Ett annorlunda Ă„r
FrÄn och med vÄren 2020, för drygt ett Är sedan, har dygnets alla nyhetsprogram Àgnat större delen av sin tid Ät covid-19 och Donald Trump.
Mest tid har Àgnats Ät covid-19, med dödsantal, smittspridning och vaccinering. Nyhetsprogrammen gÀstades av den ene experter efter den andra och alla tÀvlade om att höras och synas mest. Alla visste bÀst men teorierna var inte helt samstÀmmiga. Det enda dom var överens om, var att dom inte var överens. Experter Àr som metrologer, det blir som det blir nÀr det inte blev som det skulle.
DÀrefter Àgnades ett överflöd av tid Ät Trumps klumpigheter och det stundade valet i Amerika. Detta kan tyckas som onödigt vetande, eller var det kanske medveten handling för att fokusera ilskan pÄ annat Àn myndigheternas vÀgran att visa handlingskraft, under den pÄgÄende pandemin. Visst Àr det bra med information om vad som sker i vÀrlden, men det Àr ju ÀndÄ inget lilla Sverige kan göra nÄgot Ät och vi har ju allt för mÄnga egna bekymmer.
GÀngkriminaliteten till exempel, som eskalerat under mÄnga Är fick för det mesta en kort belysning i slutet pÄ sÀndningstiden om det fanns tid över. Detta trots att statistiker, bÄde svenska och utlÀndska, visade att vi bor och lever i ett av Europas farligaste lÀnder. Kan man tÀnka sej, landet som vÄra politiker sjÀlva höjer till skyarna gÀllande trygghet, vÀlfÀrd och sjukvÄrd.
Myndighetspersoner fokuserar mer pÄ vÀltalighet Àn handling och under pandemin började alla plötsligt tala om sina vÀlfyllda verktygslÄdor, vad som fanns i lÄdorna och vilka nya verktyg dom kunde fylla lÄdorna med. Dom fick sej sjÀlva att framstÄ som ett gÀng hantverkare pÄ kafferast.
Bibbel babbel och mycket prat, prat, prat och lite verkstad, trots alla verktyg och verktygslÄdor. Inte konstigt att makthavarna ofta jÀmförs med krokodiler, stor kÀft och inga öron.

Pandemin
En pandemi Àr en epidemi som sprider sej över hela jordklotet och den 11 mars 2020 deklarerade WHO, VÀrldshÀlsoorganisationen, att vi drabbats av en pandemi med ett helt okÀnt virus utan immunitet. Pandemin, som troligtvis utvecklats i Kina, fick namnet covid-19 och enligt WHO, drabbas framförallt den Àldre befolkningen. Samma dag bekrÀftades det första dödsfallet i Sverige pÄ grund av kinaviruset, men det skulle bli fler.
Det har varit ett Är i hopp och förtvivlan blandat med ilska och förvÄning över politiker- och myndigheters handlingsförlamning nÀr landet hamnat i en krissituation. Det var inte enbart dödssiffrorna i covid-19 som upprörde, utan beviset pÄ den planlagda nedmontering av viktiga samhÀllsfunktioner som skett under ett flertal Är bakÄt i tiden.
Det Àr lÀtt att vara en bra trÀnare i ett vinnande lag, lÀtt att bli uppskattad chef nÀr intÀkterna stiger och sÄ vidare. Detsamma gÀller för ett lands beslutsfattare i medgÄng, nÀr det mesta rullar pÄ utan gnissel.
Men i en krissituation, nÀr det blir motgÄng, ser man bristerna hos bÄde trÀnare, chefer och beslutsfattare och det Àr dÄ man kan sÀtta betygen.
Den handlingskraft som vÄr regering visat under pandemin Àr inget dom kan vara stolta över. Man kan i korthet sÀga att Sverige inte varit sÀmst i klassen, inte heller bÀst, men med vÄra förutsÀttningar med lÄg befolkningstÀthet och god ekonomi borde vi höra hemma bland topparna i Europa. I jÀmförelse med de andra nordiska lÀnderna sticker vi ut som klart sÀmst med flerdubbel hög dödlighet per capita Àn de övriga.

