptitlig ut.
Det var vÀldigt, vÀldigt mycket kött under den knaperstekta svÄlen som vi returnerade till nÀsta gris som skall slaktas.

Under den knaperstekta ytan finns mycket gott

 Vi sÄg inte sÄ mycket mer av Osnabruck Àn julmarknaden som rankas som en av Tysklands allra vackraste och dom kan Àven stÄta med att ha vÀrldens största musikpositiv med hela 25 olika julvisor, som tyvÀrr inte var igÄng vid vÄrt besök.

VÀrldens största positiv med hela 25 olika julvisor

Lindenfels
Efter tvÄ övernattningar pÄ den öde campingen lÀmnade vi Osnabruck i dimma och kyla.
MÄlet för dagen var en tripp pÄ drygt 40 mil söderut till en liten bergsby strax norr om Heidelberg.
Det var söndag och i Tyskland Àr det inte tillÄtet att köra lÄngtradare utan sÀrskilt tillstÄnd pÄ helgerna. Autobahn var som en helt ny upplevelse med lugnare trafikrytm och en hel fil extra som pÄ vardagarna blockerades av den tunga trafiken.
Dödspiloterna syntes inte till vilket kan berott pÄ att det bitvis var halt i det nollgradiga vÀdret och vid alla tappstationer, rastplatser och andra fria ytor stod tusentals lÄngtradare parkerade i vÀntan pÄ att det skulle bli mÄndag.
NÀr vi hade ca tre mil kvar till mÄlet lÀmnade vi autobahn och började klÀttringen pÄ smala krokiga vÀgar, genom smÄ byar och lantbruk, upp mot Lindenfels och stÀllplatsen som vi lÀst en del om.
StĂ€llplatsen, en kommunal grusplan, var helt öde och den var ”gratis”. Det fanns toa och man kunde Ă€ven köpa el och vatten.
Åter en mysig kvĂ€ll i husbilen, med julstjĂ€rna och allt och efter en god natts sömn möttes vi Ă€n en gĂ„ng av en frostig dimmig morgon.

Burg Lindenfels sedd frÄn stÀllplatsen

Planerna för dagen var en vandring till Lindenfels gammal borg knappt en kilometer frÄn stÀllplatsen.

Burg Lindenfels frÄn 1100-talet

Kylan gjorde att intresset hade svalnade nÄgot men efter en kopp kaffe Äkte alla vinterklÀderna fram och vandringen till borgen var ett faktum.

Frostig morgondimma över byn

Vi Ängrade inte en sekund att vi lÀmnade komfortzonen och gav oss upp pÄ borgen trots kylan. Det var hel enkelt en mycket sevÀrd upplevelse och det enda vi önskade, efter vÄrt besök, var att fÄ Äteruppleva omgivningarna och denna vackra by med borgen frÄn 1100-talet i sommarskrud.

Byn vid foten av denna stÄtliga byggnad

Tina, vÄr GPS
Efter besöket i Lindenfels och den stÄtlig borgen var det Äter dags för förflyttning söderut och mÄlet för dagen var Colmar.
Den vÀg som Tina, vÄr GPS, visade oss var tyvÀrr avstÀngd nÄgon mil frÄn Lindenfels sÄ det var bara att vÀnda tillbaka samma vÀg vi kom. En omvÀg pÄ drygt fem mil, men vad spelar det för roll, vi sÄg ju vackra vyer och vi hade ju ingen som helst tid att passa, vilket Àr en fantastisk ynnest.
Vi har alltid kallat vÄra GPS; er för Tina efter den duktiga rallykartlÀsaren Tina Törner som lotsade runt rallyförare i slutet pÄ förra Ärhundradet.
Tina Àr en otrolig tillgÄng som kan hitta de mest undangömda platser och hon hittar alltid en annan vÀg, som nu i Lindenfels dÀr en vÀg uppe i bergen helt plötsligt var avstÀngd.
Innan Tinas intrÀde i familjen satt Helena alltid i passagerarsÀtet med stora kartor som hon vecklade ut i tid och otid. Ibland kunde det ske mitt inne i en storstad sÄ bÄde backspeglar och andra synvinklar skymdes, vilket kunde skapa högljudda utvecklingssamtal.
NÀr Tina kom in i bilen blev Helena entledigad frÄn sina tjÀnster och det tog nÄgra Är innan hon accepterade den nya kartlÀsaren som varken skymde sikten eller höjde rösten vid felnavigeringar.
Vid hastiga sena kursÀndringar med ilsket tutande medtrafikanter, folk som visar fingret, knyter nÀven och sÄ vidare, Àr Tina alltid lika lugn och vÀnlig med sin lena röst.

Colmar
Tina fick order om att leda oss till stÀllplatsen Port de plaisance de Colmar, vilket hon gjorde med den Àran.
Det som mötte oss vid framkomsten till stÀllplatsen var kaos, fullstÀndigt kaos. MÄnga med oss hade valt denna plats för nÀrheten till Colmars gamla stadskÀrna som i december har en omtalad julmarknad vilket förmodligen var det stora dragplÄstret. Stora husbilar stod kors och tvÀrs utanför den stÀngda grinden till stÀllplatsen, som enligt vakten var fullbelagd hela december ut.
Efter mÄnga om och men med backande och trixande hit och dit lotsade vakten oss till en tom yta utanför grindarna som vi fick lov att stÄ pÄ över natten. Vi fick Àven, mot ersÀttning, tillgÄng till stÀllplatsens faciliteter. El dÀremot, gick inte att erbjuda.
Det var frost ute sÄ vi tvingades vÀrma med gasol för att överleva i kylan. Anledningen till att vi snÄlade med gasolen berodde pÄ att vi hade en spansk tub som endast kan bytas i Spanien och vi hade fortfarande mÄnga mil och nÄgra övernattningar kvar innan grÀnsen.
Helena försökte nu hitta en camping med el i eller i nÀrheten av Colmar men överallt fick hon svaret att det var fullbelagt hela mÄnaden.
Det var bara att ge upp den vackra byn för denna gÄng och fortsÀtta söderut mot Lyon som var vÄrt nÀsta mÄl i planeringen.

NÀr vi efter drygt 40 mil nÀrmade oss Lyon stod termometern fortfarande pÄ minusgrader, sÄ vi ombestÀmde oss ytterligare en gÄng. Vi fortsatte dryg 30 mil till söderut dÀr vi stannade pÄ en tapp för att sova nÄgra timmar.
NÀr vi vaknade pÄ morgonen tog gasolen slut vilket inte var nÄgon katastrof eftersom mÄlet för dagen var Spanien och Costa Brava kusten.

Santa Susanna
Vi möttes av ett stormigt Medelhav strax söder om Montpellier i Frankrike och efter ytterligare en timmes körning passerade vi grÀnsen till Spanien.
Helena började sökandet efter en camping utmed kusten, men det visade sej att flertalet som vi googlat fram var vinterstÀngda. Efter ett antal olika hÀnvisningar fick hon kontakt med Camping Bon Repos i Santa Susanna som hade bÄde vinteröppet och lediga platser.
Vid middagstid checkade vi in i regn och rusk och innan vi lÀmnade receptionen bytte vi vÄr tomma gasolflaska mot en ny.
Vi fick en fantastisk plats med nosen ett tiotal meter frÄn Medelhavskusten som för dagen var ordentligt upproriskt.

Utsikt och nÀrhet till Medelhavet kan man inte klaga pÄ

Det var ett stormigt skÄdespel med de vita skummande vÄgorna som tornade upp sej lÄngt bort mot horisonten och som i vÄldsam fart rullade in mot kusten och strandkanten dÀr de, i en enorm vattenkaskad, stoppades upp av den tvÄ meter höga platÄ som husbilarna stod pÄ.

VÄgorna slog med vÄldsam kraft mot husbilsplatÄn

Efter bara fyra övernattningar var vi redan vid Medelhavet vilket inte riktigt gick efter planen. Men vÀdrets makter rÄr vi inte över och vissa planerade besöksmÄl var inte alls lockande under det grÄsvarta kalla och fuktiga tÀcket som lÄg över norra Europa.
Men nu Àr vi i Spanien och det Àr nu vinterförvaring börjar.

2.
Nostalgi och traditioner
Efter tvÄ dagar, med utsikt över ett stormigt, regnig och solfritt hav pÄ Camping Bon Repos i Santa Susanna, var det dags för vÀdergudarna att sluta hÀckla oss campare.
BlÄsten avtog och de vÄldsamma vÄgorna som slog mot husbilshyllan, dÀr vi stod, övergick till lÄnga svepande dyningar som i sakta mak rullade in mot land för att till slut dö ut helt.
Folk kom ut ur sina skal. Campingmöbler, mattor, grillar och sÄ vidare plockades fram och strandremsan fylldes med soltörstiga livsnjutare som gick, joggade eller cyklade lÀngs den hÀrliga kusten.

Inbrottet
NÀr vi sjÀlva kom tillbaka efter en lÄngpromenad sÄg Helena att det fanns en Äverkan pÄ vÄrt lÄs till bodelsdörren. Dörren gick, tack och lov, fortfarande att lÄsa upp med sÀndaren och med spÀnning öppnade vi för att se vad som hÀnt eller om nÄgon fanns dÀr inne.
Till vÄr stora glÀdje var det ingen dÀrinne och det saknades ingenting. Datorer, kameror, telefoner och Tina som vi lagt pÄ soffan under bordet var kvar och det syntes heller inga spÄr av att nÄgon varit inne i husbilen.
Även om det var ett misslyckat inbrott sĂ„ fĂ„r man sej en rejĂ€l tankestĂ€llare nĂ€r man sjĂ€lv blir drabbad.

Glada över att inget saknas men det blir ÀndÄ en dyr utgift

Hur kan nÄgon komma pÄ tanken, att mitt pÄ ljusan dag, göra inbrott bland tÀtt uppstÀllda husbilar och med en livligt trafikerad strandremsa mellan husbilarna och havet, verkar totalt intelligensbefriat.
Mest förbannad blir man av att tjuvarna oftast förstör för det tiodubbla vĂ€rdet pĂ„ stöldgodset, helt utan respekt för den drabbades ekonomiska situation. Hur fan Ă€r dom skapta?  Finns det ingen repekt för andra mĂ€nniskor över huvud taget? Dom borde fan ta mej
 ja jag sĂ€ger inget mer
 för jag förstĂ„r att ni förstĂ„r vad jag menar.

Inbrottsförsök trots att folk rörde sej precis intill fordonet

Benicassim
Efter fem dagar pÄ Bon Repos var det dags att flytta nÄgra mil lÀngre söderut pÄ kusten.
Den delen av Costa Bravakusten som vi lÀmnade var helt uppbyggd för soltörstiga turister med milslÄnga sandstrÀnder, campingplatser, bungalows, strandbarer, lÀgenhetshotell och sÄ vidare.
Eftersom det var lÄgsÀsong var mycket av allt detta stÀngt men det var ÀndÄ förvÄnansvÀrt mycket folk i rörelse.
VÄrt mÄl för dagen var Benicassim och campingen Bonterra Park som ligger drygt 26 mil söder om Barcelona.
PÄ vÄr Spanienresa för Ätta Är sedan tillbringade vi knappt tvÄ veckor pÄ denna camping och eftersom vi var mycket nöjda dÄ, valde vi att Äteruppleva den kÀnslan.

NĂ€rmaste avstĂ„ndet frĂ„n Santa Susanna till Benicassim var enligt Tina drygt 34 mil men dĂ„ mestadels pĂ„ betalvĂ€gar. Eftersom jag för tillfĂ€llet var inne i en snĂ„l period stĂ€llde jag in Tina pĂ„ ”undvikande av betalvĂ€gar” och dĂ„ blev strĂ€ckan i stĂ€llet 42 mil. Detta gjorde jag i smyg utan Helenas vetskap.
NÀr vi lÀmnat Santa Susanna skulle vi följa kusten hela vÀgen söderut, enligt vad Helena kunde se pÄ sin mobil. NÀr Tina istÀllet ledde oss rakt upp i bergen trodde hon att Tina fÄtt en total flipp.
Efter mitt erkÀnnande av Tinas vÀgval fick Helena ett stelt ansiktsuttryck med snipig mun, grÄnande hud och en fast förankrad blick framÄt. Men vÀl uppe i bergslandskapen byttes ansiktsdragen till leende och ögon som inte tycktes fÄ nog av utsikten. Vi körde pÄ hÀrligt kuperade vÀgar genom nationalparker, tÀtbevuxna pinjeskogar, odlingar och lÄngt bort i fjÀrran sÄg vi silhuetten av ett bergsmassiv med ovanlig topografi.

Denna utsikt fick Helena att mjukna

NÀr vi nÀrmade oss kusten och lÄglandskapet igen, kom vi in i en front med turbovindar som svepte ner mot havet frÄn bergen. Under nÄgra mil hade vi en ihÄllande sidvind med vindbyar upp mot stormstyrka. Husbilen for fram och tillbaka över vÀgbanan och det kÀndes nÀstan som att den ville vÀlta. Ju nÀrmare kusten vi kom desto mer avtog blÄsten för att till slut bli normal igen.

Mitt vÀgval var som sagt ungefÀr Ätta mil lÀngre Àn kortaste strÀckan och det blev dessutom drygt tvÄ timmar extra bakom ratten. Men vad gör vÀl det, vi Àr ju pensionÀrer.
NÀr vi summerade det hela med allt det vackra vi fick uppleva sÄ kÀndes vÀgvalet helt rÀtt. Att det dessutom blev en femhundring billigare, just för att vi undvek betalvÀgar, gjorde inte valet sÀmre.

Efter incheckning pÄ Bonterra Park visade det sej att av campingens drygt 200 platser, fick vi exakt samma plats som vi hade för Ätta Är sedan.

SÄ hÀr sÄg det (hon) ut för Ätta Är sedan

och sÄ hÀr ser det (hon) ut i dag

Lustig kÀnsla som gjorde det hela till en riktig nostalgisk upplevelse.
Efter att vi baxat in husbilen pÄ rÀtt plats Äkte campingmöbler och cyklar fram. Vi lutade oss tillbaka och njöt en kort stund av den underbara solen innan det var dags för en tur pÄ jÀrnhÀstarna.
Vi cyklade i lugnt tempo söderut till en liten bar som vi besökt tidigare för att Äterigen fÄ njuta av den heta solen, den hÀrliga utsikten över det turkosfÀrgade vattnet och den bÄgformade horisonten.

Cykelturer och promenader Àr det som fÄtt starkast fÀste pÄ hjÀrnhinnan frÄn vÄrt förra besök i Benicassim och dÄ framför allt den drygt sju kilometer lÄnga stensatta strandpromenaden som skiljer byn frÄn havet.

En fantastiskt vacker och vÀlunderhÄllen strandpromenad

Termometern höll sej vanligtvis runt 15 grader pÄ dagen, men med hjÀlp av den starka solen var det ÀndÄ njutbart att sitta ute.
Trots allt var det lÄngbyxor och tröjor som gÀllde och de dagar solen inte orkade trÀnga undan tÀcket nedanför kÀndes riktigt kalla.
VÄr förhoppning var givetvis att det skulle vara temperaturer som tillÀt utesittande pÄ kvÀllarna. Men det var inte aktuellt eftersom termometern sjönk till 8-10 grader vid mörkrets inbrott och vi hade glömt ta med oss vÄra skidoveraller.
Vi tröstade oss med att det var vÄra första veckor pÄ resan och att rapporterna hemifrÄn talade om nollgradigt vÀder i regn och rusk. SkadeglÀdje Àr den sanna glÀdjen sÀgs det, men det fÄr stÄ för dom som sÀger det.

