Del 1
VÀgen mot sol och vÀrme

Efter en lÄng och seg vÀntan Àr det nu Àntligen dags att rulla mot varmare breddgrader igen, eller nÀrmare bestÀmt mot Spanien och Medelhavet.
Coronapandemin, som drabbat mÄnga mÀnniskor betydligt vÀrre Àn oss, har tack och lov börjat slÀppa sitt krampaktiga grepp pÄ den del av klotet som vi rör oss pÄ. Vi kan Àntligen börja rulla i Europa igen, utan allt för strÀnga restriktioner, för nu Àr det eget ansvar och sunt bondförnuft som gÀller. Spanien, som Àr den enskilt största förvaringsplatsen för svenska fritidsfordon under vinterhalvÄret, Àr nu Äterigen öppet och i samband med att vi gick över till vintertid var det dags att slÀppa handbromsen pÄ Carthagon. Nu skulle den ut och luftas pÄ riktig.
Dagen före avresa bjöds vi pĂ„ middag hos vĂ„ra grannar som lovat att hĂ„lla koll pĂ„ vĂ„r fastighet. Det var ett trevligt avslut med bĂ„de god mat och dryck, ett avslut som dagen efter ”sinkade” vĂ„r start pĂ„ resan med ett antal timmar, men som pensionĂ€r Ă€r klockan av ringa betydelse.

Ullared
I slutet av oktober började vi de drygt 300 milen mot La Manga och vÀrmen. Det vi lÀmnade bakom oss var ett Tjörn som redan börjat klÀ sej i en fÀrggrann höstskrud, med avigsidor som regn, blÄst och mörker. Detta Àr inget gnÀll, bara ett konstaterande att jag trivs bÀttre nÀr solen lyser i ögonen och kvicksilvret ligger nÀrmare tjugo strecket Àn nollpunkten.
VÄrt första planerade stopp var GekÄs Camping i Ullared för Helena var fullt övertygad om att det fanns tomma hÄl i husbilen med plats för ytterligare inköp. Att vi inte var pÄ vÀg mot ett u-land bekom henne inte, man vet aldrig, som hon sÀger och det kanske hon har rÀtt i. Coronan visste vi heller inget om för ett och ett halvt Är sedan nÀr vi, med kort varsel, fick fly genom Europa tillbaka till tryggheten i gamla Svedala.
GekÄs camping var i stort sett fullbelagd med fritidsfordon och köerna för att komma in i det jÀttelika varuhuset ringlade lÄnga. Detta trots att ett orÀkneligt antal utbyggnader gjorts sedan mitt första besök i Ullared för ca 50 Är sedan, nÀr Göran Karlsson, grundaren av GekÄs, sÄlde billiga skinnjackor i en kÀllare. Hela konceptet har haft en fantastisk utveckling av sÀllan skÄdat slag och det verkar som att utvecklingen aldrig vill ta slut.
TvÄ övernattningar blev det och om sanningen skall fram, var frÀmsta anledningen till besöket att jag skulle inhandla nya glasögon efter min starroperation. I Ullared finns nÀmligen en glasögonfabrik som kan leverera ett fÀrdigt paket pÄ nÄgra fÄ timmar, det som normalt tar tvÄ till tre veckor hos vanliga optiker.

Örkelljunga
Med blĂ„a bĂ„gar och en synskĂ€rpa som jag inte haft sen tonĂ„ren, rullade vi ytterligare nĂ„gra mil söderut, nĂ€rmare bestĂ€mt till Bengt i Örkelljunga (BiÖ) dĂ€r vi köpt Carthagon.
Vi hade, sedan en tid tillbaka, bokat tid hos BiÖ eftersom vi haft problem med kylskĂ„pet och spĂ€nningsomformaren och sĂ„dana problem vill man inte bĂ€ra med sej till ett icke svensktalande land.
Tidig morgon lÀmnade vi in dyrgripen pÄ verkstaden och fick dÄ veta att kretskortet, det som styr kylskÄpets funktioner, berÀknas komma nÄgon gÄng i slutet pÄ veckan. Omformaren fixades pÄ en timme och eftersom felet pÄ kylen enbart var att den inte gÄr att stÀnga av, bestÀmde vi oss för att fortsÀtta söderut direkt.
Ett par timmar senare var vi pĂ„ toppen av Öresundsbron och efter ytterligare nĂ„gra timmar körde vi ut en fullknökad kundvagn frĂ„n Bordershop i Puttgarden.

En jÀtteprÄm med fyra vÄningar vuxengodis

Vi stuvade in godsakerna, gjorde en high five för att vi nu, efter en lÄng vÀntan, Àntligen betrÀdde kontinenten igen. Nu var dyra bro- och fÀrjeavgifter undanstökade för denna gÄng, nu var det bare Ä Äk.

Heiligenhafen
FrÄn fÀrjelÀget i Puttgarden till stÀllplatsen i Heiligenhafen Àr det ungefÀr fyra mil. Den gamla Hansastaden, med shopping och restauranger för alla smaker, har sedan lÄng tid tillbaka varit en Äterkommande mötesplats för svenska campingfordon som skall till eller kommer frÄn sydligare breddgrader.
StÀllplatsen ligger nÄgon kilometer vÀster om stadens centrum och förutom stÀllplatsen finns hÀr en modernare stadsdel, en semesterort med traditionella höghus staplade bredvid varandra.
Vi checkade in pÄ stÀllplatsen strax före skymningen och efter det vanliga ankomstbestyret, var det dags att smaka pÄ lÀckerheterna frÄn Bordershop.

Mellan den nya och gamla stadsdelen ligger Binnensee, ett innanhav som Ă€r avskilt frĂ„n Östersjön genom en smal landremsa. PĂ„ den södra sidan av sjön finns en mycket trevlig strandpromenad in till stadens centrum och pĂ„ motsatt sida, mellan havet och Binnensee finns ett antal strandserveringar. Hela strĂ€ckan runt sjön Ă€r lite drygt 4,5 kilometer, en ganska lĂ„ng morgonpromenad eller en icke allt för krĂ€vande cykeltur.

Den hÀrliga och vackra promenadvÀgen runt Binnensee

Dagen efter ankomsten till stÀllplatsen, fick vi besök av en man som ville se vÄra coronapass. Eftersom Helena tÀnker pÄ det mesta sÄ fanns dom sÄklart nerladdade i vÄra telefoner, men om vi inte haft dom vet vi inte vad som hade hÀnt. Detta tyder ju trots allt pÄ att det fortfarande finns nationella restriktioner och att det kanske finns speciella krav för oss utlÀnningar.
NÀstan alla, utom vi, bar munskydd och nÀr Helena frÄgade om det var tvÄng fick hon till svar att det gör man frivilligt av respekt för varandra.
Det mesta var stÀngt intill stÀllplatsen, men i stadskÀrnan och fiskhamnen rullade allt pÄ som vanligt. AffÀrer, restauranger och sÄ vidare var öppna och Àven nÄgra uteserveringar trots att termometern lÄg i underkant tiostrecket.

GÄrdagens uppvaknande med vita svanar som gled omkring i solskenet pÄ en spegelblank Binnensee hade i dag förbytts till en grÄdaskig, upprorisk och fÄgelfri sjö.
Efter ett par hĂ€rliga höstdagar i Heiligenhafen anslöt Ă€ven vĂ„ra vĂ€nner, Bine och Micke frĂ„n Söderköping, eller ”Sörping” som dom sjĂ€lva kallar det. Det blev ett icke coronasĂ€kert mottagande med kramar som i den gamla goda tiden och senare pĂ„ kvĂ€llen en mĂ„ltid i deras enormt stora Morelo. BĂ„de husbilen och kvĂ€llens inmundigande hade extra allt och det var med osĂ€kra ben vi tog oss, via Morelons sju, steg ner till backen.

Tre övernattningar blev det i Heiligenhafen innan fÀrden drog vidare söderut och enligt gÄrdagens planering var det Greven vi skulle slÄ in pÄ GPS; en.
Vi valde att köra hela vĂ€gen frĂ„n Heiligenhafen till Greven pĂ„ autobahn, A1, en strĂ€cka pĂ„ knappt 40 mil. Vi passerade Hamburg utan nĂ„gra som helst trafikstockningar, vilket inte tillhör vanligheterna, enligt hörsĂ€gen. DĂ€remot blev det betydligt jobbigare de sista 10–15 milen dĂ€r vĂ€gbyggena avlöste varandra.

NÀr man till exempel bygger om en tvÄfilig vÀg pÄ Autobahn, sÄ stÀnger man hela vÀgbanan i den fÀrdriktning som byggs om och den motsatta riktningen delas upp i fyra filer varav tvÄ Àr mötande. Filen till vÀnster i varje fÀrdriktning Àr alltid till för smÄbilar, max 2,1 meter breda och högerfilen, som Àr nÄgot bredare, Àr till för lastbilar och andra större fordon. Det blir oftast vÀldigt trÄngt och lite hetsigt pÄ dessa strÀckor och det krÀver att man Àr pÄ tÄrna varje sekund.

Greven
Sent pĂ„ eftermiddagen rattade vi in pĂ„ den vackra och mycket omtalade platsen, som ligger i en parkliknade grönska precis intill Dortmund­-Ems-kanalen som förbinder RuhromrĂ„det med Östersjön.

Snyggt uppradade husbilar med fin utsikt

AnlÀggningen var delvis vinterstÀngd men av det vi sÄg förstÄr man att denna idyll mÄste vara mycket eftertraktad pÄ sommaren. Förutom flodbÄtarna som sakta gled förbi stÀllplatsen fanns det en smÄbÄtshamn och hÀrliga uteplatser för gemenskap och allt annat som tillhör ljumma sommarkvÀllar.

Trier
Samtidigt som vi lÀmnade Greven var det precis en vecka sedan vi lÀmnade TÄdÄs och mÄlet för dagen var Trier, knappt 40 mil söderut.
PÄ dagens strÀcka var det endast ett fÄtal vÀgbyggen, det var lördag vilket innebÀr att det bara var ett fÄtal lÄngtradare men desto fler smÄbilsflanörer att trÀngas med.
NÀr vi kom in i Trier var Tina, vÄr GPS, helt borta ibland. Hon ledde oss in pÄ den ena avstÀngda vÀgen efter den andra, men efter mÄnga om och men hittade Ulla Bella, min andra GPS, eller Helena som hon heter, rÀtt vÀg in till stÀllplatsen som ligger precis intill floden Mosel.
Solen sken och vi hann smaka pÄ Bordershoppens hÀrliga drycker innan det var dags för lördagshockey pÄ TV; n.
Även denna afton avnjöts tillsammans med vĂ„ra kamrater i Morelon som i mitt tycke, Ă€r vĂ€rldens vackraste husbil. Det enda man kan ha synpunkter pĂ„, för det mĂ„ste man ju ha, Ă€r de sju trappstegen som ibland kan bli bekymmersamma.

Ett mycket stiligt ekipage

Montpellier
FrÄn Trier i Tyskland till vÄrt nÀsta mÄl, Montpellier vid Medelhavet i Frankrike Àr det 94 mil. En lÄng etapp som vi planerat att dela upp med en övernattning pÄ nÄgon lÀmplig plats.
PĂ„ helgerna, bĂ„de i Tyskland och Frankrike, har lĂ„ngtradarna ”körförbud” med undantag för nĂ„gra fĂ„ som har tillstĂ„nd. Det Ă€r fascinerande att se alla dessa stora ekipage som trĂ€ngt in sej pĂ„ minsta ledig yta utmed dom större vĂ€gnĂ€ten, dĂ€r dom mĂ„ste bo och leva hela helgerna. Ett annorlunda liv kan tyckas, men vi som har husbil lever ju faktiskt pĂ„ ett liknande sĂ€tt, lite bekvĂ€mare fast utan att ha betalt.

Tappstationer och rastplatser Àr överfulla vilket kan medföra att det Àr svÄrt att hitta en övernattningsplats. Micke, som höll i rodret denna dag, gjorde nÄgra tappra försök att hitta en plats för oss vilket visade sej nÀst intill omöjligt. Efter Lyon och Rhone-Alpes ledde Tina in oss pÄ en nÄgot mindre trafikerad vÀg dÀr det visade sej enklare att hitta en tappstation som inte var fullknökad.
Vi hade dÄ kört 71 mil och den kalla och grÄdisiga dagen hade övergÄtt till mörker innan det var dags att avslutade med ett par glas av det röda i Morelon. Det var en lÄng dag med nya synintryck och framför allt var det dom snöklÀdda alperna, söder om Lyon, som etsat sej fast pÄ nÀthinnan.

Utsövda och pigga vaknade vi till en betydligt ljusare dag med ljusblÄa hÄl mellan molnen. LÄngtradarna som stod runt omkring oss var redan ute och rullade och nu hade vi bara 23 mil kvar till Medelhavet.
Vid middagstid checkade vi in pÄ stÀllplatsen i Montpellier, Frankrike, som bjöd pÄ en klarblÄ molnfri himmel och ett spegelblankt Medelhav.
Termometern hade stigit frÄn 7 grader pÄ morgonen till 19 vid middagstid, vilken kÀnsla, nu var vi Àntligen vid havet som skall bli vÄrt hem nÄgra mÄnader framöver.

Första hÀrliga kvÀllen vid Medelhavet

Vi hade nu avverkat 218 mil frÄn starten hemma pÄ Tjörn och till vÄr första bestÀmda destination i Spanien Àr det ytterligare 100 mils bilkörning.
Vi kostade pÄ oss en bilfri dag i Montpellier innan det var dags för dom sista tvÄ etapperna till La Manga dÀr vi skall lÄngligga tills nÄgon gÄng efter att det nya Äret skÄlats in.

LÂŽHospitalet de lÂŽInfant
Med knappt 20 mil kvar till spanska grÀnsen, landet som vinterförvarvarar stelfrusna nordbor, lÀmnade vi Montpellier med ett lÄgt grÄtt tÀcke som skilde oss frÄn solens strÄlar. BarriÀren mellan oss och solen var vÀlkommet eftersom den dÀmpar det starka ljuset som kan vara lÀtt irriterande nÀr man kör bil och vi hade knappt börjat fÀrden innan regnet kom. Man kan sÀga att det blev en perfekt dag för förflyttning.
MÄlet för dagen var en femtiomilatripp till Camping Cala dŽ Oques i LŽHospitalet de lŽInfant.
En lugn och bekvÀm dag i trafiken med undantag för omrÄdet runt Barcelona dÀr det var lite hetsigare med smÄbilar, lÄngtradare, husbilar och andra som kryssade sej fram för att hitta den snabbaste filen.
NÄgon timme före mörkrets inbrott anlÀnde vi campingen som lÄg precis intill kanten pÄ Medelhavet.
Det turkosa havet visade en av sina mest fascinerande sidor för dagen, med jÀttevÄgor som oupphörligen rullade in mot land dÀr dom ombildades till flera meter höga vattenkaskaderna nÀr dom trÀffade strandkanten.

VÄgorna rullar med hög hastighet in mot strandkanten

Efter ett restaurangbesök nattades vi till söms av ljudet frÄn brÀnningarna som oupphörligen stormade in mot land.

Sista strÀckan till La Manga var ytterligare en femtiomilatripp och Àven denna dag var det ganska lugnt i trafiken.
En del spanska smÄbilsförare Àr nÀsta löjligt försiktiga i sin körning. Dom ligger ofta med en hastighet som Àr nÄgot högre Àn lÄngtradarna och lÀgre Àn vÄra 100 kilometer i timmen. AlltsÄ betydligt lugnare Àn lÄtsasracerförarna i Tyskland och stressade fransoser.
Efter biltvÀtt nÄgra mil frÄn dagens mÄl anlÀnde vi Caravaning La Manga, pÄ Costa Calida strax före solnedgÄngen.
Vi vÀlkomnades av Lisbeth och Lennart frÄn Strömstad, ett par som vi trÀffade hÀr förra Äret och som sedan nÄgra veckor tillbaka var pÄ plats.
Det var en hÀrlig kÀnsla att efter drygt 310 mil och 12 dagar Àntligen vara framme vid vÄrt första mÄl.
Micke tog sin wirre, damerna drack bubbel och jag drack som vanligt av det röda vilket Àven Lennart smuttade pÄ.
VĂ€rt att notera.
Samma strÀcka som vi kört nu pÄ 12 dagar, gjorde vi CoronavÄren 2020, med endast tvÄ övernattningar.

Del 2
La Manga, Spanien

Efter den relativt fuktiga ankommaren med extra allt och en urusel fotbollsmatch dÀr Sverige förlorade EM-kvalet mot Georgien, var det dags för John Blund att leda oss in i drömmarnas vÀrld. 
Första dagen efter ankomsten var det iordningstÀllande som gÀllde, för hÀr skall vi leva och bo i nÀstan tvÄ mÄnader enligt planen, vilket vi verkligen sÄg fram mot.
Caravaning La Manga Àr en jÀttestor camping, med över 2 000 platser fördelade pÄ stugor, Äretruntare och sÄdana som oss. HÀr finns Àven affÀr, restaurang, gasolförsÀljning, sjukstuga och sÄ vidare.
Campingen ligger i den södra delen av Mar Menor, en saltvattenlagun som skiljs frÄn Medelhavet av den 22 kilometer lÄnga sandbanken, La Manga.
Fiske och turism har varit viktiga vid lagunen, men kraftig övergödning har skapat ekologiska problem med utbredd syrebrist och döda bottnar. Ett uppvaknande skedde i oktober 2019, dÄ tre tusen kilo fisk och skaldjur simmade upp pÄ land för att undkomma höga halter svavelvÀte i vattnet.

Mar Menor Àr Europas största saltvattenlagun

VÄr plats, liksom dom flesta andra, var stor och plan med eget vatten och avlopp och meterhöga vÀxtligheter som begrÀnsade insynen.

Ett vackert och fungerande insynsskydd

VÀdret var gynnsamt och nÀr allt frÄn PRO-trappan till minsta avlastningsbord var pÄ plats, tog jag min första cykeltur utmed medelhavskusten.

PRO-trappa, designed by Jakobsen

I sakta mak gled jag fram, iförd kortbyxor och t-shirt, med ljumma vindar som smekte de oklĂ€dda kroppsdelarna. Det finns bara ett ord
 fantastiskt.