ÄldrevĂ„rden
MÄnga andra lÀnder förvÄnades av den svenska strategin som gÄr ut pÄ att befolkningen skall ta ansvar under frihet. Detta har visat sej vara helt förödande och dÄ framför allt inom ÀldrevÄrden.
Vi, sa beslutfattarna, vi skall vÀrna om dom Àldre och sköra, dom som byggt upp detta land, ord, ord, ord helt utan handlingskraft.
Den nedskÀrning som i Äratal bedrivits inom ÀldrevÄrden slog nu tillbaka med vÄldsam kraft. Det fanns varken personal, skyddsutrustning eller handlingsplaner för en krissituation.
Personalen pÄ golvet, har genom Ären rationaliserats bort och i vissa fall ersatts med timanstÀllda med oregelbundna arbetstider, allt för att fÄ mer pengar över till administrationen. Skyddsutrustning fanns av ekonomiska skÀl inte i lager och framtida handlingsplaner handlade bara om att skÀra i kostnaderna.
Det infördes besöksförbud pÄ Àldreboendena. Ingen, inte ens de allra, allra nÀrmaste, fick besöka sina Àldre, samtidigt som vÄrdpersonalen tvingades vandrade ut och in helt utan tillgÄng till skyddsutrustning. Dessutom hade man pÄ dessa hem inte tillgÄng till lÀkare och följden blev ju som bekant helt förödande.

Var Àr mina nÀra och kÀra

Hos Àldre med hemtjÀnst var det Ànnu sÀmre. Vissa Àldre kunde ha ett tjugotal olika vÄrdare, sÄ kallade timanstÀllda, pÄ besök under en vecka, vÄrdare helt utan tillgÄng till skyddsutrustning. Man behöver ju inte ha speciellt mÄnga celler under kalhygget för att rÀkna ut följderna.
I april 2020, nÀr dödstalen i första vÄgen var som högst, var hela 90 procent 70 Är eller Àldre.
Vi skall vÀrna om dom Àldre och sköra i samhÀllet, var ordern frÄn stadsministern och ÀndÄ var det nio av tio sjuttiplussare som dog i den första vÄgen.
Detta vill jag inte kalla vÀlfÀrdssamhÀlle varken för de Àldre som dog som flugor eller för personalen som helt utan skyddsutrustning och risk för sina egna liv, fick stÀlla upp och lösa situationen. Att dom dessutom Àr lÄgavlönade gör inte saken bÀttre.
Vad hela den stora administrationen befanns sej, kan man ju fundera pÄ, kanske gnuggade dom röv i konferensrummet?
Det skall tillÀggas att det inte var lika illa i alla kommuner, vissa kommuner löste faktiskt krisen pÄ ett bra sÀtt.

SjukvÄrden
VÄra myndigheter poÀngterar ofta att vi tillhör vÀrldstoppen nÀr det gÀller bra sjukvÄrd. I mitten av april 2020, nÀr dödligheten var som högst, lÄg Sverige i topp gÀllande avlidna per capita och hur man fÄr ihop den ekvationen kan man fundera pÄ.
Myndigheternas strategi var frihet under ansvar, vilket ju Àr en fin tanke. Vi skulle kunna leva som vanligt bara vi höll avstÄnd och tvÀttade hÀnderna.
Att tro att man kan fÄ 11 miljoner oliktÀnkande mÀnniskor att gÄ i samma riktning, att följa en sÄdan uppmaning, pÄstÄr jag Àr brist pÄ intelligens. Det Àr som att be alla i Sverige att sluta knarka sÄ slipper vi gÀngbildningarna.
Dessutom fokuserade media all uppmÀrksamhet pÄ sjuttiplussare som den stora riskgruppen. Detta innebar att gruppen, de som kallas genvÀgarna, bestÀmde att det inte gÀller dom, det gÀller bara gamlingarna.
MÄnga yngre och medelÄlders fortsatte dÀrför sitt liv som om ingenting hÀnt med trÀngsel i affÀrer, pÄ skidorter, bussar och sÄ vidare, helt utan hÀnsyn till smittorisken och andras liv.
I Stockholm, eller fjolltrÀsk som norrlÀnningarna sÀger, fortsatte samhÀllseliten att spendera sin tid pÄ societetklubbarna. , trots att Tv-kanalerna kablade ut skrÀckbilder pÄ folkhav som gjorde odefinierade kroppsrörelser i skenet av blinkande discokulor och öronbedövande musik till lÄngt in pÄ smÄtimmarna.
Frihet under ansvar, hÄll avstÄnd och tvÀtta hÀnderna, gÀllde inte egoisterna. Denna nonchalans, som mestadels hörde hemma i Stockholm, medförde att antalet döda steg kraftigt och bara i den första vÄgen dog cirka 8 000 personer vilket fick sjukvÄrden att jobba hÀcken av sej.

