Färjan över Elbe

Swolle, Nederländerna

Honfleur, Frankrike

Mont Saint Michel, Frankrike

l´l de Oleron, Frankrike

Zarautz, Spanien

Tordesillas, Spanien

Albufeira, Portugal

Algarve Camperpark, Portugal

Praia da Falesia, Portugal

Vilamoura och Quarteira, Portugal

Olhos de Agua, Portugal

Ilha de Faro, Portgal

Kap Sankt Vincent, Portugal

Sagres, Portugal

Portimao med Praia da Rocha, Portugal

Luz, Portugal

Solnedgång från Algarve Camperpark, Portugal

Tarifa, Spanien

Camping Torre de la Pena, Spanien

Camping Rio Jara, Spanien

Almayate Camping

Caminito del Rey

Cortijo San Miguel

Forstasidan.jpg

För fjärde gången väljer vi att klimatemigrera till sydligare breddgrader och även denna gång är det  Medelhavet som skall bli vårt huvudmål.
Sommaren, som börjar närma sej sitt slut, har varit helt fantastisk här hemma tillsammans med underbara vänner och härliga husbilsturer i vårt vackra land.

Minnena från den senaste vintern på hemmaplan, finns fortfarande kvar på hårddisken, det var året då coronapandemin stoppade oss för att fly det bohuslänska klimatet. Det var kallt och blåsigt med ett blöttungt gråsvart täcke som hindrade solen för att tränga igenom.
Ju äldre man blir, desto större krav, eller önskemål, har man på vädret. I ungdomen var det roligt med vinter och jag minns framför allt de vintrar som var kalla, soliga och snörika. Man kunde åka skidor eller sola sej i en snöglänta, man tog med sej pick och pack ut i skogen för att grilla eller bara njuta av naturen, men det var då och då är inte nu.
Det känns alltid lite vemodigt när sommaren närmar sej sitt slut och det är oberoende av om man skall resa bort eller vara kvar hemma. Det börjar med att man vrider tillbaka klockan och vips förkortas eftermiddagsljuset med en timme. Utemöbler, blomkrukor, prydnadssaker och så vidare, ställs undan inför vintern och kvar blir en tomt som ser helt naken ut.

Man går in en slags dvala som delvis räddas av vegetationens färgsprakande palett som skiftar från de gröna nyanserna till guldockra till vinrött. Det är vackert men kortvarigt, för efter dom första höststormarna ändras hela naturen till en gråskalig massa, som inte väcks till liv förrän vårens första värmande solstrålarna tränger undan vintern.
Men som sagt, nu chansar vi inte på att vara hemma i vinter, därför har vi packat Carthagon med allt som kan behövas och lite till för vår överlevnad i cirka sex månader framåt. Allt är låst, grannarna underrättade och förhoppningsvis håller tjuvarna sej borta.
Våra planer för resan söderut är något annorlunda i år. Tanken är att följa Atlanten genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, norra Spanien med Biscayabukten och Portugal till den spanska sydspetsen. Vårt första längre stopp har Helena bokat på camping Almayate, strax utanför Torre del Mar i Spanien. Där har hon bestämt att vi skall dansa med tomten och skåla in det nya året.


Zwolle, Nederländerna
Efter en kortare tur mellan Tjörn och Göteborg, cirka sju mil, mönstrade vi på Stenafärjan till Kiel i Tyskland. Vårt vägval denna gång berodde framför allt på att vi kortade körsträckan med cirka 60 mil mot den traditionella vägen över Öresundsbron och färjan mellan Rödby och Puttgarden. Att vi dessutom tjänade nästan 1000 kronor, delvis på grund av våra skyhöga dieselkostnader, gjorde ju valet enkelt.

Stena Scandinavicas väg genom Danmark

Vi vaknade utsövda och pigga och det första vi ser från fönstret i hytten, är kontinenten. Vi hade nu nått den del av resan som är den enskilt dyraste kostnaden för oss campare som väljer att vidga våra vyer söder om Sverige. Framför oss, till vårt första stopp på resan söderut, hade vi cirka 40 mil och tidig eftermiddag checkade vi in på camping ’t Hofje van Hoog-Zuthem någon kilometer utanför Zwolle. Innan vi nådde målet fyllde vi tanken med diesel som även här var obekvämt dyr, men ändock cirka fem kronor billigare per liter, än hemma.
Vi möttes av en parkliknade camping som såg något ovårdad ut och när vi fick veta att den var på väg att stängas inför vintern, förstod vi orsaken. Det fanns absolut inget att klaga på, hygienutrymmen var välskötta och rena och personalen var bemötande. Byggnaderna var typiska för sommarcamping med många härliga och öppna uteplatser för ljuvliga sommarkvällar.  

En härlig samlingsplats för festliga sommarkvällar

Är man i Nederländerna skall man cykla, det är nämligen ett cykelland fullt jämförbart med de danska traditionerna. Innan vi äntrade våra järnhästar fick Helena en cykelkarta i receptionen som bland annat visade en led utmed IJssel kanalen till en liten by med namnet Wijhe.
Det var medvind och solen sken och efter knappt en timme nådde vi den lilla byn, där vi bestämde oss för att göra ett vätskestopp, för motionerar man, måste man fylla på med vätska.
Vi har som vana att alltid stödja de lokala restaurangnäringarnas överlevnad och efter vårt bidrag till några uteserveringar, var det dags att vända åter.

Helena gör sitt för att stödja näringsidkarna 

Med kartans hjälp letade vi oss fram till en liten bilfärja som tog oss över till andra sidan kanalen, där cykelleden fortsatte men nu i motsatt riktning. Solen sken fortfarande och nu hade vi en svag vind rakt emot oss vilket inte vållade några större problem. Tvärtom, vi njöt i fulla drag av cykelturen på den platta men levande landsbygden, med odlingar, betesdjur och de mer eller mindre angenäma dofterna från ladugårdarna, precis som jag minns från mina tidiga år i Danmark.
Efter ytterligare någon timma på cykeln var det dags att korsa kanalen igen. Men nu var det ingen bilfärja utan en mindre båt för passagerare med eller utan cyklar.

Helena stiger på båten som tar oss över IJssel kanalen

Väl på rätt sida kanalen var det nu bara en halvtimmes cykeltur tillbaka till campingen.
När man försöker uttala de nederländska namnen kan man fundera på hur dom fått ihop denna blandning av bokstäver. Ta campingens namn till exempel, hur gick det till och hur uttalas det? Lika illa är det med många andra orter och byggnader. Afsluidijk till exempel, den omtalade vallen som skyddar landet från Atlanten, det går ju bara inte att ljuda det, inte ens i onyktert tillstånd, det är helt omöjligt.
Min teori är att man fyller en tombola med bokstäver, stora och små, som man rullar runt några varv. Därefter plockar man ut en bokstav åt gången som läggs i en lagom lång rad och så får det bli som det blir. Men jag förstår inte hur nederländarna själva kan uttala orden och det är väl därför det är helt omöjligt att begripa vad folk säger också.
Efter tre övernattningar och ett par härliga och upplevelserika dagar, på denna icke uttalbara camping, var det dags att skaka liv i dom 235 hästarna under motorhuven på Carthagon.

Honfleur, Frankrike
Målet för dagen var att hitta en övernattningsplats på vår väg mot det omtalade klostret, Mont Saint Michel i Frankrike. Ett kloster som ibland ligger på en ö och ibland på fastlandet, beroende på att tidvattnet kan skilja upp till 14 meter mellan ebb och flod. 
Vi startade långt före soluppgången för att komma så långt söderut som möjligt innan dagen var slut. Att köra de 85 milen till klostret, på en dag, kändes lite väl långt för vi har alltid som prioritet att njuta av resan, hela resan, utan att stressa.
Trots den tuffa och något stressiga morgontrafiken i Nederländerna och trafikkaoset i beslutångestens tempelstad, Bryssel, så slukades mil efter mil i rask takt utan trötthetssyndrom.
När vi såg att det bara var ett tiotal mil kvar till den omtalade kuststaden Honfleur vid mynningen på Seine, bestämde vi oss för att åka dit.
Bara någon kilometer från den lilla staden, passerade vi Pont du Normandie, som tillhör en av världens största broar, en vajerbro med total längd på 2 kilometer och 143 meter och spann på 856 meter.

Port du Normandie

Från toppen på bron hade vi en vidunderlig utsikt över flodens möte med Engelska kanalen och den lilla staden vid brofästet.
Några minuter senare drog vi handbromsen på Air de Camping Car Honfleur som visade sej vara en jättestor ställplats med gångavstånd till stadskärnan i den lilla staden med knappt sju tusen fastboende.
Efter dagens etapp på 65 mil, var vi nu bara 20 mil från vårt planerade mål, Mont Saint Michel och planen var en övernattning här. Men efter att stödbensölen hittat sin rätta plats bestämde vi oss för att ta ytterligare en natt i Honfleur, dels beroende på att vädret var fantastisk och att hela omgivningen vittnade om trevnad.
Vi började första dagen med att botanisera i den gamla medeltida stadskärnan med korsvirkeshus och kullerstensgator och vi besökte även några utskänkningsställen.
Här fanns allt från trottoarservering utmed kajkanten till restauranger med vita dukar och i dom smalare gränderna trängdes dom konstnärliga ateljéerna om uppmärksamheten. Vi upptäckte även en liten skylt, i allt det kulturella, som visade vägen till en utsiktsplats på toppen av berget.
Den kvällen gick vi till sängs med ett leende på läpparna, samtidigt som vi bestämde oss för att ge den vackra byn ytterligare en heldag.
På vår andra bilfria heldag var det cykeln som gällde. Först cyklade vi ut till Seines mynning, där bland andra den kända konstnären, Claude Monet, ofta skapade sina alster. Den mest kända av Monets alster från denna plats är Soluppgången, från 1872.
Efter besöket vid flodens mynning var det utsiktsplatsen på berget som gällde. Det var en flera kilometer lång uppförsbacke, men vi gnetade på sakta men säkert och där det var som brantast ledde vi cyklarna. I ett av de brantare partierna mötte vi en fransos som med glimten i ögat, sa något som i mina bullerskadade trumhinnor lät som en knarrande trappa med inslag av en gnisslande dörr. Jag fattade ingenting, men Helena, familjens språkbegåvning, tolkade det som ”varför har du cykel med dej när du går”.
Hur som helst, på toppen fanns två vidunderliga utsiktsplatser, en över Seines möte med Engelska kanalen och Le Havre på andra sidan floden samt en över den medeltida byn vid foten på berget.

Kranarna i Le Havre på Seines motsatta sida

Honfleur sedd från ovan

Förutom utsikten fanns här ett vackert kapell från 1500-talet och som bara av en händelse, var det ett utskänkningsställe som korsade vår väg också.

 Kapellet från 1500-talet

Tre övernattningar blev det och det är ju detta som är friheten med husbil, man kan ombestämma sej när man vill och hur man vill.

Signatur-namnteckning.jpg

Signatur.docx

Mont Saint Michel, Frankrike

Det magiska klostret Mont Saint Michel, med sitt ursprung från 700  talet e.Kr. är inte bara ett kloster, det är även Frankrikes minsta kommun med 29 innevånare.
I dag är Mont Saint Michel en turistattraktion, med mer än 3 miljoner besökare varje år och det var ett av huvudmålen på vår flykt från gråvädret.
Men det hela har sitt ursprung från 700-talet e.Kr, när kyrkoherden Aubert  av Avranche lät bygga ett enkelt kapell på halvön Mont-Tombe, som klippan med Mont Saint Michel heter.
Enligt legenden skall kyrkoherden i drömmen blivit tillsagd av ärkeängeln Michel att bygga ett kloster på halvön, men Aubert trodde först att det bara var en dröm. Efter ett andra försök från ärkeängeln hotade han med att göra ett hål med tummen på Auberts panna om han inte gjorde som han blivit tillsagd. Kyrkohedern trodde fortfarande att det var en dröm och då gjorde Michel ett avtryck med sin tumme på Auberts pannan. Då förstod S:t Aubert att ärkeängeln menade allvar och satte genast igång med att bygga ett kloster.
Kyrkoherden S:t Auberts huvud, med hålet i pannan efter Michels tumme, finns i dag avgjuten i en närliggande kyrka. Dessutom har man i dag en tre meter hög staty på ärkeängeln, Michel i guld, på klostrets högsta torn.
Mont Saint Michel, skall ses i verkligheten. Jag var här i min ungdom för cirka 50 år sedan och tyckte redan då att det var en helt fantastisk byggnad. Så vacker, så komplett med tanke på klostrets ålder och i dag, efter ett helt arbetsliv som byggare, fattar man absolut inte hur denna skapelse har kunnat genomföras. Det är helt ofattbart hur den mänskliga handen, bara med hammare och huggmejsel, kunnat utföra detta.
De åtta pelarna, som bär upp högtornet till exempel, är minst en och en halv meter i diameter, och minst 20 meter höga, helt uthuggna i stora cirkelformade stenblock. Hela byggnaden är ett arkitektoniskt mästerverk från ritningar till hantverk.
Helt otroligt och själv gnäller jag när batteriet i skruvdragaren är slut.
Tiderna förändras och vi med dem, vi gör mycket i dag som dom inte kunde göra på den tiden och tvärt om.
Bukten runt Mont Saint Michel har en av Europas största tidvattenvariationer med en höjdskillnad, som mest, på 14 meter mellan ebb och flod.
Under några timmar varje dygn är Mont-Tombe en ö och kan endast nås med den nya bro som byggts på senare år mellan fastlandet och klippan.
Det är en fantastisk naturföreställning att se när vattnet stiger över det vattenfria landskapet runt klostret. I folkmun kallas det ofta för ”Den rusande damen”  eller ”Galopperande hingstar” beroende på att vattnet stiger med mycket hög hastighet.
Jag minns från ungdomen när jag och min kompis Ronny var här, när vi med tidvattnet i hasorna flydde i panik över deltalandskapet till fastare mark.

Det leriga landskapet som skiljer klostret från fastlandet vid lågvatten

Det är cirka 50 år sedan och långt innan det fanns en bro.
Två övernattningar blev det på Camping Aux Pommier i Beavior som ligger cirka fem kilometer från klostret, innan vi knappade in vår nästa övernattning på vägen mot Medelhavet.

Ile d´Oléron, ljusets ö
Målet för dagen var Chaillevette i Frankrike, knappt 50 mil nästan rakt söderut. Resan var helt problemfri på dyra betalvägar, men det visste vi om så det finns inga utrymmen för negativiteter. Alternativet, att undvika betalvägar i Frankrike, har vi provat en gång och det är inte längre ett alternativ om man inte tror att man skall leva i evighet.
Efter ett antal kilometrar, med gator, korsningar och rondeller, byggda för Renault Twingo, anlände vi ställplatsen som vi knappat in på ”Tina”, vår GPS.
Med svetten i pannan lovade jag dyrt och heligt att hit kommer vi aldrig mer att åka med större fordon än en cykel. Inget ont om ställplatsen, men vägen hit och därifrån, var inte lämpad för sju ton husbil.
Anledningen till valet av Chaillevette var att det var en lagom lång dagsetapp och att det fanns ostronodlingar i dessa trakter som vi gärna ville beskåda.
Tidigt nästa morgon krånglade vi oss ut från det tätbebyggda gamla villaområde och närmast till hands, för några dagars övernattning, låg ön Ile d´Oléron som ligger på Biscayabuktens nordöstra sida, bara några kilometer från Chaillevette.
Efter bron till ”ljusets ö”, som ön kallas, hittade vi Camping La Brande, bara nåra kilometer från den lilla staden, La Chateau d’Oléron som gränsar till brofästet.
När stödbensölen var sänkta, cyklade vi de få kilometrarna till La Chateau, som visade sej vara en mycket trevlig liten stad. I den lilla hamnen med fiskebåtar som rullade in för att lossa dagens fångst låg uteserveringarna vägg i vägg med varandra och hela den gamla stadsdelen omgärdas av en mycket ståtlig mur.

Porten till den gamla militärförläggningen

Hela Citadellet, som området heter innanför murarna, har tidigare fungerat som militärförläggning, är i dag ett mycket uppskattat friluftsområde för flanörer till elitmotionärer.
Vid ett tillfälle, när vi irrade omkring i den gamla stadsdelen, träffade vi på en svensk dam som var bofast på ön. Hon hade mycket att berätta om ön och dessutom visade hon oss, sitt tiomiljoners projekt, som hon skulle flytta in i om ungefär ett halvår. Hon var bosatt på ön sedan fem år tillbaka och här hade hon bestämt sej för att bo resten av sitt liv. Fullt förståeligt, för benämningen ”ljusets ö” får man inte bara, den har man förtjänat.
Det överraskande var att man kunde se Fort Boyard, där Gunde peppar kändisar att utföra tävlingar som ligger långt utanför deras normala komfortzon. Fortet ligger ganska långt från land, men det var inga problem att se den, från öns norra sida.
Vi trivdes så bra på ön att vi efter två nätter på Camping La Brande, gjorde en förflyttning några mil längre norrut till en ställplats Le Moulin, strax utanför Saint-Denis.

Det blev många härliga cykelturer på ön

Efter några kortare cykelturer, i ett  helt underbart sommarväder, utmed Biscayabuktens stränder var det dags för fredagsmys utanför Carthagon eftersom barer och restauranger, på denna del av ön, är en bristvara. Det mingel som vi upplevde i La Chateau var som bortblåst, men att sitta utanför Carthagon en ljummen kväll, iförd kortbralla och t-shirt, med ett stort glas rött i näven, är inte heller fy skam.
Ile d´Oléron var en annorlunda men upplevelserik ö med fiskebyarna, vinodlingsfälten och långa stränderna som vid ebb mest liknade en oändligt bred grådaskig lermassa och som vid högvatten förvandlades till härliga och badvänliga sandstränder.

Bron från fastlandet till Ile d´Oléron

Den drygt tre mil långa genomfartsleden från bron till fyren, i andra änden av ön, gick tvärs igenom några gamla fiskebyarna med trånga gator och korsningar. Vid möte med andra tunga fordon var det bara centimetrar som skilde backspeglarna från att skrapa i de låga stenhusens fasader.
Ile d’Oléron är en mycket populär ö, framför allt av fransmän och enligt den svenska damens uppgifter, tiodubblas befolkningen under sommarmånaderna.
Efter tre härliga dagar på ”ljusets ö”, med allt från att ha sett Fort Boyard i kustbandet, till de underbara cykelturerna, var det verkligen värt att trängas med andra tunga fordon i dom gamla byarna.
Sammanfattningsvis kan vi säga att, har man vägarna förbi ”ljusets ö” så är ett besök ett måste.
Tidigt nästa morgon var det åter dags för en förflyttning och vårt nästa mål i planeringen var ytterligare nästan 50 mil rakt söderut. Närmare bestämt till den norra delen av Spanien som även den gränsar mot Biscayabukten.
Efter cirka 30 mil på dagens etapp ledsnade Helena på de monotona motorvägarna. Hon gurglade fram en ställplats inne i en nationalpark, någon mil från motorvägen, där vi skulle kunna övernatta. Efter ett antal avstängda vägar med omdirigeringar, hittade vi ställplatsen, som låg långt bortom den icke inhemska befolkningens kännedom.
Incheckningen skedde digitalt och utan Helenas tålamod, hade vi aldrig kunnat komma in. Men väl på plats visade det sej vara en mysig ställplats med allt som vi husbilsåkare behöver och att priset för ett dygn låg under hundralappen inklusive el, försämrade ju inte helhetsbilden.
En övernattning blev det innan vi riktade Carthagon rakt söderut igen mot huvudmålet, Zarautz, som ligger i norra Spanien, strax innanför gränsen mot Frankrike.

Zarautz, Spanien
Nästan på klockslaget, två veckor efter det vi steg på Kielfärjan i Göteborg, anlände vi Grand Camping Zarautz i Spanien. Vädret var helt fantastiskt med solsken och behaglig nordbotemperatur, inte för varmt och inte för kallt. Terrängen i denna del av Spanien är snarlik Alperna i Österrike med branta grönklädda sluttningar, lågväxande buskage och samma arkitektur på många byggnader.

Alpliknande natur och byggnader

Campingen, som är belägen på toppen av ett 120 meter högt berg, bjöd på en helt fantastisk utsikt över Biscayabuktens blånande vatten.

 Viken vid Zarautz är mycket populär bland surfare

Zarautz är ett mecka för surfare och från campingen, såg man förutom playan och den lilla byn, ett stort antal surfare som plaskade omkring i de skummande vågorna som bildas där havet möter land.
Nackdelen med att bo så högt upp är att det var jobbigt att ta sej både upp och ner. Närmaste vägen till byn var en brant stig med 439 ganska ojämna trappsteg och däremellan stensatta stigar med kraftig lutning. Alternativet var att följa den nästan fyra kilometer långa bilvägen, men även efter en så lång uppförsbacke sved det ordentligt i låren.
På den mycket välordnade ACSI campingen fanns både affär och restauranger och strax intill ligger Bodega Talia-Berri, en vingård som tyvärr var stängd för säsongen.  

Bodega Talai-Berri ovanför vinodlingarna

Vid ett tillfälle tog vi apostlahästarna ner till den lilla byn Orio, som ligger på Zarautz motsatta sida av berget. Den smala bilvägen ner till byn var ungefär en kilometer kortare än bilvägen till Zarautz, men när  höjdmetrarna är samma och sträckan är kortare, då blir det brantare, och det blev det.

På vägen till Orion passerade vi många hus för den som är händig

För tredje gången på lika många dagar, fick jag känna på att jag bara har två årsringar kvar till 80 samt att en femtedel av min kropp är rent övergödning. Med genomblöt t-shirt och stela vadmuskler släpade jag mej in på campingbaren där Helena beställde in varsin stor öl. Den ölen visste var den hörde hemma.

Vädret fortsatte att hålla i sej och vi fortsatte att trivas på hyllan. När Helena en dag ville gå en ännu längre runda bad jag vänligen men bestämt om att få avstå. Jag valde i stället att besöka resterna av en nedlagd gammal hamn med omlastningsstation från 1909 som ligger strax nedanför campingen. Hamnen var bara i drift ett tjugotal år eftersom järnmalmen tog slut i de närliggande gruvorna och 1940 monterades hela omlastningsstationen med kranar och linbanor ner.

Resterna av den gamla omlastningsstationen

Man sparade stora delar av byggnaderna till eftervärlden och i dag tillhör platsen en av de dokumenterade sevärdheterna i denna del av Spanien.
Efter fyra helt underbara dagar i solsken, blev vädret betydligt ostadigare, med regn och stormliknande vindar över Biscaya. Men helheten på vistelsen har varit helt underbar med många fysiskt krävande, men vackra vandringar i bergen och en campingplats som platsar på våran topp femlistan, med extra allt.
Den fortsatta planen var att fortsätta ända upp till den nordligaste spetsen i Spanien, men eftersom metrologerna spådde sämre väder i den delen av landet, ombestämde vi oss. Vi riktade i stället in oss på att dra oss längre söderut.
Sju nätter blev det på Grand Camping Zarautz och tack vare att vi hade ACSI kortet fick vi en natt gratis.

Biscayabukten
När jag som 15 åring gick uppför lejdaren på en styckebåt med allt mitt bagage och alla mina drömmar, var jag nog den lyckligaste och mest ovetande människan i hela världen.
Eftersom gränsen ”att få gå till sjöss” på den tiden var 16 år, var mina föräldrar tvungna att godkänna min ansökan att få mönstra på båten som jag sökt jobb på. Min mor sa helt tvärt nej men far lyckades efter några veckor övertala henne. Dagen efter ansökan godkänts fick jag jobb som kockelev på M/S Kolsnaren och bara ett halvt dygn senare, lämnade lotsen båten utanför Vinga.

M/S Kolsnaren, byggd 1944 på Eriksbergs varv

Det var tidig morgon och jag hade knappt hunnit borsta tänderna innan arbetet i kabyssen satte igång. En barsk alkoholstinkande och fördrucken stewart önskade mej välkommen liksom kocken och andrekocken. Det var vi tre som skulle ansvara för att besättningen fick tre mål mat om dagen och att dom som hade nattpassen fick sina matpaket.
Detta var starten på mitt nästan tvååriga sjömansliv som bestod av både ris och ros och varför jag skriver om det  här beror på att vi nu befunnit oss vid Biscayabukten under en dryg vecka.
Den 112 meter långa båten hade ett Dwt (bruttolastförmåga) på 6060 ton, en ganska liten båt sett till dagens mått och den gick med styckegods mellan Skandinavien och kusterna runt Afrika.
Första gången, när vi var i Engelska kanalen och närmade oss Biscayabukten, rapporterade kaptenen om farorna på denna sträckning. Dom erfarna sjömännen passade också på att berättade också hissnande historien om olyckor och förlisningar som skett just där genom åren. Men på vår sträckning mellan Norden och Afrika, måste man passera genom bukten, om man inte vill runda hela England.
Biscayabukten var och är fortfarande ökänt för sitt oförutsedda väder. Havet kan på några få timmar ändra karaktär från stiltje till full storm och med dåtidens båtar kunde det vara helt förödande.
När jag för tredje gången skulle passera Biscaya, varnade kapten för oroligt väder med gropig sjö, vilket han av säkerhetsskäl gjorde varje gång vi skulle passera bukten. Det regnade och blåste när jag gick till kojs, men det var inget som oroade. Efter drygt ett år på båten hade man ju vant sej vid sjömanslivet och jag hade även hunnit med att bli uppgraderad till andrekock.
Mitt i natten gick larmet och alla visste vad som gällde. Nu var det bara att på kortast tänkbara tid hitta sin position i livbåten som vi tränat på ett otal gånger under min vistelse ombord. Fyra livbåtar, med plats för 8 personer i varje, satt förtöjda i vinschar ovanför däcket och varje person hade sin egen plats där även de personligt inställda flytvästarna låg. Nu var det skarpt läge, det var nu alla skulle veta vad som gällde i en krissituation och bara ett tiotal minuter senare var hela Biscayabukten i uppror.
Havet var becksvart och regnet piskade på med våldsam kraft. Båten fullkomligt dränktes när vågorna sköljde in över däcket medans vi for omkring som en kork i den upproriska bukten.
Där satt vi fastspända och kunde inget annat göra, vi kunde bara hoppas på att den ökända bukten skulle lugna ner sej. Det var bara att vänta på ytterligare order från kaptenen och efter ett par timmar kom ordern, faran är över.
Det är just detta som Biscayabukten är känt för, ena stunden lugnt och skönt och nästa stund full storm och tvärt om.

Den här historien har inget med vår klimatemigration att göra. Jag blev bara påmind om händelsen när jag nu, drygt 60 år senare, blickade ut över Biscayabukten som för dagen bjöd på kraftiga vinbyar och ett piskande regn.

Tordesillas
Från Zarautz till dagens mål, Tordesillas. var det drygt 36 mil i sydvästlig riktning. Dom första tio milen gick genom ett mycket dramatiskt landskap, med broar och tunnlar som avlöste varandra. När man kör på dessa fyrfiliga betalvägar, som trots höga berg och djupa raviner, är nästan helt horisontella, får man en viss förståelse för att det kostar, även fast det svider i plånboken.
Längre söderut på dagens etapp möttes vi av jordbruk på stora böljande fält och man kunde se plöjda åkrar så långt ögat nådde. Här var det inga vägavgifter och direkt märkte man att underhållet var något sämre, men fortfarande i ett fullt godtagbart skick. Det var söndag och i Spanien, liksom många andra europeiska länder, är långtradartrafiken förbjuden på helgerna vilket gör att det flyter på bättre för oss som kör något fortare än den tunga trafiken och något saktare än småbilarna. Det blir en jämnare körning och inte så många filbyten.
Vi checkade in på Camping El Astral vid lunchtid och på andra sidan floden Duero såg vi den medeltida staden och bron Puente de Tordesillas.

Puente de Tordesillas

Dagen efter ankomsten promenerade vi över den gamla, men mycket vackra bron, till de gamla stadsdelarna med byggnader från medeltiden. Vissa av dom gamla fastigheterna var i akut behov av en händig hand om målsättningen är att bevara dom för framtiden.

Ung stark person med överflöd av energi sökes

Varje år, den 15 september, ordnar stadsförvaltningen i Tordesillas en något mer spektakulär fest för ortsborna. Ett jättejippo som får människor att vallfärda hit från omgivningar, gamla som unga som vill vara med på festen.

Tjuren symboliserar ”Puente de la Vega

Man släpper ut en fullvuxen tjur på dom smala gatorna i de centrala delarna av den  gamla staden. Där drivs och hetsas djuret genom trånga gator av folk som attackerar den med knivar och spjut.
Tjurens kamp mot döden pågår under ungefär en timmes tid och inte förrän det plågade djuret har kommit över bron, Puente de Tortillas, får den dödas
Toro de la Vega, som kallade jippot kallas, anses vara en av de råaste tjurfäktningsturneringar som existerar i dag.  
Camping al Astral var en angenäm överraskning med en bra restaurang, rena fina hygienutrymmen, men kalla, och stora härliga platser med ström.
Efter två nätter lossade vi handbromsen och före dagens ljus hade vi passerat bommen på campingen. Framför oss hade vi nästan 80 mil till vårt nästa stora huvudmål, Albufeira i södra delen av Portugal.  

Albufeira
Vi tillbringade närmare 10 timmar av dagen på tvåfiliga motorvägar genom ett böljande landskap med olivlundar, odlingar och nyplöjda sädesfält. Vägarna var i bra skick med några få kortare sträckningar, som var i behov av ett nytt ytskikt. Men det bästa av allt, inte en enda betalstation på hela dagsetappen, det kändes nästan som att vinna på lotteri.
Trötta, men glada efter den långa resan, anlände vi Albufeira Camping på Algarvekusten i Portugal. Eftersom vi nu var så långt västerut kom vi in i en annan tidszon och än en gång detta år, fick vi vrida tillbaka klockan med en timma. Nu blev det svårt med alla svenska tv-tider som skall passas, ”Robinson”, ”Bonde söker fru”, ”Idol” ”Handbolls EM” och så vidare.

Vi har nu avverkat cirka 320 mil från det vi lämnade Tjörn och ju närmare Medelhavet vi kommer desto behagligare temperaturer. Men det kan även bli regn, mycket regn, vilket vi fick veta bara någon timme efter incheckningen.  Hela campingen flöt, vilket gav oss en välkommen vila efter en hel dag på vägarna. Det var bara att dra handbromsen, hälla upp ett glas rött, eller två och slappa framför TV; n med handbollsmatchen Sverige-Danmark. När det  spelas matcher mellan Sverige och Danmark kan jag verkligen koppla av, eftersom jag håller lika mycket på båda nationerna.
Albufeira, som härstammar från arabiska Al-Buhera (lagun), var fram till turistinvasionen, runt mitten av 1900-talet, en liten fiskeby. På lite drygt ett halvt sekel har den lilla byn, med några få bofasta, vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag bor cirka 40 000 permanent här, men under semestertider växer innevånarantalet till nästan det dubbla.

Dom vita husen ligger på höjderna ovanför Atlanten

Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn.
Vi cyklade dagligen de tre kilometrarna från campingen till Da Oura Beach där vi badade i Atlantens skummande vågor, solade och promenerade på den långa stranden. Det var en helt underbar känsla att vandra i strandkanten och känna den blöta sanden sippra mellan tårna. Att i badkläder kunna vistas vid havet utan att frysa, i mitten av november, det är livskvalitet som jag önskar att alla borde få uppleva.

Den kilometerlånga underbara sandstranden i Albufeira

Hela Albufeira är uppbyggt vid beachen med butiker som kan väcka turisternas köplust och uteserveringar som lockar med vätskor i alla dess färger och blandningar.
Att Algarvekusten är populär avspeglar sej också på bostadspriserna. Vi sneglade in i ett mäklarfönster och bara för att ta ett exempel på allt som fanns till buds, fastnade vi för en trerumslägenhet på 130 m2 med tre badrum, balkong och gemensam poolanläggning. Lägenheten hade ingen utsikt över havet och ändå hamnade prislappen på cirka 4,6 miljoner svenska kronor. Lite väl högt pris för ett fritidsboende tyckte vi så vi beslutade att fortsätta med vårt liv i husbilen, några år till, eller tills regeringen höjer det statliga bidraget som vi äldre får.
På den näst sista dagen i Albufeira fick vi besök av Falkenbergarna, Lena och Håkan, som campade med sin husbil drygt en mil längre österut på Algarvekusten.
Det var ett mycket trevligt initiativ från deras sida som bjöd på många skratt och ett antal besök på stadens utskänkningsställen. Efter en minnesrik heldag tillsammans, i den gamla fiskebyn, tog dom bussen tillbaka till sin husbil och vi gjorde vår sista cykeltur tillbaka till campingen för denna gång. Styrstångsfylla? Ja kanske, men ytterst lite.
Sju nätter blev det på platsen som vi tyckte hade extra allt och som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.

