Liner for Two, aktivitetsträffen

En kort tillbakablick
Veckan före Midsommar har sedan tre år tillbaka vigts åt en gemensam träff för oss som valt att köpa Carthagos nya husbilstyp som man döpt till Liner for Two. Den revolutionerade modellen, som har dubbelsängen i förarhytten och en gedigen u-soffa i aktern, vänder sej främst till oss tidsmiljonärer som inte kan skilja på röda och svarta dagar.
På vår första träff, som arrangerades av Annica och Roger på Bauergården, lärde vi känna ett tjugotal nya ansikten som vi delade några dagar tillsammans med.

2021 hälsade Annica oss välkomna till första träffen

Innan vi skildes bestämde vi oss för att göra detta som en årlig tradition och stafettpinnen skickades till oss som bor på västkusten. Vi valde Grebbestad som tyvärr bjöd på ett allt för vanligt västkustväder, med extra allt i form av regn och blåst. Trots detta fick vi ändå bekanta oss med några nya Liner for Two ägare, som inte var med på första träffen.
Förra året, 2023, var samlingsplatsen på ostkusten, eller på Sveriges baksida, som vi säger här på västkusten. Familjerna Rotsman och Bohman stod som värdar och målet var en ställplats i Grisslehamn. Från Grisslehamn kan man tura till Åland för att bland annat inhandla promillehaltiga drycker vilket några gjorde medans andra vandrade runt i den pittoreska byn. Vädret var på sitt allra bästa humör vilket gladde ägarna till ett femtontal Liner for Two ekipage samt alla sjöfåglar som var mitt inne i en föryngringsperiod. 
Innan vi tagit farväl på våra årliga träffar har vi haft ”lucköppning” där ägarna presenterade sina egna personliga lösningar på detaljer i husbilarna.

Årets träff
Milla och Micke, som frivilligt tog på sej 2024 års arrangemang, förflyttade oss från ostkusten rakt in i hjärtat på den östgötska landsbygden. Dom hade bokat plats på Amundebo Södergård, som är en helt underbar naturcamping, med en liten näckrosklädd badsjö och djur som betade på blomsterklädda ängar inpå knutarna. Här finns ingen lyx och flärd, men det finns allt från duschar till elanslutning som vi husbilsåkare gärna vill ha. Dessutom är det godis för den naturintresserade med härliga promenadstigar och cykelleder långt från vrålande bilar och blinkande neonljus.
Värdparet, som inte litade på metrologernas spekulationer, hade med sej ett tält på 6×10 meter, som vi hjälptes åt att sätta upp och som gav årets träff en helt ny dimension.

Partytältet med plats för festsugna Liner for Two ägare

Efter att Milla och Micke hälsat alla välkomna, fick vi en utförlig presentation av bygden där vibefann oss medans den kortare beskrivningen är att vi befann oss långt från allfartsvägar och rykande industrier.Därefter var det dags för poängpromenad, med många slamkrypare, runt den kuperade och mysiga campingen som avslutades med ”Bullens varmkorv” och matchande drycker innan det var dags för prisutdelning. Dryckerna hade värdparet köpt in och förvarat i en stor kylbox.

Annie avnjuter dagen lunch som består av ”Bullens kokta”

Lördagsmorgonen började med att några tog ett dopp i sjön, men eftersom jag var ren och kan simma så fanns det ingen anledning för mej att bevisa något. Därefter tog Micke med oss på en gemensam, ganska kuperad trekilometers slinga, i skogarna som avlutades genom ”Äventyrsgården” som tillhör campingen.

Campingen har även en trevlig äventyrsgård

Tack vare värdparets upplägg, blev det en naturlig gemenskap som stod i centrum på denna träff.
Förutom poängpromenaden och vandringen, fikade vi tillsammans, vi åt korvlunch tillsammans, besökte stavkyrkan i Ulrika tillsammans och så vidare.
Liner for Two träffen hade fått en helt ny dimension jämfört med tidigare års träffar. Men man får inte läsa detta som kritik utan hellre som en utveckling av den gemenskap som träffarna bär med sej.
Vi har gått från små grupperingar av folk som kände varandra till en grupp där alla blivit involverade, och en samlingsplats där vi alla kunde umgås, oavsett vädrets humörsvängningar.
Hela lördagskvällen tillbringade vi tillsammans i tältet och efter sista tuggan på vår medhavda måltid och påfyllning av vuxendricka, var det dags för tävlingar igen.
Först var det musikquizz och finska översättningar på kända melodier med prisutdelning som följd. Därefter var det dags att sträcka på benen och rikta in dubbelseendet på Mölkky, ett kubbspel med enkla regler som är vanligt bland oss husbilsåkare. 
Efter den sista prisutdelningen hade mörkret smugit sej på och innan vi lämnade tältet diskuterade vi Liner for Two-träffarnas vara eller icke vara. Detta på grund av att deltagarantalet sjunkit med cirka två tredjedelar från förra årets träff. 
Vi kom fram till att våren kanske är en hektisk tid för många med bland annat skolavslutningar, trädgårdarbeten och så vidare samt en Midsommarhelg alldeles inpå knutarna.
Därför bestämde vi oss för att flytta 2025 års träff till sensommaren. 
Information om tider, med mera, kommer att publiceras på vår facebooksida, Liner for Two

En naturcamping mitt inne i Östargötlands landsbyggd

Kyrkbyn med kvinnonamnet Ulrika är en pittoresk liten by med knappt 200 fastboende och hus som härstammar från 1700-talet. Här är alla hus, stora som små, rödmålade med vita knutar och här finns en mindre speceriaffär, en bensinpump, en skola och en fotbollsplan. Men det som kännetecknar byn mest är den mycket sevärda stavkyrkan som byggdes 1737 och som samtidigt med det fick status som kyrkby.

Tack Milla o Micke för ert fantastiska arbete


Greven, Tyskland

Oradour-sur-Glane, Frankrike

Zarautz, Spanien

Santillana del Mar, Spanien

Faro de Penas, Spanien

Cudillero, Spanien

Katedralstranden, Spanien

Dourodalen, Portugal

Aveiro, Portugal

Porto Covo, Portugal

Silves, Portugal

Falesia, Portugal

Sagres, Portugal

Faro, Portugal

Almancil, Portugal

Vilamoura, Portugal

Alferce, Portugal

Foia, Portugal

Albufeira, Portugal

Marina do Albufeira, Portugal

Algarve Motorhom Park, Portugal

Julen 2023, Falesia, Portugal

Praia da Rocha Baixinha, Algarvekusten, Portugal

El Rocio, Spanien

Manilva, Spanien

Frigillana, Spanien

Nerja, Spanien

Camping, Cortijo San Miguel, Nerja

Almunecar, Spanien

Utsikten från Autocaravans, Almunecar

Grottorna i Gaudix, Spanien

Grottbostad i Gaudix

Los Nietos, Spanien

La Manga, Spanien

Fortuna, Spanien

Benicarlo, Spanien

Vinaros, Spanien

Peniscola, Spanien

Roses, Spanien

Castello de Empuries, Spanien

Empuriabrava, Spanien

Comosjön, Italien

Livigno, Italien

Förord
Att emigrera till varmare breddgrader på vinterhalvåret börjar bli mer en vana, än en spännande utmaning. Men denna gång, den femte i ordningen, har vi förutom Medelhavet även Portugal med i våra planer.
Vi gjorde några kortare stopp i Portugal på förra årets ”klimatflykt”, vilket var en mycket positiv överraskning. Därför planerar vi att ge Portugal lite mer tid denna säsong och då framför allt dom underbara sandstränderna och byarna utmed kuststräckorna.
På förra årets korta visit i Portugal möttes vi av ett varmt välkomnande folk och ett mycket plånboksvänligt land som bara ville oss turister väl. Dom två övernattningsplatserna vi besökte var välskötta och inbjudande, utskänkningsställena var både många och billiga och deras goda viner var grädden på moset.
Jag tänker ofta på Socialstyrelsens rekommendationer att man erbjuds vård om man dricker mer än fyra glas vin vid ett och samma tillfälle under en månad. När vår gode vän Micke, från ”Sörping”, hörde detta ringde han upp oss och talade om att erbjudandet tyvärr inte gäller i Spanien, eftersom vin i medelhavsländerna klassas som livsmedel.   
I Spanien har vi upplevt att det mesta är betydligt billigare än hemma i Sverige och i Portugal fick vi ytterligare något mer för varje pesetas… förlåt… för varje krona. Då, förra året, kunde vi till exempel äta en god lunch för två plus en pava rött för mindre än 300 kronor, ungefär samma som  vi får betala för två dagens med kranvatten på någon lunchrestaurang här hemma.
Innan vi lämnar Sverige måste Helena givetvis göra ännu ett försök att tömma GEKÅS varulager. Därefter kommer ytterligare en stor utgift, som vi husbilsägare måste leva med för att garantierna skall gälla, service och fukttest som vi bokat hos Bengt i Örkelljunga.
Trots ovanstående utgifter tycker vi att det är helt fantastiskt att vi har möjligheten, både ekonomiskt och tidsmässigt, att kunna göra denna typ av flykt undan det nordiska vintermörkret.
Innan vi tar steget över till kontinenten och om vädret tillåter, ser vi fram mot några övernattningar i landet med smörrebröd och ”den lille”.
Vill ni följa med på vår fortsatta resa så rekommenderar vi ni då och då tar en titt på denna hemsida, där vi tar upp allt som är värt att veta och kanske lite till.

Greven, Tyskland
Efter en övernattning på GEKÅS ställplats i Ullared och ett par hos Bengt i Örkelljunga var det dags att lämna Sverige för denna gång. Smörrebröden i Danmark stannade vid en önskedröm på grund av vädret och samma väder fick oss att lämna Heiligenhafen efter endast en övernattning.
Nästa planerade mål var Greven i Tyskland, lite drygt 40 mil söderut, som blivit ett obligatorisk stopp och mötesplats för många nordbor som är på väg mot eller ifrån de sydligare breddgraderna.
Grevens ställplats, som vi nämnt i tidigare reseberättelser, ligger mycket vackert intill Dortmund-Ems-Kanal som är en livligt trafikerad vattenväg för lastpråmar.

Den ena pråmen efter den andra gled sakta förbi

När vi checkade in fick vi samma fantastiska plats som vi hade på hemvägen i våras. Med nosen bara några meter från strandkanten såg vi flodbåtarna glida förbi i sakta mak och på stigarna utmed kanalen flanerade ”snigelfolket” som lämnat sina rullande skal för några timmar i den sena höstsolen.

Utsikten var helt magnifik med nosen intill kanalen

Dortmund-Ems-Kanal, som invigdes redan 1899 är 265 km lång och den sträcker sej från Dortmund i Ruhrområdet till Vadehavet vid Emdens mynning.
För många som bor och jobbar på pråmarna är detta deras enda hem. Här äter man, här bor man och här jobbar man… man kan onekligen säga att dom har nära till jobbet.

Kort historik om kanaler
Kanaler har funnits sedan urminnes tider och man tror att Egyptier byggde bevattningskanaler redan för 5000 år sedan. Dom större kanalbyggena, för transport av varor, sammanföll med den industriella revolutionens genombrott men minskade i betydelse när järnvägen gjorde sitt intåg i historien. I England, till exempel, byggdes från mitten av 1700-talet och framåt cirka 480 mil kanaler, med hackor och spade.
I Sverige kom den industriella revolutionen ungefär samtidigt som järnvägens intåg  och kanalbygget fick då mindre betydelse. Den mest kända svenska kanalen är Göta Kanal som är en genväg för båttrafik mellan östra och västra Sverige. I dag fungerar kanalen mest som en utmaning för folket med fritidsbåtar och utmed stränderna finns en mångfald ställplatser för oss campare.
Kanaler byggs fortfarande, men nu har man bättre förutsättningar än under hacka och spadetiden, nu har man maskiner som sköter dom tunga arbetena. I Frankrike till exempel, har man påbörjat en 107 kilometer lång kanal från floden Oise till Dunkerque-Scheldt-kanalen som beräknas vara färdig för båttrafik 2028.

Hösten hade gjort sitt intåg även här i västra Tyskland. Efter två övernattningar med ett kokihop av alla sorters väder och en sol som lekte kurragömma i dom mörka molnen, var det dags att ratta vidare ytterligare några mil längre söderut.

Remich, Luxemburg
Efter knappt 40 mil autobahn med ganska hetsiga avsnitt, anlände vi målet för dagen, Remich i Luxemburg. Många föredrar att köra på helgerna för då är långtradartrafiken förbjuden i flera europeiska länder, däribland Tyskland. Men trafiken blir inte mindre hetsig för det, för då skall alla helglediga småbilsägare ut på vägarna, vilket gör trafik minst lika hetsig.
Vi har kommit fram till att det spelar ingen roll när man kör för det som skapar störningar och hets är alla dessa vägbyggen som ständigt pågår och som måste pågå för den enorma belastning som autobahn i Tyskland får utstå. Nästan all godstrafik i Europa måste igenom Tyskland och med nuvarande frihandelsavtal, där varor transporteras kors och tvärs över hela kontinenten, bär långtradartrafiken den tyngsta lasten.

Det blev bara en övernattning i Remich på grund av vädret. När vi vaknade på morgonen var kvicksilvret nästan nere på noll och då bestämde vi oss för att dra vidare söderut.

Oradour-sur-Glane, Frankrike
Efter cirka 80 mil och en termometer som stigit med 20 grader nådde vi ett av våra huvudmål på denna resa.
Oradour-sur-Glane, i Frankrike, var före andra världskriget en liten sovstad med ca 700 invånare. Här fanns  små butiker, bensinstation, telegrafstation och en lokal spårväg.

Dom gamla spårvagnsrälsen finns kvar i ruinerna

På somrarna var Oradour-sur-Glane ett populärt turistmål för folk som ville njuta av de idylliska omgivningarna vid floden Glane.
Efter den 10 juni 1944 kallas den lilla byn för ”Martyrstaden” eftersom en tysk SS-styrka mördade hela befolkningen och bombade byggnaderna som sedan brändes ner.

En symaskin vittnar om att här bodde sömmerskan

Massakern genomfördes av den tyska pansardivisionen Das Reich, som var på marsch mot striderna i Normandie. Bataljonschefen Adolf Diekmann fick i uppdrag att gå in i den lilla byn för att befria en annan bataljonschef, Helmut Kämpfe, som tillfångatagits av den franska motståndsrörelsen.
Diekmann, hittade inte sin kollega och som straff spärrade han in hela byns befolkning. Männen föstes in i lador som besköts utifrån med kulsprutor som därefter brändes ner. Kvinnor och barn spärrades in i kyrkan där samma procedur upprepades.
Praktiskt taget hela befolkningen på 642 invånare dödades, varav 205 var barn. Endast fem män och en kvinna lyckades undkomma massakern.
Oradour återuppbyggdes aldrig utan står kvar som ett monument över krigets vansinne. Borgmästaren ville bevara hemskheterna till eftervärlden och lät i stället bygga en ny by strax  nordväst om ”Martyrstaden

Helena kikar in i en gammal utbränd bil

Det var ett intressant och oförglömligt besök i staden, som i dag är ett museum, där allt har bevarats från den hemska massakern.

Gamla skyltar som talar om vem som bodde i huset

San Sebastian, Spanien
Två övernattningar blev det på en ställplats i spökstaden innan det bar iväg ytterligare drygt 40 mil söderut. Vi hade nu sneddat tvärs över Frankrike från Luxemburg till Baskien i norra Spanien.
I Frankrike är trafiken betydligt lugnare vilket till stor del kan bero på att nästan alla motorvägar är avgiftsbelagda. Fransmännen själva väljer hellre lokalvägarna, men för oss som vill förflytta oss längre sträckor är dom vägarna inget alternativ.
Lokalvägarna går alltid genom dom små byarna som mestadels är byggda innan bilarnas intåg i världshistorien. Byvägarna är anpassade för dåtidens transporter, häst och vagn, utan trottoarer och bostadshus närmast vägen.
På drygt 100 mil betalväg genom Frankrike betalade vi i vägavgift drygt 2 500 kronor, alltså cirka 25 kronor per mil.
Efter en mycket hetsig och trång tur genom San Sebastian ledde Tina, vår GPS, in oss på en 8 kilometer lång, smal och krokig väg upp på ett berg där campingen, som vi bokat, låg. Redan vid första anblicken kändes det fel, men efter en lång dags körning kändes det inte bra att vända om igen, så vi bestämde oss för, åtminstone en övernattning.
Det blev tre nätters vila på en camping som inte gav oss någonting. Men så blir det ibland och främsta anledningen till att vi inte vände tillbaka redan dagen efter, var den täta trafiken. Vi chansade på att trafiken skulle vara lugnare en tidig söndagsmorgon.

Zarautz, Spanien
Bara ett par mil från San Sebastian ligger en bekanting från förra året, Zarautz. Vi beslutade oss för att flytta dit och klockan åtta söndag morgon rullade vi ut ekipaget från Weecamp Igaldo.
Trafiken var, som vi förmodade, lugn och bara en knapp timme senare checkade vi in på Grand Camping i Zarautz och några timmar senare anslöt även falkenbergarna Lena och Håkan. Det blev ett glatt återseende med sedvanliga fraser och kramar och efter iordningställande av våra fordon var det dags för gemensam ankommare. Eftermiddagen avnjöts med en trerätters på campingkrogen och därefter var det fritt dryckesval, vilket för mej oftast handlar om något rött.
Campingen ligger fantastiskt vackert inbäddad i grönskande dalar och vinodlingar med en otrolig utsikt över Zarautz vid foten av berget och Biscayabuktens vågor som oavbrutet rullade in mot land. Staden däremot, är ganska intetsägande med charmlösa 60-talshus utan någon som helst historik från tiden före turismen och surfarnas invasion.
Det finns två vägar mellan stranden och campingen. Den ena är bilvägen som är en ganska brant och drygt tre kilometer lång och den andra en kortare men brantare stig med bland annat 439 mer eller mindre ojämna trappsteg.

Vi gick till sängs med denna utsikt från husbilen

och vaknade till denna. Det var mumma för själen

Sista natten var dramatisk med storm och regn

Ett flertal campinggäster är ungdomar som bor här för att surfa i dom härliga vågorna i viken. Dom väljer alltid stigen där dom på lätta fötter springer både uppför och nerför med sina brädor under armen. Själv väljer jag oftast vägen. Den är visserligen nästan tre gånger så lång, men på den vägen har någon vänlig spansk kommunalarbetare placerat ut ett antal sittbänkar för oss som med åren blivit lite övergödda.
Efter två övernattningar lämnade Lena och Håkan campingen men vi valde att ligga kvar ytterligare en natt innan det var dags för några mil utmed den dramatiska spanska nordkusten.

Santillana del Mar, Spanien
Tre övernattningar blev det på hyllan med den härliga utsikten innan det var dags för förflyttning. Dagens etapp var drygt 20 mil rakt västerut på den spanska nordkusten, till en liten by med cirka 4 000 innevånare.
Vi checkade in på Camping Santillana del Mar vid lunchtid och strax därefter anslöt Lena och Håkan efter gårdagens egentid.
Santillana del Mar är ett frekventerat turistmål i regionen. Bland annat för alla gamla vackra byggnader från 1000-talet och grottmålningarna i Altamiragrottan.

Vid vårt korta besök möttes vi av smala gränder

små väldekorerade barer och

uteserveringar på byns torg

Tyvärr var vädrets makter inte på vår sida vid men efter stödbensölen gjorde vi ett kortare besök i byn där vi bland annat inmundigade en sen, men mycket god lunch. Det vi fick se av den gamla byn på de få timmarna var väldigt vackert och planen var ett nytt och längre besök dagen efter. Det besöket satte dock regnet stopp för, det blev i stället husbilstvätt med naturlig sköljning från molnen ovanför.

Faro de Penas, Spanien
Efter två ofrivilliga vilodagar var det dags för ytterligare några mil utmed Costa Verde, som den spanska kustremsan i norr heter. Vårt första stopp efter cirka 20 mil var vid den ståtliga fyren, Faro de Penas, som ligger på en udde, Cabo de Penas, med höga dramatiska klippformationer som störtar ner mot Biscayabuktens stormande vatten.

Faro de Penas håller sjöfarten borta från klipporna

Cabo de Penas, eller sorgens udde som den kallas

Cudillero, Spanien
Efter besöket vid fyren fortsatte vi ytterligare några mil västerut till byn Cudillero som Lena hade förkovrat sej i. Det blev en del felaktiga vägval på trånga gator och vinterstängda campingar, innan vi till slut hittade vägen runt ett berg ner till en parkeringsplats i hamnen där det var okey att övernatta.
Det första som mötte oss när vi kom från höjderna ner mot hamnen, var vackra färgglada fiskebåtar som låg i skydd bakom höga vågbrytare mot Biscayabuktens upproriska vatten.

Dom vackra båtarna som ligger skyddade i hamnen

När vi kom längre in i hamnen, till vår övernattningsplats möttes vi av nästa färgglada bild. Det var små bostäder som kilat in sej mellan två höga berg och i botten på dalgången låg restauranger, affärer och andra kommersiella byggnader.

Från hamnen klättrar husen upp på bergssidorna

Den del av den lilla, men mycket charmiga byn, Cudillero, ligger inklämd i en djup och trång dalgång som mynnar ut i havet. På dom branta bergssidorna, klättrar de pastellfärgade bostäderna upp mot toppen och på den norra bergssidan, mot Biscayabukten, ligger Faro de Cudillero, som är sjömännens vägvisare in till hamnen.

Faro de Cudillero vid inloppet till hamnen

Vi gjorde ett kortare besök på en bar innan vi tog oss an de smala gränderna som ledde upp till dom högst belägna husen. Det var brant och trångt och ju högre upp vi kom desto mer eftersatt var underhållet på fastigheterna och ett flertal hus stod helt tomma. När vi nådde de högst belägna byggnaderna hade min puls nått sin maxpunkt, så det är förståeligt att attraktionsvärdet sjunker i takt med höjdmetrarna.

En byggnad för en konditionsstark och händig person

Playa de Las Catedrales, Spanien
En övernattning blev det i den lilla hamnen med dom färgglada fiskebåtarna och därefter rullade vi ytterligare ett tiotal mil utmed den spanska nordkusten. Målet för dagen var ett av ”Spaniens sju naturfenomen”, som våra guider, Lena och Håkan hade läst en del om.
Tidig eftermiddag hittade vi den oansenliga platsen, en dryg mil väster om Ribadeo i Galicien. Det som först väckte vårt intresse var en stor och fullbelagd parkeringsplats, mitt ute på landsbygden och några hundra meter längre bort fanns ytterligare en stor parkeringsplats där det även var tillåtet att övernatta i husbilen.
Efter stödbensölen och en lättare lunch på den lilla restaurangen som fanns inom området, var det dags att okulärbesikta den omtalade platsen som på svenska kallas Katedralstranden.
Hela området såg välordnat ut med skyltar, stensatta gångstigar, räcken och trappor som ledde ner till stranden. Tidvattnet vid vår ankomst höll på att stiga till sin högsta nivå som är cirka tre meter ovan sandstranden, så ett besök då var inte aktuellt. Besök på stranden kan bara göras på förmiddagarna när tidvattnet är som lägst och själva sandstranden kommer i dager.
Metrologerna hade utfärdat en regnig och stormig natt och redan innan mörkrets inbrott hade stormvindarna från Biscaya börja dra in. Vi såg från husbilsfönstret hur dom höga vågorna piskade upp kaskader av vatten när vågorna träffade dom branta bergsmassiven.
Med kameran i högsta hugg och väl inpackade i regntäta kläder, gick vi ner till kanten för att se de våldsamma krafterna på närmare håll.

På kvällen piskade dom höga vågorna in mot stranden

Efter besöket vaggades vi till söms i en gungig husbil eftersom vi inte vågade sätta ner stödben i rädslan av att dom skulle knäckas. Men med en god natt i drömmarnas oförståeliga värld, vaknade vi till ett betydligt behagligare väder med solsken och svag vind.

Bilden är tagen från samma plats som bilden ovan

Detta är Biscaya i ett nötskal och det är detta som gjort att så många sjömän och fiskare begravts i den stora bukten, ena stunden full storm och i nästa stund, kav lugnt.
Efter frukost var det äntligen dags att besöka den en och en halv kilometer långa omtalade stranden där Biscayas stormiga vatten i årtusenden gröpt hålor och gångar i det stenhårda skifferberget. Klippformationerna här är upp till 32 meter höga och består av mångfärgad skiffer som ligger i skivor, lager på lager.

Skifferskivorna staplade på varandra, lager på lager

Tillsammans har det under årtusenden bildats bågar och grottor, som för tankarna till en mäktig katedral och det är därav som man fått namnet Katedralstranden.

Några av alla vackra bilder som finns på vår hemsida

Det är ett välbesökt turistmål och den anses tillhöra en av dom vackraste stränderna i världen. 

Peso de Regua, Portugal
Med alla vackra synintryck fastklistrade på näthinnan vände vi blickarna mot Duorodalen och den första destinationen som vi knappade in på Tina, vår GPS, var Villa Real.
Vi lämnade Biscayas kust och efter drygt 37 mil på mestadels smala och gropiga vägar och på höjder både ovan och under molnen checkade vi in på en mycket sunkig camping i Villa Real. Det var lerigt och regnigt och efter en natts sömn flyttade vi oss cirka tre mil längre in i den vackra dalen och vinodlingarna.  
I Peso de Regua, som ligger vid floden Duoro, fanns det gott om ställplatser som tyvärr inte var tillräckligt stora för vår husbil. Men bara ett hundratal meter därifrån såg vi två jättestora premiumekipage uppställda och jämte dom fanns det plats för oss också.
Vädret var fortfarande som det varit under stora delar av vår resa, regnigt och blåsigt, men gradantalet är ändå på en betydligt högre nivå än hemma, såhär på senhösten. Så det fanns inte utrymme för gnäll, det var bara att bita ihop och klä sej med vattentäta plagg.
Vi gjorde ett besök i den lilla byn som hade samlat alla restauranger utmed bygatan och efter en god lunch var det dags att okulärbesikta övriga faciliteter. Vi kollade bland annat tågtider och när vi var nere i hamnen kom Håkan, som hade släntrat efter, springande. Han hade upptäckt att det skulle gå en flodbåt om bara några minuter, till en annan liten byn vid namn Pinhao.
Båtresan skulle ta  cirka två timmar och från Pinhao kunde vi ta tåget tillbaka. Håkan jagade iväg efter biljetter samtidigt som kaptenen börjat förbereda avfärden. Det blev lite ordväxling på kajkanten men innan biljettkontrollanten hade lessnat på vår dåliga portugisiska, såg vi Håkan komma springandes med biljetter i högsta hugg.
Det var sen eftermiddag och solen lyste på vin- och olivodlingarna utmed strandkanten. Odlingarna var enorma med böljande slänter så långt ögat nådde och stora skyltar i odlingarna talade om vilken gård dom tillhörde.

Vidsträckta vin och odlingar så längt ögat nådde

Sandemans välkända gubbe på toppen av vingården

Ungefär halvvägs på båtturen kom vi till en stor sluss där restaurangbåten skulle hissas upp 21 meter till nästa vattennivå.

Slussen som lyfte den stora båten 21 meter

Vi steg av i den lilla byn Pinhao och efter drygt en timmes butiksbesök var det dags att kliva på tåget tillbaka till Peso de Regua och husbilarna. Det var en mycket trevlig resa som vi lägger på Håkan och Lenas pluskonto.

Aveiro, Portugal
Efter en regnig natt var det dags för förflyttning igen. Vi valde en kurs i sydvästlig riktning mot den Portugisiska Atlantkusten och Falkenbergarna valde närmaste vägen rakt söderut mot Algarvekusten.
Efter sedvanliga avskedsfraser och kramar var det dags för vår förflyttning på cirka 15 mil. Det var lättkörda mil på jämna fina, men dyra betalvägar och strax före lunch checkade vi in på Barra Camping, i Gafanha da Nazaré, som ligger i utkanten av Aveiro.
För första gången på denna resa kom cyklarna fram och det blev några kilometer inom närområdet innan det var dags att ta en öl på den underbara, men för dagen, blåsiga stranden.    
Vädret hittills har inte varit helt optimalt, men som någon förståsigpåare sa, ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Det är väl ganska förnuftiga ord, men visst hade det varit trevligt om man kunnat sitta i en solstol på stranden, iförd enbart lättare kläder och en iskall paraplydrink i handen.
Efter första dagens granskning av närområdet vidgade vi vår cykeltur till en gammal fiskeby som i dag är väldigt spektakulär. Dom gamla fastigheterna som ligger närmast havet har renoverats och målats om i olika färgsättningar och mönster, vilket vi tidigare aldrig beskådat.

Små strandhytter har piffats upp med ränder på

tvären och på längden liksom flervåningshusen

En del är randiga, andra rutiga och även nyproducerade 

lyxvillor har snappat upp denna originella idé

Till och med nyproduktionen har fått bygglov på denna originella, men roliga idé.
Här borde alla stelbenta kommunala byggnadsnämnder, som fastnat i olika kulörer av vitt, göra ett studiebesök. Men förmodligen menar ”betongkepsarna” att det inte hör hemma i vårt samhälle.
Barra Camping gjorde verkligen själ för sitt namn. Nästan alla gäster här är ”åretruntare” som vi kallar dom. Husvagnarna var inbyggda i träkonstruktioner som täckts med allt från presenningar till plast och rostig plåt. Det liknade mer ett getto än en camping. Hela arean  består av en skog med barrträd som så här års har släppt sina gamla barr. Taken på hobbyarkitekternas byggnader och gångar med öppna platser var täckta med barr som i bildade drivor i de stormliknande byarna. Det var ingen vacker syn och det verkade inte heller som om någon var intressera av att ta hand om skräpet.
Tre övernattningar blev det i Aveiro innan det åter var dags att släppa handbromsen.