Lucia i Spanien
PÄ Bonterra Park var det övervÀgande engelskregistrerade fordon till skillnad frÄn Bon Repos i Santa Susanna, som var överrepresenterat av spanjorer.
Men bÄda platser hade ett gemensamt, det fanns inte en enda bil med svenska skyltar förutom vÄr.
I denna del av Spanien tror jag inte att man firar Lucia och förmodligen inte heller i England.
Vi förberedde oss pÄ nÄgon form av firande pÄ campingen, med icke, det var som vilken vardag som helst. Ingen Lucia med ljus i hÄret, ingen pepparkaksgubbe, inga töser med vita morgonskynken och inga sÄnger. Det var absolut ingenting vilket kanske Àr lika bra eftersom vi sjÀlva ÀndÄ hÄller pÄ att förstöra denna typ av traditioner genom vÄrt jÀmstÀllhetstÀnkande. Idag kan vem som helst vara Lucia, jag till exempel. Hur trevligt skulle det vara att se mej med ljus i hÄret och med en skrovlig tondöv röst kraxa fram luciavisor?

Uppskattas kanske av nÀrmaste bekantskapskretsen
 men?

Inte för att jag Àr sÄ traditionsbunden men det Àr ÀndÄ kul om man kan bevara nÄgot. Snart Àr det vÀl naturligt för oss gubbar att Äka runt pÄ en kvast i pÄsktider eller lÀgga sju sorters blommor under huvudkudden pÄ midsommarnatten.
Jag sÀger som Luuk
 vart Àr vi pÄ vÀg.

Benicassim Àr som de flesta stÀder utmed Medelhavskusten, uppbyggda för att tillfredsstÀlla turisternas behov.
Den gamla stadskÀrnan har fÄtt flytta pÄ sej, för att ge plats Ät hundratals höga lÀgenhetshotell med ofantlig utsikt över stranden och havet.
Även jĂ€rnvĂ€gen har flyttas lĂ€ngre upp mot bergen men som tur Ă€r har nĂ„gon klok politiker bevarat delar av den gamla i sitt naturliga ursprung. Dels finns det en jĂ€rnvĂ€gsbro mitt i centrum som i dag ingĂ„r i en stor trafikrondell och lĂ€ngre norrut finns ett antal gamla tunnlar som tidigare anvĂ€nds för gĂ„ngtrafik under jĂ€rnvĂ€gen.

Den gamla jÀrnvÀgsbron som i dag ingÄr i en rondell

Cykelbanor

Spanjorerna Àr bra pÄ att bygga cykelvÀgar och trots att det inte var shortsvÀder sÄ fick vi ÀndÄ mÄnga hÀrliga cykelturer nÀr solen vÀrmde som bÀst.
I anslutning till campingen gÄr flera cykelleder Ät olika hÄll.
Vi valde bland annat en strÀckning som gick norrut till semesterorten Orpesa dÀr de första fem kilometrarna, pÄ den gamla nedlagda banvallen, Àr den absolut vackraste och mest vÀlbesökta cykel och vandringsleden för bÄde motionÀrer och söndagsflanörer.

Mynningen pÄ en av alla gamla jÀrnvÀgstunnlar

Den gamla vallen, som ligger pÄ sluttningarna ner mot havet, gÄr genom tunnlar och djupt urskurna jack i berget och en enorm utsikt över kustbandet och havet.

Cykelleden gÄr genom djupa jack i berget. I mitten Helena

Resten av den 14 kilometer lÄnga strÀckan gick pÄ avskilda cykelbanor till den för Ärstiden nÀstan helt nedslÀckta byn. Det var ingen rundtur utan vÀgen tillbaka var densamma.

HÀrlig utsikt frÄn den gamla jÀrnvÀgsvallen

Vi valde Àven en rundtur som gick söderut pÄ en bilfri led genom olivlundar, apelsin- och citronodlingar till den större orten Castello de la Plana. DÀrifrÄn vÀnde vi ner mot kusten som vi sedan följde tillbaka till Benicassim. En hÀrlig tur pÄ knappt fyra mil pÄ trygga vÀlskyltade cykelbanor.
Förutom en hÀrlig cykeltur fick vi pÄ landsbygden Àven se var SÀdesÀrlorna hÄller hus nu pÄ vintern.

Vinterförvaring för Àldre engelsmÀn
Campingen hade ett gediget aktivitetsprogram. Bland annat var det 50-60 tals musik pÄ campingens restaurang en lördagskvÀll vilket vÀckte mitt intresse.
NÀr vi kom till restaurangen, strax efter Ätta, var den stora lokalen nÀstan fullsatt men vi hittade ett bord för tvÄ och ganska snart förstod vi att dom allra flesta runt omkring oss var engelsmÀn, Àldre sÄdana och att dom var vÀl bekanta med varandra. GenomsnittsÄldern fick till och med mej att framstÄ som en yngling.
NÀr nÀstan alla Àtit fÀrdigt och förstÀrkt sej med promilleframkallande drycker, började orkestern spela gamla godingar och som pÄ ett givet kommando fylldes hela dansgolvet med mer eller mindre rörliga, men danssugna pensionÀrer. De som ingen partner hade dansade sjÀlva och alla sÄg ut att stortrivas.
Det var helt underbart att se den livsglĂ€dje som fanns trots hög Ă„lder och mer eller mindre utslitna kroppar. Alla hade roligt och alla skojade med varandra ungefĂ€r som jag kommer ihĂ„g vĂ„ra ”bastufester” vid Nödingesjön för ett 50-tal Ă„r sedan.

Bonterra Park fÄr ett mycket högt betyg av oss. HÀr finns det mesta som krÀvs för att en camping skall vara vÀrd namnet, som till exempel rejÀla tomter med el, vatten och avlopp. HÀr finns inomhuspool, gym och restaurang samt en stor matbutik strax utanför grindarna.

Infarten till Bonterra Park vittnar om ordning och reda

Hela omrÄdet Àr frÀscht med vÀlansade trÀd, buskar och hÀckar samt mycket vÀlstÀdade och frÀscha servicehus.
Inte sÄ konstigt kanske att vi valde denna camping igen.

Den ena dagen var den andra lik med lÄnga promenader och cykelturer och efter 10 dagar var det dags för förflyttning igen.
Vi mÄste ytterligare drygt 30 mil söderut, innan vi nÄr den nordligaste av vÄra svenska vinterförvaringar, Torrevieja i Alicanteregionen.

3.
Livet Àr en lÀromÀstare
Vi körde de drygt 33 milen söderut pĂ„ avgiftsfria vĂ€gar som enlig vĂ„ra fördomar, hĂ€r pĂ„ kusten, Ă€r dĂ„liga vĂ€gar som gĂ„r genom trĂ„nga och hĂ„rt trafikerade byar. Men sĂ„ Ă€r det inte. StĂ€ller man in GPS; en pĂ„ ”snabbaste vĂ€gen” och ”undvikande av betalvĂ€gar” sĂ„ kör man mestadels pĂ„ tvĂ„ eller trefiligt motorvĂ€gar utanför byarna. Detta var nytt för oss. En annan ny lĂ€rdom Ă€r att, skall man besöka de populĂ€ra resmĂ„len, de som vi svenskar ser som populĂ€ra, mĂ„ste man boka camping lĂ„ngt i förvĂ€g, Ă€ven under vintertider.
VÄrt mÄl för dagen Pilar de la Horadada, nÄgra mil söder om Torrevieja dÀr vi planerat att trÀffa bekanta i början pÄ januari.
Helena som Ă€r husbilens ”Ulla Bella” började ringa runt till nĂ€rliggande campingar men det visade sej att alla hade fullbokat över jul och nyĂ„rshelgerna utom en, Camping Lo Monte, som hade en plats ledig, men endast över julhelgen.
Eftersom allt annat var fullbelagt bestÀmde vi oss för en nödlösning, till vidare.
NÀr vi checkat in möttes vi av en vÀlordnad men charmlös camping med i stort enbart tyskregistrerade stora husbilar. Platsen, den enda som var ledig, sÄg prydlig ut men, det fanns ett stort men, platsen verkade ganska liten. Trots att Helena, vid bokningen, talat om hur lÄng vÄr bil var sÄ hjÀlpte det inte hur vi Àn baxade och vred Knausen, vi fick helt enkelt inte plats och det var som sagt, den sista platsen. Det var bara att checka ut igen och börja leta efter nÄgot annat.
Efter mÄnga samtal fick Helena kontakt med Camping San Javier, nÄgon mil frÄn Horadada, som kunde erbjuda oss plats.
San Javier visade sej vara en typisk inhemsk campingplats för hobbyarkitekter som byggt in sina gamla husvagnar med brĂ€dor, gamla fönsterbĂ„gar, korrigerad rosig plĂ„t, presenningar och sĂ„ vidare. Hygienutrymmet, som förvisso var stĂ€dat, var helt ouppvĂ€rmt och all annan service var, som man sĂ€ger i Norge, ”VĂ€ck me pusta”.
Platsen vi fick var rymlig och lÄg strax intill en tvÄ meter hög betongmur med allsköns graffitti. Muren skilde oss frÄn en motorvÀg och ett nÀrliggande industriomrÄde. Kanske inte det mysigaste, men nu fick lyx och trivsel stÄ Ät sidan, nu gÀllde bara att fÄ en övernattningsplats.
Innan vi somnade ombestÀmde vi oss gÀllande besöket hos bekanta i Horadada, det gick helt enkelt inte att fÄ ihop det.
Vi enades om att söka nÄgot i trakterna kring Mazarron som ligger ytterligare nÄgra mil söderut. Vi ville helt enkelt vara sÀkra pÄ att fÄ en bra plats över jul och nyÄrshelgerna.
Som sagt, man lÀr sÄ lÀnge man lever och nu vet vi att det gÀller att boka lÄngt i förvÀg om man vill Ät dom attraktiva platserna.

Mazarron
Ulla Bella, förlÄt Helena, kontaktade nÄgra platser som vi visste var attraktiva, men dom var fullbelagda. Hon sökte vidare och fick till slut napp pÄ Camping Las Torres i bergen ovanför Puerto de Mazarron. DÀr erbjöds vi plats och redan vid ankomsten sÄg vi, utan interna meningsskiljaktigheter, att det var hÀr vi ville fira Ärets jul och Àven klivet in i 2020.
Campingen lÄg högt, den var luftig med en vidunderlig utsikt över Medelhavet och den kustnÀra bebyggelsen. Platsen vi tilldelades var stor och allt en lÄngliggare behöver fanns inom rÀckhÄll. Allt verkade vÀlunderhÄllet och inom omrÄdet fanns pool bÄde ute och inne, restaurang, tennisbana, boulebanor, och sÄ vidare.

Om första intrycket Àr bra brukar det mesta vara bra

Det var drygt tvÄ kilometer ner till bebyggelsen och ytterligare nÄgra kilometer till ett stort köpcentra och enda sÀttet att ta sej dit var till fots eller med cykel.
Vi valde, som vi alltid gör, cykeln. VÀgen ner till kusten var behaglig, men det var en riktig pulshöjare varje gÄng vi skulle upp för backen igen. Den var inte sÀskilt brant, en seg slakmota kan man sÀga, som sakta men sÀkert sög kraften ur en.
Elcykeln har blivit vÀldigt populÀr men jag har ett visst motstÄnd till detta hjÀlpmedel. Om det Àr av snÄlhet eller en överdriven tro pÄ motionens hÀlsoeffekter, vet jag inte. Men, jag vet att de dagar Helena fyllde min ryggsÀck med vinflaskor och matvaror, hade jag inte tackat nej till lite extrahjÀlp i backen.

Julhelgen
Som vanligt tÀvlade jag och solen om vem som kommer upp först, vilket jag oftast vinner, men pÄ julaftonens morgon var vi uppe nÀstan samtidigt, det vill sÀga vid Ätta tiden.
Efter frukost, i solskenet under en klarblÄ himmel, var det dags för ett besök pÄ Mercadona och fotografering av en konstnÀrligt utsmyckad rondell i det stora köpcentret.

Vikingaskepp mitt i den stora rondellen

Efter en pulshöjare i backen och innan sillen och snapsen var det dopp i poolen och nÄgra timmars kommunikation med yttervÀrlden som gÀllde.
Bilder och julhÀlsningar skickades kors och tvÀrs via mail, Facebook, Instagram, Messenger och allt vad det heter och att vi hade sÄ mÄnga bekanta kunde jag inte ens drömma om. Med det var uppskattat, för den traditionella julen, som man Àr van vid hemma, kÀndes dÄ inte sÄ avlÀgsen.

VÄrt bidrag, en varm julhÀlsning till alla bekanta

NÀr jultorsken med tillhörande drycker passerat strupen och mörkret infunnit sej, var det som en helt vanlig kvÀll med avslappning, lÀsning och TV-tittande.

Bergsmassivet
PĂ„ juldagen bestĂ€mde vi oss för en tur i bergen. Kvinnan i receptionen ritade en tĂ€nkbar led som kunde passa oss, en lĂ€ttare vandring som vid en viss punkt, som hon ritade in, skulle övergĂ„ till mer avancerad vandring. DĂ€r rekommenderade hon oss att vĂ€nda för den mer avancerade delen, som hon bara drog ett slarvigt streck över, skulle vara ”dangerous” som hon sa.
Upp till vÀndpunkten var det ungefÀr tre kilometer och nÀr vi vÀl var dÀr blev det som det brukar bli, vi kollar vad som finns bakom nÀsta krök, bakom nÀsta krök, bakom nÀsta och sÄ vidare.

Fantastisk vacker i bergslandskapet Mojon Hills

Visserligen var det lite brantare pÄ sina stÀllen men inte vÀrre Àn att vi klarade att gÄ dÀr.
Efter ytterligare nÄgon timmes vandring kom vi fram till en plats dÀr stigen delade sej i tvÄ delar. PÄ skissen fans inget sÄdant vÀgval inritat, eftersom damen avrÄdde oss frÄn gÄ den vÀgen och nÀr Helena skulle ta hjÀlp av GPS; en var den helt kontaktbefriad frÄn yttre rymden.
Att vÀnda om kÀndes inte rÀtt för vi borde inte var lÄngt frÄn campingen. Det var bara att chansa och dÄ valde vi den stig som sÄg mest upptrampad ut. Det visade sej vara ett helt felaktigt beslut.
Till en början var stigen okey, ytterligare nÄgot brantare och stenigare bara, men efter nÄgon halvkilometer blev vegetationen mer nÀrgÄngen, vilket gjorde stigen smalare och smalare för att till slut förvinna helt i snÄrighet.

Jag letar efter stigen som försvann

Vi sÄg frÄn höjderna var Medelhavet lÄg och visste med det dÀrför vilken riktning vi skulle hÄlla genom snÄren. Vi rörde oss med stor försiktighet ner i branten mot nÀrmaste dalgÄng. Det var stenigt och halkigt och snÄren rev hÄl pÄ bÄde armar och ben. VÀl nere i dalen följde vi den i riktning mot havet och efter nÄgra hundra meter fick vi, pÄ lÄngt hÄll, syn pÄ en gammal husbil och en buss pÄ en kulle. Det gav oss en liten energikick för nu förstod vi att det borde finnas en vÀg dÀr.
VÀl ute pÄ grusvÀgen, med fast mark under fötterna, var vi rejÀlt trötta, törstiga och lite smÄgriniga.
Helena fick fram sin telefon, som nu hade kontakt och med Google Maps kunde vi konstaterade att vi kommit fel och inte sÄ lite fel heller. NÀrmaste vÀg tillbaka, till fots, var fyra kilometer. Okey igen, nu gick vi i alla fall pÄ en vÀg, en smal krokig grusvÀg.
VÀgen slingrade sej genom grönskande fÀlt och jÀttestora inplastade odlingar.
HÀr och var passerade vi smÄ gÄrdar med lösspringande hundar som skÀllde, katter som lögade sej i solen, tuppar som gol och jagade sina öra höns, plus all annan brÄte som hör landsbygden till och pÄ nÄgra gÄrdar pÄgick julfirande med festklÀdda mÀnniskor vid uppdukade lÄngbord i trÀdgÄrden.
De sista kilometrarna innan campingen hade vi följe med en hund som inte ville lÀmna oss och nÀr vi var tillbaka vid receptionen lÀmnade vi in henne dÀr. Vad som sen hÀnde med hunden vet vi inte och vi vill heller inget veta.
Törstiga, trötta och genomsvetta med sönderrivna armar och ben tog vi ett dopp i den uppvÀrmda poolen pÄ campingen. DÀrefter var det dags att korka upp en flaska rött under markisen och genast Äterkom det goda humöret som blivit sÄ hÄrt prövat i bergen.
NÀr vi summerade dagen kunde vi konstatera att vÄr planerade lÀtta promenad pÄ drygt en halvmil slutade med en tolv kilometer lÄng och tuff vandring, bitvis i branter genom taggiga buskar och snÄr och klockan visade att vi irrat omkring i drygt fyra timmar.