GĂ€ngkriminaliteten
PoliskÄren, liksom ÀldrevÄrden, sjukvÄrden och Àven skolorna har under mÄnga Är genomgÄtt organisationsförÀndringar med syfte att minska pÄ utgifterna.
Markfolket, dom underbetalda som jobbar nÀrmast verksamheten, har varit den mest anstrÀngda gruppen. FÀrre personal och fler arbetsuppgifter Àr ingen bra utveckling, en kombination som enbart leder till stress, sjukskrivningar och utslagningar frÄn arbetsmarknaden. PÄ de administrativa avdelningarna, lÄngt frÄn kÀrnverksamheten, Àr det mer sÀllan nedskÀrningar, snarare tvÀrt om, dÀr tillsÀtts Ànnu fler utredare, chefer, stabsfunktioner, och sÄ vidare och om inte det rÀcker sÄ tecknas det dyra bindande avtal med bÄde seriösa och oseriösa företag och konsulter.
För poliskÄren har det inneburit att man helt tappat kontrollen över kriminaliteten i landet.

Tjuvar och banditer rör sej fritt

Det Àr till och med sÄ illa att utlÀndsk press anser att Sverige Àr ett av de farligaste lÀnderna i Europa att bo i. Navet i all kriminalitet och framför allt i gÀngbildningarna kretsar runt narkotikan, det Àr dÀr dom stora pengarna finns och det Àr dÀr vÄra ungdomar lÀr sej att tjÀna snabba pengar.
Polisen stÄr helt maktlösa pÄ grund av alla nedskÀrningar och omorganisationer. SÄ kallade mindre förseelser som till exempel inbrott, rÄn och stöld mÄste lÀggas Ät sidan för att i första hand Àgna all tid Ät de grövre brotten med dödsskjutningar, sprÀngningar och gÀngkriminalitet.
NÀr jag var ung lÀste man sÀllan om mord och framför allt inte om gÀngkriminalitet.

Bosse tÀnker tillbaka

Visserligen var inte informationsflödet tillnÀrmelsevis i samma omfattning som i dag, men nu blir man nÀstan förvÄnad om inte nyhetsprogrammen har nya mord, sprÀngningar eller gÀngverksamhet pÄ agendan.
Jag sĂ€ger som Kristian Luuk, ”vart Ă€r vi pĂ„ vĂ€g”.

Man skÀr och skÀr i kostnader och löner och samhÀllsklyftorna blir bara större och större. Folket som Àr nÀrmast verkligheten, det sÄ kallade fotfolket, Àr till antalet flest och det Àr dÀr det Àr lÀttast att göra besparingar. Genom permitteringar och lÄg löneutveckling kan man med ett kortsiktigt tÀnkande minska kostnaderna, men i en krissituation som denna, utan lÄngsiktiga planer, ser man nu resultatet.
Sverige har gÄtt i vÀggen och alla skyller pÄ alla. Regeringen skyller pÄ regionerna som i sin tur skyller pÄ kommunerna och som i sin tur skyller pÄ förvaltningarna. Sedan gÄr det Ät motsatt hÄll för att till slut landa pÄ regeringsnivÄn igen och alla har ett gemensamt, dom skyller pÄ föregÄende regeringar.
Inom all statlig och kommunal verksamhet blir det fler och fler lÄnga möten med fler och fler som sliter byxbaken utan att komma nÄgra vettiga beslut.

Vi administrerar ihjÀl oss
Administrationsavdelningarna i alla led bara vÀxer och vÀxer och dÀr Àr sÀllan tal om att minska pÄ kostnaderna. FortsÀtter vi i denna takt sÄ kommer fotfolket att försvinna helt och vad gör vi dÄ? Makthavarna mÄste tÀnka om för fortsÀtter utvecklingen i befintlig fÀrdriktning kommer vi sakta men sÀkert att administrera ihjÀl oss.