UmgÀnge
Förutom ”Sörpingarna” Bine och Micke och ”Strömstaborna” Lisbeth och Lennart, presenterades vi för ytterligare svenskar som tillbringat sina vintrar i dessa trakter. MĂ„nga svenskar har börjat som oss pĂ„ campingen men efter nĂ„gra Ă„r köpt sej en bostad i nĂ€rheten.
NÄgra kilometer frÄn campingen till exempel, i en liten by som heter Los Belones, Àgs nÀstan alla terrassvÄningarna, pÄ byns högsta hus, av svenskar.

Vi firade att vi varit pÄ campingen en vecka med en Àkta Winersnitzel pÄ kalv tillsammans med Sörpingarna och Strömstaborna. Micke, som stod för tillagningen, visade fantastiska gastronomiska egenskaper och en generositet utöver det vanliga. Det blev ett glatt firande med mÄnga skratt under Morelons markis och precis nÀr vi sköljt ner den sista tuggan, med det röda, började det smattra pÄ taket. Det började regna och det var precis det metrologerna förutspÄtt.

En vecka pÄ La Manga firades med god mat och dryck

Det blev en fantastisk eftermiddag och afton i goda vÀnners lag med extra allt. Senare pÄ kvÀllen bjöd Àven vÀdergudarna pÄ extra allt, det ena skyfallet efter det andra dundrade in över La Manga och sÄ fortsatte det hela natten och Àven dagen efter.

Ny cykel
Redan första dagen fick jag punktering och lÄnade dÄ Helenas cykel. Hon har sedan lÀnge klagat pÄ att hon har svÄrt för att greppa runt bromshandtagen pÄ bockstyret. Efter en kort tur kÀnde jag ocksÄ att hennes kraft inte skulle rÀcka i en nödsituation och dÄ bestÀmde vi oss för att hon skulle ha en ny cykel, en med rakt styre och bromshandtag som fungerar för mindre hÀnder.
Vi packade in oss i Strömstabornas Navarra med dubbelhytt och sökte upp en cykelaffÀr i Cartagena som Lisbeth kÀnde till. Det var en jÀttestor cykelaffÀr med hundratals olika modeller men vi gick direkt fram till en olivgrön Merida med rakt styre som kostade 720 Euro eller cirka 7 200 kronor.
Vi bestÀmde att, för att det skall bli affÀr vill vi ha minst 300 Euro för Helenas fem Är gamla Cube. Verkstadsgubben gick igenom minsta detalj pÄ Cuben och efter det blev det en kortare konferens mellan honom, sÀljaren och chefen.
Vi tydde deras kroppssprÄk som att dom inte var intresserade av att göra affÀr men efter ytterligare nÄgra spÀnnande minuter kom den kvinnliga sÀljaren tillbaka och pÄ knagglig engelsk-tysk-spanska lÀt hon oss förstÄ att dom var villiga att göra affÀr.
Först förstod vi inte vad hon menade eller vad vi skulle betala men med hjÀlp av Google och gester sÄ fattade vi till slut att dom ville byta jÀmt. Dom skulle ta Cuben och vi skulle fÄ Meridan utan mellanpris. Man kan lugnt sÀga att vi hade svÄrt för att dölja vÄr förvÄning och glÀdje.
Sagt och gjort, verkstadskillen gjorde i ordning Meridan och satte pÄ lite extra tillbehör som Helena ville ha och Àven det slapp vi betala för.
Glada som smÄ barn lÀmnade vi butiken med en ny cykel utan att betala ett öre och vi som först trodde att dom inte ens villa byta in de gamla Cuben.

Bör noteras att Cube Àr ett ganska kÀnt cykelmÀrke bland tÀvlingscyklister och Spanien Àr verkligen ett land dÀr gemene man har stor cykelkunskap.

Borrelia
Efter en dryg vecka pÄ La Manga upptÀckte Helena att jag hade en stor röd ring pÄ vÀnster ben, strax under knÀt. Hon tyckte det liknade de bilder som kÀnnetecknar Borrelia, en följdsjukdom som man kan fÄ efter ett fÀstingbett.

Förmodad Borrelia efter ett fÀstingbett

Varje fredag fÄr campingen besök av en lÀkare som hÄller öppet mellan 10.30-14.00. Helenas upptÀckt gjordes nÄgra dagar innan och det var en sjÀlvklarhet att vi skulle gÄ dit för att fÄ en diagnos.
Eftersom mÄnga campinggÀster Àr pensionÀrer sÄg jag framför mej en ringlande kö med rullatorer, kÀppar och krökta ryggar som med nedböjt sökte hjÀlp hos en lÀkare.
Under protest gick Helena med redan 45 minuter innan öppningstiden, som tolk, för jag begriper bara det skandinaviska sprÄket. Vi var först pÄ plats och jag sÄg att Helena log lite hÄnfullt bakom min rygg
Först ett par minuter före öppningstiden kom nÀsta patient och samtidigt som dörren till mottagningen lÄstes upp kom ytterligare en och Àn en gÄng sÄg jag det dÀr försmÀdliga leendet.

En sjuksköterska tog alla vÄra uppgifter samtidigt som doktorn tittade pÄ mÀrket och kollade pÄ skÀrmen för att se vad det kunde vara. Han kunde dessvÀrre inte konstatera att det var Borelia, eftersom han knappt visste vad det var. Men han ordinerade en dundertablett och en salva att smörja flÀcken med och i innan vi lÀmnade lokalen fick vi telefonnummer till deras ordinarie arbetsplats pÄ lasarettet i Torrevieja, dit vi kunde ringa eller mejla om inte den röda ringen gav med sej.
En knapp vecka senare började ringen ÄtergÄ till det normala, den försvann mer och mer in i den naturliga hudfÀrgen. Jag började mÄ bÀttre och allt var i sin ordning igen och om jag haft Borrelia eller inte lÀr jag aldrig fÄ veta. Nu var jag frisk och det var det som var viktigast.

Mar Menor (eller lilla havet som det betyder)
Los Belones Àr en liten levande by som ligger cirka fyra kilometer frÄn campingen. Vi cyklar dit nÀstan dagligen för hÀr finns allt frÄn fotvÄrd till restauranger, marknader och fastboende spanjorer. En levande och existerande by, precis som en liten by hemma i Sverige.
Byn ligger nÄgon kilometer frÄn Mar Menors strandkant dÀr de typiska semesterbostÀderna finns och nÀrmast campingen, dÀr vi bor, Àr Mar de Cristal. HÀr tÀvlar höghusen om vem som Àr högst, vackrast och stÄtligast men alla har ett gemensamt, sÄ hÀr Ärs Àr dom i stort sett helt obebodda. Det var en helt avfolkad syn som mötte oss nÀr vi nÄdde byn pÄ en av alla vÄra cykelturer.
Restauranger och affÀrer var stÀngda, jalusierna för fönstren i höghusen var fördragna, det var nÀstan kusligt dött, sÄ dött att jag helst inte vill vistas hÀr efter mörkrets inbrott.
Men den tvÄ kilometer lÄnga strandpromenaden var vÀldigt vacker med en bred stenbelagd yta och hÀrliga mosaikdekorationer i form av sjöhÀstar.

Förr var sjöhÀstar en mycket vanlig syn i lagunen

SjöhÀstarna symboliserar en epok som varit men som av övergödda Äkrar förgiftat lagunen sÄ kraftigt att allt levande dog ut. Anledningen till symbolen Àr att Àldre mÀnniskor vittnar om att nÀr dom som barn badade i lagunen lekte dom med sjöhÀstar som simmade intill sina ben.
Den 12 oktober 2019 Àr en historisk dag i Mar Menors historia. Plötsligt simmade 3 ton fisk och skaldjur upp pÄ land och dog pÄ Playa Villananitos i den norra delen av lagunen. Fiskarna inte bara simmade, de hoppade ocksÄ rakt upp pÄ land, som om dom brÀnt sej i det syrefattiga vattnet.
Fler faktorer har bidragit till att Mar Menor nu befinner sej i en ekologisk katastrof. En Àr jordbruken som breder ut sej vÀster om lagunen, en annan Àr att vÄtmarkerna, lagunens lunga, drÀneras bort för att anvÀndas till jordbruk.
UngefÀr 80 procent av denna katastrofsituation beror pÄ övergödning av, de upp till sex skördarna som tas upp Ärligen. Resterande nedsmutsning kommer frÄn industrijordbruket, frÄn stÀdernas avloppssystem och en viss del frÄn de nedlagda gruvororna i bergen.

Ett annat strandhugg var en gammal fiskeby som ligger ytterligare nÄgra kilometer lÀngre norrut pÄ den vÀstra sidan av lagunen. HÀr Àr det inte höghusen som dominerar men ödsligheten Àr densamma som i Mar de Cristal och Àven hÀr har dom en vacker strandpromenad dekorerade med sjöhÀstar.

Helena vilar sej mellan tvÄ SjöhÀstar

Los Nietos, eller ”fiskaffĂ€rens barnbarn” som den kallas, har helt avfolkats frĂ„n fiskare som tidigare inbringade sitt levebröd hĂ€r och som i samband med katastrofen tvingades flytta. Alla gamla fina hus som fiskarna bodde i Ă€r numera semesterbostĂ€der och Ă€garna Ă€r frĂ€mst spanjorer frĂ„n dom stora stĂ€derna i norr. Trots urbaniseringen har byn fĂ„tt behĂ„lla sin charm frĂ„n den tid den var en levande fiskeby. Även den lilla hamnen för fiskebĂ„tarna finns kvar men den sĂ„g vid vĂ„rt besök ganska övergiven ut.

HÀr finns gott om smÄ charmiga hus som vittnar om liv

I dag annonserar mÀklarna att det finns över sju tusen fastigheter till salu runt Mar Menor, ett pris som man nu fÄr betala för den skandalösa miljöförstöring som pÄgÄtt under mÄnga Är.
Turisterna flyr Mar Menor, Àven pÄ högsÀsong, eftersom strÀnderna frÄn Playa de Villananitos i norr till Playa Honda i söder Àr stÀngda pÄ grund av föroreningar. SÄ sent som oktober 2021 rensade man strÀnderna frÄn fem ton död fisk som lÄg och ruttnade i solskenet.

Ingen vacker syn med döda stinkande fiskar pÄ stranden

Detta Àr en sorglig katastrof, en typisk sÄdan som kan hÀnda nÀr det Àr pengarna som styr över förnuftet och nÀr politiker skyller allt pÄ varandra.
Mar Menor Ă€r en fantastisk lagun, Europas största, som förmodligen aldrig bli vad den en gĂ„ng har varit. Hela den vĂ€stra strandremsan Ă€r död, yrkesfiskarna har flytt sitt levebröd och lĂ€mnat kvar sina gamla charmiga bostĂ€der till turister som i sin tur valt ”renare” platser att Ă„terhĂ€mta sej pĂ„. DĂ€rför finns det i dag tusentals bostĂ€der som stĂ„r utan Ă€gare.

Stinkande döda alger krattas upp frÄn strÀnderna

PÄ lagunens östra sida, den som ligger mot Medelhavet, Àr det inte samma problem.
Hela den drygt tvÄ mil lÄnga tarmen La Manga, frÄn Playa Honda i söder till inloppet frÄn Medelhavet, Àr enbart byggd för sol och badtörstiga turister. PÄ hela strÀckan kan turisterna sjÀlva vÀlja om man vill sola och bada i Mar Menor eller i Medelhavet eftersom den smala tarmen bara Àr ett hundratal meter bred, pÄ vissa stÀllen.

Vi cyklar ofta de fÄ kilometrarna till hamnen i Cabo de Palos som ligger pÄ andra sida tarmen, frÄn campingen sett. HÀr sjuder det av folkliv och pÄ den norra delen av hamnen ligger restaurangerna vÀgg i vÀgg med varandra.

Restaurangerna ligger tÀtt utmed kajkanten

Att sitta hÀr en decemberdag i t-shirt och kortbyxor och se bÄtlivet i Medelhavet, samtidigt som man Àter en god lunch tillsammans med goda vÀnner, kÀnns nÀstan overklig.

Flyktingar, nej fiskare pÄ vÀg tillbaka till hamnen

Att rapporterna hemifrÄn talar om minusgrader och snö, gör kÀnslan Àn mer overklig.

JulmÄnaden
Första dagen pÄ Ärets sista mÄnad startade med en cykeltur till hamnen i Cabo de Palos tillsammans med Bine och Micke. Solen stod som spö i backen, termometern nÀrmade sej tjugo strecket och frÄn bordet vi fick hade vi en hÀrlig utsikt över det, för dagen, spegelblanka Medelhavet.
Allt var bÀttre, Àn man kan ha det nÀr man har det som bÀst, förutom en liten detalj. Efter Helenas andra Zumbapass fick hon ett ryggskott som hÀmmade hennes kropp och humör. Men efter att jag hjÀlpt henne upp pÄ cykeln sÄ gick det bra igen och efter nÄgra glas skumpa i hamnen var krÀmporna som bortblÄsta, eller vÀck med pusta, som norrmÀnnen sÀger.

Orosmolnen började Àn en gÄng göra sej pÄmind. Vi fick genom media stÀndiga rapporter om att det var ytterligare en variant av pandemin pÄ gÄng, en afrikansk variant som man inte tidigare kÀnt till. Vad kommer att hÀnda, skall vi Àn en gÄng behöva störta oss hem för att undkomma panikslagna politikers krampaktiga beslut.

Samtidigt stÄr Magdalena Andersson, som nybliven stadsminister och talar om vÀlfÀrd för alla. SjukvÄrden skall bli bÀttre, skolorna likasÄ, gÀngkriminaliteten skall bekÀmpas med flera poliser, dom Àldre skall fÄ en pension som gÄr att leva pÄ och sÄ vidare och sÄ vidare, bla, bla, bla.
Allt skall bli bÀttre, trots att hon representerar ett parti som gjort allt för att sÀnka vÀlfÀrden och tryggheten med neddragningar av personal, inom alla vÀlfÀrdsomrÄden, de senaste Ären.
Jag Àr en stÀndig optimist och jag hoppas verkligen att hon lyckas.
Lycka till Magdalena, det kanske behövs en kvinna för att reda ut Ätta Ärs handlingsförlamning av arbetsskygga verbalerotikers beslutsÄngest.

NÀr det gÀller gÀngkriminaliteten Àr jag förvÄnad över att man inte gÄr pÄ kÀrnan i stÀllet. Alla, eller i alla fall dom flesta, vet att knarket Àr navet runt all kriminalitet, det Àr knarket som ger nÀring till gÀngen.
Vore det inte förnuftigare att jaga dom som köper knark, dom som brukar denna stimulantia, för det Àr faktiskt dom som försörjer gÀngen med blodspengar. I dag Àr det inte enbart de sÄ kallade utslagna mÀnniskorna i samhÀllet som brukar knark. Det Àr lika mycket, eller kanske mer, samhÀllets toppskikt som kan betala vad som krÀvs för att komma Ät dessa sÄ kallade innedroger.
En tankestÀllare till alla er som gör knarket till en innedrog, ni som glider omkring med vitt under nÀsorna pÄ inneklubbarna runt om i Sverige. Ni ser knarket som ett lyft av ert ego, vilket mÄste vara pÄ topp om man skall hÀnga med. Samtidigt bidrar ni med att nya gangstergÀng bildas vilket i sin tur medför dödsskjutningar och kostsamma insatser med vÄra skattepengar.
Kort resumé: Om ingen köper knark av dessa gangsters sÄ försvinner gÀngen helt automatiskt frÄn vÄr marknad och frÄn Sverige.

Restaurante Bar & Butik
VÄra La Manga kompisar, Lisbeth och Lennart frÄn Strömstad och Bine och Micke frÄn Söderköping, som varit pÄ denna camping, 20 respektive 7 Är, vet allt man behöver veta i denna delen av Spanien. Dom visade oss allt frÄn restauranger, bodegor, affÀrer med svensk mat, cykelaffÀrer och sÄ vidare. NÀr platserna lÄg bortom cykelavstÄnd, stuvade Strömstaborna in oss i sin Navarra med dubbelhytt och Sörpingarna hÀngde pÄ med sin nedkabbade Smart.
En dag i början pĂ„ december tog vi en tur till Torrevieja, drygt sex mil norr om La Manga, för dĂ€r finns en restaurang som serverar Ă€kta svensk Ă€rtsoppa med pannkakor pĂ„ torsdagar. Dessutom har dom svenskimporterade ”mĂ„ste ha varor” som till exempel knĂ€ckebröd, kaffe, sill och sĂ„ vidare.

Inte ofta man ser skyltar med svensk text hÀr i Spanien

Den första som mötte oss var den svensktalande Ă€garen som vĂ€lkomnade oss till restaurangen. All personal och samtliga gĂ€ster i lokalen var svensktalande och det kĂ€ndes precis som att gĂ„ in pĂ„ en lunchrestaurang hemma i Sverige. Enda skillnaden var att hĂ€r serveras alkoholhaltiga drycker till maten om man sĂ„ önskar. Ärtsoppan var helt underbar och punchen var som pricken över i-et, kanske lite beroende pĂ„ att man inte förvĂ€ntar sej en sĂ„dan mĂ„ltid pĂ„ dessa breddgrader. Gott var det i alla fall och att det var Ă€kta vispgrĂ€dde till pannkakorna gjorde inte njutningen sĂ€mre.

LĂ€genhetsvisning i Los Belones
Monica och Göran som bor i ”Svenskhuset”, höghuset i Los Belones som jag nĂ€mnt tidigare, talade om att det fanns tvĂ„ lĂ€genheter till salu i huset, en bebodd fyra och en helt ny trea.
Bine och Micke ville gÀrna se pÄ den stora lÀgenheten och efter en diskussionsrik afton i Morelon blev vi intresserade av trean.
Damen som Àger fyran, den stora lÀgenheten, har inte varit dÀr pÄ ett par Är och nÀr Göran frÄgat henne om hon ville sÀlja fick han till svar att allt gÄr att sÀlja till rÀtt pris. Göran, som tog pÄ sej rollen som kontaktman, ordnade med en nyckel och enligt hans gissning borde priset hamna runt 2,5 miljon. Bine och Micke blev efter visningen vÀldigt sugna pÄ att handla. LÀgenheten var fin men allt berodde sÄklart pÄ priset.
MÀklaren som visade oss den andra lÀgenheten talade om att den skulle kosta 1,6 miljoner plus 13 procent för alla administrativa omkostnader som tillkommer i ett nyproducerat objekt.
Även detta objekt var intressant. Planlösningen var helt okey och det som mest vĂ€ckte vĂ„rt intresse var den 70 kvadratmeter stora takterrassen med utsikt över bergen, Mar Menor och Medelhavet.
BÄda visningarna var mycket givande, lÀgenheterna var otroligt fina och bÀst av allt var takterrasserna med den fantastiska utsikten.

