Del 1
VÀgen mot sol och vÀrme

Efter en lÄng och seg vÀntan Àr det nu Àntligen dags att rulla mot varmare breddgrader igen, eller nÀrmare bestÀmt mot Spanien och Medelhavet.
Coronapandemin, som drabbat mÄnga mÀnniskor betydligt vÀrre Àn oss, har tack och lov börjat slÀppa sitt krampaktiga grepp pÄ den del av klotet som vi rör oss pÄ. Vi kan Àntligen börja rulla i Europa igen, utan allt för strÀnga restriktioner, för nu Àr det eget ansvar och sunt bondförnuft som gÀller. Spanien, som Àr den enskilt största förvaringsplatsen för svenska fritidsfordon under vinterhalvÄret, Àr nu Äterigen öppet och i samband med att vi gick över till vintertid var det dags att slÀppa handbromsen pÄ Carthagon. Nu skulle den ut och luftas pÄ riktig.
Dagen före avresa bjöds vi pĂ„ middag hos vĂ„ra grannar som lovat att hĂ„lla koll pĂ„ vĂ„r fastighet. Det var ett trevligt avslut med bĂ„de god mat och dryck, ett avslut som dagen efter ”sinkade” vĂ„r start pĂ„ resan med ett antal timmar, men som pensionĂ€r Ă€r klockan av ringa betydelse.

Ullared
I slutet av oktober började vi de drygt 300 milen mot La Manga och vÀrmen. Det vi lÀmnade bakom oss var ett Tjörn som redan börjat klÀ sej i en fÀrggrann höstskrud, med avigsidor som regn, blÄst och mörker. Detta Àr inget gnÀll, bara ett konstaterande att jag trivs bÀttre nÀr solen lyser i ögonen och kvicksilvret ligger nÀrmare tjugo strecket Àn nollpunkten.
VÄrt första planerade stopp var GekÄs Camping i Ullared för Helena var fullt övertygad om att det fanns tomma hÄl i husbilen med plats för ytterligare inköp. Att vi inte var pÄ vÀg mot ett u-land bekom henne inte, man vet aldrig, som hon sÀger och det kanske hon har rÀtt i. Coronan visste vi heller inget om för ett och ett halvt Är sedan nÀr vi, med kort varsel, fick fly genom Europa tillbaka till tryggheten i gamla Svedala.
GekÄs camping var i stort sett fullbelagd med fritidsfordon och köerna för att komma in i det jÀttelika varuhuset ringlade lÄnga. Detta trots att ett orÀkneligt antal utbyggnader gjorts sedan mitt första besök i Ullared för ca 50 Är sedan, nÀr Göran Karlsson, grundaren av GekÄs, sÄlde billiga skinnjackor i en kÀllare. Hela konceptet har haft en fantastisk utveckling av sÀllan skÄdat slag och det verkar som att utvecklingen aldrig vill ta slut.
TvÄ övernattningar blev det och om sanningen skall fram, var frÀmsta anledningen till besöket att jag skulle inhandla nya glasögon efter min starroperation. I Ullared finns nÀmligen en glasögonfabrik som kan leverera ett fÀrdigt paket pÄ nÄgra fÄ timmar, det som normalt tar tvÄ till tre veckor hos vanliga optiker.

Örkelljunga
Med blĂ„a bĂ„gar och en synskĂ€rpa som jag inte haft sen tonĂ„ren, rullade vi ytterligare nĂ„gra mil söderut, nĂ€rmare bestĂ€mt till Bengt i Örkelljunga (BiÖ) dĂ€r vi köpt Carthagon.
Vi hade, sedan en tid tillbaka, bokat tid hos BiÖ eftersom vi haft problem med kylskĂ„pet och spĂ€nningsomformaren och sĂ„dana problem vill man inte bĂ€ra med sej till ett icke svensktalande land.
Tidig morgon lÀmnade vi in dyrgripen pÄ verkstaden och fick dÄ veta att kretskortet, det som styr kylskÄpets funktioner, berÀknas komma nÄgon gÄng i slutet pÄ veckan. Omformaren fixades pÄ en timme och eftersom felet pÄ kylen enbart var att den inte gÄr att stÀnga av, bestÀmde vi oss för att fortsÀtta söderut direkt.
Ett par timmar senare var vi pĂ„ toppen av Öresundsbron och efter ytterligare nĂ„gra timmar körde vi ut en fullknökad kundvagn frĂ„n Bordershop i Puttgarden.

En jÀtteprÄm med fyra vÄningar vuxengodis

Vi stuvade in godsakerna, gjorde en high five för att vi nu, efter en lÄng vÀntan, Àntligen betrÀdde kontinenten igen. Nu var dyra bro- och fÀrjeavgifter undanstökade för denna gÄng, nu var det bare Ä Äk.

Heiligenhafen
FrÄn fÀrjelÀget i Puttgarden till stÀllplatsen i Heiligenhafen Àr det ungefÀr fyra mil. Den gamla Hansastaden, med shopping och restauranger för alla smaker, har sedan lÄng tid tillbaka varit en Äterkommande mötesplats för svenska campingfordon som skall till eller kommer frÄn sydligare breddgrader.
StÀllplatsen ligger nÄgon kilometer vÀster om stadens centrum och förutom stÀllplatsen finns hÀr en modernare stadsdel, en semesterort med traditionella höghus staplade bredvid varandra.
Vi checkade in pÄ stÀllplatsen strax före skymningen och efter det vanliga ankomstbestyret, var det dags att smaka pÄ lÀckerheterna frÄn Bordershop.

Mellan den nya och gamla stadsdelen ligger Binnensee, ett innanhav som Ă€r avskilt frĂ„n Östersjön genom en smal landremsa. PĂ„ den södra sidan av sjön finns en mycket trevlig strandpromenad in till stadens centrum och pĂ„ motsatt sida, mellan havet och Binnensee finns ett antal strandserveringar. Hela strĂ€ckan runt sjön Ă€r lite drygt 4,5 kilometer, en ganska lĂ„ng morgonpromenad eller en icke allt för krĂ€vande cykeltur.

Den hÀrliga och vackra promenadvÀgen runt Binnensee

Dagen efter ankomsten till stÀllplatsen, fick vi besök av en man som ville se vÄra coronapass. Eftersom Helena tÀnker pÄ det mesta sÄ fanns dom sÄklart nerladdade i vÄra telefoner, men om vi inte haft dom vet vi inte vad som hade hÀnt. Detta tyder ju trots allt pÄ att det fortfarande finns nationella restriktioner och att det kanske finns speciella krav för oss utlÀnningar.
NÀstan alla, utom vi, bar munskydd och nÀr Helena frÄgade om det var tvÄng fick hon till svar att det gör man frivilligt av respekt för varandra.
Det mesta var stÀngt intill stÀllplatsen, men i stadskÀrnan och fiskhamnen rullade allt pÄ som vanligt. AffÀrer, restauranger och sÄ vidare var öppna och Àven nÄgra uteserveringar trots att termometern lÄg i underkant tiostrecket.

GÄrdagens uppvaknande med vita svanar som gled omkring i solskenet pÄ en spegelblank Binnensee hade i dag förbytts till en grÄdaskig, upprorisk och fÄgelfri sjö.
Efter ett par hĂ€rliga höstdagar i Heiligenhafen anslöt Ă€ven vĂ„ra vĂ€nner, Bine och Micke frĂ„n Söderköping, eller ”Sörping” som dom sjĂ€lva kallar det. Det blev ett icke coronasĂ€kert mottagande med kramar som i den gamla goda tiden och senare pĂ„ kvĂ€llen en mĂ„ltid i deras enormt stora Morelo. BĂ„de husbilen och kvĂ€llens inmundigande hade extra allt och det var med osĂ€kra ben vi tog oss, via Morelons sju, steg ner till backen.

Tre övernattningar blev det i Heiligenhafen innan fÀrden drog vidare söderut och enligt gÄrdagens planering var det Greven vi skulle slÄ in pÄ GPS; en.
Vi valde att köra hela vĂ€gen frĂ„n Heiligenhafen till Greven pĂ„ autobahn, A1, en strĂ€cka pĂ„ knappt 40 mil. Vi passerade Hamburg utan nĂ„gra som helst trafikstockningar, vilket inte tillhör vanligheterna, enligt hörsĂ€gen. DĂ€remot blev det betydligt jobbigare de sista 10–15 milen dĂ€r vĂ€gbyggena avlöste varandra.