 Verbalerotiker
Det finns bÄde bra och dÄliga politiker och makthavare men alla har ett gemensamt ansvar för det som sker i samhÀllet just nu, med det övergripande ansvaret har alltid regeringen. Vi Àr nu inne i en tredje vÄg av smittan och det finns fortfarande mÄnga frÄgetecken som borde rÀtats ut under det Är som gÄtt i pandemins tecken.
Hittills har över 13 000 dött i covid-19 och det Àr fortfarande hela 90 procent som Àr över 70 Är.
Det Àr skamligt att vÄra makthavare lÀgger ansvaret pÄ befolkningen för att sjÀlva slippa ta ansvar. HÄll avstÄnd och tvÀtta hÀnderna Àr ett mycket bra recept, om alla hade följt det. Men det kommer aldrig att ske vilket de handlingsförlamade verbalerotikerna borde insett. Dom, om nÄgon, borde veta att vi mÀnniskor inte Àr stöpta i samma form. NÀr det gÀller covid-19 sÄ finns det alla sorter frÄn dom som pÄstÄr att pandemin inte existerar till dom som av rÀdsla för viruset isolerar sej helt.

Mitt genomsnittsbetyg till makthavarna

AllmÀnbildning              GodkÀnd
Beslutsamhet                 UnderkÀnd
Mediavana                      Med beröm godkÀnd
Handlingskraft              UnderkÀnd
Lyhördhet                       UnderkÀnd
Ordning                           UnderkÀnd
Planering                         UnderkÀnd
Samarbete                      UnderkÀnd
Specialkunskap              GodkÀnd
SprÄkkunskap                Med beröm godkÀnd
UthÄllighet                      GodkÀnd
Ärlighet                            UnderkĂ€nd

 

Inledning
Efter tre hÀrliga mÄnader pÄ den underbara medelhavskusten, med besök pÄ ett antal platser frÄn Barcelona i norr till Tarifa pÄ sydspetsen, var vi nu pÄ vÀg norrut igen.
Resan var planerad sedan nĂ„got Ă„r bakĂ„t i tiden och tack vare att Helena ”pensionerat” sej i förtid hade vi nu möjligheten. Eftersom ”bĂ€st före datum” nĂ€rmade sej med stormsteg, ville vi helt enkelt prova pĂ„ att övervintra i Spanien, lĂ„ngt frĂ„n iskalla vintervindar, mörker och regn.
Corona Àr ett ord som för oss alltid förknippats med ett ljust mexikanskt öl som man dricker vÀl nedkylt med en klyfta lime nedstucken i flaskans hals. Men i början pÄ mars 2020, fick Corona en helt annan betydelse. Corona Àr namnet pÄ ett virus som i ett mikroskop liknar smÄ kronor pÄ en krans vilket pÄ latin heter Corona.

 Sociala medier
I slutet av februari, observerade Helena att man pÄ Facebook och andra sociala medier börjat publicera inlÀgg om en okÀnd sjukdom som hÀrjade i de norra delarna av Italien, ett virus som skördade mÄnga Àldre mÀnniskors liv. Vi reagerade inte med mer Àn en axelryckning, det var ju dÀr, inte hÀr.
Vi hade dagen innan dessa nyheter just checkat in pÄ Eden Camping i Peniscola dÀr vi skulle göra ett lÀngre stopp innan vi lÀmnade Spanien för denna gÄng. Vi var pÄ vÀg hemÄt och planen var att följa medelhavskusten genom Frankrike till Italien och dÀrefter till Merano i Sydtyrolen som vi oftast besöker nÀr vi Àr pÄ dessa breddgrader.
Trots rapporterna frÄn de sociala medierna fortsatte vi att njuta av vÄr bekvÀma tillvaro med lÄnga promenader pÄ solvarma strÀnder och ljudet frÄn Medelhavets vÄgskvalp som uppstÄr nÀr vÄgorna rullar in mot land. I vetskapen om att vi snart skulle lÀmna vÀrmen, för vidare fÀrd norrut, passade vi pÄ att njuta extra mycket av solen, vÀrmen och den spanska vÄren. Det var nÀstan svÄrt att ta in, riktigt kunna förstÄ, att man kunde ha det sÄ hÀr bra, samtidigt som rapporterna hemifrÄn bara talade om regn, blÄst och kyla.

