Inledning Efter en härlig sommar hemma i Sverige, är det åter dags att styra Carthagon mot Medelhavet. Sammantaget har sommaren varit helt fantastisk med många härliga husbilsresor i goda vänners lag. Sommaren utflykter började med en husbilsmässa i miniformat på Hafstens Camping i Bohuslän och på Kristi Himmelsfärd besökte vi Hansagård Camping i Falkenberg. Därefter var det dryckesmässa på Bert Karlssons camping, Ursand i Vänersborg, innan vi drog i väg till Linköping för årets Liner For Two träff. Den svenska midsommaren firade vi på Dalsland Camping i Bengtsfors och någon vecka senare var dags för ett besök på Evert Taubes Malö, på Sveriges framsida. I mitten på juli blev det en 14 dagars tripp runt Siljan med Dalhalla och Tommy Körberg som huvudmål och ett besök hos min syster Grete i Avesta. På vägen hem från Dalarna, passade vi på att besöka Hellekis på Kinnekulle, som varit ett favoritmål sedan husbilserans intåg i våra liv. Därefter blev det en 10-dagars tripp till Danmark med goda vänner från Östergötland, samt några endagarsturer i närområdet innan vi avslutade sommarens äventyr med ett femdagars besök på Elmia husbilsmässa, i Jönköping. På vår hemsida har vi publicerat ”Liner for Two aktivitetsträffen”, ”Siljan runt med Dalhalla” och ”Marsk Tårnet” som är titeln på Jyllandsresan. Efter en härlig svensk sommar, med synupplevelser och skratt från goda vänners mer eller mindre sanna historier, känns det bra att starta dom drygt trehundra milen mot årets övervintring. Framför oss har vi, enligt planen, drygt ett halvårs permanentboende i vår trerummare på hjul, vilket känns helt fantastiskt eftersom vi båda är priviligierade tidsmiljonärer som själva bestämmer över dygnets alla timmar. Går något fel, har vi ingen att skylla på, blir det rätt så är det bara att njuta. Som vanligt startade resan med två riktiga kontotömmare. Gekås i Ullared med alla ”måsteha” prylar och Bengt i Örkelljunga som servar Carthagons motorn och kollar att vår ”vinterbostad” håller regnet på utsidan.
Heiligenhafen, Tyskland Vi lämnade Sverige, via Öresundsbron, just när lövträden förvandlats från spirande gröna sommarnyanser till en palett av varma härliga höstfärger. Färgskalan, vid denna årstid, innehåller allt från ljusa gula till mörka rödbruna ockrafärger, som trots att vinterkylan börjat ge sej till känna, ger en värmande känsla inombords.
Höstens underbara färgpalett i varma härliga ockrafärger
Efter drygt 15 mil genom färdeneslandet var det dags att köra på färjan i Rödby, som binder samman det danska öriket med Nordtyskland. Den enskilt dyraste delen på alla våra resor söderut är just denna sträcka på knappt 60 mil. Förutom kontotömmarna, Gekås i Ullared och Bengt i Örkelljunga tillkommer en rejäl broavgift mellan Sverige och Danmark och en ännu dyrare färjekostnad mellan Danmark och Tyskland. Inte nog med det, i hamnen på den tyska sidan ligger nästa stora kontotömmare, Bordershop Puttgarden, som tillhandahåller varor som i Sverige är extremt högt beskattade. Med husbilen full av ”stämningshöjande godsaker” och ”måsteha prylar”, samt en nyservad bil, checkade vi in på en ställplats i Heiligenhafen, knappt tre mil från färjeläget. Heiligenhafen tillhör en av de platser som vi ofta besökt sedan husbilsepokens inträde i vårat liv. Vädret var soligt men gradantalen höll sej på ensiffriga tal, men det blev ändå några kortare promenader utmed innanhavet Binnensee, som skiljer Östersjön från byn och ställplatsen. Två övernattningar blev det innan vi fortsatte vår resa mot sydligare breddgrader.
Greven, Tyskland Ett namn med värdighet har denna omtalade ställplats, som var målet för dagen. Orten ligger knappt 40 mil sydväst om Heiligenhafen och för att komma dit måste man passera Hamburg som oftast innebär långsamt eller helt stillastående trafik. Sedan några år tillbaka har man i Tyskland, infört körförbud för all tung trafik på söndagar, vilket var anledningen till att vi valde att köra denna sträcka, på en söndag. Det var ett bra beslut för trafiken, trots ett ihållande regn, flöt på utan krångligheter och strax före lunch checkade vi in på ställplatsen, som i nordbors folkmun kallas ”Greven”. Yachthafen und Wohnmobil Camp, som platsen egentligen heter, är från början en småbåtshamn som vid husbilarnas intåg i fritidslivet, byggdes på med en husbilsparkering. Den omtalade ställplatsen, ligger vid Dortmund-Ems-kanal cirka en mil söder om orten med det adliga namnet. Som vi berättat i tidigare års ”Klimatresor” så är ”Greven” en mycket populär samlingspunkt för husbilsåkare som reser kors och tvärs genom Tyskland. Anledningen till populariteten kan man förstå, om man är intresserad av att gå och cykla. Platsen ligger långt ute på landsbygden, långt från kontotömmande inköpsställen och annat som lockar i stadslivet. Det är rena sparbössan att vistas här, vilket vi var tacksamma för med tanke på resans kostnader hittills. Vi hade turen att för tredje gången i rad få den mest attraktiva platsen, A16, som bara ligger några meter från kanten på Dortmund-Elms-kanal och dom långa kanalbåtarna som tyst och stilla glider förbi.
Den längsta pråmen som passerad oss var 160 meter lång I Tyskland finns ett hundratal mer eller mindre långa kanaler som började byggas redan under 1800-talet. En av dom är just den 265 kilometer långa Dortmund-Elms-kanal, som rinner förbi ”Greven” och som knyter ihop Nordsjön med Ruhrområdet. Nästan alla gamla kanalerna har genom åren breddats och kurvor har rätats ut, för att anpassas till de allt längre och tyngre godspråmarna. Dortmund-Elms-kanal är inget undantag och bara några kilometer från ställplatsen finns ett sådant ombyggnadsområde. I början på 2000-talet rätade man här ut några kurvor samtidigt som man byggde en större och starkare akvedukt.
Den gamla akvedukten får i dag tjäna som cykelbana
Den nya akvedukten, vattenrännan, sedd underifrån.
Att bygga och flytta markmassor till en ny plats i naturen är i dag bara en penningfråga. Med dagens maskiner, grävskopor, dumprar, mätinstrument och så vidare, är nästan inget omöjligt. Men att göra detsamma, för 200 år sedan, helt utan dessa hjälpmedel, med bara mänsklig styrka och hjärnor, är mindre begripligt. Tre övernattningar blev det på ”Greven” innan det var dags att knappa in nästa mål på vår GPS. Vi har valt att kalla vår GPS för Tina, efter den kända kartläsaren Tina Thörner som med stor framgång och skicklighet guidade rallyförare runt i skogarna för drygt 20 år sedan.
Remich, Luxemburg Efter många härliga cykelturer utmed Dortmund-Elms-kanal var det dags för ytterligare en förflyttning några mil söderut. Vi startade tidig morgon och möttes ganska snart, av hetsig och tät trafik på A1:an. Tyska autobahn, som vi skrivit om vid ett flertal tillfällen, har med åren utökats till en enda lång arbetsplats för vägarbetare och långtradarchaufförer. Den tunga trafiken, som bara ökar i intensitet, gör att det ständigt pågår ombyggnader och underhållsarbeten på det hårt belastade vägnätet. Det är ett otroligt stort vägnät som tyskarna har att jobba med, vilket inte är så konstigt eftersom nästan all transport inom EU måste passera landet. Förr var hela högerfilen ett långt pärlband av långtradare vilket det även är i dag. Med idag är även stora delar mittenfilen de tunga fordonens fil. Jag kallar mej varken vetenskapsman eller expert, men mina tankar är att frihandelsavtalen måste vara den i särklass största miljöboven som finns. Båtar, flyg och framförallt långtradare flyttar matvaror, kläder och andra ”måste ha prylar” kors och tvärs över dom stora kontinenterna, vilket vi på denna del av jordklotet, främst kan beskådas på Autobahn i Tyskland. Efter knappt 40 mil och nästan nio timmars kryssning mellan långtradare och hobby racerförare torkade jag svetten ur pannan och ställde Carthagon på plats i Remich. Nästan direkt efter ankommaren och ett par glas från den röda buteljen, tog John Blund över rodret. Storhertigdömet Luxemburg är ett pyttelitet land som ligger inklämt mellan Belgien i väster och norr, Tyskland i öster och Frankrike i söder. Landet är, trots sin litenhet med cirka 600 000 innevånare, ett av dom tre rikaste i länderna i hela världen, per capita. Välståndet byggdes upp av en framgångsrik industri som i dag är ett framgångsrikt finanscentrum med en stark bank- och finanssektorn. Luxemburg är även säte för flera EU-organ och andra internationella organisationer där flera stora globala storkoncerner har sin hemvist. Förutom den egna arbetskraften hämtar man hjälp från pendlarna i gränsländerna.
Troyes, Frankrike Utvilade och pigga efter gårdagens, något jobbiga etapp, var det åter dags att sätta sej bakom ratten. Vi lämnade ”lilleputtlandet” i gryningen och efter bara någon mil passerade vi gränsen till Frankrike. I Frankrike är nästan alla större motorvägar, så kallade betalvägar, vilket är på både gott och ont. Det onda är att det blir dyra mil och det goda är att det är väldigt lättkört, med gles trafik och släta fina vägbanor. Vi väljer oftast att nyttja betalvägarna, inte för att vi har något överflöd av pengar, men det är alltid skönt att kunna göra något annat, än att bara inta ryggläge efter en dagsetapp. Efter drygt tre timmars körning checkade Helena in oss på Aire de Camping-car, Troyes La Champagne och vi möttes av en mycket vacker parkliknande camping, med lövträd i vackra höstfärger och stora gräsmattearmerade uteplatser. Efter stödbensölen kom regnet, vilket gjorde att vi ägnade resten av eftermiddagen åt hygien, hunger och törst, innan det var dags för intrigerna i Robinsson. Troyes, som var den antika huvudstaden i regionen Champagne, ända fram till slutet på 1800-talet, är fortfarande i dag mest känd för sina vingårdar och sina goda champagner. Cathedral Saint Pierre-Saint Paul de Troyes är, bland många andra kulturella gamla byggnader, den mest kända.
En enorm byggnad med svindlande höga valvbågar
En helt fantastisk byggnad som överlevt två världskrig
Katedralen är klassad som ett historiskt monument som undgått dom två världskrigen med förskräckelse med enbart lättare skador. Vårat intryck efter en heldag i staden var att vill man se historiska gamla byggnader så finner man dom i Troyes. Förutom alla kyrkor och katedraler är den gamla stadsdelen en riktig sevärdhet i min smak. Trots att jag ägnat hela mitt yrkesverksamma liv åt byggnation, hade jag svårt att se mej mätt på alla snedvridna korsvirkeshus. Det var som att slita godispåsen från ett barn när Helena sa att vi skulle dra vidare.
Det var svårt att slita sej från dessa fantastiska byggnader som vittnar om en svunnen tid
Vi fick en heldag i Troyes, trots att vädret inte var på sitt allra bästa humör, med cykelturer och upplevelser som vi kanske inte hade förväntat oss. Men vi kan nog summera det hela med att, är man det minsta intressera av gamla byggnader, så Troyes ett bra besöksmål. Dessutom får man inte glömma, är man i distriktet Champagne så ett är ett glas med bubbel, på en uteservering ett måste.
Val d´ Amboise, Frankrike Målet för dagen var Ile d’Oléron som är den största ön längs franska Atlantkusten och den näst största franska ön, efter Korsika. Sträckan dit var cirka 63 mil så vi valde att dela upp den i två delar och med dagens hjälpmedel är det inga konstigheter att hitta övernattningsplatser. Helena, som sköter den delen, gurglade snabbt fram en plats som låg drygt 30 mil från Troyes. Vi fortsatte på släta fina, men dyra betalvägar och redan vid lunchtid rattade vi in Carthagon på en annan, men mycket mindre ö, Ile d´Or, som ligger mitt i floden Loire. Än en gång hamnade vi på parkliknande camping, fast denna var cirka 10 gånger så stor som den i Troyes. Vi fick en jättefin plats under dom höstfärgade lövträden som med årstidens rätt hade börjat släppa sina blad.
Helena kopplar av i den lummiga parken
Ile d´Or är drygt två kilometer lång och ungefär 500 meter bred och den har landförbindelse med flodens båda sidorna. Förutom två stora campingar och några enstaka fastigheter bestod ön av rekreationsområden med cykelleder, promenadleder, utegym och så vidare. Det finns även en jättestor anläggning för olika friidrottsaktiviteter, träningsplaner och så vidare och fotbollslaget Amboise har sin hemmaplan på ön samt en stor parkering för supportrarna.
Broarna som leder ut turister och supportrar till ön
Amboise är en turistattraktiv stad, trots sin litenhet med knappt 14 000 invånare. Magneten som drar turister från när och fjärran är främst det enorma slottet Chateau d´Amboise. Vi gjorde också ett besök på det gigantiska slottet och det som fascinerade oss mest var ordningen och skötseln på allt från grusgångar och plattsättningar till de gigantiska trädgårdarna uppe på toppen. Sen var ju utsikten över Loirefloden och Ile d´Or inte att förakta.
Chateau d´Amboise, sedd från vår campingplats
En annan sevärdhet som lockat turister är Mona Lisas skapare, Leonardo da Vinci, (1452–1519) som bodde här i Amboise under sina sista tre levnadsår.
Slottet i Ambosie där Leonardo da Vinci bodde sina sista år
En staty i brons av konstnären finns på ön Ile d´Or
Den lilla men mycket vackra staden har förutom ovanstående attraktioner utsetts till centrum för den lokala vinindustrin.
Ile d’Oléron, Frankrike Ile d’Oléron, som till ytan är ungefär hälften så stor som Gotland, är en mycket trivsam och härlig ö på den franska atlantkusten. Ön har broförbindelse med Saint-Trojan-les-Bains och det man möter först på ön är en gammal fästning, Citadelle du Chateau-de´ Oleron, samt en bebyggelse med smala gator och låga stenhus, från samma tidsepok. Hela byn runt den lilla hamnen präglas av ostronnäringen. De små ostronhusen, som i dag bytts ut mot större och modernare industrier, är numera tillhåll för konstnärer och lycksökare som säljer allt från öl och vin till ”måste ha grejor”. Färgsättningen på dom gamla bodarna har man överlåtit helt åt innehavarna, utan hängslen och livrem och det har blivit ett rejält lyft, ett fantastiskt inslag, i den åldriga slitna hamnen.,
Detta hade aldrig kunnat hända hemma, trevligt eller hur?
Eftersom vi besökt denna del av ön tidigare, lade vi en något begränsad tid här, vid detta besök. Det som var nytt för oss den här gången, var att vi för första gången någonsin, provade på att äta innehållet i dom vackra skalen.
Helena gjorde tummen upp och jag höll mej mer neutral.
Du kan läsa mer om Citadellet och byn på vår hemsida under rubriken ”Klimatemigranten 2022-23”. Den här gången sökte vi oss i stället till La Cotiniere på öns sydvästra sida. Här finns en by och en hamn som är betydligt yngre och modernare än Citadellet och som i dag är den största och viktigaste fiskehamnen på ön. Här finns mer än 100 fiskebåtar som sju dagar i veckan, klockan 15, säljer sin fångst på den livliga fiskmarknaden i hamnen. Gatan utmed hamnen är en enda lång sträckning med allt som en turist kan önska sej. Vi kom hit, kanske inte vid helt rätt tidsval, mitt under fransosernas middagsvila samtidigt som dom flesta turisterna vänt hemåt. Man kan säga att det var ganska dött, med stängda barer och affärer, men det var ändå roligt att få se den stora hamnen. Det blev ett kort besök innan det var det dags att cykla, drygt en och en halv mil tillbaka till husbilen.
Fiskebåtar styrs in i den stora hamnen med hjälp av Fyren
Efter tre nätter i fantastiskt sommarväder och sex mil på järnhästen, var det dags att ge sej ut i trafiken igen. Målet framför oss var lite drygt 40 mil till Saint-Jean-de-Luz, som ligger vid Biscayabukten, strax norr om den spanska gränsen.
Urrugne, Frankrike Vi hade gärna stannat någon dag till på Ile d’Oléron, men eftersom metrologerna visade regn nästkommande dag, bestämde vi oss för att köra ytterligare några mil söderut. Längst in i Biscayabukten, strax norr om spanska gränsen, ligger Saint-Jean-de-Luz, en liten by som vi läst en del om. Vi knappade in målet på ”Tina” som visade att det var drygt 40 mil till en camping i Urrugne, som ligger på cykelavstånd från byn. Metrologernas farhågor var helt rätt, det regnade mer eller mindre kraftigt hela vägen och när vi väl kom fram var det fortfarande ihållande regn.
Mellan Heiligenhafen och Greven, fick det högra torkarbladet för sej att leva ett eget liv. Det for fram och tillbaka på rutan, utan några bestämda vändpunkter, och ibland vände den till och med utanför den högra fönsterstolpen.
I Greven, kallade jag hjärncellerna till möte i Hjärnan, eller ”tomrummet ”som vissa kallar platsen. Dagordningen bestod enbart av en punkt. -”Hur löser vi problemet med torkarbladet”. Ordet var fritt och förslagen var både bra och orealistiska. Många röstade på att helt ta bort både torkarblad och arm, men det fanns nackdelar med förslaget. 1. Det ena var att det krävs specialverktyg för att ta bort torkararmen. 2. Ett annat var att då ser Helena inget. -Citat: Då har ju inte Helena någon utsikt vid regn. Då kom, vän av ordning, en av dom klokare i hjärngänget, (hjärncellerna) med sitt förslag. Vi tar bort torkarbladet och låter torkararmen sitta kvar. Sedan lindar vi änden på torkararmen med en trasa. Efter en del käbbel och omröstning klubbades följande förslag som fördes in i protokollet.
Beslutet 2024 10 15 1. – Vi behåller torkararmen men tar bort gummibladet. 2. – Vi lindar den yttersta delen på armen med en tjock trasa som vi fäster med buntband, modell tunna
På de senaste förflyttningarna fick vi se resultatet
Helena fick sitt synfält, lite smalt kanske, men ändå något
På grund av det ihållande regnandet, blev det bara en natt på campingen i Urrugne.
Ribadesella, Spanien Redan efter ett par mil från Urrugne, passerade vi gränsen till Spanien. Vädret var fortfarande regnigt och vårt nästa planerade mål låg cirka 30 mil rakt västerut på den spanska kustremsan mot Biscayabukten. Det blev en repris på dom två senaste dagarna. Vi checkade in på en sunkig och vattenskadad camping, vi satt i husbilen hela kvällen, sov, packade ihop och lämnade platsen dagen efter. Det blir som det blir när det inte blev som det skulle. Vädret kan man inte göra så mycket åt men vi hoppas kunna besöka både Urrugneoch Ribadesella, vid något mindre vattenskadat tillfälle.
Foz, Spanien Vi startade tidig morgon mot vårt nästa mål på den spanska nordkusten. Regnet hade upphört och redan efter någon timme kunde vi skönja en klarblå himmel och en sol som värmer upp den kalla jordskorpan. Den spanska kustremsan i norr, är en av dom vackraste sträckningarna vi har kört på någonsin. Landskapet är böljande, med mycket höga berg som sluttar ner mot dom dramatiska klippformationerna som håller Biscayabuktens våldsamheter på betryggande avstånd från bebyggelsen. Det är tjusigt, mycket tjusigt, men kuperat. Går det inte brant uppför så går det brant nerför och däremellan några kortare avsnitt som är helt plana. Biscayabukten är känt för sitt opålitliga väder. På bara några minuter kan det från kav lugn blåsa upp till full storm, vilket många nu ensamstående fiskarfruar fått uppleva, genom åren. Efter knappt 25 mil checkade vi in på en ställplats någon kilometer från den lilla byn Foz. Det var en helt modern ställplats, en så kallade Area Camper Park, som är den nya campingtrenden, för oss som åker husbil. Det skall vara lätt att komma in och ut och det skall var grusade platser och gångar, långt från dom traditionella vattensjuka gräsmattorna som det var förr, när man bara campade på sommartid. Från ställplatsen går det en mycket vacker cykel och gångväg in till den lilla byn Foz och båthamnen, som vi nyttjade.
Cykel och gångväg utmed den dramatiska kustremsan.
Efter ett kortare besök i byn och cirka en mils cykling, fram och tillbaka, var det dags för bilvård, både ut och invändigt. Vi fick till och med lov att tvätta hela husbilen på ställplatsens serviceplatta. Då fick jag en ide´, som campingägare borde suga på. Nästan alla camping- och ställplatser har en platta där man kan fylla och tömma sina tankar. Denna yta, med både vatten och avlopp står för det mesta tom. Vi husbilsägare ofta har svårt att hitta platser där vi kan tvätta våra fordon. Husbilar är för stora, för höga och så vidare för vanliga tvätthallar. Varför inte nyttja campingarnas serviceplats till biltvätt också? Alla campingägare skulle kunna tjäna en slant på denna service. Vatten och avlopp, som vi sagt tidigare, finns ju redan, den enda investeringen som behöver göras är en ramp, knappt två meter hög, flyttbar eller fast, så att man kan tvätta taket också samt ett digitalt bokningsschema.
A Coruna och Santiago de Compostela Två nätter blev det på ställplatsen väster om Foz, innan det bar iväg mot resans mest kulturella mål. Måstemål, som många poängterar att ”dom måste ni besöka”. Cirka 15 mil i sydvästlig riktning, från Foz, ligger A Coruna och det som lockar turister dit är framför allt Herkulestornet. Tornet började byggas redan på 300-talet och den anses vara det enda romerska tornet som fortfarande är i bruk. Fyren renoverades 1788-1806 och man är lite osäker på, hur mycket som finns kvar av originalet. Den 57 meter höga fyren är imponerande och platsen den ligger på, en hög kulle, gör att den ser ännu mäktigare ut. Det var fler än vi som ville se fyren och det kryllade av småbilar som stressigt och irriterat letade efter en parkeringsplats. Att vi skulle hitta någon, med våran sjutonnare, var inte att tänka på. Men efter några varv i trängseln, hittade vi ändå en bussficka, så att jag kunde gå ut och ta en bild på den mäktiga gamla och omtalade fyren, Herkules.
Herkulestornet ser verkligen ståtligt ut på sin höga kulle
Med tungan rätt i mun stångade vi oss ut ur kvartmiljonsstaden och den hetsiga trafiken på de trånga gatorna. Nu kunde vi bocka av ett måstebesök och när vi ändå var på gång, beslöt vi oss för att bocka av ett till, samma dag, Cathedralen i Santiago de Compostela. Santiago ligger bara sju mil söder om A Coruna och trots pulshöjaren vid Herkulestornet , kändes det okey att ratta vidare. När vi närmade oss Santiago hade stressen från A Coruna släppt, som tur var, för direkt efter stadsgränsen till Santiago kom nästa pulshöjare. Det blev trångt och stressigt och bilfilera kändes mer anpassade för häst och vagn, än för stora husbilar. Helena, husbilens egna ”Ullabella” hade bokat in oss på en terrasserad camping utanför själva stadskärnan, någon kilometer från de kulturella sevärdheterna. Efter ankommaren, ett glas av det röda, var det buss som gällde in till den historiska stadskärnan och vi blev mycket imponerande av det vi fick se. Hela den gamla stadsdelen, inklusive katedralen, har behållit sin charm med bilfria trånga gator, gamla bostäder, trottoarserveringar och så vidare. Cathedralen i Santiago de Compostela, är känd för att det är slutmålet för vandrande pilgrimer från när och fjärran.
Santiago de Compostela är pilgrimernas ”Mecka”
Det finns många olika pilgrimsleder, framför allt i Frankrike och Spanien, men alla har ett gemensamt, de strålar samman vid aposteln Jacobs gravplats i Cathedralen i Santiago de Compostela. Den 80 mil långa Jakobsleden, som är den mest kända, går från Frankrike utmed hela den norra delen av Spanien. Första pilgrimen att vandra den långa sträckan var Gottskalk, biskop av Le Puy och därefter har massor av pilgrimer vandrat de 80 milen. Heliga Birgitta anses vara den första svensk som vandrat den långa sträckan och det gjorde hon tillsammans med sin make Ulf Gudmarsson, 1341–1342. I modernare tid, 2004, vandrade Agneta Sjödin, Gundes lekkamrat på Fort Bayard; sträckan som hon också publicerat i bokform.
Vid vår första anblick av den enorma Cathedralen, fick vi båda tårar i ögonen. Den var mäktig, otroligt mäktig och framför porten, på den stora planen fanns det gott om turiser och uttröttade pilgrimmer. På vår korta vistelse framför Cathedralen, anlände minst ett tjugotal ryggsäcksklädda pilgrimer som slängde sina packningar på marken, ställde sej på knä och sträckte ut sina armar mot Cathedralen och bara skrek ut sin glädje av att ha fullföljt vandringen. Det var äkta känslor utan skam och återhållsamhet, för vad omgivningen tycker och tänker. Efter dessa kulturella upplevelser på en och samma dag satt det gott med lite dricka och mat på en bar i den gamla stans gränder. Efter mat och dryck och en hjärna full av minnesbilder tog vi en taxi tillbaka till den terasserade campingen As Canselas.