Albufeira, utsedd till turismens huvudstad i Portugal

Falesia
Vi hade gjort upp med våra vänner från Falkenberg att vi skulle ta ett par övernattningar där dom låg för att få en annan del av Algarvekusten. Redan före soluppgången, lämnade vi Albufeira och bara drygt en mil senare, anlände vi Algarve Camperpark i Falesia. Ingen lång sträcka alltså, men vi fick tipset att komma tidigt och ställa oss i kö utanför grindarna, eftersom ställplatsen nästan alltid är fullbelagd. Vi stod som tvåa i kön och strax efter nio fick vi en plats utan el på den mycket fräscha ställplatsen. Lena och Håkan mottog oss med stora famnen och redan då kände vi att här kommer vi att stanna några dagar.
Efter den morgontidiga stödbensölen gick vi tillsammans ner till stranden, Praia da Falesia, som bara ligger några hundra meter från ställplatsen. Den vyn som mötte oss när vi var framme vid kanten på de dramatiska stupen ner mot havet sitter för alltid fastlimmad på näthinnan.
För att nå stranden tog vi oss ner via en jättelång trappa och än en gång fick vi känna på det underbara med att gå i våt sand som sipprar mellan tårna och skummande vågor som sköljer över bara fötter. Vi tyckte inte att vädret tillät några bad, så vi fick nöja oss med en lång promenad med Atlanten på ena sidan och de dramatiska klippformationerna som skiftade i ljusa och mörka rödbruna färger, på den andra.

Den 147 steg långa trappan till stranden

Algarvekusten när den är som vackrast

Den breda och långa handikappanpassade rampen

Efter drygt en kilometers promenad i vattenbrynet fanns det en jättelång handikappanpassad ramp som tog oss upp till höjderna igen. På vägen tillbaka till ställplatsen gick vi på upptrampade stigar i den barrträdsbeklädda vegetationen på höjderna. Det var en fantastisk utsikt, som gav ordentligt sug i magen när man kom för nära kanten på stupen.
Vi hade satt upp oss på en kölista för att få en plats med el och redan nästa dag var det dags för förflyttning igen. Trots att förflyttningen bara var inom ställplatsen tyckte jag att det hörde till god tradition med en stödbensöl, men där sa stämman nej.

Vilamoura och Quarteira
Falkenbergarna som varit här många gånger guidade oss till den ena sevärdheten efter den andra. Bland annat cyklade vi ett flertal gånger till Vilamoura för att äta lunch.
Vilamoura anses vara det största lyxkomplexet i hela Europa och vägg i vägg med den lyxiga staden ligger Quarteira, ett gammalt genuint fiskesamhälle som i dag också lever på turismen.
Till Vilamoura lockas främst dom med välfyllda plånböcker. Här finns bland annat en jättestor hamn där dom dyra pjäserna tävlar om uppmärksamheten och längs kajerna ligger restauranger och flotta butiker kloss an varandra.

Den stora hamnen med lustjakter i alla prisklasser

Inbjudande utskänkningsställen utmed kajkanterna

Lyxbostäder finns för allas smaker, vid hamnen eller vid någon av de sex golfanläggningarna som tillsammans har 950 hektar grönområden. Om man tröttnat på att spela golf eller fara runt i lustjakten kan man strosa på den kilometerlånga stensatta boulevarden i Quarteria som ligger mellan Atlanten och bebyggelsen.

Olhos de Agua
Vi besökte även en annan liten by, Olhos de Agua. En helt annan sorts by som fortfarande vittnade om småskaligt fiske med små slitna båtar som dragits upp på land och små skjul där nät, fiskelådor och andra redskap tävlade om platsen.
För att komma till Olhos de Agua använde vi det vi har fått benen till, alltså att gå. Vi plaskade i vattenbrynet någon kilometer i västlig riktning till en udde som skar av stranden. Därifrån tog vi oss upp till höjderna på ganska ogästvänliga stigar, varifrån vi hade fantastisk utsikt över den lilla fiskebyn med restaurangen som var dagens mål.

Olhos de Agua med den lilla restaurangen

Efter någon timma, när ölen installerat sej i sitt nya hem, hade tidvattnet sjunkit undan så pass mycket att vi kunde gå runt udden på det som bara någon timme tidigare var en stenig havsbotten.

När tidvattnet sjunkit undan hittade vi nya vägar att gå

Faro
Faro, som är Algarveregionens huvudstad, har en mer distinkt portugisisk känsla än de flesta semesterorterna utmed sydkusten. Stan har många besökare från hela Europa men dom flesta, liksom vi, passerar bara förbi.
Efter drygt en vecka på Algarvekusten hyrde vi en bil tillsammans för ytterligare upptäckter och vårt första mål var Faro, men inte själva stadskärnan. Vi valde i stället att promenera på den långa bebyggda landtungan, Ilha de Faro, som tillsammans med naturreservatet, Rio Formosalagunen, gör att staden ligger cirka sju kilometer från havet och stränderna. 

Landtungan med naturreservatet som skiljer Faro från havet

Ila de Faro skiljer Rio Formosalagunen från Atlanten

Där bilvägen tog slut fortsatte vi till fots ut på den kilometerlånga landtungan. Hela promenaden kantades av vindpinade låga buskar mellan sanddynerna och väderutsatta byggnader som var i stort, stort behov av händig arbetskraft. Hela området vittnade om fattigdom och övergivenhet och den precisa motsatta till upplevelsen i Vilamoura och Quarteria.

Kap Sankt Vincent
Bilen som vi hyrt skulle vi ha i tre dagar och på vår andra dag var målet fyren som är Europas sydvästligaste punkt. Vi är fortfarande kvar på Algarvekusten och cirka åtta mil från campingen i Falesia. Fyren som har en mycket kraftig ljusanordning är byggd ovanpå ett gammalt kloster och kan ses till havs på över 30 sjömils avstånd.
Udden som fyren ligger på var under antiken känd som den yttersta delen av den då kända världen.  Med sina lodräta bergväggar och dramatiska landskap gav klippan bränsle till vidskepelser, myter och legender.
I närheten av udden har det genom historien stått många sjöslag och det mest kända är ”Slaget vid Kap Sankt Vincent” år 1797 mellan Storbritannien och Spanien.
Vårt mål med besöket var att se den vackra fyren och dom branta klipporna som vi hört talas om. Men när vi kom fram var hela fyren inklädd i plast men vi fick ändå uppleva dom hisnande höjderna från stupräta klippväggar.

Det var inte det här vi ville se, så vi fick låna

en bild på fyren, utan plast, från nätet

Dom hisnande stupen vid fyren (se dom små figurerna uppe till höger)

Sagres
Cirka sex kilometer från fyren, ligger den ensliga och ogästvänliga udden Sagres.
År 1420  sändes enligt legenden den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen hit för att arbeta. Han bjöd in och anställde sjömän, resenärer, kartritare och lärde av alla de slag som kunde bidra med kunskaper om sjövägar, navigation och skeppsbyggnad. 
Med all den kunskap i bagaget lät Henrik bygga en sjöfartsskola med bibliotek och forskningscentrum där han i två årtionden arbetade hårt med expeditioner och upptäckter.
Prins Henrik deltog inte själv i expeditionerna men han var initiativtagare till många lyckade upptäckter som till exempel Azorerna, Kap Verdeöarna, Senegal och Gambia.
Henrik dog 1460 i Sagres och hans efterföljare Joao Serrao deltog i den första världsomseglingen endast 50 år efter prinsens död.

Forskningscentrumet på den ogästvänliga udden

Fyren på det steniga landskapet

Praia da Luz
Efter besöken på fyren, Kap Saint Vincent och Henrik Sjöfararens Sagres, var det dags att vända åter mot vår ställplats i Falecia. Efter bara någon mil ville våra fantastiska guider visa oss ytterligare en fin plats med strandbarer där vi kunde inta en välbehövlig måltid.
Håkan som kört hela tiden rattade Opel Corsan mot stranden i Luz, som betyder ”Ljusets strand” och efter en kortare promenad i ett vackert villaområde nådde vi stranden och barerna som trängdes om utrymmet. Luz, liksom många äldre orter på Algarvekusten, var tidigare en liten fiskeby, som i dag har växt till en renodlad semesterort.
Luz fick i maj 2007, stor uppmärksamhet i media då den treåriga engelska flickan Madeleine, försvann från sina föräldrar på orten. 

Portimao
Sista dagen i hyrbilen gick till Portimao som ligger cirka fyra mil från ställplatsen där vi bor. Staden som har cirka 40 000  innevånare är en känd turistort och ett viktigt centrum för Portugals fiskeindustri, men vårt mål för dagen var den omtalade stranden, Praia Da Rocha.

Praia Da Rocha ligger inbäddad mellan branta klippformationer

Vi gick omkring på höjderna ovanför den lilla strandremsan och bara njöt av att se alla klippformationer, grottor och håligheter som naturen skapat genom tusentals år.
Det var en helt fantastisk vy som man önskar att alla skulle få se någon gång i livet.

Vackra vyer från höjderna (se den lilla gubben mitt i bilden)

Algarvekusten
Hela kustremsan visar den ena fantastiska aha-upplevelsen efter den andra, från vår första upplevelse på stranden i Albufeira till Praia Da Rocha som är det mest fantastiska som passerat dessa hornhinnor.
Hela Algarvekusten, som är den sydligaste delen av Portugal, består av cirka 15 mil sevärdheter.
Eftersom det är vårt första besök i landet har vi inte ord för hur hänförda vi blivit av dess skönhet. Men det är helt och hållet Lena och Håkans förtjänst att vi fick uppleva alla dessa fantastiska platser. Utan dom och deras kunskap om landet, hade vi förmodligen missat det mesta av allt ovanstående.
Vi besökte nio olika platser som i nämnd ordning från väst till öst var, Kap Sankt Vincent, Sagres, Praia da Luz, Portimao, Albufeira, Olhos Agua, Falesia, Vilamoura med Quarteria och Faro. Platser som alla berikat våra kvarvarande celler med bilder som förmodligen aldrig kommer att suddas ut.

Algarvekusten med nio av alla de sevärdheter som finns på denna kustremsa

Vårt basläger i Portugal, var med några få dagars undantag, Algarve Camperpark i Falesia. Ställplatsen, som mer lutar åt en fantastisk camping, var topp fem med allt som en husbilsåkare behöver. Det fanns allt från stora rena fina tomter till tömning av slask, påfyllning av vatten och framför allt i mitt tycke, det fanns både personal och en bemannad expedition. Ställplats förknippar jag mer med obemannade stationer.
Vi hade många härliga och oförglömliga upplevelser här med bad, promenader, cykelturer och så vidare och sist men inte minst, solnedgångarna på Praia da Falesia.

Solnedgång på Praia da Falesia

Vår sista dag, timmarna innan Danmarks ödesmatch i fotbolls VM, avslutade vi vår interna bouleturnering. Inför tävlingen stod det 2–2 i set och nu skulle det upp till bevis vilken familj som var bäst. Det blev en tuff fajt som vi till slut vann med 13–4 och hela turneringen med 3–2. Lite ofint kan tyckas mot ett par som ägnat mer än två veckor till att vi skall trivas, men som tack för gästfriheten hade vi låtit dom vinna fjärde set med 13–0.
Återigen ett stort tack till ”Lena Stigfinnare” och ”Håkan Sjöfarare” som vi nu döpt om dom till, efter alla våra äventyr.

Se sån stil han har, Håkan Sjöfararen

Drygt tre veckor blev hela vårt första besök i  Portugal och Algarvekusten, som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.
Tidig morgon ställde vi in Tina på Tarifa som är Europas sydligaste spets med sina 25,2 mil rakt söderut, men drygt 41 mil med bil. (Tina är vår GPS som vi döpt efter den kända svenska kartläsaren Tina Törner).

Tarifa
Portugal gav oss allt från sevärdheter till mat och dryck och allt till en mycket plånboksvänlig kostnad. Däremot, kan man inte belasta dom för att ha förbrukat stadskassan på vägunderhåll, men som kompensation köpte vi diesel för 18 kronor per liter, alltså cirka 30 procent, eller 9 kronor billigare, än hemma.
Efter knappt 10 mil, på bron över floden Guadiana, passerade vi gränsen till Spanien.
Vägarna blev betydligt bättre och efter en heldag bakom ratten stannade vi till vid en camping, som ligger cirka sex kilometer norr om Tarifa.

Camping Torre de la Plana
Campingen var fullbelagd men vi fick stå på en platå strax ovanför landsväg N-340, vilket var samma plats som vi stod på, tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof, för två år sedan.
Vädergudarna var på vår sida även detta år och innan vi tröttnade på trafikbullret besökte vi campingrestaurangen, varifrån vi såg de afrikanska höjderna på andra sidan Gibraltarsund. Att vädret dessutom tillät oss att, än en gång, få se en härlig solnedgång i Atlanten, kändes bra.

Campingens restaurang med god mat och dryck samt

utsikt mot solnedgången och den afrikanska silhuetten

Camping Rio Jara
Efter två nätter lämnade vi ljudet från den snabba trafiken på vägen nedanför och flyttade oss tre kilometer närmare Tarifa, till Camping Rio Jara.
Vi checkade in tidig söndagsmorgon och vid vår första anblick såg det väldigt välkomnande ut. Vi fick en bra plats med utsikt över havet och dom jättestora containerfartygen som sakta gled förbi konturerna på det afrikanska höglandet.
När jag ställt ned stödbenen och tog tag i ölöppnaren, men där blev det tvärstopp. Stämman tyckte att det var för tidigt på dagen. Vi har ju av födsel och ohejdad vana lärt oss att inte dricka alkoholhaltiga drycker före klockan tolv och även att jag bedyrade att det inte gäller i Spanien, var det kalla handen.
Campingen ligger mellan landsväg N-340 och Atlanten och för att komma till stranden har man byggt en lång stensatt gångväg över sumpmarkerna som skiljer campingen från havet.

Den långa stensatta gångvägen över träskmarkerna till stranden

samt bron över floden Rio de la Jara närmast sandstranden

Allt såg väldigt välkomnande ut men efter första nattens ihärdiga regnande såg vi att hela campingen blev en enda stor lervällingspöl. Metrologerna spådde ihållande regn och blåst i minst en vecka framåt så vi beslutade att lämna Rio Jara redan nästkommande morgon.

Ställplats i Tarifa
Vi lämnade inte en camping, vi lämnade ett innanhav och vår nästa destination låg ytterligare några kilometer längre söderut. Nu gick det inte att komma närmare ekvatorn om man inte ville ta färjan till Tanger i Nordafrika, vilket den ena hälften, tydligt och bestämt, sa nej till.
För husfridens skull ventilerade jag inte ämnet stödbensöl denna morgon. 

Färjan till Tanger

Ställplatsen i Tarifa består av en stor grusplan med fläckvisa inslag av asfalt. Vi hade turen att hitta en sådan plats och slapp därmed dra in allt för mycket av det blöta gruset i bilen.
Tarifa är en liten stad med närhet till allt och vårt första mål var ett besök på ön Isla de Tarifa, med en fästning som en gång i tiden byggdes för att skydda staden från afrikaner. För att nå fästningen, som ligger i Gibraltar sund, går man ett par hundra meter på en stensatt pir som skiljer Atlanten från Medelhavet. Tyvärr var fästningen stängd, så vi valde i stället att vandra runt på rester av den gamla stadsmuren och dom smala gränderna i den äldsta stadsdelen.

Ringmuren med Castillo de Santa Catalina närmast havet

Från höjderna på de högre delarna av ringmuren, hade man en enorm utsikt över hamnen, fästningen på ön och framför allt på den 11 km breda Gibraltarsund med de afrikanska silhuetterna på andra sidan.
Vi såg också den livliga båttrafiken, med den ena stora containerbåten efter den andra, passera gränsen mellan Medelhavet och Atlanten.

Utsikt över hamnen, fästningen och Gibraltarsund med

all den tunga trafiken som lämnar Medelhavet

Manilva
Efter sju nätter på Europas sydligaste udde var det dags för en förflyttning igen och nu riktades strålkastarna norrut. Det kändes lite konstigt att redan vara på väg hemåt, men så är det, eftersom varje stopp från och med nu, ligger, geografiskt sett, ett steg närmare Tjörn.  
Vi fick en bra plats på Camping La Bella Vista med utsikt över Medelhavet och när stödbenen lyft bilen i våg blev jag faktiskt tilldelad ett glas Rom, trots att klockan bara var kvart i tolv. När PRO-trappan var på plats och ankomaren passerat smaklökarna, började även solen visa sej bakom dom mörka molnen.

Hemmagjord PRO-trappa med plats för skor under

Redan på vår första morgonpromenad kände vi att detta var en plats att trivas på, trots att vi stundtals hade vädrets makter emot oss med regnskurar som dundrade in från Medelhavet.

Jag tog det som en gåva från han däruppe, för nu kändes det mer legalt att kolla på TV med ”Vinterstudion” och ”Fotbolls VM  i Qatar”.
Danmark och Tyskland, blev ju utslaget redan innan finalspelet och Spanien fick stryk av Marocko i åttondelen. Portugal, med ”Lipsillen”, fick i kvarten också stryk av Marocko, som därmed får möta Frankrike i semin.
Vad är det som händer i fotbollsvärlden?  Italien med 4 VM-guld i bagaget kom, liksom Sverige, inte ens till kvalspelet. Storheter som Brasilien (5 VM-guld), Tyskland (4 VM-guld), England (1 VM-guld), Spanien (1 VM-guld) och Danmark (1 EM-guld), blev utslagna redan innan årets VM-medaljer skulle fördelas.
Efter fyra nätter på La Bella Vista i Manilva är vi helt överens om att denna plats kommer vi att besöka igen. Trots ett varierande väder med värme och strålande solsken till åska och regn, blev vi smått förälskade i platsen och den fem kilometer långa stensatta vackra strandpromenaden. Vi cyklade och promenerade, besökte strandbarer med nyhalstrad fisk och njöt av den lugna bilfria atmosfären mellan regnskurarna.

Nyfångad fisk monterade på ett spett över öppen eld

Den vackra småbåtshamnen i Manilva

och dom inbjudande barerna utmed kajkanterna    

Campingen, som bara ligger ett 50-tal meter från Medelhavets böjande vatten, har egen pool, restaurang, minilivs och framför  allt ett uppvärmt och renstädat servishus som var enormt fräscht.

Poolen på La Bella Vista

Manilva har kommit in på vår topp fem lista, tillsammans med storheter som till exempel Roses och Nerja i Spanien, Avignon i Frankrike och Algarvekusten i Portugal.

Almayate
Innan vi backade ut Carthagon från vår  fantastiska plats med utsikt över Medelhavet, kände vi oss tvungna att föreviga denna syn. I och med att vi lämnade Atlanten var det slut med fotojakten på solnedgångar. Enda anledningen till detta är att medelhavskusten inte gränsar mot det väderstreck där solen försvinner ner i havet. Hädanefter blir det tidiga mornar med jakt på soluppgångar i stället.

Soluppgång som avsked från Camping La Bella Vista i Manilva

Framför oss hade vi cirka 15 mils körning i ostlig riktning utmed Costa del Sol (Solkusten), till Camping Almayate, någon kilometer väster om Torre del Mar. Från höjderna på A7:an hade vi en fantastisk utsikt över det glittrande Medelhavet och turistparadisen, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos och Malaga, bara för att nämna några av de mest kända.
Vid framkomsten mottogs vi av våra goda vänner, Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg, samt av en camping som fått sej en rejäl ansiktslyftning. Campingen var som på nytt född. Alla höga träd var ansade och dom nedersta grenarna var helt borttagna så att man nu kunde se dagens ljus, vilket vi inte kunde tidigare, när det låg ett grönt täcke strax ovanför husbilstaken. Även reception och restaurangbyggnaderna hade fått en uppfräschning med ny färg och så vidare.
Almayate Camping, som vi besökt ett antal gånger, är denna resas huvudmål och redan tidigt i somras bokade vår egen Ulla Bella, plats på campingen eftersom vi ville fira jul och nyårshelgen här.
Även husbilen fick sej en uppfräschning. Innan vi ställde den på sin plats skrubbade vi av den med rotborste och på campingens tvättplatta, vilket var mer än behövlig för att kunna identifiera originalfärgen.
Vi fick en rymlig och bra plats som var lätt att manövrera in Carthagon på men bara efter ett par dagar upptäckte vi att ett gäng duvor gjorde sina behov från lövverket ovanför husbilstaket. Efter några tvättar ledsnade vi på att vara utedass åt dessa individer, så vi bytte till en plats utan trädkronor ovanför biltaket.
Dagarna flöt på i pensionärstempo och helgen före jul, fjärde advent, bjöds vi på många härliga och dramatiska TV timmar, när medaljerna på 2022 års fotbolls VM skulle fördelas. Fotbolls VM är alltid intressant att följa, trots att Sverige inte fanns med. Till och med Helena visade är supporterliknande entusiasm i detta VM, vilket jag aldrig upplevt tidigare.
I matchen om tredjepriset slog sensationslaget Kroatien till än en gång. Efter ett silver i förra VM, 2018, blev det denna gång brons. Ett land med knappt 4 miljoner innevånare har sedan 1998 tagit ett VM silver och två VM brons, i världens största sport, helt otroligt, kan jag tycka. Motståndarna i matchen om tredjepriset, Marocko, som är det första afrikanska land i VM finalspel, fick nöja sej med den förhatliga fjärdeplatsen.
Finalen mellan Argentina och Frankrike blev en riktig nagelbitare med likaställning, 2–2, vid full tid. Med varsitt mål i förlängningen och fortfarande likaställning skulle finalen avgöras genom straffsparkar. Fem straffar per lag, säger reglerna och där visade Argentina hade den största kyligheten genom att sätta fyra bollar i nätmaskorna bakom målvakten, mot 2 för Frankrike som, fram tills nu, var regerande världsmästare.
I 36 år fick det fotbollstokiga Argentina vänta på sitt andra VM guld, vilket skapade glädjefnatt, i framför allt femtonmiljonersstaden  Buenos Aires.
Sen kan man fundera på varför fansen måste slå sönder en halv stad bara för att man är glad? Tål att tänkas på.

Våra hustomtar hemifrån, Herman o Bittan, skickade med oss en påse med julklappar innan vi lämnade Tådås i oktober. Det är egentligen det viktigaste vi hade att se fram emot denna julafton.
När vi är här i  Spanien är julhetsen inte densamma som den vi upplever hemma. Här avsätter vi ingen tid på att jaga efter måstegrejor som julklappar, gran, skinka, köttbullar och delikatesser som hör julbordet till. Det traditionella julpyntet med ljusstakar, tomtar, julstjärnor, ljusslingor och så vidare, har vi begränsat till en decimeterhög tomte och en julblomma i plast. Vädret, med solsken och 20 grader varmt, bidrar heller inte till den där riktiga julstämningen. Här känns det mer rätt med en kall öl och ett dopp i havet och än varm glögg och dopp i grytan.

Nu närmar vi oss dom stora helgerna och vill därför önskar er därhemma en riktigt God Jul och ett mycket Gott Nytt År.
Sist, men ABSOLUT inte minst, VAR RÄDDA OM VARANDRA. En kram då och då liksom en puss är inte att förakta.

Julen 2022
Julafton firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras uppblåsbara yttertält. Men innan vi satte oss vid ett helsvenskt julbord med sill, nubbe, skinka, janson, grönkål och så vidare hade vi bestämt oss för att ta ett dopp i Medelhavet.
Någon timme innan solnedgången var det på med badkläderna och vandring till stranden. Jag tänkte för mej själv, detta är inte sant… vem har fått mej till detta, men efter några hårda nyp på armen, förstod jag att det var sant. Vuxna människor skall inte hålla på med sånt här trams, tänkte jag återigen och när jag doppade en tå i vattnet, stelnade jag till ordentligt. Det var så djä-la kallt att den manliga delen på kroppen helt plötsligt intagit formen av en hissknapp. Någon sa att det var 16 grader i vattnet, men det tror jag inte ett dugg på… 10 möjligtvis.

Jag och Helena, innan vi doppat oss, därav glädjen

Ett klart kallt Medelhav som blänker i solen

Juldoppet är ett faktum i det 16 gradiga vattnet

Efter många reaplansliknande decibeller hade vi ändå doppat oss allihopa och som återhämtning skålade vi bedriften med onödigt kallt bubbel.
Resten av Julaftonen flöt på i lugnets tecken med trevligt sällskap, god mat och tillhörande drycker. 
När man campar på det här sättet, som vi och många med oss gör på vinterhalvåret, så träffar man alltid många trevliga människor. Ibland blir det bara en kortvarig bekantskap, med en trevlig kväll tillsammans eller nåt. Men vi träffar även på människor som har ungefär samma syn på livet som vi själva vilket ofta resulterar i ett långvarigt och mer äkta umgänge både här i Spanien och hemma i Sverige.
Det är inte bara i människans värld  som detta fantastiska händer, det händer även i Fablernas värld.
Nissan, som är Anna-Lena och Jan-Olofs katt, har också träffat en vän för livet. Visserligen var hon, liksom vi också kan vara ibland, lite avvaktande i början men nu är hon kompis med en spansk anka som heter Kvackan.

Vad matte och husse tycker om denna bekantskap har vi inte berört ännu, för ankor har ju en viss benägenhet att lämna spår efter sej.

Mellandagarna bjöd oss på ett helt underbart väder med en klarblå himmel, vindstilla och cirka 20 grader varmt.  Det blev många långa och härliga cykelturer och promenader i trakterna kring Almayate, Velez Malaga och Torre del Mar. På eftermiddagarna spelade vi ofta boule med Anna-Lena och Jan-Olof och det blev även ett och annat besök på barerna i omgivningen.

Innan campingen vaknat till liv gick jag vid några tillfällen ner till stranden, med kameran i högsta hugg, för att föreviga solens uppstigande ur ett spegelblankt Medelhav. Förutom detta skådespel och att en ny dag vaknar till liv, var det fascinerande att se alla små fiskebåtar som på ett pärlband, rullar in mot sina hemmahamnar för att sälja sin nattliga fångst.

Solen hälsar en ny dag välkommen samtidigt som

fiskebåtar rullar in till sin hemmahamn för att lämna fångsten

Vi cyklar ofta dom tre kilometrarna in till in till Torre del Mar som har extra allt från marknader, affärer, restauranger och så vidare samt en kilometerlång strandpromenad med strandbarer för allas smaker.

På campingbaren hade dom en enkel vinkylare med plats för 8 flaskor som väckte vårt intresse. Barägaren ville inte sälja den, men efter många om och men hittade vi samma sorts vinkylarna i en elektronikaffär i Velez Malaga, men det fanns bara en för fyra flaskor i lager.
Ställ för fyra flaskor skulle passa oss, en för vitt vin och en för rött och med Jan-Olofs hjälp hittade vi samma produkt på Amazon, där dom var cirka 500 kronor billigare per styck. Jan-Olof som är kund på Amazon, beställde två kylare med plats för fyra flaskor i vardera och ett par dagar senare låg paketen i campingens reception. Enkelt och smidigt och campingvärden hade inget som helst emot det.
Dagarna före årsskiftet insjuknade jag och än en gång var det mina dåliga luftrör som gav sej till känna. Det är tredje gången nu. Första gången, 2011 fick jag uppsöka sjukhus och i våras satt vi båda i karantän en vecka på grund av corona. Vad som händer nu återstår att se men coronatestet var i alla fall negativt.
Nyårslöften hör till traditionen och efter många år av brutna måsten bestämde vi oss för en annan inriktning, lite mer livskvalitet, som alla kanske borde tänka på lite då och då.

2023
Årets första dag började precis som dom flesta nyårsdagar börjar, med torr hals och huvudvärk. Konstigt att man aldrig lär sej, att ta en sista sängfösare klocka halv två på natten kan ju bara sluta på ett sätt.
Hur som helst, nu har vi ett nytt härligt år framför oss som vi skall förvalta på allra bästa sätt med nya resor, upplevelser och umgänge.    
Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras yttertält. Vi inmundigade en härlig trerätters med tillhörande drycker och strax före tolvslaget gick vi, tillsammans med många, många andra, ner till stranden med en flaska skumpa för att välkomna det nya året. Fyrverkerierna hade redan tjuvstartat liksom smällarna och precis på tolvslaget small champagnekorkarna och lämnade fritt fram för dom åtråvärda bubblorna. Med fyllda glas och ett gemensamt ”Gott Nytt År”, på alla möjliga språk, tog vi årets första skål samtidigt  som den mörka himlen lyses upp av fyrverkerier. Det dånade och small över havet från Malaga i väster till Torrox Costa i öster i ett öronbedövande, men fantastiskt skådespel, som är lika fascinerande år efter år.
Några dagar in på det nya året, när livet börjat återvända igen, skulle bouleturneringen mellan det ”röda” laget, Anna-Lena och Helena och det ”blåa”, jag och Jan-Olof, avgöras. Röda laget ledde med 3–2 i set innan juluppehållet, (ett set är först till 13 vunna klot). Efter tre snabba set på det nya året, där blåa laget bland annat vann ett set med hela 13–0, blev slutresultatet 5–3 till dom blåa.
Mycket tjöt blev det om fusk och doping och dom röda ville absolut ha revansch. En ny omgång, med bäst till fem set, startade på trettondagshelgen. Blåa laget gick ut hårt och redan efter första dagen hade man en klar ledning med 2–0 i set.
På trettondagen checkade Benny, in på campingen och vid vår nästa omgång fick han ingå i röda laget. Med hans hjälp lyckades dom röda att spela 1–1 och ställningen var då 3–1.

Benny var en välkommen förstärkning till det röda laget

Men ack den glädje som varar, för redan nästkommande speldag tog det blåa laget kommandot igen och vann med 2–0 och stod därmed som mästare med utklassningssiffrorna 5–1.
Än en gång blev det en massa undanflykter och tjöt om bland annat osportsliga psykningar från det blåa laget.

Här visar Anna-Lena vad hon tycker om det blåa laget

I mitten på januari checkade falkenbergarna, Lena och Håkan in på Camping Laguna Playa i till Torre del Mar. Det var torsdag vilket är detsamma som marknadsdag i Torre del Mar. Efter att vi tömt stora delar av det statliga bidraget på marknaden, träffade vi dom nyanlända på en bar och det blev ett glatt mottagande med extra allt.

Torrox Costa
Efter en dryg månad med dagliga promenader, cykelturer och eller boulespel, bestämde vi oss för att cykla till Torrox Costa och restaurang La Pataleta som senast vi var där serverade underbara danska smörrebröd.
Från Almayate till Torrox Costa är det cirka 19 kilometer så vi hade en rejäl dagstur framför oss. Vädret var helt underbart, soligt och vindstilla och med knapp styrfart gled vi utmed den turkosa medelhavskusten.
Väl framme vid restaurangen möttes vi av en spansk matsedel på reklamskylten och fick då veta att man lagt ner den danska krogen. Slokörade vänd vi tillbaka samma väg. Några kortare stopp för vätskepåfyllning blev det och när vi var tillbaka igen, kunde vi åtminstone glädjas åt en cykeltur på närmare fyra mil.

Caminito del Rey
I den lilla byn El Chorro, knappt 6 mil nordväst om Malaga, byggde ma i början av 1900-talet, en mycket spektakulär gångstig som hänger på bergväggarna genom en brant hög ravin. Stigen byggdes för att ge arbetarna en genväg mellan två kraftstationer, men blev med åren också en populär väg för övrig befolkning som bodde i området.
1921 tog den dåvarande spanske kungen, Alfons VIII, en kortare tur på stigen, därav namnet El Caminito del Rey som betyder ”kungens lilla stig”.
Stigen, som delvis är byggd på lodräta bergväggar i en smal ravinen, vittrade med åren sönder och blev otillgänglig för allmänheten. Det blev i stället en lekplats för våghalsiga äventyrare och efter att flera personer störtat mot sin död, tvingades myndigheterna att stänga den populära stigen i början på 2000-talet.

Rester av den gamla bron hänger kvar på bergväggarna

Men eftersom platsen blivit mycket omtalad och populär bland både turister och den inhemska befolkningen, beslutade man att restaurera och säkra leden igen. 2015, efter många års arbete i den spektakulära ravinen, öppnades den nya El Caminito del Rey, som byggts ovanför den gamla,  för allmänheten.
Nu är vandringsleden mycket säker men fortfarande högst dramatisk där den hänger på lodräta klippväggar, med mer än 100 meter ovanför den smala floden Guadalhorde i botten på ravinen.

Stigen hänger på de lodräta bergväggarna

Vi startade vår vandring, tillsammans med Lena och Håkan, någon timme efter soluppgången och långt innan vi begett oss ut på stigen såg vi från långt håll den berömda bron mellan klippväggarna.

Den gamla bron mellan klippväggarna (se mitten på bilden)

Eftersom ett ras hade skett i området blev vår vandring någon kilometer kortare än originalet. Normalt går man en sträcka på cirka sju kilometer från punkt A till B. Nu utgick man i stället från punkt B för att efter cirka tre kilometer återvända till punkt B igen. 
Den första kilometern gick på en helt odramatisk grusväg upp till vandringens höjdpunkt i den mycket omtalade klippskrevan.

