Ett annorlunda år
Från och med våren 2020, för drygt ett år sedan, har dygnets alla nyhetsprogram ägnat större delen av sin tid åt covid-19 och Donald Trump.
Mest tid har ägnats åt covid-19, med dödsantal, smittspridning och vaccinering. Nyhetsprogrammen gästades av den ene experter efter den andra och alla tävlade om att höras och synas mest. Alla visste bäst men teorierna var inte helt samstämmiga. Det enda dom var överens om, var att dom inte var överens. Experter är som metrologer, det blir som det blir när det inte blev som det skulle.
Därefter ägnades ett överflöd av tid åt Trumps klumpigheter och det stundade valet i Amerika. Detta kan tyckas som onödigt vetande, eller var det kanske medveten handling för att fokusera ilskan på annat än myndigheternas vägran att visa handlingskraft, under den pågående pandemin. Visst är det bra med information om vad som sker i världen, men det är ju ändå inget lilla Sverige kan göra något åt och vi har ju allt för många egna bekymmer.
Gängkriminaliteten till exempel, som eskalerat under många år fick för det mesta en kort belysning i slutet på sändningstiden om det fanns tid över. Detta trots att statistiker, både svenska och utländska, visade att vi bor och lever i ett av Europas farligaste länder. Kan man tänka sej, landet som våra politiker själva höjer till skyarna gällande trygghet, välfärd och sjukvård.
Myndighetspersoner fokuserar mer på vältalighet än handling och under pandemin började alla plötsligt tala om sina välfyllda verktygslådor, vad som fanns i lådorna och vilka nya verktyg dom kunde fylla lådorna med. Dom fick sej själva att framstå som ett gäng hantverkare på kafferast.
Bibbel babbel och mycket prat, prat, prat och lite verkstad, trots alla verktyg och verktygslådor. Inte konstigt att makthavarna ofta jämförs med krokodiler, stor käft och inga öron.

Pandemin
En pandemi är en epidemi som sprider sej över hela jordklotet och den 11 mars 2020 deklarerade WHO, Världshälsoorganisationen, att vi drabbats av en pandemi med ett helt okänt virus utan immunitet. Pandemin, som troligtvis utvecklats i Kina, fick namnet covid-19 och enligt WHO, drabbas framförallt den äldre befolkningen. Samma dag bekräftades det första dödsfallet i Sverige på grund av kinaviruset, men det skulle bli fler.
Det har varit ett år i hopp och förtvivlan blandat med ilska och förvåning över politiker- och myndigheters handlingsförlamning när landet hamnat i en krissituation. Det var inte enbart dödssiffrorna i covid-19 som upprörde, utan beviset på den planlagda nedmontering av viktiga samhällsfunktioner som skett under ett flertal år bakåt i tiden.
Det är lätt att vara en bra tränare i ett vinnande lag, lätt att bli uppskattad chef när intäkterna stiger och så vidare. Detsamma gäller för ett lands beslutsfattare i medgång, när det mesta rullar på utan gnissel.
Men i en krissituation, när det blir motgång, ser man bristerna hos både tränare, chefer och beslutsfattare och det är då man kan sätta betygen.
Den handlingskraft som vår regering visat under pandemin är inget dom kan vara stolta över. Man kan i korthet säga att Sverige inte varit sämst i klassen, inte heller bäst, men med våra förutsättningar med låg befolkningstäthet och god ekonomi borde vi höra hemma bland topparna i Europa. I jämförelse med de andra nordiska länderna sticker vi ut som klart sämst med flerdubbel hög dödlighet per capita än de övriga.

√Ąldrev√•rden
Många andra länder förvånades av den svenska strategin som går ut på att befolkningen skall ta ansvar under frihet. Detta har visat sej vara helt förödande och då framför allt inom äldrevården.
Vi, sa beslutfattarna, vi skall värna om dom äldre och sköra, dom som byggt upp detta land, ord, ord, ord helt utan handlingskraft.
Den nedskärning som i åratal bedrivits inom äldrevården slog nu tillbaka med våldsam kraft. Det fanns varken personal, skyddsutrustning eller handlingsplaner för en krissituation.
Personalen på golvet, har genom åren rationaliserats bort och i vissa fall ersatts med timanställda med oregelbundna arbetstider, allt för att få mer pengar över till administrationen. Skyddsutrustning fanns av ekonomiska skäl inte i lager och framtida handlingsplaner handlade bara om att skära i kostnaderna.
Det infördes besöksförbud på äldreboendena. Ingen, inte ens de allra, allra närmaste, fick besöka sina äldre, samtidigt som vårdpersonalen tvingades vandrade ut och in helt utan tillgång till skyddsutrustning. Dessutom hade man på dessa hem inte tillgång till läkare och följden blev ju som bekant helt förödande.

