Resan till La Manga

Heiligenhafen, Tyskland

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Heilgenhafen-2-1-1024x669.jpg

Greven, Tyskland
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-1-1-1024x680.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-3-1024x606.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-5-1024x665.jpg

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-6-1024x678.jpg

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-7-1024x622.jpg

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 3-Greven-8-1024x824.jpg


Montpellier, Frankrike

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 4-Montpellier-1-1024x697.jpg

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 4-Montpellier-2-1-1024x672.jpg

 Cala d´ Oques, Spanien

La Manga

Camping La Manga
                

Playa Honda

Los Belones

Mar de Cristal

Los Nietos

Cabo de Palos

Parque Regional de Calblanque

  

Väggmålningar

Jumilla

Bodegas Delampa

Restaurante Venta el Puerto, Murcia
 

Cabo de Gata

Almayate

Nerja

Camping Cortijo

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Camping-Naturaleza-9-1-1024x674.jpg

Stränder, restauranger mm

Restaurang Bambo

Ceuva de Nerja

Acueducto del Aguila

Europas balkong

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 2-1024x619.jpg

Restaurang Lisbeth

Maro

Frigiliana

AcebuchalDen Glömda byn

Restaurang Al Acebuchal

Torrox Costa

Restaurang La Pataleta

Malaga

Motril

Bröllopsdag 18 februari

Camping de Poniente

Plata de Poniente

Salobrena

Stugan där vi fick sitta i karantän

Roses

Cadaques

Empuriabrava

Avignon

Villeneuve les Avignon

Fort et Abbaye Saint Andre

Vingården i Chusclan

Beaune

Colmar

Koblenz

Greven

Dortmund-Ems kanal

Nahrup´s Hof

Ribe Camping

Ullared

Del 1
Vägen mot sol och värme

Efter en lång och seg väntan är det nu äntligen dags att rulla mot varmare breddgrader igen, eller närmare bestämt mot Spanien och Medelhavet.
Coronapandemin, som drabbat många människor betydligt värre än oss, har tack och lov börjat släppa sitt krampaktiga grepp på den del av klotet som vi rör oss på. Vi kan äntligen börja rulla i Europa igen, utan allt för stränga restriktioner, för nu är det eget ansvar och sunt bondförnuft som gäller. Spanien, som är den enskilt största förvaringsplatsen för svenska fritidsfordon under vinterhalvåret, är nu återigen öppet och i samband med att vi gick över till vintertid var det dags att släppa handbromsen på Carthagon. Nu skulle den ut och luftas på riktig.
Dagen före avresa bjöds vi på middag hos våra grannar som lovat att hålla koll på vår fastighet. Det var ett trevligt avslut med både god mat och dryck, ett avslut som dagen efter ”sinkade” vår start på resan med ett antal timmar, men som pensionär är klockan av ringa betydelse.

Ullared
I slutet av oktober började vi de drygt 300 milen mot La Manga och värmen. Det vi lämnade bakom oss var ett Tjörn som redan börjat klä sej i en färggrann höstskrud, med avigsidor som regn, blåst och mörker. Detta är inget gnäll, bara ett konstaterande att jag trivs bättre när solen lyser i ögonen och kvicksilvret ligger närmare tjugo strecket än nollpunkten.
Vårt första planerade stopp var Gekås Camping i Ullared för Helena var fullt övertygad om att det fanns tomma hål i husbilen med plats för ytterligare inköp. Att vi inte var på väg mot ett u-land bekom henne inte, man vet aldrig, som hon säger och det kanske hon har rätt i. Coronan visste vi heller inget om för ett och ett halvt år sedan när vi, med kort varsel, fick fly genom Europa tillbaka till tryggheten i gamla Svedala.
Gekås camping var i stort sett fullbelagd med fritidsfordon och köerna för att komma in i det jättelika varuhuset ringlade långa. Detta trots att ett oräkneligt antal utbyggnader gjorts sedan mitt första besök i Ullared för ca 50 år sedan, när Göran Karlsson, grundaren av Gekås, sålde billiga skinnjackor i en källare. Hela konceptet har haft en fantastisk utveckling av sällan skådat slag och det verkar som att utvecklingen aldrig vill ta slut.
Två övernattningar blev det och om sanningen skall fram, var främsta anledningen till besöket att jag skulle inhandla nya glasögon efter min starroperation. I Ullared finns nämligen en glasögonfabrik som kan leverera ett färdigt paket på några få timmar, det som normalt tar två till tre veckor hos vanliga optiker.

Örkelljunga
Med blåa bågar och en synskärpa som jag inte haft sen tonåren, rullade vi ytterligare några mil söderut, närmare bestämt till Bengt i Örkelljunga (BiÖ) där vi köpt Carthagon.
Vi hade, sedan en tid tillbaka, bokat tid hos BiÖ eftersom vi haft problem med kylskåpet och spänningsomformaren och sådana problem vill man inte bära med sej till ett icke svensktalande land.
Tidig morgon lämnade vi in dyrgripen på verkstaden och fick då veta att kretskortet, det som styr kylskåpets funktioner, beräknas komma någon gång i slutet på veckan. Omformaren fixades på en timme och eftersom felet på kylen enbart var att den inte går att stänga av, bestämde vi oss för att fortsätta söderut direkt.
Ett par timmar senare var vi på toppen av Öresundsbron och efter ytterligare några timmar körde vi ut en fullknökad kundvagn från Bordershop i Puttgarden.

En jättepråm med fyra våningar vuxengodis

Vi stuvade in godsakerna, gjorde en high five för att vi nu, efter en lång väntan, äntligen beträdde kontinenten igen. Nu var dyra bro- och färjeavgifter undanstökade för denna gång, nu var det bare å åk.

Heiligenhafen
Från färjeläget i Puttgarden till ställplatsen i Heiligenhafen är det ungefär fyra mil. Den gamla Hansastaden, med shopping och restauranger för alla smaker, har sedan lång tid tillbaka varit en återkommande mötesplats för svenska campingfordon som skall till eller kommer från sydligare breddgrader.
Ställplatsen ligger någon kilometer väster om stadens centrum och förutom ställplatsen finns här en modernare stadsdel, en semesterort med traditionella höghus staplade bredvid varandra.
Vi checkade in på ställplatsen strax före skymningen och efter det vanliga ankomstbestyret, var det dags att smaka på läckerheterna från Bordershop.

Mellan den nya och gamla stadsdelen ligger Binnensee, ett innanhav som är avskilt från Östersjön genom en smal landremsa. På den södra sidan av sjön finns en mycket trevlig strandpromenad in till stadens centrum och på motsatt sida, mellan havet och Binnensee finns ett antal strandserveringar. Hela sträckan runt sjön är lite drygt 4,5 kilometer, en ganska lång morgonpromenad eller en icke allt för krävande cykeltur.

Den härliga och vackra promenadvägen runt Binnensee

Dagen efter ankomsten till ställplatsen, fick vi besök av en man som ville se våra coronapass. Eftersom Helena tänker på det mesta så fanns dom såklart nerladdade i våra telefoner, men om vi inte haft dom vet vi inte vad som hade hänt. Detta tyder ju trots allt på att det fortfarande finns nationella restriktioner och att det kanske finns speciella krav för oss utlänningar.
Nästan alla, utom vi, bar munskydd och när Helena frågade om det var tvång fick hon till svar att det gör man frivilligt av respekt för varandra.
Det mesta var stängt intill ställplatsen, men i stadskärnan och fiskhamnen rullade allt på som vanligt. Affärer, restauranger och så vidare var öppna och även några uteserveringar trots att termometern låg i underkant tiostrecket.

Gårdagens uppvaknande med vita svanar som gled omkring i solskenet på en spegelblank Binnensee hade i dag förbytts till en grådaskig, upprorisk och fågelfri sjö.
Efter ett par härliga höstdagar i Heiligenhafen anslöt även våra vänner, Bine och Micke från Söderköping, eller ”Sörping” som dom själva kallar det. Det blev ett icke coronasäkert mottagande med kramar som i den gamla goda tiden och senare på kvällen en måltid i deras enormt stora Morelo. Både husbilen och kvällens inmundigande hade extra allt och det var med osäkra ben vi tog oss, via Morelons sju, steg ner till backen.

Tre övernattningar blev det i Heiligenhafen innan färden drog vidare söderut och enligt gårdagens planering var det Greven vi skulle slå in på GPS; en.
Vi valde att köra hela vägen från Heiligenhafen till Greven på autobahn, A1, en sträcka på knappt 40 mil. Vi passerade Hamburg utan några som helst trafikstockningar, vilket inte tillhör vanligheterna, enligt hörsägen. Däremot blev det betydligt jobbigare de sista 10–15 milen där vägbyggena avlöste varandra.

När man till exempel bygger om en tvåfilig väg på Autobahn, så stänger man hela vägbanan i den färdriktning som byggs om och den motsatta riktningen delas upp i fyra filer varav två är mötande. Filen till vänster i varje färdriktning är alltid till för småbilar, max 2,1 meter breda och högerfilen, som är något bredare, är till för lastbilar och andra större fordon. Det blir oftast väldigt trångt och lite hetsigt på dessa sträckor och det kräver att man är på tårna varje sekund.

Greven
Sent på eftermiddagen rattade vi in på den vackra och mycket omtalade platsen, som ligger i en parkliknade grönska precis intill Dortmund­-Ems-kanalen som förbinder Ruhrområdet med Östersjön.

Snyggt uppradade husbilar med fin utsikt

Anläggningen var delvis vinterstängd men av det vi såg förstår man att denna idyll måste vara mycket eftertraktad på sommaren. Förutom flodbåtarna som sakta gled förbi ställplatsen fanns det en småbåtshamn och härliga uteplatser för gemenskap och allt annat som tillhör ljumma sommarkvällar.

Trier
Samtidigt som vi lämnade Greven var det precis en vecka sedan vi lämnade Tådås och målet för dagen var Trier, knappt 40 mil söderut.
På dagens sträcka var det endast ett fåtal vägbyggen, det var lördag vilket innebär att det bara var ett fåtal långtradare men desto fler småbilsflanörer att trängas med.
När vi kom in i Trier var Tina, vår GPS, helt borta ibland. Hon ledde oss in på den ena avstängda vägen efter den andra, men efter många om och men hittade Ulla Bella, min andra GPS, eller Helena som hon heter, rätt väg in till ställplatsen som ligger precis intill floden Mosel.
Solen sken och vi hann smaka på Bordershoppens härliga drycker innan det var dags för lördagshockey på TV; n.
Även denna afton avnjöts tillsammans med våra kamrater i Morelon som i mitt tycke, är världens vackraste husbil. Det enda man kan ha synpunkter på, för det måste man ju ha, är de sju trappstegen som ibland kan bli bekymmersamma.

Ett mycket stiligt ekipage

Montpellier
Från Trier i Tyskland till vårt nästa mål, Montpellier vid Medelhavet i Frankrike är det 94 mil. En lång etapp som vi planerat att dela upp med en övernattning på någon lämplig plats.
På helgerna, både i Tyskland och Frankrike, har långtradarna ”körförbud” med undantag för några få som har tillstånd. Det är fascinerande att se alla dessa stora ekipage som trängt in sej på minsta ledig yta utmed dom större vägnäten, där dom måste bo och leva hela helgerna. Ett annorlunda liv kan tyckas, men vi som har husbil lever ju faktiskt på ett liknande sätt, lite bekvämare fast utan att ha betalt.

Tappstationer och rastplatser är överfulla vilket kan medföra att det är svårt att hitta en övernattningsplats. Micke, som höll i rodret denna dag, gjorde några tappra försök att hitta en plats för oss vilket visade sej näst intill omöjligt. Efter Lyon och Rhone-Alpes ledde Tina in oss på en något mindre trafikerad väg där det visade sej enklare att hitta en tappstation som inte var fullknökad.
Vi hade då kört 71 mil och den kalla och grådisiga dagen hade övergått till mörker innan det var dags att avslutade med ett par glas av det röda i Morelon. Det var en lång dag med nya synintryck och framför allt var det dom snöklädda alperna, söder om Lyon, som etsat sej fast på näthinnan.

Utsövda och pigga vaknade vi till en betydligt ljusare dag med ljusblåa hål mellan molnen. Långtradarna som stod runt omkring oss var redan ute och rullade och nu hade vi bara 23 mil kvar till Medelhavet.
Vid middagstid checkade vi in på ställplatsen i Montpellier, Frankrike, som bjöd på en klarblå molnfri himmel och ett spegelblankt Medelhav.
Termometern hade stigit från 7 grader på morgonen till 19 vid middagstid, vilken känsla, nu var vi äntligen vid havet som skall bli vårt hem några månader framöver.

Första härliga kvällen vid Medelhavet

Vi hade nu avverkat 218 mil från starten hemma på Tjörn och till vår första bestämda destination i Spanien är det ytterligare 100 mils bilkörning.
Vi kostade på oss en bilfri dag i Montpellier innan det var dags för dom sista två etapperna till La Manga där vi skall långligga tills någon gång efter att det nya året skålats in.

L´Hospitalet de l´Infant
Med knappt 20 mil kvar till spanska gränsen, landet som vinterförvarvarar stelfrusna nordbor, lämnade vi Montpellier med ett lågt grått täcke som skilde oss från solens strålar. Barriären mellan oss och solen var välkommet eftersom den dämpar det starka ljuset som kan vara lätt irriterande när man kör bil och vi hade knappt börjat färden innan regnet kom. Man kan säga att det blev en perfekt dag för förflyttning.
Målet för dagen var en femtiomilatripp till Camping Cala d´ Oques i L´Hospitalet de l´Infant.
En lugn och bekväm dag i trafiken med undantag för området runt Barcelona där det var lite hetsigare med småbilar, långtradare, husbilar och andra som kryssade sej fram för att hitta den snabbaste filen.
Någon timme före mörkrets inbrott anlände vi campingen som låg precis intill kanten på Medelhavet.
Det turkosa havet visade en av sina mest fascinerande sidor för dagen, med jättevågor som oupphörligen rullade in mot land där dom ombildades till flera meter höga vattenkaskaderna när dom träffade strandkanten.

Vågorna rullar med hög hastighet in mot strandkanten

Efter ett restaurangbesök nattades vi till söms av ljudet från bränningarna som oupphörligen stormade in mot land.

Sista sträckan till La Manga var ytterligare en femtiomilatripp och även denna dag var det ganska lugnt i trafiken.
En del spanska småbilsförare är nästa löjligt försiktiga i sin körning. Dom ligger ofta med en hastighet som är något högre än långtradarna och lägre än våra 100 kilometer i timmen. Alltså betydligt lugnare än låtsasracerförarna i Tyskland och stressade fransoser.
Efter biltvätt några mil från dagens mål anlände vi Caravaning La Manga, på Costa Calida strax före solnedgången.
Vi välkomnades av Lisbeth och Lennart från Strömstad, ett par som vi träffade här förra året och som sedan några veckor tillbaka var på plats.
Det var en härlig känsla att efter drygt 310 mil och 12 dagar äntligen vara framme vid vårt första mål.
Micke tog sin wirre, damerna drack bubbel och jag drack som vanligt av det röda vilket även Lennart smuttade på.
Värt att notera.
Samma sträcka som vi kört nu på 12 dagar, gjorde vi Coronavåren 2020, med endast två övernattningar.

Del 2
La Manga, Spanien

Efter den relativt fuktiga ankommaren med extra allt och en urusel fotbollsmatch där Sverige förlorade EM-kvalet mot Georgien, var det dags för John Blund att leda oss in i drömmarnas värld. 
Första dagen efter ankomsten var det iordningställande som gällde, för här skall vi leva och bo i nästan två månader enligt planen, vilket vi verkligen såg fram mot.
Caravaning La Manga är en jättestor camping, med över 2 000 platser fördelade på stugor, åretruntare och sådana som oss. Här finns även affär, restaurang, gasolförsäljning, sjukstuga och så vidare.
Campingen ligger i den södra delen av Mar Menor, en saltvattenlagun som skiljs från Medelhavet av den 22 kilometer långa sandbanken, La Manga.
Fiske och turism har varit viktiga vid lagunen, men kraftig övergödning har skapat ekologiska problem med utbredd syrebrist och döda bottnar. Ett uppvaknande skedde i oktober 2019, då tre tusen kilo fisk och skaldjur simmade upp på land för att undkomma höga halter svavelväte i vattnet.

Mar Menor är Europas största saltvattenlagun

Vår plats, liksom dom flesta andra, var stor och plan med eget vatten och avlopp och meterhöga växtligheter som begränsade insynen.

Ett vackert och fungerande insynsskydd

Vädret var gynnsamt och när allt från PRO-trappan till minsta avlastningsbord var på plats, tog jag min första cykeltur utmed medelhavskusten.

PRO-trappa, designed by Jakobsen

I sakta mak gled jag fram, iförd kortbyxor och t-shirt, med ljumma vindar som smekte de oklädda kroppsdelarna. Det finns bara ett ord… fantastiskt.

Umgänge
Förutom ”Sörpingarna” Bine och Micke och ”Strömstaborna” Lisbeth och Lennart, presenterades vi för ytterligare svenskar som tillbringat sina vintrar i dessa trakter. Många svenskar har börjat som oss på campingen men efter några år köpt sej en bostad i närheten.
Några kilometer från campingen till exempel, i en liten by som heter Los Belones, ägs nästan alla terrassvåningarna, på byns högsta hus, av svenskar.

Vi firade att vi varit på campingen en vecka med en äkta Winersnitzel på kalv tillsammans med Sörpingarna och Strömstaborna. Micke, som stod för tillagningen, visade fantastiska gastronomiska egenskaper och en generositet utöver det vanliga. Det blev ett glatt firande med många skratt under Morelons markis och precis när vi sköljt ner den sista tuggan, med det röda, började det smattra på taket. Det började regna och det var precis det metrologerna förutspått.

En vecka på La Manga firades med god mat och dryck

Det blev en fantastisk eftermiddag och afton i goda vänners lag med extra allt. Senare på kvällen bjöd även vädergudarna på extra allt, det ena skyfallet efter det andra dundrade in över La Manga och så fortsatte det hela natten och även dagen efter.

Ny cykel
Redan första dagen fick jag punktering och lånade då Helenas cykel. Hon har sedan länge klagat på att hon har svårt för att greppa runt bromshandtagen på bockstyret. Efter en kort tur kände jag också att hennes kraft inte skulle räcka i en nödsituation och då bestämde vi oss för att hon skulle ha en ny cykel, en med rakt styre och bromshandtag som fungerar för mindre händer.
Vi packade in oss i Strömstabornas Navarra med dubbelhytt och sökte upp en cykelaffär i Cartagena som Lisbeth kände till. Det var en jättestor cykelaffär med hundratals olika modeller men vi gick direkt fram till en olivgrön Merida med rakt styre som kostade 720 Euro eller cirka 7 200 kronor.
Vi bestämde att, för att det skall bli affär vill vi ha minst 300 Euro för Helenas fem år gamla Cube. Verkstadsgubben gick igenom minsta detalj på Cuben och efter det blev det en kortare konferens mellan honom, säljaren och chefen.
Vi tydde deras kroppsspråk som att dom inte var intresserade av att göra affär men efter ytterligare några spännande minuter kom den kvinnliga säljaren tillbaka och på knagglig engelsk-tysk-spanska lät hon oss förstå att dom var villiga att göra affär.
Först förstod vi inte vad hon menade eller vad vi skulle betala men med hjälp av Google och gester så fattade vi till slut att dom ville byta jämt. Dom skulle ta Cuben och vi skulle få Meridan utan mellanpris. Man kan lugnt säga att vi hade svårt för att dölja vår förvåning och glädje.
Sagt och gjort, verkstadskillen gjorde i ordning Meridan och satte på lite extra tillbehör som Helena ville ha och även det slapp vi betala för.
Glada som små barn lämnade vi butiken med en ny cykel utan att betala ett öre och vi som först trodde att dom inte ens villa byta in de gamla Cuben.

Bör noteras att Cube är ett ganska känt cykelmärke bland tävlingscyklister och Spanien är verkligen ett land där gemene man har stor cykelkunskap.

Borrelia
Efter en dryg vecka på La Manga upptäckte Helena att jag hade en stor röd ring på vänster ben, strax under knät. Hon tyckte det liknade de bilder som kännetecknar Borrelia, en följdsjukdom som man kan få efter ett fästingbett.

Förmodad Borrelia efter ett fästingbett

Varje fredag får campingen besök av en läkare som håller öppet mellan 10.30-14.00. Helenas upptäckt gjordes några dagar innan och det var en självklarhet att vi skulle gå dit för att få en diagnos.
Eftersom många campinggäster är pensionärer såg jag framför mej en ringlande kö med rullatorer, käppar och krökta ryggar som med nedböjt sökte hjälp hos en läkare.
Under protest gick Helena med redan 45 minuter innan öppningstiden, som tolk, för jag begriper bara det skandinaviska språket. Vi var först på plats och jag såg att Helena log lite hånfullt bakom min rygg
Först ett par minuter före öppningstiden kom nästa patient och samtidigt som dörren till mottagningen låstes upp kom ytterligare en och än en gång såg jag det där försmädliga leendet.

En sjuksköterska tog alla våra uppgifter samtidigt som doktorn tittade på märket och kollade på skärmen för att se vad det kunde vara. Han kunde dessvärre inte konstatera att det var Borelia, eftersom han knappt visste vad det var. Men han ordinerade en dundertablett och en salva att smörja fläcken med och i innan vi lämnade lokalen fick vi telefonnummer till deras ordinarie arbetsplats på lasarettet i Torrevieja, dit vi kunde ringa eller mejla om inte den röda ringen gav med sej.
En knapp vecka senare började ringen återgå till det normala, den försvann mer och mer in i den naturliga hudfärgen. Jag började må bättre och allt var i sin ordning igen och om jag haft Borrelia eller inte lär jag aldrig få veta. Nu var jag frisk och det var det som var viktigast.

Mar Menor (eller lilla havet som det betyder)
Los Belones är en liten levande by som ligger cirka fyra kilometer från campingen. Vi cyklar dit nästan dagligen för här finns allt från fotvård till restauranger, marknader och fastboende spanjorer. En levande och existerande by, precis som en liten by hemma i Sverige.
Byn ligger någon kilometer från Mar Menors strandkant där de typiska semesterbostäderna finns och närmast campingen, där vi bor, är Mar de Cristal. Här tävlar höghusen om vem som är högst, vackrast och ståtligast men alla har ett gemensamt, så här års är dom i stort sett helt obebodda. Det var en helt avfolkad syn som mötte oss när vi nådde byn på en av alla våra cykelturer.
Restauranger och affärer var stängda, jalusierna för fönstren i höghusen var fördragna, det var nästan kusligt dött, så dött att jag helst inte vill vistas här efter mörkrets inbrott.
Men den två kilometer långa strandpromenaden var väldigt vacker med en bred stenbelagd yta och härliga mosaikdekorationer i form av sjöhästar.