Håkan och Lena vid den dramatiska gångbrons början

Vid våra första försiktiga steg ut på rampen som hänger på bergssidan, steg pulsen ordentligt. Helena bleknade trots sin solbränna men vi stöttade varandra och efter några sekunder vågade vi några staplande steg till.

Här tar vi dom första nervösa stegen på klippväggen

När pulsen sjunkit till nästan normaltempo började vi den spektakulära vandringen och efterhand så gick det ganska smärtfritt, man vande sej med höjderna och själva bygget såg välgjort och säkert ut.
På stigens högsta topp korsar man ravinen via den mest berömda delen på stigen, en gångbro som hänger mellan klippväggarna högt över klyftan Garganta del Chorro.

Den moderna vajerbron ovanför den gamla stenbron

Mitt i en skarp kurva, strax efter bron, har man byggt en veranda med glasgolv så man kan se ravinens botten från höjderna. Att stå så på en glasskiva så högt ovanför marken kändes sådär.

Genom glasgolvet ser man ända ner till ravinens botten

Efter några hundra meter på denna sidan av ravinen, övergick vandringen till en kilometerlång skogsstig, med hissnande natur där bergstoppar stack upp bakom dom grönskande träden. Det var i denna skogsdunge den tillfälliga vändpunkten låg och nu var det bara till att vända om samma väg, en nu hade den värsta oron släppt, nu hade vi vant oss.

En fascinerande natur med bergsformationer och grönska

I dag är Caminito del Rey en av Andalusiens mest frekventa turistmål och man måste beställa biljetter lång i förväg, även under vintertid.
Vi blev så fascinerade av denna upplevelse så vi bestämde redan nu att vi skall gå den en gång till när hela vandringsleden åter är öppen.

Utsikten från höjderna bjöd på många härliga adrenalinkickar

Utsikten från höjderna bjöd på många härliga adrenalinkickar

Mitt nyårslöfte var att söka nya häftiga upplevelser och det kan man utan minsta överdrift påstå att Caminito del Rey bjöd på.

Almayate Camping

Vi lämnade camping efter 39 härliga dagar tillsammans med KABE-folket, Anna-Lena och Jan-Olof samt med Benny som checkade in på trettondagen. Med oss har vi en minnesbank fylld med trevliga morgonvandringar, cykelturer och underbara samkväm i Falkenbergarnas yttertält.*
Tidigare säsonger har vi tyckt att campingen varit mörk och trist på grund av en massa stora träd som skymt solen. Hygienutrymmena var ouppvärmda, varmvattnet  lyste med sin frånvaro och det mesta vittnade om ett  ointresse från ägarens sida.
Inför denna vintersäsong har man gjort en ordentlig standardhöjning från skötsel till en personal med ett stort leende på läpparna.

Ljus och trevlig camping intill Medelhavskusten

Trädkronorna hade sågats ner och ansats, hygienutrymmena var varma, rena och fräscha och varmvatten fanns i överflöd. Campingbutiken hade gjort ett lyft liksom restaurangen, som förutom mat och dryck ordnade karaoke då och då, till engelsmännens stora förtjusning.

Campingens hjärta med incheckning, restaurang och matbutik

Engelska folket är ett pubvant folk som älskar tjo och tjim och även Falkenbergs egen sångfågel, Anna-Lena gillade karaokeinslaget. Vid några tillfälle tog hon till och med tag i micken till publikens stora förtjusning. Dessutom har man byggt tre riktiga boulebanor som vi och fransmännen ofta nyttjade.
Platserna var ungefär i samma storlek som tidigare men nu var det betydligt lättare att komma in och ut när utstickande grenar tagits bort och vissa snäva kurvor breddats.
Nu ger vi campingen näst intill maxpoäng, vilket är en klar förbättring från tidigare där bedömningen legat strax under medel.

Nerja
Efter 40 dygn tillsammans med trevliga vänner på Almayate Camping var det dags för förflyttning. Vår nästa destination, knappt tre mil österut tillhör en av våra absoluta ”måste besök”.
Mysiga Nerja är, enligt vår smak, en av de trevligare platserna vi varit på, vilket även många engelsmän och andra skandinaver upptäckt. Den lilla staden har cirka 21 000 mantalsskrivna varav engelsmän står för drygt 2 200 och skandinaver för cirka 1 400. Svenskarna är den största skandinaviska gruppen med drygt 1 000 mantalsskrivna. 
Vi är fortfarande kvar i Andalusien och solkusten som är mest känt för sina badstränder. Playa Burriana, som är den mest välbesökta stranden i Nerja, har tilldelats EU-flagga (en internationell miljöutmärkelse som avser säkerhet, service, miljöinformation och vattenkvalitet).
På våra övervintringar i Spanien är det kanske inte badplatser man tänker på i första hand. Däremot finns det några mycket sevärda turistattraktioner som vi besökt vid tidigare tillfällen. Cueva de Nerja, en jättegrotta som upptäcktes så sent som 1959, är absolut värt ett besök liksom utsiktsplatsen Balcón de Europa och Acueducto del Aguila, en akvedukt från 1880-talet.

”Europas balkong” med bedårande utsikt över Medelhavet

Akvedukten som är ett arkitektoniskt mästerverk

Dessa tre platser kan ni läsa mer om i föregående års övervintring i Spanien. Skriv ”Vinterförvaring 2021–22” i sökrutan eller gå in under fliken ”Resor” ­­– ”Reseberättelser”.

Efter stödbensölen på camping Cortijo San Miguel, två kilometer väster om Nerja, var det dags att cykla in till Nerja och Lisbeths, en dansk restaurang som serverar härliga smörrebröd.

Missa inte Lisbeths ”Stjerneskud”, smörrebrödens smörrebröd

Helena beställde hackeböff med stekt ägg och jag en marinerad sill, samt dom sedvanliga dryckerna och sist men inte minst  ”den lille”. Det var en bra start på vår vistelse i Nerja vilket inte försämrades av att vi redan nästa dag bestämt träff med mölndalsborna Marika och Bengt, bekanta som vi känt sedan många år tillbaka.
Det var oerhört roligt att träffa paret från Mölndal igen och vi fick en mycket gemytlig eftermiddag tillsammans med många skratt, god mat och dryck samt en stor portion nostalgi.

Helena, Marika och Bengt med Medelhavet i bakgrunden

Det blev dagliga besök i den relativt lilla staden som anses ha solkustens bredaste restaurangutbud med cirka 600 restauranger och barer, med allt från smörrebröd till asiatisk nudelsoppa. Dessutom är det billigt att äta i Nerja, en middag för två plus en flaska vin kostar runt 300–350 kronor, trots att vår svenska pesetas nästan helt tappat sitt värde.
Under vår vistelse i Nerja pågick handbolls VM för fullt och samma dag som vi spädde på vår rondör med ett sista smörrebröd på Lisbeths, för denna gång, skulle både Sverige och Danmark spela sina semifinaler. Samtidigt som vi lämnade dom renslickade tallrikarna började Preben, Lisbeths man, möblera om lokalen inför kvällens TV-match mellan Danmark och Spanien.
Det hade varit trevligt att ingå i den danska gemenskapen under matchen, men tyvärr var alla borden bokade sedan lång tid tillbaka, så vi fick nöja oss med att se matchen på vår egen TV i husbilen.
Danmark vann en mycket spännande semifinal och gick vidare till final, men tyvärr gick det inte lika bra för Sverige som förlorade mot Frankrike.

Cortijo San Miguel
Campingen Cortijo San Miguel ligger i en härlig grönskande miljö med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner, kaktusar och så vidare. En helt fantastisk parkliknande plats som tyvärr har en föråldrad standard med byggnader och annat som borde rivits för många år sedan.
När vi lämnade campingen förra året fick den klart underbetyg i allt utom den parkliknande miljön. Inför denna säsong har man gjort en sparsam standardhöjning genom att montera sittringar på toastolarna samt investerat i nya bänkskivor och handfat på toan och utedisken.
Däremot är servicehuset fortfarande vidöppet och när termometern visar ensiffriga gradantal, är mysfaktorn lika med noll… kallt, rått och ogästvänligt.
Campingen lever helt och hållet på sitt läge, knappt två kilometer från Nerja och den mycket populära stadens restauranger och sevärdheter.
Till campingens försvar vill jag säga att anläggningen byggdes långt före vinteremigrationens tid. Under heta sommardagar ger den vidöppna konstruktionen härlig svalka i servicehuset och den lummiga grönskan förhindrar starka solstrålar att tränga igenom.

En typisk sommarcamping, trång och mycket grönska

Det är med andra ord en fantastisk sommarcamping, byggd för tältfolket i mitten av förra seklet.
När vi vintercampade i Spanien för fösta gången (2011) var nästan alla campingar vinterstängda. Nu, drygt 10 år senare, är alla vinteröppna och mestadels fullbelagda. En otroligt snabb utveckling som, förståeligt nog, många haft svårt att hänga med i.

Nio nätter blev det på Cortijo San Miguel innan det blev dags att hissa upp stödbenen igen och trots att vi haft synpunkter på campingens standard så kommer vi med all säkerhet tillbaka hit redan nästa vinter. Vi trivs i Nerja och vi har ju alla dom bekvämligheter vi behöver. Dessutom är det vi själva som avgör var, när och hur vi vill bo.

Ett jippo i världsklass

Främsta anledningen till besöket i fäderneslandet Danmark var att de tre första etapperna på världens största cykellopp, Tour de France, var förlagda här samt att vi måste ha den årliga dosen av dette dejlige land.
I början av vår campingperiod satte vi upp varsina tre mål som vi ville uppleva med husbilen.
Helena har bockat av dom vida vidderna i Lappland och en vecka på Österlen som var två av hennes önskemål. Hennes tredje och återstående mål är en resa till Gotland.
Mina tre mål var sommarsemester i Kroatien, koncentrationslägret Auschwitz i Polen och en etapp på Tour de France. Sommarsemester i Kroatien har vi bockat av ett flertal gånger och att få möjligheten att se Tour de France i Danmark var en ren lyckoträff eftersom det är första gången i cykelloppets mer än 100-åriga  historia som detta hänt. Efter detta uppsatta mål har jag bara besöket på Auschwitz i Polen kvar.

Augustenborg
Fredag morgon körde vi ombord på Stena Danica i Göteborg i strålande solsken och knappt fyra timmar senare förtöjde kaptenen sin stora båt i Fredrikshamn. Ungefär samtidigt som vi lämnade Fredrikshamn för vidare färd söderut startade den första etappen på årets Tour de France, en tempoetapp på 13,2 kilometer med individuell start i Köpenhamn.
Efter cirka 37 mil genom den idylliska danska böljande landsbygden med levande boskap och brukade jordar checkade vi in på Hertugbyens Camping i Augustenborg. Vi möttes av en mysig lantlig camping, med stora härliga gräsklädda fält utan någon som helst linjemarkeringar eller platsnumreringar.

Hertugbyens Camping, stora plana gräsytor

Receptionisten pekade på fältet och sa, stå var och hur ni vill, här har vi inga restriktioner. Det kändes lite ovanlig men samtidigt lite befriande att vi campare får ta eget ansvar också. Detta fungerar inte överallt, det fattar vi också, men det kanske är detta som skapar det danska gemytet. Servicehusen hade väl en del till övers att önska, men det var ändå helt och rent.

Sönderborg
Lördagens etapp, den andra, var ett linjelopp på 20,3 mil från Roskilde på Själland via Stora Bältbron till målgången i Nyborg på Fyn.
Linjelopp är den i särklass vanligaste cykelformen, när det gäller landsvägscykling. Här startar alla samtidigt och den som skär mållinjen först, x antal mil senare, är vinnare. Enkelt och lättöverskådligt och på flerdagarslopp, typ Tour de France, är vinnaren den som har den sammanlagt kortast körtiden.

Lördag var dagen då vi skulle reka området i och runt Sönderborg, för att hitta en bra plats att stå på när den tredje etappen mellan Vejle och Sönderborg skulle avgöras.
Men innan vi lämnade campingen, inhandlade vi äkta danska rundstycken bakade i bageri, fet illaluktande ost, prickig vitlöksdoftande röd korv och jordgubbsmarmelad.
Nu var vi i Danmark och till ”morgonmaden” bjöds vi även på sol och blåst, vilket inte är helt ovanligt i detta land.
Att hitta en plats inne i Sönderborg, vid själva målgången, var inte att tänka på. Flera tusen ”cykelgalna” danskar hade redan tidigt bokat sina platser i det området. I stället sökte vi efter en plats några kilometer utanför byns centrum och efter några felnavigeringar med våra icke eldrivna cyklar, hittade vi en arrangerad ”fanzon” som vi läst om i arrangörens reklamblad.
Fanzonen låg på en jättestor gräsklädd åker där olika aktörer var fullt sysselsatta med att sätta upp sina tält inför morgondagens försäljning av öl, mat och så vidare. ”Bajamajorna” stod uppställda i långa rader och olika organisationer gav information om sina aktiviteter.
Efter besöket på fanzonen drog vi oss tillbaka mot husbilen och på en liten krog i Augustenborgs slottsområde, bara ett stenkast från campingen, tog vi in varsitt glas rött samtidigt som vi, på deras TV, såg avlutningen på dagens etapp med Stora Bält bron och målgången i Nyborg.

Stora Bältbron, som leder till målet på den andra etappen

Masskrasch på bron strax före målgång. (TV bilder)

Dagen D
Dagen började som gårdagen med extra allt av danskt gemyt och planen var att komma till fanzonen i god tid eftersom dom skulle sända hela dagens etapp på storbildsskärmen, den tredje, från starten i Vejle till målgången i Sönderborg.
Etappen är den sista i Danmark och därefter beger sej ”ryttarna”, som danskarna säger, till Frankrike för ytterligare 18 etapper och den avslutande målgången på Champs-Elyses i Paris.
Dagens etapp var ett linjelopp på 18,2 mil som går i nord sydlig riktning på Jylland med start i Vejle och målgång i Sönderborg nära den tyska gränsen.
Söndagen den 3 juli 2022 var den dag jag skulle få bocka av ett av mina förutbestämda mål, som vi bestämde för ett tiotal år sedan och att få uppleva detta i Danmark, var ytterligare grädde på moset.
Cyklisterna beräknades komma till Sönderborg mellan 17-17.30, men vi ville vara ute i god tid så redan vid lunchtid hade vi cyklat den knappa milen till fanzonen som låg cirka tre kilometer från målgången i Sönderborg.
Vid framkomsten till fanzonen möttes vi av ett folkhav utan dess like. Den stora gräsytan framför jättebildskärmen var täckt med folk som ringat in sina revir med stolar, bord och tilltugg i form av mat och dryck .
Vi hade ingenting med oss men vi hittade en liten öppen yta i folksamlingen där vi kunde slå oss ner.

Redan tre timmar innan ryttarna kommer var fanzonen full

När vi väl satt ner ändalykten på det bara gräset var det dags för en öl.
Helena fick uppdraget att skaffa öl medans jag höll platsen och först en timme senare kom hon äntligen tillbaka med två plastmuggar med skummande god öl. En timme i kö för att få öl säger allt om folkmängden på fanzonen och en påtår var inte ens att tänka på.

Vi såg på storbildsskärmen hur långt klungan hade kvar till den vita linjen i Sönderborg och när det var några mil kvar var det dags att söka en bättre plats för att få en skymt av cyklisterna. Efter ytterligare en kilometer längre bort från målområdet, hittade vi ett hål i de täta åskådarleden utmed vägbanan.
Någon kilometer före klungan kom en massa reklambilar, motorcykelordonnanser, poliser och så vidare men när den första teambilen, med cyklar på taket kom, då visste vi att cyklisterna var nära.
Först kom fem motorcyklar på bred front, med blinkande blåljus för att hålla vägbanan fri och sekunderna senare kom hela klungan, bestående av cirka 150 cyklister.
Det var häftigt, mycket häftigt, att se så många cyklister samsas på en så relativt smal väg med en hastighet runt 50 – 55 km/tim. Samtidigt var det både mäktigt, mycket mäktig och skrämmande när klungan dundrade förbi med bara några decimeter avstånd till oss åskådare. Man kände trycket i hela kroppen och flyttades nästan med i vinddraget som bildades.

Det var en fantastisk upplevelse som tog en del tid i förberedelser och som var över på ett ögonblick. Men  helheten av denna upplevelse är inte bara ett mål som bockas av, det är och förblir ett minne för livet.
Hela inramningen från de cykeltokiga danskarnas sida var något utöver det vanliga och jag är helt övertygad om att hela den danska befolkningen kommer att minnas 2022-års Tour de France i all sin framtid.
Det jag närmast kan likna med denna idrottsliga upplevelse är när Danmark 1992 tog EM-guld i fotboll på Ullevi i Göteborg.
Den kvällen lämnade alla, nästan alla, Ullevi sjungandes ”vi är röde, vi är vide, och tillsammens skall vi…och så vidare. En ljummen kväll när danskar och göteborgare förenades bakom några öl iförda röd-vita accessoarer. Jag minns det som igår, för det var också en mycket häftig upplevelse och framför allt en känslomässig upplevelse, eftersom jag har mina rötter i Danmark.
Men nu är cykelfesten över och jag tror inte, men jag hoppas att jag har fel, att något liknande kommer att hända på många, många år.

Geografiskt trasigt land
Tidig start på dagen efter dagen. Vi lämnade campingen strax efter sex för vidare färd till Otto Duborg i tyska Harrislee, där vi inhandlade tullfria alkoholhaltiga varor.
Vi hade bestämt oss för att stanna ett par dagar till i Danmark innan vi drog tillbaka till Svedala igen och vi ville helst besöka en ö, vilket inte är det lättaste valet i detta land.

Danmark består av den Jylländska halvön, som har naturlig förbindelse med kontinenten, samt drygt 400 öar, varav drygt 70 är bebodda. De största öarna är Själland, Vendsyssel-Thy, Fyn, Lolland, Bornholm och Falster.
Vi ville lämna Jylland för att se något nytt och bestämde oss för att åka till en ö som heter just Enö, som Ing-Marie och Dan tipsat om vid något tillfälle.
Efter dom 27 milen från Harrislev checkade vi, vid lunchtid, in på Enö Camping.
Vädret växlande mellan sol och moln och vinden varierade mellan att ha mycket bråttom och ännu mer bråttom.
Enö skiljs av ett smalt sund från Karrebäksminde på den sydvästra delen av Själland. Men på grund av den väldigt korta bron känns det som öarna vuxit ihop och båda sidorna utmed sundet kantades av utskänkningsställen, rökerier och allt annat som kan tömma turisters konton.
Efter stödbensölen tog vi en lättare lunch på ett ställe strax intill campingen. Jag beställde in ett smörrebröd med stekt rödspätta och Helena valde en club sandwich och till det fick vi varsitt stort glas med några få droppar vin i.

En liten bit fisk på en ännu mindre brödskiva

När notan kom var jag beredd att tillkalla polis… det var ett rån… för på notan stod det 496 kronor, vilket motsvarar nästa 750 svenska kronor, för denna minimala lunch och ett par droppar vin.
Helena, som är en klok kvinna, lugnade ner mej och förklarade att danskarna kan ju inte hjälpa att vår krona är Europas nya pesetas. Det tog en stund att smälta de orden, men hon har som vanligt helt rätt när hon tar till orda.
Efter några kortare cykelturer i blåsten var det dags att krypa in i skalet och invänta morgondagens väder.

Gräshoppebron
Bron som förbinder de båda öarna kallas ”Gräshoppan” på grund av dess konstruktion och att en konstnär utsmyckat den med ett huvud liknande en gräshoppa.

 Känns nästan som att köra in i gapet på en gräshoppa

På håll liknar brokonstruktionen faktiskt en gräshoppa

På vår enda heldag besökte vi platser där vi kunde släcka törsten, vi åt glass i ett förvridet, vindpinat gammalt hus i hamnen och tog en god lunch i en kombinerad restaurang-fiskbutik.

Ett sättningsskadat gammalt hus är i dag glassbod

Gårdagens ”rån” som vi utsattes för var en engångshändelse för på övriga krogbesök var priserna betydligt humanare. Fortfarande dyrt för oss beroende på vår svaga krona men inte alls i närheten av det vi upplevde dagen innan.
Vi cyklade även runt på ön och såg alla små låga hus och trädgårdar. De flesta var semesterbostäder men vi såg även riktigt vackra, arkitektritade villor, som vi tror var för åretruntboende.

Vackra vyer är det runt hela Enö

liksom några riktigt, riktigt vackra hus

Sista eftermiddagen och kvällen tillbringade vi i husbilen, dels på grund av att jag ville följa femte etappen av Tour de France, men även för att EM i damfotboll startade denna afton, där värdlandet England slog Österrike med 1-0.

Sammanfattning
Det var en fantastisk trevlig resa, till ett land som verkligen bjöd upp till fest med extra allt vad det kan innebära. Att danskarna är cykeltokiga det visste vi innan, men att dom var så här engagerade hade vi inte förväntat oss. Alla hade en liten dansk flagga som dom viftade med oavsett var dom befann sej och på flaggstängerna vajade dom stora flaggorna för vinden över hela landet.

Det var en cirkusliknande fest som startade i Köpenhamn med ett tempolopp på 13,2 kilometer. Därefter packade man ihop allt och drog iväg till Roskilde till den andra etappens start, ett 20,3 mil långt linjelopp till Nyborg. Sista etappen i Danmark startade i Vejle och efter 18,2 mil gick dom i mål i Sönderborg.
Direkt efter målgången var det dags för hela detta enorma jippo att packa ihop allt som tillhör cirkusen, Tour de France, för vidare transport till Frankrike och dom återstående 18 etapperna.  
Cyklisterna kör totalt 350 mil på 21 etapper och avlutningen är, som alltid, på  Champs-Élysées i Paris, där den slutliga vinnaren koras.

www.arlyhelena.se

Förord
Efter första årets Liner for Two träff 2021, på Bauergården, skickades stafettpinnen vidare till oss på Sveriges framsida. Eftersom vi bor på Tjörn såg vi verkligen fram mot att få sätta vår helt underbara och vackra ö på nomadfolkets karta.
På Tjörn finns bara en campingplats och den ligger på ett högt berg med enorm utsikt över skärgården och Skagerak. Dessutom är det  gångavstånd till öns metropol, Skärhamn, med badplats, utskänkningsställen, butiker och allt annat som väcker turisters köplust.
Personalen på Hav o Logi, som campingen heter, var inte lika entusiastiska som oss. Dom såg bara problem med att förboka så många platser i förväg, eller som dom sa, vårt datasystem klarar inte detta. På min fråga vad det är för fel på papper och penna bemöttes jag av en blick som närmast liknade en svetslåga. Vi tvingades helt enkelt att flytta vår träff till Grebbestad, lite längre norrut på västkusten.

Ankomsten
Helena som är familjens ”Ulla Bella” bokade platser på Grebbestadfjorden Camping där det inte fanns några problem utan bara ett hjärtligt välkomnande. Dom såg potentialen med ett antal husbilar med hemmadestination från hela Sverige.   
Vi checkade in torsdag lunchtid men före oss hade tre ”Liner for Twoare” redan ställt i ordning sina ekipage.
Vädret var underbart, med sol och blåst som kännetecknar västkusten och med gångavstånd till bryggan med alla vattenhålen samt till Sportshoppen med Skandinaviens mest välsorterade butik med fritidskläder.
Den som säger att rusdrycker och motion inte hör ihop bör göra ett besök här på bryggan, för här dricker man drinkar iklädda fräcka kläder, avsedda för motion.
Efter ett kortare besök hos dom som anlänt och en våldsam utskällning av ett halvdussin gulliga småjyckar var det dags för John blund att träda in i handlingarna.

Gulliga jyckar med annorlunda välkomsthälsning

Väderväxling

Fredagen började med strålande väder. Helena och jag passade på att ta en cykeltur till Sövall, där ett par kompisar bygger ett nytt hus med utsikt över den fantastiskt vackra Bohuskusten. 
På återvägen började det mulna på och någon timme senare anlände Eva och Göran från Balltorp i Mölndal. Paret från Mölndal är dom som vi har mest kontakt med under året, dels beroende på avståndet, men framför allt för att jag och Göran har ett 25-årigt yrkesliv bakom oss.
Nu visade Västkusten även sin tredje sida. Förutom regn och blåst började det ösregna och när det regnar på denna del av Sverige så faller dropparna inte lodrät ner, dom stormar fram i en närmast vågrät linje, vilket innebär att det inte finns någon markis i världen som kan hålla blötan borta.

Kvällsmys
Vi tillbringade därför hela den resterande dagen och kvällen tillsammans med ”Balltorparna” inomhus och som alltid är det mycket trevligt och energigivande att umgås med dom.
Innan vi gick till vår egen kuppe, såg vi sista ekipaget ”Liner for Twoaren” rulla in i regnet.   

Gemensam lunch
Vädergudarna var på betydligt bättre humör på lördagen och vid lunchtid var det dags för alla att gå ner till bryggan för en gemensam lunch på Grebys, som Helena hade förbokat.
Maten motsvarade ungefär vad man kan begära av utskänkningsställen som ligger på en fullknökad brygga med folk som bara vill ha det mysigt och där gourmén kommer i andra hand.

Det serverades god mat och dryck på Grebys restaurang

Efter matintaget njöt vi av att strosa omkring på bryggan och beskåda de fina båtarna som låg fastbundna i kajkanten och ögongodiset som den vackra Bohuslänska skärgården bjuder på.

Stafettpinnen går vidare
När vi fått nog av brygghänget var det dags att duka långbord på campingen vilket visade sej vara ett bra avslut på träffens sista kväll. Tyvärr avbröts samkvämet i tidigaste laget på grund av kyla, när solen valt att lämna denna sida av jordhalvan.
Innan vi droppade av från gemytet talade Tom och Stefan om att dom gemensamt fattat stafettpinnen och önskade oss alla välkomna till ostkusten helgen före midsommar 2023.

Stefan funderar på vad han åtagit sej inför 2023 års träff

Husesyn
Klockan tio på söndagen, innan någon hunnit checka ut, har en tradition skapats. Då skall alla dörrar och luckor stå öppna så att den som vill skall kunna gå ”husesyn”.
Det dyker alltid upp några goda tips och råd som man tar med sej hem eftersom bodelen på Liner for Two bilarna, i stort sett är identiskt lika.
Ett väldigt trevligt inslag där vi fick några bra tips och själva blev vi av med min hemmagjorda PRO-trappa som Ammi och Lennart köpte.

Lennart och Ammi köpte vår hemmasnickrade PRO-trappa

Slutord
Vi tackar Er alla för att ni bidrog till en lyckad träff här på västkusten och vi ser redan fram mot nästa sommars träff på ostkusten, eller Sveriges baksida som vi säger här.



Resvägsguide
(med Göteborg som startpunkt och Spanien som huvudmål)
Det här dokumentet är en minimering av den tidigare publicerade reseberättelsen om vår ”Vinterförvaring 2021-22”.  Detta dokument handlar mer om vår resväg och de platser vi besökt och mindre om det sociala liv som vi hade tillsammans med våra vänner. 

Göteborg-Ullared
(10,6 mil)

Ullared med Gekås är en perfekt start på en långtur med husbilen.
Bara några mil från allfartsvägen kan man proviantera allt som behövs på resan, till en billigare kostnad.
Det som inte finns på Gekås finns inte.

Övernattning
Gekås ställplats ligger på gångavstånd från varuhuset.
Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra på en femgradig skala.

Matställen
Restauranger finns både inne i varuhuset och bebyggelsen utanför.

Annat
Förutom det jättestora varuhuset, Gekås, har en hel del andra försäljningsställen etablerat sej inom området.
Här finns till exempel Glasögonfabriken, som gör synundersökning, färdigställer glasögonen och levererar det färdiga paket inom några timmar.  


Ullared-Heiligenhafen
(44,3 mil)

En ganska lång dagsetapp med Öresundsbron och färja mellan Rödby i Danmark till Puttgarden i Tyskland. Färjeturen tar ca 45 minuter.
Heiligenhafen är sedan lång tid tillbaka en populär samlingsplats för campare som skall till eller från kontinenten.

Övernattning
Ställplatsen ligger någon kilometer från stadens centrum
Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra.

Matställen
Det finns gott om matställen både vid ställplatsen och utmed strandpromenaden som ligger mellan havet och Binnensee, ett innanhav, samt i stadens centrum.

Annat
Se den fantastiska bryggan som sticker ut i Östersjön och folklivet i den stora gästhamnen.
I fiskhamnen kan man köpa fisk direkt från båtarna.

Heiligenhafen-Greven
(39,2 mil)


Hela sträckan går på tyska autobahn, A1. Autobahn är den snabbaste lösningen om man vill förflytta sej med husbil i Tyskland. Vägarna är mestadels trefiliga och trafiken kan ibland vara hetsig eftersom hastigheten på autobahn är hög och innerfilen blockerad av långtradare.
Även om det ofta är vägbyggen så rullar trafiken på men man bör undvika alla områden runt storstäder på sena eftermiddagar, när tyskarna skall hem från sina arbeten.
Ett tips är att köra på helgerna eftersom då får enbart tunga fordon med specialtillstånd lov att vistas på autobahn.

Övernattning
Greven är en mycket omtalad ställplats i husbilskretsar och läget intill Dortmund-Ems-kanalen är toppen. Hit bör man komma tidigt på dagen för att få plats för redan vid lunchtid börjar ställplatsen bli fullbelagd.
Detta gäller även under lågsäsong.
Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra.

Matställen
Det finns ett flertal matställen men under lågsäsong är utbudet begränsat.
Platsen var tidigare känd för sina läckra Wienerschnitzlar, det var en attraktion, men efter pandemin har den krogen stängt och om det öppnar igen vet vi inte.  

Annat
På båda sidor om Dortmund-Ems-kanalen är det fina och behagliga promenad- och cykelstigar och det är inte långt mellan broarna över kanalen vilket gör att man kan  nyttja båda sidorna.
Att sitta vid strandkanten och se kanalbåtarna glida förbi är riktigt rogivande.

Greven-Trier
(35,2 mil)

Vi fortsätter på A1 till Trier som ligger på gränsen till Luxemburg.
Trier, som ligger i Moseldalen, är en av Tysklands äldsta städer. Den grundades av den romerska kejsaren Augustus som regionhuvudstad år 16 f.Kr.

Övernattning
Vi övernattade på en ställplats på stadens motsatta sida av floden Mosel och därifrån var det gångavstånd till den historiska byn.
Den helt obemannade ställplatsen ligger strax intill kanten på floden.
Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en trea.

Matställen
Samtliga matställen finns någon kilometer bort i stadens centrum.

Annat
Trier är en historisk by med korsvirkeshus och många historiska sevärdheter som Saint Peter´s Catedralen, Kaiserthermen och den allra mest kända, Porta Nigra i stadens centrum

Trier-Montpellier
(96,8 mil)

Vi lämnade Tyskland, körde igenom Luxemburg och in i Frankrike. En lång sträcka med betalvägar som började på A31, därefter A6, A43 och A48.
Efter drygt 70 mil valde vi att övernatta på en tappstation tillsammans med långtradarchaufförer och efter några timmars sömn i bagaget, var det dags för de återstående dryga 20 milen på A7 till Medelhavet och Montpellier.

Övernattning
Efter den långa sträckan kostade vi på oss två övernattningar på en vacker ställplats i hamnen.
Det blir en viss tjusning över ställplatser som ligger i en småbåtshamn. Det finns mycket att se på och ordningen på dessa platser är i regel helt perfekt. Båtfolket nöjer sej inte med vad som helst vilket vi ibland får göra.
Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra.

Matställen
Utmed den vackra kanalen, intill ställplatsen, finns ett antal härliga restauranger för allas smaker.

Annat
Montpellier är en universitets- och industristad med knappt 300 000 invånare.
Stadens fotbollslag blev 2011/12 franska mästare och 2011 vann man franska ligacupen. Hemmaarenan heter Stade de la Mosson och den rymmer 32 900 åskådare.

Montpellier-L´Hospitalet de l´Infant
(46,9 mil)

Efter cirka 20 mil på A9 i Frankrike passerade vi skylten som talade om att vi nu var i Spanien.
Efter den nästan helt osynliga gränsen, fortsatte vi på AP-7 till dagens mål L´Hospitalet de l´Infant på den spanska medelhavskusten.

Övernattning
Camping Cala d´Oques i staden L´Hospitalet de l´Infant består av en stor långsträckt grusplan strax intill kustbandet och en skog av pinjeträd som avskiljer campingen från staden.
Utsikten över Medelhavet var fantastisk men i övrigt  fanns det inte mycket som vittnade om att det var en campingplats. Med våra mått mätt var det en ställplats vilket man inte skiljer på i Spanien.
Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en trea.

Matställen
Det finns en mindre men helt okey restaurang på ställplatsen.

Annat
Spanien består av 10 kustremsor med Costa Brava längst i norr till Costa de la Luz mellan Gibraltar och portugisiska gränsen utmed atlantkusten.
Vår första övernattning är på Costa Dorada – gyllene kusten, vars sträckning börjar fem mil söder om Barcelona och slutar 15 mil norr om Valencia.
Alla kustremsor har fått sitt namn utifrån dess karaktär.
Costa Doras karaktär: Mycket liv och fest i Salou och betydligt lugnare i Cambrils.  