NÀr man till exempel bygger om en tvÄfilig vÀg pÄ Autobahn, sÄ stÀnger man hela vÀgbanan i den fÀrdriktning som byggs om och den motsatta riktningen delas upp i fyra filer varav tvÄ Àr mötande. Filen till vÀnster i varje fÀrdriktning Àr alltid till för smÄbilar, max 2,1 meter breda och högerfilen, som Àr nÄgot bredare, Àr till för lastbilar och andra större fordon. Det blir oftast vÀldigt trÄngt och lite hetsigt pÄ dessa strÀckor och det krÀver att man Àr pÄ tÄrna varje sekund.

Greven
Sent pĂ„ eftermiddagen rattade vi in pĂ„ den vackra och mycket omtalade platsen, som ligger i en parkliknade grönska precis intill Dortmund­-Ems-kanalen som förbinder RuhromrĂ„det med Östersjön.

Snyggt uppradade husbilar med fin utsikt

AnlÀggningen var delvis vinterstÀngd men av det vi sÄg förstÄr man att denna idyll mÄste vara mycket eftertraktad pÄ sommaren. Förutom flodbÄtarna som sakta gled förbi stÀllplatsen fanns det en smÄbÄtshamn och hÀrliga uteplatser för gemenskap och allt annat som tillhör ljumma sommarkvÀllar.

Trier
Samtidigt som vi lÀmnade Greven var det precis en vecka sedan vi lÀmnade TÄdÄs och mÄlet för dagen var Trier, knappt 40 mil söderut.
PÄ dagens strÀcka var det endast ett fÄtal vÀgbyggen, det var lördag vilket innebÀr att det bara var ett fÄtal lÄngtradare men desto fler smÄbilsflanörer att trÀngas med.
NÀr vi kom in i Trier var Tina, vÄr GPS, helt borta ibland. Hon ledde oss in pÄ den ena avstÀngda vÀgen efter den andra, men efter mÄnga om och men hittade Ulla Bella, min andra GPS, eller Helena som hon heter, rÀtt vÀg in till stÀllplatsen som ligger precis intill floden Mosel.
Solen sken och vi hann smaka pÄ Bordershoppens hÀrliga drycker innan det var dags för lördagshockey pÄ TV; n.
Även denna afton avnjöts tillsammans med vĂ„ra kamrater i Morelon som i mitt tycke, Ă€r vĂ€rldens vackraste husbil. Det enda man kan ha synpunkter pĂ„, för det mĂ„ste man ju ha, Ă€r de sju trappstegen som ibland kan bli bekymmersamma.

Ett mycket stiligt ekipage

Montpellier
FrÄn Trier i Tyskland till vÄrt nÀsta mÄl, Montpellier vid Medelhavet i Frankrike Àr det 94 mil. En lÄng etapp som vi planerat att dela upp med en övernattning pÄ nÄgon lÀmplig plats.
PĂ„ helgerna, bĂ„de i Tyskland och Frankrike, har lĂ„ngtradarna ”körförbud” med undantag för nĂ„gra fĂ„ som har tillstĂ„nd. Det Ă€r fascinerande att se alla dessa stora ekipage som trĂ€ngt in sej pĂ„ minsta ledig yta utmed dom större vĂ€gnĂ€ten, dĂ€r dom mĂ„ste bo och leva hela helgerna. Ett annorlunda liv kan tyckas, men vi som har husbil lever ju faktiskt pĂ„ ett liknande sĂ€tt, lite bekvĂ€mare fast utan att ha betalt.

Tappstationer och rastplatser Àr överfulla vilket kan medföra att det Àr svÄrt att hitta en övernattningsplats. Micke, som höll i rodret denna dag, gjorde nÄgra tappra försök att hitta en plats för oss vilket visade sej nÀst intill omöjligt. Efter Lyon och Rhone-Alpes ledde Tina in oss pÄ en nÄgot mindre trafikerad vÀg dÀr det visade sej enklare att hitta en tappstation som inte var fullknökad.
Vi hade dÄ kört 71 mil och den kalla och grÄdisiga dagen hade övergÄtt till mörker innan det var dags att avslutade med ett par glas av det röda i Morelon. Det var en lÄng dag med nya synintryck och framför allt var det dom snöklÀdda alperna, söder om Lyon, som etsat sej fast pÄ nÀthinnan.

Utsövda och pigga vaknade vi till en betydligt ljusare dag med ljusblÄa hÄl mellan molnen. LÄngtradarna som stod runt omkring oss var redan ute och rullade och nu hade vi bara 23 mil kvar till Medelhavet.
Vid middagstid checkade vi in pÄ stÀllplatsen i Montpellier, Frankrike, som bjöd pÄ en klarblÄ molnfri himmel och ett spegelblankt Medelhav.
Termometern hade stigit frÄn 7 grader pÄ morgonen till 19 vid middagstid, vilken kÀnsla, nu var vi Àntligen vid havet som skall bli vÄrt hem nÄgra mÄnader framöver.

Första hÀrliga kvÀllen vid Medelhavet

Vi hade nu avverkat 218 mil frÄn starten hemma pÄ Tjörn och till vÄr första bestÀmda destination i Spanien Àr det ytterligare 100 mils bilkörning.
Vi kostade pÄ oss en bilfri dag i Montpellier innan det var dags för dom sista tvÄ etapperna till La Manga dÀr vi skall lÄngligga tills nÄgon gÄng efter att det nya Äret skÄlats in.

LÂŽHospitalet de lÂŽInfant
Med knappt 20 mil kvar till spanska grÀnsen, landet som vinterförvarvarar stelfrusna nordbor, lÀmnade vi Montpellier med ett lÄgt grÄtt tÀcke som skilde oss frÄn solens strÄlar. BarriÀren mellan oss och solen var vÀlkommet eftersom den dÀmpar det starka ljuset som kan vara lÀtt irriterande nÀr man kör bil och vi hade knappt börjat fÀrden innan regnet kom. Man kan sÀga att det blev en perfekt dag för förflyttning.
MÄlet för dagen var en femtiomilatripp till Camping Cala dŽ Oques i LŽHospitalet de lŽInfant.
En lugn och bekvÀm dag i trafiken med undantag för omrÄdet runt Barcelona dÀr det var lite hetsigare med smÄbilar, lÄngtradare, husbilar och andra som kryssade sej fram för att hitta den snabbaste filen.
NÄgon timme före mörkrets inbrott anlÀnde vi campingen som lÄg precis intill kanten pÄ Medelhavet.
Det turkosa havet visade en av sina mest fascinerande sidor för dagen, med jÀttevÄgor som oupphörligen rullade in mot land dÀr dom ombildades till flera meter höga vattenkaskaderna nÀr dom trÀffade strandkanten.

VÄgorna rullar med hög hastighet in mot strandkanten

Efter ett restaurangbesök nattades vi till söms av ljudet frÄn brÀnningarna som oupphörligen stormade in mot land.

Sista strÀckan till La Manga var ytterligare en femtiomilatripp och Àven denna dag var det ganska lugnt i trafiken.
En del spanska smÄbilsförare Àr nÀsta löjligt försiktiga i sin körning. Dom ligger ofta med en hastighet som Àr nÄgot högre Àn lÄngtradarna och lÀgre Àn vÄra 100 kilometer i timmen. AlltsÄ betydligt lugnare Àn lÄtsasracerförarna i Tyskland och stressade fransoser.
Efter biltvÀtt nÄgra mil frÄn dagens mÄl anlÀnde vi Caravaning La Manga, pÄ Costa Calida strax före solnedgÄngen.
Vi vÀlkomnades av Lisbeth och Lennart frÄn Strömstad, ett par som vi trÀffade hÀr förra Äret och som sedan nÄgra veckor tillbaka var pÄ plats.
Det var en hÀrlig kÀnsla att efter drygt 310 mil och 12 dagar Àntligen vara framme vid vÄrt första mÄl.
Micke tog sin wirre, damerna drack bubbel och jag drack som vanligt av det röda vilket Àven Lennart smuttade pÄ.
VĂ€rt att notera.
Samma strÀcka som vi kört nu pÄ 12 dagar, gjorde vi CoronavÄren 2020, med endast tvÄ övernattningar.