Förr var sjöhästar en mycket vanlig syn i lagunen

Sjöhästarna symboliserar en epok som varit men som av övergödda åkrar förgiftat lagunen så kraftigt att allt levande dog ut. Anledningen till symbolen är att äldre människor vittnar om att när dom som barn badade i lagunen lekte dom med sjöhästar som simmade intill sina ben.
Den 12 oktober 2019 är en historisk dag i Mar Menors historia. Plötsligt simmade 3 ton fisk och skaldjur upp på land och dog på Playa Villananitos i den norra delen av lagunen. Fiskarna inte bara simmade, de hoppade också rakt upp på land, som om dom bränt sej i det syrefattiga vattnet.
Fler faktorer har bidragit till att Mar Menor nu befinner sej i en ekologisk katastrof. En är jordbruken som breder ut sej väster om lagunen, en annan är att våtmarkerna, lagunens lunga, dräneras bort för att användas till jordbruk.
Ungefär 80 procent av denna katastrofsituation beror på övergödning av, de upp till sex skördarna som tas upp årligen. Resterande nedsmutsning kommer från industrijordbruket, från städernas avloppssystem och en viss del från de nedlagda gruvororna i bergen.

Ett annat strandhugg var en gammal fiskeby som ligger ytterligare några kilometer längre norrut på den västra sidan av lagunen. Här är det inte höghusen som dominerar men ödsligheten är densamma som i Mar de Cristal och även här har dom en vacker strandpromenad dekorerade med sjöhästar.

Helena vilar sej mellan två Sjöhästar

Los Nietos, eller ”fiskaffärens barnbarn” som den kallas, har helt avfolkats från fiskare som tidigare inbringade sitt levebröd här och som i samband med katastrofen tvingades flytta. Alla gamla fina hus som fiskarna bodde i är numera semesterbostäder och ägarna är främst spanjorer från dom stora städerna i norr. Trots urbaniseringen har byn fått behålla sin charm från den tid den var en levande fiskeby. Även den lilla hamnen för fiskebåtarna finns kvar men den såg vid vårt besök ganska övergiven ut.

Här finns gott om små charmiga hus som vittnar om liv

I dag annonserar mäklarna att det finns över sju tusen fastigheter till salu runt Mar Menor, ett pris som man nu får betala för den skandalösa miljöförstöring som pågått under många år.
Turisterna flyr Mar Menor, även på högsäsong, eftersom stränderna från Playa de Villananitos i norr till Playa Honda i söder är stängda på grund av föroreningar. Så sent som oktober 2021 rensade man stränderna från fem ton död fisk som låg och ruttnade i solskenet.

Ingen vacker syn med döda stinkande fiskar på stranden

Detta är en sorglig katastrof, en typisk sådan som kan hända när det är pengarna som styr över förnuftet och när politiker skyller allt på varandra.
Mar Menor är en fantastisk lagun, Europas största, som förmodligen aldrig bli vad den en gång har varit. Hela den västra strandremsan är död, yrkesfiskarna har flytt sitt levebröd och lämnat kvar sina gamla charmiga bostäder till turister som i sin tur valt ”renare” platser att återhämta sej på. Därför finns det i dag tusentals bostäder som står utan ägare.

Stinkande döda alger krattas upp från stränderna

På lagunens östra sida, den som ligger mot Medelhavet, är det inte samma problem.
Hela den drygt två mil långa tarmen La Manga, från Playa Honda i söder till inloppet från Medelhavet, är enbart byggd för sol och badtörstiga turister. På hela sträckan kan turisterna själva välja om man vill sola och bada i Mar Menor eller i Medelhavet eftersom den smala tarmen bara är ett hundratal meter bred, på vissa ställen.

Vi cyklar ofta de få kilometrarna till hamnen i Cabo de Palos som ligger på andra sida tarmen, från campingen sett. Här sjuder det av folkliv och på den norra delen av hamnen ligger restaurangerna vägg i vägg med varandra.

Restaurangerna ligger tätt utmed kajkanten

Att sitta här en decemberdag i t-shirt och kortbyxor och se båtlivet i Medelhavet, samtidigt som man äter en god lunch tillsammans med goda vänner, känns nästan overklig.

Flyktingar, nej fiskare på väg tillbaka till hamnen

Att rapporterna hemifrån talar om minusgrader och snö, gör känslan än mer overklig.

Julmånaden
Första dagen på årets sista månad startade med en cykeltur till hamnen i Cabo de Palos tillsammans med Bine och Micke. Solen stod som spö i backen, termometern närmade sej tjugo strecket och från bordet vi fick hade vi en härlig utsikt över det, för dagen, spegelblanka Medelhavet.
Allt var bättre, än man kan ha det när man har det som bäst, förutom en liten detalj. Efter Helenas andra Zumbapass fick hon ett ryggskott som hämmade hennes kropp och humör. Men efter att jag hjälpt henne upp på cykeln så gick det bra igen och efter några glas skumpa i hamnen var krämporna som bortblåsta, eller väck med pusta, som norrmännen säger.

Orosmolnen började än en gång göra sej påmind. Vi fick genom media ständiga rapporter om att det var ytterligare en variant av pandemin på gång, en afrikansk variant som man inte tidigare känt till. Vad kommer att hända, skall vi än en gång behöva störta oss hem för att undkomma panikslagna politikers krampaktiga beslut.

Samtidigt står Magdalena Andersson, som nybliven stadsminister och talar om välfärd för alla. Sjukvården skall bli bättre, skolorna likaså, gängkriminaliteten skall bekämpas med flera poliser, dom äldre skall få en pension som går att leva på och så vidare och så vidare, bla, bla, bla.
Allt skall bli bättre, trots att hon representerar ett parti som gjort allt för att sänka välfärden och tryggheten med neddragningar av personal, inom alla välfärdsområden, de senaste åren.
Jag är en ständig optimist och jag hoppas verkligen att hon lyckas.
Lycka till Magdalena, det kanske behövs en kvinna för att reda ut åtta års handlingsförlamning av arbetsskygga verbalerotikers beslutsångest.

När det gäller gängkriminaliteten är jag förvånad över att man inte går på kärnan i stället. Alla, eller i alla fall dom flesta, vet att knarket är navet runt all kriminalitet, det är knarket som ger näring till gängen.
Vore det inte förnuftigare att jaga dom som köper knark, dom som brukar denna stimulantia, för det är faktiskt dom som försörjer gängen med blodspengar. I dag är det inte enbart de så kallade utslagna människorna i samhället som brukar knark. Det är lika mycket, eller kanske mer, samhällets toppskikt som kan betala vad som krävs för att komma åt dessa så kallade innedroger.
En tankeställare till alla er som gör knarket till en innedrog, ni som glider omkring med vitt under näsorna på inneklubbarna runt om i Sverige. Ni ser knarket som ett lyft av ert ego, vilket måste vara på topp om man skall hänga med. Samtidigt bidrar ni med att nya gangstergäng bildas vilket i sin tur medför dödsskjutningar och kostsamma insatser med våra skattepengar.
Kort resumé: Om ingen köper knark av dessa gangsters så försvinner gängen helt automatiskt från vår marknad och från Sverige.

Restaurante Bar & Butik
Våra La Manga kompisar, Lisbeth och Lennart från Strömstad och Bine och Micke från Söderköping, som varit på denna camping, 20 respektive 7 år, vet allt man behöver veta i denna delen av Spanien. Dom visade oss allt från restauranger, bodegor, affärer med svensk mat, cykelaffärer och så vidare. När platserna låg bortom cykelavstånd, stuvade Strömstaborna in oss i sin Navarra med dubbelhytt och Sörpingarna hängde på med sin nedkabbade Smart.
En dag i början på december tog vi en tur till Torrevieja, drygt sex mil norr om La Manga, för där finns en restaurang som serverar äkta svensk ärtsoppa med pannkakor på torsdagar. Dessutom har dom svenskimporterade ”måste ha varor” som till exempel knäckebröd, kaffe, sill och så vidare.

Inte ofta man ser skyltar med svensk text här i Spanien

Den första som mötte oss var den svensktalande ägaren som välkomnade oss till restaurangen. All personal och samtliga gäster i lokalen var svensktalande och det kändes precis som att gå in på en lunchrestaurang hemma i Sverige. Enda skillnaden var att här serveras alkoholhaltiga drycker till maten om man så önskar. Ärtsoppan var helt underbar och punchen var som pricken över i-et, kanske lite beroende på att man inte förväntar sej en sådan måltid på dessa breddgrader. Gott var det i alla fall och att det var äkta vispgrädde till pannkakorna gjorde inte njutningen sämre.

Lägenhetsvisning i Los Belones
Monica och Göran som bor i ”Svenskhuset”, höghuset i Los Belones som jag nämnt tidigare, talade om att det fanns två lägenheter till salu i huset, en bebodd fyra och en helt ny trea.
Bine och Micke ville gärna se på den stora lägenheten och efter en diskussionsrik afton i Morelon blev vi intresserade av trean.
Damen som äger fyran, den stora lägenheten, har inte varit där på ett par år och när Göran frågat henne om hon ville sälja fick han till svar att allt går att sälja till rätt pris. Göran, som tog på sej rollen som kontaktman, ordnade med en nyckel och enligt hans gissning borde priset hamna runt 2,5 miljon. Bine och Micke blev efter visningen väldigt sugna på att handla. Lägenheten var fin men allt berodde såklart på priset.
Mäklaren som visade oss den andra lägenheten talade om att den skulle kosta 1,6 miljoner plus 13 procent för alla administrativa omkostnader som tillkommer i ett nyproducerat objekt.
Även detta objekt var intressant. Planlösningen var helt okey och det som mest väckte vårt intresse var den 70 kvadratmeter stora takterrassen med utsikt över bergen, Mar Menor och Medelhavet.
Båda visningarna var mycket givande, lägenheterna var otroligt fina och bäst av allt var takterrasserna med den fantastiska utsikten.

Fantastisk utsikt från terrassen

Dessutom är Los Belones en levande by som man kan bo i året runt till skillnad från de strandnära semesterbyarna som stänger ner helt på vintern. Vårt mål är ju att åka till värmen på vintrarna och fira den svenska sommaren hemma på Tjörn.
Säljaren gav oss en veckas betänketid och än en gång blev det en diskussionsrik afton med högt i tak.
När promillehalten försvunnit ur blodomloppet bestämde vi oss för att hoppa av trots ett stort intresse och då framför allt från min sida. Vi är nog inte riktigt färdiga med husbilslivet ännu.
Bine och Mickes beslut blev detsamma eftersom dom inte heller kände sej helt övertygade ännu.

Luncher
Nästan varje dag åt vi lunch tillsammans med Bine och Micke och oftast var även Lisbeth och Lennart med. Dessutom hände det att andra bekanta till våra, som till exempel ”Sigtunaborna”, Monica och Göran, var med. Man kan verkligen säga att umgänget här på La Manga är helt fantastiskt med folk som bara vill trivas och ha det trevligt, precis som vi själva vill.
Umgänget var oftast under dom ljusa timmarna på dygnet för efter mörkrets inbrott sjönk kvicksilvret till temperaturer som inte lämpar sej för utesittande utan överlevnadsoveraller. Dessutom blir det väldigt mörkt när det blir mörkt här i Spanien. Vid några tillfällen blev vi sittandes i Los Belones tills mörkret fallit och det var ingen höjdare. Så fort vi lämnat utkanten på byn blev det helt becksvart och vid vår första cykeltur hade vi inga pannlampor eller annan belysning med oss.
Det var kallt mörkt och vingligt, till och med så vingligt att en, jag nämner inte vem, ramlade med cykel och allt på den smala asfalterade cykelvägen, som även kallas ”fyllevägen”. Det hela gick i slowmotion, till och med så sakta att inte ens hunden ramlade ur cykelkorgen, som den kullkörande hade på styret. Det var ingen skada skedd förutom att vi fick leda cyklarna de sista kilometrarna till campingen.
Lunchen var oftast grillning hemma hos någon, men ibland var det kortare cykelturer till Los Belones där det finns många lunchställen. Några gånger cyklade vi till den livliga hamnen i Cabo de Palos där ett tiotal restauranger ligger vägg i vägg med varandra och vid ett annat tillfälle cyklade vi till ”Tysken”, en mil längre ut på La Manga tarmen, där man bland annat serverar Wienerznitsel.
Vid ett tillfälle ordnade vi en smörrebrödslunch i äkta dansk stil med tillhörande drycker. Detta var mycket uppskattat, precis som vi har uppskattat alla andra luncher som vi haft tillsammans.

Danskt smörrebröd byggd på rågbröd med extra allt

Bodegas Delampa, Jumilla
Drygt 15 mil norr om La Manga ligger en Bodega, en vingård, som Strömstaborna hade kännedom om och som dom ville besöka. Vi stuvade in oss i baksätet på dubbelhytten och Sörpingarna dammade av Smarten för nu skulle varje tom plats fyllas med nya vinflaskor, nu skulle det handlas.
Det var ett välkommet avbrott från cykling och promenader i närområdet och det var ett underbart landskap som mötte oss när vi kom upp på höjderna några mil från havet. På slätterna mellan topparna var det en blandning av stora inplastade odlingsfält och karga delar som mest liknade ett månlandskap.
När vi anlände Bodegan, som låg helt avsides från all annan bebyggelse, välkomnades vi av en ung man som bjöd in oss till en enklare vinprovning med oliver, korvar och ost.

Vinprovning med fyra sorters vin och tillhörande tilltugg

Efter vinprovningen botaniserade vi bland konstnärligt formade hyllor fyllda med de ädla dryckerna.

Vinställ på ett inbjudande sätt skapar ”må ha” känslan

Köplusten blev stor vilket förmodligen var bodegans syfte och när vi hade lastat både Smarten och dubbelhytten landade vi totalt på drygt 200 flaskor tillsammans. Hälften av flaskorna var ett mycket gott rödvin som vi alla fastnat för och som även hade ett smakfullt pris, eller vad sägs om 19 kronor per flaska.
Vi var nöjda och Bodegakillen likaså. Han var till och med så nöjd att han handtackade och gav oss varsin flaska av Bodegans dyraste rödvin, som kostade 80 kr flaskan, som tack för besöket.
Hur Lisbeth och Lennart kunnat hitta denna underbara plats upp i bergen har vi ännu inte bringat klarhet i.

Lucia
Spanjorer firar inte Lucia men vi gjorde ändå ett försök att upprätthålla traditionen som vi är vana vid hemifrån. Helena och jag tog vad vi hade i ljussättning och med en kanna kaffe, pepparkakor och en bärbar radio knackade vi på, tidigt på morgonen, hos Bine och Micke.
När en halvnaken yrvaken Micke öppnade, möttes han av Luciasånger och två konstigt maskerade personer. Ett lustigt uppvaknande som togs på rätt sätt och med glada tillrop.


Det blir som det blir, när det inte blev som det skulle

Senare på dagen var det ett gäng engelska musikanter som höll konsert på stranden. Först trodde jag att det berodde på att det var Lucia men så var det inte eftersom engelsmännen inte heller firar denna högtid. Trevligt var det i alla fall och det var många besökare på plats.

Det spelades riktigt härlig musik

och det var gott om publik på stranden

Orosmoln
Ett nytt virus, Omikron, hade börjat sprida sej över Världen och dagligen rapporterade nyhetsmedierna om länders olika restriktioner. Danmark och Norge var hårt drabbade denna gång, men även i övriga länder rapporterades en ökning. Dessa rapporter skapade givetvis oro, skulle vi än en gång få fly värme och solsken, liksom vi gjort för två år sedan.

Första tanken var att så fort som möjligt få den tredje sprutan vilket flera bekanta redan fått här i Spanien. Vi hade fått veta att vi skulle vända oss till en, typ vårdcentral, knappt en mil längre ut på La Manga tarmen, som vi kallar landremsan som skiljer Medelhavet från saltlagunen Mar Menor.
Vid vårt första försök började vi med att visa våra pass och genast satte damen, som inte tillhörde språkbegåvningarna, upp en stor lapp på glasrutan där det stod, på engleska, att vaccinet var slut. Det var bara att vända tillbaka liksom vid vårt nästa besök när sjukstugan var stängd trots att den, enligt skylten, skulle vara öppen.
Några dagar senare fick vi veta att det måste gå minst sex månader mellan andra och tredje sprutan  vilket innebar att vi, inte kunde få något vaccin före årsskiftet.
Micke gjorde ytterligare ett försök och fick till slut sin spruta, men Bine, som också var med på vårdcentralen, fick ingen för hon hade inte fyllt 60 år.
I mitt tycke borde alla som vill, få sin spruta så fort som möjligt för att få stopp på den här skiten, så vi kan göra ännu ett försök att leva normalt igen.
Helena hade kunnat få sin tredje men vi bestämde att försöka på nästa ort eftersom vi skulle lämna La Manga i början av januari. Lisbeth och Lennart, fick göra som oss, vänta några veckor till på grund av sexmånaders regeln.

Jul på La Manga
Från Luciadagen har det varit långbyxor och tröja som gällt här på La Manga och våra planer att fira jul utomhus började bli oroande. Det var självklart att vi skulle fira julen tillsammans med La Mangagänget samt med Monica och Göran från Los Belones och det var även bestämt att vi skulle vara utomhus på Bine och Mickes tomt.
Värdparet hade, sedan en vecka tillbaka börjat julpynta både Morelon och tomten med allsköns tingeltangel som förhöjer julstämningen.

God Jul på spanska hänger på husbilsdörren

Inne i husbilen var bland annat hela den stora hyllan bakom framrutan fylld med julsaker och på tomten fanns det blinkande gran, blinkande ljusslingor, julblommor, röda dukar och så vidare. Allt som vittnar om att julen är på gång.

En tomt med extra allt. Det som inte fanns här, finns inte

Värdparet hade även bestämt att dom skulle stå för all matlagningen, men tack vare att jag har en kockutbildning i bagaget, fick jag hedersuppdraget att koka potatisen. Helena tjötade sej till att få göra en Janssons Frestelse och Lisbeth fick koka äggen.
Som en sista prick över i-et klädde Micke, dagen före dopparedagen, Morelons grill med en blinkande ljusslinga varpå en snabbtänkt kvinna på Facebook kommenterade det hela med ”har ni redan tänt grillen”.

Dagen före dopparedagen tände Micke grillen

Vi hade julklappar med oss hemifrån som Bittan och Herrman skickat med. Eftersom vi inte tror på tomten längre så öppnade vi våra klappar, utan den tjocka röda gubbens hjälp, redan tidigt på morgonen.

Även stora barn tycker om julklappar

Jag fick tre klappar och Helena två vilket jag tyder som att jag varit den snällare i familjen. Av alla klapparna så var en av mina i absolut särklass, jag fick en hammare vilket är precis det jag önskat. För mej har hammaren alltid varit en del av min kropp och min period som snickare är absolut den mest minnesvärda och roliga tid jag haft i mitt 60-åriga yrkesliv.

Julaftons morgon började med soldis och 15 grader och vid middagstid, när värdparet hälsade oss välkomna, hade kvicksilvret nästa nått upp till 18 gradersstrecket.

Micke häller upp välkomstdrinken

Bine och Micke, som älskar att ställa till med kalas hade inte lämnat något åt slumpen, det var extra allt, av allt som skall finnas på ett julbord och det gällde även sidebordet med drycker.

Ett glatt gäng som väntar på tomten på Morelotomten

Julen är ju barnens helg, men eftersom vi inte hade några barn med oss, fick vi vuxna göra det vi är bäst på, nämligen att äta och dricka och framförallt att umgås och ha trevligt tillsammans.
Skratten var många och långa och när är skymningen och kylan började närma sej fortsatte festen sju trappor upp, i Morelon. Den ena vinpavan efter den andra tömdes och eftersom vi inte hade någon gran i husbilen fick vi hålla till godo med att dansa med varandra. Det fick mej att tänka på Sonja Hedenbratt och hennes sång ”knö dej in fast dörra ä trång, för här e änna nåt på gång…”
Det var en fantastisk fest, en vuxen Julafton, som vi tackar värdparets generositet för.

Costa vad det Costa vill
Den spanska Medelhavskusten är uppdelad i 10 regioner från Costa Luz längst söderut till Costa Brava i norr.
Vi befinner oss på Costa Blanca, som sträcker sej från Almeria i söder till Valencia i norr. Inom denna kustremsa finns förutom La Manga även turistorter som Alicante, Benidorm, Altéa, Denia samt den mest kända för oss svenskar, Torrevieja. I Torrevieja bor så många svenskar att orten borde döpas om till Torresverja.

För flertalet svenskar är Costa del Sol, mellan Gibraltar och Nerja, den mest kända med turistorter som Torremolinos, Fuengirola, Marbella, Estepona och Malaga. Det är hit man fraktat genomfrusna soltörstiga turister sedan charterresornas begynnelse. Min egen första kontakt den denna typ av resor var för övrigt Fuengirola i mitten på 60 talet.

Som husbilsåkare har vi både passerat och eller besökt samtliga kuststräckor under åren och det är, tråkigt nog, de senaste årtiondenas upplevelser som jag kallar hela medelhavskusten för Costa Plastica. Anledningen till namnvalet är att stora delar av sträckningen påminner mer om en jättestor plastsäck än grönskande odlingsfält. Nästa all odlingsbar mark har ett heltäckande plastskynke över hela odlingen. En del hänger upp plasten på stålställningar likt ett jättestort växthus och andra lägger nästan duken på plantorna. Mest påtagligt är sträckan mellan Granadas gräns i söder till Valencia i norr.
När man kör genom dessa odlingsfält, som oftast sträcker sej från kusten upp till bergskedjorna, är det som att åka mellan två jättestora grönsaksstånd som är täckta med en gråbrun, delvis genomskinlig duk. Det kan ibland vara kilometerbreda fält som helt eller delvis döljer de grönskande odlingarna och de färgstarka citrusträden.
Allt detta för att producera så många skördar som möjligt vilket jag kan ha viss förståelse för, eftersom Spanien till stor del lever på export av just frukt och grönsaker.

Ingen vacker syn, men det växer snabbt under plasten

Värre är, när man till exempel lägger en odling i träda, så låter man ställningar och allt stå kvar och när plasten blir tillräckligt gammal vittras den sönder och flyger vind för våg över slätterna.

