Jungfruturen Efter den tredje årliga sammankomsten med Liner For Two gänget, som detta år gick av stapeln på Grisslehamn Marina och Camping var det dags för en förflyttning. Från Grisslehamn går det en färja till Eckerö på Åland och när vi ändå var i trakten beslutade vi oss för att återuppliva vår jungfruresa med husbil, som gick till Åland. På våren 2005 hämtade vi vår första husbil, en Dethleffs Esprit på Codat i Fritsla. Bara några veckor senare gick resan till ögruppen mellan Sverige och Finland som vi hade läst om i ett reklamblad. Eckerö Linjen, som är färjan mellan Grisslehamn och Eckerö, erbjöd då husvagn- och husbilekipage, en tur och returbiljett för 190 kronor inklusive två personer som vi nappade på.
Eckerö Linjen i Grisslehamn för 18 år sedan
Då, för 18 år sedan, fanns det bara ett fåtal husbilar på vägarna och väl framme på campingen var vi dom enda som hade husbil och man kan lugnt påstå att nyfikenheten var stor bland övriga campare.
Husbil var en nymodighet som väckte uppmärksamhet
Campare av alla kategorier smög sej fram och för att se denna nymodighet som, alla i dag vet, blev en fullkomlig explosion och nytändning på campinglivet. Då var det sällan man mötte en husbil och vid varje möte hejade och vinkade vi till varandra. På vår jungfrutur fastnade vi för Åland och dess natur, dom härliga cykelturerna och alla vänliga människor, men det tog hela 18 år innan vi gjorde ett återbesök på öriket i Bottenviken igen.
En ung Helena på en av alla härliga cykelturer i öriket 2005
Åland, en pärla i Bottenviken Åland består av cirka 20 000 öar och skär varav 6 700 är namngivna och 60 bebodda. Landet är sedan 1921 en självstyrande del av republiken Finland med egen regering och lagstiftning, egen flagga, egna registerskyltar och så vidare men den självstyrande republiken lyder under den finska presidenten. Svenska är ålänningarnas huvudspråk och valutan är Euro. Färjeturen till Eckerö tog cirka två timmar och drygt tre mil senare checkade vi in på Gröna Uddens camping i Mariehamn, som är huvudstad och enda stad i hela ögruppen. I huvudstaden bor drygt en tredjedel av Ålands befolkning, som vid senaste folkräkningen var knappt 30 000 personer, utspridda på 60 öar i olika storlekar. Vi hade förbokat sju övernattningar, inklusive midsommarhelgen, tillsammans med ”Balltorparna” Eva och Göran samt ”Hisingsborna” Eva och Dennis. Redan vid ankomsten kände vi att här kommer vi att trivas. Solen sken på en molnfri himmel, vindarna var svaga och sjön låg som en spegel vid foten av den gräsklädda slänten som skulle bli vår boplats en vecka framåt.
Pommern Skärgårdsriket har mycket att erbjuda och här är det aldrig långt till havet med det bräckta vattnet. Vårt första studiebesök blev Pommern, Ålands stolthet, som är ett gammalt fyramastat segelfartyg som gjorde sin sista resa 1939, i samband med att andra världskriget bröt ut. Båten är nästan 100 m lång och den seglade i 36 år på världens hav innan den skänktes till Mariehamns stad.
Förpiken på det ståtliga fyrmastade skeppet
Knapp 100 meter akterut sitter styrmannens stora ratt
Vid besöket fick vi ta på oss hörlurar som vid åtta olika stationer spelade upp händelseförlopp som skulle relatera till det hårda sjömanslivet på den tiden. När vi var i köket till exempel fick kocken med besked veta av den ständigt druckne stewarden att det är han som bestämmer matinköpen och menyn och om någon inte lyder den ordern, blir densamme bestraffad med kölhalning. När vi stod vid en av dom fyra masterna spelades det upp en episod om hur det kunde låta när jungmännen skulle reva segel i mycket hård vind vid Kap Horn. Det var ett intressant sätt att leva sej in i det hårda livet som sjömän fick utstå på den tiden. Ett besök på Pommern är ett måste om man är i närheten för det är verkligen en intressant upplevelse. Ålänningarna värnar verkligen om oss cyklisterna. I stort sett har alla dom stora lederna en avgränsad cykelled och bilisterna stannade alltid i god tid för att släppa fram oss när vi skulle korsa en väg, vare sej om man var fotgängare eller cyklist.
Österhamn Vår första cykeltur gick till Österhamn, där man i den norra delen har bevarat en gammal hamn med tidsenliga segelfartyg och byggnader som grånat av tidens tand. Allt vittnade om den svunna tiden då ålänningarna nästan helt levde på fiske. I sjökvarteret, som området kallas, lever fortfarande resterna av ett gammalt varv och en smedja. Båt- och skeppsbyggerimuseum finns och även ett antal utskänkningsställen med allt från pizza till kanelbullar.
Norra Österhamn var fylld med nostalgiska båtar och båthus
Där finns även en liten kyrka som damerna titta in i
Vid våra besök passade vi på att fylla magen med något, som till exempel en pizza. Vi ett tillfälle valde vi råraka som är en åländsk specialitet. Hela rätten tillagades och serverades från en kokvagn, typ korvkiosk. Rårakan, rårivna potatis, gräddades i ett våffeljärn och serverades med en klick sikrom och crème fraiche. Det var fantastisk gott och doften av tjära och tång försämrade inte upplevelsen i den gamla nostalgiska hamnen. Mellan den norra och södra delen av Österhamn finns det en modern småbåtshamn som är en av Nordens största med cirka 300 gästplatser.
F.P. von Knorring
F.P. von Knorring i Österhamnen där den är dockad
Lite längre söderut besökte vi ofta det gamla restaurangskeppet F.P. von Knorrings underbar uteservering på bryggan intill. Båten byggdes 1928 i Nederländerna, för att frakta varor och gods i kanalerna mellan Lemmer och Amsterdam. Fartyget avslutade sitt uppdrag 1959 och fram till 1989 bytte den ofta namn och arbetsuppgifter, innan den till slut dockades i Österhamn. Den bar då namnet Volga, men efter att den byggts om till restaurangbåt döptes den till F.P von Knorring efter kyrkoherden Frans Peter von Knorring. Knorring, som levde mellan 1792 och 1875, var en mäktig man på Åland där han bland annat bildade navigationsskola och 1858 startade Ålands första tidning. Han har även ett museum uppkallat efter sej och han står staty i Mariehamn.
Midsommar Vid lunchtid, på midsommaraftonen, var det dags för resning av den jättehöga och vackert dekorerade midsommarstången i Engelska Parken, grässlänten vid Pommern och Sjöfartsmuseet. Det var en resning som heter duga, lång, ståtlig och vacker.
Det var ingen lätt uppgift att resa den långa stången
Stångens topp var smyckad med en solfärgad flagga som symboliserar livgivande värme och under flaggan snurrade små segelbåtar runt stången, som en symbol för den åländska sjöfarten.
Den vackra toppen på årets midsommarstång
Afton firade vi tillsammans med våra medresenärer vid husbilarna. Det var förvånansvärt lugnt och tyst både på campingen och i staden, men vi åt och drack det som den svenska traditionen anbefaller och vi njöt av det helt underbara vädret som denna midsommarhelg hade att erbjuda. På midsommardagen blev det en längre cykeltur till bland annat Nåtö, sju kilometer från Mariehamn och ytterligare tre kilometer längre österut, till Järsö och daghemmet med det vackra namnet, Saltkråkan. På hemvägen efter två mils cykling stannade vi för att äta lunch på Knorrings brygga. Jag beställde stekt Abborre som var något av det godaste som passerat denna gastronomiska gom. Det är också en av ögruppens specialiteter, liksom Ålandspankaka och Råraka.
Det finns mycket att se och göra på Åland och på våran korta vistelse hann vi inte ens med en bråkdel, så eventuellt kan det bli ytterligare ett återbesök.
Ett tips till er som har för avsikt att besöka öriket i Bottenhavet är att inte bara boka en plats under er vistelse, utan ta en eller ett par nätter på olika ställen, för varje liten ö har alltid något att erbjuda, men självfallet händer det mesta i Mariehamn.
Sevärdheter som vi missa, som vi tar nästa gång
Vandringslederna Grottstigen och Trollstigen med otroliga naturupplevelser på ön Geta
Båttur från Mariehamn till Kobba Klintar och Rödhamn
Bomarsunds fästning med kvarlevor från Ryska militären
Första stoppet, Tysslingen Till årets Liner For Two-träff i Grisslehamn var det cirka 54 mil hemifrån, så vi valde att dela upp körsträckan i två etapper, med en övernattning på Tysslingens ställplats strax utanför Örebro. En mysig ställplats, fjärran från lyx och flärd, men med genuin äkta svensk landsbygd inpå knutarna. På en gammal gård med lador, uthus och odlingsmarker så lång ögat kan nå, har man iordningställt några platser för fågelintresserade campare. Nu tillhör inte vi den kategorin men vi tyckte att platsen låg på ett bekvämt avstånd för en dagstur hemifrån. Även om man inte är fågelintresserad så är platsen helt okey. Personalen i caféet gav oss en lärorik botanisering bland uppstoppade fåglar, fågelholkar och den gamla gårdens historik. Några timmar senare anlände ”Balltorparna”, Eva och Göran, som också är medlemmar i Liner For Two gruppen.
Liner for two träffen Värdarna för årets träff, familjerna Rotsman och Bohman, hade bokat plats för 15 husbilar på Grisslehamn Marina och Camping. En nyöppnad ställplats som förmodligen kommer att bli jättefin när den färdigställts men som den såg ut nu så finns det en del önskemål till övers att önska sej. Men som vanligt, det är inte platsen som avgör trivseln, det är umgänget. Första eftermiddagen blev en repris på tidigare träffar. Det ena ekipaget efter det andra gled in och alla var snart framme för att önska de nyanlända medlemmarna välkomna. Senare på kvällen, när alla checkat in, dukade vi långbord på en tom yta mellan dom avgränsade platserna. Mysfaktorn och ljudnivån steg som vanligt i takt med intaget av medhavda drycker till en decibel som till och med fick måsarna att tystna. Vädret var helt underbart och utsikten över den gröna, vackra skärgården i Ornöviken, satte sej som ett plåster på dom inopererade linserna. Vi intog vårt första morgonkaffe på bryggan framför husbilen till en symfoni av sjöfåglarnas stämmor. Det var en salig blandning av toner från måsar, dopping, strandskator, kanadagäss och så vidare, som gav ifrån sej mer eller mindre njutbara toner för att höras och synas. Vi satt mitt inne i en barnkammare där föräldrarna bevakade sina nykläckta ungar medans andra låg och ruvade på sina ägg som ännu inte kläckts. Fåglarna som redan kläckt sina ungar hade fullt upp med att hålla andra arter borta när dom dök likt kamikazepiloter ner mot dom små dunbollarna. Ett fantastiskt skådespel som vi fick bevittna helt utan extra kostnad. Denna fantastiska skärgårdsmiljön gav oss, trots symfonin, en helt gudomlig start på vår första dag i ett soligt Grisslehamn På förmiddagen, när alla Liner For Two-ekipage hade etablerat sej, bildades små grupper vid och runt husbilarna. Vissa tog en promenad i omgivningarna, andra nyttjade tur och returresan till Åland, som ingick i campingavgiften. Själva tog vi en cykeltur ut till spetsen på Singö, en nätt liten rumpnötare på cirka fem mil, fram och tillbaka, i grönskande natur med syrener, liljekonvalj och dammiga grusvägar.
Banderoll som uppmanar bilister att köra sakta på Singö
Lördagseftermiddagen är av tradition vigt åt en gemensam middag på någon närliggande restaurang. Årets matintag blev på campingrestaurangens brygga och i vanlig ordning steg antalet decibel i takt med att dryckerna bars in.
Bryggan där vi avnjöt årets gemensamma middag
Maten var helt i klass med vad man kan begära på en camping liksom dryckerna. Personal visade verkligen sin uppskattning, för att vi valt deras restaurang, med äkta glädje utan några påklistrade serviceleende. Vi trivdes, personalen trivdes… ja alla såg ut att må bra på den soliga bryggan, utom en individ. En mås som i bostadsbristens tid valt sin bostad utan tanke på kommande invasion av båtägare och campingfolk. Måsen hade hittat en blomkruka, bara någon meter från bordet där vi satt och den såg märkbart störd ut när vi en efter en gick fram för att se på fågeln som för tillfället låg och ruvade på sina ägg.
Måsens blick var som en svetslåga och inget att leka med
Den fortsatta sommarkvällen avnjöts i olika stora grupperingar i och runt våra husbilar. Det var en fantastisk syn att se så många Liner For Two uppställda i en halvmånecirkel, det var nästan som man ville fälla en tår.
Liner For Two på Grisslehamns Marina och Camping
Detta var vår tredje träff tillsammans med ekipagen som har tre rum ock kök och det lutar åt att Omberg, det vackra berget på Vätterns östra strand, kommer att bli nästa års destination
NÄR GULDET TALAR ÄR ALL RESONERING FRUKTLÖS KARAKTÄR ÄR EN FULLKOMLIGT UTBILDAD WILJA
Åkulla Bokskogar I triangeln mellan Falkenberg, Varberg och Ullared, i de inre delarna av Halland ligger Åkulla Bokskogar, som sedan 2005 kategoriseras som Turistområde. Området är cirka 50 kvadratkilometer stort och inom området finns, förutom de vackra bokskogarna, ett rikligt utbud av sevärdheter, aktiviteter, matställen, övernattningar mm. Många aktiviteter utgår från Åkullas gamlastationsbyggnad där det också finns restaurang, ställplats och stuguthyrning. En av de mest spektakulära sevärdheterna inom Åkulla Turistområde är Bexells Talande Stenar. Ett intressant kulturarv som påminner dagens besökare om hur människor tänkte och utryckte sej förr. Det är en fantastisk upptäckt, en modernare variant på runskrift, med inhuggna tänkvärdheter i stenar som än i dag är högintressanta.
Den gamla nedlagda stationsbyggnaden i Åkulla
Förutom Bexells skrifter i Torstorpsskogen kan man besöka platsen där den omtalade ”Bockstensmannen” mördades för cirka 600 år sedan, cykla på den nedlagda järnvägen mellan Varberg och Ätran, fiska och paddla på Yasjön mm, eller bara botanisera fritt i de tidlösa trolska bokskogarna vars bladverk bildar ett jättestort mörkt tak.
Bexells Talande Stenar Inom Åkulla Bokskogar, levde och verkade godsherren och riksdagsmannen Alfred Bexell (1831–1900) på godset Torstorp. Bexell var en kunnig och omtyckt person med stort hjärta och ödmjukhet Många hantverkare och bönder stod i kö för att få arbeta på Bexells gods och dom som arbetade där blev alltid väl omhändertagna. Under sju år i slutet på 1800-talet och i slutet av Bexells liv, lät Alfred Bexell ett par försupna stenhuggare hugga in ett stort antal namn och tänkvärdheter på stora stenar, hällar och klippblock i skogarna kring godset.
Vissa tänkvärdheter är både långa och svårlästa
Bakgrunden till varför han gjorde detta gedigna arbete vet man inte, men en teori kan vara att han helt enkelt ville förmedla sin livsfilosofi till eftervärlden. En annan teori är att han ville bevara det svenska språket, men många tror att det var för att ge de försupna männen arbete och uppehälle. Efter Alfred Bexells död föll inskriptionerna i glömska och stenarna täcktes med mossa och andra ljusskygga växtarter i den täta mörka bokskogen. En sommardag 1925, ett kvarts sekel efter Bexells bortgång, upptäckte några skogshuggare skrifterna och sedan dess har intresset för att hitta nya inristningar ständigt växt. Fler och fler började rensa stenar från mossa och annat i hopp om att finna nya tänkvärdheter eller namn. I dag har man skrapa fram inte mindre än 160 tänkespråk och minst 550 namn på mer eller mindre kända personer. De flesta inskriptionerna finns på större stenar men 16 stycken finns på hällar och tre stycken på klippväggar. Sedan några år tillbaka fyller man skrifterna med röd för att de ska synas bättre i den mörka Torstorpsskogen. Så sent som 1993 upptäcktes dom senaste fynden och förmodligen finns det ännu i dag oupptäckta inristningar.
Några av de 160 tänkvärdheter som upptäckts (Allt är skrivet i versaler och stavningen är inte alltid så som vi stavar i dag). ATT FELA MÄNSKLIGT ÄR, GUDOMLIGT ATT FÖRLÅTA ALL ÖFERDRIVEN LYX FÖRDERVAR SEDER OCH SMAK BÄTTRE SLITNA MED FOTEN ÄN MED TUNGAN
DEN VISE ÅR ÄR ALLTID FÖRTÄNKSA LÄTTJA ÄR DJEFVULENS HUFVUDKUDD DET GIFVES INGEN VÄRRE SJUKDOM ÄN STÄNDIGT MISSNÖJE ENDAST DEN OKUNNIGE ÄR FATTIG EN APA ÄR OCH FÖRBIFVER EN APA ÄVEN OM HON PRYDES MED GYLLENE SMYCKEN ETT GODTT SAMVETE ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ WITTNEN DEN TID SOM FLYTT KOMMER ICKE ÅTER HUR MAN ÄN KLAGAR OCH HUR MAN ÄN GRÅTER FATTIGA OCH RIKA DÖDENS HAND GÖR LIKA
Några av de 550 namnristningar som upptäckts LUDWIG VAN BEETHOVEN JULIUS CAESAR SELMA LAGERLÖF CARL VON LINNE´ NAPOLEON BONNAPART
När man besöker Torstorpsskogen bör man ta god tid på sej och grundligt betrakta de tänkvärda orden som faktiskt på många sätt gäller än i dag. Man kan se inskriptionerna året runt men dom kommer bäst till sin rätt när bokskogens skira blad skimrar i grönt mot de mossbeklädda stenarna.
Här hittar du de talande stenarna Åkulla Bokskogar ligger i en triangel mellan Varberg, Ullared och Falkenberg. Torstorpsskogen, med Bexells Talande Stenar där skrifterna finns, kan nås från alla tre platserna. Från E6:an viker du av i södra infarten mot Varberg mot Ullared. Från väg 153 följer du skyltningen mot Grimeton och Torstorps Gård. Sväng vänster vid skylt Golfbana. Passera golfbanan och fortsätt på grusvägen in i skogen tills du kommer till en stor parkeringsplats. Där finns en informationstavla som visar vägen till stenarna. Det är hel ok och kostnadsfritt att övernatta på parkeringen.
Njut av natur och historik i triangeln mellan Varberg, Ullared och Falkenberg
För fjärde gången väljer vi att klimatemigrera till sydligare breddgrader och även denna gång är det Medelhavet som skall bli vårt huvudmål. Sommaren, som börjar närma sej sitt slut, har varit helt fantastisk här hemma tillsammans med underbara vänner och härliga husbilsturer i vårt vackra land. Minnena från den senaste vintern på hemmaplan, finns fortfarande kvar på hårddisken, det var året då coronapandemin stoppade oss för att fly det bohuslänska klimatet. Det var kallt och blåsigt med ett blöttungt gråsvart täcke som hindrade solen för att tränga igenom. Ju äldre man blir, desto större krav, eller önskemål, har man på vädret. I ungdomen var det roligt med vinter och jag minns framför allt de vintrar som var kalla, soliga och snörika. Man kunde åka skidor eller sola sej i en snöglänta, man tog med sej pick och pack ut i skogen för att grilla eller bara njuta av naturen, men det var då och då är inte nu. Det känns alltid lite vemodigt när sommaren närmar sej sitt slut och det är oberoende av om man skall resa bort eller vara kvar hemma. Det börjar med att man vrider tillbaka klockan och vips förkortas eftermiddagsljuset med en timme. Utemöbler, blomkrukor, prydnadssaker och så vidare, ställs undan inför vintern och kvar blir en tomt som ser helt naken ut. Man går in en slags dvala som delvis räddas av vegetationens färgsprakande palett som skiftar från de gröna nyanserna till guldockra till vinrött. Det är vackert men kortvarigt, för efter dom första höststormarna ändras hela naturen till en gråskalig massa, som inte väcks till liv förrän vårens första värmande solstrålarna tränger undan vintern. Men som sagt, nu chansar vi inte på att vara hemma i vinter, därför har vi packat Carthagon med allt som kan behövas och lite till för vår överlevnad i cirka sex månader framåt. Allt är låst, grannarna underrättade och förhoppningsvis håller tjuvarna sej borta. Våra planer för resan söderut är något annorlunda i år. Tanken är att följa Atlanten genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, norra Spanien med Biscayabukten och Portugal till den spanska sydspetsen. Vårt första längre stopp har Helena bokat på camping Almayate, strax utanför Torre del Mar i Spanien. Där har hon bestämt att vi skall dansa med tomten och skåla in det nya året.
Zwolle, Nederländerna Efter en kortare tur mellan Tjörn och Göteborg, cirka sju mil, mönstrade vi på Stenafärjan till Kiel i Tyskland. Vårt vägval denna gång berodde framför allt på att vi kortade körsträckan med cirka 60 mil mot den traditionella vägen över Öresundsbron och färjan mellan Rödby och Puttgarden. Att vi dessutom tjänade nästan 1000 kronor, delvis på grund av våra skyhöga dieselkostnader, gjorde ju valet enkelt.
Stena Scandinavicas väg genom Danmark
Vi vaknade utsövda och pigga och det första vi ser från fönstret i hytten, är kontinenten. Vi hade nu nått den del av resan som är den enskilt dyraste kostnaden för oss campare som väljer att vidga våra vyer söder om Sverige. Framför oss, till vårt första stopp på resan söderut, hade vi cirka 40 mil och tidig eftermiddag checkade vi in på camping ’t Hofje van Hoog-Zuthem någon kilometer utanför Zwolle. Innan vi nådde målet fyllde vi tanken med diesel som även här var obekvämt dyr, men ändock cirka fem kronor billigare per liter, än hemma.
Zwolle, Nederländerna Vi möttes av en parkliknade camping som såg något ovårdad ut och när vi fick veta att den var på väg att stängas inför vintern, förstod vi orsaken. Det fanns absolut inget att klaga på, hygienutrymmen var välskötta och rena och personalen var bemötande. Byggnaderna var typiska för sommarcamping med många härliga och öppna uteplatser för ljuvliga sommarkvällar.
En härlig samlingsplats för festliga sommarkvällar
Är man i Nederländerna skall man cykla, det är nämligen ett cykelland fullt jämförbart med de danska traditionerna. Innan vi äntrade våra järnhästar fick Helena en cykelkarta i receptionen som bland annat visade en led utmed IJssel kanalen till en liten by med namnet Wijhe. Det var medvind och solen sken och efter knappt en timme nådde vi den lilla byn, där vi bestämde oss för att göra ett vätskestopp, för motionerar man, måste man fylla på med vätska. Vi har som vana att alltid stödja de lokala restaurangnäringarnas överlevnad och efter vårt bidrag till några uteserveringar, var det dags att vända åter.
Helena gör sitt för att stödja näringsidkarna
Med kartans hjälp letade vi oss fram till en liten bilfärja som tog oss över till andra sidan kanalen, där cykelleden fortsatte men nu i motsatt riktning. Solen sken fortfarande och nu hade vi en svag vind rakt emot oss vilket inte vållade några större problem. Tvärtom, vi njöt i fulla drag av cykelturen på den platta men levande landsbygden, med odlingar, betesdjur och de mer eller mindre angenäma dofterna från ladugårdarna, precis som jag minns från mina tidiga år i Danmark. Efter ytterligare någon timma på cykeln var det dags att korsa kanalen igen. Men nu var det ingen bilfärja utan en mindre båt för passagerare med eller utan cyklar.
Helena stiger på båten som tar oss över IJssel kanalen
Väl på rätt sida kanalen var det nu bara en halvtimmes cykeltur tillbaka till campingen. När man försöker uttala de nederländska namnen kan man fundera på hur dom fått ihop denna blandning av bokstäver. Ta campingens namn till exempel, hur gick det till och hur uttalas det? Lika illa är det med många andra orter och byggnader. Afsluidijk till exempel, den omtalade vallen som skyddar landet från Atlanten, det går ju bara inte att ljuda det, inte ens i onyktert tillstånd, det är helt omöjligt. Min teori är att man fyller en tombola med bokstäver, stora och små, som man rullar runt några varv. Därefter plockar man ut en bokstav åt gången som läggs i en lagom lång rad och så får det bli som det blir. Men jag förstår inte hur nederländarna själva kan uttala orden och det är väl därför det är helt omöjligt att begripa vad folk säger också. Efter tre övernattningar och ett par härliga och upplevelserika dagar, på denna icke uttalbara camping, var det dags att skaka liv i dom 235 hästarna under motorhuven på Carthagon.