Caminha, Portugal För att undvika den allra hetsigaste trafiken, lämnade vi campingen i Santiago redan innan tuppen hade börjat gala. Det gick helt bekymmersfritt och ganska snart var vi ute på dom större trafiklederna igen. Framför oss hade vi drygt 14 mil till Caminha i Portugal, där ”Ullabella” gurglat fram en camping. Vi checkade in på en mycket trevlig campingplats, inne i en högväxande tallskog och bara ett stenkast från floden Minho som skiljer Spanien från Portugal. Vädret var helt underbart, det var tyst och lugnt och det var framförallt långt från storstadsskrammel och neonljus. Det var precis detta vi behövde just nu. Strax efter anläggaren, som denna dag var röd, besökte vi en restaurang bara några hundra meter från campingen. Det var inte den billigaste menylistan vi sett, inte den godaste heller, visade det sej. Men utsikten från restaurangens panoramafönster, över floden Minhos utlopp i Atlanten, var helt magnifik. Det var nästan så att man fick ståpäls av allt det vackra. Flodmynningen, småbåtarna som låg för ankare, bergen på den spanska sidan och sist men inte minst, den gamla byn Caminha. Minho är den flod som skiljer hela norra Portugal från Spanien. En till synes ganska smal flod som innan utloppet, vid Caminha, breddar ut sej till en mycket bred, men ganska grund sjö. Vid lågvatten till exempel, förvandlas stora ytor till sumpiga sandbankar med landsatta båtar och hungriga sjöfåglar, som bildas mellan dom djupare flodfårorna.
Skedstorkar hittar sin föda när tidvattnet sjunker undan
och kölbåtarna lägger sej till vila, tills vattnet återkommer
I Atlanten, bara ett par hundra meter från floden Minhos utlopp, klamrar en gammal fästning sej fast på en klippa som sticker upp ovanför Atlantens yta.
Den medeltida borgen Forte Insuha, utanför Minhos utlopp
Fortet Insuha byggdes under medeltiden för att skydda regionen Caminha, från inkräktare som ville ta sej in i floden Minho. Tyvärr fanns det ingen möjlighet att få besöka fästningen som bara har öppet på sommarhalvåret. Däremot tog vi några riktiga långturer på järnhästarna utmed den portugisiska kuststräckan. Vi hittade en skogsstig som utgick från campingen som fortsatte rakt in i tallskogen. Det var en mycket fin stig, bred och upptrampad och vi förvånades över att vi mötte så många människor som bar på tunga ryggsäckar. Det tog en stund, men efter någon kilometer förstod vi att vi hamnat på en av alla pilgrimsleder som finns i dessa trakter.
En upptrampad Pilgrimsled som många gått på genom åren
Efter några kilometer tog skogsstigen slut och vi kom till en bebyggelse, med tomma hus och fördragna jalusier. Vi kom ut på var en amatörmässigt lagd kullerstensgata i sommarstugeområdet, som varken var gå- eller cykelvänlig. Framför allt inte cykelvänlig för när jag satt där på min stelbenta järnhäst och skakade på dom utslängda kullerstenarna, funderade jag på om min tandläkare verkligen limmade fast stifttänderna ordentlig. Vilket jag senare kunde konstatera att han hade gjort. Några hundra meter senare kom vi till en skyltad, slät och fin cykelväg, som gick längs med Atlantkusten. Vi gled i sakta mak, med landsbygd på den vänstra sidan och Atlanten på den andra. Landskapet var omväxlande med långa härliga sandstränder och karga bergspartier som slipats runda av de ständigt inrullande vågorna. Vi var långt ifrån ensamma på denna vackra betongbelagda led utmed Atlanten. Vi samsades med vandrare som bar på stora ryggsäckar, barnfamiljer med småttingar som hade spring i benen, gamlingar som tog sej fram i ultrarapid, cyklister med mer eller mindre snabba kläder och så vidare och så vidare. Efter ytterligare några kilometer kom vi fram till en större by som heter Ancora och där hittade vi en avstickare genom ett deltaområde som skilde byn från Atlanten. Man hade byggt en flera hundra meter lång träramp genom ett sumpmarksområde för att nå den milsvida vita sandstranden på den andra sidan deltalandskapet.
Jag glider fram på den långa rampen genom sumpmarkerna
Helena tycks också njuta av tystnaden i deltaområdet
Den fantastiskt vackra, milsvida vita sandstranden i Ancora
Vi vet inte hur långt den vackra gång- och cykelleden sträcker sej men vi följde den knappt en mil innan det var dags att vända tillbaka. På hela sträckningen såg vi ovanligt många ryggsäcksbärande vandrare och när vi vände tillbaka mot campingen, upptäckte vid denna vackra skylt som bekräftar att leden var en, av alla pilgrimsleder som finns i Portugal.
Dom vita delarna är ljus som strimmar genom en rostig plåt
Bara någon dag senare träffade vi ett svenskt par, från Växjö, som berättade att dom startat sin vandring i Lissabon och att dom var på väg till Santiago de Compostela. Paret var som vi, tidsmillionärer, och dom berättade att dom bland annat gått den 80 mil långa Jakobsleden, två gånger. Både jag och Helena såg ut som fågelholkar och när vi bad om att få känna på ryggsäckarnas tyngd, grusades alla idéer om att bli pilgrimsvandrare. Efter sex övernattningar på Camping Orbitur och drygt sju mil på cykelsadeln lämnade vi Caminha i ett något gråmulet men varmt väder. Caminha kommer vi för alltid att ha som en av våra favoriter. En oslipad pärla som vi av en ren tillfällighet stötte på. Byn har en blandning av allt från fallfärdigt obebodda gamla fiskarstugor till modernare höghus och hotell. Camping Orbitur, ligger vackert inbäddat i en hög tallskog, knappt två kilometer från stadskärnan och bara några hundratals meter från floden Minhos utlopp i Atlanten. Under vår vistelse i Caminha, läste vi om den katastrofala stormen, med flera hundra dödsoffer som följd, på den spanska Valenciakusten. Dagen innan vi lämna Caminha, kom det nya varningssignaler om ytterligare ett kraftigt oväder som närmade sej Iberiska halvön, med Spanien och Portugal. Men vi trotsade rapporterna och fullföljde planen att åka vidare på västkusten till Peniche, som ligger drygt 35 mil rakt söderut på den Portugisiska västkusten. Det som fått igång våra tankeseller för just denna by var historiiken och en spektakulär gammal fästning som byggts på en klippa ute i Atlanten.
Peniche, Portugal Efter en halvdagstur i Carthagon, på fina vägar och behagligt körväder, kom vi fram till ställplatsen som ”Tina” skulle leda oss till. På vägen hade vi, precis som många andra, problem med dom olika betalstationerna på motorvägen. Man måste registrera sej på olika betalsystem, vilket vi missade på ett ställe. Vi hade registrerat vårt bilnummer på den första betalstationen vi kom till och tog då för givet att det skulle gälla hela vägen. På vår färd söderut märkte vi att betalstationerna hel plötsligt ändrat färg, från gröna burar där vi registrerade oss, till gula. Vi tänkte inte mer på det men när vi skulle lämna ”den gula delen” av motorvägen som heter Via Verde, strax före Peniche blev det tvärstopp. Vi hade inte registrerat oss, tagit en biljett, i dom gula stationerna, vilket vi skulle gjort i samband med färgbytet och för att få komma vidare fick vi betala, ett så kallat maxbelopp, för hela motorvägens sträcka, på 50 Euro eller drygt 550 kronor för några mils körning. Surt sa räven, men det gäller att vara uppmärksam på dom olika ländernas regler. Vi checkade in i Peniche strax efter lunch och tro det eller ej, men det första vi får se är att denna ställplats har nyttjat serviceplattan till biltvätt också. Precis det vi efterlyste när vi var i Caminha och här fanns till och med en flyttbar bock, så att man kan tvätta taket också. Fantastiskt, att det finns fler än jag som tänker. Efter en god natts sömn var det dags att äntra den gamla portugisiska fiskebyn, Peniche, som ligger på en halvö några mil norr om Lissabon. Peniche, som tidigare var en ö, har genom århundraden och landhöjningar förvandlats till en klippig halvö, som började befolkas i mitten på 1100-talet. Här finns mycket gammalt, fästningar, murar, utsiktstorn och så vidare som skulle skydda folket från objudna gäster. Staden är även känd för sitt hantverk och än i dag sitter fiskarkvinnorna i stora lokaler och knypplar spetsar, som är en månghundraårig konst.
Helena vid statyn av fiskarkvinnan som knypplar
Efter första natten vaknade vi återigen till ett helt fantastiskt väder. Kvicksilvret nådde till och med över tjugostrecket, vilket inte tillhör vanligheterna vid den här årstiden, inte ens på dessa breddgrader. Vi gick en runda i de gamla stadsdelarna med restauranger, prylaffärer, kyrkor och gamla stenhus.
Helena botaniserar i dom gamla stadsdelana
För första gången på resan, träffade vi på svenskregistrerade husbilar och redan första eftermiddagen tog vi ett glas tillsammans med Tina och Micke som paret från Väckelsång i Kronoborgs län heter. Dom hade legat här en vecka och hade en del bra tips att ge oss, som till exempel att det gick guidade båtturer ut till en ögrupp som man kunde se från land. Anledningen till att vi just valde att besöka Peniche, på Portugals Atlantkust, var att vi hade sett bilder på ett gammalt fort, med en spektakulär gångbro mellan en liten klippavsats och en större klippö. Dagen efter samkvämet med Tina och Micke satte vi oss på katamaranen ut till ön med 1500-tals fortet. Ön vi skulle till, ligger i ögruppen Berlengas, cirka 12 km nordväst om hamnen i Peniche. Vi skulle till Berlenga Grande, som är den största i ögruppen med en liten hamn, en fyr, ett kloster och det antika fortet som vi ville besöka. Båtturen tog cirka 40 minuter och när kaptenen bundit fast sin båt vid kajen på ön fick vi byta till en mindre båt som guidade oss in i vikar och grottor innan den lade till vid foten på det gamla fortet.
Ett av alla grottbesök som vi gjorde med den lilla båten i en vik såg vi denna klippformationen som kallas elefanten
Det gamla fortet på sin egna lilla klippa, vid foten av berget
Sao Joao Baptista das Berlengas som är det ursprungliga namnet på fortet heter i dagligt tal, Fort Berlengas. Det gamla fortet var tillsammans med ett flertal andra militära fästningar i ögruppen, staden Peniches skydd mot oönskade gäster. När vi låg förtöjda vid foten av fortet fick vi välja mellan att gå i land och besöka fortet eller följa båten till ytterligare några vikar och grottor på ön. Vi valde att gå iland, vilket även innebar att vi måste gå över det nästan hundra meter höga berget för att nå andra sidan på ön där katamaranen låg förtöjd.
Den smala bron mellan fortet och Berlenga Grande
Helena darrade lite i knäna på den ojämna höga smala bron
Det var en nervpirrande upplevelse att få gå på det gamla fortet och dom smala broarna mellan fortet och det branta berget.
Vi hade en bra utsikt över fortet på vår väg mot toppen
Stigen och de höga ojämna trappstegen upp till fyren och öns högsta punkt var olovligt jobbig. Svetten rann, benen darrade och pulsen låg långt över max för min åldersgrupp. Men väl uppe på toppen fick vi lön för mödan. Det var en helt fantastisk synupplevelse med Atlantens horisont, hela ögruppen och fastlandet med staden Peniche och när vi tittade rakt ner så hade vi det gamla fortet på ena sidan berget och öns båthamn på den andra.
Den vackra fyren på toppen av berget och båthamnen i en
smal vik där det även fanns lite bebyggelse och en servering
Det var en av resans höjdpunkter med bilder som etsats sej fast på hårddisken för all framtid. Senare på eftermiddagen gick vi på restaurang som paret från Väckelsång föreslog. Det var inget dåligt förslag utan en av dom bättre måltiderna hittills, på denna resa. På vår sista heldag tog vi en cykeltur till Beleal som ligger cirka sju kilometer norr om Peniche. Det visade sej var ett riktigt surfparadis med nybyggda lyxiga hus och bilarna som en vanlig knegare inte ens har råd att drömma om.
Ett paradis, med många surfskolor i den härliga badviken
Besöket i Peniche, några mil norr om Lissabon, var en överraskning. Här fanns allt mellan gammalt och nytt, härliga restauranger, en bra ställplats och sist men inte minst tre trevliga dagar med paret från byn som vunnit pris för sitt vackra namn, Väckelsång.
Silves, Portugal Efter fem övernattningar på ASA Motorhome Park i Peniche var det dags för vidare färd söderut. Med den personliga hårddisken fylld med synintryck och trevligt sällskap ställde vi in ”Tina”, vår GPS alltså, på Portugals äldsta stad, Silves. Vi hade drygt 35 mil framför oss, mestadels på betalvägar. Det finns alternativa vägar, men vi har bestämt oss för motorvägar eftersom lokalvägarna oftast har ett mycket eftersatt underhåll. När man kör på vissa lokalvägar kan man jämföra det med en jordbävning, som på richterskalan har 4,6. Detta tillsammans med alla rondeller har fått oss att välja det dyrare alternativet, vi vill ju inte att vinterbostaden rasar ihop som ett korthus. Vi checkade in på Algarve Motorhome Park i Silves strax efter lunch och den första vi stöter på är en gammal arbetskamrat till Helena. Gammal och gammal förresten, det låter bättre om man säger, en före detta arbetskamrat. Ställplatsen i Silves är bra på många sätt, men den har en nackdel och det är att den ligger kloss an en ganska trafikerad väg samt en något högljudd industri. Silves centrum är kuperad och vacker med trånga gator och mysiga trottoarserveringar. Men det som kännetecknar den gamla staden mest är den röda sandstensborgen, Castelo de Silves som byggdes av morerna på 1100-talet.
Den enorma utsikten från borgen över byn och landskapet
Den har genom århundraden bland annat tjänat som en kristen fästning och även som fängelse fram till morernas uttåg från den Iberiska halvön. Borgen ligger på stadens högsta punkt och från murarna har man en enorm utsikt över staden och det platta landskapet nedanför. Vägen mellan Peniche och Silves var bitvis väldigt vacker med ett böljande landskap som täcktes av vackra bulliga Pinjeträd.
Pinjeträden trängs om utrymmet i det böljande landskapet
På ett annat avsnitt följde vi en större kraftledning där släkten Stork valt att bosätta sej. Storkar gillar höjder och om det sammanfaller med klimatet och tillgången till föda, då bygger dom sina bostäder där helt utan bygglov och kommunalpolitikers godkännande.
Det fanns upp till 12 storkbon i varje högspänningsmast
Det var en vacker syn även om bilden, som är tagen genom en bilruta, inte ger full rättvisa. Det allra vackraste avsnittet på denna vägsträckning var bron över floden Tajo. Bron, som heter Vasco da Gama, är 17 kilometer lång och den knyter samman Lissabon med Montijo.
Uppfarten till den 17 kilometer långa bron Vasco da Gama
Vasco da Gama är en av de längsta broarna i Europa vilket kan jämföras med Ölandsbron som är drygt sex kilometer och hela Öresundsförbindelsen som är 16 kilometer inklusive bro, öar och tunnel.
Falesia, Portugal Från Silves hade vi knappt fem mil till en av resans huvudmål, Falecia på Algarvekusten. Vi checkade in på ställplatsen med samma ägare och namn som den vi just lämnat, Algarve Motorhome Park. Det är tredje gången vi besöker denna ställplats och vår ankomst var dagen innan Håkans stora dag, hans 70-åriga födelsedag. Eftersom vi hemlighållit vår ankomst, checkade vi in och letade upp vår plats utan att ge oss tillkänna. Tidigt på morgon, dagen efter ankomsten, knackade vi på dörren till deras KABE och efter en något falsk, men välment… ”ja må han leva uti hundrade år”… blev det stora kramar och dom sedvanliga fraserna. Champagnekorken flög i luften och det bubbliga innehållet tömdes i takt med skratt och glädje. Senare på dagen cyklade vi några kilometer till ett av våra favoritställen, för att fortsätta firandet på strandbaren Rocha Baixinha som förutom den fantastiska utsikten, har god mat och dryck.
Rocha Baixinha med härlig utsikt över Algarves strand.
Redan efter ett par dagar tillsammans med ”småfolket”, som vi kallar Lena och Håkan, var det dags att spela ”plump” och precis som förra året var dom oss helt överlägsna. Vi provade även på boule och även här visade dom sin överlägsenhet.
Vädret var helt fantastiskt, det bästa vi haft någon gång här på Algarvekusten med både sol och många plusgrader. Värmde gjorde också dom svenska fotbollskillarna, som i mitten på november slog till med en 6-0 seger över Azerbajdzjan och gick därmed segrande ur sin grupp, i Uefa Nations League. Det är nästan pinsamt att det skall till en dansk tränare för att få fart på killarna i landslaget igen. Men så är det, ibland måste det in nytt blod och nya tankesätt för att utvecklas. Efter drygt en vecka anslöt Helenas före detta arbetskamrat, Peter med hustrun Lisbeth igen. ” Uddevallafolket”, som vi kallar dom, ville uppleva Algarvekustens skönhet, som dom hört så mycket om. Dom var nyfikna på den långa härliga sandstranden, baden, dom dramatiska klipporna och den 148 steg långa trappan som leder ner till Atlanten.
Hissnande höjder som skiljer Atlanten från land
Håkan blickar ut över den fantastiskt vackra Algarvekusten
Det blev ett trevligt återseende och redan nästa dag åkte vi tillsammans till lyxstaden Villamora. Någon dag senare tog vi en längre strandpromenad till grannbyn Olhos de Agua där vi av en ren händelse hittade en välbehövlig bar som serverade vuxendricka. Dagarna flöt på med cykelturer blandat med strandpromenader, barbesök, kortspel, boule och framför allt ett mycket trevligt umgänge.
Lisbeth, Peter och Håkan på en strandbar i Olhos de Agua
Genom husbilslivet har vi träffat otroligt många nya och trevliga bekantskaper, människor som vi aldrig skulle råka på annars. När man är i övre medelåldern, som jag är, så är det väldigt ovanligt att man får nya kompisar, riktiga vänner som man har kontakt med även när vi är på hemmaplan. Man kan säga att man är previgilerad som får uppleva detta.
Allt blir lugnare när man bestämt sej för att ligga still en längre period. Eftersom vi bokat plats här på Algarvekusten i minst sex veckor så blir den ena dagen den andra lik och hittills har också vädret varit sej likt med mycket sol och ett kvicksilver som håller sej runt 20-strecket. Vid något tillfälle gick vi, tillsammans med ”småfolket” ner till stranden strax före mörkrets inbrott. Solnedgången är något som fascinerar många och man ledsnar aldrig på att beskåda det, trots att det är samma procedur varje dag.
Många som fascineras av solens försvinnande i horisonten
På denna kust ser man solen försvinna ner i Atlanten, men jag ser även fram mot att se den stiga upp ur Medelhavet, vilket vi med all säkerhet kommer att få, när vi kommer till Manilva efter årsskiftet.
I väntan på att det finns mer att skriva om här från Falesia och Algarvekusten, så kan ni få lite historik om det folkslag som härjade och härskade här i Sydeuropa under drygt 700 år. Det folkslag som i dag är en av grunderna till turistinvasionen i Sydeuropa.
Morerna När man läser om byggnader och monument i den sydeuropeiska historien så hänvisas den ofta till en folkgrupp som kallade för morer. Men vilka var dom? Det hela började med att en arab vid namn Mohammed utsåg sej själv som en gåva till mänskligheten och det var han som predikade om det så kallade ”Heliga kriget”. Efter Mohammeds död, 632, tog hans ättlingar över taktpinnen och man började med att erövrade hela norra Afrika och därefter stod Europa i tur för att sprida den muslimska läran. Det var en före detta slav, med namnet Tariq ibn Ziyad som år 711 gick med en arme på cirka 7000 man över sundet från Nordafrika till Gibraltar och efter sju års strider var det araberna, morerna, som härskade i Spanien och Portugal. De lyckades dock aldrig komma åt dom fattiga i bergstrakterna och det var därifrån som motattackerna så småningom kom. De muslimska härskarna, som kallades morer, var inte bara araber utan många kom även från de västra delarna av Nordafrika. Tack vare bergsfolket på Iberiska halvön. kunde kriget få ett slut, då de kristna, efter ett otaligt antal strider, besegrade de moriska styrkorna. 1492 föll det moriska väldet i en sista kamp som utkämpades i den spanska staden Granada. Kristendomen tog över och alla överlevande morer och även judar som inte omvände sej till kristendomen, dödades eller utvisades från Europa.
När vi i dag läser om olika byggnader och kulturella platser på Iberiska halvön, så är det inte helt sällan som dom härrör från morernas cirka 700-åriga epok.Jag har ofta undrat över varifrån dessa människor fick sin styrka. Jag tror inte på någon övernaturlig kraft från någon däruppe men hur hann dom med att bygga alla dessa enorma byggnadsverk, som till exempel borgen i Silves. Jag funderar alltid på hur det gick till. Hur kunde man med bara handkraft och huggmejslar lägga tusentals halvtonstunga stenblock, på varandra och få det att bli en hög rak borg. En byggnad som utan fogmassa och andra moderniteter, dessutom höll tätt. Jag har efter alla frågor genom åren inte fått ett enda förnuftigt svar på detta. Men svaret kanske kommer en vacker dag. Utanför borgen i Silves står denna staty som här fått sällskap av Helena. Om statyn är en mor i skala 1:1 så förstår jag bättre att dom orkade bygga alla dessa monument som bland annat finns på Iberiska halvön.
Helena känner sej trygg bredvid denna bastanta krigare
Grottorna i Benagil Vi cyklade ofta dom drygt fem kilometrarna till den vackra hamnen i Vilamoura för att äta lunch och vid ett tillfälle såg vi att man fortfarande erbjuder sightseeingturer till havs, trots att vintern är i annalkande.
En del av den stora vackra rikemans hamnen i Vilamoura
Man kunde välja mellan fisketurer, delfinsafari och så vidare men det som väckte vårt intresse var en tur till dom omtalade grottorna i Benagil. Innan vi inhandlade biljetter, delgav vi vårt intresse till våra kamrater. Lena och Håkan var på direkt, men Lisbeth och Peter valde att avstå båtturen. Tidigt lördag förmiddag klev vi ombord på båten i Vilamouras vackra hamn och bara några minuter senare gled vi sakteliga utmed den fantastiskt vackra Algarvekusten.
Glädjen var stor när vi i solsken, seglade ut på öppet vatten
Målet för dagen var dom omtalade grottorna i Benagil som ligger drygt två mil rakt västerut från Falesia. Det första som mötte oss när vi kom ut till havs var ”vår egen strand” med de dramatiska rödbruna klippformationerna och från havet fick vi en ännu klarare bild av hur vacker denna kustremsa är.
Först möttes vi av ”vår egen” kustremsa, Praia da Falesia
Sedan passerade vi den lilla vackra byn Olhos de Agua och
därefterAlbufeira, som är huvudorten på denna del av Algarves kust
Vädret var underbart med lite soldis och en behaglig temperatur och Atlanten låg som ett böljande täcke med knappt märkbara efterdyningar från tidigare dagars vindar. Efter drygt halva sträckan passerade vi Armacao de Pera och det var här dom spektakulära klippformationerna började.
Dessa fantastiska klippformationer mötte oss utmed kusten. Kolla den lilla personen till höger på bilden
och måsens utsikt över Armacao de Pera i bakgrunden
Vi satt med vidöppna munnar och bara beundrade dessa konstverk som naturen skapat genom tusentals år, hårda bergsmassiv som formats av vindar och vatten. Hela kuststräckan från Armacao de Pera till grottorna i Benagil var en enda lång synupplevelse med dolda badstränder, höga branta klippor, grottor och så vidare i en salig blandning.
Badstrand för den som vill vara för sej själv en stund
En grotta som vid lågvatten är genomgång till stranden
Många våghalsiga på bron som skapats av naturens krafter
Efter drygt en och en halv timme var vi framme vid målet för dagen, grottorna i Benagil. Turistmagneten till dessa grottor är inte det man ser från sjösidan, för dessa hål i bergen liknar alla andra utmed kusten. Magneten är att man kan köra in med båt i grottorna när vädret och tidvattnet tillåter. Dessutom har grottorna ett stort hål i taket så att solen kan tränga ända ner till den badstrand som finns inne i grottan. De kvarvarande dyningarna, gjorde att kaptenen inte vågade riskera varken sin båt eller ombordvarande så han backade in så nära grottöppningen som han kunde, för att vi skulle kunna ta några bilder. Vi tvingades alltså beskåda hela härligheten från utsidan.
Ingången till de sandstransklädda Benagil grottorna
Här ser man tydligt ljusinsläppet från hålet ovanför grottan
Hålet i Benagil grottan. OBS! Två bilder lånade från Google
På tillbakaresan höll skepparen sin skuta lite längre från land, men det var fortfarande lika fascinerande att se denna kustremsa, som av många anses vara den allra vackraste delen på Algarve.
En bredbent van sjöman blickar tillbaka mot grottorna
Hela resan tog cirka fyra timmar och under färden bjöds vi på vitt vin, öl eller vatten. Om man nu måste klaga på något, vilket ligger i mångas DNA, så var det för att dom inte hade rödtjut på sin bjudlista
Tre dagar med hyrbil Efter ungefär en månad på ställplatsen i Falesia bestämde vi, tillsammans med Lena och Håkan, att hyra en bil. Hyrbilen som vi beställt var, utifrån sett, alldeles för trång för fyra mindre smidiga pensionärer. Men med lite baxande och stönande, fick vi knött in oss och väl på plats så satt man riktigt bekvämt. Enligt uthyraren fick jag inte köra bilen utan en dyr extraförsäkring, på grund av min ålder, så Håkan och Helena fick stå som ansvariga chaufförer på kontraktet. Alla länder har sina regler och det är bara att acceptera. Inget gnäll, det är ändå ingen stor sak och jag satt bra i co-driverns stol.
Carvoeiro Efter ungefär fyra mil på slingriga krokiga vägar, med många rondeller, anlände vi vårt första mål, Carvoeiro som ligger väster om Falesia på Algarvekusten. Vi parkerade bilen intill en vandringsled som delvis är byggd i trä på höjderna ovanför det för dagen stillsamma och nästan spegelblanka Atlanten. Carvoeiro Boardwalk, som träkonstruktionen heter, förbinder staden med Algar Seco-grottorna, dit vi var på väg. Sträckningen vi gick var inte lång, men den var mycket upplevelserik och då framför allt när vi lämnade träkonstruktionen och begav oss ner i skrevorna på dom branta klipporna.