Del 2
La Manga, Spanien

Efter den relativt fuktiga ankommaren med extra allt och en urusel fotbollsmatch dÀr Sverige förlorade EM-kvalet mot Georgien, var det dags för John Blund att leda oss in i drömmarnas vÀrld. 
Första dagen efter ankomsten var det iordningstÀllande som gÀllde, för hÀr skall vi leva och bo i nÀstan tvÄ mÄnader enligt planen, vilket vi verkligen sÄg fram mot.
Caravaning La Manga Àr en jÀttestor camping, med över 2 000 platser fördelade pÄ stugor, Äretruntare och sÄdana som oss. HÀr finns Àven affÀr, restaurang, gasolförsÀljning, sjukstuga och sÄ vidare.
Campingen ligger i den södra delen av Mar Menor, en saltvattenlagun som skiljs frÄn Medelhavet av den 22 kilometer lÄnga sandbanken, La Manga.
Fiske och turism har varit viktiga vid lagunen, men kraftig övergödning har skapat ekologiska problem med utbredd syrebrist och döda bottnar. Ett uppvaknande skedde i oktober 2019, dÄ tre tusen kilo fisk och skaldjur simmade upp pÄ land för att undkomma höga halter svavelvÀte i vattnet.

Mar Menor Àr Europas största saltvattenlagun

VÄr plats, liksom dom flesta andra, var stor och plan med eget vatten och avlopp och meterhöga vÀxtligheter som begrÀnsade insynen.

Ett vackert och fungerande insynsskydd

VÀdret var gynnsamt och nÀr allt frÄn PRO-trappan till minsta avlastningsbord var pÄ plats, tog jag min första cykeltur utmed medelhavskusten.

PRO-trappa, designed by Jakobsen

I sakta mak gled jag fram, iförd kortbyxor och t-shirt, med ljumma vindar som smekte de oklĂ€dda kroppsdelarna. Det finns bara ett ord
 fantastiskt.

UmgÀnge
Förutom ”Sörpingarna” Bine och Micke och ”Strömstaborna” Lisbeth och Lennart, presenterades vi för ytterligare svenskar som tillbringat sina vintrar i dessa trakter. MĂ„nga svenskar har börjat som oss pĂ„ campingen men efter nĂ„gra Ă„r köpt sej en bostad i nĂ€rheten.
NÄgra kilometer frÄn campingen till exempel, i en liten by som heter Los Belones, Àgs nÀstan alla terrassvÄningarna, pÄ byns högsta hus, av svenskar.

Vi firade att vi varit pÄ campingen en vecka med en Àkta Winersnitzel pÄ kalv tillsammans med Sörpingarna och Strömstaborna. Micke, som stod för tillagningen, visade fantastiska gastronomiska egenskaper och en generositet utöver det vanliga. Det blev ett glatt firande med mÄnga skratt under Morelons markis och precis nÀr vi sköljt ner den sista tuggan, med det röda, började det smattra pÄ taket. Det började regna och det var precis det metrologerna förutspÄtt.

En vecka pÄ La Manga firades med god mat och dryck

Det blev en fantastisk eftermiddag och afton i goda vÀnners lag med extra allt. Senare pÄ kvÀllen bjöd Àven vÀdergudarna pÄ extra allt, det ena skyfallet efter det andra dundrade in över La Manga och sÄ fortsatte det hela natten och Àven dagen efter.

Ny cykel
Redan första dagen fick jag punktering och lÄnade dÄ Helenas cykel. Hon har sedan lÀnge klagat pÄ att hon har svÄrt för att greppa runt bromshandtagen pÄ bockstyret. Efter en kort tur kÀnde jag ocksÄ att hennes kraft inte skulle rÀcka i en nödsituation och dÄ bestÀmde vi oss för att hon skulle ha en ny cykel, en med rakt styre och bromshandtag som fungerar för mindre hÀnder.
Vi packade in oss i Strömstabornas Navarra med dubbelhytt och sökte upp en cykelaffÀr i Cartagena som Lisbeth kÀnde till. Det var en jÀttestor cykelaffÀr med hundratals olika modeller men vi gick direkt fram till en olivgrön Merida med rakt styre som kostade 720 Euro eller cirka 7 200 kronor.
Vi bestÀmde att, för att det skall bli affÀr vill vi ha minst 300 Euro för Helenas fem Är gamla Cube. Verkstadsgubben gick igenom minsta detalj pÄ Cuben och efter det blev det en kortare konferens mellan honom, sÀljaren och chefen.
Vi tydde deras kroppssprÄk som att dom inte var intresserade av att göra affÀr men efter ytterligare nÄgra spÀnnande minuter kom den kvinnliga sÀljaren tillbaka och pÄ knagglig engelsk-tysk-spanska lÀt hon oss förstÄ att dom var villiga att göra affÀr.
Först förstod vi inte vad hon menade eller vad vi skulle betala men med hjÀlp av Google och gester sÄ fattade vi till slut att dom ville byta jÀmt. Dom skulle ta Cuben och vi skulle fÄ Meridan utan mellanpris. Man kan lugnt sÀga att vi hade svÄrt för att dölja vÄr förvÄning och glÀdje.
Sagt och gjort, verkstadskillen gjorde i ordning Meridan och satte pÄ lite extra tillbehör som Helena ville ha och Àven det slapp vi betala för.
Glada som smÄ barn lÀmnade vi butiken med en ny cykel utan att betala ett öre och vi som först trodde att dom inte ens villa byta in de gamla Cuben.

Bör noteras att Cube Àr ett ganska kÀnt cykelmÀrke bland tÀvlingscyklister och Spanien Àr verkligen ett land dÀr gemene man har stor cykelkunskap.

Borrelia
Efter en dryg vecka pÄ La Manga upptÀckte Helena att jag hade en stor röd ring pÄ vÀnster ben, strax under knÀt. Hon tyckte det liknade de bilder som kÀnnetecknar Borrelia, en följdsjukdom som man kan fÄ efter ett fÀstingbett.

Förmodad Borrelia efter ett fÀstingbett

Varje fredag fÄr campingen besök av en lÀkare som hÄller öppet mellan 10.30-14.00. Helenas upptÀckt gjordes nÄgra dagar innan och det var en sjÀlvklarhet att vi skulle gÄ dit för att fÄ en diagnos.
Eftersom mÄnga campinggÀster Àr pensionÀrer sÄg jag framför mej en ringlande kö med rullatorer, kÀppar och krökta ryggar som med nedböjt sökte hjÀlp hos en lÀkare.
Under protest gick Helena med redan 45 minuter innan öppningstiden, som tolk, för jag begriper bara det skandinaviska sprÄket. Vi var först pÄ plats och jag sÄg att Helena log lite hÄnfullt bakom min rygg
Först ett par minuter före öppningstiden kom nÀsta patient och samtidigt som dörren till mottagningen lÄstes upp kom ytterligare en och Àn en gÄng sÄg jag det dÀr försmÀdliga leendet.

En sjuksköterska tog alla vÄra uppgifter samtidigt som doktorn tittade pÄ mÀrket och kollade pÄ skÀrmen för att se vad det kunde vara. Han kunde dessvÀrre inte konstatera att det var Borelia, eftersom han knappt visste vad det var. Men han ordinerade en dundertablett och en salva att smörja flÀcken med och i innan vi lÀmnade lokalen fick vi telefonnummer till deras ordinarie arbetsplats pÄ lasarettet i Torrevieja, dit vi kunde ringa eller mejla om inte den röda ringen gav med sej.
En knapp vecka senare började ringen ÄtergÄ till det normala, den försvann mer och mer in i den naturliga hudfÀrgen. Jag började mÄ bÀttre och allt var i sin ordning igen och om jag haft Borrelia eller inte lÀr jag aldrig fÄ veta. Nu var jag frisk och det var det som var viktigast.

Mar Menor (eller lilla havet som det betyder)
Los Belones Àr en liten levande by som ligger cirka fyra kilometer frÄn campingen. Vi cyklar dit nÀstan dagligen för hÀr finns allt frÄn fotvÄrd till restauranger, marknader och fastboende spanjorer. En levande och existerande by, precis som en liten by hemma i Sverige.
Byn ligger nÄgon kilometer frÄn Mar Menors strandkant dÀr de typiska semesterbostÀderna finns och nÀrmast campingen, dÀr vi bor, Àr Mar de Cristal. HÀr tÀvlar höghusen om vem som Àr högst, vackrast och stÄtligast men alla har ett gemensamt, sÄ hÀr Ärs Àr dom i stort sett helt obebodda. Det var en helt avfolkad syn som mötte oss nÀr vi nÄdde byn pÄ en av alla vÄra cykelturer.
Restauranger och affÀrer var stÀngda, jalusierna för fönstren i höghusen var fördragna, det var nÀstan kusligt dött, sÄ dött att jag helst inte vill vistas hÀr efter mörkrets inbrott.
Men den tvÄ kilometer lÄnga strandpromenaden var vÀldigt vacker med en bred stenbelagd yta och hÀrliga mosaikdekorationer i form av sjöhÀstar.