Honfleur, Frankrike Målet för dagen var att hitta en övernattningsplats på vår väg mot det omtalade klostret, Mont Saint Michel i Frankrike. Ett kloster som ibland ligger på en ö och ibland på fastlandet, beroende på att tidvattnet kan skilja upp till 14 meter mellan ebb och flod. Vi startade långt före soluppgången för att komma så långt söderut som möjligt innan dagen var slut. Att köra de 85 milen till klostret, på en dag, kändes lite väl långt för vi har alltid som prioritet att njuta av resan, hela resan, utan att stressa. Trots den tuffa och något stressiga morgontrafiken i Nederländerna och trafikkaoset i beslutångestens tempelstad, Bryssel, så slukades mil efter mil i rask takt utan trötthetssyndrom. När vi såg att det bara var ett tiotal mil kvar till den omtalade kuststaden Honfleur vid mynningen på Seine, bestämde vi oss för att åka dit. Bara någon kilometer från den lilla staden, passerade vi Pont du Normandie, som tillhör en av världens största broar, en vajerbro med total längd på 2 kilometer och 143 meter och spann på 856 meter.
Port du Normandie
Från toppen på bron hade vi en vidunderlig utsikt över flodens möte med Engelska kanalen och den lilla staden vid brofästet. Några minuter senare drog vi handbromsen på Air de Camping Car Honfleur som visade sej vara en jättestor ställplats med gångavstånd till stadskärnan i den lilla staden med knappt sju tusen fastboende. Efter dagens etapp på 65 mil, var vi nu bara 20 mil från vårt planerade mål, Mont Saint Michel och planen var en övernattning här. Men efter att stödbensölen hittat sin rätta plats bestämde vi oss för att ta ytterligare en natt i Honfleur, dels beroende på att vädret var fantastisk och att hela omgivningen vittnade om trevnad. Vi började första dagen med att botanisera i den gamla medeltida stadskärnan med korsvirkeshus och kullerstensgator och vi besökte även några utskänkningsställen. Här fanns allt från trottoarservering utmed kajkanten till restauranger med vita dukar och i dom smalare gränderna trängdes dom konstnärliga ateljéerna om uppmärksamheten. Vi upptäckte även en liten skylt, i allt det kulturella, som visade vägen till en utsiktsplats på toppen av berget. Den kvällen gick vi till sängs med ett leende på läpparna, samtidigt som vi bestämde oss för att ge den vackra byn ytterligare en heldag. På vår andra bilfria heldag var det cykeln som gällde. Först cyklade vi ut till Seines mynning, där bland andra den kända konstnären, Claude Monet, ofta skapade sina alster. Den mest kända av Monets alster från denna plats är Soluppgången, från 1872. Efter besöket vid flodens mynning var det utsiktsplatsen på berget som gällde. Det var en flera kilometer lång uppförsbacke, men vi gnetade på sakta men säkert och där det var som brantast ledde vi cyklarna. I ett av de brantare partierna mötte vi en fransos som med glimten i ögat, sa något som i mina bullerskadade trumhinnor lät som en knarrande trappa med inslag av en gnisslande dörr. Jag fattade ingenting, men Helena, familjens språkbegåvning, tolkade det som ”varför har du cykel med dej när du går”. Hur som helst, på toppen fanns två vidunderliga utsiktsplatser, en över Seines möte med Engelska kanalen och Le Havre på andra sidan floden samt en över den medeltida byn vid foten på berget.
Kranarna i Le Havre på Seines motsatta sida
Honfleur sedd från ovan
Förutom utsikten fanns här ett vackert kapell från 1500-talet och som bara av en händelse, var det ett utskänkningsställe som korsade vår väg också.
Kapellet från 1500-talet
Tre övernattningar blev det och det är ju detta som är friheten med husbil, man kan ombestämma sej när man vill och hur man vill.
Det magiska klostret Mont Saint Michel, med sitt ursprung från 700 talet e.Kr. är inte bara ett kloster, det är även Frankrikes minsta kommun med 29 innevånare. I dag är Mont Saint Michel en turistattraktion, med mer än 3 miljoner besökare varje år och det var ett av huvudmålen på vår flykt från gråvädret. Men det hela har sitt ursprung från 700-talet e.Kr, när kyrkoherden Aubert av Avranche lät bygga ett enkelt kapell på halvön Mont-Tombe, som klippan med Mont Saint Michel heter. Enligt legenden skall kyrkoherden i drömmen blivit tillsagd av ärkeängeln Michel att bygga ett kloster på halvön, men Aubert trodde först att det bara var en dröm. Efter ett andra försök från ärkeängeln hotade han med att göra ett hål med tummen på Auberts panna om han inte gjorde som han blivit tillsagd. Kyrkohedern trodde fortfarande att det var en dröm och då gjorde Michel ett avtryck med sin tumme på Auberts pannan. Då förstod S:t Aubert att ärkeängeln menade allvar och satte genast igång med att bygga ett kloster. Kyrkoherden S:t Auberts huvud, med hålet i pannan efter Michels tumme, finns i dag avgjuten i en närliggande kyrka. Dessutom har man i dag en tre meter hög staty på ärkeängeln, Michel i guld, på klostrets högsta torn. Mont Saint Michel, skall ses i verkligheten. Jag var här i min ungdom för cirka 50 år sedan och tyckte redan då att det var en helt fantastisk byggnad. Så vacker, så komplett med tanke på klostrets ålder och i dag, efter ett helt arbetsliv som byggare, fattar man absolut inte hur denna skapelse har kunnat genomföras. Det är helt ofattbart hur den mänskliga handen, bara med hammare och huggmejsel, kunnat utföra detta. De åtta pelarna, som bär upp högtornet till exempel, är minst en och en halv meter i diameter, och minst 20 meter höga, helt uthuggna i stora cirkelformade stenblock. Hela byggnaden är ett arkitektoniskt mästerverk från ritningar till hantverk. Helt otroligt och själv gnäller jag när batteriet i skruvdragaren är slut. Tiderna förändras och vi med dem, vi gör mycket i dag som dom inte kunde göra på den tiden och tvärt om. Bukten runt Mont Saint Michel har en av Europas största tidvattenvariationer med en höjdskillnad, som mest, på 14 meter mellan ebb och flod. Under några timmar varje dygn är Mont-Tombe en ö och kan endast nås med den nya bro som byggts på senare år mellan fastlandet och klippan. Det är en fantastisk naturföreställning att se när vattnet stiger över det vattenfria landskapet runt klostret. I folkmun kallas det ofta för ”Den rusande damen” eller ”Galopperande hingstar” beroende på att vattnet stiger med mycket hög hastighet. Jag minns från ungdomen när jag och min kompis Ronny var här, när vi med tidvattnet i hasorna flydde i panik över deltalandskapet till fastare mark.
Det leriga landskapet som skiljer klostret från fastlandet vid lågvatten
Det är cirka 50 år sedan och långt innan det fanns en bro. Två övernattningar blev det på Camping Aux Pommier i Beavior som ligger cirka fem kilometer från klostret, innan vi knappade in vår nästa övernattning på vägen mot Medelhavet.
Ile d´Oléron, ljusets ö, Frankrike Målet för dagen var Chaillevette i Frankrike, knappt 50 mil nästan rakt söderut. Resan var helt problemfri på dyra betalvägar, men det visste vi om så det finns inga utrymmen för negativiteter. Alternativet, att undvika betalvägar i Frankrike, har vi provat en gång och det är inte längre ett alternativ om man inte tror att man skall leva i evighet. Efter ett antal kilometrar, med gator, korsningar och rondeller, byggda för Renault Twingo, anlände vi ställplatsen som vi knappat in på ”Tina”, vår GPS. Med svetten i pannan lovade jag dyrt och heligt att hit kommer vi aldrig mer att åka med större fordon än en cykel. Inget ont om ställplatsen, men vägen hit och därifrån, var inte lämpad för sju ton husbil. Anledningen till valet av Chaillevette var att det var en lagom lång dagsetapp och att det fanns ostronodlingar i dessa trakter som vi gärna ville beskåda. Tidigt nästa morgon krånglade vi oss ut från det tätbebyggda gamla villaområde och närmast till hands, för några dagars övernattning, låg ön Ile d´Oléronsom ligger på Biscayabuktens nordöstra sida, bara några kilometer från Chaillevette. Efter bron till ”ljusets ö”, som ön kallas, hittade vi Camping La Brande, bara nåra kilometer från den lilla staden, La Chateau d’Oléron som gränsar till brofästet. När stödbensölen var sänkta, cyklade vi de få kilometrarna till La Chateau, som visade sej vara en mycket trevlig liten stad. I den lilla hamnen med fiskebåtar som rullade in för att lossa dagens fångst låg uteserveringarna vägg i vägg med varandra och hela den gamla stadsdelen omgärdas av en mycket ståtlig mur.
Porten till den gamla militärförläggningen
Hela Citadellet, som området heter innanför murarna, har tidigare fungerat som militärförläggning, är i dag ett mycket uppskattat friluftsområde för flanörer till elitmotionärer. Vid ett tillfälle, när vi irrade omkring i den gamla stadsdelen, träffade vi på en svensk dam som var bofast på ön. Hon hade mycket att berätta om ön och dessutom visade hon oss, sitt tiomiljoners projekt, som hon skulle flytta in i om ungefär ett halvår. Hon var bosatt på ön sedan fem år tillbaka och här hade hon bestämt sej för att bo resten av sitt liv. Fullt förståeligt, för benämningen ”ljusets ö” får man inte bara, den har man förtjänat. Det överraskande var att man kunde se Fort Boyard, där Gunde peppar kändisar att utföra tävlingar som ligger långt utanför deras normala komfortzon. Fortet ligger ganska långt från land, men det var inga problem att se den, från öns norra sida. Vi trivdes så bra på ön att vi efter två nätter på Camping La Brande, gjorde en förflyttning några mil längre norrut till en ställplats Le Moulin, strax utanför Saint-Denis.
Det blev många härliga cykelturer på ön
Efter några kortare cykelturer, i ett helt underbart sommarväder, utmed Biscayabuktens stränder var det dags för fredagsmys utanför Carthagon eftersom barer och restauranger, på denna del av ön, är en bristvara. Det mingel som vi upplevde i La Chateau var som bortblåst, men att sitta utanför Carthagon en ljummen kväll, iförd kortbralla och t-shirt, med ett stort glas rött i näven, är inte heller fy skam. Ile d´Oléron var en annorlunda men upplevelserik ö med fiskebyarna, vinodlingsfälten och långa stränderna som vid ebb mest liknade en oändligt bred grådaskig lermassa och som vid högvatten förvandlades till härliga och badvänliga sandstränder.
Bron från fastlandet till Ile d´Oléron
Den drygt tre mil långa genomfartsleden från bron till fyren, i andra änden av ön, gick tvärs igenom några gamla fiskebyarna med trånga gator och korsningar. Vid möte med andra tunga fordon var det bara centimetrar som skilde backspeglarna från att skrapa i de låga stenhusens fasader. Ile d’Oléron är en mycket populär ö, framför allt av fransmän och enligt den svenska damens uppgifter, tiodubblas befolkningen under sommarmånaderna. Efter tre härliga dagar på ”ljusets ö”, med allt från att ha sett Fort Boyard i kustbandet, till de underbara cykelturerna, var det verkligen värt att trängas med andra tunga fordon i dom gamla byarna. Sammanfattningsvis kan vi säga att, har man vägarna förbi ”ljusets ö” så är ett besök ett måste. Tidigt nästa morgon var det åter dags för en förflyttning och vårt nästa mål i planeringen var ytterligare nästan 50 mil rakt söderut. Närmare bestämt till den norra delen av Spanien som även den gränsar mot Biscayabukten. Efter cirka 30 mil på dagens etapp ledsnade Helena på de monotona motorvägarna. Hon gurglade fram en ställplats inne i en nationalpark, någon mil från motorvägen, där vi skulle kunna övernatta. Efter ett antal avstängda vägar med omdirigeringar, hittade vi ställplatsen, som låg långt bortom den icke inhemska befolkningens kännedom. Incheckningen skedde digitalt och utan Helenas tålamod, hade vi aldrig kunnat komma in. Men väl på plats visade det sej vara en mysig ställplats med allt som vi husbilsåkare behöver och att priset för ett dygn låg under hundralappen inklusive el, försämrade ju inte helhetsbilden. En övernattning blev det innan vi riktade Carthagon rakt söderut igen mot huvudmålet, Zarautz, som ligger i norra Spanien, strax innanför gränsen mot Frankrike.
Zarautz, Spanien Nästan på klockslaget, två veckor efter det vi steg på Kielfärjan i Göteborg, anlände vi Grand Camping Zarautz i Spanien. Vädret var helt fantastiskt med solsken och behaglig nordbotemperatur, inte för varmt och inte för kallt. Terrängen i denna del av Spanien är snarlik Alperna i Österrike med branta grönklädda sluttningar, lågväxande buskage och samma arkitektur på många byggnader.
Alpliknande natur och byggnader
Campingen, som är belägen på toppen av ett 120 meter högt berg, bjöd på en helt fantastisk utsikt över Biscayabuktens blånande vatten.
Viken vid Zarautz är mycket populär bland surfare
Zarautz är ett mecka för surfare och från campingen, såg man förutom playan och den lilla byn, ett stort antal surfare som plaskade omkring i de skummande vågorna som bildas där havet möter land. Nackdelen med att bo så högt upp är att det var jobbigt att ta sej både upp och ner. Närmaste vägen till byn var en brant stig med 439 ganska ojämna trappsteg och däremellan stensatta stigar med kraftig lutning. Alternativet var att följa den nästan fyra kilometer långa bilvägen, men även efter en så lång uppförsbacke sved det ordentligt i låren. På den mycket välordnade ACSI campingen fanns både affär och restauranger och strax intill ligger Bodega Talia-Berri, en vingård som tyvärr var stängd för säsongen.
Bodega Talai-Berri ovanför vinodlingarna
Vid ett tillfälle tog vi apostlahästarna ner till den lilla byn Orio, som ligger på Zarautz motsatta sida av berget. Den smala bilvägen ner till byn var ungefär en kilometer kortare än bilvägen till Zarautz, men när höjdmetrarna är samma och sträckan är kortare, då blir det brantare, och det blev det.
På vägen till Orion passerade vi många hus för den som är händig
För tredje gången på lika många dagar, fick jag känna på att jag bara har två årsringar kvar till 80 samt att en femtedel av min kropp är rent övergödning. Med genomblöt t-shirt och stela vadmuskler släpade jag mej in på campingbaren där Helena beställde in varsin stor öl. Den ölen visste var den hörde hemma.
Vädret fortsatte att hålla i sej och vi fortsatte att trivas på hyllan. När Helena en dag ville gå en ännu längre runda bad jag vänligen men bestämt om att få avstå. Jag valde i stället att besöka resterna av en nedlagd gammal hamn med omlastningsstation från 1909 som ligger strax nedanför campingen. Hamnen var bara i drift ett tjugotal år eftersom järnmalmen tog slut i de närliggande gruvorna och 1940 monterades hela omlastningsstationen med kranar och linbanor ner.
Resterna av den gamla omlastningsstationen
Man sparade stora delar av byggnaderna till eftervärlden och i dag tillhör platsen en av de dokumenterade sevärdheterna i denna del av Spanien. Efter fyra helt underbara dagar i solsken, blev vädret betydligt ostadigare, med regn och stormliknande vindar över Biscaya. Men helheten på vistelsen har varit helt underbar med många fysiskt krävande, men vackra vandringar i bergen och en campingplats som platsar på våran topp femlistan, med extra allt. Den fortsatta planen var att fortsätta ända upp till den nordligaste spetsen i Spanien, men eftersom metrologerna spådde sämre väder i den delen av landet, ombestämde vi oss. Vi riktade i stället in oss på att dra oss längre söderut. Sju nätter blev det på Grand Camping Zarautz och tack vare att vi hade ACSI kortet fick vi en natt gratis.
Biscayabukten När jag som 15 åring gick uppför lejdaren på en styckebåt med allt mitt bagage och alla mina drömmar, var jag nog den lyckligaste och mest ovetande människan i hela världen. Eftersom gränsen ”att få gå till sjöss” på den tiden var 16 år, var mina föräldrar tvungna att godkänna min ansökan att få mönstra på båten som jag sökt jobb på. Min mor sa helt tvärt nej men far lyckades efter några veckor övertala henne. Dagen efter ansökan godkänts fick jag jobb som kockelev på M/S Kolsnaren och bara ett halvt dygn senare, lämnade lotsen båten utanför Vinga.
M/S Kolsnaren, byggd 1944 på Eriksbergs varv
Det var tidig morgon och jag hade knappt hunnit borsta tänderna innan arbetet i kabyssen satte igång. En barsk alkoholstinkande och fördrucken stewart önskade mej välkommen liksom kocken och andrekocken. Det var vi tre som skulle ansvara för att besättningen fick tre mål mat om dagen och att dom som hade nattpassen fick sina matpaket. Detta var starten på mitt nästan tvååriga sjömansliv som bestod av både ris och ros och varför jag skriver om det här beror på att vi nu befunnit oss vid Biscayabukten under en dryg vecka. Den 112 meter långa båten hade ett Dwt (bruttolastförmåga) på 6060 ton, en ganska liten båt sett till dagens mått och den gick med styckegods mellan Skandinavien och kusterna runt Afrika. Första gången, när vi var i Engelska kanalen och närmade oss Biscayabukten, rapporterade kaptenen om farorna på denna sträckning. Dom erfarna sjömännen passade också på att berättade också hissnande historien om olyckor och förlisningar som skett just där genom åren. Men på vår sträckning mellan Norden och Afrika, måste man passera genom bukten, om man inte vill runda hela England. Biscayabukten var och är fortfarande ökänt för sitt oförutsedda väder. Havet kan på några få timmar ändra karaktär från stiltje till full storm och med dåtidens båtar kunde det vara helt förödande. När jag för tredje gången skulle passera Biscaya, varnade kapten för oroligt väder med gropig sjö, vilket han av säkerhetsskäl gjorde varje gång vi skulle passera bukten. Det regnade och blåste när jag gick till kojs, men det var inget som oroade. Efter drygt ett år på båten hade man ju vant sej vid sjömanslivet och jag hade även hunnit med att bli uppgraderad till andrekock. Mitt i natten gick larmet och alla visste vad som gällde. Nu var det bara att på kortast tänkbara tid hitta sin position i livbåten som vi tränat på ett otal gånger under min vistelse ombord. Fyra livbåtar, med plats för 8 personer i varje, satt förtöjda i vinschar ovanför däcket och varje person hade sin egen plats där även de personligt inställda flytvästarna låg. Nu var det skarpt läge, det var nu alla skulle veta vad som gällde i en krissituation och bara ett tiotal minuter senare var hela Biscayabukten i uppror. Havet var becksvart och regnet piskade på med våldsam kraft. Båten fullkomligt dränktes när vågorna sköljde in över däcket medans vi for omkring som en kork i den upproriska bukten. Där satt vi fastspända och kunde inget annat göra, vi kunde bara hoppas på att den ökända bukten skulle lugna ner sej. Det var bara att vänta på ytterligare order från kaptenen och efter ett par timmar kom ordern, faran är över. Det är just detta som Biscayabukten är känt för, ena stunden lugnt och skönt och nästa stund full storm och tvärt om.
Den här historien har inget med vår klimatemigration att göra. Jag blev bara påmind om händelsen när jag nu, drygt 60 år senare, blickade ut över Biscayabukten som för dagen bjöd på kraftiga vinbyar och ett piskande regn.
Tordesillas, Spanien Från Zarautz till dagens mål, Tordesillas. var det drygt 36 mil i sydvästlig riktning. Dom första tio milen gick genom ett mycket dramatiskt landskap, med broar och tunnlar som avlöste varandra. När man kör på dessa fyrfiliga betalvägar, som trots höga berg och djupa raviner, är nästan helt horisontella, får man en viss förståelse för att det kostar, även fast det svider i plånboken. Längre söderut på dagens etapp möttes vi av jordbruk på stora böljande fält och man kunde se plöjda åkrar så långt ögat nådde. Här var det inga vägavgifter och direkt märkte man att underhållet var något sämre, men fortfarande i ett fullt godtagbart skick. Det var söndag och i Spanien, liksom många andra europeiska länder, är långtradartrafiken förbjuden på helgerna vilket gör att det flyter på bättre för oss som kör något fortare än den tunga trafiken och något saktare än småbilarna. Det blir en jämnare körning och inte så många filbyten. Vi checkade in på Camping El Astral vid lunchtid och på andra sidan floden Duero såg vi den medeltida staden och bron Puente de Tordesillas.
Puente de Tordesillas
Dagen efter ankomsten promenerade vi över den gamla, men mycket vackra bron, till de gamla stadsdelarna med byggnader från medeltiden. Vissa av dom gamla fastigheterna var i akut behov av en händig hand om målsättningen är att bevara dom för framtiden.
Ung stark person med överflöd av energi sökes
Varje år, den 15 september, ordnar stadsförvaltningen i Tordesillas en något mer spektakulär fest för ortsborna. Ett jättejippo som får människor att vallfärda hit från omgivningar, gamla som unga som vill vara med på festen.
Tjuren symboliserar ”Puente de la Vega”
Man släpper ut en fullvuxen tjur på dom smala gatorna i de centrala delarna av den gamla staden. Där drivs och hetsas djuret genom trånga gator av folk som attackerar den med knivar och spjut. Tjurens kamp mot döden pågår under ungefär en timmes tid och inte förrän det plågade djuret har kommit över bron, Puente de Tortillas, får den dödas Toro de la Vega, som kallade jippot kallas, anses vara en av de råaste tjurfäktningsturneringar som existerar i dag. Camping al Astral var en angenäm överraskning med en bra restaurang, rena fina hygienutrymmen, men kalla, och stora härliga platser med ström. Efter två nätter lossade vi handbromsen och före dagens ljus hade vi passerat bommen på campingen. Framför oss hade vi nästan 80 mil till vårt nästa stora huvudmål, Albufeira i södra delen av Portugal.
Albufeira, Portugal Vi tillbringade närmare 10 timmar av dagen på tvåfiliga motorvägar genom ett böljande landskap med olivlundar, odlingar och nyplöjda sädesfält. Vägarna var i bra skick med några få kortare sträckningar, som var i behov av ett nytt ytskikt. Men det bästa av allt, inte en enda betalstation på hela dagsetappen, det kändes nästan som att vinna på lotteri. Trötta, men glada efter den långa resan, anlände vi Albufeira Camping på Algarvekusten i Portugal. Eftersom vi nu var så långt västerut kom vi in i en annan tidszon och än en gång detta år, fick vi vrida tillbaka klockan med en timma. Nu blev det svårt med alla svenska tv-tider som skall passas, ”Robinson”, ”Bonde söker fru”, ”Idol” ”Handbolls EM” och så vidare.
Vi har nu avverkat cirka 320 mil från det vi lämnade Tjörn och ju närmare Medelhavet vi kommer desto behagligare temperaturer. Men det kan även bli regn, mycket regn, vilket vi fick veta bara någon timme efter incheckningen. Hela campingen flöt, vilket gav oss en välkommen vila efter en hel dag på vägarna. Det var bara att dra handbromsen, hälla upp ett glas rött, eller två och slappa framför TV; n med handbollsmatchen Sverige-Danmark. När det spelas matcher mellan Sverige och Danmark kan jag verkligen koppla av, eftersom jag håller lika mycket på båda nationerna. Albufeira, som härstammar från arabiska Al-Buhera (lagun), var fram till turistinvasionen, runt mitten av 1900-talet, en liten fiskeby. På lite drygt ett halvt sekel har den lilla byn, med några få bofasta, vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag bor cirka 40 000 permanent här, men under semestertider växer innevånarantalet till nästan det dubbla.
Dom vita husen ligger på höjderna ovanför Atlanten
Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn. Vi cyklade dagligen de tre kilometrarna från campingen till Da Oura Beach där vi badade i Atlantens skummande vågor, solade och promenerade på den långa stranden. Det var en helt underbar känsla att vandra i strandkanten och känna den blöta sanden sippra mellan tårna. Att i badkläder kunna vistas vid havet utan att frysa, i mitten av november, det är livskvalitet som jag önskar att alla borde få uppleva.
Den kilometerlånga underbara sandstranden i Albufeira
Hela Albufeira är uppbyggt vid beachen med butiker som kan väcka turisternas köplust och uteserveringar som lockar med vätskor i alla dess färger och blandningar. Att Algarvekusten är populär avspeglar sej också på bostadspriserna. Vi sneglade in i ett mäklarfönster och bara för att ta ett exempel på allt som fanns till buds, fastnade vi för en trerumslägenhet på 130 m2 med tre badrum, balkong och gemensam poolanläggning. Lägenheten hade ingen utsikt över havet och ändå hamnade prislappen på cirka 4,6 miljoner svenska kronor. Lite väl högt pris för ett fritidsboende tyckte vi så vi beslutade att fortsätta med vårt liv i husbilen, några år till, eller tills regeringen höjer det statliga bidraget som vi äldre får. På den näst sista dagen i Albufeira fick vi besök av Falkenbergarna, Lena och Håkan, som campade med sin husbil drygt en mil längre österut på Algarvekusten. Det var ett mycket trevligt initiativ från deras sida som bjöd på många skratt och ett antal besök på stadens utskänkningsställen. Efter en minnesrik heldag tillsammans, i den gamla fiskebyn, tog dom bussen tillbaka till sin husbil och vi gjorde vår sista cykeltur tillbaka till campingen för denna gång. Styrstångsfylla? Ja kanske, men ytterst lite. Sju nätter blev det på platsen som vi tyckte hade extra allt och som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.