Var är mina nära och kära

Hos äldre med hemtjänst var det ännu sämre. Vissa äldre kunde ha ett tjugotal olika vårdare, så kallade timanställda, på besök under en vecka, vårdare helt utan tillgång till skyddsutrustning. Man behöver ju inte ha speciellt många celler under kalhygget för att räkna ut följderna.
I april 2020, när dödstalen i första vågen var som högst, var hela 90 procent 70 år eller äldre.
Vi skall värna om dom äldre och sköra i samhället, var ordern från stadsministern och ändå var det nio av tio sjuttiplussare som dog i den första vågen.
Detta vill jag inte kalla välfärdssamhälle varken för de äldre som dog som flugor eller för personalen som helt utan skyddsutrustning och risk för sina egna liv, fick ställa upp och lösa situationen. Att dom dessutom är lågavlönade gör inte saken bättre.
Vad hela den stora administrationen befanns sej, kan man ju fundera på, kanske gnuggade dom röv i konferensrummet?
Det skall tilläggas att det inte var lika illa i alla kommuner, vissa kommuner löste faktiskt krisen på ett bra sätt.

Sjukvården
Våra myndigheter poängterar ofta att vi tillhör världstoppen när det gäller bra sjukvård. I mitten av april 2020, när dödligheten var som högst, låg Sverige i topp gällande avlidna per capita och hur man får ihop den ekvationen kan man fundera på.
Myndigheternas strategi var frihet under ansvar, vilket ju är en fin tanke. Vi skulle kunna leva som vanligt bara vi höll avstånd och tvättade händerna.
Att tro att man kan få 11 miljoner oliktänkande människor att gå i samma riktning, att följa en sådan uppmaning, påstår jag är brist på intelligens. Det är som att be alla i Sverige att sluta knarka så slipper vi gängbildningarna.
Dessutom fokuserade media all uppmärksamhet på sjuttiplussare som den stora riskgruppen. Detta innebar att gruppen, de som kallas genvägarna, bestämde att det inte gäller dom, det gäller bara gamlingarna.
Många yngre och medelålders fortsatte därför sitt liv som om ingenting hänt med trängsel i affärer, på skidorter, bussar och så vidare, helt utan hänsyn till smittorisken och andras liv.
I Stockholm, eller fjollträsk som norrlänningarna säger, fortsatte samhällseliten att spendera sin tid på societetklubbarna. , trots att Tv-kanalerna kablade ut skräckbilder på folkhav som gjorde odefinierade kroppsrörelser i skenet av blinkande discokulor och öronbedövande musik till långt in på småtimmarna.
Frihet under ansvar, håll avstånd och tvätta händerna, gällde inte egoisterna. Denna nonchalans, som mestadels hörde hemma i Stockholm, medförde att antalet döda steg kraftigt och bara i den första vågen dog cirka 8 000 personer vilket fick sjukvården att jobba häcken av sej.

Gängkriminaliteten
Poliskåren, liksom äldrevården, sjukvården och även skolorna har under många år genomgått organisationsförändringar med syfte att minska på utgifterna.
Markfolket, dom underbetalda som jobbar närmast verksamheten, har varit den mest ansträngda gruppen. Färre personal och fler arbetsuppgifter är ingen bra utveckling, en kombination som enbart leder till stress, sjukskrivningar och utslagningar från arbetsmarknaden. På de administrativa avdelningarna, långt från kärnverksamheten, är det mer sällan nedskärningar, snarare tvärt om, där tillsätts ännu fler utredare, chefer, stabsfunktioner, och så vidare och om inte det räcker så tecknas det dyra bindande avtal med både seriösa och oseriösa företag och konsulter.
För poliskåren har det inneburit att man helt tappat kontrollen över kriminaliteten i landet.