Porto Covo, Portugal
När vi lämnade den ”barriga” campingen var ”Tina” inställd på Porto Covo, en liten fiskeby vid atlantkusten, drygt 40 mil nästan rakt söderut.
Porto Covo, liksom Aveiro, är två av många sevärda platser som ”Aleborna”, Helle och Stefan från Älvängen, tipsat oss om. Det är alltid bra att ha föråkare som stakar ut vägen till sevärda platser och sedan är det upp till var och en att själv ta sej dit. Vi tackar ”Aleborna” för alla goda tips.
Vi lämnade Aviero i regn och blåst och på vägen söderut började solen titta fram i små gluggar, samtidigt som några få kvarglömda vindpustar från de senaste veckornas stormiga väder, gav sej till känna. 
Vi anlände målet strax efter lunchtid och redan vid incheckningen på Porto Covo Camping kändes allt helt rätt. Det var rent och städat och gott om plats, även för en något övergödd husbil. Sådan herre, sådant fordon.
Porto Covo är en gammal fiskeby med lite drygt 1000 invånare som ligger strax söder om Sines i den sydvästra delen av Portugal. Numer är byn mest känd som en livlig turistort med vackra sandstränder och vandringsleder utmed Atlantkusten.
Efter en avslappnad eftermiddag med tidig sänggång vaknade vi åter till regn, liksom vi gjort så många gånger tidigare på denna resa.
Men att gnälla hjälper inte utan det gäller fortfarande att ha positiva tankar. Vi har ju tak över huvudet och den värme som behövs. Dessutom har vi ju all tid i världen, eftersom vi numer är hedersmedborgare med rätt till lön utan arbete.
Regnet avtog under dagen så det blev en del promenader på höjderna utmed den dramatiska Atlantkusten och en del barbesök i den lilla, men mycket charmiga byn.

Efterdyningar rullar med våldsam kraft in mot land

och dom dramatiska klipporna med många små

undangömda laguner för den som vill bada

Porto Covo växer så det knakar med många färdiga och pågående hus i ytterområdena samtidigt som hela den gamla fiskebyn genomgår en varsam modernisering. En hel del renoveringar är redan gjorda med putsade fasader och färggranna dekorationer och i övriga pågår uppfräschningen. Trots att det är flera hundra år mellan det nya och gamla har arkitekterna lyckats behålla den gamla byns charm med låga hus och pastellfärgade inslag mot dom vita fasaderna.

En hel gata med renoverade gamla fiskarbostäder

liksom kyrkan med ny puts och färggranna dekorer

och nyproduktion som bevarat byns charm

Vädret blev bättre och bättre för varje dag och på vår sista dag för denna gång i Porto Covo tog vi en härlig cykeltur mot Sines som ligger knappt två mil norrut utmed kusten. Strax innan Sines såg vi ett stort mörkt moln i horisonten på Atlanten, så det var bara att vända tillbaka.

Mörka moln närmar sej från horisonten

Vi hann precis få in varsin öl på campingens bar innan  regnet nådde oss, men det var ändå vår första, lite längre cykeltur, på denna resa.
Tre nätter blev det på Porto Covo Camping innan det var dags för ytterligare ett femtontal mil i sydostlig riktning, mot Algarvekusten.
Det var en bra camping med många ”åretruntare”, men till skillnad från Barra Camping, så måste hobbyarkitekterna här följa ett visst regelverk. Hela campingen avspeglar ordning och reda, men om man måste kritisera något så är det de ouppvärmda hygienutrymmena och avsaknaden av sittringar på toaletterna. Detta är inget unikt för denna camping för det är så det är här, i denna del av Europa.

Helena checkar ut från campingen

Silves, Portugal
Dagens mål var Portugals södra kustremsa, Algarvekusten på och den medeltida byn, Silves.
Vi valde att följa den mindre men betalningsfria vägen utmed Atlantkusten, vilket man i efterhand kan fundera på om det var så klokt.
Hur som helst och trots att vägarna var smala och i stort behov av underhåll, det var en vacker vägsträcka genom små pittoreska fiskebyar och däremellan en levande landsbygd med allt från olivodlingar till jordbruk. Vi passerade även jättestora areal med skog som var helt utan löv på svartbrända stammar, vilket var kvarlevorna av stora skogsbränder som härjat i dessa trakter. Ingen vacker syn, men det är som det är och det är inget vi kan göra något åt. Så här har det varit i årtusenden och så här kommer det att vara även i framtiden.
Vi checkade in på Algarve Motorhome Park vid lunchtid och äntligen möttes vi av, det vi vinteremigrerat för, en värmande sol. Utemöblerna åkte fram med blixtens hastighet och hela resten av dagen satt vi bara och njöt. Äntligen, sa vi i mun på varandra, äntligen efter nästan en månad med mycket regn, blåst och kyla.   
Silves är en stad som har gamla anor och historik från den romerska och därefter den moriska tiden, då den var huvudstad i regionen Algarve på den Iberiska halvön.
Den muslimska folkgruppen Morer, som man ofta nämns i historien, är en folkgrupp som intog och bebodde den Iberiska halvön från 700-talet till 1400-talet. Det var inte bara araber, som många tror, utan dom flesta kom från den nordvästra delen av Afrika.
Även om det bara var en mindre grupp morer som tog sej in i Europa på 700-talet, så hade vid 1200-talets början hela 80 procent av de 7 miljonerna på Iberiska halvön, konverterat till Islam. Vid samma tidsepok började de kristna kungarna att inta centrala delar av Iberiska halvön samt den del som i dag heter Portugal.
Granada och Andalusien däremot, fortsatte att blomstra i ytterligare tre sekel innan det sista muslimska fästet, år 1492 i Granada, överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna Isabel I, från Kastilien och Fernando II, från Aragon. I början av 1600-talet, tvingades alla judar och muslimer till landsflykt eller till konvertering till kristendom.
I dag består den Iberiska halvön, i sydvästra Europa, av de självständiga staterna Spanien, Portugal och Andorra samt det brittiska territoriet, Gibraltar.
Morerna måste varit ett mycket arbetsamt folk och dom flesta gamla monumenten som bevarats, borgar, palats, broar, vattenrännor och så vidare i södra Europa, härstammar ofta, helt eller delvist, från morernas epok.
Är man i Silves så är ett besök på Castelo de Silves ett måste. Efter vårt besök, liksom alla andra besök på liknande byggnader, så funderar jag alltid på hur det gick till att bygga detta med bara mänsklig styrka och handkraft. Castelo de Silves ligger, liksom de flesta borgarna, på en hög och otillgänglig kulle för att ha överblick över eventuella fiender.
Men hur gick det till, att först hugga ut sten med bara hammare och mejsel och därefter forsla upp dom tunga blocken till kullens hösta topp. Därefter staplades stenarna, utan fogmaterial emellan, på varandra till en stor borg och allt är spikrakt både horisontellt och vertikalt som ett lego. Jag fattar inte hur det var möjligt, med bara handkraft och rå styrka?
Det är inte allt man förstår, men en vacker dag kanske jag får svar på mina funderingar.

Castel of Silves på den höga kullen ovanför staden

Nu fattar jag, Morerna var mycket större än oss

Silves kallas av många för storkarnas stad. Här i utkanten av staden, där vi kamperade, finns det storkbon på varenda högre punkt såsom ledningsstolpar och skorstenar. På kvällarna ser man stora stråk av storkar som flyger hem till sina bon efter dagen jakt på mat som oftast finns ute på åkrar och flodbäddar.
Det var en fantastisk syn, som vi bara en gång tidigare upplevt och det var i Turckheim, Frankrike för cirka åtta år sedan.

På varenda högre stolpe syntes dessa vackra fåglar

Dagen innan vi lämnade Silves tog vi en lite längre cykeltur. I solsken och minimal vind gled vi ut på den portugisiska landsbygden med småskaliga odlingar och bebyggelse i varierande skick. Det fanns allt från rena ruiner till nybyggda småhus. Odlingarna bestod mestadels av hushållens egna behov med till exempel låga buskliknande träd med oliver, apelsiner och citroner samt små grönsakslotter.
Vi avslutade hela den soliga cykelturen med en härlig lunch inne i stadens centrum, strax nedanför borgen. Restaurangen som vi besökte erbjöd oss en trerätters meny, en halvflaska vin och ett glas Portvin för endast 10 Euro per man eller cirka 120 svenska kronor. Inte nog med att det nästan var oförskämt billigt, det var nästan kriminellt gott också.
Vi avslutade dagen med en promenad på den flera hundra år gamla bron över Aradefloden, som rinner genom Silves och mynnar ut i Atlanten vid byn Portimao.

Den gamla skönheten över Aradefloden

Hela denna dag var en riktigt värdig avslutning på vår vistelse i den gamla byn som för bara några hundra år sedan var huvudstad i Algarve.  

Falesia, Portugal
Knappt fyra mil från Silves ligger Falecia som är en favorit i repris och som är ett av våra huvudmål på denna resa. När vi satt hemma i somras och drog upp riktlinjerna för vår övervintring bestämde vi oss för att tillbringa jul och nyårshelgen just här i Falesia på Algarvekusten.
När våra vägar skildes med ”Falkenbergarna” i Peso de Regua, gjorde vi det för att vår plan var ytterligare några stopp, förutom Aveiro och Porto Covo, på den Portugisiska västkusten. Men det regniga och stormiga vädret fick oss att ombestämma oss och valde därför att snedda över landet mot Silves och därefter mot Falesia så fort som möjligt.   
Vid ankomsten till Falesia var vi cirka två veckor före tidsplanen och när vi såg att kvicksilvret hade passerat 20-strecket, kände vi att nu skulle det bli skönt att ligga still en längre period.
Dom första som mötte oss var ”falkenbergarna”, Lena och Håkan, som checkat in här i Falesia några dagar tidigare. Trots att det bara var en vecka sedan våra vägar skildes, blev det stora kramen och dom sedvanliga glädjefraserna.
Vi hade nu knappt två månader framför oss på ett och samma ställe, vilket kändes bra och att vädret var på sitt allra bästa humör, med svenska sommartemperaturer, gjorde ju inte saken sämre.
Bara någon dag efter ankomsten, en söndag, fyllde Håkans 69, vilket skulle firas tillsammans med god mat och dryck på ett av  deras favoritställen i överklasstaden Vilamoura.

Lena och Håkans favorit restaurang, Luna Rossa

På tillbakavägen från den lyxiga staden, som ligger cirka fem kilometer cykelväg från ställplatsen, var det ytterligare något vattenhål som skulle besökas.
Det var en trevlig dag och ett bra kalas som debiterades på ”Falkenbergarnas” konto vilket genast fick oss att planera en återgäldning.
Återgäldningen kom redan nästa dag, på Håkans egentliga födelsedag, då vi bjöd på egentillverkade smörrebröd och till det serverades dom sedvanliga dryckerna, öl och snaps.

Stämningen steg i takt med intaget av den ”lille”

Stämningen var än en gång på topp med trevliga diskussioner och skratt och innan kvällens slut, hade Håkan och jag bestämt att segla deras båt till Västindien, nästa höst, då Håkan fyller sjuttio.

Läkarbesök
Innan vi lämnade Tjörn hade jag sökt läkarhjälp för att veta hur jag skulle medicinera mej mot mina krånglande luftrör som jag haft sedan många år tillbaka. Jag var lite sent ute så en läkartid var inte att tänka på före avresan och det fanns heller ingen möjligt att få konsultera en läkare. Visst, jag får skylla mej själv, jag borde tänkt på detta långt tidigare.
Mina krånglande luftrör är en kvarleva från tidigare arbetsmiljöer med bland annat asbests och problemen har en tendens att eskalera sakta men säkert genom åren.
På resan mot värmen var det mestadels kallt, regnigt och blåsigt vilket inte är optimalt för känsliga luftrör och det blev allt tätare i det trånga röret som förser kroppen med syre.
Trots värmen och det torrare vädret i Falecia hängde symptomen kvar och efter ett antal jobbiga dagar och nätter, bestämde vi oss för att söka en upp en läkare.
I Portugal pratar dom flesta engelska och Helena, som också är bevandrad i dessa för mej främmande läten, fick tips om ett privatsjukhus i Albufeira, cirka en mil från ställplatsen.
Taxichauffören släppte av oss vid ingången till ett väntrum på sjukhuset. Vi gick direkt fram till den bemannade luckan för att anmäla vår närvaro och cirka 10 minuter senare slog vi oss ner i en kvinnlig läkarens rum.
Vi mottogs av ett stort stycke kvinna med ett ganska barskt utseende, samtidigt som hon ingav stort förtroende. Helena förklarade mina problem för läkaren som noterade allt och därefter fick jag ta några djupa andetag. Stetoskopet som hon hade hängande runt halsen satte hon in i öronen för att lyssna på mina lungor samtidigt som jag fick ta ytterligare några djupa andetag och efter några minuters konversation konstaterade hon att jag skulle genomgå en grundligare undersökning.
En våning ner mottogs vi av en sköterska som också lyssnade på min ut och inandning, knackade med knogarna på mina revben innan hon tog ett par röntgenbilder. Därefter en våning upp igen till ett stort laboratorium med sköterskor och fem patienter som satt uppkopplade med slangar och sladdar.
Jag placerades i en mjuk härlig fåtölj där jag fick ett antal nålstick för anslutning till bland annat en dator och en kanyl koppla till en syrgasmask som vid inandning syresatte mina lungor.

Här syresätts blodet och inandningen vidgas

När alla provtagningar var klara var det dags att gå tillbaka till ruta ett, den kvinnliga läkaren. Hon visade röntgenbilderna på mina lungor, där det fanns fläckar som var infekterade. Därefter skrev hon ut fem olika mediciner som skulle tas vid olika tider och antal och efter åtta dagar skulle jag göra ett återbesök.

Fem olika mediciner och lika många olika tider

Det var så effektivt så man nästan häpnade. Hela besöket med resan till och från sjukhuset, tider i vänthallar och undersökningsrum, en färdig utskriven diagnos och mediciner i hand på mindre än fem timmar. Helt otroligt.
Innan vi lämnade sjukhuset frågade vi läkaren om det var okey att dricka rödvin. Hon ruskade sakta på huvudet och visade en centimeterbred springa  mellan tummen och pekfingret, mer än så får du inte dricka på en dag.

Återbesöket
Åtta dagar senare och massor av olika mediciner i mitt blodomlopp var det dags för ett återbesök på sjukhuset. Samma läkare som vi varit hos tidigare tog emot oss med ett stort leende. Det första hon sa till Helena var att jag såg betydligt piggare ut denna gång och efter det fick jag än en gång göra några djupandningar. Fem minuter tog besöket som läkaren avslutade med att ”nu kan du dricka hur mycket vin du vill igen”.
Därmed kunde jag återuppta min målsättning igen, ”en dag utan ett glas rött är en förlorad dag” 

Dagarna rullar på och i skrivande stund har vi varit här i Falesia i 18 dagar. Efter medicineringen var mina andningsrör helt vidöppna och jag kände mej som ”på nytt född”. Även Helena gladdes åt min rehabilitering för, som hon sa, nu kan jag sova utan öronproppar för nu snarkar du inte längre. Hon har under många års tid tvingats använda öronproppar på grund av mina snarkningar.

Förutom sjukhusbesöket är den ena dagen den andra lik med promenader på stranden, cykelturer på landsbygden och samkväm med ”Falkenbergarna”

Praia de Falesia med kilometerlånga promenader

Härliga vågor som oupphörligen rullar in

Solens försvinnande i Atlantens horisonten

Skymningen sedd från vår husbilen

Dessutom har vi den senaste vecka börja spela boule, där Lena och Håkan, hittills är helt överlägsna, i denna franska nationalsport.
Vädret har, sedan ankomsten till Algarvekusten, varit helt fantastiskt med sol från en molnfri himmel och en termometer som pendlar runt 20-graders strecket på dagtid.  Håkan är den ende av oss som badar och själv har jag satt en minimi temperatur på 25 grader för ett dopp och det lär väl aldrig hända här på atlantkusten.

Kap Sankt Vincent, Sagres
Efter nästan tre veckor i strålande solsken såg vi på våra mobila vädersajter att termometern skulle sjunka och att det även var risk för regn. Vi bestämde oss då, tillsammans med Lena och Håkan, att hyra en bil i några dagar.
Vår första tur gick till fyren Kap Sankt Vincent, liksom den faktiskt gjorde även vid förra årets besök här på Algarvekusten.
Kap Sankt Vincent ligger på en hög, karg udde med berg som stupar lodrät ner i havet och den är Europas sydvästligaste punkt.

Den ståtliga fyren med den gamla fästningen nedanför

Fyren som byggdes redan 1846 har en av dom kraftigaste ljusanordningarna i hela Europa och den är synlig över 30 sjömil till havs. Detta gynnar såklart den livligt trafikerade leden, som är en av Europas mest trafikerade farleder till sjöss.
När vi besökte fyren förra året, var den under renovering och helt täkt av plast. Denna gång var hela området innanför stängslen med den gamla fästningen, tillfälligt stängt.  Fyren var nu avtäckt från all plast så kunde få några bilder, tagna utanför stängslet.
Vi gjorde även ett kortare besök i Sagres som sägs ha haft stor betydelse vid utvecklingen av Portugals kolonialvälde. Byn, som har en härlig fiskehamn, ligger bara drygt en halvmil från fyren.

Den lilla naturhamnen i Sagres med fiskebåtar

som lossar dagens fångst

Igreja do Como, Faro
Dag två med hyrbilen, gick till Faro och kyrkan Igreja do Carmo. Den vackra kyrkan, som är från 1700-talets början, fick stora skador vid en enorm jordbävning som år 1755 ödelade stora delar av den portugisiska sydkusten. Skadorna som kyrkan ådrog sej då restaurerades och i dag är den utsedd som Faros vackraste.

Den vackraste kyrkan i Faro, Igreja do Carmo

Men det var inte kyrkan som väckte intresset för ett besök, utan ett spektakulärt kapell bakom kyrkan, Capela dos Ossos. Vi läste på skriften ovanför ingången till kapellet, där det stod, fritt översatt till svenska,
”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd”
När man öppnat dörren till kapellet möts man av ett rum på cirka 15 kvadratmeter och en takhöjd på ungefär 3 meter. Det makabra är att väggar och tak är helt uppbyggda med kranier och övriga benrester från 1 245 stycken karmelitbröder som tidigare tjänstgjort i kyrkan.
I början av 1800-talet, grävdes kropparna upp från överfulla kyrkogårdar i Faro och 1816 invigdes den något kusliga byggnaden med ett helt rum fyllt av döskallar och benknotor från människor.

Skelettdelar från karmelitbröder som arbetat i kyrkan

När vi lämnade kapellet slängde vi åter en blick på skriften ovanför ingången, ”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd”.
Faro är den största staden på Algarvekusten och den ligger på en sydspets nästan mitt emellan Sagres och den spanska gränsen. Staden har knappt 60 000 invånare och här finns både flygplats, järnvägsstation, båthamn och interregionala busslinjer.

Igreja do Sao Lourenco, Almancil
Det finns ett ordspråk som säger ”när man blir gammal, blir man religiös”. Ni som läser detta kanske tror att jag har dåligt samvete, men så är inte fallet.
Även dag tre med hyrbilen gick till en kyrka, men nu var det arkitekturen som väckt intresset. Lena hade gurglat fram en kyrka som har anor från 1600-talet och som drygt 100 år senare restaurerades på grund av en tidigare jordbävningen. I dag är invändiga väggar och kupoltak helt täckta med miljontals kakelplattor från 1730-talet, signerade av en känd kakelmästare vid namn Oliveira Bernardes. Kakelplattorna kom från Lissabon och illustrerar Saint Lawrence av Huescas liv.

Väggdekorationer av miljontals kakelplattor

och ett heltäckt altare i guld, allt var fantastiskt

Även det välvda taket var helt täckt med kakelplattor

Vid biljettluckan fick vi veta att det är totalförbud mot all fotografering och filmning inne i kyrkan. Men ska man synda någonstans så är det väl i kyrkan för det är väl där man kan få syndernas förlåtelse.

Även utsidan var delvis dekorerad med kakelplattor

Vi avslutade vår tredagarsresa med hyrbil på IKEA, som ligger ett stenkast från kyrkan. Där åt vi svensk husmanskost, köttbullar med potatismos och till det drack jag, hör och häpna, rödvin. Innan vi lämnade den världsomfattande butiken, köpte vi svensk mat såsom sill, knäckebröd, gravad lax, glögg och så vidare.
Det var tre härliga dagar med synupplevelser som vi kan tacka ”Falkenbergarna” för. Själva hade vi aldrig hittat dessa sevärdheter, liksom Katedralstranden och den vackra byn Cudillero i norra Spanien.

Vilamoura
Den lyxiga staden Vilamoura, på Algarvekusten, började byggas på 1960-talet som ett golfcenter för eliten och med åren har staden vuxit och blivit en mycket attraktiv semesterort, där golfen fortfarande är huvudattraktionen.
Vilamoura är i dag en av södra Portugals mest frekventerade semesterorter, som förutom alla fantastiska golfbanor, har en småbåtshamn som rankas bland dom 10 bästa i världen. För att uppnå det kriteriet, måste man kunna ta emot kunder med mycket höga krav gällande utrymmen, service, policy och säkerhet. Hamnen är helt enkelt byggd för den grupp av människor som ställer stora krav och som är ekonomiskt oberoende, vilket även båtarna som ligger i här, vittnar om.

Vinterförvaring för överklassens lyxbåtar

Kort sagt, här finns den lyx och flärd som överflödsfolket kan önska sej och som fått hamnen klassad som topp tio i världen.
Hela hamnområdet är en enda lång gata med utskänkningsställen och vid kajerna ligger lyxbåtarna tätt, tätt men väl inhägnade för de klåfingriga.

Lyxbåtarna ligger tätt, tätt men i säkert förvar

Hotellen, som bildar en mur runt hamnen, tävlar om de välbärgades uppmärksamhet genom lyxiga fasader, entréer och så vidare.
Men smakar det så kostar det. På Hotell Tivoli, se bilden nedan, kostar dom billigaste rummen, nu under lågsäsong, drygt 2000 kronor per natt.

Det lyxiga hotellet bildar en mur mot Atlanten

En Ålekråka blickar ut över dyrgriparna i hamnen

Förutom golf och båtliv finns det kasinon och diskotek, samt ett antal olika vattensporter som till exempel djuphavsfiske, segling, dykning och så  vidare. Man har man grävt fram ett område med ruiner, från en romersk bosättning, för den som är kulturintresserade eller som vill lämna flärden för en stund.
Av besöksfrekvensen att döma, verkar inte kulturintresset ligga på topp i den lyxiga staden. Vid vårt enda besök hittills, var det helt folktomt på området med dom frilagda gamla stenarna.

Ruiner från en 5000 år gammal romersk bosättning

Under vår första månad på ställplatsen i Falesia har vi gjort många besök i Vilamoura som ligger knappt fem kilometer från ställplatsen. Det är lätt att cykla dit på den nästan helt bilfria vägen och väl där möts man av den underbara hamnen med många härliga uteserveringar.
Att sitta på en uteservering i solsken med ett glas rött och blicka över hamnens alla lyxbåtar, tillsammans med goda vänner och den man älskar, det är verklig lycka, det är bomull för själen

Alferce
Efter drygt en månad i Falecia med många underbara cykelturer och promenader hittade Lena än en gång något intressant på nätet. Hon hade läst om en spektakulär hängbro i Alferce uppe i bergen som väckte hennes intresse.

Vi var inte sena med att hänga på och ett par dagar senare stod det en hyrbil parkerad utanför ställplatsen.
Håkan utsågs än en gång som chaufför, eftersom jag, med min höga ålder måste teckna en extra försäkring för att få köra. Ekonomiska som vi är valde vi att ge Håkan förtroendet.

Platsen som Lena gurglat fram, ligger cirka sex mil vinkelrät från havet uppe i  Algarvebergen.
Vi möttes av en gråmulen dag när vi startade vår resa upp mot bergen. Det var dimmig och ogästvänlig men ju längre upp mot höjderna vi kom desto ljusare blev det.
Efter drygt en timme på slingrande vägar och vacker natur i bergen passerade vi stadskylten till Alferce. Där möttes vi av en mycket liten by med låga genuina gamla byggnader och en kyrka, anpassad till byns storlek.  
Studiesyftet denna gång var inte ett besök i kyrkan, den bara fanns där, liksom kyrkor gör i de flesta byar i Portugal.

Lena och Helena vid den lilla pittoreska kyrkan mitt i byn

Lena hade läst om ett byggnadsverk med trappor och en hängbro som väckt hennes intresse. Bygget, som är en förlängning av den befintliga vandringsleden, Barranco do Demo Walkway, är ett EU-projekt som invigdes för bara någon månad sedan.
Från kyrkan, där vi parkerade hyrbilen, följde vi skyltana, som hade en hängbro som symbol och efter några hundra meters nedförsbacke, på en stig utmed bergväggen, nådde vi trappan.

Träkonstruktionen med närmare 600 trappsteg

Som gammal snickare blev jag nästan rörd till tårar när jag såg denna vackra träkonstruktion, som hänger på dom branta klippväggarna. Det var en mycket vacker och välarbetad konstruktion som med tidens tand, när träet har grånat, kommer att smälta in helt i naturens färger.
Vi hade en helt enorm utsikt över dalen och trappan, som var byggd på skrå på den motsatta sidan och hängbron, i botten på ravinen som knyter samman dom båda sidorna.

Trappan klättrar upp på motsatta sidan av dalen

Hängbron som binder ihop dom båda sidorna

Från toppen på den motsatta sidan kan man fortsätta på Cerro do Castello de Alferce, en drygt sju kilometer lång vandringsled till ruinerna av ett Islamiskt slott. Den promenaden valde vi bort, vi tyckte att en tur upp och ner, tur och retur i EU-projektet med närmare 600 trappsteg, var tillräcklig motion för något överåriga hurtbullar.
Hängbron i botten på dalen, är cirka 50 meter lång och ligger drygt 20 meter ovanför den lilla bäckfåran i botten. Hela bron, som hänger i vajrar mellan bergssidorna, har en gångbana av trätrall som är drygt en halv meter bred.  
Det var en härlig upplevelse som säkert kommer att bli en stor turistattraktion när flödet i media rullar igång och kanske ett lyft för den avlägsna lilla byn i bergen. Byggandet av flera p-platser hade redan  påbörjats liksom en ställplats för husbilar.
Efter en öl på en av byns tre barer var det dags för nya äventyr. Helena hade fått tips om en enorm utsiktsplats bara några mil från Alferce som vi ville besöka, nu när vi ändå hade hyrbil.
Vägen till Foia, som toppen heter, var bitvis mycket brant och krokig men trots det såg vi cyklister, utan batterihjälp, på väg upp mot toppen.
Tyvärr var det väldigt dimmigt uppe på den 900 meter höga toppen och utsikten över Algarvebergen och havet var ytterst begränsad.

Begränsad utsikt över ett böljande landskap

Cyklist som gör segertecknet när han nått toppen

Glada och nöjda med dagens sevärdheter och körning som vi sätter på ”Falkenbergarnas” pluskonto. Lena som hittar besöksmålen och Håkan som står för transporten och vi bara glider med.
Håkan kör precis som besiktningsmännen på bilprovningen rekommenderar varje gång jag besiktar våra bilar. Du skall köra som när du var tjugo säger dom alltid.
När jag var tjugo fick jag lära mej att köra mjukt, inga hastiga inbromsningar eller gaspådrag, för det sliter på bilen. När jag i dag, ser ett hinder långt framför mej, så släpper jag gasen och låter bilen rulla sakta mot hindret. Det är helt fel, med dagens sätt att se på bilkörning, bland annat för bromsskivornas skull. Mina bromsskivor är alltid rostangripna för att jag inte bromsar och framför allt inte bromsar hårt.     
Håkan däremot kör som besiktningsmännen rekommenderar, det är full gas och full broms och det finns förmodligen inte tillstymmelsen till rost på hans bromsskivor.
Man lär sej alltid något nytt när man umgås med andra, så stort tack än en gång till ”Falkenbergarna” Efter att vi lämnat tillbaka hyrbilen blev det några partier ”Plump”, ett kortspel som mina hjärnceller inte behärskar. Mina motståndares hånfulla blickar var förnedrande, men som tur var kunde jag svälja skammen med ett par glas av det röda.

Albufeira, Portugal
Några dagar före jul tog vi, tillsammans med Lena och Håkan, bussen in till Albufeira som ligger knappt en mil väster om Falesia på Algarvekusten. 
Fram till turistinvasionen i runt mitten av 1900-talet, var Albufeira en liten oansenlig fiskeby, som på drygt ett halvt sekel vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag har kommunen Albufeira cirka 40 000 permanentboende som under högsäsong växer till nästan det dubbla.

Husen närmast havet i Albufeira har enorm utsikt

Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande buss, väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn.
Hela Albufeira ligger på höjderna ovanför den vackra stranden, Praia dos Arrifes och i stadens centrum finns butiker och uteserveringar som gör allt för att väcka turisternas köplust. Butikerna lockar med allsköns tingeltangel och uteserveringarna med mat och vätskor i alla dess färger och blandningar.
Förutom allt turistfjäsk finns det även en fungerande sjukvård, för oss turister, vilket jag ju själv fått erfara.

Naturlig klippformation på Praia dos Arrifes

Albufeira, sedd från tunneln till stranden

Albufeiras ursprung är ganska okänt, men mycket tyder på att regionen, redan några hundra år före vår tidräkning, hade bosättningar runt den naturhamn som ligger väster om stadskärnan.
Under romartidens epok utvecklades jordbruket och man byggde bevattningssystem och konstgjorda dammar på fälten som förvandlade oanvända marker till grönsaks- och fruktodlingar. Dessutom byggdes
akvedukter, vägar och broar, som man kan se spår av än i dag.