Albufeira, utsedd till turismens huvudstad i Portugal
Falesia, Portugal Vi hade gjort upp med våra vänner från Falkenberg att vi skulle ta ett par övernattningar där dom låg för att få en annan del av Algarvekusten. Redan före soluppgången, lämnade vi Albufeira och bara drygt en mil senare, anlände vi Algarve Camperpark i Falesia. Ingen lång sträcka alltså, men vi fick tipset att komma tidigt och ställa oss i kö utanför grindarna, eftersom ställplatsen nästan alltid är fullbelagd. Vi stod som tvåa i kön och strax efter nio fick vi en plats utan el på den mycket fräscha ställplatsen. Lena och Håkan mottog oss med stora famnen och redan då kände vi att här kommer vi att stanna några dagar. Efter den morgontidiga stödbensölen gick vi tillsammans ner till stranden, Praia da Falesia, som bara ligger några hundra meter från ställplatsen. Den vyn som mötte oss när vi var framme vid kanten på de dramatiska stupen ner mot havet sitter för alltid fastlimmad på näthinnan. För att nå stranden tog vi oss ner via en jättelång trappa och än en gång fick vi känna på det underbara med att gå i våt sand som sipprar mellan tårna och skummande vågor som sköljer över bara fötter. Vi tyckte inte att vädret tillät några bad, så vi fick nöja oss med en lång promenad med Atlanten på ena sidan och de dramatiska klippformationerna som skiftade i ljusa och mörka rödbruna färger, på den andra.
Den 147 steg långa trappan till stranden
Algarvekusten när den är som vackrast
Den breda och långa handikappanpassade rampen
Efter drygt en kilometers promenad i vattenbrynet fanns det en jättelång handikappanpassad ramp som tog oss upp till höjderna igen. På vägen tillbaka till ställplatsen gick vi på upptrampade stigar i den barrträdsbeklädda vegetationen på höjderna. Det var en fantastisk utsikt, som gav ordentligt sug i magen när man kom för nära kanten på stupen. Vi hade satt upp oss på en kölista för att få en plats med el och redan nästa dag var det dags för förflyttning igen. Trots att förflyttningen bara var inom ställplatsen tyckte jag att det hörde till god tradition med en stödbensöl, men där sa stämman nej.
Vilamoura och Quarteira, Portugal Falkenbergarna som varit här många gånger guidade oss till den ena sevärdheten efter den andra. Bland annat cyklade vi ett flertal gånger till Vilamoura för att äta lunch. Vilamoura anses vara det största lyxkomplexet i hela Europa och vägg i vägg med den lyxiga staden ligger Quarteira, ett gammalt genuint fiskesamhälle som i dag också lever på turismen. Till Vilamoura lockas främst dom med välfyllda plånböcker. Här finns bland annat en jättestor hamn där dom dyra pjäserna tävlar om uppmärksamheten och längs kajerna ligger restauranger och flotta butiker kloss an varandra.
Den stora hamnen med lustjakter i alla prisklasser
Inbjudande utskänkningsställen utmed kajkanterna
Lyxbostäder finns för allas smaker, vid hamnen eller vid någon av de sex golfanläggningarna som tillsammans har 950 hektar grönområden. Om man tröttnat på att spela golf eller fara runt i lustjakten kan man strosa på den kilometerlånga stensatta boulevarden i Quarteria som ligger mellan Atlanten och bebyggelsen.
Olhos de Agua, Portugal Vi besökte även en annan liten by, Olhos de Agua. En helt annan sorts by som fortfarande vittnade om småskaligt fiske med små slitna båtar som dragits upp på land och små skjul där nät, fiskelådor och andra redskap tävlade om platsen. För att komma till Olhos de Agua använde vi det vi har fått benen till, alltså att gå. Vi plaskade i vattenbrynet någon kilometer i västlig riktning till en udde som skar av stranden. Därifrån tog vi oss upp till höjderna på ganska ogästvänliga stigar, varifrån vi hade fantastisk utsikt över den lilla fiskebyn med restaurangen som var dagens mål.
Olhos de Agua med den lilla restaurangen
Efter någon timma, när ölen installerat sej i sitt nya hem, hade tidvattnet sjunkit undan så pass mycket att vi kunde gå runt udden på det som bara någon timme tidigare var en stenig havsbotten.
När tidvattnet sjunkit undan hittade vi nya vägar att gå
Faro, Portugal Faro, som är Algarveregionens huvudstad, har en mer distinkt portugisisk känsla än de flesta semesterorterna utmed sydkusten. Stan har många besökare från hela Europa men dom flesta, liksom vi, passerar bara förbi. Efter drygt en vecka på Algarvekusten hyrde vi en bil tillsammans för ytterligare upptäckter och vårt första mål var Faro, men inte själva stadskärnan. Vi valde i stället att promenera på den långa bebyggda landtungan, Ilha de Faro, som tillsammans med naturreservatet, Rio Formosalagunen, gör att staden ligger cirka sju kilometer från havet och stränderna.
Landtungan med naturreservatet som skiljer Faro från havet
Ila de Faro skiljer Rio Formosalagunen från Atlanten
Där bilvägen tog slut fortsatte vi till fots ut på den kilometerlånga landtungan. Hela promenaden kantades av vindpinade låga buskar mellan sanddynerna och väderutsatta byggnader som var i stort, stort behov av händig arbetskraft. Hela området vittnade om fattigdom och övergivenhet och den precisa motsatta till upplevelsen i Vilamoura och Quarteria.
Kap Sankt Vincent, Portugal Bilen som vi hyrt skulle vi ha i tre dagar och på vår andra dag var målet fyren som är Europas sydvästligaste punkt. Vi är fortfarande kvar på Algarvekusten och cirka åtta mil från campingen i Falesia. Fyren som har en mycket kraftig ljusanordning är byggd ovanpå ett gammalt kloster och kan ses till havs på över 30 sjömils avstånd. Udden som fyren ligger på var under antiken känd som den yttersta delen av den då kända världen. Med sina lodräta bergväggar och dramatiska landskap gav klippan bränsle till vidskepelser, myter och legender. I närheten av udden har det genom historien stått många sjöslag och det mest kända är ”Slaget vid Kap Sankt Vincent” år 1797 mellan Storbritannien och Spanien. Vårt mål med besöket var att se den vackra fyren och dom branta klipporna som vi hört talas om. Men när vi kom fram var hela fyren inklädd i plast men vi fick ändå uppleva dom hisnande höjderna från stupräta klippväggar.
Det var inte det här vi ville se, så vi fick låna
en bild på fyren, utan plast, från nätet
Dom hisnande stupen vid fyren (se dom små figurerna uppe till höger)
Sagres, Portugal Cirka sex kilometer från fyren, ligger den ensliga och ogästvänliga udden Sagres. År 1420 sändes enligt legenden den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen hit för att arbeta. Han bjöd in och anställde sjömän, resenärer, kartritare och lärde av alla de slag som kunde bidra med kunskaper om sjövägar, navigation och skeppsbyggnad. Med all den kunskap i bagaget lät Henrik bygga en sjöfartsskola med bibliotek och forskningscentrum där han i två årtionden arbetade hårt med expeditioner och upptäckter. Prins Henrik deltog inte själv i expeditionerna men han var initiativtagare till många lyckade upptäckter som till exempel Azorerna, Kap Verdeöarna, Senegal och Gambia. Henrik dog 1460 i Sagres och hans efterföljare Joao Serrao deltog i den första världsomseglingen endast 50 år efter prinsens död.
Forskningscentrumet på den ogästvänliga udden
Fyren på det steniga landskapet
Praia da Luz, Portugal Efter besöken på fyren, Kap Saint Vincent och Henrik Sjöfararens Sagres, var det dags att vända åter mot vår ställplats i Falecia. Efter bara någon mil ville våra fantastiska guider visa oss ytterligare en fin plats med strandbarer där vi kunde inta en välbehövlig måltid. Håkan som kört hela tiden rattade Opel Corsan mot stranden i Luz, som betyder ”Ljusets strand” och efter en kortare promenad i ett vackert villaområde nådde vi stranden och barerna som trängdes om utrymmet. Luz, liksom många äldre orter på Algarvekusten, var tidigare en liten fiskeby, som i dag har växt till en renodlad semesterort. Luz fick i maj 2007, stor uppmärksamhet i media då den treåriga engelska flickan Madeleine, försvann från sina föräldrar på orten.
Portimao, Portugal Sista dagen i hyrbilen gick till Portimao som ligger cirka fyra mil från ställplatsen där vi bor. Staden som har cirka 40 000 innevånare är en känd turistort och ett viktigt centrum för Portugals fiskeindustri, men vårt mål för dagen var den omtalade stranden, Praia Da Rocha.
Praia Da Rocha ligger inbäddad mellan branta klippformationer
Vi gick omkring på höjderna ovanför den lilla strandremsan och bara njöt av att se alla klippformationer, grottor och håligheter som naturen skapat genom tusentals år. Det var en helt fantastisk vy som man önskar att alla skulle få se någon gång i livet.
Vackra vyer från höjderna (se den lilla gubben mitt i bilden)
Algarvekusten, Portugal Hela kustremsan visar den ena fantastiska aha-upplevelsen efter den andra, från vår första upplevelse på stranden i Albufeira till Praia Da Rocha som är det mest fantastiska som passerat dessa hornhinnor. Hela Algarvekusten, som är den sydligaste delen av Portugal, består av cirka 15 mil sevärdheter. Eftersom det är vårt första besök i landet har vi inte ord för hur hänförda vi blivit av dess skönhet. Men det är helt och hållet Lena och Håkans förtjänst att vi fick uppleva alla dessa fantastiska platser. Utan dom och deras kunskap om landet, hade vi förmodligen missat det mesta av allt ovanstående. Vi besökte nio olika platser som i nämnd ordning från väst till öst var, Kap Sankt Vincent, Sagres, Praia da Luz, Portimao, Albufeira, Olhos Agua, Falesia, Vilamoura med Quarteria och Faro. Platser som alla berikat våra kvarvarande celler med bilder som förmodligen aldrig kommer att suddas ut.
Algarvekusten med nio av alla de sevärdheter som finns på denna kustremsa
Vårt basläger i Portugal, var med några få dagars undantag, Algarve Camperpark i Falesia. Ställplatsen, som mer lutar åt en fantastisk camping, var topp fem med allt som en husbilsåkare behöver. Det fanns allt från stora rena fina tomter till tömning av slask, påfyllning av vatten och framför allt i mitt tycke, det fanns både personal och en bemannad expedition. Ställplats förknippar jag mer med obemannade stationer. Vi hade många härliga och oförglömliga upplevelser här med bad, promenader, cykelturer och så vidare och sist men inte minst, solnedgångarna på Praia da Falesia.
Solnedgång på Praia da Falesia
Vår sista dag, timmarna innan Danmarks ödesmatch i fotbolls VM, avslutade vi vår interna bouleturnering. Inför tävlingen stod det 2–2 i set och nu skulle det upp till bevis vilken familj som var bäst. Det blev en tuff fajt som vi till slut vann med 13–4 och hela turneringen med 3–2. Lite ofint kan tyckas mot ett par som ägnat mer än två veckor till att vi skall trivas, men som tack för gästfriheten hade vi låtit dom vinna fjärde set med 13–0. Återigen ett stort tack till ”Lena Stigfinnare” och ”Håkan Sjöfarare” som vi nu döpt om dom till, efter alla våra äventyr.
Se sån stil han har, Håkan Sjöfararen
Drygt tre veckor blev hela vårt första besök i Portugal och Algarvekusten, som vi med all säkerhet kommer att återkomma till. Tidig morgon ställde vi in Tina på Tarifa som är Europas sydligaste spets med sina 25,2 mil rakt söderut, men drygt 41 mil med bil. (Tina är vår GPS som vi döpt efter den kända svenska kartläsaren Tina Törner).
Tarifa, Spanien Portugal gav oss allt från sevärdheter till mat och dryck och allt till en mycket plånboksvänlig kostnad. Däremot, kan man inte belasta dom för att ha förbrukat stadskassan på vägunderhåll, men som kompensation köpte vi diesel för 18 kronor per liter, alltså cirka 30 procent, eller 9 kronor billigare, än hemma. Efter knappt 10 mil, på bron över floden Guadiana, passerade vi gränsen till Spanien. Vägarna blev betydligt bättre och efter en heldag bakom ratten stannade vi till vid en camping, som ligger cirka sex kilometer norr om Tarifa.
Camping, Torre dela Pena, Spanien Campingen var fullbelagd men vi fick stå på en platå strax ovanför landsväg N-340, vilket var samma plats som vi stod på, tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof, för två år sedan. Vädergudarna var på vår sida även detta år och innan vi tröttnade på trafikbullret besökte vi campingrestaurangen, varifrån vi såg de afrikanska höjderna på andra sidan Gibraltarsund. Att vädret dessutom tillät oss att, än en gång, få se en härlig solnedgång i Atlanten, kändes bra.
Campingens restaurang med god mat och dryck samt
utsikt mot solnedgången och den afrikanska silhuetten
Camping Rio Jara, Spanien Efter två nätter lämnade vi ljudet från den snabba trafiken på vägen nedanför och flyttade oss tre kilometer närmare Tarifa, till Camping Rio Jara. Vi checkade in tidig söndagsmorgon och vid vår första anblick såg det väldigt välkomnande ut. Vi fick en bra plats med utsikt över havet och dom jättestora containerfartygen som sakta gled förbi konturerna på det afrikanska höglandet. När jag ställt ned stödbenen och tog tag i ölöppnaren, men där blev det tvärstopp. Stämman tyckte att det var för tidigt på dagen. Vi har ju av födsel och ohejdad vana lärt oss att inte dricka alkoholhaltiga drycker före klockan tolv och även att jag bedyrade att det inte gäller i Spanien, var det kalla handen. Campingen ligger mellan landsväg N-340 och Atlanten och för att komma till stranden har man byggt en lång stensatt gångväg över sumpmarkerna som skiljer campingen från havet.
Den långa stensatta gångvägen över träskmarkerna till stranden
samt bron över floden Rio de la Jara närmast sandstranden
Allt såg väldigt välkomnande ut men efter första nattens ihärdiga regnande såg vi att hela campingen blev en enda stor lervällingspöl. Metrologerna spådde ihållande regn och blåst i minst en vecka framåt så vi beslutade att lämna Rio Jara redan nästkommande morgon.
Ställplats i Tarifa, Spanien Vi lämnade inte en camping, vi lämnade ett innanhav och vår nästa destination låg ytterligare några kilometer längre söderut. Nu gick det inte att komma närmare ekvatorn om man inte ville ta färjan till Tanger i Nordafrika, vilket den ena hälften, tydligt och bestämt, sa nej till. För husfridens skull ventilerade jag inte ämnet stödbensöl denna morgon.
Färjan till Tanger
Ställplatsen i Tarifa består av en stor grusplan med fläckvisa inslag av asfalt. Vi hade turen att hitta en sådan plats och slapp därmed dra in allt för mycket av det blöta gruset i bilen. Tarifa är en liten stad med närhet till allt och vårt första mål var ett besök på ön Isla de Tarifa, med en fästning som en gång i tiden byggdes för att skydda staden från afrikaner. För att nå fästningen, som ligger i Gibraltar sund, går man ett par hundra meter på en stensatt pir som skiljer Atlanten från Medelhavet. Tyvärr var fästningen stängd, så vi valde i stället att vandra runt på rester av den gamla stadsmuren och dom smala gränderna i den äldsta stadsdelen.
Ringmuren med Castillo de Santa Catalina närmast havet
Från höjderna på de högre delarna av ringmuren, hade man en enorm utsikt över hamnen, fästningen på ön och framför allt på den 11 km breda Gibraltarsund med de afrikanska silhuetterna på andra sidan. Vi såg också den livliga båttrafiken, med den ena stora containerbåten efter den andra, passera gränsen mellan Medelhavet och Atlanten.
Utsikt över hamnen, fästningen och Gibraltarsund med
all den tunga trafiken som lämnar Medelhavet
Manilva, Spanien Efter sju nätter på Europas sydligaste udde var det dags för en förflyttning igen och nu riktades strålkastarna norrut. Det kändes lite konstigt att redan vara på väg hemåt, men så är det, eftersom varje stopp från och med nu, ligger, geografiskt sett, ett steg närmare Tjörn. Vi fick en bra plats på Camping La Bella Vista med utsikt över Medelhavet och när stödbenen lyft bilen i våg blev jag faktiskt tilldelad ett glas Rom, trots att klockan bara var kvart i tolv. När PRO-trappan var på plats och ankommaren passerat smaklökarna, började även solen visa sej bakom dom mörka molnen.
Hemmagjord PRO-trappa med plats för skor under
Redan på vår första morgonpromenad kände vi att detta var en plats att trivas på, trots att vi stundtals hade vädrets makter emot oss med regnskurar som dundrade in från Medelhavet.
Jag tog det som en gåva från han däruppe, för nu kändes det mer legalt att kolla på TV med ”Vinterstudion” och ”Fotbolls VM i Qatar”. Danmark och Tyskland, blev ju utslaget redan innan finalspelet och Spanien fick stryk av Marocko i åttondelen. Portugal, med ”Lipsillen”, fick i kvarten också stryk av Marocko, som därmed får möta Frankrike i semin. Vad är det som händer i fotbollsvärlden? Italien med 4 VM-guld i bagaget kom, liksom Sverige, inte ens till kvalspelet. Storheter som Brasilien (5 VM-guld), Tyskland (4 VM-guld), England (1 VM-guld), Spanien (1 VM-guld) och Danmark (1 EM-guld), blev utslagna redan innan årets VM-medaljer skulle fördelas. Efter fyra nätter på La Bella Vista i Manilva är vi helt överens om att denna plats kommer vi att besöka igen. Trots ett varierande väder med värme och strålande solsken till åska och regn, blev vi smått förälskade i platsen och den fem kilometer långa stensatta vackra strandpromenaden. Vi cyklade och promenerade, besökte strandbarer med nyhalstrad fisk och njöt av den lugna bilfria atmosfären mellan regnskurarna.
Nyfångad fisk monterade på ett spett över öppen eld
Den vackra småbåtshamnen i Manilva
och dom inbjudande barerna utmed kajkanterna
Campingen, som bara ligger ett 50-tal meter från Medelhavets böjande vatten, har egen pool, restaurang, minilivs och framför allt ett uppvärmt och renstädat servishus som var enormt fräscht.
Poolen på La Bella Vista
Manilva har kommit in på vår topp fem lista, tillsammans med storheter som till exempel Roses och Nerja i Spanien, Avignon i Frankrike och Algarvekusten i Portugal.
Almayate, Spanien Innan vi backade ut Carthagon från vår fantastiska plats med utsikt över Medelhavet, kände vi oss tvungna att föreviga denna syn. I och med att vi lämnade Atlanten var det slut med fotojakten på solnedgångar. Enda anledningen till detta är att medelhavskusten inte gränsar mot det väderstreck där solen försvinner ner i havet. Hädanefter blir det tidiga mornar med jakt på soluppgångar i stället.
Soluppgång som avsked från Camping La Bella Vista i Manilva
Framför oss hade vi cirka 15 mils körning i ostlig riktning utmed Costa del Sol (Solkusten), till Camping Almayate, någon kilometer väster om Torre del Mar. Från höjderna på A7:an hade vi en fantastisk utsikt över det glittrande Medelhavet och turistparadisen, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos och Malaga, bara för att nämna några av de mest kända. Vid framkomsten mottogs vi av våra goda vänner, Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg, samt av en camping som fått sej en rejäl ansiktslyftning. Campingen var som på nytt född. Alla höga träd var ansade och dom nedersta grenarna var helt borttagna så att man nu kunde se dagens ljus, vilket vi inte kunde tidigare, när det låg ett grönt täcke strax ovanför husbilstaken. Även reception och restaurangbyggnaderna hade fått en uppfräschning med ny färg och så vidare. Almayate Camping, som vi besökt ett antal gånger, är denna resas huvudmål och redan tidigt i somras bokade vår egen Ulla Bella, plats på campingen eftersom vi ville fira jul och nyårshelgen här. Även husbilen fick sej en uppfräschning. Innan vi ställde den på sin plats skrubbade vi av den med rotborste och på campingens tvättplatta, vilket var mer än behövlig för att kunna identifiera originalfärgen. Vi fick en rymlig och bra plats som var lätt att manövrera in Carthagon på men bara efter ett par dagar upptäckte vi att ett gäng duvor gjorde sina behov från lövverket ovanför husbilstaket. Efter några tvättar ledsnade vi på att vara utedass åt dessa individer, så vi bytte till en plats utan trädkronor ovanför biltaket. Dagarna flöt på i pensionärstempo och helgen före jul, fjärde advent, bjöds vi på många härliga och dramatiska TV timmar, när medaljerna på 2022 års fotbolls VM skulle fördelas. Fotbolls VM är alltid intressant att följa, trots att Sverige inte fanns med. Till och med Helena visade är supporterliknande entusiasm i detta VM, vilket jag aldrig upplevt tidigare. I matchen om tredjepriset slog sensationslaget Kroatien till än en gång. Efter ett silver i förra VM, 2018, blev det denna gång brons. Ett land med knappt 4 miljoner innevånare har sedan 1998 tagit ett VM silver och två VM brons, i världens största sport, helt otroligt, kan jag tycka. Motståndarna i matchen om tredjepriset, Marocko, som är det första afrikanska land i VM finalspel, fick nöja sej med den förhatliga fjärdeplatsen. Finalen mellan Argentina och Frankrike blev en riktig nagelbitare med likaställning, 2–2, vid full tid. Med varsitt mål i förlängningen och fortfarande likaställning skulle finalen avgöras genom straffsparkar. Fem straffar per lag, säger reglerna och där visade Argentina hade den största kyligheten genom att sätta fyra bollar i nätmaskorna bakom målvakten, mot 2 för Frankrike som, fram tills nu, var regerande världsmästare. I 36 år fick det fotbollstokiga Argentina vänta på sitt andra VM guld, vilket skapade glädjefnatt, i framför allt femtonmiljonersstaden Buenos Aires. Sen kan man fundera på varför fansen måste slå sönder en halv stad bara för att man är glad? Tål att tänkas på.
Våra hustomtar hemifrån, Herman o Bittan, skickade med oss en påse med julklappar innan vi lämnade Tådås i oktober. Det är egentligen det viktigaste vi hade att se fram emot denna julafton. När vi är här i Spanien är julhetsen inte densamma som den vi upplever hemma. Här avsätter vi ingen tid på att jaga efter måstegrejor som julklappar, gran, skinka, köttbullar och delikatesser som hör julbordet till. Det traditionella julpyntet med ljusstakar, tomtar, julstjärnor, ljusslingor och så vidare, har vi begränsat till en decimeterhög tomte och en julblomma i plast. Vädret, med solsken och 20 grader varmt, bidrar heller inte till den där riktiga julstämningen. Här känns det mer rätt med en kall öl och ett dopp i havet och än varm glögg och dopp i grytan.
Nu närmar vi oss dom stora helgerna och vill därför önskar er därhemma en riktigt God Jul och ett mycket Gott Nytt År. Sist, men ABSOLUT inte minst, VAR RÄDDA OM VARANDRA. En kram då och då liksom en puss är inte att förakta.
Julen 2022, Spanien Julafton firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras uppblåsbara yttertält. Men innan vi satte oss vid ett helsvenskt julbord med sill, nubbe, skinka, janson, grönkål och så vidare hade vi bestämt oss för att ta ett dopp i Medelhavet. Någon timme innan solnedgången var det på med badkläderna och vandring till stranden. Jag tänkte för mej själv, detta är inte sant… vem har fått mej till detta, men efter några hårda nyp på armen, förstod jag att det var sant. Vuxna människor skall inte hålla på med sånt här trams, tänkte jag återigen och när jag doppade en tå i vattnet, stelnade jag till ordentligt. Det var så djä-la kallt att den manliga delen på kroppen helt plötsligt intagit formen av en hissknapp. Någon sa att det var 16 grader i vattnet, men det tror jag inte ett dugg på… 10 möjligtvis.
Jag och Helena, innan vi doppat oss, därav glädjen
Ett klart kallt Medelhav som blänker i solen
Juldoppet är ett faktum i det 16 gradiga vattnet
Efter många reaplansliknande decibeller hade vi ändå doppat oss allihopa och som återhämtning skålade vi bedriften med onödigt kallt bubbel. Resten av Julaftonen flöt på i lugnets tecken med trevligt sällskap, god mat och tillhörande drycker. När man campar på det här sättet, som vi och många med oss gör på vinterhalvåret, så träffar man alltid många trevliga människor. Ibland blir det bara en kortvarig bekantskap, med en trevlig kväll tillsammans eller nåt. Men vi träffar även på människor som har ungefär samma syn på livet som vi själva vilket ofta resulterar i ett långvarigt och mer äkta umgänge både här i Spanien och hemma i Sverige. Det är inte bara i människans värld som detta fantastiska händer, det händer även i Fablernas värld. Nissan, som är Anna-Lena och Jan-Olofs katt, har också träffat en vän för livet. Visserligen var hon, liksom vi också kan vara ibland, lite avvaktande i början men nu är hon kompis med en spansk anka som heter Kvackan.