Annorlunda restaurang
I slutet pÄ vÄr felnavigerade vandring, nÄgon kilometer frÄn campingen, uppmÀrksammade vi en rostig oansenlig hÀnvisningsskylt med texten Restaurang Casa Blas.
Efter ett par dagar dök den oansenliga skylten upp i minnet igen och av ren nyfikenhet bestÀmde vi oss för att cykla dit.

I blomkÄlsfÀlt och inplastade odlingarna, lÄg Casa Blas

Finns det verkligen en restaurang lÄngt ute pÄ lansbyggden mellan nedlagda gÄrdar, grönskande Äkrar och inplastade jÀtteodlingar, lÄngt frÄn glamouren nere vid kusten, var frÄgan vi ville ha svar pÄ.

IklÀdda campingdressen cyklade vi ivÀg mot platsen dÀr vi sÄg skylten.
DÀr fanns en restaurang, nÄgra hundra meter bortom skyltens placering och vi överraskades av att dÀr stod ett flertal parkerade bilar utanför.
Nu visste nyfikenheten inga grÀnser. Vi var inte klÀdda för ett restaurangbesök men gick trots allt in för att se oss om.
Vi hann knappt mer Àn innanför dörren innan en vÀnlig dam bjöd in oss till ett besök i restaurangens kök. DÀr, bland allt annat, fanns den stolta kocken som visade upp sin matlagningsplats, en jÀttestor vedeldade öppen spis med fyra eldstÀder. DÀr skapade han allt frÄn stora pannor med paella till enklare grillrÀtter.
NÀr vi Äterkom till vÄrt bord fick vi först in en liter rött vin, en stor sallad och bröd. DÀrefter fick Helena en grillad kyckling och jag en grillad flÀskkarré och till bÄda rÀtterna hörde olivoljekokta potatisskivor och sallad.

Stoltheten lyste om kocken nÀr han fick visa sitt kök


En glad kock visade sin paella som grannbordet bestÀllt

SÄ bra kan det bli, trots att vi inte förstod ett ord av vad dom sa, lika lite som dom förstod oss. Ibland mÄste man bara vÄga gÄ utanför sina egna spÀrrar och lÄta nyfikenheten segra.
Hela upplevelsen slutade med att vi mÀtta och belÄtna cyklade dÀrifrÄn med nya hÀrliga intryck i minnesbanken.

Bolnuevo
PÄ en av mellandagarna tog vi en cykeltur till Bolnuevo och Camping Playa de Mazarron som vi besökte för Ätta Är sedan. Vi visste att bÄde campingen och omgivningarna var bra men tyvÀrr var det fullbelagt nÀr Helena försökte boka in oss dagarna före julhelgen.
NÀr vi cyklade runt inne pÄ campingen kunde vi konstatera att det Àr hit de svenska klimatflyktingarna sökt sej.

Infarten till Playa de Mazarron

NÀstan varannan husbil var svenskregistrerad och dom allra flesta stod snyggt uppstÀllda pÄ campingens paradgata.
Vi rekade lite i byn och omgivningarna och det var precis lika trevligt med vandringsleder, restauranger, shopping och sÄ vidare som vi minns frÄn vÄrt förra besök.


Naturliga sandliknande bergsformationer i Bolnuevo

Efter ett barbesök bestÀmde vi oss för att boka plats hÀr till nÀstkommande jul och nyÄrshelg, nu skulle vi vÀl ÀndÄ vara ute i god tid.
NÀr Helena kom ut frÄn receptionen lyste det inte om henne som det brukar göra. Hon fick beskedet att det inte gÄr att boka sÄ lÄngt i förvÀg och pÄ frÄgan nÀr man kan börja boka fick hon bara ett luddigt besked.
Först bokade vi för sent, det var fullbelagt och sen nÀr vi vill boka i tid, var det vi för tidigt.
NÀr vi cyklade de drygt tio kilometrarna tillbaka till husbilen var vi ÀndÄ helt överens om att vi vill till Bolnuevo nÀsta Är.

NyÄrshelgen
PÄ Camping Las Torres var frÄnvaron av svenskregistrerade fordon hundraprocentig. Det var mest lÄngliggande tyskar och engelsmÀn.
NÀr vi nalkades nyÄrsafton var det som pÄ jul ungefÀr med hÀlsningar kors och tvÀrs och telefonsamtal med dom nÀrmaste.

VÄr nyÄrsmiddag var en mycket god grillad köttbit och Helenas egenkomponerade potatisgratÀng. Tillsammans med en flaska rött inmundigade vi hela hÀrligheten strax före det populÀra nyÄrsprogrammet, Grevinnan och betjÀnten.

VÄr första nyÄrsmiddag i husbilen

Efter mörkrets inbrott blev det kav lugnt pÄ campingen. LandsmÀnnen grupperade sej i sina fordon och yttertÀlt och restaurangen var stÀngd pÄ grund av att en stor grupp engelsmÀn abonnerade hela stÀllet.
Det var en annorlunda upplevelse. En nyÄrsafton helt sjÀlva utan nÄgon att stimma med och lÄngt frÄn byn och utelivet dÀr. Jag somnade framför TV;n och blev vÀckt precis innan tolvslaget sÄ att vi Ätminstone fick nyÄrsskÄlen tillsammans och höra Lena Endres fantastiska nyÄrstal.

La Azohia
Efter de stora helgerna valde vi bland annat en cykeltur norrut utmed kusten.
Efter att ha cyklat drygt en mil, mestadels pÄ en stensatt bred och vacker bilfri vÀg mellan havet och bebyggelsen, tog allt helt plötsligt slut.

Den vackra cykel och gÄngvÀgen till La Azohia

Vi hade kommit till vÀgs Ànde i La Azohia, en liten fiskeby som norrut slutade mot ett högt berg. Innan berget var det en stor vÀndplats för Àven bilvÀgen tog slut hÀr. Det fanns enbart nÄgra smÄvÀgar till ortsbefolkningens bostÀder i sluttningarna.
Men högst uppe pÄ bergets spets sÄg vi en stor gammal byggnad och utmed bergssidan sÄg vi folk som var pÄ vÀg till eller frÄn platsen. Vi sÄg Àven nÄgra som cyklade vilket fick oss att ta ett beslut.
Det var knappt en kilometer frÄn byn till Santa Elena, som byggnaden heter, men det var en tung kilometer som vi ömsom cyklade eller ledde cyklarna.

Santa Elena

Det Àr i dessa lÀgen man skulle kunna tÀnka sej en elcykel, eller rÀttare sagt, det Àr i just dom hÀr lÀgena man kan blir avundsjuk pÄ dessa lÄtsascyklister som trampar pÄ utan större anstrÀngning.
Just nÀr jag gick och tÀnkte pÄ detta, nÀr tungan hÀngde som en röd slips, kommer ett Àldre par och cyklar lugnt och behagligt förbi oss och jag tyckte mej se att dom log ocksÄ.
Efter att vi pustat ut vid foten av den gamla stenbyggnaden, beundrade vi av den enorma utsikten vi hade över Medelhavet och kustremsan som tagit oss hit.

HÀrlig utsikt frÄn berget över kustremsan söderut

 Vi fick ingen kulturellare uppfattning om Santa Elena historia, inte ens pÄ Google. Men vi fick i alla fall fram att byggnaden Àr frÄn 1700-talet och att den dÄ fungerade som bevakningstorn för fiskebyn.

Vi lÀmnade Camping Las Torres efter 16 övernattningar och vi ger platsen mycket bra betyg, det enda man kan klaga pÄ var WIFI-anslutningen. Standarden pÄ toaletter och duschar var inte av högsta klass men i övrigt var allt modernt och vÀlskött.
NÀstan dagligen var det organiserade aktiviteter i form av yoga, vattengympa och sÄ vidare och möjligheten till egna vandringar och cykelturer var obegrÀnsade.
Vegetationen Inom omrÄdet bestod mestadels av palmer och apelsintrÀd. För en nordbo kÀndes det vÀldigt exotiskt och det var fritt fram att plocka de hÀrliga solmogna frukterna.

Kolla Dannebrogen i bakgrunden, man blir tÄrögd

Dagen innan vi lÀmnade Las Torres gjorde vi ytterligare ett besök pÄ den malplacerade restaurangen, Casa Blas, mitt ute i ingenstans mellan slitna gamla gÄrdar och inplastade odlingar.

Detta Àr en liten del av en jÀttestor inplastad tomatodling

Vi villa prova en paella eftersom vi befann oss i det distriktet som enligt mÄnga anses som paellans vagga.
NÀr vi kom dit, förvÄnades vi Àn en gÄng av att det i stort sett fullbelagt. Vi fick ett bord vid sidan om sjÀlva restaurangen och nÀr vi bestÀllde paella förstod vi med tecken och kroppssprÄk att paella, restaurangens specialitet, mÄste man bestÀlla i förvÀg.
Okey! Vi fick inte vad vi önskat, men vi fick varsin hÀrligt grillad biff i stÀllet.

VÄrt nÀsta mÄl var att komma ytterligare ett antal mil söderut och Ulla Bella, alias Helena, som redan varit i kontakt med ett antal campingar, hade fÄtt fram minst tre alternativ som inte var
fullbelagda.

4.
Plastens mecka
Efter ca 40 mils körning genom miltals med odlingar som var inklÀdda i plast checkade vi in pÄ Camping Almayate nÄgra kilometer söder om Torre del Mar. Vi hade innan framkomsten gjort en snabbvisit pÄ en camping i Torrox som Ulla Bella hittat pÄ sin app, men efter en mycket kort okulÀrbesiktning insÄg vi att platsen inte uppnÄdde vÄra önskemÄl.
PÄ vÄr förra resa, för Ätta Är sedan, upplevde vi denna strÀckning av Spanien som ett fantastiskt vackert landskap med en hÀrlig blandning av odlingar pÄ slÀtterna mellan bergen och Medelhavet. FrÄn husbilen kunde vi se allt frÄn jÀttestora fÀlt med blomkÄl, potatis, sallader till orangefÀrgade apelsinbuskar som stod givakt i spikraka rader tillsammans med vinstockar, olivlundar, mandeltrÀd och sÄ vidare. Men redan dÄ kunde man pÄ sina hÄll se, att vissa odlingar var tÀckta med plast, stora grÄdaskiga ytor som hÀr och dÀr störde bilden i det jÀttestora vackert grönskande landskapet.

Det hĂ€nder mycket pĂ„ Ă„tta Ă„r för pĂ„ samma vĂ€gstrĂ€ckning i dag var i stort sett all odling inplastad. Överallt, frĂ„n vĂ€grenen till havet och bergen, sĂ„g man bara stora sjok som pĂ„ drygt tvĂ„ meter höga rörstĂ€llningar var helt inkapslade i armerad mjukplast. Den enda grönska man kunde upptĂ€cka, var den som lyste igenom sidorna pĂ„ platsen nĂ€rmast vĂ€gen.
Det var ingen vacker syn, eller rÀttare sagt, det sÄg för jÀvligt ut. Dessutom begriper jag inte hur de olika odlarna kan hitta just sin inplastade odling i dessa jÀtteomrÄden för det fanns inga trÀd, inga hus eller annat som kunde ge ledtrÄd om var man befann sej.

Grönskande fÀlt sedd frÄn Google Earth, utan grönska

Det var en intrycksdödande syn. Men eftersom vi chaufförer skall hÄlla ögonen pÄ vÀgen sÄ gör det kanske inte sÄ mycket och Ulla Bella hade heller inget att klaga pÄ, för hon hade fullt upp med sina appar och husbilsgrupper i mobilen.

De tre vise mÀnnen
Vi han knappt stÀlla husbilen pÄ plats, pÄ camping Almayate, förrÀn vi hÀlsades vÀlkomna av nÄgra grannar, som talade vÄrt modersmÄl. Det kÀndes underbart, framför allt för vÀlkomnandet, men Àven för att vi knappt vare sej sett eller hört svenskar pÄ drygt en mÄnad.
PÄ Trettondagsafton, dagen efter vi anlÀnde, tog vÄra nyfunna vÀnner med oss till en karneval i Torre del Mar.
Los Reyes Magos, som den heter, Àr en Ärlig tradition pÄ Trettondagsafton som i första hand Àr tillÀgnad den yngre generationen.
Det drygt timslÄnga karnevalstÄget med dunka-dunka och skrammel, visade bland annat upp stadens föreningsverksamheter med allt frÄn smÄ barn som dansade, ungdomar som Äkte rullskridskor, tonÄringar som gick pÄ styltor till stadens paradorkester.


Detta kan man kalla högklackat

De sista tre ekipagen, de som symboliserade hela traditionen, var de ”Tre vice mĂ€nnen”.
Enligt de kristna kom det tre konungar, Melker, Kasper och Baltsar frÄn fjÀrran land för att besöka det nyfödda Jesusbarnet och ge gÄvor i form av guld, rökelse och myrra.

Kasper, en av ”De tre vice mĂ€nnen”

FrÄn paradtÄget hyllades barnen genom att man kastade godis rÀtt ut i ÄskÄdarleden.
Dom spÀnda barnen, som stod med förvÀntansfulla ögon frÀmst i ÄskÄdarleden, hade plastpÄsar och dylikt med sej för samla sÄ mycket som möjligt av det godis som framförallt de tre kungarna fullkomligt öste ut.
Ännu en lĂ€rdom, i Spanien Ă€r Trettondagsafton barnens afton, med parader, godis, presenter och sĂ„ vidare.

SamkvÀm pÄ campingen
Det rÄdde en hÀrlig stÀmning i gÀnget som vi sÄ trevligt blivit inbjudna till. NÄgra kÀnde varandra sedan tidigare och andra liksom vi var helt okÀnda för varandra.
En eftermiddag bjöd tvÄ av de mer vana övervintrarna in oss till stekt nyfÄngad fisk med kokt potatis.

VÀrdarna tillagade fyra kilo fisk pÄ sina stekplattor

Alla inbjudna bar med sej stolar, bord, tallrikar, dricka och dylikt till den ene vÀrdens husbilsplats dÀr det dukades lÄngbord.

Ett hÀrligt gÀng som valt att övervintra i Spanien

Det var en helt fantastisk eftermiddag med hÀrligt stekt ansjovis och mÄnga goda skratt.

Marknad
Är man i Spanien sĂ„ Ă€r det ett mĂ„ste att gĂ„ pĂ„ marknad. Torsdagar Ă€r marknadsdagar I Torre del Mar och vi tog rygg pĂ„ nĂ„gra andra som skulle cykla dit.
Vi möttes av en massa salustĂ„nd med frĂ€scha frukter och grönsaker samt allt annat ”mĂ„ste ha grejor” som tillhör en ansenlig marknad. DĂ€r fanns i princip allt frĂ„n knappnĂ„lar till stora tjocka madrasser.
Efter nÄgon timmes plockande och tjötande med sÀljarna i de olika stÄnden lÀmnade vi marknaden med, hör och hÀpna, lika mÄnga eurosar som vi hade nÀr vi kom.
Vi avslutade besöket pÄ en nÀrliggande tapasbar innan det var dags att cykla tillbaka till husbilen igen.
NÄgon dag senare besökte vi ytterligare en marknad, nÄgra kilometer norr om Torre de Mar. Trots att det var en nÄgot mindre marknad sved det till rejÀlt i plÄnboken. Helena fick sej ett par nya brallor och jag fick en ny hoodtröja. Att köpa en tröja i Spanien kan lÄta konstigt men det Àr faktiskt vinter hÀr ocksÄ och kvicksilvret sjunker allt som oftast ner under 13-graders strecket, sÄ fort solen gömt sej bakom horisonten.