Tjuvar och banditer rör sej fritt

Det är till och med så illa att utländsk press anser att Sverige är ett av de farligaste länderna i Europa att bo i. Navet i all kriminalitet och framför allt i gängbildningarna kretsar runt narkotikan, det är där dom stora pengarna finns och det är där våra ungdomar lär sej att tjäna snabba pengar.
Polisen står helt maktlösa på grund av alla nedskärningar och omorganisationer. Så kallade mindre förseelser som till exempel inbrott, rån och stöld måste läggas åt sidan för att i första hand ägna all tid åt de grövre brotten med dödsskjutningar, sprängningar och gängkriminalitet.
När jag var ung läste man sällan om mord och framför allt inte om gängkriminalitet.

Bosse tänker tillbaka

Visserligen var inte informationsflödet tillnärmelsevis i samma omfattning som i dag, men nu blir man nästan förvånad om inte nyhetsprogrammen har nya mord, sprängningar eller gängverksamhet på agendan.
Jag s√§ger som Kristian Luuk, ‚ÄĚvart √§r vi p√• v√§g‚ÄĚ.

Man skär och skär i kostnader och löner och samhällsklyftorna blir bara större och större. Folket som är närmast verkligheten, det så kallade fotfolket, är till antalet flest och det är där det är lättast att göra besparingar. Genom permitteringar och låg löneutveckling kan man med ett kortsiktigt tänkande minska kostnaderna, men i en krissituation som denna, utan långsiktiga planer, ser man nu resultatet.
Sverige har gått i väggen och alla skyller på alla. Regeringen skyller på regionerna som i sin tur skyller på kommunerna och som i sin tur skyller på förvaltningarna. Sedan går det åt motsatt håll för att till slut landa på regeringsnivån igen och alla har ett gemensamt, dom skyller på föregående regeringar.
Inom all statlig och kommunal verksamhet blir det fler och fler långa möten med fler och fler som sliter byxbaken utan att komma några vettiga beslut.

Vi administrerar ihjäl oss
Administrationsavdelningarna i alla led bara växer och växer och där är sällan tal om att minska på kostnaderna. Fortsätter vi i denna takt så kommer fotfolket att försvinna helt och vad gör vi då? Makthavarna måste tänka om för fortsätter utvecklingen i befintlig färdriktning kommer vi sakta men säkert att administrera ihjäl oss.

 Verbalerotiker
Det finns både bra och dåliga politiker och makthavare men alla har ett gemensamt ansvar för det som sker i samhället just nu, med det övergripande ansvaret har alltid regeringen. Vi är nu inne i en tredje våg av smittan och det finns fortfarande många frågetecken som borde rätats ut under det år som gått i pandemins tecken.
Hittills har över 13 000 dött i covid-19 och det är fortfarande hela 90 procent som är över 70 år.
Det är skamligt att våra makthavare lägger ansvaret på befolkningen för att själva slippa ta ansvar. Håll avstånd och tvätta händerna är ett mycket bra recept, om alla hade följt det. Men det kommer aldrig att ske vilket de handlingsförlamade verbalerotikerna borde insett. Dom, om någon, borde veta att vi människor inte är stöpta i samma form. När det gäller covid-19 så finns det alla sorter från dom som påstår att pandemin inte existerar till dom som av rädsla för viruset isolerar sej helt.


Mitt genomsnittsbetyg till makthavarna


Allmänbildning              Godkänd
Beslutsamhet                 Underkänd
Mediavana                      Med beröm godkänd
Handlingskraft              Underkänd
Lyhördhet                       Underkänd
Ordning                           Underkänd
Planering                         Underkänd
Samarbete                      Underkänd
Specialkunskap              Godkänd
Språkkunskap                Med beröm godkänd
Uthållighet                      Godkänd
√Ąrlighet¬† ¬† ¬† ¬† ¬† ¬† ¬† ¬† ¬† ¬† ¬† ¬† ¬† ¬† Underk√§nd

 