Allt står kvar trots att marken inte brukas längre 

Det är en sorglig syn att se de rostiga stålskeletten och all den plast som fladdrar för vinden efter att den släpp taget från dom gamla ställningarna. Värst av allt är att den plast som inte fastnar på buskar och annat på land, blåser rakt ut i Medelhavet.

Sjok som inte fastnar i vegetationen försvinner ut i Medelhavet

Tack och lov har oliv- och mandelträdsodlingar förskonats från plastinklädnad för dessa fält är i blomningstid tårdrypande ögongodis, vilket även citron- och apelsinodlingar är, om dom inte är gömda under en gråbrun halvt genomskinlig plastduk.

Feliz ano nuevo
Vår vistelse på La Manga började närma sej slutet men först skall vi fira nyår tillsammans med våra vänner.
På nyårsaftonens förmiddag överlämnade vi en låda med glas, designad by Helena och en flaska Rosa Gin till Lisbeth och Lennart som tack för alla utflykter i Navarran med dubbelhytt och framför allt, det trevliga sällskapet.
Utan Strömstadbona hade vi inte sett en bråkdel av det vi sett och upplevt under vår vistelse här. Helena hade inte kunnat köpa sin nya cykel, vi hade aldrig kommit till bodegan i Jumilla och alla andra platser som låg bortom cykelavståndet. Men viktigast av allt har varit den fantastiska gemenskapen och alla skratten som vi haft tillsammans med Sörpingarna, Sigtunaborna och Strömstaborna under vår vistelse här på Camping Caravaning La Manga.

Välkommen 2022
Nyårsaftonen firade vi tillsammans med Bine och Micke i deras Morelo där värdparet, som vanligt bjöd på god mat och dryck. Huvudrätten bestod av en mycket välstekt oxfilé och en härlig potatisgratäng som jag bad om att få receptet på, men tyvärr, det var deras egna hemlighet. 
Nyårsdagen eller ”Pizzans dag” som den även kallas, samlades vi på en bar i Los Belones som var känd för att sina goda pizzor. Det var utesittarväder och pizzorna var verkligen så goda som ryktet förtalde.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 23-Pizzadagen-3-1024x732.jpg
Restaurangen dukade fram stora härliga pizzor

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 23-Pizzadagen-4.jpg
Proppmätta magar lämnade halvfulla tallrikar

Det var en bra start på 2022. Pizzorna var så stora att ingen av oss orkade äta upp men av någon outgrundlig anledning kunde kyparen bära in den ena pavan Riojan efter den andra utan att någon tackade nej. Vi är inte här för att bli mätta, utan för att hitta tillbaka till nyårsstämningen, var någons kommentar.

Efter nyårshelgen var det dags för oss att, efter 53 övernattningar, lämna La Manga. Med en kort tillbakablick kunde vi bara konstatera att det har varit en helt fantastisk tid tillsammans med trevliga, generösa och omtänksamma människor som bara vill njuta av livet utan att krångla till det.

En dag utan rödvin är en förlorad dag, brukar jag ofta skämta om och när vi nu summerar vår vistelse på La Manga så kan vi konstatera, inte en enda dag har gått förlorad.

Del 3
Costa del Sol

Tidig morgon i tät dimma lämnade vi campingen på La Manga för nya upptäckter cirka 20 mil närmare Atlanten. Vi följde AP 7 som delvis är betalväg innan vi vek ner mot Medelhavet och ljuset bakom det gråa täcket, som under hela resan hindrat solens strålar att tränga igenom.
GPS; en, eller Tina som vi kallar den, var inställd på Camping Cabo de Gata och innan vi nådde målet ledde Tina in oss på en platt landsbygd med inplastade odlingar på ömse sidor. Det är, som jag sagt tidigare, ingen fröjd för ögat att köra på dessa smala grusvägar med hangarer av plastbyggnade tätt inpå husbilen.

Campingen låg på en stor slätt med sex meter höga växthus i plast på den ena långsidan och vildvuxna lågväxande slätter, ett naturreservat, på den andra. Bortsett från området runt omkring var det en fin camping med stora ljusa tomter och fräscha hygienutrymmen. Det fanns både pool och restaurang men dessa var vinterstängda. Efter ankommaren och lite vila cyklade vi de tre kilometrarna in till byn och det första som möter oss är en helt underbar strandpromenad, bara ett tiotal meter från strandkanten på det turkosa Medelhavet. De fullbelagda utskänkningsställena avlöste varandra och efter att vi hittat ett ledigt bord, beställde vi som vanligt ett litet glas rött. 

Vi satt länge, länge och njöt av det härliga vädret, utsikten över havet och Riojan som fylldes på med jämna mellanrum.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 26-Cabo-de-Gata-3-1024x545.jpg
Helena njuter av värmen och utsikten

Samma dag som Tour de Ski avgjordes på berget Alpe Cermis i Val di Fiemme tog vi en långpromenad på naturreservatet som gränsade mot campingen. Vi fick tips om att det skulle finnas en lagun som för några år sedan bildats av ett fruktansvärt regnväder och som i dag är boplats för flamingos och andra fågelarter.

Med kameran i högsta hugg letade vi oss fram på små stigar i den glesbevuxna lågväxande naturen och efter någon timme fann vi lagunen.
Vi såg direkt att det var gott om sjöfågel, som tyvärr, från ett fotografiskt perspektiv, befann sej i vassen på den andra sidan av den lilla lagunen.

Flamingos strosar runt i lagunen


Strandremsan som skiljer lagunen från Medelhavet

Lagunen, som bara ligger en bred sandremsa från Medelhavet, låg vackert inbäddad i vass och buskage, alltså en perfekt plats för Flamingos och andra sjöfåglar, som trivs på grunt vattnet.

Trettondagsafton
Det är 3 424 meter från campingen till närmaste restaurang i Cabo de Gata där vi bestämt oss för att fira trettondagsaftonen. På grund av avståndet, tidigarelade vi firandet till tidig eftermiddag för att undvika en becksvart cykeltur på de stigliknande vägarna som var både smala och gropiga.
Vi beställde en fyrarätters måltid med soppa, ugnsbakade grönsaker, grillad fisk och tårta och till det bjöds vi på en helt underbar utsikt över det turkosa havet med dyningar efter nattens stormliknande vindar.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-14-1024x644.jpg
Grillad fisk med pommes

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-15-1-1024x563.jpg
Som synes smakade fisken helt utmärkt

Det var en helt underbar eftermiddag med sol, värmen och ljudet från bränningarna när dom når strandkanten och vågorna ombildas till ett vitt skum.
Vi satt kvar tills solen började närma sej havets horisont innan vi bestämde oss för att bryta upp och cykla tillbaka till campingen.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28-Cabo-de-Gata-19-1-1024x798.jpg
Cykla skall man göra innan mörker och kyla tar över

Camping Almayate
Efter tre nätter var det dags att röra på sej igen. Det vi lämnade var en trevlig campingplats men läget hade en del till övers att önska. Själva byn, Cabo de Gata, uppfattade vi mer som en ganska tråkig sovstad, förutom strandpromenaden förstås. Men man får inte glömma att det fortfarande är vinter här och liksom övriga orter utmed Medelhavskusten väcks allt till liv om ett par månader.

Målet för dagen var ytterligare cirka 20 mil i sydvästlig riktning, till Camping Almayate som ligger några kilometer från den mer kända staden Torre del Mar på Costa del Sol.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 31-Almayate-1-1024x424.jpg
Camping Almayate sedd från havet

Vi fick en bra plats med havsutsikt och efter ankommaren träffade vi en hel del bekanta ansikten som vi träffat senast vi var här. Det blev en del armbåges- och knytnäveskramar innan vi drog oss tillbaka för att iordningställa vår nya boplats
Camping Almayate är den bästa som vi hittills besökt. Här är lite slitet men ändå rena fräscha hygienutrymmen, en trevlig restaurang med bar och sällskapsrum, matbutik med lite av varje och relativt stora platser. Det enda man kan det klaga på, om man nu måste det, är att det ibland är ont om varmvatten och så är det ganska trånga och snäva kurvor, för våra stora husbilar, när man skall ut och in på campingen. Läget är kanon med den stranden på ena sidan och den asfalterade vägen in till Torre del Mar och utbudet som bjuds där, på den andra sidan.

Stranden
Första morgonen tog vi, som brukligt är, en promenad utmed stranden och det var riktigt varm och skönt redan i gryningen.
Längre ut mot horisonten, innan mörkret bytt skepnad till soluppgång, hördes ljudet från fiskebåtarnas dieselmotorer och i det mörka vattnet sågs ett pärlband av mer eller mindre starka lampor, som i sakta mak gled mot sina destinationer med nattens fångst.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 32-Almayate-3-1024x637.jpg
Tidig morgon på stranden

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 32-Almayate-4-1024x543.jpg
Soluppgång

En härlig syn och det var vår första riktigt njutbara morgon på denna resa med solsken, strandpromenad och havsutsikt, redan innan frukosten.
Senare på dagen tog Anna-Lena och Jan-Olof från Falkenberg med oss på en strandpromenad till en mycket spartansk fiskrestaurang någon kilometer från campingen.
Byggnaden, som var mer lik en koja, var byggd med principen, ”man tager vad man haver”.
Bord och stolar var i plast, sådana som ockuperade nästan var familjs trädgård på 1980-talet och som efter bara någon månad skiftade färg från vitt till grått. Men nu var det inte för arkitekturens och inredningens skull som promenerat dit, utan för ryktet att deras grillade fiskar är något utöver det vanliga.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-4-1024x660.jpg
Spartansk arkitektur på den svarta sandstranden

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-1-1024x812.jpg
Saltade nyfångade fiskar som grillas på öppen låga

Efter att vi ställt bord och stolar tillrätta i den svarta sanden, som präglar denna kustremsa, beställde vi dagens fångst med tillhörande dryck. Fisken var precis lagom grillad, sådär så att köttet bara ramlar av benen och det som kvarstod av fisken vittnar om att även smaken var till full belåtenhet.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29-Strandbar-Almayate-3.jpg
Av bilden att döma var det inget fel på smaken

Åt vilken håll man än vill gå på stranden, från campingen, finns det barer i allas smaker och när vi besökte en som ligger nära Torre del Mar såg vi ett bekant ansikte.
Vid ett bord satt ingen mindre än postkodlotteriets ansikte utåt, Rickard Sjöberg, tillsammans med sin fru. Det var kanske inget märkvärdigt med det, men kul, väldigt kul att se ett så känt ansikte på samma bar som vi satt på. Vi jönsade oss självklart inte med kamera, autografblock och sånt utan bara ett tjenare, roligt att ses utanför TV-skärmen och så var det inte mer med det.
Självklart skulle jag ju vilja veta varför Tjörn inte finns med på postkodlotteriets karta, ön har ju faktisk tillhört Sverige sedan 1658, men av Helenas ansiktsuttryck att döma valde jag att avstå.

Torre del Mar
Torre del Mar var fram till 1970-talet en liten fiskeby men i samband med charterresornas intåg i var mans plånbok ändrade man inriktning. I dag har staden drygt 21 000 fastboende men på sommarhalvåret, mer än femdubblas den siffran. Hela samhället, i och runt Torre del Mar, är i dag uppbyggt för ”turister med rätt att leva livet” och det enda som vittnar om den gamla tiden är en stationsbyggnad och några kvarlämnade räls mitt inne i staden.
Vi cyklar ofta de tre kilometrarna in till den, före detta lilla fiskebyn, med den underbara, fyra kilometer långa, strandpromenaden. Hela den stenbelagda strandpromenaden kantas av uteserveringar som erbjuder allt som en levnadstörstig turist kan önska sej i både mat och dryckesväg. Här kan man sitta i timmar och bara njuta av litet glas rött, lyssna på någon gatumusikant eller se människor som flanerar och gottar sej i solskenet.
Torre del Mar har extra allt och dom barer som inte fått plats på strandpromenaden ligger i kvarteren närmast havet tillsammans med inbjudande boutiquer för köpkraftiga turister.
n vacker stad väl värd ett besök om man har den möjligheten. Om Rickard Sjöberg, som har facit i sin hand, valt att åka hit, då är det kanske till och med bättre än vad vi fattat.

Medelhavet

Det turkosa vattnet är helt underbart när det ligger lugnt med båtar som bildar små krusningar när dom glider förbi. Men lika dramatiskt kan det vara när vinden har riktigt bråttom och skapar meterhöga vågor som kastar sej in mot land och skapar en kaskad av skum där stranden bromsar upp dom. Efter några dagar med lite lägre stapel på kvicksilvret, några regndroppar och ett Medelhav i uppror, fick vi känna på ett riktigt skitväder här också.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Stranden-2-1024x522.jpg
Det turkosa vattnet har övergått till en mörkare ton
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Stranden-1-1024x533.jpg
Hundpromenad i blåsten med svart sand som yr

Ovädret pågick i tre fyra dagar och när vi tittade ut genom fönstret från våran gungande husbil såg vi hur hundägare, på stranden, stretade emot i den hårda vinden med en kroppshållning som låg mitt emellan liggande och stående.
Sådant här väder kallas ibland för kvinnoväder, förlåt jag menar shoppingväder och så blev det även denna gång. Vi cyklade in till Torre del Mar några gånger där Helena bland annat hittade en bra hårfrisörska, vi köpte bouleklot och besökte stadens köpcentra och matställen.

Här liksom på La Manga umgicks vi med många trevliga människor som, liksom vi, ville aktivera sej och ha roligt. Det var ingen ankmarsch, men ibland samlades vi allihopa för att spela boule till exempel.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Boulturnering-1-951x1024.jpg
En sammanbiten Anna-Lena i full aktion  

Camping Aula De Naturaleza Cortijo San Miguel
I höstas, när vi hade besök på Tådås av Siv och Lasse från Nyköping, talade dom om att dom också skulle vinteremigrera till Spanien. Dom rekommenderade en camping i Nerja som dom gillar, så vi bestämde oss för att träffas där när dom kom dit.
I mitten på januari meddelade Lasse att dom hade checkat in på Camping Cortijo San Miguel i Nerja och att det fanns lediga platser för oss också. Eftersom vi kommit överens om att träffas i Nerja, bestämde vi oss för en förflyttning redan nästkommande dag.
Tidig morgon lirkande jag ut Carthagon mellan stolpar och träd med mycket god hjälp av Helena och Benny, samt en del hjälp av tillströmmande ”förståsigpåare”, kom vi till slut ut från vår trånga plats. Elva nätter blev det på Camping Almayate innan vi tog avsked från vännerna som vi haft så trevligt tillsammans med.
Förflyttningen var en av dom kortaste vi gjort hittills med vår husbil. Det var knappt tre mil till nästa destination där vi mottogs av Lasse som visade oss vägen in till den lummiga campingen.

Vi hade nu gått från jättecampingen på La Manga till en normalstor, men trång, camping i Almayate till denna lilla men mysiga plats någon kilometer väster om Nerja. Det är detta som är tjusningen med husbil och camping, man får hela tiden nya synintryck och aha-upplevelser. Ingen plats är den andra lik och alla har både för och nackdelar.
Vi fick en XL-plats som Lasse valt ut och som var både bra och rymlig. Som avgränsning framåt hade vi en stor kaktus och på ena långsidan växte ett par avokadoträd.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Camping-Naturaleza-5-766x1024.jpg
En kaktus som tomtavskiljare
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Camping-Naturaleza-4-1024x674.jpg
Avokadoträn med nästan mogna frukter

Hela campingen gör verkligen skäl för namnet Naturaleza, som jag tror betyder naturpark.
Efter att vi plockat ut allt igen, som vi packade in för bara några timmar sen, var det dags för en promenad ner till stranden där Medelhavet låg och vilade sej i solskenet.
Morgonen efter lämnade grannen mitt emot sin plats för vidare färd mot nya resmål. Tomten dom lämnade var betydligt soligare än vår och än en gång fick vi packa ihop möbler, PRO-trappa och allt annat, men nu slapp vi i åtminstone stuva in grejorna i ”garaget” som lastutrymmet bak, kallas på husbilsspråk.

Eftersom det fortfarande var kallt på nätterna hade vegetationen kvar sin tråkiga gråaktiga vinterskrud, men så fort solen kom upp steg kvicksilvret i rask takt.
Personalen arbetade febrilt med att städa bort gammalt och visset på buskar och träd för att ge plats åt alla nya knoppar som kämpade för att blomma ut i den begynnande vårsolen.  
Som sagt, campingen var mysig på många sätt, men servicehuset hade en del i övrigt att önska. Byggnaden var helt öppen mellan ytterväggarna och snedtaket. Det var med andra ord samma temperatur och lika blåsig inne som ute och eftersom termometern kunde sjunka ner under tiogradersstrecket på natten så var morgonbesökets mysfaktor inte på topp.
Men man vänjer sej med allt. Att sitta på det kalla porslinet på en toalettstol, sittringarna var borttagna, var inga problem efter några dagar. Att duscha bakom skärmväggar i ett blåsigt kylslaget bås fungerade också liksom att tvättställen bara levererade iskallt vatten. Höjden på diskbänken på utsidan var mer anpassad för dagisbarn än vuxna människor. Men jag är inte bitter, man vänjer sej vid allt och vi har ju en husbil med alla bekvämligheter att ta till när vi vill.
Camping Cortijo San Miguel är den enda campingen som finns med gångavstånd till Nerja och det var just den vackra byn som var vårt huvudmål med besöket.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Camping-Naturaleza-1-1024x565.jpg
Camping som kommer bäst till sin rätt på sommaren

Till campingens fördel vill jag säga att det säkerligen är en helt underbar plats på sommaren. Den färgstarka och lummiga grönskan med palmer, avokado, papaya, grapefrukt, apelsiner, citroner och så vidare, ger säkerligen härlig skugga mot den heta sommarsolen.

Nerja
Den mycket vackra staden som före turismens tid var en liten fiskeby, har i dag ca 24 000 bofasta varav drygt 500 är svenska klimatutvandrare. På sommaren tredubblas befolkningen i den vackra byn som har anor från äldre stenåldern.
Nerja, staden där bergen möter havet, har cirka 320 soldagar om året och anses av många vara den mysigaste byn i hela Andalusien. På den östra delen av stan ligger Playa Burriana som är den mest besökta och kommersiella av dom sju namngivna stränderna i Nerja.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är oster-om-Nerja-2-1024x520.jpg
Playa Burriana är mycket populär

Vår camping ligger intill Playa El Playazo på den västra sidan om stan. De två kilometrarna in till byn kantas av skjul och obebyggd mark, samt till en stor inhägnad med fiskebåtar som dras upp på land, eftersom det inte finns någon hamn på denna sidan stan. Här finns ingen vacker strandpromenad med strandbarer som slåss om uppmärksamheten. Men intressant är att mitt inne bland båtar och all bråte, som det blir på en uppställningsplats för båtar, ligger en undanskymd restaurang med fantastisk mat och det var tack vare Siv och Lasse som vi hittade den.

Man kan gå eller cykla de två kilometrarna på sandstranden till Nerja. Där bebyggelsen tar vid i Nerja, går en kilometerlång stensatt strandpromenad utmed havet. Vill man nå ännu längre österut, till den beryktade Balcon de Europa, leds man upp på höjderna genom Gamla stan med smala mysiga blomsterdekorerade gränder och trottoarförsäljning. Hela Gamla stan är en historisk sevärdhet för den som gillar arkitektur.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Nerja-10-1024x620.jpg
Blomsterdekorerade fasader i Gamla stan

Balcon de Europa är byggd på en tidigare fästning, på en klipphylla med enorm utsikt över Medelhavet. Namnet, som på svenska betyder Europas balkong, utropades av Kung Alfonso XII när han besökte staden 1885. Det sägs att han blivit så trollbunden av utsikten att han utropade: ”Det här är Europas balkong”. Historien har även lett till en staty av kungen, i naturlig storlek, när han ser ut över balkongen och havet.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Balkongen-1024x645.jpg
Helena beundrar utsikten från Balcon de Europa

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 241-Europas-balkong-5-1024x619.jpg

Balcon de Europa

Ceuva de Nerja
1960 öppnade man grottorna i Nerja för allmänheten och det är i dag bara en fjärdedel av det jättestora hålrummet som är tillgängliga för turister, eftersom man fortfarande håller på med utforskning.
I grottan finns, bland mycket annat, världens längsta stalaktit, cirka 20 meter, som bildats i taket på den kalkhaltiga jättelika grottan under tusentals år. Stalaktiter, som har en istappsliknande formation, bildas av den fuktiga kalkhaltiga jordmånen från taket i en grotta.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Grottorna-8-1024x866.jpg
Istappsliknande stalaktiter bildade av kalk

Det finns en intressant historia bakom upptäckten av denna grotta. Den 11 januari 1959 var fem unga pojkar ifrån den lilla byn Maro uppe i bergen för att jaga fladdermöss.
Pojkarna hittade en håla som väckte deras intresse, dels för att det flög ut fladdermöss därifrån men också för att dom hört talas om en gömd skatt i området. Hålan var delvis täckt av stalaktiter så pojkarna begav sig hem för att återkomma dagen efter med verktyg för att göra en större öppning. När de fått bort stalaktiterna kröp de in och upptäcker ett helt gigantiskt grottlandskap. De traskar vidare i fladdermusbajs tills de kommer till ett ställe där det fanns en hög med skelett och blev då så rädda att de flyr ut igen.
De berättar om sin upptäckt för sin lärare som blir nyfiken och följer med dem till grottan. Efter denna dag blev grottan en stor nyhet och som i dag blivit en av Spaniens mest besökta turistattraktion.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Grottorna-6-1024x683.jpg
Det finns många outforskade hålor i grottan

I och med upptäckten av skelett, grottmålningar och andra arkeologiska fynd kan man konstatera att grottorna varit bebodda för 15 – 25 tusen år sedan, vilket innebär att detta är en av de äldsta boplatser som har hittats.