Restaurang Simbad
Efter nÄgon veckas samvaro med det svenska gÀnget skulle alla dra vidare Ät olika hÄll. Det ena paret, Anna-Lena och Jan-Olof, hade talat vÀldigt gott om en plats som lÄg söderut, strax norr om Marbella, vilket Àven var Ät det hÄllet vi hade tÀnkt oss, sÄ vi bestÀmde oss för att ta följe med dom.
Efter Ätta övernattningar lÀmnade vi Camping Almayate, som vi ger höga poÀng för skötsel, renhÄllning och allt annat som man nyttjar. NÀrheten till Torre del Mar ligger ocksÄ plussidan eftersom det Àr en mycket trevlig stad med hÀrliga strandbarer, shopping, marknad och sÄ vidare.
Det blev en ganska kort körstrÀcka utmed kusten och vi lÀmnade motorvÀgen efter knappt Ätta mil, strax norr om Marbella.
För att nÄ mÄlet, Playa Merandero, fick vi frÄn motorvÀgen trixa oss igenom ett tÀtbyggt villaomrÄde dÀr samhÀllets överklass höll till. Hela omrÄdet vittnade om hög status, husen var stora och vÀldigt lyxiga, trÀdgÄrdarna vÀlskötta och runt det hela fanns pÄkostade murar och gallerförsedda lÄsbara grindar.
NÀr vi kom fram till parkeringen, dÀr vi skulle övernatta, bekrÀftades omrÄdets status ytterligare, för dÀr mötte oss det ena vrÄlÄket efter det andra och alla sken ikapp med det blÀndande solljuset.

Restaurang Simbad pÄ Playa Merandero

Efter att vi trÀngt in vÄra stora husbilar var det dags för en öl i baren pÄ den mycket flotta restaurangen som lÄg med spottavstÄnd till havet.
Innan vi lÀmnade vÄra tomma ölsejdlar bokade vi bord inför kvÀllens matintag, vilket var tur för det var nÀst intill fullbokat redan mitt pÄ dagen.
Det var söndag eftermiddag vilket Àr lika med restaurangbesök för mÄnga spanjorer och vid femtiden var den stora grusplanen, parkeringen, smockfull med allt frÄn smÄ nedcabbade veteranbilar till stora husbilar. Det var fullstÀndig kaos pÄ parkeringen och alla som kom lite senare stÀllde sina bilar kors och tvÀrs mellan, bakom eller framför andra.
Det var dÄ vÄr vÀn Jan-Olof tog tag i det hela och styrde upp kalabaliken. Han dirigerade och pekade som en nyutexaminerad konstapel och pÄ nÄgot underligt sÀtt sÄ löste det sej riktigt bra.
Restaurangen och uteserveringen var helt fullbelagd, trots att bÄde meny och priser var anpassade till överklassens kontokort.
Allt pÄ restaurang Simbad var dyrt och mycket pÄkostat men vi kunde ÀndÄ glÀdjas Ät att vi fick stÄ gratis över natten. Dessutom satt vi pÄ första parkett och sÄg en hÀrliga solnedgÄng innan det var dags att dra sej tillbaka.

SolnedgÄng Àr alltid nÄgot speciellt

Vi stannade ytterligare en natt pÄ grusplanen innan vi bestÀmde oss för nya mÄl och Àventyr.

Sydspetsen
MÄlet för dagen var Camping Torre de la Pena, strax norr om Tarifa, en kort körstrÀcka pÄ drygt tio mil frÄn Marbella.
Starkaste minnet av vĂ€gstrĂ€ckningen ner till Gibraltar var alla rondeller som vi skulle igenom. Hela tiden hörde vi Tina, vĂ„r GPS, upprepa ”Om en komma tvĂ„ kilometer – kör in i rondellen – ta sedan andra höger”. Det var sĂ„ mĂ„nga rondeller pĂ„ den vĂ€gstrĂ€ckningen att jag till och med tycktes höra en viss heshet i Tinas röst.
Efter den 426 meter höga Gibraltarklippan Àndrade naturen karaktÀr. VÀgen gick genom ett böljande bergslandskap med mycket grönska och bebyggelsen bestod mestadels av smÄ gÄrdar med hÀstar, grisar och kor, lÄngt frÄn turismens hets.
I Tarifa nÄdde vi resan sydligaste punkt, cirka 375 mil hemifrÄn och hÀrifrÄn var det bara nÄgra kilometer till dagens planerade mÄl.
Vi checkade in pÄ den terrasserade campingen vid lunchtid och efter den obligatoriska okulÀrbesiktningen hittade vi tvÄ bra platser pÄ en hylla lite ovanför de upptagna platserna nÀrmast Atlantkusten.
PÄ en av mina cykelturer utmed kusten, sÄg jag pÄ lÄngt hÄll ett stort sandfÀrgat fÀlt pÄ sluttningarna som vÀckte mitt intresse.
Jag vek av frÄn allfartsvÀgen och efter drygt tvÄ kilometer, konstant uppför, tog vegetationen slut. VÀgen fortsatte nÄgra hundra meter genom ett ökenliknande landskap med meterhöga sandvallar innan den Äter försvann in mellan trÀd och buskar igen.

Efter tvÄ kilometer uppför möttes jag av denna syn 

FrÄn toppen av den vÀxtlighetsfria delen av vÀgen var det ett böljande brett fÀlt med sand Ànda till den kilometerlÄnga vida bukten nedanför.
En annorlunda minnesbild som sparats pÄ den interna hÄrddisken.

Öknen som syntes frĂ„n lĂ„ngt hĂ„ll

NÄgon dag senare cyklade vi dit tillsammans för att promenera barfota pÄ den hÀrliga sandstranden i bukten.

KilometerlÄng strand med hÀrlig mjuk sand att promenera i

Gibraltar Sund
Tarifa Àr inte bara staden som ligger precis mellan Medelhavet och Atlanten.

Till vÀnster visar skylten Medelhavet och till höger Atlanten

Det finns en hel del sevÀrt som till exempel en nÄgot sliten gammal stadsdel med trÄnga grÀnder, smala kullerstensgator, slitna stentrappor och smidesjÀrn. DÀr finns rester av en morisk fÀstning frÄn 960 talet e.kr, som tyvÀrr var stÀngd för dagen, samt delar av en gamla stadsmur och mycket annat.

En gammal vaktkur frÄn den moriska tiden

Allt vittnar om att hÀr pÄgÄtt mÄnga och lÄnga krig i Ärhundraden och dom otaliga krigen beror frÀmst pÄ att Tarifa alltid varit portvakten som hindrat ovÀlkomna frÄn att komma in i Medelhavet frÄn Atlanten.

Castillo de Santa Catalina

Staden ligger pÄ Iberiska halvöns sydligaste spets och till Afrika, över Gibraltar sund, Àr det endast 14 kilometer pÄ det smalaste stÀllet.

FĂ€rjeturen till Afrika tar bara 35 minuter

Det gÄr ett antal olika fÀrjeturer mellan Spanien och Afrika men den snabbaste Àr katamaranen mellan Tarifa och Tanger i Marocko.
NÄgon föreslog en tur över sundet vilket medförde meningsskiljaktigheter mellan könen som nejsÀgarna vann, men det blir kanske bÀttre lycka ett annat Är.

De tvÄ sista dagarna pÄ campingen fick ett norskt par platsen bredvid oss som vi genast fattade tycke för, kemin stÀmde sÄ att sÀga.

Vi fick ett par trevliga dagar tillsammans med norskarna

Dom presenterade sej som Björg och Odd och att dom kom frÄn oslotrakten.
Vi fick tvĂ„ hĂ€rliga kvĂ€llar tillsammans med stĂ€mningshöjande drycker, musik och dans i vĂ„r ”Storknas”, innan vi skildes Ă„t.
Norskarna hade inte dragit upp nÄgra riktlinjer mer Àn att de skulle fortsÀtta norrut utmed Medelhavet och vi skulle tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof fortsÀtta norrut utmed Atlantkusten.

Camping Torre de la Pena var till full belÄtenhet, för att inte tala om restaurangen som lÄg sÄ nÀra havet att de kraftfulla vÄgorna nÄdde Ànda upp till trappan nÀr det blÄste lite. FrÄn uteserveringen hade vi en fantastisk utsikt över Gibraltar sund, Atlanten och silhuetterna i Nordafrika och för oss som bodde pÄ campingen, var allt 30 procent billigare. Ett glas vin eller en öl till exempel kostade under 15 kronor. Hallelulia.

5.
VĂ€stra Spanien
NÀr vi lÀmnade campingen utanför Tarifa har vi vistats pÄ den spanska medelhavskusten i drygt en och en halv mÄnad. FrÄn Costa Brava lÀngst norrut till Costa Blanca, Costa del Sol och Costa de la Luz pÄ den spanska sydspetsen. Men efter sex nÀtter pÄ Torre de la Pena börjar suget efter nya intryck och upplevelser att ge sej tillkÀnna igen. Tillsammans med vÄra kamrater frÄn Falkenberg, Anna-Lena och Jan-Olof, bestÀmde vi oss för en förflyttning till Chipiona vid Atlantkusten och vidare till El Rocio som vi hört en del om. Björg och Odd frÄn Norge drog i motsatt riktning mot Marbella.
De drygt 10 milen till Chipiona var av en helt annan karaktÀr Àn medelhavskustens kommersiella hets. HÀr var en blandning av vacker landsbygd med grönskande odlingar, jÀttestora energiparker med 100-tals vindkraftverk, kilometerlÄnga solfÄngare och saltdammar med höga berg av salt. Det var lÄngt frÄn all turism och vÀgarna var glest trafikerade. Redan frÄn start hade vi en besvÀrande hÄrd sidvind och nÀr vi var framme vid stÀllplatsen i Chipiona, vrÀkte sej Atlantens vÄldsamma vindar in över staden med stormstyrka.
Hela husbilen gungade i den hÄrda blÄsten och efter ett gemensamt beslut fortsatte vi ytterligare ett 20-tal mil, till El Rocio, som var vÄrt nÀsta mÄl.

Vi checkade in pÄ Camping La Aldea vid middagstiden i utkanten av byn El Rocio som pÄ olika sÀtt vÀckt vÄrt intresse.

Camping La Aldea i utkanten av El Rocio

Byn Àr mest kÀnd för pilgrimers Ärliga samling under pingsthelgen, som Àr en av vÀrldens mest exotiska festlighet.
Det som vÀckt vÄrt intresse, eftersom det inte var pingst, var att hela byn, gator och gÄngar skulle vara sandbelagda likt en vilda vÀstern by och att dom som bor dÀr gÄr eller rider pÄ hÀstar.

Vid vÄrt första besök, en vardag i januari, var det mesta stÀngt. De lÄga radhusliknande lÀngornas fönster och dörrar var igenbommade med jalusier, mÄnga barer och restauranger var stÀngda och det var ganska sÄ tomt pÄ bÄde folk och hÀstar. Men efter vad vi hört vaknar byn upp pÄ helgerna sÄ det var bara att vÀnta in kommande helg.


Överallt kunde man binda sin hĂ€st, men vi sĂ„g inga hĂ€star

Det blev en lugn vÀntan för strax efter vÄrt besök började det att regna och sÄ fortsatte det mer eller mindre oavbrutet flera dygn.

Pilgrimsvandringen
Under pingsthelgen samlas pilgrimer frÄn hela Spanien för att hedra Jungfrun Rocio. Vandringen startar dÀr man bor men det gÄr Àven att ansluta i Sevilla, Cadiz, Huelva eller andra mer nÀrliggande platser för dom som kommer lÄngvÀga ifrÄn.

Man vallfÀrdar hit pÄ vandringsleder som varit i bruk sedan medeltiden och sista delen, genom naturreservatet Donana, gÄr man pÄ en bred brandgata. Att gÄ genom Las Rayas, som brandgatan kallas, anses vara det svÄraste avsnittet pÄ vandringen eftersom den bestÄr av djup sand som omges av pinjetrÀd. Det Àr som att gÄ rakt in i en vÀgg nÀr tusentals pilgrimer rör upp sand och mindre partiklar till ett nÀstan ogenomtrÀngligt moln av damm.
VallfĂ€rden kallas för ”La Romeria del Rocio” och Ă€r en av de mĂ€ktigaste upplevelserna man kan vara med om i dagens Europa.
NÄgra dagar innan pingst börjar lastbilar i strid ström rulla in mot El Rocio med mobila restauranger, barer och köpbodar. Dom tomma radhuslÀngorna stÀdas och allt förbereds för Ärets sammankomst som enligt mÄnga Àr vÀldens största fest.
Pilgrimerna vÀller, under dygnens alla timmar, in i tusental och alla hÀlsas vÀlkomna med trummor och envist tjutande flöjter. Barer och restauranger Àr öppna och sÄ fort man anlÀnt korkas vinflaskorna upp, man dricker, dansar, Àter och Àlskar, det Àr fest, en fest som nÄr sin kulmen efter midnatt pÄ pingstaftonen dÄ hundratusentals pilgrimer, iklÀdda andalusiska drÀkter, samlas runt helgonets kapell.
Inne i kyrkan stiger den religiösa extasen och nÄgon gÄng vid tretiden pÄ natten grips alla som befinner sej i kyrkan av en inre kraft som fÄr dom att storma altaret och lyfta upp den heliga statyn, Rocio. Madonnafiguren, som Àr helt i silver och vÀger dryg ett ton, bÀrs pÄ mÄnga starka armar, upphöjda över huvudena, ut ur kyrkan mot pingstnattens mörker dÀr hon tas emot av hundratusentals pilgrimer med vilda tjut, skrik och grÄt.
Helgonet skÀnker lycka och vÀlsignelse till alla samt möjlighet till en egen önskan och hela proceduren pÄgÄr tills det ljusnar dagen dÀrpÄ.


Den heliga statyn Rocio

Katolska helgon tycker att mÀnniskor skall ha ett bra liv och Rocio Àr inget undantag. DÀrför pÄgÄr festandet hela natten lÄng med allt som mÀnniskorna njuter av, mat, dryck, dans och kÀrlek.
De senaste Ären har den lilla byn El Rocio haft över en miljon besökare vid varje pingsthelg.

”Viva El Rocio”
Vid vÄrt första besök i byn möttes vi av tomhet och övergivenhet men nÀr vi nÀrmade oss helgen, sÄg vi frÄn husbilen, att hÀsttransporter i alla de former började rulla in. Det var allt frÄn stora lastbilar fyllda med hÀstar till smÄ öppna hÀstkÀrror och vid en kortare paus i regnet passade vi pÄ att göra ett besöka igen för att se vad som pÄgick. Det var torsdag eftermiddag och det mÀrktes tydligt att byn började vakna till liv. Barer och shopping slog upp sina portar, de lÄnga radhuslÀngorna blev delvis befolkade och mÄnga hade redan sadlat sina hÀstar för att ta en tur i den spektakulÀra byn.
Det var uppenbart att folk kommit hit för att festa och rida, för redan första kvÀllen satt ung som gammal, pÄ hÀstryggen och drack öl eller vin. Det fanns till och med upphöjda bardiskar utanför utskÀnkningsstÀllena dÀr ryttarna kunde inhandla sin dryck.

Bardisk för ryttare

SjÀlva besökte vi ett par barer dÀr decibelen redan börjat stiga innan vi iförda vÄra regnklÀder skyndade tillbaka till vÀrmen i husbilen.

Senare pĂ„ dagen kom norrmĂ€nnen, Björg och Odd pĂ„ besök, dom hade lĂ€st vĂ„ra inlĂ€gg pĂ„ Facebook och tyckte att platsen verkade intressant. Det blev ett trevligt Ă„terseende med kvĂ€llsmys i norrmĂ€nnens ”döleffe”, en mĂ„nadsgammal Dethleffs XLI.