Förr var sjöhÀstar en mycket vanlig syn i lagunen

SjöhÀstarna symboliserar en epok som varit men som av övergödda Äkrar förgiftat lagunen sÄ kraftigt att allt levande dog ut. Anledningen till symbolen Àr att Àldre mÀnniskor vittnar om att nÀr dom som barn badade i lagunen lekte dom med sjöhÀstar som simmade intill sina ben.
Den 12 oktober 2019 Àr en historisk dag i Mar Menors historia. Plötsligt simmade 3 ton fisk och skaldjur upp pÄ land och dog pÄ Playa Villananitos i den norra delen av lagunen. Fiskarna inte bara simmade, de hoppade ocksÄ rakt upp pÄ land, som om dom brÀnt sej i det syrefattiga vattnet.
Fler faktorer har bidragit till att Mar Menor nu befinner sej i en ekologisk katastrof. En Àr jordbruken som breder ut sej vÀster om lagunen, en annan Àr att vÄtmarkerna, lagunens lunga, drÀneras bort för att anvÀndas till jordbruk.
UngefÀr 80 procent av denna katastrofsituation beror pÄ övergödning av, de upp till sex skördarna som tas upp Ärligen. Resterande nedsmutsning kommer frÄn industrijordbruket, frÄn stÀdernas avloppssystem och en viss del frÄn de nedlagda gruvororna i bergen.

Ett annat strandhugg var en gammal fiskeby som ligger ytterligare nÄgra kilometer lÀngre norrut pÄ den vÀstra sidan av lagunen. HÀr Àr det inte höghusen som dominerar men ödsligheten Àr densamma som i Mar de Cristal och Àven hÀr har dom en vacker strandpromenad dekorerade med sjöhÀstar.

Helena vilar sej mellan tvÄ SjöhÀstar

Los Nietos, eller ”fiskaffĂ€rens barnbarn” som den kallas, har helt avfolkats frĂ„n fiskare som tidigare inbringade sitt levebröd hĂ€r och som i samband med katastrofen tvingades flytta. Alla gamla fina hus som fiskarna bodde i Ă€r numera semesterbostĂ€der och Ă€garna Ă€r frĂ€mst spanjorer frĂ„n dom stora stĂ€derna i norr. Trots urbaniseringen har byn fĂ„tt behĂ„lla sin charm frĂ„n den tid den var en levande fiskeby. Även den lilla hamnen för fiskebĂ„tarna finns kvar men den sĂ„g vid vĂ„rt besök ganska övergiven ut.

HÀr finns gott om smÄ charmiga hus som vittnar om liv

I dag annonserar mÀklarna att det finns över sju tusen fastigheter till salu runt Mar Menor, ett pris som man nu fÄr betala för den skandalösa miljöförstöring som pÄgÄtt under mÄnga Är.
Turisterna flyr Mar Menor, Àven pÄ högsÀsong, eftersom strÀnderna frÄn Playa de Villananitos i norr till Playa Honda i söder Àr stÀngda pÄ grund av föroreningar. SÄ sent som oktober 2021 rensade man strÀnderna frÄn fem ton död fisk som lÄg och ruttnade i solskenet.

Ingen vacker syn med döda stinkande fiskar pÄ stranden

Detta Àr en sorglig katastrof, en typisk sÄdan som kan hÀnda nÀr det Àr pengarna som styr över förnuftet och nÀr politiker skyller allt pÄ varandra.
Mar Menor Ă€r en fantastisk lagun, Europas största, som förmodligen aldrig bli vad den en gĂ„ng har varit. Hela den vĂ€stra strandremsan Ă€r död, yrkesfiskarna har flytt sitt levebröd och lĂ€mnat kvar sina gamla charmiga bostĂ€der till turister som i sin tur valt ”renare” platser att Ă„terhĂ€mta sej pĂ„. DĂ€rför finns det i dag tusentals bostĂ€der som stĂ„r utan Ă€gare.

Stinkande döda alger krattas upp frÄn strÀnderna

PÄ lagunens östra sida, den som ligger mot Medelhavet, Àr det inte samma problem.
Hela den drygt tvÄ mil lÄnga tarmen La Manga, frÄn Playa Honda i söder till inloppet frÄn Medelhavet, Àr enbart byggd för sol och badtörstiga turister. PÄ hela strÀckan kan turisterna sjÀlva vÀlja om man vill sola och bada i Mar Menor eller i Medelhavet eftersom den smala tarmen bara Àr ett hundratal meter bred, pÄ vissa stÀllen.

Vi cyklar ofta de fÄ kilometrarna till hamnen i Cabo de Palos som ligger pÄ andra sida tarmen, frÄn campingen sett. HÀr sjuder det av folkliv och pÄ den norra delen av hamnen ligger restaurangerna vÀgg i vÀgg med varandra.

Restaurangerna ligger tÀtt utmed kajkanten

Att sitta hÀr en decemberdag i t-shirt och kortbyxor och se bÄtlivet i Medelhavet, samtidigt som man Àter en god lunch tillsammans med goda vÀnner, kÀnns nÀstan overklig.

Flyktingar, nej fiskare pÄ vÀg tillbaka till hamnen

Att rapporterna hemifrÄn talar om minusgrader och snö, gör kÀnslan Àn mer overklig.

JulmÄnaden
Första dagen pÄ Ärets sista mÄnad startade med en cykeltur till hamnen i Cabo de Palos tillsammans med Bine och Micke. Solen stod som spö i backen, termometern nÀrmade sej tjugo strecket och frÄn bordet vi fick hade vi en hÀrlig utsikt över det, för dagen, spegelblanka Medelhavet.
Allt var bÀttre, Àn man kan ha det nÀr man har det som bÀst, förutom en liten detalj. Efter Helenas andra Zumbapass fick hon ett ryggskott som hÀmmade hennes kropp och humör. Men efter att jag hjÀlpt henne upp pÄ cykeln sÄ gick det bra igen och efter nÄgra glas skumpa i hamnen var krÀmporna som bortblÄsta, eller vÀck med pusta, som norrmÀnnen sÀger.

Orosmolnen började Àn en gÄng göra sej pÄmind. Vi fick genom media stÀndiga rapporter om att det var ytterligare en variant av pandemin pÄ gÄng, en afrikansk variant som man inte tidigare kÀnt till. Vad kommer att hÀnda, skall vi Àn en gÄng behöva störta oss hem för att undkomma panikslagna politikers krampaktiga beslut.

Samtidigt stÄr Magdalena Andersson, som nybliven stadsminister och talar om vÀlfÀrd för alla. SjukvÄrden skall bli bÀttre, skolorna likasÄ, gÀngkriminaliteten skall bekÀmpas med flera poliser, dom Àldre skall fÄ en pension som gÄr att leva pÄ och sÄ vidare och sÄ vidare, bla, bla, bla.
Allt skall bli bÀttre, trots att hon representerar ett parti som gjort allt för att sÀnka vÀlfÀrden och tryggheten med neddragningar av personal, inom alla vÀlfÀrdsomrÄden, de senaste Ären.
Jag Àr en stÀndig optimist och jag hoppas verkligen att hon lyckas.
Lycka till Magdalena, det kanske behövs en kvinna för att reda ut Ätta Ärs handlingsförlamning av arbetsskygga verbalerotikers beslutsÄngest.

NÀr det gÀller gÀngkriminaliteten Àr jag förvÄnad över att man inte gÄr pÄ kÀrnan i stÀllet. Alla, eller i alla fall dom flesta, vet att knarket Àr navet runt all kriminalitet, det Àr knarket som ger nÀring till gÀngen.
Vore det inte förnuftigare att jaga dom som köper knark, dom som brukar denna stimulantia, för det Àr faktiskt dom som försörjer gÀngen med blodspengar. I dag Àr det inte enbart de sÄ kallade utslagna mÀnniskorna i samhÀllet som brukar knark. Det Àr lika mycket, eller kanske mer, samhÀllets toppskikt som kan betala vad som krÀvs för att komma Ät dessa sÄ kallade innedroger.
En tankestÀllare till alla er som gör knarket till en innedrog, ni som glider omkring med vitt under nÀsorna pÄ inneklubbarna runt om i Sverige. Ni ser knarket som ett lyft av ert ego, vilket mÄste vara pÄ topp om man skall hÀnga med. Samtidigt bidrar ni med att nya gangstergÀng bildas vilket i sin tur medför dödsskjutningar och kostsamma insatser med vÄra skattepengar.
Kort resumé: Om ingen köper knark av dessa gangsters sÄ försvinner gÀngen helt automatiskt frÄn vÄr marknad och frÄn Sverige.