L´Hospitalet de l´Infant-La Manga
(51,6 mil)

La Manga är samlingsnamnet på en 22 kilometer lång tarm som skiljer Medelhavet från Spaniens största saltvattenlagun, Mar Menor.
Fiske och turism har sedan länge varit viktiga inkomstkällor vid och runt lagunen. Men på grund av övergödning på fälten intill har det tidvis varit badförbud i lagunen och 2019 var det så illa att tre ton fisk flydde upp på land på grund av allt för höga svavelväten i vattnet. 

Övernattning
Camping La Manga ligger i södra änden på lagunen. En jättecamping med allt som man kan behöva från mataffär till sjukstuga.
Tomterna var rejält stora med avlopp, vatten och WIFI-anslutning och som insynsskydd var blommande häckar det vanligaste.
Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.

Matställen
Campingens egen restaurang är mycket bra och inom cykelavstånd finns ett antal restauranger att besöka. Hamnen i Cabo de Palos och den lilla spanska byn Los Belones hade allt att önska i matväg.

Annat
La Manga ligger på Costa Calida-heta kusten, som sträcker sej från Alicante i norr till Aquilas i söder.
Costa Calidas karaktär: Klart vatten, bland det renaste i Spanien och saltvattenlagunen Mar Menor anses vara särskilt bra för reumatiker.

La Manga-Cabo de Gata
(21,0 mil)

Efter en ganska kort dagsetapp på AP 7 viker vägen av mot havet till Cabo de Gata.
Därefter, de  sista kilometrarna till målet är vägen smal, krokig, gropig och med stora svårigheter att mötas.
Det var GPS; ens förtjänst att vi hittade dagens mål som ligger undangömd i ett naturreservat med den ena sidan av campingen mot ett orört lågväxande landskap och den på andra mot ett antal höga inplastade odlingsfält.

Övernattning
Campingen är helt okey med rymliga platser och lättillgänglig även för de större bilarna.
Vintertid är tyvärr både poolen och restaurangen stängda men avståndet till Cabo de Gatas vackra strandpromenad utmed  Medelhavet och de härliga stränderna är inom cykelavstånd.
Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.

Matställen
Campingrestaurangen liksom den stora poolen var stängda vid vårt besök men med bara tre kilometer på cykelsadeln är utbudet stort även vintertid. Här ligger restaurangerna tätt, bara ett tiotal meter från strandkanten med allt från en härlig utsikt, doften av hav och menyer anpassade för alla smaker.

Annat
I naturreservatet finns en liten fågelrik lagun som bildats efter en våldsam storm för ett tiotal år sedan. 
Costa Almeria, som kustremsan heter där Cabo de Gata ligger, sträcker sej från Aquilas i norr till Adra i söder.
Costa Almerias karaktär: Orörd natur, fridlysta naturreservat, saltsjöar, golf och härliga stränder.

Cabo de Gata-Almayate
(22,3 mil)

Denna dags förflyttning gick i stort set rakt västerut och vi höll oss fortfarande på AP-7 som följer hela kusten. Denna sträcka, liksom flera andra är väldigt kuperad med trefiliga vägar som slingrar sej mellan  det kuperade landskapet.
Utsikten över Medelhavet var bitvis helt fantastisk och på slätterna nedanför låg dom inplastade odlingarna.

Övernattning
Camping Almayate tillhör en av de bättre campingarna på denna resa med cykelavstånd till Torre del Mar och shopping.
Det kan vara lite trångt för större husbilar men läget på medelhavstranden med morgonpromenader i soluppgång till fiskebåtarnas dunkande på väg mot hemmahamnen är bomull för själen.
Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.

Matställen
Campingens egna restaurang är helt okey. Förutom Torre del Mars alla utbud så finns det på stranden små spartanska grillplatser där man serverar nyfångad färsk fisk över öppen låga och till det kan man få en kall öl.
Eftersom öl och vin är livsmedel i Spanien får dessa drycker säljas överallt för det finns inga krav på alkoholtillstånd.

Annat
Vi befinner oss nu på kuststräckan, Costa del Sol-solkusten, som sträcker sej från Nerja i norr till Gibraltar i söder. Denna kuststräcka kan man kalla klimatutvandringens mecka för stelfrusna nordbor och det var hit charterresorna transporterade soltörstiga i tidernas begynnelse. Karaktär: Hårt exploaterat turistområde med mängder av britter, skandinaver och tyskar. Marbella har högst inkomst per person i hela Europa och det är bara i London det finns fler Rolls Roys. Sandstränderna här är gråaktiga.

Almayate-Nerja
(3,0 mil)

Almayate blev vändpunkten på denna resa och dagens förflyttning till Nerja var den kortaste av alla.
Nerja är mycket populär bland oss nordbor och i dag är cirka 500 svenskar registrerade i staden som totalt har 24 000 fastboende.
Nerja har i snitt 320 soldagar om året och anses av många som den mysigaste staden i Andalusien. Här finns sju namngivna stränder varav Playa Burriana öster om staden är den mest populära.

Övernattning
Det finns tyvärr bara en camping i närheten av Nerja. Cortijo San Miguel ligger mycket fint i en parkliknande grönska, men servicehus och annat var under all kritik, vilket det lätt kan bli när man inte behöver anstränga sej.
Vår helhetsbedömning på campingen är en tvåa.

Matställen
Närmaste matställe ligger på stranden några hundra meter från campingen men inne i staden, cirka tre kilometer från campingen i Nerja, finns ett mycket stort utbud med allt från danska smörrebröd till spanska tapas.

Annat
Förutom själva Nerja, som är en fantastisk stad med sevärdheter och historiska byggnader i Gamla stan, är ett besök på Europas balkong, grottan Cueva de Nerja och Acueducto del Aguila ett måste.
Med en 20 minuters bussresa från Nerja når man den fantastiskt vackra bergsbyn Frigiliana som är en av de mest besökta bergsbyarna i Spanien och åker man ytterligare någon mil upp i bergen så kommer man till Acebuchal, ”den övergivna byn”.
I dag har några entusiaster låtit renovera och återuppbygga dom gamla husen till sitt ursprung.

Nerja-Motril
(4,2 mil)

Ännu en kort sträcka på AP-7 utmed kusten. Vi lämnar nu Costa del Sol och befinner oss på Costa Tropical – tropiska kusten, som fått sitt namn på grund av sitt tropiska klimat.
Staden Motril ligger några kilometer från kusten men man har ändå en egen hamn, Puerto de Motril som tar emot större lastfartyg.

Övernattning
Camping Playa de Poniente ligger bara några hundra meter från den gråaktiga och något steniga kustremsan. Standarden och servicen får toppbetyg men platserna känns något trånga även för vår normalstora husbil.
Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.

Matställen
Campingen har en egen matservering som är  helt okey, men det går inte att jämföra med utskänkningsställena på stranden som är helt fantastiska.
Här serveras god mat och dryck, både ute och inne till ett behagligt pris och av trevlig personal.
Att kunna sitta ute mitt i vintern med utsikt över det turkosa havet och bli serverad till ljudet av vågorna skvalp är något utöver det vanliga.

Annat
Inom cykelavstånd finns den mycket vackra gamla byn Salobrena som är byggd runt en mäktig borg på en bergstopp. Hela den gamla bebyggelsen slingrar sej upp mot toppen och nedanför, på slättlandet och stranden, har de mer moderna turistanpassade höghusen tagit över. Även här, på Salobrenas strand, ligger strandbarerna tätt.
Vägen upp till toppen av berget och borgen är mycket brant men väl däruppe har man en helt enorm utsikt. I öster ser man det bördiga landskapet och bortanför det kan man skönja staden Motril och den stora hamnen. Blickar man åt väster ser man Almunecar bakom en brant udde i havet.

Motril-La Manga-Peniscola
(77,0 mil)

Efter en övernattning på La Manga, som vi berättat om på nervägen, var Peniscola vår nästa destination.
Kuststräckan här heter Costa del Azahar-apelsinkusten och den sträcker sej från Vinaròs i norr till Almenara i söder.
Andra kända städer på denna  kustremsa är Castello de la Plana, Benicàssim och Denia.

Övernattning
Peniscola är en välbesökt by vilket vi fick uppleva när vi kom helt oanmälda hit. Edens Camping som ligger mitt i byn var fullbelagd så vi fick hålla till godo med en sämre ställplats/parkering. Vi skulle bara stanna över en natt så det var okey.
Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en tvåa.

Matställen
Utmed den vackra stranden, på den bebyggda sidan av vägen, ligger barerna vägg i vägg och på den vackra borgen samt i byns centrum saknas inget, här finns det man söker från Spanska tapas till orientaliska rätter.
Här liksom på de flesta platserna i Spanien är maten mycket god.

Annat
Peniscola är en av de vackraste byarna i Spanien och många reser hit för att få uppleva denna lilla by som  bland annat har en lång sjöfartshistoria. 
Byn har drygt 6 000 innevånare och det mest iögonfallande när man besöker byn är den mäktiga borgen, Peniscola Castle, som sticker ut som en udde i havet. Dessutom fascineras man av de fantastiska stränderna med de ljusa härliga sandremsorna.
Costa del Azahars karaktärsdrag: Pinjeklädda kullar som sakta sluttar ut mot Medelhavet mellan apelsinodlingarna.

Peniscola-Späetzle Fritz
(3,3 mil)

Spätzle Fritz är ett mycket annorlunda besöksmål där allt kretsar runt en restaurang som ligger mitt ute på landsbygden, inbäddad i  apelsinodlingar och åkermarker.
Upphovsmannen, en tysk, har inriktat sin marknadsföring på de mobila grupper som gärna äter och dricker gott utan att oroa sej för vem som skall köra därifrån. Det vill säga, gruppen som har sin bostad med sej.

Övernattning
Intill restaurangen och servicebyggnaderna finns en grusplan i storleksordning som en fotbollsplan, där gästerna får övernatta till reducerat pris om man äter på restaurangen.
När denna stora planen är fylld med campingfordon hänvisas man till en nästan lika stor grusplan några hundratal meter bort.
Endast ett fåtal står här mer än en natt och så fortgår det dag efter dag. Genom folkmun fick vi kännedom om platsen och vi liksom som många andra åkte dit av ren nyfikenhet.

Matställen
Maten var god men inte alls i den gastronomiska klass som ryktet förtalde men trots det var restaurangen alltid fullbokad. Åker man hit för att äta är det viktigt att beställa bord innan.
Winersnitzel i olika former är restaurangens kännetecken och den var helt okey men inte mer.

Annat
Av ren nyfikenhet är det absolut värt att lämna kustremsan för ett par dagar, för det var verkligen en annorlunda upplevelse.

Späetzle Fritz-Roses
(35,4 mil)

Efter besöket på landsbygden var det dags för ytterligare några mil mot hemlandet. Vi fortsatte på AP-7 till Roses, en stad på knappt 20 000 fastboende som ligger i en bukt nära den franska gränsen. 

Övernattning
Camping Salata ligger några hundra meter från bukten och den vackra strandpromenaden med uteserveringar och allt annat som kan locka turister. En fantastisk fin camping med stora härliga tomter och ett servicehus i lyxklass.
Vår helhetsbedömning på campingen är fem.

Matställen
Det finns en liten mysig restaurang på campingen och går man till den härliga kilometerlånga strandpromenaden så var det inga som helst svårigheter att hitta allt från ”ett hål i vägga” till riktiga gourmetrestauranger med vita dukar och gedigna menykartor.

Annat
I den norra änden på bukten går en mycket vacker, 2 kilometer lång promenadväg på utsidan av berget. En underbar slinga som går mellan medelhavets turkosa vatten och den branta höga blomsterklädda bergväggen på motsatt sida.
På andra sidan viken finns en annorlunda by som heter Empuriabrava. Byn, som kännetecknas för alla sina vattenvägar, är byggd på ett deltalandskap och kallas ofta för ”Lilla Venedig”.  
Här har alla sin egen brygga vid bostaden och här är båten det vanligaste fortskaffningsmedlet.
En annan by som bör besökas är det gamla fiskesamhället Cadaques, som ligger en halvtimmes bussresa från Roses. Denna vackra by besöks ofta av konstnärer där Salvador Dali är den mest kända och som även står staty på byns torg.

Roses-Avignon
(32,3 mil)

Vi lämnar Spanien för denna gång och följer Medelhavet till Montpellier där A9; an lämnar kusten i nordostlig riktning mot Avignon.
Den gamla staden, som har anor från romartiden, omgärdas av en mycket hög mur som i väster gränsar mot floden Rhone. Här finns byggnader och sevärdheter som kan tillfredsställa även de mest kräsna historieälskarna.

Övernattning
Camping du Pont d´Avignon ligger på motsatta sidan av den historiska staden och härifrån hade man en härlig utsikt över stadsmuren och den mycket omtalade gamla bron Pont d´Avignon som nattetid var belyst i ett vackert blått sken.
Campingen var bra med servicehusen hade en del till övers att önska.
Vår helhetsbedömning på campingen är en trea.

Matställen
För att hitta ett matställe hänvisades man till Villeneuve eller till andra sidan floden och staden innanför muren. Båda platserna ligger på cykelavstånd från campingen.

Annat
Från den vackra högt belägna parken i Avignon hade man en bedårande utsikt över Fort Abbaye Sant-Andre, som ligger i Villeneuve. Att vandra innanför murarna på Fort Abbey var verkligen en upplevelse. Här kunde man nästan höra hovslagen och skriken från alla strider som pågått här genom århundraden
Från höjderna såg man även den omtalade bron Pont d´Avignon som helt plötsligt slutar ungefär halvvägs ut i floden Rhone. En turistattraktion med tusentals besökare varje år.

Avignon-La Roche de Glum
(14,7 mil)

På vår väg norrut stannade vi på Vingården Chusclan, cirka 3 mil från Avignon, där vi även övernattade på vingårdens parkering.
Dagen efter, med ytterligare några flaskor vin och ett konto som sjunkit med 1 200 kronor, fortsatte vi norrut utmed floden Rhone. Vi valde att undvika betalvägar men det gör vi nog aldrig om igen. Det tog mer än dubbelt så lång tid att nå målet på alla småvägar och rondeller  som vår GPS ledde in oss på.

Övernattning
Efter bara ett tiotal mil började vi leta efter övernattning och med hjälp av Google fann vi en i La Roche de Glum. Campingen var nog en av de sämsta vi någonsin varit på. På hemsidan kunde man bland annat läsa att det fanns ett servicehus och det fanns det. Det var bara det att det var helt igenbommat sedan lång tid tillbaka och vid en närmare titt såg vi att det till och med börjat växa träd innanför de igenbommade dörrarna.  
Vår helhetsbedömning på campingen är en etta.

Matställen
Det enda vi kunde hitta var en kombinerad spel-och servicebutik som i ena änden hade en liten bar med enklare tilltugg. Det var hit byns befolkning gick för att få sej en ”uppsnyggare” efter arbetet, i form av några glas Pastis.

Annat
Det finns inte så mycket mer att tillägga, mer än att detta är en by som ”han däruppe glömt”. Eller   är det kanske så här det ser ut när man lämnar allfartsvägarna.

La Roche de Glum-Beaune
(25,7 mil)

Vårt nästa mål låg spikrakt norrut på A7 till Lyon och därefter på A6. GPS; en var inställd på Beaune, en stad som liksom många andra städer i Frankrike har en gedigen historia bakom sej.
Det enda som bevarats av en före detta stadsmur var själva porten i sitt ursprungliga skick. Väl innanför porten möttes vi av många gamla  medeltiden byggnader med härliga torg och uteserveringar.

Övernattning
Strax utanför stadsporten ligger Camping Municipal les Cent Vignes som visade sej vara mycket välskött. Tomterna var stora, ljusa och plana och elstolparna levererade 16 A. Servicehusen var rena och fräscha och uppvärmda.
Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.

Matställen
Campingen hade ingen egen restaurang men på gångavstånd till staden centrum finns det ett stort utbud av både uteserveringar och finare krogar med vita dukar och djupbockande kypare.

Annat Beaune är vinhuvudstaden i Bourgogne i östra Frankrike. Staden är omgiven av många vinbyar och på grund av dess historiska betydelse skrevs Beaune in på UNESCO; s världsarvslista 2013.

Beaune-Colmar
(27,1 mil)

Vi följer A30 i nordostlig riktning till Colmar som för oss är ett återkommande resmål. Vi tar varje tillfälle i akt att besöka den historiska gamla byn som i våra ögon är en av de vackraste byarna vi besökt. Vi fascineras mest av alla korsvirkeshusen, fasaddekorationerna, blomsterarrangemangen och kanalerna med plattekor som glider omkring med turister. Även denna stad kallas ofta för ”Lilla Venedig”.

Övernattning
Det finns att fåtal övernattningsplatser i och runt Colmar. Port de Plaisance de Colmar är en av de bättre och härifrån är det gångavstånd in till den gamla byn. Ställplatsen i sej ligger vackert vid en kanal. Servicen är minsta tänkbara men det fanns bajamajor och el i alla fall och en liten restaurang strax intill kanalen där man kunde få sej en öl.
Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en två.

Matställen
Tack vare att gamla stan är en riktig turistmagnet så finns det ett jätteutbud av matställen som ofta ligger längs den blomsterdekorerade kanalerna som genomkorsar staden.

Annat
Mellan 1871 och 1918 tillhörde staden Kejsardömet Tyskland men efter Tysklands fall i första världskriget blev staden åter fransk.
Staden, som i dag har 70 000 innevånare tituleras ofta som alsacevinernas huvudstad och den anses av många vara Frankrikes gulligaste stad.
För den som vill se staden från en båt så kan man dels hyra en platteka eller åka på en guidad kanaltur.
Det finns även några turisttåg som är ett bra sätt att uppleva staden på.

Colmar-Koblenz
(33,5 mil)

Strax söder om Karlsruhe lämnade vi Frankrike och nästa mål var Koblenz i Tyskland.
Det som främst kännetecknar denna stad är Deutsches eck, platsen där bifloden Mosel går ihop med Rehn.
Den triangelformade Deutsches eck är historisk mark med gamla monument och en ståtlig staty av Wilhelm den förste som blickar ut över grenen där två floder blir en.

Övernattning
Knaus Camperpark ligger med bara några meters avstånd från Rhens strandkant med utsikt över Deutsches eck och fästningen Ehrenbreitstein på den motsatta sidan. Den breda floden sjuder av liv med kanalbåtar som strävade mot sina mål i båda riktningarna.
Campingen var en av de bästa som vi någonsin besökt, inte bara för den härliga utsikten utan även för skötseln och underhållet som var något utöver det vanliga.
Vår helhetsbedömning på campingen är fem.

Matställen
Dom flesta och bästa matställena ligger på och omkring Deutsches eck där även det mesta från shopping till turism tillhör händelsernas centrum i Koblenz.

Annat
Rehn är västra Europas längsta flod med sina 123 mil. Den börjar vid Bodensjön i Schweiz och har sitt utlopp i Nordsjön.
Mosel har sin källa i nordöstra Frankrikes bergsmassiv. Den utgör gränsen mellan Luxemburg och Tyskland innan den parar sej med Rhen i Koblenz.

Koblenz-Greven-Ribe
(76,7 mil)

Efter ett par övernattningar i Greven, som vi även besökte på väg söderut, var det dags att lämna Tyskland men innan vi körde över gränsen bunkrade vi tullfria varor i Harrislee. Målet var Ribe på den danska västkusten.

Övernattning
Ribe Camping återkommer vi till med jämna mellanrum och vi har märkt att campingen genomgått en gedigen ansiktslyftning de senaste åren. Den har gått från en liten oansenlig övernattningsplats för cirka 20 år sedan till den toppmoderna anläggning som den är i dag.

Matställen
Campingen har inget riktigt matställe men vill man äta god dansk mat så är det cirka två kilometer in till den gamla charmiga byn Ribes fantastiska utbud.
Här finns allt från Hackeböff till Smörrebröd eller varför inte välja Danmarks nationalrätt Stekt fläsk med persiljesås.

Annat
Ribe är en liten stad som bildades omkring 710 e.Kr. Den gamla vikingabyn ligger vid Vadehavet, ganska långt söderut på den danska västkusten och den anses vara hela nordens äldsta by.
I den lilla byn, på cirka 8 000 invånare, avlöser kullerstensgatorna och de snedvridna korsvirkeshusen varandra och om man inte nöjer sej med detta så finns här också ett vikingamuseum som man kan besöka.

Ribe-Grenå
(21,6 mil)

Den sista sträcka innan vi lämnade kontinenten var E45 i nordostlig riktning genom Danmark till färjeläget i Grenå.
På den knappt fem timmar långa resan över Kattegatt kan man äta, handla tullfria varor och så vidare. Man kan även hyra en vilstol i ett avskilt rum om man vill vara säker på att få en bra sittplats.
Efter att kaptenen knutit fast sin båt i Halmstad hamn var vi på svensk mark igen.

Halmstad-Göteborg
(13,9 mil)

De sista knappt 14 milen till Göteborg gick i stort sett enbart på E6.

Väl framme kunde vi konstatera att vi tillryggalagt ungefär 750 mil på denna resa.
För den som har möjlighet kan vi varmt rekommendera en övervintring i Spanien. Man har ett varmare klimat med möjlighet till utomhusaktiviteter samtidigt som rapporterna hemifrån talar om att man har en temperatur som ligger 15-20 grader lägre än här. Det är ljusare och oftast visar solen sin bästa sida. Visserligen kan det även bli skitväder på dessa breddgrader men det blir aldrig så ihållande som hemma. 
Många frågar om det är dyrt och då blir vårt svar att man kan leva väldigt billigt i detta land och allt beror på en själv. Maten är betydligt billigare än hemma, liksom öl, vin, kläder, drivmedel och allt annat som man måste ha. Vill man kosta på sej ett restaurangbesök så hamnar notan på drygt halva priset av en svensk nota.
Det går alltså att leva billigt samtidigt som man kan unna sej lite flärd också, det är helt upp till var och en.
Om man bortser från vad husbilen kostar i inköp, skatt och försäkring, för den hade vi haft ändå, så kan du nedan se hur vi har räknat ut den totala kostnaden för en övervintring i Spanien.

Uträkning
Total kostnad för diesel, färjor, broar och vägavgifter.
29 879 kr
Total kostnad för övernattning och gasol.
33 905 kr
Övriga kostnader, försäkringar mm.
9 715 kr

Summa utgifter
73 500 kr

Beräknat avdrag hemma under 5 månader
Avställning (2 bilar) 4 000 kr
Diesel                     20 000 kr  
Värme (el)               18 000 kr
Mat (skillnaden)       2 000 kr
Gymkort                  3 000 kr
Övrigt                      2 000 kr

Summa avdrag
49 000 kr

Verklig kostnad för hela resan
24 500 kr eller
170 kr/dag (för 2 personer i 5 månader)

Spaniens kuster – 10 kuststräckor

1 Costa de la Luz – ljusets kust
Sträcka: Huelva vid portugisiska gränsen till Gibraltar.
Städer: Huelva, Sanlucar de Barrameda, Cadiz. Längre in i landet: Sevilla.
Karaktär: Gyllene sandstränder, ljusskimmer, sherry, vindsurfing och golf.
Costa de la Luz ligger på den andalusiska atlantkusten och går från den portugisiska gränsen vid Huelva till Tarifa i Cadiz. De närmaste internationella flygplatserna är Jerez, Sevilla i norr och Gibraltar österut.
Costa de la Luz består av sand och sol. Här ser vi ett frodigt landskap som förser resten av Europa med jordgubbar, apelsiner och mängder av andra frukter.
Costa de la Luz största attraktion är sina stränder. Oändliga ständer sträcker sig 300 kilometer längs Atlantkusten och de är betydligt lugnare än stränderna vid Medelhavet. Det finns också flera naturreservat med en rik variation av vilda djur, vilket av en del är unika för området. Somrarna kan vara varma, men vinden från Atlanten hjälper och kyler ner.  Till skillnad från den spanska Medelhavskusten, är Costa de la Luz praktiskt taget oförstörd av massturism

2 Costa del Sol – solkusten
Sträcka: Gibraltar till Nerja.
Städer/orter: Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona, Malaga.
Karaktär: Hårt exploaterat turistområde. Mängder av britter, skandinaver och tyskar. Marbella har högst inkomst per person i hela Europa, och bara i London finns fler Rolls Royce. Sanden är gråaktig.
Costa del Sol ligger längs Spanien södra kust och är närmare 30 mil lång. Den internationella flygplatsen ligger i Malaga och är Spaniens 3: e största flygplats.
Kustremsan skyddas från de nordliga vindarna av en bergskedja som på sina ställen når ända ner till havet. Den består av långsträckta stränder, vikar som ligger halvt dolda mellan klipporna, båthamnar och redder för fiskebåtar. Det milda klimatet, havsbrisen och bristen på regn ger upphov till en semitropisk vegetation med palmträd, cypresser, bougainvillea, oleander och hibiskus.
Närheten till helt andra landskap – berg, dalar med frukt- och grönsaksodlingar och havet – är en av lockelserna med detta kustområde. Idag har de lantliga byarna omvandlats till turistorter med semesterbostäder, båthamnar, golfbanor, nöjesanläggningar, festsalar och andra turistanläggningar. Men i stadskärnorna finns lyckligtvis den traditionella atmosfären bevarad.
Costa del Sol – Europas lekplats för vuxna och barn.
Med över 60 golfbanor, är det inte överraskande att Costa del Sol även kallas för Costa del Golf, Golfkusten. Antalet och kvalitén på golfbanorna samt det milda klimatet lockar tusentals golfentusiaster varje år.

3 Costa Tropical – tropiska kusten
Sträcka: Almuñecar till Almeria.
Städer/resorter: Almuñecar, Salobreña, Motril och La Herradura.
Karaktär: Subtropiskt klimat – med odling av mango, avokado och andra tropiska frukter.
Öster om Costa del Sol, i Granada provinsen ligger Costa Tropical. För att åka till Costa Tropical kan man flyga till tre olika flygplatser – Malaga, Granada eller Almería – alla ligger ungefär en timme bort med bil.
Landskapet på Costa Tropical är spektakulärt – mäktiga berg, med Sierra Nevada i bakgrunden, och otroliga stränder. Namnet har kusten fått på grund av sitt härliga klimat som är perfekt för att odla tropiska frukter. Kusten har både breda sandstränder och klippiga små vikar. Besökare kommer hit för att slippa folkmassorna och njuta av kusten och landsbygden.
I detta orörda område är jordbruket fortfarande mycket viktig och kusten har fått sitt namn från de tropiska frukter som odlas här. Kusten och byarna inåt landet har behållit sin andalusiska charm med sina vitkalkade fasader, stengator och traditionella tapasbarer.
Klimatet utmed kusten i provinsen Granada är speciellt, och nästan tropiskt. Costa Tropical är ett mer genuint spanskt område där Almuñecar lockar folk från när och fjärran med både lugna breda sandstränder och klippiga små vikar, och dessutom i närheten av skidorten Sierra Nevada och den historiska staden Granada.


4 Costa Almería

Sträcka: Från Adra på gränsen till provinsen Granada till Pulpí på gränsen till provinsen Murcia.
Städer: Roquetas del Mar, El Ejido, Almeria, Mojacar, Vera.
Karaktär: Orörd natur, fridlysta naturreservat, saltsjöar, golf och fina stränder.
Kusten i Almería har inget smeknamn, den heter helt enkelt Almeria. Där finner man bland annat oslagbara stränder i klassiska strand- och sol destinationer som tex. Roquetas de Mar, Mojacar och Vera.
Här finns spektakulära stränder med sanddyner och klippor, stränder med finkornig sand. Man kan också ta sig till små vikar som man bara når till fots eller med båt. Hela kustlinjen är väldigt vacker och stora delar är nästan orörd.

5 Costa Calida – heta kusten
Sträcka: Från Playa de la Carolina i Aquilas, några kilometer från Almeriaprovinsen till Playa de la El Mojón på gränsen till Alicante.
Städer: Santiago de la Ribera, La Manga del Mar Menor, Cabo de Palos, Mazarron, Cartagrna.
Karaktär: Klart vatten, området har utsetts till det renaste i Spanien och sjön anses vara särskilt bra för reumatiker.
Costa Calída har i likhet med Costa del Sol en hög årsmedeltemperatur och högt antal soltimmar. Gemensamt för dessa platser är fenomenet mikroklimat som skapas av bergskedjor som omger kustområdena och skyddar mot regn och vind. Costa Calida tillhör provinsen Murcia som länge lockat många golfare året runt. Det är en av de mest orörda kusterna utmed den spanska Medelhavskusten, men inte länge till.
Costa Calida är en av den spanska medelhavskustens lugnare platser. Om man inte tycker om tempot på Costa Blanca och Costa del Sol, då hittar man troligen sitt ”äkta” Spanien här. Lugna stränder och natur med bergslandskap, tallskog och den berömda lagunen Mar Menor. Här lyser solen mer än 320 dagar om året.                            
Costa Calida i Murcia är som namnet påpekar varm, men också lugn och vild. La Manga del Mar Menor, Cabo de Palos och Mazarron är de största turistattraktionerna i Murcia.

6 Costa Blanca – vita kusten
Sträcka: Almeria till Valencia. Tre bukter, skilda åt av Cabo de Palos och Cabo de la Nao.
Städer: Alicante, Gandía, Benidorm, Xativa, Torrevieja, Altéa, Denia.
Karaktär: Vackra men charterspäckade stränder.
Costa Blanca är tillgängligt via två närliggande flygplatser: Alicantes och Valencias internationella flygplatser.
Costa Blanca är ett område fullt av natur- och kulturresurser och ligger strax söder om Valencia. Här finns orter med både liv och rörelse, men också undanskymda platser där lugnet råder. Denna provins erbjuder pulserande städer och moderna turistanläggningar, typiska Medelhavs byar där tiden verkar har stannat, ändlösa gyllene stränder och kristallklart vatten och en grönskande kust som erbjuder imponerande klippor och vikar.
Costa Blanca har länge beskrivits som ett
Längs kusten hittar man både kosmopolitiska orter med mycket liv och rörelse och undanskymda platser nära havet som har bevarat sitt lantliga lugn. Även klimatet är variationsrikt. Vädret är milt under större delen av året.

7 Costa de Valencia
Sträcka: Från norra Costa Blanca till södra Costa de Azahar (i provinsen Castellón)
Städer/orter: Valencia, Sagunto, Gandia
Karaktär: Fina stränder med långgrunt vatten och flera genuina spanska byar längs kusten.
Förutom den livfulla staden Valencia stoltserar Costa de Valencia med en vacker landsort, fina stränder med långgrunt vatten, och flera genuint spanska byar längs kusten. Det här området är relativt oupptäckt för de flesta utlänningar.

8 Costa del Azahar – apelsinkusten
Sträcka: Från Almenara, 4 mil norr om Valencia, till Vinaròs, 20 mil söder om Barcelona.
Städer: Castelló de la Plana,  Peñíscola, Benicàssim, Denia, Gandia.
Karaktär: Pinjeklädda kullar som sakta sluttar ut mot Medelhavet mellan apelsinodlingarna.
Ett vackert paradis med ett fantastiskt läge där hav och berg möts. Mellan apelsinodlingarna är kusten bevuxen med pinjeklädda kullar. Här kan man hitta lugna, sköna platser som Las fuentes och Alcocebre. Härliga stränder och natur. Costa Azahar är fortfarande relativt okänd och är dessutom försiktigt exploaterad jämfört med de sydliga Medelhavskusterna.
Costa Azahar som är ganska okänd för de flesta utanför Spanien, vilket på spanska beskriver doften av apelsinträdens blomster, och det är vad naturens fläktar för med sig: En doft av blommande apelsinträd, pinjeskog och varma havsfläktar från Medelhavet.
Castellón, vars kuststräcka är känd som Costa del Azahar, är ett land med stora kontraster eftersom provinsen har mer bergiga områden än platta sådana.
Således, mittemot kustremsan som är en oändligt grön matta som är beströdd med orange fruktträdgårdar, är interiören vild. Regionen är rik på historia och monument, och utrustad med områden som lyckligtvis förblivit orörda av människan. De är samma i dag som de har varit i århundraden.

9 Costa Dorada – gyllene kusten
Sträcka: Från Alcanar, 15 mil norr om Valencia, till Cunit, 5 mil söder om Barcelona
Städer/orter: Tarragona, Salou, Cambrils, La Pineda, Calafell.
Karaktär: Mycket liv och fest i Salou, desto lugnare i Cambrils.
I Katalonien ligger Costa Dorada, förmodligen mest känd för staden Tarragona. Staden och såväl hela kustlinjen kantas av historiska monument. De oräkneliga små fiskebyarna längs med Costa Dorada vittnar om dess fisketradition och regionen bjuder på Spaniens kanske bästa fisk och skaldjur.
Stränderna är långa med finkornig sand. Det är en kust som passar barn och äldre personer som vill ha lugn och ro. De 20 kommunerna som utgör Costa Dorada har en kuststräcka på 216 kilometer, med 786 hektar sandstrand och långgrunt, kristallklart vatten. Costa Dorada är nästan en enda lång strand. Här finns de populära badorterna Sitges, Salou, Cambrils, Vilanova och La Pineda.
Mellan havet och bergskedjan breder stora områden ut sig med små lugna byar och odlad mark. Grönsaksodlingar ligger sida vid sida med olivlundar, johannesbrödträd, hassel och mandelträd.  
                  