Vad matte och husse tycker om denna bekantskap har vi inte berört ännu, för ankor har ju en viss benägenhet att lämna spår efter sej.
Mellandagarna bjöd oss på ett helt underbart väder med en klarblå himmel, vindstilla och cirka 20 grader varmt. Det blev många långa och härliga cykelturer och promenader i trakterna kring Almayate, Velez Malaga och Torre del Mar. På eftermiddagarna spelade vi ofta boule med Anna-Lena och Jan-Olof och det blev även ett och annat besök på barerna i omgivningen.
Innan campingen vaknat till liv gick jag vid några tillfällen ner till stranden, med kameran i högsta hugg, för att föreviga solens uppstigande ur ett spegelblankt Medelhav. Förutom detta skådespel och att en ny dag vaknar till liv, var det fascinerande att se alla små fiskebåtar som på ett pärlband, rullar in mot sina hemmahamnar för att sälja sin nattliga fångst.
Solen hälsar en ny dag välkommen samtidigt som
fiskebåtar rullar in till sin hemmahamn för att lämna fångsten
Vi cyklar ofta dom tre kilometrarna in till in till Torre del Mar som har extra allt från marknader, affärer, restauranger och så vidare samt en kilometerlång strandpromenad med strandbarer för allas smaker.
På campingbaren hade dom en enkel vinkylare med plats för 8 flaskor som väckte vårt intresse. Barägaren ville inte sälja den, men efter många om och men hittade vi samma sorts vinkylarna i en elektronikaffär i Velez Malaga, men det fanns bara en för fyra flaskor i lager. Ställ för fyra flaskor skulle passa oss, en för vitt vin och en för rött och med Jan-Olofs hjälp hittade vi samma produkt på Amazon, där dom var cirka 500 kronor billigare per styck. Jan-Olof som är kund på Amazon, beställde två kylare med plats för fyra flaskor i vardera och ett par dagar senare låg paketen i campingens reception. Enkelt och smidigt och campingvärden hade inget som helst emot det. Dagarna före årsskiftet insjuknade jag och än en gång var det mina dåliga luftrör som gav sej till känna. Det är tredje gången nu. Första gången, 2011 fick jag uppsöka sjukhus och i våras satt vi båda i karantän en vecka på grund av corona. Vad som händer nu återstår att se men coronatestet var i alla fall negativt. Nyårslöften hör till traditionen och efter många år av brutna måsten bestämde vi oss för en annan inriktning, lite mer livskvalitet, som alla kanske borde tänka på lite då och då.
2023 Årets första dag började precis som dom flesta nyårsdagar börjar, med torr hals och huvudvärk. Konstigt att man aldrig lär sej, att ta en sista sängfösare klocka halv två på natten kan ju bara sluta på ett sätt. Hur som helst, nu har vi ett nytt härligt år framför oss som vi skall förvalta på allra bästa sätt med nya resor, upplevelser och umgänge. Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras yttertält. Vi inmundigade en härlig trerätters med tillhörande drycker och strax före tolvslaget gick vi, tillsammans med många, många andra, ner till stranden med en flaska skumpa för att välkomna det nya året. Fyrverkerierna hade redan tjuvstartat liksom smällarna och precis på tolvslaget small champagnekorkarna och lämnade fritt fram för dom åtråvärda bubblorna. Med fyllda glas och ett gemensamt ”Gott Nytt År”, på alla möjliga språk, tog vi årets första skål samtidigt som den mörka himlen lyses upp av fyrverkerier. Det dånade och small över havet från Malaga i väster till Torrox Costa i öster i ett öronbedövande, men fantastiskt skådespel, som är lika fascinerande år efter år. Några dagar in på det nya året, när livet börjat återvända igen, skulle bouleturneringen mellan det ”röda” laget, Anna-Lena och Helena och det ”blåa”, jag och Jan-Olof, avgöras. Röda laget ledde med 3–2 i set innan juluppehållet, (ett set är först till 13 vunna klot). Efter tre snabba set på det nya året, där blåa laget bland annat vann ett set med hela 13–0, blev slutresultatet 5–3 till dom blåa. Mycket tjöt blev det om fusk och doping och dom röda ville absolut ha revansch. En ny omgång, med bäst till fem set, startade på trettondagshelgen. Blåa laget gick ut hårt och redan efter första dagen hade man en klar ledning med 2–0 i set. På trettondagen checkade Benny, in på campingen och vid vår nästa omgång fick han ingå i röda laget. Med hans hjälp lyckades dom röda att spela 1–1 och ställningen var då 3–1.
Benny var en välkommen förstärkning till det röda laget
Men ack den glädje som varar, för redan nästkommande speldag tog det blåa laget kommandot igen och vann med 2–0 och stod därmed som mästare med utklassningssiffrorna 5–1. Än en gång blev det en massa undanflykter och tjöt om bland annat osportsliga psykningar från det blåa laget.
Här visar Anna-Lena vad hon tycker om det blåa laget
I mitten på januari checkade falkenbergarna, Lena och Håkan in på Camping Laguna Playa i till Torre del Mar. Det var torsdag vilket är detsamma som marknadsdag i Torre del Mar. Efter att vi tömt stora delar av det statliga bidraget på marknaden, träffade vi dom nyanlända på en bar och det blev ett glatt mottagande med extra allt.
Torrox Costa, Spanien Efter en dryg månad med dagliga promenader, cykelturer och eller boulespel, bestämde vi oss för att cykla till Torrox Costa och restaurang La Pataleta som senast vi var där serverade underbara danska smörrebröd. Från Almayate till Torrox Costa är det cirka 19 kilometer så vi hade en rejäl dagstur framför oss. Vädret var helt underbart, soligt och vindstilla och med knapp styrfart gled vi utmed den turkosa medelhavskusten. Väl framme vid restaurangen möttes vi av en spansk matsedel på reklamskylten och fick då veta att man lagt ner den danska krogen. Slokörade vänd vi tillbaka samma väg. Några kortare stopp för vätskepåfyllning blev det och när vi var tillbaka igen, kunde vi åtminstone glädjas åt en cykeltur på närmare fyra mil.
Caminito del Rey, Spanien I den lilla byn El Chorro, knappt 6 mil nordväst om Malaga, byggde ma i början av 1900-talet, en mycket spektakulär gångstig som hänger på bergväggarna genom en brant hög ravin. Stigen byggdes för att ge arbetarna en genväg mellan två kraftstationer, men blev med åren också en populär väg för övrig befolkning som bodde i området. 1921 tog den dåvarande spanske kungen, Alfons VIII, en kortare tur på stigen, därav namnet El Caminito del Rey som betyder ”kungens lilla stig”. Stigen, som delvis är byggd på lodräta bergväggar i en smal ravinen, vittrade med åren sönder och blev otillgänglig för allmänheten. Det blev i stället en lekplats för våghalsiga äventyrare och efter att flera personer störtat mot sin död, tvingades myndigheterna att stänga den populära stigen i början på 2000-talet.
Rester av den gamla bron hänger kvar på bergväggarna
Men eftersom platsen blivit mycket omtalad och populär bland både turister och den inhemska befolkningen, beslutade man att restaurera och säkra leden igen. 2015, efter många års arbete i den spektakulära ravinen, öppnades den nya El Caminito del Rey, som byggts ovanför den gamla, för allmänheten. Nu är vandringsleden mycket säker men fortfarande högst dramatisk där den hänger på lodräta klippväggar, med mer än 100 meter ovanför den smala floden Guadalhorde i botten på ravinen.
Stigen hänger på de lodräta bergväggarna
Vi startade vår vandring, tillsammans med Lena och Håkan, någon timme efter soluppgången och långt innan vi begett oss ut på stigen såg vi från långt håll den berömda bron mellan klippväggarna.
Den gamla bron mellan klippväggarna (se mitten på bilden)
Eftersom ett ras hade skett i området blev vår vandring någon kilometer kortare än originalet. Normalt går man en sträcka på cirka sju kilometer från punkt A till B. Nu utgick man i stället från punkt B för att efter cirka tre kilometer återvända till punkt B igen. Den första kilometern gick på en helt odramatisk grusväg upp till vandringens höjdpunkt i den mycket omtalade klippskrevan.
Håkan och Lena vid den dramatiska gångbrons början
Vid våra första försiktiga steg ut på rampen som hänger på bergssidan, steg pulsen ordentligt. Helena bleknade trots sin solbränna men vi stöttade varandra och efter några sekunder vågade vi några staplande steg till.
Här tar vi dom första nervösa stegen på klippväggen
När pulsen sjunkit till nästan normaltempo började vi den spektakulära vandringen och efterhand så gick det ganska smärtfritt, man vande sej med höjderna och själva bygget såg välgjort och säkert ut. På stigens högsta topp korsar man ravinen via den mest berömda delen på stigen, en gångbro som hänger mellan klippväggarna högt över klyftan Garganta del Chorro.
Den moderna vajerbron ovanför den gamla stenbron
Mitt i en skarp kurva, strax efter bron, har man byggt en veranda med glasgolv så man kan se ravinens botten från höjderna. Att stå så på en glasskiva så högt ovanför marken kändes sådär.
Genom glasgolvet ser man ända ner till ravinens botten
Efter några hundra meter på denna sidan av ravinen, övergick vandringen till en kilometerlång skogsstig, med hissnande natur där bergstoppar stack upp bakom dom grönskande träden. Det var i denna skogsdunge den tillfälliga vändpunkten låg och nu var det bara till att vända om samma väg, en nu hade den värsta oron släppt, nu hade vi vant oss.
En fascinerande natur med bergsformationer och grönska
I dag är Caminito del Rey en av Andalusiens mest frekventa turistmål och man måste beställa biljetter lång i förväg, även under vintertid. Vi blev så fascinerade av denna upplevelse så vi bestämde redan nu att vi skall gå den en gång till när hela vandringsleden åter är öppen.
Utsikten från höjderna bjöd på många härliga adrenalinkickar
Mitt nyårslöfte var att söka nya häftiga upplevelser och det kan man utan minsta överdrift påstå att Caminito del Rey bjöd på.
Almayate Camping, Spanien
Vi lämnade camping efter 39 härliga dagar tillsammans med KABE-folket, Anna-Lena och Jan-Olof samt med Benny som checkade in på trettondagen. Med oss har vi en minnesbank fylld med trevliga morgonvandringar, cykelturer och underbara samkväm i Falkenbergarnas yttertält.* Tidigare säsonger har vi tyckt att campingen varit mörk och trist på grund av en massa stora träd som skymt solen. Hygienutrymmena var ouppvärmda, varmvattnet lyste med sin frånvaro och det mesta vittnade om ett ointresse från ägarens sida. Inför denna vintersäsong har man gjort en ordentlig standardhöjning från skötsel till en personal med ett stort leende på läpparna.
Ljus och trevlig camping intill Medelhavskusten
Trädkronorna hade sågats ner och ansats, hygienutrymmena var varma, rena och fräscha och varmvatten fanns i överflöd. Campingbutiken hade gjort ett lyft liksom restaurangen, som förutom mat och dryck ordnade karaoke då och då, till engelsmännens stora förtjusning.
Campingens hjärta med incheckning, restaurang och matbutik
Engelska folket är ett pubvant folk som älskar tjo och tjim och även Falkenbergs egen sångfågel, Anna-Lena gillade karaokeinslaget. Vid några tillfälle tog hon till och med tag i micken till publikens stora förtjusning. Dessutom har man byggt tre riktiga boulebanor som vi och fransmännen ofta nyttjade. Platserna var ungefär i samma storlek som tidigare men nu var det betydligt lättare att komma in och ut när utstickande grenar tagits bort och vissa snäva kurvor breddats. Nu ger vi campingen näst intill maxpoäng, vilket är en klar förbättring från tidigare där bedömningen legat strax under medel.
Nerja, Spanien Efter 40 dygn tillsammans med trevliga vänner på Almayate Camping var det dags för förflyttning. Vår nästa destination, knappt tre mil österut tillhör en av våra absoluta ”måste besök”. Mysiga Nerja är, enligt vår smak, en av de trevligare platserna vi varit på, vilket även många engelsmän och andra skandinaver upptäckt. Den lilla staden har cirka 21 000 mantalsskrivna varav engelsmän står för drygt 2 200 och skandinaver för cirka 1 400. Svenskarna är den största skandinaviska gruppen med drygt 1 000 mantalsskrivna. Vi är fortfarande kvar i Andalusien och solkusten som är mest känt för sina badstränder. Playa Burriana, som är den mest välbesökta stranden i Nerja, har tilldelats EU-flagga (en internationell miljöutmärkelse som avser säkerhet, service, miljöinformation och vattenkvalitet). På våra övervintringar i Spanien är det kanske inte badplatser man tänker på i första hand. Däremot finns det några mycket sevärda turistattraktioner som vi besökt vid tidigare tillfällen. Cueva de Nerja, en jättegrotta som upptäcktes så sent som 1959, är absolut värt ett besök liksom utsiktsplatsen Balcón de Europa och Acueducto del Aguila, en akvedukt från 1880-talet.
”Europas balkong” med bedårande utsikt över Medelhavet
Akvedukten som är ett arkitektoniskt mästerverk
Dessa tre platser kan ni läsa mer om i föregående års övervintring i Spanien. Skriv ”Vinterförvaring 2021–22” i sökrutan eller gå in under fliken ”Resor” – ”Reseberättelser”.
Efter stödbensölen på camping Cortijo San Miguel, två kilometer väster om Nerja, var det dags att cykla in till Nerja och Lisbeths, en dansk restaurang som serverar härliga smörrebröd.
Missa inte Lisbeths ”Stjerneskud”, smörrebrödens smörrebröd
Helena beställde hackeböff med stekt ägg och jag en marinerad sill, samt dom sedvanliga dryckerna och sist men inte minst ”den lille”. Det var en bra start på vår vistelse i Nerja vilket inte försämrades av att vi redan nästa dag bestämt träff med mölndalsborna Marika och Bengt, bekanta som vi känt sedan många år tillbaka. Det var oerhört roligt att träffa paret från Mölndal igen och vi fick en mycket gemytlig eftermiddag tillsammans med många skratt, god mat och dryck samt en stor portion nostalgi.
Helena, Marika och Bengt med Medelhavet i bakgrunden
Det blev dagliga besök i den relativt lilla staden som anses ha solkustens bredaste restaurangutbud med cirka 600 restauranger och barer, med allt från smörrebröd till asiatisk nudelsoppa. Dessutom är det billigt att äta i Nerja, en middag för två plus en flaska vin kostar runt 300–350 kronor, trots att vår svenska pesetas nästan helt tappat sitt värde. Under vår vistelse i Nerja pågick handbolls VM för fullt och samma dag som vi spädde på vår rondör med ett sista smörrebröd på Lisbeths, för denna gång, skulle både Sverige och Danmark spela sina semifinaler. Samtidigt som vi lämnade dom renslickade tallrikarna började Preben, Lisbeths man, möblera om lokalen inför kvällens TV-match mellan Danmark och Spanien. Det hade varit trevligt att ingå i den danska gemenskapen under matchen, men tyvärr var alla borden bokade sedan lång tid tillbaka, så vi fick nöja oss med att se matchen på vår egen TV i husbilen. Danmark vann en mycket spännande semifinal och gick vidare till final, men tyvärr gick det inte lika bra för Sverige som förlorade mot Frankrike.
Cortijo San Miguel, Spanien Campingen Cortijo San Miguel ligger i en härlig grönskande miljö med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner, kaktusar och så vidare. En helt fantastisk parkliknande plats som tyvärr har en föråldrad standard med byggnader och annat som borde rivits för många år sedan. När vi lämnade campingen förra året fick den klart underbetyg i allt utom den parkliknande miljön. Inför denna säsong har man gjort en sparsam standardhöjning genom att montera sittringar på toastolarna samt investerat i nya bänkskivor och handfat på toan och utedisken. Däremot är servicehuset fortfarande vidöppet och när termometern visar ensiffriga gradantal, är mysfaktorn lika med noll… kallt, rått och ogästvänligt. Campingen lever helt och hållet på sitt läge, knappt två kilometer från Nerja och den mycket populära stadens restauranger och sevärdheter. Till campingens försvar vill jag säga att anläggningen byggdes långt före vinteremigrationens tid. Under heta sommardagar ger den vidöppna konstruktionen härlig svalka i servicehuset och den lummiga grönskan förhindrar starka solstrålar att tränga igenom.
En typisk sommarcamping, trång och mycket grönska
Det är med andra ord en fantastisk sommarcamping, byggd för tältfolket i mitten av förra seklet. När vi vintercampade i Spanien för fösta gången (2011) var nästan alla campingar vinterstängda. Nu, drygt 10 år senare, är alla vinteröppna och mestadels fullbelagda. En otroligt snabb utveckling som, förståeligt nog, många haft svårt att hänga med i.
Nio nätter blev det på Cortijo San Miguel innan det blev dags att hissa upp stödbenen igen och trots att vi haft synpunkter på campingens standard så kommer vi med all säkerhet tillbaka hit redan nästa vinter. Vi trivs i Nerja och vi har ju alla dom bekvämligheter vi behöver. Dessutom är det vi själva som avgör var, när och hur vi vill bo.
Almunecar, Spanien Än en gång gjorde vi en kort förflyttning österut. Dagens mål var Almunecar (uttalas Almonjékar) på Costa Tropical, knappt tre mil från Nerja. Costa del Sol, som vi nu lämnat efter drygt en och en halv månad, är mest känd som en populär lekplats för både vuxna och barn och tillhör Spaniens absolut mest frekventerade turistmål med allt från golfbanor till härliga bad.
Costa Tropical, som sträcker sej från Almunecar och drygt 13 mil rakt österut till Almeria, har fått sitt namn på grund av sitt tropiska klimat och en del tropiska växter som inte växer i övriga Spanien. I Almunecar har vi en kamrat, Zofia, som övervintrat här i många år som vi besökt vid ett flertal tillfällen. Vid dom tillfällena har vi tagit bussen från Motril eller Nerja, eftersom Almunecar inte haft någon camping för större husbilar. Men för bara några månader sedan öppnade man en ställplats här som bara ligger några hundra meter från stranden.
Carthagon sticker fram sin nos vid hyllkanten
En härlig vy över bergen och ett, för dagen vilande hav
Efter att den obligatoriska ankommaren hade slunkit ner, var det dags för ett besök i staden. Från ställplatsen till stranden är det en enda lång och ganska brant nerförsbacke och efter backen går det en drygt två kilometer lång strandpromenad in till den gamla stadsdelen Casco Antiquo, som vi ville besöka. Längs vägen passerade vi det ena höghuset efter det andra, med semesterbostäder som byggdes under den stora turistinvasionens era. Husen är upp till 15 våningar höga och ett flertal har en liten trottoarservering i markplan, där man lätt kan slinka in på en öl eller ett glas vin.
En daglig morgonsyn från husbilens plats på hyllan
Här i provinsen Granada är det kutym att restaurangen bjuder på en tapas (en liten maträtt) när man beställer in något att dricka. Dom med riktigt hög ekonomisk utbildning beställer bara små öl, tre fyra stycken till exempel, för då får dom en tapas till varje beställning. Ett billigt sätt att bli både lite berusad och mätt på. Första kvällen i Almunecar var vigd åt VM-handbollen. Nu skulle finalerna spelas och först ut var matchen om bronset, mellan Sverige och Spanien. En mycket jämn match där Sverige tyvärr förlorade efter att ha haft en klar ledning i halvtid. Senare på kvällen skulle det avgöras vilket land som skulle bli världsmästare. Åter en mycket jämn och tuff match som Danmark till slut vann med 34–29 över Frankrike. Därmed tog Danmark sitt tredje raka VM-guld i handboll, vilket inget annat land gjort tidigare. Fantastiskt bra gjort av ett litet land med knappt 6 miljoner innevånare mot ett land som har nästa 68 miljoner innevånare.
Almunecar är en mycket gammal stad med en historia så sträcker sej tillbaka till mer än 1 000 år före vår nuvarande tidräkning (f.Kr). När vi närmade oss den gamla stadsdelen såg vi fästningen Castillo de San Miguelpå berget som redan i stadens begynnelse fungerade som bevakningsplats mot inkräktare.
Castillo de San Miguel ovanför den gamla stadsdelen
Men det var först under romartiden som man började bygga en riktig befästning och efter romarrikets fall tog morerna över byggandet.
Efter ett par dagar i Almunecar involverade Zofia oss i ett svenskgäng som under många år övervintrat här. Gruppen träffas några gånger i veckan för olika aktiviteter som bland annat är gemensamma vandringar på tisdagar, boule på onsdagar och söndagar och så vidare. Vi övertalades att hänga med på en vandring som började med halvtimmes minibussresa upp i bergen, där vi steg av. Det var sju rutinerade vandrare och vi, som tillsammans skulle ta oss ner till bebyggelsen som vi såg vid Medelhavets strand, långt, långt, långt, därnere. Det var en helt fantastisk vy med höga berg och svindlande djupa dalar och framför oss hade vi cirka tolv kilometers vandring på stigar och smala grusvägar. Tempot var lugnt och det var inga som helst problem att hänga med i den kuperade terrängen.
Helena och Zofia tar en välbehövlig paus i bergen
liksom jag själv, (se Medelhavet i bakgrunden)
Efter drygt en mil närmade vi oss bebyggelsen med asfalterade vägar och det var nu benstyrkan verkligen sattes på prov. Vägarna var så branta ner mot havet att jag tvingades gå kors och tvärs i en slalomliknade bana över vägen, för att inte utsätta mina 100 kilo för fritt fall. Almunecar är en mycket kuperad stad och bakom dom höga kustnära huskropparna sticker nästan lodräta bergväggar upp i höjd med hustaken.
Från ställplatsen kan man se stranden mellan höghusen
Semesterkomplex med lodräta bergväggar på baksidan
Att det är kuperat fick verkligen erfara. Att gå ner från hyllan, där husbilen stod, var ju inga problem, men när man skulle tillbaka efter dagens aktiviteter och en god lunch med tillbehör, då frestade det på ordentligt. Hjärtat fick helt plötsligt väldigt brått.
Dagen efter vandringen var det dags för boule på stranden med våra vandringskamrater. Jag vaknade tidigt den dagen med värk i hela mej. Benen kändes som betongrör fyllda med bly och redan efter dom första smärtsamma stegen till toan, bad jag Helena ringa till Zofia och tala om att vi hoppar av boulen. Men jag blev övertalad trots att jag hade så jä..la ont i vadmusklerna att jag knappt kunde göra den där lilla knäböjen som man gör innan bouleklotet lämnar handen. Vi fick storstryk, vilket vi kanske fått ändå, men det är alltid bra att ha något att skylla på. Den fruktansvärda träningsvärken varade i nästan tre dagar innan benen började kännas som mina egna igen.
Det finns mycket att se och göra i Almunecar. Den gamla stadsdelen med sina smala kuperade gränder från romartiden, vid foten av fästningen Castillo de San Miguel, är ett måstebesök.
Castillo de San Miguel med foten i kaktusträdgården
”Vår” strand ses tydligt från fästningens östra flygel
och västerut ligger ”grannbyn” Las Calles de Cotobro
Helena vandra i trappor som härrör från det Romerska imperiet
Nedanför fästningen ligger även en underbar palm och kaktusträdgård samt en fågelpark med fler än hundra olika fågelarter.
En av hundratals vackra fåglar i parken
Hela denna är byggd ovanpå delar ett gammalt fisksalteri från 400 år f. Kr där man så sent som 1970 gjorde utgrävningar som visar delar av salteriets markbädd.
Rester från det 2 400 år gamla salteriets grund
Från höjderna på Rocks of San Cristobal, en klippspets ut i havet, har man en härlig utsikt över långa stränderna i både ostlig och västlig riktning.
Trappan upp till klippan, Rocks of San Cristobal
Klippans spets försvinner ner i havet
Högst upp på klippan finns en platå för besökare
Härlig utsikt från klippan, Rocks of San Cristobal
Vi förstår att Zofia trivs i denna vintermiljö. Den lilla staden med cirka 20 000 mantalsskrivna är en helt perfekt plats att bo på om man vill undvika den nordiska kylan, vilket många av skandinavisk härkomst väljer att göra. Här är på Costa Tropical är klimatet helt underbart, även i månadsskiftet januari-februari som anses som midvinter här. Termometern visar mellan 12–16 grader men med solens hjälp går man lätt omkring i kortbrallor och t-shirt.