Restaurante Bar & Butik
VÄra La Manga kompisar, Lisbeth och Lennart frÄn Strömstad och Bine och Micke frÄn Söderköping, som varit pÄ denna camping, 20 respektive 7 Är, vet allt man behöver veta i denna delen av Spanien. Dom visade oss allt frÄn restauranger, bodegor, affÀrer med svensk mat, cykelaffÀrer och sÄ vidare. NÀr platserna lÄg bortom cykelavstÄnd, stuvade Strömstaborna in oss i sin Navarra med dubbelhytt och Sörpingarna hÀngde pÄ med sin nedkabbade Smart.
En dag i början pĂ„ december tog vi en tur till Torrevieja, drygt sex mil norr om La Manga, för dĂ€r finns en restaurang som serverar Ă€kta svensk Ă€rtsoppa med pannkakor pĂ„ torsdagar. Dessutom har dom svenskimporterade ”mĂ„ste ha varor” som till exempel knĂ€ckebröd, kaffe, sill och sĂ„ vidare.

Inte ofta man ser skyltar med svensk text hÀr i Spanien

Den första som mötte oss var den svensktalande Ă€garen som vĂ€lkomnade oss till restaurangen. All personal och samtliga gĂ€ster i lokalen var svensktalande och det kĂ€ndes precis som att gĂ„ in pĂ„ en lunchrestaurang hemma i Sverige. Enda skillnaden var att hĂ€r serveras alkoholhaltiga drycker till maten om man sĂ„ önskar. Ärtsoppan var helt underbar och punchen var som pricken över i-et, kanske lite beroende pĂ„ att man inte förvĂ€ntar sej en sĂ„dan mĂ„ltid pĂ„ dessa breddgrader. Gott var det i alla fall och att det var Ă€kta vispgrĂ€dde till pannkakorna gjorde inte njutningen sĂ€mre.

LĂ€genhetsvisning i Los Belones
Monica och Göran som bor i ”Svenskhuset”, höghuset i Los Belones som jag nĂ€mnt tidigare, talade om att det fanns tvĂ„ lĂ€genheter till salu i huset, en bebodd fyra och en helt ny trea.
Bine och Micke ville gÀrna se pÄ den stora lÀgenheten och efter en diskussionsrik afton i Morelon blev vi intresserade av trean.
Damen som Àger fyran, den stora lÀgenheten, har inte varit dÀr pÄ ett par Är och nÀr Göran frÄgat henne om hon ville sÀlja fick han till svar att allt gÄr att sÀlja till rÀtt pris. Göran, som tog pÄ sej rollen som kontaktman, ordnade med en nyckel och enligt hans gissning borde priset hamna runt 2,5 miljon. Bine och Micke blev efter visningen vÀldigt sugna pÄ att handla. LÀgenheten var fin men allt berodde sÄklart pÄ priset.
MÀklaren som visade oss den andra lÀgenheten talade om att den skulle kosta 1,6 miljoner plus 13 procent för alla administrativa omkostnader som tillkommer i ett nyproducerat objekt.
Även detta objekt var intressant. Planlösningen var helt okey och det som mest vĂ€ckte vĂ„rt intresse var den 70 kvadratmeter stora takterrassen med utsikt över bergen, Mar Menor och Medelhavet.
BÄda visningarna var mycket givande, lÀgenheterna var otroligt fina och bÀst av allt var takterrasserna med den fantastiska utsikten.

Fantastisk utsikt frÄn terrassen

Dessutom Àr Los Belones en levande by som man kan bo i Äret runt till skillnad frÄn de strandnÀra semesterbyarna som stÀnger ner helt pÄ vintern. VÄrt mÄl Àr ju att Äka till vÀrmen pÄ vintrarna och fira den svenska sommaren hemma pÄ Tjörn.
SÀljaren gav oss en veckas betÀnketid och Àn en gÄng blev det en diskussionsrik afton med högt i tak.
NÀr promillehalten försvunnit ur blodomloppet bestÀmde vi oss för att hoppa av trots ett stort intresse och dÄ framför allt frÄn min sida. Vi Àr nog inte riktigt fÀrdiga med husbilslivet Ànnu.
Bine och Mickes beslut blev detsamma eftersom dom inte heller kÀnde sej helt övertygade Ànnu.

Luncher
NĂ€stan varje dag Ă„t vi lunch tillsammans med Bine och Micke och oftast var Ă€ven Lisbeth och Lennart med. Dessutom hĂ€nde det att andra bekanta till vĂ„ra, som till exempel ”Sigtunaborna”, Monica och Göran, var med. Man kan verkligen sĂ€ga att umgĂ€nget hĂ€r pĂ„ La Manga Ă€r helt fantastiskt med folk som bara vill trivas och ha det trevligt, precis som vi sjĂ€lva vill.
UmgÀnget var oftast under dom ljusa timmarna pÄ dygnet för efter mörkrets inbrott sjönk kvicksilvret till temperaturer som inte lÀmpar sej för utesittande utan överlevnadsoveraller. Dessutom blir det vÀldigt mörkt nÀr det blir mörkt hÀr i Spanien. Vid nÄgra tillfÀllen blev vi sittandes i Los Belones tills mörkret fallit och det var ingen höjdare. SÄ fort vi lÀmnat utkanten pÄ byn blev det helt becksvart och vid vÄr första cykeltur hade vi inga pannlampor eller annan belysning med oss.
Det var kallt mörkt och vingligt, till och med sĂ„ vingligt att en, jag nĂ€mner inte vem, ramlade med cykel och allt pĂ„ den smala asfalterade cykelvĂ€gen, som Ă€ven kallas ”fyllevĂ€gen”. Det hela gick i slowmotion, till och med sĂ„ sakta att inte ens hunden ramlade ur cykelkorgen, som den kullkörande hade pĂ„ styret. Det var ingen skada skedd förutom att vi fick leda cyklarna de sista kilometrarna till campingen.
Lunchen var oftast grillning hemma hos nĂ„gon, men ibland var det kortare cykelturer till Los Belones dĂ€r det finns mĂ„nga lunchstĂ€llen. NĂ„gra gĂ„nger cyklade vi till den livliga hamnen i Cabo de Palos dĂ€r ett tiotal restauranger ligger vĂ€gg i vĂ€gg med varandra och vid ett annat tillfĂ€lle cyklade vi till ”Tysken”, en mil lĂ€ngre ut pĂ„ La Manga tarmen, dĂ€r man bland annat serverar Wienerznitsel.
Vid ett tillfÀlle ordnade vi en smörrebrödslunch i Àkta dansk stil med tillhörande drycker. Detta var mycket uppskattat, precis som vi har uppskattat alla andra luncher som vi haft tillsammans.

Danskt smörrebröd byggd pÄ rÄgbröd med extra allt

Bodegas Delampa, Jumilla
Drygt 15 mil norr om La Manga ligger en Bodega, en vingÄrd, som Strömstaborna hade kÀnnedom om och som dom ville besöka. Vi stuvade in oss i baksÀtet pÄ dubbelhytten och Sörpingarna dammade av Smarten för nu skulle varje tom plats fyllas med nya vinflaskor, nu skulle det handlas.
Det var ett vÀlkommet avbrott frÄn cykling och promenader i nÀromrÄdet och det var ett underbart landskap som mötte oss nÀr vi kom upp pÄ höjderna nÄgra mil frÄn havet. PÄ slÀtterna mellan topparna var det en blandning av stora inplastade odlingsfÀlt och karga delar som mest liknade ett mÄnlandskap.
NÀr vi anlÀnde Bodegan, som lÄg helt avsides frÄn all annan bebyggelse, vÀlkomnades vi av en ung man som bjöd in oss till en enklare vinprovning med oliver, korvar och ost.

Vinprovning med fyra sorters vin och tillhörande tilltugg

Efter vinprovningen botaniserade vi bland konstnÀrligt formade hyllor fyllda med de Àdla dryckerna.