10 Costa Brava – vilda kusten
Sträcka: Från Blanes, 60 km nordost om Barcelona, till Roses vid den franska gränsen.
Städer/orter: Lloret de Mar, Tossa de Mar, Estartir, Cadaqués, Roses, Playa de Aro, Llafran, ’Escala.
Karaktär: Bergig natur och slingrande vägar. Många klassiska badorter.
Costa Brava betjänas av två flygplatser; Gironas flygplats i norr och Barcelonas flygplats i söder.
Costa Brava – Den vilda kusten. Sitt namn har denna del av kusten fått på grund av att den till stora delar är klippig, orörd och vild. Costa Brava ligger i Girona provinsen och består av en kuststräcka som går från Cadaqués i norr till Blanes i söder.
Costa Brava tillhör den katalanska provinsen Gerona eller Girona och sräcker sig, från Blanes till regionen Empordà. Bland de största turistorterna på Costa Brava finner man tex. Lloret de Mar, Cadaqués, Roses, Tossa de Mar, Playa de Aro, Llafranc och lilla L’Escala
Costa Bravas frodiga grönska tar sig hela vägen, över de branta klipporna, ner mot havet.
Naturen, klimatet och traktens historia tävlar om att forma den mycket attraktiva miljön, där vattnets blå och gröna toner samspelar med den frodiga grönskan. Vegetationen sträcker sig ända ner till havet och över de branta klipporna, och skänker ett grönt skimmer åt den finkorniga, gyllene sanden och åt inlandets ockrafärgade jord. Här finns gott om historiska monument som vittnar om ett storslaget förflutet.
Denna provins erbjuder pulserande städer och moderna turistanläggningar, typiska Medelhavsbyar där tiden verkar ha stannat, ändlösa gyllene stränder och kristallklart vatten och en grönskande kust som erbjuder imponerande klippor och vikar.

Resan till La Manga

Heiligenhafen, Tyskland

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Heilgenhafen-2-1-1024x669.jpg

Greven, Tyskland
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-1-1-1024x680.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-3-1024x606.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-5-1024x665.jpg

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-6-1024x678.jpg

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-7-1024x622.jpg

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-8-1024x824.jpg


Montpellier, Frankrike

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 4-Montpellier-1-1024x697.jpg

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 4-Montpellier-2-1-1024x672.jpg

 Cala d´ Oques, Spanien

La Manga

Camping La Manga
                

Playa Honda

Los Belones

Mar de Cristal

Los Nietos

Cabo de Palos

Parque Regional de Calblanque

  

Väggmålningar

Jumilla

Bodegas Delampa

Restaurante Venta el Puerto, Murcia
 

Cabo de Gata

Almayate

Nerja

Camping Cortijo

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Camping-Naturaleza-9-1-1024x674.jpg

Stränder, restauranger mm

Restaurang Bambo

Ceuva de Nerja

Acueducto del Aguila

Europas balkong

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 2-1024x619.jpg

Restaurang Lisbeth

Maro

Frigiliana

AcebuchalDen Glömda byn

Restaurang Al Acebuchal

Torrox Costa

Restaurang La Pataleta

Malaga

Motril

Bröllopsdag 18 februari

Camping de Poniente

Plata de Poniente

Salobrena

Stugan där vi fick sitta i karantän

Roses

Cadaques

Empuriabrava

Avignon

Villeneuve les Avignon

Fort et Abbaye Saint Andre

Vingården i Chusclan

Beaune

Colmar

Koblenz

Greven

Dortmund-Ems kanal

Nahrup´s Hof

Ribe Camping

Ullared

Del 1
Vägen mot sol och värme

Efter en lång och seg väntan är det nu äntligen dags att rulla mot varmare breddgrader igen, eller närmare bestämt mot Spanien och Medelhavet.
Coronapandemin, som drabbat många människor betydligt värre än oss, har tack och lov börjat släppa sitt krampaktiga grepp på den del av klotet som vi rör oss på. Vi kan äntligen börja rulla i Europa igen, utan allt för stränga restriktioner, för nu är det eget ansvar och sunt bondförnuft som gäller. Spanien, som är den enskilt största förvaringsplatsen för svenska fritidsfordon under vinterhalvåret, är nu återigen öppet och i samband med att vi gick över till vintertid var det dags att släppa handbromsen på Carthagon. Nu skulle den ut och luftas på riktig.
Dagen före avresa bjöds vi på middag hos våra grannar som lovat att hålla koll på vår fastighet. Det var ett trevligt avslut med både god mat och dryck, ett avslut som dagen efter ”sinkade” vår start på resan med ett antal timmar, men som pensionär är klockan av ringa betydelse.

Ullared
I slutet av oktober började vi de drygt 300 milen mot La Manga och värmen. Det vi lämnade bakom oss var ett Tjörn som redan börjat klä sej i en färggrann höstskrud, med avigsidor som regn, blåst och mörker. Detta är inget gnäll, bara ett konstaterande att jag trivs bättre när solen lyser i ögonen och kvicksilvret ligger närmare tjugo strecket än nollpunkten.
Vårt första planerade stopp var Gekås Camping i Ullared för Helena var fullt övertygad om att det fanns tomma hål i husbilen med plats för ytterligare inköp. Att vi inte var på väg mot ett u-land bekom henne inte, man vet aldrig, som hon säger och det kanske hon har rätt i. Coronan visste vi heller inget om för ett och ett halvt år sedan när vi, med kort varsel, fick fly genom Europa tillbaka till tryggheten i gamla Svedala.
Gekås camping var i stort sett fullbelagd med fritidsfordon och köerna för att komma in i det jättelika varuhuset ringlade långa. Detta trots att ett oräkneligt antal utbyggnader gjorts sedan mitt första besök i Ullared för ca 50 år sedan, när Göran Karlsson, grundaren av Gekås, sålde billiga skinnjackor i en källare. Hela konceptet har haft en fantastisk utveckling av sällan skådat slag och det verkar som att utvecklingen aldrig vill ta slut.
Två övernattningar blev det och om sanningen skall fram, var främsta anledningen till besöket att jag skulle inhandla nya glasögon efter min starroperation. I Ullared finns nämligen en glasögonfabrik som kan leverera ett färdigt paket på några få timmar, det som normalt tar två till tre veckor hos vanliga optiker.

Örkelljunga
Med blåa bågar och en synskärpa som jag inte haft sen tonåren, rullade vi ytterligare några mil söderut, närmare bestämt till Bengt i Örkelljunga (BiÖ) där vi köpt Carthagon.
Vi hade, sedan en tid tillbaka, bokat tid hos BiÖ eftersom vi haft problem med kylskåpet och spänningsomformaren och sådana problem vill man inte bära med sej till ett icke svensktalande land.
Tidig morgon lämnade vi in dyrgripen på verkstaden och fick då veta att kretskortet, det som styr kylskåpets funktioner, beräknas komma någon gång i slutet på veckan. Omformaren fixades på en timme och eftersom felet på kylen enbart var att den inte går att stänga av, bestämde vi oss för att fortsätta söderut direkt.
Ett par timmar senare var vi på toppen av Öresundsbron och efter ytterligare några timmar körde vi ut en fullknökad kundvagn från Bordershop i Puttgarden.

En jättepråm med fyra våningar vuxengodis

Vi stuvade in godsakerna, gjorde en high five för att vi nu, efter en lång väntan, äntligen beträdde kontinenten igen. Nu var dyra bro- och färjeavgifter undanstökade för denna gång, nu var det bare å åk.

Heiligenhafen
Från färjeläget i Puttgarden till ställplatsen i Heiligenhafen är det ungefär fyra mil. Den gamla Hansastaden, med shopping och restauranger för alla smaker, har sedan lång tid tillbaka varit en återkommande mötesplats för svenska campingfordon som skall till eller kommer från sydligare breddgrader.
Ställplatsen ligger någon kilometer väster om stadens centrum och förutom ställplatsen finns här en modernare stadsdel, en semesterort med traditionella höghus staplade bredvid varandra.
Vi checkade in på ställplatsen strax före skymningen och efter det vanliga ankomstbestyret, var det dags att smaka på läckerheterna från Bordershop.

Mellan den nya och gamla stadsdelen ligger Binnensee, ett innanhav som är avskilt från Östersjön genom en smal landremsa. På den södra sidan av sjön finns en mycket trevlig strandpromenad in till stadens centrum och på motsatt sida, mellan havet och Binnensee finns ett antal strandserveringar. Hela sträckan runt sjön är lite drygt 4,5 kilometer, en ganska lång morgonpromenad eller en icke allt för krävande cykeltur.

Den härliga och vackra promenadvägen runt Binnensee

Dagen efter ankomsten till ställplatsen, fick vi besök av en man som ville se våra coronapass. Eftersom Helena tänker på det mesta så fanns dom såklart nerladdade i våra telefoner, men om vi inte haft dom vet vi inte vad som hade hänt. Detta tyder ju trots allt på att det fortfarande finns nationella restriktioner och att det kanske finns speciella krav för oss utlänningar.
Nästan alla, utom vi, bar munskydd och när Helena frågade om det var tvång fick hon till svar att det gör man frivilligt av respekt för varandra.
Det mesta var stängt intill ställplatsen, men i stadskärnan och fiskhamnen rullade allt på som vanligt. Affärer, restauranger och så vidare var öppna och även några uteserveringar trots att termometern låg i underkant tiostrecket.

Gårdagens uppvaknande med vita svanar som gled omkring i solskenet på en spegelblank Binnensee hade i dag förbytts till en grådaskig, upprorisk och fågelfri sjö.
Efter ett par härliga höstdagar i Heiligenhafen anslöt även våra vänner, Bine och Micke från Söderköping, eller ”Sörping” som dom själva kallar det. Det blev ett icke coronasäkert mottagande med kramar som i den gamla goda tiden och senare på kvällen en måltid i deras enormt stora Morelo. Både husbilen och kvällens inmundigande hade extra allt och det var med osäkra ben vi tog oss, via Morelons sju, steg ner till backen.

Tre övernattningar blev det i Heiligenhafen innan färden drog vidare söderut och enligt gårdagens planering var det Greven vi skulle slå in på GPS; en.
Vi valde att köra hela vägen från Heiligenhafen till Greven på autobahn, A1, en sträcka på knappt 40 mil. Vi passerade Hamburg utan några som helst trafikstockningar, vilket inte tillhör vanligheterna, enligt hörsägen. Däremot blev det betydligt jobbigare de sista 10–15 milen där vägbyggena avlöste varandra.

När man till exempel bygger om en tvåfilig väg på Autobahn, så stänger man hela vägbanan i den färdriktning som byggs om och den motsatta riktningen delas upp i fyra filer varav två är mötande. Filen till vänster i varje färdriktning är alltid till för småbilar, max 2,1 meter breda och högerfilen, som är något bredare, är till för lastbilar och andra större fordon. Det blir oftast väldigt trångt och lite hetsigt på dessa sträckor och det kräver att man är på tårna varje sekund.

Greven
Sent på eftermiddagen rattade vi in på den vackra och mycket omtalade platsen, som ligger i en parkliknade grönska precis intill Dortmund­-Ems-kanalen som förbinder Ruhrområdet med Östersjön.

Snyggt uppradade husbilar med fin utsikt

Anläggningen var delvis vinterstängd men av det vi såg förstår man att denna idyll måste vara mycket eftertraktad på sommaren. Förutom flodbåtarna som sakta gled förbi ställplatsen fanns det en småbåtshamn och härliga uteplatser för gemenskap och allt annat som tillhör ljumma sommarkvällar.

Trier
Samtidigt som vi lämnade Greven var det precis en vecka sedan vi lämnade Tådås och målet för dagen var Trier, knappt 40 mil söderut.
På dagens sträcka var det endast ett fåtal vägbyggen, det var lördag vilket innebär att det bara var ett fåtal långtradare men desto fler småbilsflanörer att trängas med.
När vi kom in i Trier var Tina, vår GPS, helt borta ibland. Hon ledde oss in på den ena avstängda vägen efter den andra, men efter många om och men hittade Ulla Bella, min andra GPS, eller Helena som hon heter, rätt väg in till ställplatsen som ligger precis intill floden Mosel.
Solen sken och vi hann smaka på Bordershoppens härliga drycker innan det var dags för lördagshockey på TV; n.
Även denna afton avnjöts tillsammans med våra kamrater i Morelon som i mitt tycke, är världens vackraste husbil. Det enda man kan ha synpunkter på, för det måste man ju ha, är de sju trappstegen som ibland kan bli bekymmersamma.

Ett mycket stiligt ekipage

Montpellier
Från Trier i Tyskland till vårt nästa mål, Montpellier vid Medelhavet i Frankrike är det 94 mil. En lång etapp som vi planerat att dela upp med en övernattning på någon lämplig plats.
På helgerna, både i Tyskland och Frankrike, har långtradarna ”körförbud” med undantag för några få som har tillstånd. Det är fascinerande att se alla dessa stora ekipage som trängt in sej på minsta ledig yta utmed dom större vägnäten, där dom måste bo och leva hela helgerna. Ett annorlunda liv kan tyckas, men vi som har husbil lever ju faktiskt på ett liknande sätt, lite bekvämare fast utan att ha betalt.

Tappstationer och rastplatser är överfulla vilket kan medföra att det är svårt att hitta en övernattningsplats. Micke, som höll i rodret denna dag, gjorde några tappra försök att hitta en plats för oss vilket visade sej näst intill omöjligt. Efter Lyon och Rhone-Alpes ledde Tina in oss på en något mindre trafikerad väg där det visade sej enklare att hitta en tappstation som inte var fullknökad.
Vi hade då kört 71 mil och den kalla och grådisiga dagen hade övergått till mörker innan det var dags att avslutade med ett par glas av det röda i Morelon. Det var en lång dag med nya synintryck och framför allt var det dom snöklädda alperna, söder om Lyon, som etsat sej fast på näthinnan.

Utsövda och pigga vaknade vi till en betydligt ljusare dag med ljusblåa hål mellan molnen. Långtradarna som stod runt omkring oss var redan ute och rullade och nu hade vi bara 23 mil kvar till Medelhavet.
Vid middagstid checkade vi in på ställplatsen i Montpellier, Frankrike, som bjöd på en klarblå molnfri himmel och ett spegelblankt Medelhav.
Termometern hade stigit från 7 grader på morgonen till 19 vid middagstid, vilken känsla, nu var vi äntligen vid havet som skall bli vårt hem några månader framöver.

Första härliga kvällen vid Medelhavet

Vi hade nu avverkat 218 mil från starten hemma på Tjörn och till vår första bestämda destination i Spanien är det ytterligare 100 mils bilkörning.
Vi kostade på oss en bilfri dag i Montpellier innan det var dags för dom sista två etapperna till La Manga där vi skall långligga tills någon gång efter att det nya året skålats in.

L´Hospitalet de l´Infant
Med knappt 20 mil kvar till spanska gränsen, landet som vinterförvarvarar stelfrusna nordbor, lämnade vi Montpellier med ett lågt grått täcke som skilde oss från solens strålar. Barriären mellan oss och solen var välkommet eftersom den dämpar det starka ljuset som kan vara lätt irriterande när man kör bil och vi hade knappt börjat färden innan regnet kom. Man kan säga att det blev en perfekt dag för förflyttning.
Målet för dagen var en femtiomilatripp till Camping Cala d´ Oques i L´Hospitalet de l´Infant.
En lugn och bekväm dag i trafiken med undantag för området runt Barcelona där det var lite hetsigare med småbilar, långtradare, husbilar och andra som kryssade sej fram för att hitta den snabbaste filen.
Någon timme före mörkrets inbrott anlände vi campingen som låg precis intill kanten på Medelhavet.
Det turkosa havet visade en av sina mest fascinerande sidor för dagen, med jättevågor som oupphörligen rullade in mot land där dom ombildades till flera meter höga vattenkaskaderna när dom träffade strandkanten.

Vågorna rullar med hög hastighet in mot strandkanten

Efter ett restaurangbesök nattades vi till söms av ljudet från bränningarna som oupphörligen stormade in mot land.

Sista sträckan till La Manga var ytterligare en femtiomilatripp och även denna dag var det ganska lugnt i trafiken.
En del spanska småbilsförare är nästa löjligt försiktiga i sin körning. Dom ligger ofta med en hastighet som är något högre än långtradarna och lägre än våra 100 kilometer i timmen. Alltså betydligt lugnare än låtsasracerförarna i Tyskland och stressade fransoser.
Efter biltvätt några mil från dagens mål anlände vi Caravaning La Manga, på Costa Calida strax före solnedgången.
Vi välkomnades av Lisbeth och Lennart från Strömstad, ett par som vi träffade här förra året och som sedan några veckor tillbaka var på plats.
Det var en härlig känsla att efter drygt 310 mil och 12 dagar äntligen vara framme vid vårt första mål.
Micke tog sin wirre, damerna drack bubbel och jag drack som vanligt av det röda vilket även Lennart smuttade på.
Värt att notera.
Samma sträcka som vi kört nu på 12 dagar, gjorde vi Coronavåren 2020, med endast två övernattningar.

Del 2
La Manga, Spanien

Efter den relativt fuktiga ankommaren med extra allt och en urusel fotbollsmatch där Sverige förlorade EM-kvalet mot Georgien, var det dags för John Blund att leda oss in i drömmarnas värld. 
Första dagen efter ankomsten var det iordningställande som gällde, för här skall vi leva och bo i nästan två månader enligt planen, vilket vi verkligen såg fram mot.
Caravaning La Manga är en jättestor camping, med över 2 000 platser fördelade på stugor, åretruntare och sådana som oss. Här finns även affär, restaurang, gasolförsäljning, sjukstuga och så vidare.
Campingen ligger i den södra delen av Mar Menor, en saltvattenlagun som skiljs från Medelhavet av den 22 kilometer långa sandbanken, La Manga.
Fiske och turism har varit viktiga vid lagunen, men kraftig övergödning har skapat ekologiska problem med utbredd syrebrist och döda bottnar. Ett uppvaknande skedde i oktober 2019, då tre tusen kilo fisk och skaldjur simmade upp på land för att undkomma höga halter svavelväte i vattnet.

Mar Menor är Europas största saltvattenlagun

Vår plats, liksom dom flesta andra, var stor och plan med eget vatten och avlopp och meterhöga växtligheter som begränsade insynen.

Ett vackert och fungerande insynsskydd

Vädret var gynnsamt och när allt från PRO-trappan till minsta avlastningsbord var på plats, tog jag min första cykeltur utmed medelhavskusten.

PRO-trappa, designed by Jakobsen

I sakta mak gled jag fram, iförd kortbyxor och t-shirt, med ljumma vindar som smekte de oklädda kroppsdelarna. Det finns bara ett ord… fantastiskt.

Umgänge
Förutom ”Sörpingarna” Bine och Micke och ”Strömstaborna” Lisbeth och Lennart, presenterades vi för ytterligare svenskar som tillbringat sina vintrar i dessa trakter. Många svenskar har börjat som oss på campingen men efter några år köpt sej en bostad i närheten.
Några kilometer från campingen till exempel, i en liten by som heter Los Belones, ägs nästan alla terrassvåningarna, på byns högsta hus, av svenskar.

Vi firade att vi varit på campingen en vecka med en äkta Winersnitzel på kalv tillsammans med Sörpingarna och Strömstaborna. Micke, som stod för tillagningen, visade fantastiska gastronomiska egenskaper och en generositet utöver det vanliga. Det blev ett glatt firande med många skratt under Morelons markis och precis när vi sköljt ner den sista tuggan, med det röda, började det smattra på taket. Det började regna och det var precis det metrologerna förutspått.

En vecka på La Manga firades med god mat och dryck

Det blev en fantastisk eftermiddag och afton i goda vänners lag med extra allt. Senare på kvällen bjöd även vädergudarna på extra allt, det ena skyfallet efter det andra dundrade in över La Manga och så fortsatte det hela natten och även dagen efter.

Ny cykel
Redan första dagen fick jag punktering och lånade då Helenas cykel. Hon har sedan länge klagat på att hon har svårt för att greppa runt bromshandtagen på bockstyret. Efter en kort tur kände jag också att hennes kraft inte skulle räcka i en nödsituation och då bestämde vi oss för att hon skulle ha en ny cykel, en med rakt styre och bromshandtag som fungerar för mindre händer.
Vi packade in oss i Strömstabornas Navarra med dubbelhytt och sökte upp en cykelaffär i Cartagena som Lisbeth kände till. Det var en jättestor cykelaffär med hundratals olika modeller men vi gick direkt fram till en olivgrön Merida med rakt styre som kostade 720 Euro eller cirka 7 200 kronor.
Vi bestämde att, för att det skall bli affär vill vi ha minst 300 Euro för Helenas fem år gamla Cube. Verkstadsgubben gick igenom minsta detalj på Cuben och efter det blev det en kortare konferens mellan honom, säljaren och chefen.
Vi tydde deras kroppsspråk som att dom inte var intresserade av att göra affär men efter ytterligare några spännande minuter kom den kvinnliga säljaren tillbaka och på knagglig engelsk-tysk-spanska lät hon oss förstå att dom var villiga att göra affär.
Först förstod vi inte vad hon menade eller vad vi skulle betala men med hjälp av Google och gester så fattade vi till slut att dom ville byta jämt. Dom skulle ta Cuben och vi skulle få Meridan utan mellanpris. Man kan lugnt säga att vi hade svårt för att dölja vår förvåning och glädje.
Sagt och gjort, verkstadskillen gjorde i ordning Meridan och satte på lite extra tillbehör som Helena ville ha och även det slapp vi betala för.
Glada som små barn lämnade vi butiken med en ny cykel utan att betala ett öre och vi som först trodde att dom inte ens villa byta in de gamla Cuben.

Bör noteras att Cube är ett ganska känt cykelmärke bland tävlingscyklister och Spanien är verkligen ett land där gemene man har stor cykelkunskap.

Borrelia
Efter en dryg vecka på La Manga upptäckte Helena att jag hade en stor röd ring på vänster ben, strax under knät. Hon tyckte det liknade de bilder som kännetecknar Borrelia, en följdsjukdom som man kan få efter ett fästingbett.

Förmodad Borrelia efter ett fästingbett

Varje fredag får campingen besök av en läkare som håller öppet mellan 10.30-14.00. Helenas upptäckt gjordes några dagar innan och det var en självklarhet att vi skulle gå dit för att få en diagnos.
Eftersom många campinggäster är pensionärer såg jag framför mej en ringlande kö med rullatorer, käppar och krökta ryggar som med nedböjt sökte hjälp hos en läkare.
Under protest gick Helena med redan 45 minuter innan öppningstiden, som tolk, för jag begriper bara det skandinaviska språket. Vi var först på plats och jag såg att Helena log lite hånfullt bakom min rygg
Först ett par minuter före öppningstiden kom nästa patient och samtidigt som dörren till mottagningen låstes upp kom ytterligare en och än en gång såg jag det där försmädliga leendet.

En sjuksköterska tog alla våra uppgifter samtidigt som doktorn tittade på märket och kollade på skärmen för att se vad det kunde vara. Han kunde dessvärre inte konstatera att det var Borelia, eftersom han knappt visste vad det var. Men han ordinerade en dundertablett och en salva att smörja fläcken med och i innan vi lämnade lokalen fick vi telefonnummer till deras ordinarie arbetsplats på lasarettet i Torrevieja, dit vi kunde ringa eller mejla om inte den röda ringen gav med sej.
En knapp vecka senare började ringen återgå till det normala, den försvann mer och mer in i den naturliga hudfärgen. Jag började må bättre och allt var i sin ordning igen och om jag haft Borrelia eller inte lär jag aldrig få veta. Nu var jag frisk och det var det som var viktigast.

Mar Menor (eller lilla havet som det betyder)
Los Belones är en liten levande by som ligger cirka fyra kilometer från campingen. Vi cyklar dit nästan dagligen för här finns allt från fotvård till restauranger, marknader och fastboende spanjorer. En levande och existerande by, precis som en liten by hemma i Sverige.
Byn ligger någon kilometer från Mar Menors strandkant där de typiska semesterbostäderna finns och närmast campingen, där vi bor, är Mar de Cristal. Här tävlar höghusen om vem som är högst, vackrast och ståtligast men alla har ett gemensamt, så här års är dom i stort sett helt obebodda. Det var en helt avfolkad syn som mötte oss när vi nådde byn på en av alla våra cykelturer.
Restauranger och affärer var stängda, jalusierna för fönstren i höghusen var fördragna, det var nästan kusligt dött, så dött att jag helst inte vill vistas här efter mörkrets inbrott.
Men den två kilometer långa strandpromenaden var väldigt vacker med en bred stenbelagd yta och härliga mosaikdekorationer i form av sjöhästar.

Förr var sjöhästar en mycket vanlig syn i lagunen

Sjöhästarna symboliserar en epok som varit men som av övergödda åkrar förgiftat lagunen så kraftigt att allt levande dog ut. Anledningen till symbolen är att äldre människor vittnar om att när dom som barn badade i lagunen lekte dom med sjöhästar som simmade intill sina ben.
Den 12 oktober 2019 är en historisk dag i Mar Menors historia. Plötsligt simmade 3 ton fisk och skaldjur upp på land och dog på Playa Villananitos i den norra delen av lagunen. Fiskarna inte bara simmade, de hoppade också rakt upp på land, som om dom bränt sej i det syrefattiga vattnet.
Fler faktorer har bidragit till att Mar Menor nu befinner sej i en ekologisk katastrof. En är jordbruken som breder ut sej väster om lagunen, en annan är att våtmarkerna, lagunens lunga, dräneras bort för att användas till jordbruk.
Ungefär 80 procent av denna katastrofsituation beror på övergödning av, de upp till sex skördarna som tas upp årligen. Resterande nedsmutsning kommer från industrijordbruket, från städernas avloppssystem och en viss del från de nedlagda gruvororna i bergen.

Ett annat strandhugg var en gammal fiskeby som ligger ytterligare några kilometer längre norrut på den västra sidan av lagunen. Här är det inte höghusen som dominerar men ödsligheten är densamma som i Mar de Cristal och även här har dom en vacker strandpromenad dekorerade med sjöhästar.

Helena vilar sej mellan två Sjöhästar

Los Nietos, eller ”fiskaffärens barnbarn” som den kallas, har helt avfolkats från fiskare som tidigare inbringade sitt levebröd här och som i samband med katastrofen tvingades flytta. Alla gamla fina hus som fiskarna bodde i är numera semesterbostäder och ägarna är främst spanjorer från dom stora städerna i norr. Trots urbaniseringen har byn fått behålla sin charm från den tid den var en levande fiskeby. Även den lilla hamnen för fiskebåtarna finns kvar men den såg vid vårt besök ganska övergiven ut.

Här finns gott om små charmiga hus som vittnar om liv

I dag annonserar mäklarna att det finns över sju tusen fastigheter till salu runt Mar Menor, ett pris som man nu får betala för den skandalösa miljöförstöring som pågått under många år.
Turisterna flyr Mar Menor, även på högsäsong, eftersom stränderna från Playa de Villananitos i norr till Playa Honda i söder är stängda på grund av föroreningar. Så sent som oktober 2021 rensade man stränderna från fem ton död fisk som låg och ruttnade i solskenet.

Ingen vacker syn med döda stinkande fiskar på stranden

Detta är en sorglig katastrof, en typisk sådan som kan hända när det är pengarna som styr över förnuftet och när politiker skyller allt på varandra.
Mar Menor är en fantastisk lagun, Europas största, som förmodligen aldrig bli vad den en gång har varit. Hela den västra strandremsan är död, yrkesfiskarna har flytt sitt levebröd och lämnat kvar sina gamla charmiga bostäder till turister som i sin tur valt ”renare” platser att återhämta sej på. Därför finns det i dag tusentals bostäder som står utan ägare.

Stinkande döda alger krattas upp från stränderna

På lagunens östra sida, den som ligger mot Medelhavet, är det inte samma problem.
Hela den drygt två mil långa tarmen La Manga, från Playa Honda i söder till inloppet från Medelhavet, är enbart byggd för sol och badtörstiga turister. På hela sträckan kan turisterna själva välja om man vill sola och bada i Mar Menor eller i Medelhavet eftersom den smala tarmen bara är ett hundratal meter bred, på vissa ställen.

Vi cyklar ofta de få kilometrarna till hamnen i Cabo de Palos som ligger på andra sida tarmen, från campingen sett. Här sjuder det av folkliv och på den norra delen av hamnen ligger restaurangerna vägg i vägg med varandra.

Restaurangerna ligger tätt utmed kajkanten

Att sitta här en decemberdag i t-shirt och kortbyxor och se båtlivet i Medelhavet, samtidigt som man äter en god lunch tillsammans med goda vänner, känns nästan overklig.

Flyktingar, nej fiskare på väg tillbaka till hamnen

Att rapporterna hemifrån talar om minusgrader och snö, gör känslan än mer overklig.

Julmånaden
Första dagen på årets sista månad startade med en cykeltur till hamnen i Cabo de Palos tillsammans med Bine och Micke. Solen stod som spö i backen, termometern närmade sej tjugo strecket och från bordet vi fick hade vi en härlig utsikt över det, för dagen, spegelblanka Medelhavet.
Allt var bättre, än man kan ha det när man har det som bäst, förutom en liten detalj. Efter Helenas andra Zumbapass fick hon ett ryggskott som hämmade hennes kropp och humör. Men efter att jag hjälpt henne upp på cykeln så gick det bra igen och efter några glas skumpa i hamnen var krämporna som bortblåsta, eller väck med pusta, som norrmännen säger.

Orosmolnen började än en gång göra sej påmind. Vi fick genom media ständiga rapporter om att det var ytterligare en variant av pandemin på gång, en afrikansk variant som man inte tidigare känt till. Vad kommer att hända, skall vi än en gång behöva störta oss hem för att undkomma panikslagna politikers krampaktiga beslut.

Samtidigt står Magdalena Andersson, som nybliven stadsminister och talar om välfärd för alla. Sjukvården skall bli bättre, skolorna likaså, gängkriminaliteten skall bekämpas med flera poliser, dom äldre skall få en pension som går att leva på och så vidare och så vidare, bla, bla, bla.
Allt skall bli bättre, trots att hon representerar ett parti som gjort allt för att sänka välfärden och tryggheten med neddragningar av personal, inom alla välfärdsområden, de senaste åren.
Jag är en ständig optimist och jag hoppas verkligen att hon lyckas.
Lycka till Magdalena, det kanske behövs en kvinna för att reda ut åtta års handlingsförlamning av arbetsskygga verbalerotikers beslutsångest.

När det gäller gängkriminaliteten är jag förvånad över att man inte går på kärnan i stället. Alla, eller i alla fall dom flesta, vet att knarket är navet runt all kriminalitet, det är knarket som ger näring till gängen.
Vore det inte förnuftigare att jaga dom som köper knark, dom som brukar denna stimulantia, för det är faktiskt dom som försörjer gängen med blodspengar. I dag är det inte enbart de så kallade utslagna människorna i samhället som brukar knark. Det är lika mycket, eller kanske mer, samhällets toppskikt som kan betala vad som krävs för att komma åt dessa så kallade innedroger.
En tankeställare till alla er som gör knarket till en innedrog, ni som glider omkring med vitt under näsorna på inneklubbarna runt om i Sverige. Ni ser knarket som ett lyft av ert ego, vilket måste vara på topp om man skall hänga med. Samtidigt bidrar ni med att nya gangstergäng bildas vilket i sin tur medför dödsskjutningar och kostsamma insatser med våra skattepengar.
Kort resumé: Om ingen köper knark av dessa gangsters så försvinner gängen helt automatiskt från vår marknad och från Sverige.

Restaurante Bar & Butik
Våra La Manga kompisar, Lisbeth och Lennart från Strömstad och Bine och Micke från Söderköping, som varit på denna camping, 20 respektive 7 år, vet allt man behöver veta i denna delen av Spanien. Dom visade oss allt från restauranger, bodegor, affärer med svensk mat, cykelaffärer och så vidare. När platserna låg bortom cykelavstånd, stuvade Strömstaborna in oss i sin Navarra med dubbelhytt och Sörpingarna hängde på med sin nedkabbade Smart.
En dag i början på december tog vi en tur till Torrevieja, drygt sex mil norr om La Manga, för där finns en restaurang som serverar äkta svensk ärtsoppa med pannkakor på torsdagar. Dessutom har dom svenskimporterade ”måste ha varor” som till exempel knäckebröd, kaffe, sill och så vidare.