Rester av en igenväxt vattenränna sedd ovanifrån

Vattenrännan med självlutning sedd från sidan

Algarvekusten har under århundraden drabbats hårt av naturkatastrofer i form av jordbävningar och översvämningar. 1755 drabbades nästan hela kustremsan av en mycket kraftig jordbävning, en tsunami, där Albufeira var en av de platser som var värst utsatta. Havet ödelade byggnader med över 10 meter höga vågor som sköljde in och kvar blev endast ett fåtal rester av den helt förstörda byn. Byns befolkning, som tagit sin tillflykt till huvudkyrkan, en gammal arabisk moské, kollapsade helt och orsakade 227 människors liv.
Byn återuppbyggdes och från mitten av 1800-talet fick ekonomin sej en rejäl skjuts uppåt, tack vare en fungerande fiskeverksamhet. Utvecklingen fortsatte i rask takt och i början på 1960-talet kom den stora turistinvasionen, som helt förändrade allt. I dag reser folk hit från jordens alla hörn, vilket är en av anledningarna till den otroligt snabba befolkningstillväxten.

Marina de Albufeira

Hamnen vid foten av Albufeiras bebyggelse

Är man i Albufeira är ett besök i hamnen ett måste, även om man råkar vara här under lågsäsong.
Marinan, som ligger i skydd bakom bergen mot Atlanten var innan moderniseringen en naturhamn som i dag, efter ombyggnaden, blivit ett mycket populärt turistmål.
Marina de Albufeira är en mycket vacker och modern hamn med allt från billiga plastekor, husbåtar till lustjakter och sightseeing båtar. Vid vårt besök var det vinter i Portugal men trots det har man ett stort utbud med turbåtar för den som vill se Algarvekusten från sjösidan, delfinskådning, Benagils grottor och så vidare.

En vacker hamn som ligger i skydd mot stormar

Den norra sidan av hamnen är en enda lång promenadgata med färgglada höghus, lekplatser, restauranger och butiker som suktar efter turisternas kreditkort.

En palettliknande vy mot hamnens ”huvudgata”

På den motsatt sida ligger lyxvillorna som i ett pärlband strax ovanför kajen där yachterna ligger säkert förvarade för obehöriga.
Min tro, när jag sett detta fantastiska hamnområdet, är att det har skapats av ett gäng hämningslösa arkitekter som fått härja fritt, utan bromsklossar och pekpinnar från stelbenta politiker.
Det är svårt att inte trivas i denna färgsprakande miljö, vilket får mej att tänka på vår kommuns byggnadsnämnd som bestämt att färgskalan skall ligga mellan vitt och ljusvit.

Fantasifulla lyxvillor i olika former och färger

Förutom lyxbåtar, vackra höghus och fantasifulla arkitektritade villor finns det även ett antal färgglada husbåtar som ligger förankrade i den västra delen av hamnen.

Husbåtar i olika färger med gräsklädd altan på taken 

Marina de Albufeira har en historia sedan långt tid tillbaka och man tror att morerna, redan hundratals år före vår tidräkning, hade bosättningar här.
Dagens moderna hamn var då en lagun som gav ett naturligt skydd mot både stormar och oinbjudna gäster. Man vet dessvärre inte så mycket mer eftersom eventuella kvarvarande tecken kan ha försvunnit i samband med att grävskopor och byggarbetare intog i hamnen. Däremot är man ganska övertygad om att Albufeira härstammar från det arabiska ordet Al-Buhera som betyder lagun.

Julhelgen
Julafton började redan vid lunchtid med champagne på stranden tillsammans med Lena och Håkan.

Håkan och Lena skålar i champagne på stranden

Solen sken och Atlanten låg nästan helt stilla och med dessa förutsättningar kunde inte Håkan hålla tillbaka sin längtan efter ett dopp.

Håkan har bevisat att han inte är en badkruka

En äkta badkruka som hellre dricker champagne

Efter stranden var det dags att duka julbordet med dom traditionsenliga ingredienserna såsom sill med den lilla kalla, skinka, grönkål, Janson, gubbröra och så vidare.

Efter champagnen var det dags för lilla nubben

När den sista nubben landat där den hör hemma avslutade vi kvällen med att dela ut julklapparna. Alla hade köpt ett antal julklappar för tillsammans 10 Euro per person som vi lade på bordet. Därefter kom tärningen fram och när mitt nummer, som var en fem visade sej, fick jag ta ett paket på bordet, liksom dom andra fick när deras nummer kom upp. När bordet var tömt på klappar avlägsnades julpappret så att man såg vad som fanns under julpapperet. Därefter var det dags att kasta tärning igen, med samma personliga nummer, men nu fick man ta klappar från varandra under en förutbestämd tid.

Lena och Håkan fullkomligt roffade åt sej paketen

När den förutbestämda tiden var till ända hade ”Falkenbergarna” fyllt sina bordsplatser med en massa julklappar samtidigt som Helena och jag satt som statister med tomma blickar och ett fåtal julklappar.
Precis som alla andra dagar så har Helena och jag inte en chans när det gäller spel. Sammanfattningsvis var det, trots förlusten i julklappsspelet, en mycket trevlig, rolig och lyckad julafton.

Nyårshelgen

Även nyårsaftonen firade vi tillsammans med det paret från Falkenberg. Vi började med en härlig middag på en Italiensk restaurang som ligger nära ställplatsen. Det blev några timmars glapp mellan krogbesöket och tolvslaget och i väntan på det nya året tittade vi först på en favorit i repris, ”Grevinnan och betjänten”. Jag vet inte hur många nyårsaftnar man skrattat åt denna ganska banala kortfilm, men trots det är den alltid lika rolig. Kan det kanske bero på att den har vissa igenkänningstecken. När vi skrattat färdigt blev det fullt allvar igen, vi fick fram kortleken och som vanligt… ja ni förstår själva.
Strax före tolvslaget gick vi ner till stranden, vilket vi delade med en massa andra människor som redan var på plats i mörkret.
Precis på klockslaget tolv brakade det loss med smällare och fyrverkerier från dom större intilliggande orterna som till exempel Albufeira, Quarteira, Vilamoura och Olhos de Agua.
Det var verkligen ett värdigt avslut på ett år som sammanfattningsvis varit otroligt bra, trots dom höga dieselpriserna och den svenska ”pesetans” minimala värde.

Kort sammanfattning
Vi checkade in på ställplatsen i Falecia för knappt åtta veckor sedan och vi har haft många härliga dagar med nya upptäckter och mestadels strålande väder. Vi har gjort timtals långa vandringar i vattenbrynet på Praia de Falecia och vi har cyklat på allt från trafikerade gator till stigar genom apelsinlundar. Strandpromenaderna till Olhos de Agua och den kalla ölen på strandbaren har ärjat sej fast i minnesbanken, men det vi minns mest är nog cykelturerna förbi området med alla storkbon. Att få beskåda dessa stora och vackra fåglar, på så nära håll och höra deras kastanjettliknande ljud, det är livskvalitet, för oss som bor i ett storkfritt land.

Storkbon med sitt säregna smatter från höjderna

På våra cykelturer hade vi ofta vägarna förbi strandbaren Rocha Baixinha, som ligger på stranden mellan
Vilamoura och ställplatsen. 

En mycket populärt strandbar med extra allt

Inte allt för sällan stannade vi till där för att svalka våra torra strupar med en öl eller ett par glas av det röda och vid några tillfällen åt vi även lunch på den härliga baren med Atlanten som närmaste granne. Det blev ett av våra stammisställen liksom ”Falkenbergarnas” favorit, Luna Rossa i Vilamouras lyxiga hamn.
Sist men inte minst, var umgänge med Lena och Håkan det vi uppskattade allra mest. Vi har gjort utflykter tillsammans, spelat boule, plump och yatzy och vi har även hunnit med ett antal besök på närliggande utskänkningsställen.
Hur det gick i dom olika tävlingarna, boule, plump och yatzy, tänker jag inte orda om. Inmundigande av rödvin däremot, kan jag nog se mej själv som en ganska överlägsen vinnare.

Algarve Motor Home Park, Falesia
Det finns tre Algarve Motor Home Park på Portugals sydkust. Den som ligger längst västerut är Silves, där vi övernattade några dygn innan vi kom till Falesia och några mil öster om Falesia finns den tredje, Algarve Motor Home Park, Tavira, som vi inte besökt denna gång.
Platserna, som går under benämningen ställplats är tillräckligt stora för alla typer av fordon och det är gott om plats för möbler, cyklar och så vidare. Det är lättillgängligt och alla har tillgång 6 ampere el.
Hela området är rent och fräscht och täckt med ett tjockt lager grövre grus som inte följer med skorna in i bilen. Från ställplatsen är det cirka 400 meter på en bilfri stig och en trappa med 148 steg ner till den vackra Praia de Falesia på atlantkusten.

Stigen till trappan är delvis belyst i Pinjeskogen

Liksom trappan med 148 steg ner till stranden

Det går inte att förboka utan man får stå i kö utanför och vänta tills det blir en ledig plats. När man står på vänt har man rätt att nyttja tömnings- och påfyllnadsanläggning på ställplatsen.
Det kostar runt 160 kronor per dygn, inklusive 6 ampere el på Algarve parkerna och vill man inte använda husbilens resurser kan man både tvätta, duscha och gå på toaletten för en mindre peng. Det finns utomhusdisk med kallvatten som man själv kan temperera med varmvatten från husbilen.
Om man bara vill övernatta eller bo längre på ett enkelt sätt med husbil, så har ägarna till dom tre ställplatserna på Algarvekusten hittat helt rätt. Bara en sådan enkel grej som att man måste passera tömning- och påfyllningsstationen vid in- och utfarten i stället för att krångla sej in på någon undangömd plats, är genomtänkt. Deras upplägg är enkelt och anpassat för oss som bara vill ha en plats att ställa husbilen på. Det är en affärsidé som fler borde ta efter och som många av oss globetrotter uppskattar.

Carthagon under trädkronor som inte stör höga bilar

Ställplatsen har drygt 120 platser och dom var i stort sett fullbelagda under hela våran vistelse och nästan dagligen stod det husbilar utanför bommen, som väntade på att få en plats.
Någon dag före dopparedagen delade campingägaren ut julklappar till alla incheckade och vid områdets boulebaneanläggning hade man dukat ett bord med portvin o tårta och i mellandagarna fyllde man samma bord, på samma plats, med sangria.
Ett trevligt initiativ som alltid är uppskattat, oavsett om det är dyrt eller billigt

El Rocio, Spanien (vilda västern staden)
Efter  jul- och nyårsfirandet och totalt 54 dagar på Algarve Motor Home Park, var det dags att dra vidare. Vi tog avsked med våra vänner som vi kamperat tillsammans med under större delen av resan hittills. Lena och Håkan hade inte riktigt bestämt sej för sitt nästa mål, men ett är säkert, vi kommer att stöta på varandra igen.
Vårt nästa planerade mål var Medelhavet och Manilva med campingen La Bella Vista, som vi förbokat sedan lång tid tillbaka. Sträckan mellan Falesia och Manilva är cirka 43 mil i sydostlig riktning, en något för lång dagsetapp tyckte vi, så vi ställde in Tina, vår GPS på en ställplats i Ayamonte, Spanien.
Efter cirka 10 mil körde vi upp på bron över floden Guadiana som är gränsen mellan Portugal och Spanien och vid brofästet, på den spanska sidan, ligger Ayamonte. Ställplatsen som vi beordrat ”Tina” att leda oss till var stängd och efter en del jobbiga manövrar, i den tätt trafikerade staden, beslutade vi oss för att fortast möjligt komma därifrån.
Med hjälp av Google Maps, bestämde vi oss för en favorit i repris, El Rocio som vi besökte för några år sedan. Den mycket annorlunda staden kallas i folkmun för ”häststaden” men den är mest känd för sin Pingsthelg då miljontals pilgrimer vandrar hit för att hedra Jungfru Rocio. Jungfruns filosofi, enligt sägen, är att människor skall, festa, älska och ha rolig, och därför anses Pingsthelgens fest i El Rocio, vara en av världens mest exotiska. 
Pilgrimerna startar sin vandring från sitt hem och för dom som bor väldigt långt bort är det tillåtet att ansluta i Cadiz med cirka 10 mils vandring till El Rocio eller, Sevilla och Huelva som bara ligger cirka 6 mil från festligheterna.

Helena på det sandiga torget med kyrka och diligenser

Eftersom vi var där mitt i veckan denna gång, var det hela ganska lugnt och inte alls som vid vårt förra besök när vi var här över en helg för några år sedan.
Om du vill veta mer om byn som mest påminner om en vildavästernfilm med hästar och diligenser på sandiga och dammiga gator, finns det mer att läsa under punkten, ”På vinterkollo i Spanien 2019–20”. Där det finns en utförligare beskrivning av denna annorlunda by och Jungfru Rocios betydelse för pilgrimsvandrarna.

Manilva, Spanien
Tre övernattningar på camping La Aldea i El Rocio blev det innan det åter var dags att motionera Carthagon. Framför oss hade vi cirka 30 mil till La Duquesa i Manilva, på den spanska solkusten, en plats som vi även besökte på förra årets flykt från vintermörkret.
Strax efter lunch, checkade vi in på camping La Bella Vista, som var en av våra tre förbokade resmål. Campingen ligger mycket vackert med bara några meter ner till Medelhavets strand och vi fick en bra plats med utsikt över det härliga turkosa vattnet.
Drygt en vecka efter att vi checkat in La Bella Vista anlände även Lena och Håkan som nu hade lämnat sitt paradis i Portugal. Det blev som vanligt ett glatt återseende och efter dom sedvanliga kramarna gjorde vi en kort visit på campingens restaurang, innan det var god natt.
En lång dag på vägarna tar på krafterna, dessutom ville Lena var utvilad inför nästkommande dag, hennes 70-årsdag.

Falkenbergarna firar Lenas 70-årsdag med skumpa

Efter att vi skålat i champagne, var det återigen dags för ett besök på campingens restaurang, som tyvärr blev något rumphuggen. Det var måndag och då är det Quizafton på restaurangen med en specialmeny anpassad för engelska smaker.  Restaurangen var fullknökad när vi kom och man kan säga vad man vill om britter, men festa kan dom och högljudda är dom, så därför blev 70-års firandet något avkortad.
Med risk för att bli mer bullerskadade, än vad vissa av oss redan är, valde vi att uppsöka lugnet och kortspelet i Carthagon.
Hela medelhavskusten var för närvarande inne i en ganska kylig period, med ensiffriga gradantal på nätterna och bara runt 15 på dagen. Men vi var inte bittra och inte skadeglada heller, när rapporterna hemifrån talade om trafikkaos med mycket snö och blåst samt tvåsiffriga minusgrader. Dessutom fick vi rapport om att det hade skett en sprängning inom vår lilla samfällighetsförening på Tjörn. Jag får säga som Kristian Luuk, ”vart är vi på väg”.
Manilva är en ganska liten stad med knappt 18 000 innevånare varav cirka 7 000 är av utländsk härkomst. Nästan hela kustremsan är i dag en enda lång sammankopplad bebyggelse med långa strandpromenader utmed Medelhavet.
Alla våra dagliga turer till affärer, matställen, sevärdheter, gick via strandpromenaden som även vi, med två hjul mellan benen, fick nyttja. Drygt en kilometer från campingen till exempel ligger hamnen Puerto de la Duquesa, en gammal fiskehamn som i dag är en modern hamn med plats för 328 fritidsbåtar.

Båthamn som omgärdas av höghus och serveringar

I bottenvåningarna på dom höga bostadshusen som omgärdar den rektangulära hamnbassängen finns ett stort antal restauranger och uteserveringar som ligger vägg i vägg med varandra. Hit cyklade vi nästan dagligen för att äta lunch, för de menyer som inte erbjuds här… dom finns inte. Men trots att vi var mitt inne i en vinterperiod, var det ibland svårt att hitta ett ledigt bord och då framför allt på de uteserveringar som låg på solsidan.

Helena njuter av dryck och mat i solskenet

Vi cyklade mycket under vår vistelse i Manilva och en av dom längsta dagsturerna var till Estepona som ligger cirka 15 kilometer nordost om Manilva utmed kusten.

För att hitta vägen dit, utan att behöva cykla på N340/A7 som är en dubbelfilig väg med snabb trafik fick vi hjälp av en engelsk granne. Han hade hittat en smygväg med smala gångstigar genom ett större bostadsområde som låg på en höjd utan strandförbindelse med havet nedanför.

Nigel t.h. engelsmannen som visade oss cykelvägen

Efter den kilometerlånga bebyggelsen var vi åter igen på strandpromenaden som nu gick hela vägen in till den stora hamnen i Estepona. Efter en kortare promenad utmed kusten och en lättare lunch i den omtalade staden var det dags att vända hemåt igen. När vi åter närmade oss hamnen i Estepona såg vi att vår cykelväg förvandlats till en marknadsplats.

Cykelvägen var förvandlad till en marknadsplats

Vi fick då veta att varje söndag är det en stor marknad  i hamnen och nyfiken som man är så lämnade jag marknaden med ännu ett impulsköp, som man så ofta gör när man besöker spanska marknader.  

Costa del Sol
Manilva ligger på Costa del Sol kusten, cirka 10 mil nordost om Tarifa, som är Spaniens sydligaste stad och däremellan ligger Gibraltar. Andra kända orter på den 30 mil långa kustremsan, som sträcker sej från Gibraltar i söder mot Manilva, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos, Malaga och Nerja längst upp i nordostlig riktning.
Hela Costa del Solkusten är ett hårt exploaterat turistområde med mängder av turister från bland annat Storbritannien, Tyskland och Skandinavien.

Kustremsan är kontinentens solsäkraste plats och det milda klimatet, samt bristen på nederbörd, gynnar växter som till exempel palmer, cypresser, bougainvillea, hibiskus med flera. Här finns aktiviteter i överflöd och i folkmun kallar man kustremsan för Europas lekplats för både barn och vuxna. Förutom solen är närheten till landskap med frukt och grönsaksodlingar, liksom havet, en av orsakerna till den stora turistinvasionen, men det solkusten är mest känd för, är alla golfanläggningar.
Det milda klimatet lockar tusentals golfentusiaster till mer än 60 välskötta golfbanor varje år och i folkmun kallar man ofta Costa del Sol för Costa del Golfo eller som vi säger i Sverige, Golfkusten.
I dag har de lantliga byarna omvandlats till turistorter med semesterbostäder, båthamnar och allt annat vi utlänningar kan önska oss, men tack och lov har man bevarat delar av dom gamla stadskärnorna. Man har undanhållit exploateringen i vissa kvarter, där man fortfarande kan känna doften av den atmosfär som fanns före turistinvasionen.

Vackra dekorationer i dom trånga gränderna

Castillo de la Duquesa
Bara 100 meter från Medelhavets strand i Manilva ligger Castillo de la Duquesa, eller hertiginnans borg, som den även kallas.
Under Carlos III regeringstid, i mitten på 1700-talet, byggdes borgen för sin närhet till de oroligheter som pågick gällande ägandeskapet av Gibraltar. I en familjeuppgörelse, år 1704, mellan Spanien och England beslutades att Gibraltar, eller the Rock som den också kallas, skulle tillhöra England. Men trots att man i uppgörelsen beslutat att Gibraltar för all framtid skall tillhöra britterna, fortsatte stridigheterna och oroligheterna under stora delar av 1700-talet.

Den välbevarade borgen från mitten av 1700-talet

Med mer än tre och ett halvt sekel av historia är Castillo de la Duquesa i Manilva en av de främsta kulturattraktionerna på västra Costa del Sol. Hela dess omgivning har förklarats som en arkeologisk zon med stort kulturellt värde.     

Vakttorn
På medeltiden, 500–1500 e.kr, byggde spanjorerna 42 vakttorn utmed den spanska Medelhavskusten som skydd mot inkräktare i form av pirater, ottomaner och muslimer som var den tidens angripare.
Tidens tand har gått mycket hårt åt dessa torn liksom modernare tiders vandalisering. Så hårt att fyra torn tvingats rivas på grund av rasrisk.
På senare tid har myndigheterna i dom olika regionerna beslutat sej för att bevara och återskapa tornen till sitt ursprungliga skick och öronmärkt cirka 1 miljon Euro till projektet.
På våra cykelturer utmed kusten passerade vi ofta tornet Playa de la Sal, ett renoveringsobjekt som ligger på en liten klippavsats mellan Manilva och Estepona, med vidunderlig utsikt över Malagabukten.
Playa de la Sal, som man bara kan beskåda från utsidan i dag, är ett av alla stängda torn som man förhoppningsvis kan få möjlighet att klättra upp i efter restaureringen. Vid klart väder skall man från toppen på tornet kunna se cirka fyr mil åt vart håll med Gibraltarklippan och Nordafrika i sydväst och Marbella i nordostlig riktning.

Playa de la Sal är en av 38 kvarvarande vakttorn

La Bella Vista, Spanien
Vi har bara lovord om denna camping som endast skiljs från havet av en promenadväg utmed stranden. Här finns cirka 150 platser i olika storlekar och standarden är långt utöver det vanliga i Spanien. Här är uppvärmda rena fräscha hygienutrymmen, stor avdelning med bar för inom och utomhusgäster, matsal, scen för uppträdande, en liten servicebutik och så vidare. Campingen ligger med gångavstånd från den gamla stadskärnan och den välbesökta hamnen, med alla underbara uteserveringar.
Men smakar det så kostar det också och med spanska mått mätt är dygnshyran på La Bella Vista något dyrare än normalcampingar utmed Medelhavet. Men allt ingår i dygnshyra och det tillkommer inga extrakostnader förutom mynten till tvättmaskinerna.

Härligt uppvaknande med soluppgång på La Bella Vista

Förutom läget på Spaniens mest turisttäta kuststräcka har man eget färskvatten och spillvattenavlopp på tomten, gratis WIFI som fungerar perfekt, 16 eller 32 ampere el, utediskplatser med utsikt över Medelhavet med varmvatten och så vidare.
Om man vill jämföra så har La Bella Vista betydligt högre standard än till exempel våra First Campingar i Sverige och ändå är prislappen, på de campingar som ingår i kedjan, minst det dubbla mot La Bella Vista.
Vi var så nöjda med både campingen och omgivningarna här i Manilva, att vi innan avfärd bokade plats inför nästkommande års klimatflykt.
Sista kvällen på Camping La Bella Vista, för våran del, firade vi med en god middag på campingens restaurant, tillsammans med Lena och Håkan.

Nerja, Spanien
Tidig morgon lämnade vi Manilva efter 14 härliga dagar på Camping La Bella Vista. ”Tina”, vår GPS, var inställd på Camping Cortijo San Miguel som ligger strax väster om Nerja. Efter ett par timmars körning på bra vägar, delvis avgiftsbelagda, checkade vi in på campingen som ligger i en härlig grönskande miljö med träd och buskar som till exempel palmer, avokado, papaya, apelsiner, citroner och så vidare. Här finns inga fyrkantiga måttanpassade tomter utan man står mitt i en mysig gammal fruktodling mellan och eller under dom lågväxande trädkronorna.
Vi fick en stor härlig och solig plats, men den hade ett problem. Mitt på tomten fanns ett Avokadoträd med lågt hängande grenar, som Carthagon inte kom under. Campingägaren, som älskar sina gamla träd, funderade en stund innan han med  vemod sågade bort några av de lägst hängande grenarna så att vi fick in vår bostad under trädets krona.

Carthagon på plats under Avokadoträdet 

Helena njuter av solskenet under härliga fruktträd

Efter en ankommare, i form av det röda, välkomnades vi av några svenskar som år efter år bokar hela sin övervintring på denna camping. Själva är vi här för tredje gången men vi brukar inte stanna mer än ett par veckor eftersom vi fortfarande vill se oss omkring. Men närheten till Nerja och allt vad den staden har att erbjuda så kan vi också, när nyfikenheten har stillat sej, tänka oss att vara här under en längre period.
Här finns gott om promenad och cykelvägar i fruktodlingarna runt campingen och en härlig kilometerlång strandväg in till stadens centrum. Men om man absolut måste hitta något negativt, så är det att man måste korsa en trafikerad landsväg för att kunna nå stranden. Inget större besvär, men man får ju inte bli för positiv.
I Nerja finns det många sevärdheter som till exempel de mest kända som är Balcon de Europa och den uråldriga grottan Cueva de Nerja. På kusten finns härliga badstränder med bland andra den 800 meter långa Playa de Burriana, som anses vara den vackraste på hela Costa del Sol

Playa Burriana, utsedd som vackrast på solkusten

Även nu på vintertid samlas många på stranden

Förutom ovannämnda sevärdheter är det, i vårt tycke, dom gamla mysiga stadsdelarna som är mest intressanta.

Trottoarservering med en doft av forna tider   
 
Här finns små butiker, trottoarserveringar, restauranger och så vidare i smala gränder med låga hus som andas en atmosfär från gamla tider. Detta, plus att solen lyser mer än 325 dagar om året, gör att tusentals skandinaver väljer Nerja, året runt. 
Är man i Nerja så är ett besök i Frigiliana ett måste. Den otroligt vackra staden ligger som en kritvit marmorsmaragd på bergsluttningen mellan Nerja och den kända bergstoppen Pico del Cielo.
Vi försökte oss på att cykla på dom kuperade branta vägarna upp till den gamla staden, men med cirka en kilometer kvar till stadsgränsen, gav vi upp. Svetten rann som floder utmed kinderna, benen var stumma som lyktstolpar och hjärtat slog som en tändkulemotor. Efter en kort paus med en helt underbar utsikt över Medelhavet, vände vi på hojarna och bromsade oss ner, den dryga halvmilen tillbaka till campingen.
Eftersom vi bestämt oss för att besöka Frigiliana innan det var dags för förflyttning, valde vi i stället att ta bussen uppför berget. Trots att det är vinter även här, så var turisttätheten i Frigilianas kuperade gränder ganska hög. Restauranger, barer, butiker och så vidare var inte överbelagda men man kan tänka sej hur det ser ut under högsäsong. Då är det nog trångt på barer och restauranger och i dom smala trappförsedda gångvägarna mellan dom vackra husen.

Smala gränder med terrasserade gångvägar

Dom vackra husen klänger sej fast på branterna

Trots att det inte var vårt första besök i staden så blev det var en lyckad heldag med många trappsteg upp och ner och nya upplevelser att plugga in på hårddisken.
Under vår vistelse i Nerja bjöds vi hem till Marika och min gamla jobbarkompis Bengt, som har en helt underbar lägenhet högst upp på ett niovåningshus i Torrox Costa. Den fantastiska utsikten dom har från sin terrass går inte att med ord beskriva, den måste upplevas, vilket vi haft glädjen att få göra vid några tillfällen genom åren.

Vacker solnedgång, sedd från nionde våningen

Marika och Bengt är ett fantastiskt värdpar och vid ett tillfälle, när Siv och hennes man, som också heter Bengt, var i Nerja, föreslog dom att vi alla skulle träffas på en gemensam lunch i Torrox Costa.
Torroxbengt hämtade oss i sin bil och Marika bokade bord på en bar i grannhuset, där dom bor. I samma takt som nivån i flaskorna minskade, ökade samtalsfrekvensen. Timvisaren började också snurra fortare liksom klirret från tomma flaskor ökade och helt plötsligt var det dags för barägaren att stänga.
Värdparet som har många års erfarenhet av Torrox Costa guidade oss till en annan bar, några hundra meter längre upp på gatan. Även där hade kyparen fullt upp med att bära in flytande godsaker och när även den baren skulle stänga var det dags att kalla på en taxi.
Det kan man kalla för en riktig långlunch. Vi träffades vid tvåtiden och strax efter nio på kvällen var det dags att rulla hemåt igen.
Vi hade då avhandlat det mesta om Mölndalsbostäder, där Siv, Torroxbengt och jag var anställda i drygt 20 år. Min något suddiga slutplädering efter dagens långlunch var, att hade vi tre varit kvar på Mölndalsbostäder i dag, så hade bolaget haft ett betydligt bättre rykte än det som cirkulerar i folkmun nu.

Almunecar
Tolv övernattningar blev det på Cortijo San Miguel i Nerja. Där trivdes vi så bra att Helena, redan vid utcheckningen, bokade plats i tre veckor inför nästkommande vinters ”klimatflykt”.
Dagens förflyttning blev den kortaste hittills på denna resa och redan efter en dryg halvtimmes körning vred vi av tändningsnyckeln igen. Vi hade på denna korta sträcka, bytt från en grönskande camping på Costa del Sol till ett kalhugget berg bakom ett antal 14-våningshus i Almunecar. Ställplatsen, som ligger på ett högt berg, har utsikt över Medelhavet, trots väggen med höghus som skiljer husbilsplatsen från stranden.

Väggen som skiljer campare från strandflanörer

Spanien har 360 mil kustremsa mot Atlanten och Medelhavet. I västra Spanien, mot Atlanten, heter kustremsan Costa de la Luz, ljusets kust och kuststräckan mot Medelhavet har indelats i tio olika zoner.
När vi nu lämnat den sydligaste, med bland annat Manilva och Nerja, lämnade vi också Costa del Sol som gränsar till Costa Tropical, tropiska kusten. Vädermässigt är dom båda kustremsorna snarlika men Costa Tropical har klassats som en subtropisk klimatzon, där tropiska växter, typ avokado, mango, cherimoya med flera, odlas i stor skala.
För att klassas som subtropiska zon, som finns både söder och norr om ekvatorn, måste somrarna vara varma och långa med minst en hel kalendermånads medeltemperatur på över 20 grader. Vintrarna skall vara korta och den kallaste månaden får inte ha en medeltemperatur som understiger 10 plusgrader.
Förutom Almunecar finns städerna La Herradura, Motril och Salobrena på den 13 mil långa tropiska kusten som sträcker sej rakt österut till Almeria.
Costa Tropical bjuder på härliga sandstränder och klippiga små badvikar samt ett gediget utbud av kulturella upplevelser som lockar folk från när och fjärran. Landskapet, bortom kusten, består av dramatiska, mäktiga berg med bland annat grottbyar och den kända skidorten Sierra Nevada, vars snötopp man ser ända nerifrån kusten. Byarna utanför dom exploaterade turistområdena, har fortfarande kvar sin genuina andalusiska charm med låga vitkalkade husfasader, stengator och traditionella tapasbarer.
Vår vän Zofia, från Tjörn, har tillägnat varje vinterhalvår här i Almunecar sedan 2012 och när vi är på besök, får vi den bästa guidning man kan få. Hon har visat oss sevärdheter i Gamla stan, marknadsplatsen, dom bästa tapasbarerna och så vidare. 
Vid ett tillfälle på denna vistelse, guidade hon oss runt i fruktodlingarna utanför stadskärnan.
Det var en fantastisk upplevelse att vandra på slänterna upp mot bergen där markägarnas bostäder ligger inbäddade i fruktodlingarnas grönska. Här fanns allt från apelsiner, cherimoya, avokado, papaya till clementiner och mango.