Lördag var den stora festdagen och redan vid lunchtid var det fullt pÄdrag.

RadhuslÀngorna fylldes med festsugna

FrÄn de flesta radhuslÀngorna, som vid vÄrt första besök stod tomma, fanns mer eller mindre stora kompisgrupper som höll igÄng. Det spelades musik, nÄgra sjöng andalusiska folkvisor, andra dansade och tjoade men alla hade en gemensam nÀmnare, dom höll nÄgot drickbart i handen.

KompisgÀngen fyllde radhuslÀngorna

PÄ vÀgar och torg red damer och herrar i stora flockar, andra Äkte i kÀrror, förspÀnda med en eller flera dragdjur. HÀstar anvÀndes vanligast av dom enskilda ryttarna men kÀrrorna var oftast förspÀnda med mulÄsnor.

Alla firade pÄ sitt sÀtt

MÄnga damer var klÀdda i fÀrggranna hattar, ljusa blusar, broderade vÀstar, kjolar eller ridbyxor och höga ridstövlar samt vid kyligare vÀder en ponchos eller kort kappa över alltihopa.

MÄnga var stilfullt klÀdda

Herrarna med rutiga kepsar, ridbyxor/jeans och en ljus utanpÄskjorta som delvis syntes nedanför en tajt vÀst eller en mörk pikétröja.

KlÀder som framhÀver pondus

En mycket smakfull klÀdkod, i mitt tycke, lÄngt frÄn trasiga jeans med eller utan gÀllivarehÀng, urblekta t-shirts och en stickemössa neddragen över öronen, som Àr en trend i bland annat Sverige

VÀgarna var genomdrÀnkta och helt förstörda efter veckans regnande och i den mjuka sanden hade det bildats stora vattenfyllda pölar med djupa hÄlor, vilket inte hindrade feststÀmningen.
HÀstar drevs fram i full galopp, skrindor och kÀrror skumpande pÄ de sönderkörda vÀgarna, barerna var överfulla av festklÀdda mÀnniskor som snirklat sej fram mellan pölarna och sÄ vidare. Det var ett skÄdespel med en glÀdje och spontanitet, som vi aldrig tidigare upplevt. Alla var glada och vad vi kunde se och höra, var det inga politiska grÀl eller slagsmÄl, som man ju kan rÄka ut för hemma.

Vi lÀmnade den fantastiska byn i nattmörker

NÀr vi, efter att ha inmundigat allt frÄn tapas till vin och öl, promenerade hem i nattmörkret hörde vi bakom oss hur festen oavbrutet fortsatte. Ljudet hördes vida omkring och innan vi somnade var vi fortfarande upprymda av detta oredigerade skÄdespel.
Vi fick aldrig veta om det var nÄgot speciellt man firade denna helg eller om det Àr samma hÄlligÄng varje veckoslut, men vi kunde i alla fall konstatera att nÀr man festar i Andalusien, sÄ festar man ordentligt och man har roligt.

Vi somnade med ett leende pÄ lÀpparna och vi log Àven vid frukostbordet dagen efter, nÀr mÄnga glada ungdomar fortfarande var pÄ vÀg hem till sina övernattningsplatser pÄ campingen.
Det var en fantastisk och annorlunda upplevelse, en upplevelse som inte gÄr att Äterge med ord, den mÄste upplevas.

Vita bergsbyar
Efter sju övernattningar och mĂ„nga nya upplevelser lĂ€mnade vi El Rocio och Camping La Aldea för vidare fĂ€rd mot bergsbyn Zahara de la Sierra, som tillhör en av Andalusiens mest kĂ€nda ”vita bergsbyar”.
Vi gjorde en kortare avstickare i Sevilla innan vi fortsatte de knappt 20 milen pÄ hÀrliga kurviga vÀgar i böljande terrÀng mot dagens mÄl.

Redan pÄ lÄngt hÄll sÄg vi den moriska fÀstningen, Castillo de Zahara, uppe pÄ den spetsiga toppen med den kritvita vackra byn nedanför.

Castillo de Zahara pÄ toppen av berget

NÀr vi passerat dammbygget Zahara-El Gastor, som bildar sjön nedanför byn, brantade det till ordentligt. VÀgen blev bÄde smal och slingrig och efter nÄgra hundra höjdmeter pÄ bergssidan hittade vi en större öppen p-plats dÀr det var okey att stÀlla husbilarna.

Vacker utsikt över frÄn vÄr stÀllplats

FrÄn vÄr övernattningsplats var det ytterligare ett hundratal höjdmeter via trappor och stenbelagda gÄngvÀgar mellan kritvita fasader upp till den lilla byns torg, med kyrka, barer och shopping.

HÀrliga passager mellan vÀlskötta husfasader

Tanken var att vi skulle hitta en bar för att fÄ i oss nÄgot gott efter dagens förflyttning men tyvÀrr verkade det mesta stÀngt, man kan sÀga att det inte var nÄgon turistinvasion vid denna tid pÄ Äret.
Vi passerade den ena stÀngda baren efter den andra och till slut var vi utanför byns centrum. Vi var helt plötsligt pÄ vÀg upp mot den moriska fÀstningen, som ju var ett av vÄra mÄl med besöket. Planen var att vi skulle besöka Castillo de Zahara nÀstkommande dag, men eftersom vÀdret var klart och eftermiddagssolen vÀrmde gott, fortsatte vi meter för meter i branterna upp mot fÀstningen som ligger pÄ 512 meter höjd.

Byn vid foten av berget med dammbygget i bakgrunden

Vi möttes av en fyrkantig fÀstning frÄn 1200-talet, vilket kanske inte tillhör det mest minnesvÀrda vi upplevt, men vÀgen dit, pÄ branta slingriga stensatta serpentinstigar, var bÄde jobbig och minnesrik. Den fantastiska utsikten över byn vid foten av klippan och sjön lÀngst ner i botten med böljande berg i bakgrunden, var minnesbilder som fastnade som magneter pÄ hÄrddisken.



Vackra vyer frÄn vandringen upp till den moriska fÀstningen

Det finns Ànnu ingen kamera i vÀrlden som kan Äterge den skrÀckblandade förtjusning man upplever nÀr man med darriga ben och en klump i magen blickar 100-tals meter rakt ner frÄn en lodrÀtt klippa. Det mÄste upplevas pÄ plats.
Zahara de la Sierra Àr en mycket vacker och sevÀrd by som pÄ hÄll ser ut som en vit smaragd dÀr den ligger pÄ sin branta bergvÀgg.

Vi stannade en natt pÄ den sandbelagda parkeringen innan det var dags för vidare fÀrd mot Ronda, som Àr den mest kÀnda byn i Andalusien. För oss som varit hÀr tidigare, fick Campingen utanför Ronda, denna gÄng fungera som förvaringsplats under tiden vi besökte Setenil, som Àr en annan mycket omtalad vit Andalusisk bergsby.

Ronda pÄ sin enorma klipphylla

Efter incheckning pÄ Camping El Sur i Ronda, blev det en promenad till byns kÀrna, med den kÀnda ravinen med den 200-Äriga gamla bron Puente Nuevo som fortfarande i dag fungerar som byns huvudled för all trafik.
Campingen, som vi tidigare besökt, hade fÄtt en rejÀl uppfrÀschning, men det var fortfarande iskalla servicebyggnader, likt de flesta campingar i Spanien. Det hjÀlper inte med vackra marmorbÀnkar, frÀscha toaletter och bra renhÄllning om dörrar och fönster stÄr vidöppna nÀr nattemperaturen sjunker ner mot 4-5 plusgrader utan att nÄgon vÀrme tillförs. Det blir ogÀstvÀnligt, obehagligt och irriterande nÀr man sparar in pÄ det viktigaste av allt, att kunna njuta av ett hÀrligt varmt utrymme att fÄ göra sin morgontoalett i.
Vi tog en taxi tillsammans med falkenbergarna till Setenil eftersom vi var osÀkra pÄ om det fans plats för vÄra stora fordon, vilket vi senare kunde konstatera att det hade fungerat.
Norskarna kunde tyvÀrr inte följa med till Setenil, pÄ grund av att Odd fÄtt besvÀr med sin rygg.

Taxin körde oss nÀstan Ànda fram till sevÀrdheterna och det första vi fick se fick oss att tappa hakan, taket över uteserveringen var ett berg.

Taket pÄ uteserveringen var berget ovanför

Vi satte oss pÄ uteserveringen och begrundade detta annorlunda byggnadssÀtt, att lÄta husen bli en del av berget.
Efter att vi svalt den första ölen var det dags att ta resten av byn under luppen. Vi möttes av den ena överraskningen efter den andra, för det var inte bara uteserveringen som var en del av klippskrevan. Alla hus, pÄ bÄda sidor om ravinen med den lilla rÀnnilen i botten, hade pÄ ett eller annat sÀtt byggts ihop med berget.

HĂ€r fungerar berget som hustak



och hĂ€r som en tunnel för biltrafik

Efter en halv dag upp, och ner pÄ branta vÀgar och trappor avslutade vi besöket i Setenil pÄ samma plats som vi startade denna underbara upplevelse, med en öl i vÀntan pÄ taxin som skulle köra oss tillbaka till en av vÀrldens mest besökta byar, Ronda i Andalusien.

6.
Åter till vĂ€rmen

Efter tre helt fantastiska besöksmÄl med El Rocio, Zahara de la Sierra och Setenil var det Äter dags att ratta tillbaka ekipaget till Medelhavskusten och vÀrmen.
Ronda ingick ocksÄ i vÄrt besök i höglÀnta omrÄden, men eftersom vi varit dÀr tidigare sÄ var det ingen ny aha-upplevelse.
Det var en ganska kylig period i bergen med nattemperaturer strax ovanför nollan och trots solens hjÀlp krÀvdes bÄde lÄngbyxor och lÄngÀrmat pÄ dagarna.

VÀgen frÄn Ronda till Marbella mÄste fÄ fem poÀng av fem möjliga. De dryga sex milen bestÄr av kurvor och Äter kurvor, pÄ branta bergssidor med en djup dalgÄng pÄ ena sidan och ett lika brant berg pÄ andra sidan dalen.

Storknas rullar ner mot Medelhavet

PÄ den sidan vi hade överblick över kunde vi se ett flertal smÄ och stora vita byar som blÀnkte som marmor i den grönklÀdda vegetationen. Det var en hÀftig syn, men hÀftigast var nÀr vi nÀrmade oss Marbella och frÄn höjderna sÄg ett Medelhav i solsken med Gibraltarklippans silhuett som en skugga lÄngt bort i fjÀrran.

Puerto de La Caleta
MÄlet för dagen var en stÀllplats i Puerto La Caleta strax norr om Torre del Mar.
Det visade sej vara en trÄng stÀllplats med knappt en meters mellanrum mellan bilarna, men med ett bra lÀge i byns bÄthamn.

HÀr finns inga regler gÀllande avstÄnd mellan bilarna

FrÄn stÀllplatsen hade vi ungefÀr en och en halv mil till Torrox Costa dÀr vi visste att Marika och Bengt bor pÄ vintern. Vi beslutade oss för att cykla dit pÄ vinst och förlust och nÀr vi var framme ringde Helena för att höra om dom var hemma.
Bengt, som jag tidigare arbetat tillsammans med i drygt tjugo Är, tog emot oss med jÀttekramar och efter sedvanliga vÀlkomstfraser, bjöds vi in till deras underbara lÀgenhet som ligger pÄ Ättonde vÄningen bara nÄgra meter frÄn strandpromenaden och hÀrliga bad.

Fantastisk utsikt frÄn vÀrdparets takterrass

Vi hade en mycket trevlig stund tillsammans med mĂ„nga ”gamla minnensnack”, fyllda glas och frĂ„n deras jĂ€ttestora soldrĂ€nkta takterrass hade vi en enorm utsikt över Medelhavet.Men som vanligt gĂ„r tiden alldeles för fort nĂ€r man har trevligt och efter knappt tvĂ„ timmar tvingades vi tacka för oss, för vi skulle ju cykla tillbaka till stĂ€llplatsen igen.

Trevlig samvaro med Marika och Bengt

Ett mycket trevligt besök och för mej ett kÀnslosamt Äterseende av en arbetskamrat som jag inte haft kontakt med pÄ över 10 Är.

Avskedet
TvÄ nÀtter blev det pÄ den slimmade stÀllplatsen innan vi, enligt planerna, skildes frÄn vÄra kamrater som vi haft trevligt tillsammans med i drygt tre veckor. Tre hÀrliga veckor med mÄnga upplevelser och Ànnu fler skratt.
Efter avskedskramar och sÄ vidare var det dags att köra ut dom stora ekipagen frÄn den tajta stÀllplatsen som i övrigt fungerade bra med uppvÀrmda hygienutrymmen och möjlighet till toatömning.

Solen stod högt pÄ himlen nÀr vi styrde de drygt sex milen norrut mot Playa de Poniente.
Vid incheckningen till campingen, med samma namn, tittade man skeptiskt pÄ vÄr bil trots att Ulla Bella, dagen innan, frÄgat om det fanns plats för en niometare.
Är man entreprenör sĂ„ Ă€r man. VaktmĂ€staren flyttade undan nĂ„gra parkerade personbilar som stod utanför campingen, klippte av nĂ„gra stora grenar pĂ„ ett trĂ€d, tog bort ett staket och inom loppet av en halvtimme hade vi en jĂ€ttefin stor och öppen plats utanför sjĂ€lva campingen.
Efter att vi stÀllt i ordning Storknas sökte vi upp nÄgra matstÀllen i nÀrheten. De som var öppna var fullbelagda och dÄ kom vi pÄ vilken veckodag det var. Det var söndag, vilket Àr lika med att spanjorerna gÄr man ur huse med sina familjer för att Àta pÄ restaurang. Det fick bli en sallad aŽla Helena, i husbilen, vilket inte var fy skam det heller.

Salobrena
Vid nÄgra tillfÀllen cyklade vi till en liten by som lÄg ungefÀr Ätta kilometer frÄn campingen. För att komma dit fick vi cykla pÄ en landsbygd med sönderkörda grusvÀgar och stigar genom odlingar och vildvuxna fÀlt av alla de slag.
VÀl framme i Salobrena möttes vi av moderna höghus som stod helt tomma. Det var en typisk förvaringsplats för soltörstiga sommargÀster som pÄ vinterhalvÄret har stÀngt. Barer, affÀrer, shopping och allt annat var helt igenbommat med fördragna jalusier, det kÀndes nÀstan lite kusligt. Men nÀr vi efter nÄgon kilometer nÀrmade oss den Àldre delen av byn blev det betydligt livligare med fullsatta strandbarer, öppna butiker och folk i rörelse överallt.
Den allra Àldsta delen av byn, som syntes frÄn lÄngt hÄll, ligger pÄ ett högt berg med en gammal moriska fÀstning pÄ toppen, ovanför dom vita husen som klÀttrade pÄ sluttningarna.

FrÄn den balkongen har man en vidunderlig utsikt

Vid vÄrt besök i den gamla byn, hade vi i vanlig ordning cyklarna med oss, vilket man kan fundera pÄ om det var riktigt genomtÀnkt.
Dom smala grÀnderna, upp mot toppen, var sÄ branta att vi fick leda cyklarna upp och det vÀrsta av allt var att vi fick leda dom ner ocksÄ, pÄ grund av rÀdslan för de stupande branterna.

Ron Montero
Tillsammans med ett annat par pÄ campingen bokade vi en guidad genomgÄng pÄ vingÄrden Ron Montero, som tillverkade rom och som lÄg bara lÄg nÄgra kilometer frÄn vÄr camping.

Helena pÄ vingÄrden Ron Montero

Den kvinnliga guiden gav oss en kortare version av tillverkningsproceduren frÄn sockerrör till fÀrdigt rom samt en hel del historik om Bodegan.