Fantastisk utsikt frÄn terrassen

Dessutom Àr Los Belones en levande by som man kan bo i Äret runt till skillnad frÄn de strandnÀra semesterbyarna som stÀnger ner helt pÄ vintern. VÄrt mÄl Àr ju att Äka till vÀrmen pÄ vintrarna och fira den svenska sommaren hemma pÄ Tjörn.
SÀljaren gav oss en veckas betÀnketid och Àn en gÄng blev det en diskussionsrik afton med högt i tak.
NÀr promillehalten försvunnit ur blodomloppet bestÀmde vi oss för att hoppa av trots ett stort intresse och dÄ framför allt frÄn min sida. Vi Àr nog inte riktigt fÀrdiga med husbilslivet Ànnu.
Bine och Mickes beslut blev detsamma eftersom dom inte heller kÀnde sej helt övertygade Ànnu.

Luncher
NĂ€stan varje dag Ă„t vi lunch tillsammans med Bine och Micke och oftast var Ă€ven Lisbeth och Lennart med. Dessutom hĂ€nde det att andra bekanta till vĂ„ra, som till exempel ”Sigtunaborna”, Monica och Göran, var med. Man kan verkligen sĂ€ga att umgĂ€nget hĂ€r pĂ„ La Manga Ă€r helt fantastiskt med folk som bara vill trivas och ha det trevligt, precis som vi sjĂ€lva vill.
UmgÀnget var oftast under dom ljusa timmarna pÄ dygnet för efter mörkrets inbrott sjönk kvicksilvret till temperaturer som inte lÀmpar sej för utesittande utan överlevnadsoveraller. Dessutom blir det vÀldigt mörkt nÀr det blir mörkt hÀr i Spanien. Vid nÄgra tillfÀllen blev vi sittandes i Los Belones tills mörkret fallit och det var ingen höjdare. SÄ fort vi lÀmnat utkanten pÄ byn blev det helt becksvart och vid vÄr första cykeltur hade vi inga pannlampor eller annan belysning med oss.
Det var kallt mörkt och vingligt, till och med sĂ„ vingligt att en, jag nĂ€mner inte vem, ramlade med cykel och allt pĂ„ den smala asfalterade cykelvĂ€gen, som Ă€ven kallas ”fyllevĂ€gen”. Det hela gick i slowmotion, till och med sĂ„ sakta att inte ens hunden ramlade ur cykelkorgen, som den kullkörande hade pĂ„ styret. Det var ingen skada skedd förutom att vi fick leda cyklarna de sista kilometrarna till campingen.
Lunchen var oftast grillning hemma hos nĂ„gon, men ibland var det kortare cykelturer till Los Belones dĂ€r det finns mĂ„nga lunchstĂ€llen. NĂ„gra gĂ„nger cyklade vi till den livliga hamnen i Cabo de Palos dĂ€r ett tiotal restauranger ligger vĂ€gg i vĂ€gg med varandra och vid ett annat tillfĂ€lle cyklade vi till ”Tysken”, en mil lĂ€ngre ut pĂ„ La Manga tarmen, dĂ€r man bland annat serverar Wienerznitsel.
Vid ett tillfÀlle ordnade vi en smörrebrödslunch i Àkta dansk stil med tillhörande drycker. Detta var mycket uppskattat, precis som vi har uppskattat alla andra luncher som vi haft tillsammans.

Danskt smörrebröd byggd pÄ rÄgbröd med extra allt

Bodegas Delampa, Jumilla
Drygt 15 mil norr om La Manga ligger en Bodega, en vingÄrd, som Strömstaborna hade kÀnnedom om och som dom ville besöka. Vi stuvade in oss i baksÀtet pÄ dubbelhytten och Sörpingarna dammade av Smarten för nu skulle varje tom plats fyllas med nya vinflaskor, nu skulle det handlas.
Det var ett vÀlkommet avbrott frÄn cykling och promenader i nÀromrÄdet och det var ett underbart landskap som mötte oss nÀr vi kom upp pÄ höjderna nÄgra mil frÄn havet. PÄ slÀtterna mellan topparna var det en blandning av stora inplastade odlingsfÀlt och karga delar som mest liknade ett mÄnlandskap.
NÀr vi anlÀnde Bodegan, som lÄg helt avsides frÄn all annan bebyggelse, vÀlkomnades vi av en ung man som bjöd in oss till en enklare vinprovning med oliver, korvar och ost.

Vinprovning med fyra sorters vin och tillhörande tilltugg

Efter vinprovningen botaniserade vi bland konstnÀrligt formade hyllor fyllda med de Àdla dryckerna.

VinstĂ€ll pĂ„ ett inbjudande sĂ€tt skapar ”mĂ„ ha” kĂ€nslan

Köplusten blev stor vilket förmodligen var bodegans syfte och nÀr vi hade lastat bÄde Smarten och dubbelhytten landade vi totalt pÄ drygt 200 flaskor tillsammans. HÀlften av flaskorna var ett mycket gott rödvin som vi alla fastnat för och som Àven hade ett smakfullt pris, eller vad sÀgs om 19 kronor per flaska.
Vi var nöjda och Bodegakillen likasÄ. Han var till och med sÄ nöjd att han handtackade och gav oss varsin flaska av Bodegans dyraste rödvin, som kostade 80 kr flaskan, som tack för besöket.
Hur Lisbeth och Lennart kunnat hitta denna underbara plats upp i bergen har vi Ànnu inte bringat klarhet i.

Lucia
Spanjorer firar inte Lucia men vi gjorde ÀndÄ ett försök att upprÀtthÄlla traditionen som vi Àr vana vid hemifrÄn. Helena och jag tog vad vi hade i ljussÀttning och med en kanna kaffe, pepparkakor och en bÀrbar radio knackade vi pÄ, tidigt pÄ morgonen, hos Bine och Micke.
NÀr en halvnaken yrvaken Micke öppnade, möttes han av LuciasÄnger och tvÄ konstigt maskerade personer. Ett lustigt uppvaknande som togs pÄ rÀtt sÀtt och med glada tillrop.


Det blir som det blir, nÀr det inte blev som det skulle

Senare pÄ dagen var det ett gÀng engelska musikanter som höll konsert pÄ stranden. Först trodde jag att det berodde pÄ att det var Lucia men sÄ var det inte eftersom engelsmÀnnen inte heller firar denna högtid. Trevligt var det i alla fall och det var mÄnga besökare pÄ plats.

Det spelades riktigt hÀrlig musik

och det var gott om publik pÄ stranden

Orosmoln
Ett nytt virus, Omikron, hade börjat sprida sej över VÀrlden och dagligen rapporterade nyhetsmedierna om lÀnders olika restriktioner. Danmark och Norge var hÄrt drabbade denna gÄng, men Àven i övriga lÀnder rapporterades en ökning. Dessa rapporter skapade givetvis oro, skulle vi Àn en gÄng fÄ fly vÀrme och solsken, liksom vi gjort för tvÄ Är sedan.

Första tanken var att sÄ fort som möjligt fÄ den tredje sprutan vilket flera bekanta redan fÄtt hÀr i Spanien. Vi hade fÄtt veta att vi skulle vÀnda oss till en, typ vÄrdcentral, knappt en mil lÀngre ut pÄ La Manga tarmen, som vi kallar landremsan som skiljer Medelhavet frÄn saltlagunen Mar Menor.
Vid vÄrt första försök började vi med att visa vÄra pass och genast satte damen, som inte tillhörde sprÄkbegÄvningarna, upp en stor lapp pÄ glasrutan dÀr det stod, pÄ engleska, att vaccinet var slut. Det var bara att vÀnda tillbaka liksom vid vÄrt nÀsta besök nÀr sjukstugan var stÀngd trots att den, enligt skylten, skulle vara öppen.
NÄgra dagar senare fick vi veta att det mÄste gÄ minst sex mÄnader mellan andra och tredje sprutan  vilket innebar att vi, inte kunde fÄ nÄgot vaccin före Ärsskiftet.
Micke gjorde ytterligare ett försök och fick till slut sin spruta, men Bine, som ocksÄ var med pÄ vÄrdcentralen, fick ingen för hon hade inte fyllt 60 Är.
I mitt tycke borde alla som vill, fÄ sin spruta sÄ fort som möjligt för att fÄ stopp pÄ den hÀr skiten, sÄ vi kan göra Ànnu ett försök att leva normalt igen.
Helena hade kunnat fÄ sin tredje men vi bestÀmde att försöka pÄ nÀsta ort eftersom vi skulle lÀmna La Manga i början av januari. Lisbeth och Lennart, fick göra som oss, vÀnta nÄgra veckor till pÄ grund av sexmÄnaders regeln.

Jul pÄ La Manga
FrÄn Luciadagen har det varit lÄngbyxor och tröja som gÀllt hÀr pÄ La Manga och vÄra planer att fira jul utomhus började bli oroande. Det var sjÀlvklart att vi skulle fira julen tillsammans med La MangagÀnget samt med Monica och Göran frÄn Los Belones och det var Àven bestÀmt att vi skulle vara utomhus pÄ Bine och Mickes tomt.
VÀrdparet hade, sedan en vecka tillbaka börjat julpynta bÄde Morelon och tomten med allsköns tingeltangel som förhöjer julstÀmningen.

God Jul pÄ spanska hÀnger pÄ husbilsdörren

Inne i husbilen var bland annat hela den stora hyllan bakom framrutan fylld med julsaker och pÄ tomten fanns det blinkande gran, blinkande ljusslingor, julblommor, röda dukar och sÄ vidare. Allt som vittnar om att julen Àr pÄ gÄng.

En tomt med extra allt. Det som inte fanns hÀr, finns inte

VÀrdparet hade Àven bestÀmt att dom skulle stÄ för all matlagningen, men tack vare att jag har en kockutbildning i bagaget, fick jag hedersuppdraget att koka potatisen. Helena tjötade sej till att fÄ göra en Janssons Frestelse och Lisbeth fick koka Àggen.
Som en sista prick över i-et klĂ€dde Micke, dagen före dopparedagen, Morelons grill med en blinkande ljusslinga varpĂ„ en snabbtĂ€nkt kvinna pĂ„ Facebook kommenterade det hela med ”har ni redan tĂ€nt grillen”.

Dagen före dopparedagen tÀnde Micke grillen

Vi hade julklappar med oss hemifrÄn som Bittan och Herrman skickat med. Eftersom vi inte tror pÄ tomten lÀngre sÄ öppnade vi vÄra klappar, utan den tjocka röda gubbens hjÀlp, redan tidigt pÄ morgonen.

Även stora barn tycker om julklappar

Jag fick tre klappar och Helena tvÄ vilket jag tyder som att jag varit den snÀllare i familjen. Av alla klapparna sÄ var en av mina i absolut sÀrklass, jag fick en hammare vilket Àr precis det jag önskat. För mej har hammaren alltid varit en del av min kropp och min period som snickare Àr absolut den mest minnesvÀrda och roliga tid jag haft i mitt 60-Äriga yrkesliv.

Julaftons morgon började med soldis och 15 grader och vid middagstid, nÀr vÀrdparet hÀlsade oss vÀlkomna, hade kvicksilvret nÀsta nÄtt upp till 18 gradersstrecket.

Micke hÀller upp vÀlkomstdrinken

Bine och Micke, som Àlskar att stÀlla till med kalas hade inte lÀmnat nÄgot Ät slumpen, det var extra allt, av allt som skall finnas pÄ ett julbord och det gÀllde Àven sidebordet med drycker.

Ett glatt gÀng som vÀntar pÄ tomten pÄ Morelotomten

Julen Àr ju barnens helg, men eftersom vi inte hade nÄgra barn med oss, fick vi vuxna göra det vi Àr bÀst pÄ, nÀmligen att Àta och dricka och framförallt att umgÄs och ha trevligt tillsammans.
Skratten var mĂ„nga och lĂ„nga och nĂ€r Ă€r skymningen och kylan började nĂ€rma sej fortsatte festen sju trappor upp, i Morelon. Den ena vinpavan efter den andra tömdes och eftersom vi inte hade nĂ„gon gran i husbilen fick vi hĂ„lla till godo med att dansa med varandra. Det fick mej att tĂ€nka pĂ„ Sonja Hedenbratt och hennes sĂ„ng ”knö dej in fast dörra Ă€ trĂ„ng, för hĂ€r e Ă€nna nĂ„t pĂ„ gĂ„ng
”
Det var en fantastisk fest, en vuxen Julafton, som vi tackar vÀrdparets generositet för.

Costa vad det Costa vill
Den spanska Medelhavskusten Àr uppdelad i 10 regioner frÄn Costa Luz lÀngst söderut till Costa Brava i norr.
Vi befinner oss pÄ Costa Blanca, som strÀcker sej frÄn Almeria i söder till Valencia i norr. Inom denna kustremsa finns förutom La Manga Àven turistorter som Alicante, Benidorm, Altéa, Denia samt den mest kÀnda för oss svenskar, Torrevieja. I Torrevieja bor sÄ mÄnga svenskar att orten borde döpas om till Torresverja.

För flertalet svenskar Àr Costa del Sol, mellan Gibraltar och Nerja, den mest kÀnda med turistorter som Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona och Malaga. Det Àr hit man fraktat genomfrusna soltörstiga turister sedan charterresornas begynnelse. Min egen första kontakt den denna typ av resor var för övrigt Fuengirola i mitten pÄ 60 talet.

Som husbilsÄkare har vi bÄde passerat och eller besökt samtliga kuststrÀckor under Ären och det Àr, trÄkigt nog, de senaste Ärtiondenas upplevelser som jag kallar hela medelhavskusten för Costa Plastica. Anledningen till namnvalet Àr att stora delar av strÀckningen pÄminner mer om en jÀttestor plastsÀck Àn grönskande odlingsfÀlt. NÀsta all odlingsbar mark har ett heltÀckande plastskynke över hela odlingen. En del hÀnger upp plasten pÄ stÄlstÀllningar likt ett jÀttestort vÀxthus och andra lÀgger nÀstan duken pÄ plantorna. Mest pÄtagligt Àr strÀckan mellan Granadas grÀns i söder till Valencia i norr.
NÀr man kör genom dessa odlingsfÀlt, som oftast strÀcker sej frÄn kusten upp till bergskedjorna, Àr det som att Äka mellan tvÄ jÀttestora grönsaksstÄnd som Àr tÀckta med en grÄbrun, delvis genomskinlig duk. Det kan ibland vara kilometerbreda fÀlt som helt eller delvis döljer de grönskande odlingarna och de fÀrgstarka citrustrÀden.
Allt detta för att producera sÄ mÄnga skördar som möjligt vilket jag kan ha viss förstÄelse för, eftersom Spanien till stor del lever pÄ export av just frukt och grönsaker.

Ingen vacker syn, men det vÀxer snabbt under plasten

VÀrre Àr, nÀr man till exempel lÀgger en odling i trÀda, sÄ lÄter man stÀllningar och allt stÄ kvar och nÀr plasten blir tillrÀckligt gammal vittras den sönder och flyger vind för vÄg över slÀtterna.

Allt stÄr kvar trots att marken inte brukas lÀngre 

Det Àr en sorglig syn att se de rostiga stÄlskeletten och all den plast som fladdrar för vinden efter att den slÀpp taget frÄn dom gamla stÀllningarna. VÀrst av allt Àr att den plast som inte fastnar pÄ buskar och annat pÄ land, blÄser rakt ut i Medelhavet.

Sjok som inte fastnar i vegetationen försvinner ut i Medelhavet

Tack och lov har oliv- och mandeltrÀdsodlingar förskonats frÄn plastinklÀdnad för dessa fÀlt Àr i blomningstid tÄrdrypande ögongodis, vilket Àven citron- och apelsinodlingar Àr, om dom inte Àr gömda under en grÄbrun halvt genomskinlig plastduk.

Feliz ano nuevo
VÄr vistelse pÄ La Manga började nÀrma sej slutet men först skall vi fira nyÄr tillsammans med vÄra vÀnner.
PÄ nyÄrsaftonens förmiddag överlÀmnade vi en lÄda med glas, designad by Helena och en flaska Rosa Gin till Lisbeth och Lennart som tack för alla utflykter i Navarran med dubbelhytt och framför allt, det trevliga sÀllskapet.
Utan Strömstadbona hade vi inte sett en brÄkdel av det vi sett och upplevt under vÄr vistelse hÀr. Helena hade inte kunnat köpa sin nya cykel, vi hade aldrig kommit till bodegan i Jumilla och alla andra platser som lÄg bortom cykelavstÄndet. Men viktigast av allt har varit den fantastiska gemenskapen och alla skratten som vi haft tillsammans med Sörpingarna, Sigtunaborna och Strömstaborna under vÄr vistelse hÀr pÄ Camping Caravaning La Manga.

VĂ€lkommen 2022
NyÄrsaftonen firade vi tillsammans med Bine och Micke i deras Morelo dÀr vÀrdparet, som vanligt bjöd pÄ god mat och dryck. HuvudrÀtten bestod av en mycket vÀlstekt oxfilé och en hÀrlig potatisgratÀng som jag bad om att fÄ receptet pÄ, men tyvÀrr, det var deras egna hemlighet. 
NyĂ„rsdagen eller ”Pizzans dag” som den Ă€ven kallas, samlades vi pĂ„ en bar i Los Belones som var kĂ€nd för att sina goda pizzor. Det var utesittarvĂ€der och pizzorna var verkligen sĂ„ goda som ryktet förtalde.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 23-Pizzadagen-3-1024x732.jpg
Restaurangen dukade fram stora hÀrliga pizzor

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 23-Pizzadagen-4.jpg
ProppmÀtta magar lÀmnade halvfulla tallrikar

Det var en bra start pÄ 2022. Pizzorna var sÄ stora att ingen av oss orkade Àta upp men av nÄgon outgrundlig anledning kunde kyparen bÀra in den ena pavan Riojan efter den andra utan att nÄgon tackade nej. Vi Àr inte hÀr för att bli mÀtta, utan för att hitta tillbaka till nyÄrsstÀmningen, var nÄgons kommentar.