Inledning
Efter tre härliga månader på den underbara medelhavskusten, med besök på ett antal platser från Barcelona i norr till Tarifa på sydspetsen, var vi nu på väg norrut igen.
Resan var planerad sedan n√•got √•r bak√•t i tiden och tack vare att Helena ‚ÄĚpensionerat‚ÄĚ sej i f√∂rtid hade vi nu m√∂jligheten. Eftersom ‚ÄĚb√§st f√∂re datum‚ÄĚ n√§rmade sej med stormsteg, ville vi helt enkelt prova p√• att √∂vervintra i Spanien, l√•ngt fr√•n iskalla vintervindar, m√∂rker och regn.
Corona är ett ord som för oss alltid förknippats med ett ljust mexikanskt öl som man dricker väl nedkylt med en klyfta lime nedstucken i flaskans hals. Men i början på mars 2020, fick Corona en helt annan betydelse. Corona är namnet på ett virus som i ett mikroskop liknar små kronor på en krans vilket på latin heter Corona.

 Sociala medier
I slutet av februari, observerade Helena att man på Facebook och andra sociala medier börjat publicera inlägg om en okänd sjukdom som härjade i de norra delarna av Italien, ett virus som skördade många äldre människors liv. Vi reagerade inte med mer än en axelryckning, det var ju där, inte här.
Vi hade dagen innan dessa nyheter just checkat in på Eden Camping i Peniscola där vi skulle göra ett längre stopp innan vi lämnade Spanien för denna gång. Vi var på väg hemåt och planen var att följa medelhavskusten genom Frankrike till Italien och därefter till Merano i Sydtyrolen som vi oftast besöker när vi är på dessa breddgrader.
Trots rapporterna från de sociala medierna fortsatte vi att njuta av vår bekväma tillvaro med långa promenader på solvarma stränder och ljudet från Medelhavets vågskvalp som uppstår när vågorna rullar in mot land. I vetskapen om att vi snart skulle lämna värmen, för vidare färd norrut, passade vi på att njuta extra mycket av solen, värmen och den spanska våren. Det var nästan svårt att ta in, riktigt kunna förstå, att man kunde ha det så här bra, samtidigt som rapporterna hemifrån bara talade om regn, blåst och kyla.

Restriktioner
Helena, som är mediatörstigast av oss, var inte helt nöjd med allt som skrevs i media. Det var både sanningar och rena påhitt men hon började ändå ana oråd när Italien, som redan stängt sina gränser, nu införde ytterligare restriktioner genom att stänga skolor, förbjuda olika evenemang och annat som kunde medföra folksamlingar.
När vi fick veta att det var ett nytt virus som våldsam hastighet spred över hela över hela Italien och lämnade efter sej ond bråd död, började vi verkligen ta det hela på allvar.
Bara någon dag senare fick vi rapporter om att både Danmark och Norge stängt sina skolor och det ryktades att Frankrike skulle stänga sina gränser redan nästkommande dag. Tack och lov var det senare inte sant, för då hade vi varit inlåsta i Spanien.
Efter ytterligare någon dag kom beskedet att även Spanien drabbats av epidemin och efter ytterligare någon dag stängdes landet ner helt. Vi fick vistas ute men barer, restauranger och affärer, förutom mataffärer, bommades igen helt.
Från en dag till annan med flanörer som vandrade på stranden, fullsatta bord på barer och uteserveringar, trängsel i souvenirbutiker, cyklister som gled fram i solskenet och så vidare, blev det  helt folktomt. Det liknades mest en spökstad där fönster och uteserveringar täckts med jalusier, skyddsgaller, presenningar och obemannade fordon som stod still.
Allt gick nu v√§ldigt fort, och njutningen av den spanska v√•ren var pl√∂tsligt ‚ÄĚv√§ck med pusta‚ÄĚ som man s√§ger i Norge.
Vår plan var att stanna i Peniscola för att vänta in ett par kompisar från Falkenberg som vi bestämt att ta följe med på hemvägen, men med alla nya uppgifter började vi oroa oss för vår hemfärd.
Vi kontaktade Falkenbergarna, som befann sej ungefär 80 mil längre söderut, var dom redan på väg norrut eftersom dom också börjat bli oroliga och vi bestämde då att träffas redan tidigt nästkommande morgon vid campingen i Peniscola för vidare planering.