Det finns ett gediget utbud på både kultur och sevärdheter och det är en levande stad året runt med allt från öppna besöksmål till restauranger. Det finns till och med en liten gaturestaurang som, på lördagar, serverar danska smörrebröd och den ”lille”. Läckerheterna var självklart inte i klass med Lisbeths i Nerja, men det kan man heller inte begära av en ickedansk. Smörrebröd är kult i Danmark och skall monteras av danskar.
Sierra Nevada, Spanien Jag har många gånger stått och beskådat spetsen på det snöklädda berget, långt, långt bortom strandbarerna i Motril.
Jag och Helena har varsin ”att göra listan” som vi gärna vill uppleva innan vi slår igen för gott och en av mina, som jag inte bockat av ännu, är att åka skidor en sista gång, innan någon lägger på locket. Vid något blött tillfälle råkade jag förmedla mina tankar till Benny, på Almayate, som då svarade, desh ska ja fixcha, utan någon större utläggning om var när eller hur. Någon vecka senare, när vi förflyttat oss till Almunecar, ringde Benny och sa att han har ordnat en hyrbil, vi drar till Sierra Nevada tillsammans med Falkenbergarna, Anna-Lena och Jan-Olof.
Dom spanska bergen med krokiga men framkomliga vägar måste ses, de går nämligen inte att beskrivas och efter ett hundratal serpentinkurvor nådde vi vårt mål, nationalparken med skidanläggningen, Sierra Nevada. Efter att bilen ställs på plats var det skiduthyrning och liftkort som gällde för mej och Benny medans dom andra i rask takt försvann in på närmaste bar.
Jag och Benny på väg mot hiskliga höjder
Visst kommer jag ihåg att pjäxor var tunga och otympliga redan för 20 år sedan, men min förhoppning var självfallet att utvecklingen gått ett steg framåt. Nu var dom, om möjligt, ännu otympligare och tyngre.
Med stavar, skidor och pjäxor, klev jag och Benny på första och enda transporten upp till höjderna. Det var först då hjärnan slogs på, va´ fan håller du på med gubbe. 78 år och 100 kilo nakenvikt, hallå eller?
Kabinliften som lyfte oss upp till närmare 3 000 meters höjd
Väl uppe på toppen, på nästan 3 000 meters höjd, var det på med skidorna. Utsikten härifrån var fantastisk, solen sken och allt började med en lugn och skönt, nästan obefintlig lutning.
Benny, som alltid har hjärnkoll, hade från liftkorgen spanat in den enklaste vägen ner till basstationen. Men av någon outgrundlig anledning kom jag ändå fel. Vi hamnade i en backe som jag förmodligen inte ens gjorde en sväng i för 20 år och lika många kilo sen. Men då är då och nu är nu. Efter bara några svängar på stappliga ben, helt utan balans, låg hela jag i snön och kippade efter andan. Först gled jag på rygg en bit och när jag fick stopp på den färden, tog jag av mej skidorna och kröp sick sack över den pistade banan. Förflyttningen nedåt, med denna taktik, blev nästan obefintlig. Jag provade i stället med att lägga mej på en skida och sakta men säkert glida neråt. Det gick en bit i taget, men det var otroligt jobbigt. Luften var tunn, mina luftrör pep vid varje andetag och jag var helt slut innan vi endast nått halvvägs ner till startpunkten. Orken och självförtroendet var, som norrmännen säger, ” väck med pusta”.
En yngre kvinna stannade till och undrade om allt var okey. Jag log mot henne och sa okey, men hon tittade väldigt fundersamt på mej där jag låg och flämtade. Jag pekade mot Benny, som stod lite längre ner i backen och då förstod hon att jag inte var ensam. När vi närmade oss en dalstation bad jag Benny, som troget väntat på mej hela vägen, att kontakta personalen gällande min situation, jag måste få hjälp att komma ner.
Efter bara några minuter kom en snöskoter som fraktade mej i ilfart ner till utgångsläget och rätt in i en sjukstuga. I väntrummet möttes jag av den ena skadade efter den andra och jag var väl kanske nummer 10 kön. Jag försökte förklara att jag var okey men den spanska personalen ville absolut följa upp situationen, så dom kallade in läkaren. Just i denna situation saknade jag mer än någonsin min tolk, Helena, som satt någon annanstans och var hel ovetande om det som hände. Jag försökte förklara gång på gång att jag var okey nu, men läkaren, som också bara pratade spanska, förstod mej inte. Till slut fick jag fram min inhalator som jag använder vid andningsbesvär och tog en puff. Då först förstod dom mitt problem men dom ville ändå följa mej hela vägen ut och hela tiden frågade dom om jag var okey. Dom ville till och med följa mej till skiduthyrningen för att återlämna paketet, men då lät jag dom förstå att jag klarade mej själv nu. Det hade blivit en chock för Helena om hon sett mej och en vitklädd läkare, komma bärandes på min skidutrustning. Jag har nu förstått att detta inte är en lekplats för mej längre, nu är det nog dags att överlämna platsen till ungdomarna, men jag har i alla fall bockat av ett av mina önskemål på listan.
Efter en dags vila från strapatserna på det snöklädda berget var det dags för förflyttning. Men fortfarande, efter 10 dagar, har vi mycket kvar att se och uppleva i Almunecar och vi kommer med all säkerhet tillbaka, nu när dom har en helt okey ställplats för husbilar.
La Manga, Spanien Som idrottsintresserad har man lärt sej att höghöjdsträning ger en bättre syreupptagningsförmåga när man kommer ner på låglandet igen. Jag har nu varit i höjd med havet i över ett dygn och känner fortfarande inte av höghöjdsträningen, ”ålning medels hasning”, nedför Sierra Nevadas sluttningar, tvärt om, jag känner mej fortfarande trött och sliten. Trots kroppens nedsatta förmåga var det dags för en förflyttning igen. Vi hade fyra, fem timmar i ostlig riktning framför oss, till La Manga på Costa Calida. Redan innan vi lämnade ställplatsen i Almunecar hade vädret blivit något ostadigare med regn och blåst, som mer eller mindre följde oss hela vägen ända tills vi checkade in på Caravaning La Manga. Costa Calida, som betyder heta kusten, var vid ankomsten allt annat än het, tvärt om, den hade allt det man inte vill ha när man campar, regn, blåst och kyla.
Dom första vi träffade vid framkomsten var våra kamrater Bine och Micke som vi haft mycket roligt ihop med genom åren, både här på La Manga och i Sverige. Det blev ett glatt återseende och liksom många gånger tidigare, avslutades kvällen i deras Morelo, sju trappsteg ovan mark. Höjden avskräcker inte i vanliga fall, men stupet ner till marken och med Sierra Nevada i färskt minne hade mitt annars så starka självförtroende fått sej en rejäl törn. Eftersom vi varit i La Manga vid ett flertal tillfällen så har vi genom åren lärt känna många trevliga människor. Monica och Göran som har en lägenhet i Los Belones, knappt fyra kilometer nordost om campingen, liksom Svempa är några som vi även besökt på deras hemmaplan i Sigtuna.
En dag blev vi, tillsammans med Morelofolket, bjudna på lunch hemma hos Monica och Göran. Eftersom vi förstod att det skulle bli en riktig långlunch, valde vi att gå i stället för att cykla, för av erfarenhet vet vi att ett avtrubbat balanssinne tillsammans med mörker är en dålig kombination. Det blev en riktig långlunch med extra allt och som grädde på moset, avslutade vi det hela på en bykrog, innan det var dags att kalla på en taxi. En härlig dag i goda vänners lag och några dagar senare var det vår tur att bjuda igen. På grund av vårat något begränsade boende, valde vi att boka bord på en restaurang i Los Belones. Vi togs emot av ägaren som genast, med ett stort leende, talade om att han fyllt upp vinförrådet, vilket vi inte var sena att testa.
Svempa, Göran, Monica och jag efter en trevlig dag tillsammans
Efter några underbara timmar tillsammans med många skratt rundade vi av det hela hemma hos Svempa. Dagen innan vi skulle lämna La Manga, för denna gång, var det dags för fest igen. Göran, som fyllde år den dagen bjöd in oss till El Parador, en restaurang med mycket hög klass som ligger på Playa Honda några kilometer väster om campingen.
Entrén till Restaurang El Parador på Playa Honda
Göran 74, håller ett trevligt tacktal
Lika roligt som vanligt med många skratt och högt i tak avslutade vi kvällen och en trevlig vecka tillsammans med Los Belones borna och Morelofolket.
Bodegas Delampa, Spanien Efter en vecka på La Manga var det dags att starta upp Carthagon igen. Målet för dagen var Villajoyosa, som ligger drygt 16 mil norrut från La Manga. Men vi valde en liten omväg på cirka 10 mil till Bodega Delampa som ligger strax utanför Jumilla.
En vägskylt som till och med kan få en nykterist att stanna
Redan förra året besökte vi Bodegan som har goda viner till ett pris som är löjeväckande låga om man jämför med systembolagets priser. När vi kom in i butiken bjöds vi på tilltugg och provsmakning innan vi botaniserade i den vackert dekorerade butiken, med välfyllda hyllor som gav köplusten en kick.
Väl inne stiger köplusten även för den snålaste ekonomen
En timme senare lämnade vi Bodegan med 104 flaskor vin och som tack för besöket skickade damen med två flaskor extra. Snittpriset på våra inköp, som var allt från gott till jättegott, var cirka 26 kronor per flaska. Vad har 10 mils omväg för betydelse, när man kan köpa goda viner som är i prisklass med vårat flaskvatten hemma. Att man dessutom har en husbil med lastförmåga på närmare två ton, gör det hela lite tryggare.
Villajoyosa, Spanien La Villa, som dom boende säger, är en gammal fiskeby mellan Alicante och Benidorm. Den färggranna staden har drygt 33 000 fastboende och här är det fortfarande fiske som är huvudnäringen. Det är framförallt dom pastellfärgade husen som kännetecknar Villajoyosa och anledning till det är inget nytt påfund för att locka turister. Historien berättar att man målade husen i olika färger för att fiskare skulle kunna hitta tillbaka till sina hem igen, efter dagens fisketur ute till havs. Nu när det finns en hamn, lever traditionen vidare och man hämtar även upp traditionen med pastellfärgade fält i den moderna arkitekturen. Villajoyosas fiskeflotta har sedan århundraden tillhört en av de största och viktigaste i Medelhavet och varje eftermiddag, hålls traditionell spansk fiskauktion i hamnen, där dagens fångst köps upp av framför allt av restaurangägare, till kvällens gäster. Fiskhamnen som ligger i anslutning till den centrala stranden blev 1999 tilldelad Provincial Tourism Merit Prize.
Härliga pastellfärger är Villajoyosas kännetecken
En tradition som även lever kvar i dagens dagens arkitektur
Staden har bevarat sin charmiga atmosfär med den gamla stadsdelen och dom trånga gränderna. På dom högt belägna kullarna finns rester av utsiktstornen, som i århundraden vaktat staden, bevarade. Staden har utnämnts som världsarv av UNESCO.
En vacker byggnad som tyvärr har sett sina bästa dagar
Är man i Villajoyosa så är ett besök på Valor chokladfabrik ett måste. Tillsammans med Lena och Håkan cyklade vi några kilometer till fabriken som är Spaniens äldsta från mitten av 1800-talet och som i dag drivs och ägs av den femte generationen efter grundaren Valeriano Lopez.
Det första som mötte oss var den här vackra skapelsen
Väl framme hoppade vi in i en grupp med spansktalande guide som berättade mycket om fabrikens historia och lika mycket som hon berättade, lika lite förstod jag. Men tack vare Helna och falkenbergarna, fick jag ändå en bild av vad som blev sagt. Den guidade turen var gratis och efter en kort filmförevisning, ett besök i ett litet museum och en titt över förpackningsområdet var det dags att inhandla godsakerna.
Håkan botaniserar i hyllor fulla med godsaker
Helena ser nöjd ut med dagens inköp. Det ser dyrt ut också
Altea, Spanien En dag hoppade vi på tåget till Altea som bara ligger några mil längre bort i nordostlig riktning. Vi passerade Benidorm med alla skyskraporna och Albir, där vi campade för 12 år sedan, innan vi nådde dagens mål. Altea har också, liksom dom flesta kuststäderna, en mycket gammal tradition med små stenhus i trånga gränder. Högst uppe på toppen, dit alla gränder och trappor leder, finns ett trevligt torg med restauranger och fantastisk utsikt samt den gamla församlingskyrkan, Jungfru de Consuelo med det blåa taket.
Alla vägar bär upp till torget och härifrån har man en
fantastisk utsikt över hamnen och den gamla stadsdelen
Altea har länge varit en tillflyktsort för konstnärer, skulptörer och författare och här finns, ”University of kultur” och ”Fine Arts” vilket bidragit till att den lilla staden benämns som ”Kulturhuvudstad av Valencia”. Klimatet här anses som hälsosamt med en temperatur som sällan går under 18 grader. När vi var här, var det en riktig ”sällandag”, där kvicksilvret på sin höjd nådde 13-strecket samtidigt som dom kalla vindarna hade ovanligt bråttom. Men trots oturen med vädret, var det en mycket trevlig dagstur tillsamman med Lena och Håkan från Falkenberg. Innan vi satte oss på tåget tillbaka igen, bidrog vi till en restaurangägares överlevnad, med lite gott att äta och dricka.
Det är alltid intressant med nya upplevelser och synintryck. En dag träffade vi bekanta, Tuula och Janne från Hällingsjö. Dom hade sett att vi var i närheten på Facebook och efter en lunch på en kylslagen uteservering i Villajoyosa blev vi hembjudna till deras radhus som ligger några kilometer från Albir, inåt landet.
Tuula, Janne, Helena och jag på en kylslagen uteservering
Det var ett vackert område med pooler och grönska och deras radhus hade dom designat på ett mycket proffsigt och smakfullt sätt. Det var verkligen fint med allt från materialval på golv till väggdekorationer och konst.
Villajoyosa är en plats man bör besöka någon gång. Här finns mycket att se som till exempel fiskauktionen, chokladfabriken, den vackra strandpromenaden och sist men inte minst de pastellfärgade husen i gamla stan, som även följts upp med pastellfärger på de moderna höghusen.
Ett kännetecken som förts vidare till dagens generationer
Stränderna i och omkring La Villa är de vitaste på hela Costa Blancas kust och dom har även fått EU:s ”Blå flagg” för sina rena stränder och klara vatten.
Långa härliga sandstränder blandat med mysiga vikar På berget ovanför campingen kunde vi skönja ett kvinnohuvud vid foten av ett gammalt torn som väckte mitt intresse. Tornet visade sej var ett gammalt Helgedom, Santuari Iber, men ansiktet, som man ser från vår plats på campingen, var bara en stenhög som fått den formen just från vår vinkel.
Kvinnoansiktet som vi såg från campingen
Campingen sedd från helgedomen på berget
Camping Playa Paraiso, Spanien Nio dagar blev det med både kyla, blåst och underbart sommarväder på den terrasserade campingen, Playa Paraiso. Campingens standard nådde inte upp till fem stjärnor, men läget var fantastiskt med närhet till allt. Det fanns ett servicehus som var av den gamla standarden helt utan ventilation och värme, samt ett något modernare i anslutning till den vinterstängda poolen.
Inom gångavstånd från den lilla mysiga campingen fanns både affärer, utskänkningsställen, marknaden, tåg- och busstation och framför allt dom färggranna mysiga husen i gamla stan.
En camping som står under rivningshot, väl värd att besöka innan det är för sent
Benicarlo, Spanien Klimatet i trakterna runt Villajoyosa och Altea, lär ju vara hälsosamt för bland annat folk med luftvägssjukdomar och en temperatur som sällan understiger 18-grades strecket. Det måste vara ett facebook fejk, för efter nio dagar i området, var dagstemperaturen som högst 14 grader. Innan vi lämnade Costa Blanca (vita kusten) och Villajoyosa hade jag fått en riktig manlig halsinfektion, en sån som bara vi män kan få. Infektionen satte sej i luftrören med andningssvårigheter, men även på ögonen i form av en massa klegg. På vår första dag i Benicarlo blev jag helt enkelt hänvisad till sjuksängen. Inget ont utan att ha något gott med sej, för under denna period pågick VM i skidor som jag nu fick all tid i världen att se på. Värsta segern hade vi redan sett när Sveriges damer knep dom första fyra platserna i sprinten, men redan dagen efter svarade Norge med fyra herrar i topp på skiathlonloppet. Dom svenska damerna svarade igen med att ta guld och silver i deras skiathlonlopp. Efter tre dagar på campingen hade jag fortfarande inte varit utanför grindarna och samtidigt började även Helenas hälsotillstånd bli sämre. Det började likna coronaåret, när vi för ett år sedan fick en veckas karantän i en campingstuga på Camping Playa de Poniente i Motril. Enda skillnaden var att då var vi portade från dom gemensamma hygienutrymmena, vilket vi inte var nu.
Karantän för ett år sedan, samtidigt som Putins fick sin hjärnkollaps
ett år senare med ögoninfektion är Putin fortfarande hjärndöd
Efter ytterligare guld på damernas sprintstafett hade våra duktiga tjejer redan samlat ihop tre guld, två silver och ett brons. Herrarna var tyvärr inte lika lyckosamma och jag tror heller inte att det vänder. Dom är för närvarande inne i en nedåtgående spiral samtidigt som norrmännen, med Dähli sen Northug och nu Kläbos framfart i skidspåren, är inne i en lång, lång uppåtgående trend. Vi lär nog få vänta åtskilliga år innan det blir en generationsväxling. Om man skall vara sjuk så var denna vecka ett bra val. Det gick ändå inte att göra något vettigt i den kyla och blåst som rådde. Termometern var som lägst 4 grader nattetid och 8 mitt på dagen. Det var nästa likvärdiga temperaturer med dom som vi har hemma på Tjörn. Men det gick ingen nöd på oss, bilen var varm, TV; n fungerade, kylskåpet fullt med mat och lagret vi införskaffade i Jumilla, har vi inte ens börjat att tulla på, vad kan man mer begära. Dessutom, läste vi att man fått cirka 40 centimeter snö på Mallorca, 20 mil rakt söderut från vår plats, dom senaste dygnen. I dom här lägena gäller det att hitta något positivt och det är att vi alla fall slipper skotta snö för att komma vidare i morgon. Av Benicarlo fick vi inte se någonting, det får vi ta en annan gång, men campingen var helt okey, förutom hygienutrymmenas standard som ofta är ett diskussionsämne i husbilsgäng. Efter fem dagar lämnade vi Costa Azahar (Apelsinkusten) och det var nog första gången som vi legat så länge på en plats utan att okulärbesiktiga sevärdheter i närheten. Dagen innan förflyttningen till Roses var det dags för damernas 10 kilometer, i klassisk stil, som vi hade stora förväntningar på. Nu var det inte Norge som strulade till det för oss, det var Amerika som snodde vårat guld. Våra tjejer fick ändå med sej både silver och brons. Fantastiskt bra VM så här långt för Sveriges damer.
Roses, Spanien Kvällen före vi lämnade Benicarlo eskalerade Helenas förkylning till både hals- och öroninflammation. Halsen och hostan gick väl an, men värken i öronen och dom hjärtskärande gråten på hjälp, när hon stönade fram att trumhinnan spricker, var nästan outhärdligt för en tafatt läkarokunnig man. Jag visste inte vad jag skulle ta mej till, jag blev i stort sett helt handlingsförlamad. Jag famlade efter råd och föreslog att vi skulle ringa en taxi för att komma till en läkare, men det ville hon inte. Jag vet att det går över för jag har haft det förut, sa hon. Avresan från Benicarlo startade tidig morgon. Framför oss hade vi knappt 40 mil utmed kusten, till vår nästa destination, som blir den sista i Spanien för denna gång. Farthållaren var inställd på 96 km/h, det råder 90-gräns i Spanien och vid 15-tiden hade vi checkat in på Salata Camping i Roses. Innan vi gjorde något annat bad Helena receptionen om hjälp att beställa en taxi till en läkare och under tiden ställde jag husbilen på plats. Ankommaren frös inne denna gång av förståeliga skäl. Vi hade hela tiden telefonkontakt och efter en dryg timme var hon tillbaka igen. Hon såg lättad ut och med sej hade hon en påse med medikament. Jourläkarens diagnos var ”perforerad trumhinna” som vi bör ha koll på i minst två veckor framåt. Vi var fortfarande inne i den spanska vintermånaden och efter solnedgången ville kvicksilvret ogärna stiga över fem-sex gradersstrecket och det är kallt, djä..ligt kallt, även för en härdad nordbo. Dagen efter att vi checkat in, anlände Falkenbergarna, Lena och Håkan. Det blev som vanligt ett glatt återseende och efter några ankommare, med varierande yrselstyrka, var det dags att krypa in i sin egen lilla kuppe igen. Roses ligger längst in i en jättestor bukt, Golf de Roses, med deltalandskap i sydvästlig riktning och med ett bergsmassiv mot den franska gränsen, knappt fyra mil bort, i nordostlig riktning.
Roses ligger längst in i den stora bukten Golf de Roses
Helena var fortfarande inne i sin mindre angenäma spiral och efter smärtan i örat, blossade halsen upp på nytt med torrhosta och svidningar. Hostan var så besvärande att hon några nätter tvingades byta sovrummet mot soffgruppen, för att kunna sova i sittande ställning. Efter en vecka tillsammans, lämnade Falkenbergarna Spanien för denna gång och samtidigt gav dom oss hela ansvaret för strandbarernas överlevnad. Samma dag var det dags för första återbesöket hos en öronläkare som har sin praktik i Empuriabrava, drygt sju kilometer från campingen. Det blev en härlig cykeltur i solskenet och efter besöket, kunde en lättad Helena lämna beskedet att trumhinnan läker precis som den ska. Läkaren ville ändå inte släppa taget helt, utan bestämde att hon skulle återkomma igen efter ytterligare fem dagar.
Hamnen Roses ligger på Costa Brava (vilda kusten) som är den nordligaste av dom 10 namngivna kustremsorna som karaktäriserar Spaniens möte med haven. Costa Brava karaktäriseras som ett bergigt landskap med slingrande vägar och högklassiga badvikar. Längst in i Golf de Roses ligger hamnen som i dag är en de av mest betydelsefulla fiskehamnarna i regionen och där finns även en gästhamn med lyxjakter i en prisklass som bara ryska oligarker kan lösa.
I den moderna hamnen finns fiskebåtar i alla storlekar
och i gästhamnen ligger lustjakter för dom ekonomiskt oberoende
Citadellet de Roses Bara någon kilometer från campingen, ligger Citadellet de Roses som är en gammal fästning från Medeltiden.
Jag och en tidigare kollega detaljgranskar byggmodellen
Innanför muren finns bland annat en kyrka och ett kloster
Vid vårt besök botaniserade vi bland ruiner i flera timmar och än en gång ställer man sej frågan, hur har mänskliga händer, utan maskiner och moderna verktyg, kunnat skapat dessa höga uppmurade stenmonument. Inom murarna har man även bevarat ett olivträd från den tid då byborna hade sina bostäder här.
Ett cirka 500 år gammalt olivträd från Roses begynnelse
Marknad. Varje större ort i Spanien har minst en fast marknadsdag per vecka och i Roses har man vigt söndagarna till detta. På de flesta marknader som vi besökt, har det funnits allt från grönsaksstånd till ögongodis för turister.
Normalt stänger man av ett par gator mitt i byn under marknadsdagen, där säljarna sätter upp sina stånd för att visa sina produkter. Men i Roses hade man tagit en hel stor parkeringsplats, strax intill Citadellet, till sitt förfogande. Trots marknadens enorma storlek hade man inga grönsaksstånd men däremot ett jätteutbud av kläder, skor och andra ”måste ha” grejer.
Det mesta är billigt på marknader och ofta handla ortsbefolkningen det nödvändigaste just på marknadsdagarna. Våra två besök på marknaden fick bankkontot att ändra sej ordentligt, men nu har vi kläder och kallingar för lång tid framöver.
Castello d´Empuries
Basilica de Santa Maria som syns långt utanför stadsmuren
Från Salata camping är det lite drygt en mil på cykel till den gamla staden Castello d´Empuries som mellan åren 1079 till 1385 var huvudstad i Empuries. Staden, som ligger i utkanten av det moderna deltabygget Empuriabrava, har all sin gamla charm kvar med smala gränder och söndervittrade husfasader.
Den gamla staden har bevarat sin charm med trånga gränder
och ett mysiga litet torg, långt bortom all hets och stress Dolmen de la Creu d´en Cobertella Rakt upp i bergen, knappt tre kilometer från hamnen i Roses, finns en gravplats som är mellan 3000 till 3500 år gammal. Megalitdolmen, som denna typ av gravplatser kallas, består av stora plattor i granitgnejs staplade på varandra till en smal förkammare och en större gravkammare. Detta var en vanlig typ av gravplatser i yngre stenåldern och som under årtusenden varit täckta av vegetation och sten. Dolmen de la Creu grävdes fram av arkeologer i mitten av 1900-talet och efter ytterligare utgrävningar hittade man ett flertal megalitgravar i området. Man fann även skelettrester, keramik och romerska mynt inom området vilket tyder på att berget varit en större boplats under stenåldern.