Efter nyÄrshelgen var det dags för oss att, efter 53 övernattningar, lÀmna La Manga. Med en kort tillbakablick kunde vi bara konstatera att det har varit en helt fantastisk tid tillsammans med trevliga, generösa och omtÀnksamma mÀnniskor som bara vill njuta av livet utan att krÄngla till det.

En dag utan rödvin Àr en förlorad dag, brukar jag ofta skÀmta om och nÀr vi nu summerar vÄr vistelse pÄ La Manga sÄ kan vi konstatera, inte en enda dag har gÄtt förlorad.

Del 3
Costa del Sol

Tidig morgon i tÀt dimma lÀmnade vi campingen pÄ La Manga för nya upptÀckter cirka 20 mil nÀrmare Atlanten. Vi följde AP 7 som delvis Àr betalvÀg innan vi vek ner mot Medelhavet och ljuset bakom det grÄa tÀcket, som under hela resan hindrat solens strÄlar att trÀnga igenom.
GPS; en, eller Tina som vi kallar den, var instÀlld pÄ Camping Cabo de Gata och innan vi nÄdde mÄlet ledde Tina in oss pÄ en platt landsbygd med inplastade odlingar pÄ ömse sidor. Det Àr, som jag sagt tidigare, ingen fröjd för ögat att köra pÄ dessa smala grusvÀgar med hangarer av plastbyggnade tÀtt inpÄ husbilen.

Campingen lÄg pÄ en stor slÀtt med sex meter höga vÀxthus i plast pÄ den ena lÄngsidan och vildvuxna lÄgvÀxande slÀtter, ett naturreservat, pÄ den andra. Bortsett frÄn omrÄdet runt omkring var det en fin camping med stora ljusa tomter och frÀscha hygienutrymmen. Det fanns bÄde pool och restaurang men dessa var vinterstÀngda. Efter ankommaren och lite vila cyklade vi de tre kilometrarna in till byn och det första som möter oss Àr en helt underbar strandpromenad, bara ett tiotal meter frÄn strandkanten pÄ det turkosa Medelhavet. De fullbelagda utskÀnkningsstÀllena avlöste varandra och efter att vi hittat ett ledigt bord, bestÀllde vi som vanligt ett litet glas rött. 

Vi satt lÀnge, lÀnge och njöt av det hÀrliga vÀdret, utsikten över havet och Riojan som fylldes pÄ med jÀmna mellanrum.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 26-Cabo-de-Gata-3-1024x545.jpg
Helena njuter av vÀrmen och utsikten

Samma dag som Tour de Ski avgjordes pÄ berget Alpe Cermis i Val di Fiemme tog vi en lÄngpromenad pÄ naturreservatet som grÀnsade mot campingen. Vi fick tips om att det skulle finnas en lagun som för nÄgra Är sedan bildats av ett fruktansvÀrt regnvÀder och som i dag Àr boplats för flamingos och andra fÄgelarter.

Med kameran i högsta hugg letade vi oss fram pÄ smÄ stigar i den glesbevuxna lÄgvÀxande naturen och efter nÄgon timme fann vi lagunen.
Vi sÄg direkt att det var gott om sjöfÄgel, som tyvÀrr, frÄn ett fotografiskt perspektiv, befann sej i vassen pÄ den andra sidan av den lilla lagunen.

Flamingos strosar runt i lagunen


Strandremsan som skiljer lagunen frÄn Medelhavet

Lagunen, som bara ligger en bred sandremsa frÄn Medelhavet, lÄg vackert inbÀddad i vass och buskage, alltsÄ en perfekt plats för Flamingos och andra sjöfÄglar, som trivs pÄ grunt vattnet.

Trettondagsafton
Det Àr 3 424 meter frÄn campingen till nÀrmaste restaurang i Cabo de Gata dÀr vi bestÀmt oss för att fira trettondagsaftonen. PÄ grund av avstÄndet, tidigarelade vi firandet till tidig eftermiddag för att undvika en becksvart cykeltur pÄ de stigliknande vÀgarna som var bÄde smala och gropiga.
Vi bestÀllde en fyrarÀtters mÄltid med soppa, ugnsbakade grönsaker, grillad fisk och tÄrta och till det bjöds vi pÄ en helt underbar utsikt över det turkosa havet med dyningar efter nattens stormliknande vindar.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 28-Cabo-de-Gata-14-1024x644.jpg
Grillad fisk med pommes

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 28-Cabo-de-Gata-15-1-1024x563.jpg
Som synes smakade fisken helt utmÀrkt

Det var en helt underbar eftermiddag med sol, vÀrmen och ljudet frÄn brÀnningarna nÀr dom nÄr strandkanten och vÄgorna ombildas till ett vitt skum.
Vi satt kvar tills solen började nÀrma sej havets horisont innan vi bestÀmde oss för att bryta upp och cykla tillbaka till campingen.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 28-Cabo-de-Gata-19-1-1024x798.jpg
Cykla skall man göra innan mörker och kyla tar över

Camping Almayate
Efter tre nÀtter var det dags att röra pÄ sej igen. Det vi lÀmnade var en trevlig campingplats men lÀget hade en del till övers att önska. SjÀlva byn, Cabo de Gata, uppfattade vi mer som en ganska trÄkig sovstad, förutom strandpromenaden förstÄs. Men man fÄr inte glömma att det fortfarande Àr vinter hÀr och liksom övriga orter utmed Medelhavskusten vÀcks allt till liv om ett par mÄnader.

MÄlet för dagen var ytterligare cirka 20 mil i sydvÀstlig riktning, till Camping Almayate som ligger nÄgra kilometer frÄn den mer kÀnda staden Torre del Mar pÄ Costa del Sol.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 31-Almayate-1-1024x424.jpg
Camping Almayate sedd frÄn havet

Vi fick en bra plats med havsutsikt och efter ankommaren trÀffade vi en hel del bekanta ansikten som vi trÀffat senast vi var hÀr. Det blev en del armbÄges- och knytnÀveskramar innan vi drog oss tillbaka för att iordningstÀlla vÄr nya boplats
Camping Almayate Àr den bÀsta som vi hittills besökt. HÀr Àr lite slitet men ÀndÄ rena frÀscha hygienutrymmen, en trevlig restaurang med bar och sÀllskapsrum, matbutik med lite av varje och relativt stora platser. Det enda man kan det klaga pÄ, om man nu mÄste det, Àr att det ibland Àr ont om varmvatten och sÄ Àr det ganska trÄnga och snÀva kurvor, för vÄra stora husbilar, nÀr man skall ut och in pÄ campingen. LÀget Àr kanon med den stranden pÄ ena sidan och den asfalterade vÀgen in till Torre del Mar och utbudet som bjuds dÀr, pÄ den andra sidan.

Stranden
Första morgonen tog vi, som brukligt Àr, en promenad utmed stranden och det var riktigt varm och skönt redan i gryningen.
LÀngre ut mot horisonten, innan mörkret bytt skepnad till soluppgÄng, hördes ljudet frÄn fiskebÄtarnas dieselmotorer och i det mörka vattnet sÄgs ett pÀrlband av mer eller mindre starka lampor, som i sakta mak gled mot sina destinationer med nattens fÄngst.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 32-Almayate-3-1024x637.jpg
Tidig morgon pÄ stranden

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 32-Almayate-4-1024x543.jpg
SoluppgÄng

En hÀrlig syn och det var vÄr första riktigt njutbara morgon pÄ denna resa med solsken, strandpromenad och havsutsikt, redan innan frukosten.
Senare pÄ dagen tog Anna-Lena och Jan-Olof frÄn Falkenberg med oss pÄ en strandpromenad till en mycket spartansk fiskrestaurang nÄgon kilometer frÄn campingen.
Byggnaden, som var mer lik en koja, var byggd med principen, ”man tager vad man haver”.
Bord och stolar var i plast, sÄdana som ockuperade nÀstan var familjs trÀdgÄrd pÄ 1980-talet och som efter bara nÄgon mÄnad skiftade fÀrg frÄn vitt till grÄtt. Men nu var det inte för arkitekturens och inredningens skull som promenerat dit, utan för ryktet att deras grillade fiskar Àr nÄgot utöver det vanliga.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 29-Strandbar-Almayate-4-1024x660.jpg
Spartansk arkitektur pÄ den svarta sandstranden

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 29-Strandbar-Almayate-1-1024x812.jpg
Saltade nyfÄngade fiskar som grillas pÄ öppen lÄga

Efter att vi stÀllt bord och stolar tillrÀtta i den svarta sanden, som prÀglar denna kustremsa, bestÀllde vi dagens fÄngst med tillhörande dryck. Fisken var precis lagom grillad, sÄdÀr sÄ att köttet bara ramlar av benen och det som kvarstod av fisken vittnar om att Àven smaken var till full belÄtenhet.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 29-Strandbar-Almayate-3.jpg
Av bilden att döma var det inget fel pÄ smaken

Åt vilken hĂ„ll man Ă€n vill gĂ„ pĂ„ stranden, frĂ„n campingen, finns det barer i allas smaker och nĂ€r vi besökte en som ligger nĂ€ra Torre del Mar sĂ„g vi ett bekant ansikte.
Vid ett bord satt ingen mindre Àn postkodlotteriets ansikte utÄt, Rickard Sjöberg, tillsammans med sin fru. Det var kanske inget mÀrkvÀrdigt med det, men kul, vÀldigt kul att se ett sÄ kÀnt ansikte pÄ samma bar som vi satt pÄ. Vi jönsade oss sjÀlvklart inte med kamera, autografblock och sÄnt utan bara ett tjenare, roligt att ses utanför TV-skÀrmen och sÄ var det inte mer med det.
SjÀlvklart skulle jag ju vilja veta varför Tjörn inte finns med pÄ postkodlotteriets karta, ön har ju faktisk tillhört Sverige sedan 1658, men av Helenas ansiktsuttryck att döma valde jag att avstÄ.

Torre del Mar
Torre del Mar var fram till 1970-talet en liten fiskeby men i samband med charterresornas intĂ„g i var mans plĂ„nbok Ă€ndrade man inriktning. I dag har staden drygt 21 000 fastboende men pĂ„ sommarhalvĂ„ret, mer Ă€n femdubblas den siffran. Hela samhĂ€llet, i och runt Torre del Mar, Ă€r i dag uppbyggt för ”turister med rĂ€tt att leva livet” och det enda som vittnar om den gamla tiden Ă€r en stationsbyggnad och nĂ„gra kvarlĂ€mnade rĂ€ls mitt inne i staden.
Vi cyklar ofta de tre kilometrarna in till den, före detta lilla fiskebyn, med den underbara, fyra kilometer lÄnga, strandpromenaden. Hela den stenbelagda strandpromenaden kantas av uteserveringar som erbjuder allt som en levnadstörstig turist kan önska sej i bÄde mat och dryckesvÀg. HÀr kan man sitta i timmar och bara njuta av litet glas rött, lyssna pÄ nÄgon gatumusikant eller se mÀnniskor som flanerar och gottar sej i solskenet.
Torre del Mar har extra allt och dom barer som inte fÄtt plats pÄ strandpromenaden ligger i kvarteren nÀrmast havet tillsammans med inbjudande boutiquer för köpkraftiga turister.
n vacker stad vÀl vÀrd ett besök om man har den möjligheten. Om Rickard Sjöberg, som har facit i sin hand, valt att Äka hit, dÄ Àr det kanske till och med bÀttre Àn vad vi fattat.

Medelhavet

Det turkosa vattnet Àr helt underbart nÀr det ligger lugnt med bÄtar som bildar smÄ krusningar nÀr dom glider förbi. Men lika dramatiskt kan det vara nÀr vinden har riktigt brÄttom och skapar meterhöga vÄgor som kastar sej in mot land och skapar en kaskad av skum dÀr stranden bromsar upp dom. Efter nÄgra dagar med lite lÀgre stapel pÄ kvicksilvret, nÄgra regndroppar och ett Medelhav i uppror, fick vi kÀnna pÄ ett riktigt skitvÀder hÀr ocksÄ.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Stranden-2-1024x522.jpg
Det turkosa vattnet har övergÄtt till en mörkare ton
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Stranden-1-1024x533.jpg
Hundpromenad i blÄsten med svart sand som yr

OvÀdret pÄgick i tre fyra dagar och nÀr vi tittade ut genom fönstret frÄn vÄran gungande husbil sÄg vi hur hundÀgare, pÄ stranden, stretade emot i den hÄrda vinden med en kroppshÄllning som lÄg mitt emellan liggande och stÄende.
SÄdant hÀr vÀder kallas ibland för kvinnovÀder, förlÄt jag menar shoppingvÀder och sÄ blev det Àven denna gÄng. Vi cyklade in till Torre del Mar nÄgra gÄnger dÀr Helena bland annat hittade en bra hÄrfrisörska, vi köpte bouleklot och besökte stadens köpcentra och matstÀllen.

HÀr liksom pÄ La Manga umgicks vi med mÄnga trevliga mÀnniskor som, liksom vi, ville aktivera sej och ha roligt. Det var ingen ankmarsch, men ibland samlades vi allihopa för att spela boule till exempel.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Boulturnering-1-951x1024.jpg
En sammanbiten Anna-Lena i full aktion  

Camping Aula De Naturaleza Cortijo San Miguel
I höstas, nÀr vi hade besök pÄ TÄdÄs av Siv och Lasse frÄn Nyköping, talade dom om att dom ocksÄ skulle vinteremigrera till Spanien. Dom rekommenderade en camping i Nerja som dom gillar, sÄ vi bestÀmde oss för att trÀffas dÀr nÀr dom kom dit.
I mitten pÄ januari meddelade Lasse att dom hade checkat in pÄ Camping Cortijo San Miguel i Nerja och att det fanns lediga platser för oss ocksÄ. Eftersom vi kommit överens om att trÀffas i Nerja, bestÀmde vi oss för en förflyttning redan nÀstkommande dag.
Tidig morgon lirkande jag ut Carthagon mellan stolpar och trĂ€d med mycket god hjĂ€lp av Helena och Benny, samt en del hjĂ€lp av tillströmmande ”förstĂ„sigpĂ„are”, kom vi till slut ut frĂ„n vĂ„r trĂ„nga plats. Elva nĂ€tter blev det pĂ„ Camping Almayate innan vi tog avsked frĂ„n vĂ€nnerna som vi haft sĂ„ trevligt tillsammans med.
Förflyttningen var en av dom kortaste vi gjort hittills med vÄr husbil. Det var knappt tre mil till nÀsta destination dÀr vi mottogs av Lasse som visade oss vÀgen in till den lummiga campingen.

Vi hade nu gÄtt frÄn jÀttecampingen pÄ La Manga till en normalstor, men trÄng, camping i Almayate till denna lilla men mysiga plats nÄgon kilometer vÀster om Nerja. Det Àr detta som Àr tjusningen med husbil och camping, man fÄr hela tiden nya synintryck och aha-upplevelser. Ingen plats Àr den andra lik och alla har bÄde för och nackdelar.
Vi fick en XL-plats som Lasse valt ut och som var bÄde bra och rymlig. Som avgrÀnsning framÄt hade vi en stor kaktus och pÄ ena lÄngsidan vÀxte ett par avokadotrÀd.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Camping-Naturaleza-5-766x1024.jpg
En kaktus som tomtavskiljare
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Camping-Naturaleza-4-1024x674.jpg
AvokadotrÀn med nÀstan mogna frukter

Hela campingen gör verkligen skÀl för namnet Naturaleza, som jag tror betyder naturpark.
Efter att vi plockat ut allt igen, som vi packade in för bara nÄgra timmar sen, var det dags för en promenad ner till stranden dÀr Medelhavet lÄg och vilade sej i solskenet.
Morgonen efter lĂ€mnade grannen mitt emot sin plats för vidare fĂ€rd mot nya resmĂ„l. Tomten dom lĂ€mnade var betydligt soligare Ă€n vĂ„r och Ă€n en gĂ„ng fick vi packa ihop möbler, PRO-trappa och allt annat, men nu slapp vi i Ă„tminstone stuva in grejorna i ”garaget” som lastutrymmet bak, kallas pĂ„ husbilssprĂ„k.

Eftersom det fortfarande var kallt pÄ nÀtterna hade vegetationen kvar sin trÄkiga grÄaktiga vinterskrud, men sÄ fort solen kom upp steg kvicksilvret i rask takt.
Personalen arbetade febrilt med att stÀda bort gammalt och visset pÄ buskar och trÀd för att ge plats Ät alla nya knoppar som kÀmpade för att blomma ut i den begynnande vÄrsolen.  
Som sagt, campingen var mysig pÄ mÄnga sÀtt, men servicehuset hade en del i övrigt att önska. Byggnaden var helt öppen mellan yttervÀggarna och snedtaket. Det var med andra ord samma temperatur och lika blÄsig inne som ute och eftersom termometern kunde sjunka ner under tiogradersstrecket pÄ natten sÄ var morgonbesökets mysfaktor inte pÄ topp.
Men man vÀnjer sej med allt. Att sitta pÄ det kalla porslinet pÄ en toalettstol, sittringarna var borttagna, var inga problem efter nÄgra dagar. Att duscha bakom skÀrmvÀggar i ett blÄsigt kylslaget bÄs fungerade ocksÄ liksom att tvÀttstÀllen bara levererade iskallt vatten. Höjden pÄ diskbÀnken pÄ utsidan var mer anpassad för dagisbarn Àn vuxna mÀnniskor. Men jag Àr inte bitter, man vÀnjer sej vid allt och vi har ju en husbil med alla bekvÀmligheter att ta till nÀr vi vill.
Camping Cortijo San Miguel Àr den enda campingen som finns med gÄngavstÄnd till Nerja och det var just den vackra byn som var vÄrt huvudmÄl med besöket.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Camping-Naturaleza-1-1024x565.jpg
Camping som kommer bÀst till sin rÀtt pÄ sommaren

Till campingens fördel vill jag sÀga att det sÀkerligen Àr en helt underbar plats pÄ sommaren. Den fÀrgstarka och lummiga grönskan med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner och sÄ vidare, ger sÀkerligen hÀrlig skugga mot den heta sommarsolen.