Acueducto del Aguila
Drygt sex kilometer från campingen, i närheten av den lilla byn Maro, finns ett fantastiskt exempel på historisk spansk arkitektur. Det är en akvedukt från 1880-talet med valvbågar i fyra våningar som sträcker sig över en djup ravin. Tidigare användes den för att forsla vatten från bergen till en sockerkvarn i Maro men när sockerkvarnen lades ner används den nu för bevattning av odlingarna i närheten.
När man är i närheten av historiska platser, som denna, så vill vi inte bara läsa om dom eller se bilder, vi vill helst se det i verkligheten om det finns möjlighet.
Jag och Lasse bestämde oss för att cykla dit men tyvärr hade Helena förhinder den dagen. Vägen dit var en enda lång uppförsbacke, inte så brant utan mer en slakmota som vi kallar det på cykelspråk. Lasse åkte bakom mej och sjöng medans jag kippade efter andan som fisk på torra land och det är i sådana här lägen jag bannar mej själv för att vägra köpa elcykel.
När vi kom fram tog vi en kort paus innan det var dags att ta sej ner till vandringsleden i ravinens botten. Allt för att få de bästa bilderna på det drygt 140 år gamla arkitektoniska mästerverket.
Som vanligt när jag kommer tillbaka lägger jag in alla bilder i vår dator för redigering och arkivering.
Innan jag flyttar över bilderna från kameran gör jag en grovgallring och det var då det kom det upp en notis, ”Inga bilder i denna visning”. Efter att ha letat igenom alla menyerna i kameran gav jag upp, det fanns inga bilder.
I Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” är det en turist som fotar allt och alla i en veckas tid och hans min när norrmannen pekade på linsskyddet och säger, den där skall man ta av. Den turistens min har jag ofta skrattat år.
När jag skulle ta ut kretskortet ur kameran för att se om det funkade bättre i datorn, visade det sej att det inte fanns någotdet inget kort. Kortet satt kvar i datorn sedan föregående överföring och dom glosorna som högljutt levererades då går inte att återge i text. En sak är säker, jag skall aldrig mer skratta åt tönten i ”Sällskapsresan”

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Akvedukten-7-1024x664.jpg

Acueducto del Aguila i byn Maro

Några dagar senare tog jag ännu en tur i den sex kilometer långa slakmotan. Jag ville verkligen föreviga mästerverket och nu följde Helena med för att styra upp det hela.

Danska smörrebröd
Nästan dagligen cyklade vi dom få kilometrarna in till Nerja för att handla, utforska staden eller för att äta och dricka.
Lasse talade om att det finns en liten dansk krog i Nerja som serverar danska nationalrätter som till exempel smörrebröd, fläskestek, hackeböff och så vidare.
Efter en del letande hittade vi den lilla krogen och det första vi ser i baren var en dansk flagga med en skylt som det stod Varde på, min födelseort.

I Varde var-de jag föddes

Vi kom i slang med Preben, som driver krogen tillsammans med sin hustru Lisbeth och det visade sej att dom också kom också från den lilla byn på danska västkusten. Det visade sej också att vi hade gemensamma bekanta trots åldersskillnaden och trots att vi inte besökt Varde på minst 30 år.

Preben från Varde, Danmark

Maten var helt fantastisk och eftersom både jag och Helena älskar dansk mat så blev det en härlig eftermiddag med långlunch, den lille och allt annat som hör dom danska sederna till.

Almunecar
En dag bestämde vi oss för att hälsa på vår kompis Zofia i Almunecar, som bara ligger en halvtimme bort med buss från Nerja.
Zofia tog emot oss på busstationen och efter några kortare besök på sevärdheter i den medelstora staden, bjöd hon på en härlig lunch på sitt favoritställe. Hon har vinteremigrerat hit dom senaste sju åren och har därför god lokalkännedom i Almunecar som hon till och med älskar mer än Tjörn, där hon fortfarande har sin fasta punkt på somrarna.
Vi bjöds in till hennes våning som ligger på sjunde våningen bara ett stenkast från Medelhavets strand. Med ett bord fullt av Cava och rödvin, skålade och skrattade vi i timtal, samtidigt som vi beundrade den enorma utsikten. Det fanns ingen balkong men däremot stora panoramafönster som gick att dra isär så att man kände vinden och doften av hav, samtidigt som man hörde ljudet från vågornas skvalpande när vatten möter land.

Fantastisk utsikt från Zofias fönster

Almunecar, som ligger i provinsen Granada på Costa Tropical, grundades som handelsstad omkring 800 år f.Kr av fenicier och cirka 700 år senare tog romarna över makten. Sedan kom visigoterna, araberna, pirater, Napoleon och i mitten på 1900-talet kom turisterna.
På Costa Tropical har man ett så kallat tropiskt klimat vilket bland annat innebär att många utlänningar väljer att bosätta sej här. Av den mantalsskrivna folkmängden är cirka 20 procent utlänningar från ett 90-tal olika länder. Danmark är det nordiska land som har flest klimatinvandrade, med sina drygt 250 registrerade.
Vi hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans innan det var dags att ta bussen tillbaka till Nerja.

Frigiliana
Fenicier och morer har sedan 3 000-talet f.Kr. haft bosättningar i dessa berg som än i dag vittnar om gamla tiders arkitektur.
Den lilla men mycket vackra bergsbyn, har sitt ursprung från 9 och 10-talet e.Kr då man byggde ett slott vilket staden utvecklades kring.
Liksom många andra byar i Granadas bergskedjor levde man i Frigiliana på produktion av silke, oliver, druvor och fikon men efter ett stort slag i slutet på 1500-talet fördrevs morerna från sin mark. I början av 1600-talet drabbades Frigiliana av en period med inaktivitet. Utvisningen av morerna innebar att silkesproduktionen upphörde och bara ett hundratal personer kunde fortsätta att livnära sej här. Man letade efter andra handelslösningar och bland annat började man odla sockerrör som visade sej bli den viktigaste ekonomiska verksamheten i Frigilianas historia.
Det som vittnar om denna storhetstid i dag är byns största byggnad, El Ingenio, som är den enda kvarvarande sockerfabriken i Europa som fortfarande är i drift.

Den stora byggnaden i mitten är sockerfabriken

Från samma tidsperiod finns även kyrkan San Antonio kvar och Palacio del Apero, som i dag är bibliotek och museum.

Frigiliana är en fantastiskt vacker by med vitmålade, blomstredekorerade och välskötta hus som ligger tätt, tätt, tätt. Byn är mycket kuperad med trappavsatser mellan husen i de smala gränderna och på byns högsta del finns en utsiktsplats med en enorm utsikt över Medelhavet och bebyggelsen i bergssluttningarna.

Vi, liksom många andra turister, tog bussen från Nerja upp till Frigiliana, en resa på cirka 20 minuter. När vi var framme hoppade vi på ett turisttåg som guidade oss på den nedre och minst kuperade delen av byn. Därefter promenerade vi i de vackra gränderna där restauranger och barer tävlar om våra och andra turisters pengar. 

Turisttåget är ett måste om man är en riktig turist

Om man är i dom här regionerna så är ett besök i Frigiliana ett måste och jag håller verkligen med Micke, från Sörping, när han sade, ”man kan bli kär”.

Stensatta trappor i de branta vackra gränderna

I dag har Frigilianas befolkningen växt till över 3 000 bofasta och är en av dom mest besökta bergsbyarna i Spanien.

Acebuchal (den övergivna byn)
I början på februari fick vi besök av norskarna, Margaret och Kjell, som var i Spanien på en kort visit. Paret som vi haft mycket roligt ihop med i ett kvarts sekel, hade kört drygt 40 mil från Torrevieja, där dom har ett hus, för att träffa oss och umgås.
Nu var det inga box- och armbågskramar som gällde utan riktigt hjärtliga kramar som fick oss att glömma den djä..a pandemin för en stund, ett virus som hämmat vår normala livsstil i snart två år.
Eftersom det börjat bli sen eftermiddag gick vi nästan raka vägen till restaurang Bamboo i Nerja, som låg nära det hotell där dom skulle övernatta.
Under måltiden smidde vi planer inför morgondagen. Vad ville dom se, vad ville dom göra. Till slut enades vi om en biltur till ”den övergivna byn” som ligget nordväst om Frigiliana uppe i bergen.
Vi stuvade in oss i deras hyrbil en Fiat 500, tungviktarna fram och dom mindre kropparna bak, lite trångt för stora nordbor, men vi fick plats. Vägen till Acebuchal var bitvis mycket krokig, mycket gropig och mycket smal med stup på ena sidan och branta bergväggar på den andra. Men vi kom fram och det första vi möttes av var ett hus som stod intakt sedan det spanska inbördeskriget.

Huset har stått orört sedan mitten på 1900-talet

Acebuchal grundades på 1700-talet i bergskedjan Sierra de Almijara mellan Granada och Nerja. Bergskedjan som går parallellt med Medelhavskusten var med sina 1 800 meters höjd en jobbig barriär för transport mellan kustområdet och Granada. Enda vägen över berget var en smal stig som bland annat gick genom Acebuchal som blev ett naturligt stopp för åsneförare som transporterade varor över berget.

Orsaken till att Acebuchal övergavs berodde inte på ekonomin utan på det spanska inbördeskriget. Frigiliana, som bara ligger några kilometer från byn, intogs av Francos trupper 1937 eftersom dom ansågs vara röda, alltså republikaner. Alla gårdar och byar i närheten av Frigiliana misstänktes också för att stå på republikanernas sida vilket innebar att många huvuden rullade och folk tvingades fly upp i de svårtillgängliga bergen. Där kunde leva i säkerhet men de behövde ju mat för att inte dö av svält och närmaste för att få denna förnödenhet var Acebuchal som också var mångas hemby. Dom flesta bodde i grottor på berget El Cisne, som bara kunde nås längs en mycket brant och svårtillgänglig stig.

Dom kvarvarande byborna i Acebuchal gjorde allt för att hjälpa dessa ”Maquis” som folket från berget kallas. Eftersom de inte hade pengar att betala med blev det med tiden för mycket för byborna i Acebuchal, som dessutom utsattes för ”kontrollbesök” från Guardia Civil, som misstänkte att dom hjälpte ”dom röda” att överleva.

De boende i Acebuchal satt alltså fast mitt i ett gerillakrig och under 40-talet började byborna överge sin by och bosatte sig i stället i Frigiliana eller Competa.

1948 lämnade de sista byborna Acebuchal som därefter har stått helt tomt, det blev en spökby som under tre årtionden förföll och glömdes bort.

Många barn som vuxit upp i Acebuchal bar fortfarande med sig byn i sina hjärtan och gemensamt för dem var drömmen om att återuppbygga platsen. En av dessa personer var kvinnan Virtudes, som sedan barnsben drömt om att väcka byn till liv igen.

Byn börjar få liv igen

När hon blev äldre lyckades hon övertala sin man Antonio och tillsammans började de köpa upp och renovera de övergivna förfallna husen.
Resultatet är fantastiskt, speciellt då byn i dag framstår i sin ursprungliga stil, ordentligt upprustad och mycket attraktiv.

Vackra färger mot dom kritvita fasaderna

En mycket liten men vacker uteplats

Restaurangen, som drivs av Antonio och hans söner, har blivit en riktig hit och människor vallfärdar dit varje dag, dels för att beskåda denna vackra, restaurerade by, men även för att avnjuta den fantastiska maten som serveras. Allting på tallriken är nämligen hemlagat, allt från brödet till alla maträtter, till kakorna och glassen. Smaskigt, rustikt och äkta.

Bar El Acebuchal är mycket välbesökt

Nuförtiden är byn lyckligtvis inte övergiven längre och lockar varje dag ett ansenligt antal besökare.

Malaga
Efter besöket i Acebuchal ville norskarna gärna besöka Malaga som ligger cirka fem mil västerut. Vi fick varsitt rum i den äldre stadsdelen och efter klädbyte ville vi studera det spanska folklivet en vanlig söndagskväll.
Hela den gamla stadsdelen består av mysiga uteserveringar i dom trånga gränderna och nästan alla var, trots kvällskylan, fullbelagda med festsugna människor som ville förlänga helgen så länge som möjligt.
Malaga var en intressant upplevelse som man mycket väl skulle kunna utforska lite mera. Men att hyra hotellrum var inte det enklaste, det räckte inte med att visa körkort som legitimation utan dom krävde pass. Helena och jag bor ju alltid i husbilen när vi är utomlands och där låg våra pass. Damerna i hotellreceptionen nöjde sej inte med våra körkort utan Kjell och jag fick åka de fem milen tillbaka till campingen och hämta passen innan vi fick hyra ett rum.
Damerna fick ett par timmars egentid och av ansiktsuttrycken att döma, när vi kom tillbaka, hade det inte gått någon nöd på dom.

Vackra damer och vackert dekorerad gågata i Malaga

Dagen efter, utanför vår camping, var det dags för riktiga kramar igen innan Kjell rattade Fiaten de 40 milen tillbaka till Torrevieja.
Ett fantastiskt trevligt initiativ från Margrets och Kjells sida som väckte oss ur vardagslunken som så smått börjat infinna sej här på campingen.

Torrox Costa

Det våra campingkamrater Siv och Lasse inte vet om restauranger i denna del av Spanien är inte värt att veta. En dag föreslog dom en cykeltur till Torrox Costa där dom hade goda erfarenheter av en danskägd restaurang som specialiserat sej på smörrebröd.

Efter cirka sju kilometer västerut på 340-an cyklade vi ytterligare någon kilometer på den vackra strandpromenaden som för dagen var ganska glesbefolkad. Vädret var sådär, om man ser till spanska mått mätt, men ändock cirka 15 grader varmare än hemma på Tjörn.

När vi kom fram möttes vi av en större folksamling utanför entrén till La Pataleta, som restaurangen heter och trodde då att det var fullbokat. Tack och lov var det inte så, det var bara en större grupp som väntade in några tidsoptimister.

Helena och jag beställde två smörrebröd per man, öl och vin och ett måste, ”den lille”. Siv och Lasse hade sedan tidigare spanat in en bricka med sex olika sammansättningar, samt drycker anpassade till måltiden, på danskt vis.

Siv och Lasse njuter av delikatesserna

Vi har ju ätit smörrebröd ett antal gånger på Lisbeths i Nerja och blivit nästan religiöst förtjusta och utan att ställa restaurangerna mot varandra så var vi lika nöjda med måltiden på La Pataleta.

Avsked från Costa del Sol

Efter en månad lämnade vi Camping Cortijo San Miguel och ett händelserikt Nerja med många intressanta utflykter. Vi besökte bland annat Frigiliana, den vita byn strax norr om Nerja, Acebuchal, den övergivna byn som ligger ytterligare några kilometer norrut samt Almunecar och Malaga längs medelhavskusten.

Dessutom bjöd Nerja på fantastiska upplevelser som till exempel Europas balkong som är byggd på en gammal morisk fästning, grottorna som upptäcktes av några lekande pojkar så sent som i mitten på 1900-talet, akvedukten, ett arkitektoniskt mästerverk från senare 1800-tal och sist men inte minst, alla utskänkningsställen, där vi placerar Lisbeths danska smörrebröd bland de högsta på listan.

Campingens standard har jag redan kritiserat och det måste jag faktiskt göra igen. Campingen är mysig med mycket grönska och lagom stor, precis så som vi vill ha det. Men ägarens okompetens när det gäller underhåll och investering, eller kanske är det girighet, har en hel del till övers att önska.

Det finns sju toaletter i servicehuset och som jag skrivit tidigare så saknade alla sittringar. När personalen en dag kom dragandes med två nya ringar för några hundralappar så trodde vi väl alla att dom köpt några på prov, men ack vad vi bedrog oss, det kom inga fler. En camping som har en vinst på nästan en halv miljon kronor i månaden har inte råd att investera i sittringar till toaletterna.

Girigheten speglades även på andra sätt. När Margaret och Kjell ville besöka oss för att se hur vi bor fick dom inte komma in innanför grindarna. Dom fick helt enkelt stå kvar utanför grinden och vi fick gå ut utanför för att kunna hälsa på våra kompisar. Senare fick vi veta av ett annat svenskt par att när dom hade besök fick deras vänner betala över hundra kronor för att få vistas inne på campingen.

Det fick mej genast att tänka på en djurpark där besökarna får betala för att få komma in och se hur dessa Homo sapiens bor och lever i sina plåtskjul. Dom lever oftast parvis, en hona och en hanne, några är ensamboende och det finns även samkönade par. Medelåldern ligger runt 70 år och barn och ungdomar är en sällsynt grupp i dessa läger.

Gemensamt för dom alla är att dom ofta ses släpande på nån tung vätskefylld låda som alla tömmer på ett och samma ställe.

På kvällarna grillar dom flesta råa köttstycken i en varm plåtlåda och till det dricker man en dryck som får vissa att höja decibelen till en nivå som kan kännas hotande, medans andra bara blir gladare och pratsammare.

Innan vi börjat packa in allt, som hamnat på utsidan under en månads tid på campingen, gjorde vi vårt fjärde besök hos Lisbeth och Preben och deras goda smörrebröd. Det var en värdig avslutning på en mycket uppskattad vistelse i Nerja, en plats som vi med all säkerhet kommer att återkomma till, även om vi måste checka in på Camping Cortijo.

En dansk höjdare, stjerneskud, med tillbehör

Del 4
Granada

Motril är en kommun i Spanien som ligger i provinsen Granada och regionen Andalusien.

Den gamla stadsdelen Motril, ligger ett par kilometer från kusten och markerna runt omkring har sedan 900-talet varit en viktig plats för odling av sockerrör, frukt och grönsaker. Den bördiga marken beror på att floden Rio Guadalfeo, som kommer från Sierra Nevada, har sitt utflöde här. 

Numer har stora delar av markerna förvandlats till industriområden, vilket också är det man först möter när man svänger av 340-an mot havet. Det är ingen vacker syn men bara någon kilometer närmare havet förvandlas vyerna till något helt annat.

Här är ett tropiskt klimat vilket är anledningen till att hela kuststräckningen från Almunecar till Almeria fått namnet Costa Tropical.

Den milslånga sandstranden börjar i närhet av hamnen, Puerto de Motril och sträcker sej förbi Playa de Poniente och campingen till Salobrena som ligger drygt en halv mil längre västerut.

Sanden är mörk och lite småstenig men inbjuder ändå till underbara bad och utskänkningsställena ligger på ett bekvämt avstånd mellan varandra.

Camping Playa de Poniente

Tidig morgon, styrde vi Carthagon cirka fem mil österut till nästa destination, Camping Playa de Poniente i Motril. Campingen var fullbokad men vi blev lovade en plats nästkommande dag så vi fortsatte några hundra meter utmed stranden till en stor grusplan, där vi fick polisens tillåtelse att övernatta.

Redan för två år sedan besökte vi Camping Playa de Poniente, som inte är så känd hos svenska campare, men som vi fastnade för direkt. Här är både varmt och rent i servicehuset, tomterna välstädade och här finns en välbesökt restaurang med uteservering. Allt vittnar om att ägaren vill göra det hon kan för turisternas trevnad.

Ett välkomnande som vittnar om kundvård

Det finns även en liten butik med det nödvändigaste samt försäljning av gasol.

Endast en lågt trafikerad väg skiljer campingen från den vackra beachen, palmerna och Medelhavets turkosa vatten som redan så här års lockar badsugna till ett dopp.

Vi checkade in i ett underbart väder med en sol som glittrade i det lätt krusiga havet och nu, för första gången denna vinter, kändes det verkligen som om våren var i antågande.

Salobrena

Första dagen efter att vi checkat in på campingen tog vi en cykeltur till Salobrena som är en mycket gammal stad med en lång historia. Redan efter några kilometer ser man en gammal fästningen på toppen av ett berg med vita hus som klättrar uppför branterna. Efter ytterligare en halvmil på cykelsadeln möter man den nyare delen av Salobrena, med hotell och lägenheter, samt stranden och strandbarerna. Längre västerut ser man höghusen i Almunecar, men strandvägen dit bryts av ett brant berg som sticker ut i havet. 

Om man vill besöka gamla stan och den moriska fästningen uppe på toppen, så gör man det bäst till fots. Det är brant och smalt, men när man väl når toppen erbjuds man en fantastisk utsikt över det bördiga landskapet och bergen inåt land och åt söder ligger Medelhavet som för dagen glittrar som ett skrynkligt stanniolpapper i solskenet.
Uppe bland dom smala gränderna kan man, bland mycket annat, hitta Spaniens smalaste gata som bara är 60 cm bred.
Salobrenas historia går tillbaka till den yngre stenåldern, även om de vanligaste lämningarna som hittats i området kommer från antiken.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Salobrena-1024x656.jpg

Fästningen som skyddat berget i många hundra år

Fästningen, som byggdes på 900-talet är en kombination av arabisk och kristen arkitektur och om du planerar en tur dit upp så glöm inte kameran. Utsikten från toppen av tornet La Torre del Brocal är enorm liksom utsiktspunkterna från El Postigo på det välvda stadstorget.

Ron Montero

Motril kallas ofta för lilla Kuba på grund av sockerrörsodlingarna och framför allt för att man framställer rom på ett eget destilleri. Ron Montero, som destilleriet heter, har i dag inga egna sockerrörsodlingar utan juicen, eller ”sockerrörsmelassen” kommer skeppas till Puerto de Motril från olika sockerrörsodlingar i världen.

Melassen, som innehåller 55 procent socker, är en restprodukt från sockerproduktionen men den innehåller även mineraler och andra spårämnen som ger romen dess karaktäristiska smak och arom.
Proceduren är enkel. Man tillsätter jäst till melassen som sedan jäses och destilleras.

I Ron Montero tillverkar man fyra olika sorters rom

Ron Montero tillverkar både ljus och mörk rom och fram till år 2006 odlade bodegan själva sina sockerrör på fälten runt gården. Men i takt med att efterfrågan på rom ökade börja bodegan importera sockerrörsmelassen från andra länder som till exempel Irak, Egypten och Indien.
Ron Montero, ligger i ett industriområde mellan hamnen och den gamla stadskärnan och den är öppen för allmänheten. Man kan även beställa guidning av tillverkningen och provsmakning av de läckra dryckerna.

Vid vårt besök 2020, bokade vi en sådan guidning. Vi fick en gedigen genomgång av tillverkningsprocessen och lite historik om Bodegan Ron Montero innan det var dags för filmvisning. Filmen visade allt från arbetet på fälten i de länder man odlar och skördar sockerrören till framställningen av melassen och lossningen i Puerto de Motril, som ligger någon kilometer från bodegan.
Hela genomgången avslutades med provsmakning av läckerheterna och efter det kom orderblocket fram. Det var inget tvång att köpa men… snålheten får aldrig vinna över förnuftet.

Karantän

Efter två härliga dagar i Motril, insjuknade jag med feber, likt en vanlig gammaldags förkylning med hosta och näsdropp. Helena hade redan dagen innan känt sej lite hängig och hostig, men inte mer än så.
Kvällen och natten hostade och snörvlade jag, förmodligen så högt, att grannen dagen efter frågade Helena om jag var sjuk. Det var upprinnelsen till att vi blev försatta i karantän.