Restriktioner
Helena, som Àr mediatörstigast av oss, var inte helt nöjd med allt som skrevs i media. Det var bÄde sanningar och rena pÄhitt men hon började ÀndÄ ana orÄd nÀr Italien, som redan stÀngt sina grÀnser, nu införde ytterligare restriktioner genom att stÀnga skolor, förbjuda olika evenemang och annat som kunde medföra folksamlingar.
NÀr vi fick veta att det var ett nytt virus som vÄldsam hastighet spred över hela över hela Italien och lÀmnade efter sej ond brÄd död, började vi verkligen ta det hela pÄ allvar.
Bara nÄgon dag senare fick vi rapporter om att bÄde Danmark och Norge stÀngt sina skolor och det ryktades att Frankrike skulle stÀnga sina grÀnser redan nÀstkommande dag. Tack och lov var det senare inte sant, för dÄ hade vi varit inlÄsta i Spanien.
Efter ytterligare nÄgon dag kom beskedet att Àven Spanien drabbats av epidemin och efter ytterligare nÄgon dag stÀngdes landet ner helt. Vi fick vistas ute men barer, restauranger och affÀrer, förutom mataffÀrer, bommades igen helt.
FrÄn en dag till annan med flanörer som vandrade pÄ stranden, fullsatta bord pÄ barer och uteserveringar, trÀngsel i souvenirbutiker, cyklister som gled fram i solskenet och sÄ vidare, blev det  helt folktomt. Det liknades mest en spökstad dÀr fönster och uteserveringar tÀckts med jalusier, skyddsgaller, presenningar och obemannade fordon som stod still.
Allt gick nu vĂ€ldigt fort, och njutningen av den spanska vĂ„ren var plötsligt ”vĂ€ck med pusta” som man sĂ€ger i Norge.
VÄr plan var att stanna i Peniscola för att vÀnta in ett par kompisar frÄn Falkenberg som vi bestÀmt att ta följe med pÄ hemvÀgen, men med alla nya uppgifter började vi oroa oss för vÄr hemfÀrd.
Vi kontaktade Falkenbergarna, som befann sej ungefÀr 80 mil lÀngre söderut, var dom redan pÄ vÀg norrut eftersom dom ocksÄ börjat bli oroliga och vi bestÀmde dÄ att trÀffas redan tidigt nÀstkommande morgon vid campingen i Peniscola för vidare planering.

 StÀngda fÀrdvÀgar
Vi hade ungefÀr 35 mil till franska grÀnsen och ytterligare 15 mil till Montpellier i Frankrike dÀr vi planerade att övernatta och efter nÄgon timmes körning mot franska grÀnsen fick vi veta Frankrike skulle stÀnga sina grÀnser redan nÀstkommande dag och denna gÄng var det sant, nu var det inte fejk news.
NÀr vi nÀrmade oss den franska grÀnsen kom nÀsta nagelbitare, vi fick veta att Danmark skulle stÀnga grÀnserna och dÄ kÀndes det inte lika bekvÀmt att lÀmna Spanien lÀngre.
Valen stod mellan att stanna kvar i den spanska vÀrmen eller chansa pÄ att komma igenom Danmark.
Alternativet att bli inlÄsta i norra Tyskland, dÀr det fortfarande var senvinter med kyla och blÄst, i en husbil, var inte sÄ tilltalande. Visserligen finns alla bekvÀmligheter i husbilen men efter 4-5 dygn mÄste vi ha tillgÄng till el, vatten, gasol, toa- och avloppstömning och all annan service som bara finns pÄ campingplatser. Att hitta en öppen camping i norra Tyskland, vintertid, Àr som att se solen i Nikkaluokta en midvinterdag.
Via Facebook fick vi veta att fÀrjan frÄn Rostock till Ystad stoppats pÄ grund av viruset och nu var Polen enda ÄterstÄende vÀgen till Sverige, om inte danskarna slÀpper igenom oss.
Vi beslöt oss för att rösta om alternativen och med tre röster mot min, lÀmnade vi Spanien, vi fortsatte norrut mot Danmark. Lite surt tyckte jag men det var bara att bita ihop.