Nerja
Den mycket vackra staden som före turismens tid var en liten fiskeby, har i dag ca 24 000 bofasta varav drygt 500 Àr svenska klimatutvandrare. PÄ sommaren tredubblas befolkningen i den vackra byn som har anor frÄn Àldre stenÄldern.
Nerja, staden dÀr bergen möter havet, har cirka 320 soldagar om Äret och anses av mÄnga vara den mysigaste byn i hela Andalusien. PÄ den östra delen av stan ligger Playa Burriana som Àr den mest besökta och kommersiella av dom sju namngivna strÀnderna i Nerja.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr oster-om-Nerja-2-1024x520.jpg
Playa Burriana Àr mycket populÀr

VÄr camping ligger intill Playa El Playazo pÄ den vÀstra sidan om stan. De tvÄ kilometrarna in till byn kantas av skjul och obebyggd mark, samt till en stor inhÀgnad med fiskebÄtar som dras upp pÄ land, eftersom det inte finns nÄgon hamn pÄ denna sidan stan. HÀr finns ingen vacker strandpromenad med strandbarer som slÄss om uppmÀrksamheten. Men intressant Àr att mitt inne bland bÄtar och all brÄte, som det blir pÄ en uppstÀllningsplats för bÄtar, ligger en undanskymd restaurang med fantastisk mat och det var tack vare Siv och Lasse som vi hittade den.

Man kan gÄ eller cykla de tvÄ kilometrarna pÄ sandstranden till Nerja. DÀr bebyggelsen tar vid i Nerja, gÄr en kilometerlÄng stensatt strandpromenad utmed havet. Vill man nÄ Ànnu lÀngre österut, till den beryktade Balcon de Europa, leds man upp pÄ höjderna genom Gamla stan med smala mysiga blomsterdekorerade grÀnder och trottoarförsÀljning. Hela Gamla stan Àr en historisk sevÀrdhet för den som gillar arkitektur.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Nerja-10-1024x620.jpg
Blomsterdekorerade fasader i Gamla stan

Balcon de Europa Ă€r byggd pĂ„ en tidigare fĂ€stning, pĂ„ en klipphylla med enorm utsikt över Medelhavet. Namnet, som pĂ„ svenska betyder Europas balkong, utropades av Kung Alfonso XII nĂ€r han besökte staden 1885. Det sĂ€gs att han blivit sÄ trollbunden av utsikten att han utropade: ”Det hĂ€r Ă€r Europas balkong”. Historien har Ă€ven lett till en staty av kungen, i naturlig storlek, nĂ€r han ser ut över balkongen och havet.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Balkongen-1024x645.jpg
Helena beundrar utsikten frÄn Balcon de Europa

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 241-Europas-balkong-5-1024x619.jpg

Balcon de Europa

Ceuva de Nerja
1960 öppnade man grottorna i Nerja för allmÀnheten och det Àr i dag bara en fjÀrdedel av det jÀttestora hÄlrummet som Àr tillgÀngliga för turister, eftersom man fortfarande hÄller pÄ med utforskning.
I grottan finns, bland mycket annat, vÀrldens lÀngsta stalaktit, cirka 20 meter, som bildats i taket pÄ den kalkhaltiga jÀttelika grottan under tusentals Är. Stalaktiter, som har en istappsliknande formation, bildas av den fuktiga kalkhaltiga jordmÄnen frÄn taket i en grotta.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Grottorna-8-1024x866.jpg
Istappsliknande stalaktiter bildade av kalk

Det finns en intressant historia bakom upptÀckten av denna grotta. Den 11 januari 1959 var fem unga pojkar ifrÄn den lilla byn Maro uppe i bergen för att jaga fladdermöss.
Pojkarna hittade en hÄla som vÀckte deras intresse, dels för att det flög ut fladdermöss dÀrifrÄn men ocksÄ för att dom hört talas om en gömd skatt i omrÄdet. HÄlan var delvis tÀckt av stalaktiter sÄ pojkarna begav sig hem för att Äterkomma dagen efter med verktyg för att göra en större öppning. NÀr de fÄtt bort stalaktiterna kröp de in och upptÀcker ett helt gigantiskt grottlandskap. De traskar vidare i fladdermusbajs tills de kommer till ett stÀlle dÀr det fanns en hög med skelett och blev dÄ sÄ rÀdda att de flyr ut igen.
De berÀttar om sin upptÀckt för sin lÀrare som blir nyfiken och följer med dem till grottan. Efter denna dag blev grottan en stor nyhet och som i dag blivit en av Spaniens mest besökta turistattraktion.
Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Grottorna-6-1024x683.jpg
Det finns mÄnga outforskade hÄlor i grottan

I och med upptĂ€ckten av skelett, grottmĂ„lningar och andra arkeologiska fynd kan man konstatera att grottorna varit bebodda för 15 – 25 tusen Ă„r sedan, vilket innebĂ€r att detta Ă€r en av de Ă€ldsta boplatser som har hittats.

Acueducto del Aguila
Drygt sex kilometer frÄn campingen, i nÀrheten av den lilla byn Maro, finns ett fantastiskt exempel pÄ historisk spansk arkitektur. Det Àr en akvedukt frÄn 1880-talet med valvbÄgar i fyra vÄningar som strÀcker sig över en djup ravin. Tidigare anvÀndes den för att forsla vatten frÄn bergen till en sockerkvarn i Maro men nÀr sockerkvarnen lades ner anvÀnds den nu för bevattning av odlingarna i nÀrheten.
NÀr man Àr i nÀrheten av historiska platser, som denna, sÄ vill vi inte bara lÀsa om dom eller se bilder, vi vill helst se det i verkligheten om det finns möjlighet.
Jag och Lasse bestÀmde oss för att cykla dit men tyvÀrr hade Helena förhinder den dagen. VÀgen dit var en enda lÄng uppförsbacke, inte sÄ brant utan mer en slakmota som vi kallar det pÄ cykelsprÄk. Lasse Äkte bakom mej och sjöng medans jag kippade efter andan som fisk pÄ torra land och det Àr i sÄdana hÀr lÀgen jag bannar mej sjÀlv för att vÀgra köpa elcykel.
NÀr vi kom fram tog vi en kort paus innan det var dags att ta sej ner till vandringsleden i ravinens botten. Allt för att fÄ de bÀsta bilderna pÄ det drygt 140 Är gamla arkitektoniska mÀsterverket.
Som vanligt nÀr jag kommer tillbaka lÀgger jag in alla bilder i vÄr dator för redigering och arkivering.
Innan jag flyttar över bilderna frĂ„n kameran gör jag en grovgallring och det var dĂ„ det kom det upp en notis, ”Inga bilder i denna visning”. Efter att ha letat igenom alla menyerna i kameran gav jag upp, det fanns inga bilder.
I Lasse Åbergs ”SĂ€llskapsresan” Ă€r det en turist som fotar allt och alla i en veckas tid och hans min nĂ€r norrmannen pekade pĂ„ linsskyddet och sĂ€ger, den dĂ€r skall man ta av. Den turistens min har jag ofta skrattat Ă„r.
NĂ€r jag skulle ta ut kretskortet ur kameran för att se om det funkade bĂ€ttre i datorn, visade det sej att det inte fanns nĂ„gotdet inget kort. Kortet satt kvar i datorn sedan föregĂ„ende överföring och dom glosorna som högljutt levererades dĂ„ gĂ„r inte att Ă„terge i text. En sak Ă€r sĂ€ker, jag skall aldrig mer skratta Ă„t tönten i ”SĂ€llskapsresan”

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Akvedukten-7-1024x664.jpg

Acueducto del Aguila i byn Maro

NÄgra dagar senare tog jag Ànnu en tur i den sex kilometer lÄnga slakmotan. Jag ville verkligen föreviga mÀsterverket och nu följde Helena med för att styra upp det hela.

Danska smörrebröd
NÀstan dagligen cyklade vi dom fÄ kilometrarna in till Nerja för att handla, utforska staden eller för att Àta och dricka.
Lasse talade om att det finns en liten dansk krog i Nerja som serverar danska nationalrÀtter som till exempel smörrebröd, flÀskestek, hackeböff och sÄ vidare.
Efter en del letande hittade vi den lilla krogen och det första vi ser i baren var en dansk flagga med en skylt som det stod Varde pÄ, min födelseort.

I Varde var-de jag föddes

Vi kom i slang med Preben, som driver krogen tillsammans med sin hustru Lisbeth och det visade sej att dom ocksÄ kom ocksÄ frÄn den lilla byn pÄ danska vÀstkusten. Det visade sej ocksÄ att vi hade gemensamma bekanta trots Äldersskillnaden och trots att vi inte besökt Varde pÄ minst 30 Är.

Preben frÄn Varde, Danmark

Maten var helt fantastisk och eftersom bÄde jag och Helena Àlskar dansk mat sÄ blev det en hÀrlig eftermiddag med lÄnglunch, den lille och allt annat som hör dom danska sederna till.

Almunecar
En dag bestÀmde vi oss för att hÀlsa pÄ vÄr kompis Zofia i Almunecar, som bara ligger en halvtimme bort med buss frÄn Nerja.
Zofia tog emot oss pÄ busstationen och efter nÄgra kortare besök pÄ sevÀrdheter i den medelstora staden, bjöd hon pÄ en hÀrlig lunch pÄ sitt favoritstÀlle. Hon har vinteremigrerat hit dom senaste sju Ären och har dÀrför god lokalkÀnnedom i Almunecar som hon till och med Àlskar mer Àn Tjörn, dÀr hon fortfarande har sin fasta punkt pÄ somrarna.
Vi bjöds in till hennes vÄning som ligger pÄ sjunde vÄningen bara ett stenkast frÄn Medelhavets strand. Med ett bord fullt av Cava och rödvin, skÄlade och skrattade vi i timtal, samtidigt som vi beundrade den enorma utsikten. Det fanns ingen balkong men dÀremot stora panoramafönster som gick att dra isÀr sÄ att man kÀnde vinden och doften av hav, samtidigt som man hörde ljudet frÄn vÄgornas skvalpande nÀr vatten möter land.

Fantastisk utsikt frÄn Zofias fönster

Almunecar, som ligger i provinsen Granada pÄ Costa Tropical, grundades som handelsstad omkring 800 Är f.Kr av fenicier och cirka 700 Är senare tog romarna över makten. Sedan kom visigoterna, araberna, pirater, Napoleon och i mitten pÄ 1900-talet kom turisterna.
PÄ Costa Tropical har man ett sÄ kallat tropiskt klimat vilket bland annat innebÀr att mÄnga utlÀnningar vÀljer att bosÀtta sej hÀr. Av den mantalsskrivna folkmÀngden Àr cirka 20 procent utlÀnningar frÄn ett 90-tal olika lÀnder. Danmark Àr det nordiska land som har flest klimatinvandrade, med sina drygt 250 registrerade.
Vi hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans innan det var dags att ta bussen tillbaka till Nerja.

Frigiliana
Fenicier och morer har sedan 3 000-talet f.Kr. haft bosÀttningar i dessa berg som Àn i dag vittnar om gamla tiders arkitektur.
Den lilla men mycket vackra bergsbyn, har sitt ursprung frÄn 9 och 10-talet e.Kr dÄ man byggde ett slott vilket staden utvecklades kring.
Liksom mÄnga andra byar i Granadas bergskedjor levde man i Frigiliana pÄ produktion av silke, oliver, druvor och fikon men efter ett stort slag i slutet pÄ 1500-talet fördrevs morerna frÄn sin mark. I början av 1600-talet drabbades Frigiliana av en period med inaktivitet. Utvisningen av morerna innebar att silkesproduktionen upphörde och bara ett hundratal personer kunde fortsÀtta att livnÀra sej hÀr. Man letade efter andra handelslösningar och bland annat började man odla sockerrör som visade sej bli den viktigaste ekonomiska verksamheten i Frigilianas historia.
Det som vittnar om denna storhetstid i dag Àr byns största byggnad, El Ingenio, som Àr den enda kvarvarande sockerfabriken i Europa som fortfarande Àr i drift.

Den stora byggnaden i mitten Àr sockerfabriken

FrÄn samma tidsperiod finns Àven kyrkan San Antonio kvar och Palacio del Apero, som i dag Àr bibliotek och museum.

Frigiliana Àr en fantastiskt vacker by med vitmÄlade, blomstredekorerade och vÀlskötta hus som ligger tÀtt, tÀtt, tÀtt. Byn Àr mycket kuperad med trappavsatser mellan husen i de smala grÀnderna och pÄ byns högsta del finns en utsiktsplats med en enorm utsikt över Medelhavet och bebyggelsen i bergssluttningarna.

Vi, liksom mĂ„nga andra turister, tog bussen frĂ„n Nerja upp till Frigiliana, en resa pĂ„ cirka 20 minuter. NĂ€r vi var framme hoppade vi pĂ„ ett turisttĂ„g som guidade oss pĂ„ den nedre och minst kuperade delen av byn. DĂ€refter promenerade vi i de vackra grĂ€nderna dĂ€r restauranger och barer tĂ€vlar om vĂ„ra och andra turisters pengar. 

TuristtÄget Àr ett mÄste om man Àr en riktig turist

Om man Ă€r i dom hĂ€r regionerna sĂ„ Ă€r ett besök i Frigiliana ett mĂ„ste och jag hĂ„ller verkligen med Micke, frĂ„n Sörping, nĂ€r han sade, ”man kan bli kĂ€r”.

Stensatta trappor i de branta vackra grÀnderna

I dag har Frigilianas befolkningen vÀxt till över 3 000 bofasta och Àr en av dom mest besökta bergsbyarna i Spanien.

Acebuchal (den övergivna byn)
I början pÄ februari fick vi besök av norskarna, Margaret och Kjell, som var i Spanien pÄ en kort visit. Paret som vi haft mycket roligt ihop med i ett kvarts sekel, hade kört drygt 40 mil frÄn Torrevieja, dÀr dom har ett hus, för att trÀffa oss och umgÄs.
Nu var det inga box- och armbÄgskramar som gÀllde utan riktigt hjÀrtliga kramar som fick oss att glömma den djÀ..a pandemin för en stund, ett virus som hÀmmat vÄr normala livsstil i snart tvÄ Är.
Eftersom det börjat bli sen eftermiddag gick vi nÀstan raka vÀgen till restaurang Bamboo i Nerja, som lÄg nÀra det hotell dÀr dom skulle övernatta.
Under mĂ„ltiden smidde vi planer inför morgondagen. Vad ville dom se, vad ville dom göra. Till slut enades vi om en biltur till ”den övergivna byn” som ligget nordvĂ€st om Frigiliana uppe i bergen.
Vi stuvade in oss i deras hyrbil en Fiat 500, tungviktarna fram och dom mindre kropparna bak, lite trÄngt för stora nordbor, men vi fick plats. VÀgen till Acebuchal var bitvis mycket krokig, mycket gropig och mycket smal med stup pÄ ena sidan och branta bergvÀggar pÄ den andra. Men vi kom fram och det första vi möttes av var ett hus som stod intakt sedan det spanska inbördeskriget.

Huset har stÄtt orört sedan mitten pÄ 1900-talet

Acebuchal grundades pÄ 1700-talet i bergskedjan Sierra de Almijara mellan Granada och Nerja. Bergskedjan som gÄr parallellt med Medelhavskusten var med sina 1 800 meters höjd en jobbig barriÀr för transport mellan kustomrÄdet och Granada. Enda vÀgen över berget var en smal stig som bland annat gick genom Acebuchal som blev ett naturligt stopp för Äsneförare som transporterade varor över berget.

Orsaken till att Acebuchal övergavs berodde inte pÄ ekonomin utan pÄ det spanska inbördeskriget. Frigiliana, som bara ligger nÄgra kilometer frÄn byn, intogs av Francos trupper 1937 eftersom dom ansÄgs vara röda, alltsÄ republikaner. Alla gÄrdar och byar i nÀrheten av Frigiliana misstÀnktes ocksÄ för att stÄ pÄ republikanernas sida vilket innebar att mÄnga huvuden rullade och folk tvingades fly upp i de svÄrtillgÀngliga bergen. DÀr kunde leva i sÀkerhet men de behövde ju mat för att inte dö av svÀlt och nÀrmaste för att fÄ denna förnödenhet var Acebuchal som ocksÄ var mÄngas hemby. Dom flesta bodde i grottor pÄ berget El Cisne, som bara kunde nÄs lÀngs en mycket brant och svÄrtillgÀnglig stig.

Dom kvarvarande byborna i Acebuchal gjorde allt för att hjĂ€lpa dessa ”Maquis” som folket frĂ„n berget kallas. Eftersom de inte hade pengar att betala med blev det med tiden för mycket för byborna i Acebuchal, som dessutom utsattes för ”kontrollbesök” frĂ„n Guardia Civil, som misstĂ€nkte att dom hjĂ€lpte ”dom röda” att överleva.

De boende i Acebuchal satt alltsÄ fast mitt i ett gerillakrig och under 40-talet började byborna överge sin by och bosatte sig i stÀllet i Frigiliana eller Competa.

1948 lÀmnade de sista byborna Acebuchal som dÀrefter har stÄtt helt tomt, det blev en spökby som under tre Ärtionden förföll och glömdes bort.

MÄnga barn som vuxit upp i Acebuchal bar fortfarande med sig byn i sina hjÀrtan och gemensamt för dem var drömmen om att Äteruppbygga platsen. En av dessa personer var kvinnan Virtudes, som sedan barnsben drömt om att vÀcka byn till liv igen.

Byn börjar fÄ liv igen

NÀr hon blev Àldre lyckades hon övertala sin man Antonio och tillsammans började de köpa upp och renovera de övergivna förfallna husen.
Resultatet Àr fantastiskt, speciellt dÄ byn i dag framstÄr i sin ursprungliga stil, ordentligt upprustad och mycket attraktiv.

Vackra fÀrger mot dom kritvita fasaderna

En mycket liten men vacker uteplats

Restaurangen, som drivs av Antonio och hans söner, har blivit en riktig hit och mÀnniskor vallfÀrdar dit varje dag, dels för att beskÄda denna vackra, restaurerade by, men Àven för att avnjuta den fantastiska maten som serveras. Allting pÄ tallriken Àr nÀmligen hemlagat, allt frÄn brödet till alla matrÀtter, till kakorna och glassen. Smaskigt, rustikt och Àkta.

Bar El Acebuchal Àr mycket vÀlbesökt

Nuförtiden Àr byn lyckligtvis inte övergiven lÀngre och lockar varje dag ett ansenligt antal besökare.