Campingvärden kontaktade oss och gav oss förutsättningarna. Vi fick inte bo kvar i husbilen utan fick flytta till en campingstuga inom området där vi hade egen toa, dusch, kök och så vidare. Vi fick helt enkelt inte röra oss på området med risk för att smitta andra campinggäster. Fem till sju dagars karantän var campingvärdens tydliga besked vilket var fullt acceptabelt med tanke på den rådande pandemin.
Helena, som inte var märkbart sjuk fick hämta det vi behövde från husbilen och hon fick även åka till apoteket för att köpa snabbtester.

Först testade jag mej och det visade positivt och när Helena gjorde sitt test gav det samma resultat. Vi var båda två smittade av det förhatliga viruset som gäckat våra liv i två års tid.

Snabbtester som visar att vi båda var smittade

Vi fick inte lämna stugan och inte ta emot besök men vi fick vistas på altanen om vi bar munskydd.
Vårt positiva testresultat skedde under samma period som Putin invaderade Ukraina. Den händelsen skapade självklart ett enormt mediehysteri, vilket fick oss att se vårt problem med lite vidare ögon. Även fast vi hade Corona så var det av den lindrigare varianten, vi levde ju och vi kunde både äta och dricka.
Att bli fråntagen sin personliga frihet under en kortare period är aldrig roligt men att leva i ett land som fråntas sin frihet på obestämd tid, måste vara enormt frustrerande.

På vår tredje dag i karantän fick vi besök av Helle och Stefan som vi träffat i Almayate någon månad tidigare. Dom hade genom det sociala nätverket fått reda på var vi fanns och efter att dom ställt sin husbil på plats kom dom förbi för att hälsa och höra hur det var med oss.
Dom hade med sej varsin stol som dom placerade på vägen utanför vår altan medans vi satt på altanen. Det funkade jättebra, vi lyfte på våra munskydd när vi skålade med varandra och folk som gick förbi såg närmast ut som fågelholkar när dom såg denna ovanliga placering.

Helle och Stefan på behörigt avstånd från ”pestfolket”

Men vi höll avstånd, vilket var det viktigaste och förbipasserande hade ju ingen aning om att vi satt i karantän.

Sista natten i stugan drog ett fruktansvärt oväder in med åska, blixtrar och skyfall, men framåt morgontimmarna, när vi skulle flytta tillbaka till husbilen, hade ovädret dragit förbi.
Innan vi lämnade stugan och karantänen behövde vi ett okey från receptionen, vilket vi fick vi om vi själva bedömde att vi var friska.

Om man blickar bakåt så är fem dygn en ganska kort period, men när vi satt där utan friheten att kunna röra sej kändes det som om det var bromsolja i tidsmaskinen. Men nu är det gjort och vi är friska, vilket är det absolut viktigaste.
Campingen skötte karantänen mycket bra utan att sväva på besluten. Det var klara och tydliga direktiv, samtidigt som dom var väldigt vänliga och omtänksamma under vår vistelse i stugan. Dessutom var det mycket trevligt att träffa Helle och Stefan igen och dom gav oss verkligen ett par riktigt nyttiga avbrott i tristessen. Några viktiga timmar som fick
våra tankar att fly från Corona och Putin.

Motril

Det är inte vårt första besök i Motril men trots det har vi ännu inte besökt den gamla delen av staden som ligger cirka tre kilometer från hamnen Puerto de Motril. Någon dag efter karantänen och efter att våra vänner lämnat för vidare färd österut bestämde vi oss för att göra ett besök i den gamla byn.

Motril är huvudstaden i regionen Costa Tropical och har ända sedan 900-talet varit en viktig plats för sockerrörsodling. Staden har ett utmärkt läge mellan huvudstäderna i de tre andalusiska provinserna Granada, Malaga och Almeria.
Naturen är den främsta lockelsen i denna sydspanska stad, men den vackra medelhavskusten lockar även till paddelsurfing och segling. För den som föredrar äventyr i bergen är utbudet främst vandring, bergsklättring eller kanoting.
Mellan Motril och Salobrena har golfarna sitt mecka med härligt grönskande anläggningar och nya fräscha bostäder.
Sommartid är det givetvis den milslånga sandstranden med alla härliga uteserveringar som lockar mest.
Tapas, som betyder små rätter, är en lättare måltid som oftast finns med på menyerna i Spanien.  Oftast består tilltugget av regionens delikatesser och i provinsen Granada serveras du alltid en tapas när du beställer en öl eller ett glas vin.
Innan man lämnar Granada är det ett måste att smaka på några av regionens delikatesser som till exempel körsbärstomater, avokado och kirimoja, för att inte nämna den utsökta räkan quisquilla och efterrätten Torta Real.

Förutom dagarna i karantän gjorde vi många härliga cykelturer i det frodiga landskapet på Costa Tropical och efter 14 dagar och en sista cykeltur till Salobrena, lämnade vi Motril och Camping Playa de Poniente för vidare färd österut.

Del 5
Hemresan

Nu kan man säga att återresan mot hemlandet börjat för nu var planen att göra ett återbesök på campingen i La Manga som var den första riktiga långliggaren på vår väg söderut.
Framför oss hade vi 36 mils körning och efter ett dividerande om avresedag bestämde vi oss för att lämna redan vid lunchtid, samma dag.
Vädret var sådär i spanska mått mätt, men resan flöt på bra med bara två kortare avgiftsbelagda avsnitt.
Tanken med La Manga var att få träffa strömstaborna och sörpingarna igen som vi haft så trevligt med under våra första månader på campingen.  
Det blev ett trevligt återbesök med kramar och skratt och för ett ögonblick kändes det nästan som att tiden stått stilla.
Vi fick en fantastisk helafton tillsammans och redan långt före soluppgången dagen efter, var vi på rull igen.

Peniscola
Vår egen Tina Törner var inställd på Peniscola dit det var ungefär 46 mil. Vi hade gjort upp med Helle och Stefan att träffas på Edens Camping i Peniscola, men tyvärr var den fullbelagd så vi fick hålla till godo med en ställplats någon kilometer därifrån. Vädret var fortfarande ovanligt kyligt för att vara en marsmånad i Spanien så vi bestämde tillsammans att dra vidare redan nästa dag.
Det blev ett kort besök på en bar innan det var dags att vila upp sej efter dagens stångande med långtradare på den vackra kustvägen utmed Medelhavet.

Lantlig restaurang
Efter frukost var det dags för en av de kortaste förflyttningarna på denna resa. Vi skulle till Spaetzle Fritz, ett omtalat ställe i husbilskretsar. Platsen ligger mitt ute i ingenstans, omgiven av ett antal apelsinlundar och ungefär fyra mil från Peniscola.
Här har ett tyskt par specialiserat sej på god mat och då framför allt på Wienershnitzel och för dom som åt på restaurangen var det reducerat pris på ställplatsen.
När vi anlände platsen möttes vi av en stor grusplan och några små hus runt en restaurang. På den stora planen fanns fem husbilar i ena hörnet och när vi skull parkera kom ägaren själv och lotsade in oss med millimeterprecision mellan de få bilarna på den stora grusplanen. Tysk noggrannhet, var det som fastnade på hjärnhinnan.
Stefan hade beställt bord på restaurangen till klockan fem, vilket var tur, för när vi gick dit var hela grusplanen full med husbilar och när vi ätit färdigt hade man till och med börjat fylla upp en nästan lika stor yta till, en bit längre bort. Nu förstod jag varför Fritz var så noga med parkeringen.
Vilken affärsidé. Att lyckas locka så många husbilar till en restaurang långt ute på landet, långt från allt, skulle nog ingen annan än detta tyska par vågat satsa på.

Camping Salata
Efter en regnig natt i apelsinlundarna var det åter dags för förflyttning. Vi startade med ett besök på Lidl för att bunkra och efter det var det en enda, 37 mil lång kö, med långtradare som vi skulle passera. Förutom sträckningen runt Barcelona så flöt det på bra på den trefiliga motorvägen, men just här tätnade trafiken och långtradarchaufförerna valde då att använda även den tredje filen för omkörningar, vilket bromsade upp det hela.

Vi anlände Roses och camping Salata i nordöstra Katalonien, tidig eftermiddag och här möttes vi av Lena och Håkan, ett par falkenbergare, som vi tidigare träffat i Almayate.
Efter iordningställande och okulärbesiktning såg vi direkt att det var en av dom finare campingar som vi legat på. Det var ordning och reda med stora plana tomter, fantastiskt servicehus och även en liten mysig restaurang.
Falkenbergarna, som redan legat här en dryg vecka var på väg mot Livorno i Italien för att åka skidor, vilket vi också kunde tänka oss. Men när Helena läst om dom italienska restriktionerna gällande Corona fick vi tänka helt om.
Ibland undrar jag vad EU är till för. Inom medlemsländerna skulle man ju kunna resa helt fritt, var det lovat, men så är det inte. Alla länder har sina egna regler och det gäller inte bara Corona, det gäller allt från WiFi till betalvägar och kvotering av flyktingar. Det enda gemensamma länderna har är dyra kostnader för denna enorma koloss som skall administreras.
Innan Falkenbergarna lämnade oss så fick vi några bra tips på sevärdheter i närområdet.

Roses
Namnet Roses låter för mej som något vackert och det var vackert. Staden, som har knappt 20 000 innevånare ligger i en bukt på Costa Brava, nära gränsen till Frankrike.
Det är en mycket trevlig stad med utskänkningsställen och shopping samt en lång och vacker stensatt strandpromenad runt hela bukten. Den nordöstra delen av viken avgränsas av ett berg som sticker ut i havet. Runt denna udde har man byggt en väldigt trevlig promenadväg, med blomsterprakt på sluttningarna ovanför stigen och ett turkost Medelhav på den motsatta sidan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Roses-6-1024x512.jpg

Vackra färggranna blommor på bergssidan

Underbar utsikt över Medelhavet från gångstigen

Den drygt två kilometer långa hårdgjorda gångstigen slingrade sej runt udden till Platja de Canyelles Petites, en mindre vik med en vacker sandstrand.
Roses är en stad som vi med all sannolikhet kommer att återvända till eftersom vi gärna vill uppleva all dess skönhet i ett behagligare väder.

Empuriabrava
Vädret var sådär, det var inte shorts och t-shirtsväder, men med långa benkläder och tröja var det helt okey. Helle och Stefan, som varit här tidigare, visade oss cykelvägen till en stad, sydväst om Roses.
Empuriabrava, som staden heter, är ung och har en av Europas största småbåtshamnar. Här är ett nätverk av spännande vattenvägar som påminner om Venedigs kanaler och kallas därför i folkmun för Spaniens Venedig.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Empuriabrava-3-1024x470.jpg

Populära fastigheter med båtparkering utanför

I mitten på 1900-talet började några affärsmän, som såg deltalandskapet som övergivet, att bygga vattenvägar genom området. De byggde vattenleder till folk som ville ha sin egen båt liggande utanför dörren och nu finns det ungefär 25 kilometer kanaler på en yta av 500 hektar.
Med tiden blev området så populärt att det inte fanns plats med egen brygga vid varje fastighet och i dag är kanalerna så populära att det nästan ersatt vanliga vägar.

Överallt fanns båtar med elmotorer för uthyrning

Varje år hyr ungefär 80 000 människor sitt sommarboende i och runt Empuriabrava och många hyr då en egen båt för att kunna navigera sej genom den annorlunda, men mycket vackra stadsstruktur.

Cadaques 
Ett annat tips som vi fick av Lena och Håkan var Cadaques, en liten pittoresk kuststad som ligger cirka en halvtimmes bussresa nordost om Roses.
Bussresan över berget med bedårande utsikt ner mot Roses och den lilla kuststaden var en upplevelse i sej.
När vi steg av bussen möttes vi av ett gammalt fiskesamhälle med vita hus, fiskebåtar, olivlundar och fantastiska stenstränder.
Staden, som ligger i en dal omgiven av höga berg, är mest känd för sitt klarblå vatten, sina trånga gränder och alla mysiga restauranger och barer som pockar på din uppmärksamhet

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Cadaques-8-881x1024.jpg

Trånga gränder och vita hus i den gamla fiskebyn

Många kända konstnärer, som till exempel Salvador Dali och Pablo Picasso, har skapat sina verk på denna plats, som ligger nära gränsen till Frankrike och som är den ostligaste staden i Spanien.

Salvador Dali är den gamla byns stolthet

Med facit i hand är vårt tips att besöka den gamla fiskebyn mer än en gång, eller övernatta, för när man väl är där är det svårt att lämna idyllen.

Vi lämnar Medelhavet
Efter Roses var det dags att lämna Spanien och några mil senare passerade vi gränsen till Frankrike.
Det var ett riktigt ”skitväder” med regn och stormbyar som fick hela bilen att luta likt det omtalade tornet i Pisa.
Innan vi startade dagens förflyttning hade vi fått idétorka och då slog det mej att Eva och Göran, våra vänner från Mölndal, varit i Frankrike en hel del. Deras tips var ett besök i Avignon och dit var det en lagom dagsetapp på cirka 31 mil.
Vi anlände Avignon och camping du Pont d´ Avignon vid floden Rhone på eftermiddagen och efter iordningställande drog vi upp riktlinjerna för vårt besök här.

Avignon
Campingen ligger strax intill floden Rhone och på motsatt sida såg vi silhuetterna på den gamla stadens byggnader och den omtalade bron Pont d´Avignon.

Pont d´Avignon har tusentals besökare varje år

Vädret var fortfarande uruselt men efter två övernattningar blev det bättre och då cyklade vi in till byn för att se allt det vackra som vi hittills bara sett på avstånd från den motsatta strandkanten.
Hela den historiska gamla stadsdelen omgärdas av en ståtlig hög ringmur som en gång i tiden byggts som skydd mot inkräktare.

Den höga stadsmuren som omgärdar staden

Vi förvånades av att den gamla stadsdelen var så vacker och levande även så här års och att uteserveringarna i det närmaste var fullsatta av folk som bara njöt av värmen som börjat smyga sej på.

Uteserveringarna var populära i den begynnande vårsolen

Vi besökte också uteserveringarna men framför allt njöt vi av de fantastiska byggnaderna från romartiden och den park som ligger på en hög kulle innanför muren.

I parken fanns en damm fylld med röda guldfiskar

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Avignon-28-1024x710.jpg

Utsikten från parken till Fort et Abbaye Saint Andre

Pont d´Avignon
Den berömda medeltida stenbron över floden Rhone är en kvarleva av en gammal träbro som byggdes mellan 1177 och 1185.
Träbron bars upp av 22 valvbågar och var cirka 920 meter lång och var länge den enda överfarten mellan Lyon och Medelhavet.
Bron har raserats och återuppbyggts vid ett flertal tillfällen på grund av krig och översvämningar och 1234 byggdes bron om till en 4,9 meter bred stenbro.
Förstörelsen av bron fortsatte och 1479, till exempel, förstörs två valvbågar helt av översvämningar och under lilla istiden, på 15–1600 talet, kollapsade först en båge, sedan tre och strax efter att bron öppnats igen, år 1633, svepte en ny översvämning bort ett flertal bågar.
I samband med den översvämningen och de dyra underhållskostnaderna, beslutade myndigheterna att lämna bron som övergiven.
Kvar blev bara de fyra bågarna som i dag är en turistattraktion, med tusentals besökare vare år.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1-Pont-d´-Avignon-27-1024x683.jpg

En turistattraktion som inte leder till något

Rhone
Floden Rhone är 812 kilometer lång och rinner genom sydvästra Schweiz och sydöstra Frankrike. Den är en av Västeuropas längsta floder och har historiskt sett varit en viktig och frekventerad transportled.

Floden har sin källa i Rhoneglaciären och sitt utlopp i Parc naturel regional de Camargue, ett deltalandskap på franska medelhavskusten. På sin väg passerar den bland annat Lyon, Vienne och Sion.

Villeneuve med Fort et Abbaye Saint Andre´
Ännu en dag i medeltidens spår. Vi cyklade den dryga halvmilen till en liten by som personalen på campingen rekommenderat. En by som ligger på samma sida om Rhone som campingen.
Villeneuve, som byn heter, är en historisk mycket vacker by med smala gränder och byggnader från romartiden.  
Det kändes helt osannolikt att cykla omkring i gränder med byggnader där romarna en gång i tiden härjat och bott. Vi fortsatte genom hela byn till ett fort, som vi uppmärksammat när vi var på höjderna i Avignon.
Det första som mötte oss var en jättelik port som med all önskvärd tydlighet visade att hit in kommer ingen obehörig och det gällde framför allt i dåtid men även i nutid.
För att få komma in på Fort Abbaye Sant Andre´ betalar man i dag en slant och därefter kan man vandra fritt omkring och gotta sej i dessa fantastiska byggnadsverk som människohänder byggt upp för ca tusen år sedan. Vi vandrade även uppe på stadsmuren där krigare en gång i tiden befunnit sej för att försvara fortet och dess invånare.
För mej är det helt obegripligt hur man har kunnat bygga dessa monument med enbart människlig handkraft, helt utan dagens mekaniska hjälpmedel.

Ingången till Fort et Abbaye Sant-Andre´

Efter ett par timmar på fortet var det dags att cykla tillbaka till campingen och förbereda nästkommande dags förflyttning.
Sist vill vi tacka Balltorparna, Eva och Göran,  för det fantastiska tipset.

Vingården Chusclan
Efter fyra nätter på Pont d´ Avignon var det dags att röra på sej igen. Tillsammans med våra reskamrater bestämde vi oss för att besöka en vingård som bara ligger tre mil norr om campingen där det även finns en ställplats för husbilar.

Den vackra entrén till vingården

Ställplatsen var plan och rymlig med ett 30-tal platser och efter besök med provsmakning på vingården hade kontot sjunkit med cirka 1 200 kronor.

Camping Car Park, La Roche de Glum
En natt blev det på gratisparkeringen innan vi programmerade våra GPS-er på rubricerad adress. Vi beslutade oss för att undvika betalvägar vilket innebar att på de 12 milen passerade vi många små byar där varje by hade minst en handfull rondeller som skulle passeras.
Vår egen Tina Törner lät nästan lite hes efter alla kommandon… om 600 meter, kör in i rondellen… om 350 meter, kör in i rondellen, ta sedan andra avfart till höger.
Både campingen och byn La Roche var platser som ”han där uppe” måste glömt. Det fanns ett servicehus på campingen, helt enligt informationen, men igenbommat vilket kanske var lika bra. För vid en närmare okulärbesiktning av servicehuset så skulle jag ändå aldrig gått in i där.
Inne i den lilla byn var allt stängt förutom en kombinerad spel- och tidningsaffär som hade en bar i ena änden. Vi satte oss där tillsammans med byns arbetare, som efter fullbordat dagsverk tog ett par uppsnyggare i form av Pastis eller annat innan dom fortsatte hem till sina familjer. 
Man skall inte förringa dessa upplevelser, tvärtom, för det är det här som är verklighet för ”vanligt folk” som lever utanför den romantiserade miljö som vi globetrotters ofta befinner oss i.
En natt var mer än tillräckligt på Camping Car Park, La Roche de Glum och jag tror inte att vi återvänder dit igen.

Beaune
Vårt nästa mål var Beaune knapp 25 mil ytterligare norrut och denna gång talade vi inte om för Tina att hon skulle undvika betalvägar. Det blir visserligen dyrare och man upplever inte landsbygden på samma sätt men man kommer mycket snabbare till målet.
Vi checkade in på Camping Municipal les Cent Vignes vid lunchtid och efter ankommaren var det en varm härlig dusch som gällde. Det var en mycket bra camping, med extra allt som till exempel stora ljusa tomter, ett modernt servicehus med värme och 16 A i eluttagen. Vad mer kan man begära.
Beaune har, liksom många franska städer, mycket historik.

Den gamla stadsporten in till byn

Byggnaderna innanför den gamla stadsporten vittnade om en historia från medeltiden. I dag finns det ingen stadsmur, men man kunde man ana att det en gång i tiden funnits en som varit ansluten till stadsporten.

Colmar
Två nätter på Camping Municipal les Cent Vignes blev det innan vi fortsatte ytterligare 28 mil norrut, närmare bestämt till Colmar i Alsace distriktet.
Vi checkade in i solsken och härlig temperatur på Port de Plaisance de Colmar, en ställplats i hamnen med gångavstånd in till den historiska byns centrum.
Efter ankommaren och lite vila var det dags att besöka den del av Colmar som ofta kallas lilla Venedig och som i mitt tycke är en av de vackraste stadsdelar som vi någonsin har besökt.
Vi har varit i Colmar två gånger tidigare och men blir lika fascinerad av de vackra korsvirkeshusen, blomsterdekorationerna, restaurangerna, kanalerna med små plattekor och så vidare.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Colmar-2-1024x666.jpg

En fantastiskt vacker stadsdel med ögongodis för alla

Colmar, som under 45 år fram till 1918 tillhörde Tyskland, tituleras ofta som alsacevinernas huvudstad och har i dag cirka 70 000 innevånare .  

Koblenz
Efter två övernattningar i Colmar var det åter dags för ett steg längre norrut. Vi hade bestämt oss för att besöka Koblenz och våra kamrater Helle och Stefan valde Trier som sin nästa destination.
Efter cirka 33 mil, eller knappt fyra timmar, checkade vi in på Knaus Camperpark i Koblenz. Det var inte den billigaste campingen vi stått på men kanske topp tio när det gäller skötsel, servicehus och framför allt läget. Med bara några meters avstånd från husbilen flödade Rhens vatten förbi oss med kanalbåtar som endera strävade mot strömmen eller gled med den. Floden är mycket levande med allt från jättestora pråmar, som lastar ett 60-tal containrar, till små fritidsbåtar.

Den ena pråmen efter den andra gled förbi campingen

Förutom den livliga båttrafiken ser man riddarborgen Burg Eltz på andra sidan floden men framför allt ligger campingen där floden Mosel och Rhen går ihop, eller Deutsches eck, som platsen heter.
Den triangelformade Deutsches eck är historisk mark med gamla monument och en ståtlig staty på landets förste kejsare, Wilhelm 1.

Deutsches eck, där Rehn och Mosel går samman

Den historiska platsen med statyn på Wilhelm 1

Wilhelm 1 blickar ut över Deutsches eck

Rehn
Rehn är Västeuropas längsta flod med sina 1 230 kilometer. Den rinner norrut från Bodensjön i Schweiz genom Tyskland, Frankrike och Nederländerna till sitt utlopp i Nordsjön.
Rhen rinner bland annat genom Köln, Bingen am Rhein och Strasbourg.