För att fÄ kallas rom, eller ron som man sÀger i Spanien, mÄste rÄvaran bestÄ av sockerrör. Dom lÄnga sockerrören styckas ner till decimeterlÄnga bitar som krossas och mosas sÄ att all den vÀtska plantan innehÄller pressas fram.
VÀtskan kokas och i samband med att vattnet avdunstar kvarstÄr socker som Àr huvudsyftet med odling av sockerrör.
Det Àr den överblivna produkten, som kallas melass, som utgör grunden för romtillverkning. Melassen spÀds med vatten sÄ att sockerhalten hamnar mellan 15-20 procent och dÀrefter tillsÀtts jÀst. Efter jÀsning destilleras drycken med lite olika metoder beroende pÄ om det Àr mörk eller ljus rom man vill framstÀlla.
Efter genomgÄngen visades en film, med svensk text, om allt frÄn fÀlten dÀr man odlar och skördar sockerrör till frakten och lossningen i hamnen Puerto de Motril nÄgra kilometer frÄn vingÄrden.
Fram till Är 2006 odlade man sjÀlva sockerrör pÄ fÀlten runt gÄrden, men i takt med att efterfrÄgan vÀxte börja man importera frÄn andra lÀnder som till exempel Irak, Egypten och Indien.
Ron Montero tillverkar bÄde ljus och mörk rom och efter genomgÄngen var det provsmakning av lÀckerheterna.
NÀr avsmakning av de Àdla dryckerna var klar tog guiden fram orderblocket och i dom lÀgena kÀnner man sej nÀstan tvingad att handla.

Efter guidningen var det dags att provsmaka lÀckerheterna

Vi köpte sex flaskor av olika sorter, dock inte Ron Monteros egen Rolls Royce, Francisco Montero, som lÄg i en prisklass över vÄr smÀrtgrÀns.
Vi fick Àven veta att Ron Monteros rom finns pÄ Systembolagets bestÀllningslista.

Almunecar
Ett av vÄra mÄsten, under vÄr vistelse i Spanien, var att hÀlsa pÄ Zofia, i Almunecar, dÀr hon sedan nÄgra Är tillbaka övervintrar.
VÄr camping lÄg bara nÄgra mil bort men vi valde ÀndÄ att ta bussen, för man vet aldrig vad som hÀnder nÀr frestelserna dukas fram.
PÄ bussterminalen vÀlkomnades vi med stora famnen och efter alla vÀlkomstfraser bar det ivÀg in i staden som Zofias hjÀrta, av olika anledningar, brinner för. Vi promenarede rakt in i den gamla stadens kÀrna med smala grÀnder, en stor saluhall, tapasbarer pÄ ett litet torg, en butik som sÄlde knÀckebröd och andra svenska varor, vinbutik med Rioja, Cava och sÄ vidare.
DÀrefter blev det promenad till hennes lilla, men mycket charmiga lÀgenhet pÄ elfte vÄningen, bara ett stenkast frÄn stranden och Medelhavet.

Fantastisk utsikt frÄn Zofias lÀgenhet

Efter nÄgra glas Cava, mycket skratt och prat, var det Äter dags ett ge sej ut pÄ den mycket vackra, kilometerlÄnga strandboulevarden igen.
Siestan var slut och de tÀtt liggande barerna började fyllas med folk av olika nationaliteter som njöt av livet, solen och nÄgot gott i glaset. Att Zofia Àlskar denna stad var lÀtt att förstÄ, för överallt hejade man glatt pÄ henne, hon var igenkÀnd, vilket Àr förstÄeligt eftersom hon Àr den typen av mÀnniska, öppen, social och alltid lika glad.
Vi gjorde ett av vĂ„ra stopp pĂ„ en bar med svensk-dansk Ă€gare, dĂ€r jag bland annat fick in riktiga danska smörrebröd tillsammans med ”den lille” och Zofia, en Ă€kta svensk semla. Tala om kontraster mot den spanska tapasen.

Hans 92, och Zofia Àter semla i Spanien

Efter mörkrets inbrott och ett antal barbesök med vin och tapas var det dags att dra sej hemÄt till campingen igen och nu var plÄnboken inte lika hÄrt förankrad i byxfickan som tidigare, nu blev det taxi i stÀllet för buss.

Vi vÀlkomnas hem efter en hÀrlig dag i Almunecar

Vi hade en fantastiskt trevligt dag tillsammans med Zofia som med all tydlighet visade att hon Ă€lskade Almunecar och livet som pensionĂ€r i denna miljö dĂ€r hon hittat mĂ„nga nya vĂ€nner frĂ„n bland annat Åland, Sverige och Polen.

Camping Playa de Poniente
Efter tio övernattningar var det Äter dags att söka nya upplevelser.
Campingen fÄr absolut högsta betyg av oss.
HÀr fanns allt det vi har pÄ vÄr önskelista frÄn uppvÀrmda servicebyggnader till vÀlsorterad servicebutik, restaurang och olika aktivitetsytor. VÄr plats var rymlig och plan och det var nÀra till bÄde stranden och till byn med butiker, barer och annan service.

En öppen luftig och stor plats

Det fanns goda möjligheter till hÀrliga cykelturer. Förutom Salobrena, söder om campingen som vi besökte nÄgra gÄnger, cyklade vi norrut till Torrenueva Costa som man kan sÀga har sina bÀsta Är bakom sej. Tidstypiska höghus i stil med turistinvasionen pÄ 70-talet som inte fÄtt den omvÄrdnad som krÀvs för att behÄlla sin skönhet.
Vi cyklade Àven till Motril, en större stad som Àr centralorten i distriktet, nÄgra kilometer frÄn kusten. Större stÀder Àr inte vÄr grej sÄ det rÀckte med nÄgra kortare besök för att handla och sÄ vidare.
NÀr vi lÀmnade Playa de Poniente stod solen högt pÄ himlen, det var varmt och skönt och vi var mycket nöjda med att ha hittat denna trevliga plats.

HjÀrnslÀpp
BÄde vÄr GPS, Tina och Google Maps var instÀllda pÄ en ort med namnet Vera drygt 20 mil norrut.
Vi hade i nÄgon campingtidning lÀst om en annorlunda camping i ett ökenliknande landskap.
Skribenten beskrev campingen, Inaldo Resort, som en plats sÄ bra att man gott kunde tillbringa en hel vintersÀsong hÀr.
Det var denna artikel som vÀckt vÄrt intresse, en annorlunda plats, med goda möjligheter till promenader och cykelturer i ett ökenlandskap. Det kÀndes annorlunda och rÀtt.

VÀgen till Vera gick till stora delar pÄ höjderna ovanför semesterorterna utmed Medelhavet. Men sÄ fort vi nÀrmade oss plattare landskap, tog njutningen av det vackra slut. Det var, som jag beskrivit tidigare, som att köra in i en jÀttestor plastpÄse.

Inga grönskande odlingar bara plast, plast och Äter plast

 

Det Àr sÄ obeskrivligt fult och framför allt pÄ de odlingar som inte Àr i bruk lÀngre. Dessa lÀmnas vind för vÄg, rostiga rörstÀllningar stÄr kvar och den plast som inte blÄst ut i havet fladdrar för vinden i stÀllningarna eller nÀrliggande buskage. Ingen rolig syn men det Àr vÀl med det som med allt annat, det Àr pengarna som styr.

Det vi lÀst om Inaldo Resort var att platsen var uppdelad i en stÀllplats för kortare besök och en camping för dom som vill ligga lite lÀngre.
NÀr vi kom fram till platsen möttes vi av tvÄ ingÄngar jÀmte varandra. PÄ den ena skylten stod det vÀlkommen till Inaldo Resort och pÄ den andra Vera Camping.
Vi gick in för att se oss omkring pÄ Resorten och möttes av en terrasserad stÀllplats som just dÄ inte hade nÄgon ledig plats för vÄr storlek, sÄ vi valde att checka in pÄ camping Vera i tron att det tillhörde Resorten.
NÀr vi vÀl stÀllt oss tillrÀtta pÄ anvisad plats började vi se oss omkring och vi kÀnde snart att det inte var detta vi lÀst om. HÀr fanns bara tvÄ toaletter, ingen plats för grÄvattentömning, inga sopkÀrl, inget toapapper och den utsikt som skribenten lovordat var enbart en smal landningsbana för sportflygare nÄgra meter frÄn vÄr plats. Förutom detta var det skrÀpigt med högar av gammalt byggmaterial och det var ingen som helst ordning pÄ nÄgonting.
Helena gjorde ytterligare in okulÀrbesiktning pÄ Resorten men nu fortsatte hon förbi stÀllplatsen, upp pÄ höjderna och dÀr lÄg campingen som tillhörde Inaldo Resort pÄ en platÄ med fantastisk utsikt över det vackra ökenliknande landskapet.
Vi hade helt enkelt checkat in pÄ fel camping.
SprÄkförbistring eller hjÀrnslÀpp eller bÄda delarna kan diskuteras, vi bestÀmde oss ÀndÄ för att lÀmna Vera efter en övernattning.

Denna 17 meter lÄnga jÀtte fick plats pÄ camping Vera

Det blir som det blir nÀr det inte blev som det skulle, men Inaldo Resort kommer vi med sÀkerhet att besöka vid nÄgot annat tillfÀlle för det sÄg verkligen trevligt ut.

Återanknytning
MÄlet för dagen var tillbaka till trakterna kring Mazarron och en förhoppning om att kunna knö oss in pÄ svenskarnas populÀraste vinterförvaring, Camping Playa de Mazarron.
Än en gĂ„ng stegade Helena, rakryggad och med bestĂ€mda steg in pĂ„ campingens reception och Ă„terigen kom hon med lite böjd rygg och slĂ€pande steg tillbaka. Det fanns ingen plats ledig denna gĂ„ng heller och det gick fortfarande inte att förboka.
Samtidigt fick vi besked att Björg och Odd, vÄra norska vÀnner, befann sej i Mazarron och tillsammans bestÀmde vi oss för att Äka till Camping Los Delfines, nÄgon kilometer norr om staden.
DÀr fanns tvÄ platser intill varandra som verkade rymliga och bra och efter en snabbvisit av campingens standard bestÀmde vi oss för att checka in.
VÀdret var fantastiskt, över 20 grader dagligen och Medelhavet var i det nÀrmaste spegelblank.
Dagarna flöt pÄ med cykelturer, promenader och barbesök.
En dag bjöd campingen in alla sina gÀster till en paellalunch. Det dukades upp lÄngbord för ett hundratal personer och personalen portionerade ut den andalusiska nationalrÀtten frÄn en transportabel grillvagn med tre jÀttestora paellapannor pÄ.

LÄngbordet Àr dukat för paellalunch

Det var generösa portioner och det var inga problem att fÄ pÄfyllning. Dessutom bjöds vi pÄ Sangria, rött vin och öl i obegrÀnsade mÀngd.

Jag fyller upp mitt glas med Sangria

Efter knappt tvÄ timmar var festen över och det var mÄnga runda fötter, inklusive mina egna, som med okontrollerad fÀrdriktning, vinglade tillbaka till de mobila bostÀderna.
Gratis Àr gott, som man sÀger, men det gÀllde absolut inte dagen efter.

Bateria de Castillitos
Knappt tvÄ mil frÄn vÄr camping, i bergen Sierra de la Muela, finns det rester frÄn gamla befÀstningar dÀr otaliga krig utkÀmpats.
Först var det romarna som ville Ät befÀstningarna som försvarade handelsstaden Cartagena och nÀr den epoken var över kom morerna. Dessa krig pÄgick i hundratals Är och bergen anses vara de blodigaste slagfÀlten i Cartagenas historia.

Under 30-talets oroligheter i Europa byggde man en ny borg pÄ berget, dÀr sÄ mÄnga krig utkÀmpats och syftet var densamma som tidigare, att försvara inloppet till den gamla hamnstaden.

Bateria de Castillitos, som borgen heter, Àr i stort sett orubbad sedan andra vÀrldskriget med utsiktstorn, kanoner, skyddsrum, personalutrymmen och allt annat som krÀvdes i ett krig pÄ den tiden.
Platsen Àr helt unik med sin fantastiska utsikt över havet och inloppet till Cartagena samtidigt som den Àr nÀst intill osynlig frÄn havet.
NĂ€stan allt frĂ„n den tiden finns kvar med bland annat tvĂ„ av vĂ€rldens största kanoner, konstgjorda bergsliknande utsiktstorn och sĂ„ vidare. Men trots sin historia Ă€r den mest kĂ€nd för att delar av den stora filmen ”Kanonerna pĂ„ Navarone” frĂ„n 1961, spelades in dĂ€r.
Vi lÀste en del om den gamla borgen och det tillsammans med tips frÄn andra som varit dÀr, vÀcktes vÄrt intresse.
Alla, som besökt platsen, avrÄdde oss frÄn att ta husbilen pÄ grund av att vÀgarna för att komma dit var smala och kurviga och den enda parkering som finns, Àr liten.
Andra hade hyrt bil för att besöka platsen men det Àr inget alternativ som matchar det bidrag som delas ut den 15;e varje mÄnad.
Vi har ju cyklar och att cykla fyra mil pÄ en hel dag Àr inget som normalt avskrÀcker nÄgon av oss. Men eftersom alla varnade för att det bitvis Àr mycket, mycket brant, blev spÀnningen ÀndÄ en aning uppskruvad.
Vid ett första försök, som egentligen var en rekognosering för att hitta rÀtt vÀg upp, kom vi ungefÀr halvvÀgs innan vi vÀnde.
TvÄ dagar senare bestÀmde vi oss för att testa orken. Det var dimmigt men vi chansade pÄ att det skulle luckra upp sej framÄt dagen.
Redan efter nÄgra kilometer började en lÄngsluttande stigning som inte var allt för jobbig, dÀrefter kom en lÄng, lÄng utförslöpa ner till en liten by i dalen innan det brantade till ordentligt uppför.
Vi sÄg hur bilarna kÀmpade i serpentinerna pÄ bergssidan framför, vilket gav oss en mental knÀck, men efter en kortare diskussion bestÀmde vi oss ÀndÄ för att cykla sÄ lÄngt vi orkar.*
Det gick brant uppför, luftintaget till lungorna stod vidöppen men vÄra pannben fick oss ÀndÄ att fortsÀtta och efter en kilometer tog vi vÄr första paus. Hallelulia, nu var det bara sju kilometer kvar till toppen.
I denna stund hade det varit fruktansvÀrt enkelt att tacka ja till en elcykel eller nÄgon annan form av hjÀlpmedel.

Utsikten frÄn cykelturen gick inte att klaga pÄ

Den oavbrutna klÀttringen, med mÄnga pausar, pÄgick i drygt en timme innan vi nÄdde toppen dÀr det började plana ut. Det gick till och med svagt utför den sista kilometern till besöksmÄlet.
En del bilister som kört förbi oss pÄ vÀgen upp hade redan klarat av sina besök nÀr vi kom fram. En del log glatt och gjorde tummen upp nÀr dom sÄg oss, andra knackade med pekfingret mot tinningen samtidigt som dom gjorde nÄgra halvdana vridningar pÄ huvudet.

Efter klÀdbyte till nÄgot torrare var det dags att betrÀda marken dÀr sÄ mycket blod har spillts genom alla historiska krig och dÀr delar av en storfilm spelats in.
De flesta byggnaderna var i gott skick sedan restaureringen inför filmen och hela den stora borggÄrden ligger i en svacka som gör anlÀggningen nÀst intill osynlig frÄn Medelhavet. Kanonernas eldrör ligger bara nÄgon meter ovanför bergskammen och skyms av vegetationen och utsiktstornen Àr byggda som bergstoppar vilket gör att utsikten blir enorm Ät alla hÄll.
Hela omrÄdet, atmosfÀren och allt folket runt omkring gav kÀnslan av en filminspelning med skÄdespelare, regissörer, kameramÀn och övriga aktörer som sprang upp och ner i tornen, för att hitta de bÀsta kameravinklarna.