Milsvida odlingar som klättrar uppför slänterna

Vid en apelsinlund, hade några solmogna frukter fallit ner på vägen. Zofia plockade upp dem, vilket är tillåtet, skalade dom och bjöd oss på frukternas solvarma saftiga kött. Det var nog den godaste apelsin som jag någonsin ätit, samtidigt som det var en törstsläckare som heter duga.

Zofia släcker törsten med solmogna apelsiner

Det blev en lång vandring, drygt 12 kilometer, på allt från smala, nästan oframkomliga stigar genom odlingarna, till trafikerade bilvägar och det hela avslutade vi med ett barbesök på ”skitiga golvet”.
Det riktiga namnet på baren är Manolos, men vandringsgruppen som Zofia tillhör, har döpt om baren på grund av att golven nästan aldrig blir städade. Många spanjorer har för vana att slänga sitt skräp där dom står och dom flesta barägarna sopar hela tiden undan skräpet. På Manolos städar man inte förrän baren stängt på kvällen, vilket innebär att sena eftermiddagsgäster får gå omkring på soptippsliknande golv inne i baren.

Papper och annat skräp ligger orört på golvet

Charmigt eller ej är upp till betraktaren själv att avgöra, men baren är välbesökt och för varje glas vin eller öl man beställer in, får man en god tapas på köpet.
Det senare är kutym i Granadaområdet, men i Almunecar har vi märkt att allt fler barägare rationaliserat bort denna tradition.
Zofia, som har ett gediget kontaktnät i Almunecar, berättade att hon skulle åka på en arrangerad busstur till Guadix, som är en grottby i Sierra Nevada. Vi tyckte det lät väldigt intressant så vi bad henna ordna plats till oss också, vilket inte var några problem.
Dagen innan besöket i den spektakulära byn insjuknade jag. Jag hade åkt på en riktig förkylning, en sån där som bara vi män kan få. Efter ett kortare familjeråd, bestämde vi att Helena skulle göra Zofia sällskap utan mej.
Strax efter soluppgången, med kameran i högsta hugg, cyklade hon till busstationen där gruppen skulle samlas. Det var med vemod jag såg henne rulla nerför backen från ställplatsen, för Guadix är en av de besöksplatser som fanns på vår önskelista. Men sjukdom kan man inte rå över och att sätta sej i en fullpackad buss, med en riktig manlig förkylning, hade säkert inte varit populärt.  
Helena drog i väg i soluppgången och strax före vår värmekällas försvinnande ner i Medelhavet igen, var hon tillbaka.
Helena var inte helt 100-procentigt nöjd med upplevelsen i Guadix, vilket inte är helt ovanligt efter att ha läst om ett resmål. Tyvärr blir det blir lätt så när en plats blir för turistisk, då har den gamla charmen en tendens att trubbas av, det blir hel enkelt för kommersiellt, men nu kan vi ändå bocka av det från vår lista.   

Detta är entrén till en typisk grottbostad i berget

Vitkalkade skorstenar från grottorna stack upp i bergen

Hela grottan har vitkalkade innerväggar liksom hyllor,

detaljer och så vidare, i den bebodda grottan som Helena fick besöka.

Efter Helenas besök i Guadix och en natts sömn var det dags att släppa handbromsen igen.
Sex nätter blev det på ställplatsen som i vårt tycke är lite för dyr i förhållande till standarden. Men är man ensam på en populär plats så får man räkna med att priserna höjs.

La Manga, Spanien
Efter sex upplevelserika dagar i Almunecar var det dags att dra vidare till La Manga, som är en två mil lång smal landremsa, som skiljer saltsjön Mar Menor från Medelhavet.

Armen som skiljer Mar Menor från Medelhavet

Den manliga förkylningen höll sej krampaktigt fast men vi chansade ändå på att köra dom 35 milen i nordostlig riktning.
Efter ungefär halva sträckan passerade vi gränsen till Costa Almeria som är den fjärde kuststräckan, räknat från Gibraltar. Alla kuststräckor, förutom Costa Almeria, har döpts efter dess karaktär som tropisk, solig, bergig och så vidare. Costa Almeria däremot, bär provinsen Almerias namn, men skall man se till dess karaktär så borde sträckningen döpas om till Costa Plastico.
På stora delar av den nio mil långa kuststräckan kör man genom ett hav av plast, som sträcker sej från stranden och långt upp på bergssluttningarna. Det är en helt bedrövlig syn med plast, plast, plast, i jättestora hangarer som döljer allt från ogräs till vackra frukt- och grönsaksodlingar.

El Plastico, så ser bedrövelsen ut från Google Earth

Hela ytan mellan havet och bergen täcks av plast

Efter ytterligare några mil i nordostlig riktning lämnade vi Costa Plastico till förmån för dagens mål, La Manga, eller armen som det betyder, på Costa Calida.
Vid checkade in på Caravaning Camping La Manga vid lunchtid och efter att Helena satt ner foten, för tredje gången, fick vi en mer lättillgänglig plats, utmed huvudgatan. Det är nu fjärde gången vi besöker denna camping som ligger i armhålan på den dryg två mil långsmala armen i södra änden på saltlagunen Mar Menor. 
Min manliga förkylning och dom 35 milen tog på krafterna och det var först efter tre-fyra dagar på La Manga, som jag började känna mej bättre igen.
En riktig manlig förkylning är värre än en förlossning, enligt vissa experter. Sant eller ej kan jag inte svara på eftersom jag aldrig fött barn. Men jag är skeptisk till jämförelsen, eftersom jag ofta upplever att de, så kallade experternas bedömning, inte alls överensstämmer med verkligheten. Om man till exempel ställer samma fråga till fem olika experter, så får man nog vara beredd på att svaren och utläggningarna blir väldigt förbryllande. Nog om detta, nu är jag i alla fall frisk igen och nu ser jag fram mot långa härliga cykelturer.
Costa Calida sträcker sej från Aquilas i sydväst till Alicantes gräns i nordost. Denna kustremsa har likheter med solkusten med hög årsmedeltemperatur och högt antal soltimmar. Den kännetecknas också som en av de mest orörda kusträckorna, med lagunen Mar Menor, landremsan La Manga, Cabo de Palos och Mazarron som dom stora turistmagneterna.
Efter ungefär en vecka tipsade Micke oss om en större och soligare plats på den jättestora campingen som är cirka en kilometer lång och nästan lika bred. Helena tog kontakt med receptionen som gav oss okey att flytta och vi kände direkt att det var ett bra val. Platsen var betydligt större och rymligare och det fanns inga träd eller buskar som skar av solens värmande strålar. Vi blev så nöjda att vi genast utökade vår vistelse med några dagar till.

Marknader
Marknad och Spanien hör ihop. Nästan varje liten oansenlig by har en marknadsdag med allt från frukt och grönt till billiga underkläder. I Cabo de Palos, några kilometer öster om campingen, är det marknad på söndagar och i Los Belones som ligger några kilometer väster om campingen är tisdagar den stående marknadsdagen.
Marknaden i Los Belones är väldig liten och ligger precis intill byns torg där det finns barer och matställen. Här finns bara ett 20-tal utställare, men det är inte bara en marknad, det är även en social plats att umgås på och en träffpunkt för många. Svenskgänget till exempel, som kommer både från byn och campingen, har som tradition att samlas efter marknadsdagens slut på torgets uteservering.  
Vid ett tillfälle, när alla samlats på uteserveringen och den första lunchölen hittat hem, kom ”Micke med hatten” som vi kallar honom, med ett förslag. Han hade hört talas om en lunchrestaurang som skulle vara lokalbefolkningens favoritställe.
Åldersskillnaden i svenskgänget, som för dagen var 14 personer, var allt från 50-åringar till en pigg 93-årig dam. Dom flesta cyklade till restaurang Triola, som den heter, men av olika skäl åkte några bil de cirka fem kilometer till restaurangen som låg mitt ute i ingenstans, långt från höghus och vrålade bilar.
Vi beställde en trerätters meny som var helt fantastisk och det enda vi kunde klaga på, om man nu måste klaga, var att portionerna var mer anpassade för unga kroppsarbetare än till överåriga livsnjutare. Men gott var det och cykelturen tillbaka till campingen, gjorde sitt för att påskynda matsmältningen, för oss som inte fattat att magen mättar mer än ögat.  

Mar Menor
Mar Menor, eller lilla havet, är Europas största saltvattenlagun som skiljs från Medelhavet av den drygt två mil långa sandbanken, La Manga som bara är 100 meter bred på sina smalaste ställen.
Fiske och turism har sedan länge varit viktigt för lagunen, men efter många års övergödning på åkrarna runt sjön har det ekologiska systemet, sakta men säkert, slagits ut.
Det medförde att lagunen till slut dog, växter försvann, fiskar dog och sjöhästarna som var lagunens symbol utrotades helt. 

Sjöhästen står som symbol utmed Mar Menors kust

Ett riktigt uppvaknande fick  beslutsfattarna på hösten 2019 då tre ton fisk och skaldjur frivilligt simmade upp på land, mot sin död, för att undkomma dom höga halterna av svavelväte som fanns i det syrefattiga vattnet.
Vid förra årets besök i La Manga, fanns det cirka 7000 bostäder till salu på grund av beslutfattarnas flathet att inte stoppa övergödningen och försurningen av lagunen.
I dag har man beslutat om odlingsförbud närmast sjön och sakta men säkert börjar vattnet återhämta sej. Fiskeförbudet är upphävt, folk har börjat bada igen, men forskarna tror fortfarande att tar åtskilliga årtionden innan växt- och djurriket återhämtat sej helt och sjöhästarna, kanske aldrig mer återkommer.
Nästan hela sjön omgärdas av långa härliga sandstränder och vill man bada måste man vada 100-tals meter innan vattnet ens når midjehöjd. Det maximala djupet i sjön är mindre än sju meter och den totala ytan är ungefär som halva Siljan, i Dalarna. På andra sidan lagunen, på fastlandet, ligger dom mer kända städerna San Pedro del Pinatar, San Javier och Los Alcazares och i den södra delen av sjön sticker det upp fem öar som har vulkaniskt ursprung.
I den nordligare delen av lagunen, i Santiago de la Ribera ligger en flygflottbas som ofta gör sej påmind när dom unga nyutbildade piloterna övningsflyger på låg höjd över lagunen.
Vid ett av våra besök var det till och med en ung pilot som flög så lågt att den ena vingen skar vattenytan och störtade, med dödlig utgång som följd. Det var en tragisk händelse som innebar att all aktivitet från flottiljen upphörde under en längre period.
Flygflottbasen i Santiago de la Ribera byggdes för drygt 100 år sedan och dess huvudsakliga syfte då, var att försvara hamnen i Cartagena, som är bas för den spanska medelhavsflottan.

Efter knappt tre veckor, var det dags att lämna idyllen vid lagunen Mar Menor. Vi lämnade Camping La Manga med en minnesbank fylld med härliga cykelturer och trevliga stunder i goda vänners sällskap. Vi har fått många goa skratt åt mer eller mindre sanningsenliga historier.   

Framför oss hade vi Fortuna och camping La Fuente, som vi besökte på vår allra första vinterresa till Spanien, för 13 år sedan. En plats som är mest känd för sina termalbad och spaanläggningar uppe i Murcia bergen, cirka sex mil rakt väster om medelhavskusten.

Los Banos de Fortuna, Spanien
Efter knappt en mil lämnade vi Costa Calida och ändrade kursen mot nordväst till bergen och den spanska landsbygden. Vi körde cirka 10 mil i det bergiga landskapet innan vi anlände Camping La Fuente och spaanläggningen La Fuente, en plats som vi minns från vår första övervintring i Spanien.
Då, för 13 år sedan, fanns det bara ett 20 tal campingplatser och ett fåtal bungalows och trots det var anläggningen inte fullbelagd. Restaurangen var vinterstängd och spaanläggningen halvöppen och det hela kändes ganska öde och ensamt.
Det som mötte oss nu var något helt annat. Det var ett myller med husbilar, husvagnar, bungalows och så vidare, som var uppbyggt runt spaanläggningen La Fuente. Även själva spaanläggningen var utbyggt med ytterligare ett poolområde, en större restaurang, sällskapsrum och så vidare. På själva campingen finns det nu också ett aktivitetsområde för utomhussporter typ paddelbanor, fotbollsplan, basket och så vidare för den yngre generationen, samt några boulebanor för oss som blekt våra kvarvarande hårsstrå.
Alla närliggande markområden, har styckats av till campingplatser och bungalows och i dag finns det cirka 200 enheter och allt är fullbelagt, trots att det är vintersäsong. Det är en helt overklig utveckling som skett under dessa år och det är inte bara har här, det gäller hela Spanien.
På vår första övervintring i Spanien, 2011, var nästan alla campingplatser stängda på grund av för dålig beläggning. I dag är alla öppna men nu är det i stället svårt att få plats. Vill man campa på dom attraktiva platserna måste man numera boka plats långt i förväg. Vi har till exempel redan bokat ett antal platser som vi vill besöka på nästkommande klimatflykt.

Termalkällor
Fortuna kommun är mest känd för sina varma termalkällor som sprudlar upp ur jordlagren. Vattnet kommer från tusentals meters djup och för att få kallas termalkälla måste vattnet vara mer än 20 grader varmt när det når jordytan. Eftersom källan kommer från dessa enorma djup är det inte bara varmt, det innehåller oftast ett antal mineraler, vilket anses ha en hälsosam effekt på människliga organ.
Förutom spaanläggningen på La Fuente, så finns det i närområdet, ett antal stora och små hotell med termalbad.
Balneario de Leana, som är den mest kända och äldsta hotellet i regionen, tros ha en 2000-årig anknytning.

Ingång till spaanläggningen Balneario de Leana

Härlig utsikt mot bergen från Leanas poolområdet

Man tror att romarna, redan på vårt första århundrade e.kr, lät bygga ett stort kärl nära platsen där Leana-spaet ligger i dag. Kärlet, där det varma hälsosamma vattnet samlades, tillägnades nymferna (kvinnliga gudaväsen i den grekiska mytologin), för dess botande egenskaper.
Ungefär fem hundra år senare utsattes platsen för en enorm jordbävning som fick den termiska källan att ändra riktning och det är ur den källan som man tror att Balneario de Leana får sitt termalvatten i dag.
Våra planer med besöket på Camping la Fuente var cykling och bad. Tyvärr blev det inte så mycket cykling men det blev desto mer bad i den fantastiska anläggningen. Här finns två jättestora pooler med 36 gradigt termalvatten. Bägge har en helt öppen ytterdel samt en inre del som är täckt av en genomskinlig kupol.

Två likadana poler med en inre och en yttre del

Dom inre delarna har pulserande vattenstrålar från botten och från sidoväggarna och ovanifrån finns stora tunga pulserande vattenstrålar som masserar överkroppen. Det är en fantastisk känsla, nästa som en helkroppmassage, vart man än befinner sej i det bubblande och hälsosamma vattnet.

Strålarna från väggar och botten ger härlig massage

Helen masserar ryggen i tunga strålar ovanifrån

Några kortare turer på järnhästen blev det och på vår sista dag tog vi en tur till Fortuna som är huvudorten i omgivningarna. Fortuna, som ligger cirka fyra kilometer från La Fuente, är en mycket gammal stad som i dag har drygt 10 000 fastboende. Det är en stad med mycket stort behov av renoveringar, allt är gammalt och slitet och det verkar som om folk inte ens bryr sej. Men det kanske är så i dom här bergsbyarna. Här lever man på ett helt annat sätt, utan krav gällande på glamour och status och långt från stress och jäkt. 
Efter fem nätter var det dags att starta Carthagon igen och det som vi minns allra mest från besöket på Camping La Fuente är alla dom härliga termalbaden. Vi låg minst en och en halv timme varje dag i det 36 gradiga vattnet, med alla jetstrålar som mjukade upp våra, till åren komna kroppar. Ett minne som för alltid kommer att finnas på hårddisken.

Benicarlo, Spanien
Våra masserade och tvagade kroppar lämnade La Fuente en tidig fredagsmorgon och målet för dagen var en sträcka på 38 mil till Benicarlo vid medelhavskusten. Eftersom vi var i trakterna kring vingården Delampa, utanför Murcia, där vi bunkrat vid ett flertal tillfällen, var ett besök helt givet.
Vi släntrade in i butiken med de goda vinerna och en halvtimme senare hade vi stuvat in 62 flaskor i Carthagons vinkällare. Personalen visade sin tacksamhet med vårt besök genom att ge oss två av deras bästa viner på köpet och ett välkommen åter.

Vingården Delampa, på slätterna  i Murciabergen

Det fick mej genast att tänka på allt vi köpt genom åren på systembolaget som aldrig, aldrig, aldrig visat någon som helst tacksamhet, inte ens ett välkommen åter. I stället möts man av blickar, som väcker skuldkänslor, när man köper mer än det socialstyrelsen rekommenderar.
Efter Delampa var det cirka 30 mil kvar till camping Alegria del Mar i Benicarlo och direkt efter incheckningen, vid lunchtid, besökte vi campingens restaurang.  
I Fortuna var det tyskar som hördes och syntes mest men här i Benicarlo, på campingrestaurangen, var engelsmännen överrepresenterade. Gubbarna spelade biljard och drack öl och damerna satt och läppjade på sina drinkar. Vi svenskar, liksom övriga skandinaver, tillhör en liten, liten andel av de turister som cirkulerar i Sydeuropa vintertid, men dom finns och det är alltid lika trevligt när man träffar dom.
Vår visit i bergen innebar att kuststräckan Costa Blanca låg utanför vår färdväg och att vi endast nuddade Costa Valencias norra spets innan vi anlände Benicarlo som ligger på Costa del Azahar, apelsinkusten.
Apelsinkustens karaktärsdrag är pinjeklädda kullar som sluttar ner mot apelsinodlingarna vid kusten och den sträcker sej från Almenara i söder till Vinaros i norr.
Benicarlo har cirka 29 000 fastboende och bebyggelsen består mestadels av äldre, ganska tråkiga och slitna flervåningshus. Till sevärdheterna hör bland annat en gammal tempelliknande kyrka från mitten av 1700-talet och hamnen som omgärdas av ett flertal restauranger.

Kyrkan Sant Bartomeu de Benicarlo från 1700-talet

Men det staden är mest känd för, är varken kyrkor eller hamn, utan för sina röda kraftiga viner.   
Knappt en mil norr om Benicarlo, utmed kusten, ligger Vinaros som är en betydligt vackrare och till synes modernare stad med en lång härlig strandpromenad där barer och restauranger trängs med varandra.
Vägen dit var mycket cykelvänlig och den gick mestadels genom landsbygd med låga hus och odlade fält. Det första som mötte oss när vi lämnat landsbygden var en tjurfäktningsarena. Vi stannade till där för att se om vi kunde komma in men allt var igenbommat förutom en liten bar i ena hörnet. Från baren, där vi intog varsin öl, hittade jag en smygväg in på arenan, för att kunna ta några bilder på den kulturmärkta platsen.
Det är fortfarande helt obegripligt att tjurfäktning fick alla att gå man ur huset för att se detta djurplågeriet som, tack och lov är förbjudet i dag. Dörrmattorna, eller matadorerna, som dom säger på spanska, var helgonförklarade och dom finns fortfarande avbildade på barer och andra offentliga platser.  

Detta är gången som var tjurarnas väg till döden

Arenan som påminner om en grym tidsepok

Vi fastnade direkt för Vinaros och bestämde redan nu att göra ett återbesök nästkommande vinter. Ungefär lika långt söder om Benicarlo ligger en annan turistattraktion, Peniscola som på svenska betyder ”snoppgodis”, tror jag. Av namnet att döma skulle man kunna tro att det är en bordell, men det är det inte. Peniscola är en mycket välbesökt stad och det är framför allt den vackra borgen, på udden mellan hamnen och playan som lockar till nyfikenhet.

Klippan med Peniscola Castel och gamla staden

Fram till 1294 e.Kr. ägde morerna borgen som därefter övertogs av de kristna tempelriddarna. Detta för att skydda pilgrimer som var på väg till det heliga landet eller det förlovade landet.
I dag är Peniscola Castel, med den gamla stadsdelen innanför murarna, en stor turistattraktion och en plats där man kan koppla av med något rött i handen och  bara njuta av utsikten.

Spätzle Fritz, Spanien
På vår väg norrut har vi vid ett flertal tillfällen övernattat på en annorlunda ställplats, som ligger på den spanska landsbygden, cirka två och en halv mil norr om Benicarlo.
Men innan vi vred om startnyckeln till Carthagon, var Helena tvungen att göra ett sista besök i mandellunden som låg precis intill vår campingplats. Helena älskar mandelträd för dess vackra rosa blad som vid denna årstid börjat övergå till vitt.

Helena gör ett sista besök under ett mandelträd

Fem övernattningarna blev det på Alegria del Mar och framför oss hade vi bara drygt två mil till den speciella platsen som ligger långt från allfartsvägarna utmed kusten. Från campingen i Benicarlo, åker man rakt ut på landsbygden med allt från olivlundar till frukt- och grönsaksodlingar.
Det tyska paret, som äger platsen, fick för drygt 30 år sedan en affärsidé, ett något annorlunda tänk, som säkert flertalet ruskade på huvudet åt. Men paret stod på sej och 1990 öppnade dom en restaurang för campare. Deras iden var att alla skulle kunna övernatta efter intagen måltid med tillhörande drycker. Paret vände helt enkelt på tänket.
Vanligast är ju att campingar har en mer eller mindre dålig restaurang, men familjen Fritz erbjöd i stället en gourmetrestaurang med en mer eller mindre dålig övernattningsplats.
I dag kan man förstå iden, med då, 1990, när iden blev verklighet, fanns det ju knappast inte en campare ute på vägarna och husbilar var en mycket ovanlig syn.  
I dag finns det jättestora grusplaner, med plats för mer än 100 ekipage. Varje morgon töms dom grusade  planerna och innan mörkret fallit är det fullbelagt igen. Man stannar en natt, äter och dricker gott och lämnar nästa morgon så fort alkomätaren visar grönt. Dag ut och dag in pågår detta och jag tror inte ens att Fritz hade kunnat förutspå detta, mitt ute i en apelsinlund.

Att vakna mitt i en apelsinlund är inte helt fel

Roses, Spanien
Fortfarande mätta efter gårdagens Wienerschnitzel var det dags att lämna denna omöjliga satsning som det tyska paret ändå lyckades med, eller förutspådde dom verkligen husbilarnas enorma utveckling.
Målet för dagen var drygt 35 mil i nordlig riktning, till Roses, som är vårt sista stopp i Spanien för denna säsong.
På vägen dit passerade vi Costa Dorada – gyllene kusten, vars karaktärsdrag beskrivs som festlig och livlig. Salou och Tarragona till exempel, är vida känt för sitt ”håll i gång”, och eftersom man börjar närma sej det tresiffriga så är det kanske snart dags att göra ett besök.

Cirka sex mil norr om Barcelona börjar Costa Brava – den vilda kusten, som är den tionde och sista av Spaniens namngivna kuststräckor. Denna nordliga kuststräcka är mest känd för sin vilda, bergiga och orörda natur och den sträcker sej förbi Roses och ytterligare ett par mil till den franska gränsen. 
Vår förbeställda plats på Salata camping var inte till full belåtenhet. Främst för att det fanns ett stort träd mitt på tomten, men även för att den blivit väldigt lerig efter ett regn som kommit några dagar innan vår ankomst. Morgonen efter incheckningen, gick Helena med militäriskt taktfasta steg, till receptionen och efter det erbjöds vi en bättre och soligare plats.
Till saken hör att just denna dag, blev svenska folket fullvärdiga medlemmar i NATO och Helena visade verkligen prov på hur man hanterar denna historiska händelse. Personalen i receptionen kommer säkerligen att för all framtid, darra när dom hör en svensk röst.
Men en bra plats fick vi och vi känner oss helt nöjda med bytet och med personalens hjälpsamhet.
Roses är en stad man gärna åker till och det som främst lockar är den fyra kilometer långa underbara strandboulevaden som går i en vid båge runt bukten.

Den vida bukten Roses, sedd från hamnområdet

Spanien kan stoltsera med att ha med två av 38 vikar, som godkänts av UNESCO som de vackraste i världen. Den ena är Santanderbukten som ligger i norra Spanien mot Biscayabukten, tio mil väster om Bilbao och den andra är Rosesbukten, där vi befinner oss, i Medelhavet.

Roses med dom snöklädda bergen i bakgrunden

För att få tillhöra denna eminenta  skara måste vissa krav uppfyllas som till exempel att ha en rik fauna och flora, vara känd och omtyckt av både lokalbefolkning och turister, symboliska ruiner, gastronomiska upplevelser, med mera.
När det gäller gamla byggnadsverk så är det Citadellet de Roses som lockar flest turister. Citadellet är en militärisk befästning som bland annat innehåller rester av den grekiska staden Rhode, som grundades 776 f.Kr.
Citadellmuseet, el Museu de la Ciutadella de Roses, öppnad för första gången sina dörrar den 15 maj 2004. Ett annat, mindre välbesökt byggnad, är en gammal gravplats några kilometer upp i bergen som heter, Dolmen de la Creu d´en Cobertella som beräknas vara cirka 3 000 år gammal. Megalitdolmen, som denna typ av gravplatser kallas, består av stora plattor i granitgnejs staplade på varandra till en smal förkammare och en större gravkammare. Dolmen de la Creu grävdes fram av arkeologer i mitten av 1900-talet och efter ytterligare utgrävningar hittade man ett flertal megalitgravar i området. Man fann även skelettrester, keramik och romerska mynt inom området vilket tyder på att berget varit en större boplats under stenåldern.

Stora stenblock utgjorde gravplats på stenåldern
 
Vill man uppleva matkulturen så kan man till exempel köpa ett häfte med 10 kuponger till olika gastronomiska restauranger för att bilda sej om kockarnas kunnighet.
Eller också gör man som vi mestadels gör, vi slinker in på någon strandbar och går därifrån med ett leende, efter en god måltid.

Bild som talar för sej själv

Söndag är marknadsdag i Roses och det utbudet som finns där är nog bland det mesta vi upplevt. Rättare sagt, det som inte finns på den marknaden, finns inte.
Marknader kan man tycka vad man vill om, men det är ett trevligt inslag i den spanska kulturen, samtidigt som det är också en riktig plånbokstömmare.
Vid vårt första besök, av två, kom vi tillsammans undan med tre par byxor och vid andra nöjde Helena sej med en liten billig väska. Marknadsplatsen i Roses ligger precis intill murarna på Citadellet och bara ett stenkast därifrån ligger hamnen.
I den enorma hamnen finns  alla typer av båtar, från styrpulpetare till oligarkliknande lyxkryssare och under sommarhalvåret utgår även ett större antal sightseeingbåtarar härifrån.

Lyxbåtar trängs om platserna i den stora hamnen

Några dagar efter vår ankomst till Camping Salata anslöt Lena och Håkan igen. Dom hade sedan vi skildes, varit på sin favoritplats, Villajoya. Det blev ett glatt återseende med kramar och dom traditionella berättelserna om dom senaste upplevelserna.
Det blev många och långa cykelturer i det dramatiska landskapet, som även Lena och Håkan hakade på vid något tillfälle.  En av dom längre etapperna var våra två besök i Castello de Empuries som har anor från vår tideräknings begynnelse. Om man befinner sej i dessa trakter så är den gamla stadskärnan väl värt ett besök liksom kyrkan Santa Maria från 1064 e.Kr.

Porten till den över 1000 år gamla kyrkan, Santa Maria

Att botanisera i dom smala gränderna eller ta en öl på det lilla torget kan väcka även en historieförnekares intresse.

Gamla smala gränder mellan 1000-åriga hus

Helena beundrar dom gamla husen runt torget

Vi hittade två trevliga cykelvägar till Castello de Empuries, en två mil lång, på grusvägar, genom ett till synes, nedlagd landsbygd och en hälften så lång väg via den unika staden Empuriabrava.

På bilden ser man det unika med Empuriabrava

Hela den moderna staden, som är från slutet av 1960-talet är uppbyggd på en oanvänd myrmark där några arkitekter, utan hängslen och livrem, beslutade sej för att bygga en maritim stad. Deras vision var att  bygga en plats för båtfolk och Venedig låg som grund i deras tankar. (Se fotot ovan, alla blåa streck är konstgjorda kanaler för båtfolket).
I staden finns inte mindre än 24 kilometer farbara kanaler där dom flesta har en egen båtplats strax utanför dörren.
Vid ett tillfälle hyrde vi en liten motorbåt och med kartan och ratten i högsta hugg tog Håkan oss runt i kanalsystemet mellan alla lyxiga och överdimensionerade hus och lustjakter.

Kapten och ”försten” lotsar oss runt i kanalerna

Det var en trevlig upplevelse att få se alla vackra hus och dom egna lyxbåtarna, som ligger bara några meter från kanalen. Efter en dryg timme i dom vackra kanalerna, med en fullproppad minnesbank, förtöjde kaptenen sitt lånade skepp igen. Då hade vi sett det mesta av all den lyx och överflöd som Empuriabrava har att erbjuda och det är inte svårt att förstå att dom mest välbärgade söker sej till detta paradis.
När vi gled hemåt mot Roses igen, på våra järnhästar, var det svårt att ta in all den lyx och överflöd som samlats på en och samma plats. Avundsjuka finns inte i min vokabulär, men visst skulle det vara trevligt med en boendemiljö, likt nedanstående bilder.