Mosel
Mosel är en biflod till Rhen. Floden har sin källa i nordöstra Frankrikes bergsmassiv och utgör gränsen mellan Luxemburg och Tyskland innan den flyter ihop med Rehn vid Deutsches eck.
På de 550 kilometrarna rinner floden bland annat genom Metz, Cochem, Trier och Bernkastel-Kues.  
På vår vistelse i Koblenz blev det många härliga cykelturer utmed de båda floderna. Det var svenskt sommarväder och överallt såg man soltörstiga människor som promenerade, cyklade eller låg på gröngräset med sin medhavda picknick.

Ett tecken så gott som något att våren är i antågande

Många uteserveringar hade öppnat upp efter vinterns ide och alla, ung som gammal, njöt av den första riktigt varma vårsolen på denna breddgrad.
På ett ställe, i en liten vik med sandstrand, såg vi några stora råttliknande djur som gick omkring mellan folk som satt och åt sin picknik. Vi stannade till och vid en närmare titt såg vi att det var bävrar som blivit tama genom att folk matar dom.

Tama bävrar sökte föda hos soldyrkarna

En ovanlig syn och för oss som är vana vid att dessa djur är väldigt skygga och svåra att få syn på.

Greven
Efter tre nätter på Knaus Camperpark var det dags för ytterligare några mil norrut. Vi startade i gryningen för att komma i tid till ställplatsen i Greven där vi även övernattade för fem månader sedan, då på väg mot Medelhavet.

Ställplatsen kallas Greven efter byn i närheten

Greven är en mycket populär samlingsplats för husbilsfolk på väg söder eller norrut och som tur var kom vi i grevens tid till Greven innan ställplatsen var helt fullbelagd. Bara någon timme senare var alla tänkbara ytor för en husbil upptagna.
Vädret var fortfarande fantastiskt och efter en god lunch på restaurangen promenerade vi utmed Dortmund-Ems kanal som gränsar till ställplatsen.
Inom området finns även en stor marina som var i full gång med att sjösätta fritidsbåtar. Den ena stora båten efter den andra lyftes ner i hamnbassängen, med hjälp av en stor kran och intill stod förväntansfulla ägare på att få hoppa ombord.
Eftersom vädret var helt underbart bestämde vi oss för ytterligare en övernattning och vi vaknade nästkommande morgon till ännu en härlig och molnfri himmel.
När kvicksilvret, som på natten varit under femgradersstrecket, passerat 15 grader tog vi en härlig cykeltur utmed Dortmund-Ems.
Efter några kilometer, med floden på vår högra sida och landsbygden på den vänstra, såg vi en skylt med ”Restaurant 150 meter” och en smal grusstig som försvann rätt ut bland hästhagar och jordbruksodlingar. Första tanken var ”en restaurang här” men förmodligen fanns det någon form av magnet på stigen, för hur jag än kämpade så ville cykeln bara åt det håll som stigen ledde.
Efter den korta avstickaren möttes vi av en helt underbar plats med gårdsbutik och en lantlig restaurang med uteträdgård, god mat, dryck och musik från fågelkvitter och nötkreaturens råmanden.
Mitt ute i ingenstans har någon byggt upp en restaurang där man kan sitta och njuta av naturen och landsbygden, långt från biltrafik och pråmarnas dunkande.

Lunch på Nahrup´s Hof, mitt ute på lansbyggden

Nahrup´s Hof, som restaurangen heter, var en helt overklig upplevelse som verkligen gav balsam till själen.
När vi kom tillbaka till ställplatsen fick vi se Helle och Stefan som också valt Greven som övernattningsplats. Det blev ett glatt återseende och senare på kvällen åt vi tillsammans på campingens restaurang innan våra vägar återigen skildes.

Dortmund-Ems-kanal
Kanalen går mellan Dortmund och Emden där den förbinder Ruhrområdet med Nordsjön. Den är 265 kilometer lång och rinner i nordvästlig riktning för att vrida till nordost vid orten Datteln.
Den är livligt trafikerad med framför allt kanalbåtar så här års, men vi såg även en husbåt i lågbudgetklassen.

Kreativitetens vinst över ekonomins frånvaro

Danmark
Efter två helt underbara dagar på Greven var det åter dags att rulla ut Carthagon på vägarna igen. Målet var Ribe i Danmark med ett kortare stopp i Harrislee, Tyskland, för inköp av något tullfritt.
Vi hade en lång dagsetapp framför oss på drygt 52 mil så det var inte aktuellt med någon sovmorgon. Dessutom var det samma dag som vi ändrar klockan till sommartid och där missade vi ytterligare en sovtimme.
Det var tidig söndags morgon och den hetsiga autobahntrafiken lyste med sin frånvaro. Vi slukade mil efter mil i behaglig takt utan några som helst pulshöjare, förutom en kortare trafikomläggning i Hamburg.
Redan efter fem timmar var vi i Harrislee strax innan gränsen till Danmark. Vi åt en god lunch och införskaffade de varor vi bestämt oss för hos Otto Duborg, innan vi rattade de sista milen till Ribe.
Ribe visade inte sin bästa sida, det var kallt och blåsig och solen hade gömt sej bakom ett grått heltäckande skynke.
Den vår som vi följt hela vägen från Medelhavet hade vi nu kört ifrån och metrologiskt sett, lär det inte bli varmare ju längre norrut vi kommer.
Det blev en lugn afton i en varm husbil på Ribe Camping vilket inte heller är fy skam.               

Ribe                                                                                                                                                
Ribe är en liten stad som grundades omkring år 710 e.Kr på den danska västkusten och den räknas som den äldsta kvarvarande staden i Danmark och även i hela norden. Här avlöser kullerstensgator och snedvridna korsvirkeshus varandra och 2014 utsågs den till Europas vackraste småstad.
Det finns mycket att göra i den lilla staden med cirka 8 000 fastboende. Om man inte nöjer sej med att bara strosa runt bland de gamla byggnaderna med charmiga butiker och restauranger så finns det en hel del historia att tillgå som till exempel Ribe Viking Center.

Bröllopsdag
Vi återkommer ofta till denna gemytliga danska by och vi kommer att fortsätta med det så länge vi har möjligheten. När vi vaknade denna gång i Ribe så sammanföll det, som bara av en händelse, med vår 30-åriga bröllopsdag.
Planerna var att fira denna dag med en trerätters på någon av byns krogar men eftersom vi ännu inte hunnit acklimatisera oss med de nordiska temperaturerna, valde vi att nyttja campingens vackra köks och sällskapsanläggning.

Helena skapar bröllopsmiddagen

Vi flyttade helt enkelt ut till det gemensamma rummet där Helena än en gång fick visa sina fantastiska kokkunskaper. Hon fixade till en underbar måltid med kalkon, god sås och färskpotatis och till det drack vi en Zinfandel, vår storköpare, som vi införskaffat i Harrislee.                                      

Ribe Camping
Vi har ett flertal gånger under drygt 20 års tid besökt byn som danskarna kallar ”Danmarks smukkeste by” och samtidigt följt den fantastiska utvecklingen av campingen.
Från början var det mest en plats att stå på utan el och spartanska servicebyggnader. Vid vårt besök denna gång möttes vi av en hypermodern camping med extra allt.
Det berättades för oss att dom nya ägarna, sedan tre år tillbaka, har gjort miljoninvesteringar vilket man verkligen kunde se.
Till att börja med hade campingplatserna nästan fördubblats och långliggarna lika så. Själva platserna var i stort sett oförändrade men servicebyggnaderna var bland det finaste man kan uppleva, det var till och med i klass med vilket lyxhotell som helst.

Här ett exempel på ett välkomnande duschrum

Det fanns tre stora sällskapsrum varav den största hade plats 150 personer, det vi nyttjade hade 50 sittplatser och så fanns det ett mindre med 20 platser.

Det mellanstora sällskapsrummet med 50 platser

Det berättades vidare att på jul och nyårshelgerna är både campingplatserna och de två stora gemensamhetslokaler fullbokade för då har campingen ett avtal med en cateringfirma som levererar femrätters eller tre rätters menyer med tillhörande drycker efter önskemål. Detta är så populärt att man redan nu i mars börjat ta emot beställningar för nästkommande jul och eller nyårshelg. Den mindre lokalen står till förfogande för dom som själva vill laga sin mat.

En fantastisk camping med en helt ofattbar utveckling och förutom serviceanläggningarna har man även byggt en hel del stugor för uthyrning. Men smakar det så kostar det och det känns att ägarna riktat in sej på en målgrupp som vågar, eller kan, spendera några kronor extra.                                                                                                                                                                                

Ullared                                                                                                                                          
Två nätter blev det på Ribe Camping innan det var dags att lämna ett blåsigt Danmark och nu var det bara drygt 20 mil till Grenå där vi bokat eftermiddagsfärjan till Sverige och Halmstad.
Först förstod jag inte varför vi skulle till Halmstad, vi kunde ju lika gärna tagit färjan till Göteborg. Men ibland är man kort i roten, det var såklart för att Helena, som vanligt ville till GEKÅS i Ullared på vägen hem.
I Falkenberg lämnade vi E6-an för en mindre väg mot Ullared och efter bara någon kilometer började det snöa. Det var mörkt och blött men ändå lite häftigt att få se snö igen.
Bara drygt 50 mil norrut har vädret växlat från strålande vårsol på Greven till full vinter med snö i Halland och en termometer som sjunkit med cirka 15 grader.
Vi checkade in på campingen i Ullared någon timme innan den viktiga VM-kvalmatchen mellan Sverige och Polen som tyvärr slutade med förlust för Sverige.
Danmark blir därmed enda landet som representerar Norden i fotbolls VM i Qatar 2022.  

GEKÅS
Vi vaknade till ett kallt men soligt Ullared med ett tunt snötäcke som lyste upp den gråa vegetationen och målet för dagen var inköp på GEKÅS.

En vintrigt men mycket vackert Camping

Det som inte finns på GEKÅS finns inte och det är väl därför folk åker långväga från för att handla billiga varor och då framförallt kläder. Men affären är en riktigt plånbokstömmare, även för den som försöker hålla i pengarna. Jag vet inte hur många gånger jag följt Helena in, bara för att ta en öl i Sportbaren, men lika många gånger lämnat köpcentret genom att betala en lång lista på ”måste ha grejor”.
Det är en fantastisk affärsidé där man tänkt på allt från trivsel till köplust. Förutom själva varuhuset som är hjärtat har man en bra camping, det finns stugor eller hotellrum att hyra och för matintaget finns det ett antal bra restauranger. Ett helhetskoncept och allt sköts på ett mycket proffsigt sätt. 

1963 bildade Göran Karlsson det som i dag heter GEKÅS och innan dess var den lilla byn Ullared enbart några få kåkar utmed en landsväg långt ut på den halländska landsbygden.    

Jag kommer ihåg att jag och en kompis åkte till Ullared i mitten på 60-talet, för vi hade hört att man sålde billiga skinnjackor där. Affären låg då i ett källarplan med begränsad yta och utbudet ganska så fattigt med dagens mått mätt. Vi köpte varsin skinnjacka som var betydligt billigare än i en vanlig herrekiperingsaffär och det var så det startade.
Vi berättade för våra vänner om inköpet och dom berättade i sin tur för sina vänner och så vidare. Mun till mun metoden var dåtidens sätt att marknadsföra sina produkter.

Sista etappen
Från Ullared har vi cirka 16 mil hem till Tådås och efter ett sista morgonbesök i butiken lämnade vi ett soligt men kallt Ullared.

När vi körde upp för backen till Tådås var det nästan exakt fem månader sedan vi förväntansfulla rullade utför densamma. Vad som hänt på dessa månader kan man läsa om här ovan, men när vi själva ser bakåt undrade vi direkt, vart dom månaderna tog vägen.

Jag har roat mej med att bokföra alla kostnader under vår vinterförvaring och när jag räknat ihop alla kostnader på resan och dragit bort de kostnader vi normalt skulle haft hemma så blev skillnaden för fem månader drygt 25 000 kronor dyrare, eller cirka 170 kronor per dag för två personer. 

Ha en trevlig sommar och ta vara på varandra


En dansk turistattraktion

Mot himmelska höjder
Efter Bridge Walking på Lilla Bältbron för några år sedan, var det dags att uppleva ytterligare en ”kill i magen” känsla på en av våra resor i Danmark.
Vi som bor i Sverige har naturliga höjdskillnader genom berg och dalar och en högsta punkt, Kebnekaise, på 2097 meter över havet. Danmark däremot, som i stort sett är helt platt, har Möllehöj som högsta punkt med sina blygsamma 171 meter över havet, vilket säger en hel del om ländernas olika topografi.
I naturen tänker man inte så mycket på höjder om man inte står alldeles intill ett stup och det är den känslan danskarna försöker skapa genom bland annat Bridge Walking på den gamla bron över Lilla Bält, som finns att läsa om på vår hemsida.
Sedan något år tillbaka har danskarna byggt upp ett 45 meter högt torn mitt inne i den mörka bokskogen på den sydligare delen av Själland, ett torn som blivit en enorm turistattraktion för den som vill uppleva ”kill i magen” känslan.

Första inköpsresan sedan Corona pandemin
Resan huvudmål var i första hand ett besök i Tyskland för att bunkra upp med varor som i Sverige har oseriöst höga skatter. När vi ändå var på Själland, efter bunkringen, var ett besök på den senaste danska turistattraktionen som vi läst om, ett måste.

Det höga tornet är synligt även från motorvägen

Skovtårnet ligger på en avstickare från ”smuggelstigen” eller ”ölrännan” som den också kallas, som sträcker sej mellan Öresundsbron och färjeläget i Rödbyhavn.
Strax söder om Köge på, E47 vid avfart 37, kör man västerut mot Nestved tills man når skyltningen mot Camp Adventure som området heter där bland annat Skovtårnet finns. Det är lätt att hitta och det finns gott om p-platser även för stora husbilar.
I Camp Adventure finns förutom Skovtårnet, Danmarks största klätterpark med ett tiotal höghöjdsbanor i olika svårighetsgrader. Den mest avancerade linbanan är 500 meter lång och har en högsta höjd på 34 meter ovanför bokskogsmyllan.

Trädkronorna var fulla med äventyrare

Det finns även en naturlekplats med hinderbana för de allra minsta barnen och allt däremellan.
På den drygt kilometerlånga trärampen mot vårt mål, Skovtårnet, hörde vi röster från våghalsiga personer som flög omkring bland trädkronorna. En fascinerande syn, likt jättestora färggranna fåglar som inte förstått tyngdlagens alla faror.
Väl framme möttes vi av en fantastisk arkitektonisk byggnad, likt ett jättestort timglas med en spiralformad, en och en halv meter bred ramp, som leder besökarna upp till de himmelska höjderna på toppen av tornet.

Den 12 våningar höga spiralformade rampen till toppen

Det var en annorlunda känsla att sakta men säkert klättra längs med dom höga kala bokstammarna, genom de lövklädda kronorna för att till slut ha hela den jättelika bokskogsgröna mattan liggandes under våra fötter.

Utsikten ovanför trädkronorna var enorm

Utsikten var helt bedårande och pilar på översta räcket talade om i vilken riktning vi skulle hålla utkik och hur långt det var till de olika platserna. Vi kunde, med lite god vilja, skönja bropelarna på Öresundsbron, ca 7 mil bort och vid ännu klarare väder skall man kunna se Turning Torso i Malmö, 7,5 mil från tornet.

Markeringar i räcket visade sevärdheternas riktning

Det finns även möjlighet för övernattning inom området. På människans och naturens premisser har Camp Adventure skapat ett boende mitt i naturen. På grova träkonstruktioner med en plattform av naturens virke har man ställt upp stora isolerade tält med utsikt mot himmelen genom det kupolformade glastaket. Varje tält har en egen privat terrass med fantastisk utsikt över en liten spegelblank sjö omgärdad av vildvuxen natur samt ett eget litet toaletthus.

Boendeformen kallas Glamping

Trots att det var många människor i rörelse var det ingen trängsel i den stora parken.
Visserligen var det en begynnande eftersäsong men det var väldigt välorganiserat med gott om platser för vila, utskänkningsställen i alla de former, toaletter, parkeringsplatser och allt annat som för besökarens trivsel.
Avsätt minst två timmar om du vill få en riktig behållning och upplevelse på Camp Adventure.

 

Ha en god tur



Solen sipprar igenom Skovtårnet i den täta bokskogen


Underbar utsikt med Malmö och Öresundsbron i fjärran

 

 

 


 

Jättadalen, Billingen

Jag sitter i den gamla flodfåran som bildat dessa klippskrevor

 

Askersund
 
Vid hamnkanalen var det liv och rörelse

Stegetorp ställplats
 
Hamnkrogen, med Slätbakens vatten under fötterna, var mycket välbesökt med god mat och dryck

 
Stegetorps Slottruin med anor från Gustav Vasas tid


Utsikt från ställplatsen, jag har hittat en egen stege utanför vår rullande borg

Hemma hos Sabine och Micke

Sankt Anna skärgård med Harstena
 
Harstena med skola och allt

Båttur i Sankt Anna skärgård
  

Söderköping
 
 
Glasskö på bryggan vid Göta Kanal

Slalombana för att komma in i Söderköping å
 

Avesta
  
Armond har sina rötter i dessa trakter och den lilla gubben under Dalahästen är en 178 cm hög pensionär

Rättvik
Vasastatyn och den 178 cm höga pensionären


   
Rodelbanan där Lena var snabbast, lite surt men det är bara att bita ihop 

Gesundaberget

130 kilo Tommy dundrade upp och ner från detta gigantiska berg


Utsikten var det inget fel på



Tänk att en himmlakropp har kunnat skapa detta djupa hål

Mora

Här är inte Tommy störst

I fäders spår – för framtids segrar
 

Sollerön
Hembyggsföreningens förvaring av gammla bostäder

Naturcamping på Sollerön

Badplatsen vid Caravan Clus Camping

På cykeltur i regnet


Carthago, liner for two, eller en trea på hjul

På allmän begäran, eller ja, några kanske, kommer vi att återuppta någon form av dag/veckobok på årets hemester.
Det blir kanske inga dagliga rapporter men några ord då och då hoppas vi hinna med, vi är ju pensionärer och då kan det ibland vara svårt att få tiden att räcka till. Allt man gör nu går ju så mycket saktare än  förr i tiden.

10 juli 2021, Hemestern börjar
Vi lämnade Tådås med en fullpackad bil för en något långvarigare tur än dom vanliga helgtripperna. Allt var med. Huset som var helt tomt liknade ett försäljningsobjekt, men så var det inte, planen var att återkomma hem om några veckor.
14 mil senare checkade vi in på Billinge camping, som vi hade förbokat. En förbokning som var helt onödig eftersom det fanns betydligt fler lediga än upptagna platser. Semestrarna hade förmodligen inte kommit igång på fullaste allvar ännu.

11 juli, Jättadalen
Efter frukost var det dags för en cykeltur till grottorna i Jättadalen, som ligger ca 1,5 mil från campingen. Vädret var strålande och helt perfekt för utomhusaktiviteter. Väl framme vid cykelvägens ände, mitt i urskogen, träffade vi en man som gav oss lite information om var vi var. Stabor tänkte han nog, håll er hemma.
Vi låste fast cyklarna vid ett träd och vandrade ca 2 km på en stenig skogsstig innan vi kom fram till platsen.
Jättadalen är en bäckravin djupt nedskuren i Billingens berg med lodräta stup och rasbranter. Fyrkantiga stora stenblock låg staplade på varandra och det var minst sagt hissnande att titta ner i stupen. Tänk vad naturen kan åstadkomma.

 Jättestora stenblock, staplade på varandra från botten av ravinen

Grottorna såg vi aldrig eftersom dom befann sej i botten på stupen, det gjorde inte vi och vi hade heller inga ambitioner att ta oss dit.
Utsikten från toppen var helt fantastisk över västgötaslätten och bebyggelsen nedanför. I horisonten kunde vi även skönja Kinnekulle, ett av dom andra 15 platåbergen i Västergötland. Kinnekulle är en favo som vi ofta återkommer till. (se våra reseskildringar).

12 juli Resdag, Billingen-Askersund
Innan vi lämnade Billingen konstaterade vi att vi hade problem med elen. Kylskåpet ville bara ha gas liksom varmvattenberedaren. Efter många om och men och irritation över Bengt i Örkelljungas kundmottagning (BiÖ), där vi köpt bilen, fick vi till slut kontakt med verkstadschefen. Han rekommenderade oss att koppla bort spänningsomvandlaren eftersom den troligtvis var anledningen till felet. Tyvärr hjälpte det inte så vi får vänta med felsökningen tills i mitten på augusti när vi ändå skall till Örkelljunga för att serva bilen. Vi har ju gas så vad är problemet?
Efter att ha kört ca 10 mil på kända cykelvägar, Vättern Runt, var vi framme vid nästa stopp på vår resa, Husabergsudde Camping, några kilometer från Askersund.
Campingen ligger väldigt vackert på en udde i sjön Alsen, som är en förlängning av Vätterns nordligaste spets.
En trevlig, fullbelagd camping med badstrand, fiskebryggor och för tillfället gula näckrosor som stod i full blom utmed strandkanten.
Efter att vi bundit fast vår trerummare på hjul i en elstolpe cyklade vi in till Askersund för att äta och vi hittade genast en mysig uteservering intill ån som förbinder Alsen med Vättern.

Helena njuter i solskenet

 Gott var det och soligt var det, vad mer kan man begära?

13 juli Askersund
Det var dagen då vi skulle reka i Askersund.
På grund av värmen ville Helena klippa av sej sitt varma täcke på huvudet och efter några försök hittade hon en ”Drop in” vilket gav mej tillfälle att svalka min kropp med en kall öl.
Askersund består nästan av ingenting. Ett stort torg fullbelagt med bilar, en ICA affär och en massa stängda lokaler som till exempel banken. Vi skulle besöka en bank men fick veta att det finns ingen bank, som är öppen, i Askersund på sommaren.
Nere vid ån däremot, där vi åt lunch i går, där var det liv och rörelse med massor av utskänkningsställen och annat säljbart till oss turister.

14 juli Resdag, Askersund-Stegeborg
Dags för ytterligare några mil österut. Stegeborg var målet för dagen. På vägen dit besökte vi ett par som vi umgicks med på vårt vinterkollo i Spanien för ett par år sedan.
Sabine och Micke, som dom heter, äger en större båtaffär i Norrköping som vi ville besöka.
Det var ett kärt återseende, ett planerat sådant, där även ett besök hemma hos dom ingår i planerna. Detta var anledningen till att vi befann oss i Stegeborg eftersom dom bara bor några kilometer från ställplatsen.
Vi fick en bra plats i hamnen, där ställplatsen ligger, med fin utsikt över båtbryggor och övärlden i Sankt Annas skärgård.
Kvällsvarden inmundigades på mysiga Hamnkrogen med Slätbakens vatten, linfärja och Stegeborgs Slottsruin, som närmaste granne.