Helena, Håkan och Lena på den långa träkonstruktionen
Lena och Helena på klipporna nedanför vandringsleden
Det fanns dom som var ännu djärvare. Se fiskaren på kanten
Ferragudo Nästa mål var Ferragudo, som ligger drygt en halvmil västerut på Algarvekusten. Ferragudo är en traditionell portugisisk liten fiskeby som av många anses vara Algarves vackraste. Dom vitmålade husen med pastellfärgade dekorer, får en att tänka tillbaka på tiden före turistinvasionen. Vid vårt besök var ett flertal hus under varsam renovering, vilket tyder på att man vill behålla byns karakteristiska stil, långt från höghus och biltäta gator.
En vacker gränd som får en att tänka på svunna tider
Efter ungefär en timmes vandring i den gamla byn och ett barbesök som serverade god mat och ett otroligt gott rödvin, var det dags att vända tillbaka till bilen. Förutom alla vackra gamla hus och fiskebåtarna i hamnen finns här en gammal borg som tidigare bevakade och skyddade objudna gäster att ta sej in i floden, Arade River och Silvers som ligger drygt en mil längre norrut utmed floden.
Castelo de Ferragudo från 1520, skyddade Silves från besök
Silves, som under den moriska tiden var Algarves huvudstad, var ett eftertraktat byte för maktgalna krigiska folkgrupper och andra som inte hade godartade avsikter med sitt besök.
Alvor
Bilder säger mer än tusen ord när det gäller stranden i Alvor
Sista besöksmål på vår första dag med hyrbil var en modernare turiststad som har en av dom vackraste stränderna på denna kuststräcka. Vi gjorde inga besök i själva staden utan ägnade hela vårt besök åt stranden och dom helt enorma klippformationerna som vind och vatten skapat genom årtusenden.
Ord är helt överflödiga… man bara häpnar av beundran
Alte, liten by i bergen På dag två med hyrbilen, vände vi nosen norrut mot bergen och byn Alte. Byn, som är känd för att vara en av de mest orörda byarna i regionen Algarve, ligger knappt tre mil från kusten. Håkan, som fick fortsatt förtroenda som chaufför, rattade oss genom den potugisiska landsbyggden, på smala och krokiga vägar, upp till den lilla byn som som ligger på sluttningarna i en bördig dalgång. I utkanten av den lilla byns kärna finns det ett vattenområde med bassänger och rännor som vid vårt besök var mer eller mindre torrlaggda. Under vinterns och vårens regnväder i bergen fylls den flodfåra som leder vattnet ner till byn och området med bassängerna. Vattenflödet rinner i en strid ström under hela sommarhalvåret och på höstkanten börjar förrådena i bergen sina, vilket var fallet vid vårt besök. Från bassängerna rinner vattnet i öppna rännor till en pumpstation som förser byborna med färskvatten. Vi anläggningen har man bevarat ett gammalt vattenhjul, från tiderna före dom nya moderna pumparnas intåg i historien. Här kan man se hur man tidigare, med handkraft och smarta lösningar lyfte upp vattnet till en högre nivå för att det skulle bli självrinnande till befolkningen i byn.
Det gamla vattenjulet som försåg byborna med färskvatten
Överskottsvattnet hamnar i den naturliga bassängen som på sommarhalvåret är bybornas pool. Många anser att det är en av få pooler som får färskvatten direkt från bergen. Vattnet är mycket kallt och det är sällan någon trängsel i poolen, det är främst barnens lekplats.
Den naturliga kalla poolen där barnen älskar att bada
På en bergssida mitt emot byn har man målat denna flagga
Alte är en lten by med en liten kyrka, vitkalkade hus med traditionella skorstenar i Algarvestil och kullerstensgator. I dom trånga gränderna fanns det gott om små barer att slinka in på. Det fanns matbutiker, hantverk, krukmakeri och så vidare och allt var småskaligt. Vissa barer bestod bara av några stolar och ett par bord på trottoaren.
Till och med katterna hade egna hus med matskålar utanför
Innan vi lämnade det minnesvärda besöket i den pittoreska lilla bergsbyn åt vi lunch på en bar med traditionella portugisiska rätter. På hemvägen hade vi bestämt oss för att bunkra eftersom vi nu hade bil. Första stoppet var på Continente och redan där började bilen se konstigt låg ut. Efter ytterligare några kilometer hittade vi Lidl där vi fyllde på med ytterligare några lådor av det röda. Nu var det inte bara fullt, det var överfullt. På dom sista kilometrarna tillbaka till husbilarna fick den lilla SEAT-motorn verkligen bekänna färg i backarna, men Håkan rattade det hela på ett lugnt och bra sätt, så att både vi och bilen kom fram helskinnade.
Foia, bergstopp med utsikt Redan förra året besökte vi denna bergstopp som ligger drygt sex mil i nordvästlig riktning från Falesia. Bergstoppen, som är den högsta i Algarve, har en höjd på cirka 900 meter över havet. Vid förra årets besök var det lite dimmigt vilket försämrade den enorma utsikten. Årets besök var bättre, det var inte helt klart, men sikten mot kusten och semesterorterna var betydligt bättre.
Utsikten mot Atlanen och Portimao knappt tre mil från Foia
Uppe på toppen finns en liten bar och en affär med sådant som turister köper, men hit åker man inte för att handla. Det är en lång krokig, men asfalterad väg upp till toppen och liksom förra året såg vi många lättklädda cyklister som tränade i backarna.
Detta är vad cyklisterna strävar efter att se på toppen
Monchique Efter besöket på utsiktsplatsen bromsade Håkan SEAT-en ner till en liten bergsby som fanns med på den planerade besökslistan. Även här har man bevarat ett gammalt vattenhjul som påminner om tiderna före industralliseringen.
Ett bevarat vattenhjul som lyfter vatten till en högre nivå
Det var ännu ett trevligt besök och efter några kortare promenader i byn var det dags för lunch.
Bergsbyn Monchique med vitkalkade hus och en kyrka
Innan vi lämnade byn stannade vi till på torget där det låg ett antal utskänkningställen.
Lena, Helena och Håkan njuter i solskenet på torget
Monchique var vårt sista besök med hyrbil. Efter hemkomsten och återlämnande av bilnycklarna var det bara att samla ihop minnesbilderna från tre underbara och upplevelserika dagar. Vi tackar vår chaufför Håkan och reseledaren Lena för dom härliga resmålen och det trevliga sällskapet.
”Småfolket”, som vi säger, Håkan och Lena från Falkenberg
Lucia Damen i vitt med eld i håret är inget man känner till i Portugal, man har inte ens hört talas om den traditionen. Inte konstigt då att våra grannar lyfte på ögonen när dom, tidig morgon, fick se oss på väg till Lena och Håkan.
Årets Lucia 2024 utanför Lena och Håkans husbil
Vi bankade hårt på dörren och efter en kort stund öppnade en yrvaken halvnaken man med ett, minst sagt, förvånat ansiksuttryck. När ”Småfolket” så småningom fick samlat ihop sina tankar och fått på sej kläderna, bjöds vi in.
Vi firade årets Lucia i en Kabe, lite trångt men hjärtligt
Vi hade med oss hemmagjord glögg och sedvanliga tillbehör och det blev många härliga skratt innan det var dags att njuta ytterligare en dag i vårt paradis, Falesia i Portugal.
Mitten och slutet av december är en hektisk period med många måsten. Innan Lusse är det några adventsdagar och när allt detta är avklarat börjar planering och inköp inför julen. Därefter är det dags att sparka ut det gamla året med en god nyårssupe, några glas av dom yrselframkallande dryckerna innan man skålar in och välkomnar ännu ett nytt år. Dan före dopparedan, gjorde vi ett besök på julmarknaden i Albufeira. Det var en trevlig eftermiddag med god mat och… ja ni vet. Men det trevligaste inslaget var när vi stannade till vid en av alla de handelsbodar som stod uppställda på stadens torg.
Bodar med tingeltangel och ”måste ha grejor” inför julen
Vi gjorde ett stopp vid en bod som sålde alkoholhaltiga varor, med varierande ”YPK”, (yrsel per krona). Det trevliga paret i boden, såg direkt vilken kategori av människor vi tillhörde och innan vi visste ordet av hade dom hällt upp körsbärslikör i små chokladskålar. Därefter lärde dom oss att svepa dom två centilitrarna, samtidigt som vi skulle tugga i oss chokladskålarna. Vi tuggade i oss ett antal chokladskålar och kom fram till att blandningen var en smaksensation. Smakerna gifte sej med varandra, som man så vackert brukar säga, när det är något alldeles extra.
Paret som lärde oss att dricka sprit i små chokladskålar
Därefter bjöds vi på en 46 procentig Portugisisk dryck som kommer från Arbutusbär (jordgubbsträd). Nu kan man tala om ”YPK”, för den starka drycken var trots procenthalten, välsmakande och len. Den var lättdrucken och helt utan några grimaserande ansiktsuttryck när drycken passerade smaklökarna. Det var ett glatt och högljutt gäng, som med kassar fulla av vuxengodis, satte sej i en taxi för vidare transport tillbaka till Falesia och våra husbilar. (Under rubriken ”Klimatemigranten 2023-24”) kan du kan läsa mer om turistorten Albufeira och jordbävningskatastrofen som drabbade stora delar av Algarvekusten i mitten på 1700-talet).
Julafton För andra året i rad firar vi vår jul i Potugal tillsammans med Lena och Håkan. Vi började precis som förra året med en promenad ner till stranden där vi delade på en flaska bubbelvatten och när vi satt där anlände även Lisbeth och Peter, från Uddevalla, med en liknande flaska i handen. Efter någon timmes samkväm i solsken och lite plaskande i det iskalla vattnet var det dags för Kalles julkavalkad.
Håkan försöker få ut 100 kilo motstånd i det kalla vattnet
Kalles jul är ett måste, konstigt nog för man kan ju allt utantill och en av mina favoriter är Långben på campingsemester. Alla dom tekniska lösningarna, där till exempel en säng vänds upp och ned och blir ett badkar, är nästan lika rolig varje år. Tyvärr finns det husbilstillverkare som leker med olika ”kalleankalösningar”, som kan se bra ut när det är nytt, men som på sikt oftast orsakar stora tekniska problem. Efter Kalle Anka var det dags för julens läckerheter med allt från skinka, köttbullar, Jansons och så vidare till julmatens höjdare, äkta halländsk grönkål a´la Håkan Gustavsson. Den är så god att man nästan glömmer att dricka snaps, som ju också är ett måste på det traditionella julbordet. Mellandagarna rullade på med promenader på stranden och cykelturer på åkrar som förändrats från jordbruk till jättestora golfanläggningar.
Ny jättestor golfbanan som beräknas vara färdig i sommar
På flera av våra cykelturer har en stor flock med får och getter korsat våra vägar och vi har alltid imponerats av att detta uråldriga arbete fotfarande existerar. Fåraheden och hans hund driver djuren med visselljud och tecken och hunden vet precis när flocken skall drivas åt vänster, höger och så vidare, samtidigt som hela flocken skall var samlad, tätt intill varandra. Inte ett djur lämnar gemenskapen som rör sej sakta men säkert när dom betar, helt gränslöst över åkermarker och i skogsdungar. En dag hade flocken, med hundratals djur, vägarna förbi vår camping och då blev det ”man ur huse”.
Fåraheden med alla sina djur går förbi vår camping
Många ville se denna fantastiska och uråldriga arbetsuppgift, som än i dag, existerar här i sydeuropa. Vi cyklade ofta den dryga halvmilen till Vilamoura och Quarteria för att handla, äta lunch och så vidare, vilket även var en av mellandagarnas aktiviteter.
Quarteria och Vilamoura Det gamla fiskeläget Quarteira, som i dag är sammanbyggt med Vilamoura, tros ha anor från en tidsepok långt före det romerska imperiets storhetstid. De båda städerna ligger ungefär mitt på den 15 mil långa Algarvekusten. Det gamla fiskeläget, var, förutom fisket, även känt för dom långa sandstränderna och dom vackra barrskogarna med pinje och tall som omgärdade byn. 1916 bildades församlingen Quarteira och strax före millenniumskiftet, år 2000, fick Quarteria stadsrättigheter. Vilamoura är en betydligt yngre stad som på 1970-talet påbörjade byggnationen av en lyxig marina som i dag är den största småbåtshamnen i Portugal med 825 platser. Hamnen har med åren blivit internationellt uppmärksammad, vilket kan bero på att många lyxiga miljondollaryachter har sin hemmahamn här och att den unga staden vittnar om lyx och överflöd. Utanför det gamla hamninloppet håller man i dag på med byggnationen av ytterligare en gästhamn och av storleken, som man delvis ser i dag, så är platserna dimensionerade för dom riktigt stora lustyachterna.
Den nya lyxhamnen som skall vara färdig till sommaren
Vilamoura är inte bara en hamn för på 1980-talet beslutade dom styrande att man skulle bygga ett elitgolfcenter, vilket resulterat i att man i dag har fem fantastiskt vackra golfanläggningar, med ett flertal 18-hålsbanor på varje. Lyx föder lyx och förutom den nya hamnen som står färdig till sommaren, kunde vi på våra cykelturer se att man påbörjat arbetet med ytterligare två nya jättestora golfanläggningar på markerna norr om tvillingstäderna. Förutom hamnen och golfbanorna finns det kasinon, diskotek, nattklubbar, tennisbanor, restauranger och så vidare. Det finns drygt 200 hotell i församlingen och allt, nästan allt, vittnar om att man söker kunder med välfyllda plånböcker. En 18-hålsrunda, på någon av dom fina golfbanorna, kostar runt 200 Euro. Runt hela hamnen ligger uteserveringarna och restaurangerna sida vid sida och trots att det är vinter här så är dom ganska välbesökta. Vi cyklade ofta dom fem kilometrarna till den lyxiga hamnen för att äta lunch eller bara för att se alla dom fantastiska båtarna som ligger förtöjda där.
Att ta en lunch med denna fantastiska utsikt är inte helt fel
Vid sidan om hamnen, i den äldre delen av Quarteria, finns en fiskmarknad med försäljning av dagens fångst, som är väl värd ett besök. Vid ett par tillfällen cyklade vi dit för att inhandla någon god fisk som vi sedan la på grillen. Håkan som är vår fantastiska grillkock är specialist på just fiskar. Redan vid inköpet skall det klämmas och kännas på fiskens fasthet, innan han slår till. Innan han lägger fisken på grillen, rensar han den från inälvor, kryddar och viker ihop den, så att den ser hel ut igen. Därefter snittas och kryddas skinnet med vitlök, olja, salt och så vidare, innan den till slut läggs på grillen. Det bli alltid fantastiskt gott och vi ser redan fram mot nästa grillafton.
Bilder som säger mer än tusen ord
Mitt nyårslöfte är att följa Hälsomyndighetens uppmaning. ”Om man dricker mindre än två glas vin om dagen, tre gånger på en månad, så finns det hjälp att få.” Med vänlig hälsning Hälsovårdsmyndigheten.
Nyårsafton På årets sista dag njöt vi av en fantastiskt god nyårssupe på favoritrestaurangen, Rocha Baixinha, som ligger på stranden, mellan Falecia och Vilamoura, cirka tre kilometer från campingen. Vi åt och drack gott och strax efter att solen försvunnit i Atlanten cyklade vi tillbaka till husbilen för att se nyårsaftonens höjdare, ”Grevinnan och Betjänten” och lite annat smått och gott som Sveriges Television har att bjuda på innan det var dags för Johan Rabeaus att välkomna ett nytt år. Strax före midnatt gick vi ner till stranden och precis på tolvslaget brakade det hela loss med bomber och fyrverkerier från Albufeira i väster till Vilamoura i öster. Det var ett bedårande och färgsprakande skådespel som lyste upp den svarta natthimelen och som även avspeglade sej det i mörka havet.
Fyrverkeri från Olhos d´Agua sedd från trappan till starnden
Isla Cristina, Spanien På det nya årets andra dag var det dags att checka ut från Algarve Motorhome Park, Falesia och det var nu även dags att lämna Portugal där vi nu tillbringat drygt två månader. Efter den underbara tiden i Portugal, körde vi över bron och floden Guadiana, som är landgränsen mellan Portugal och Spanien. Vi lämnade många fantastiska upplevelser bakom oss med allt från det gamla 1500-tals fortet, Berlengas i Peniche, till den hypermoderna rikemanshamnen i Vilamoura. Men det vi ihågkommer mest är tiden vi haft tillsammans med Lena och Håkan, nästan två riktigt trevliga månader. Vi har cyklat, gått och hyrt bil ihop och vi har haft pulshöjande tävlingar i både kortspel och boule och pricken över i-et var vår avslutande nyårssupé på strandbaren Rocha Baixinha
Rocha Baixinha, en favorit på Falesias strand, med god mat
Det var en minnesvärd sista dag på året tillsammans med våra vänner. Vi åt gott, drack personanpassade drycker och vi lämnade Rocha Baixinha samtidigt som solen försvann ner i Atlanten.
Efter lite drygt tio mil checkade vi in på Camping Giralda, i Isla Cristina på den spanska västkusten. Tre dagar hade vi förbetalat för, men efter den första anblicken, så kände jag att jag helst ville åka härifrån meddetsamma. Vissa delar på campingen såg ut som en soptipp, ordningen var katastrofal och vissa servicebyggnader var stängda. Hela min kropp skrek efter att ”ta mej härifrån”, men vi bestämde oss ändå för att stanna tiden ut, vi hade ju ändå betalat för tre övernattningar
Helst ville man göra som Kalle Anka, täcka allt med en duk
Vi tog en kortare promenad på den milslånga vackra sandstranden, Playa de Casita Azul, som sträcker sej från centrum i Isla Cristina i norr till floden Rio Piedras i söder. Campingen, som ligger drygt två kilometer söder om Isla Cristina, skiljs från Atlanten av en fantastiskt vacker Pinjeskog där det går en flera kilometer lång slingrande cykel- och gångväg, som är gjuten i grov betong. Av förklarliga skäl var det många hundägare som rastade sina fyrbenta telningar utmed stigen, för det var en fantastisk skog för hundarna att springa av sej i. Felet var bara att många hundar använde stigen som toalett som ägarna inte brydde sej om att plocka upp, vilket vi inte är vana vid och som fick helhetsintrycket att svalna.
En vacker cykelled som bitvis mest liknar en hundtoalett
Det är en mysig liten by med fiskehamn och gamla bostäder från tiden när fisket var den stora inkomstkällan. Hela byn, strandbarerna, lederna i Pinjeskogen, campingen och så vidare har en gång i tiden varit fantastiska investeringar från kommunens sida, enligt mitt sätt att se det. Men därefter gick filmen av. I dag är allt slitet och rostigt, ruttet och förfallet, man har helt enkelt inte underhållit allt det vackra. Kommunen har investerat och låtit allt förfalla, vilket, i mina ögon, är detsamma som att slänga pengarna i sjön. Detta är inget ovanligt, det är ungefär densamma tendens som existerar i Sverige. Ta bara förslaget att bygga ett snabbspår till Stockholm för miljarder i stället för att underhålla den befintliga järnvägen som har stora problem, bara för att ta ett exempel. I fallet Isla Cristina så är det tydligt att vanvård skapar vanvård. Överallt låg det papper, plast och annat skräp, det var hundbajs på trottoarer och stigar, träbryggor och bänkar var genomruttna och det var allmänt ostädat överallt. Det fanns gott om papperskorgar men dom var helt tomma. En gång Isla Cristina på den spanska västkusten, men aldrig mer. Det är synd, för med en gnutta bättre ordning och lite uppfräschning hade vi och många med oss gärna återkommit till den milslånga härliga sandstranden och den pittoreska lilla byn.
Manilva, Spanien Tre nätter blev det på den skräpiga campingen innan vi ställde in ”Tina” på Manilva och camping La Bella Vista vid Medelhavet. Här, liksom på hela vår planlagda rutt, hade familjens ”Ullabella” bokat plats redan innan vi lämnade Sverige. För att vara säker på att få en plats på den populära spanska medelhavskusten, är det helt enkelt ett måste att förboka, om man inte vill riskera att bli sående utanför. Allt fler har upptäckt friheten med husbil, vilket innebär att det oftast är fullbelagt på dom populäraste campingarna och det är framför allt dom stora folkgrupperna, britter, tyskar, holländare och skandinaver som söker sej till dessa breddgrader under den mörkare årstiden. Framför oss hade vi cirka 35 mil i sydostlig riktning som mestadels gick genom ett av Spaniens bördigaste landskap. På dom kilometervida böljande åkrarna, hade det redan nu, i januari, bildats ett täcke av små gröna strån som trängt sej igenom den mörka jorden, för att nå solens strålar. När vi närmade oss Medelhavet blev landskapet mer dramatiskt med branta backar och lågväxande vegetation. På sluttningarna kunde man, förutom dom vackra pinjeskogarna, se olika odlingar med vindruvor, avokado, granatäpplen, mango och så vidare. Manilva, som ligger på Costa del Sol, är ett hårt exploaterat område med mängder av turister. Kustremsan är cirka 30 mil lång och sträcker sej från Gibraltar i söder till Nerja i nordostlig riktning. Costa del Golfo, som kustremsan också kallas, är kontinentens solsäkraste område och här finns bland annat ett 60-tal golfbanor i varierande storlekar och standard. Kustremsan brukar även kallas för ”Europas största lekplats för vuxna” och det är inte helt ovanligt att man ser välklädda kvinnor och män, som letar efter små vita bollar i naturen. Att kustremsan drar till sej dom rikare är fullt förståeligt med alla dessa förutsättningar och lägg där till att Malaga, som ligger nästan mitt på solkusten, har Spaniens tredje största flygplats. Vi checkade in på La Bella Vista strax efter lunch och såg direkt att den förbeställda platsen var till full belåtenhet. Prisskillnaden mellan ”soptippen” i Isla Cristina och denna lyxiga camping med extra allt, var enbart tre Euro per dygn och skall man jämföra med en lyxcamping hemma i Sverige, så är det tre gånger billigare här i Spanien. På La Bella Vista är det ordning och reda. Trädgårdspersonalen beskär buskar och träd och håller hårdgjorda ytor fria från nedfallna kvistar och löv och i den jättestora servicebyggnaden är det kvinnor som ser till att allt är rent och fräscht. Det finns en restaurang med god mat och en bar för den som bara vill släcka törsten. Vissa kvällar har man uppträdande i restaurangen och några gånger i veckan är det dans till livemusik. Det finns även en utomhuspool och en mindre matbutik. Under drygt två månader hade vi kunnat se solen försvinna ner i Atlanten och nu ska vi i drygt två månader se samma sol komma upp ur Medelhavet.
Här ser vi solen försvinna ner i Atlantens djupa hav
och här kommer den upp igen i Medelhavets horisont
Efter några dagar på La Bella Vista anlände Micke och Tina, paret från Väckelsång, som vi träffade i Peniche. Dom hade också bokat plats här, men dom skulle bara stanna drygt en vecka. Det var ett trevligt återseende med extra allt från promenader, gemensamma luncher till discodans på campingens restaurang.
Estepona, Spanien Dagarna innan ”Väckelsångarna”, Tina och Micke, skulle lämna campingen bokade vi en taxi till Estepona, som ligger drygt en mil längre österut på Medelhavskusten. Det var marknadsdag vilket var en av anledningarna till besöket, för på de spanska marknaderna finns det alltid någon ”måste ha” grej. Jag köpte som vanligt kallingar och strumpor, vilket är ungefär så långt som min fantasi och plånbok sträcker sej. Nästan alla orter i Spanien har en marknadsdag i vecka. Manilva har en mindre marknad på fredagar och på söndagar är det en tre gånger så stor i Estepona, med ett betydligt större utbud. Marknader är faktisk ett trevligt inslag i den spanska kulturen. Här träffas man, handlar, tar en öl tillsammans och så vidare och vad vi förstått, är det många spanjorer som gör de flesta inköpen på dessa marknader. På dom större marknaderna finns det allt från matvaror till elektronik, porslin, mattor, skor, kläder och så vidare. Man kan säga att det som finns… det finns på marknaden. Efter diverse inköp var det dags för en lättare lunch och där, gömda bakom en stor öl, satt även Uddevallaborna, Peter och Lisbeth, som också var på tillfälligt besök i Estepona. Det blev ett kort återseende och efter lunchen, skildes vi återigen från Uddevallaborna, som var på väg mot Nerja och för oss var det var dags att okulärbesikta den vackra staden som är mest känd för sin gamla stadsdel. Det blev ett par timmars botanisering i både de gamla och nyare stadsdelarna, samt några barbesök, innan det var dags för oss att tillkalla en taxi för vidare färd tillbaka till campingen. Estepona, som även kallas ”Solkustens trädgård” gjorde verkligen skäl för namnet. Det som främst fick mej att lyfta blicken var alla blommor i olikfärgade krukor som fanns överallt. Dom hängde på väggar, stod på trottoarer, uteplatser och så vidare. Det var fantastiskt vackert och det var främst i de gamla stadsdelarna med vitkalkade låga hus, smala gränder, trappor och stenbelagda små torg, som färgprakten kom till sin rätt.
Alla fasader, höga som låga, var dekorerade med blommor
Micke, Tina och Helena, släcker törsten på en uteservering
Några dagar senare cyklade Helena och jag till Estepona igen för att se den långa vackra strandpromenaden som bidrar till att staden kallas ”Solkustens trädgård”. Den breda härliga boulevarden är en drygt tre kilometer lång blomsterprakt och överallt finns det utskänkningsställen som bland annat kan återställa vätskebalansen efter en lång cykeltur i solskenet.
Helen glider fram i boulevadens soldränkta blomsterprakt
På tillbakavägen stannade vi till på en udde med härlig utsikt över Medelhavet och kustremsan. Man kunde se ända till ”The Rock” som den kända Gibraltarklippan kallas. Trots att det var lite soldis såg vi i horisonten den 426 meter höga klippan som ligger cirka fyra mil, fågelvägen, från vår utsiktsplats i Estepona.
I vänstra bildkanten kan man skönja ”The Rock” i soldiset
Att Costa del Sol är ett paradis för både fattig och rik är lätt att förstå. Här ser man allt från lyxiga villor till bilar, typ Rolls Roy, Ferrari, Maserati, Bentley och så vidare, till cyklande campare med pension som enda inkomstkälla. Det som fattig och rik har gemensamt, är att vi alla vill njuta av livet även under vinterhalvåret. Den spanska solen, uteserveringarna med mat och dryck, promenaderna och allt annat som gör livet lättare att leva, även under den kalla, mörka årstiden.