Vackra bilder som kan skapa avund hos många

På mindre än ett halvt sekel har en helt orörd sumpmark förvandlats till en lyxig stad, med en status som lockar de mest välbärgade.
Vädret i Roses var väldigt omväxlande, precis som det är på våren hemma, men det var mestadels soligt och cykelvänligt. Några få dagar hade vädret väldigt bråttom och vid ett par tillfällen var det blött och kallt. Men däremellan kunde man slappna av på en uteservering i bukten och se på slokörade surfare, som saknade vind i sina segel.
Några dagar innan vi skulle lämna Roses dök Anna-Lena och Jan-Olof upp. Dom var på väg hemåt och skulle bara stanna över en natt. Men vi fick ändå en trevlig eftermiddag tillsammans med glädje, skratt och en hel del friserade historier.

Fyra falkenbergare och Helena njuter i solskenet
 
Efter totalt 70 dagar på den spanska medelhavskusten var det nu dags att lämna landet för denna gång. Nu har vi bara ett sista stort planerat mål kvar, Livigno i Italien, där vi skall fira min 80-års dag.

Franska medelhavskusten
Vi checkade ut tidig morgon från Camping Salata och innan vi lämnade Roses fyllde vi bilen med diverse godsaker från Mercadona, för nu var det dags att lämna Spanien för denna gång.
Bara några mil senare passerade vi gränsen till Frankrike och efter ytterligare ett tjugotal mil checkade vi in på en ställplats, Air Camping Cars-Paul Riquet, i Montpellier. Vädret var strålande och efter stödbensölen tog vi en kortare promenad tillsammans med Lena och Håkan innan det var dags att slappa utanför husbilarna.
Tidigt nästkommande morgon släppte vi handbromsen igen och framför oss hade vi cirka 50 mil, nästan rakt österut, till Caravan Park La Vesima några kilometer öster om Arenzano i Italien.
Vi följde medelhavskusten på härliga trefiliga betalvägar, men smakar det så kostar det, för betalvägarna i Frankrike är oförskämt dyra. Alternativa vägar finns, men dom är inte att tänka på om man inte har obegränsad tid till övers, vilket vi pensionärer inte har. Statistiskt sett, så tillhör ju jag den grupp som står i tur att få en hyresfri etta med lock.
Efter cirka fem timmar på dom franska vägarna passerade vi gränsen till Italien och nu fanns det faktiskt anledning till gnäll. Precis efter gränsövergången förbyttes vägarna från strykbordsläta dukar till, ”lappa och laga” vägar, likt luggslitna lapptäcken med rutor i gråskalans alla nyanser. Ytterligare några mil senare skulle vi upp i bergen där vägarbeten i tunnlar och på broar avlöste varandra med smala provisoriska filer som följd. Dessutom skulle vi samsas med alla tunga, breda lastbilar som dundrade fram i oförminskad hastighet.
Det var många jobbiga mil som trots allt var värt mödan, eftersom utsikten från dom högt belägna vägarna bjöd på något alldeles extra. Från broarna på höjderna såg man små byar, som till exempel Sanremo med sina färgglada hus som klättrade upp på bergssidorna och i dalens mynning speglade sej Medelhavet i solskenet. Det var otroligt vackert, synd bara att man inte kunde stanna och fotografera det hela.
I Spanien är dom flesta husen vitmålade, vilket ger ett fräscht intryck och i denna del av Italien är flertalet målade med glada pastellfärger från ljust gula till guldockra. På många gamla orter i Frankrike däremot, vet man inte vad färg är, där är de flesta fasaderna putsskadade och helt omålade, vilket gör att allt ser gammalt, grått och risigt ut.

Vesima, Frankrike
Med facit i hand så förstår vi att det måste vara svårt att bygga och underhålla vägar i denna del av Italien. Det är tunnlar rakt igenom höga berg och höga broar över de djupa dalgångarna, som avlöser varandra. Dessutom är vägarna mycket hårt belastade med all den tunga trafik som fraktar gods kors och tvärs genom landet. 
Med sju, delvis jobbiga timmar bakom ratten, var det skönt att slappna av på campingen i Vesima som Helena förbokat, några mil väster om Genua, vid Medelhavet. 

Valmadrera, Italien
Efter en god natts sömn var det dags att släppa handbromsen igen och målet för dagen var Valmadrera, vid Comosjön. Vi hade knappt 25 mil framför oss och de första milen var precis som gårdagens avslutande del med söndriga, gropiga vägar i bergen, med vägbyggen och trångt om utrymmet.
Men när vi efter någon timme var uppe på högplatån, blev det planare mark och betydligt bättre vägar som mestadels sträckte sej genom landsbygd. Trafiken rullade på i ett behagligt tempo men när vi närmade oss Milano, tjocknade det till sej ordentligt, vilket man oftast får räkna med när man är i närheten av storstäder.
Vi körde in på en obemannad ställplats i Valmadrera med härlig utsikt över änden på Comosjöns östra ben, där floden Adda har sitt utflöde.

Den lilla hamnen vid foten av berget i Valmadrera

Lecco med kyrkan och dom härliga bergen på andra sidan sjön

Trängseln med massor av husbilar och fullbelagda campingar som vi upplevt i Spanien, fanns inte här. Ställplatsen som vi körde in på hade bara sju platser och när vi anlände var den helt tom men under vår vistelse kom det några nattsländrare till.
Valmadrera är en mycket liten stad med drygt 11 000 fastboende men med mycket aktiviteter, i alla fall dom dagarna vi var där. Här pågick en regatta för ungdomar med optimistjollar och i den lilla viken hade vindsurfarna lekstuga. På huvudleden genom stan var det cyklister, med snabba dräkter, som syntes mest och vildhjärnor på vrålande 500 kubikare, som hördes mest.
Efter tre övernattningar i den lilla byn med den härliga utsikten, hade vi drygt 17 mil framför oss mot det sista förplanerade målet på denna resa. 

Livigno, Italien
Vi vaknade till en vacker morgon och vår resa mot höjderna, tillsammans med Lena och Håkan,
började med att ta oss över bron till Lecco och vägen, längs med den östra sidan av Comosjön.

Morgonsolen över Lecco på andra sidan sjö

På kartan såg det ut att kunna bli en mycket vacker sträckning på drygt tre och en halv mil upp till den norra delen av sjön, men ack vad vi bedrog oss. Nästan direkt efter Lecco körde vi in i en mörk tunnel som var helt befriad från utsikt och så pågick det hela sträckningen. Vi körde igenom drygt tio tunnlar med olika längder och mellan hålen in i bergen var det korta sträckningar med utsikt över sjön. När vi vände inåt landet, i ostlig riktning mot målet, fick vi kompensation för det som vi missat i tunnlarna. Vi körde cirka tio mil i den mycket vacker dalgången Valtellina med floden Adda som är en av Comosjöns viktigaste inflöden. Valtellina är en mycket bördig och bred dalgång med höga sluttande berg på ömse sidor. På låglandet odlas allt från grönsaker till äpplen och på sluttningarna, kan man se stora fält med vinrankor.
Ända sedan vi startade vår hemresa från Roses har vi sett tecken på att våren är i annalkande. Utmed vägarna till exempel, har vägrenarnas sly börjat vakna till liv igen med sina små skirande gröna blad.
När vi kom in i Valtellinadalen fick vi verkligen se att våren var i antågande. Dom gula buskarna, Forsythia och Mimosa, stod i full blom med sin kraftigt gula färg och på sluttningarna hade vinrankornas nakna stammar klätts med små gröna blad. Körsbärsträden blommade för fullt liksom Magnolieträden med sina olika färger från vitt till mörk lila och allt vittnade om att en ny vår är på gång.
Trots allt som odlas och exporteras från dalen, så är den mest känd för sina viner med Valtellina DOC och Valtellina Superiore DOCG som dom mest eftertraktade. 
Vi lämnade dalen och strax efter Tirano började den drygt sju mil långa klättringen upp till målet i Livigno. De första tre milen gick svagt uppför och bestod bland annat av sex tunnlar med och en sammanlagd sträcka på cirka 13 kilometer. Med fyra mil kvar passerade vi Bormio och det var här klättringen började på allvar. Med en mil kvar till målet var vi uppe på drygt 2400 meter över havet och sedan gick det brant nerför till cirka 1800 meter där skidparadiset ligger. Det var en intressant körning med fantastiska vyer över bergsmassivet med snöklädda toppar som låg långt ovanför trädgränsen.

Vi anlände campingen med en helt molnfri blå himmel och en sol som fick snön att gnistra som små, små marmorflisor. Helle och Stefan, som redan var på plats, mottog oss med bamsekramar och vänliga fraser, innan det var dags för stödbensölen.

Falkenbergarnas Kabe och våran Carthago i bergen

Från campingen såg vi hur skidfolket forslades upp till höjderna i det stora liftsystemet och hur dom i välpreparerade backar snirklade sej ner till utgångspunkten igen. Det såg riktigt härligt ut, nästan så man blev sugen, men med ålderns rätt så tilläts jag att låta bli. Det fick räcka med att njuta av den fantastiska miljön i det myggfria soliga vädret.
Redan tidigt nästa morgon stod Lena, Håkan och Stefan klara för att kasta sej ut i dom soldränkta pisterna. Jag och Helena strosade runt i den lilla byn som är helt uppbyggd på skidturismen, med allt från lyxiga restauranger, märkesbutiker, skattefria varor till ”after ski” syltor med dunka, dunka musik.

Helena suger på ett glas vitt i det vackra vädret

Och Stefan sköljer strupen med att stort glas gult

Det fanns även en vacker kyrka och några kulturmärkta gamla byggnader.

Alla byar har en kyrka i Italien, så även Livigno

En dekorerad gammal timmerstuga

För våran del blev det tyvärr bara två övernattningar på Livigno Ski Area på grund av att mina luftrör vägrade anpassa sej till den tunna luften som råder på dessa höjder. Dessutom blev vädret sämre med kyla och varning för snö.
Planer var att vi skulle fira min 80-årsdag på skidorten, tillsammans med Falkenbergarna och Aleborna, men med en knapp vecka kvar till den 2 april, så tvingades vi ställa in dom planerna.
Efter bamsekramar och lycka till lämnade vi skidorten på samma väg som vi kommit dit, tillbaka ner mot Valtellinadalen. Drygt sju mil och 1400 höjdmeter senare med branter, serpentiner och varma bromsbeläggningar, hittade vi en ställplats i Tirano, som ligger längst österut i den vackra dalen.

Tirano, Italien
Jag kände direkt att det var lättare att andas på dessa höjder, men vädret hade en del till övers att önska. Det var grått, regnigt och ogästvänligt och inte alls så som vi upplevde Valtellinadalen på vår väg upp till Livigno.
Efter första övernattningen vaknade vi av att det regnade kraftig. Byborna måste haft någon form av regndans under natten, för han med vattenspridaren, han däruppe, fullkomligt vräkte vatten över dalen.
Framåt eftermiddagen, när blodomloppet nästan hade koagulerat av inaktivitet, dök plötsligt Aleborna, Helle och Stefan upp i regnet. Dom lämnade också Livigno i förtid, för dom hade sett att ett oväder var på väg mot skidorten. Det blev ett glatt och oväntat återseende som vi passade på att fira med Gammeldansk, öl och lite rött samt en god måltid i deras Frankia.
Dom ville absolut, tillsammans med oss, fira min 80-årsdag som sedan länge var planerad i Livigno, men som vädrets makter och mina luftrör, satte stopp för. Eftersom alla ville vidare, vi norrut och Aleborna söderut så bestämde vi att fira det hela några dagar tidigare. Några dagar hit eller dit kan ju inte spela någon roll på ett 80-årigt liv. Innan det var dags att krypa till sängs, strax efter midnatt, hade vi fått i oss en riktig långlunch med tillhörande drycker och mer eller mindre sanna berättelser.
Dagen efter fick jag presenter och alla som känner mej vet ju vad jag vill ha och det hade Aleborna och Falkenbergarna införskaffat i smyg. Det blev en treliters flaska rött plus en T-shirt med Ullared text på, vilket jag verkligen uppskattade.

Don efter person, tre liter rött till ett Ullaredfan

Senare på eftermiddagen var det dags att ta farväl med kramar och lycka till. Vi skulle starta vår färd norrut, tidigt nästa morgon och Aleborna, som har en annan dygnsrytm, skulle söderut mot Roses i Spanien.
Till dagens mål, Innsbruck, hade vi smala serpentinvägar i kuperad terräng med omväxlande djupa dalar och höga berg. Det var nästan 30 mil till vår nästa övernattningsplats, Innsbruck i  Österrike och på vägen dit skulle vi passera tre höga toppar plus det omtalade Brennerpasset. Det var ingen höghastighetsväg, men däremot var det ögongodis när man såg de höga snöklädda topparna i ena ögonvrån och de grönskande dalarna i den andra.
Den högsta delen på bilvägen låg på cirka 2000 meter som är ungefär i höjd med Kebnekajse. Brennerpasset, som ligger på gränsen mellan Italien och Österrike, ligger på cirka 1400 meter över havet. Passet är i dag mest ökänt för att där alltid är trafikstockningar.
När vi kom in i Österrike och Östtyrolen var det som att komma in i en helt annan värld. Här är gudomligt vackert, så vackert att ögonen tårar sej, med branta kala bergssidor som sluttar från kritvit snöklädda toppar till gröna välskötta dalar. Här är rent och städat och allt som grönskar är välklippt utan kvarliggande klipprester. Förutom skötseln på dom plana gröna ytorna har man, bland mycket annat, bevarat gamla fäbodar som tecken på att det funnits ett liv före vår epok. Fantastiskt vackert som alla och då framför allt våra kommunala beslutsfattare, borde ta sej en titt på.
Efter en arbetsam men givande körning med dessa fantastiska minnesbilder på hornhinnan checkade vi in på Camping Kranebittenhof i Innsbruck. Vi rattade in Carthagon på en lämplig plats, gjorde ett kortare besök på campingrestaurangen innan det var ”god natt jord”.
Tidigt nästa morgon smög vi på tomgång ut från campingen för en ny dagsetapp mot slutmålet Kiel och färjan till Göteborg.
Det var en milsslukande men händelsefattig dag på Autobahn och i sovstaden Denkendorf hittade vi en parkering/ställplats bakom ett Gasthaus som var vinterstängd. Det var påskafton, vädret var bra och ensamheten i sovstaden hindrade inte Helena från att servera en riktig svensk påskmåltid med ägg, sill, nubbe och så vidare i solskenet utanför husbilen.
Ännu tidigare nästa morgon var det dags för en lång dag på Autobahn. Målet var Hann Münden cirka 40 mil från sovstaden. Vi checkade vi in strax efter lunch på en ställplats strax intill den historiska byn.
Hann Münden är en av dom vackraste städerna som vi besökt. Hela den gamla staden består av korsvirkeshus i flera våningar samt en jättestor kyrka, på ett stort torg, som kantas av de vackra byggnaderna. Staden omnämns av många som en av de sju vackrast belägna städerna i världen på grund av att den ligger i en kil där källflödena Werra och Fulda flyter samman och bildar Weser. I grönområdena inom vattendragen finns härliga rekreationsområden för både gammal och ugn.
Den tidigast dokumenterade uppgiften om stadens historik, är att man 802 e.Kr anlade ett kloster i den gamla stadsdelen Altmunden.
Tanken var att vi skulle stanna i Hann Münden ett par dagar men tyvärr hade ett nöjesfält parkerat sej på det torg där ställplatsen ligger. En natt stod vi ut med dunket från högtalarna innan vi drog vidare.
Återigen en tidig start på dagen. Vi ställde in ”Tina” på en 32 milafärd till Stade som ligger intill floden Schwinge som är en biflod till Elbe, väster om Hamburg.
Stade är också en mycket historisk stad med anor från 1000-talet och 1645 ockuperades den av svenskar som styrde staden fram till 1712 då danskarna erövrade staden. I dag har staden cirka 48 000 invånare.
Även här var det meningen att stanna minst en heldag, men nu var det vädret som satte stopp för dessa planer, eller var det en begynnande hemlängtan. Hur som helst, en övernattning blev det innan vi rattade dom sista 13 milen till Kiel och nattfärjan till Göteborg.
Jag firade min 80-årsdag med att kryssa Elbefloden på en bilfärja, en kortare körsträcka på den nordtyska landsbygden och en lång väntan Schwedenkaj innan vi kom ombord. På kvällen gjorde vi en kortare barrunda på den stora båten som vi avslutade med en god middag i restaurangen.
Det var en lugn och trevlig födelsedag på tu man hand med hustrun och efter en god natts sömn vaknade vi  i Göteborg.
Jag vill avsluta denna reseberättelse med att tacka alla, alla, alla som gratulerade mej på 80-årsdagen. Tack vare dagens medier har alla koll på alla när det gäller till exempel födelsedagar.

Kort sammanfattning
Resan startade med ett besök i Ullared i början på oktober 2023. Efter några kortare övernattningar på lika platser kom vi till Oradour Sur Glane, den brända staden i Frankrike, där man låtit ett helt samhälle stå kvar, i precis samma skick som det var efter en attack från tyska SS soldater. Det satte avtryck liksom Katedralstranden på den spanska nordkusten mot Biscayabukten. Det var en helt annan upplevelse med alla fantastiska formationer som naturen genom årtusenden skapat i skifferberget som möter havets våldsamma krafter.
Aviero i Portugal som har ett helt gammalt fiskesamhälle med randigt målade hus, på längden och tvären, i olika pastellfärgade nyanser.    
Vårt första längre stopp var Falesia i Portugal där vi var i nästan två månader. Den vackra stranden, alla cykelturerna samt jul- och nyårsfirande med Lena och Håkan är mycket minnesvärt.
Vår resa på den spanska Medelhavskusten stack ut på många sätt med mycket umgänge med goda vänner på La Manga till exempel. Men det som främst etsat sej fast i minnesbanken, var när vi drog upp i bergen till Fortuna och dom härliga termalbaden samt vår vistelse i Roses med sevärdheter, cykelturer och aha-upplevelser i allas smaker. Roses är den plats som vi allra helst vill återvända till.
På skidparadiset Livigno hade vi sedan länge bestämt att fira min 80-årsdag. Vi bokade plats där i tio dagar men efter bara två dagar kändes det som att mina luftrör inte var tjockare än ett sugrör. Vi fick tyvärr säga  adjö till Lena, Håkan, Helle och Stefan som skulle vara med på min stora dag. Vädret var rått och kallt så vi beslutade att ta oss fortast möjligt till Kiel och nattfärjan till Göteborg. Det blev sova, äta köra i fem dagar innan vi mönstrade på Stena Germanica, där vi, på tu man hand, firade min stora dag.
Jag vill även, än en gång, passa på att tacka alla som gratulerade mej på 80-årsdagen med allt från telefonsamtal, sms och sociala medier.

Jungfruturen
Efter den tredje årliga sammankomsten med Liner For Two gänget, som detta år gick av stapeln på Grisslehamn Marina och Camping var det dags för en förflyttning.
Från Grisslehamn går det en färja till Eckerö på Åland och när vi ändå var i trakten beslutade vi oss för att återuppliva vår jungfruresa med husbil, som gick till Åland.
På våren 2005 hämtade vi vår första husbil, en Dethleffs Esprit på Codat i Fritsla. Bara några veckor senare gick resan till ögruppen mellan Sverige och Finland som vi hade läst om i ett reklamblad. Eckerö Linjen, som är färjan mellan Grisslehamn och Eckerö, erbjöd då husvagn- och husbilekipage, en tur och returbiljett för 190 kronor inklusive två personer som vi nappade på.

Eckerö Linjen i Grisslehamn för 18 år sedan

Då, för 18 år sedan, fanns det bara ett fåtal husbilar på vägarna och väl framme på campingen var vi dom enda som hade husbil och man kan lugnt påstå att nyfikenheten var stor bland övriga campare.

Husbil var en nymodighet som väckte uppmärksamhet

Campare av alla kategorier smög sej fram och för att se denna nymodighet som, alla i dag vet, blev en fullkomlig explosion och nytändning på campinglivet. Då var det sällan man mötte en husbil och vid varje möte hejade och vinkade vi till varandra.
På vår jungfrutur fastnade vi för Åland och dess natur, dom härliga cykelturerna och alla vänliga människor, men det tog hela 18 år innan vi gjorde ett återbesök på öriket i Bottenviken igen.

En ung Helena på en av alla härliga cykelturer i öriket 2005

Åland, en pärla i Bottenviken
Åland består av cirka 20 000 öar och skär varav 6 700 är namngivna och 60 bebodda. Landet är sedan 1921 en självstyrande del av republiken Finland med egen regering och lagstiftning, egen flagga, egna registerskyltar och så vidare men den  självstyrande republiken lyder under den finska presidenten.
Svenska är ålänningarnas huvudspråk och valutan är Euro.
Färjeturen till Eckerö tog cirka två timmar och drygt tre mil senare checkade vi in på Gröna Uddens camping i Mariehamn, som är huvudstad och enda stad i hela ögruppen. I huvudstaden bor drygt en tredjedel av Ålands befolkning, som vid senaste folkräkningen var knappt 30 000 personer, utspridda på 60 öar i olika storlekar.
Vi hade förbokat sju övernattningar, inklusive midsommarhelgen, tillsammans med ”Balltorparna” Eva och Göran samt ”Hisingsborna” Eva och Dennis. Redan vid ankomsten kände vi att här kommer vi att trivas. Solen sken på en molnfri himmel, vindarna var svaga och sjön låg som en spegel vid foten av den gräsklädda slänten som skulle bli vår boplats en vecka framåt.

Pommern
Skärgårdsriket har mycket att erbjuda och här är det aldrig långt till havet med det bräckta vattnet. Vårt första studiebesök blev Pommern, Ålands stolthet, som är ett gammalt fyramastat segelfartyg som gjorde sin sista resa 1939, i samband med att andra världskriget bröt ut. Båten är nästan 100 m lång och den seglade i 36 år på världens hav innan den skänktes till Mariehamns stad.

Förpiken på det ståtliga fyrmastade skeppet

Knapp 100 meter akterut sitter styrmannens stora ratt

Vid besöket fick vi ta på oss hörlurar som vid åtta olika stationer spelade upp händelseförlopp som skulle relatera till det hårda sjömanslivet på den tiden. När vi var i köket till exempel fick kocken med besked veta av den ständigt druckne stewarden att det är han som bestämmer matinköpen och menyn och om någon inte lyder den ordern, blir densamme bestraffad med kölhalning. När vi stod vid en av dom fyra masterna spelades det upp en episod om hur det kunde låta när jungmännen skulle reva segel i mycket hård vind vid Kap Horn. Det var ett intressant sätt att leva sej in i det hårda livet som sjömän fick utstå på den tiden.
Ett besök på Pommern är ett måste om man är i närheten för det är verkligen en intressant upplevelse.
Ålänningarna värnar verkligen om oss cyklisterna. I stort sett har alla dom stora lederna en avgränsad cykelled och bilisterna stannade alltid i god tid för att släppa fram oss när vi skulle korsa en väg, vare sej om man var fotgängare eller cyklist.

Österhamn
Vår första cykeltur gick till Österhamn, där man i den norra delen har bevarat en gammal hamn med tidsenliga segelfartyg och byggnader som grånat av tidens tand. Allt vittnade om den svunna tiden då ålänningarna nästan helt levde på fiske. I sjökvarteret, som området kallas, lever fortfarande resterna av ett gammalt varv och en smedja. Båt- och skeppsbyggerimuseum finns och även ett antal utskänkningsställen med allt från pizza till kanelbullar.

Norra Österhamn var fylld med nostalgiska båtar och båthus

Där finns även en liten kyrka som damerna titta in i

Vid våra besök passade vi på att fylla magen med något, som till exempel en pizza. Vi ett tillfälle valde vi råraka som är en åländsk specialitet. Hela rätten tillagades och serverades från en kokvagn, typ korvkiosk.  Rårakan, rårivna potatis, gräddades i ett våffeljärn och serverades med en klick sikrom och crème fraiche. Det var fantastisk gott och doften av tjära och tång försämrade inte upplevelsen i den gamla nostalgiska hamnen.
Mellan den norra och södra delen av Österhamn finns det en modern småbåtshamn som är en av Nordens största med cirka 300 gästplatser.

F.P. von Knorring

F.P. von Knorring i Österhamnen där den är dockad 

Lite längre söderut besökte vi ofta det gamla restaurangskeppet F.P. von Knorrings underbar uteservering på bryggan intill.
Båten byggdes 1928  i Nederländerna, för att frakta varor och gods i kanalerna mellan Lemmer och Amsterdam. Fartyget avslutade sitt uppdrag 1959 och fram till 1989 bytte den ofta namn och arbetsuppgifter, innan den till slut dockades i Österhamn. Den bar då namnet Volga, men efter att den byggts om till restaurangbåt döptes den till F.P von Knorring efter kyrkoherden Frans Peter von Knorring. Knorring, som levde mellan 1792 och 1875, var en mäktig man på Åland där han bland annat bildade navigationsskola och 1858 startade Ålands första tidning. Han har även ett museum uppkallat efter sej och han står staty i Mariehamn.

Midsommar
Vid lunchtid, på midsommaraftonen, var det dags för resning av den jättehöga och vackert dekorerade midsommarstången i Engelska Parken, grässlänten vid Pommern och Sjöfartsmuseet. Det var en resning som heter duga, lång, ståtlig och vacker.

Det var ingen lätt uppgift att resa den långa stången

Stångens topp var smyckad med en solfärgad flagga som symboliserar livgivande  värme och under flaggan snurrade små segelbåtar runt stången, som en symbol för den åländska sjöfarten.  

Den vackra toppen på årets midsommarstång

Afton firade vi tillsammans med våra medresenärer vid husbilarna. Det var förvånansvärt lugnt och tyst både på campingen och i staden, men vi åt och drack det som den svenska traditionen anbefaller och vi njöt av det helt underbara vädret som denna midsommarhelg hade att erbjuda.
På midsommardagen blev det en längre cykeltur till bland annat Nåtö, sju kilometer från Mariehamn och ytterligare tre kilometer längre österut, till Järsö och daghemmet med det vackra namnet, Saltkråkan. På hemvägen efter två mils cykling stannade vi för att äta lunch på Knorrings brygga. Jag beställde stekt Abborre som var något av det godaste som passerat denna gastronomiska gom. Det är också en av ögruppens specialiteter, liksom Ålandspankaka och Råraka.

Det finns mycket att se och göra på Åland och på våran korta vistelse hann vi inte ens med en bråkdel, så eventuellt kan det bli ytterligare ett återbesök.

Ett tips till er som har för avsikt att besöka öriket i Bottenhavet är att inte bara boka en plats under er vistelse, utan ta en eller ett par nätter på olika ställen, för varje liten ö har alltid något att erbjuda, men självfallet händer det mesta i Mariehamn.

Sevärdheter som vi missa, som vi tar nästa gång

  • Vandringslederna  Grottstigen och Trollstigen med otroliga naturupplevelser på ön Geta
  • Båttur från Mariehamn till Kobba Klintar och Rödhamn
  • Bomarsunds fästning med kvarlevor från Ryska militären
  • Kastelholm med Ålands mäktigaste medeltida borg

Första stoppet, Tysslingen
Till årets Liner For Two-träff i Grisslehamn var det cirka 54 mil hemifrån, så vi valde att dela upp körsträckan i två etapper, med en övernattning på Tysslingens ställplats strax utanför Örebro. En mysig ställplats, fjärran från lyx och flärd, men med genuin äkta svensk landsbygd inpå knutarna.
På en gammal gård med lador, uthus och odlingsmarker så lång ögat kan nå, har man iordningställt några platser för fågelintresserade campare. Nu tillhör inte vi den kategorin men vi tyckte att platsen låg på ett bekvämt avstånd för en dagstur hemifrån.
Även om man inte är fågelintresserad så är platsen helt okey. Personalen i caféet gav oss en lärorik botanisering bland uppstoppade fåglar, fågelholkar och den gamla gårdens historik. Några timmar senare anlände ”Balltorparna”, Eva och Göran, som också är medlemmar i Liner For Two gruppen.

Liner for two träffen
Värdarna för årets träff, familjerna Rotsman och Bohman, hade bokat plats för 15 husbilar på Grisslehamn Marina och Camping. En nyöppnad ställplats som förmodligen kommer att bli jättefin när den färdigställts men som den såg ut nu så finns det en del önskemål till övers att önska sej. Men som vanligt, det är inte platsen som avgör trivseln, det är umgänget.
Första eftermiddagen blev en repris på tidigare träffar. Det ena ekipaget efter det andra gled in och alla var snart framme för att önska de nyanlända medlemmarna välkomna. Senare på kvällen, när alla checkat in, dukade vi långbord på en tom yta mellan dom avgränsade platserna. Mysfaktorn och ljudnivån steg som vanligt i takt med intaget av medhavda drycker till en decibel som till och med fick måsarna att tystna. Vädret var helt underbart och utsikten över den gröna, vackra skärgården i Ornöviken, satte sej som ett plåster på dom inopererade linserna.
Vi intog vårt första morgonkaffe på bryggan framför husbilen till en symfoni av sjöfåglarnas stämmor. Det var en salig blandning av toner från måsar, dopping, strandskator, kanadagäss och så vidare, som gav ifrån sej mer eller mindre njutbara toner för att höras och synas.
Vi satt mitt inne i en barnkammare där föräldrarna bevakade sina nykläckta ungar medans andra låg och ruvade på sina ägg som ännu inte kläckts. Fåglarna som redan kläckt sina ungar hade fullt upp med att hålla andra arter borta när dom dök likt kamikazepiloter ner mot dom små dunbollarna. Ett fantastiskt skådespel som vi fick bevittna helt utan extra kostnad.
Denna fantastiska skärgårdsmiljön gav oss, trots symfonin, en helt gudomlig start på vår första dag i ett soligt Grisslehamn
På förmiddagen, när alla Liner For Two-ekipage hade etablerat sej, bildades små grupper vid och runt husbilarna. Vissa tog en promenad i omgivningarna, andra nyttjade tur och returresan till Åland, som ingick i campingavgiften. Själva tog vi en cykeltur ut till spetsen på Singö, en nätt liten rumpnötare på cirka fem mil, fram och tillbaka, i grönskande natur med syrener, liljekonvalj och dammiga grusvägar.