Många hade sökt sej till Hamnkrogen

15 juli Stegeborg
Nu börjar värmen bli riktigt påträngande, nu hjälpte det inte ens att sitta i skuggan under markisen. Att svettdropparna trängdes i sina porer för att komma ut och kyla våra kroppar, hjälpte heller inte. Nu var det total koma och mycket vätska som gällde.
Även i dag ledde våra cyklar oss till hamnkrogen, men på grund av värmen lämnade vi walk-ower till det planerade besöket på Stegeborgs Slottsruin. Slottet, som har anor från Gustav Vasas tid, lär väl ligga kvar ett tag till.

Stegeborgs Slott med anor från Gustav Vasas tid

Trots några mindre regnskurar var värmen fortfarande mycket tryckande till långt in på kvällen. Nu gällde det att plocka fram minnesbilderna från regnet, blåsten och den totala solförmörkelsen, som vi levt med, större delen av året

16 juli, Träff med goda vänner
Vädret hade försvenskats igen, vilket var tur för i dag var det åter dags för rullning, en mycket kort sådan.
Vägen till Sabine och Mickes hus var krokig, smal och grusig men väl framme uppe på höjderna där dom bor, möttes vi av en helt bedårande utsikt över Slätbaken och Sankta Anna skärgård. Slätbaken är en förlängning av Göta Kanal ut mot Östersjön och en del av Sankta Anna skärgård.

Ett fantastiskt läge på en hylla ovanför Slätbaken

Bedårande utsikt från värdparets altan

Kvällen avverkades med mat och dryck, många skratt och en och annan skål. Det blev många tillbakablickar från vårt vinterkollo i Spanien som vi så abrupt fick fly från i mars 2020 men även framtida planer inför den kommande övervintringen. Tanken är att vi skall slå följe på resan ner till Spanien om inte Coronan sätter käppar i hjulen igen.

17 juli, Sankta Anna skärgård
Solen var tillbaka och Slätbaken låg som en spegel nedanför värdparets härliga altan. Programmet för dagen var en heldagstur i Sankta Anna skärgård med lunchstopp på en ö några cirka 25 distansminuter längre ut mot havsbandet.
Sankta Anna skärgård sträcker sej från Göta kanals utlopp i Mem till Östersjön.
Hela skärgården är väldigt splittrad med grönskande och bebodda öar överallt och även på några av de minsta öarna kunde man skönja byggelse i grönskan. Det är fantastiskt vackert, långt från det glesa kala öriket som vi har på Västkusten, som även det har sin tjusning.
Micke som i stort sett bott i denna skärgård sedan barnsben rattade oss förbi det ena sevärda efter det andra ända ut till öppet hav och ön Harstena där vi gjorde ett längre stopp.
Vi hittade en lagom stor lucka nedanför Restaurang Loftet, där vi kunde lägga till.
Efter en god lunch med tillhörande drycker var det dags för en rundvandring på ön.
Ön är mest känd för den säljakt som bedrevs under tidigare sekler och som mest fanns här runt 90 fastboende med affärer, skola och så vidare.

Helena slutar dagens skolarbete

Ön är även känd för ett litet sötvattentjärn som är fylld med röda näckrosor.

Dammen med de vackra röda näckrosorna

En del gravfynd pekar på att ön var bebodd redan på järnåldern och den finns även omnämnd i Gustav Vasas jordebok från 1543. Idag är endast sex fastboende kvar från de gyllene åren som nästan utrotade hela sälstamen i Östersjön,

18 juli, Söderköping
Efter ännu en trevlig afton, i generösa människors sällskap, var det åter dags för en båttur. Denna gång styrde skepparen båten i motsatt riktning, mot Mem där Göta kanal har sitt utlopp i Slätbaken. Men i stället för att styra mot kanalen hittade skepparen en slalombana rakt in i vassen till Söderköpings ån, som rinner parallellt med Göta kanal hela vägen från Söderköping.

Bara en rutinerad alpinist kan hitta rätt här

En betydligt vackrare sjöväg än Göta kanal. En naturlig å med stora träd hängde ut över vattnet och åkanter klädda med vass och gula näckrosor.

En stilla och vacker båtfärd till Söderköping

I glassarnas stad, som i folkmun kallas ”Sörping”, ringlade köerna långa till glassbarerna, matställena var fullbelagda och på Göta kanals kajer trängdes flanörerna i det vackra vädret.

Hundratals meter kö för att få en glass? men hallo eller!

Vårt värdpar, som verkligen gjorde allt och lite till, för vår trivsel, hade givetvis förutsett detta och beställ bord på en uteservering mitt i folkvimlet. Fantastiskt sa Helena, rutinerat sa jag, vilket engagemang sa vi båda.
Efter en god lunch med tillhörande drycker och några shoppingstopp var det åter dags att ta den vackra sjövägen tillbaka till huset med den fantastiska utsikten.

19 juli Resdag, Stegeborg-Avesta
Efter tre helt underbara dagar hemma hos Sabine, Micke och hunden Freddie, var det åter dags att låta Carthagon få arbeta igen.

Micke och Sabine samt hunden Freddie

Framför oss hade vi knappt 25 mil till min uppväxtstad Avesta där min syster Grete och hennes man Paul bott sedan några år tillbaka.
Vi fick en bra plats på Avesta golfklubb, knappt en halvmil från lägenheten där syrran bor och efter ankommaren cyklade vi dit.
Vädret var fortfarande helt fantastiskt och efter Coronakramar och en lättare måltid dukades det upp med öl och vin på deras balkong. Ett trevligt tjöt blev det och vi konstaterade att vi inte setts på närmare fem år, tiden går fort och vi åldras i takt med den, vilket sätter sina spår.
Med ett par glas rött i blodomloppet och en cykeltur utmed Dalälven och Döda fallen var det dags att göra bokslut för denna dag.

20 juli, Avesta
Resan till Avesta var även en nostalgitripp för min del eftersom jag bott och levt i staden under hela min uppväxt. Från femårsåldern fram till 14 årsåldern bodde jag och mina två systrar här tillsammans med våra föräldrar.

Den lilla figuren under dalahästen är jag

I slutet på 50-talet ville mor och far flytta till Bohus, strax utanför Göteborg, för att komma närmare Danmark och deras föräldrar. Jag, som då var ung tonåring, hade inget annat val än att flytta med.
Jag kände att jag rycktes bort från något som jag inte själv ville, eller kunde råda över, från skola, kompisar, idrottsklubbar och så vidare. Det var en tuff tid med det var bara att bita ihop och ju äldre jag blivit desto mer önskar jag få uppleva platser som jag fortfarande har minnesbilder av sedan ungdomen.
Det är inte bara människan som förändras genom åren, min ungdomsstad har också genomgått stora förändringar. Vår första bostad, ett litet hus i Bergsnäs hade ersatts med en stor rondell, huset vi bodde i på Rönningen var i dag industrimark och det vackra torget i stadens centrum var nu en stor ful byggnad med köpcentra. Gamle by däremot, vid Dalälven, som förr var slitet och nedgånget, hade fått en rejäl ansiktslyftning och den stora skidbacken vi alltid åkte i, fann vi och den var enligt systersonen fortfarande i bruk, men den såg väldigt nedgången ut.
Syrran tog med oss på lunch i Rembostugan och då kom jag ihåg att där fanns en hoppbacke, modell mindre, som vi pojkar åkte till ibland. Den fanns inte kvar och folk vi pratade med kände inte ens till att den funnits.
Efter några generationer är mycket av det gamla som bortblåst, det har aldrig funnits och att blicka bakåt blir inte alltid rätt eftersom minnesbilderna har en förmåga att förskönas med åren.

21 juli Resdag, Avesta-Rättvik
Tällberg var vår plan för nästa destination på den hittills så underbara hemestern. Men när Carthagons egen Ulla-Bella började ringa runt visade det sej att allt, i och runt Tällberg, var fullbokat. Närmaste camping var Siljansbadets Camping i Rättvik, så Ulla-Bella bokade två platser, en för oss och en för våra kompisar, Lena och Tommy, som vi sedan tidigare bestämt att ta följe med runt Siljan.
Innan vi nådde Siljan gjorde vi ett stopp hos Kanon Kurt, husbilsförsäljaren i Ludvika, för att inhandla ett nytt utanpåliggande skyddsgaller, som hade blåst av. Efter monteringen var det inköp av dryckesvaror samt en snabblunch innan vi fortsatte resan.
Vädret var fortfarande helt strålande och när vi passerade Tällberg hade vi endast ett fåtal mil kvar till Rättvik. Strax efter att vi ställt Carthagon på plats kom även Lena och Tommy, som hade sin plats strax intill våran.
Kvällen avnjöts tillsammans med sedvanliga tillbehör som inmundigades mellan skratten och diskussionerna.

22 juli, kulturpromenad och rodel.
När vi avverkat den sedvanlig frukosten promenerade vi till Kyrkudden där bland annat Rättviks kyrka, Wasastenen och gamlegårdarna ligger. Därefter gick vi ut på Rättviks kända landmärke, Långbryggan, som är hela 628 meter lång.

Jag stöttar den lilla Wasastenen

Efter kulturupplevelserna slank vi in på Sjövillan, en vätskedepå, innan det var det dags för lunch på Strandrestaurangen. Därefter började uppladdningen inför eftermiddagens aktivitet, rodel. Vi cyklade och gick om vartannat innan vi nådde rodelbana som ligger många höjdmeter ovanför Siljans strand.
Helena var tveksam till att åka, Tommy låg på gränsen till att vara för tung för att få åka, så det blev Lena och jag som fick rädda familjernas ära.
Vi drogs upp med liften, på en skranglig kärra, upp till starten på rodelbanan. Rodelbanan bestod av två parallella halvcirkelformade plåtrännor som snirklade sej ner till målet.
Jag kom iväg först, men det dröjde inte länge förrän Lena, som valt åka i parallellrännan, for förbi mej med en våldsam hastighet och jag såg henne försvinna längre och längre bort efter varje kurva.
Visst kändes det förnedrande och värre blev det när en ungdom, som startat i samma ränna som mej, kom ikapp och fick fortsätta resten av banan i min snigelhastighet. Hans blick när vi steg av våra kälkar var inte den vänligaste jag mött.

Jag blir ifattåkt av en ungdom

Även om det känns surt så var Lena en värdig vinnare

Det var ingen rolig bana. Den kändes lite för osäker för mej och vid varje skarv blev det väldigt guppigt. Ett försvarstal kan tyckas, men jag kände mej inte tillfreds med varken banan eller kälke.
Surt sa räven.

23 juli, Dalhalla runt
Solen hade tillfälligtvis gömt sej vilket kändes bra, för i dag hade vi bestämt oss för att cykla Dalhalla runt, en markerad led på cirka två och en halv mil.
Första delen av cykelleden gick på smala grusvägar genom en golfbana och fortsatte på asfalt och grusvägar i typisk siljansbyggd med höga raka tallar, faluröda stugor och svartbruna fäbodar. Det var en mycket vacker sträckning utan allt för krävande backar.
Vi gjorde ett kortare stopp för shopping i en keramikfabrik innan vi nådde staketet som hägnar in hela kalkstensbrottet som i dag är mest känt som Dalhalla, en utomhusarena med plats för cirka 6000 åskådare.
Stenbrottet är endast öppen under tiden det pågår någon konser, men genom några gluggar i staket och vid entrén kunde Tommy, som inte varit där tidigare, se anläggningen nere i stenbrottet.

Helen glider omkring på ”Gamle svarten”

Efter Dalhalla bar det iväg tillbaka igen och leden ledde oss igenom några väldigt vackra rödmålade små byar och en ganska krävande skogsstig innan vi nådde Rättvik.
Det var en härlig och välskyltad cykeltur som vi kan rekommendera alla som är i Rättvik på besök.
Efter gemensam middag var det dags att packa för morgondagens avfärd till Mora.

 24 juli, Resdag, Rättvik-Mora
Det är inte långt mellan de sevärda orterna runt Silja och i dag var det endast fyra mil innan det var dags att checka in på Mora Parken Camping.
Både Helena och jag känner väl till Moraparken, delvis för att vi bott här en gång tidigare men framför allt för att det är den sista ansträngande delen innan målgång, på både Vasaloppet och Cykelvasan.
Campingen är jättestor och representerar kanske inte den typen av campingar som vi gillar bäst. Vi drar oss gärna till lite mindre personligare platser.
Det blev en dag i slöhetens tecken och förutom ett kortare besök i staden tillbringade vi hela dagen och kvällen tillsammans med Lena och Tommy under markisen. Hade vi inte fyllt ådrorna med blodförtunnande vätska hade förmodligen hela omloppet koagulerat.

25 juli, åter en solig dag
Mora är ju mest känd, världen över, för målgången på ett av väldens största och bredaste motionslopp. Mellan Berga by, som är starten för skidåkare, cyklister och löpare, är det mellan 9 och 9,4 mil, beroende på vilken idrottsgren det gäller.
Till Eldris, som är den sista vätskekontrollen innan hurtbullarna når målet i Mora är det cirka 9 kilometer, vilket var vårt mål för dagen. På mjuka, lätt kuperade stigar, genom gles tallskog som släppte igenom solen strålar, gled vi på fädernas spår, fast i motsatt riktning, i ett behagligt tempo på våra järnhästar.

Sista kontrollen innan målet i Mora

Efter en kortare paus med fotografering med mera, cyklade vi landsvägen tillbaka till Mora där vi tackade oss själva för bedriften, med en god lunch på Wasastuga intill Siljans strand.
Resterande av den mycket varma dagen, satt vi fastlimmade under markisen tills solen försvann bakom trädtopparna och mörkret så sakteliga började sänka sej över oss.
Åter en härlig dag i goda vänners sällskap och när vädret visar denna sida är det inte svårt att hemestra.

26 juli Resdag, Mora-Sollerön med Gesundaberget
Framför oss hade vi en av de kortaste förflyttningar jag någonsin gjort. Vi hade knapp två mil till Caravan Clubs camping på Sollerön som var vårt nästa stopp.
På vägen dit gjorde vi en avstickare till Gesundaberget som Lena hade med på sin sevärdslista. Ett högt berg, 353 meter över Siljans vattennivå, som belönats med fyra stjärnor i Guide Michelins på grund av den enorma utsikten i alla riktningar och över den vackra sjön Siljan.
Vi parkerade i botten på den 800 meter långa backe som vintertid används som skidbacke med liftar och allt som tillhör vintersporten.
Liftarna var tyvärr inte igång under sommartid och enda sättet att nå toppen och utsikten var med hjälp av apostlahästarna. Stigen upp var cirka en kilometer med en stigning på 211 meter och delvis mycket brant och stenig.
Efter ungefär halva vägen kastade jag in handduken. Det var ingen terräng som passade min kropp och med progressiva glasögon på ett svettigt halt näsben var det näst intill omöjligt att se backens otillgängliga underlag. En dåres försvarstal kanske, men det får jag ta.

Fantastisk utsikt även från dessa höjder

Ett hundratal meter högre upp gav damerna upp, men 130 kilo Tommy fortsatte ända upp till toppen. Det är bara att gratulera. Lite surt kanske, men den fantastiska bedriften, att i stekande sol och otillgängliga branter ta sej ända upp måste tyda på en vilja av stål, eller tjockt pannben, som man säger nu för tiden.

En svettig, lycklig och stolt Tommy

Efter den snöpliga fadäsen var det bara att bita ihop och innan vi checkat in på Sollerö Camping hade jag förträngt hela besöket på Gesundaberget. Det jag inte minns, har inte skett.

27 juli, Sollerön
Forskarna tror att en gigantisk himlakropp träffade jorden för åtskilliga miljoner år sedan med en sådan våldsam kraft att kratern, den så kallade Siljansringen bildades. Siljan, Orsasjön, Skattungen, Oresjön och småsjöarna i Bodadalen ligger inom nedslagsplatsen som mäter 50 kilometer i diameter, är som djupast 160 meter och är det största kända meteoritnedslaget i Europa.
Våra planer, 365 miljoner år senare, var en kortare cykeltur på den vackra ön som är den största i Siljan.
Det är en ganska platt ö med som högst 43 meter över Siljans medelnivå. Som längst är den 7,7 kilometer och på den bredaste delen 4 kilometer.
Det var en härlig cykeltur på nästan helt bilfria vägar i små byar med faluröda timmerstockshus, glesväxande tallskogar och betesmarker för kor, getter och får och nästan hela tiden med Siljans glittrande vatten i ögonvrån.

Vi cyklade förbi en naturcamping med underbar utsikt

På ön finns en hel del sevärdheter som till exempel hembygdsgården med ett tiotal gamla svartbruna timrade stockhus från tidigare epoker och gravfält från vikingatiden som mest liknade stenrösen.

Helena besöker en bostad från en annan tidsepok

Efter drygt två mil lättade vi våra ömmande ändalyktor från hårda sadlar, samtidigt som det började droppa väta från den mörkgråa himlen.

28 juli Resdag, Sollerön-Hjo
Efter en mysig natt, med smatter på taket för första gången på denna resa, var det dags att packa ihop för vidare färd söderut, närmare bestämt till Hjo. Hemestern började närma sej sitt slut liksom årets mycket vackra sommar och snart är det bara minnen kvar av tre veckors upplevelser på hemmaplan.
Planen var att tillbringa sista kvällen i Hjo, tillsammans med Lena och Tommy som vi under en veckas tid haft fantastiskt trevligt ihop med och knappt 36 mil senare vevade vi ut markisen vid Vätterns strand. Efter den sedvanlig ankommaren var det dags för en kortare cykeltur genom den vackra stadsparken i Hjo som skiljer campingen från hamnen och stadens utskänkningsställen.
Vätternsik stod på önskelistan, men tyvärr var hamnens fiskekrogar stängda och tack vare det, åt vi en helt underbar Wienerschnitzel eftersom Vätternsik saknades på den enda öppna restaurangens meny.
Efter några droppar rött under en regnskyddande markis var det dags för vila inför morgondagens sista etapp för denna gång.

29 juli Resdag, Hjo-Tjörn
Efter ytterligare en natt med regndroppars smatter på taket ställde vi in GPS: en på Falbygdens Ost i Falköping. Eftersom den kända osthandlaren nästan låg i vår färdriktning hemåt, var det aldrig tal om annat än att stanna för shopping av ”bra ha i kylskåpet”.
Efter inköpet var det sedvanligt, eller något Corona anpassat, avsked med våra vänner för denna gång.
Regnet började tillta efter Falköping och när vi passerat Uddevalla, på väg mot Orust bröt ovädret ut på riktigt.

Mörka skyar som vittnar om regn…

vilket jag kallar detta…

men detta kallar jag skyfall 

Nu var det inget regn längre, det var skyfall med inslag av hagel och bara någon mil senare sken solen, precis som den gjort de senaste tre veckorna.

Kort sammanfattning
Om vädret är bra och husbilen fungerar är allt bra. Om man dessutom fungerat bra tillsammans med sällskapen vi träffat på resan, finns det inga ord, det måste upplevas för att förstås.

Sabine och Mickes gästvänlighet och generositet samt båtresorna i Sankta Annas skärgård var fantastiska och utsikten från deras hem var riktigt ögongodis.

Besöket hos min syster Grete och hennes familj i Avesta var en höjdare som gav, åtminstone mej, en energikick.
Mitt letande efter en skidbacke som jag mindes från barndomen, visade sej vara samma plats som vi campat på i tre dagar.

En vecka med Lena och Tommy gav både skratt och förvåning.
Mest förvånade blev vi när 130 kilo Tommy dundrade upp för den kilometerlånga branta stigningen till toppen på Gesundaberget i stenig terräng och tillbaka igen, samt när Lena susade förbi mej i Rodelbanan.

Helena besökte alla tillgängliga systembolag för att finna Pink Gin som låg på allas läppar just denna säsong. I Hjo fick hon tag i en pava, men då var det för sent, för nästa dag var det dags för hemesterns sista långa körsträcka hem.

Ha det så bra !

Bilderna från resan kan ni se i vårt galleri eller sök på ”Foton” i sökrutan

I ”Gröna landet” pågår för närvarande en verbal strid mellan åtta olika stammar om vem som skall styra, ha makten, i det Gröna Landet.
Vid sina lägereldar syr stammarna ihop den ena underfundiga meningen efter den andra som dom språkskickligt begåvade hövdingarna presenterar med en inlevelse som kan väcka döda. Alla gör sitt, outtröttligt och utan vapen, för att vinna kampen om mundiarrén. En verbalerotisk strid som inte leder någon vart eftersom dom vackra orden, överhuvudtaget aldrig övergår till handling.
För dagens hövdingar gäller det först och främst att visa vem som har flest, väl sammansatta ordförvrängningar i sin verktygslåda, inte vem som har flest stridsyxor och drivkraft.

Nyligen blev Sossehövdingen, ”Fallande Lövet”, avsatt av dom andra stammarna med blandrasmotståndaren ”Ensamma Skägget” i spetsen, livligt påhejad av hela den blå regionen samt jämnställdhetskämpen, ”Svåra Namnet”, från den röda regionen.
Den blåa regionen består av fyra stammar som mestadels har sina tältläger i och omkring de större städerna medans de röda, som sedan urminnes tider är ”folkets krigare”, har sina bosättningar utspridda lite varstans i de Gröna landets glesbygd.

Efter avsättningen av Fallande Lövet och månvarv av ord, ord och ord framför lägereldar, bestämmer hövdingarnas talesman ”Svingande Klubban” att ge hövdingen i den blå regionen, ”Lilla Kroppen” i uppgift att bilda en ny grupp som kan styra landet. Lilla Kroppen inser genast att detta är en omöjlig uppgift och tackar därmed nej till uppdraget och efter ytterligare några månvarv beslutar Svingande Klubban att kalla till omröstning. Någon skall utses att styra det Gröna Landet igen, ensam eller tillsammans med andra stammar och nu, mitt uppe i all röra, dyker en stamlös vilde upp, en squaw med namnet ”Vilda Själen”. Vilda Själen är röstberättigad och hon kan avgöra hela omröstningen med sin enda röst?