De ska va gött å leva… annars kan de kvitta… gött, gött, gött
Sotogrande, Spanien Vi gjorde nästan dagligen en längre eller kortare cykeltur utmed Medelhavets kust. Turerna vändes mestadels österut eftersom dom bilfria cykelvägarna tar slut någon kilometer väster om Manilva. Vi hade läst om Sotogrande, en modern stad som ligger drygt en mil väster om vår camping. Men för att komma dit, var vi tvungna att cykla några kilometer på den hårt trafikerade motorvägen A7, som går utmed hela medelhavskusten. Vi funderade på buss eller taxi, men av erfarenhet vill vi gärna ha med oss cyklarna eftersom man upplever mer på kortare tid. Är man pensionär så gäller det att memorera så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Sotogrande grundades så sent som 1962 av en filippinsk affärsman som hade inspirerats av lyxiga resorter på Filipinerna och i Kalifornien. Hans krav var att det skulle finnas mark för en golfbana, en flod för att kunna bygga en hamn, oförstörda stränder för bad och rekreation samt närhet till en flygplats. Med beviljat bygglov byggdes först en golfbana, som i dag heter Club Real de Golf, Sotogrande. I dag är golfanläggningen en av Europas mest prestigefyllda med tävlingar som Volvo Masters, Ryder Cup, Spanska Öppna och så vidare. Det finns mycket att säga om Sotogrande som har en livsstil i världsklass med ett utbud av bekvämligheter som tilltalar de ekonomiskt oberoende. Staden är hem för några av Spaniens rikaste affärsmän och politiker. Här finns även film- och idrottsstjärnor bokförda, som till exempel Lionel Messi, Rafael Nadal, Hugh Grant, Rod Stewart med flera. Efter ett noggrant övervägande bestämde vi oss för att cykla till den lyxiga staden. På med hjälmarna, som är cyklistens enda skydd, gav vi oss iväg. På motorvägen gick trafiken mycket fort, vinddraget sög tag i kläderna men vi uppfattade ändå att de spanska bilisterna visar stor hänsyn och håller behörigt avstånd. Däremot var det några D-registrerade husbilar som, liksom bilisterna hemma i Sverige, svepte förbi med otrevlig närhet och helt utan hänsyn. Till saken hör att det i Spanien finns en lag som säger att man måste hålla minst en och en halv meters avstånd vid omkörning av cyklister och den som inte följer detta riskerar höga bötesstraff. Dessutom är det tillåtet att cykla på motorvägar. Sotogrande var precis lika vackert som vi hade läst om och det är inte konstigt att den ibland kallas för solkustens Beverly Hills. Många byggnader är arkitektoniska mästerverk och allt är målat i härliga pastellfärger. I gatuplanen trängs restauranger och barer med butiker och banker och alla tävlar om att synas bäst liksom lyxbåtarna i den stora hamnen.
Lyxiga hus i glada färger med egna båtplatser i kanalerna
Restauranger och barer tävlar om dom bästa platserna
Den exklusiva båthamnen i Sotogrande med 1382 platser
Den lyxiga hamnen i Vilamoura, Portugal, har sedan länge suttit fastlimmad på hornhinnan, men efter denna dag har bilden fått ge vika för något ännu mer fascinerande, Puerto Sotogrande. Det blev några timmars rundvandring i solsken med lyx och överflöd, innan det var dags att sätta sej på cyklarna igen.
Vårt besök inföll på en vardag, mitt i den spanska vintermånaden, vilket var anledningen till att det var ganska glest med folk på gator och torg. Men dom som såg oss tänkte nog att vi var riktigt fattiga, eftersom vi inte ens hade elmotor på dom gamla järnhästerna. Men så är det, inför Gud är vi alla olika och vi är helt nöjda med vår ekonomi som ger oss möjlighet att överhuvudtaget kunna vistas på dessa breddgrader under dom mörka och kalla vintermånaderna. Innan vi lämnade Sotogrande cyklade vi förbi en torrdocka, där det låg en båt som var till salu.
Den bakre båten, som heter Insignia, väckte vår köplust
Helena gurglade fram den 10 år gamla och 35 meter långa yachten, Insignia och på prislappen stod det, 8 500 000 US dollar eller närmare en 100 miljoner svenska kronor. Efter en snabb blick på kontot, släcktes vår köpglädje helt. Det visade sej att det fattades minst fem nollor bakom våra tillgängliga medel. Vid hamninloppet från Medelhavet fick vi åter se ”The Rock” i soldiset.
Helena spanar i soldiset för att kunna se klippan ”The Rock”
Men nu var vi bara drygt två mil, fågelvägen, från den enorma klippan som tillhör England sedan 1704, då Sir George Rook intog halvön Gibraltar, med hjälp av tyska legosoldater. Hela Gibraltar är ett brittiskt territorium, några mil nordost om Iberiska halvöns sydspets. Staden har knappt 35 000 innevånare och allt följer engelska seder med öppettider, valuta, poliser och så vidare och på huvudgatan, Main Street, finns det gott om pubar, affärer, banker och allt annat man behöver. Vill man besöka staden och den omtalade klippan så måste man visa giltigt pass för att komma över gränsen. Efter ungefär fyra månader i solsken och behagligt väder, med några få dagars nederbörd i norra Spanien och Portugal, var det dags för himlaportarna att bevattna Solkusten. Vi var inne på vår näst sista vecka i Manilva, när vädergudarna fick för sej att det borde vara nog nu, med värme och solsken. Vinden fick mer bråttom samtidigt som kvicksilvret dalade och molnen tömde sina depåer. Till en början kändes det lite befriande och aktivitetskurvan gick spikrak nedåt, från att ha legat på en ganska hög nivå, med cykelturer och promenader. Men redan efter en heldag i husbilen började det pirra i benen och nästkommande dag tog vi fram våra regnkläder. Vädret slår om snabbt här på Costa del Sol och efter tre dagar gjorde kuststräckan sej förtjänt av namnet igen. Camping, La Bella Vista, ligger vid Playa de la Duquesa i kommunen Manilva och bara några hundra meter österut ligger Castello la Duquesa eller, fritt översatt, ”hertiginnans slott”. Vid foten av det lilla slottet, som är från 1700-talet, finns en liten by från den tidsepok när folket livnärde sej på fiske. Hela den gamla byn med dom låga husen och den lilla kyrkan har sedan några år tillbaka genomgått en aktsam renovering, där man bevarat byns ursprungliga karaktärer och färgsättning. Det är väldigt pittoreskt och förutom bostäderna finns det ett tiotal utskänkningsställen, med allt från indisk mat till spanska tapas. Eftersom våra cykelturer mestadels gick genom den lilla byn, hände det ofta att vi stannade till för att bidraga till barägarnas överlevnad. Oftast blev det bara en öl eller ett glas vin på någon trottoarservering men ibland kostade vi även på oss någon lyxigare restaurang med vita dukar. Manilvas stadskärna ligger uppe i bergen, ungefär tre kilometer från kusten och en vecka innan vi lämnade Costa del Sol, bestämde vi oss för att cykla dit. För att slippa den hårt trafikerade huvudleden upp till staden, hittade vi en mindre väg genom landsbygden. Det visade sej vara var ett felbeslut, ett riktigt felbeslut, för efter drygt två kilometer i svag uppförsbacke möttes vi av en väg som mer såg ut som en vägg. Envisa som vi är, steg vi av cyklarna och ledde dom uppför branterna och en halvtimme senare såg vi, genomsvettiga och trötta, stadsgränsen som ligger cirka 140 höjdmeter över havet. Där hade man, tack och lov, placerat en tapasbar och aldrig har en kall öl hittat sin strupe så fort.
Den ölen visste var den hörde hemma efter en svettig backe
Belöningen, denna enorma utsikt över landskapet och havet
Tröttheten efter vårt felaktiga vägval gjorde att vi inte orkade sista biten till Manilvas centrum, som ligger ytterligare några tiotal meter högre upp på kullen. Vi bestämde oss istället för att rulla tillbaka till den platta cykelvänliga kusten igen. Vår sista cykeltur på denna del av Medelhavet, tog vi till restaurang ”raset” som vi kallar den. Restaurangen, som ligger cirka tre kilometer från campingen är mycket välbesökt och det beror säkert på dess läge bara några meter från Medelhavets strand. Ta en titt på bilderna och föreställ er vad den svenska hälsovårdsmyndigheten skulle sagt.
Ingen vacker syn men välbesökt, kanske beroende på läget
En månade blev det på denna del av solkusten innan det var dags att besöka nästa mål, Nerja, som också tillhör en av våra favoriter. Men innan vi checkade ut från La Bella Vista bokade Helena plats inför nästkommande års klimatflykt. Trots att vi var ute i så god tid, så var januari 2026, nästan fullbokat, vilket talar sitt tydliga språk om campingens popularitet och om husbilarnas explosionsartade utveckling.
Nerja, Spanien Vi lämnade Tjörn för fyra månader sedan och fram tills nu har vi förflyttat oss längre och längre söderut, på den drygt 490 mil långa sträckan. Vi har kört i sick sack genom Tyskland, Frankrike, norra Spanien och Portugals västkust, innan vi nådde Manilva som är årets vändpunkt. Från och med nu kommer övernattningarna att ligga några mil närmare Sverige. Till dagens mål Nerja, som också ligger på Costa del Sol, är det cirka 16 mil i nordostlig riktning, utmed medelhavskusten. Hela bilvägen utmed den spanska medelhavskusten är cirka 128 mil lång, från Tarifa på Spaniens sydspets till Portbou vid gränsen till Frankrike. Nerja är en populär ”svenskstad” som vi besökt vid ett flertal tillfällen och som vanligt checkar vi in på camping Cortijo San Miguel, som ligger någon kilometer mil väster om stadskärnan. När vi är i Nerja, hör det till vanligheterna att vi besöker en före detta arbetskamrat, Bengt och hans Marika, som har en lägenhet i Torrox Costa, några kilometer i motsatt riktning från vår camping. Vid årets träff anslöt ytterligare en före detta arbetskamrat, Dennis och hans fru Eva, som nyligen köpt en lägenhet på den populära strandremsan, Costa del Sol. Det blev ett glatt återseende och i vanlig ordning blev det många ”gamla arbetsminnen” som stod högst på agendan. Kanske lite tråkigt för våra respektive, men så länge man skojar och har roligt och inte tömmer minnesbanken på en massa tråkigheter, så tror jag att även damerna gläds. Många skandinaver, likt våra vänner, söker sej till Nerja och grannkommunen Torrox och var man än befinner sej, i affärer, på barer och så vidare, hör man folk med nordiska tungomål. På hela Costa del Sol, solkusten, finns det drygt 35 000 svenskar som äger sin egna bostad och av dom är det drygt 1 100 som är mantalsskrivna i Nerja och 140 i Torrox. Om man är i Nerja finns det en hel del måsten, som man bör lägga lite tid på.
Balcon de Europa Den mest omtalade och välbesökta platsen i Nerja är Balcon de Europa, eller balkongen, som vi säger på svenska. Efter en stor jordbävning 1884 förstördes stora delar av kuststräckan i detta område och efter förödelsen kom kung Alfonso XII på besök. När han stod på just denna platå och blickade ut över Medelhavets horisont, utropade han, ”det här är Europas balkong”. Vi har besökt platsen ett antal gånger och vid ett tillfälle, på denna resan, träffade vi Göran och Monica här på balkongen. Paret från Sigtuna hade hyrt in sej på Hotell Balkongen de Europa, för att dom ville fira Görans födelsedag i Nerja.
Balcon de Europa som kung Alfonso XII, döpte platsen till
Acueducto del Aguila En annan sevärdhet är Acueducto del Aguila som är ett arkitektoniskt mästerverk från slutet av 1800-talet. Akvedukten, som har tre och en halv meter höga valvbågar, i fyra våningar, byggdes för att leda friskt vatten från bergen ner till en numera nerlagd sockerfabrik vid kusten.
Den fyra våningar höga valvbågade rännan från 1800-talet
Det finns också en populär vandringsled i dalen som akvedukten korsar.
Cueva de Nerja Grottorna i Nerja är en naturlig attraktion som upptäcktes så sent som 1959 av några lekande tonårspojkar. Efter denna upptäckt blev grottorna kända och enligt forskarna var grottorna bebodda redan för 35 000 år sedan och på senare tid har man även hittat några av världens äldsta grottmålningar här. Ända fram till inbördeskriget har grottorna bland annat varit en naturlig skyddsplats vid stormar och jordbävningar och under inbördeskriget fungerade det som gömställe för bybor, som inte följde Francos regim. Efter kriget glömdes grottorna bort, ända tills dom lekande pojkarna upptäckte ett litet hål in i berget.
Den snitslade leden i den stora grottan tog cirka en timme
Frigiliana Några kilometer norr om Nerja ligger en liten bergsby som är väl värt ett besök. Enklast är att ta bussen upp till byn som från kusten sett, ser ut som en liten smaragd på bergsluttningarna. Hela byn är väldigt vacker, men kuperad, så det gäller att ha bra på fötterna om man vill se sej omkring i dom smala gränderna med trappor och branta vägar. När man blir trött, för det blir man, så finns det alltid en bar eller restaurang i närheten.
Frigliana ligger som en vi mormorkloss på bergssidan
El Acebuchal, (den övergivna byn)
En bevarad fastighet från tiden före spanska inbördeskriget
Ytterligare några kilometer uppe i bergen ligger den så kallade, övergivna byn, El Acebuchal som under spanska inbördeskriget övergavs av byborna. 1948 lämnade den sista bybon sitt hem och därefter har byn stått helt tomt, det blev en spökby som under tre årtionden förföll och helt glömdes bort. Många barn som vuxit upp i El Acebuchal bar fortfarande barndomsbyn i sina hjärtan och gemensamt för dem alla var drömmen om att återuppbygga byn igen. En av dessa eldsjälar, var en kvinna med namnet Virtudes, som tillsammans med sin man började renovera de övergivna och helt förfallna husen. Resultatet är fantastiskt, framför allt för att byn och fastigheterna behållit sitt ursprung, både stilmässigt och tidsenligt.
El Acebuchal, byggdes upp igen av några riktiga eldsjälar
Vackra färger i trånga gränder med kritvita fasaderna
I dag är byn lyckligtvis inte övergiven längre och hit lockas dagligen ett ansenligt antal besökare.
Den upprustade Bar El Acebuchal är i dag mycket välbesökt
Du kan läsa mer om El Acebuchals historia i dokumentet, ”Vinterförvaring 2021-22”, på vår hemsida. Några dagar innan vår flytt från Cortijo San Miguel i Nerja träffade vi ännu en före detta arbetskamrat, Siv och hennes man Bengt. Vill man träffa gamla arbetskamrater så ska man tydligen vara i Nerja och än en gång blev det skratt och mer eller mindre sanna historier. Dagarna innan vi lämnade solkusten, för denna gång, dök Sonja och Stefan upp på campingen, ett par som vi lärt känna på våra årliga Liner For Two-träffar.
När Sonja och Stefan anlände blev det ”Liner For Two” x 2
Det blev dom vanliga kramarna och fraserna innan vi tillsammans cyklade till en kinakrog i Nerja för att äta lunch. Sammantaget kan man säga att så många nya bekantskaper som vi fått genom husbilslivet, har vi aldrig varit i närheten av tidigare. Vi började åka husbil 2005 och sedan dess har livet fått en hel ny dimension. Vi har minnesbanken full av upplevelser och sevärdheter men framförallt allt har vi träffat underbara människor, som vi umgås med, både hemma och på våra resor. Vem kunde tro det när man som 75-åring blev tidsmillionär. Efter alla mysiga träffar med goda vänner, härliga cykelturer i fruktodlingarna, barbesök i dom gamla stadsdelarna och alla synupplevelser, var det dags att lämna Nerja och Cortijo San Miguel.
La Manga, Spanien Tidig morgon rullade vi ut på A7, solen sken och framför oss hade vi drygt 37 mil. Vägarna var härligt kuperade i dom spanska bergen med en helt underbar utsikt över ett spegelblankt Medelhav. Efter bara några mil lämnade vi Costa del Sol för denna gång och kom in på nästa namngivna kuststräcka som heter Costa Tropical, tropiska kusten. Namnet har den fått för att klimatet på denna del av Medelhavet är gynnsamt för odling av mango, avokado och andra tropiska frukter Vi passerade även Costa Almeria innan vi nådde La Manga på Costa Calida, eller heta kusten, fritt översatt till svenska. Varje år vi kört utmed på denna del av medelhavskusten, har jag skrivit några, icke så positiva rader om sträckningen. Jag har till och med döpt en flera mil lång del till Costa del Plastico, på grund av att all odling är dold i jättestora hangarliknande plasttält.
Så här ser det ut från ovan, all odlingsbar mark är inplastad
Jag förstår att man vill skörda så många gånger som möjligt under året, det är ju pengar att tjäna. Men för oss turister, som passerar dessa odlingar, är synupplevelsen lika med noll, även om man inte är synskadad. Dessutom, på dom få öppna ytorna som finns kvar, slängs uttjänt plast utan att någon tar han om skräpet. Platssjoken blåser vind för våg över området och det som inte fastnar i buskar och träd, blir fiskmat i Medelhavet. Nog med negativiteter för denna gång, nu blickar vi framåt mot nya härliga upplevelser i goda vänners sällskap. Vi anlände Caravaning La Manga vid lunchtid och efter ankommaren var det dags för tapas och vin på campingens restaurang. La Manga är en två mil lång landremsa som skiljer innanhavet Mar Menor från Medelhavet och längst inne i viken på landremsan ligger campingen, som vi nu besöker för femte gången. Här har vi några gamla känningar och dom första vi träffade var Bine och Micke, Morelofolket och lite senare på eftermiddagen dök Sigtunaborna, Monica och Göran, upp med en kall Cava i handen. Karusellen var igång och ett par dagar senare blev det barrunda i Los Belones, där Monica och Göran har sin lägenhet. Svempa, som också har en lägenhet i byn, anslöt till de törstigas skara och det blev en blöt runda, men det var ändå inget mot nästa dags blöta. Vi vaknade till ruskväder, precis som metrologerna förutspått, blött, blåsigt och kallt, vilket passade bra för ibland behöver den överåriga kroppen lite återhämtning. Vädret fortsatte i metrologernas fotspår och efter ett par dagar packade Morelofolket sina saker och drog norrut, samtidigt som vi bytte plats för att komma närmare vinbutiken på den jättestora campingen.
Los Belones, Spanien Nästan alla byar i Spanien har en bestämd marknadsdag och i Los Belones är det tisdagar som gäller. Svenskarna, som har en fast bostad i eller i närheten av byn, träffas alltid på en närliggande bar efter marknadsdagens slut och ibland blir det en riktig långlunch, till andra utskänkningsställen i eller utanför byn.
”Hål i väggen” är ett enkelt sätt att släcka sin törst på
Men det finns även mer avancerade utskänkningsställen
Los Belones är genuint spanskt, med låga byggnader, en kyrka och ett torg. Här finns det mesta man kan begära för ett permanent boende och ett trettiotal barer/restauranger ser till att du trivs, både under ljusets- och mörkrets timmar.
Utsikt från Sigtunabornas altan med La Manga i bakgrunden
Byn ligger några kilometer väster om campingen och det var inte helt sällan vi cyklade dit för att umgås med Sigtunaborna, som har en härlig lägenhet mitt på torget i byn.
Portman, Spanien Monica och Göran, som har personbilen med sej, tog oss ofta med till platser bortom vårt cykelavstånd. En av dessa turer gick till Portman, där det bland annat finns en välkänd fiskrestaurang, som lockade deras matsmältningsorgan. Den ganska oansenliga restaurangen låg en bit utanför själva byn, men det servitören bar in var allt annat än oansenligt. Där låg två härligt rykande nygrillade fiskar med tillhörande krås och till det, en pava rött.
Fiskrestaurangen i Portman serverade en grillad Dorada
Efter den goda maten blev det en rundtur i själva byn, som är ett gammalt genuint gruvsamhälle.
Portmanbukten och bergen som skyddar mot kalla vindar
Nästan hela den gamla byn står intakt från tiden före gruvornas nedläggning och det är fortfarande cirka tusen permanentboende kvar. Här finns det viktigaste så som affärer, restauranger, sjukhus, läkare, nattbelysning och så vidare och vill man ha något alldeles extra så ligger Los Belones inom räckhåll. Portman är inte bara genuint och vackert, dom har även ett så kallat mikroklimat med cirka 320 soldagar om året. Dessutom är byn omringad av tre höga berg som skyddar mot nordliga kalla vindar under vinterhalvåret. I Portman pågår ett gediget byggprojekt under arbetsnamnet ”Utsikt över hamnen”, vilket är det första av tre kommunala projekt som skall återställa byns historiska miljö.
Den gamla hamnen nedanför fiskrestaurangen Los Nietos, Spanien Ungefär en halvmil nordväst om campingen, vid kanten på Mar Menor ligger en gammal bevarad fiskeby från tiden då man levde på fisket i Mar Menor. En väldigt vacker, men lite nedgången by, som på senare år tillåter ombyggnad och renovering av dom gamla, mer eller mindre förfallna fastigheterna utmed strandkanten. Nästan allt utmed den vackra strandpromenaden har en del till övers att önska. Allt är slitet och nedgånget efter att allt underhåll förträngts i årtionden. Dom gamla vackra och originella bostäderna, den plattsatta strandpromenaden, murarna och så vidare har ett stort behov av duktiga och kunniga hantverkare. Det som stått sej bäst, sedan avfolkningen, är dom mycket speciella sofforna och sjöhästarna som är helt byggda i mosaik.
Helena vilar mellan sjöhästarna på en mosaiksoffa
Sjöhästar har sedan lång tid tillbaka varit en symbol för Mar Menor, men sedan många år tillbaka finns här inga levade sjöhästar längre.
En sjöhäst i mosaik blickar ut över den övergödda sjön
Mar Menor drabbades av övergödning från jordbruken runt sjön och allt levande var under en period helt död. Det var en av dom största naturkatastroferna i Spanien historia och för några år sedan förbjöd man allt jordbruk runt sjön. Detta i förhoppning om att innanhavet skall återhämta sej igen, vilket många betvivlar. I dag har man släppt badförbudet i innanhavet, så man ser ändå en ljusning på framtiden, men att sjöhästen skall återkomma tror man inte är möjligt.
Det finns även ett litet torg i byn där ortsbefolkningen släcker sin törst och tömmer sitt dagliga verbala behov.
Helena har första parkett på den lokala baren i Los Nietos
Spätzle Fritz, Spanien Efter avskedskramar och smickrande fraser, med våra vänner i Los Belones, var det dags att packa ihop för vidare färd mot nästa etapp. Vi lämnade campingen i gryningen och första stoppet blev efter drygt 15 mil i Jumilla och Delampa Bodega, där vi brukar stanna för att bunkra vin. Efter inköpet på bodegan, 102 flaskor vin och två röda femliters dunkar, körde vi ytterligare drygt 15 mil till en ställplats i utkanten av Valencia. Det var en helt oansenlig ställplats, helt befriad från ”det där lilla extra”, men det är inget gnäll, eftersom vårt enda mål var några timmars sömn, innan det var dags att ge sej ut på vägarna igen. Än en gång ett tidigt uppvaknade och innan synskärpan vant sej vid morgonljuset, satt jag bakom ratten igen. Helena hade knappat in Spätzle Fritz på hennes hjälpreda, ”Tina” och efter bara några minuter var vi ute på motorvägen igen. Knappt fyra timmar senare rullade vi in på en av dom märkligaste platserna vi känner till. Spätzle Fritz är en ställplats, mitt ute i ingenstans, som vi har skrivit om på vår hemsida vid ett flertaltillfällen och vi är fortfarande lika förvånade över dess existens. Det finns ett par hundra husbilsplatser på en grusplan, långt från glamour och flärd, mitt i ett jättestort fält med apelsinodlingar. Spätzle Fritz enkla koncept är att, kommer du hit och äter på vår restaurang, så betalar du bara fem Euro, för övernattning på en ställplats med el. Vi tog in varsin äkta Wienerschnitzel på kalv, som är deras kännetecken, en flaska Rioja och hela notan, inklusive ställplatsen, slutade på 690 kronor. Det är inte ens jättebilligt, men folk strömmar hit ändå. Varje förmiddag töms den stora grusplanen på husbilar och varje eftermiddag fylls den på med nya gäster med olika nationaliteter, år ut och år in. Om man vill vara säker på att få en plats så bör man vara här vid lunchtid och kommer man inte före klockan fyra är risken stor att det är fullbelagt. Vi är imponerade, vilket koncept, mitt ute i ingenstans. Spätzle Fritz är som en magnet, man dras hit och för oss är det fjärde gången vi besöker tysken som kom på denna fantastiska ide´, redan på 90-talet, långt före husbilsinvasionen.
Roses, Spanien Innan vi lämnade, den minst sagt, spektakulära ställplatsen i apelsinodlingen, ställde Helena in ”Tina” på Roses som ligger längst norrut på den spanska medelhavskusten, bara ett fåtal mil från den franska gränsen. Det var en hetsig 35-milafärd på hårt trafikerade vägar i ett ogynnsamt regnigt väder. Trafiken, bland annat runt Barcelona, var något intensiv med filbyten och höga hastigheter, men jag får ändå ge spanjorerna en eloge. Dom är duktiga i trafiken, dom visar tydligt med sina blinkers vad dom tänker göra och dom visar alltid hänsyn om någon annan måste byta fil till exempel. Redan efter incheckning på Camping Salata och anläggaren, som i dag bestod av Rom, saknade vi, ”Frissan från den svenska intelligensens huvudstad” och ”dammsugarpojken från Norrahammar”, Sigtunaparet, som vi umgåtts med i nästan tre veckor. Både Monica och Göran har verkligen gjort intryck utöver det vanliga. Dom är trevliga, generösa och alltid glada, riktiga glädjespridare som förser oss med ny energi. Det är en ynnest att få träffa så härliga människor på ”ålderns höst”. Vädret hade sedan ett par veckor tillbaka varit ostadigt med regn, blåst och blygsamma grader, vilket även mötte oss i Roses, men så är det på dessa breddgrader, här är också vinter, fast betydligt varmare och ljusare. Helena, hade sedan vi lämnade La Manga, dragits med ett sår på ena skenbenet och eftersom det inte ville läka sej, bestämde vi oss för att söka upp en privat läkare i Empuriabrava som ligger knappt en mil, cykelvägen, från vår camping. Vi har haft kontakt med denna läkarstation vid tidigare besök i Roses och utan föranmälan knackade vi på mottagningens dörr och bara någon minut senare satt Helena på botbänken. Jag satt kvar i väntrummet med ett antal spanska tidningar och en spansktalande kvinna som absolut ville konversera. Men eftersom jag bara kan svenska och danska, så kan man kan säga att konversationen, gick så där och det var en stor befrielse när Helena efter en dryg halvtimma kom tillbaka till väntrummet igen. Läkaren hade konstaterat att det var en elakartad infektion i såret, så vi var tvungna att återkomma ett antal gånger till. Vid nästkommande besök satt jag inte kvar i väntrummet utan tog i stället en cykeltur utmed stranden på den moderna rikemansstaden som är uppbyggd på ett träsk med nästan lika många båtkanaler som bil och cykelvägar.