Inte ofta man ser skyltar med svensk text här i Spanien

Den första som mötte oss var den svensktalande ägaren som välkomnade oss till restaurangen. All personal och samtliga gäster i lokalen var svensktalande och det kändes precis som att gå in på en lunchrestaurang hemma i Sverige. Enda skillnaden var att här serveras alkoholhaltiga drycker till maten om man så önskar. Ärtsoppan var helt underbar och punchen var som pricken över i-et, kanske lite beroende på att man inte förväntar sej en sådan måltid på dessa breddgrader. Gott var det i alla fall och att det var äkta vispgrädde till pannkakorna gjorde inte njutningen sämre.

Lägenhetsvisning i Los Belones
Monica och Göran som bor i ”Svenskhuset”, höghuset i Los Belones som jag nämnt tidigare, talade om att det fanns två lägenheter till salu i huset, en bebodd fyra och en helt ny trea.
Bine och Micke ville gärna se på den stora lägenheten och efter en diskussionsrik afton i Morelon blev vi intresserade av trean.
Damen som äger fyran, den stora lägenheten, har inte varit där på ett par år och när Göran frågat henne om hon ville sälja fick han till svar att allt går att sälja till rätt pris. Göran, som tog på sej rollen som kontaktman, ordnade med en nyckel och enligt hans gissning borde priset hamna runt 2,5 miljon. Bine och Micke blev efter visningen väldigt sugna på att handla. Lägenheten var fin men allt berodde såklart på priset.
Mäklaren som visade oss den andra lägenheten talade om att den skulle kosta 1,6 miljoner plus 13 procent för alla administrativa omkostnader som tillkommer i ett nyproducerat objekt.
Även detta objekt var intressant. Planlösningen var helt okey och det som mest väckte vårt intresse var den 70 kvadratmeter stora takterrassen med utsikt över bergen, Mar Menor och Medelhavet.
Båda visningarna var mycket givande, lägenheterna var otroligt fina och bäst av allt var takterrasserna med den fantastiska utsikten.

Fantastisk utsikt från terrassen

Dessutom är Los Belones en levande by som man kan bo i året runt till skillnad från de strandnära semesterbyarna som stänger ner helt på vintern. Vårt mål är ju att åka till värmen på vintrarna och fira den svenska sommaren hemma på Tjörn.
Säljaren gav oss en veckas betänketid och än en gång blev det en diskussionsrik afton med högt i tak.
När promillehalten försvunnit ur blodomloppet bestämde vi oss för att hoppa av trots ett stort intresse och då framför allt från min sida. Vi är nog inte riktigt färdiga med husbilslivet ännu.
Bine och Mickes beslut blev detsamma eftersom dom inte heller kände sej helt övertygade ännu.

Luncher
Nästan varje dag åt vi lunch tillsammans med Bine och Micke och oftast var även Lisbeth och Lennart med. Dessutom hände det att andra bekanta till våra, som till exempel ”Sigtunaborna”, Monica och Göran, var med. Man kan verkligen säga att umgänget här på La Manga är helt fantastiskt med folk som bara vill trivas och ha det trevligt, precis som vi själva vill.
Umgänget var oftast under dom ljusa timmarna på dygnet för efter mörkrets inbrott sjönk kvicksilvret till temperaturer som inte lämpar sej för utesittande utan överlevnadsoveraller. Dessutom blir det väldigt mörkt när det blir mörkt här i Spanien. Vid några tillfällen blev vi sittandes i Los Belones tills mörkret fallit och det var ingen höjdare. Så fort vi lämnat utkanten på byn blev det helt becksvart och vid vår första cykeltur hade vi inga pannlampor eller annan belysning med oss.
Det var kallt mörkt och vingligt, till och med så vingligt att en, jag nämner inte vem, ramlade med cykel och allt på den smala asfalterade cykelvägen, som även kallas ”fyllevägen”. Det hela gick i slowmotion, till och med så sakta att inte ens hunden ramlade ur cykelkorgen, som den kullkörande hade på styret. Det var ingen skada skedd förutom att vi fick leda cyklarna de sista kilometrarna till campingen.
Lunchen var oftast grillning hemma hos någon, men ibland var det kortare cykelturer till Los Belones där det finns många lunchställen. Några gånger cyklade vi till den livliga hamnen i Cabo de Palos där ett tiotal restauranger ligger vägg i vägg med varandra och vid ett annat tillfälle cyklade vi till ”Tysken”, en mil längre ut på La Manga tarmen, där man bland annat serverar Wienerznitsel.
Vid ett tillfälle ordnade vi en smörrebrödslunch i äkta dansk stil med tillhörande drycker. Detta var mycket uppskattat, precis som vi har uppskattat alla andra luncher som vi haft tillsammans.

Danskt smörrebröd byggd på rågbröd med extra allt

Bodegas Delampa, Jumilla
Drygt 15 mil norr om La Manga ligger en Bodega, en vingård, som Strömstaborna hade kännedom om och som dom ville besöka. Vi stuvade in oss i baksätet på dubbelhytten och Sörpingarna dammade av Smarten för nu skulle varje tom plats fyllas med nya vinflaskor, nu skulle det handlas.
Det var ett välkommet avbrott från cykling och promenader i närområdet och det var ett underbart landskap som mötte oss när vi kom upp på höjderna några mil från havet. På slätterna mellan topparna var det en blandning av stora inplastade odlingsfält och karga delar som mest liknade ett månlandskap.
När vi anlände Bodegan, som låg helt avsides från all annan bebyggelse, välkomnades vi av en ung man som bjöd in oss till en enklare vinprovning med oliver, korvar och ost.

Vinprovning med fyra sorters vin och tillhörande tilltugg

Efter vinprovningen botaniserade vi bland konstnärligt formade hyllor fyllda med de ädla dryckerna.

Vinställ på ett inbjudande sätt skapar ”må ha” känslan

Köplusten blev stor vilket förmodligen var bodegans syfte och när vi hade lastat både Smarten och dubbelhytten landade vi totalt på drygt 200 flaskor tillsammans. Hälften av flaskorna var ett mycket gott rödvin som vi alla fastnat för och som även hade ett smakfullt pris, eller vad sägs om 19 kronor per flaska.
Vi var nöjda och Bodegakillen likaså. Han var till och med så nöjd att han handtackade och gav oss varsin flaska av Bodegans dyraste rödvin, som kostade 80 kr flaskan, som tack för besöket.
Hur Lisbeth och Lennart kunnat hitta denna underbara plats upp i bergen har vi ännu inte bringat klarhet i.

Lucia
Spanjorer firar inte Lucia men vi gjorde ändå ett försök att upprätthålla traditionen som vi är vana vid hemifrån. Helena och jag tog vad vi hade i ljussättning och med en kanna kaffe, pepparkakor och en bärbar radio knackade vi på, tidigt på morgonen, hos Bine och Micke.
När en halvnaken yrvaken Micke öppnade, möttes han av Luciasånger och två konstigt maskerade personer. Ett lustigt uppvaknande som togs på rätt sätt och med glada tillrop.


Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle

Senare på dagen var det ett gäng engelska musikanter som höll konsert på stranden. Först trodde jag att det berodde på att det var Lucia men så var det inte eftersom engelsmännen inte heller firar denna högtid. Trevligt var det i alla fall och det var många besökare på plats.

Det spelades riktigt härlig musik

och det var gott om publik på stranden

Orosmoln
Ett nytt virus, Omikron, hade börjat sprida sej över Världen och dagligen rapporterade nyhetsmedierna om länders olika restriktioner. Danmark och Norge var hårt drabbade denna gång, men även i övriga länder rapporterades en ökning. Dessa rapporter skapade givetvis oro, skulle vi än en gång få fly värme och solsken, liksom vi gjort för två år sedan.

Första tanken var att så fort som möjligt få den tredje sprutan vilket flera bekanta redan fått här i Spanien. Vi hade fått veta att vi skulle vända oss till en, typ vårdcentral, knappt en mil längre ut på La Manga tarmen, som vi kallar landremsan som skiljer Medelhavet från saltlagunen Mar Menor.
Vid vårt första försök började vi med att visa våra pass och genast satte damen, som inte tillhörde språkbegåvningarna, upp en stor lapp på glasrutan där det stod, på engleska, att vaccinet var slut. Det var bara att vända tillbaka liksom vid vårt nästa besök när sjukstugan var stängd trots att den, enligt skylten, skulle vara öppen.
Några dagar senare fick vi veta att det måste gå minst sex månader mellan andra och tredje sprutan  vilket innebar att vi, inte kunde få något vaccin före årsskiftet.
Micke gjorde ytterligare ett försök och fick till slut sin spruta, men Bine, som också var med på vårdcentralen, fick ingen för hon hade inte fyllt 60 år.
I mitt tycke borde alla som vill, få sin spruta så fort som möjligt för att få stopp på den här skiten, så vi kan göra ännu ett försök att leva normalt igen.
Helena hade kunnat få sin tredje men vi bestämde att försöka på nästa ort eftersom vi skulle lämna La Manga i början av januari. Lisbeth och Lennart, fick göra som oss, vänta några veckor till på grund av sexmånaders regeln.

Jul på La Manga
Från Luciadagen har det varit långbyxor och tröja som gällt här på La Manga och våra planer att fira jul utomhus började bli oroande. Det var självklart att vi skulle fira julen tillsammans med La Mangagänget samt med Monica och Göran från Los Belones och det var även bestämt att vi skulle vara utomhus på Bine och Mickes tomt.
Värdparet hade, sedan en vecka tillbaka börjat julpynta både Morelon och tomten med allsköns tingeltangel som förhöjer julstämningen.

God Jul på spanska hänger på husbilsdörren

Inne i husbilen var bland annat hela den stora hyllan bakom framrutan fylld med julsaker och på tomten fanns det blinkande gran, blinkande ljusslingor, julblommor, röda dukar och så vidare. Allt som vittnar om att julen är på gång.

En tomt med extra allt. Det som inte fanns här, finns inte

Värdparet hade även bestämt att dom skulle stå för all matlagningen, men tack vare att jag har en kockutbildning i bagaget, fick jag hedersuppdraget att koka potatisen. Helena tjötade sej till att få göra en Janssons Frestelse och Lisbeth fick koka äggen.
Som en sista prick över i-et klädde Micke, dagen före dopparedagen, Morelons grill med en blinkande ljusslinga varpå en snabbtänkt kvinna på Facebook kommenterade det hela med ”har ni redan tänt grillen”.

Dagen före dopparedagen tände Micke grillen

Vi hade julklappar med oss hemifrån som Bittan och Herrman skickat med. Eftersom vi inte tror på tomten längre så öppnade vi våra klappar, utan den tjocka röda gubbens hjälp, redan tidigt på morgonen.

Även stora barn tycker om julklappar

Jag fick tre klappar och Helena två vilket jag tyder som att jag varit den snällare i familjen. Av alla klapparna så var en av mina i absolut särklass, jag fick en hammare vilket är precis det jag önskat. För mej har hammaren alltid varit en del av min kropp och min period som snickare är absolut den mest minnesvärda och roliga tid jag haft i mitt 60-åriga yrkesliv.

Julaftons morgon började med soldis och 15 grader och vid middagstid, när värdparet hälsade oss välkomna, hade kvicksilvret nästa nått upp till 18 gradersstrecket.

Micke häller upp välkomstdrinken

Bine och Micke, som älskar att ställa till med kalas hade inte lämnat något åt slumpen, det var extra allt, av allt som skall finnas på ett julbord och det gällde även sidebordet med drycker.

Ett glatt gäng som väntar på tomten på Morelotomten

Julen är ju barnens helg, men eftersom vi inte hade några barn med oss, fick vi vuxna göra det vi är bäst på, nämligen att äta och dricka och framförallt att umgås och ha trevligt tillsammans.
Skratten var många och långa och när är skymningen och kylan började närma sej fortsatte festen sju trappor upp, i Morelon. Den ena vinpavan efter den andra tömdes och eftersom vi inte hade någon gran i husbilen fick vi hålla till godo med att dansa med varandra. Det fick mej att tänka på Sonja Hedenbratt och hennes sång ”knö dej in fast dörra ä trång, för här e änna nåt på gång…”
Det var en fantastisk fest, en vuxen Julafton, som vi tackar värdparets generositet för.

Costa vad det Costa vill
Den spanska Medelhavskusten är uppdelad i 10 regioner från Costa Luz längst söderut till Costa Brava i norr.
Vi befinner oss på Costa Blanca, som sträcker sej från Almeria i söder till Valencia i norr. Inom denna kustremsa finns förutom La Manga även turistorter som Alicante, Benidorm, Altéa, Denia samt den mest kända för oss svenskar, Torrevieja. I Torrevieja bor så många svenskar att orten borde döpas om till Torresverja.

För flertalet svenskar är Costa del Sol, mellan Gibraltar och Nerja, den mest kända med turistorter som Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona och Malaga. Det är hit man fraktat genomfrusna soltörstiga turister sedan charterresornas begynnelse. Min egen första kontakt den denna typ av resor var för övrigt Fuengirola i mitten på 60 talet.

Som husbilsåkare har vi både passerat och eller besökt samtliga kuststräckor under åren och det är, tråkigt nog, de senaste årtiondenas upplevelser som jag kallar hela medelhavskusten för Costa Plastica. Anledningen till namnvalet är att stora delar av sträckningen påminner mer om en jättestor plastsäck än grönskande odlingsfält. Nästa all odlingsbar mark har ett heltäckande plastskynke över hela odlingen. En del hänger upp plasten på stålställningar likt ett jättestort växthus och andra lägger nästan duken på plantorna. Mest påtagligt är sträckan mellan Granadas gräns i söder till Valencia i norr.
När man kör genom dessa odlingsfält, som oftast sträcker sej från kusten upp till bergskedjorna, är det som att åka mellan två jättestora grönsaksstånd som är täckta med en gråbrun, delvis genomskinlig duk. Det kan ibland vara kilometerbreda fält som helt eller delvis döljer de grönskande odlingarna och de färgstarka citrusträden.
Allt detta för att producera så många skördar som möjligt vilket jag kan ha viss förståelse för, eftersom Spanien till stor del lever på export av just frukt och grönsaker.

Ingen vacker syn, men det växer snabbt under plasten

Värre är, när man till exempel lägger en odling i träda, så låter man ställningar och allt stå kvar och när plasten blir tillräckligt gammal vittras den sönder och flyger vind för våg över slätterna.

Allt står kvar trots att marken inte brukas längre 

Det är en sorglig syn att se de rostiga stålskeletten och all den plast som fladdrar för vinden efter att den släpp taget från dom gamla ställningarna. Värst av allt är att den plast som inte fastnar på buskar och annat på land, blåser rakt ut i Medelhavet.

Sjok som inte fastnar i vegetationen försvinner ut i Medelhavet

Tack och lov har oliv- och mandelträdsodlingar förskonats från plastinklädnad för dessa fält är i blomningstid tårdrypande ögongodis, vilket även citron- och apelsinodlingar är, om dom inte är gömda under en gråbrun halvt genomskinlig plastduk.

Feliz ano nuevo
Vår vistelse på La Manga började närma sej slutet men först skall vi fira nyår tillsammans med våra vänner.
På nyårsaftonens förmiddag överlämnade vi en låda med glas, designad by Helena och en flaska Rosa Gin till Lisbeth och Lennart som tack för alla utflykter i Navarran med dubbelhytt och framför allt, det trevliga sällskapet.
Utan Strömstadbona hade vi inte sett en bråkdel av det vi sett och upplevt under vår vistelse här. Helena hade inte kunnat köpa sin nya cykel, vi hade aldrig kommit till bodegan i Jumilla och alla andra platser som låg bortom cykelavståndet. Men viktigast av allt har varit den fantastiska gemenskapen och alla skratten som vi haft tillsammans med Sörpingarna, Sigtunaborna och Strömstaborna under vår vistelse här på Camping Caravaning La Manga.

Välkommen 2022
Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Bine och Micke i deras Morelo där värdparet, som vanligt bjöd på god mat och dryck. Huvudrätten bestod av en mycket välstekt oxfilé och en härlig potatisgratäng som jag bad om att få receptet på, men tyvärr, det var deras egna hemlighet. 
Nyårsdagen eller ”Pizzans dag” som den även kallas, samlades vi på en bar i Los Belones som var känd för att sina goda pizzor. Det var utesittarväder och pizzorna var verkligen så goda som ryktet förtalde.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 23-Pizzadagen-3-1024x732.jpg
Restaurangen dukade fram stora härliga pizzor

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 23-Pizzadagen-4.jpg
Proppmätta magar lämnade halvfulla tallrikar

Det var en bra start på 2022. Pizzorna var så stora att ingen av oss orkade äta upp men av någon outgrundlig anledning kunde kyparen bära in den ena pavan Riojan efter den andra utan att någon tackade nej. Vi är inte här för att bli mätta, utan för att hitta tillbaka till nyårsstämningen, var någons kommentar.

Efter nyårshelgen var det dags för oss att, efter 53 övernattningar, lämna La Manga. Med en kort tillbakablick kunde vi bara konstatera att det har varit en helt fantastisk tid tillsammans med trevliga, generösa och omtänksamma människor som bara vill njuta av livet utan att krångla till det.

En dag utan rödvin är en förlorad dag, brukar jag ofta skämta om och när vi nu summerar vår vistelse på La Manga så kan vi konstatera, inte en enda dag har gått förlorad.

Del 3
Costa del Sol

Tidig morgon i tät dimma lämnade vi campingen på La Manga för nya upptäckter cirka 20 mil närmare Atlanten. Vi följde AP 7 som delvis är betalväg innan vi vek ner mot Medelhavet och ljuset bakom det gråa täcket, som under hela resan hindrat solens strålar att tränga igenom.
GPS; en, eller Tina som vi kallar den, var inställd på Camping Cabo de Gata och innan vi nådde målet ledde Tina in oss på en platt landsbygd med inplastade odlingar på ömse sidor. Det är, som jag sagt tidigare, ingen fröjd för ögat att köra på dessa smala grusvägar med hangarer av plastbyggnade tätt inpå husbilen.

Campingen låg på en stor slätt med sex meter höga växthus i plast på den ena långsidan och vildvuxna lågväxande slätter, ett naturreservat, på den andra. Bortsett från området runt omkring var det en fin camping med stora ljusa tomter och fräscha hygienutrymmen. Det fanns både pool och restaurang men dessa var vinterstängda. Efter ankommaren och lite vila cyklade vi de tre kilometrarna in till byn och det första som möter oss är en helt underbar strandpromenad, bara ett tiotal meter från strandkanten på det turkosa Medelhavet. De fullbelagda utskänkningsställena avlöste varandra och efter att vi hittat ett ledigt bord, beställde vi som vanligt ett litet glas rött. 

Vi satt länge, länge och njöt av det härliga vädret, utsikten över havet och Riojan som fylldes på med jämna mellanrum.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 26-Cabo-de-Gata-3-1024x545.jpg
Helena njuter av värmen och utsikten

Samma dag som Tour de Ski avgjordes på berget Alpe Cermis i Val di Fiemme tog vi en långpromenad på naturreservatet som gränsade mot campingen. Vi fick tips om att det skulle finnas en lagun som för några år sedan bildats av ett fruktansvärt regnväder och som i dag är boplats för flamingos och andra fågelarter.

Med kameran i högsta hugg letade vi oss fram på små stigar i den glesbevuxna lågväxande naturen och efter någon timme fann vi lagunen.
Vi såg direkt att det var gott om sjöfågel, som tyvärr, från ett fotografiskt perspektiv, befann sej i vassen på den andra sidan av den lilla lagunen.

Flamingos strosar runt i lagunen


Strandremsan som skiljer lagunen från Medelhavet

Lagunen, som bara ligger en bred sandremsa från Medelhavet, låg vackert inbäddad i vass och buskage, alltså en perfekt plats för Flamingos och andra sjöfåglar, som trivs på grunt vattnet.

Trettondagsafton
Det är 3 424 meter från campingen till närmaste restaurang i Cabo de Gata där vi bestämt oss för att fira trettondagsaftonen. På grund av avståndet, tidigarelade vi firandet till tidig eftermiddag för att undvika en becksvart cykeltur på de stigliknande vägarna som var både smala och gropiga.
Vi beställde en fyrarätters måltid med soppa, ugnsbakade grönsaker, grillad fisk och tårta och till det bjöds vi på en helt underbar utsikt över det turkosa havet med dyningar efter nattens stormliknande vindar.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-14-1024x644.jpg
Grillad fisk med pommes

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-15-1-1024x563.jpg
Som synes smakade fisken helt utmärkt

Det var en helt underbar eftermiddag med sol, värmen och ljudet från bränningarna när dom når strandkanten och vågorna ombildas till ett vitt skum.
Vi satt kvar tills solen började närma sej havets horisont innan vi bestämde oss för att bryta upp och cykla tillbaka till campingen.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-19-1-1024x798.jpg
Cykla skall man göra innan mörker och kyla tar över

Camping Almayate
Efter tre nätter var det dags att röra på sej igen. Det vi lämnade var en trevlig campingplats men läget hade en del till övers att önska. Själva byn, Cabo de Gata, uppfattade vi mer som en ganska tråkig sovstad, förutom strandpromenaden förstås. Men man får inte glömma att det fortfarande är vinter här och liksom övriga orter utmed Medelhavskusten väcks allt till liv om ett par månader.

Målet för dagen var ytterligare cirka 20 mil i sydvästlig riktning, till Camping Almayate som ligger några kilometer från den mer kända staden Torre del Mar på Costa del Sol.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 31-Almayate-1-1024x424.jpg
Camping Almayate sedd från havet

Vi fick en bra plats med havsutsikt och efter ankommaren träffade vi en hel del bekanta ansikten som vi träffat senast vi var här. Det blev en del armbåges- och knytnäveskramar innan vi drog oss tillbaka för att iordningställa vår nya boplats
Camping Almayate är den bästa som vi hittills besökt. Här är lite slitet men ändå rena fräscha hygienutrymmen, en trevlig restaurang med bar och sällskapsrum, matbutik med lite av varje och relativt stora platser. Det enda man kan det klaga på, om man nu måste det, är att det ibland är ont om varmvatten och så är det ganska trånga och snäva kurvor, för våra stora husbilar, när man skall ut och in på campingen. Läget är kanon med den stranden på ena sidan och den asfalterade vägen in till Torre del Mar och utbudet som bjuds där, på den andra sidan.

Stranden
Första morgonen tog vi, som brukligt är, en promenad utmed stranden och det var riktigt varm och skönt redan i gryningen.
Längre ut mot horisonten, innan mörkret bytt skepnad till soluppgång, hördes ljudet från fiskebåtarnas dieselmotorer och i det mörka vattnet sågs ett pärlband av mer eller mindre starka lampor, som i sakta mak gled mot sina destinationer med nattens fångst.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 32-Almayate-3-1024x637.jpg
Tidig morgon på stranden

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 32-Almayate-4-1024x543.jpg
Soluppgång

En härlig syn och det var vår första riktigt njutbara morgon på denna resa med solsken, strandpromenad och havsutsikt, redan innan frukosten.
Senare på dagen tog Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg med oss på en strandpromenad till en mycket spartansk fiskrestaurang någon kilometer från campingen.
Byggnaden, som var mer lik en koja, var byggd med principen, ”man tager vad man haver”.
Bord och stolar var i plast, sådana som ockuperade nästan var familjs trädgård på 1980-talet och som efter bara någon månad skiftade färg från vitt till grått. Men nu var det inte för arkitekturens och inredningens skull som promenerat dit, utan för ryktet att deras grillade fiskar är något utöver det vanliga.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-4-1024x660.jpg
Spartansk arkitektur på den svarta sandstranden

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-1-1024x812.jpg
Saltade nyfångade fiskar som grillas på öppen låga

Efter att vi ställt bord och stolar tillrätta i den svarta sanden, som präglar denna kustremsa, beställde vi dagens fångst med tillhörande dryck. Fisken var precis lagom grillad, sådär så att köttet bara ramlar av benen och det som kvarstod av fisken vittnar om att även smaken var till full belåtenhet.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-3.jpg
Av bilden att döma var det inget fel på smaken

Åt vilken håll man än vill gå på stranden, från campingen, finns det barer i allas smaker och när vi besökte en som ligger nära Torre del Mar såg vi ett bekant ansikte.
Vid ett bord satt ingen mindre än postkodlotteriets ansikte utåt, Rickard Sjöberg, tillsammans med sin fru. Det var kanske inget märkvärdigt med det, men kul, väldigt kul att se ett så känt ansikte på samma bar som vi satt på. Vi jönsade oss självklart inte med kamera, autografblock och sånt utan bara ett tjenare, roligt att ses utanför TV-skärmen och så var det inte mer med det.
Självklart skulle jag ju vilja veta varför Tjörn inte finns med på postkodlotteriets karta, ön har ju faktisk tillhört Sverige sedan 1658, men av Helenas ansiktsuttryck att döma valde jag att avstå.

Torre del Mar
Torre del Mar var fram till 1970-talet en liten fiskeby men i samband med charterresornas intåg i var mans plånbok ändrade man inriktning. I dag har staden drygt 21 000 fastboende men på sommarhalvåret, mer än femdubblas den siffran. Hela samhället, i och runt Torre del Mar, är i dag uppbyggt för ”turister med rätt att leva livet” och det enda som vittnar om den gamla tiden är en stationsbyggnad och några kvarlämnade räls mitt inne i staden.
Vi cyklar ofta de tre kilometrarna in till den, före detta lilla fiskebyn, med den underbara, fyra kilometer långa, strandpromenaden. Hela den stenbelagda strandpromenaden kantas av uteserveringar som erbjuder allt som en levnadstörstig turist kan önska sej i både mat och dryckesväg. Här kan man sitta i timmar och bara njuta av litet glas rött, lyssna på någon gatumusikant eller se människor som flanerar och gottar sej i solskenet.
Torre del Mar har extra allt och dom barer som inte fått plats på strandpromenaden ligger i kvarteren närmast havet tillsammans med inbjudande boutiquer för köpkraftiga turister.
n vacker stad väl värd ett besök om man har den möjligheten. Om Rickard Sjöberg, som har facit i sin hand, valt att åka hit, då är det kanske till och med bättre än vad vi fattat.

Medelhavet

Det turkosa vattnet är helt underbart när det ligger lugnt med båtar som bildar små krusningar när dom glider förbi. Men lika dramatiskt kan det vara när vinden har riktigt bråttom och skapar meterhöga vågor som kastar sej in mot land och skapar en kaskad av skum där stranden bromsar upp dom. Efter några dagar med lite lägre stapel på kvicksilvret, några regndroppar och ett Medelhav i uppror, fick vi känna på ett riktigt skitväder här också.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Stranden-2-1024x522.jpg
Det turkosa vattnet har övergått till en mörkare ton
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Stranden-1-1024x533.jpg
Hundpromenad i blåsten med svart sand som yr

Ovädret pågick i tre fyra dagar och när vi tittade ut genom fönstret från våran gungande husbil såg vi hur hundägare, på stranden, stretade emot i den hårda vinden med en kroppshållning som låg mitt emellan liggande och stående.
Sådant här väder kallas ibland för kvinnoväder, förlåt jag menar shoppingväder och så blev det även denna gång. Vi cyklade in till Torre del Mar några gånger där Helena bland annat hittade en bra hårfrisörska, vi köpte bouleklot och besökte stadens köpcentra och matställen.

Här liksom på La Manga umgicks vi med många trevliga människor som, liksom vi, ville aktivera sej och ha roligt. Det var ingen ankmarsch, men ibland samlades vi allihopa för att spela boule till exempel.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Boulturnering-1-951x1024.jpg
En sammanbiten Anna-Lena i full aktion  

Camping Aula De Naturaleza Cortijo San Miguel
I höstas, när vi hade besök på Tådås av Siv och Lasse från Nyköping, talade dom om att dom också skulle vinteremigrera till Spanien. Dom rekommenderade en camping i Nerja som dom gillar, så vi bestämde oss för att träffas där när dom kom dit.
I mitten på januari meddelade Lasse att dom hade checkat in på Camping Cortijo San Miguel i Nerja och att det fanns lediga platser för oss också. Eftersom vi kommit överens om att träffas i Nerja, bestämde vi oss för en förflyttning redan nästkommande dag.
Tidig morgon lirkande jag ut Carthagon mellan stolpar och träd med mycket god hjälp av Helena och Benny, samt en del hjälp av tillströmmande ”förståsigpåare”, kom vi till slut ut från vår trånga plats. Elva nätter blev det på Camping Almayate innan vi tog avsked från vännerna som vi haft så trevligt tillsammans med.
Förflyttningen var en av dom kortaste vi gjort hittills med vår husbil. Det var knappt tre mil till nästa destination där vi mottogs av Lasse som visade oss vägen in till den lummiga campingen.

Vi hade nu gått från jättecampingen på La Manga till en normalstor, men trång, camping i Almayate till denna lilla men mysiga plats någon kilometer väster om Nerja. Det är detta som är tjusningen med husbil och camping, man får hela tiden nya synintryck och aha-upplevelser. Ingen plats är den andra lik och alla har både för och nackdelar.
Vi fick en XL-plats som Lasse valt ut och som var både bra och rymlig. Som avgränsning framåt hade vi en stor kaktus och på ena långsidan växte ett par avokadoträd.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Camping-Naturaleza-5-766x1024.jpg
En kaktus som tomtavskiljare
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Camping-Naturaleza-4-1024x674.jpg
Avokadoträn med nästan mogna frukter

Hela campingen gör verkligen skäl för namnet Naturaleza, som jag tror betyder naturpark.
Efter att vi plockat ut allt igen, som vi packade in för bara några timmar sen, var det dags för en promenad ner till stranden där Medelhavet låg och vilade sej i solskenet.
Morgonen efter lämnade grannen mitt emot sin plats för vidare färd mot nya resmål. Tomten dom lämnade var betydligt soligare än vår och än en gång fick vi packa ihop möbler, PRO-trappa och allt annat, men nu slapp vi i åtminstone stuva in grejorna i ”garaget” som lastutrymmet bak, kallas på husbilsspråk.

Eftersom det fortfarande var kallt på nätterna hade vegetationen kvar sin tråkiga gråaktiga vinterskrud, men så fort solen kom upp steg kvicksilvret i rask takt.
Personalen arbetade febrilt med att städa bort gammalt och visset på buskar och träd för att ge plats åt alla nya knoppar som kämpade för att blomma ut i den begynnande vårsolen.  
Som sagt, campingen var mysig på många sätt, men servicehuset hade en del i övrigt att önska. Byggnaden var helt öppen mellan ytterväggarna och snedtaket. Det var med andra ord samma temperatur och lika blåsig inne som ute och eftersom termometern kunde sjunka ner under tiogradersstrecket på natten så var morgonbesökets mysfaktor inte på topp.
Men man vänjer sej med allt. Att sitta på det kalla porslinet på en toalettstol, sittringarna var borttagna, var inga problem efter några dagar. Att duscha bakom skärmväggar i ett blåsigt kylslaget bås fungerade också liksom att tvättställen bara levererade iskallt vatten. Höjden på diskbänken på utsidan var mer anpassad för dagisbarn än vuxna människor. Men jag är inte bitter, man vänjer sej vid allt och vi har ju en husbil med alla bekvämligheter att ta till när vi vill.
Camping Cortijo San Miguel är den enda campingen som finns med gångavstånd till Nerja och det var just den vackra byn som var vårt huvudmål med besöket.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Camping-Naturaleza-1-1024x565.jpg
Camping som kommer bäst till sin rätt på sommaren

Till campingens fördel vill jag säga att det säkerligen är en helt underbar plats på sommaren. Den färgstarka och lummiga grönskan med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner och så vidare, ger säkerligen härlig skugga mot den heta sommarsolen.

Nerja
Den mycket vackra staden som före turismens tid var en liten fiskeby, har i dag ca 24 000 bofasta varav drygt 500 är svenska klimatutvandrare. På sommaren tredubblas befolkningen i den vackra byn som har anor från äldre stenåldern.
Nerja, staden där bergen möter havet, har cirka 320 soldagar om året och anses av många vara den mysigaste byn i hela Andalusien. På den östra delen av stan ligger Playa Burriana som är den mest besökta och kommersiella av dom sju namngivna stränderna i Nerja.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är oster-om-Nerja-2-1024x520.jpg
Playa Burriana är mycket populär

Vår camping ligger intill Playa El Playazo på den västra sidan om stan. De två kilometrarna in till byn kantas av skjul och obebyggd mark, samt till en stor inhägnad med fiskebåtar som dras upp på land, eftersom det inte finns någon hamn på denna sidan stan. Här finns ingen vacker strandpromenad med strandbarer som slåss om uppmärksamheten. Men intressant är att mitt inne bland båtar och all bråte, som det blir på en uppställningsplats för båtar, ligger en undanskymd restaurang med fantastisk mat och det var tack vare Siv och Lasse som vi hittade den.