VinstĂ€ll pĂ„ ett inbjudande sĂ€tt skapar ”mĂ„ ha” kĂ€nslan

Köplusten blev stor vilket förmodligen var bodegans syfte och nÀr vi hade lastat bÄde Smarten och dubbelhytten landade vi totalt pÄ drygt 200 flaskor tillsammans. HÀlften av flaskorna var ett mycket gott rödvin som vi alla fastnat för och som Àven hade ett smakfullt pris, eller vad sÀgs om 19 kronor per flaska.
Vi var nöjda och Bodegakillen likasÄ. Han var till och med sÄ nöjd att han handtackade och gav oss varsin flaska av Bodegans dyraste rödvin, som kostade 80 kr flaskan, som tack för besöket.
Hur Lisbeth och Lennart kunnat hitta denna underbara plats upp i bergen har vi Ànnu inte bringat klarhet i.

Lucia
Spanjorer firar inte Lucia men vi gjorde ÀndÄ ett försök att upprÀtthÄlla traditionen som vi Àr vana vid hemifrÄn. Helena och jag tog vad vi hade i ljussÀttning och med en kanna kaffe, pepparkakor och en bÀrbar radio knackade vi pÄ, tidigt pÄ morgonen, hos Bine och Micke.
NÀr en halvnaken yrvaken Micke öppnade, möttes han av LuciasÄnger och tvÄ konstigt maskerade personer. Ett lustigt uppvaknande som togs pÄ rÀtt sÀtt och med glada tillrop.


Det blir som det blir, nÀr det inte blev som det skulle

Senare pÄ dagen var det ett gÀng engelska musikanter som höll konsert pÄ stranden. Först trodde jag att det berodde pÄ att det var Lucia men sÄ var det inte eftersom engelsmÀnnen inte heller firar denna högtid. Trevligt var det i alla fall och det var mÄnga besökare pÄ plats.

Det spelades riktigt hÀrlig musik

och det var gott om publik pÄ stranden

Orosmoln
Ett nytt virus, Omikron, hade börjat sprida sej över VÀrlden och dagligen rapporterade nyhetsmedierna om lÀnders olika restriktioner. Danmark och Norge var hÄrt drabbade denna gÄng, men Àven i övriga lÀnder rapporterades en ökning. Dessa rapporter skapade givetvis oro, skulle vi Àn en gÄng fÄ fly vÀrme och solsken, liksom vi gjort för tvÄ Är sedan.

Första tanken var att sÄ fort som möjligt fÄ den tredje sprutan vilket flera bekanta redan fÄtt hÀr i Spanien. Vi hade fÄtt veta att vi skulle vÀnda oss till en, typ vÄrdcentral, knappt en mil lÀngre ut pÄ La Manga tarmen, som vi kallar landremsan som skiljer Medelhavet frÄn saltlagunen Mar Menor.
Vid vÄrt första försök började vi med att visa vÄra pass och genast satte damen, som inte tillhörde sprÄkbegÄvningarna, upp en stor lapp pÄ glasrutan dÀr det stod, pÄ engleska, att vaccinet var slut. Det var bara att vÀnda tillbaka liksom vid vÄrt nÀsta besök nÀr sjukstugan var stÀngd trots att den, enligt skylten, skulle vara öppen.
NÄgra dagar senare fick vi veta att det mÄste gÄ minst sex mÄnader mellan andra och tredje sprutan  vilket innebar att vi, inte kunde fÄ nÄgot vaccin före Ärsskiftet.
Micke gjorde ytterligare ett försök och fick till slut sin spruta, men Bine, som ocksÄ var med pÄ vÄrdcentralen, fick ingen för hon hade inte fyllt 60 Är.
I mitt tycke borde alla som vill, fÄ sin spruta sÄ fort som möjligt för att fÄ stopp pÄ den hÀr skiten, sÄ vi kan göra Ànnu ett försök att leva normalt igen.
Helena hade kunnat fÄ sin tredje men vi bestÀmde att försöka pÄ nÀsta ort eftersom vi skulle lÀmna La Manga i början av januari. Lisbeth och Lennart, fick göra som oss, vÀnta nÄgra veckor till pÄ grund av sexmÄnaders regeln.

Jul pÄ La Manga
FrÄn Luciadagen har det varit lÄngbyxor och tröja som gÀllt hÀr pÄ La Manga och vÄra planer att fira jul utomhus började bli oroande. Det var sjÀlvklart att vi skulle fira julen tillsammans med La MangagÀnget samt med Monica och Göran frÄn Los Belones och det var Àven bestÀmt att vi skulle vara utomhus pÄ Bine och Mickes tomt.
VÀrdparet hade, sedan en vecka tillbaka börjat julpynta bÄde Morelon och tomten med allsköns tingeltangel som förhöjer julstÀmningen.

God Jul pÄ spanska hÀnger pÄ husbilsdörren

Inne i husbilen var bland annat hela den stora hyllan bakom framrutan fylld med julsaker och pÄ tomten fanns det blinkande gran, blinkande ljusslingor, julblommor, röda dukar och sÄ vidare. Allt som vittnar om att julen Àr pÄ gÄng.

En tomt med extra allt. Det som inte fanns hÀr, finns inte

VÀrdparet hade Àven bestÀmt att dom skulle stÄ för all matlagningen, men tack vare att jag har en kockutbildning i bagaget, fick jag hedersuppdraget att koka potatisen. Helena tjötade sej till att fÄ göra en Janssons Frestelse och Lisbeth fick koka Àggen.
Som en sista prick över i-et klĂ€dde Micke, dagen före dopparedagen, Morelons grill med en blinkande ljusslinga varpĂ„ en snabbtĂ€nkt kvinna pĂ„ Facebook kommenterade det hela med ”har ni redan tĂ€nt grillen”.

Dagen före dopparedagen tÀnde Micke grillen

Vi hade julklappar med oss hemifrÄn som Bittan och Herrman skickat med. Eftersom vi inte tror pÄ tomten lÀngre sÄ öppnade vi vÄra klappar, utan den tjocka röda gubbens hjÀlp, redan tidigt pÄ morgonen.

Även stora barn tycker om julklappar

Jag fick tre klappar och Helena tvÄ vilket jag tyder som att jag varit den snÀllare i familjen. Av alla klapparna sÄ var en av mina i absolut sÀrklass, jag fick en hammare vilket Àr precis det jag önskat. För mej har hammaren alltid varit en del av min kropp och min period som snickare Àr absolut den mest minnesvÀrda och roliga tid jag haft i mitt 60-Äriga yrkesliv.

Julaftons morgon började med soldis och 15 grader och vid middagstid, nÀr vÀrdparet hÀlsade oss vÀlkomna, hade kvicksilvret nÀsta nÄtt upp till 18 gradersstrecket.

Micke hÀller upp vÀlkomstdrinken

Bine och Micke, som Àlskar att stÀlla till med kalas hade inte lÀmnat nÄgot Ät slumpen, det var extra allt, av allt som skall finnas pÄ ett julbord och det gÀllde Àven sidebordet med drycker.

Ett glatt gÀng som vÀntar pÄ tomten pÄ Morelotomten

Julen Àr ju barnens helg, men eftersom vi inte hade nÄgra barn med oss, fick vi vuxna göra det vi Àr bÀst pÄ, nÀmligen att Àta och dricka och framförallt att umgÄs och ha trevligt tillsammans.
Skratten var mĂ„nga och lĂ„nga och nĂ€r Ă€r skymningen och kylan började nĂ€rma sej fortsatte festen sju trappor upp, i Morelon. Den ena vinpavan efter den andra tömdes och eftersom vi inte hade nĂ„gon gran i husbilen fick vi hĂ„lla till godo med att dansa med varandra. Det fick mej att tĂ€nka pĂ„ Sonja Hedenbratt och hennes sĂ„ng ”knö dej in fast dörra Ă€ trĂ„ng, för hĂ€r e Ă€nna nĂ„t pĂ„ gĂ„ng
”
Det var en fantastisk fest, en vuxen Julafton, som vi tackar vÀrdparets generositet för.

Costa vad det Costa vill
Den spanska Medelhavskusten Àr uppdelad i 10 regioner frÄn Costa Luz lÀngst söderut till Costa Brava i norr.
Vi befinner oss pÄ Costa Blanca, som strÀcker sej frÄn Almeria i söder till Valencia i norr. Inom denna kustremsa finns förutom La Manga Àven turistorter som Alicante, Benidorm, Altéa, Denia samt den mest kÀnda för oss svenskar, Torrevieja. I Torrevieja bor sÄ mÄnga svenskar att orten borde döpas om till Torresverja.