Jättestora stenblock utgjorde gravplats på stenåldern
Än en gång är vår fråga berättigad. Hur kunde man flytta och lyfta dessa enorma stenblock med bara handkraft. Taket på denna gamla gravplats är cirka fem meter långt, tre meter brett och 40 centimeter som tjockast. En kubikmeter sten väger cirka 2,5 ton och med min, ej vetenskapliga uträkning, borde blocket som utgör taket på denna grav, väga mellan 5–6 ton. Hur bar dom sej åt, för det fanns ju varken taljor eller rep på stenålderstiden och varför lade man sådan kraft på att bygga dessa gravplatser?
Jag hade ingen större framgång när jag försökte rubba ”taket”
Den två kilometer långa uppförsbacken, från hamnen till gravplatsen, var en riktig hjärtstartare och mina dåliga luftrör pep och gnisslade som en gammal dörr. Men efter besöket på gravplatsen, när törsten gjort sej påmind och hjärtat intagit normal takt igen, var det bara bromsarna som gnällde i utförslöporna ner till närmaste strandbar.
Empuriabrava
Staden där båtar är lika viktiga som bilar
Här är båtvarven fler än bilverkstäderna och båtuthyrningar duggar lika tätt som barer. Vi gjorde ett antal besök i och omkring staden som mest består av semesterbostäder, bland annat för att Helena gjorde sina läkarbesök där. Men vi ville även uppleva atmosfären i denna något annorlunda stad, som mestadels består av överkonsumtion för dom penningstarka. Empuriabrava är en modern semesterort längst in i den stora Rosesbukten. Det som är speciellt med denna stad är att den är uppbyggd på ett deltalandskap mellan floderna Salins och Muga som genomkorsas av ett 30 kilometer långt rutnät av kanaler.
Alla bor nära sin båt i det tre mil långa kanalsystemet
Det var så sent som i mitten på 1900-talet som några entusiaster började projektera området, som i dag har vuxit till drygt 80 000 bostäder. Vissa kallar staden för världens största småbåtshamn, andra kallar den för nutidens Venedig.
Cadaques Vid ett tidigare besök i Roses, tog vi tillsammans med Helle och Stefan en busstur till Cadaques som är en pittoresk fiskeby i viken Punta de Sa Costa, där bland annat många konstnärer hitta sin inspiration. En av de mest kända är Salvador Dali som även står staty mitt i byn. Bussturen från Roses tog knappt en timme över bergen men under sommaren går det även dagliga båtturer till den vackra byn i viken. Vi besökte inte Cadaques denna gång men om ni är i närheten så kan vi varmt rekommendera ett besök i den lilla byn som lyckats bevarat sitt charmiga ursprung.
Både Cadaques och Empuriabrava, som är varandras motsatser, bjuder på många intressanta upplevelser. Cadaques, med knappt 3 000 fastboende, har på något sätt lyckats undvika den expansion som existerat i åratal på Medelhavskusten. Empuriabrava står för modern lyx i överflöd och mellan dessa två ligger Roses, som är en blandning av gammal och nytt.
Ni kan läsa mer om både Cadaques och Empuriabrava i vår reseberättelse från 2022. (Skriv 2021–22 i sökrutan).
Salata Camping o Bungalows
Vid vårt tidigare besök på denna camping var vi helt överens om att den kommer tillhör vår topp tio lista. Här är rent och snyggt med uppvärmda hygienutrymmen, lättillgängliga platser i storlekar som passar alla från dom största amerikanarna med slideout till dom minsta plåtisarna. Ett par dagar innan vi skulle lämna kom Bine och Micke med sin 11 meter långa Morelo på besök. Visst var det lite trångt i några kurvor men det var ändå inga problem att baxa in den stora jätten och det blev som vanligt ett trevligt umgänge, sju trappsteg ovanför backen.
Campingen har drygt 130 uppställningsplatser och cirka 40 bungalows olika storlekar och modeller. Här finns förutom ovanstående, tvättmaskiner, diskrum, butik, bar och sist men inte minst ett poolområde med lekpark. Från campingen är det gångavstånd till dom stora butikskedjorna Carrefour, Lidl och Mercadona och bara några hundra meter bort ligger den vackra strandboulevarden med barer och restauranger. Vi ger, utan darr på rösten, Salata camping full pott på den femgradiga skalan
Chusclan, Frankrike Efter allt som vi upplevt under vår vistelse här i Roses, så är vi inte förvånande över att staden nästan femdubblas, från knappt 20 000 på vinterhalvåret, till drygt 90 000 under högsäsong. Men nu, efter tre veckor på Salata Camping, var det dags att lämna Spanien för denna gång. Vi hade drygt fyra mil till den franska gränsen och därefter är det cirka 230 mil rakt norrut till Tjörn. Vårt första stopp blev på en vingård i Chusclan drygt 10 mil norr om Medelhavets stränder, där vi vistats i nästan fyra månader. Vingården i Chusclan har en egen ställplats där man kan stå gratis utan krav på att handla. Även på vår hemresa förra året, då vi hade följe med Helle och Stefan, besökte vi denna vingård och då liksom nu inhandlade vi en del av deras godsaker. Smart affärsidé, som fler borde ta efter.
Gratis ställplats med möjlighet till inköp av vuxengodis
Vingården producerar bland annat de kända vinsorterna Cote du Rhone och Chateauneuf du Pape som man oftast hittar bland det dyrare sortimentet hemma på bolaget. Efter vistelsen i Spanien har man blivit bortskämd med vinpriserna. Där fick man ett gott vin på dom stora affärskedjorna för 25–30 kronor per flaska. Även om priserna i Frankrike är betydligt billigare än i Sverige så sved det lite när vi fick börja betala runt femtiolappen för ett gott vin. Vi fyllde varje tomt utrymme med några riktiga godsaker och vi köpte även ett antal Bag in Box att suga på under hemresan. Bag in Box måste vara guds gåva till oss som campar. Inga glas att ta hand om, inget som kan gå sönder när vi kör och framför allt inget som skramlar och klirrar när vi hamnar på vägar med eftersatt underhåll. Många tror att vinet i Bag in Box är ett sämre vin, men så är det inte. Däremot tillsätter man lite mer svavelsyra i boxvinet, för hållbarheten skull, vilket enbart de mest känsliga gommarna kan känna av.
Vi tog en kort runda i den lilla medeltida byn med knapp tusen innevånare. Chusclan är så långt från turism som man kan komma, en riktig sovstad, mitt i vinodlingar och lantbruk och en liten å som försörjer grödorna med vatten.
Trånga vackra gränder långt bortom all turism
Våren har börjat ge sej till känna i denna del av Frankrike och man kunde skönja liv i både buskar och träd. Ginsten stod i full blom med sin skarpa gula färg, magnolia blommade i en palett av rött och vitt och mandelträden fullkomligt dränkte oss i rosa nyanser. Vinstockarna, som var färdigklippta inför kommande säsong, stack upp som små svartbrända stubbar i spikraka rader och allt vittnade om att ännu en sommar är i antågande.
Beaune, Frankrike En natt blev det på vingården innan vi fortsatte vår färd, knappt 40 mil rakt norrut till Beaune. Efter en del stridigheter med Tina, vår GPS som ville ta en omväg till Schweiz, lyckades vi med Mrs. Googles hjälp hitta rätt väg till campingen, Cent Vignes i Beaune. Eftersom vi övernattat här tidigare så visste vi att det var en bra camping med stora härliga tomter, uppvärmda servicehus och 16 Ah i stolparna. Här har man det man behöver för både korta och längre vistelser. Beaune är en mycket gammal stad som redan på romarnas tid spelade en viktig roll i Julius Caesars krig mot gallerna. I dag bor det drygt 20 000 innevånare i staden som fortfarande har många gamla vackra byggnader att beskåda innanför den medeltida ringmuren. Under 1700-talet var Beaune mest känd för tillverkningen av vackra tapeter. Vädret i denna del av Frankrike var inte helt i vår smak. Det var ett så kallat typiskt aprilväder, med allt från värmande solstrålar till regn, blåst och ensiffriga gradantal, i en helt okontrollerbar röra. Ena stunden t-shirt, nästa vinterjacka och däremellan regnkläder.
Stadsporten in till den gamla staden
Efter fyra övernattningar och några kortare besök i stadens centrum var det dags att lyfta upp stödbenen på Carthagon igen. Nästa mål var cirka 40 mil rakt norrut till det lilla landet Luxemburg som ligger inklämt mellan Belgien, Frankrike och Tyskland.
Betalvägarna i Frankrike är helt underbara att köra på. Dom är nästan alltid trefiliga och släta som dansgolv, men det kostar. Vägavgiften är ungefär lika dyr som dieselförbrukning per mil. Man får alltså räkna med en total milkostnad på drygt 50 kronor. Smakar det så kostar det. Det finns alltid alternativa vägar, men då kommer man bara hälften så långt på en vanlig dagstur vilket innebär fler övernattningar som också kostar.
Remich, Luxemburg Vi lämnade Frankrike för denna gång och för första gången bestämde vi oss för att övernatta i lilleputtlandet Luxemburg. Luxemburg, officiellt Storhertigdömet Luxemburg, har cirka 650 tusen innevånare och är ytmässigt i storleksordning som halva Skåne. Det är ett av världens minsta länder samtidigt som det är ett av värdens allra rikaste, räknat per capita. Rikedomen byggdes av framgångsrik industri som i dag övergått till en stark bank – och finanssektor med hemvist för flera av världen stora koncerner. Drygt två mil från huvudstaden i Luxemburg, som också heter Luxemburg, checkade vi in på en ställplats i utkanten av staden Remich som ligger i Moseldalen strax intill floden. Remich har en lång historia med anor från tiden långt före vår tidräknings begynnelse. På 500-talet, efter de romerska truppernas tillbakadragande, blev Remich ett kronogods åt kungligheter som nomaderna sedermera förstörde. Det finns bevarade rester från förstörelsen, som i dag är klassade som nationella monument. Ställplatsen har ett helt fantastiskt läge med vinodlingar på ena sidan och floden Mosel på den andra. När man lessnade på att se kanalbåtarna glida förbi var det bara att vända sej om och se dom spikraka raderna med vinstockar som börjat få små gröna blad i solskenet.
Ställplatsen med vinrankor i spikraka rader uppför slänterna
Ända sedan 1866 har det funnits en broförbindelse mellan Luxemburg och Tyskland i Remich. Den bron fick tyvärr ge vika för tyska bomber under andra världskriget. Efter kriget ersattes förbindelsen av en träkonstruktion innan man 1964 invigde den nuvarande bron.
Bron över Mosel som förbinder Luxemburg med Tyskland
Remich är en stad som vi med all säkerhet kommer att återvända till. Här finns härliga cykelvägar utmed floden, sevärdheter, härliga utskänkningsställen intill floden, turbåtar med servering och så vidare. Remich, är en pärla med cirka 4000 innevånare och att den fått utmärkelsen ”Den mest pittoreska staden i Moseldalen” förvånar oss inte.
Greven, Tyskland Strax utanför byn Greven i Tyskland ligger en av de mest kända mötesplatserna för husbilsägare som valt att pendla mellan Sverige och Spanien. Ställplatsen, Camp Marina, har ett fantastiskt läge bara några få meter från kanten på Dortmund-Ems-Kanal. Har man turen att få en plats på första parkett, som vi hade denna gång, så kan man nästan ta på kanalbåtarna som sakta glider förbi i en strid ström.
Kanalen, som invigdes 1899 och är 265 mil lång, förbinder Ruhrområdet med Nordsjön. Trots att järnvägar och motorvägar tar över transportsektorn mer och mer byggs det fortfarande nya kanaler och passager för dessa långa, låga och smala fraktpråmar. Camp Marina delar plats med en småbåtshamn, därav namnet och när vi var där var man mitt uppe i vårstöket med putsning och sjösättning inför sommarens seglatser. Hamnen, som är en naturhamn, består av en drygt 200 meter lång smal tarm som ligger parallellt med Ems-kanalen där fritidsbåtarna ligger förtöjda på ”tarmens” båda sidorna. För att komma över till den motsatta sidan, utan att behöva gå runt, har man en linjefärja som man själv vevar sej över med. Färjans landfäste på samma sida som ställplatsen har man döpt till Dover och på den motsatta sidan, till Calais.
Linjefärjan över den naturliga småbåtshamnen
På landremsan mellan kanalen och ”tarmen” finns bland annat ställplatsen, restaurangen och vinterförvaring av småbåtar. Dagen innan min 79-åriga födelsedag dök först Arja och Benny upp och strax därefter släntrade Anna-Lena och Jan-Olof in med sin nya Kabe och som vanligt blev det kramar och genomgång om vad som skett sedan vi sågs senast. Det var förutbestämt att vi skulle fira min födelsedag tillsammans och efter några timmars samvaro i Carthagon var det dags för dom andra att dra sej tillbaka till sina egna husbilar. Födelsedagsfesten började vid lunchtid med presenter och några uppsnyggare i vår husbil.
Födelsedagsskålen, Helen, Benny, Anna-Lena, Arja och Jan-Olof
Därefter var det en kortare promenad till campingens restaurang där vi åt och drack i flera timmar.
Restaurangbesöket där även jag fick vara med på bild
Restaurangbyggnaden har formen som en stor inglasad paviljong med åtta hörn där man har bord utmed sidorna och i mitten en stor rund eldstad.
Restaurangen är byggd som en åttahörning paviljongmed en värmekälla i mitten
Efter restaurangbesöket fortsatte kalaset där den började, i vår Carthago, Liner For Two och drygt ett halvt dygn senare, strax efter midnatt, avslutade vi födelsekalaset. Det blev en mycket lyckad fest med människor som har nära till skratt och nu är det bara 364 dagar kvar till 80-årskalset, som vi planerar att fira på skidorten Livigno, i Italien.
Dagen efter festen fortsatte våra gäster sin färd mot Sverige men vi hade sedan tidigare bestämt oss för att stanna ytterligare ett dygn.
På avresedagens morgon, möttes vi av iskalla vindar med rimfrost i gräset och en termometer med minustecken framför siffrorna. Det blev en påminnelse om hur kallt det är här uppe i norr och även en påminnelse varför vi för fjärde gången valt att vinteremigrera till Spanien.
Fem övernattningar blev det totalt på ställplatsen innan vi släppte handbromsen för vår sista körning på kontinenten för denna gång. Framför oss hade vi drygt 36 mil till Kiel där vi bokat plats på nattfärjan till Göteborg. Förutom några sedvanliga trafikstockningar i Hamburg, där det nästan alltid kör ihop sej, var det en problemfri resa ända fram till Schweden Kaj och Stena Germanica.
Kort sammanfattning av vår resväg På sex månader fick Carthagon förflytta oss drygt 700 mil på vägar av olika standard och den gjorde det utan ett enda litet gnäll. Vårt första stopp efter Kielfärjan var Zwolle i Nederländerna dit vi anlände den 17 oktober. Därefter hade vi en eller fler övernattningar på fem olika platser utmed den franska atlantkusten innan vi nådde Zarautz och Biscayabukten i norra Spanien. På vår väg mot Portugal blev det två kortare besök med övernattning i Spanien innan vi nådde Algarve på den portugisiska sydkusten. Där vistades vi på två olika platser under sammanlagt drygt tre veckor. Efter besöket i Portugal hade vi ytterligare ett par kortare stopp med övernattningar utmed den spanska västkusten innan vi baxade in Carthagon på en grusplan i Tarifa, där Medelhavet möter Atlanten. Från Tarifa, på Medelhavets sydspets till Roses, Spaniens nordligaste medelhavsstad är det drygt 150 mil utmed kusten. På denna sträcka levde vi på nio, mer eller mindre kända turistmål, i drygt tre och en halv månad, varav 40 övernattningar på Almayate Camping, där vi även firade jul och nyårshelgerna. Från Roses till Kielfärjan var det knappt 180 mil rakt norrut. På denna sträckning besökte vi fyra resmål med bland annat Remich i Luxemburg där vi vistades i tre dagar. Efter Greven, där vi var i fem dygn, anlände vi Schweden Kaj i Kiel och nattfärjan till Göteborg den 4 april.
Några avlutande ord Vi lämnade Tjörn i oktober 2022 och nästan sex månader senare, lagom till påskhelgen, rattade vi in vår ”trerummare på hjul” på parkeringen hemma. Det har varit en helt fantastisk resa med många sevärdheter och upplevelser och det är alltid svårt att gradera allt men ett, som vi är helt överens om var att Caminito del Rey, var något helt utöver det vanliga. Stigen, som dom kallar det, byggdes som en genväg på en djup ravinens lodräta väggar, cirka 100 meter ovanför den smala bäckfåran i botten, där bergväggarna går ihop.
Den smala bron mellan klippväggarna och den långa ”stigen” på de lodräta klippväggarna
Det var en fantastisk upplevelse som satte alla våra sinnen på prov. Men trevligaste av allt var alla våra vänner som, liksom vi bara vill umgås och ha det mysigt. Ibland skildes våra vägar och ibland möttes vi åter på andra platser och utbytte våra upplevelser.
Främsta anledningen till besöket i fäderneslandet Danmark var att de tre första etapperna på världens största cykellopp, Tour de France, var förlagda här samt att vi måste ha den årliga dosen av dette dejlige land. I början av vår campingperiod satte vi upp varsina tre mål som vi ville uppleva med husbilen. Helena har bockat av dom vida vidderna i Lappland och en vecka på Österlen som var två av hennes önskemål. Hennes tredje och återstående mål är en resa till Gotland. Mina tre mål var sommarsemester i Kroatien, koncentrationslägret Auschwitz i Polen och en etapp på Tour de France. Sommarsemester i Kroatien har vi bockat av ett flertal gånger och att få möjligheten att se Tour de France i Danmark var en ren lyckoträff eftersom det är första gången i cykelloppets mer än 100-åriga historia som detta hänt. Efter detta uppsatta mål har jag bara besöket på Auschwitz i Polen kvar.
Augustenborg Fredag morgon körde vi ombord på Stena Danica i Göteborg i strålande solsken och knappt fyra timmar senare förtöjde kaptenen sin stora båt i Fredrikshamn. Ungefär samtidigt som vi lämnade Fredrikshamn för vidare färd söderut startade den första etappen på årets Tour de France, en tempoetapp på 13,2 kilometer med individuell start i Köpenhamn. Efter cirka 37 mil genom den idylliska danska böljande landsbygden med levande boskap och brukade jordar checkade vi in på Hertugbyens Camping i Augustenborg. Vi möttes av en mysig lantlig camping, med stora härliga gräsklädda fält utan någon som helst linjemarkeringar eller platsnumreringar.
Hertugbyens Camping, stora plana gräsytor
Receptionisten pekade på fältet och sa, stå var och hur ni vill, här har vi inga restriktioner. Det kändes lite ovanlig men samtidigt lite befriande att vi campare får ta eget ansvar också. Detta fungerar inte överallt, det fattar vi också, men det kanske är detta som skapar det danska gemytet. Servicehusen hade väl en del till övers att önska, men det var ändå helt och rent.
Sönderborg Lördagens etapp, den andra, var ett linjelopp på 20,3 mil från Roskilde på Själland via Stora Bältbron till målgången i Nyborg på Fyn. Linjelopp är den i särklass vanligaste cykelformen, när det gäller landsvägscykling. Här startar alla samtidigt och den som skär mållinjen först, x antal mil senare, är vinnare. Enkelt och lättöverskådligt och på flerdagarslopp, typ Tour de France, är vinnaren den som har den sammanlagt kortast körtiden.
Lördag var dagen då vi skulle reka området i och runt Sönderborg, för att hitta en bra plats att stå på när den tredje etappen mellan Vejle och Sönderborg skulle avgöras. Men innan vi lämnade campingen, inhandlade vi äkta danska rundstycken bakade i bageri, fet illaluktande ost, prickig vitlöksdoftande röd korv och jordgubbsmarmelad. Nu var vi i Danmark och till ”morgonmaden” bjöds vi även på sol och blåst, vilket inte är helt ovanligt i detta land. Att hitta en plats inne i Sönderborg, vid själva målgången, var inte att tänka på. Flera tusen ”cykelgalna” danskar hade redan tidigt bokat sina platser i det området. I stället sökte vi efter en plats några kilometer utanför byns centrum och efter några felnavigeringar med våra icke eldrivna cyklar, hittade vi en arrangerad ”fanzon” som vi läst om i arrangörens reklamblad. Fanzonen låg på en jättestor gräsklädd åker där olika aktörer var fullt sysselsatta med att sätta upp sina tält inför morgondagens försäljning av öl, mat och så vidare. ”Bajamajorna” stod uppställda i långa rader och olika organisationer gav information om sina aktiviteter. Efter besöket på fanzonen drog vi oss tillbaka mot husbilen och på en liten krog i Augustenborgs slottsområde, bara ett stenkast från campingen, tog vi in varsitt glas rött samtidigt som vi, på deras TV, såg avlutningen på dagens etapp med Stora Bält bron och målgången i Nyborg.
Stora Bältbron, som leder till målet på den andra etappen
Masskrasch på bron strax före målgång. (TV bilder)
Dagen D Dagen började som gårdagen med extra allt av danskt gemyt och planen var att komma till fanzonen i god tid eftersom dom skulle sända hela dagens etapp på storbildsskärmen, den tredje, från starten i Vejle till målgången i Sönderborg. Etappen är den sista i Danmark och därefter beger sej ”ryttarna”, som danskarna säger, till Frankrike för ytterligare 18 etapper och den avslutande målgången på Champs-Elyses i Paris. Dagens etapp var ett linjelopp på 18,2 mil som går i nord sydlig riktning på Jylland med start i Vejle och målgång i Sönderborg nära den tyska gränsen. Söndagen den 3 juli 2022 var den dag jag skulle få bocka av ett av mina förutbestämda mål, som vi bestämde för ett tiotal år sedan och att få uppleva detta i Danmark, var ytterligare grädde på moset. Cyklisterna beräknades komma till Sönderborg mellan 17-17.30, men vi ville vara ute i god tid så redan vid lunchtid hade vi cyklat den knappa milen till fanzonen som låg cirka tre kilometer från målgången i Sönderborg. Vid framkomsten till fanzonen möttes vi av ett folkhav utan dess like. Den stora gräsytan framför jättebildskärmen var täckt med folk som ringat in sina revir med stolar, bord och tilltugg i form av mat och dryck . Vi hade ingenting med oss men vi hittade en liten öppen yta i folksamlingen där vi kunde slå oss ner.
Redan tre timmar innan ryttarna kommer var fanzonen full
När vi väl satt ner ändalykten på det bara gräset var det dags för en öl. Helena fick uppdraget att skaffa öl medans jag höll platsen och först en timme senare kom hon äntligen tillbaka med två plastmuggar med skummande god öl. En timme i kö för att få öl säger allt om folkmängden på fanzonen och en påtår var inte ens att tänka på.
Vi såg på storbildsskärmen hur långt klungan hade kvar till den vita linjen i Sönderborg och när det var några mil kvar var det dags att söka en bättre plats för att få en skymt av cyklisterna. Efter ytterligare en kilometer längre bort från målområdet, hittade vi ett hål i de täta åskådarleden utmed vägbanan. Någon kilometer före klungan kom en massa reklambilar, motorcykelordonnanser, poliser och så vidare men när den första teambilen, med cyklar på taket kom, då visste vi att cyklisterna var nära. Först kom fem motorcyklar på bred front, med blinkande blåljus för att hålla vägbanan fri och sekunderna senare kom hela klungan, bestående av cirka 150 cyklister. Det var häftigt, mycket häftigt, att se så många cyklister samsas på en så relativt smal väg med en hastighet runt 50 – 55 km/tim. Samtidigt var det både mäktigt, mycket mäktig och skrämmande när klungan dundrade förbi med bara några decimeter avstånd till oss åskådare. Man kände trycket i hela kroppen och flyttades nästan med i vinddraget som bildades.
Det var en fantastisk upplevelse som tog en del tid i förberedelser och som var över på ett ögonblick. Men helheten av denna upplevelse är inte bara ett mål som bockas av, det är och förblir ett minne för livet. Hela inramningen från de cykeltokiga danskarnas sida var något utöver det vanliga och jag är helt övertygad om att hela den danska befolkningen kommer att minnas 2022-års Tour de France i all sin framtid. Det jag närmast kan likna med denna idrottsliga upplevelse är när Danmark 1992 tog EM-guld i fotboll på Ullevi i Göteborg. Den kvällen lämnade alla, nästan alla, Ullevi sjungandes ”vi är röde, vi är vide, och tillsammens skall vi…och så vidare. En ljummen kväll när danskar och göteborgare förenades bakom några öl iförda röd-vita accessoarer. Jag minns det som igår, för det var också en mycket häftig upplevelse och framför allt en känslomässig upplevelse, eftersom jag har mina rötter i Danmark. Men nu är cykelfesten över och jag tror inte, men jag hoppas att jag har fel, att något liknande kommer att hända på många, många år.