Malaga
Efter besöket i Acebuchal ville norskarna gÀrna besöka Malaga som ligger cirka fem mil vÀsterut. Vi fick varsitt rum i den Àldre stadsdelen och efter klÀdbyte ville vi studera det spanska folklivet en vanlig söndagskvÀll.
Hela den gamla stadsdelen bestÄr av mysiga uteserveringar i dom trÄnga grÀnderna och nÀstan alla var, trots kvÀllskylan, fullbelagda med festsugna mÀnniskor som ville förlÀnga helgen sÄ lÀnge som möjligt.
Malaga var en intressant upplevelse som man mycket vÀl skulle kunna utforska lite mera. Men att hyra hotellrum var inte det enklaste, det rÀckte inte med att visa körkort som legitimation utan dom krÀvde pass. Helena och jag bor ju alltid i husbilen nÀr vi Àr utomlands och dÀr lÄg vÄra pass. Damerna i hotellreceptionen nöjde sej inte med vÄra körkort utan Kjell och jag fick Äka de fem milen tillbaka till campingen och hÀmta passen innan vi fick hyra ett rum.
Damerna fick ett par timmars egentid och av ansiktsuttrycken att döma, nÀr vi kom tillbaka, hade det inte gÄtt nÄgon nöd pÄ dom.

Vackra damer och vackert dekorerad gÄgata i Malaga

Dagen efter, utanför vÄr camping, var det dags för riktiga kramar igen innan Kjell rattade Fiaten de 40 milen tillbaka till Torrevieja.
Ett fantastiskt trevligt initiativ frÄn Margrets och Kjells sida som vÀckte oss ur vardagslunken som sÄ smÄtt börjat infinna sej hÀr pÄ campingen.

Torrox Costa

Det vÄra campingkamrater Siv och Lasse inte vet om restauranger i denna del av Spanien Àr inte vÀrt att veta. En dag föreslog dom en cykeltur till Torrox Costa dÀr dom hade goda erfarenheter av en danskÀgd restaurang som specialiserat sej pÄ smörrebröd.

Efter cirka sju kilometer vÀsterut pÄ 340-an cyklade vi ytterligare nÄgon kilometer pÄ den vackra strandpromenaden som för dagen var ganska glesbefolkad. VÀdret var sÄdÀr, om man ser till spanska mÄtt mÀtt, men Àndock cirka 15 grader varmare Àn hemma pÄ Tjörn.

NÀr vi kom fram möttes vi av en större folksamling utanför entrén till La Pataleta, som restaurangen heter och trodde dÄ att det var fullbokat. Tack och lov var det inte sÄ, det var bara en större grupp som vÀntade in nÄgra tidsoptimister.

Helena och jag bestĂ€llde tvĂ„ smörrebröd per man, öl och vin och ett mĂ„ste, ”den lille”. Siv och Lasse hade sedan tidigare spanat in en bricka med sex olika sammansĂ€ttningar, samt drycker anpassade till mĂ„ltiden, pĂ„ danskt vis.

Siv och Lasse njuter av delikatesserna

Vi har ju Àtit smörrebröd ett antal gÄnger pÄ Lisbeths i Nerja och blivit nÀstan religiöst förtjusta och utan att stÀlla restaurangerna mot varandra sÄ var vi lika nöjda med mÄltiden pÄ La Pataleta.

Avsked frÄn Costa del Sol

Efter en mÄnad lÀmnade vi Camping Cortijo San Miguel och ett hÀndelserikt Nerja med mÄnga intressanta utflykter. Vi besökte bland annat Frigiliana, den vita byn strax norr om Nerja, Acebuchal, den övergivna byn som ligger ytterligare nÄgra kilometer norrut samt Almunecar och Malaga lÀngs medelhavskusten.

Dessutom bjöd Nerja pÄ fantastiska upplevelser som till exempel Europas balkong som Àr byggd pÄ en gammal morisk fÀstning, grottorna som upptÀcktes av nÄgra lekande pojkar sÄ sent som i mitten pÄ 1900-talet, akvedukten, ett arkitektoniskt mÀsterverk frÄn senare 1800-tal och sist men inte minst, alla utskÀnkningsstÀllen, dÀr vi placerar Lisbeths danska smörrebröd bland de högsta pÄ listan.

Campingens standard har jag redan kritiserat och det mÄste jag faktiskt göra igen. Campingen Àr mysig med mycket grönska och lagom stor, precis sÄ som vi vill ha det. Men Àgarens okompetens nÀr det gÀller underhÄll och investering, eller kanske Àr det girighet, har en hel del till övers att önska.

Det finns sju toaletter i servicehuset och som jag skrivit tidigare sÄ saknade alla sittringar. NÀr personalen en dag kom dragandes med tvÄ nya ringar för nÄgra hundralappar sÄ trodde vi vÀl alla att dom köpt nÄgra pÄ prov, men ack vad vi bedrog oss, det kom inga fler. En camping som har en vinst pÄ nÀstan en halv miljon kronor i mÄnaden har inte rÄd att investera i sittringar till toaletterna.

Girigheten speglades Àven pÄ andra sÀtt. NÀr Margaret och Kjell ville besöka oss för att se hur vi bor fick dom inte komma in innanför grindarna. Dom fick helt enkelt stÄ kvar utanför grinden och vi fick gÄ ut utanför för att kunna hÀlsa pÄ vÄra kompisar. Senare fick vi veta av ett annat svenskt par att nÀr dom hade besök fick deras vÀnner betala över hundra kronor för att fÄ vistas inne pÄ campingen.

Det fick mej genast att tÀnka pÄ en djurpark dÀr besökarna fÄr betala för att fÄ komma in och se hur dessa Homo sapiens bor och lever i sina plÄtskjul. Dom lever oftast parvis, en hona och en hanne, nÄgra Àr ensamboende och det finns Àven samkönade par. MedelÄldern ligger runt 70 Är och barn och ungdomar Àr en sÀllsynt grupp i dessa lÀger.

Gemensamt för dom alla Àr att dom ofta ses slÀpande pÄ nÄn tung vÀtskefylld lÄda som alla tömmer pÄ ett och samma stÀlle.

PÄ kvÀllarna grillar dom flesta rÄa köttstycken i en varm plÄtlÄda och till det dricker man en dryck som fÄr vissa att höja decibelen till en nivÄ som kan kÀnnas hotande, medans andra bara blir gladare och pratsammare.

Innan vi börjat packa in allt, som hamnat pÄ utsidan under en mÄnads tid pÄ campingen, gjorde vi vÄrt fjÀrde besök hos Lisbeth och Preben och deras goda smörrebröd. Det var en vÀrdig avslutning pÄ en mycket uppskattad vistelse i Nerja, en plats som vi med all sÀkerhet kommer att Äterkomma till, Àven om vi mÄste checka in pÄ Camping Cortijo.

En dansk höjdare, stjerneskud, med tillbehör

Del 4
Granada

Motril Ă€r en kommun i Spanien som ligger i provinsen Granada och regionen Andalusien.

Den gamla stadsdelen Motril, ligger ett par kilometer frĂ„n kusten och markerna runt omkring har sedan 900-talet varit en viktig plats för odling av sockerrör, frukt och grönsaker. Den bördiga marken beror pĂ„ att floden Rio Guadalfeo, som kommer frĂ„n Sierra Nevada, har sitt utflöde hĂ€r. 

Numer har stora delar av markerna förvandlats till industriomrÄden, vilket ocksÄ Àr det man först möter nÀr man svÀnger av 340-an mot havet. Det Àr ingen vacker syn men bara nÄgon kilometer nÀrmare havet förvandlas vyerna till nÄgot helt annat.

HÀr Àr ett tropiskt klimat vilket Àr anledningen till att hela kuststrÀckningen frÄn Almunecar till Almeria fÄtt namnet Costa Tropical.

Den milslÄnga sandstranden börjar i nÀrhet av hamnen, Puerto de Motril och strÀcker sej förbi Playa de Poniente och campingen till Salobrena som ligger drygt en halv mil lÀngre vÀsterut.

Sanden Àr mörk och lite smÄstenig men inbjuder ÀndÄ till underbara bad och utskÀnkningsstÀllena ligger pÄ ett bekvÀmt avstÄnd mellan varandra.

Camping Playa de Poniente

Tidig morgon, styrde vi Carthagon cirka fem mil österut till nÀsta destination, Camping Playa de Poniente i Motril. Campingen var fullbokad men vi blev lovade en plats nÀstkommande dag sÄ vi fortsatte nÄgra hundra meter utmed stranden till en stor grusplan, dÀr vi fick polisens tillÄtelse att övernatta.

Redan för tvÄ Är sedan besökte vi Camping Playa de Poniente, som inte Àr sÄ kÀnd hos svenska campare, men som vi fastnade för direkt. HÀr Àr bÄde varmt och rent i servicehuset, tomterna vÀlstÀdade och hÀr finns en vÀlbesökt restaurang med uteservering. Allt vittnar om att Àgaren vill göra det hon kan för turisternas trevnad.

Ett vÀlkomnande som vittnar om kundvÄrd

Det finns Àven en liten butik med det nödvÀndigaste samt försÀljning av gasol.

Endast en lÄgt trafikerad vÀg skiljer campingen frÄn den vackra beachen, palmerna och Medelhavets turkosa vatten som redan sÄ hÀr Ärs lockar badsugna till ett dopp.

Vi checkade in i ett underbart vÀder med en sol som glittrade i det lÀtt krusiga havet och nu, för första gÄngen denna vinter, kÀndes det verkligen som om vÄren var i antÄgande.

Salobrena

Första dagen efter att vi checkat in pĂ„ campingen tog vi en cykeltur till Salobrena som Ă€r en mycket gammal stad med en lĂ„ng historia. Redan efter nĂ„gra kilometer ser man en gammal fĂ€stningen pĂ„ toppen av ett berg med vita hus som klĂ€ttrar uppför branterna. Efter ytterligare en halvmil pĂ„ cykelsadeln möter man den nyare delen av Salobrena, med hotell och lĂ€genheter, samt stranden och strandbarerna. LĂ€ngre vĂ€sterut ser man höghusen i Almunecar, men strandvĂ€gen dit bryts av ett brant berg som sticker ut i havet. 

Om man vill besöka gamla stan och den moriska fÀstningen uppe pÄ toppen, sÄ gör man det bÀst till fots. Det Àr brant och smalt, men nÀr man vÀl nÄr toppen erbjuds man en fantastisk utsikt över det bördiga landskapet och bergen inÄt land och Ät söder ligger Medelhavet som för dagen glittrar som ett skrynkligt stanniolpapper i solskenet.
Uppe bland dom smala grÀnderna kan man, bland mycket annat, hitta Spaniens smalaste gata som bara Àr 60 cm bred.
Salobrenas historia gÄr tillbaka till den yngre stenÄldern, Àven om de vanligaste lÀmningarna som hittats i omrÄdet kommer frÄn antiken.

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Salobrena-1024x656.jpg

FÀstningen som skyddat berget i mÄnga hundra Är

FÀstningen, som byggdes pÄ 900-talet Àr en kombination av arabisk och kristen arkitektur och om du planerar en tur dit upp sÄ glöm inte kameran. Utsikten frÄn toppen av tornet La Torre del Brocal Àr enorm liksom utsiktspunkterna frÄn El Postigo pÄ det vÀlvda stadstorget.

Ron Montero

Motril kallas ofta för lilla Kuba pĂ„ grund av sockerrörsodlingarna och framför allt för att man framstĂ€ller rom pĂ„ ett eget destilleri. Ron Montero, som destilleriet heter, har i dag inga egna sockerrörsodlingar utan juicen, eller ”sockerrörsmelassen” kommer skeppas till Puerto de Motril frĂ„n olika sockerrörsodlingar i vĂ€rlden.

Melassen, som innehÄller 55 procent socker, Àr en restprodukt frÄn sockerproduktionen men den innehÄller Àven mineraler och andra spÄrÀmnen som ger romen dess karaktÀristiska smak och arom.
Proceduren Àr enkel. Man tillsÀtter jÀst till melassen som sedan jÀses och destilleras.

I Ron Montero tillverkar man fyra olika sorters rom

Ron Montero tillverkar bÄde ljus och mörk rom och fram till Är 2006 odlade bodegan sjÀlva sina sockerrör pÄ fÀlten runt gÄrden. Men i takt med att efterfrÄgan pÄ rom ökade börja bodegan importera sockerrörsmelassen frÄn andra lÀnder som till exempel Irak, Egypten och Indien.
Ron Montero, ligger i ett industriomrÄde mellan hamnen och den gamla stadskÀrnan och den Àr öppen för allmÀnheten. Man kan Àven bestÀlla guidning av tillverkningen och provsmakning av de lÀckra dryckerna.

Vid vÄrt besök 2020, bokade vi en sÄdan guidning. Vi fick en gedigen genomgÄng av tillverkningsprocessen och lite historik om Bodegan Ron Montero innan det var dags för filmvisning. Filmen visade allt frÄn arbetet pÄ fÀlten i de lÀnder man odlar och skördar sockerrören till framstÀllningen av melassen och lossningen i Puerto de Motril, som ligger nÄgon kilometer frÄn bodegan.
Hela genomgĂ„ngen avslutades med provsmakning av lĂ€ckerheterna och efter det kom orderblocket fram. Det var inget tvĂ„ng att köpa men
 snĂ„lheten fĂ„r aldrig vinna över förnuftet.

KarantÀn

Efter tvÄ hÀrliga dagar i Motril, insjuknade jag med feber, likt en vanlig gammaldags förkylning med hosta och nÀsdropp. Helena hade redan dagen innan kÀnt sej lite hÀngig och hostig, men inte mer Àn sÄ.
KvÀllen och natten hostade och snörvlade jag, förmodligen sÄ högt, att grannen dagen efter frÄgade Helena om jag var sjuk. Det var upprinnelsen till att vi blev försatta i karantÀn.

CampingvÀrden kontaktade oss och gav oss förutsÀttningarna. Vi fick inte bo kvar i husbilen utan fick flytta till en campingstuga inom omrÄdet dÀr vi hade egen toa, dusch, kök och sÄ vidare. Vi fick helt enkelt inte röra oss pÄ omrÄdet med risk för att smitta andra campinggÀster. Fem till sju dagars karantÀn var campingvÀrdens tydliga besked vilket var fullt acceptabelt med tanke pÄ den rÄdande pandemin.
Helena, som inte var mÀrkbart sjuk fick hÀmta det vi behövde frÄn husbilen och hon fick Àven Äka till apoteket för att köpa snabbtester.

Först testade jag mej och det visade positivt och nÀr Helena gjorde sitt test gav det samma resultat. Vi var bÄda tvÄ smittade av det förhatliga viruset som gÀckat vÄra liv i tvÄ Ärs tid.

Snabbtester som visar att vi bÄda var smittade

Vi fick inte lÀmna stugan och inte ta emot besök men vi fick vistas pÄ altanen om vi bar munskydd.
VĂ„rt positiva testresultat skedde under samma period som Putin invaderade Ukraina. Den hĂ€ndelsen skapade sjĂ€lvklart ett enormt mediehysteri, vilket fick oss att se vĂ„rt problem med lite vidare ögon. Även fast vi hade Corona sĂ„ var det av den lindrigare varianten, vi levde ju och vi kunde bĂ„de Ă€ta och dricka.
Att bli frÄntagen sin personliga frihet under en kortare period Àr aldrig roligt men att leva i ett land som frÄntas sin frihet pÄ obestÀmd tid, mÄste vara enormt frustrerande.

PÄ vÄr tredje dag i karantÀn fick vi besök av Helle och Stefan som vi trÀffat i Almayate nÄgon mÄnad tidigare. Dom hade genom det sociala nÀtverket fÄtt reda pÄ var vi fanns och efter att dom stÀllt sin husbil pÄ plats kom dom förbi för att hÀlsa och höra hur det var med oss.
Dom hade med sej varsin stol som dom placerade pÄ vÀgen utanför vÄr altan medans vi satt pÄ altanen. Det funkade jÀttebra, vi lyfte pÄ vÄra munskydd nÀr vi skÄlade med varandra och folk som gick förbi sÄg nÀrmast ut som fÄgelholkar nÀr dom sÄg denna ovanliga placering.

Helle och Stefan pĂ„ behörigt avstĂ„nd frĂ„n ”pestfolket”

Men vi höll avstÄnd, vilket var det viktigaste och förbipasserande hade ju ingen aning om att vi satt i karantÀn.

Sista natten i stugan drog ett fruktansvÀrt ovÀder in med Äska, blixtrar och skyfall, men framÄt morgontimmarna, nÀr vi skulle flytta tillbaka till husbilen, hade ovÀdret dragit förbi.
Innan vi lÀmnade stugan och karantÀnen behövde vi ett okey frÄn receptionen, vilket vi fick vi om vi sjÀlva bedömde att vi var friska.

Om man blickar bakÄt sÄ Àr fem dygn en ganska kort period, men nÀr vi satt dÀr utan friheten att kunna röra sej kÀndes det som om det var bromsolja i tidsmaskinen. Men nu Àr det gjort och vi Àr friska, vilket Àr det absolut viktigaste.
Campingen skötte karantÀnen mycket bra utan att svÀva pÄ besluten. Det var klara och tydliga direktiv, samtidigt som dom var vÀldigt vÀnliga och omtÀnksamma under vÄr vistelse i stugan. Dessutom var det mycket trevligt att trÀffa Helle och Stefan igen och dom gav oss verkligen ett par riktigt nyttiga avbrott i tristessen. NÄgra viktiga timmar som fick
vÄra tankar att fly frÄn Corona och Putin.

Motril

Det Àr inte vÄrt första besök i Motril men trots det har vi Ànnu inte besökt den gamla delen av staden som ligger cirka tre kilometer frÄn hamnen Puerto de Motril. NÄgon dag efter karantÀnen och efter att vÄra vÀnner lÀmnat för vidare fÀrd österut bestÀmde vi oss för att göra ett besök i den gamla byn.