Banderoll som uppmanar bilister att köra sakta på Singö

Lördagseftermiddagen är av tradition vigd åt en gemensam middag på någon närliggande restaurang. Årets matintag blev på campingrestaurangens brygga och i vanlig ordning steg antalet decibel i takt med att dryckerna bars in.

Bryggan där vi avnjöt årets gemensamma middag

Maten var helt i klass med vad man kan begära på en camping liksom dryckerna. Personalen visade verkligen sin uppskattning, för att vi valt deras restaurang, med äkta glädje utan några påklistrade serviceleende.
Vi trivdes, personalen trivdes… ja alla såg ut att må bra på den soliga bryggan, utom en individ. En mås som i bostadsbristens tid valt sin bostad utan tanke på kommande invasion av båtägare och campingfolk.
Måsen hade hittat en blomkruka, bara någon meter från bordet där vi satt och den såg märkbart störd ut när vi en efter en gick fram för att se på fågeln som för tillfället låg och ruvade på sina ägg.

Måsens blick var som en svetslåga och inget att leka med

Den fortsatta sommarkvällen avnjöts i olika stora grupperingar i och runt våra husbilar. Det var en fantastisk syn att se så många Liner For Two uppställda i en halvmånesformad cirkel, det var nästan så man ville fälla en tår.

Liner For Two på Grisslehamns Marina och Camping

Detta var vår tredje träff tillsammans med ekipagen som har tre rum ock kök och det lutar åt att Omberg, det vackra berget på Vätterns östra strand, kommer att bli nästa års destination.

NÄR  GULDET  TALAR  ÄR  ALL  RESONERING  FRUKTLÖS                                                     KARAKTÄR  ÄR  EN  FULLKOMLIGT  UTBILDAD  WILJA

Åkulla Bokskogar
I triangeln mellan Falkenberg, Varberg och Ullared, i de inre delarna av Halland ligger Åkulla Bokskogar, som sedan 2005 kategoriseras som Turistområde. Området är cirka 50 kvadratkilometer stort och inom området finns, förutom de vackra bokskogarna, ett rikligt utbud av sevärdheter, aktiviteter, matställen, övernattningar mm. Många aktiviteter utgår från Åkullas gamla stationsbyggnad där det också finns restaurang, ställplats och stuguthyrning.
En av de mest spektakulära sevärdheterna inom Åkulla Turistområde är Bexells Talande Stenar. Ett intressant kulturarv som påminner dagens besökare om hur människor tänkte och utryckte sej förr. Det är en fantastisk upptäckt, en modernare variant på runskrift, med inhuggna tänkvärdheter i stenar som än i dag är högintressanta.

Den gamla nedlagda stationsbyggnaden i Åkulla

Förutom Bexells skrifter i Torstorpsskogen kan man besöka platsen där den omtalade ”Bockstensmannen” mördades för cirka 600 år sedan, cykla på den nedlagda järnvägen mellan Varberg och Ätran, fiska och paddla på Yasjön mm, eller bara botanisera fritt i de tidlösa trolska bokskogarna vars bladverk bildar ett jättestort mörkt tak.   

Bexells Talande Stenar
Inom Åkulla Bokskogar, levde och verkade godsherren och riksdagsmannen Alfred Bexell (1831–1900) på godset Torstorp.
Bexell var en kunnig och omtyckt person med stort hjärta och ödmjukhet Många hantverkare och bönder stod i kö för att få arbeta på Bexells gods och dom som arbetade där blev alltid väl omhändertagna. Under sju år i slutet på 1800-talet och i slutet av Bexells liv, lät Alfred Bexell ett par försupna stenhuggare hugga in ett stort antal namn och tänkvärdheter på stora stenar, hällar och klippblock i skogarna kring godset.

Vissa tänkvärdheter är både långa och svårlästa

Bakgrunden till varför han gjorde detta gedigna arbete vet man inte, men en teori kan vara att han helt enkelt ville förmedla sin livsfilosofi till eftervärlden. En annan teori är att han ville bevara det svenska språket, men många tror att det var för att ge de försupna männen arbete och uppehälle.
Efter Alfred Bexells död föll inskriptionerna i glömska och stenarna täcktes med mossa och andra ljusskygga växtarter i den täta mörka bokskogen.
En sommardag 1925, ett kvarts sekel efter Bexells bortgång, upptäckte några skogshuggare skrifterna och sedan dess har intresset för att hitta nya inristningar ständigt växt. Fler och fler började rensa stenar från mossa och annat i hopp om att finna nya tänkvärdheter eller namn. I dag har man skrapa fram inte mindre än 160 tänkespråk och minst 550 namn på mer eller mindre kända personer.
De flesta inskriptionerna finns på större stenar men 16 stycken finns på hällar och tre stycken på klippväggar.
Sedan några år tillbaka fyller man skrifterna med röd för att de ska synas bättre i den mörka Torstorpsskogen.    
Så sent som 1993 upptäcktes dom senaste fynden och förmodligen finns det ännu i dag oupptäckta inristningar.

Några av de 160 tänkvärdheter som upptäckts
(Allt är skrivet i versaler och stavningen är inte alltid så som vi stavar i dag).
ATT FELA MÄNSKLIGT ÄR, GUDOMLIGT ATT  FÖRLÅTA
ALL ÖFERDRIVEN LYX FÖRDERVAR SEDER OCH SMAK
BÄTTRE SLITNA MED FOTEN ÄN MED TUNGAN

DEN VISE ÅR ÄR ALLTID FÖRTÄNKSA
LÄTTJA ÄR DJEFVULENS HUFVUDKUDD
DET GIFVES INGEN VÄRRE SJUKDOM ÄN STÄNDIGT MISSNÖJE
ENDAST DEN OKUNNIGE ÄR FATTIG
EN APA ÄR OCH FÖRBIFVER EN APA ÄVEN OM HON PRYDES MED GYLLENE SMYCKEN
ETT GODTT SAMVETE ÄR BÄTTRE ÄN TVÅ WITTNEN
DEN TID SOM FLYTT KOMMER ICKE ÅTER HUR MAN ÄN KLAGAR OCH HUR MAN ÄN GRÅTER
FATTIGA OCH RIKA DÖDENS HAND GÖR LIKA

Några av de 550 namnristningar som upptäckts
LUDWIG VAN BEETHOVEN
JULIUS CAESAR
SELMA LAGERLÖF
CARL VON LINNE´
NAPOLEON BONNAPART

När man besöker Torstorpsskogen bör man ta god tid på sej och grundligt betrakta de tänkvärda orden som faktiskt på många sätt gäller än i dag.
Man  kan se inskriptionerna året runt  men dom kommer bäst till sin rätt när bokskogens skira blad skimrar i grönt mot de mossbeklädda stenarna.

Här hittar du de talande stenarna
Åkulla Bokskogar ligger i en triangel mellan Varberg, Ullared och Falkenberg.
Torstorpsskogen, med Bexells Talande Stenar där skrifterna finns, kan nås från alla tre platserna.
Från E6:an viker du av i södra infarten mot Varberg mot Ullared. Från väg 153 följer du skyltningen mot Grimeton och Torstorps Gård. Sväng vänster vid skylt Golfbana. Passera golfbanan och fortsätt på grusvägen in i skogen tills du kommer till en stor parkeringsplats. Där finns en informationstavla som visar vägen till stenarna. Det är hel ok och kostnadsfritt att övernatta på parkeringen.


 Njut av natur och historik i triangeln mellan Varberg, Ullared och Falkenberg

Färjan över Elbe, Tyskland

Swolle, Nederländerna

Honfleur, Frankrike

Mont Saint Michel, Frankrike

l´l de Oleron, Frankrike

Zarautz, Spanien

Tordesillas, Spanien

Albufeira, Portugal

Algarve Camperpark, Portugal

Praia da Falesia, Portugal

Vilamoura och Quarteira, Portugal

Olhos de Agua, Portugal

Ilha de Faro, Portugal

Kap Sankt Vincent, Portugal

Sagres, Portugal

Portimao med Praia da Rocha, Portugal

Luz, Portugal

Solnedgång från Algarve Camperpark, Portugal

Tarifa, Spanien

Camping Torre de la Pena, Spanien

Camping Rio Jara, Spanien

Almayate Camping, Spanien

Caminito del Rey, Spanien

Camping, Cortijo San Miguel, Nerja, Spanien

Almunecar, Spanien

Villajoyosa, Spanien

Chokladfabriken, Villajoyosa

Altea, Spanien

Camping Playa Paraiso, Villajoyosa

Roses, Spanien

Camping Salata, Roses

Hamnen, Roses

Citadellet, Roses

Castello d´Empuries, Spanien

Dolmen de la Creu, Roses

Empuriabrava, Spanien

Chusclan, Frankrike

Beaune, Frankrike

Remich, Luxemburg

Greven, Tyskland

För fjärde gången väljer vi att klimatemigrera till sydligare breddgrader och även denna gång är det  Medelhavet som skall bli vårt huvudmål.
Sommaren, som börjar närma sej sitt slut, har varit helt fantastisk här hemma tillsammans med underbara vänner och härliga husbilsturer i vårt vackra land.

Minnena från den senaste vintern på hemmaplan, finns fortfarande kvar på hårddisken, det var året då coronapandemin stoppade oss för att fly det bohuslänska klimatet. Det var kallt och blåsigt med ett blöttungt gråsvart täcke som hindrade solen för att tränga igenom.
Ju äldre man blir, desto större krav, eller önskemål, har man på vädret. I ungdomen var det roligt med vinter och jag minns framför allt de vintrar som var kalla, soliga och snörika. Man kunde åka skidor eller sola sej i en snöglänta, man tog med sej pick och pack ut i skogen för att grilla eller bara njuta av naturen, men det var då och då är inte nu.
Det känns alltid lite vemodigt när sommaren närmar sej sitt slut och det är oberoende av om man skall resa bort eller vara kvar hemma. Det börjar med att man vrider tillbaka klockan och vips förkortas eftermiddagsljuset med en timme. Utemöbler, blomkrukor, prydnadssaker och så vidare, ställs undan inför vintern och kvar blir en tomt som ser helt naken ut.

Man går in en slags dvala som delvis räddas av vegetationens färgsprakande palett som skiftar från de gröna nyanserna till guldockra till vinrött. Det är vackert men kortvarigt, för efter dom första höststormarna ändras hela naturen till en gråskalig massa, som inte väcks till liv förrän vårens första värmande solstrålarna tränger undan vintern.
Men som sagt, nu chansar vi inte på att vara hemma i vinter, därför har vi packat Carthagon med allt som kan behövas och lite till för vår överlevnad i cirka sex månader framåt. Allt är låst, grannarna underrättade och förhoppningsvis håller tjuvarna sej borta.
Våra planer för resan söderut är något annorlunda i år. Tanken är att följa Atlanten genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, norra Spanien med Biscayabukten och Portugal till den spanska sydspetsen. Vårt första längre stopp har Helena bokat på camping Almayate, strax utanför Torre del Mar i Spanien. Där har hon bestämt att vi skall dansa med tomten och skåla in det nya året.


Zwolle, Nederländerna
Efter en kortare tur mellan Tjörn och Göteborg, cirka sju mil, mönstrade vi på Stenafärjan till Kiel i Tyskland. Vårt vägval denna gång berodde framför allt på att vi kortade körsträckan med cirka 60 mil mot den traditionella vägen över Öresundsbron och färjan mellan Rödby och Puttgarden. Att vi dessutom tjänade nästan 1000 kronor, delvis på grund av våra skyhöga dieselkostnader, gjorde ju valet enkelt.

Stena Scandinavicas väg genom Danmark

Vi vaknade utsövda och pigga och det första vi ser från fönstret i hytten, är kontinenten. Vi hade nu nått den del av resan som är den enskilt dyraste kostnaden för oss campare som väljer att vidga våra vyer söder om Sverige. Framför oss, till vårt första stopp på resan söderut, hade vi cirka 40 mil och tidig eftermiddag checkade vi in på camping ’t Hofje van Hoog-Zuthem någon kilometer utanför Zwolle. Innan vi nådde målet fyllde vi tanken med diesel som även här var obekvämt dyr, men ändock cirka fem kronor billigare per liter, än hemma.

Zwolle, Nederländerna
Vi möttes av en parkliknade camping som såg något ovårdad ut och när vi fick veta att den var på väg att stängas inför vintern, förstod vi orsaken. Det fanns absolut inget att klaga på, hygienutrymmen var välskötta och rena och personalen var bemötande. Byggnaderna var typiska för sommarcamping med många härliga och öppna uteplatser för ljuvliga sommarkvällar.  

En härlig samlingsplats för festliga sommarkvällar

Är man i Nederländerna skall man cykla, det är nämligen ett cykelland fullt jämförbart med de danska traditionerna. Innan vi äntrade våra järnhästar fick Helena en cykelkarta i receptionen som bland annat visade en led utmed IJssel kanalen till en liten by med namnet Wijhe.
Det var medvind och solen sken och efter knappt en timme nådde vi den lilla byn, där vi bestämde oss för att göra ett vätskestopp, för motionerar man, måste man fylla på med vätska.
Vi har som vana att alltid stödja de lokala restaurangnäringarnas överlevnad och efter vårt bidrag till några uteserveringar, var det dags att vända åter.

Helena gör sitt för att stödja näringsidkarna 

Med kartans hjälp letade vi oss fram till en liten bilfärja som tog oss över till andra sidan kanalen, där cykelleden fortsatte men nu i motsatt riktning. Solen sken fortfarande och nu hade vi en svag vind rakt emot oss vilket inte vållade några större problem. Tvärtom, vi njöt i fulla drag av cykelturen på den platta men levande landsbygden, med odlingar, betesdjur och de mer eller mindre angenäma dofterna från ladugårdarna, precis som jag minns från mina tidiga år i Danmark.
Efter ytterligare någon timma på cykeln var det dags att korsa kanalen igen. Men nu var det ingen bilfärja utan en mindre båt för passagerare med eller utan cyklar.

Helena stiger på båten som tar oss över IJssel kanalen

Väl på rätt sida kanalen var det nu bara en halvtimmes cykeltur tillbaka till campingen.
När man försöker uttala de nederländska namnen kan man fundera på hur dom fått ihop denna blandning av bokstäver. Ta campingens namn till exempel, hur gick det till och hur uttalas det? Lika illa är det med många andra orter och byggnader. Afsluidijk till exempel, den omtalade vallen som skyddar landet från Atlanten, det går ju bara inte att ljuda det, inte ens i onyktert tillstånd, det är helt omöjligt.
Min teori är att man fyller en tombola med bokstäver, stora och små, som man rullar runt några varv. Därefter plockar man ut en bokstav åt gången som läggs i en lagom lång rad och så får det bli som det blir. Men jag förstår inte hur nederländarna själva kan uttala orden och det är väl därför det är helt omöjligt att begripa vad folk säger också.
Efter tre övernattningar och ett par härliga och upplevelserika dagar, på denna icke uttalbara camping, var det dags att skaka liv i dom 235 hästarna under motorhuven på Carthagon.

Honfleur, Frankrike
Målet för dagen var att hitta en övernattningsplats på vår väg mot det omtalade klostret, Mont Saint Michel i Frankrike. Ett kloster som ibland ligger på en ö och ibland på fastlandet, beroende på att tidvattnet kan skilja upp till 14 meter mellan ebb och flod. 
Vi startade långt före soluppgången för att komma så långt söderut som möjligt innan dagen var slut. Att köra de 85 milen till klostret, på en dag, kändes lite väl långt för vi har alltid som prioritet att njuta av resan, hela resan, utan att stressa.
Trots den tuffa och något stressiga morgontrafiken i Nederländerna och trafikkaoset i beslutångestens tempelstad, Bryssel, så slukades mil efter mil i rask takt utan trötthetssyndrom.
När vi såg att det bara var ett tiotal mil kvar till den omtalade kuststaden Honfleur vid mynningen på Seine, bestämde vi oss för att åka dit.
Bara någon kilometer från den lilla staden, passerade vi Pont du Normandie, som tillhör en av världens största broar, en vajerbro med total längd på 2 kilometer och 143 meter och spann på 856 meter.

Port du Normandie

Från toppen på bron hade vi en vidunderlig utsikt över flodens möte med Engelska kanalen och den lilla staden vid brofästet.
Några minuter senare drog vi handbromsen på Air de Camping Car Honfleur som visade sej vara en jättestor ställplats med gångavstånd till stadskärnan i den lilla staden med knappt sju tusen fastboende.
Efter dagens etapp på 65 mil, var vi nu bara 20 mil från vårt planerade mål, Mont Saint Michel och planen var en övernattning här. Men efter att stödbensölen hittat sin rätta plats bestämde vi oss för att ta ytterligare en natt i Honfleur, dels beroende på att vädret var fantastisk och att hela omgivningen vittnade om trevnad.
Vi började första dagen med att botanisera i den gamla medeltida stadskärnan med korsvirkeshus och kullerstensgator och vi besökte även några utskänkningsställen.
Här fanns allt från trottoarservering utmed kajkanten till restauranger med vita dukar och i dom smalare gränderna trängdes dom konstnärliga ateljéerna om uppmärksamheten. Vi upptäckte även en liten skylt, i allt det kulturella, som visade vägen till en utsiktsplats på toppen av berget.
Den kvällen gick vi till sängs med ett leende på läpparna, samtidigt som vi bestämde oss för att ge den vackra byn ytterligare en heldag.
På vår andra bilfria heldag var det cykeln som gällde. Först cyklade vi ut till Seines mynning, där bland andra den kända konstnären, Claude Monet, ofta skapade sina alster. Den mest kända av Monets alster från denna plats är Soluppgången, från 1872.
Efter besöket vid flodens mynning var det utsiktsplatsen på berget som gällde. Det var en flera kilometer lång uppförsbacke, men vi gnetade på sakta men säkert och där det var som brantast ledde vi cyklarna. I ett av de brantare partierna mötte vi en fransos som med glimten i ögat, sa något som i mina bullerskadade trumhinnor lät som en knarrande trappa med inslag av en gnisslande dörr. Jag fattade ingenting, men Helena, familjens språkbegåvning, tolkade det som ”varför har du cykel med dej när du går”.
Hur som helst, på toppen fanns två vidunderliga utsiktsplatser, en över Seines möte med Engelska kanalen och Le Havre på andra sidan floden samt en över den medeltida byn vid foten på berget.

Kranarna i Le Havre på Seines motsatta sida

Honfleur sedd från ovan

Förutom utsikten fanns här ett vackert kapell från 1500-talet och som bara av en händelse, var det ett utskänkningsställe som korsade vår väg också.

 Kapellet från 1500-talet

Tre övernattningar blev det och det är ju detta som är friheten med husbil, man kan ombestämma sej när man vill och hur man vill.

Signatur-namnteckning.jpg

Signatur.docx

Mont Saint Michel, Frankrike

Det magiska klostret Mont Saint Michel, med sitt ursprung från 700  talet e.Kr. är inte bara ett kloster, det är även Frankrikes minsta kommun med 29 innevånare.
I dag är Mont Saint Michel en turistattraktion, med mer än 3 miljoner besökare varje år och det var ett av huvudmålen på vår flykt från gråvädret.
Men det hela har sitt ursprung från 700-talet e.Kr, när kyrkoherden Aubert  av Avranche lät bygga ett enkelt kapell på halvön Mont-Tombe, som klippan med Mont Saint Michel heter.
Enligt legenden skall kyrkoherden i drömmen blivit tillsagd av ärkeängeln Michel att bygga ett kloster på halvön, men Aubert trodde först att det bara var en dröm. Efter ett andra försök från ärkeängeln hotade han med att göra ett hål med tummen på Auberts panna om han inte gjorde som han blivit tillsagd. Kyrkohedern trodde fortfarande att det var en dröm och då gjorde Michel ett avtryck med sin tumme på Auberts pannan. Då förstod S:t Aubert att ärkeängeln menade allvar och satte genast igång med att bygga ett kloster.
Kyrkoherden S:t Auberts huvud, med hålet i pannan efter Michels tumme, finns i dag avgjuten i en närliggande kyrka. Dessutom har man i dag en tre meter hög staty på ärkeängeln, Michel i guld, på klostrets högsta torn.
Mont Saint Michel, skall ses i verkligheten. Jag var här i min ungdom för cirka 50 år sedan och tyckte redan då att det var en helt fantastisk byggnad. Så vacker, så komplett med tanke på klostrets ålder och i dag, efter ett helt arbetsliv som byggare, fattar man absolut inte hur denna skapelse har kunnat genomföras. Det är helt ofattbart hur den mänskliga handen, bara med hammare och huggmejsel, kunnat utföra detta.
De åtta pelarna, som bär upp högtornet till exempel, är minst en och en halv meter i diameter, och minst 20 meter höga, helt uthuggna i stora cirkelformade stenblock. Hela byggnaden är ett arkitektoniskt mästerverk från ritningar till hantverk.
Helt otroligt och själv gnäller jag när batteriet i skruvdragaren är slut.
Tiderna förändras och vi med dem, vi gör mycket i dag som dom inte kunde göra på den tiden och tvärt om.
Bukten runt Mont Saint Michel har en av Europas största tidvattenvariationer med en höjdskillnad, som mest, på 14 meter mellan ebb och flod.
Under några timmar varje dygn är Mont-Tombe en ö och kan endast nås med den nya bro som byggts på senare år mellan fastlandet och klippan.
Det är en fantastisk naturföreställning att se när vattnet stiger över det vattenfria landskapet runt klostret. I folkmun kallas det ofta för ”Den rusande damen”  eller ”Galopperande hingstar” beroende på att vattnet stiger med mycket hög hastighet.
Jag minns från ungdomen när jag och min kompis Ronny var här, när vi med tidvattnet i hasorna flydde i panik över deltalandskapet till fastare mark.

Det leriga landskapet som skiljer klostret från fastlandet vid lågvatten

Det är cirka 50 år sedan och långt innan det fanns en bro.
Två övernattningar blev det på Camping Aux Pommier i Beavior som ligger cirka fem kilometer från klostret, innan vi knappade in vår nästa övernattning på vägen mot Medelhavet.

Ile d´Oléron, ljusets ö, Frankrike
Målet för dagen var Chaillevette i Frankrike, knappt 50 mil nästan rakt söderut. Resan var helt problemfri på dyra betalvägar, men det visste vi om så det finns inga utrymmen för negativiteter. Alternativet, att undvika betalvägar i Frankrike, har vi provat en gång och det är inte längre ett alternativ om man inte tror att man skall leva i evighet.
Efter ett antal kilometrar, med gator, korsningar och rondeller, byggda för Renault Twingo, anlände vi ställplatsen som vi knappat in på ”Tina”, vår GPS.
Med svetten i pannan lovade jag dyrt och heligt att hit kommer vi aldrig mer att åka med större fordon än en cykel. Inget ont om ställplatsen, men vägen hit och därifrån, var inte lämpad för sju ton husbil.
Anledningen till valet av Chaillevette var att det var en lagom lång dagsetapp och att det fanns ostronodlingar i dessa trakter som vi gärna ville beskåda.
Tidigt nästa morgon krånglade vi oss ut från det tätbebyggda gamla villaområde och närmast till hands, för några dagars övernattning, låg ön Ile d´Oléron som ligger på Biscayabuktens nordöstra sida, bara några kilometer från Chaillevette.
Efter bron till ”ljusets ö”, som ön kallas, hittade vi Camping La Brande, bara nåra kilometer från den lilla staden, La Chateau d’Oléron som gränsar till brofästet.
När stödbensölen var sänkta, cyklade vi de få kilometrarna till La Chateau, som visade sej vara en mycket trevlig liten stad. I den lilla hamnen med fiskebåtar som rullade in för att lossa dagens fångst låg uteserveringarna vägg i vägg med varandra och hela den gamla stadsdelen omgärdas av en mycket ståtlig mur.

Porten till den gamla militärförläggningen

Hela Citadellet, som området heter innanför murarna, har tidigare fungerat som militärförläggning, är i dag ett mycket uppskattat friluftsområde för flanörer till elitmotionärer.
Vid ett tillfälle, när vi irrade omkring i den gamla stadsdelen, träffade vi på en svensk dam som var bofast på ön. Hon hade mycket att berätta om ön och dessutom visade hon oss, sitt tiomiljoners projekt, som hon skulle flytta in i om ungefär ett halvår. Hon var bosatt på ön sedan fem år tillbaka och här hade hon bestämt sej för att bo resten av sitt liv. Fullt förståeligt, för benämningen ”ljusets ö” får man inte bara, den har man förtjänat.
Det överraskande var att man kunde se Fort Boyard, där Gunde peppar kändisar att utföra tävlingar som ligger långt utanför deras normala komfortzon. Fortet ligger ganska långt från land, men det var inga problem att se den, från öns norra sida.
Vi trivdes så bra på ön att vi efter två nätter på Camping La Brande, gjorde en förflyttning några mil längre norrut till en ställplats Le Moulin, strax utanför Saint-Denis.

Det blev många härliga cykelturer på ön

Efter några kortare cykelturer, i ett  helt underbart sommarväder, utmed Biscayabuktens stränder var det dags för fredagsmys utanför Carthagon eftersom barer och restauranger, på denna del av ön, är en bristvara. Det mingel som vi upplevde i La Chateau var som bortblåst, men att sitta utanför Carthagon en ljummen kväll, iförd kortbralla och t-shirt, med ett stort glas rött i näven, är inte heller fy skam.
Ile d´Oléron var en annorlunda men upplevelserik ö med fiskebyarna, vinodlingsfälten och långa stränderna som vid ebb mest liknade en oändligt bred grådaskig lermassa och som vid högvatten förvandlades till härliga och badvänliga sandstränder.

Bron från fastlandet till Ile d´Oléron

Den drygt tre mil långa genomfartsleden från bron till fyren, i andra änden av ön, gick tvärs igenom några gamla fiskebyarna med trånga gator och korsningar. Vid möte med andra tunga fordon var det bara centimetrar som skilde backspeglarna från att skrapa i de låga stenhusens fasader.
Ile d’Oléron är en mycket populär ö, framför allt av fransmän och enligt den svenska damens uppgifter, tiodubblas befolkningen under sommarmånaderna.
Efter tre härliga dagar på ”ljusets ö”, med allt från att ha sett Fort Boyard i kustbandet, till de underbara cykelturerna, var det verkligen värt att trängas med andra tunga fordon i dom gamla byarna.
Sammanfattningsvis kan vi säga att, har man vägarna förbi ”ljusets ö” så är ett besök ett måste.
Tidigt nästa morgon var det åter dags för en förflyttning och vårt nästa mål i planeringen var ytterligare nästan 50 mil rakt söderut. Närmare bestämt till den norra delen av Spanien som även den gränsar mot Biscayabukten.
Efter cirka 30 mil på dagens etapp ledsnade Helena på de monotona motorvägarna. Hon gurglade fram en ställplats inne i en nationalpark, någon mil från motorvägen, där vi skulle kunna övernatta. Efter ett antal avstängda vägar med omdirigeringar, hittade vi ställplatsen, som låg långt bortom den icke inhemska befolkningens kännedom.
Incheckningen skedde digitalt och utan Helenas tålamod, hade vi aldrig kunnat komma in. Men väl på plats visade det sej vara en mysig ställplats med allt som vi husbilsåkare behöver och att priset för ett dygn låg under hundralappen inklusive el, försämrade ju inte helhetsbilden.
En övernattning blev det innan vi riktade Carthagon rakt söderut igen mot huvudmålet, Zarautz, som ligger i norra Spanien, strax innanför gränsen mot Frankrike.

Zarautz, Spanien
Nästan på klockslaget, två veckor efter det vi steg på Kielfärjan i Göteborg, anlände vi Grand Camping Zarautz i Spanien. Vädret var helt fantastiskt med solsken och behaglig nordbotemperatur, inte för varmt och inte för kallt. Terrängen i denna del av Spanien är snarlik Alperna i Österrike med branta grönklädda sluttningar, lågväxande buskage och samma arkitektur på många byggnader.

Alpliknande natur och byggnader

Campingen, som är belägen på toppen av ett 120 meter högt berg, bjöd på en helt fantastisk utsikt över Biscayabuktens blånande vatten.

 Viken vid Zarautz är mycket populär bland surfare

Zarautz är ett mecka för surfare och från campingen, såg man förutom playan och den lilla byn, ett stort antal surfare som plaskade omkring i de skummande vågorna som bildas där havet möter land.
Nackdelen med att bo så högt upp är att det var jobbigt att ta sej både upp och ner. Närmaste vägen till byn var en brant stig med 439 ganska ojämna trappsteg och däremellan stensatta stigar med kraftig lutning. Alternativet var att följa den nästan fyra kilometer långa bilvägen, men även efter en så lång uppförsbacke sved det ordentligt i låren.
På den mycket välordnade ACSI campingen fanns både affär och restauranger och strax intill ligger Bodega Talia-Berri, en vingård som tyvärr var stängd för säsongen.  

Bodega Talai-Berri ovanför vinodlingarna

Vid ett tillfälle tog vi apostlahästarna ner till den lilla byn Orio, som ligger på Zarautz motsatta sida av berget. Den smala bilvägen ner till byn var ungefär en kilometer kortare än bilvägen till Zarautz, men när  höjdmetrarna är samma och sträckan är kortare, då blir det brantare, och det blev det.

På vägen till Orion passerade vi många hus för den som är händig

För tredje gången på lika många dagar, fick jag känna på att jag bara har två årsringar kvar till 80 samt att en femtedel av min kropp är rent övergödning. Med genomblöt t-shirt och stela vadmuskler släpade jag mej in på campingbaren där Helena beställde in varsin stor öl. Den ölen visste var den hörde hemma.

Vädret fortsatte att hålla i sej och vi fortsatte att trivas på hyllan. När Helena en dag ville gå en ännu längre runda bad jag vänligen men bestämt om att få avstå. Jag valde i stället att besöka resterna av en nedlagd gammal hamn med omlastningsstation från 1909 som ligger strax nedanför campingen. Hamnen var bara i drift ett tjugotal år eftersom järnmalmen tog slut i de närliggande gruvorna och 1940 monterades hela omlastningsstationen med kranar och linbanor ner.