 Stängda färdvägar
Vi hade ungefär 35 mil till franska gränsen och ytterligare 15 mil till Montpellier i Frankrike där vi planerade att övernatta och efter någon timmes körning mot franska gränsen fick vi veta Frankrike skulle stänga sina gränser redan nästkommande dag och denna gång var det sant, nu var det inte fejk news.
När vi närmade oss den franska gränsen kom nästa nagelbitare, vi fick veta att Danmark skulle stänga gränserna och då kändes det inte lika bekvämt att lämna Spanien längre.
Valen stod mellan att stanna kvar i den spanska värmen eller chansa på att komma igenom Danmark.
Alternativet att bli inlåsta i norra Tyskland, där det fortfarande var senvinter med kyla och blåst, i en husbil, var inte så tilltalande. Visserligen finns alla bekvämligheter i husbilen men efter 4-5 dygn måste vi ha tillgång till el, vatten, gasol, toa- och avloppstömning och all annan service som bara finns på campingplatser. Att hitta en öppen camping i norra Tyskland, vintertid, är som att se solen i Nikkaluokta en midvinterdag.
Via Facebook fick vi veta att färjan från Rostock till Ystad stoppats på grund av viruset och nu var Polen enda återstående vägen till Sverige, om inte danskarna släpper igenom oss.
Vi beslöt oss för att rösta om alternativen och med tre röster mot min, lämnade vi Spanien, vi fortsatte norrut mot Danmark. Lite surt tyckte jag men det var bara att bita ihop.

Ljus i mörkret
Efter att vi lämnat Spanien bakom oss, någon mil söder om Montpelier i Frankrike, där vi planerat att övernatta, kom en riktigt svettdrypande pulshöjare.
Tyskland offentliggjorde att landet kommer att stänga sina gränser redan klockan åtta nästkommande morgon. Nu hettade det till ordentligt. Vi kunde inte vända för klockan var över åtta då Spanien stängde sin gräns.
Med hjälp av Google Maps konstaterade vi att vi måste avverka närmare 100 mil ytterliggare denna dag om vi inte ville bli inlåsta i Frankrike, vilket vi inte ens röstade om. Det var bara att ställa in GPS; n, Tina som vi kallar henne, på Trier i Tyskland.
Helena, som mestadels satt fastlimmad i telefonen, fick under färden norrut veta att Danmark öppnar sina gränser för oss som bara skall köra igenom landet. Det var ett mycket lugnande besked som gav oss energi att fortsätta färden, en färd som mest liknade en sällskapsresa för svenskregistrerade husbilar.
Den vemod jag kände när jag förlorat omröstningen hade vänts till ren glädje, för nu ville jag hem trots mörker, blåst och regn.

Vi startade denna dag långt före soluppgången i Peniscola och vid elvatiden på kvällen, cirka 150 mil och 17 timmar, senare passerade vi gränsen mellan Tyskland och Luxemburg och några mil senare drog vi handbromsen på en ställplats i Trier i Tyskland. Nu kändes allt riktigt bra förutom att vi tvingats lämna värmen cirka tre veckor för tidigt.

Skiftarbete
Vi hade klarat av dagens långtur mycket tack vare att Helena dubbeljobbade, stundtals som Ulla Bella och däremellan som avbytare bakom ratten. En prestation som var väl värd en dubbel high five.
Falkenbergaren, gjorde en ännu mäktigare prestation, han hade ingen avbytare bakom ratten och dessutom hade han kört ca 80 mil dagen innan vi lämnade Peniscola, en i mina ögon, helt makalös prestation.
Vi korkade tillsammans upp en pava rött men vi hann knappt svälja första klunken innan John Blund slog omkull oss.

Avskedet
Tidigt nästa morgon tog vi farväl av falkenbergarna, som bestämt sej för att köra genom Jylland i Danmark till färjan i Grenå. Eftersom vi inte gillar den fyra timmar långa färjeturen mellan Grenå och Halmstad, skildes våra vägar för denna gång.
V√•rt v√§gval var den vi oftast tar, f√§rjan fr√•n Puttgarden i Tyskland till R√∂dby i Danmark och d√§refter √Ėresundsbron till Sverige.
Innan vi nådde Puttgarden fick vi ett meddelande på Facebook att det var sex timmars väntetid vid färjan till Rödby. Vi tog det hela med ro för vår plan var ändå att övernatta, trots övernattningsförbudet, vid Bordershop, eller pråmen som den kallas, strax intill färjeläget.