Geografiskt trasigt land Tidig start på dagen efter dagen. Vi lämnade campingen strax efter sex för vidare färd till Otto Duborg i tyska Harrislee, där vi inhandlade tullfria alkoholhaltiga varor. Vi hade bestämt oss för att stanna ett par dagar till i Danmark innan vi drog tillbaka till Svedala igen och vi ville helst besöka en ö, vilket inte är det lättaste valet i detta land.
Danmark består av den Jylländska halvön, som har naturlig förbindelse med kontinenten, samt drygt 400 öar, varav drygt 70 är bebodda. De största öarna är Själland, Vendsyssel-Thy, Fyn, Lolland, Bornholm och Falster. Vi ville lämna Jylland för att se något nytt och bestämde oss för att åka till en ö som heter just Enö, som Ing-Marie och Dan tipsat om vid något tillfälle. Efter dom 27 milen från Harrislev checkade vi, vid lunchtid, in på Enö Camping. Vädret växlande mellan sol och moln och vinden varierade mellan att ha mycket bråttom och ännu mer bråttom. Enö skiljs av ett smalt sund från Karrebäksminde på den sydvästra delen av Själland. Men på grund av den väldigt korta bron känns det som öarna vuxit ihop och båda sidorna utmed sundet kantades av utskänkningsställen, rökerier och allt annat som kan tömma turisters konton. Efter stödbensölen tog vi en lättare lunch på ett ställe strax intill campingen. Jag beställde in ett smörrebröd med stekt rödspätta och Helena valde en club sandwich och till det fick vi varsitt stort glas med några få droppar vin i.
En liten bit fisk på en ännu mindre brödskiva
När notan kom var jag beredd att tillkalla polis… det var ett rån… för på notan stod det 496 kronor, vilket motsvarar nästa 750 svenska kronor, för denna minimala lunch och ett par droppar vin. Helena, som är en klok kvinna, lugnade ner mej och förklarade att danskarna kan ju inte hjälpa att vår krona är Europas nya pesetas. Det tog en stund att smälta de orden, men hon har som vanligt helt rätt när hon tar till orda. Efter några kortare cykelturer i blåsten var det dags att krypa in i skalet och invänta morgondagens väder.
Gräshoppebron Bron som förbinder de båda öarna kallas ”Gräshoppan” på grund av dess konstruktion och att en konstnär utsmyckat den med ett huvud liknande en gräshoppa.
Känns nästan som att köra in i gapet på en gräshoppa
På håll liknar brokonstruktionen faktiskt en gräshoppa
På vår enda heldag besökte vi platser där vi kunde släcka törsten, vi åt glass i ett förvridet, vindpinat gammalt hus i hamnen och tog en god lunch i en kombinerad restaurang-fiskbutik.
Ett sättningsskadat gammalt hus är i dag glassbod
Gårdagens ”rån” som vi utsattes för var en engångshändelse för på övriga krogbesök var priserna betydligt humanare. Fortfarande dyrt för oss beroende på vår svaga krona men inte alls i närheten av det vi upplevde dagen innan. Vi cyklade även runt på ön och såg alla små låga hus och trädgårdar. De flesta var semesterbostäder men vi såg även riktigt vackra, arkitektritade villor, som vi tror var för åretruntboende.
Vackra vyer är det runt hela Enö
liksom några riktigt, riktigt vackra hus
Sista eftermiddagen och kvällen tillbringade vi i husbilen, dels på grund av att jag ville följa femte etappen av Tour de France, men även för att EM i damfotboll startade denna afton, där värdlandet England slog Österrike med 1-0.
Sammanfattning Det var en fantastisk trevlig resa, till ett land som verkligen bjöd upp till fest med extra allt vad det kan innebära. Att danskarna är cykeltokiga det visste vi innan, men att dom var så här engagerade hade vi inte förväntat oss. Alla hade en liten dansk flagga som dom viftade med oavsett var dom befann sej och på flaggstängerna vajade dom stora flaggorna för vinden över hela landet.
Det var en cirkusliknande fest som startade i Köpenhamn med ett tempolopp på 13,2 kilometer. Därefter packade man ihop allt och drog iväg till Roskilde till den andra etappens start, ett 20,3 mil långt linjelopp till Nyborg. Sista etappen i Danmark startade i Vejle och efter 18,2 mil gick dom i mål i Sönderborg. Direkt efter målgången var det dags för hela detta enorma jippo att packa ihop allt som tillhör cirkusen, Tour de France, för vidare transport till Frankrike och dom återstående 18 etapperna. Cyklisterna kör totalt 350 mil på 21 etapper och avlutningen är, som alltid, på Champs-Élysées i Paris, där den slutliga vinnaren koras.
Förord Efter första årets Liner for Two träff 2021, på Bauergården, skickades stafettpinnen vidare till oss på Sveriges framsida. Eftersom vi bor på Tjörn såg vi verkligen fram mot att få sätta vår helt underbara och vackra ö på nomadfolkets karta. På Tjörn finns bara en campingplats och den ligger på ett högt berg med enorm utsikt över skärgården och Skagerak. Dessutom är det gångavstånd till öns metropol, Skärhamn, med badplats, utskänkningsställen, butiker och allt annat som väcker turisters köplust. Personalen på Hav o Logi, som campingen heter, var inte lika entusiastiska som oss. Dom såg bara problem med att förboka så många platser i förväg, eller som dom sa, vårt datasystem klarar inte detta. På min fråga vad det är för fel på papper och penna bemöttes jag av en blick som närmast liknade en svetslåga. Vi tvingades helt enkelt att flytta vår träff till Grebbestad, lite längre norrut på västkusten.
Ankomsten Helena som är familjens ”Ulla Bella” bokade platser på Grebbestadfjorden Camping där det inte fanns några problem utan bara ett hjärtligt välkomnande. Dom såg potentialen med ett antal husbilar med hemmadestination från hela Sverige. Vi checkade in torsdag lunchtid men före oss hade tre ”Liner for Twoare” redan ställt i ordning sina ekipage. Vädret var underbart, med sol och blåst som kännetecknar västkusten och med gångavstånd till bryggan med alla vattenhålen samt till Sportshoppen med Skandinaviens mest välsorterade butik med fritidskläder. Den som säger att rusdrycker och motion inte hör ihop bör göra ett besök här på bryggan, för här dricker man drinkar iklädda fräcka kläder, avsedda för motion. Efter ett kortare besök hos dom som anlänt och en våldsam utskällning av ett halvdussin gulliga småjyckar var det dags för John blund att träda in i handlingarna.
Gulliga jyckar med annorlunda välkomsthälsning
Väderväxling Fredagen började med strålande väder. Helena och jag passade på att ta en cykeltur till Sövall, där ett par kompisar bygger ett nytt hus med utsikt över den fantastiskt vackra Bohuskusten. På återvägen började det mulna på och någon timme senare anlände Eva och Göran från Balltorp i Mölndal. Paret från Mölndal är dom som vi har mest kontakt med under året, dels beroende på avståndet, men framför allt för att jag och Göran har ett 25-årigt yrkesliv bakom oss. Nu visade Västkusten även sin tredje sida. Förutom regn och blåst började det ösregna och när det regnar på denna del av Sverige så faller dropparna inte lodrät ner, dom stormar fram i en närmast vågrät linje, vilket innebär att det inte finns någon markis i världen som kan hålla blötan borta.
Kvällsmys Vi tillbringade därför hela den resterande dagen och kvällen tillsammans med ”Balltorparna” inomhus och som alltid är det mycket trevligt och energigivande att umgås med dom. Innan vi gick till vår egen kuppe, såg vi sista ekipaget ”Liner for Twoaren” rulla in i regnet.
Gemensam lunch Vädergudarna var på betydligt bättre humör på lördagen och vid lunchtid var det dags för alla att gå ner till bryggan för en gemensam lunch på Grebys, som Helena hade förbokat. Maten motsvarade ungefär vad man kan begära av utskänkningsställen som ligger på en fullknökad brygga med folk som bara vill ha det mysigt och där gourmén kommer i andra hand.
Det serverades god mat och dryck på Grebys restaurang
Efter matintaget njöt vi av att strosa omkring på bryggan och beskåda de fina båtarna som låg fastbundna i kajkanten och ögongodiset som den vackra Bohuslänska skärgården bjuder på.
Stafettpinnen går vidare När vi fått nog av brygghänget var det dags att duka långbord på campingen vilket visade sej vara ett bra avslut på träffens sista kväll. Tyvärr avbröts samkvämet i tidigaste laget på grund av kyla, när solen valt att lämna denna sida av jordhalvan. Innan vi droppade av från gemytet talade Tom och Stefan om att dom gemensamt fattat stafettpinnen och önskade oss alla välkomna till ostkusten helgen före midsommar 2023.
Stefan funderar på vad han åtagit sej inför 2023 års träff
Husesyn Klockan tio på söndagen, innan någon hunnit checka ut, har en tradition skapats. Då skall alla dörrar och luckor stå öppna så att den som vill skall kunna gå ”husesyn”. Det dyker alltid upp några goda tips och råd som man tar med sej hem eftersom bodelen på Liner for Two bilarna, i stort sett är identiskt lika. Ett väldigt trevligt inslag där vi fick några bra tips och själva blev vi av med min hemmagjorda PRO-trappa som Ammi och Lennart köpte.
Lennart och Ammi köpte vår hemmasnickrade PRO-trappa
Slutord Vi tackar Er alla för att ni bidrog till en lyckad träff här på västkusten och vi ser redan fram mot nästa sommars träff på ostkusten, eller Sveriges baksida som vi säger här.
Resvägsguide (med Göteborg som startpunkt och Spanien som huvudmål) Det här dokumentet är en minimering av den tidigare publicerade reseberättelsen om vår ”Vinterförvaring 2021-22”. Detta dokument handlar mer om vår resväg och de platser vi besökt och mindre om det sociala liv som vi hade tillsammans med våra vänner.
Göteborg-Ullared (10,6 mil)
Ullared med Gekås är en perfekt start på en långtur med husbilen. Bara några mil från allfartsvägen kan man proviantera allt som behövs på resan, till en billigare kostnad. Det som inte finns på Gekås finns inte.
Övernattning Gekås ställplats ligger på gångavstånd från varuhuset. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra på en femgradig skala.
Matställen Restauranger finns både inne i varuhuset och bebyggelsen utanför.
Annat Förutom det jättestora varuhuset, Gekås, har en hel del andra försäljningsställen etablerat sej inom området. Här finns till exempel Glasögonfabriken, som gör synundersökning, färdigställer glasögonen och levererar det färdiga paket inom några timmar.
Ullared-Heiligenhafen (44,3 mil)
En ganska lång dagsetapp med Öresundsbron och färja mellan Rödby i Danmark till Puttgarden i Tyskland. Färjeturen tar ca 45 minuter. Heiligenhafen är sedan lång tid tillbaka en populär samlingsplats för campare som skall till eller från kontinenten.
Övernattning Ställplatsen ligger någon kilometer från stadens centrum Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra.
Matställen Det finns gott om matställen både vid ställplatsen och utmed strandpromenaden som ligger mellan havet och Binnensee, ett innanhav, samt i stadens centrum.
Annat Se den fantastiska bryggan som sticker ut i Östersjön och folklivet i den stora gästhamnen. I fiskhamnen kan man köpa fisk direkt från båtarna.
Heiligenhafen-Greven (39,2 mil)
Hela sträckan går på tyska autobahn, A1. Autobahn är den snabbaste lösningen om man vill förflytta sej med husbil i Tyskland. Vägarna är mestadels trefiliga och trafiken kan ibland vara hetsig eftersom hastigheten på autobahn är hög och innerfilen blockerad av långtradare. Även om det ofta är vägbyggen så rullar trafiken på men man bör undvika alla områden runt storstäder på sena eftermiddagar, när tyskarna skall hem från sina arbeten. Ett tips är att köra på helgerna eftersom då får enbart tunga fordon med specialtillstånd lov att vistas på autobahn.
Övernattning Greven är en mycket omtalad ställplats i husbilskretsar och läget intill Dortmund-Ems-kanalen är toppen. Hit bör man komma tidigt på dagen för att få plats för redan vid lunchtid börjar ställplatsen bli fullbelagd. Detta gäller även under lågsäsong. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra.
Matställen Det finns ett flertal matställen men under lågsäsong är utbudet begränsat. Platsen var tidigare känd för sina läckra Wienerschnitzlar, det var en attraktion, men efter pandemin har den krogen stängt och om det öppnar igen vet vi inte.
Annat På båda sidor om Dortmund-Ems-kanalen är det fina och behagliga promenad- och cykelstigar och det är inte långt mellan broarna över kanalen vilket gör att man kan nyttja båda sidorna. Att sitta vid strandkanten och se kanalbåtarna glida förbi är riktigt rogivande.
Greven-Trier (35,2 mil)
Vi fortsätter på A1 till Trier som ligger på gränsen till Luxemburg. Trier, som ligger i Moseldalen, är en av Tysklands äldsta städer. Den grundades av den romerska kejsaren Augustus som regionhuvudstad år 16 f.Kr.
Övernattning Vi övernattade på en ställplats på stadens motsatta sida av floden Mosel och därifrån var det gångavstånd till den historiska byn. Den helt obemannade ställplatsen ligger strax intill kanten på floden. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en trea.
Matställen Samtliga matställen finns någon kilometer bort i stadens centrum.
Annat Trier är en historisk by med korsvirkeshus och många historiska sevärdheter som Saint Peter´s Catedralen, Kaiserthermen och den allra mest kända, Porta Nigra i stadens centrum
Trier-Montpellier (96,8 mil)
Vi lämnade Tyskland, körde igenom Luxemburg och in i Frankrike. En lång sträcka med betalvägar som började på A31, därefter A6, A43 och A48. Efter drygt 70 mil valde vi att övernatta på en tappstation tillsammans med långtradarchaufförer och efter några timmars sömn i bagaget, var det dags för de återstående dryga 20 milen på A7 till Medelhavet och Montpellier.
Övernattning Efter den långa sträckan kostade vi på oss två övernattningar på en vacker ställplats i hamnen. Det blir en viss tjusning över ställplatser som ligger i en småbåtshamn. Det finns mycket att se på och ordningen på dessa platser är i regel helt perfekt. Båtfolket nöjer sej inte med vad som helst vilket vi ibland får göra. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en fyra.
Matställen Utmed den vackra kanalen, intill ställplatsen, finns ett antal härliga restauranger för allas smaker.
Annat Montpellier är en universitets- och industristad med knappt 300 000 invånare. Stadens fotbollslag blev 2011/12 franska mästare och 2011 vann man franska ligacupen. Hemmaarenan heter Stade de la Mosson och den rymmer 32 900 åskådare.
Efter cirka 20 mil på A9 i Frankrike passerade vi skylten som talade om att vi nu var i Spanien. Efter den nästan helt osynliga gränsen, fortsatte vi på AP-7 till dagens mål L´Hospitalet de l´Infant på den spanska medelhavskusten.
Övernattning Camping Cala d´Oques i staden L´Hospitalet de l´Infant består av en stor långsträckt grusplan strax intill kustbandet och en skog av pinjeträd som avskiljer campingen från staden. Utsikten över Medelhavet var fantastisk men i övrigt fanns det inte mycket som vittnade om att det var en campingplats. Med våra mått mätt var det en ställplats vilket man inte skiljer på i Spanien. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en trea.
Matställen Det finns en mindre men helt okey restaurang på ställplatsen.
Annat Spanien består av 10 kustremsor med Costa Brava längst i norr till Costa de la Luz mellan Gibraltar och portugisiska gränsen utmed atlantkusten. Vår första övernattning är på Costa Dorada – gyllene kusten, vars sträckning börjar fem mil söder om Barcelona och slutar 15 mil norr om Valencia. Alla kustremsor har fått sitt namn utifrån dess karaktär. Costa Doras karaktär: Mycket liv och fest i Salou och betydligt lugnare i Cambrils.
L´Hospitalet de l´Infant-La Manga (51,6 mil)
La Manga är samlingsnamnet på en 22 kilometer lång tarm som skiljer Medelhavet från Spaniens största saltvattenlagun, Mar Menor. Fiske och turism har sedan länge varit viktiga inkomstkällor vid och runt lagunen. Men på grund av övergödning på fälten intill har det tidvis varit badförbud i lagunen och 2019 var det så illa att tre ton fisk flydde upp på land på grund av allt för höga svavelväten i vattnet.
Övernattning Camping La Manga ligger i södra änden på lagunen. En jättecamping med allt som man kan behöva från mataffär till sjukstuga. Tomterna var rejält stora med avlopp, vatten och WIFI-anslutning och som insynsskydd var blommande häckar det vanligaste. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingens egen restaurang är mycket bra och inom cykelavstånd finns ett antal restauranger att besöka. Hamnen i Cabo de Palos och den lilla spanska byn Los Belones hade allt att önska i matväg.
Annat La Manga ligger på Costa Calida-heta kusten, som sträcker sej från Alicante i norr till Aquilas i söder. Costa Calidas karaktär: Klart vatten, bland det renaste i Spanien och saltvattenlagunen Mar Menor anses vara särskilt bra för reumatiker.
La Manga-Cabo de Gata (21,0 mil)
Efter en ganska kort dagsetapp på AP 7 viker vägen av mot havet till Cabo de Gata. Därefter, de sista kilometrarna till målet är vägen smal, krokig, gropig och med stora svårigheter att mötas. Det var GPS; ens förtjänst att vi hittade dagens mål som ligger undangömd i ett naturreservat med den ena sidan av campingen mot ett orört lågväxande landskap och den på andra mot ett antal höga inplastade odlingsfält.
Övernattning Campingen är helt okey med rymliga platser och lättillgänglig även för de större bilarna. Vintertid är tyvärr både poolen och restaurangen stängda men avståndet till Cabo de Gatas vackra strandpromenad utmed Medelhavet och de härliga stränderna är inom cykelavstånd. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingrestaurangen liksom den stora poolen var stängda vid vårt besök men med bara tre kilometer på cykelsadeln är utbudet stort även vintertid. Här ligger restaurangerna tätt, bara ett tiotal meter från strandkanten med allt från en härlig utsikt, doften av hav och menyer anpassade för alla smaker.
Annat I naturreservatet finns en liten fågelrik lagun som bildats efter en våldsam storm för ett tiotal år sedan. Costa Almeria, som kustremsan heter där Cabo de Gata ligger, sträcker sej från Aquilas i norr till Adra i söder. Costa Almerias karaktär: Orörd natur, fridlysta naturreservat, saltsjöar, golf och härliga stränder.
Cabo de Gata-Almayate (22,3 mil)
Denna dags förflyttning gick i stort set rakt västerut och vi höll oss fortfarande på AP-7 som följer hela kusten. Denna sträcka, liksom flera andra är väldigt kuperad med trefiliga vägar som slingrar sej mellan det kuperade landskapet. Utsikten över Medelhavet var bitvis helt fantastisk och på slätterna nedanför låg dom inplastade odlingarna.
Övernattning Camping Almayate tillhör en av de bättre campingarna på denna resa med cykelavstånd till Torre del Mar och shopping. Det kan vara lite trångt för större husbilar men läget på medelhavstranden med morgonpromenader i soluppgång till fiskebåtarnas dunkande på väg mot hemmahamnen är bomull för själen. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingens egna restaurang är helt okey. Förutom Torre del Mars alla utbud så finns det på stranden små spartanska grillplatser där man serverar nyfångad färsk fisk över öppen låga och till det kan man få en kall öl. Eftersom öl och vin är livsmedel i Spanien får dessa drycker säljas överallt för det finns inga krav på alkoholtillstånd.
Annat Vi befinner oss nu på kuststräckan, Costa del Sol-solkusten, som sträcker sej från Nerja i norr till Gibraltar i söder. Denna kuststräcka kan man kalla klimatutvandringens mecka för stelfrusna nordbor och det var hit charterresorna transporterade soltörstiga i tidernas begynnelse. Karaktär: Hårt exploaterat turistområde med mängder av britter, skandinaver och tyskar. Marbella har högst inkomst per person i hela Europa och det är bara i London det finns fler Rolls Roys. Sandstränderna här är gråaktiga.
Almayate-Nerja (3,0 mil)
Almayate blev vändpunkten på denna resa och dagens förflyttning till Nerja var den kortaste av alla. Nerja är mycket populär bland oss nordbor och i dag är cirka 500 svenskar registrerade i staden som totalt har 24 000 fastboende. Nerja har i snitt 320 soldagar om året och anses av många som den mysigaste staden i Andalusien. Här finns sju namngivna stränder varav Playa Burriana öster om staden är den mest populära.
Övernattning Det finns tyvärr bara en camping i närheten av Nerja. Cortijo San Miguel ligger mycket fint i en parkliknande grönska, men servicehus och annat var under all kritik, vilket det lätt kan bli när man inte behöver anstränga sej. Vår helhetsbedömning på campingen är en tvåa.
Matställen Närmaste matställe ligger på stranden några hundra meter från campingen men inne i staden, cirka tre kilometer från campingen i Nerja, finns ett mycket stort utbud med allt från danska smörrebröd till spanska tapas.
Annat Förutom själva Nerja, som är en fantastisk stad med sevärdheter och historiska byggnader i Gamla stan, är ett besök på Europas balkong, grottan Cueva de Nerja och Acueducto del Aguila ett måste. Med en 20 minuters bussresa från Nerja når man den fantastiskt vackra bergsbyn Frigiliana som är en av de mest besökta bergsbyarna i Spanien och åker man ytterligare någon mil upp i bergen så kommer man till Acebuchal, ”den övergivna byn”. I dag har några entusiaster låtit renovera och återuppbygga dom gamla husen till sitt ursprung.
Nerja-Motril (4,2 mil)
Ännu en kort sträcka på AP-7 utmed kusten. Vi lämnar nu Costa del Sol och befinner oss på Costa Tropical – tropiska kusten, som fått sitt namn på grund av sitt tropiska klimat. Staden Motril ligger några kilometer från kusten men man har ändå en egen hamn, Puerto de Motril som tar emot större lastfartyg.
Övernattning Camping Playa de Poniente ligger bara några hundra meter från den gråaktiga och något steniga kustremsan. Standarden och servicen får toppbetyg men platserna känns något trånga även för vår normalstora husbil. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingen har en egen matservering som är helt okey, men det går inte att jämföra med utskänkningsställena på stranden som är helt fantastiska. Här serveras god mat och dryck, både ute och inne till ett behagligt pris och av trevlig personal. Att kunna sitta ute mitt i vintern med utsikt över det turkosa havet och bli serverad till ljudet av vågorna skvalp är något utöver det vanliga.
Annat Inom cykelavstånd finns den mycket vackra gamla byn Salobrena som är byggd runt en mäktig borg på en bergstopp. Hela den gamla bebyggelsen slingrar sej upp mot toppen och nedanför, på slättlandet och stranden, har de mer moderna turistanpassade höghusen tagit över. Även här, på Salobrenas strand, ligger strandbarerna tätt. Vägen upp till toppen av berget och borgen är mycket brant men väl däruppe har man en helt enorm utsikt. I öster ser man det bördiga landskapet och bortanför det kan man skönja staden Motril och den stora hamnen. Blickar man åt väster ser man Almunecar bakom en brant udde i havet.
Motril-La Manga-Peniscola (77,0 mil)
Efter en övernattning på La Manga, som vi berättat om på nervägen, var Peniscola vår nästa destination. Kuststräckan här heter Costa del Azahar-apelsinkusten och den sträcker sej från Vinaròs i norr till Almenara i söder. Andra kända städer på denna kustremsa är Castello de la Plana, Benicàssim och Denia.
Övernattning Peniscola är en välbesökt by vilket vi fick uppleva när vi kom helt oanmälda hit. Edens Camping som ligger mitt i byn var fullbelagd så vi fick hålla till godo med en sämre ställplats/parkering. Vi skulle bara stanna över en natt så det var okey. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en tvåa.
Matställen Utmed den vackra stranden, på den bebyggda sidan av vägen, ligger barerna vägg i vägg och på den vackra borgen samt i byns centrum saknas inget, här finns det man söker från Spanska tapas till orientaliska rätter. Här liksom på de flesta platserna i Spanien är maten mycket god.
Annat Peniscola är en av de vackraste byarna i Spanien och många reser hit för att få uppleva denna lilla by som bland annat har en lång sjöfartshistoria. Byn har drygt 6 000 innevånare och det mest iögonfallande när man besöker byn är den mäktiga borgen, Peniscola Castle, som sticker ut som en udde i havet. Dessutom fascineras man av de fantastiska stränderna med de ljusa härliga sandremsorna. Costa del Azahars karaktärsdrag: Pinjeklädda kullar som sakta sluttar ut mot Medelhavet mellan apelsinodlingarna.
Peniscola-Späetzle Fritz (3,3 mil)
Spätzle Fritz är ett mycket annorlunda besöksmål där allt kretsar runt en restaurang som ligger mitt ute på landsbygden, inbäddad i apelsinodlingar och åkermarker. Upphovsmannen, en tysk, har inriktat sin marknadsföring på de mobila grupper som gärna äter och dricker gott utan att oroa sej för vem som skall köra därifrån. Det vill säga, gruppen som har sin bostad med sej.