Den moderna staden där båten är minst lika viktig som bilen
På våra tidigare vinterresor, kan du läsa mer om Empuriabrava och även om den gamla byn Castello d´Empuries, som vi ibland cyklade till efter Helenas läkarbesök.
Den gamla staden med byggnader i sitt ursprungliga skick
Fyra återbesök blev det för Helenas del och den sista var samma dag som vi lämnade Camping Salata för denna gång, den fjärde, vilket talar sitt tydliga språk, vi trivs i Roses. Vår bröllopsdag inträffade någon dag innan vi skulle lämna Spanien för denna gång. Som vanligt hade jag glömt att köpa en bröllopspresent, Helena likaså, men vi åt och drack lite extra gott på campingens restaurang innan det var dags för dom nattliga aktiviteterna. Någon repris från originalet blev det inte, men jag behövde inte söka länge i minnesbanken för att få en känsla av hur det var för 37 år sedan. Vi är inga ungdomar längre och efter en stillsam, men kärleksfull godnattpuss, fällde John Blund ner locken som skiljer ljuset från mörker.
Carcassonne, Frankrike Vid floden Aude, cirka 10 mil rakt väster om Medelhavet i södra Frankrike ligger en mycket gammal stad med anor från tiden före det romerska rikets imperium. Den äldsta bebyggelsen i Carcassonne, ligger på låglandet väster om floden Aude och det är där den större delen, drygt 40 000 personer, bor i dag. Det som fick våra hjärnor att reagera, var Cité de Carcassonne som ligger på en kulle öster om floden Aude. Cité de Carcassonne är ett medeltidsbygge som omgärdas av en 4-5 meter hög och 1600 meter lång stadsmur. Hela muren och bostäderna innanför, ger en historisk bild av befästningens utveckling från 500-talet framtill 1300 talet.
Den 1600 meter långa muren runt Cité de Carcassonne
Hela bebyggelsen övergavs på 1700-talet och man började plocka sten från murarna, till bland annat nybyggnader runt kullen. Det var början till slutet på Cité de Carcassonne och 1849 ville franska regeringen att det skulle rivas helt. Men efter några års protester från befolkningen, beslutade dom styrande att det hela skulle byggas upp igen. Murar och torn restaurerades liksom byggnaderna innanför murarna med bland annat katedralen S:t Nazariusbasilikan.
Bevarade gamla glasdekorationer i S:T Nazariusbasilikan
Vid vårt besök, var vi trots årstiden, lång ifrån ensamma om att få uppleva denna fantastiska stadsdel och det som mötte oss, innanför murarna, var allt från gatuserveringar, affärer och hotell i dom restaurerade gamla husen.
Den gamla staden med upprustad bebyggelsen från medeltiden
Det var ett fantastiskt besök, så upplevelserikt att vi bokade på en natt extra på camping de la Cité, för att kunna göra ett återbesök dagen efter. Cité de Carcassonne hamnade direkt på vår topp fem lista över sevärda besök eller upplevelser. Etta på listan ligger fortfarande Caminito del Rey, klättringen på den lodrätta bergväggen, som vi skrivit om på ”Klimatemigranten 2022–23”
Beaune, Frankrike Med minnet fullt av bilder var det åter dags att sätta sej i förarsätet. Målet för dagen var en dryg 25 milasträcka till Chusclan, en vingård med egen ställplats, som vi övernattat på vid tidigare övervintringar. Vid framkomsten visade det sej att ställplatsen var stängd på grund av renovering, enligt ägaren. Men vad vi kunde förstå hade ställplatsen stängts på grund av en icke önskvärd folkgrupp ockuperat platsen. Vi packade in två lådor och en bag in box med den röda sorten och en låda fjolldricka innan vi tvingades hitta en ny övernattning. Helena kom ihåg att någon tipsats om en lantgård som säljer närproducerat, cirka tio mil längre norrut på vår väg norrut. Vi hittade lantgården som ligger strax utanför staden Grane och efter en dagsetapp på cirka 35 mil drog jag handbromsen på den lantliga ställplatsen. Innan jag ens fått ner stödben, hade Helena försvunnit in i lanthandeln och det hon kom tillbaka med, var gott men dyrt, men i dessa tider skall man ju gynna det närproducerade. Det är lätt att köra i Frankrike, men dyrt. Nästan all trafik går på trefiliga, släta, fina betalvägar. Men som sagts tidigare, smakar det så kostar det och alternativa vägar på landsbygden finns. Vi valde den ekonomiskt gynnsamma varianten för några år sedan, men aldrig mer. Efter bara några mil bestående av rondeller som avlöser varandra och en upprörd ”Tina”, som knappt hann varna färdigt ”om 600 meter… kör in i rondellen” förrän nästa rondell var i antågande. När vi dessutom tvingades slåss om utrymmet med franska bönder och låtsas racerförare, bestämde vi oss för att lägga ner ”snålvarianten”. Nu mår Helena bra, Carthagon mår bra och Tina hör vi nästan ingenting från. Jag som är chauffören och ekonomen i vår familj, har en något kluven inställning till vägvalen. Beaune hälsade oss välkomna med ett strålande sommarväder och direkt efter lunchen, på campingens restaurant, var det ut med möbler, cyklar och allt annat löst som hör sommaren till. Beaune, som är en mycket gammal stad, kallas ofta för Bourgognevinernas huvudstad och det märks inte minst på att nästan alla som bor här, är involverade i vinproduktionen på något sätt. Vart man än går mellan dom gamla husen så dyker det upp mer eller mindre stora vinbutiker och i vinbarerna, som duggar tätt, sitter folk och läppjar på dom ädla dryckerna. Men vinerna är inte billiga, inte som i Spanien. Här kostar ett glas, av de billigare sorterna, runt sju åtta Euro, vilket nästan är tre gånger så dyrt som i det södra grannlandet. Invånarantalet är drygt 20 000 och dom allra flesta bor utanför den medeltida ringmuren som omgärdar den äldre bebyggelsen.
En av många gamla vakttorn på den medeltida muren
I det fina vädret blev det många cykelturer. Bland annat finns det en cykelled runt den gamla ringmuren och vid ett tillfälle gav oss ut i de milsvida vinodlingarna som ligger på södersluttningarna ner mot staden.
En vilopaus kom väl tillpass på höjderna ovanför byn
Efter några kilometer på höjderna ovanför Beaune, fick vi på långt håll syn på ett stort slott nere i dalen, som väckte vårt intresse. Vi cyklade dit och fann en liten by med knappt 500 fastboende, några barer, en jättestor kyrka och det vackra slottet, Chateau de Pommard, med samma namn som byn.
Det vackra slottet som sågs från vinodlingarna på höjderna
Även här verkade det som att alla boenden hade något med vinproduktionen att göra. Som sagt, Beaune är en mycket gammal stad och redan före vår tidräknings början, ville Julius Cesars och hans gäng överta det eftertraktade galliska riket med dom uppdiktade tecknade figurerna, Asterix, Obelix, Miraculix, Majestätix med flera.
Port a Mousson, Frankrike Tre övernattningar blev det i Asterix och gallernas hemtrakter. Hela den gamla galliska tidsepoken kan man läsa om i ett antal tecknade album, som gavs ut under förra århundradet. När man sitter och kör så har man ju inte så mycket att tänka på, men det var då det slog mej. Vinets betydelse i dessa trakter, tror jag härrör från Cesar enorma tidsepok. Han lyckades med att erövra stora delar av Medelhavsområdet, men han lyckades aldrig vinna över gallerna, som var en liten ö i det romerska imperiet. Enligt vissa historieberättare var det tack vare en druid, vid namn Miraculix, som försåg gallerna med en trolldryck, när Cesars anhängare stormade byn. Miraculix dryck gav folket ett sådant mod och självsäkerhet att Cesars trupper tvingades retirera vid ett flertal tillfällen. Min teori är att det var Miraculix som uppfann rödvinet för jag har faktiskt av egen erfarenhet märkt att man blir betydligt starkare och sturskare och man får ett enormt självförtroende när man har en pava rött i sej och det var kanske så gallerna kände det också. Hur som helst, efter knappt 30 mil i nordlig riktning, checkade vi in på ställplatsen i Port a Mousson, som ligger vid Mosels strandkant, en plats vi aldrig besökt förut. Vi såg genast att detta är en plats i våran smak, men tyvärr var inte vädrets makter med oss, så det blev bara en natt innan det var dags att dra ytterligare ett 20-tal mil längre norrut.
Utsikt från framrutan över den lilla hamnen på floden Mosel
Jyllands nya stolthet, ett torn i järn med 146 steg mot himmelen
Jylland i Danmark En söndag i mitten på augusti körde vi på Stenafärjan från Göteborg till Fredrikshamn. Vädret var bra och förväntningarna stora eftersom vi, tillsammans med Bine och Micke samt Carin och Roger, skulle tillbringa några dagar i fäderneslandet, med våra husbilar. Vi möttes på färjan strax före avgång och efter stora kramar och vänliga fraser började planeringen inför vår gemensamma resa och innan vi lämnade båten hade vi bestämt att Skagen skulle bli vår första destination.
Skagen Framför oss hade vi cirka fyra mil till Danmarks nordligaste spets. Vi checkade in på Camping Poul Eeg, strax utanför byn och därefter var det samkväm tills nattkylan började göra sej påmind. I Skagen finns det mycket att göra och första dagen ägnade vi mestadels åt besök i hamnen och alla läckra uteserveringar. Eftersom semestertiderna lidit mot sitt slut var det ganska tomt på båtar i hamnbassängen men utskänkningsställena var trots allt välbesökta.
Ett danskt lunchbord med extra allt
Dagarna flöt på med olika måsten och först ut var en cykeltur till ”Den tillsandade kirke” som ligger cirka en halvmil från campingen. Sankt Laurentii, som kyrkan egentligen heter, byggdes på 1500-talet och var under cirka tre sekel bybornas församlingskyrka. Den lättflugna sanden, som kyrkan ligger på, blev med åren så besvärande att man 1795 tvingades stänga den. Vissa inventarier flyttades till den nya kyrkan i Skagen och byggmaterial från det gamla kapellet såldes på auktion. Kvar står bara själva kyrktornet, som i dag är en turistattraktion.
Tornet på kyrkan som genom åren dränktes i sand
Nästa måste var spetsen på Danmarks nordligaste udde där Skagerack och Kattegatt i åratal möts i en ständig strid om vattenterritoriet. Skagen är mest känd för sitt fantastiska ljus, de vita sandstränderna och dom låga gulmålade husen med röda takpannor som dekoreras med vitmålade kanter. På grund av det vackra ljuset har i åratal konstnärer sökt sej hit för att måla och de mest kända är den grupp konstnärer som under sent 1800-tal kallade sej Skagenmålarna. Vi tog även en cykeltur till Gamla Skagen som ligger på den västra sidan, några kilometer från själva spetsen.
Spetsen i Skagen där Kattegatt och Skagerak möts
Spetsen är en stor turistattraktion. Trots att det började bli sensommar så var hela spetsen full med turister som gått eller åkt med ”Sandormen” som går mellan spetsen och parkeringen.
Sandormen kör turister från parkeringen till spetsen
Resans höjdpunkter hittills, förutom sällskapet, tycker jag är maten. Pariserböff, Stjärneskud, stekt rödspätta och smörrebröd i alla dess former, för att bara nämna några, samt öl och ”den lille” som är ett måste när danskarna dukar upp.
Ebeltoft Fyra övernattningar blev det på det trevliga besöket i Skagen, innan det var dags att fortsätta vår Jyllands turnering. Ebeltoft var nästa vårt mål och vägen dit bestod mestadels av behagliga sträckor med mycket landsbygd, blomsterängar och trevliga små byar. Vi passerade även resans högsta punkt, på Himmelsbjergets sluttningar, som var 70 meter över havet, vilket kan jämföras med vår väg hem från Spanien i våras, när vi befann oss på 2200 meters höjd i dom Italienska Alperna. Långt in på 1900-talet trodde man att Himmelsbjerget var Danmarks högsta punkt, med sina 147 meter över havet, men i dag vet man att det finns åtminstone tre platser som når ytterligare någon meter mot skyarna. Efter drygt 25 mil nådde vi målet och campingen, som ligger med härlig utsikt över stranden på Samsö bukt och Själlands Odde på andra sidan. Campingen bestod av den typiska danska standarden med grus och gräs i stället för hårdgjorda beläggningar. Ebeltoft, som var dagens mål, är en gammal hamn- och handelsstad som ligger cirka 25 mil nästan rakt söderut, från Skagen, mellan Grenå och Århus, på Jyllands östra sida. Det är en mycket liten och gammal stad som bevarat sin ålderdomliga prägel, med snedvridna låga korsvirkeshus och trånga gator.
”Den Skeve Bar” är ett exempel på husens ålderdom
Redan år 1301 fick man stadsprivilegier och i dag bor det cirka 6000 inom stadsgränsen. Vi använde som vanligt våra cyklar för att se oss omkring. På dom ojämna kullerstensgatorna fick vi ofta leda cyklarna vilket gav oss otaliga anledningar att slinka in på någon av byns alla utskänkningsställen för att släcka törsten. Det fanns gott om den varan, med allt från några enstaka små bord på trottoarkanten, till lyxigare matställen i trädgårdsmiljö. Mitt på byns lilla torg finns ett pittoreskt
Stadens stolthet, rådhuset i gammal byggnadsstil
rådhus som stått där sedan 1570 och i hamnen finns förutom fregatten Jylland, butiker, affärer och ett antal bra restauranger med enklare menyer. Fregatten Jylland, med sina tre jättehöga master, anses vara världens största fartyg byggt i trä. Fregatten är vanligtvis öppen för turister men tyvärr missade vi dessa tillfällen, vilket ger oss anledning till ytterligare ett besök i Ebeltoft. Efter tre övernattningar var det dags att starta upp motorerna igen och nu var ”Tina”, vår GPS, inställd på den danska västkusten igen.
Ribe Ribe har genom åren varit en plats i Danmark som vi ofta återkommer till, vilket jag tror att många gör när dom väl sett den gamla stadens skönhet. Den drygt 1300 år gamla staden, som anses vara den äldsta kvarvarande staden i hela norden, var under medeltiden en blomstrande handelsstad efter Roskilde som var den mest betydelsefulla i landet.
I utkanten finns en mycket vacker trädgård över Ribe å
Mycket av det gamla är bevarat med smala ojämna kullerstensgator och låga korsvirkeshus som genom åren blivit snedvridna av naturens krafter. I stadens östra del fanns det även en mycket vacker trädgård med broar över Ribe å som rinner rakt igenom staden. På huvudgatan trängs klädförsäljare, restauranger och så vidare om dom bästa platserna och i trädgårdarna bakom portalerna serverades allt från fina luncher till en enkel öl, helt efter eget önskemål.
Roger och Micke trängs på den populära huvudgatan
Huvudgatans södra ände mynnar ut i ett stort stenbelagt torg där stadens stolthet, Ribe domkyrka, höjer sej över den gamla låga bebyggelsen. Kyrkan, som tillhör landets största och vackraste, är hopbyggt med ett fyrkantigt tegeltorn, Ribe tårn, som är 46,5 meter högt. Tornet byggdes på 1300-talet som vakttorn mot ovälkomna gäster, men även som stormvarningstorn, när vindens krafter trängde upp havet på det platta landskapet. Staden ligger cirka fyra kilometer öster om kustremsan, där Ribe å slingrar sej igenom ett platt myrmarksliknande landskap som kallas marsklandet, innan den når sitt utlopp i havet. Vadehavet med marsklandet, som kustremsan kallas är drygt 50 mil lång och sträcker sej från Nederländernas norra del till Esbjerg i Danmark. Det är ett mycket bördigt landskap och för att torrlägga ytterligare bördig jord mellan hav och land har man på långa sträckningar utmed kustremsan byggt höga vallar mot havet. Vid Ribe ås utlopp har man byggt en sluss, Kammerslussen, som tillsammans med den höga vallen gör att vattenståndet är drygt två meter högre än landskapet bakom vallen.
Ribe ås mynning vid Kammerslussen mot Vadehavet
Marsklandets bredd, inåt land varierar och just här vid Ribe är det drygt fyra kilometer mellan vallen och staden. Från campingen går en härlig cykelled på cirka sex kilometer till Ribe ås utlopp och Kammerslussen. Förutom några byggnader med båtverkstad, souvenirer och en ställplats vid slussen, finns det en härlig restaurang med uteservering i små hytter, som vi besökte vid ett par tillfällen.
Kyparen serverar både mat och dryck i trädgården
Vädret vid våra besök var till full belåtenhet liksom, maten och ölen. Cykelvägen till slussen och återvägen på andra sidan ån var fantastisk med släta fina vägar och en helt obefintlig höjdskillnad, en rundtur på lite drygt en mil.
Sista kvällen med gänget efter en dryg veckas trevnad
Efter tre övernattningar i Ribe tog vi adjö från vårat resesällskap. Här skildes våra vägar för denna gång eftersom östgötarna skulle besöka en butik på gränsen mellan Danmark och Tyskland. I dessa butiker, som finns på många platser utmed gränsen, kan man köpa vuxengodis till ett betydligt behagligare pris än dom vi är vana vid i Sverige.
Marsk Tårnet Innan vi vände norrut igen gjorde vi en kort avstickare till en ganska ny turistattraktion som ligger någon mil söder om Ribe. Marsk Tower, som attraktionen heter, är ett arkitektoniskt mästerverk mitt ute på den danska landsbygden. Stålkonstruktionen, som mäter 36 meters över havet, står i givakt, helt ensam och majestätiskt, på det platta enorma marsklandskapet. Från toppen har man 360 graders panoramautsikt mot Vadehavet och Römö i väster och så långt ögat når och vädret tillåter, åt dom övriga väderstrecken. Oavsett väder och årstid, är ett besök på toppen av den spektakulära byggnaden en fantastisk och oförglömlig syn över den milsvida danska myrmarken.
Fantastisk utsikt över marsklandet och vår Carthago
Vid vårt besök hade vädret väldigt bråttom, men mellan regnskurarna kunde man ibland skymta solens strålar. Vi gick i rask takt dom 146 stegen upp till tornets utsiktsplattform och innan vi fotograferat färdigt kom det en rejäl regnskur som fick oss att ta skydd bakom mittpelaren under trappans övre del. Vi fick i alla fall uppleva det som konstruktionen är till för. Vi fick se dom ofantliga vidderna på marsklanskapet och trots vädret kunde vi skönja Römö och horisonten, där himmel och hav flyter ihop till nästan samma gråtoning.
Ringköbing Vi lämnade Marsk Tårnet efter bara någon timme, men lovade oss själva att besöka detta torn igen, men då ska det vara bra väder och klar sikt. Vårt nästa mål var Ringköbing, som också tillhör favoriterna i Danmark, ligger drygt 12 mil rakt norrut från utsiktstornet. Vi anlände till den härliga ställplatsen vid Ringköbing fjord redan vid middagstid och våra planer att strosa på stadens gator var bara att glömma. Regnvädret och den ihärdiga västanvinden från Marsk Tårnet hade följt oss hela vägen, så det var bara att rikta utsikten mot ett stormigt innanhav. Vi gjorde ändå en kort runda i hamnområdet. Främst för att se den skulptur som jag alltid beundrat och som står bara några hundra meter från ställplatsen.
Följande text finns ingraverad på skulpturenens plattat: ”Jag sitter på en mans rygg. Han sjunker under bördan. Jag skulle göra allt för att hjälpa honom. Förutom att kliva ner från hans rygg”.
Konstnärens avsikt med skulpturen är att skicka ett budskap till den rika världens överkonsumtion för att belysa fattigdomen och hungersnöden i den tredje världen.
Åter till vår verklighet
På vår korta vistelse var jag även tvingad att ta en bild på detta vackra fartyg som låg vid kajen, med tanke på skulpturens budskap.
Efter en gungig natts sömn riktade vi framrutan mot färjeläget i Fredrikshamn. Framför oss hade vi drygt 24 mil på den danska landsbygden och vid middagstid körde vi, efter 12 härliga dagar i Danmark, på Stenafärjan som skulle ta oss till Göteborg.
Sammanfattning En tripp i Danmark är ett måste då och då för fäderneslandet bjuder alltid på gemyt och härliga upplevelser. Denna gång fick vi även många trevliga dagar tillsammans med östgötarna som, liksom oss, vill ta vara på livets goda och inte hänga läpp för omvärldens tokigheter. Galenskaparnas ”Det ska va´ gött o leva”, är något som många fler borde ta till sej. Vi gör det i alla fall och vår filosofi är ”Det är bättre att ge liv till åren, än att ge år till livet”.
Vårat mycket trevliga resesällskap
Roger och Carin från Finspång samt Bine, Freddy och Micke från Söderköping
Sommaren 2024 gjorde vi en resa runt Siljan i Dalarna tillsammans med goda vänner. Vi passade även på att besöka Dalhalla, den fantastiska scenbyggnaden som man byggt upp i ett gammalt gruvschakt, där Tommy Körberg stod för en helt fantastisk och fängslandeunderhållning.
Inledande historik om Siljan För cirka 380 miljoner år sedan träffades jorden av en enormt stor meteorit som beräknades var fyra kilometer i diameter, (400 gånger större än Globen) på det område som idag kallas Siljansringen. Meteoritnedslaget var så kraftfullt att berg lyftes och ställes på ända och sprickor bildades djupt ner i berggrunden, vilket bildade Sveriges sjunde största insjö. Siljan ligger 161 meter över havet och ytan är 293 kvadratkilometer. Största djup är 134 meter. De två största tillflödena till sjön kommer från Österdalälven och Oreälven, vid Mora i den norra änden av sjön. Utflödet i Leksand, i den södra delen av sjön, går via en 12 kilometer lång vik till Österdalälven och vid Djurås går älven samman med Västerdalälven och bildar Dalälven som har sitt utlopp i Bottenhavet.
Resan Helena hade snappat upp att Tommy Körberg skulle komma till Dalhalla, som ligger någon mil från Siljans norra spets i Dalarna. Tillsammans med Kungälvsborna, Lena och Bengt-Gunnar, bestämde vi oss för att skaffa biljetter till föreställningen och i samband med det göra en tur runt Siljan och den vackra dalabygden med faluröda timmerstugor, grånande fäbodar, blomsterängar och betande djur.
Karlstad Vårt första stopp var Karlstad, drygt 24 mil från Tådås, dit Lena och Bengt-Gunnar anlänt någon dag tidigare. Vi tog några kortare cykelturer och vid något tillfälle passerade vi Sandgrund, som tidigare var ett av Sveriges mest beryktade raggarställen, men som numera bytts ut mot alla kärlekssajter som florerar på nätet.
Det var så här man träffades före kärlekssajternas intåg
Vi gjorde även en båtresa i och runt stadens kanaler och vid ett tillfälle besökte vi en strandbar där vi fick betala närmare 200 kronor för några droppar vin. Det sved rejält i plånboken för oss ”hedersmedborgare” som har begränsat bidrag.
Östra bron, mellan Norrstrand och Haga invigdes 1797
Sollerön Efter ett par övernattningar i Karlstad, släppte vi handbromsen för vidare färd mot Sollerön som är Siljans största ö.Sträckan gick mestadels på E45 och efter knappt 24 mil anlände vi Caravan Clubs camping på Sollerön. Har man aldrig varit på Sollerön bör man genast göra ett besök, för där är det fantastiskt vackert och man har bevarat mycket av den gamla svenska kulturen. Det blev några härliga cykelturer på den vackra ön som är cirka åtta kilometer lång och fyra kilometer bred vilket gör att man alltid har närhet till bad vatten. Hembygdsföreningen har ställt i ordning ett gårdstun mitt på ön där man kan vandra runt bland solbruna gamla timmerbyggnader samtidigt som man har en underbar utsikt över sjön.
Lena gör ett besök i en gammal lågbyggd timrad bostad
Folkmängden har hållit sig något så när konstant de senaste 50 åren. Från att ha legat på ungefär 2000 personer runt förra sekelskiftet och in på 1930-talet sjönk den och nådde en bottennivå i början av 70-talet på strax under 1 500 personer. Därefter har det alltså skett en välkommen ökning igen.
Nusnäs Efter Sollerön stod platsen för dalahästtillverkning på programmet. Vi hittade en ställplats intill en folkpark några kilometer från fabrikerna där man fortfarande täljer och målar dalahästar för hand. Man grovsågar hästarnas form och därefter är det handarbete som gäller.Den världskända krusmålade hästen fick sitt uppsving efter en världsutställning i New York 1939 och i dag är dalahästen den vanligaste souveniren som turister köper i Sverige.
Bengt Gunnar, BG, på Sveriges mest köpta souvenir
Utvecklingen vidgas, nu täljer man även ”Dalahöns”
Rättvik Dagarna innan det var dags för ett av resans huvudmål, Dalhalla med Tommy Körberg, campade vi i Rättvik. Det blev många härliga cykelturer och någon testade även vattentemperaturen i Siljans långgrunda bruna vatten.
BG är ren och han kan simma, det är nu bevisat
Från Rättvik till festföreställningen i det gamla gruvschaktet, är det drygt en mil mitt ute i ingenstans. och där har man byggt en ställplats för cirka 600 campingfordonfordon, som står till gästernas förfogande. Själva föreställningen, i botten på den gamla gruvan, var helt fantastisk. Tommy gjorde verkligen intryck, han sjöng som aldrig förr, han skämtade och ironiserade sej själv och den fullsatta publikens jubel och applåderande gav en öronbedövande ljudnivå som studsade mellan bergväggarna i den djupa gropen.