Ett av alla bergsliknande utsiktstorn inom borgen

Trots dimman, en fantastisk bild av en f.d. inspelningsplats

PjĂ€serna som gett filmen namnet ”Kanonerna pĂ„ Navarone” var mĂ€ktiga och dom stod pĂ„ en stor cirkulĂ€r betongplatta som samtidigt var taket pĂ„ det underliggande förrĂ„det dĂ€r ammunition och annan stridsutrustning förvarades under kriget.

En av dom tvÄ jÀttelika kanonerna. Se Helena t.h. i bilden

TyvÀrr hade inte dimman försvunnit helt under dagen men vi fick i alla fall se det mesta av det som fanns. Det vi inte kunde se var utsikten över havet frÄn dom konstgjorda bergstopparna och dessutom valde vi bort att gÄ för lÄngt in i dom mörka rummen under sjÀlva borggÄrden. Det fanns tvÄ anledningar till detta. Ett var att vi inte hade nÄgon ficklampa och det andra var att nödiga besökare anvÀnt dessa utrymmen för att göra sina behov, vilket fick oss att rygga tillbaka nÀr vi kÀnde pÄ den Àckliga stanken.
Lite synd att man inte förser en sÄdan vÀlbesökt anlÀggning med toaletter och annan service.
Efter besöket var det dags att bestiga jÀrnhÀstarna igen men nu kÀndes det betydligt lÀttare, nu hade vi nÀstan tvÄ mils nedförsbacke med fantastisk utsikt över havet och landskapet i dalgÄngarna nedanför.

Camping Los Delfines
Efter elva övernattningar bestÀmde vi oss för en förflyttning, nu var det dags för nÄgot nytt.
Los Delfines liksom Playa de Poniente, tillhör de bÀttre campingplatserna som vi besökt i Spanien. BÄda campingarna har det, som man sÄ ofta saknar hÀr, varma hÀrliga hygienutrymmen som Àr rena och frÀscha och som har bra tryck i kranarna.
Campingen har dessutom ett mycket bra lÀge i en stor bukt mellan Jesusstatyn i Puerto de Mazarron och den lilla byn La Azohia, med det gamla vakttornet Santa Elena i norra Ànden.

I söder, hamnen och strÀnderna i Puerto de Mazarron

Hela distriktet Mazarron Àr en mycket vacker del av Spanien med underbara sandstrÀnder, hÀrliga cykelturer utmed den lÄnga kustremsan och fantastiska vandringsmöjligheter i bergen bakom.

Den norra delen av bukten med La Azohia och bergen

Sist men inte minst steg betyget pÄ Los Delfines för den frikostiga paellalunchen pÄ Alla HjÀrtans dag.

Lagunen, Mar Menor
MÄlet för dagen var nÄgra mil norrut till San Javier och Camper Park La Ribera.
Efter knappt en timmes körtid anlÀnde vi det som vi trodde var en stÀllplats, men till vÄr stora förvÄning sÄg vi att det var en jÀtteanlÀggning utslÀngd pÄ en Äker strax utanför stadskÀrnan.
Det var varken camping eller stÀllplats, det var precis som det lÄter, en uppehÄllsplats för campare oavsett typ av fordon. Det fanns allt frÄn trÄnga stÀllplatser till tomter för amerikanska jÀttar. PlÄtisar, husbilar, trailers, husvagnar och sÄ vidare, vÀlkomnades.
Servicehusen var moderna med vÀrme och allt, restaurangen var okey och aktivitetsytorna med bland annat boule var vÀlbesökta.
En liten brödbil tutade sej varje morgon runt campingen och pÄ fredagar kom det en specialinredd skÄpbil som grillade kycklingar.

Varje fredag kunde man köpa nygrillad kyckling

Campingen hade avtal med lÀkare, fotvÄrdare, frisörer med flera, som kom till din plats för att utrÀtta dina önskemÄl och dessutom var det bara nÄgra hundra meter till ett stort köpcentra.

Hela den jÀttestora grusbelagda planen, med plats för drygt 200 ekipage, var mycket lÀttillgÀnglig utan vare sej buskar eller trÀd som störde in och utkörning frÄn din plats.

Breda gator med lÀttillgÀngliga platser

Det vi, enligt vÄra önskemÄl, saknar pÄ denna typ av moderna anlÀggningar Àr myset. Det blir aldrig detsamma som att campa pÄ en plats med grönska och annat som kÀnns mer privat och ombonat, men skall man bara stanna nÄgra nÀtter sÄ Àr det vÀldigt bekvÀmt.

Gyttjebad och flamingo
Under vÄr vistelse i San Javier blev det Ätskilliga cykelturer utmed strÀnderna till Mar Menor, ett innanhav som hÀr kallas lagun trots sin enorma storlek.

FrÄn norr till söder pÄ lagunen, Àr det cirka tre mil

Det Àr La Mangas lÄnga landtunga som skiljer Mar Menor frÄn Medelhavet och anledningen till att den kallas lagun Àr att det Àr betydligt grundare och varmare vatten hÀr Àn i havet utanför.
I den norra delen av San Javier Àr det byggt en flera kilometer lÄng spikrak vall med cykelvÀg ut till trÀskmarkerna vid Medelhavets smala inlopp till lagunen.


Den lÄnga vallen frÄn San Javier till Lagunens inlopp

Vallen Àr frÀmst avsedd som en skiljevÀgg mellan innanhavet och saltdammarna norr dÀrom och det Àr i dessa dammar som fototörstiga letar efter de nÄgot skygga men populÀra flamingorna.

Vackra men skygga fÄglar som trivs i saltdammarna

I de mineralrika dammarna har Àven byggts ramper för gyttjebad som skall vara hÀlsosamt för bland annat reumatiker.

Ramper till hÀlsosamma bad

NÀr vi befann oss lÀngst ut, dÀr vallen övergick till myrmarker, ledde vi vÄra cyklar över den sanddyna som grÀnsade mot Medelhavet. Vi fortsatte cykelturen norrut pÄ den hÄrdpackade sandbeklÀdda kustremsan mot saltupplagen som vi sÄg frÄn lÄngt hÄll.

HÀr ligger saltet som skall hÄlla vÄra vintervÀgar fria frÄn is

Vindarna kÀndes som en smekning, havet blÀnkte i solen och det enda som hördes var lÀtta ljud frÄn vÄgorna nÀr dom mötte strandkanten. Vi rullade sakta, sakta och njöt av varenda minut i det vackra vÀdret pÄ den lÄnga sandstranden.
Men allt har ett slut och efter saltupplagen fortsatte vi pÄ bilvÀgen tillbaka till byn och strandbarerna.
Samma dagstur gjorde vi nÄgra gÄnger och vid ett tillfÀlle bestÀmde Helena sej för ett dopp i det kalla Medelhavet.

Helena har bestÀmt sej för ett dopp i det 15-gradiga havet

Vattnet var j… lig kallt, sĂ„ kallt att det isade i mina tĂ€nder nĂ€r jag gick i vattenbrynet.
PĂ„ min frĂ„ga, nĂ€r Helena kom upp igen, om det var kallt svarade hon som barn brukar göra, med hackig röst och en skakig darrande kropp, n
 nej d
 de
 det var fakt
 faktiskt riktigt skö  skönt.
Tro det den som tro det vill, jag har i alla fall inte Äkt Ànda hit för att frysa ihjÀl, det hade jag kunnat greja hemma.
SkÀmt Äsido, jag Àr faktiskt imponerad av att hon klarade det.

I San Javier finns en militÀrbas, en flygflottilj som inte var sena med att göra sej hörda. NÀstan dagligen gjordes flygövningar med stridsplan i olika vÄghalsiga grupperingar och störtdykningar mot lagunen.
Vid ett tillfÀlle, det var inget vi sÄg, dödsstörtade tragiskt nog en pilot i Mar Menor intill flottiljen.
Dagen efter kraschen cyklade vi till Los Alcazares, en nÀrliggande by och för att komma dit tvingades vi runda hela den stora militÀranlÀggningen med flygfÀlt och allt. Det var helt folktomt pÄ anlÀggningen och alla planen stod pÄ backen. Det var givetvis sorg pÄ anlÀggningen vilket Àven statliga och kommunala byggnader visade med flaggor pÄ halv stÄng.
PÄ ÄtervÀgen, efter besöket i grannbyn, cyklade vi genom en större citronodling och pÄ ett stÀlle, dÀr en tidigare storm rivit sönder staketet runt odlingen, kunde Helena inte bÀrga sej. Hon smög sej som ett barn in i citronlunden och pallade nÄgra hÀrliga frukter.

Helena har pallat

Efter dessa tvĂ„ hĂ€ndelser börjar jag nĂ€stan tro pĂ„ sĂ€gnen som sĂ€ger ”nĂ€r man blir gammal gĂ„r man i barndom”.

Puente de la Risa
VÄra dagar i och runt San Javier var helt underbara med hÀrliga cykelturer och mÄnga besök pÄ strandbarer.
Men efter fem nÀtter pÄ Camper Park La Ribera bestÀmde vi oss att flytta till andra sidan lagunen, till den landtunga som bestÄr av ett antal tÀtt sammankopplade öar och som Àr vÀggen mellan lagunen och Medelhavet.
Efter en kort körstrÀcka pÄ knappt fyra mil var vi ute pÄ La Manga som den 22 kilometer lÄnga smala landremsan heter.
Vi hade bestÀmt oss för att boka in oss pÄ Caravaning La Manga som ligger strax innan den lÄnga remsan börjar smalna av, men först ville vi Äka Ànda ut till spetsen, för att se en spektakulÀr bro som vi lÀst om.
Redan efter nÄgon kilometer mÀrktes det att det fortfarande var vinter i Spanien. Parkeringsplatserna gapade tomma, affÀrerna var igenbommade med sÀkerhetsgaller, fönstren i höghusen var tÀckta med jalusier och det var i stort sett folktomt pÄ gator och torg. Hela den lÄnga landremsan var uppbygg för sommarens turister.
LÀngst ut pÄ spetsen hittade vi en bra plats med cykelavstÄnd till Puente de la Risa, som bron heter och nÀr vi kom fram blev vi nÄgot förvÄnade. De bilder vi googlat fram liknade en gammal romersk kvarleva, men sÄ var det inte. Det var en helt modern bro som var byggd pÄ ett mycket speciellt sÀtt.

Ett modernt brobygge frÄn 1973 med gammalt utseende

Puente de la Risa Àr den sista, av ett antal broar som leder ut till Cap Palos, den nordligaste ön pÄ La Manga.

JĂ€ttecamping
Efter fotografering av bron och en cykeltur pÄ Cap Palos var det dags att leta upp campingplatsen som vi passerade pÄ vÀgen ut till spetsen.
Caravaning La Manga Àr enormt stor och enligt deras egen hemsida har dom totalt 2 500 tomter.
Vid incheckningen fick vi en karta som mest liknade Hemmets veckotidnings helsida med sudoku. Eftersom jag gillar att fylla dom tomma rutorna med siffror, som man gör i sudoku, var det bara att börja leta efter vÄr tomma ruta och efter en stunds letande hittade vi vÄrt nummer. Det visade sej vara en lÀttillgÀnglig plats strax intill den lÄnga spikraka huvudgatan som gÄr frÄn infarten till lagunen.
Hela campingen, frÄn receptionen till restaurangen vid stranden, Àr cirka 900 meter lÄng och 300 meter bred, vilket motsvara den ungefÀrliga aren pÄ 50 fotbollsplaner.
MĂ„nga platser Ă€r friköpta för lĂ„ngliggare som byggt in sina husvagnar med allsköns brĂ„te typ, ”man tager vad man haver”. Men det fanns ocksĂ„ nĂ„gra riktigt snygga byggnader, med murar i sten, smidda gallergrindar, plattbelagda altandĂ€ck, fasadbeklĂ€dnad och glaspartier i aluminium. Förutom campingplatser finns det Ă€ven ett antal bungalows för uthyrning.
Det finns en hel del svenskar som övervintrar hÀr, Är efter Är. Vi trÀffade bland annat ett par frÄn Strömstad, som bott hÀr i 18 Är, första Ären i husbil och nu i husvagn.
VÄra nÀrmaste grannar, Bine och Micke frÄn Norrköping, har haft sitt vinterkollo hÀr i tre Är.

Helena bjuds pÄ ett glas vin utanför grannens 15-tonnare

Det Àr bra med Äterkommare för dom kan alltid tipsa om sevÀrdheter, matstÀllen och annat som Àr av intresse och dom flesta delar gladeligen med sej av sina erfarenheter.
Vi, liksom sÄ mÄnga andra förstagÄngare, vill gÀrna upptÀcka nya platser och nya aha-upplevelser, vi Àr som nyutslÀppta kor pÄ grönbete. Men vad vi har förstÄtt, hittar veteranerna sitt smultronstÀlle, dÀr dom gÀrna övervintrar Är efter Är.
Dom paren vi umgicks med hÀr och Àven falkenbergarna pÄ Almayate, har ledsnat pÄ att flacka runt, sÄ dom bokar plats för nÀstkommande vinter redan innan dom lÀmnar campingen för i Är.
Paret frÄn Strömstad, Lennart och Lisbeth, som har en mycket bra plats nÀra stranden, lÄter husvagnen stÄ kvar hela Äret, trots att dom Àr i Sverige minst fem mÄnader pÄ sommaren.

Spanien Àr campingarna vanligtvis dyrare dom första dygnen och ju lÀngre du stannar dÀr desto billigare blir det per dygn.
HÀr pÄ Camping La Manga skulle vi betala 20 Euro inklusive el (10 amp) dom första tre dygnen men eftersom vi stannade mer Àn tio dygn sjönk avgiften till 18 Euro. VÄra grannar, som hyr mer Àn sex mÄnader, betalar endast 11 Euro inklusive allt.

Vi ombestÀmde oss
Efter vÄr vistelse i San Javier ville vi göra ett kortare besök pÄ den lÄnga landtungan La Manga pÄ andra sidan Mar Menor. Dom en eller tvÄ övernattningarna som vi planerat blev i stÀllet elva tack vare, eller pÄ grund av, de vÀnliga och generösa paren som vi umgicks med nÀstan varje dag.
Dom visade oss till trevliga restauranger som vi aldrig hade hittat sjĂ€lva och dagligen ordnades det nĂ„gon form av samvaro hos varandra. Det var fest, en enda lĂ„ng fest och vi levde helt efter mottot, ”en dag utan vin Ă€r en förlorad dag”.

En av alla trevliga mÄltider som vi hade tillsammans

Dessutom var vi inne i en period med underbart vÀder, vilket var som grÀdde pÄ moset.
Ett par dagar innan vi skulle lÀmna La Manga tog strömstaborna med oss pÄ en rejÀl rundtur i sin bil. Vi besökte bland annat La Manga Club, knappt en mil frÄn campingen, som Àr mest kÀnt för sina golfanlÀggningar och alla lyxvillor för folk som Àr ekonomiskt oberoende. Men det finns Àven ett antal fotbollsplaner dÀr mÄnga klubbar, till exempel svenska, förlÀgger sina trÀningslÀger.
DÀrefter gjorde vi en intressant tur genom gamla gruvomrÄden uppe i bergen och sÄg alla lÀmningar frÄn en svunnen epok.

Rester efter gruvepoken

Vi avslutade med ett besök i hamnstaden Cartagena som Àr, tillsammans med Murcia, delad regionhuvudstad i provinsen, innan det var dags för en trerÀtters pÄ campingens restaurang.

VÄra planer var att stanna nÄgra dagar vid Man Menor och den lÄnga landtungan som skiljer Medelhavet frÄn lagunen. Men det blev i stÀllet nÀstan tvÄ och en halv vecka med massor av upplevelser och med nya underbara vÀnner som följd.