Resterna av den gamla omlastningsstationen

Man sparade stora delar av byggnaderna till eftervärlden och i dag tillhör platsen en av de dokumenterade sevärdheterna i denna del av Spanien.
Efter fyra helt underbara dagar i solsken, blev vädret betydligt ostadigare, med regn och stormliknande vindar över Biscaya. Men helheten på vistelsen har varit helt underbar med många fysiskt krävande, men vackra vandringar i bergen och en campingplats som platsar på våran topp femlistan, med extra allt.
Den fortsatta planen var att fortsätta ända upp till den nordligaste spetsen i Spanien, men eftersom metrologerna spådde sämre väder i den delen av landet, ombestämde vi oss. Vi riktade i stället in oss på att dra oss längre söderut.
Sju nätter blev det på Grand Camping Zarautz och tack vare att vi hade ACSI kortet fick vi en natt gratis.

Biscayabukten
När jag som 15 åring gick uppför lejdaren på en styckebåt med allt mitt bagage och alla mina drömmar, var jag nog den lyckligaste och mest ovetande människan i hela världen.
Eftersom gränsen ”att få gå till sjöss” på den tiden var 16 år, var mina föräldrar tvungna att godkänna min ansökan att få mönstra på båten som jag sökt jobb på. Min mor sa helt tvärt nej men far lyckades efter några veckor övertala henne. Dagen efter ansökan godkänts fick jag jobb som kockelev på M/S Kolsnaren och bara ett halvt dygn senare, lämnade lotsen båten utanför Vinga.

M/S Kolsnaren, byggd 1944 på Eriksbergs varv

Det var tidig morgon och jag hade knappt hunnit borsta tänderna innan arbetet i kabyssen satte igång. En barsk alkoholstinkande och fördrucken stewart önskade mej välkommen liksom kocken och andrekocken. Det var vi tre som skulle ansvara för att besättningen fick tre mål mat om dagen och att dom som hade nattpassen fick sina matpaket.
Detta var starten på mitt nästan tvååriga sjömansliv som bestod av både ris och ros och varför jag skriver om det  här beror på att vi nu befunnit oss vid Biscayabukten under en dryg vecka.
Den 112 meter långa båten hade ett Dwt (bruttolastförmåga) på 6060 ton, en ganska liten båt sett till dagens mått och den gick med styckegods mellan Skandinavien och kusterna runt Afrika.
Första gången, när vi var i Engelska kanalen och närmade oss Biscayabukten, rapporterade kaptenen om farorna på denna sträckning. Dom erfarna sjömännen passade också på att berättade också hissnande historien om olyckor och förlisningar som skett just där genom åren. Men på vår sträckning mellan Norden och Afrika, måste man passera genom bukten, om man inte vill runda hela England.
Biscayabukten var och är fortfarande ökänt för sitt oförutsedda väder. Havet kan på några få timmar ändra karaktär från stiltje till full storm och med dåtidens båtar kunde det vara helt förödande.
När jag för tredje gången skulle passera Biscaya, varnade kapten för oroligt väder med gropig sjö, vilket han av säkerhetsskäl gjorde varje gång vi skulle passera bukten. Det regnade och blåste när jag gick till kojs, men det var inget som oroade. Efter drygt ett år på båten hade man ju vant sej vid sjömanslivet och jag hade även hunnit med att bli uppgraderad till andrekock.
Mitt i natten gick larmet och alla visste vad som gällde. Nu var det bara att på kortast tänkbara tid hitta sin position i livbåten som vi tränat på ett otal gånger under min vistelse ombord. Fyra livbåtar, med plats för 8 personer i varje, satt förtöjda i vinschar ovanför däcket och varje person hade sin egen plats där även de personligt inställda flytvästarna låg. Nu var det skarpt läge, det var nu alla skulle veta vad som gällde i en krissituation och bara ett tiotal minuter senare var hela Biscayabukten i uppror.
Havet var becksvart och regnet piskade på med våldsam kraft. Båten fullkomligt dränktes när vågorna sköljde in över däcket medans vi for omkring som en kork i den upproriska bukten.
Där satt vi fastspända och kunde inget annat göra, vi kunde bara hoppas på att den ökända bukten skulle lugna ner sej. Det var bara att vänta på ytterligare order från kaptenen och efter ett par timmar kom ordern, faran är över.
Det är just detta som Biscayabukten är känt för, ena stunden lugnt och skönt och nästa stund full storm och tvärt om.

Den här historien har inget med vår klimatemigration att göra. Jag blev bara påmind om händelsen när jag nu, drygt 60 år senare, blickade ut över Biscayabukten som för dagen bjöd på kraftiga vinbyar och ett piskande regn.

Tordesillas, Spanien
Från Zarautz till dagens mål, Tordesillas. var det drygt 36 mil i sydvästlig riktning. Dom första tio milen gick genom ett mycket dramatiskt landskap, med broar och tunnlar som avlöste varandra. När man kör på dessa fyrfiliga betalvägar, som trots höga berg och djupa raviner, är nästan helt horisontella, får man en viss förståelse för att det kostar, även fast det svider i plånboken.
Längre söderut på dagens etapp möttes vi av jordbruk på stora böljande fält och man kunde se plöjda åkrar så långt ögat nådde. Här var det inga vägavgifter och direkt märkte man att underhållet var något sämre, men fortfarande i ett fullt godtagbart skick. Det var söndag och i Spanien, liksom många andra europeiska länder, är långtradartrafiken förbjuden på helgerna vilket gör att det flyter på bättre för oss som kör något fortare än den tunga trafiken och något saktare än småbilarna. Det blir en jämnare körning och inte så många filbyten.
Vi checkade in på Camping El Astral vid lunchtid och på andra sidan floden Duero såg vi den medeltida staden och bron Puente de Tordesillas.

Puente de Tordesillas

Dagen efter ankomsten promenerade vi över den gamla, men mycket vackra bron, till de gamla stadsdelarna med byggnader från medeltiden. Vissa av dom gamla fastigheterna var i akut behov av en händig hand om målsättningen är att bevara dom för framtiden.

Ung stark person med överflöd av energi sökes

Varje år, den 15 september, ordnar stadsförvaltningen i Tordesillas en något mer spektakulär fest för ortsborna. Ett jättejippo som får människor att vallfärda hit från omgivningar, gamla som unga som vill vara med på festen.

Tjuren symboliserar ”Puente de la Vega

Man släpper ut en fullvuxen tjur på dom smala gatorna i de centrala delarna av den  gamla staden. Där drivs och hetsas djuret genom trånga gator av folk som attackerar den med knivar och spjut.
Tjurens kamp mot döden pågår under ungefär en timmes tid och inte förrän det plågade djuret har kommit över bron, Puente de Tortillas, får den dödas
Toro de la Vega, som kallade jippot kallas, anses vara en av de råaste tjurfäktningsturneringar som existerar i dag.  
Camping al Astral var en angenäm överraskning med en bra restaurang, rena fina hygienutrymmen, men kalla, och stora härliga platser med ström.
Efter två nätter lossade vi handbromsen och före dagens ljus hade vi passerat bommen på campingen. Framför oss hade vi nästan 80 mil till vårt nästa stora huvudmål, Albufeira i södra delen av Portugal.  

Albufeira, Portugal
Vi tillbringade närmare 10 timmar av dagen på tvåfiliga motorvägar genom ett böljande landskap med olivlundar, odlingar och nyplöjda sädesfält. Vägarna var i bra skick med några få kortare sträckningar, som var i behov av ett nytt ytskikt. Men det bästa av allt, inte en enda betalstation på hela dagsetappen, det kändes nästan som att vinna på lotteri.
Trötta, men glada efter den långa resan, anlände vi Albufeira Camping på Algarvekusten i Portugal. Eftersom vi nu var så långt västerut kom vi in i en annan tidszon och än en gång detta år, fick vi vrida tillbaka klockan med en timma. Nu blev det svårt med alla svenska tv-tider som skall passas, ”Robinson”, ”Bonde söker fru”, ”Idol” ”Handbolls EM” och så vidare.

Vi har nu avverkat cirka 320 mil från det vi lämnade Tjörn och ju närmare Medelhavet vi kommer desto behagligare temperaturer. Men det kan även bli regn, mycket regn, vilket vi fick veta bara någon timme efter incheckningen.  Hela campingen flöt, vilket gav oss en välkommen vila efter en hel dag på vägarna. Det var bara att dra handbromsen, hälla upp ett glas rött, eller två och slappa framför TV; n med handbollsmatchen Sverige-Danmark. När det  spelas matcher mellan Sverige och Danmark kan jag verkligen koppla av, eftersom jag håller lika mycket på båda nationerna.
Albufeira, som härstammar från arabiska Al-Buhera (lagun), var fram till turistinvasionen, runt mitten av 1900-talet, en liten fiskeby. På lite drygt ett halvt sekel har den lilla byn, med några få bofasta, vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag bor cirka 40 000 permanent här, men under semestertider växer innevånarantalet till nästan det dubbla.

Dom vita husen ligger på höjderna ovanför Atlanten

Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn.
Vi cyklade dagligen de tre kilometrarna från campingen till Da Oura Beach där vi badade i Atlantens skummande vågor, solade och promenerade på den långa stranden. Det var en helt underbar känsla att vandra i strandkanten och känna den blöta sanden sippra mellan tårna. Att i badkläder kunna vistas vid havet utan att frysa, i mitten av november, det är livskvalitet som jag önskar att alla borde få uppleva.

Den kilometerlånga underbara sandstranden i Albufeira

Hela Albufeira är uppbyggt vid beachen med butiker som kan väcka turisternas köplust och uteserveringar som lockar med vätskor i alla dess färger och blandningar.
Att Algarvekusten är populär avspeglar sej också på bostadspriserna. Vi sneglade in i ett mäklarfönster och bara för att ta ett exempel på allt som fanns till buds, fastnade vi för en trerumslägenhet på 130 m2 med tre badrum, balkong och gemensam poolanläggning. Lägenheten hade ingen utsikt över havet och ändå hamnade prislappen på cirka 4,6 miljoner svenska kronor. Lite väl högt pris för ett fritidsboende tyckte vi så vi beslutade att fortsätta med vårt liv i husbilen, några år till, eller tills regeringen höjer det statliga bidraget som vi äldre får.
På den näst sista dagen i Albufeira fick vi besök av Falkenbergarna, Lena och Håkan, som campade med sin husbil drygt en mil längre österut på Algarvekusten.
Det var ett mycket trevligt initiativ från deras sida som bjöd på många skratt och ett antal besök på stadens utskänkningsställen. Efter en minnesrik heldag tillsammans, i den gamla fiskebyn, tog dom bussen tillbaka till sin husbil och vi gjorde vår sista cykeltur tillbaka till campingen för denna gång. Styrstångsfylla? Ja kanske, men ytterst lite.
Sju nätter blev det på platsen som vi tyckte hade extra allt och som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.

Albufeira, utsedd till turismens huvudstad i Portugal

Falesia, Portugal
Vi hade gjort upp med våra vänner från Falkenberg att vi skulle ta ett par övernattningar där dom låg för att få en annan del av Algarvekusten. Redan före soluppgången, lämnade vi Albufeira och bara drygt en mil senare, anlände vi Algarve Camperpark i Falesia. Ingen lång sträcka alltså, men vi fick tipset att komma tidigt och ställa oss i kö utanför grindarna, eftersom ställplatsen nästan alltid är fullbelagd. Vi stod som tvåa i kön och strax efter nio fick vi en plats utan el på den mycket fräscha ställplatsen. Lena och Håkan mottog oss med stora famnen och redan då kände vi att här kommer vi att stanna några dagar.
Efter den morgontidiga stödbensölen gick vi tillsammans ner till stranden, Praia da Falesia, som bara ligger några hundra meter från ställplatsen. Den vyn som mötte oss när vi var framme vid kanten på de dramatiska stupen ner mot havet sitter för alltid fastlimmad på näthinnan.
För att nå stranden tog vi oss ner via en jättelång trappa och än en gång fick vi känna på det underbara med att gå i våt sand som sipprar mellan tårna och skummande vågor som sköljer över bara fötter. Vi tyckte inte att vädret tillät några bad, så vi fick nöja oss med en lång promenad med Atlanten på ena sidan och de dramatiska klippformationerna som skiftade i ljusa och mörka rödbruna färger, på den andra.

Den 147 steg långa trappan till stranden

Algarvekusten när den är som vackrast

Den breda och långa handikappanpassade rampen

Efter drygt en kilometers promenad i vattenbrynet fanns det en jättelång handikappanpassad ramp som tog oss upp till höjderna igen. På vägen tillbaka till ställplatsen gick vi på upptrampade stigar i den barrträdsbeklädda vegetationen på höjderna. Det var en fantastisk utsikt, som gav ordentligt sug i magen när man kom för nära kanten på stupen.
Vi hade satt upp oss på en kölista för att få en plats med el och redan nästa dag var det dags för förflyttning igen. Trots att förflyttningen bara var inom ställplatsen tyckte jag att det hörde till god tradition med en stödbensöl, men där sa stämman nej.

Vilamoura och Quarteira, Portugal
Falkenbergarna som varit här många gånger guidade oss till den ena sevärdheten efter den andra. Bland annat cyklade vi ett flertal gånger till Vilamoura för att äta lunch.
Vilamoura anses vara det största lyxkomplexet i hela Europa och vägg i vägg med den lyxiga staden ligger Quarteira, ett gammalt genuint fiskesamhälle som i dag också lever på turismen.
Till Vilamoura lockas främst dom med välfyllda plånböcker. Här finns bland annat en jättestor hamn där dom dyra pjäserna tävlar om uppmärksamheten och längs kajerna ligger restauranger och flotta butiker kloss an varandra.

Den stora hamnen med lustjakter i alla prisklasser

Inbjudande utskänkningsställen utmed kajkanterna

Lyxbostäder finns för allas smaker, vid hamnen eller vid någon av de sex golfanläggningarna som tillsammans har 950 hektar grönområden. Om man tröttnat på att spela golf eller fara runt i lustjakten kan man strosa på den kilometerlånga stensatta boulevarden i Quarteria som ligger mellan Atlanten och bebyggelsen.

Olhos de Agua, Portugal
Vi besökte även en annan liten by, Olhos de Agua. En helt annan sorts by som fortfarande vittnade om småskaligt fiske med små slitna båtar som dragits upp på land och små skjul där nät, fiskelådor och andra redskap tävlade om platsen.
För att komma till Olhos de Agua använde vi det vi har fått benen till, alltså att gå. Vi plaskade i vattenbrynet någon kilometer i västlig riktning till en udde som skar av stranden. Därifrån tog vi oss upp till höjderna på ganska ogästvänliga stigar, varifrån vi hade fantastisk utsikt över den lilla fiskebyn med restaurangen som var dagens mål.

Olhos de Agua med den lilla restaurangen

Efter någon timma, när ölen installerat sej i sitt nya hem, hade tidvattnet sjunkit undan så pass mycket att vi kunde gå runt udden på det som bara någon timme tidigare var en stenig havsbotten.

När tidvattnet sjunkit undan hittade vi nya vägar att gå

Faro, Portugal
Faro, som är Algarveregionens huvudstad, har en mer distinkt portugisisk känsla än de flesta semesterorterna utmed sydkusten. Stan har många besökare från hela Europa men dom flesta, liksom vi, passerar bara förbi.
Efter drygt en vecka på Algarvekusten hyrde vi en bil tillsammans för ytterligare upptäckter och vårt första mål var Faro, men inte själva stadskärnan. Vi valde i stället att promenera på den långa bebyggda landtungan, Ilha de Faro, som tillsammans med naturreservatet, Rio Formosalagunen, gör att staden ligger cirka sju kilometer från havet och stränderna. 

Landtungan med naturreservatet som skiljer Faro från havet

Ila de Faro skiljer Rio Formosalagunen från Atlanten

Där bilvägen tog slut fortsatte vi till fots ut på den kilometerlånga landtungan. Hela promenaden kantades av vindpinade låga buskar mellan sanddynerna och väderutsatta byggnader som var i stort, stort behov av händig arbetskraft. Hela området vittnade om fattigdom och övergivenhet och den precisa motsatta till upplevelsen i Vilamoura och Quarteria.

Kap Sankt Vincent, Portugal
Bilen som vi hyrt skulle vi ha i tre dagar och på vår andra dag var målet fyren som är Europas sydvästligaste punkt. Vi är fortfarande kvar på Algarvekusten och cirka åtta mil från campingen i Falesia. Fyren som har en mycket kraftig ljusanordning är byggd ovanpå ett gammalt kloster och kan ses till havs på över 30 sjömils avstånd.
Udden som fyren ligger på var under antiken känd som den yttersta delen av den då kända världen.  Med sina lodräta bergväggar och dramatiska landskap gav klippan bränsle till vidskepelser, myter och legender.
I närheten av udden har det genom historien stått många sjöslag och det mest kända är ”Slaget vid Kap Sankt Vincent” år 1797 mellan Storbritannien och Spanien.
Vårt mål med besöket var att se den vackra fyren och dom branta klipporna som vi hört talas om. Men när vi kom fram var hela fyren inklädd i plast men vi fick ändå uppleva dom hisnande höjderna från stupräta klippväggar.

Det var inte det här vi ville se, så vi fick låna

en bild på fyren, utan plast, från nätet

Dom hisnande stupen vid fyren (se dom små figurerna uppe till höger)

Sagres, Portugal
Cirka sex kilometer från fyren, ligger den ensliga och ogästvänliga udden Sagres.
År 1420  sändes enligt legenden den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen hit för att arbeta. Han bjöd in och anställde sjömän, resenärer, kartritare och lärde av alla de slag som kunde bidra med kunskaper om sjövägar, navigation och skeppsbyggnad. 
Med all den kunskap i bagaget lät Henrik bygga en sjöfartsskola med bibliotek och forskningscentrum där han i två årtionden arbetade hårt med expeditioner och upptäckter.
Prins Henrik deltog inte själv i expeditionerna men han var initiativtagare till många lyckade upptäckter som till exempel Azorerna, Kap Verdeöarna, Senegal och Gambia.
Henrik dog 1460 i Sagres och hans efterföljare Joao Serrao deltog i den första världsomseglingen endast 50 år efter prinsens död.

Forskningscentrumet på den ogästvänliga udden

Fyren på det steniga landskapet

Praia da Luz, Portugal
Efter besöken på fyren, Kap Saint Vincent och Henrik Sjöfararens Sagres, var det dags att vända åter mot vår ställplats i Falecia. Efter bara någon mil ville våra fantastiska guider visa oss ytterligare en fin plats med strandbarer där vi kunde inta en välbehövlig måltid.
Håkan som kört hela tiden rattade Opel Corsan mot stranden i Luz, som betyder ”Ljusets strand” och efter en kortare promenad i ett vackert villaområde nådde vi stranden och barerna som trängdes om utrymmet. Luz, liksom många äldre orter på Algarvekusten, var tidigare en liten fiskeby, som i dag har växt till en renodlad semesterort.
Luz fick i maj 2007, stor uppmärksamhet i media då den treåriga engelska flickan Madeleine, försvann från sina föräldrar på orten. 

Portimao, Portugal
Sista dagen i hyrbilen gick till Portimao som ligger cirka fyra mil från ställplatsen där vi bor. Staden som har cirka 40 000  innevånare är en känd turistort och ett viktigt centrum för Portugals fiskeindustri, men vårt mål för dagen var den omtalade stranden, Praia Da Rocha.

Praia Da Rocha ligger inbäddad mellan branta klippformationer

Vi gick omkring på höjderna ovanför den lilla strandremsan och bara njöt av att se alla klippformationer, grottor och håligheter som naturen skapat genom tusentals år.
Det var en helt fantastisk vy som man önskar att alla skulle få se någon gång i livet.

Vackra vyer från höjderna (se den lilla gubben mitt i bilden)

Algarvekusten, Portugal
Hela kustremsan visar den ena fantastiska aha-upplevelsen efter den andra, från vår första upplevelse på stranden i Albufeira till Praia Da Rocha som är det mest fantastiska som passerat dessa hornhinnor.
Hela Algarvekusten, som är den sydligaste delen av Portugal, består av cirka 15 mil sevärdheter.
Eftersom det är vårt första besök i landet har vi inte ord för hur hänförda vi blivit av dess skönhet. Men det är helt och hållet Lena och Håkans förtjänst att vi fick uppleva alla dessa fantastiska platser. Utan dom och deras kunskap om landet, hade vi förmodligen missat det mesta av allt ovanstående.
Vi besökte nio olika platser som i nämnd ordning från väst till öst var, Kap Sankt Vincent, Sagres, Praia da Luz, Portimao, Albufeira, Olhos Agua, Falesia, Vilamoura med Quarteria och Faro. Platser som alla berikat våra kvarvarande celler med bilder som förmodligen aldrig kommer att suddas ut.

Algarvekusten med nio av alla de sevärdheter som finns på denna kustremsa

Vårt basläger i Portugal, var med några få dagars undantag, Algarve Camperpark i Falesia. Ställplatsen, som mer lutar åt en fantastisk camping, var topp fem med allt som en husbilsåkare behöver. Det fanns allt från stora rena fina tomter till tömning av slask, påfyllning av vatten och framför allt i mitt tycke, det fanns både personal och en bemannad expedition. Ställplats förknippar jag mer med obemannade stationer.
Vi hade många härliga och oförglömliga upplevelser här med bad, promenader, cykelturer och så vidare och sist men inte minst, solnedgångarna på Praia da Falesia.

Solnedgång på Praia da Falesia

Vår sista dag, timmarna innan Danmarks ödesmatch i fotbolls VM, avslutade vi vår interna bouleturnering. Inför tävlingen stod det 2–2 i set och nu skulle det upp till bevis vilken familj som var bäst. Det blev en tuff fajt som vi till slut vann med 13–4 och hela turneringen med 3–2. Lite ofint kan tyckas mot ett par som ägnat mer än två veckor till att vi skall trivas, men som tack för gästfriheten hade vi låtit dom vinna fjärde set med 13–0.
Återigen ett stort tack till ”Lena Stigfinnare” och ”Håkan Sjöfarare” som vi nu döpt om dom till, efter alla våra äventyr.

Se sån stil han har, Håkan Sjöfararen

Drygt tre veckor blev hela vårt första besök i  Portugal och Algarvekusten, som vi med all säkerhet kommer att återkomma till.
Tidig morgon ställde vi in Tina på Tarifa som är Europas sydligaste spets med sina 25,2 mil rakt söderut, men drygt 41 mil med bil. (Tina är vår GPS som vi döpt efter den kända svenska kartläsaren Tina Törner).

Tarifa, Spanien
Portugal gav oss allt från sevärdheter till mat och dryck och allt till en mycket plånboksvänlig kostnad. Däremot, kan man inte belasta dom för att ha förbrukat stadskassan på vägunderhåll, men som kompensation köpte vi diesel för 18 kronor per liter, alltså cirka 30 procent, eller 9 kronor billigare, än hemma.
Efter knappt 10 mil, på bron över floden Guadiana, passerade vi gränsen till Spanien.
Vägarna blev betydligt bättre och efter en heldag bakom ratten stannade vi till vid en camping, som ligger cirka sex kilometer norr om Tarifa.

Camping, Torre dela Pena, Spanien
Campingen var fullbelagd men vi fick stå på en platå strax ovanför landsväg N-340, vilket var samma plats som vi stod på, tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof, för två år sedan.
Vädergudarna var på vår sida även detta år och innan vi tröttnade på trafikbullret besökte vi campingrestaurangen, varifrån vi såg de afrikanska höjderna på andra sidan Gibraltarsund. Att vädret dessutom tillät oss att, än en gång, få se en härlig solnedgång i Atlanten, kändes bra.

Campingens restaurang med god mat och dryck samt

utsikt mot solnedgången och den afrikanska silhuetten

Camping Rio Jara, Spanien
Efter två nätter lämnade vi ljudet från den snabba trafiken på vägen nedanför och flyttade oss tre kilometer närmare Tarifa, till Camping Rio Jara.
Vi checkade in tidig söndagsmorgon och vid vår första anblick såg det väldigt välkomnande ut. Vi fick en bra plats med utsikt över havet och dom jättestora containerfartygen som sakta gled förbi konturerna på det afrikanska höglandet.
När jag ställt ned stödbenen och tog tag i ölöppnaren, men där blev det tvärstopp. Stämman tyckte att det var för tidigt på dagen. Vi har ju av födsel och ohejdad vana lärt oss att inte dricka alkoholhaltiga drycker före klockan tolv och även att jag bedyrade att det inte gäller i Spanien, var det kalla handen.
Campingen ligger mellan landsväg N-340 och Atlanten och för att komma till stranden har man byggt en lång stensatt gångväg över sumpmarkerna som skiljer campingen från havet.

Den långa stensatta gångvägen över träskmarkerna till stranden

samt bron över floden Rio de la Jara närmast sandstranden

Allt såg väldigt välkomnande ut men efter första nattens ihärdiga regnande såg vi att hela campingen blev en enda stor lervällingspöl. Metrologerna spådde ihållande regn och blåst i minst en vecka framåt så vi beslutade att lämna Rio Jara redan nästkommande morgon.

Ställplats i Tarifa, Spanien
Vi lämnade inte en camping, vi lämnade ett innanhav och vår nästa destination låg ytterligare några kilometer längre söderut. Nu gick det inte att komma närmare ekvatorn om man inte ville ta färjan till Tanger i Nordafrika, vilket den ena hälften, tydligt och bestämt, sa nej till.
För husfridens skull ventilerade jag inte ämnet stödbensöl denna morgon. 

Färjan till Tanger

Ställplatsen i Tarifa består av en stor grusplan med fläckvisa inslag av asfalt. Vi hade turen att hitta en sådan plats och slapp därmed dra in allt för mycket av det blöta gruset i bilen.
Tarifa är en liten stad med närhet till allt och vårt första mål var ett besök på ön Isla de Tarifa, med en fästning som en gång i tiden byggdes för att skydda staden från afrikaner. För att nå fästningen, som ligger i Gibraltar sund, går man ett par hundra meter på en stensatt pir som skiljer Atlanten från Medelhavet. Tyvärr var fästningen stängd, så vi valde i stället att vandra runt på rester av den gamla stadsmuren och dom smala gränderna i den äldsta stadsdelen.

Ringmuren med Castillo de Santa Catalina närmast havet

Från höjderna på de högre delarna av ringmuren, hade man en enorm utsikt över hamnen, fästningen på ön och framför allt på den 11 km breda Gibraltarsund med de afrikanska silhuetterna på andra sidan.
Vi såg också den livliga båttrafiken, med den ena stora containerbåten efter den andra, passera gränsen mellan Medelhavet och Atlanten.

Utsikt över hamnen, fästningen och Gibraltarsund med

all den tunga trafiken som lämnar Medelhavet

Manilva, Spanien
Efter sju nätter på Europas sydligaste udde var det dags för en förflyttning igen och nu riktades strålkastarna norrut. Det kändes lite konstigt att redan vara på väg hemåt, men så är det, eftersom varje stopp från och med nu, ligger, geografiskt sett, ett steg närmare Tjörn.  
Vi fick en bra plats på Camping La Bella Vista med utsikt över Medelhavet och när stödbenen lyft bilen i våg blev jag faktiskt tilldelad ett glas Rom, trots att klockan bara var kvart i tolv. När PRO-trappan var på plats och ankommaren passerat smaklökarna, började även solen visa sej bakom dom mörka molnen.

Hemmagjord PRO-trappa med plats för skor under

Redan på vår första morgonpromenad kände vi att detta var en plats att trivas på, trots att vi stundtals hade vädrets makter emot oss med regnskurar som dundrade in från Medelhavet.

Jag tog det som en gåva från han däruppe, för nu kändes det mer legalt att kolla på TV med ”Vinterstudion” och ”Fotbolls VM  i Qatar”.
Danmark och Tyskland, blev ju utslaget redan innan finalspelet och Spanien fick stryk av Marocko i åttondelen. Portugal, med ”Lipsillen”, fick i kvarten också stryk av Marocko, som därmed får möta Frankrike i semin.
Vad är det som händer i fotbollsvärlden?  Italien med 4 VM-guld i bagaget kom, liksom Sverige, inte ens till kvalspelet. Storheter som Brasilien (5 VM-guld), Tyskland (4 VM-guld), England (1 VM-guld), Spanien (1 VM-guld) och Danmark (1 EM-guld), blev utslagna redan innan årets VM-medaljer skulle fördelas.
Efter fyra nätter på La Bella Vista i Manilva är vi helt överens om att denna plats kommer vi att besöka igen. Trots ett varierande väder med värme och strålande solsken till åska och regn, blev vi smått förälskade i platsen och den fem kilometer långa stensatta vackra strandpromenaden. Vi cyklade och promenerade, besökte strandbarer med nyhalstrad fisk och njöt av den lugna bilfria atmosfären mellan regnskurarna.

Nyfångad fisk monterade på ett spett över öppen eld

Den vackra småbåtshamnen i Manilva

och dom inbjudande barerna utmed kajkanterna    

Campingen, som bara ligger ett 50-tal meter från Medelhavets böjande vatten, har egen pool, restaurang, minilivs och framför  allt ett uppvärmt och renstädat servishus som var enormt fräscht.

Poolen på La Bella Vista

Manilva har kommit in på vår topp fem lista, tillsammans med storheter som till exempel Roses och Nerja i Spanien, Avignon i Frankrike och Algarvekusten i Portugal.

Almayate, Spanien
Innan vi backade ut Carthagon från vår  fantastiska plats med utsikt över Medelhavet, kände vi oss tvungna att föreviga denna syn. I och med att vi lämnade Atlanten var det slut med fotojakten på solnedgångar. Enda anledningen till detta är att medelhavskusten inte gränsar mot det väderstreck där solen försvinner ner i havet. Hädanefter blir det tidiga mornar med jakt på soluppgångar i stället.