Den spektakulära scenen längst ner i gruvans botten
Tommy briljerade inför fullsatt publik, drygt 6000 personer
Att vädret var till allas fördel försämrade inte den ljuva eftersmaken som vi kände när vi promenerade den långa uppförsbacken som ledde oss från gruvans botten till ställplatsen.
Leksand Nästa besöksmål utmed Siljans strand var Leksand som ligger vid sjöns sydspets, där utloppet övergår till Dalälven. Innan vår resa gick vidare tog vi avsked med våra reskamrater, Lena och Bengt Gunnar, som ville ha några dagar på västkusten innan det var dags för dom att börja jobba igen. Vi tog ytterligare en övernattning på Västanviksbadets Camping som ligger mycket vackert på en grässluttning ner mot sjön och båtlivet.
Fantastisk vy över den långsmala viken i Siljans södra ände
Vi passade även på att besöka Leksands knäckebrödsfabrik där vi fyllde alla tomma hålor i husbilen med knäckebröd. Tänk så olika det kan vara. När vi lämnar vinterkollot i Spanien fyller vi alltid bilen med vin men här vid Siljan fyllde vi bilen med knäckebröd.
Avesta Vårt nästa stora huvudmål var Avesta där en av mina systrar bor och där jag själv bodde under hela min uppväxt. Innan vi hittat en övernattningsplats gjorde vi ett kort besök i Skogsbo, som är en stadsdel i Avesta. Där har man låtit bygga en Dalahäst som är lika hög som stavhopparen ”Mondos” världsrekord. Vid vårt besök låg höjden på 6 meter och 24 centimeter, men bara några dagar senare höjde ”Mondo” sitt eget världsrekord till 6 meter och 25 centimeter samtidigt som han blev olympisk guldmedaljör.
Hästen som har samma höjd som Armands världsrekord
Anledningen till att denna dalahäst finns är för att ”Mondos” mamma är född och uppväxt just här i Skogsbo. Vi hittade en bra övernattningsplats vid det gamla nedlagda järnverket bara några meter från turbinerna som får Dalälven att bromsa upp sin framfart. Efter ett kortare besök i den mycket vackra Gamla byn promenerade vi upp till centrum där syrran och hennes man Paul bott sedan dom lämnade jordbrukslivet i Karbenning by.
Den mycket vackra och välskötta Gamla byn i Avesta
Vi hälsades välkomna, inte bara av Grete och Paul utan även deras dotter med man och barn och efter en härlig eftermiddag tillsammans med mycket nostalgisnack var det dags att återvända till husbilen. Vi vaknade till dom ljuva tonerna från Avesta forsens brus och efter morgonkaffet ställde vi in ”Tina” vår GPS på Hellekis, drygt 27 mil i sydvästlig riktning.
Kinnekulle Camping
Receptionen på Kinnekulle Camping och stugby Vid fick en solig och plan plats med begränsad utsikt över Vänern. Vi var i slutet på semesterperioden vilket främst märktes av dom stora luckor mellan campingekipagen. Någon dag senare checkade Lena och Tommy in, vilket var förutbestämt och efter ”ankommaren” var det dags för samkväm, med extra allt, under markisen.
Carthagon är på plats
Dagen efter var det dags för årets idrottshändelse, OS i Paris invigdes och samkvämet flöt på i betydligt lugnare tempo för att slippa dubbelseendet. Dagarna flöt på och innan vi knöt ihop säcken på Siljanresan gjorde vi ett besök på Kinnekulles högsta punkt, 306 meter över havet och det 19 meter höga utsiktstornet. Från tornet bjuds man en helt fantastisk vy över Vänern med Läckö slott och Hindens rev samt vidderna åt motsatta hållet mot Billingen, som liksom Kinnekulle, tillhör dom mest kända platåbergen i Västergötland.
En kort tillbakablick Veckan före Midsommar har sedan tre år tillbaka vigts åt en gemensam träff för oss som valt att köpa Carthagos nya husbilstyp som man döpt till Liner for Two. Den revolutionerade modellen, som har dubbelsängen i förarhytten och en gedigen u-soffa i aktern, vänder sej främst till oss tidsmiljonärer som inte kan skilja på röda och svarta dagar. På vår första träff, som arrangerades av Annica och Roger på Bauergården, lärde vi känna ett tjugotal nya ansikten som vi delade några dagar tillsammans med.
2021 hälsade Annica oss välkomna till första träffen
Innan vi skildes bestämde vi oss för att göra detta som en årlig tradition och stafettpinnen skickades till oss som bor på västkusten. Vi valde Grebbestad som tyvärr bjöd på ett allt för vanligt västkustväder, med extra allt i form av regn och blåst. Trots detta fick vi ändå bekanta oss med några nya Liner for Two ägare, som inte var med på första träffen. Förra året, 2023, var samlingsplatsen på ostkusten, eller på Sveriges baksida, som vi säger här på västkusten. Familjerna Rotsman och Bohman stod som värdar och målet var en ställplats i Grisslehamn. Från Grisslehamn kan man tura till Åland för att bland annat inhandla promillehaltiga drycker vilket några gjorde medans andra vandrade runt i den pittoreska byn. Vädret var på sitt allra bästa humör vilket gladde ägarna till ett femtontal Liner for Two ekipage samt alla sjöfåglar som var mitt inne i en föryngringsperiod. Innan vi tagit farväl på våra årliga träffar har vi haft ”lucköppning” där ägarna presenterade sina egna personliga lösningar på detaljer i husbilarna.
Årets träff Milla och Micke, som frivilligt tog på sej 2024 års arrangemang, förflyttade oss från ostkusten rakt in i hjärtat på den östgötska landsbygden. Dom hade bokat plats på Amundebo Södergård, som är en helt underbar naturcamping, med en liten näckrosklädd badsjö och djur som betade på blomsterklädda ängar inpå knutarna. Här finns ingen lyx och flärd, men det finns allt från duschar till elanslutning som vi husbilsåkare gärna vill ha. Dessutom är det godis för den naturintresserade med härliga promenadstigar och cykelleder långt från vrålande bilar och blinkande neonljus. Värdparet, som inte litade på metrologernas spekulationer, hade med sej ett tält på 6×10 meter, som vi hjälptes åt att sätta upp och som gav årets träff en helt ny dimension.
Partytältet med plats för festsugna Liner for Twoägare
Efter att Milla och Micke hälsat alla välkomna, fick vi en utförlig presentation av bygden där vibefann oss medans den kortare beskrivningen är att vi befann oss långt från allfartsvägar och rykande industrier.Därefter var det dags för poängpromenad, med många slamkrypare, runt den kuperade och mysiga campingen som avslutades med ”Bullens varmkorv” och matchande drycker innan det var dags för prisutdelning. Dryckerna hade värdparet köpt in och förvarat i en stor kylbox.
Annie avnjuter dagen lunch som består av ”Bullens kokta”
Lördagsmorgonen började med att några tog ett dopp i sjön, men eftersom jag var ren och kan simma så fanns det ingen anledning för mej att bevisa något. Därefter tog Micke med oss på en gemensam, ganska kuperad trekilometers slinga, i skogarna som avlutades genom ”Äventyrsgården” som tillhör campingen.
En naturcamping mitt inne i Östargötlands landsbyggd
Kyrkbyn med kvinnonamnet Ulrika är en pittoresk liten by med knappt 200 fastboende och hus som härstammar från 1700-talet. Här är alla hus, stora som små, rödmålade med vita knutar och här finns en mindre speceriaffär, en bensinpump, en skola och en fotbollsplan. Men det som kännetecknar byn mest är den mycket sevärda stavkyrkan som byggdes 1737 och som samtidigt med det fick status som kyrkby.
Förord Att emigrera till varmare breddgrader på vinterhalvåret börjar bli mer en vana, än en spännande utmaning. Men denna gång, den femte i ordningen, har vi förutom Medelhavet även Portugal med i våra planer. Vi gjorde några kortare stopp i Portugal på förra årets ”klimatflykt”, vilket var en mycket positiv överraskning. Därför planerar vi att ge Portugal lite mer tid denna säsong och då framför allt dom underbara sandstränderna och byarna utmed kuststräckorna. På förra årets korta visit i Portugal möttes vi av ett varmt välkomnande folk och ett mycket plånboksvänligt land som bara ville oss turister väl. Dom två övernattningsplatserna vi besökte var välskötta och inbjudande, utskänkningsställena var både många och billiga och deras goda viner var grädden på moset. Jag tänker ofta på Socialstyrelsens rekommendationer att man erbjuds vård om man dricker mer än fyra glas vin vid ett och samma tillfälle under en månad. När vår gode vän Micke, från ”Sörping”, hörde detta ringde han upp oss och talade om att erbjudandet tyvärr inte gäller i Spanien, eftersom vin i medelhavsländerna klassas som livsmedel. I Spanien har vi upplevt att det mesta är betydligt billigare än hemma i Sverige och i Portugal fick vi ytterligare något mer för varje pesetas… förlåt… för varje krona. Då, förra året, kunde vi till exempel äta en god lunch för två plus en pava rött för mindre än 300 kronor, ungefär samma som vi får betala för två dagens med kranvatten på någon lunchrestaurang här hemma. Innan vi lämnar Sverige måste Helena givetvis göra ännu ett försök att tömma GEKÅS varulager. Därefter kommer ytterligare en stor utgift, som vi husbilsägare måste leva med för att garantierna skall gälla, service och fukttest som vi bokat hos Bengt i Örkelljunga. Trots ovanstående utgifter tycker vi att det är helt fantastiskt att vi har möjligheten, både ekonomiskt och tidsmässigt, att kunna göra denna typ av flykt undan det nordiska vintermörkret. Innan vi tar steget över till kontinenten och om vädret tillåter, ser vi fram mot några övernattningar i landet med smörrebröd och ”den lille”. Vill ni följa med på vår fortsatta resa så rekommenderar vi ni då och då tar en titt på denna hemsida, där vi tar upp allt som är värt att veta och kanske lite till.
Greven, Tyskland Efter en övernattning på GEKÅS ställplats i Ullared och ett par hos Bengt i Örkelljunga var det dags att lämna Sverige för denna gång. Smörrebröden i Danmark stannade vid en önskedröm på grund av vädret och samma väder fick oss att lämna Heiligenhafen efter endast en övernattning. Nästa planerade mål var Greven i Tyskland, lite drygt 40 mil söderut, som blivit ett obligatorisk stopp och mötesplats för många nordbor som är på väg mot eller ifrån de sydligare breddgraderna. Grevens ställplats, som vi nämnt i tidigare reseberättelser, ligger mycket vackert intill Dortmund-Ems-Kanal som är en livligt trafikerad vattenväg för lastpråmar.
Den ena pråmen efter den andra gled sakta förbi
När vi checkade in fick vi samma fantastiska plats som vi hade på hemvägen i våras. Med nosen bara några meter från strandkanten såg vi flodbåtarna glida förbi i sakta mak och på stigarna utmed kanalen flanerade ”snigelfolket” som lämnat sina rullande skal för några timmar i den sena höstsolen.
Utsikten var helt magnifik med nosen intill kanalen
Dortmund-Ems-Kanal, som invigdes redan 1899 är 265 km lång och den sträcker sej från Dortmund i Ruhrområdet till Vadehavet vid Emdens mynning. För många som bor och jobbar på pråmarna är detta deras enda hem. Här äter man, här bor man och här jobbar man… man kan onekligen säga att dom har nära till jobbet.
Kort historik om kanaler Kanaler har funnits sedan urminnes tider och man tror att Egyptier byggde bevattningskanaler redan för 5000 år sedan. Dom större kanalbyggena, för transport av varor, sammanföll med den industriella revolutionens genombrott men minskade i betydelse när järnvägen gjorde sitt intåg i historien. I England, till exempel, byggdes från mitten av 1700-talet och framåt cirka 480 mil kanaler, med hackor och spade. I Sverige kom den industriella revolutionen ungefär samtidigt som järnvägens intåg och kanalbygget fick då mindre betydelse. Den mest kända svenska kanalen är Göta Kanal som är en genväg för båttrafik mellan östra och västra Sverige. I dag fungerar kanalen mest som en utmaning för folket med fritidsbåtar och utmed stränderna finns en mångfald ställplatser för oss campare. Kanaler byggs fortfarande, men nu har man bättre förutsättningar än under hacka och spadetiden, nu har man maskiner som sköter dom tunga arbetena. I Frankrike till exempel, har man påbörjat en 107 kilometer lång kanal från floden Oise till Dunkerque-Scheldt-kanalen som beräknas vara färdig för båttrafik 2028.
Hösten hade gjort sitt intåg även här i västra Tyskland. Efter två övernattningar med ett kokihop av alla sorters väder och en sol som lekte kurragömma i dom mörka molnen, var det dags att ratta vidare ytterligare några mil längre söderut.
Remich, Luxemburg Efter knappt 40 mil autobahn med ganska hetsiga avsnitt, anlände vi målet för dagen, Remich i Luxemburg. Många föredrar att köra på helgerna för då är långtradartrafiken förbjuden i flera europeiska länder, däribland Tyskland. Men trafiken blir inte mindre hetsig för det, för då skall alla helglediga småbilsägare ut på vägarna, vilket gör trafik minst lika hetsig. Vi har kommit fram till att det spelar ingen roll när man kör för det som skapar störningar och hets är alla dessa vägbyggen som ständigt pågår och som måste pågå för den enorma belastning som autobahn i Tyskland får utstå. Nästan all godstrafik i Europa måste igenom Tyskland och med nuvarande frihandelsavtal, där varor transporteras kors och tvärs över hela kontinenten, bär långtradartrafiken den tyngsta lasten.
Det blev bara en övernattning i Remich på grund av vädret. När vi vaknade på morgonen var kvicksilvret nästan nere på noll och då bestämde vi oss för att dra vidare söderut.
Oradour-sur-Glane, Frankrike Efter cirka 80 mil och en termometer som stigit med 20 grader nådde vi ett av våra huvudmål på denna resa. Oradour-sur-Glane, i Frankrike, var före andra världskriget en liten sovstad med ca 700 invånare. Här fanns små butiker, bensinstation, telegrafstation och en lokal spårväg.
Dom gamla spårvagnsrälsen finns kvar i ruinerna
På somrarna var Oradour-sur-Glane ett populärt turistmål för folk som ville njuta av de idylliska omgivningarna vid floden Glane. Efter den 10 juni 1944 kallas den lilla byn för ”Martyrstaden” eftersom en tysk SS-styrka mördade hela befolkningen och bombade byggnaderna som sedan brändes ner.
En symaskin vittnar om att här bodde sömmerskan
Massakern genomfördes av den tyska pansardivisionen Das Reich, som var på marsch mot striderna i Normandie. Bataljonschefen Adolf Diekmann fick i uppdrag att gå in i den lilla byn för att befria en annan bataljonschef, Helmut Kämpfe, som tillfångatagits av den franska motståndsrörelsen. Diekmann, hittade inte sin kollega och som straff spärrade han in hela byns befolkning. Männen föstes in i lador som besköts utifrån med kulsprutor som därefter brändes ner. Kvinnor och barn spärrades in i kyrkan där samma procedur upprepades. Praktiskt taget hela befolkningen på 642 invånare dödades, varav 205 var barn. Endast fem män och en kvinna lyckades undkomma massakern. Oradour återuppbyggdes aldrig utan står kvar som ett monument över krigets vansinne. Borgmästaren ville bevara hemskheterna till eftervärlden och lät i stället bygga en ny by strax nordväst om ”Martyrstaden
Helena kikar in i en gammal utbränd bil
Det var ett intressant och oförglömligt besök i staden, som i dag är ett museum, där allt har bevarats från den hemska massakern.
Gamla skyltar som talar om vem som bodde i huset
San Sebastian, Spanien Två övernattningar blev det på en ställplats i spökstaden innan det bar iväg ytterligare drygt 40 mil söderut. Vi hade nu sneddat tvärs över Frankrike från Luxemburg till Baskien i norra Spanien. I Frankrike är trafiken betydligt lugnare vilket till stor del kan bero på att nästan alla motorvägar är avgiftsbelagda. Fransmännen själva väljer hellre lokalvägarna, men för oss som vill förflytta oss längre sträckor är dom vägarna inget alternativ. Lokalvägarna går alltid genom dom små byarna som mestadels är byggda innan bilarnas intåg i världshistorien. Byvägarna är anpassade för dåtidens transporter, häst och vagn, utan trottoarer och bostadshus närmast vägen. På drygt 100 mil betalväg genom Frankrike betalade vi i vägavgift drygt 2 500 kronor, alltså cirka 25 kronor per mil. Efter en mycket hetsig och trång tur genom San Sebastian ledde Tina, vår GPS, in oss på en 8 kilometer lång, smal och krokig väg upp på ett berg där campingen, som vi bokat, låg. Redan vid första anblicken kändes det fel, men efter en lång dags körning kändes det inte bra att vända om igen, så vi bestämde oss för, åtminstone en övernattning. Det blev tre nätters vila på en camping som inte gav oss någonting. Men så blir det ibland och främsta anledningen till att vi inte vände tillbaka redan dagen efter, var den täta trafiken. Vi chansade på att trafiken skulle vara lugnare en tidig söndagsmorgon.
Zarautz, Spanien Bara ett par mil från San Sebastian ligger en bekanting från förra året, Zarautz. Vi beslutade oss för att flytta dit och klockan åtta söndag morgon rullade vi ut ekipaget från Weecamp Igaldo. Trafiken var, som vi förmodade, lugn och bara en knapp timme senare checkade vi in på Grand Camping i Zarautz och några timmar senare anslöt även falkenbergarna Lena och Håkan. Det blev ett glatt återseende med sedvanliga fraser och kramar och efter iordningställande av våra fordon var det dags för gemensam ankommare. Eftermiddagen avnjöts med en trerätters på campingkrogen och därefter var det fritt dryckesval, vilket för mej oftast handlar om något rött. Campingen ligger fantastiskt vackert inbäddad i grönskande dalar och vinodlingar med en otrolig utsikt över Zarautz vid foten av berget och Biscayabuktens vågor som oavbrutet rullade in mot land. Staden däremot, är ganska intetsägande med charmlösa 60-talshus utan någon som helst historik från tiden före turismen och surfarnas invasion. Det finns två vägar mellan stranden och campingen. Den ena är bilvägen som är en ganska brant och drygt tre kilometer lång och den andra en kortare men brantare stig med bland annat 439 mer eller mindre ojämna trappsteg.
Vi gick till sängs med denna utsikt från husbilen
och vaknade till denna. Det var mumma för själen
Sista natten var dramatisk med storm och regn
Ett flertal campinggäster är ungdomar som bor här för att surfa i dom härliga vågorna i viken. Dom väljer alltid stigen där dom på lätta fötter springer både uppför och nerför med sina brädor under armen. Själv väljer jag oftast vägen. Den är visserligen nästan tre gånger så lång, men på den vägen har någon vänlig spansk kommunalarbetare placerat ut ett antal sittbänkar för oss som med åren blivit lite övergödda. Efter två övernattningar lämnade Lena och Håkan campingen men vi valde att ligga kvar ytterligare en natt innan det var dags för några mil utmed den dramatiska spanska nordkusten.
Santillana del Mar, Spanien Tre övernattningar blev det på hyllan med den härliga utsikten innan det var dags för förflyttning. Dagens etapp var drygt 20 mil rakt västerut på den spanska nordkusten, till en liten by med cirka 4 000 innevånare. Vi checkade in på Camping Santillana del Mar vid lunchtid och strax därefter anslöt Lena och Håkan efter gårdagens egentid. Santillana del Mar är ett frekventerat turistmål i regionen. Bland annat för alla gamla vackra byggnader från 1000-talet och grottmålningarna i Altamiragrottan.
Vid vårt korta besök möttes vi av smala gränder
små väldekorerade barer och
uteserveringar på byns torg
Tyvärr var vädrets makter inte på vår sida vid men efter stödbensölen gjorde vi ett kortare besök i byn där vi bland annat inmundigade en sen, men mycket god lunch. Det vi fick se av den gamla byn på de få timmarna var väldigt vackert och planen var ett nytt och längre besök dagen efter. Det besöket satte dock regnet stopp för, det blev i stället husbilstvätt med naturlig sköljning från molnen ovanför.
Faro de Penas, Spanien Efter två ofrivilliga vilodagar var det dags för ytterligare några mil utmed Costa Verde, som den spanska kustremsan i norr heter. Vårt första stopp efter cirka 20 mil var vid den ståtliga fyren, Faro de Penas, som ligger på en udde, Cabo de Penas, med höga dramatiska klippformationer som störtar ner mot Biscayabuktens stormande vatten.
Faro de Penas håller sjöfarten borta från klipporna
Cabo de Penas, eller sorgens udde som den kallas
Cudillero, Spanien Efter besöket vid fyren fortsatte vi ytterligare några mil västerut till byn Cudillero som Lena hade förkovrat sej i. Det blev en del felaktiga vägval på trånga gator och vinterstängda campingar, innan vi till slut hittade vägen runt ett berg ner till en parkeringsplats i hamnen där det var okey att övernatta. Det första som mötte oss när vi kom från höjderna ner mot hamnen, var vackra färgglada fiskebåtar som låg i skydd bakom höga vågbrytare mot Biscayabuktens upproriska vatten.
Dom vackra båtarna som ligger skyddade i hamnen
När vi kom längre in i hamnen, till vår övernattningsplats möttes vi av nästa färgglada bild. Det var små bostäder som kilat in sej mellan två höga berg och i botten på dalgången låg restauranger, affärer och andra kommersiella byggnader.
Från hamnen klättrar husen upp på bergssidorna
Den del av den lilla, men mycket charmiga byn, Cudillero, ligger inklämd i en djup och trång dalgång som mynnar ut i havet. På dom branta bergssidorna, klättrar de pastellfärgade bostäderna upp mot toppen och på den norra bergssidan, mot Biscayabukten, ligger Faro de Cudillero, som är sjömännens vägvisare in till hamnen.
Faro de Cudillero vid inloppet till hamnen
Vi gjorde ett kortare besök på en bar innan vi tog oss an de smala gränderna som ledde upp till dom högst belägna husen. Det var brant och trångt och ju högre upp vi kom desto mer eftersatt var underhållet på fastigheterna och ett flertal hus stod helt tomma. När vi nådde de högst belägna byggnaderna hade min puls nått sin maxpunkt, så det är förståeligt att attraktionsvärdet sjunker i takt med höjdmetrarna.
En byggnad för en konditionsstark och händig person
Playa de Las Catedrales, Spanien En övernattning blev det i den lilla hamnen med dom färgglada fiskebåtarna och därefter rullade vi ytterligare ett tiotal mil utmed den spanska nordkusten. Målet för dagen var ett av ”Spaniens sju naturfenomen”, som våra guider, Lena och Håkan hade läst en del om. Tidig eftermiddag hittade vi den oansenliga platsen, en dryg mil väster om Ribadeo i Galicien. Det som först väckte vårt intresse var en stor och fullbelagd parkeringsplats, mitt ute på landsbygden och några hundra meter längre bort fanns ytterligare en stor parkeringsplats där det även var tillåtet att övernatta i husbilen. Efter stödbensölen och en lättare lunch på den lilla restaurangen som fanns inom området, var det dags att okulärbesikta den omtalade platsen som på svenska kallas Katedralstranden. Hela området såg välordnat ut med skyltar, stensatta gångstigar, räcken och trappor som ledde ner till stranden. Tidvattnet vid vår ankomst höll på att stiga till sin högsta nivå som är cirka tre meter ovan sandstranden, så ett besök då var inte aktuellt. Besök på stranden kan bara göras på förmiddagarna när tidvattnet är som lägst och själva sandstranden kommer i dager. Metrologerna hade utfärdat en regnig och stormig natt och redan innan mörkrets inbrott hade stormvindarna från Biscaya börja dra in. Vi såg från husbilsfönstret hur dom höga vågorna piskade upp kaskader av vatten när vågorna träffade dom branta bergsmassiven. Med kameran i högsta hugg och väl inpackade i regntäta kläder, gick vi ner till kanten för att se de våldsamma krafterna på närmare håll.
På kvällen piskade dom höga vågorna in mot stranden
Efter besöket vaggades vi till söms i en gungig husbil eftersom vi inte vågade sätta ner stödben i rädslan av att dom skulle knäckas. Men med en god natt i drömmarnas oförståeliga värld, vaknade vi till ett betydligt behagligare väder med solsken och svag vind.
Bilden är tagen från samma plats som bilden ovan
Detta är Biscaya i ett nötskal och det är detta som gjort att så många sjömän och fiskare begravts i den stora bukten, ena stunden full storm och i nästa stund, kav lugnt. Efter frukost var det äntligen dags att besöka den en och en halv kilometer långa omtalade stranden där Biscayas stormiga vatten i årtusenden gröpt hålor och gångar i det stenhårda skifferberget. Klippformationerna här är upp till 32 meter höga och består av mångfärgad skiffer som ligger i skivor, lager på lager.
Skifferskivorna staplade på varandra, lager på lager
Tillsammans har det under årtusenden bildats bågar och grottor, som för tankarna till en mäktig katedral och det är därav som man fått namnet Katedralstranden.
Några av alla vackra bilder som finns på vår hemsida
Det är ett välbesökt turistmål och den anses tillhöra en av dom vackraste stränderna i världen.