Motril Àr huvudstaden i regionen Costa Tropical och har Ànda sedan 900-talet varit en viktig plats för sockerrörsodling. Staden har ett utmÀrkt lÀge mellan huvudstÀderna i de tre andalusiska provinserna Granada, Malaga och Almeria.
Naturen Àr den frÀmsta lockelsen i denna sydspanska stad, men den vackra medelhavskusten lockar Àven till paddelsurfing och segling. För den som föredrar Àventyr i bergen Àr utbudet frÀmst vandring, bergsklÀttring eller kanoting.
Mellan Motril och Salobrena har golfarna sitt mecka med hÀrligt grönskande anlÀggningar och nya frÀscha bostÀder.
Sommartid Àr det givetvis den milslÄnga sandstranden med alla hÀrliga uteserveringar som lockar mest.
Tapas, som betyder smĂ„ rĂ€tter, Ă€r en lĂ€ttare mĂ„ltid som oftast finns med pĂ„ menyerna i Spanien.  Oftast bestĂ„r tilltugget av regionens delikatesser och i provinsen Granada serveras du alltid en tapas nĂ€r du bestĂ€ller en öl eller ett glas vin.
Innan man lÀmnar Granada Àr det ett mÄste att smaka pÄ nÄgra av regionens delikatesser som till exempel körsbÀrstomater, avokado och kirimoja, för att inte nÀmna den utsökta rÀkan quisquilla och efterrÀtten Torta Real.

Förutom dagarna i karantÀn gjorde vi mÄnga hÀrliga cykelturer i det frodiga landskapet pÄ Costa Tropical och efter 14 dagar och en sista cykeltur till Salobrena, lÀmnade vi Motril och Camping Playa de Poniente för vidare fÀrd österut.

Del 5
Hemresan

Nu kan man sÀga att Äterresan mot hemlandet börjat för nu var planen att göra ett Äterbesök pÄ campingen i La Manga som var den första riktiga lÄngliggaren pÄ vÄr vÀg söderut.
Framför oss hade vi 36 mils körning och efter ett dividerande om avresedag bestÀmde vi oss för att lÀmna redan vid lunchtid, samma dag.
VÀdret var sÄdÀr i spanska mÄtt mÀtt, men resan flöt pÄ bra med bara tvÄ kortare avgiftsbelagda avsnitt.
Tanken med La Manga var att fĂ„ trĂ€ffa strömstaborna och sörpingarna igen som vi haft sĂ„ trevligt med under vĂ„ra första mĂ„nader pĂ„ campingen.  
Det blev ett trevligt Äterbesök med kramar och skratt och för ett ögonblick kÀndes det nÀstan som att tiden stÄtt stilla.
Vi fick en fantastisk helafton tillsammans och redan lÄngt före soluppgÄngen dagen efter, var vi pÄ rull igen.

Peniscola
VÄr egen Tina Törner var instÀlld pÄ Peniscola dit det var ungefÀr 46 mil. Vi hade gjort upp med Helle och Stefan att trÀffas pÄ Edens Camping i Peniscola, men tyvÀrr var den fullbelagd sÄ vi fick hÄlla till godo med en stÀllplats nÄgon kilometer dÀrifrÄn. VÀdret var fortfarande ovanligt kyligt för att vara en marsmÄnad i Spanien sÄ vi bestÀmde tillsammans att dra vidare redan nÀsta dag.
Det blev ett kort besök pÄ en bar innan det var dags att vila upp sej efter dagens stÄngande med lÄngtradare pÄ den vackra kustvÀgen utmed Medelhavet.

Lantlig restaurang
Efter frukost var det dags för en av de kortaste förflyttningarna pÄ denna resa. Vi skulle till Spaetzle Fritz, ett omtalat stÀlle i husbilskretsar. Platsen ligger mitt ute i ingenstans, omgiven av ett antal apelsinlundar och ungefÀr fyra mil frÄn Peniscola.
HÀr har ett tyskt par specialiserat sej pÄ god mat och dÄ framför allt pÄ Wienershnitzel och för dom som Ät pÄ restaurangen var det reducerat pris pÄ stÀllplatsen.
NÀr vi anlÀnde platsen möttes vi av en stor grusplan och nÄgra smÄ hus runt en restaurang. PÄ den stora planen fanns fem husbilar i ena hörnet och nÀr vi skull parkera kom Àgaren sjÀlv och lotsade in oss med millimeterprecision mellan de fÄ bilarna pÄ den stora grusplanen. Tysk noggrannhet, var det som fastnade pÄ hjÀrnhinnan.
Stefan hade bestÀllt bord pÄ restaurangen till klockan fem, vilket var tur, för nÀr vi gick dit var hela grusplanen full med husbilar och nÀr vi Àtit fÀrdigt hade man till och med börjat fylla upp en nÀstan lika stor yta till, en bit lÀngre bort. Nu förstod jag varför Fritz var sÄ noga med parkeringen.
Vilken affÀrsidé. Att lyckas locka sÄ mÄnga husbilar till en restaurang lÄngt ute pÄ landet, lÄngt frÄn allt, skulle nog ingen annan Àn detta tyska par vÄgat satsa pÄ.

Camping Salata
Efter en regnig natt i apelsinlundarna var det Äter dags för förflyttning. Vi startade med ett besök pÄ Lidl för att bunkra och efter det var det en enda, 37 mil lÄng kö, med lÄngtradare som vi skulle passera. Förutom strÀckningen runt Barcelona sÄ flöt det pÄ bra pÄ den trefiliga motorvÀgen, men just hÀr tÀtnade trafiken och lÄngtradarchaufförerna valde dÄ att anvÀnda Àven den tredje filen för omkörningar, vilket bromsade upp det hela.

Vi anlÀnde Roses och camping Salata i nordöstra Katalonien, tidig eftermiddag och hÀr möttes vi av Lena och HÄkan, ett par falkenbergare, som vi tidigare trÀffat i Almayate.
Efter iordningstÀllande och okulÀrbesiktning sÄg vi direkt att det var en av dom finare campingar som vi legat pÄ. Det var ordning och reda med stora plana tomter, fantastiskt servicehus och Àven en liten mysig restaurang.
Falkenbergarna, som redan legat hÀr en dryg vecka var pÄ vÀg mot Livorno i Italien för att Äka skidor, vilket vi ocksÄ kunde tÀnka oss. Men nÀr Helena lÀst om dom italienska restriktionerna gÀllande Corona fick vi tÀnka helt om.
Ibland undrar jag vad EU Àr till för. Inom medlemslÀnderna skulle man ju kunna resa helt fritt, var det lovat, men sÄ Àr det inte. Alla lÀnder har sina egna regler och det gÀller inte bara Corona, det gÀller allt frÄn WiFi till betalvÀgar och kvotering av flyktingar. Det enda gemensamma lÀnderna har Àr dyra kostnader för denna enorma koloss som skall administreras.
Innan Falkenbergarna lÀmnade oss sÄ fick vi nÄgra bra tips pÄ sevÀrdheter i nÀromrÄdet.

Roses
Namnet Roses lÄter för mej som nÄgot vackert och det var vackert. Staden, som har knappt 20 000 innevÄnare ligger i en bukt pÄ Costa Brava, nÀra grÀnsen till Frankrike.
Det Àr en mycket trevlig stad med utskÀnkningsstÀllen och shopping samt en lÄng och vacker stensatt strandpromenad runt hela bukten. Den nordöstra delen av viken avgrÀnsas av ett berg som sticker ut i havet. Runt denna udde har man byggt en vÀldigt trevlig promenadvÀg, med blomsterprakt pÄ sluttningarna ovanför stigen och ett turkost Medelhav pÄ den motsatta sidan.

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Roses-6-1024x512.jpg

Vackra fÀrggranna blommor pÄ bergssidan

Underbar utsikt över Medelhavet frÄn gÄngstigen

Den drygt tvÄ kilometer lÄnga hÄrdgjorda gÄngstigen slingrade sej runt udden till Platja de Canyelles Petites, en mindre vik med en vacker sandstrand.
Roses Àr en stad som vi med all sannolikhet kommer att ÄtervÀnda till eftersom vi gÀrna vill uppleva all dess skönhet i ett behagligare vÀder.

Empuriabrava
VÀdret var sÄdÀr, det var inte shorts och t-shirtsvÀder, men med lÄnga benklÀder och tröja var det helt okey. Helle och Stefan, som varit hÀr tidigare, visade oss cykelvÀgen till en stad, sydvÀst om Roses.
Empuriabrava, som staden heter, Àr ung och har en av Europas största smÄbÄtshamnar. HÀr Àr ett nÀtverk av spÀnnande vattenvÀgar som pÄminner om Venedigs kanaler och kallas dÀrför i folkmun för Spaniens Venedig.

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Empuriabrava-3-1024x470.jpg

PopulÀra fastigheter med bÄtparkering utanför

I mitten pÄ 1900-talet började nÄgra affÀrsmÀn, som sÄg deltalandskapet som övergivet, att bygga vattenvÀgar genom omrÄdet. De byggde vattenleder till folk som ville ha sin egen bÄt liggande utanför dörren och nu finns det ungefÀr 25 kilometer kanaler pÄ en yta av 500 hektar.
Med tiden blev omrÄdet sÄ populÀrt att det inte fanns plats med egen brygga vid varje fastighet och i dag Àr kanalerna sÄ populÀra att det nÀstan ersatt vanliga vÀgar.

Överallt fanns bĂ„tar med elmotorer för uthyrning

Varje Är hyr ungefÀr 80 000 mÀnniskor sitt sommarboende i och runt Empuriabrava och mÄnga hyr dÄ en egen bÄt för att kunna navigera sej genom den annorlunda, men mycket vackra stadsstruktur.

Cadaques 
Ett annat tips som vi fick av Lena och HĂ„kan var Cadaques, en liten pittoresk kuststad som ligger cirka en halvtimmes bussresa nordost om Roses.
Bussresan över berget med bedÄrande utsikt ner mot Roses och den lilla kuststaden var en upplevelse i sej.
NÀr vi steg av bussen möttes vi av ett gammalt fiskesamhÀlle med vita hus, fiskebÄtar, olivlundar och fantastiska stenstrÀnder.
Staden, som ligger i en dal omgiven av höga berg, Àr mest kÀnd för sitt klarblÄ vatten, sina trÄnga grÀnder och alla mysiga restauranger och barer som pockar pÄ din uppmÀrksamhet

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Cadaques-8-881x1024.jpg

TrÄnga grÀnder och vita hus i den gamla fiskebyn

MÄnga kÀnda konstnÀrer, som till exempel Salvador Dali och Pablo Picasso, har skapat sina verk pÄ denna plats, som ligger nÀra grÀnsen till Frankrike och som Àr den ostligaste staden i Spanien.

Salvador Dali Àr den gamla byns stolthet

Med facit i hand Àr vÄrt tips att besöka den gamla fiskebyn mer Àn en gÄng, eller övernatta, för nÀr man vÀl Àr dÀr Àr det svÄrt att lÀmna idyllen.

Vi lÀmnar Medelhavet
Efter Roses var det dags att lÀmna Spanien och nÄgra mil senare passerade vi grÀnsen till Frankrike.
Det var ett riktigt ”skitvĂ€der” med regn och stormbyar som fick hela bilen att luta likt det omtalade tornet i Pisa.
Innan vi startade dagens förflyttning hade vi fÄtt idétorka och dÄ slog det mej att Eva och Göran, vÄra vÀnner frÄn Mölndal, varit i Frankrike en hel del. Deras tips var ett besök i Avignon och dit var det en lagom dagsetapp pÄ cirka 31 mil.
Vi anlÀnde Avignon och camping du Pont dŽ Avignon vid floden Rhone pÄ eftermiddagen och efter iordningstÀllande drog vi upp riktlinjerna för vÄrt besök hÀr.

Avignon
Campingen ligger strax intill floden Rhone och pÄ motsatt sida sÄg vi silhuetterna pÄ den gamla stadens byggnader och den omtalade bron Pont dŽAvignon.

Pont dŽAvignon har tusentals besökare varje Är

VÀdret var fortfarande uruselt men efter tvÄ övernattningar blev det bÀttre och dÄ cyklade vi in till byn för att se allt det vackra som vi hittills bara sett pÄ avstÄnd frÄn den motsatta strandkanten.
Hela den historiska gamla stadsdelen omgÀrdas av en stÄtlig hög ringmur som en gÄng i tiden byggts som skydd mot inkrÀktare.

Den höga stadsmuren som omgÀrdar staden

Vi förvÄnades av att den gamla stadsdelen var sÄ vacker och levande Àven sÄ hÀr Ärs och att uteserveringarna i det nÀrmaste var fullsatta av folk som bara njöt av vÀrmen som börjat smyga sej pÄ.

Uteserveringarna var populÀra i den begynnande vÄrsolen

Vi besökte ocksÄ uteserveringarna men framför allt njöt vi av de fantastiska byggnaderna frÄn romartiden och den park som ligger pÄ en hög kulle innanför muren.

I parken fanns en damm fylld med röda guldfiskar

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 1-Avignon-28-1024x710.jpg

Utsikten frÄn parken till Fort et Abbaye Saint Andre

Pont dÂŽAvignon
Den berömda medeltida stenbron över floden Rhone Àr en kvarleva av en gammal trÀbro som byggdes mellan 1177 och 1185.
TrÀbron bars upp av 22 valvbÄgar och var cirka 920 meter lÄng och var lÀnge den enda överfarten mellan Lyon och Medelhavet.
Bron har raserats och Äteruppbyggts vid ett flertal tillfÀllen pÄ grund av krig och översvÀmningar och 1234 byggdes bron om till en 4,9 meter bred stenbro.
Förstörelsen av bron fortsatte och 1479, till exempel, förstörs tvĂ„ valvbĂ„gar helt av översvĂ€mningar och under lilla istiden, pĂ„ 15–1600 talet, kollapsade först en bĂ„ge, sedan tre och strax efter att bron öppnats igen, Ă„r 1633, svepte en ny översvĂ€mning bort ett flertal bĂ„gar.
I samband med den översvÀmningen och de dyra underhÄllskostnaderna, beslutade myndigheterna att lÀmna bron som övergiven.
Kvar blev bara de fyra bÄgarna som i dag Àr en turistattraktion, med tusentals besökare vare Är.

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr 1-Pont-dŽ-Avignon-27-1024x683.jpg

En turistattraktion som inte leder till nÄgot

Rhone
Floden Rhone Àr 812 kilometer lÄng och rinner genom sydvÀstra Schweiz och sydöstra Frankrike. Den Àr en av VÀsteuropas lÀngsta floder och har historiskt sett varit en viktig och frekventerad transportled.

Floden har sin kÀlla i RhoneglaciÀren och sitt utlopp i Parc naturel regional de Camargue, ett deltalandskap pÄ franska medelhavskusten. PÄ sin vÀg passerar den bland annat Lyon, Vienne och Sion.

Villeneuve med Fort et Abbaye Saint AndreÂŽ
Ännu en dag i medeltidens spĂ„r. Vi cyklade den dryga halvmilen till en liten by som personalen pĂ„ campingen rekommenderat. En by som ligger pĂ„ samma sida om Rhone som campingen.
Villeneuve, som byn heter, Ă€r en historisk mycket vacker by med smala grĂ€nder och byggnader frĂ„n romartiden.  
Det kÀndes helt osannolikt att cykla omkring i grÀnder med byggnader dÀr romarna en gÄng i tiden hÀrjat och bott. Vi fortsatte genom hela byn till ett fort, som vi uppmÀrksammat nÀr vi var pÄ höjderna i Avignon.
Det första som mötte oss var en jÀttelik port som med all önskvÀrd tydlighet visade att hit in kommer ingen obehörig och det gÀllde framför allt i dÄtid men Àven i nutid.
För att fÄ komma in pÄ Fort Abbaye Sant AndreŽ betalar man i dag en slant och dÀrefter kan man vandra fritt omkring och gotta sej i dessa fantastiska byggnadsverk som mÀnniskohÀnder byggt upp för ca tusen Är sedan. Vi vandrade Àven uppe pÄ stadsmuren dÀr krigare en gÄng i tiden befunnit sej för att försvara fortet och dess invÄnare.
För mej Àr det helt obegripligt hur man har kunnat bygga dessa monument med enbart mÀnnisklig handkraft, helt utan dagens mekaniska hjÀlpmedel.

IngÄngen till Fort et Abbaye Sant-AndreŽ

Efter ett par timmar pÄ fortet var det dags att cykla tillbaka till campingen och förbereda nÀstkommande dags förflyttning.
Sist vill vi tacka Balltorparna, Eva och Göran,  för det fantastiska tipset.

VingÄrden Chusclan
Efter fyra nÀtter pÄ Pont dŽ Avignon var det dags att röra pÄ sej igen. Tillsammans med vÄra reskamrater bestÀmde vi oss för att besöka en vingÄrd som bara ligger tre mil norr om campingen dÀr det Àven finns en stÀllplats för husbilar.

Den vackra entrén till vingÄrden

StĂ€llplatsen var plan och rymlig med ett 30-tal platser och efter besök med provsmakning pĂ„ vingĂ„rden hade kontot sjunkit med cirka 1 200 kronor.

Camping Car Park, La Roche de Glum
En natt blev det pÄ gratisparkeringen innan vi programmerade vÄra GPS-er pÄ rubricerad adress. Vi beslutade oss för att undvika betalvÀgar vilket innebar att pÄ de 12 milen passerade vi mÄnga smÄ byar dÀr varje by hade minst en handfull rondeller som skulle passeras.
VĂ„r egen Tina Törner lĂ€t nĂ€stan lite hes efter alla kommandon
 om 600 meter, kör in i rondellen
 om 350 meter, kör in i rondellen, ta sedan andra avfart till höger.
BĂ„de campingen och byn La Roche var platser som ”han dĂ€r uppe” mĂ„ste glömt. Det fanns ett servicehus pĂ„ campingen, helt enligt informationen, men igenbommat vilket kanske var lika bra. För vid en nĂ€rmare okulĂ€rbesiktning av servicehuset sĂ„ skulle jag Ă€ndĂ„ aldrig gĂ„tt in i dĂ€r.
Inne i den lilla byn var allt stĂ€ngt förutom en kombinerad spel- och tidningsaffĂ€r som hade en bar i ena Ă€nden. Vi satte oss dĂ€r tillsammans med byns arbetare, som efter fullbordat dagsverk tog ett par uppsnyggare i form av Pastis eller annat innan dom fortsatte hem till sina familjer. 
Man skall inte förringa dessa upplevelser, tvĂ€rtom, för det Ă€r det hĂ€r som Ă€r verklighet för ”vanligt folk” som lever utanför den romantiserade miljö som vi globetrotters ofta befinner oss i.
En natt var mer Àn tillrÀckligt pÄ Camping Car Park, La Roche de Glum och jag tror inte att vi ÄtervÀnder dit igen.