För flertalet svenskar Àr Costa del Sol, mellan Gibraltar och Nerja, den mest kÀnda med turistorter som Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona och Malaga. Det Àr hit man fraktat genomfrusna soltörstiga turister sedan charterresornas begynnelse. Min egen första kontakt den denna typ av resor var för övrigt Fuengirola i mitten pÄ 60 talet.

Som husbilsÄkare har vi bÄde passerat och eller besökt samtliga kuststrÀckor under Ären och det Àr, trÄkigt nog, de senaste Ärtiondenas upplevelser som jag kallar hela medelhavskusten för Costa Plastica. Anledningen till namnvalet Àr att stora delar av strÀckningen pÄminner mer om en jÀttestor plastsÀck Àn grönskande odlingsfÀlt. NÀsta all odlingsbar mark har ett heltÀckande plastskynke över hela odlingen. En del hÀnger upp plasten pÄ stÄlstÀllningar likt ett jÀttestort vÀxthus och andra lÀgger nÀstan duken pÄ plantorna. Mest pÄtagligt Àr strÀckan mellan Granadas grÀns i söder till Valencia i norr.
NÀr man kör genom dessa odlingsfÀlt, som oftast strÀcker sej frÄn kusten upp till bergskedjorna, Àr det som att Äka mellan tvÄ jÀttestora grönsaksstÄnd som Àr tÀckta med en grÄbrun, delvis genomskinlig duk. Det kan ibland vara kilometerbreda fÀlt som helt eller delvis döljer de grönskande odlingarna och de fÀrgstarka citrustrÀden.
Allt detta för att producera sÄ mÄnga skördar som möjligt vilket jag kan ha viss förstÄelse för, eftersom Spanien till stor del lever pÄ export av just frukt och grönsaker.

Ingen vacker syn, men det vÀxer snabbt under plasten

VÀrre Àr, nÀr man till exempel lÀgger en odling i trÀda, sÄ lÄter man stÀllningar och allt stÄ kvar och nÀr plasten blir tillrÀckligt gammal vittras den sönder och flyger vind för vÄg över slÀtterna.

Allt stÄr kvar trots att marken inte brukas lÀngre 

Det Àr en sorglig syn att se de rostiga stÄlskeletten och all den plast som fladdrar för vinden efter att den slÀpp taget frÄn dom gamla stÀllningarna. VÀrst av allt Àr att den plast som inte fastnar pÄ buskar och annat pÄ land, blÄser rakt ut i Medelhavet.

Sjok som inte fastnar i vegetationen försvinner ut i Medelhavet

Tack och lov har oliv- och mandeltrÀdsodlingar förskonats frÄn plastinklÀdnad för dessa fÀlt Àr i blomningstid tÄrdrypande ögongodis, vilket Àven citron- och apelsinodlingar Àr, om dom inte Àr gömda under en grÄbrun halvt genomskinlig plastduk.

Feliz ano nuevo
VÄr vistelse pÄ La Manga började nÀrma sej slutet men först skall vi fira nyÄr tillsammans med vÄra vÀnner.
PÄ nyÄrsaftonens förmiddag överlÀmnade vi en lÄda med glas, designad by Helena och en flaska Rosa Gin till Lisbeth och Lennart som tack för alla utflykter i Navarran med dubbelhytt och framför allt, det trevliga sÀllskapet.
Utan Strömstadbona hade vi inte sett en brÄkdel av det vi sett och upplevt under vÄr vistelse hÀr. Helena hade inte kunnat köpa sin nya cykel, vi hade aldrig kommit till bodegan i Jumilla och alla andra platser som lÄg bortom cykelavstÄndet. Men viktigast av allt har varit den fantastiska gemenskapen och alla skratten som vi haft tillsammans med Sörpingarna, Sigtunaborna och Strömstaborna under vÄr vistelse hÀr pÄ Camping Caravaning La Manga.

VĂ€lkommen 2022
NyÄrsaftonen firade vi tillsammans med Bine och Micke i deras Morelo dÀr vÀrdparet, som vanligt bjöd pÄ god mat och dryck. HuvudrÀtten bestod av en mycket vÀlstekt oxfilé och en hÀrlig potatisgratÀng som jag bad om att fÄ receptet pÄ, men tyvÀrr, det var deras egna hemlighet. 
NyĂ„rsdagen eller ”Pizzans dag” som den Ă€ven kallas, samlades vi pĂ„ en bar i Los Belones som var kĂ€nd för att sina goda pizzor. Det var utesittarvĂ€der och pizzorna var verkligen sĂ„ goda som ryktet förtalde.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 23-Pizzadagen-3-1024x732.jpg
Restaurangen dukade fram stora hÀrliga pizzor

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 23-Pizzadagen-4.jpg
ProppmÀtta magar lÀmnade halvfulla tallrikar

Det var en bra start pÄ 2022. Pizzorna var sÄ stora att ingen av oss orkade Àta upp men av nÄgon outgrundlig anledning kunde kyparen bÀra in den ena pavan Riojan efter den andra utan att nÄgon tackade nej. Vi Àr inte hÀr för att bli mÀtta, utan för att hitta tillbaka till nyÄrsstÀmningen, var nÄgons kommentar.

Efter nyÄrshelgen var det dags för oss att, efter 53 övernattningar, lÀmna La Manga. Med en kort tillbakablick kunde vi bara konstatera att det har varit en helt fantastisk tid tillsammans med trevliga, generösa och omtÀnksamma mÀnniskor som bara vill njuta av livet utan att krÄngla till det.

En dag utan rödvin Àr en förlorad dag, brukar jag ofta skÀmta om och nÀr vi nu summerar vÄr vistelse pÄ La Manga sÄ kan vi konstatera, inte en enda dag har gÄtt förlorad.

Del 3
Costa del Sol

Tidig morgon i tÀt dimma lÀmnade vi campingen pÄ La Manga för nya upptÀckter cirka 20 mil nÀrmare Atlanten. Vi följde AP 7 som delvis Àr betalvÀg innan vi vek ner mot Medelhavet och ljuset bakom det grÄa tÀcket, som under hela resan hindrat solens strÄlar att trÀnga igenom.
GPS; en, eller Tina som vi kallar den, var instÀlld pÄ Camping Cabo de Gata och innan vi nÄdde mÄlet ledde Tina in oss pÄ en platt landsbygd med inplastade odlingar pÄ ömse sidor. Det Àr, som jag sagt tidigare, ingen fröjd för ögat att köra pÄ dessa smala grusvÀgar med hangarer av plastbyggnade tÀtt inpÄ husbilen.

Campingen lÄg pÄ en stor slÀtt med sex meter höga vÀxthus i plast pÄ den ena lÄngsidan och vildvuxna lÄgvÀxande slÀtter, ett naturreservat, pÄ den andra. Bortsett frÄn omrÄdet runt omkring var det en fin camping med stora ljusa tomter och frÀscha hygienutrymmen. Det fanns bÄde pool och restaurang men dessa var vinterstÀngda. Efter ankommaren och lite vila cyklade vi de tre kilometrarna in till byn och det första som möter oss Àr en helt underbar strandpromenad, bara ett tiotal meter frÄn strandkanten pÄ det turkosa Medelhavet. De fullbelagda utskÀnkningsstÀllena avlöste varandra och efter att vi hittat ett ledigt bord, bestÀllde vi som vanligt ett litet glas rött. 

Vi satt lÀnge, lÀnge och njöt av det hÀrliga vÀdret, utsikten över havet och Riojan som fylldes pÄ med jÀmna mellanrum.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 26-Cabo-de-Gata-3-1024x545.jpg
Helena njuter av vÀrmen och utsikten

Samma dag som Tour de Ski avgjordes pÄ berget Alpe Cermis i Val di Fiemme tog vi en lÄngpromenad pÄ naturreservatet som grÀnsade mot campingen. Vi fick tips om att det skulle finnas en lagun som för nÄgra Är sedan bildats av ett fruktansvÀrt regnvÀder och som i dag Àr boplats för flamingos och andra fÄgelarter.

Med kameran i högsta hugg letade vi oss fram pÄ smÄ stigar i den glesbevuxna lÄgvÀxande naturen och efter nÄgon timme fann vi lagunen.
Vi sÄg direkt att det var gott om sjöfÄgel, som tyvÀrr, frÄn ett fotografiskt perspektiv, befann sej i vassen pÄ den andra sidan av den lilla lagunen.