Peso de Regua, Portugal Med alla vackra synintryck fastklistrade på näthinnan vände vi blickarna mot Duorodalen och den första destinationen som vi knappade in på Tina, vår GPS, var Villa Real. Vi lämnade Biscayas kust och efter drygt 37 mil på mestadels smala och gropiga vägar och på höjder både ovan och under molnen checkade vi in på en mycket sunkig camping i Villa Real. Det var lerigt och regnigt och efter en natts sömn flyttade vi oss cirka tre mil längre in i den vackra dalen och vinodlingarna. I Peso de Regua, som ligger vid floden Duoro, fanns det gott om ställplatser som tyvärr inte var tillräckligt stora för vår husbil. Men bara ett hundratal meter därifrån såg vi två jättestora premiumekipage uppställda och jämte dom fanns det plats för oss också. Vädret var fortfarande som det varit under stora delar av vår resa, regnigt och blåsigt, men gradantalet är ändå på en betydligt högre nivå än hemma, såhär på senhösten. Så det fanns inte utrymme för gnäll, det var bara att bita ihop och klä sej med vattentäta plagg. Vi gjorde ett besök i den lilla byn som hade samlat alla restauranger utmed bygatan och efter en god lunch var det dags att okulärbesikta övriga faciliteter. Vi kollade bland annat tågtider och när vi var nere i hamnen kom Håkan, som hade släntrat efter, springande. Han hade upptäckt att det skulle gå en flodbåt om bara några minuter, till en annan liten byn vid namn Pinhao. Båtresan skulle ta cirka två timmar och från Pinhao kunde vi ta tåget tillbaka. Håkan jagade iväg efter biljetter samtidigt som kaptenen börjat förbereda avfärden. Det blev lite ordväxling på kajkanten men innan biljettkontrollanten hade lessnat på vår dåliga portugisiska, såg vi Håkan komma springandes med biljetter i högsta hugg. Det var sen eftermiddag och solen lyste på vin- och olivodlingarna utmed strandkanten. Odlingarna var enorma med böljande slänter så långt ögat nådde och stora skyltar i odlingarna talade om vilken gård dom tillhörde.
Vidsträckta vin och odlingar så längt ögat nådde
Sandemans välkända gubbe på toppen av vingården
Ungefär halvvägs på båtturen kom vi till en stor sluss där restaurangbåten skulle hissas upp 21 meter till nästa vattennivå.
Slussen som lyfte den stora båten 21 meter
Vi steg av i den lilla byn Pinhao och efter drygt en timmes butiksbesök var det dags att kliva på tåget tillbaka till Peso de Regua och husbilarna. Det var en mycket trevlig resa som vi lägger på Håkan och Lenas pluskonto.
Aveiro, Portugal Efter en regnig natt var det dags för förflyttning igen. Vi valde en kurs i sydvästlig riktning mot den Portugisiska Atlantkusten och Falkenbergarna valde närmaste vägen rakt söderut mot Algarvekusten. Efter sedvanliga avskedsfraser och kramar var det dags för vår förflyttning på cirka 15 mil. Det var lättkörda mil på jämna fina, men dyra betalvägar och strax före lunch checkade vi in på Barra Camping, i Gafanha da Nazaré, som ligger i utkanten av Aveiro. För första gången på denna resa kom cyklarna fram och det blev några kilometer inom närområdet innan det var dags att ta en öl på den underbara, men för dagen, blåsiga stranden. Vädret hittills har inte varit helt optimalt, men som någon förståsigpåare sa, ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Det är väl ganska förnuftiga ord, men visst hade det varit trevligt om man kunnat sitta i en solstol på stranden, iförd enbart lättare kläder och en iskall paraplydrink i handen. Efter första dagens granskning av närområdet vidgade vi vår cykeltur till en gammal fiskeby som i dag är väldigt spektakulär. Dom gamla fastigheterna som ligger närmast havet har renoverats och målats om i olika färgsättningar och mönster, vilket vi tidigare aldrig beskådat.
Små strandhytter har piffats upp med ränder på
tvären och på längden liksom flervåningshusen
En del är randiga, andra rutiga och även nyproducerade
lyxvillor har snappat upp denna originella idé
Till och med nyproduktionen har fått bygglov på denna originella, men roliga idé. Här borde alla stelbenta kommunala byggnadsnämnder, som fastnat i olika kulörer av vitt, göra ett studiebesök. Men förmodligen menar ”betongkepsarna” att det inte hör hemma i vårt samhälle. Barra Camping gjorde verkligen själ för sitt namn. Nästan alla gäster här är ”åretruntare” som vi kallar dom. Husvagnarna var inbyggda i träkonstruktioner som täckts med allt från presenningar till plast och rostig plåt. Det liknade mer ett getto än en camping. Hela arean består av en skog med barrträd som så här års har släppt sina gamla barr. Taken på hobbyarkitekternas byggnader och gångar med öppna platser var täckta med barr som i bildade drivor i de stormliknande byarna. Det var ingen vacker syn och det verkade inte heller som om någon var intressera av att ta hand om skräpet. Tre övernattningar blev det i Aveiro innan det åter var dags att släppa handbromsen.
Porto Covo, Portugal När vi lämnade den ”barriga” campingen var ”Tina” inställd på Porto Covo, en liten fiskeby vid atlantkusten, drygt 40 mil nästan rakt söderut. Porto Covo, liksom Aveiro, är två av många sevärda platser som ”Aleborna”, Helle och Stefan från Älvängen, tipsat oss om. Det är alltid bra att ha föråkare som stakar ut vägen till sevärda platser och sedan är det upp till var och en att själv ta sej dit. Vi tackar ”Aleborna” för alla goda tips. Vi lämnade Aviero i regn och blåst och på vägen söderut började solen titta fram i små gluggar, samtidigt som några få kvarglömda vindpustar från de senaste veckornas stormiga väder, gav sej till känna. Vi anlände målet strax efter lunchtid och redan vid incheckningen på Porto Covo Camping kändes allt helt rätt. Det var rent och städat och gott om plats, även för en något övergödd husbil. Sådan herre, sådant fordon. Porto Covo är en gammal fiskeby med lite drygt 1000 invånare som ligger strax söder om Sines i den sydvästra delen av Portugal. Numer är byn mest känd som en livlig turistort med vackra sandstränder och vandringsleder utmed Atlantkusten. Efter en avslappnad eftermiddag med tidig sänggång vaknade vi åter till regn, liksom vi gjort så många gånger tidigare på denna resa. Men att gnälla hjälper inte utan det gäller fortfarande att ha positiva tankar. Vi har ju tak över huvudet och den värme som behövs. Dessutom har vi ju all tid i världen, eftersom vi numer är hedersmedborgare med rätt till lön utan arbete. Regnet avtog under dagen så det blev en del promenader på höjderna utmed den dramatiska Atlantkusten och en del barbesök i den lilla, men mycket charmiga byn.
Efterdyningar rullar med våldsam kraft in mot land
och dom dramatiska klipporna med många små
undangömda laguner för den som vill bada
Porto Covo växer så det knakar med många färdiga och pågående hus i ytterområdena samtidigt som hela den gamla fiskebyn genomgår en varsam modernisering. En hel del renoveringar är redan gjorda med putsade fasader och färggranna dekorationer och i övriga pågår uppfräschningen. Trots att det är flera hundra år mellan det nya och gamla har arkitekterna lyckats behålla den gamla byns charm med låga hus och pastellfärgade inslag mot dom vita fasaderna.
En hel gata med renoverade gamla fiskarbostäder
liksom kyrkan med ny puts och färggranna dekorer
och nyproduktion som bevarat byns charm
Vädret blev bättre och bättre för varje dag och på vår sista dag för denna gång i Porto Covo tog vi en härlig cykeltur mot Sines som ligger knappt två mil norrut utmed kusten. Strax innan Sines såg vi ett stort mörkt moln i horisonten på Atlanten, så det var bara att vända tillbaka.
Mörka moln närmar sej från horisonten
Vi hann precis få in varsin öl på campingens bar innan regnet nådde oss, men det var ändå vår första, lite längre cykeltur, på denna resa. Tre nätter blev det på Porto Covo Camping innan det var dags för ytterligare ett femtontal mil i sydostlig riktning, mot Algarvekusten. Det var en bra camping med många ”åretruntare”, men till skillnad från Barra Camping, så måste hobbyarkitekterna här följa ett visst regelverk. Hela campingen avspeglar ordning och reda, men om man måste kritisera något så är det de ouppvärmda hygienutrymmena och avsaknaden av sittringar på toaletterna. Detta är inget unikt för denna camping för det är så det är här, i denna del av Europa.
Helena checkar ut från campingen
Silves, Portugal Dagens mål var Portugals södra kustremsa, Algarvekusten på och den medeltida byn, Silves. Vi valde att följa den mindre men betalningsfria vägen utmed Atlantkusten, vilket man i efterhand kan fundera på om det var så klokt. Hur som helst och trots att vägarna var smala och i stort behov av underhåll, det var en vacker vägsträcka genom små pittoreska fiskebyar och däremellan en levande landsbygd med allt från olivodlingar till jordbruk. Vi passerade även jättestora areal med skog som var helt utan löv på svartbrända stammar, vilket var kvarlevorna av stora skogsbränder som härjat i dessa trakter. Ingen vacker syn, men det är som det är och det är inget vi kan göra något åt. Så här har det varit i årtusenden och så här kommer det att vara även i framtiden. Vi checkade in på Algarve Motorhome Park vid lunchtid och äntligen möttes vi av, det vi vinteremigrerat för, en värmande sol. Utemöblerna åkte fram med blixtens hastighet och hela resten av dagen satt vi bara och njöt. Äntligen, sa vi i mun på varandra, äntligen efter nästan en månad med mycket regn, blåst och kyla. Silves är en stad som har gamla anor och historik från den romerska och därefter den moriska tiden, då den var huvudstad i regionen Algarve på den Iberiska halvön. Den muslimska folkgruppen Morer, som man ofta nämns i historien, är en folkgrupp som intog och bebodde den Iberiska halvön från 700-talet till 1400-talet. Det var inte bara araber, som många tror, utan dom flesta kom från den nordvästra delen av Afrika. Även om det bara var en mindre grupp morer som tog sej in i Europa på 700-talet, så hade vid 1200-talets början hela 80 procent av de 7 miljonerna på Iberiska halvön, konverterat till Islam. Vid samma tidsepok började de kristna kungarna att inta centrala delar av Iberiska halvön samt den del som i dag heter Portugal. Granada och Andalusien däremot, fortsatte att blomstra i ytterligare tre sekel innan det sista muslimska fästet, år 1492 i Granada, överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna Isabel I, från Kastilien och Fernando II, från Aragon. I början av 1600-talet, tvingades alla judar och muslimer till landsflykt eller till konvertering till kristendom. I dag består den Iberiska halvön, i sydvästra Europa, av de självständiga staterna Spanien, Portugal och Andorra samt det brittiska territoriet, Gibraltar. Morerna måste varit ett mycket arbetsamt folk och dom flesta gamla monumenten som bevarats, borgar, palats, broar, vattenrännor och så vidare i södra Europa, härstammar ofta, helt eller delvist, från morernas epok. Är man i Silves så är ett besök på Castelo de Silves ett måste. Efter vårt besök, liksom alla andra besök på liknande byggnader, så funderar jag alltid på hur det gick till att bygga detta med bara mänsklig styrka och handkraft. Castelo de Silves ligger, liksom de flesta borgarna, på en hög och otillgänglig kulle för att ha överblick över eventuella fiender. Men hur gick det till, att först hugga ut sten med bara hammare och mejsel och därefter forsla upp dom tunga blocken till kullens hösta topp. Därefter staplades stenarna, utan fogmaterial emellan, på varandra till en stor borg och allt är spikrakt både horisontellt och vertikalt som ett lego. Jag fattar inte hur det var möjligt, med bara handkraft och rå styrka? Det är inte allt man förstår, men en vacker dag kanske jag får svar på mina funderingar.
Castel of Silves på den höga kullen ovanför staden
Nu fattar jag, Morerna var mycket större än oss
Silves kallas av många för storkarnas stad. Här i utkanten av staden, där vi kamperade, finns det storkbon på varenda högre punkt såsom ledningsstolpar och skorstenar. På kvällarna ser man stora stråk av storkar som flyger hem till sina bon efter dagen jakt på mat som oftast finns ute på åkrar och flodbäddar. Det var en fantastisk syn, som vi bara en gång tidigare upplevt och det var i Turckheim, Frankrike för cirka åtta år sedan.
På varenda högre stolpe syntes dessa vackra fåglar
Dagen innan vi lämnade Silves tog vi en lite längre cykeltur. I solsken och minimal vind gled vi ut på den portugisiska landsbygden med småskaliga odlingar och bebyggelse i varierande skick. Det fanns allt från rena ruiner till nybyggda småhus. Odlingarna bestod mestadels av hushållens egna behov med till exempel låga buskliknande träd med oliver, apelsiner och citroner samt små grönsakslotter. Vi avslutade hela den soliga cykelturen med en härlig lunch inne i stadens centrum, strax nedanför borgen. Restaurangen som vi besökte erbjöd oss en trerätters meny, en halvflaska vin och ett glas Portvin för endast 10 Euro per man eller cirka 120 svenska kronor. Inte nog med att det nästan var oförskämt billigt, det var nästan kriminellt gott också. Vi avslutade dagen med en promenad på den flera hundra år gamla bron över Aradefloden, som rinner genom Silves och mynnar ut i Atlanten vid byn Portimao.
Den gamla skönheten över Aradefloden
Hela denna dag var en riktigt värdig avslutning på vår vistelse i den gamla byn som för bara några hundra år sedan var huvudstad i Algarve.
Falesia, Portugal Knappt fyra mil från Silves ligger Falecia som är en favorit i repris och som är ett av våra huvudmål på denna resa. När vi satt hemma i somras och drog upp riktlinjerna för vår övervintring bestämde vi oss för att tillbringa jul och nyårshelgen just här i Falesia på Algarvekusten. När våra vägar skildes med ”Falkenbergarna” i Peso de Regua, gjorde vi det för att vår plan var ytterligare några stopp, förutom Aveiro och Porto Covo, på den Portugisiska västkusten. Men det regniga och stormiga vädret fick oss att ombestämma oss och valde därför att snedda över landet mot Silves och därefter mot Falesia så fort som möjligt. Vid ankomsten till Falesia var vi cirka två veckor före tidsplanen och när vi såg att kvicksilvret hade passerat 20-strecket, kände vi att nu skulle det bli skönt att ligga still en längre period. Dom första som mötte oss var ”falkenbergarna”, Lena och Håkan, som checkat in här i Falesia några dagar tidigare. Trots att det bara var en vecka sedan våra vägar skildes, blev det stora kramen och dom sedvanliga glädjefraserna. Vi hade nu knappt två månader framför oss på ett och samma ställe, vilket kändes bra och att vädret var på sitt allra bästa humör, med svenska sommartemperaturer, gjorde ju inte saken sämre. Bara någon dag efter ankomsten, en söndag, fyllde Håkans 69, vilket skulle firas tillsammans med god mat och dryck på ett av deras favoritställen i överklasstaden Vilamoura.
Lena och Håkans favorit restaurang, Luna Rossa
På tillbakavägen från den lyxiga staden, som ligger cirka fem kilometer cykelväg från ställplatsen, var det ytterligare något vattenhål som skulle besökas. Det var en trevlig dag och ett bra kalas som debiterades på ”Falkenbergarnas” konto vilket genast fick oss att planera en återgäldning. Återgäldningen kom redan nästa dag, på Håkans egentliga födelsedag, då vi bjöd på egentillverkade smörrebröd och till det serverades dom sedvanliga dryckerna, öl och snaps.
Stämningen steg i takt med intaget av den ”lille”
Stämningen var än en gång på topp med trevliga diskussioner och skratt och innan kvällens slut, hade Håkan och jag bestämt att segla deras båt till Västindien, nästa höst, då Håkan fyller sjuttio.
Läkarbesök Innan vi lämnade Tjörn hade jag sökt läkarhjälp för att veta hur jag skulle medicinera mej mot mina krånglande luftrör som jag haft sedan många år tillbaka. Jag var lite sent ute så en läkartid var inte att tänka på före avresan och det fanns heller ingen möjligt att få konsultera en läkare. Visst, jag får skylla mej själv, jag borde tänkt på detta långt tidigare. Mina krånglande luftrör är en kvarleva från tidigare arbetsmiljöer med bland annat asbests och problemen har en tendens att eskalera sakta men säkert genom åren. På resan mot värmen var det mestadels kallt, regnigt och blåsigt vilket inte är optimalt för känsliga luftrör och det blev allt tätare i det trånga röret som förser kroppen med syre. Trots värmen och det torrare vädret i Falecia hängde symptomen kvar och efter ett antal jobbiga dagar och nätter, bestämde vi oss för att söka en upp en läkare. I Portugal pratar dom flesta engelska och Helena, som också är bevandrad i dessa för mej främmande läten, fick tips om ett privatsjukhus i Albufeira, cirka en mil från ställplatsen. Taxichauffören släppte av oss vid ingången till ett väntrum på sjukhuset. Vi gick direkt fram till den bemannade luckan för att anmäla vår närvaro och cirka 10 minuter senare slog vi oss ner i en kvinnlig läkarens rum. Vi mottogs av ett stort stycke kvinna med ett ganska barskt utseende, samtidigt som hon ingav stort förtroende. Helena förklarade mina problem för läkaren som noterade allt och därefter fick jag ta några djupa andetag. Stetoskopet som hon hade hängande runt halsen satte hon in i öronen för att lyssna på mina lungor samtidigt som jag fick ta ytterligare några djupa andetag och efter några minuters konversation konstaterade hon att jag skulle genomgå en grundligare undersökning. En våning ner mottogs vi av en sköterska som också lyssnade på min ut och inandning, knackade med knogarna på mina revben innan hon tog ett par röntgenbilder. Därefter en våning upp igen till ett stort laboratorium med sköterskor och fem patienter som satt uppkopplade med slangar och sladdar. Jag placerades i en mjuk härlig fåtölj där jag fick ett antal nålstick för anslutning till bland annat en dator och en kanyl koppla till en syrgasmask som vid inandning syresatte mina lungor.
Här syresätts blodet och inandningen vidgas
När alla provtagningar var klara var det dags att gå tillbaka till ruta ett, den kvinnliga läkaren. Hon visade röntgenbilderna på mina lungor, där det fanns fläckar som var infekterade. Därefter skrev hon ut fem olika mediciner som skulle tas vid olika tider och antal och efter åtta dagar skulle jag göra ett återbesök.
Fem olika mediciner och lika många olika tider
Det var så effektivt så man nästan häpnade. Hela besöket med resan till och från sjukhuset, tider i vänthallar och undersökningsrum, en färdig utskriven diagnos och mediciner i hand på mindre än fem timmar. Helt otroligt. Innan vi lämnade sjukhuset frågade vi läkaren om det var okey att dricka rödvin. Hon ruskade sakta på huvudet och visade en centimeterbred springa mellan tummen och pekfingret, mer än så får du inte dricka på en dag.
Återbesöket Åtta dagar senare och massor av olika mediciner i mitt blodomlopp var det dags för ett återbesök på sjukhuset. Samma läkare som vi varit hos tidigare tog emot oss med ett stort leende. Det första hon sa till Helena var att jag såg betydligt piggare ut denna gång och efter det fick jag än en gång göra några djupandningar. Fem minuter tog besöket som läkaren avslutade med att ”nu kan du dricka hur mycket vin du vill igen”. Därmed kunde jag återuppta min målsättning igen, ”en dag utan ett glas rött är en förlorad dag”
Dagarna rullar på och i skrivande stund har vi varit här i Falesia i 18 dagar. Efter medicineringen var mina andningsrör helt vidöppna och jag kände mej som ”på nytt född”. Även Helena gladdes åt min rehabilitering för, som hon sa, nu kan jag sova utan öronproppar för nu snarkar du inte längre. Hon har under många års tid tvingats använda öronproppar på grund av mina snarkningar.
Förutom sjukhusbesöket är den ena dagen den andra lik med promenader på stranden, cykelturer på landsbygden och samkväm med ”Falkenbergarna”
Praia de Falesia med kilometerlånga promenader
Härliga vågor som oupphörligen rullar in
Solens försvinnande i Atlantens horisonten
Skymningen sedd från vår husbilen
Dessutom har vi den senaste vecka börja spela boule, där Lena och Håkan, hittills är helt överlägsna, i denna franska nationalsport. Vädret har, sedan ankomsten till Algarvekusten, varit helt fantastiskt med sol från en molnfri himmel och en termometer som pendlar runt 20-graders strecket på dagtid. Håkan är den ende av oss som badar och själv har jag satt en minimi temperatur på 25 grader för ett dopp och det lär väl aldrig hända här på atlantkusten.
Kap Sankt Vincent, Sagres Efter nästan tre veckor i strålande solsken såg vi på våra mobila vädersajter att termometern skulle sjunka och att det även var risk för regn. Vi bestämde oss då, tillsammans med Lena och Håkan, att hyra en bil i några dagar. Vår första tur gick till fyren Kap Sankt Vincent, liksom den faktiskt gjorde även vid förra årets besök här på Algarvekusten. Kap Sankt Vincent ligger på en hög, karg udde med berg som stupar lodrät ner i havet och den är Europas sydvästligaste punkt.
Den ståtliga fyren med den gamla fästningen nedanför
Fyren som byggdes redan 1846 har en av dom kraftigaste ljusanordningarna i hela Europa och den är synlig över 30 sjömil till havs. Detta gynnar såklart den livligt trafikerade leden, som är en av Europas mest trafikerade farleder till sjöss. När vi besökte fyren förra året, var den under renovering och helt täkt av plast. Denna gång var hela området innanför stängslen med den gamla fästningen, tillfälligt stängt. Fyren var nu avtäckt från all plast så kunde få några bilder, tagna utanför stängslet. Vi gjorde även ett kortare besök i Sagres som sägs ha haft stor betydelse vid utvecklingen av Portugals kolonialvälde. Byn, som har en härlig fiskehamn, ligger bara drygt en halvmil från fyren.
Den lilla naturhamnen i Sagres med fiskebåtar
som lossar dagens fångst
Igreja do Como, Faro Dag två med hyrbilen, gick till Faro och kyrkan Igreja do Carmo. Den vackra kyrkan, som är från 1700-talets början, fick stora skador vid en enorm jordbävning som år 1755 ödelade stora delar av den portugisiska sydkusten. Skadorna som kyrkan ådrog sej då restaurerades och i dag är den utsedd som Faros vackraste.
Den vackraste kyrkan i Faro, Igreja do Carmo
Men det var inte kyrkan som väckte intresset för ett besök, utan ett spektakulärt kapell bakom kyrkan, Capela dos Ossos. Vi läste på skriften ovanför ingången till kapellet, där det stod, fritt översatt till svenska, ”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd” När man öppnat dörren till kapellet möts man av ett rum på cirka 15 kvadratmeter och en takhöjd på ungefär 3 meter. Det makabra är att väggar och tak är helt uppbyggda med kranier och övriga benrester från 1 245 stycken karmelitbröder som tidigare tjänstgjort i kyrkan. I början av 1800-talet, grävdes kropparna upp från överfulla kyrkogårdar i Faro och 1816 invigdes den något kusliga byggnaden med ett helt rum fyllt av döskallar och benknotor från människor.
Skelettdelar från karmelitbröder som arbetat i kyrkan
När vi lämnade kapellet slängde vi åter en blick på skriften ovanför ingången, ”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd”. Faro är den största staden på Algarvekusten och den ligger på en sydspets nästan mitt emellan Sagres och den spanska gränsen. Staden har knappt 60 000 invånare och här finns både flygplats, järnvägsstation, båthamn och interregionala busslinjer.
Igreja do Sao Lourenco, Almancil Det finns ett ordspråk som säger ”när man blir gammal, blir man religiös”. Ni som läser detta kanske tror att jag har dåligt samvete, men så är inte fallet. Även dag tre med hyrbilen gick till en kyrka, men nu var det arkitekturen som väckt intresset. Lena hade gurglat fram en kyrka som har anor från 1600-talet och som drygt 100 år senare restaurerades på grund av en tidigare jordbävningen. I dag är invändiga väggar och kupoltak helt täckta med miljontals kakelplattor från 1730-talet, signerade av en känd kakelmästare vid namn Oliveira Bernardes. Kakelplattorna kom från Lissabon och illustrerar Saint Lawrence av Huescas liv.
Väggdekorationer av miljontals kakelplattor
och ett heltäckt altare i guld, allt var fantastiskt
Även det välvda taket var helt täckt med kakelplattor
Vid biljettluckan fick vi veta att det är totalförbud mot all fotografering och filmning inne i kyrkan. Men ska man synda någonstans så är det väl i kyrkan för det är väl där man kan få syndernas förlåtelse.
Även utsidan var delvis dekorerad med kakelplattor
Vi avslutade vår tredagarsresa med hyrbil på IKEA, som ligger ett stenkast från kyrkan. Där åt vi svensk husmanskost, köttbullar med potatismos och till det drack jag, hör och häpna, rödvin. Innan vi lämnade den världsomfattande butiken, köpte vi svensk mat såsom sill, knäckebröd, gravad lax, glögg och så vidare. Det var tre härliga dagar med synupplevelser som vi kan tacka ”Falkenbergarna” för. Själva hade vi aldrig hittat dessa sevärdheter, liksom Katedralstranden och den vackra byn Cudillero i norra Spanien.
Vilamoura Den lyxiga staden Vilamoura, på Algarvekusten, började byggas på 1960-talet som ett golfcenter för eliten och med åren har staden vuxit och blivit en mycket attraktiv semesterort, där golfen fortfarande är huvudattraktionen. Vilamoura är i dag en av södra Portugals mest frekventerade semesterorter, som förutom alla fantastiska golfbanor, har en småbåtshamn som rankas bland dom 10 bästa i världen. För att uppnå det kriteriet, måste man kunna ta emot kunder med mycket höga krav gällande utrymmen, service, policy och säkerhet. Hamnen är helt enkelt byggd för den grupp av människor som ställer stora krav och som är ekonomiskt oberoende, vilket även båtarna som ligger i här, vittnar om.
Vinterförvaring för överklassens lyxbåtar
Kort sagt, här finns den lyx och flärd som överflödsfolket kan önska sej och som fått hamnen klassad som topp tio i världen. Hela hamnområdet är en enda lång gata med utskänkningsställen och vid kajerna ligger lyxbåtarna tätt, tätt men väl inhägnade för de klåfingriga.
Lyxbåtarna ligger tätt, tätt men i säkert förvar
Hotellen, som bildar en mur runt hamnen, tävlar om de välbärgades uppmärksamhet genom lyxiga fasader, entréer och så vidare. Men smakar det så kostar det. På Hotell Tivoli, se bilden nedan, kostar dom billigaste rummen, nu under lågsäsong, drygt 2000 kronor per natt.