Ljus i mörkret
Efter att vi lÀmnat Spanien bakom oss, nÄgon mil söder om Montpelier i Frankrike, dÀr vi planerat att övernatta, kom en riktigt svettdrypande pulshöjare.
Tyskland offentliggjorde att landet kommer att stÀnga sina grÀnser redan klockan Ätta nÀstkommande morgon. Nu hettade det till ordentligt. Vi kunde inte vÀnda för klockan var över Ätta dÄ Spanien stÀngde sin grÀns.
Med hjÀlp av Google Maps konstaterade vi att vi mÄste avverka nÀrmare 100 mil ytterliggare denna dag om vi inte ville bli inlÄsta i Frankrike, vilket vi inte ens röstade om. Det var bara att stÀlla in GPS; n, Tina som vi kallar henne, pÄ Trier i Tyskland.
Helena, som mestadels satt fastlimmad i telefonen, fick under fÀrden norrut veta att Danmark öppnar sina grÀnser för oss som bara skall köra igenom landet. Det var ett mycket lugnande besked som gav oss energi att fortsÀtta fÀrden, en fÀrd som mest liknade en sÀllskapsresa för svenskregistrerade husbilar.
Den vemod jag kÀnde nÀr jag förlorat omröstningen hade vÀnts till ren glÀdje, för nu ville jag hem trots mörker, blÄst och regn.

Vi startade denna dag lÄngt före soluppgÄngen i Peniscola och vid elvatiden pÄ kvÀllen, cirka 150 mil och 17 timmar, senare passerade vi grÀnsen mellan Tyskland och Luxemburg och nÄgra mil senare drog vi handbromsen pÄ en stÀllplats i Trier i Tyskland. Nu kÀndes allt riktigt bra förutom att vi tvingats lÀmna vÀrmen cirka tre veckor för tidigt.

Skiftarbete
Vi hade klarat av dagens lÄngtur mycket tack vare att Helena dubbeljobbade, stundtals som Ulla Bella och dÀremellan som avbytare bakom ratten. En prestation som var vÀl vÀrd en dubbel high five.
Falkenbergaren, gjorde en Ànnu mÀktigare prestation, han hade ingen avbytare bakom ratten och dessutom hade han kört ca 80 mil dagen innan vi lÀmnade Peniscola, en i mina ögon, helt makalös prestation.
Vi korkade tillsammans upp en pava rött men vi hann knappt svÀlja första klunken innan John Blund slog omkull oss.

Avskedet
Tidigt nÀsta morgon tog vi farvÀl av falkenbergarna, som bestÀmt sej för att köra genom Jylland i Danmark till fÀrjan i GrenÄ. Eftersom vi inte gillar den fyra timmar lÄnga fÀrjeturen mellan GrenÄ och Halmstad, skildes vÄra vÀgar för denna gÄng.
VĂ„rt vĂ€gval var den vi oftast tar, fĂ€rjan frĂ„n Puttgarden i Tyskland till Rödby i Danmark och dĂ€refter Öresundsbron till Sverige.
Innan vi nÄdde Puttgarden fick vi ett meddelande pÄ Facebook att det var sex timmars vÀntetid vid fÀrjan till Rödby. Vi tog det hela med ro för vÄr plan var ÀndÄ att övernatta, trots övernattningsförbudet, vid Bordershop, eller prÄmen som den kallas, strax intill fÀrjelÀget.

NÀr vi, efter cirka 75 mil, var framme vid fÀrjelÀget i Puttgarden, blev vi mycket förvÄnade. HÀr fanns inte en enda bil. Den stora asfalterade plattan, med hur mÄnga linjemarkerade fÄllor som helst, var kusligt öde förutom ett par lÄngtradare som vÀntade pÄ nÀsta avgÄng och nÄgra tyska polisbilar med blinkande blÄljus som kontrollerade alla som kom frÄn Danmark och skulle in i Tyskland.
Den massmediala informationen Àr för det mesta bra, men nÀr nÄgon sprider ut falska rykten kan man lÀtt bli överirriterad. Hade vi inte bestÀmt oss för att övernatta vid prÄmen, kanske vi vÀnt och fÄtt ytterligare ett 40-tal mil bakom ratten den dagen.
NÀsta överraskning var att den jÀttestora parkeringen vid Bordershop, som oftast brukar vara helt fullbelagd, var hel tom och nÀr vi kom in pÄ den fyra vÄningar höga prÄmen var det helt öde och tyst, nÀstan kusligt tomt.
Vi botaniserade i lugn och ro bland alla tullfria lÀckerheter och nÀr vi fyllt vÄr kundvagn fick vi i kassan veta att vi var deras sista kunder för lÄng tid framöver. Bordershop skulle stÀngas pÄ grund av den rÄdande smittspridningen.
Vi lastade in godsakerna i bilen och stÀllde oss pÄ behörigt avstÄnd frÄn polisbilarna, korkade upp en flaska och var glada över att vi kommit sÄ lÄngt. Nu var alla hinder borta, nu var det raka spÄret hem till TÄdÄs.