Övernattning Intill restaurangen och servicebyggnaderna finns en grusplan i storleksordning som en fotbollsplan, där gästerna får övernatta till reducerat pris om man äter på restaurangen. När denna stora planen är fylld med campingfordon hänvisas man till en nästan lika stor grusplan några hundratal meter bort. Endast ett fåtal står här mer än en natt och så fortgår det dag efter dag. Genom folkmun fick vi kännedom om platsen och vi liksom som många andra åkte dit av ren nyfikenhet.
Matställen Maten var god men inte alls i den gastronomiska klass som ryktet förtalde men trots det var restaurangen alltid fullbokad. Åker man hit för att äta är det viktigt att beställa bord innan. Winersnitzel i olika former är restaurangens kännetecken och den var helt okey men inte mer.
Annat Av ren nyfikenhet är det absolut värt att lämna kustremsan för ett par dagar, för det var verkligen en annorlunda upplevelse.
Späetzle Fritz-Roses (35,4 mil)
Efter besöket på landsbygden var det dags för ytterligare några mil mot hemlandet. Vi fortsatte på AP-7 till Roses, en stad på knappt 20 000 fastboende som ligger i en bukt nära den franska gränsen.
Övernattning Camping Salata ligger några hundra meter från bukten och den vackra strandpromenaden med uteserveringar och allt annat som kan locka turister. En fantastisk fin camping med stora härliga tomter och ett servicehus i lyxklass. Vår helhetsbedömning på campingen är fem.
Matställen Det finns en liten mysig restaurang på campingen och går man till den härliga kilometerlånga strandpromenaden så var det inga som helst svårigheter att hitta allt från ”ett hål i vägga” till riktiga gourmetrestauranger med vita dukar och gedigna menykartor.
Annat I den norra änden på bukten går en mycket vacker, 2 kilometer lång promenadväg på utsidan av berget. En underbar slinga som går mellan medelhavets turkosa vatten och den branta höga blomsterklädda bergväggen på motsatt sida. På andra sidan viken finns en annorlunda by som heter Empuriabrava. Byn, som kännetecknas för alla sina vattenvägar, är byggd på ett deltalandskap och kallas ofta för ”Lilla Venedig”. Här har alla sin egen brygga vid bostaden och här är båten det vanligaste fortskaffningsmedlet. En annan by som bör besökas är det gamla fiskesamhället Cadaques, som ligger en halvtimmes bussresa från Roses. Denna vackra by besöks ofta av konstnärer där Salvador Dali är den mest kända och som även står staty på byns torg.
Roses-Avignon (32,3 mil)
Vi lämnar Spanien för denna gång och följer Medelhavet till Montpellier där A9; an lämnar kusten i nordostlig riktning mot Avignon. Den gamla staden, som har anor från romartiden, omgärdas av en mycket hög mur som i väster gränsar mot floden Rhone. Här finns byggnader och sevärdheter som kan tillfredsställa även de mest kräsna historieälskarna.
Övernattning Camping du Pont d´Avignon ligger på motsatta sidan av den historiska staden och härifrån hade man en härlig utsikt över stadsmuren och den mycket omtalade gamla bron Pont d´Avignon som nattetid var belyst i ett vackert blått sken. Campingen var bra med servicehusen hade en del till övers att önska. Vår helhetsbedömning på campingen är en trea.
Matställen För att hitta ett matställe hänvisades man till Villeneuve eller till andra sidan floden och staden innanför muren. Båda platserna ligger på cykelavstånd från campingen.
Annat Från den vackra högt belägna parken i Avignon hade man en bedårande utsikt över Fort Abbaye Sant-Andre, som ligger i Villeneuve. Att vandra innanför murarna på Fort Abbey var verkligen en upplevelse. Här kunde man nästan höra hovslagen och skriken från alla strider som pågått här genom århundraden Från höjderna såg man även den omtalade bron Pont d´Avignon som helt plötsligt slutar ungefär halvvägs ut i floden Rhone. En turistattraktion med tusentals besökare varje år.
Avignon-La Roche de Glum (14,7 mil)
På vår väg norrut stannade vi på Vingården Chusclan, cirka 3 mil från Avignon, där vi även övernattade på vingårdens parkering. Dagen efter, med ytterligare några flaskor vin och ett konto som sjunkit med 1 200 kronor, fortsatte vi norrut utmed floden Rhone. Vi valde att undvika betalvägar men det gör vi nog aldrig om igen. Det tog mer än dubbelt så lång tid att nå målet på alla småvägar och rondeller som vår GPS ledde in oss på.
Övernattning Efter bara ett tiotal mil började vi leta efter övernattning och med hjälp av Google fann vi en i La Roche de Glum. Campingen var nog en av de sämsta vi någonsin varit på. På hemsidan kunde man bland annat läsa att det fanns ett servicehus och det fanns det. Det var bara det att det var helt igenbommat sedan lång tid tillbaka och vid en närmare titt såg vi att det till och med börjat växa träd innanför de igenbommade dörrarna. Vår helhetsbedömning på campingen är en etta.
Matställen Det enda vi kunde hitta var en kombinerad spel-och servicebutik som i ena änden hade en liten bar med enklare tilltugg. Det var hit byns befolkning gick för att få sej en ”uppsnyggare” efter arbetet, i form av några glas Pastis.
Annat Det finns inte så mycket mer att tillägga, mer än att detta är en by som ”han däruppe glömt”. Eller är det kanske så här det ser ut när man lämnar allfartsvägarna.
La Roche de Glum-Beaune (25,7 mil)
Vårt nästa mål låg spikrakt norrut på A7 till Lyon och därefter på A6. GPS; en var inställd på Beaune, en stad som liksom många andra städer i Frankrike har en gedigen historia bakom sej. Det enda som bevarats av en före detta stadsmur var själva porten i sitt ursprungliga skick. Väl innanför porten möttes vi av många gamla medeltiden byggnader med härliga torg och uteserveringar.
Övernattning Strax utanför stadsporten ligger Camping Municipal les Cent Vignes som visade sej vara mycket välskött. Tomterna var stora, ljusa och plana och elstolparna levererade 16 A. Servicehusen var rena och fräscha och uppvärmda. Vår helhetsbedömning på campingen är en fyra.
Matställen Campingen hade ingen egen restaurang men på gångavstånd till staden centrum finns det ett stort utbud av både uteserveringar och finare krogar med vita dukar och djupbockande kypare.
Annat Beaune är vinhuvudstaden i Bourgogne i östra Frankrike. Staden är omgiven av många vinbyar och på grund av dess historiska betydelse skrevs Beaune in på UNESCO; s världsarvslista 2013.
Beaune-Colmar (27,1 mil)
Vi följer A30 i nordostlig riktning till Colmar som för oss är ett återkommande resmål. Vi tar varje tillfälle i akt att besöka den historiska gamla byn som i våra ögon är en av de vackraste byarna vi besökt. Vi fascineras mest av alla korsvirkeshusen, fasaddekorationerna, blomsterarrangemangen och kanalerna med plattekor som glider omkring med turister. Även denna stad kallas ofta för ”Lilla Venedig”.
Övernattning Det finns att fåtal övernattningsplatser i och runt Colmar. Port de Plaisance de Colmar är en av de bättre och härifrån är det gångavstånd in till den gamla byn. Ställplatsen i sej ligger vackert vid en kanal. Servicen är minsta tänkbara men det fanns bajamajor och el i alla fall och en liten restaurang strax intill kanalen där man kunde få sej en öl. Vår helhetsbedömning på ställplatsen är en två.
Matställen Tack vare att gamla stan är en riktig turistmagnet så finns det ett jätteutbud av matställen som ofta ligger längs den blomsterdekorerade kanalerna som genomkorsar staden.
Annat Mellan 1871 och 1918 tillhörde staden Kejsardömet Tyskland men efter Tysklands fall i första världskriget blev staden åter fransk. Staden, som i dag har 70 000 innevånare tituleras ofta som alsacevinernas huvudstad och den anses av många vara Frankrikes gulligaste stad. För den som vill se staden från en båt så kan man dels hyra en platteka eller åka på en guidad kanaltur. Det finns även några turisttåg som är ett bra sätt att uppleva staden på.
Colmar-Koblenz (33,5 mil)
Strax söder om Karlsruhe lämnade vi Frankrike och nästa mål var Koblenz i Tyskland. Det som främst kännetecknar denna stad är Deutsches eck, platsen där bifloden Mosel går ihop med Rehn. Den triangelformade Deutsches eck är historisk mark med gamla monument och en ståtlig staty av Wilhelm den förste som blickar ut över grenen där två floder blir en.
Övernattning Knaus Camperpark ligger med bara några meters avstånd från Rhens strandkant med utsikt över Deutsches eck och fästningen Ehrenbreitstein på den motsatta sidan. Den breda floden sjuder av liv med kanalbåtar som strävade mot sina mål i båda riktningarna. Campingen var en av de bästa som vi någonsin besökt, inte bara för den härliga utsikten utan även för skötseln och underhållet som var något utöver det vanliga. Vår helhetsbedömning på campingen är fem.
Matställen Dom flesta och bästa matställena ligger på och omkring Deutsches eck där även det mesta från shopping till turism tillhör händelsernas centrum i Koblenz.
Annat Rehn är västra Europas längsta flod med sina 123 mil. Den börjar vid Bodensjön i Schweiz och har sitt utlopp i Nordsjön. Mosel har sin källa i nordöstra Frankrikes bergsmassiv. Den utgör gränsen mellan Luxemburg och Tyskland innan den parar sej med Rhen i Koblenz.
Koblenz-Greven-Ribe (76,7 mil)
Efter ett par övernattningar i Greven, som vi även besökte på väg söderut, var det dags att lämna Tyskland men innan vi körde över gränsen bunkrade vi tullfria varor i Harrislee. Målet var Ribe på den danska västkusten.
Övernattning Ribe Camping återkommer vi till med jämna mellanrum och vi har märkt att campingen genomgått en gedigen ansiktslyftning de senaste åren. Den har gått från en liten oansenlig övernattningsplats för cirka 20 år sedan till den toppmoderna anläggning som den är i dag.
Matställen Campingen har inget riktigt matställe men vill man äta god dansk mat så är det cirka två kilometer in till den gamla charmiga byn Ribes fantastiska utbud. Här finns allt från Hackeböff till Smörrebröd eller varför inte välja Danmarks nationalrätt Stekt fläsk med persiljesås.
Annat Ribe är en liten stad som bildades omkring 710 e.Kr. Den gamla vikingabyn ligger vid Vadehavet, ganska långt söderut på den danska västkusten och den anses vara hela nordens äldsta by. I den lilla byn, på cirka 8 000 invånare, avlöser kullerstensgatorna och de snedvridna korsvirkeshusen varandra och om man inte nöjer sej med detta så finns här också ett vikingamuseum som man kan besöka.
Ribe-Grenå (21,6 mil)
Den sista sträcka innan vi lämnade kontinenten var E45 i nordostlig riktning genom Danmark till färjeläget i Grenå. På den knappt fem timmar långa resan över Kattegatt kan man äta, handla tullfria varor och så vidare. Man kan även hyra en vilstol i ett avskilt rum om man vill vara säker på att få en bra sittplats. Efter att kaptenen knutit fast sin båt i Halmstad hamn var vi på svensk mark igen.
Halmstad-Göteborg (13,9 mil)
De sista knappt 14 milen till Göteborg gick i stort sett enbart på E6.
Väl framme kunde vi konstatera att vi tillryggalagt ungefär 750 mil på denna resa. För den som har möjlighet kan vi varmt rekommendera en övervintring i Spanien. Man har ett varmare klimat med möjlighet till utomhusaktiviteter samtidigt som rapporterna hemifrån talar om att man har en temperatur som ligger 15-20 grader lägre än här. Det är ljusare och oftast visar solen sin bästa sida. Visserligen kan det även bli skitväder på dessa breddgrader men det blir aldrig så ihållande som hemma. Många frågar om det är dyrt och då blir vårt svar att man kan leva väldigt billigt i detta land och allt beror på en själv. Maten är betydligt billigare än hemma, liksom öl, vin, kläder, drivmedel och allt annat som man måste ha. Vill man kosta på sej ett restaurangbesök så hamnar notan på drygt halva priset av en svensk nota. Det går alltså att leva billigt samtidigt som man kan unna sej lite flärd också, det är helt upp till var och en. Om man bortser från vad husbilen kostar i inköp, skatt och försäkring, för den hade vi haft ändå, så kan du nedan se hur vi har räknat ut den totala kostnaden för en övervintring i Spanien.
Uträkning Total kostnad för diesel, färjor, broar och vägavgifter. 29 879 kr Total kostnad för övernattning och gasol. 33 905 kr Övriga kostnader, försäkringar mm. 9 715 kr
Verklig kostnad för hela resan 24 500 kr eller 170 kr/dag (för 2 personer i 5 månader)
Spaniens kuster – 10 kuststräckor
1 Costa de la Luz – ljusets kust Sträcka: Huelva vid portugisiska gränsen till Gibraltar. Städer: Huelva, Sanlucar de Barrameda, Cadiz. Längre in i landet: Sevilla. Karaktär: Gyllene sandstränder, ljusskimmer, sherry, vindsurfing och golf. Costa de la Luz ligger på den andalusiska atlantkusten och går från den portugisiska gränsen vid Huelva till Tarifa i Cadiz. De närmaste internationella flygplatserna är Jerez, Sevilla i norr och Gibraltar österut. Costa de la Luz består av sand och sol. Här ser vi ett frodigt landskap som förser resten av Europa med jordgubbar, apelsiner och mängder av andra frukter. Costa de la Luz största attraktion är sina stränder. Oändliga ständer sträcker sig 300 kilometer längs Atlantkusten och de är betydligt lugnare än stränderna vid Medelhavet. Det finns också flera naturreservat med en rik variation av vilda djur, vilket av en del är unika för området. Somrarna kan vara varma, men vinden från Atlanten hjälper och kyler ner. Till skillnad från den spanska Medelhavskusten, är Costa de la Luz praktiskt taget oförstörd av massturism
2 Costa del Sol – solkusten Sträcka: Gibraltar till Nerja. Städer/orter: Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona, Malaga. Karaktär: Hårt exploaterat turistområde. Mängder av britter, skandinaver och tyskar. Marbella har högst inkomst per person i hela Europa, och bara i London finns fler Rolls Royce. Sanden är gråaktig. Costa del Sol ligger längs Spanien södra kust och är närmare 30 mil lång. Den internationella flygplatsen ligger i Malaga och är Spaniens 3: e största flygplats. Kustremsan skyddas från de nordliga vindarna av en bergskedja som på sina ställen når ända ner till havet. Den består av långsträckta stränder, vikar som ligger halvt dolda mellan klipporna, båthamnar och redder för fiskebåtar. Det milda klimatet, havsbrisen och bristen på regn ger upphov till en semitropisk vegetation med palmträd, cypresser, bougainvillea, oleander och hibiskus. Närheten till helt andra landskap – berg, dalar med frukt- och grönsaksodlingar och havet – är en av lockelserna med detta kustområde. Idag har de lantliga byarna omvandlats till turistorter med semesterbostäder, båthamnar, golfbanor, nöjesanläggningar, festsalar och andra turistanläggningar. Men i stadskärnorna finns lyckligtvis den traditionella atmosfären bevarad. Costa del Sol – Europas lekplats för vuxna och barn. Med över 60 golfbanor, är det inte överraskande att Costa del Sol även kallas för Costa del Golf, Golfkusten. Antalet och kvalitén på golfbanorna samt det milda klimatet lockar tusentals golfentusiaster varje år.
3 Costa Tropical – tropiska kusten Sträcka: Almuñecar till Almeria. Städer/resorter: Almuñecar, Salobreña, Motril och La Herradura. Karaktär: Subtropiskt klimat – med odling av mango, avokado och andra tropiska frukter. Öster om Costa del Sol, i Granada provinsen ligger Costa Tropical. För att åka till Costa Tropical kan man flyga till tre olika flygplatser – Malaga, Granada eller Almería – alla ligger ungefär en timme bort med bil. Landskapet på Costa Tropical är spektakulärt – mäktiga berg, med Sierra Nevada i bakgrunden, och otroliga stränder. Namnet har kusten fått på grund av sitt härliga klimat som är perfekt för att odla tropiska frukter. Kusten har både breda sandstränder och klippiga små vikar. Besökare kommer hit för att slippa folkmassorna och njuta av kusten och landsbygden. I detta orörda område är jordbruket fortfarande mycket viktig och kusten har fått sitt namn från de tropiska frukter som odlas här. Kusten och byarna inåt landet har behållit sin andalusiska charm med sina vitkalkade fasader, stengator och traditionella tapasbarer. Klimatet utmed kusten i provinsen Granada är speciellt, och nästan tropiskt. Costa Tropical är ett mer genuint spanskt område där Almuñecar lockar folk från när och fjärran med både lugna breda sandstränder och klippiga små vikar, och dessutom i närheten av skidorten Sierra Nevada och den historiska staden Granada.
4 Costa Almería Sträcka: Från Adra på gränsen till provinsen Granada till Pulpí på gränsen till provinsen Murcia. Städer: Roquetas del Mar, El Ejido, Almeria, Mojacar, Vera. Karaktär: Orörd natur, fridlysta naturreservat, saltsjöar, golf och fina stränder. Kusten i Almería har inget smeknamn, den heter helt enkelt Almeria. Där finner man bland annat oslagbara stränder i klassiska strand- och sol destinationer som tex. Roquetas de Mar, Mojacar och Vera. Här finns spektakulära stränder med sanddyner och klippor, stränder med finkornig sand. Man kan också ta sig till små vikar som man bara når till fots eller med båt. Hela kustlinjen är väldigt vacker och stora delar är nästan orörd.
5 Costa Calida – heta kusten Sträcka: Från Playa de la Carolina i Aquilas, några kilometer från Almeriaprovinsen till Playa de la El Mojón på gränsen till Alicante. Städer: Santiago de la Ribera, La Manga del Mar Menor, Cabo de Palos, Mazarron, Cartagrna. Karaktär: Klart vatten, området har utsetts till det renaste i Spanien och sjön anses vara särskilt bra för reumatiker. Costa Calída har i likhet med Costa del Sol en hög årsmedeltemperatur och högt antal soltimmar. Gemensamt för dessa platser är fenomenet mikroklimat som skapas av bergskedjor som omger kustområdena och skyddar mot regn och vind. Costa Calida tillhör provinsen Murcia som länge lockat många golfare året runt. Det är en av de mest orörda kusterna utmed den spanska Medelhavskusten, men inte länge till. Costa Calida är en av den spanska medelhavskustens lugnare platser. Om man inte tycker om tempot på Costa Blanca och Costa del Sol, då hittar man troligen sitt ”äkta” Spanien här. Lugna stränder och natur med bergslandskap, tallskog och den berömda lagunen Mar Menor. Här lyser solen mer än 320 dagar om året. Costa Calida i Murcia är som namnet påpekar varm, men också lugn och vild. La Manga del Mar Menor, Cabo de Palos och Mazarron är de största turistattraktionerna i Murcia.
6 Costa Blanca – vita kusten Sträcka: Almeria till Valencia. Tre bukter, skilda åt av Cabo de Palos och Cabo de la Nao. Städer: Alicante, Gandía, Benidorm, Xativa, Torrevieja, Altéa, Denia. Karaktär: Vackra men charterspäckade stränder. Costa Blanca är tillgängligt via två närliggande flygplatser: Alicantes och Valencias internationella flygplatser. Costa Blanca är ett område fullt av natur- och kulturresurser och ligger strax söder om Valencia. Här finns orter med både liv och rörelse, men också undanskymda platser där lugnet råder. Denna provins erbjuder pulserande städer och moderna turistanläggningar, typiska Medelhavs byar där tiden verkar har stannat, ändlösa gyllene stränder och kristallklart vatten och en grönskande kust som erbjuder imponerande klippor och vikar. Costa Blanca har länge beskrivits som ett Längs kusten hittar man både kosmopolitiska orter med mycket liv och rörelse och undanskymda platser nära havet som har bevarat sitt lantliga lugn. Även klimatet är variationsrikt. Vädret är milt under större delen av året.
7 Costa de Valencia Sträcka: Från norra Costa Blanca till södra Costa de Azahar (i provinsen Castellón) Städer/orter: Valencia, Sagunto, Gandia Karaktär: Fina stränder med långgrunt vatten och flera genuina spanska byar längs kusten. Förutom den livfulla staden Valencia stoltserar Costa de Valencia med en vacker landsort, fina stränder med långgrunt vatten, och flera genuint spanska byar längs kusten. Det här området är relativt oupptäckt för de flesta utlänningar.
8 Costa del Azahar – apelsinkusten Sträcka: Från Almenara, 4 mil norr om Valencia, till Vinaròs, 20 mil söder om Barcelona. Städer: Castelló de la Plana, Peñíscola, Benicàssim, Denia, Gandia. Karaktär: Pinjeklädda kullar som sakta sluttar ut mot Medelhavet mellan apelsinodlingarna. Ett vackert paradis med ett fantastiskt läge där hav och berg möts. Mellan apelsinodlingarna är kusten bevuxen med pinjeklädda kullar. Här kan man hitta lugna, sköna platser som Las fuentes och Alcocebre. Härliga stränder och natur. Costa Azahar är fortfarande relativt okänd och är dessutom försiktigt exploaterad jämfört med de sydliga Medelhavskusterna. Costa Azahar som är ganska okänd för de flesta utanför Spanien, vilket på spanska beskriver doften av apelsinträdens blomster, och det är vad naturens fläktar för med sig: En doft av blommande apelsinträd, pinjeskog och varma havsfläktar från Medelhavet. Castellón, vars kuststräcka är känd som Costa del Azahar, är ett land med stora kontraster eftersom provinsen har mer bergiga områden än platta sådana. Således, mittemot kustremsan som är en oändligt grön matta som är beströdd med orange fruktträdgårdar, är interiören vild. Regionen är rik på historia och monument, och utrustad med områden som lyckligtvis förblivit orörda av människan. De är samma i dag som de har varit i århundraden.
9 Costa Dorada – gyllene kusten Sträcka: Från Alcanar, 15 mil norr om Valencia, till Cunit, 5 mil söder om Barcelona Städer/orter: Tarragona, Salou, Cambrils, La Pineda, Calafell. Karaktär: Mycket liv och fest i Salou, desto lugnare i Cambrils. I Katalonien ligger Costa Dorada, förmodligen mest känd för staden Tarragona. Staden och såväl hela kustlinjen kantas av historiska monument. De oräkneliga små fiskebyarna längs med Costa Dorada vittnar om dess fisketradition och regionen bjuder på Spaniens kanske bästa fisk och skaldjur. Stränderna är långa med finkornig sand. Det är en kust som passar barn och äldre personer som vill ha lugn och ro. De 20 kommunerna som utgör Costa Dorada har en kuststräcka på 216 kilometer, med 786 hektar sandstrand och långgrunt, kristallklart vatten. Costa Dorada är nästan en enda lång strand. Här finns de populära badorterna Sitges, Salou, Cambrils, Vilanova och La Pineda. Mellan havet och bergskedjan breder stora områden ut sig med små lugna byar och odlad mark. Grönsaksodlingar ligger sida vid sida med olivlundar, johannesbrödträd, hassel och mandelträd.
10 Costa Brava – vilda kusten Sträcka: Från Blanes, 60 km nordost om Barcelona, till Roses vid den franska gränsen. Städer/orter: Lloret de Mar, Tossa de Mar, Estartir, Cadaqués, Roses, Playa de Aro, Llafran, ’Escala. Karaktär: Bergig natur och slingrande vägar. Många klassiska badorter. Costa Brava betjänas av två flygplatser; Gironas flygplats i norr och Barcelonas flygplats i söder. Costa Brava – Den vilda kusten. Sitt namn har denna del av kusten fått på grund av att den till stora delar är klippig, orörd och vild. Costa Brava ligger i Girona provinsen och består av en kuststräcka som går från Cadaqués i norr till Blanes i söder. Costa Brava tillhör den katalanska provinsen Gerona eller Girona och sräcker sig, från Blanes till regionen Empordà. Bland de största turistorterna på Costa Brava finner man tex. Lloret de Mar, Cadaqués, Roses, Tossa de Mar, Playa de Aro, Llafranc och lilla L’Escala Costa Bravas frodiga grönska tar sig hela vägen, över de branta klipporna, ner mot havet. Naturen, klimatet och traktens historia tävlar om att forma den mycket attraktiva miljön, där vattnets blå och gröna toner samspelar med den frodiga grönskan. Vegetationen sträcker sig ända ner till havet och över de branta klipporna, och skänker ett grönt skimmer åt den finkorniga, gyllene sanden och åt inlandets ockrafärgade jord. Här finns gott om historiska monument som vittnar om ett storslaget förflutet. Denna provins erbjuder pulserande städer och moderna turistanläggningar, typiska Medelhavsbyar där tiden verkar ha stannat, ändlösa gyllene stränder och kristallklart vatten och en grönskande kust som erbjuder imponerande klippor och vikar.