Efter ett taktiskt drag, där Fallande Lövet allierat sej med Vilda Själen, blir han återigen hövding och är därmed den förste i Gröna landets historia som först blivit avsatt och sedan blivit hövding igen. Han kommer för alltid att finnas i de historiska skrifterna.
Fallande Lövets uppgift var att tillsammans med några av dom andra stammarna, dom som några månvarv tidigare avsatt honom, bilda en ny grupp som skall styra landet.
En tillsynes omöjlig uppgift eftersom centerhövding ”Ombytliga Lövet” vägrar röka fredspipa med vänsterhövdingen ”Svåra Namnet” som i sin tur vägrar röka fredspipa med ”Ensamma Skägget” och så vidare. Inte nog med detta, strax före omröstningen ville liberalernas hövding ”Svarta Ögat”, inte tillhöra den röda regionen längre, hon ville tillhöra den blå regionen, bla, bla, bla.

Kvinnor och män började nu höja sina röster… nu får det vara nog med ordklyveri, nu måste någon handlingskraftig hövding ta tag i problemen som eftersatts under många, många årstidsskiftningar. Kriminaliteten ökar med rasande fart, dödsskjutningar är vardagsmat, sjukvården har monterats ned liksom skolan som nu måste ljuga om elevernas kunskapsnivå för att hålla skenet uppe och så vidare och så vidare. Men tyvärr verkar dom styrande hövdingarna vara helt ovetande om samhällets problem, dom är som krokodiler, stor käft och inga öron.

Ensamma Skägget, har under sin tid inte fått delta i de övriga stammarnas sammankomster, trots att han är Gröna landets tredje mest populära hövding. Han har hållits i utanförskap på grund av att han bland annat vill begränsa invandringen. Han kallats rasist för att han inte vill att våra städer fylls med fler stridslystna gäng som dödar allt och alla bara för att tjäna stora pengar på försäljning av preparat som sätter inhemska krigares hjärnor ur spel. Han vill att vårt Gröna land skall förbli grönt och inte färgat av blodstänk som stammar från främmande länder åstadkommer. Ensamma Skägget vill att de som styr måste veta vilka som får och inte får slå upp sina tält i det Gröna landet.

Fallande Lövet, reser sej och fortsätter sin verbalerotiska era som om ingenting har hänt.
Men för att få med Svåra Namnat, Ombytliga Lövet, Vilda Själen och miljöhövdingen ”Lilla Stenen” på krigsstigen igen så måste Fallande Lövet lova, var och en, vissa eftergifter, i sin handlingsplan inför framtiden… bla, bla, bla.
Fallande Lövet får återigen styra landet med bakbundna händer runt totempålen, men det som är viktigast för honom är makten, inte att utveckla Gröna landets framtid.
Resultatet av den här röran, med många nya ohållbara löften, lär ligga många månvarv framåt i tiden.

”Blonda Håret”, ledaren för kristdemokraterna, har personliga problem att reda ut och är därför, just nu, ganska anonym.

 


Tre rum och kök på hjul

Carthago är en i raden av husbilar som anammat konceptet att placera soffgruppen bak och en nedfällbar dubbelsäng i förarhytten. Ett koncept som ogillas av många men som älskas av ägarna. Några tycker att det känns som att stiga in i en husvagn, precis som att det skulle vara något förnedrande.
Själv tycker jag att det är den bästa planlösning som tagits fram sedan husbilens intåg i campinglivet. Man kan, på några få kvadratmetrar, bosätta sej nästan var som helst i en transportabel trea. Arkitekten bakom idéen har lyckats skapa lösning med kök, vardagsrum, sovrum och arbetsrum samt toa och dusch och rejäla förrådsutrymmen.
Dom traditionsbundna husbilsägarna vill säkert veta hur jag tänkte där och det ska dom få också.
Förarhytten är arbetsrum både när man kör och när bilen står stilla. När handbromsen är dragen vrider man stolarna och vips har man ett nytt rum där man kan vara helt ostörd, för den som jobbar hemifrån till exempel. Inför natten blir samma yta ett sovrum genom att man sänker den stora dubbelsängen till behaglig instegsnivå. Vardagsrummet är längst bak och däremellan kök, toa och dusch.        

Ankomsten
Annika, som är medlem i Carthagogruppen ”COS” tyckte att det var dags att träffa andra ”Liner-for-two” medlemmar, som Carthago valt att kalla sin trea på hjul för.
Hon skickade en förfrågan om en träff till alla COS medlemmar, som äger just detta märke, och fick nio positiva svar. Hennes tanke var enklast tänkbara, vi skulle bara träffas utan måsten, dagordning, protokoll och så vidare. Platsen som initiativtagaren valt var Bauergården i Bunn drygt en mil från Gränna, en plats i husbilskretsar som får ett gott omdöme av de flesta.
Jag var lite skeptisk till en början. Att köra drygt 25 mil för en träff för ”inbördes beundran” har aldrig varit min grej precis men när jag fick veta att min gamla jobbarkompis Göran skulle dit så bestämde vi oss för att hänga på.

Träffen var utlyst till helgen före midsommar och vi anlände Bauergården vid lunchtid på torsdag, vi ville vara ute i god tid för att förvissa oss om att få en bra plats på ställplatsen.
Vi var inte först, för redan när vi anlände stod initiativtagaren Annika och hennes man Roger med sin paranta Liner-for-two uppställd på en hylla avsedd för åtta husbilar.
På fredagen började övriga ekipage att rulla in och efter den spännande EM-kvalmatchen mellan Sverige och Slovakien, som slutade med vinst för Sverige, dukade vi långbord på gårdsplanen mellan bilarna.

Vi fick se fotboll på en laptop

Det var ett trevligt initiativ och stämningen steg i takt med varje utropad skål. Att vädret visade sin bästa sida på mycket länge gjorde inte stämningen sämre och innan vi bröt upp bestämde vi att göra en uppföljning om ett år igen. Stafettpinnen hamnade då hos oss på Tjörn.
Strax före nio på kvällen kom våra vänner Göran och Eva som valt att se matchen hemma i Mölndal. Hyllan var avsedd för åtta husbilar och eftersom dom kom sist fick dom hålla till godo med en plats strax nedanför oss andra.

Många små raringar
Husbil + hundar = sant, väldigt sant och ibland undrar jag om kennelklubbar har någon form av ”vinn-vinn” uppgörelse med campingar. Det vimlar av små fyrbenta hårtussar överallt och vid minsta lilla rörelse blir man oftast totalt utskälld. Dom små ”hårtorkarna” skäller inte bara på mej, dom skäller på varandra, på löv som faller och allt annat som rör sej.
På vår träff var det likadant. Populariteten att vara hundägare skilde sej inte från övriga campare. Men hundar är som oss, olika. Båtsman, som var en av jyckarna på vår träff, var så störd av att bli utskälld att han inte ens ville titta åt deras håll. Han tyckte verkligen inte om dom och man kan säga att det var ett spänt förhållande, genom en lång lina, mellan hund och matte varje gång Båtsman skulle gå förbi dom för att rastas.
Vi lärde känna en liten skokrämshund, Siri, som var totalt annorlunda. Hon var varken rädd eller skällig, hon ville bara allas väl och när hon var riktigt tillgiven la hon sej på rygg med sina utsträckta korta ben för att bli kliad.

Siri… en hund att älska

Många har ont av dom små bebisarnas skällande, inte jag för jag tror nog att vi alla behöver en utskällning då och då, för att inte bli alldeles för självgoda.

Triathlon
På lördagen var det triathlontävling med start och mål vid Bauergården vilket medförde att det var mycket folk i rörelse. COS medlemmarna verkade måttligt intresserade, dom höll sej mest på hyllan eller vid badet när dom inte rastade sina hundar. Jag och Helena tog, som vi nästan alltid gör, en cykeltur för att utforska traktens sevärdheter och vägen vi valde denna dag var densamma som den cykeltävlingen avgjordes på.

Ingen elcykel här inte

Det var en allmän väg så vi störde ingen men man kan säga att det var en viss klasskillnad på fart när atleterna dundrade förbi oss på sina slimmade byggen som knappt inte ens liknar en cykel.

Avslutningsmiddag
Lördag eftermiddag, innan avslutningsmiddagen på Bauergården, föreslog Annika att vi skulle samlas för en skål med något medhavt, vilket vi också gjorde.


Gemytet var på topp i det soliga vädret

På den mycket fina restaurangen, Bauergården, var långbordet uppdukat med gällande Corona avstånd och innan maten serverades berättade servitrisen lite historik om konstnären, John Bauer, och hans leverne i trakten, vilket var väldigt intressant.
Efter att mat och dryck landat på rätt ställe och innan den obligatoriska notan anlänt föreslog Annika att vi skulle träffas klockan tio för husesyn dagen efter. Ett bra förslag som mottogs med ett leende. Nu blev det städning på programmet innan vi åker hem.

En mycket vacker och trevlig restaurang

Det var ingen lågbudgetrestaurang men gösen som vi tog in var helt fantastisk. Smakar det så kostar det, vilket tyvärr inte alla kunde hålla med om.

Husesyn
Vid tiotiden söndag förmiddag började folket röra sej på hyllan. Entrédörrar, garageluckor och så vidare öppnades och alla gick runt för att suga åt sej andras idéer. Eftersom alla hade nästan exakt likadana planlösningar, var det intressant att se alla kreativa detaljer man kan finna för att sätta sin egen prägel på boendet. Både jag och Helena hittade några guldkorn som vi kommer att apa efter.

Vi tackade Annika och Roger för det trevliga initiativet och ser redan fram mot nästa års samling eftersom bollen nu ligger hos oss.

Tjörn…


en pärla på västkusten

Se samtliga bilder från vår träff  finns under mappen ”Galleri” eller skriv ”bilder från Carthagoträff” i sökrutan

 

I mitten på maj 2021, tog vi tillsammans med goda vänner, färjan från Torekov på Bjäröhalvön till Hallands väderö. En tripp på cirka 20 minuter. Det var ganska långa minuter eftersom alla fick sitta på däck i den för årstiden mycket kalla vinden med inslag av regnstänk.
Den lilla färjan hade inga sittmöjligjeter innomhus vilket var bra i dessa Coronatider. På däck var det trångt och Folkmyndighetens rekommendation med 2 meters avstånd var inte att tänka på, det var axel mot axel som gällde.
Enda möjligheten att förflytta sej på ön var med apostlahästarna, vilket var bra, för det var en fantastisk naturupplevelse med många stopp för fotografering. Terrängen var mycket omväxlande med allt från släta berghällar till tätbevuxen skog. De välmarkerade stigarna slingrade sej fram genom djurens betesmarker, gammal orörd fallen skog, bäckar som porlade.
Vi vandrade runt på ön i drygt 4 timmar vilket kändes tillräckligt denna gång men vi kan rekommendera alla som är det minsta naturintresserade att göra ett besök för det var en häftig upplevelse.

 

Ett annorlunda år
Från och med våren 2020, för drygt ett år sedan, har dygnets alla nyhetsprogram ägnat större delen av sin tid åt covid-19 och Donald Trump.
Mest tid har ägnats åt covid-19, med dödsantal, smittspridning och vaccinering. Nyhetsprogrammen gästades av den ene experter efter den andra och alla tävlade om att höras och synas mest. Alla visste bäst men teorierna var inte helt samstämmiga. Det enda dom var överens om, var att dom inte var överens. Experter är som metrologer, det blir som det blir när det inte blev som det skulle.
Därefter ägnades ett överflöd av tid åt Trumps klumpigheter och det stundade valet i Amerika. Detta kan tyckas som onödigt vetande, eller var det kanske medveten handling för att fokusera ilskan på annat än myndigheternas vägran att visa handlingskraft, under den pågående pandemin. Visst är det bra med information om vad som sker i världen, men det är ju ändå inget lilla Sverige kan göra något åt och vi har ju allt för många egna bekymmer.
Gängkriminaliteten till exempel, som eskalerat under många år fick för det mesta en kort belysning i slutet på sändningstiden om det fanns tid över. Detta trots att statistiker, både svenska och utländska, visade att vi bor och lever i ett av Europas farligaste länder. Kan man tänka sej, landet som våra politiker själva höjer till skyarna gällande trygghet, välfärd och sjukvård.
Myndighetspersoner fokuserar mer på vältalighet än handling och under pandemin började alla plötsligt tala om sina välfyllda verktygslådor, vad som fanns i lådorna och vilka nya verktyg dom kunde fylla lådorna med. Dom fick sej själva att framstå som ett gäng hantverkare på kafferast.
Bibbel babbel och mycket prat, prat, prat och lite verkstad, trots alla verktyg och verktygslådor. Inte konstigt att makthavarna ofta jämförs med krokodiler, stor käft och inga öron.

Pandemin
En pandemi är en epidemi som sprider sej över hela jordklotet och den 11 mars 2020 deklarerade WHO, Världshälsoorganisationen, att vi drabbats av en pandemi med ett helt okänt virus utan immunitet. Pandemin, som troligtvis utvecklats i Kina, fick namnet covid-19 och enligt WHO, drabbas framförallt den äldre befolkningen. Samma dag bekräftades det första dödsfallet i Sverige på grund av kinaviruset, men det skulle bli fler.
Det har varit ett år i hopp och förtvivlan blandat med ilska och förvåning över politiker- och myndigheters handlingsförlamning när landet hamnat i en krissituation. Det var inte enbart dödssiffrorna i covid-19 som upprörde, utan beviset på den planlagda nedmontering av viktiga samhällsfunktioner som skett under ett flertal år bakåt i tiden.
Det är lätt att vara en bra tränare i ett vinnande lag, lätt att bli uppskattad chef när intäkterna stiger och så vidare. Detsamma gäller för ett lands beslutsfattare i medgång, när det mesta rullar på utan gnissel.
Men i en krissituation, när det blir motgång, ser man bristerna hos både tränare, chefer och beslutsfattare och det är då man kan sätta betygen.
Den handlingskraft som vår regering visat under pandemin är inget dom kan vara stolta över. Man kan i korthet säga att Sverige inte varit sämst i klassen, inte heller bäst, men med våra förutsättningar med låg befolkningstäthet och god ekonomi borde vi höra hemma bland topparna i Europa. I jämförelse med de andra nordiska länderna sticker vi ut som klart sämst med flerdubbel hög dödlighet per capita än de övriga.

Äldrevården
Många andra länder förvånades av den svenska strategin som går ut på att befolkningen skall ta ansvar under frihet. Detta har visat sej vara helt förödande och då framför allt inom äldrevården.
Vi, sa beslutfattarna, vi skall värna om dom äldre och sköra, dom som byggt upp detta land, ord, ord, ord helt utan handlingskraft.
Den nedskärning som i åratal bedrivits inom äldrevården slog nu tillbaka med våldsam kraft. Det fanns varken personal, skyddsutrustning eller handlingsplaner för en krissituation.
Personalen på golvet, har genom åren rationaliserats bort och i vissa fall ersatts med timanställda med oregelbundna arbetstider, allt för att få mer pengar över till administrationen. Skyddsutrustning fanns av ekonomiska skäl inte i lager och framtida handlingsplaner handlade bara om att skära i kostnaderna.
Det infördes besöksförbud på äldreboendena. Ingen, inte ens de allra, allra närmaste, fick besöka sina äldre, samtidigt som vårdpersonalen tvingades vandrade ut och in helt utan tillgång till skyddsutrustning. Dessutom hade man på dessa hem inte tillgång till läkare och följden blev ju som bekant helt förödande.

Var är mina nära och kära

Hos äldre med hemtjänst var det ännu sämre. Vissa äldre kunde ha ett tjugotal olika vårdare, så kallade timanställda, på besök under en vecka, vårdare helt utan tillgång till skyddsutrustning. Man behöver ju inte ha speciellt många celler under kalhygget för att räkna ut följderna.
I april 2020, när dödstalen i första vågen var som högst, var hela 90 procent 70 år eller äldre.
Vi skall värna om dom äldre och sköra i samhället, var ordern från stadsministern och ändå var det nio av tio sjuttiplussare som dog i den första vågen.
Detta vill jag inte kalla välfärdssamhälle varken för de äldre som dog som flugor eller för personalen som helt utan skyddsutrustning och risk för sina egna liv, fick ställa upp och lösa situationen. Att dom dessutom är lågavlönade gör inte saken bättre.
Vad hela den stora administrationen befanns sej, kan man ju fundera på, kanske gnuggade dom röv i konferensrummet?
Det skall tilläggas att det inte var lika illa i alla kommuner, vissa kommuner löste faktiskt krisen på ett bra sätt.

Sjukvården
Våra myndigheter poängterar ofta att vi tillhör världstoppen när det gäller bra sjukvård. I mitten av april 2020, när dödligheten var som högst, låg Sverige i topp gällande avlidna per capita och hur man får ihop den ekvationen kan man fundera på.
Myndigheternas strategi var frihet under ansvar, vilket ju är en fin tanke. Vi skulle kunna leva som vanligt bara vi höll avstånd och tvättade händerna.
Att tro att man kan få 11 miljoner oliktänkande människor att gå i samma riktning, att följa en sådan uppmaning, påstår jag är brist på intelligens. Det är som att be alla i Sverige att sluta knarka så slipper vi gängbildningarna.
Dessutom fokuserade media all uppmärksamhet på sjuttiplussare som den stora riskgruppen. Detta innebar att gruppen, de som kallas genvägarna, bestämde att det inte gäller dom, det gäller bara gamlingarna.
Många yngre och medelålders fortsatte därför sitt liv som om ingenting hänt med trängsel i affärer, på skidorter, bussar och så vidare, helt utan hänsyn till smittorisken och andras liv.
I Stockholm, eller fjollträsk som norrlänningarna säger, fortsatte samhällseliten att spendera sin tid på societetklubbarna. , trots att Tv-kanalerna kablade ut skräckbilder på folkhav som gjorde odefinierade kroppsrörelser i skenet av blinkande discokulor och öronbedövande musik till långt in på småtimmarna.
Frihet under ansvar, håll avstånd och tvätta händerna, gällde inte egoisterna. Denna nonchalans, som mestadels hörde hemma i Stockholm, medförde att antalet döda steg kraftigt och bara i den första vågen dog cirka 8 000 personer vilket fick sjukvården att jobba häcken av sej.

Gängkriminaliteten
Poliskåren, liksom äldrevården, sjukvården och även skolorna har under många år genomgått organisationsförändringar med syfte att minska på utgifterna.
Markfolket, dom underbetalda som jobbar närmast verksamheten, har varit den mest ansträngda gruppen. Färre personal och fler arbetsuppgifter är ingen bra utveckling, en kombination som enbart leder till stress, sjukskrivningar och utslagningar från arbetsmarknaden. På de administrativa avdelningarna, långt från kärnverksamheten, är det mer sällan nedskärningar, snarare tvärt om, där tillsätts ännu fler utredare, chefer, stabsfunktioner, och så vidare och om inte det räcker så tecknas det dyra bindande avtal med både seriösa och oseriösa företag och konsulter.
För poliskåren har det inneburit att man helt tappat kontrollen över kriminaliteten i landet.

Tjuvar och banditer rör sej fritt

Det är till och med så illa att utländsk press anser att Sverige är ett av de farligaste länderna i Europa att bo i. Navet i all kriminalitet och framför allt i gängbildningarna kretsar runt narkotikan, det är där dom stora pengarna finns och det är där våra ungdomar lär sej att tjäna snabba pengar.
Polisen står helt maktlösa på grund av alla nedskärningar och omorganisationer. Så kallade mindre förseelser som till exempel inbrott, rån och stöld måste läggas åt sidan för att i första hand ägna all tid åt de grövre brotten med dödsskjutningar, sprängningar och gängkriminalitet.
När jag var ung läste man sällan om mord och framför allt inte om gängkriminalitet.

Bosse tänker tillbaka

Visserligen var inte informationsflödet tillnärmelsevis i samma omfattning som i dag, men nu blir man nästan förvånad om inte nyhetsprogrammen har nya mord, sprängningar eller gängverksamhet på agendan.
Jag säger som Kristian Luuk, ”vart är vi på väg”.

Man skär och skär i kostnader och löner och samhällsklyftorna blir bara större och större. Folket som är närmast verkligheten, det så kallade fotfolket, är till antalet flest och det är där det är lättast att göra besparingar. Genom permitteringar och låg löneutveckling kan man med ett kortsiktigt tänkande minska kostnaderna, men i en krissituation som denna, utan långsiktiga planer, ser man nu resultatet.
Sverige har gått i väggen och alla skyller på alla. Regeringen skyller på regionerna som i sin tur skyller på kommunerna och som i sin tur skyller på förvaltningarna. Sedan går det åt motsatt håll för att till slut landa på regeringsnivån igen och alla har ett gemensamt, dom skyller på föregående regeringar.
Inom all statlig och kommunal verksamhet blir det fler och fler långa möten med fler och fler som sliter byxbaken utan att komma några vettiga beslut.

Vi administrerar ihjäl oss
Administrationsavdelningarna i alla led bara växer och växer och där är sällan tal om att minska på kostnaderna. Fortsätter vi i denna takt så kommer fotfolket att försvinna helt och vad gör vi då? Makthavarna måste tänka om för fortsätter utvecklingen i befintlig färdriktning kommer vi sakta men säkert att administrera ihjäl oss.

 Verbalerotiker
Det finns både bra och dåliga politiker och makthavare men alla har ett gemensamt ansvar för det som sker i samhället just nu, med det övergripande ansvaret har alltid regeringen. Vi är nu inne i en tredje våg av smittan och det finns fortfarande många frågetecken som borde rätats ut under det år som gått i pandemins tecken.
Hittills har över 13 000 dött i covid-19 och det är fortfarande hela 90 procent som är över 70 år.
Det är skamligt att våra makthavare lägger ansvaret på befolkningen för att själva slippa ta ansvar. Håll avstånd och tvätta händerna är ett mycket bra recept, om alla hade följt det. Men det kommer aldrig att ske vilket de handlingsförlamade verbalerotikerna borde insett. Dom, om någon, borde veta att vi människor inte är stöpta i samma form. När det gäller covid-19 så finns det alla sorter från dom som påstår att pandemin inte existerar till dom som av rädsla för viruset isolerar sej helt.


Mitt genomsnittsbetyg till makthavarna


Allmänbildning              Godkänd
Beslutsamhet                 Underkänd
Mediavana                      Med beröm godkänd
Handlingskraft              Underkänd
Lyhördhet                       Underkänd
Ordning                           Underkänd
Planering                         Underkänd
Samarbete                      Underkänd
Specialkunskap              Godkänd
Språkkunskap                Med beröm godkänd
Uthållighet                      Godkänd
Ärlighet                            Underkänd