Soluppgång som avsked från Camping La Bella Vista i Manilva

Framför oss hade vi cirka 15 mils körning i ostlig riktning utmed Costa del Sol (Solkusten), till Camping Almayate, någon kilometer väster om Torre del Mar. Från höjderna på A7:an hade vi en fantastisk utsikt över det glittrande Medelhavet och turistparadisen, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos och Malaga, bara för att nämna några av de mest kända.
Vid framkomsten mottogs vi av våra goda vänner, Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg, samt av en camping som fått sej en rejäl ansiktslyftning. Campingen var som på nytt född. Alla höga träd var ansade och dom nedersta grenarna var helt borttagna så att man nu kunde se dagens ljus, vilket vi inte kunde tidigare, när det låg ett grönt täcke strax ovanför husbilstaken. Även reception och restaurangbyggnaderna hade fått en uppfräschning med ny färg och så vidare.
Almayate Camping, som vi besökt ett antal gånger, är denna resas huvudmål och redan tidigt i somras bokade vår egen Ulla Bella, plats på campingen eftersom vi ville fira jul och nyårshelgen här.
Även husbilen fick sej en uppfräschning. Innan vi ställde den på sin plats skrubbade vi av den med rotborste och på campingens tvättplatta, vilket var mer än behövlig för att kunna identifiera originalfärgen.
Vi fick en rymlig och bra plats som var lätt att manövrera in Carthagon på men bara efter ett par dagar upptäckte vi att ett gäng duvor gjorde sina behov från lövverket ovanför husbilstaket. Efter några tvättar ledsnade vi på att vara utedass åt dessa individer, så vi bytte till en plats utan trädkronor ovanför biltaket.
Dagarna flöt på i pensionärstempo och helgen före jul, fjärde advent, bjöds vi på många härliga och dramatiska TV timmar, när medaljerna på 2022 års fotbolls VM skulle fördelas. Fotbolls VM är alltid intressant att följa, trots att Sverige inte fanns med. Till och med Helena visade är supporterliknande entusiasm i detta VM, vilket jag aldrig upplevt tidigare.
I matchen om tredjepriset slog sensationslaget Kroatien till än en gång. Efter ett silver i förra VM, 2018, blev det denna gång brons. Ett land med knappt 4 miljoner innevånare har sedan 1998 tagit ett VM silver och två VM brons, i världens största sport, helt otroligt, kan jag tycka. Motståndarna i matchen om tredjepriset, Marocko, som är det första afrikanska land i VM finalspel, fick nöja sej med den förhatliga fjärdeplatsen.
Finalen mellan Argentina och Frankrike blev en riktig nagelbitare med likaställning, 2–2, vid full tid. Med varsitt mål i förlängningen och fortfarande likaställning skulle finalen avgöras genom straffsparkar. Fem straffar per lag, säger reglerna och där visade Argentina hade den största kyligheten genom att sätta fyra bollar i nätmaskorna bakom målvakten, mot 2 för Frankrike som, fram tills nu, var regerande världsmästare.
I 36 år fick det fotbollstokiga Argentina vänta på sitt andra VM guld, vilket skapade glädjefnatt, i framför allt femtonmiljonersstaden  Buenos Aires.
Sen kan man fundera på varför fansen måste slå sönder en halv stad bara för att man är glad? Tål att tänkas på.

Våra hustomtar hemifrån, Herman o Bittan, skickade med oss en påse med julklappar innan vi lämnade Tådås i oktober. Det är egentligen det viktigaste vi hade att se fram emot denna julafton.
När vi är här i  Spanien är julhetsen inte densamma som den vi upplever hemma. Här avsätter vi ingen tid på att jaga efter måstegrejor som julklappar, gran, skinka, köttbullar och delikatesser som hör julbordet till. Det traditionella julpyntet med ljusstakar, tomtar, julstjärnor, ljusslingor och så vidare, har vi begränsat till en decimeterhög tomte och en julblomma i plast. Vädret, med solsken och 20 grader varmt, bidrar heller inte till den där riktiga julstämningen. Här känns det mer rätt med en kall öl och ett dopp i havet och än varm glögg och dopp i grytan.

Nu närmar vi oss dom stora helgerna och vill därför önskar er därhemma en riktigt God Jul och ett mycket Gott Nytt År.
Sist, men ABSOLUT inte minst, VAR RÄDDA OM VARANDRA. En kram då och då liksom en puss är inte att förakta.

Julen 2022, Spanien
Julafton firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras uppblåsbara yttertält. Men innan vi satte oss vid ett helsvenskt julbord med sill, nubbe, skinka, janson, grönkål och så vidare hade vi bestämt oss för att ta ett dopp i Medelhavet.
Någon timme innan solnedgången var det på med badkläderna och vandring till stranden. Jag tänkte för mej själv, detta är inte sant… vem har fått mej till detta, men efter några hårda nyp på armen, förstod jag att det var sant. Vuxna människor skall inte hålla på med sånt här trams, tänkte jag återigen och när jag doppade en tå i vattnet, stelnade jag till ordentligt. Det var så djä-la kallt att den manliga delen på kroppen helt plötsligt intagit formen av en hissknapp. Någon sa att det var 16 grader i vattnet, men det tror jag inte ett dugg på… 10 möjligtvis.

Jag och Helena, innan vi doppat oss, därav glädjen

Ett klart kallt Medelhav som blänker i solen

Juldoppet är ett faktum i det 16 gradiga vattnet

Efter många reaplansliknande decibeller hade vi ändå doppat oss allihopa och som återhämtning skålade vi bedriften med onödigt kallt bubbel.
Resten av Julaftonen flöt på i lugnets tecken med trevligt sällskap, god mat och tillhörande drycker. 
När man campar på det här sättet, som vi och många med oss gör på vinterhalvåret, så träffar man alltid många trevliga människor. Ibland blir det bara en kortvarig bekantskap, med en trevlig kväll tillsammans eller nåt. Men vi träffar även på människor som har ungefär samma syn på livet som vi själva vilket ofta resulterar i ett långvarigt och mer äkta umgänge både här i Spanien och hemma i Sverige.
Det är inte bara i människans värld  som detta fantastiska händer, det händer även i Fablernas värld.
Nissan, som är Anna-Lena och Jan-Olofs katt, har också träffat en vän för livet. Visserligen var hon, liksom vi också kan vara ibland, lite avvaktande i början men nu är hon kompis med en spansk anka som heter Kvackan.

Vad matte och husse tycker om denna bekantskap har vi inte berört ännu, för ankor har ju en viss benägenhet att lämna spår efter sej.

Mellandagarna bjöd oss på ett helt underbart väder med en klarblå himmel, vindstilla och cirka 20 grader varmt.  Det blev många långa och härliga cykelturer och promenader i trakterna kring Almayate, Velez Malaga och Torre del Mar. På eftermiddagarna spelade vi ofta boule med Anna-Lena och Jan-Olof och det blev även ett och annat besök på barerna i omgivningen.

Innan campingen vaknat till liv gick jag vid några tillfällen ner till stranden, med kameran i högsta hugg, för att föreviga solens uppstigande ur ett spegelblankt Medelhav. Förutom detta skådespel och att en ny dag vaknar till liv, var det fascinerande att se alla små fiskebåtar som på ett pärlband, rullar in mot sina hemmahamnar för att sälja sin nattliga fångst.

Solen hälsar en ny dag välkommen samtidigt som

fiskebåtar rullar in till sin hemmahamn för att lämna fångsten

Vi cyklar ofta dom tre kilometrarna in till in till Torre del Mar som har extra allt från marknader, affärer, restauranger och så vidare samt en kilometerlång strandpromenad med strandbarer för allas smaker.

På campingbaren hade dom en enkel vinkylare med plats för 8 flaskor som väckte vårt intresse. Barägaren ville inte sälja den, men efter många om och men hittade vi samma sorts vinkylarna i en elektronikaffär i Velez Malaga, men det fanns bara en för fyra flaskor i lager.
Ställ för fyra flaskor skulle passa oss, en för vitt vin och en för rött och med Jan-Olofs hjälp hittade vi samma produkt på Amazon, där dom var cirka 500 kronor billigare per styck. Jan-Olof som är kund på Amazon, beställde två kylare med plats för fyra flaskor i vardera och ett par dagar senare låg paketen i campingens reception. Enkelt och smidigt och campingvärden hade inget som helst emot det.
Dagarna före årsskiftet insjuknade jag och än en gång var det mina dåliga luftrör som gav sej till känna. Det är tredje gången nu. Första gången, 2011 fick jag uppsöka sjukhus och i våras satt vi båda i karantän en vecka på grund av corona. Vad som händer nu återstår att se men coronatestet var i alla fall negativt.
Nyårslöften hör till traditionen och efter många år av brutna måsten bestämde vi oss för en annan inriktning, lite mer livskvalitet, som alla kanske borde tänka på lite då och då.

2023
Årets första dag började precis som dom flesta nyårsdagar börjar, med torr hals och huvudvärk. Konstigt att man aldrig lär sej, att ta en sista sängfösare klocka halv två på natten kan ju bara sluta på ett sätt.
Hur som helst, nu har vi ett nytt härligt år framför oss som vi skall förvalta på allra bästa sätt med nya resor, upplevelser och umgänge.    
Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Anna-Lena och Jan-Olof i deras yttertält. Vi inmundigade en härlig trerätters med tillhörande drycker och strax före tolvslaget gick vi, tillsammans med många, många andra, ner till stranden med en flaska skumpa för att välkomna det nya året. Fyrverkerierna hade redan tjuvstartat liksom smällarna och precis på tolvslaget small champagnekorkarna och lämnade fritt fram för dom åtråvärda bubblorna. Med fyllda glas och ett gemensamt ”Gott Nytt År”, på alla möjliga språk, tog vi årets första skål samtidigt  som den mörka himlen lyses upp av fyrverkerier. Det dånade och small över havet från Malaga i väster till Torrox Costa i öster i ett öronbedövande, men fantastiskt skådespel, som är lika fascinerande år efter år.
Några dagar in på det nya året, när livet börjat återvända igen, skulle bouleturneringen mellan det ”röda” laget, Anna-Lena och Helena och det ”blåa”, jag och Jan-Olof, avgöras. Röda laget ledde med 3–2 i set innan juluppehållet, (ett set är först till 13 vunna klot). Efter tre snabba set på det nya året, där blåa laget bland annat vann ett set med hela 13–0, blev slutresultatet 5–3 till dom blåa.
Mycket tjöt blev det om fusk och doping och dom röda ville absolut ha revansch. En ny omgång, med bäst till fem set, startade på trettondagshelgen. Blåa laget gick ut hårt och redan efter första dagen hade man en klar ledning med 2–0 i set.
På trettondagen checkade Benny, in på campingen och vid vår nästa omgång fick han ingå i röda laget. Med hans hjälp lyckades dom röda att spela 1–1 och ställningen var då 3–1.

Benny var en välkommen förstärkning till det röda laget

Men ack den glädje som varar, för redan nästkommande speldag tog det blåa laget kommandot igen och vann med 2–0 och stod därmed som mästare med utklassningssiffrorna 5–1.
Än en gång blev det en massa undanflykter och tjöt om bland annat osportsliga psykningar från det blåa laget.

Här visar Anna-Lena vad hon tycker om det blåa laget

I mitten på januari checkade falkenbergarna, Lena och Håkan in på Camping Laguna Playa i till Torre del Mar. Det var torsdag vilket är detsamma som marknadsdag i Torre del Mar. Efter att vi tömt stora delar av det statliga bidraget på marknaden, träffade vi dom nyanlända på en bar och det blev ett glatt mottagande med extra allt.

Torrox Costa, Spanien
Efter en dryg månad med dagliga promenader, cykelturer och eller boulespel, bestämde vi oss för att cykla till Torrox Costa och restaurang La Pataleta som senast vi var där serverade underbara danska smörrebröd.
Från Almayate till Torrox Costa är det cirka 19 kilometer så vi hade en rejäl dagstur framför oss. Vädret var helt underbart, soligt och vindstilla och med knapp styrfart gled vi utmed den turkosa medelhavskusten.
Väl framme vid restaurangen möttes vi av en spansk matsedel på reklamskylten och fick då veta att man lagt ner den danska krogen. Slokörade vänd vi tillbaka samma väg. Några kortare stopp för vätskepåfyllning blev det och när vi var tillbaka igen, kunde vi åtminstone glädjas åt en cykeltur på närmare fyra mil.

Caminito del Rey, Spanien
I den lilla byn El Chorro, knappt 6 mil nordväst om Malaga, byggde ma i början av 1900-talet, en mycket spektakulär gångstig som hänger på bergväggarna genom en brant hög ravin. Stigen byggdes för att ge arbetarna en genväg mellan två kraftstationer, men blev med åren också en populär väg för övrig befolkning som bodde i området.
1921 tog den dåvarande spanske kungen, Alfons VIII, en kortare tur på stigen, därav namnet El Caminito del Rey som betyder ”kungens lilla stig”.
Stigen, som delvis är byggd på lodräta bergväggar i en smal ravinen, vittrade med åren sönder och blev otillgänglig för allmänheten. Det blev i stället en lekplats för våghalsiga äventyrare och efter att flera personer störtat mot sin död, tvingades myndigheterna att stänga den populära stigen i början på 2000-talet.

Rester av den gamla bron hänger kvar på bergväggarna

Men eftersom platsen blivit mycket omtalad och populär bland både turister och den inhemska befolkningen, beslutade man att restaurera och säkra leden igen. 2015, efter många års arbete i den spektakulära ravinen, öppnades den nya El Caminito del Rey, som byggts ovanför den gamla,  för allmänheten.
Nu är vandringsleden mycket säker men fortfarande högst dramatisk där den hänger på lodräta klippväggar, med mer än 100 meter ovanför den smala floden Guadalhorde i botten på ravinen.

Stigen hänger på de lodräta bergväggarna

Vi startade vår vandring, tillsammans med Lena och Håkan, någon timme efter soluppgången och långt innan vi begett oss ut på stigen såg vi från långt håll den berömda bron mellan klippväggarna.

Den gamla bron mellan klippväggarna (se mitten på bilden)

Eftersom ett ras hade skett i området blev vår vandring någon kilometer kortare än originalet. Normalt går man en sträcka på cirka sju kilometer från punkt A till B. Nu utgick man i stället från punkt B för att efter cirka tre kilometer återvända till punkt B igen. 
Den första kilometern gick på en helt odramatisk grusväg upp till vandringens höjdpunkt i den mycket omtalade klippskrevan.

Håkan och Lena vid den dramatiska gångbrons början

Vid våra första försiktiga steg ut på rampen som hänger på bergssidan, steg pulsen ordentligt. Helena bleknade trots sin solbränna men vi stöttade varandra och efter några sekunder vågade vi några staplande steg till.

Här tar vi dom första nervösa stegen på klippväggen

När pulsen sjunkit till nästan normaltempo började vi den spektakulära vandringen och efterhand så gick det ganska smärtfritt, man vande sej med höjderna och själva bygget såg välgjort och säkert ut.
På stigens högsta topp korsar man ravinen via den mest berömda delen på stigen, en gångbro som hänger mellan klippväggarna högt över klyftan Garganta del Chorro.

Den moderna vajerbron ovanför den gamla stenbron

Mitt i en skarp kurva, strax efter bron, har man byggt en veranda med glasgolv så man kan se ravinens botten från höjderna. Att stå så på en glasskiva så högt ovanför marken kändes sådär.

Genom glasgolvet ser man ända ner till ravinens botten

Efter några hundra meter på denna sidan av ravinen, övergick vandringen till en kilometerlång skogsstig, med hissnande natur där bergstoppar stack upp bakom dom grönskande träden. Det var i denna skogsdunge den tillfälliga vändpunkten låg och nu var det bara till att vända om samma väg, en nu hade den värsta oron släppt, nu hade vi vant oss.

En fascinerande natur med bergsformationer och grönska

I dag är Caminito del Rey en av Andalusiens mest frekventa turistmål och man måste beställa biljetter lång i förväg, även under vintertid.
Vi blev så fascinerade av denna upplevelse så vi bestämde redan nu att vi skall gå den en gång till när hela vandringsleden åter är öppen.

Utsikten från höjderna bjöd på många härliga adrenalinkickar

Mitt nyårslöfte var att söka nya häftiga upplevelser och det kan man utan minsta överdrift påstå att Caminito del Rey bjöd på.

Almayate Camping, Spanien

Vi lämnade camping efter 39 härliga dagar tillsammans med KABE-folket, Anna-Lena och Jan-Olof samt med Benny som checkade in på trettondagen. Med oss har vi en minnesbank fylld med trevliga morgonvandringar, cykelturer och underbara samkväm i Falkenbergarnas yttertält.*
Tidigare säsonger har vi tyckt att campingen varit mörk och trist på grund av en massa stora träd som skymt solen. Hygienutrymmena var ouppvärmda, varmvattnet  lyste med sin frånvaro och det mesta vittnade om ett  ointresse från ägarens sida.
Inför denna vintersäsong har man gjort en ordentlig standardhöjning från skötsel till en personal med ett stort leende på läpparna.

Ljus och trevlig camping intill Medelhavskusten

Trädkronorna hade sågats ner och ansats, hygienutrymmena var varma, rena och fräscha och varmvatten fanns i överflöd. Campingbutiken hade gjort ett lyft liksom restaurangen, som förutom mat och dryck ordnade karaoke då och då, till engelsmännens stora förtjusning.

Campingens hjärta med incheckning, restaurang och matbutik

Engelska folket är ett pubvant folk som älskar tjo och tjim och även Falkenbergs egen sångfågel, Anna-Lena gillade karaokeinslaget. Vid några tillfälle tog hon till och med tag i micken till publikens stora förtjusning. Dessutom har man byggt tre riktiga boulebanor som vi och fransmännen ofta nyttjade.
Platserna var ungefär i samma storlek som tidigare men nu var det betydligt lättare att komma in och ut när utstickande grenar tagits bort och vissa snäva kurvor breddats.
Nu ger vi campingen näst intill maxpoäng, vilket är en klar förbättring från tidigare där bedömningen legat strax under medel.

Nerja, Spanien
Efter 40 dygn tillsammans med trevliga vänner på Almayate Camping var det dags för förflyttning. Vår nästa destination, knappt tre mil österut tillhör en av våra absoluta ”måste besök”.
Mysiga Nerja är, enligt vår smak, en av de trevligare platserna vi varit på, vilket även många engelsmän och andra skandinaver upptäckt. Den lilla staden har cirka 21 000 mantalsskrivna varav engelsmän står för drygt 2 200 och skandinaver för cirka 1 400. Svenskarna är den största skandinaviska gruppen med drygt 1 000 mantalsskrivna. 
Vi är fortfarande kvar i Andalusien och solkusten som är mest känt för sina badstränder. Playa Burriana, som är den mest välbesökta stranden i Nerja, har tilldelats EU-flagga (en internationell miljöutmärkelse som avser säkerhet, service, miljöinformation och vattenkvalitet).
På våra övervintringar i Spanien är det kanske inte badplatser man tänker på i första hand. Däremot finns det några mycket sevärda turistattraktioner som vi besökt vid tidigare tillfällen. Cueva de Nerja, en jättegrotta som upptäcktes så sent som 1959, är absolut värt ett besök liksom utsiktsplatsen Balcón de Europa och Acueducto del Aguila, en akvedukt från 1880-talet.

”Europas balkong” med bedårande utsikt över Medelhavet

Akvedukten som är ett arkitektoniskt mästerverk

Dessa tre platser kan ni läsa mer om i föregående års övervintring i Spanien. Skriv ”Vinterförvaring 2021–22” i sökrutan eller gå in under fliken ”Resor” ­­– ”Reseberättelser”.

Efter stödbensölen på camping Cortijo San Miguel, två kilometer väster om Nerja, var det dags att cykla in till Nerja och Lisbeths, en dansk restaurang som serverar härliga smörrebröd.

Missa inte Lisbeths ”Stjerneskud”, smörrebrödens smörrebröd

Helena beställde hackeböff med stekt ägg och jag en marinerad sill, samt dom sedvanliga dryckerna och sist men inte minst  ”den lille”. Det var en bra start på vår vistelse i Nerja vilket inte försämrades av att vi redan nästa dag bestämt träff med mölndalsborna Marika och Bengt, bekanta som vi känt sedan många år tillbaka.
Det var oerhört roligt att träffa paret från Mölndal igen och vi fick en mycket gemytlig eftermiddag tillsammans med många skratt, god mat och dryck samt en stor portion nostalgi.

Helena, Marika och Bengt med Medelhavet i bakgrunden

Det blev dagliga besök i den relativt lilla staden som anses ha solkustens bredaste restaurangutbud med cirka 600 restauranger och barer, med allt från smörrebröd till asiatisk nudelsoppa. Dessutom är det billigt att äta i Nerja, en middag för två plus en flaska vin kostar runt 300–350 kronor, trots att vår svenska pesetas nästan helt tappat sitt värde.
Under vår vistelse i Nerja pågick handbolls VM för fullt och samma dag som vi spädde på vår rondör med ett sista smörrebröd på Lisbeths, för denna gång, skulle både Sverige och Danmark spela sina semifinaler. Samtidigt som vi lämnade dom renslickade tallrikarna började Preben, Lisbeths man, möblera om lokalen inför kvällens TV-match mellan Danmark och Spanien.
Det hade varit trevligt att ingå i den danska gemenskapen under matchen, men tyvärr var alla borden bokade sedan lång tid tillbaka, så vi fick nöja oss med att se matchen på vår egen TV i husbilen.
Danmark vann en mycket spännande semifinal och gick vidare till final, men tyvärr gick det inte lika bra för Sverige som förlorade mot Frankrike.

Cortijo San Miguel, Spanien
Campingen Cortijo San Miguel ligger i en härlig grönskande miljö med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner, kaktusar och så vidare. En helt fantastisk parkliknande plats som tyvärr har en föråldrad standard med byggnader och annat som borde rivits för många år sedan.
När vi lämnade campingen förra året fick den klart underbetyg i allt utom den parkliknande miljön. Inför denna säsong har man gjort en sparsam standardhöjning genom att montera sittringar på toastolarna samt investerat i nya bänkskivor och handfat på toan och utedisken.
Däremot är servicehuset fortfarande vidöppet och när termometern visar ensiffriga gradantal, är mysfaktorn lika med noll… kallt, rått och ogästvänligt.
Campingen lever helt och hållet på sitt läge, knappt två kilometer från Nerja och den mycket populära stadens restauranger och sevärdheter.
Till campingens försvar vill jag säga att anläggningen byggdes långt före vinteremigrationens tid. Under heta sommardagar ger den vidöppna konstruktionen härlig svalka i servicehuset och den lummiga grönskan förhindrar starka solstrålar att tränga igenom.

En typisk sommarcamping, trång och mycket grönska

Det är med andra ord en fantastisk sommarcamping, byggd för tältfolket i mitten av förra seklet.
När vi vintercampade i Spanien för fösta gången (2011) var nästan alla campingar vinterstängda. Nu, drygt 10 år senare, är alla vinteröppna och mestadels fullbelagda. En otroligt snabb utveckling som, förståeligt nog, många haft svårt att hänga med i.

Nio nätter blev det på Cortijo San Miguel innan det blev dags att hissa upp stödbenen igen och trots att vi haft synpunkter på campingens standard så kommer vi med all säkerhet tillbaka hit redan nästa vinter. Vi trivs i Nerja och vi har ju alla dom bekvämligheter vi behöver. Dessutom är det vi själva som avgör var, när och hur vi vill bo.

Almunecar, Spanien
Än en gång gjorde vi en kort förflyttning österut. Dagens mål var Almunecar (uttalas Almonjékar) på Costa Tropical, knappt tre mil från Nerja. Costa del Sol, som vi nu lämnat efter drygt en och en halv månad, är mest känd som en populär lekplats för både vuxna och barn och tillhör Spaniens absolut mest frekventerade turistmål med allt från golfbanor till härliga bad.

Costa Tropical, som sträcker sej från Almunecar och drygt 13 mil rakt österut till Almeria, har fått sitt namn på grund av sitt tropiska klimat och en del tropiska växter som inte växer i övriga Spanien.
I Almunecar har vi en kamrat, Zofia, som övervintrat här i många år som vi besökt vid ett flertal tillfällen. Vid dom tillfällena har vi tagit bussen från Motril eller Nerja, eftersom Almunecar inte haft någon camping för större husbilar. Men för bara några månader sedan öppnade man en ställplats här som bara ligger några hundra meter från stranden.

Carthagon sticker fram sin nos vid hyllkanten

En härlig vy över bergen och ett, för dagen vilande hav

Efter att den obligatoriska ankommaren hade slunkit ner, var det dags för ett  besök i staden. Från ställplatsen till stranden är det en enda lång och ganska brant nerförsbacke och efter backen går det en drygt två kilometer lång strandpromenad in till den gamla stadsdelen Casco Antiquo, som vi ville besöka.
Längs vägen passerade vi det ena höghuset efter det andra, med semesterbostäder som byggdes under den stora turistinvasionens era. Husen är upp till 15 våningar höga och ett flertal har en liten trottoarservering i markplan, där man lätt kan slinka in på en öl eller ett glas vin.

En daglig morgonsyn från husbilens plats på hyllan

Här i provinsen Granada är det kutym att restaurangen bjuder på en tapas (en liten maträtt) när man beställer in något att dricka. Dom med riktigt hög ekonomisk utbildning beställer bara små öl, tre fyra stycken till exempel, för då får dom en tapas till varje beställning. Ett billigt sätt att bli både lite berusad och mätt på.
Första kvällen i Almunecar var vigd åt VM-handbollen. Nu skulle finalerna spelas och först ut var matchen om bronset, mellan Sverige och Spanien. En mycket jämn match där Sverige tyvärr förlorade efter att ha haft en klar ledning i halvtid. Senare på kvällen skulle det avgöras vilket land som skulle bli världsmästare. Åter en mycket jämn och tuff match som Danmark till slut vann med 34–29 över Frankrike. Därmed tog Danmark sitt tredje raka VM-guld i handboll, vilket inget annat land gjort tidigare. Fantastiskt bra gjort av ett litet land med knappt 6 miljoner innevånare mot ett land som har nästa 68 miljoner innevånare.

Almunecar är en mycket gammal stad med en historia så sträcker sej tillbaka till mer än 1 000 år före vår nuvarande tidräkning (f.Kr). När vi närmade oss den gamla stadsdelen såg vi fästningen Castillo de San Miguel på berget som redan i stadens begynnelse fungerade som bevakningsplats mot inkräktare.

Castillo de San Miguel ovanför den gamla stadsdelen

Men det var först under romartiden som man började bygga en riktig befästning och efter romarrikets fall tog morerna över byggandet.

Efter ett par dagar i Almunecar involverade Zofia oss i ett svenskgäng som under många år övervintrat här. Gruppen träffas några gånger i veckan för olika aktiviteter som bland annat är gemensamma vandringar på tisdagar, boule på onsdagar och söndagar och så vidare.
Vi övertalades att hänga med på en vandring som började med halvtimmes minibussresa upp i bergen, där vi steg av. Det var sju rutinerade vandrare och vi, som tillsammans skulle ta oss ner till bebyggelsen som vi såg vid Medelhavets strand, långt, långt, långt, därnere. Det var en helt fantastisk vy med höga berg och svindlande djupa dalar och framför oss hade vi cirka tolv kilometers vandring på stigar och smala grusvägar. Tempot var lugnt och det var inga som helst problem att hänga med i den kuperade terrängen.

Helena och Zofia tar en välbehövlig paus i bergen

liksom jag själv, (se Medelhavet i bakgrunden)

Efter drygt en mil närmade vi oss bebyggelsen med asfalterade vägar och det var nu benstyrkan verkligen sattes på prov. Vägarna var så branta ner mot havet att jag tvingades gå kors och tvärs i en slalomliknade bana över vägen, för att inte utsätta mina 100 kilo för fritt fall.  Almunecar är en mycket kuperad stad och bakom dom höga kustnära huskropparna sticker nästan lodräta bergväggar upp i höjd med hustaken.

Från ställplatsen kan man se stranden mellan höghusen

Semesterkomplex med lodräta bergväggar på baksidan

Att det är kuperat fick verkligen erfara. Att gå ner från hyllan, där husbilen stod, var ju inga problem, men när man skulle tillbaka efter dagens aktiviteter och en god lunch med tillbehör, då frestade det på ordentligt. Hjärtat fick helt plötsligt väldigt brått.

Dagen efter vandringen var det dags för boule på stranden med våra vandringskamrater. Jag vaknade tidigt den dagen med värk i hela mej. Benen kändes som betongrör fyllda med bly och redan efter dom första smärtsamma stegen till toan, bad jag Helena ringa till Zofia och tala om att vi hoppar av boulen. Men jag blev övertalad trots att jag hade så jä..la ont i vadmusklerna att jag knappt kunde göra den där lilla knäböjen som man gör innan bouleklotet lämnar handen. Vi fick storstryk, vilket vi kanske fått ändå, men det är alltid bra att ha något att skylla på.
Den fruktansvärda träningsvärken varade i nästan tre dagar innan benen började kännas som mina egna igen.

Det finns mycket att se och göra i Almunecar. Den gamla stadsdelen med sina smala kuperade gränder från romartiden, vid foten av fästningen Castillo de San Miguel, är ett måstebesök.

Castillo de San Miguel med foten i kaktusträdgården

”Vår” strand ses tydligt från fästningens östra flygel

och västerut ligger ”grannbyn” Las Calles de Cotobro


Helena vandra i trappor som härrör från det Romerska imperiet

Nedanför fästningen ligger även en underbar palm och kaktusträdgård samt en fågelpark med fler än hundra olika fågelarter.

En av hundratals vackra fåglar i parken

Hela denna är byggd ovanpå delar ett gammalt fisksalteri från 400 år f. Kr där man så sent som 1970 gjorde utgrävningar som visar delar av salteriets markbädd.

Rester från det 2 400 år gamla salteriets grund

Från höjderna på Rocks of San Cristobal, en klippspets ut i havet, har man en härlig utsikt över långa stränderna i både ostlig och västlig riktning.