Man kan gå eller cykla de två kilometrarna på sandstranden till Nerja. Där bebyggelsen tar vid i Nerja, går en kilometerlång stensatt strandpromenad utmed havet. Vill man nå ännu längre österut, till den beryktade Balcon de Europa, leds man upp på höjderna genom Gamla stan med smala mysiga blomsterdekorerade gränder och trottoarförsäljning. Hela Gamla stan är en historisk sevärdhet för den som gillar arkitektur.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Nerja-10-1024x620.jpg
Blomsterdekorerade fasader i Gamla stan

Balcon de Europa är byggd på en tidigare fästning, på en klipphylla med enorm utsikt över Medelhavet. Namnet, som på svenska betyder Europas balkong, utropades av Kung Alfonso XII när han besökte staden 1885. Det sägs att han blivit så trollbunden av utsikten att han utropade: ”Det här är Europas balkong”. Historien har även lett till en staty av kungen, i naturlig storlek, när han ser ut över balkongen och havet.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Balkongen-1024x645.jpg
Helena beundrar utsikten från Balcon de Europa

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 241-Europas-balkong-5-1024x619.jpg

Balcon de Europa

Ceuva de Nerja
1960 öppnade man grottorna i Nerja för allmänheten och det är i dag bara en fjärdedel av det jättestora hålrummet som är tillgängliga för turister, eftersom man fortfarande håller på med utforskning.
I grottan finns, bland mycket annat, världens längsta stalaktit, cirka 20 meter, som bildats i taket på den kalkhaltiga jättelika grottan under tusentals år. Stalaktiter, som har en istappsliknande formation, bildas av den fuktiga kalkhaltiga jordmånen från taket i en grotta.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Grottorna-8-1024x866.jpg
Istappsliknande stalaktiter bildade av kalk

Det finns en intressant historia bakom upptäckten av denna grotta. Den 11 januari 1959 var fem unga pojkar ifrån den lilla byn Maro uppe i bergen för att jaga fladdermöss.
Pojkarna hittade en håla som väckte deras intresse, dels för att det flög ut fladdermöss därifrån men också för att dom hört talas om en gömd skatt i området. Hålan var delvis täckt av stalaktiter så pojkarna begav sig hem för att återkomma dagen efter med verktyg för att göra en större öppning. När de fått bort stalaktiterna kröp de in och upptäcker ett helt gigantiskt grottlandskap. De traskar vidare i fladdermusbajs tills de kommer till ett ställe där det fanns en hög med skelett och blev då så rädda att de flyr ut igen.
De berättar om sin upptäckt för sin lärare som blir nyfiken och följer med dem till grottan. Efter denna dag blev grottan en stor nyhet och som i dag blivit en av Spaniens mest besökta turistattraktion.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Grottorna-6-1024x683.jpg
Det finns många outforskade hålor i grottan

I och med upptäckten av skelett, grottmålningar och andra arkeologiska fynd kan man konstatera att grottorna varit bebodda för 15 – 25 tusen år sedan, vilket innebär att detta är en av de äldsta boplatser som har hittats.

Acueducto del Aguila
Drygt sex kilometer från campingen, i närheten av den lilla byn Maro, finns ett fantastiskt exempel på historisk spansk arkitektur. Det är en akvedukt från 1880-talet med valvbågar i fyra våningar som sträcker sig över en djup ravin. Tidigare användes den för att forsla vatten från bergen till en sockerkvarn i Maro men när sockerkvarnen lades ner används den nu för bevattning av odlingarna i närheten.
När man är i närheten av historiska platser, som denna, så vill vi inte bara läsa om dom eller se bilder, vi vill helst se det i verkligheten om det finns möjlighet.
Jag och Lasse bestämde oss för att cykla dit men tyvärr hade Helena förhinder den dagen. Vägen dit var en enda lång uppförsbacke, inte så brant utan mer en slakmota som vi kallar det på cykelspråk. Lasse åkte bakom mej och sjöng medans jag kippade efter andan som fisk på torra land och det är i sådana här lägen jag bannar mej själv för att vägra köpa elcykel.
När vi kom fram tog vi en kort paus innan det var dags att ta sej ner till vandringsleden i ravinens botten. Allt för att få de bästa bilderna på det drygt 140 år gamla arkitektoniska mästerverket.
Som vanligt när jag kommer tillbaka lägger jag in alla bilder i vår dator för redigering och arkivering.
Innan jag flyttar över bilderna från kameran gör jag en grovgallring och det var då det kom det upp en notis, ”Inga bilder i denna visning”. Efter att ha letat igenom alla menyerna i kameran gav jag upp, det fanns inga bilder.
I Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” är det en turist som fotar allt och alla i en veckas tid och hans min när norrmannen pekade på linsskyddet och säger, den där skall man ta av. Den turistens min har jag ofta skrattat år.
När jag skulle ta ut kretskortet ur kameran för att se om det funkade bättre i datorn, visade det sej att det inte fanns någotdet inget kort. Kortet satt kvar i datorn sedan föregående överföring och dom glosorna som högljutt levererades då går inte att återge i text. En sak är säker, jag skall aldrig mer skratta åt tönten i ”Sällskapsresan”

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Akvedukten-7-1024x664.jpg

Acueducto del Aguila i byn Maro

Några dagar senare tog jag ännu en tur i den sex kilometer långa slakmotan. Jag ville verkligen föreviga mästerverket och nu följde Helena med för att styra upp det hela.

Danska smörrebröd
Nästan dagligen cyklade vi dom få kilometrarna in till Nerja för att handla, utforska staden eller för att äta och dricka.
Lasse talade om att det finns en liten dansk krog i Nerja som serverar danska nationalrätter som till exempel smörrebröd, fläskestek, hackeböff och så vidare.
Efter en del letande hittade vi den lilla krogen och det första vi ser i baren var en dansk flagga med en skylt som det stod Varde på, min födelseort.

I Varde var-de jag föddes

Vi kom i slang med Preben, som driver krogen tillsammans med sin hustru Lisbeth och det visade sej att dom också kom också från den lilla byn på danska västkusten. Det visade sej också att vi hade gemensamma bekanta trots åldersskillnaden och trots att vi inte besökt Varde på minst 30 år.

Preben från Varde, Danmark

Maten var helt fantastisk och eftersom både jag och Helena älskar dansk mat så blev det en härlig eftermiddag med långlunch, den lille och allt annat som hör dom danska sederna till.

Almunecar
En dag bestämde vi oss för att hälsa på vår kompis Zofia i Almunecar, som bara ligger en halvtimme bort med buss från Nerja.
Zofia tog emot oss på busstationen och efter några kortare besök på sevärdheter i den medelstora staden, bjöd hon på en härlig lunch på sitt favoritställe. Hon har vinteremigrerat hit dom senaste sju åren och har därför god lokalkännedom i Almunecar som hon till och med älskar mer än Tjörn, där hon fortfarande har sin fasta punkt på somrarna.
Vi bjöds in till hennes våning som ligger på sjunde våningen bara ett stenkast från Medelhavets strand. Med ett bord fullt av Cava och rödvin, skålade och skrattade vi i timtal, samtidigt som vi beundrade den enorma utsikten. Det fanns ingen balkong men däremot stora panoramafönster som gick att dra isär så att man kände vinden och doften av hav, samtidigt som man hörde ljudet från vågornas skvalpande när vatten möter land.

Fantastisk utsikt från Zofias fönster

Almunecar, som ligger i provinsen Granada på Costa Tropical, grundades som handelsstad omkring 800 år f.Kr av fenicier och cirka 700 år senare tog romarna över makten. Sedan kom visigoterna, araberna, pirater, Napoleon och i mitten på 1900-talet kom turisterna.
På Costa Tropical har man ett så kallat tropiskt klimat vilket bland annat innebär att många utlänningar väljer att bosätta sej här. Av den mantalsskrivna folkmängden är cirka 20 procent utlänningar från ett 90-tal olika länder. Danmark är det nordiska land som har flest klimatinvandrade, med sina drygt 250 registrerade.
Vi hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans innan det var dags att ta bussen tillbaka till Nerja.

Frigiliana
Fenicier och morer har sedan 3 000-talet f.Kr. haft bosättningar i dessa berg som än i dag vittnar om gamla tiders arkitektur.
Den lilla men mycket vackra bergsbyn, har sitt ursprung från 9 och 10-talet e.Kr då man byggde ett slott vilket staden utvecklades kring.
Liksom många andra byar i Granadas bergskedjor levde man i Frigiliana på produktion av silke, oliver, druvor och fikon men efter ett stort slag i slutet på 1500-talet fördrevs morerna från sin mark. I början av 1600-talet drabbades Frigiliana av en period med inaktivitet. Utvisningen av morerna innebar att silkesproduktionen upphörde och bara ett hundratal personer kunde fortsätta att livnära sej här. Man letade efter andra handelslösningar och bland annat började man odla sockerrör som visade sej bli den viktigaste ekonomiska verksamheten i Frigilianas historia.
Det som vittnar om denna storhetstid i dag är byns största byggnad, El Ingenio, som är den enda kvarvarande sockerfabriken i Europa som fortfarande är i drift.

Den stora byggnaden i mitten är sockerfabriken

Från samma tidsperiod finns även kyrkan San Antonio kvar och Palacio del Apero, som i dag är bibliotek och museum.

Frigiliana är en fantastiskt vacker by med vitmålade, blomstredekorerade och välskötta hus som ligger tätt, tätt, tätt. Byn är mycket kuperad med trappavsatser mellan husen i de smala gränderna och på byns högsta del finns en utsiktsplats med en enorm utsikt över Medelhavet och bebyggelsen i bergssluttningarna.

Vi, liksom många andra turister, tog bussen från Nerja upp till Frigiliana, en resa på cirka 20 minuter. När vi var framme hoppade vi på ett turisttåg som guidade oss på den nedre och minst kuperade delen av byn. Därefter promenerade vi i de vackra gränderna där restauranger och barer tävlar om våra och andra turisters pengar. 

Turisttåget är ett måste om man är en riktig turist

Om man är i dom här regionerna så är ett besök i Frigiliana ett måste och jag håller verkligen med Micke, från Sörping, när han sade, ”man kan bli kär”.

Stensatta trappor i de branta vackra gränderna

I dag har Frigilianas befolkningen växt till över 3 000 bofasta och är en av dom mest besökta bergsbyarna i Spanien.

Acebuchal (den övergivna byn)
I början på februari fick vi besök av norskarna, Margaret och Kjell, som var i Spanien på en kort visit. Paret som vi haft mycket roligt ihop med i ett kvarts sekel, hade kört drygt 40 mil från Torrevieja, där dom har ett hus, för att träffa oss och umgås.
Nu var det inga box- och armbågskramar som gällde utan riktigt hjärtliga kramar som fick oss att glömma den djä..a pandemin för en stund, ett virus som hämmat vår normala livsstil i snart två år.
Eftersom det börjat bli sen eftermiddag gick vi nästan raka vägen till restaurang Bamboo i Nerja, som låg nära det hotell där dom skulle övernatta.
Under måltiden smidde vi planer inför morgondagen. Vad ville dom se, vad ville dom göra. Till slut enades vi om en biltur till ”den övergivna byn” som ligget nordväst om Frigiliana uppe i bergen.
Vi stuvade in oss i deras hyrbil en Fiat 500, tungviktarna fram och dom mindre kropparna bak, lite trångt för stora nordbor, men vi fick plats. Vägen till Acebuchal var bitvis mycket krokig, mycket gropig och mycket smal med stup på ena sidan och branta bergväggar på den andra. Men vi kom fram och det första vi möttes av var ett hus som stod intakt sedan det spanska inbördeskriget.

Huset har stått orört sedan mitten på 1900-talet

Acebuchal grundades på 1700-talet i bergskedjan Sierra de Almijara mellan Granada och Nerja. Bergskedjan som går parallellt med Medelhavskusten var med sina 1 800 meters höjd en jobbig barriär för transport mellan kustområdet och Granada. Enda vägen över berget var en smal stig som bland annat gick genom Acebuchal som blev ett naturligt stopp för åsneförare som transporterade varor över berget.

Orsaken till att Acebuchal övergavs berodde inte på ekonomin utan på det spanska inbördeskriget. Frigiliana, som bara ligger några kilometer från byn, intogs av Francos trupper 1937 eftersom dom ansågs vara röda, alltså republikaner. Alla gårdar och byar i närheten av Frigiliana misstänktes också för att stå på republikanernas sida vilket innebar att många huvuden rullade och folk tvingades fly upp i de svårtillgängliga bergen. Där kunde leva i säkerhet men de behövde ju mat för att inte dö av svält och närmaste för att få denna förnödenhet var Acebuchal som också var mångas hemby. Dom flesta bodde i grottor på berget El Cisne, som bara kunde nås längs en mycket brant och svårtillgänglig stig.

Dom kvarvarande byborna i Acebuchal gjorde allt för att hjälpa dessa ”Maquis” som folket från berget kallas. Eftersom de inte hade pengar att betala med blev det med tiden för mycket för byborna i Acebuchal, som dessutom utsattes för ”kontrollbesök” från Guardia Civil, som misstänkte att dom hjälpte ”dom röda” att överleva.

De boende i Acebuchal satt alltså fast mitt i ett gerillakrig och under 40-talet började byborna överge sin by och bosatte sig i stället i Frigiliana eller Competa.

1948 lämnade de sista byborna Acebuchal som därefter har stått helt tomt, det blev en spökby som under tre årtionden förföll och glömdes bort.

Många barn som vuxit upp i Acebuchal bar fortfarande med sig byn i sina hjärtan och gemensamt för dem var drömmen om att återuppbygga platsen. En av dessa personer var kvinnan Virtudes, som sedan barnsben drömt om att väcka byn till liv igen.

Byn börjar få liv igen

När hon blev äldre lyckades hon övertala sin man Antonio och tillsammans började de köpa upp och renovera de övergivna förfallna husen.
Resultatet är fantastiskt, speciellt då byn i dag framstår i sin ursprungliga stil, ordentligt upprustad och mycket attraktiv.

Vackra färger mot dom kritvita fasaderna

En mycket liten men vacker uteplats

Restaurangen, som drivs av Antonio och hans söner, har blivit en riktig hit och människor vallfärdar dit varje dag, dels för att beskåda denna vackra, restaurerade by, men även för att avnjuta den fantastiska maten som serveras. Allting på tallriken är nämligen hemlagat, allt från brödet till alla maträtter, till kakorna och glassen. Smaskigt, rustikt och äkta.

Bar El Acebuchal är mycket välbesökt

Nuförtiden är byn lyckligtvis inte övergiven längre och lockar varje dag ett ansenligt antal besökare.

Malaga
Efter besöket i Acebuchal ville norskarna gärna besöka Malaga som ligger cirka fem mil västerut. Vi fick varsitt rum i den äldre stadsdelen och efter klädbyte ville vi studera det spanska folklivet en vanlig söndagskväll.
Hela den gamla stadsdelen består av mysiga uteserveringar i dom trånga gränderna och nästan alla var, trots kvällskylan, fullbelagda med festsugna människor som ville förlänga helgen så länge som möjligt.
Malaga var en intressant upplevelse som man mycket väl skulle kunna utforska lite mera. Men att hyra hotellrum var inte det enklaste, det räckte inte med att visa körkort som legitimation utan dom krävde pass. Helena och jag bor ju alltid i husbilen när vi är utomlands och där låg våra pass. Damerna i hotellreceptionen nöjde sej inte med våra körkort utan Kjell och jag fick åka de fem milen tillbaka till campingen och hämta passen innan vi fick hyra ett rum.
Damerna fick ett par timmars egentid och av ansiktsuttrycken att döma, när vi kom tillbaka, hade det inte gått någon nöd på dom.

Vackra damer och vackert dekorerad gågata i Malaga

Dagen efter, utanför vår camping, var det dags för riktiga kramar igen innan Kjell rattade Fiaten de 40 milen tillbaka till Torrevieja.
Ett fantastiskt trevligt initiativ från Margrets och Kjells sida som väckte oss ur vardagslunken som så smått börjat infinna sej här på campingen.

Torrox Costa

Det våra campingkamrater Siv och Lasse inte vet om restauranger i denna del av Spanien är inte värt att veta. En dag föreslog dom en cykeltur till Torrox Costa där dom hade goda erfarenheter av en danskägd restaurang som specialiserat sej på smörrebröd.

Efter cirka sju kilometer västerut på 340-an cyklade vi ytterligare någon kilometer på den vackra strandpromenaden som för dagen var ganska glesbefolkad. Vädret var sådär, om man ser till spanska mått mätt, men ändock cirka 15 grader varmare än hemma på Tjörn.

När vi kom fram möttes vi av en större folksamling utanför entrén till La Pataleta, som restaurangen heter och trodde då att det var fullbokat. Tack och lov var det inte så, det var bara en större grupp som väntade in några tidsoptimister.

Helena och jag beställde två smörrebröd per man, öl och vin och ett måste, ”den lille”. Siv och Lasse hade sedan tidigare spanat in en bricka med sex olika sammansättningar, samt drycker anpassade till måltiden, på danskt vis.

Siv och Lasse njuter av delikatesserna

Vi har ju ätit smörrebröd ett antal gånger på Lisbeths i Nerja och blivit nästan religiöst förtjusta och utan att ställa restaurangerna mot varandra så var vi lika nöjda med måltiden på La Pataleta.

Avsked från Costa del Sol

Efter en månad lämnade vi Camping Cortijo San Miguel och ett händelserikt Nerja med många intressanta utflykter. Vi besökte bland annat Frigiliana, den vita byn strax norr om Nerja, Acebuchal, den övergivna byn som ligger ytterligare några kilometer norrut samt Almunecar och Malaga längs medelhavskusten.

Dessutom bjöd Nerja på fantastiska upplevelser som till exempel Europas balkong som är byggd på en gammal morisk fästning, grottorna som upptäcktes av några lekande pojkar så sent som i mitten på 1900-talet, akvedukten, ett arkitektoniskt mästerverk från senare 1800-tal och sist men inte minst, alla utskänkningsställen, där vi placerar Lisbeths danska smörrebröd bland de högsta på listan.

Campingens standard har jag redan kritiserat och det måste jag faktiskt göra igen. Campingen är mysig med mycket grönska och lagom stor, precis så som vi vill ha det. Men ägarens okompetens när det gäller underhåll och investering, eller kanske är det girighet, har en hel del till övers att önska.

Det finns sju toaletter i servicehuset och som jag skrivit tidigare så saknade alla sittringar. När personalen en dag kom dragandes med två nya ringar för några hundralappar så trodde vi väl alla att dom köpt några på prov, men ack vad vi bedrog oss, det kom inga fler. En camping som har en vinst på nästan en halv miljon kronor i månaden har inte råd att investera i sittringar till toaletterna.

Girigheten speglades även på andra sätt. När Margaret och Kjell ville besöka oss för att se hur vi bor fick dom inte komma in innanför grindarna. Dom fick helt enkelt stå kvar utanför grinden och vi fick gå ut utanför för att kunna hälsa på våra kompisar. Senare fick vi veta av ett annat svenskt par att när dom hade besök fick deras vänner betala över hundra kronor för att få vistas inne på campingen.

Det fick mej genast att tänka på en djurpark där besökarna får betala för att få komma in och se hur dessa Homo sapiens bor och lever i sina plåtskjul. Dom lever oftast parvis, en hona och en hanne, några är ensamboende och det finns även samkönade par. Medelåldern ligger runt 70 år och barn och ungdomar är en sällsynt grupp i dessa läger.

Gemensamt för dom alla är att dom ofta ses släpande på nån tung vätskefylld låda som alla tömmer på ett och samma ställe.

På kvällarna grillar dom flesta råa köttstycken i en varm plåtlåda och till det dricker man en dryck som får vissa att höja decibelen till en nivå som kan kännas hotande, medans andra bara blir gladare och pratsammare.

Innan vi börjat packa in allt, som hamnat på utsidan under en månads tid på campingen, gjorde vi vårt fjärde besök hos Lisbeth och Preben och deras goda smörrebröd. Det var en värdig avslutning på en mycket uppskattad vistelse i Nerja, en plats som vi med all säkerhet kommer att återkomma till, även om vi måste checka in på Camping Cortijo.

En dansk höjdare, stjerneskud, med tillbehör

Del 4
Granada

Motril är en kommun i Spanien som ligger i provinsen Granada och regionen Andalusien.

Den gamla stadsdelen Motril, ligger ett par kilometer från kusten och markerna runt omkring har sedan 900-talet varit en viktig plats för odling av sockerrör, frukt och grönsaker. Den bördiga marken beror på att floden Rio Guadalfeo, som kommer från Sierra Nevada, har sitt utflöde här. 

Numer har stora delar av markerna förvandlats till industriområden, vilket också är det man först möter när man svänger av 340-an mot havet. Det är ingen vacker syn men bara någon kilometer närmare havet förvandlas vyerna till något helt annat.

Här är ett tropiskt klimat vilket är anledningen till att hela kuststräckningen från Almunecar till Almeria fått namnet Costa Tropical.

Den milslånga sandstranden börjar i närhet av hamnen, Puerto de Motril och sträcker sej förbi Playa de Poniente och campingen till Salobrena som ligger drygt en halv mil längre västerut.

Sanden är mörk och lite småstenig men inbjuder ändå till underbara bad och utskänkningsställena ligger på ett bekvämt avstånd mellan varandra.

Camping Playa de Poniente

Tidig morgon, styrde vi Carthagon cirka fem mil österut till nästa destination, Camping Playa de Poniente i Motril. Campingen var fullbokad men vi blev lovade en plats nästkommande dag så vi fortsatte några hundra meter utmed stranden till en stor grusplan, där vi fick polisens tillåtelse att övernatta.

Redan för två år sedan besökte vi Camping Playa de Poniente, som inte är så känd hos svenska campare, men som vi fastnade för direkt. Här är både varmt och rent i servicehuset, tomterna välstädade och här finns en välbesökt restaurang med uteservering. Allt vittnar om att ägaren vill göra det hon kan för turisternas trevnad.

Ett välkomnande som vittnar om kundvård

Det finns även en liten butik med det nödvändigaste samt försäljning av gasol.

Endast en lågt trafikerad väg skiljer campingen från den vackra beachen, palmerna och Medelhavets turkosa vatten som redan så här års lockar badsugna till ett dopp.

Vi checkade in i ett underbart väder med en sol som glittrade i det lätt krusiga havet och nu, för första gången denna vinter, kändes det verkligen som om våren var i antågande.

Salobrena

Första dagen efter att vi checkat in på campingen tog vi en cykeltur till Salobrena som är en mycket gammal stad med en lång historia. Redan efter några kilometer ser man en gammal fästningen på toppen av ett berg med vita hus som klättrar uppför branterna. Efter ytterligare en halvmil på cykelsadeln möter man den nyare delen av Salobrena, med hotell och lägenheter, samt stranden och strandbarerna. Längre västerut ser man höghusen i Almunecar, men strandvägen dit bryts av ett brant berg som sticker ut i havet. 

Om man vill besöka gamla stan och den moriska fästningen uppe på toppen, så gör man det bäst till fots. Det är brant och smalt, men när man väl når toppen erbjuds man en fantastisk utsikt över det bördiga landskapet och bergen inåt land och åt söder ligger Medelhavet som för dagen glittrar som ett skrynkligt stanniolpapper i solskenet.
Uppe bland dom smala gränderna kan man, bland mycket annat, hitta Spaniens smalaste gata som bara är 60 cm bred.
Salobrenas historia går tillbaka till den yngre stenåldern, även om de vanligaste lämningarna som hittats i området kommer från antiken.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Salobrena-1024x656.jpg

Fästningen som skyddat berget i många hundra år

Fästningen, som byggdes på 900-talet är en kombination av arabisk och kristen arkitektur och om du planerar en tur dit upp så glöm inte kameran. Utsikten från toppen av tornet La Torre del Brocal är enorm liksom utsiktspunkterna från El Postigo på det välvda stadstorget.

Ron Montero

Motril kallas ofta för lilla Kuba på grund av sockerrörsodlingarna och framför allt för att man framställer rom på ett eget destilleri. Ron Montero, som destilleriet heter, har i dag inga egna sockerrörsodlingar utan juicen, eller ”sockerrörsmelassen” kommer skeppas till Puerto de Motril från olika sockerrörsodlingar i världen.

Melassen, som innehåller 55 procent socker, är en restprodukt från sockerproduktionen men den innehåller även mineraler och andra spårämnen som ger romen dess karaktäristiska smak och arom.
Proceduren är enkel. Man tillsätter jäst till melassen som sedan jäses och destilleras.

I Ron Montero tillverkar man fyra olika sorters rom

Ron Montero tillverkar både ljus och mörk rom och fram till år 2006 odlade bodegan själva sina sockerrör på fälten runt gården. Men i takt med att efterfrågan på rom ökade börja bodegan importera sockerrörsmelassen från andra länder som till exempel Irak, Egypten och Indien.
Ron Montero, ligger i ett industriområde mellan hamnen och den gamla stadskärnan och den är öppen för allmänheten. Man kan även beställa guidning av tillverkningen och provsmakning av de läckra dryckerna.

Vid vårt besök 2020, bokade vi en sådan guidning. Vi fick en gedigen genomgång av tillverkningsprocessen och lite historik om Bodegan Ron Montero innan det var dags för filmvisning. Filmen visade allt från arbetet på fälten i de länder man odlar och skördar sockerrören till framställningen av melassen och lossningen i Puerto de Motril, som ligger någon kilometer från bodegan.
Hela genomgången avslutades med provsmakning av läckerheterna och efter det kom orderblocket fram. Det var inget tvång att köpa men… snålheten får aldrig vinna över förnuftet.

Karantän

Efter två härliga dagar i Motril, insjuknade jag med feber, likt en vanlig gammaldags förkylning med hosta och näsdropp. Helena hade redan dagen innan känt sej lite hängig och hostig, men inte mer än så.
Kvällen och natten hostade och snörvlade jag, förmodligen så högt, att grannen dagen efter frågade Helena om jag var sjuk. Det var upprinnelsen till att vi blev försatta i karantän.

Campingvärden kontaktade oss och gav oss förutsättningarna. Vi fick inte bo kvar i husbilen utan fick flytta till en campingstuga inom området där vi hade egen toa, dusch, kök och så vidare. Vi fick helt enkelt inte röra oss på området med risk för att smitta andra campinggäster. Fem till sju dagars karantän var campingvärdens tydliga besked vilket var fullt acceptabelt med tanke på den rådande pandemin.
Helena, som inte var märkbart sjuk fick hämta det vi behövde från husbilen och hon fick även åka till apoteket för att köpa snabbtester.

Först testade jag mej och det visade positivt och när Helena gjorde sitt test gav det samma resultat. Vi var båda två smittade av det förhatliga viruset som gäckat våra liv i två års tid.

Snabbtester som visar att vi båda var smittade

Vi fick inte lämna stugan och inte ta emot besök men vi fick vistas på altanen om vi bar munskydd.
Vårt positiva testresultat skedde under samma period som Putin invaderade Ukraina. Den händelsen skapade självklart ett enormt mediehysteri, vilket fick oss att se vårt problem med lite vidare ögon. Även fast vi hade Corona så var det av den lindrigare varianten, vi levde ju och vi kunde både äta och dricka.
Att bli fråntagen sin personliga frihet under en kortare period är aldrig roligt men att leva i ett land som fråntas sin frihet på obestämd tid, måste vara enormt frustrerande.

På vår tredje dag i karantän fick vi besök av Helle och Stefan som vi träffat i Almayate någon månad tidigare. Dom hade genom det sociala nätverket fått reda på var vi fanns och efter att dom ställt sin husbil på plats kom dom förbi för att hälsa och höra hur det var med oss.
Dom hade med sej varsin stol som dom placerade på vägen utanför vår altan medans vi satt på altanen. Det funkade jättebra, vi lyfte på våra munskydd när vi skålade med varandra och folk som gick förbi såg närmast ut som fågelholkar när dom såg denna ovanliga placering.

Helle och Stefan på behörigt avstånd från ”pestfolket”

Men vi höll avstånd, vilket var det viktigaste och förbipasserande hade ju ingen aning om att vi satt i karantän.

Sista natten i stugan drog ett fruktansvärt oväder in med åska, blixtrar och skyfall, men framåt morgontimmarna, när vi skulle flytta tillbaka till husbilen, hade ovädret dragit förbi.
Innan vi lämnade stugan och karantänen behövde vi ett okey från receptionen, vilket vi fick vi om vi själva bedömde att vi var friska.

Om man blickar bakåt så är fem dygn en ganska kort period, men när vi satt där utan friheten att kunna röra sej kändes det som om det var bromsolja i tidsmaskinen. Men nu är det gjort och vi är friska, vilket är det absolut viktigaste.
Campingen skötte karantänen mycket bra utan att sväva på besluten. Det var klara och tydliga direktiv, samtidigt som dom var väldigt vänliga och omtänksamma under vår vistelse i stugan. Dessutom var det mycket trevligt att träffa Helle och Stefan igen och dom gav oss verkligen ett par riktigt nyttiga avbrott i tristessen. Några viktiga timmar som fick
våra tankar att fly från Corona och Putin.

Motril

Det är inte vårt första besök i Motril men trots det har vi ännu inte besökt den gamla delen av staden som ligger cirka tre kilometer från hamnen Puerto de Motril. Någon dag efter karantänen och efter att våra vänner lämnat för vidare färd österut bestämde vi oss för att göra ett besök i den gamla byn.

Motril är huvudstaden i regionen Costa Tropical och har ända sedan 900-talet varit en viktig plats för sockerrörsodling. Staden har ett utmärkt läge mellan huvudstäderna i de tre andalusiska provinserna Granada, Malaga och Almeria.
Naturen är den främsta lockelsen i denna sydspanska stad, men den vackra medelhavskusten lockar även till paddelsurfing och segling. För den som föredrar äventyr i bergen är utbudet främst vandring, bergsklättring eller kanoting.
Mellan Motril och Salobrena har golfarna sitt mecka med härligt grönskande anläggningar och nya fräscha bostäder.
Sommartid är det givetvis den milslånga sandstranden med alla härliga uteserveringar som lockar mest.
Tapas, som betyder små rätter, är en lättare måltid som oftast finns med på menyerna i Spanien.  Oftast består tilltugget av regionens delikatesser och i provinsen Granada serveras du alltid en tapas när du beställer en öl eller ett glas vin.
Innan man lämnar Granada är det ett måste att smaka på några av regionens delikatesser som till exempel körsbärstomater, avokado och kirimoja, för att inte nämna den utsökta räkan quisquilla och efterrätten Torta Real.

Förutom dagarna i karantän gjorde vi många härliga cykelturer i det frodiga landskapet på Costa Tropical och efter 14 dagar och en sista cykeltur till Salobrena, lämnade vi Motril och Camping Playa de Poniente för vidare färd österut.

Del 5
Hemresan

Nu kan man säga att återresan mot hemlandet börjat för nu var planen att göra ett återbesök på campingen i La Manga som var den första riktiga långliggaren på vår väg söderut.
Framför oss hade vi 36 mils körning och efter ett dividerande om avresedag bestämde vi oss för att lämna redan vid lunchtid, samma dag.
Vädret var sådär i spanska mått mätt, men resan flöt på bra med bara två kortare avgiftsbelagda avsnitt.
Tanken med La Manga var att få träffa strömstaborna och sörpingarna igen som vi haft så trevligt med under våra första månader på campingen.  
Det blev ett trevligt återbesök med kramar och skratt och för ett ögonblick kändes det nästan som att tiden stått stilla.
Vi fick en fantastisk helafton tillsammans och redan långt före soluppgången dagen efter, var vi på rull igen.

Peniscola
Vår egen Tina Törner var inställd på Peniscola dit det var ungefär 46 mil. Vi hade gjort upp med Helle och Stefan att träffas på Edens Camping i Peniscola, men tyvärr var den fullbelagd så vi fick hålla till godo med en ställplats någon kilometer därifrån. Vädret var fortfarande ovanligt kyligt för att vara en marsmånad i Spanien så vi bestämde tillsammans att dra vidare redan nästa dag.
Det blev ett kort besök på en bar innan det var dags att vila upp sej efter dagens stångande med långtradare på den vackra kustvägen utmed Medelhavet.

Lantlig restaurang
Efter frukost var det dags för en av de kortaste förflyttningarna på denna resa. Vi skulle till Spaetzle Fritz, ett omtalat ställe i husbilskretsar. Platsen ligger mitt ute i ingenstans, omgiven av ett antal apelsinlundar och ungefär fyra mil från Peniscola.
Här har ett tyskt par specialiserat sej på god mat och då framför allt på Wienershnitzel och för dom som åt på restaurangen var det reducerat pris på ställplatsen.
När vi anlände platsen möttes vi av en stor grusplan och några små hus runt en restaurang. På den stora planen fanns fem husbilar i ena hörnet och när vi skull parkera kom ägaren själv och lotsade in oss med millimeterprecision mellan de få bilarna på den stora grusplanen. Tysk noggrannhet, var det som fastnade på hjärnhinnan.
Stefan hade beställt bord på restaurangen till klockan fem, vilket var tur, för när vi gick dit var hela grusplanen full med husbilar och när vi ätit färdigt hade man till och med börjat fylla upp en nästan lika stor yta till, en bit längre bort. Nu förstod jag varför Fritz var så noga med parkeringen.
Vilken affärsidé. Att lyckas locka så många husbilar till en restaurang långt ute på landet, långt från allt, skulle nog ingen annan än detta tyska par vågat satsa på.