Beaune
VÄrt nÀsta mÄl var Beaune knapp 25 mil ytterligare norrut och denna gÄng talade vi inte om för Tina att hon skulle undvika betalvÀgar. Det blir visserligen dyrare och man upplever inte landsbygden pÄ samma sÀtt men man kommer mycket snabbare till mÄlet.
Vi checkade in pÄ Camping Municipal les Cent Vignes vid lunchtid och efter ankommaren var det en varm hÀrlig dusch som gÀllde. Det var en mycket bra camping, med extra allt som till exempel stora ljusa tomter, ett modernt servicehus med vÀrme och 16 A i eluttagen. Vad mer kan man begÀra.
Beaune har, liksom mÄnga franska stÀder, mycket historik.

Den gamla stadsporten in till byn

Byggnaderna innanför den gamla stadsporten vittnade om en historia frÄn medeltiden. I dag finns det ingen stadsmur, men man kunde man ana att det en gÄng i tiden funnits en som varit ansluten till stadsporten.

Colmar
TvÄ nÀtter pÄ Camping Municipal les Cent Vignes blev det innan vi fortsatte ytterligare 28 mil norrut, nÀrmare bestÀmt till Colmar i Alsace distriktet.
Vi checkade in i solsken och hÀrlig temperatur pÄ Port de Plaisance de Colmar, en stÀllplats i hamnen med gÄngavstÄnd in till den historiska byns centrum.
Efter ankommaren och lite vila var det dags att besöka den del av Colmar som ofta kallas lilla Venedig och som i mitt tycke Àr en av de vackraste stadsdelar som vi nÄgonsin har besökt.
Vi har varit i Colmar tvÄ gÄnger tidigare och men blir lika fascinerad av de vackra korsvirkeshusen, blomsterdekorationerna, restaurangerna, kanalerna med smÄ plattekor och sÄ vidare.

Denna bild har ett alt-attribut som Àr tomt. Dess filnamn Àr Colmar-2-1024x666.jpg

En fantastiskt vacker stadsdel med ögongodis för alla

Colmar, som under 45 Ă„r fram till 1918 tillhörde Tyskland, tituleras ofta som alsacevinernas huvudstad och har i dag cirka 70 000 innevĂ„nare .  

Koblenz
Efter tvÄ övernattningar i Colmar var det Äter dags för ett steg lÀngre norrut. Vi hade bestÀmt oss för att besöka Koblenz och vÄra kamrater Helle och Stefan valde Trier som sin nÀsta destination.
Efter cirka 33 mil, eller knappt fyra timmar, checkade vi in pÄ Knaus Camperpark i Koblenz. Det var inte den billigaste campingen vi stÄtt pÄ men kanske topp tio nÀr det gÀller skötsel, servicehus och framför allt lÀget. Med bara nÄgra meters avstÄnd frÄn husbilen flödade Rhens vatten förbi oss med kanalbÄtar som endera strÀvade mot strömmen eller gled med den. Floden Àr mycket levande med allt frÄn jÀttestora prÄmar, som lastar ett 60-tal containrar, till smÄ fritidsbÄtar.

Den ena prÄmen efter den andra gled förbi campingen

Förutom den livliga bÄttrafiken ser man riddarborgen Burg Eltz pÄ andra sidan floden men framför allt ligger campingen dÀr floden Mosel och Rhen gÄr ihop, eller Deutsches eck, som platsen heter.
Den triangelformade Deutsches eck Àr historisk mark med gamla monument och en stÄtlig staty pÄ landets förste kejsare, Wilhelm 1.

Deutsches eck, dÀr Rehn och Mosel gÄr samman

Den historiska platsen med statyn pÄ Wilhelm 1

Wilhelm 1 blickar ut över Deutsches eck

Rehn
Rehn Àr VÀsteuropas lÀngsta flod med sina 1 230 kilometer. Den rinner norrut frÄn Bodensjön i Schweiz genom Tyskland, Frankrike och NederlÀnderna till sitt utlopp i Nordsjön.
Rhen rinner bland annat genom Köln, Bingen am Rhein och Strasbourg.

Mosel
Mosel Àr en biflod till Rhen. Floden har sin kÀlla i nordöstra Frankrikes bergsmassiv och utgör grÀnsen mellan Luxemburg och Tyskland innan den flyter ihop med Rehn vid Deutsches eck.
PÄ de 550 kilometrarna rinner floden bland annat genom Metz, Cochem, Trier och Bernkastel-Kues.  
PÄ vÄr vistelse i Koblenz blev det mÄnga hÀrliga cykelturer utmed de bÄda floderna. Det var svenskt sommarvÀder och överallt sÄg man soltörstiga mÀnniskor som promenerade, cyklade eller lÄg pÄ gröngrÀset med sin medhavda picknick.

Ett tecken sÄ gott som nÄgot att vÄren Àr i antÄgande

MÄnga uteserveringar hade öppnat upp efter vinterns ide och alla, ung som gammal, njöt av den första riktigt varma vÄrsolen pÄ denna breddgrad.
PÄ ett stÀlle, i en liten vik med sandstrand, sÄg vi nÄgra stora rÄttliknande djur som gick omkring mellan folk som satt och Ät sin picknik. Vi stannade till och vid en nÀrmare titt sÄg vi att det var bÀvrar som blivit tama genom att folk matar dom.

Tama bÀvrar sökte föda hos soldyrkarna

En ovanlig syn och för oss som Àr vana vid att dessa djur Àr vÀldigt skygga och svÄra att fÄ syn pÄ.

Greven
Efter tre nÀtter pÄ Knaus Camperpark var det dags för ytterligare nÄgra mil norrut. Vi startade i gryningen för att komma i tid till stÀllplatsen i Greven dÀr vi Àven övernattade för fem mÄnader sedan, dÄ pÄ vÀg mot Medelhavet.

StÀllplatsen kallas Greven efter byn i nÀrheten

Greven Àr en mycket populÀr samlingsplats för husbilsfolk pÄ vÀg söder eller norrut och som tur var kom vi i grevens tid till Greven innan stÀllplatsen var helt fullbelagd. Bara nÄgon timme senare var alla tÀnkbara ytor för en husbil upptagna.
VÀdret var fortfarande fantastiskt och efter en god lunch pÄ restaurangen promenerade vi utmed Dortmund-Ems kanal som grÀnsar till stÀllplatsen.
Inom omrÄdet finns Àven en stor marina som var i full gÄng med att sjösÀtta fritidsbÄtar. Den ena stora bÄten efter den andra lyftes ner i hamnbassÀngen, med hjÀlp av en stor kran och intill stod förvÀntansfulla Àgare pÄ att fÄ hoppa ombord.
Eftersom vÀdret var helt underbart bestÀmde vi oss för ytterligare en övernattning och vi vaknade nÀstkommande morgon till Ànnu en hÀrlig och molnfri himmel.
NÀr kvicksilvret, som pÄ natten varit under femgradersstrecket, passerat 15 grader tog vi en hÀrlig cykeltur utmed Dortmund-Ems.
Efter nĂ„gra kilometer, med floden pĂ„ vĂ„r högra sida och landsbygden pĂ„ den vĂ€nstra, sĂ„g vi en skylt med ”Restaurant 150 meter” och en smal grusstig som försvann rĂ€tt ut bland hĂ€sthagar och jordbruksodlingar. Första tanken var ”en restaurang hĂ€r” men förmodligen fanns det nĂ„gon form av magnet pĂ„ stigen, för hur jag Ă€n kĂ€mpade sĂ„ ville cykeln bara Ă„t det hĂ„ll som stigen ledde.
Efter den korta avstickaren möttes vi av en helt underbar plats med gÄrdsbutik och en lantlig restaurang med utetrÀdgÄrd, god mat, dryck och musik frÄn fÄgelkvitter och nötkreaturens rÄmanden.
Mitt ute i ingenstans har nÄgon byggt upp en restaurang dÀr man kan sitta och njuta av naturen och landsbygden, lÄngt frÄn biltrafik och prÄmarnas dunkande.

Lunch pÄ NahrupŽs Hof, mitt ute pÄ lansbyggden

NahrupŽs Hof, som restaurangen heter, var en helt overklig upplevelse som verkligen gav balsam till sjÀlen.
NÀr vi kom tillbaka till stÀllplatsen fick vi se Helle och Stefan som ocksÄ valt Greven som övernattningsplats. Det blev ett glatt Äterseende och senare pÄ kvÀllen Ät vi tillsammans pÄ campingens restaurang innan vÄra vÀgar Äterigen skildes.

Dortmund-Ems-kanal
Kanalen gÄr mellan Dortmund och Emden dÀr den förbinder RuhromrÄdet med Nordsjön. Den Àr 265 kilometer lÄng och rinner i nordvÀstlig riktning för att vrida till nordost vid orten Datteln.
Den Àr livligt trafikerad med framför allt kanalbÄtar sÄ hÀr Ärs, men vi sÄg Àven en husbÄt i lÄgbudgetklassen.

Kreativitetens vinst över ekonomins frÄnvaro

Danmark
Efter tvÄ helt underbara dagar pÄ Greven var det Äter dags att rulla ut Carthagon pÄ vÀgarna igen. MÄlet var Ribe i Danmark med ett kortare stopp i Harrislee, Tyskland, för inköp av nÄgot tullfritt.
Vi hade en lÄng dagsetapp framför oss pÄ drygt 52 mil sÄ det var inte aktuellt med nÄgon sovmorgon. Dessutom var det samma dag som vi Àndrar klockan till sommartid och dÀr missade vi ytterligare en sovtimme.
Det var tidig söndags morgon och den hetsiga autobahntrafiken lyste med sin frÄnvaro. Vi slukade mil efter mil i behaglig takt utan nÄgra som helst pulshöjare, förutom en kortare trafikomlÀggning i Hamburg.
Redan efter fem timmar var vi i Harrislee strax innan grÀnsen till Danmark. Vi Ät en god lunch och införskaffade de varor vi bestÀmt oss för hos Otto Duborg, innan vi rattade de sista milen till Ribe.
Ribe visade inte sin bÀsta sida, det var kallt och blÄsig och solen hade gömt sej bakom ett grÄtt heltÀckande skynke.
Den vÄr som vi följt hela vÀgen frÄn Medelhavet hade vi nu kört ifrÄn och metrologiskt sett, lÀr det inte bli varmare ju lÀngre norrut vi kommer.
Det blev en lugn afton i en varm husbil pÄ Ribe Camping vilket inte heller Àr fy skam.               

Ribe                                                                                                                                                
Ribe Àr en liten stad som grundades omkring Är 710 e.Kr pÄ den danska vÀstkusten och den rÀknas som den Àldsta kvarvarande staden i Danmark och Àven i hela norden. HÀr avlöser kullerstensgator och snedvridna korsvirkeshus varandra och 2014 utsÄgs den till Europas vackraste smÄstad.
Det finns mycket att göra i den lilla staden med cirka 8 000 fastboende. Om man inte nöjer sej med att bara strosa runt bland de gamla byggnaderna med charmiga butiker och restauranger sÄ finns det en hel del historia att tillgÄ som till exempel Ribe Viking Center.

Bröllopsdag
Vi Äterkommer ofta till denna gemytliga danska by och vi kommer att fortsÀtta med det sÄ lÀnge vi har möjligheten. NÀr vi vaknade denna gÄng i Ribe sÄ sammanföll det, som bara av en hÀndelse, med vÄr 30-Äriga bröllopsdag.
Planerna var att fira denna dag med en trerÀtters pÄ nÄgon av byns krogar men eftersom vi Ànnu inte hunnit acklimatisera oss med de nordiska temperaturerna, valde vi att nyttja campingens vackra köks och sÀllskapsanlÀggning.

Helena skapar bröllopsmiddagen

Vi flyttade helt enkelt ut till det gemensamma rummet dĂ€r Helena Ă€n en gĂ„ng fick visa sina fantastiska kokkunskaper. Hon fixade till en underbar mĂ„ltid med kalkon, god sĂ„s och fĂ€rskpotatis och till det drack vi en Zinfandel, vĂ„r storköpare, som vi införskaffat i Harrislee.                                      

Ribe Camping
Vi har ett flertal gĂ„nger under drygt 20 Ă„rs tid besökt byn som danskarna kallar ”Danmarks smukkeste by” och samtidigt följt den fantastiska utvecklingen av campingen.
FrÄn början var det mest en plats att stÄ pÄ utan el och spartanska servicebyggnader. Vid vÄrt besök denna gÄng möttes vi av en hypermodern camping med extra allt.
Det berÀttades för oss att dom nya Àgarna, sedan tre Är tillbaka, har gjort miljoninvesteringar vilket man verkligen kunde se.
Till att börja med hade campingplatserna nÀstan fördubblats och lÄngliggarna lika sÄ. SjÀlva platserna var i stort sett oförÀndrade men servicebyggnaderna var bland det finaste man kan uppleva, det var till och med i klass med vilket lyxhotell som helst.

HÀr ett exempel pÄ ett vÀlkomnande duschrum

Det fanns tre stora sÀllskapsrum varav den största hade plats 150 personer, det vi nyttjade hade 50 sittplatser och sÄ fanns det ett mindre med 20 platser.

Det mellanstora sÀllskapsrummet med 50 platser

Det berÀttades vidare att pÄ jul och nyÄrshelgerna Àr bÄde campingplatserna och de tvÄ stora gemensamhetslokaler fullbokade för dÄ har campingen ett avtal med en cateringfirma som levererar femrÀtters eller tre rÀtters menyer med tillhörande drycker efter önskemÄl. Detta Àr sÄ populÀrt att man redan nu i mars börjat ta emot bestÀllningar för nÀstkommande jul och eller nyÄrshelg. Den mindre lokalen stÄr till förfogande för dom som sjÀlva vill laga sin mat.

En fantastisk camping med en helt ofattbar utveckling och förutom serviceanlÀggningarna har man Àven byggt en hel del stugor för uthyrning. Men smakar det sÄ kostar det och det kÀnns att Àgarna riktat in sej pÄ en mÄlgrupp som vÄgar, eller kan, spendera nÄgra kronor extra.                                                                                                                                                                                

Ullared                                                                                                                                          
TvÄ nÀtter blev det pÄ Ribe Camping innan det var dags att lÀmna ett blÄsigt Danmark och nu var det bara drygt 20 mil till GrenÄ dÀr vi bokat eftermiddagsfÀrjan till Sverige och Halmstad.
Först förstod jag inte varför vi skulle till Halmstad, vi kunde ju lika gĂ€rna tagit fĂ€rjan till Göteborg. Men ibland Ă€r man kort i roten, det var sĂ„klart för att Helena, som vanligt ville till GEKÅS i Ullared pĂ„ vĂ€gen hem.
I Falkenberg lÀmnade vi E6-an för en mindre vÀg mot Ullared och efter bara nÄgon kilometer började det snöa. Det var mörkt och blött men ÀndÄ lite hÀftigt att fÄ se snö igen.
Bara drygt 50 mil norrut har vÀdret vÀxlat frÄn strÄlande vÄrsol pÄ Greven till full vinter med snö i Halland och en termometer som sjunkit med cirka 15 grader.
Vi checkade in pÄ campingen i Ullared nÄgon timme innan den viktiga VM-kvalmatchen mellan Sverige och Polen som tyvÀrr slutade med förlust för Sverige.
Danmark blir dÀrmed enda landet som representerar Norden i fotbolls VM i Qatar 2022.  

GEKÅS
Vi vaknade till ett kallt men soligt Ullared med ett tunt snötĂ€cke som lyste upp den grĂ„a vegetationen och mĂ„let för dagen var inköp pĂ„ GEKÅS.

En vintrigt men mycket vackert Camping

Det som inte finns pĂ„ GEKÅS finns inte och det Ă€r vĂ€l dĂ€rför folk Ă„ker lĂ„ngvĂ€ga frĂ„n för att handla billiga varor och dĂ„ framförallt klĂ€der. Men affĂ€ren Ă€r en riktigt plĂ„nbokstömmare, Ă€ven för den som försöker hĂ„lla i pengarna. Jag vet inte hur mĂ„nga gĂ„nger jag följt Helena in, bara för att ta en öl i Sportbaren, men lika mĂ„nga gĂ„nger lĂ€mnat köpcentret genom att betala en lĂ„ng lista pĂ„ ”mĂ„ste ha grejor”.
Det Àr en fantastisk affÀrsidé dÀr man tÀnkt pÄ allt frÄn trivsel till köplust. Förutom sjÀlva varuhuset som Àr hjÀrtat har man en bra camping, det finns stugor eller hotellrum att hyra och för matintaget finns det ett antal bra restauranger. Ett helhetskoncept och allt sköts pÄ ett mycket proffsigt sÀtt. 

1963 bildade Göran Karlsson det som i dag heter GEKÅS och innan dess var den lilla byn Ullared enbart nĂ„gra fĂ„ kĂ„kar utmed en landsvĂ€g lĂ„ngt ut pĂ„ den hallĂ€ndska landsbygden.    

Jag kommer ihÄg att jag och en kompis Äkte till Ullared i mitten pÄ 60-talet, för vi hade hört att man sÄlde billiga skinnjackor dÀr. AffÀren lÄg dÄ i ett kÀllarplan med begrÀnsad yta och utbudet ganska sÄ fattigt med dagens mÄtt mÀtt. Vi köpte varsin skinnjacka som var betydligt billigare Àn i en vanlig herrekiperingsaffÀr och det var sÄ det startade.
Vi berÀttade för vÄra vÀnner om inköpet och dom berÀttade i sin tur för sina vÀnner och sÄ vidare. Mun till mun metoden var dÄtidens sÀtt att marknadsföra sina produkter.

Sista etappen
FrÄn Ullared har vi cirka 16 mil hem till TÄdÄs och efter ett sista morgonbesök i butiken lÀmnade vi ett soligt men kallt Ullared.

NÀr vi körde upp för backen till TÄdÄs var det nÀstan exakt fem mÄnader sedan vi förvÀntansfulla rullade utför densamma. Vad som hÀnt pÄ dessa mÄnader kan man lÀsa om hÀr ovan, men nÀr vi sjÀlva ser bakÄt undrade vi direkt, vart dom mÄnaderna tog vÀgen.

Jag har roat mej med att bokföra alla kostnader under vÄr vinterförvaring och nÀr jag rÀknat ihop alla kostnader pÄ resan och dragit bort de kostnader vi normalt skulle haft hemma sÄ blev skillnaden för fem mÄnader drygt 25 000 kronor dyrare, eller cirka 170 kronor per dag för tvÄ personer. 

Ha en trevlig sommar och ta vara pÄ varandra