Helenas telefon klingade hela tiden och hon hade fullt upp att hÄlla ihop allt hon fick veta frÄn vÀnner och bekanta. Hela Spanien hade försatts i karantÀn vilket i korthet innebar att ingen fick vistas utanför sitt hem om man inte kunde visa att man skulle handla mat.
FrÄn Camping La Manga fick vi genom ett par kompisar veta att allt var stÀngt utom campingbutiken och ingen fick gÄ utanför campingomrÄdet, inte ens till den tillhörande stranden. Det var helt dött och den som bröt mot reglerna riskerade höga böter.

Polisbesöket
Strax innan vi skulle lÀgga oss knackade det pÄ dörren och utanför stÄr tvÄ poliser.  Dom hade sett vÄr husbil och kom för att se vilka vi var och eftersom vi inte var frÄn Tyskland var regeln att vi enbart fick passera genom landet, inte övernatta. Som tur var hade Helena bokat plats pÄ fÀrjan till nÀsta morgon, vilket hon visade poliserna.
Det var tvÄ mÀnskliga poliser som smÄlog nÀr dom sÄg den halvfulla vinflaskan pÄ bordet och innan dom önskat oss god natt bad dom oss bara att markera vÄr nÀrvaro med en varningstriangel, nÄgot mÄste dom ju sÀga.
Klockan fem pÄ morgonen lÀmnade fÀrjan Puttgarden och 45 minuter senare band kaptenen fast den i Rödby Havn och innan vi lÀmnade terminalen stoppade den danska polisen för att kontrollera vÄra pass. En snabbtitt in i bilen och klartecken att köra vidare.

Borta bra men 
.
Hela resten av resan gick som pĂ„ moln och efter Öresundsbron var vi pĂ„ svensk mark och det första vi hör pĂ„ radion var vĂ„r stadsminister, Löven, som talade om att vi skulle tvĂ€tta hĂ€nderna och hĂ„lla avstĂ„nd.

FrÄn Spanien fick vi stÀndiga rapporter om utegÄngsförbuden. Zofia, som vi hÀlsade pÄ i Almunecar, sitter inspÀrrad i sin lÀgenhet pÄ elfte vÄningen. Hon, liksom alla andra, fÄr bara lÀmna lÀgenheten för att handla mat och polisen roterar stÀndigt för att se om det Àr nÄgon som bryter mot dessa regler.
Det Àr som att sitta fÀngslad i sitt eget hem, sa hon, utan TV och face to face kontakt med bekanta.

Det blev som sagt en panikslagen hemresa. Tre veckor tidigare Àn berÀknat plus tre dagar med blÄslampa i hasorna för att hinna förbi alla politiska beslut som dök upp med kort varsel.
Efter drygt 280 mil med tvÄ övernattningar var det skönt att sÀtta fötterna pÄ Tjörn igen. Borta bra men hemma tryggast, trots att termometern sjönk frÄn cirka 22 till ynka 6 grader pÄ de fÄ dagarna.

Det som förvÄnade oss mest nÀr vi vÀl acklimatiserat oss i Sverige igen, var att allt rullade pÄ som vanligt. Ingen bar munskydd, vilket alla gjort pÄ vÄr flykt genom Europa, inga kontroller vid grÀnsen och affÀrer, restauranger, besinstationer och allt annat rullade pÄ som om ingenting hÀnt. Enda beskedet vi fick var att hÄlla avstÄnd och tvÀtta hÀnderna.