Camping Salata
Efter en regnig natt i apelsinlundarna var det åter dags för förflyttning. Vi startade med ett besök på Lidl för att bunkra och efter det var det en enda, 37 mil lång kö, med långtradare som vi skulle passera. Förutom sträckningen runt Barcelona så flöt det på bra på den trefiliga motorvägen, men just här tätnade trafiken och långtradarchaufförerna valde då att använda även den tredje filen för omkörningar, vilket bromsade upp det hela.

Vi anlände Roses och camping Salata i nordöstra Katalonien, tidig eftermiddag och här möttes vi av Lena och Håkan, ett par falkenbergare, som vi tidigare träffat i Almayate.
Efter iordningställande och okulärbesiktning såg vi direkt att det var en av dom finare campingar som vi legat på. Det var ordning och reda med stora plana tomter, fantastiskt servicehus och även en liten mysig restaurang.
Falkenbergarna, som redan legat här en dryg vecka var på väg mot Livorno i Italien för att åka skidor, vilket vi också kunde tänka oss. Men när Helena läst om dom italienska restriktionerna gällande Corona fick vi tänka helt om.
Ibland undrar jag vad EU är till för. Inom medlemsländerna skulle man ju kunna resa helt fritt, var det lovat, men så är det inte. Alla länder har sina egna regler och det gäller inte bara Corona, det gäller allt från WiFi till betalvägar och kvotering av flyktingar. Det enda gemensamma länderna har är dyra kostnader för denna enorma koloss som skall administreras.
Innan Falkenbergarna lämnade oss så fick vi några bra tips på sevärdheter i närområdet.

Roses
Namnet Roses låter för mej som något vackert och det var vackert. Staden, som har knappt 20 000 innevånare ligger i en bukt på Costa Brava, nära gränsen till Frankrike.
Det är en mycket trevlig stad med utskänkningsställen och shopping samt en lång och vacker stensatt strandpromenad runt hela bukten. Den nordöstra delen av viken avgränsas av ett berg som sticker ut i havet. Runt denna udde har man byggt en väldigt trevlig promenadväg, med blomsterprakt på sluttningarna ovanför stigen och ett turkost Medelhav på den motsatta sidan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Roses-6-1024x512.jpg

Vackra färggranna blommor på bergssidan

Underbar utsikt över Medelhavet från gångstigen

Den drygt två kilometer långa hårdgjorda gångstigen slingrade sej runt udden till Platja de Canyelles Petites, en mindre vik med en vacker sandstrand.
Roses är en stad som vi med all sannolikhet kommer att återvända till eftersom vi gärna vill uppleva all dess skönhet i ett behagligare väder.

Empuriabrava
Vädret var sådär, det var inte shorts och t-shirtsväder, men med långa benkläder och tröja var det helt okey. Helle och Stefan, som varit här tidigare, visade oss cykelvägen till en stad, sydväst om Roses.
Empuriabrava, som staden heter, är ung och har en av Europas största småbåtshamnar. Här är ett nätverk av spännande vattenvägar som påminner om Venedigs kanaler och kallas därför i folkmun för Spaniens Venedig.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Empuriabrava-3-1024x470.jpg

Populära fastigheter med båtparkering utanför

I mitten på 1900-talet började några affärsmän, som såg deltalandskapet som övergivet, att bygga vattenvägar genom området. De byggde vattenleder till folk som ville ha sin egen båt liggande utanför dörren och nu finns det ungefär 25 kilometer kanaler på en yta av 500 hektar.
Med tiden blev området så populärt att det inte fanns plats med egen brygga vid varje fastighet och i dag är kanalerna så populära att det nästan ersatt vanliga vägar.

Överallt fanns båtar med elmotorer för uthyrning

Varje år hyr ungefär 80 000 människor sitt sommarboende i och runt Empuriabrava och många hyr då en egen båt för att kunna navigera sej genom den annorlunda, men mycket vackra stadsstruktur.

Cadaques 
Ett annat tips som vi fick av Lena och Håkan var Cadaques, en liten pittoresk kuststad som ligger cirka en halvtimmes bussresa nordost om Roses.
Bussresan över berget med bedårande utsikt ner mot Roses och den lilla kuststaden var en upplevelse i sej.
När vi steg av bussen möttes vi av ett gammalt fiskesamhälle med vita hus, fiskebåtar, olivlundar och fantastiska stenstränder.
Staden, som ligger i en dal omgiven av höga berg, är mest känd för sitt klarblå vatten, sina trånga gränder och alla mysiga restauranger och barer som pockar på din uppmärksamhet

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Cadaques-8-881x1024.jpg

Trånga gränder och vita hus i den gamla fiskebyn

Många kända konstnärer, som till exempel Salvador Dali och Pablo Picasso, har skapat sina verk på denna plats, som ligger nära gränsen till Frankrike och som är den ostligaste staden i Spanien.

Salvador Dali är den gamla byns stolthet

Med facit i hand är vårt tips att besöka den gamla fiskebyn mer än en gång, eller övernatta, för när man väl är där är det svårt att lämna idyllen.

Vi lämnar Medelhavet
Efter Roses var det dags att lämna Spanien och några mil senare passerade vi gränsen till Frankrike.
Det var ett riktigt ”skitväder” med regn och stormbyar som fick hela bilen att luta likt det omtalade tornet i Pisa.
Innan vi startade dagens förflyttning hade vi fått idétorka och då slog det mej att Eva och Göran, våra vänner från Mölndal, varit i Frankrike en hel del. Deras tips var ett besök i Avignon och dit var det en lagom dagsetapp på cirka 31 mil.
Vi anlände Avignon och camping du Pont d´ Avignon vid floden Rhone på eftermiddagen och efter iordningställande drog vi upp riktlinjerna för vårt besök här.

Avignon
Campingen ligger strax intill floden Rhone och på motsatt sida såg vi silhuetterna på den gamla stadens byggnader och den omtalade bron Pont d´Avignon.

Pont d´Avignon har tusentals besökare varje år

Vädret var fortfarande uruselt men efter två övernattningar blev det bättre och då cyklade vi in till byn för att se allt det vackra som vi hittills bara sett på avstånd från den motsatta strandkanten.
Hela den historiska gamla stadsdelen omgärdas av en ståtlig hög ringmur som en gång i tiden byggts som skydd mot inkräktare.

Den höga stadsmuren som omgärdar staden

Vi förvånades av att den gamla stadsdelen var så vacker och levande även så här års och att uteserveringarna i det närmaste var fullsatta av folk som bara njöt av värmen som börjat smyga sej på.

Uteserveringarna var populära i den begynnande vårsolen

Vi besökte också uteserveringarna men framför allt njöt vi av de fantastiska byggnaderna från romartiden och den park som ligger på en hög kulle innanför muren.

I parken fanns en damm fylld med röda guldfiskar

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Avignon-28-1024x710.jpg

Utsikten från parken till Fort et Abbaye Saint Andre

Pont d´Avignon
Den berömda medeltida stenbron över floden Rhone är en kvarleva av en gammal träbro som byggdes mellan 1177 och 1185.
Träbron bars upp av 22 valvbågar och var cirka 920 meter lång och var länge den enda överfarten mellan Lyon och Medelhavet.
Bron har raserats och återuppbyggts vid ett flertal tillfällen på grund av krig och översvämningar och 1234 byggdes bron om till en 4,9 meter bred stenbro.
Förstörelsen av bron fortsatte och 1479, till exempel, förstörs två valvbågar helt av översvämningar och under lilla istiden, på 15–1600 talet, kollapsade först en båge, sedan tre och strax efter att bron öppnats igen, år 1633, svepte en ny översvämning bort ett flertal bågar.
I samband med den översvämningen och de dyra underhållskostnaderna, beslutade myndigheterna att lämna bron som övergiven.
Kvar blev bara de fyra bågarna som i dag är en turistattraktion, med tusentals besökare vare år.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Pont-d´-Avignon-27-1024x683.jpg

En turistattraktion som inte leder till något

Rhone
Floden Rhone är 812 kilometer lång och rinner genom sydvästra Schweiz och sydöstra Frankrike. Den är en av Västeuropas längsta floder och har historiskt sett varit en viktig och frekventerad transportled.

Floden har sin källa i Rhoneglaciären och sitt utlopp i Parc naturel regional de Camargue, ett deltalandskap på franska medelhavskusten. På sin väg passerar den bland annat Lyon, Vienne och Sion.

Villeneuve med Fort et Abbaye Saint Andre´
Ännu en dag i medeltidens spår. Vi cyklade den dryga halvmilen till en liten by som personalen på campingen rekommenderat. En by som ligger på samma sida om Rhone som campingen.
Villeneuve, som byn heter, är en historisk mycket vacker by med smala gränder och byggnader från romartiden.  
Det kändes helt osannolikt att cykla omkring i gränder med byggnader där romarna en gång i tiden härjat och bott. Vi fortsatte genom hela byn till ett fort, som vi uppmärksammat när vi var på höjderna i Avignon.
Det första som mötte oss var en jättelik port som med all önskvärd tydlighet visade att hit in kommer ingen obehörig och det gällde framför allt i dåtid men även i nutid.
För att få komma in på Fort Abbaye Sant Andre´ betalar man i dag en slant och därefter kan man vandra fritt omkring och gotta sej i dessa fantastiska byggnadsverk som människohänder byggt upp för ca tusen år sedan. Vi vandrade även uppe på stadsmuren där krigare en gång i tiden befunnit sej för att försvara fortet och dess invånare.
För mej är det helt obegripligt hur man har kunnat bygga dessa monument med enbart människlig handkraft, helt utan dagens mekaniska hjälpmedel.

Ingången till Fort et Abbaye Sant-Andre´

Efter ett par timmar på fortet var det dags att cykla tillbaka till campingen och förbereda nästkommande dags förflyttning.
Sist vill vi tacka Balltorparna, Eva och Göran,  för det fantastiska tipset.

Vingården Chusclan
Efter fyra nätter på Pont d´ Avignon var det dags att röra på sej igen. Tillsammans med våra reskamrater bestämde vi oss för att besöka en vingård som bara ligger tre mil norr om campingen där det även finns en ställplats för husbilar.

Den vackra entrén till vingården

Ställplatsen var plan och rymlig med ett 30-tal platser och efter besök med provsmakning på vingården hade kontot sjunkit med cirka 1 200 kronor.

Camping Car Park, La Roche de Glum
En natt blev det på gratisparkeringen innan vi programmerade våra GPS-er på rubricerad adress. Vi beslutade oss för att undvika betalvägar vilket innebar att på de 12 milen passerade vi många små byar där varje by hade minst en handfull rondeller som skulle passeras.
Vår egen Tina Törner lät nästan lite hes efter alla kommandon… om 600 meter, kör in i rondellen… om 350 meter, kör in i rondellen, ta sedan andra avfart till höger.
Både campingen och byn La Roche var platser som ”han där uppe” måste glömt. Det fanns ett servicehus på campingen, helt enligt informationen, men igenbommat vilket kanske var lika bra. För vid en närmare okulärbesiktning av servicehuset så skulle jag ändå aldrig gått in i där.
Inne i den lilla byn var allt stängt förutom en kombinerad spel- och tidningsaffär som hade en bar i ena änden. Vi satte oss där tillsammans med byns arbetare, som efter fullbordat dagsverk tog ett par uppsnyggare i form av Pastis eller annat innan dom fortsatte hem till sina familjer. 
Man skall inte förringa dessa upplevelser, tvärtom, för det är det här som är verklighet för ”vanligt folk” som lever utanför den romantiserade miljö som vi globetrotters ofta befinner oss i.
En natt var mer än tillräckligt på Camping Car Park, La Roche de Glum och jag tror inte att vi återvänder dit igen.

Beaune
Vårt nästa mål var Beaune knapp 25 mil ytterligare norrut och denna gång talade vi inte om för Tina att hon skulle undvika betalvägar. Det blir visserligen dyrare och man upplever inte landsbygden på samma sätt men man kommer mycket snabbare till målet.
Vi checkade in på Camping Municipal les Cent Vignes vid lunchtid och efter ankommaren var det en varm härlig dusch som gällde. Det var en mycket bra camping, med extra allt som till exempel stora ljusa tomter, ett modernt servicehus med värme och 16 A i eluttagen. Vad mer kan man begära.
Beaune har, liksom många franska städer, mycket historik.

Den gamla stadsporten in till byn

Byggnaderna innanför den gamla stadsporten vittnade om en historia från medeltiden. I dag finns det ingen stadsmur, men man kunde man ana att det en gång i tiden funnits en som varit ansluten till stadsporten.

Colmar
Två nätter på Camping Municipal les Cent Vignes blev det innan vi fortsatte ytterligare 28 mil norrut, närmare bestämt till Colmar i Alsace distriktet.
Vi checkade in i solsken och härlig temperatur på Port de Plaisance de Colmar, en ställplats i hamnen med gångavstånd in till den historiska byns centrum.
Efter ankommaren och lite vila var det dags att besöka den del av Colmar som ofta kallas lilla Venedig och som i mitt tycke är en av de vackraste stadsdelar som vi någonsin har besökt.
Vi har varit i Colmar två gånger tidigare och men blir lika fascinerad av de vackra korsvirkeshusen, blomsterdekorationerna, restaurangerna, kanalerna med små plattekor och så vidare.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Colmar-2-1024x666.jpg

En fantastiskt vacker stadsdel med ögongodis för alla

Colmar, som under 45 år fram till 1918 tillhörde Tyskland, tituleras ofta som alsacevinernas huvudstad och har i dag cirka 70 000 innevånare .  

Koblenz
Efter två övernattningar i Colmar var det åter dags för ett steg längre norrut. Vi hade bestämt oss för att besöka Koblenz och våra kamrater Helle och Stefan valde Trier som sin nästa destination.
Efter cirka 33 mil, eller knappt fyra timmar, checkade vi in på Knaus Camperpark i Koblenz. Det var inte den billigaste campingen vi stått på men kanske topp tio när det gäller skötsel, servicehus och framför allt läget. Med bara några meters avstånd från husbilen flödade Rhens vatten förbi oss med kanalbåtar som endera strävade mot strömmen eller gled med den. Floden är mycket levande med allt från jättestora pråmar, som lastar ett 60-tal containrar, till små fritidsbåtar.

Den ena pråmen efter den andra gled förbi campingen

Förutom den livliga båttrafiken ser man riddarborgen Burg Eltz på andra sidan floden men framför allt ligger campingen där floden Mosel och Rhen går ihop, eller Deutsches eck, som platsen heter.
Den triangelformade Deutsches eck är historisk mark med gamla monument och en ståtlig staty på landets förste kejsare, Wilhelm 1.

Deutsches eck, där Rehn och Mosel går samman

Den historiska platsen med statyn på Wilhelm 1

Wilhelm 1 blickar ut över Deutsches eck

Rehn
Rehn är Västeuropas längsta flod med sina 1 230 kilometer. Den rinner norrut från Bodensjön i Schweiz genom Tyskland, Frankrike och Nederländerna till sitt utlopp i Nordsjön.
Rhen rinner bland annat genom Köln, Bingen am Rhein och Strasbourg.

Mosel
Mosel är en biflod till Rhen. Floden har sin källa i nordöstra Frankrikes bergsmassiv och utgör gränsen mellan Luxemburg och Tyskland innan den flyter ihop med Rehn vid Deutsches eck.
På de 550 kilometrarna rinner floden bland annat genom Metz, Cochem, Trier och Bernkastel-Kues.  
På vår vistelse i Koblenz blev det många härliga cykelturer utmed de båda floderna. Det var svenskt sommarväder och överallt såg man soltörstiga människor som promenerade, cyklade eller låg på gröngräset med sin medhavda picknick.

Ett tecken så gott som något att våren är i antågande

Många uteserveringar hade öppnat upp efter vinterns ide och alla, ung som gammal, njöt av den första riktigt varma vårsolen på denna breddgrad.
På ett ställe, i en liten vik med sandstrand, såg vi några stora råttliknande djur som gick omkring mellan folk som satt och åt sin picknik. Vi stannade till och vid en närmare titt såg vi att det var bävrar som blivit tama genom att folk matar dom.

Tama bävrar sökte föda hos soldyrkarna

En ovanlig syn och för oss som är vana vid att dessa djur är väldigt skygga och svåra att få syn på.

Greven
Efter tre nätter på Knaus Camperpark var det dags för ytterligare några mil norrut. Vi startade i gryningen för att komma i tid till ställplatsen i Greven där vi även övernattade för fem månader sedan, då på väg mot Medelhavet.

Ställplatsen kallas Greven efter byn i närheten

Greven är en mycket populär samlingsplats för husbilsfolk på väg söder eller norrut och som tur var kom vi i grevens tid till Greven innan ställplatsen var helt fullbelagd. Bara någon timme senare var alla tänkbara ytor för en husbil upptagna.
Vädret var fortfarande fantastiskt och efter en god lunch på restaurangen promenerade vi utmed Dortmund-Ems kanal som gränsar till ställplatsen.
Inom området finns även en stor marina som var i full gång med att sjösätta fritidsbåtar. Den ena stora båten efter den andra lyftes ner i hamnbassängen, med hjälp av en stor kran och intill stod förväntansfulla ägare på att få hoppa ombord.
Eftersom vädret var helt underbart bestämde vi oss för ytterligare en övernattning och vi vaknade nästkommande morgon till ännu en härlig och molnfri himmel.
När kvicksilvret, som på natten varit under femgradersstrecket, passerat 15 grader tog vi en härlig cykeltur utmed Dortmund-Ems.
Efter några kilometer, med floden på vår högra sida och landsbygden på den vänstra, såg vi en skylt med ”Restaurant 150 meter” och en smal grusstig som försvann rätt ut bland hästhagar och jordbruksodlingar. Första tanken var ”en restaurang här” men förmodligen fanns det någon form av magnet på stigen, för hur jag än kämpade så ville cykeln bara åt det håll som stigen ledde.
Efter den korta avstickaren möttes vi av en helt underbar plats med gårdsbutik och en lantlig restaurang med uteträdgård, god mat, dryck och musik från fågelkvitter och nötkreaturens råmanden.
Mitt ute i ingenstans har någon byggt upp en restaurang där man kan sitta och njuta av naturen och landsbygden, långt från biltrafik och pråmarnas dunkande.

Lunch på Nahrup´s Hof, mitt ute på lansbyggden

Nahrup´s Hof, som restaurangen heter, var en helt overklig upplevelse som verkligen gav balsam till själen.
När vi kom tillbaka till ställplatsen fick vi se Helle och Stefan som också valt Greven som övernattningsplats. Det blev ett glatt återseende och senare på kvällen åt vi tillsammans på campingens restaurang innan våra vägar återigen skildes.

Dortmund-Ems-kanal
Kanalen går mellan Dortmund och Emden där den förbinder Ruhrområdet med Nordsjön. Den är 265 kilometer lång och rinner i nordvästlig riktning för att vrida till nordost vid orten Datteln.
Den är livligt trafikerad med framför allt kanalbåtar så här års, men vi såg även en husbåt i lågbudgetklassen.

Kreativitetens vinst över ekonomins frånvaro

Danmark
Efter två helt underbara dagar på Greven var det åter dags att rulla ut Carthagon på vägarna igen. Målet var Ribe i Danmark med ett kortare stopp i Harrislee, Tyskland, för inköp av något tullfritt.
Vi hade en lång dagsetapp framför oss på drygt 52 mil så det var inte aktuellt med någon sovmorgon. Dessutom var det samma dag som vi ändrar klockan till sommartid och där missade vi ytterligare en sovtimme.
Det var tidig söndags morgon och den hetsiga autobahntrafiken lyste med sin frånvaro. Vi slukade mil efter mil i behaglig takt utan några som helst pulshöjare, förutom en kortare trafikomläggning i Hamburg.
Redan efter fem timmar var vi i Harrislee strax innan gränsen till Danmark. Vi åt en god lunch och införskaffade de varor vi bestämt oss för hos Otto Duborg, innan vi rattade de sista milen till Ribe.
Ribe visade inte sin bästa sida, det var kallt och blåsig och solen hade gömt sej bakom ett grått heltäckande skynke.
Den vår som vi följt hela vägen från Medelhavet hade vi nu kört ifrån och metrologiskt sett, lär det inte bli varmare ju längre norrut vi kommer.
Det blev en lugn afton i en varm husbil på Ribe Camping vilket inte heller är fy skam.               

Ribe                                                                                                                                                
Ribe är en liten stad som grundades omkring år 710 e.Kr på den danska västkusten och den räknas som den äldsta kvarvarande staden i Danmark och även i hela norden. Här avlöser kullerstensgator och snedvridna korsvirkeshus varandra och 2014 utsågs den till Europas vackraste småstad.
Det finns mycket att göra i den lilla staden med cirka 8 000 fastboende. Om man inte nöjer sej med att bara strosa runt bland de gamla byggnaderna med charmiga butiker och restauranger så finns det en hel del historia att tillgå som till exempel Ribe Viking Center.

Bröllopsdag
Vi återkommer ofta till denna gemytliga danska by och vi kommer att fortsätta med det så länge vi har möjligheten. När vi vaknade denna gång i Ribe så sammanföll det, som bara av en händelse, med vår 30-åriga bröllopsdag.
Planerna var att fira denna dag med en trerätters på någon av byns krogar men eftersom vi ännu inte hunnit acklimatisera oss med de nordiska temperaturerna, valde vi att nyttja campingens vackra köks och sällskapsanläggning.

Helena skapar bröllopsmiddagen

Vi flyttade helt enkelt ut till det gemensamma rummet där Helena än en gång fick visa sina fantastiska kokkunskaper. Hon fixade till en underbar måltid med kalkon, god sås och färskpotatis och till det drack vi en Zinfandel, vår storköpare, som vi införskaffat i Harrislee.                                      

Ribe Camping
Vi har ett flertal gånger under drygt 20 års tid besökt byn som danskarna kallar ”Danmarks smukkeste by” och samtidigt följt den fantastiska utvecklingen av campingen.
Från början var det mest en plats att stå på utan el och spartanska servicebyggnader. Vid vårt besök denna gång möttes vi av en hypermodern camping med extra allt.
Det berättades för oss att dom nya ägarna, sedan tre år tillbaka, har gjort miljoninvesteringar vilket man verkligen kunde se.
Till att börja med hade campingplatserna nästan fördubblats och långliggarna lika så. Själva platserna var i stort sett oförändrade men servicebyggnaderna var bland det finaste man kan uppleva, det var till och med i klass med vilket lyxhotell som helst.

Här ett exempel på ett välkomnande duschrum

Det fanns tre stora sällskapsrum varav den största hade plats 150 personer, det vi nyttjade hade 50 sittplatser och så fanns det ett mindre med 20 platser.

Det mellanstora sällskapsrummet med 50 platser

Det berättades vidare att på jul och nyårshelgerna är både campingplatserna och de två stora gemensamhetslokaler fullbokade för då har campingen ett avtal med en cateringfirma som levererar femrätters eller tre rätters menyer med tillhörande drycker efter önskemål. Detta är så populärt att man redan nu i mars börjat ta emot beställningar för nästkommande jul och eller nyårshelg. Den mindre lokalen står till förfogande för dom som själva vill laga sin mat.

En fantastisk camping med en helt ofattbar utveckling och förutom serviceanläggningarna har man även byggt en hel del stugor för uthyrning. Men smakar det så kostar det och det känns att ägarna riktat in sej på en målgrupp som vågar, eller kan, spendera några kronor extra.                                                                                                                                                                                

Ullared                                                                                                                                          
Två nätter blev det på Ribe Camping innan det var dags att lämna ett blåsigt Danmark och nu var det bara drygt 20 mil till Grenå där vi bokat eftermiddagsfärjan till Sverige och Halmstad.
Först förstod jag inte varför vi skulle till Halmstad, vi kunde ju lika gärna tagit färjan till Göteborg. Men ibland är man kort i roten, det var såklart för att Helena, som vanligt ville till GEKÅS i Ullared på vägen hem.
I Falkenberg lämnade vi E6-an för en mindre väg mot Ullared och efter bara någon kilometer började det snöa. Det var mörkt och blött men ändå lite häftigt att få se snö igen.
Bara drygt 50 mil norrut har vädret växlat från strålande vårsol på Greven till full vinter med snö i Halland och en termometer som sjunkit med cirka 15 grader.
Vi checkade in på campingen i Ullared någon timme innan den viktiga VM-kvalmatchen mellan Sverige och Polen som tyvärr slutade med förlust för Sverige.
Danmark blir därmed enda landet som representerar Norden i fotbolls VM i Qatar 2022.  

GEKÅS
Vi vaknade till ett kallt men soligt Ullared med ett tunt snötäcke som lyste upp den gråa vegetationen och målet för dagen var inköp på GEKÅS.

En vintrigt men mycket vackert Camping

Det som inte finns på GEKÅS finns inte och det är väl därför folk åker långväga från för att handla billiga varor och då framförallt kläder. Men affären är en riktigt plånbokstömmare, även för den som försöker hålla i pengarna. Jag vet inte hur många gånger jag följt Helena in, bara för att ta en öl i Sportbaren, men lika många gånger lämnat köpcentret genom att betala en lång lista på ”måste ha grejor”.
Det är en fantastisk affärsidé där man tänkt på allt från trivsel till köplust. Förutom själva varuhuset som är hjärtat har man en bra camping, det finns stugor eller hotellrum att hyra och för matintaget finns det ett antal bra restauranger. Ett helhetskoncept och allt sköts på ett mycket proffsigt sätt. 

1963 bildade Göran Karlsson det som i dag heter GEKÅS och innan dess var den lilla byn Ullared enbart några få kåkar utmed en landsväg långt ut på den halländska landsbygden.    

Jag kommer ihåg att jag och en kompis åkte till Ullared i mitten på 60-talet, för vi hade hört att man sålde billiga skinnjackor där. Affären låg då i ett källarplan med begränsad yta och utbudet ganska så fattigt med dagens mått mätt. Vi köpte varsin skinnjacka som var betydligt billigare än i en vanlig herrekiperingsaffär och det var så det startade.
Vi berättade för våra vänner om inköpet och dom berättade i sin tur för sina vänner och så vidare. Mun till mun metoden var dåtidens sätt att marknadsföra sina produkter.

Sista etappen
Från Ullared har vi cirka 16 mil hem till Tådås och efter ett sista morgonbesök i butiken lämnade vi ett soligt men kallt Ullared.

När vi körde upp för backen till Tådås var det nästan exakt fem månader sedan vi förväntansfulla rullade utför densamma. Vad som hänt på dessa månader kan man läsa om här ovan, men när vi själva ser bakåt undrade vi direkt, vart dom månaderna tog vägen.

Jag har roat mej med att bokföra alla kostnader under vår vinterförvaring och när jag räknat ihop alla kostnader på resan och dragit bort de kostnader vi normalt skulle haft hemma så blev skillnaden för fem månader drygt 25 000 kronor dyrare, eller cirka 170 kronor per dag för två personer. 

Ha en trevlig sommar och ta vara på varandra


En dansk turistattraktion

Mot himmelska höjder
Efter Bridge Walking på Lilla Bältbron för några år sedan, var det dags att uppleva ytterligare en ”kill i magen” känsla på en av våra resor i Danmark.
Vi som bor i Sverige har naturliga höjdskillnader genom berg och dalar och en högsta punkt, Kebnekaise, på 2097 meter över havet. Danmark däremot, som i stort sett är helt platt, har Möllehöj som högsta punkt med sina blygsamma 171 meter över havet, vilket säger en hel del om ländernas olika topografi.
I naturen tänker man inte så mycket på höjder om man inte står alldeles intill ett stup och det är den känslan danskarna försöker skapa genom bland annat Bridge Walking på den gamla bron över Lilla Bält, som finns att läsa om på vår hemsida.
Sedan något år tillbaka har danskarna byggt upp ett 45 meter högt torn mitt inne i den mörka bokskogen på den sydligare delen av Själland, ett torn som blivit en enorm turistattraktion för den som vill uppleva ”kill i magen” känslan.

Första inköpsresan sedan Corona pandemin
Resan huvudmål var i första hand ett besök i Tyskland för att bunkra upp med varor som i Sverige har oseriöst höga skatter. När vi ändå var på Själland, efter bunkringen, var ett besök på den senaste danska turistattraktionen som vi läst om, ett måste.

Det höga tornet är synligt även från motorvägen

Skovtårnet ligger på en avstickare från ”smuggelstigen” eller ”ölrännan” som den också kallas, som sträcker sej mellan Öresundsbron och färjeläget i Rödbyhavn.
Strax söder om Köge på, E47 vid avfart 37, kör man västerut mot Nestved tills man når skyltningen mot Camp Adventure som området heter där bland annat Skovtårnet finns. Det är lätt att hitta och det finns gott om p-platser även för stora husbilar.
I Camp Adventure finns förutom Skovtårnet, Danmarks största klätterpark med ett tiotal höghöjdsbanor i olika svårighetsgrader. Den mest avancerade linbanan är 500 meter lång och har en högsta höjd på 34 meter ovanför bokskogsmyllan.

Trädkronorna var fulla med äventyrare

Det finns även en naturlekplats med hinderbana för de allra minsta barnen och allt däremellan.
På den drygt kilometerlånga trärampen mot vårt mål, Skovtårnet, hörde vi röster från våghalsiga personer som flög omkring bland trädkronorna. En fascinerande syn, likt jättestora färggranna fåglar som inte förstått tyngdlagens alla faror.
Väl framme möttes vi av en fantastisk arkitektonisk byggnad, likt ett jättestort timglas med en spiralformad, en och en halv meter bred ramp, som leder besökarna upp till de himmelska höjderna på toppen av tornet.

Den 12 våningar höga spiralformade rampen till toppen

Det var en annorlunda känsla att sakta men säkert klättra längs med dom höga kala bokstammarna, genom de lövklädda kronorna för att till slut ha hela den jättelika bokskogsgröna mattan liggandes under våra fötter.

Utsikten ovanför trädkronorna var enorm

Utsikten var helt bedårande och pilar på översta räcket talade om i vilken riktning vi skulle hålla utkik och hur långt det var till de olika platserna. Vi kunde, med lite god vilja, skönja bropelarna på Öresundsbron, ca 7 mil bort och vid ännu klarare väder skall man kunna se Turning Torso i Malmö, 7,5 mil från tornet.

Markeringar i räcket visade sevärdheternas riktning

Det finns även möjlighet för övernattning inom området. På människans och naturens premisser har Camp Adventure skapat ett boende mitt i naturen. På grova träkonstruktioner med en plattform av naturens virke har man ställt upp stora isolerade tält med utsikt mot himmelen genom det kupolformade glastaket. Varje tält har en egen privat terrass med fantastisk utsikt över en liten spegelblank sjö omgärdad av vildvuxen natur samt ett eget litet toaletthus.

Boendeformen kallas Glamping

Trots att det var många människor i rörelse var det ingen trängsel i den stora parken.
Visserligen var det en begynnande eftersäsong men det var väldigt välorganiserat med gott om platser för vila, utskänkningsställen i alla de former, toaletter, parkeringsplatser och allt annat som för besökarens trivsel.
Avsätt minst två timmar om du vill få en riktig behållning och upplevelse på Camp Adventure.

 

Ha en god tur



Solen sipprar igenom Skovtårnet i den täta bokskogen


Underbar utsikt med Malmö och Öresundsbron i fjärran

 

 

 


 

Jättadalen, Billingen

Jag sitter i den gamla flodfåran som bildat dessa klippskrevor

 

Askersund
 
Vid hamnkanalen var det liv och rörelse

Stegetorp ställplats
 
Hamnkrogen, med Slätbakens vatten under fötterna, var mycket välbesökt med god mat och dryck

 
Stegetorps Slottruin med anor från Gustav Vasas tid


Utsikt från ställplatsen, jag har hittat en egen stege utanför vår rullande borg

Hemma hos Sabine och Micke

Sankt Anna skärgård med Harstena
 
Harstena med skola och allt

Båttur i Sankt Anna skärgård
  

Söderköping
 
 
Glasskö på bryggan vid Göta Kanal

Slalombana för att komma in i Söderköping å
 

Avesta
  
Armond har sina rötter i dessa trakter och den lilla gubben under Dalahästen är en 178 cm hög pensionär

Rättvik
Vasastatyn och den 178 cm höga pensionären


   
Rodelbanan där Lena var snabbast, lite surt men det är bara att bita ihop 

Gesundaberget

130 kilo Tommy dundrade upp och ner från detta gigantiska berg


Utsikten var det inget fel på



Tänk att en himmlakropp har kunnat skapa detta djupa hål

Mora

Här är inte Tommy störst

I fäders spår – för framtids segrar
 

Sollerön
Hembyggsföreningens förvaring av gammla bostäder

Naturcamping på Sollerön

Badplatsen vid Caravan Clus Camping

På cykeltur i regnet