8
Paniken
Corona har för mej alltid förknippats med ett mexikanskt öl men under januari mÄnad fick vi veta att namnet ocksÄ har en helt annan betydelse.
Det Àr inte bara skÄl och klirr i glasen utan en pandemi som enligt WHO, VÀrldshÀlsoorganisationen, Àr en epidemi med global spridning av ett helt nytt influensavirus, utan immunitet.
Viruset, som fÄtt namnet Corona, hade sin början pÄ andra sidan klotet dÀr mÀnniskor insjuknade och mÄnga, framför allt Àldre, med dödlig utgÄng som följd. I början skÀmtade vi om det och ryckte mest pÄ axlarna men ju lÀngre tiden gick desto mer frekvent matades vi med rapporter om pandemins hastiga spridning.

Italien var det land i vÄr nÀrhet som var först ut med rapporter om virusets existens i Europa och efter bara nÄgon vecka gick ryktet att landet stÀngt alla sina grÀnser för utlÀndska medborgare att komma in.
VÄr plan var att Äka just genom Italien pÄ vÄr vÀg tillbaka till Sverige med det lÄg cirka tre veckor framÄt i tiden sÄ vi tÀnkte att det kommer sÀkert att ordna sej innan dess.

SjÀlva hade vi just lÀmnat La Manga och Mar Menor för denna gÄng och efter drygt 43 mils körning norrut anlÀnde vi Peniscola som var vÄrt mÄl.

Borgen i Peniscola

Första natten övernattade vi pÄ en stÀllplats som var helt okey men nÀr vi var ute och cyklade dagen efter hittade vi Eden camping som sÄg trevlig ut och dom kunde Àven erbjuda oss en bra plats.

Eden Camping, öppen och ljus och med extra allt

Efter att vi stÀllt iordning ekipaget och inspekterat duschar, toaletter och annat kÀnde vi oss helt nöjda. SÄ nöjda att vi bedömde den som en av dom bÀttre campingarna vi bott pÄ i Spanien med moderna varma hygienutrymmen och med nÀrhet till stranden och folklivet. HÀr kÀnde vi att vi ville stanna lÀnge.

HĂ€rliga strandpromenader

Min egen Ulla Bella, Helena, hade fullt upp med att sortera mÀngderna med information som spreds pÄ de sociala medierna. Det var bÄde sanningar och rena pÄhitt, men Italien som redan stÀngt alla grÀnser, gjorde nu ytterligare ÄtgÀrder för att begrÀnsa spridningen. Man stÀngde skolor, stoppade olika evenemang och annat som medförde folksamling, nu började det kÀnnas allvarligt. Samtidigt fick vi veta att bÄde Danmark och Norge stÀngt sina skolor och det ryktades att Frankrike skulle stÀnga sina grÀnser redan nÀsta dag. Tack och lov var det senare inte sant, för dÄ hade vi suttit fast i Spanien.
Även om inte allt var sant pĂ„ de sociala medierna, skapade det panik hos mĂ„nga och nĂ€r Norge och Danmark meddelat att dom stĂ€nger sina grĂ€nser, vĂ€xte oron ytterligare.
Nu hettade det till, vad gör vi nu?
Enda vÀgen förbi Danmark Àr fÀrjeförbindelsen mellan Tyskland och Sverige eftersom Polen ocksÄ meddelat att dom stÀnger sina grÀnser.

Vi hade nu tvÄ alternativ att ta stÀllning till. Ett att stanna i Spanien och vÀrmen med risk för att inte kunna komma hem enligt planen, tvÄ att fastna i den nordtyska kylan om till exempel fÀrjelinjerna stoppas pÄ grund personalbrist i coronavirusets spÄr.
Vi bestÀmde vi oss för att ta oss ur Spanien sÄ fort som möjligt och falkenbergarna, som var i Almayate 80 mil lÀngre söderut, hade fattat samma beslut. Dom var redan pÄ vÀg norrut och dÄ bestÀmde vi oss för att trÀffas i Peniscola för att ta följe över grÀnsen till Frankrike.
Vi startade vÄr gemensamma flytt tidigt pÄ morgonen och efter nÄgra timmars körning fick vi veta, och nu var det sant, att Frankrike stÀnger sina grÀnser klocka Ätta redan nÀsta morgon.
Tur att vi fattade ett snabbt beslut för hade vi vÀntat ytterligare en dag sÄ hade vi varit fast i Spanien.
De 55 milen till Montpellier sÄg vi som en lagom dagsetapp. Helena, som stundtals satt fastlimmad i telefonen, fick under fÀrden den glÀdjande informationen att Danmark öppnar sina grÀnser för oss som skall hem. Det var ett lugnande besked och nu kÀndes allt riktigt bra förutom att vi tvingats lÀmna vÀrmen cirka tre veckor för tidigt.
NÀr vi efter drygt 40 mil nÀrmade vi oss den franska grÀnsen bröts lugnet och glÀdjen. Tyskland stÀnger sina grÀnser frÄn och med klockan Ätta nÀsta morgon.
Med hjÀlp av Google Maps konstaterade vi att vi mÄste avverka nÀrmare 100 mil till innan vi nÄr den tyska grÀnsen.
Valet var inte svÄrt, det var bara att bita i det sura Àpplet, för alternativet att bli fÀngslad i Frankrike kom inte ens pÄ tal.


Peniscola, Spanien-Trier, Tyskland, 142 mil

Vi startade vÄr dag klockan sju pÄ morgonen i Peniscola och vid elvatiden pÄ kvÀllen, cirka 142 mil senare, passerade vi grÀnsen mellan Luxemburg och Tyskland och efter ytterligare ett par mil hittade vi en övernattningsplats vid en Mac Donalds restaurang i Trier.
Vi klarade dagens lÄngtur tack vare att Helena dubbeljobbade, stundtals som Ulla Bella och dÀremellan som avbytare bakom ratten. En prestation som var vÀl vÀrd en high five och ett glas rött. Problemet var bara att vi knappt hann svÀlja sista klunken innan John Blund knockade oss.

Falkenbergarna, Jan-Olof och Anna-Lena, hade bestĂ€mt sej för att köra genom Jylland i Danmark till fĂ€rjan i GrenĂ„. Eftersom vi inte gillar den fyra timmar lĂ„nga fĂ€rjeturen mellan GrenĂ„ och Halmstad, skildes vĂ„ra vĂ€gar hĂ€r för denna gĂ„ng. VĂ„rt vĂ€gval var den vi oftast tar, fĂ€rjan frĂ„n Puttgarden i Tyskland till Rödby i Danmark och dĂ€refter Öresundsbron till Sverige.

Trier-Puttgarden, 75 mil

Vi tog farvÀl tidigt pÄ morgonen men vi hade hela dagen kontakt med varandra. Innan vi nÄdde Puttgarden meddelade Anna-Lena att en kompis till henne lagt ut pÄ media att det var sex timmars vÀntetid vid fÀrjan till Rödby. Vi tog det hela med ro för vÄr plan var ÀndÄ att övernatta vid Bordershop, eller prÄmen som den kallas, strax intill fÀrjelÀget.
NÀr vi efter 75 mil var framme vid fÀrjelÀget i Puttgarden, blev vi vÀldigt förvÄnade för hÀr fanns inte en enda personbil. Den stora asfalterade plattan med hur mÄnga linjemarkerade fÄllor som helst var helt öde förutom ett par lÄngtradare som vÀntade pÄ nÀsta avgÄng och nÄgra tyska polisbilar med blÄljus pÄ som kontrollerade alla som skulle in i Tyskland.
Den massmediala informationen Àr för det mesta bra, men nÀr nÄgon sprider ut felaktiga rykten kan det vara helt förödande. Hade vi inte bestÀmt oss för att övernatta vid prÄmen, kanske vi vÀnt om och fÄtt ytterligare ett 40-tal mil i bilen den dagen.

NÀr vi kom fram till prÄmen kom nÀsta överraskning. Den jÀttestora parkeringen som oftast brukar vara fullbelagd, var hel tom och nÀr vi kom in pÄ den fyra vÄningar höga prÄmen var det helt öde och tyst.
Vi botaniserade i lugn och ro bland alla tullfria lÀckerheter och nÀr vi fyllt vÄr kundvagn fick vi i kassan veta att vi kanske var deras sista kunder för lÄng tid framöver. Personalen hade nÀmligen fÄtt veta att Bordershop frÄn och med i morgon stÀnger pÄ grund av rÄdande smittspridning.
Vi lastade in godsakerna i bilen och stÀllde oss pÄ behörigt avstÄnd frÄn polisbilarna, korkade upp en flaska och var glada över att vi kommit sÄ lÄngt. Nu var alla hinder borta, nu var det raka spÄret hem till TÄdÄs.

Helenas telefon klingade hela tiden och hon hade fullt upp att hÄlla ihop allt hon fick veta frÄn vÀnner och bekanta.
Hela Spanien var satt i karantÀn vilket innebar att ingen fick vistas utanför sitt hem mer Àn nÀr dom skulle handla mat. FrÄn Camping La Manga fick vi genom Lisbeth och Lennart veta att allt var stÀngt utom campingbutiken och ingen fick gÄ utanför omrÄdet, inte ens till stranden, det var helt dött och den som bröt mot reglerna riskerade höga böter.

Strax innan vi skulle lÀgga oss knackade det pÄ dörren och utanför stÄr tvÄ poliser.  Dom hade sett vÄr husbil och kom för att se vilka vi var och eftersom vi inte var frÄn Tyskland var regeln att vi enbart fick passera genom landet, inte övernatta. Som tur var hade Helena bokat plats pÄ fÀrjan till nÀsta morgon, vilket hon visade poliserna.
Det var tvÄ mÀnskliga poliser som smÄlog nÀr dom sÄg den halvfulla vinflaskan pÄ bordet och innan dom önskade oss god natt bad dom oss bara att markera vÄr nÀrvaro med en varningstriangel.

Klockan fem pÄ morgonen körde vi pÄ fÀrjan i Puttgarden och 45 minuter senare var vi i Danmark. Alla, förutom nÄgra lastbilschaufförer satt kvar i sina bilar pÄ överfarten och nÀr vi lÀmnade fÀrjan i Danmark ville polisen se vÄra pass innan vi fick köra vidare.

Rödby-Hem, 53 mil

Hela resten av resan gick som pÄ moln, vi var pÄ svensk mark nu och pÄ radion hörde vi Löven tala om att högskolor, yrkesskolor och sÄ vidare kommer att stÀngas tills vidare.

FrÄn Spanien fick vi stÀndiga rapporter om utegÄngsförbuden. Zofia, som vi hÀlsade pÄ i Almunecar, sitter inspÀrrad i sin lÀgenhet pÄ elfte vÄningen. Hon, liksom alla andra, fÄr bara lÀmna lÀgenheten för att handla mat och polisen roterar stÀndigt för att se om det Àr nÄgon som bryter mot dessa regler.
Det Àr som att sitta fÀngslad i sitt eget hem, sa hon, utan face to face kontakt med bekanta och jag har dessutom inte ens en TV.

Det blev som sagt en panikslagen hemresa. Tre veckor tidigare Àn berÀknat plus tre dagar med blÄslampa i hasorna för att hinna förbi alla politiska beslut som dök upp med kort varsel.
Efter 270 mil pÄ tre dagar var det skönt att sÀtta ner fötterna pÄ Tjörn igen. Borta bra men hemma bÀst, trots att termometern sjönk frÄn cirka 22 till ynka 6 grader pÄ de fÄ dagarna.

FrÄnsett den kaotiska situationen som Coronaepidemin medförde sÄ hade vi en helt underbar resa utmed de spanska kuststrÀckorna och bergen i omrÄdet norr om Sevilla.
Under tre och en halv mÄnad flackade vi frÄn den ena fantastiska upplevelsen till den andra och vi stannade pÄ varje plats sÄ lÀnge vi sjÀlva önskade. Var platsen ointressant blev det bara en övernattning men pÄ de mest omtyckta platserna kunde bli mer Àn tvÄ veckor pÄ samma plats.
Vi trÀffade mÄnga trevliga mÀnniskor som vi umgicks med. Falkenbergarna, Jan-Olof och Anna-Lena till exempel hade vi följe med i nÀstan tre veckor samt genom hela Frankrike pÄ vÄr flykt undan isoleringen. PÄ La Manga umgicks vi dagligen med paren Bine och Micke samt Lisbeth och Lennart.
Samtliga mycket, mycket underbara och generösa mÀnniskor som vi hoppas fÄ trÀffa fler gÄnger.

Ekonomi
VÀnner och bekanta brukar ofta frÄga vad det kostar att resa runt med husbil, campingpriser, vÀgavgifter och sÄ vidare.

I denna kalkyl har vi bara med sÄdana kostnader som vi normalt inte har hemma. Mat, klÀder och sÄ vidare, Àr inte med eftersom vi Àven behöver det hemma.
Dessutom har vi gjort avdrag för vissa utgifter som reduceras under perioden vi Àr bortresta, som till exempel lÀgre elförbrukning för uppvÀrmning under hela vintern.
Husbilen bortser vi helt ifrÄn eftersom den har vi oavsett var vi Àr.

Vi var pÄ resande fot i 108 dagar. Vi övernattade pÄ 15 olika campingar, 3 stÀllplatser och 4 gratisparkeringar.
Övernattningar Ă€r den enskilt dyraste delen om man vill bo pĂ„ camping som vi oftast gjorde.
Campingarna kostade oss totalt 20 100 kr eller i snitt 191 kr/natt inklusive el som Àr dyr i Spanien.
Den totala körstrÀckan frÄn dörr till dörr blev cirka 750 mil och dieselpriset Àr ungefÀr detsamma som hemma.
Att komma till kontinenten, med fÀrjor och broar, kostar oss svenskar runt 5 000 kronor tur och retur, vilket Àr den i sÀrklass dyraste delen i tid och kilometer rÀknat.

Nu till min kostnadskalkyl

Jag börjar med besparingarna hemma.

Alla summorna Àr berÀknade cirkapriser.
Elförbrukningen               -5 000 kr
Kabel TV                         -3 000 kr
Vatten och Avlopp           -2 000 kr
AvstÀllning tvÄ bilar         -3 000 kr
Drivmedel                         4 000 kr
Summa                        -17 000 kr

Resans kostnader

Campingar mm            1 960 Euro
Drivmedel                    1 129 Euro
VÀgavgifter                     286 Euro (kan undvikas)
FÀrja, broavgifter            464 Euro
Gasol                               89 Euro (billigt i Spanien)
Summa                      3 928 Euro
                       eller   41 235 kr

Total kostnad resan 24 235 kr

Vilket motsvara 226 kr/dag  


Almunicar


Benicassim


La Manga


La Manga


Mazarron


Mazarron


Mazarron


Mazarron


Ronda


Portman


Puerto de Motril


Puerto de Motril


Salobrena


Salobrena


Salobrena


Salobrena


San Javier


San Javier


San Javier


San Javier


Santiago de la Ribera


Torre del Mar


Torre del Mar

Osnabruck, Tyskland
Niedersachsenhof Camping
  

 

Lindenfels, Tyskland
 

 

Santa Susana, Spanien
Camping Bon Repos
  

 

Benicassim, Spanien
Camping Bonterra Park
   

 

Mazarron, Spanien
Camping Las Torres
 

 

Bolnuevo, Spanien
 

 

Torre del Mar, Spanien
 

 

Almayate, Spanien
Camping Almayate

 

Marbella, Spanien
Restaurang Simbad

 

Tarifa, Spanien
Camping Torre de la Plana

 

El Rocio
Camping La Aldea
 

 

Zahara de la Sierra, Spanien
   

 

Ronda, Spanien
Camping El Sur

 

Setenil, Spanien
 

 

Motril, Spanien
Camping Playa de Poniente
   

 

Almunecar, Spanien

 

Salobrena, Spanien
 

 

Mazarron, Spanien
Camping Los Delfines
 

 

Batteria de Castillios

 

Lagunen Mar Menor, Spanien
San Javier, Camper Park La Ribera

 

Los Alcazares

 

Lagunen Mar Menor, Spanien
Camping La Manga

 

Los Belones, Spanien
   

 

Peniscola, Spanien
Eden Camping