Flamingos strosar runt i lagunen


Strandremsan som skiljer lagunen frÄn Medelhavet

Lagunen, som bara ligger en bred sandremsa frÄn Medelhavet, lÄg vackert inbÀddad i vass och buskage, alltsÄ en perfekt plats för Flamingos och andra sjöfÄglar, som trivs pÄ grunt vattnet.

Trettondagsafton
Det Àr 3 424 meter frÄn campingen till nÀrmaste restaurang i Cabo de Gata dÀr vi bestÀmt oss för att fira trettondagsaftonen. PÄ grund av avstÄndet, tidigarelade vi firandet till tidig eftermiddag för att undvika en becksvart cykeltur pÄ de stigliknande vÀgarna som var bÄde smala och gropiga.
Vi bestÀllde en fyrarÀtters mÄltid med soppa, ugnsbakade grönsaker, grillad fisk och tÄrta och till det bjöds vi pÄ en helt underbar utsikt över det turkosa havet med dyningar efter nattens stormliknande vindar.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 28-Cabo-de-Gata-14-1024x644.jpg
Grillad fisk med pommes

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 28-Cabo-de-Gata-15-1-1024x563.jpg
Som synes smakade fisken helt utmÀrkt

Det var en helt underbar eftermiddag med sol, vÀrmen och ljudet frÄn brÀnningarna nÀr dom nÄr strandkanten och vÄgorna ombildas till ett vitt skum.
Vi satt kvar tills solen började nÀrma sej havets horisont innan vi bestÀmde oss för att bryta upp och cykla tillbaka till campingen.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 28-Cabo-de-Gata-19-1-1024x798.jpg
Cykla skall man göra innan mörker och kyla tar över

Camping Almayate
Efter tre nÀtter var det dags att röra pÄ sej igen. Det vi lÀmnade var en trevlig campingplats men lÀget hade en del till övers att önska. SjÀlva byn, Cabo de Gata, uppfattade vi mer som en ganska trÄkig sovstad, förutom strandpromenaden förstÄs. Men man fÄr inte glömma att det fortfarande Àr vinter hÀr och liksom övriga orter utmed Medelhavskusten vÀcks allt till liv om ett par mÄnader.

MÄlet för dagen var ytterligare cirka 20 mil i sydvÀstlig riktning, till Camping Almayate som ligger nÄgra kilometer frÄn den mer kÀnda staden Torre del Mar pÄ Costa del Sol.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 31-Almayate-1-1024x424.jpg
Camping Almayate sedd frÄn havet

Vi fick en bra plats med havsutsikt och efter ankommaren trÀffade vi en hel del bekanta ansikten som vi trÀffat senast vi var hÀr. Det blev en del armbÄges- och knytnÀveskramar innan vi drog oss tillbaka för att iordningstÀlla vÄr nya boplats
Camping Almayate Àr den bÀsta som vi hittills besökt. HÀr Àr lite slitet men ÀndÄ rena frÀscha hygienutrymmen, en trevlig restaurang med bar och sÀllskapsrum, matbutik med lite av varje och relativt stora platser. Det enda man kan det klaga pÄ, om man nu mÄste det, Àr att det ibland Àr ont om varmvatten och sÄ Àr det ganska trÄnga och snÀva kurvor, för vÄra stora husbilar, nÀr man skall ut och in pÄ campingen. LÀget Àr kanon med den stranden pÄ ena sidan och den asfalterade vÀgen in till Torre del Mar och utbudet som bjuds dÀr, pÄ den andra sidan.

Stranden
Första morgonen tog vi, som brukligt Àr, en promenad utmed stranden och det var riktigt varm och skönt redan i gryningen.
LÀngre ut mot horisonten, innan mörkret bytt skepnad till soluppgÄng, hördes ljudet frÄn fiskebÄtarnas dieselmotorer och i det mörka vattnet sÄgs ett pÀrlband av mer eller mindre starka lampor, som i sakta mak gled mot sina destinationer med nattens fÄngst.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 32-Almayate-3-1024x637.jpg
Tidig morgon pÄ stranden

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 32-Almayate-4-1024x543.jpg
SoluppgÄng

En hÀrlig syn och det var vÄr första riktigt njutbara morgon pÄ denna resa med solsken, strandpromenad och havsutsikt, redan innan frukosten.
Senare pÄ dagen tog Anna-Lena och Jan-Olof frÄn Falkenberg med oss pÄ en strandpromenad till en mycket spartansk fiskrestaurang nÄgon kilometer frÄn campingen.
Byggnaden, som var mer lik en koja, var byggd med principen, ”man tager vad man haver”.
Bord och stolar var i plast, sÄdana som ockuperade nÀstan var familjs trÀdgÄrd pÄ 1980-talet och som efter bara nÄgon mÄnad skiftade fÀrg frÄn vitt till grÄtt. Men nu var det inte för arkitekturens och inredningens skull som promenerat dit, utan för ryktet att deras grillade fiskar Àr nÄgot utöver det vanliga.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 29-Strandbar-Almayate-4-1024x660.jpg
Spartansk arkitektur pÄ den svarta sandstranden

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 29-Strandbar-Almayate-1-1024x812.jpg
Saltade nyfÄngade fiskar som grillas pÄ öppen lÄga

Efter att vi stÀllt bord och stolar tillrÀtta i den svarta sanden, som prÀglar denna kustremsa, bestÀllde vi dagens fÄngst med tillhörande dryck. Fisken var precis lagom grillad, sÄdÀr sÄ att köttet bara ramlar av benen och det som kvarstod av fisken vittnar om att Àven smaken var till full belÄtenhet.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 29-Strandbar-Almayate-3.jpg
Av bilden att döma var det inget fel pÄ smaken

Åt vilken hĂ„ll man Ă€n vill gĂ„ pĂ„ stranden, frĂ„n campingen, finns det barer i allas smaker och nĂ€r vi besökte en som ligger nĂ€ra Torre del Mar sĂ„g vi ett bekant ansikte.
Vid ett bord satt ingen mindre Àn postkodlotteriets ansikte utÄt, Rickard Sjöberg, tillsammans med sin fru. Det var kanske inget mÀrkvÀrdigt med det, men kul, vÀldigt kul att se ett sÄ kÀnt ansikte pÄ samma bar som vi satt pÄ. Vi jönsade oss sjÀlvklart inte med kamera, autografblock och sÄnt utan bara ett tjenare, roligt att ses utanför TV-skÀrmen och sÄ var det inte mer med det.
SjÀlvklart skulle jag ju vilja veta varför Tjörn inte finns med pÄ postkodlotteriets karta, ön har ju faktisk tillhört Sverige sedan 1658, men av Helenas ansiktsuttryck att döma valde jag att avstÄ.

Torre del Mar
Torre del Mar var fram till 1970-talet en liten fiskeby men i samband med charterresornas intĂ„g i var mans plĂ„nbok Ă€ndrade man inriktning. I dag har staden drygt 21 000 fastboende men pĂ„ sommarhalvĂ„ret, mer Ă€n femdubblas den siffran. Hela samhĂ€llet, i och runt Torre del Mar, Ă€r i dag uppbyggt för ”turister med rĂ€tt att leva livet” och det enda som vittnar om den gamla tiden Ă€r en stationsbyggnad och nĂ„gra kvarlĂ€mnade rĂ€ls mitt inne i staden.
Vi cyklar ofta de tre kilometrarna in till den, före detta lilla fiskebyn, med den underbara, fyra kilometer lÄnga, strandpromenaden. Hela den stenbelagda strandpromenaden kantas av uteserveringar som erbjuder allt som en levnadstörstig turist kan önska sej i bÄde mat och dryckesvÀg. HÀr kan man sitta i timmar och bara njuta av litet glas rött, lyssna pÄ nÄgon gatumusikant eller se mÀnniskor som flanerar och gottar sej i solskenet.
Torre del Mar har extra allt och dom barer som inte fÄtt plats pÄ strandpromenaden ligger i kvarteren nÀrmast havet tillsammans med inbjudande boutiquer för köpkraftiga turister.
n vacker stad vÀl vÀrd ett besök om man har den möjligheten. Om Rickard Sjöberg, som har facit i sin hand, valt att Äka hit, dÄ Àr det kanske till och med bÀttre Àn vad vi fattat.