När vi, efter cirka 75 mil, var framme vid färjeläget i Puttgarden, blev vi mycket förvånade. Här fanns inte en enda bil. Den stora asfalterade plattan, med hur många linjemarkerade fållor som helst, var kusligt öde förutom ett par långtradare som väntade på nästa avgång och några tyska polisbilar med blinkande blåljus som kontrollerade alla som kom från Danmark och skulle in i Tyskland.
Den massmediala informationen är för det mesta bra, men när någon sprider ut falska rykten kan man lätt bli överirriterad. Hade vi inte bestämt oss för att övernatta vid pråmen, kanske vi vänt och fått ytterligare ett 40-tal mil bakom ratten den dagen.
Nästa överraskning var att den jättestora parkeringen vid Bordershop, som oftast brukar vara helt fullbelagd, var hel tom och när vi kom in på den fyra våningar höga pråmen var det helt öde och tyst, nästan kusligt tomt.
Vi botaniserade i lugn och ro bland alla tullfria läckerheter och när vi fyllt vår kundvagn fick vi i kassan veta att vi var deras sista kunder för lång tid framöver. Bordershop skulle stängas på grund av den rådande smittspridningen.
Vi lastade in godsakerna i bilen och ställde oss på behörigt avstånd från polisbilarna, korkade upp en flaska och var glada över att vi kommit så långt. Nu var alla hinder borta, nu var det raka spåret hem till Tådås.

Helenas telefon klingade hela tiden och hon hade fullt upp att hålla ihop allt hon fick veta från vänner och bekanta. Hela Spanien hade försatts i karantän vilket i korthet innebar att ingen fick vistas utanför sitt hem om man inte kunde visa att man skulle handla mat.
Från Camping La Manga fick vi genom ett par kompisar veta att allt var stängt utom campingbutiken och ingen fick gå utanför campingområdet, inte ens till den tillhörande stranden. Det var helt dött och den som bröt mot reglerna riskerade höga böter.

Polisbesöket
Strax innan vi skulle lägga oss knackade det på dörren och utanför står två poliser.  Dom hade sett vår husbil och kom för att se vilka vi var och eftersom vi inte var från Tyskland var regeln att vi enbart fick passera genom landet, inte övernatta. Som tur var hade Helena bokat plats på färjan till nästa morgon, vilket hon visade poliserna.
Det var två mänskliga poliser som smålog när dom såg den halvfulla vinflaskan på bordet och innan dom önskat oss god natt bad dom oss bara att markera vår närvaro med en varningstriangel, något måste dom ju säga.
Klockan fem på morgonen lämnade färjan Puttgarden och 45 minuter senare band kaptenen fast den i Rödby Havn och innan vi lämnade terminalen stoppade den danska polisen för att kontrollera våra pass. En snabbtitt in i bilen och klartecken att köra vidare.

Borta bra men ….
Hela resten av resan gick som p√• moln och efter √Ėresundsbron var vi p√• svensk mark och det f√∂rsta vi h√∂r p√• radion var v√•r stadsminister, L√∂ven, som talade om att vi skulle tv√§tta h√§nderna och h√•lla avst√•nd.

Från Spanien fick vi ständiga rapporter om utegångsförbuden. Zofia, som vi hälsade på i Almunecar, sitter inspärrad i sin lägenhet på elfte våningen. Hon, liksom alla andra, får bara lämna lägenheten för att handla mat och polisen roterar ständigt för att se om det är någon som bryter mot dessa regler.
Det är som att sitta fängslad i sitt eget hem, sa hon, utan TV och face to face kontakt med bekanta.

Det blev som sagt en panikslagen hemresa. Tre veckor tidigare än beräknat plus tre dagar med blåslampa i hasorna för att hinna förbi alla politiska beslut som dök upp med kort varsel.
Efter drygt 280 mil med två övernattningar var det skönt att sätta fötterna på Tjörn igen. Borta bra men hemma tryggast, trots att termometern sjönk från cirka 22 till ynka 6 grader på de få dagarna.

Det som förvånade oss mest när vi väl acklimatiserat oss i Sverige igen, var att allt rullade på som vanligt. Ingen bar munskydd, vilket alla gjort på vår flykt genom Europa, inga kontroller vid gränsen och affärer, restauranger, besinstationer och allt annat rullade på som om ingenting hänt. Enda beskedet vi fick var att hålla avstånd och tvätta händerna.