Det lyxiga hotellet bildar en mur mot Atlanten
En Ålekråka blickar ut över dyrgriparna i hamnen
Förutom golf och båtliv finns det kasinon och diskotek, samt ett antal olika vattensporter som till exempel djuphavsfiske, segling, dykning och så vidare. Man har man grävt fram ett område med ruiner, från en romersk bosättning, för den som är kulturintresserade eller som vill lämna flärden för en stund. Av besöksfrekvensen att döma, verkar inte kulturintresset ligga på topp i den lyxiga staden. Vid vårt enda besök hittills, var det helt folktomt på området med dom frilagda gamla stenarna.
Ruiner från en 5000 år gammal romersk bosättning
Under vår första månad på ställplatsen i Falesia har vi gjort många besök i Vilamoura som ligger knappt fem kilometer från ställplatsen. Det är lätt att cykla dit på den nästan helt bilfria vägen och väl där möts man av den underbara hamnen med många härliga uteserveringar. Att sitta på en uteservering i solsken med ett glas rött och blicka över hamnens alla lyxbåtar, tillsammans med goda vänner och den man älskar, det är verklig lycka, det är bomull för själen
Alferce Efter drygt en månad i Falecia med många underbara cykelturer och promenader hittade Lena än en gång något intressant på nätet. Hon hade läst om en spektakulär hängbro i Alferce uppe i bergen som väckte hennes intresse.
Vi var inte sena med att hänga på och ett par dagar senare stod det en hyrbil parkerad utanför ställplatsen. Håkan utsågs än en gång som chaufför, eftersom jag, med min höga ålder måste teckna en extra försäkring för att få köra. Ekonomiska som vi är valde vi att ge Håkan förtroendet.
Platsen som Lena gurglat fram, ligger cirka sex mil vinkelrät från havet uppe i Algarvebergen. Vi möttes av en gråmulen dag när vi startade vår resa upp mot bergen. Det var dimmig och ogästvänlig men ju längre upp mot höjderna vi kom desto ljusare blev det. Efter drygt en timme på slingrande vägar och vacker natur i bergen passerade vi stadskylten till Alferce. Där möttes vi av en mycket liten by med låga genuina gamla byggnader och en kyrka, anpassad till byns storlek. Studiesyftet denna gång var inte ett besök i kyrkan, den bara fanns där, liksom kyrkor gör i de flesta byar i Portugal.
Lena och Helena vid denlilla pittoreska kyrkan mitt i byn
Lena hade läst om ett byggnadsverk med trappor och en hängbro som väckt hennes intresse. Bygget, som är en förlängning av den befintliga vandringsleden, Barranco do Demo Walkway, är ett EU-projekt som invigdes för bara någon månad sedan. Från kyrkan, där vi parkerade hyrbilen, följde vi skyltana, som hade en hängbro som symbol och efter några hundra meters nedförsbacke, på en stig utmed bergväggen, nådde vi trappan.
Träkonstruktionen med närmare 600 trappsteg
Som gammal snickare blev jag nästan rörd till tårar när jag såg denna vackra träkonstruktion, som hänger på dom branta klippväggarna. Det var en mycket vacker och välarbetad konstruktion som med tidens tand, när träet har grånat, kommer att smälta in helt i naturens färger. Vi hade en helt enorm utsikt över dalen och trappan, som var byggd på skrå på den motsatta sidan och hängbron, i botten på ravinen som knyter samman dom båda sidorna.
Trappan klättrar upp på motsatta sidan av dalen
Hängbron som binder ihop dom båda sidorna
Från toppen på den motsatta sidan kan man fortsätta på Cerro do Castello de Alferce, en drygt sju kilometer lång vandringsled till ruinerna av ett Islamiskt slott. Den promenaden valde vi bort, vi tyckte att en tur upp och ner, tur och retur i EU-projektet med närmare 600 trappsteg, var tillräcklig motion för något överåriga hurtbullar. Hängbron i botten på dalen, är cirka 50 meter lång och ligger drygt 20 meter ovanför den lilla bäckfåran i botten. Hela bron, som hänger i vajrar mellan bergssidorna, har en gångbana av trätrall som är drygt en halv meter bred. Det var en härlig upplevelse som säkert kommer att bli en stor turistattraktion när flödet i media rullar igång och kanske ett lyft för den avlägsna lilla byn i bergen. Byggandet av flera p-platser hade redan påbörjats liksom en ställplats för husbilar. Efter en öl på en av byns tre barer var det dags för nya äventyr. Helena hade fått tips om en enorm utsiktsplats bara några mil från Alferce som vi ville besöka, nu när vi ändå hade hyrbil. Vägen till Foia, som toppen heter, var bitvis mycket brant och krokig men trots det såg vi cyklister, utan batterihjälp, på väg upp mot toppen. Tyvärr var det väldigt dimmigt uppe på den 900 meter höga toppen och utsikten över Algarvebergen och havet var ytterst begränsad.
Begränsad utsikt över ett böljande landskap
Cyklist som gör segertecknet när han nått toppen
Glada och nöjda med dagens sevärdheter och körning som vi sätter på ”Falkenbergarnas” pluskonto. Lena som hittar besöksmålen och Håkan som står för transporten och vi bara glider med. Håkan kör precis som besiktningsmännen på bilprovningen rekommenderar varje gång jag besiktar våra bilar. Du skall köra som när du var tjugo säger dom alltid. När jag var tjugo fick jag lära mej att köra mjukt, inga hastiga inbromsningar eller gaspådrag, för det sliter på bilen. När jag i dag, ser ett hinder långt framför mej, så släpper jag gasen och låter bilen rulla sakta mot hindret. Det är helt fel, med dagens sätt att se på bilkörning, bland annat för bromsskivornas skull. Mina bromsskivor är alltid rostangripna för att jag inte bromsar och framför allt inte bromsar hårt. Håkan däremot kör som besiktningsmännen rekommenderar, det är full gas och full broms och det finns förmodligen inte tillstymmelsen till rost på hans bromsskivor. Man lär sej alltid något nytt när man umgås med andra, så stort tack än en gång till ”Falkenbergarna” Efter att vi lämnat tillbaka hyrbilen blev det några partier ”Plump”, ett kortspel som mina hjärnceller inte behärskar. Mina motståndares hånfulla blickar var förnedrande, men som tur var kunde jag svälja skammen med ett par glas av det röda.
Albufeira, Portugal Några dagar före jul tog vi, tillsammans med Lena och Håkan, bussen in till Albufeira som ligger knappt en mil väster om Falesia på Algarvekusten. Fram till turistinvasionen i runt mitten av 1900-talet, var Albufeira en liten oansenlig fiskeby, som på drygt ett halvt sekel vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag har kommunen Albufeira cirka 40 000 permanentboende som under högsäsong växer till nästan det dubbla.
Husen närmast havet i Albufeira har enorm utsikt
Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande buss, väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn. Hela Albufeira ligger på höjderna ovanför den vackra stranden, Praia dos Arrifes och i stadens centrum finns butiker och uteserveringar som gör allt för att väcka turisternas köplust. Butikerna lockar med allsköns tingeltangel och uteserveringarna med mat och vätskor i alla dess färger och blandningar. Förutom allt turistfjäsk finns det även en fungerande sjukvård, för oss turister, vilket jag ju själv fått erfara.
Naturlig klippformation på Praia dos Arrifes
Albufeira, sedd från tunneln till stranden
Albufeiras ursprung är ganska okänt, men mycket tyder på att regionen, redan några hundra år före vår tidräkning, hade bosättningar runt den naturhamn som ligger väster om stadskärnan. Under romartidens epok utvecklades jordbruket och man byggde bevattningssystem och konstgjorda dammar på fälten som förvandlade oanvända marker till grönsaks- och fruktodlingar. Dessutom byggdes akvedukter, vägar och broar, som man kan se spår av än i dag.
Rester av en igenväxt vattenränna sedd ovanifrån
Vattenrännan med självlutning sedd från sidan
Algarvekusten har under århundraden drabbats hårt av naturkatastrofer i form av jordbävningar och översvämningar. 1755 drabbades nästan hela kustremsan av en mycket kraftig jordbävning, en tsunami, där Albufeira var en av de platser som var värst utsatta. Havet ödelade byggnader med över 10 meter höga vågor som sköljde in och kvar blev endast ett fåtal rester av den helt förstörda byn. Byns befolkning, som tagit sin tillflykt till huvudkyrkan, en gammal arabisk moské, kollapsade helt och orsakade 227 människors liv. Byn återuppbyggdes och från mitten av 1800-talet fick ekonomin sej en rejäl skjuts uppåt, tack vare en fungerande fiskeverksamhet. Utvecklingen fortsatte i rask takt och i början på 1960-talet kom den stora turistinvasionen, som helt förändrade allt. I dag reser folk hit från jordens alla hörn, vilket är en av anledningarna till den otroligt snabba befolkningstillväxten.
Marina de Albufeira
Hamnen vid foten av Albufeiras bebyggelse Är man i Albufeira är ett besök i hamnen ett måste, även om man råkar vara här under lågsäsong. Marinan, som ligger i skydd bakom bergen mot Atlanten var innan moderniseringen en naturhamn som i dag, efter ombyggnaden, blivit ett mycket populärt turistmål. Marina de Albufeira är en mycket vacker och modern hamn med allt från billiga plastekor, husbåtar till lustjakter och sightseeing båtar. Vid vårt besök var det vinter i Portugal men trots det har man ett stort utbud med turbåtar för den som vill se Algarvekusten från sjösidan, delfinskådning, Benagils grottor och så vidare.
En vacker hamn som ligger i skydd mot stormar
Den norra sidan av hamnen är en enda lång promenadgata med färgglada höghus, lekplatser, restauranger och butiker som suktar efter turisternas kreditkort.
En palettliknande vy mot hamnens ”huvudgata”
På den motsatt sida ligger lyxvillorna som i ett pärlband strax ovanför kajen där yachterna ligger säkert förvarade för obehöriga. Min tro, när jag sett detta fantastiska hamnområdet, är att det har skapats av ett gäng hämningslösa arkitekter som fått härja fritt, utan bromsklossar och pekpinnar från stelbenta politiker. Det är svårt att inte trivas i denna färgsprakande miljö, vilket får mej att tänka på vår kommuns byggnadsnämnd som bestämt att färgskalan skall ligga mellan vitt och ljusvit.
Fantasifulla lyxvillor i olika former och färger
Förutom lyxbåtar, vackra höghus och fantasifulla arkitektritade villor finns det även ett antal färgglada husbåtar som ligger förankrade i den västra delen av hamnen.
Husbåtar i olika färger med gräsklädd altan på taken
Marina de Albufeira har en historia sedan långt tid tillbaka och man tror att morerna, redan hundratals år före vår tidräkning, hade bosättningar här. Dagens moderna hamn var då en lagun som gav ett naturligt skydd mot både stormar och oinbjudna gäster. Man vet dessvärre inte så mycket mer eftersom eventuella kvarvarande tecken kan ha försvunnit i samband med att grävskopor och byggarbetare intog i hamnen. Däremot är man ganska övertygad om att Albufeira härstammar från det arabiska ordet Al-Buhera som betyder lagun.
Julhelgen Julafton började redan vid lunchtid med champagne på stranden tillsammans med Lena och Håkan.
Håkan och Lena skålar i champagne på stranden
Solen sken och Atlanten låg nästan helt stilla och med dessa förutsättningar kunde inte Håkan hålla tillbaka sin längtan efter ett dopp.
Håkan har bevisat att han inte är en badkruka
En äkta badkruka som hellre dricker champagne
Efter stranden var det dags att duka julbordet med dom traditionsenliga ingredienserna såsom sill med den lilla kalla, skinka, grönkål, Janson, gubbröra och så vidare.
Efter champagnen var det dags för lilla nubben
När den sista nubben landat där den hör hemma avslutade vi kvällen med att dela ut julklapparna. Alla hade köpt ett antal julklappar för tillsammans 10 Euro per person som vi lade på bordet. Därefter kom tärningen fram och när mitt nummer, som var en fem visade sej, fick jag ta ett paket på bordet, liksom dom andra fick när deras nummer kom upp. När bordet var tömt på klappar avlägsnades julpappret så att man såg vad som fanns under julpapperet. Därefter var det dags att kasta tärning igen, med samma personliga nummer, men nu fick man ta klappar från varandra under en förutbestämd tid.
Lena och Håkan fullkomligt roffade åt sej paketen
När den förutbestämda tiden var till ända hade ”Falkenbergarna” fyllt sina bordsplatser med en massa julklappar samtidigt som Helena och jag satt som statister med tomma blickar och ett fåtal julklappar. Precis som alla andra dagar så har Helena och jag inte en chans när det gäller spel. Sammanfattningsvis var det, trots förlusten i julklappsspelet, en mycket trevlig, rolig och lyckad julafton. Nyårshelgen Även nyårsaftonen firade vi tillsammans med det paret från Falkenberg. Vi började med en härlig middag på en Italiensk restaurang som ligger nära ställplatsen. Det blev några timmars glapp mellan krogbesöket och tolvslaget och i väntan på det nya året tittade vi först på en favorit i repris, ”Grevinnan och betjänten”. Jag vet inte hur många nyårsaftnar man skrattat åt denna ganska banala kortfilm, men trots det är den alltid lika rolig. Kan det kanske bero på att den har vissa igenkänningstecken. När vi skrattat färdigt blev det fullt allvar igen, vi fick fram kortleken och som vanligt… ja ni förstår själva. Strax före tolvslaget gick vi ner till stranden, vilket vi delade med en massa andra människor som redan var på plats i mörkret. Precis på klockslaget tolv brakade det loss med smällare och fyrverkerier från dom större intilliggande orterna som till exempel Albufeira, Quarteira, Vilamoura och Olhos de Agua. Det var verkligen ett värdigt avslut på ett år som sammanfattningsvis varit otroligt bra, trots dom höga dieselpriserna och den svenska ”pesetans” minimala värde. Kort sammanfattning Vi checkade in på ställplatsen i Falecia för knappt åtta veckor sedan och vi har haft många härliga dagar med nya upptäckter och mestadels strålande väder. Vi har gjort timtals långa vandringar i vattenbrynet på Praia de Falecia och vi har cyklat på allt från trafikerade gator till stigar genom apelsinlundar. Strandpromenaderna till Olhos de Agua och den kalla ölen på strandbaren har ärjat sej fast i minnesbanken, men det vi minns mest är nog cykelturerna förbi området med alla storkbon. Att få beskåda dessa stora och vackra fåglar, på så nära håll och höra deras kastanjettliknande ljud, det är livskvalitet, för oss som bor i ett storkfritt land.
Storkbon med sitt säregna smatter från höjderna
På våra cykelturer hade vi ofta vägarna förbi strandbaren Rocha Baixinha, som ligger på stranden mellan Vilamoura och ställplatsen.
En mycket populärt strandbar med extra allt
Inte allt för sällan stannade vi till där för att svalka våra torra strupar med en öl eller ett par glas av det röda och vid några tillfällen åt vi även lunch på den härliga baren med Atlanten som närmaste granne. Det blev ett av våra stammisställen liksom ”Falkenbergarnas” favorit, Luna Rossa i Vilamouras lyxiga hamn. Sist men inte minst, var umgänge med Lena och Håkan det vi uppskattade allra mest. Vi har gjort utflykter tillsammans, spelat boule, plump och yatzy och vi har även hunnit med ett antal besök på närliggande utskänkningsställen. Hur det gick i dom olika tävlingarna, boule, plump och yatzy, tänker jag inte orda om. Inmundigande av rödvin däremot, kan jag nog se mej själv som en ganska överlägsen vinnare.
Algarve Motor Home Park, Falesia Det finns tre Algarve Motor Home Park på Portugals sydkust. Den som ligger längst västerut är Silves, där vi övernattade några dygn innan vi kom till Falesia och några mil öster om Falesia finns den tredje, Algarve Motor Home Park, Tavira, som vi inte besökt denna gång. Platserna, som går under benämningen ställplats är tillräckligt stora för alla typer av fordon och det är gott om plats för möbler, cyklar och så vidare. Det är lättillgängligt och alla har tillgång 6 ampere el. Hela området är rent och fräscht och täckt med ett tjockt lager grövre grus som inte följer med skorna in i bilen. Från ställplatsen är det cirka 400 meter på en bilfri stig och en trappa med 148 steg ner till den vackra Praia de Falesia på atlantkusten.
Stigen till trappan är delvis belyst i Pinjeskogen
Liksom trappan med 148 steg ner till stranden
Det går inte att förboka utan man får stå i kö utanför och vänta tills det blir en ledig plats. När man står på vänt har man rätt att nyttja tömnings- och påfyllnadsanläggning på ställplatsen. Det kostar runt 160 kronor per dygn, inklusive 6 ampere el på Algarve parkerna och vill man inte använda husbilens resurser kan man både tvätta, duscha och gå på toaletten för en mindre peng. Det finns utomhusdisk med kallvatten som man själv kan temperera med varmvatten från husbilen. Om man bara vill övernatta eller bo längre på ett enkelt sätt med husbil, så har ägarna till dom tre ställplatserna på Algarvekusten hittat helt rätt. Bara en sådan enkel grej som att man måste passera tömning- och påfyllningsstationen vid in- och utfarten i stället för att krångla sej in på någon undangömd plats, är genomtänkt. Deras upplägg är enkelt och anpassat för oss som bara vill ha en plats att ställa husbilen på. Det är en affärsidé som fler borde ta efter och som många av oss globetrotter uppskattar.
Carthagon under trädkronor som inte stör höga bilar
Ställplatsen har drygt 120 platser och dom var i stort sett fullbelagda under hela våran vistelse och nästan dagligen stod det husbilar utanför bommen, som väntade på att få en plats. Någon dag före dopparedagen delade campingägaren ut julklappar till alla incheckade och vid områdets boulebaneanläggning hade man dukat ett bord med portvin o tårta och i mellandagarna fyllde man samma bord, på samma plats, med sangria. Ett trevligt initiativ som alltid är uppskattat, oavsett om det är dyrt eller billigt
El Rocio, Spanien (vilda västern staden) Efter jul- och nyårsfirandet och totalt 54 dagar på Algarve Motor Home Park, var det dags att dra vidare. Vi tog avsked med våra vänner som vi kamperat tillsammans med under större delen av resan hittills. Lena och Håkan hade inte riktigt bestämt sej för sitt nästa mål, men ett är säkert, vi kommer att stöta på varandra igen. Vårt nästa planerade mål var Medelhavet och Manilva med campingen La Bella Vista, som vi förbokat sedan lång tid tillbaka. Sträckan mellan Falesia och Manilva är cirka 43 mil i sydostlig riktning, en något för lång dagsetapp tyckte vi, så vi ställde in Tina, vår GPS på en ställplats i Ayamonte, Spanien. Efter cirka 10 mil körde vi upp på bron över floden Guadiana som är gränsen mellan Portugal och Spanien och vid brofästet, på den spanska sidan, ligger Ayamonte. Ställplatsen som vi beordrat ”Tina” att leda oss till var stängd och efter en del jobbiga manövrar, i den tätt trafikerade staden, beslutade vi oss för att fortast möjligt komma därifrån. Med hjälp av Google Maps, bestämde vi oss för en favorit i repris, El Rocio som vi besökte för några år sedan. Den mycket annorlunda staden kallas i folkmun för ”häststaden” men den är mest känd för sin Pingsthelg då miljontals pilgrimer vandrar hit för att hedra Jungfru Rocio. Jungfruns filosofi, enligt sägen, är att människor skall, festa, älska och ha rolig, och därför anses Pingsthelgens fest i El Rocio, vara en av världens mest exotiska. Pilgrimerna startar sin vandring från sitt hem och för dom som bor väldigt långt bort är det tillåtet att ansluta i Cadiz med cirka 10 mils vandring till El Rocio eller, Sevilla och Huelva som bara ligger cirka 6 mil från festligheterna.
Helena på det sandiga torget med kyrka och diligenser
Eftersom vi var där mitt i veckan denna gång, var det hela ganska lugnt och inte alls som vid vårt förra besök när vi var här över en helg för några år sedan. Om du vill veta mer om byn som mest påminner om en vildavästernfilm med hästar och diligenser på sandiga och dammiga gator, finns det mer att läsa under punkten, ”På vinterkollo i Spanien 2019–20”. Där det finns en utförligare beskrivning av denna annorlunda by och Jungfru Rocios betydelse för pilgrimsvandrarna.
Manilva, Spanien Tre övernattningar på camping La Aldea i El Rocio blev det innan det åter var dags att motionera Carthagon. Framför oss hade vi cirka 30 mil till La Duquesa i Manilva, på den spanska solkusten, en plats som vi även besökte på förra årets flykt från vintermörkret. Strax efter lunch, checkade vi in på camping La Bella Vista, som var en av våra tre förbokade resmål. Campingen ligger mycket vackert med bara några meter ner till Medelhavets strand och vi fick en bra plats med utsikt över det härliga turkosa vattnet. Drygt en vecka efter att vi checkat in La Bella Vista anlände även Lena och Håkan som nu hade lämnat sitt paradis i Portugal. Det blev som vanligt ett glatt återseende och efter dom sedvanliga kramarna gjorde vi en kort visit på campingens restaurang, innan det var god natt. En lång dag på vägarna tar på krafterna, dessutom ville Lena var utvilad inför nästkommande dag, hennes 70-årsdag.
Falkenbergarna firar Lenas 70-årsdag med skumpa
Efter att vi skålat i champagne, var det återigen dags för ett besök på campingens restaurang, som tyvärr blev något rumphuggen. Det var måndag och då är det Quizafton på restaurangen med en specialmeny anpassad för engelska smaker. Restaurangen var fullknökad när vi kom och man kan säga vad man vill om britter, men festa kan dom och högljudda är dom, så därför blev 70-års firandet något avkortad. Med risk för att bli mer bullerskadade, än vad vissa av oss redan är, valde vi att uppsöka lugnet och kortspelet i Carthagon. Hela medelhavskusten var för närvarande inne i en ganska kylig period, med ensiffriga gradantal på nätterna och bara runt 15 på dagen. Men vi var inte bittra och inte skadeglada heller, när rapporterna hemifrån talade om trafikkaos med mycket snö och blåst samt tvåsiffriga minusgrader. Dessutom fick vi rapport om att det hade skett en sprängning inom vår lilla samfällighetsförening på Tjörn. Jag får säga som Kristian Luuk, ”vart är vi på väg”. Manilva är en ganska liten stad med knappt 18 000 innevånare varav cirka 7 000 är av utländsk härkomst. Nästan hela kustremsan är i dag en enda lång sammankopplad bebyggelse med långa strandpromenader utmed Medelhavet. Alla våra dagliga turer till affärer, matställen, sevärdheter, gick via strandpromenaden som även vi, med två hjul mellan benen, fick nyttja. Drygt en kilometer från campingen till exempel ligger hamnen Puerto de la Duquesa, en gammal fiskehamn som i dag är en modern hamn med plats för 328 fritidsbåtar.
Båthamn som omgärdas av höghus och serveringar
I bottenvåningarna på dom höga bostadshusen som omgärdar den rektangulära hamnbassängen finns ett stort antal restauranger och uteserveringar som ligger vägg i vägg med varandra. Hit cyklade vi nästan dagligen för att äta lunch, för de menyer som inte erbjuds här… dom finns inte. Men trots att vi var mitt inne i en vinterperiod, var det ibland svårt att hitta ett ledigt bord och då framför allt på de uteserveringar som låg på solsidan.
Helena njuter av dryck och mat i solskenet
Vi cyklade mycket under vår vistelse i Manilva och en av dom längsta dagsturerna var till Estepona som ligger cirka 15 kilometer nordost om Manilva utmed kusten.
För att hitta vägen dit, utan att behöva cykla på N340/A7 som är en dubbelfilig väg med snabb trafik fick vi hjälp av en engelsk granne. Han hade hittat en smygväg med smala gångstigar genom ett större bostadsområde som låg på en höjd utan strandförbindelse med havet nedanför.
Nigel t.h. engelsmannen som visade oss cykelvägen
Efter den kilometerlånga bebyggelsen var vi åter igen på strandpromenaden som nu gick hela vägen in till den stora hamnen i Estepona. Efter en kortare promenad utmed kusten och en lättare lunch i den omtalade staden var det dags att vända hemåt igen. När vi åter närmade oss hamnen i Estepona såg vi att vår cykelväg förvandlats till en marknadsplats.
Cykelvägen var förvandlad till en marknadsplats
Vi fick då veta att varje söndag är det en stor marknad i hamnen och nyfiken som man är så lämnade jag marknaden med ännu ett impulsköp, som man så ofta gör när man besöker spanska marknader.
Costa del Sol Manilva ligger på Costa del Sol kusten, cirka 10 mil nordost om Tarifa, som är Spaniens sydligaste stad och däremellan ligger Gibraltar. Andra kända orter på den 30 mil långa kustremsan, som sträcker sej från Gibraltar i söder mot Manilva, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos, Malaga och Nerja längst upp i nordostlig riktning. Hela Costa del Solkusten är ett hårt exploaterat turistområde med mängder av turister från bland annat Storbritannien, Tyskland och Skandinavien.
Kustremsan är kontinentens solsäkraste plats och det milda klimatet, samt bristen på nederbörd, gynnar växter som till exempel palmer, cypresser, bougainvillea, hibiskus med flera. Här finns aktiviteter i överflöd och i folkmun kallar man kustremsan för Europas lekplats för både barn och vuxna. Förutom solen är närheten till landskap med frukt och grönsaksodlingar, liksom havet, en av orsakerna till den stora turistinvasionen, men det solkusten är mest känd för, är alla golfanläggningar. Det milda klimatet lockar tusentals golfentusiaster till mer än 60 välskötta golfbanor varje år och i folkmun kallar man ofta Costa del Sol för Costa del Golfo eller som vi säger i Sverige, Golfkusten. I dag har de lantliga byarna omvandlats till turistorter med semesterbostäder, båthamnar och allt annat vi utlänningar kan önska oss, men tack och lov har man bevarat delar av dom gamla stadskärnorna. Man har undanhållit exploateringen i vissa kvarter, där man fortfarande kan känna doften av den atmosfär som fanns före turistinvasionen.
Vackra dekorationer i dom trånga gränderna
Castillo de la Duquesa Bara 100 meter från Medelhavets strand i Manilva ligger Castillo de la Duquesa, eller hertiginnans borg, som den även kallas. Under Carlos III regeringstid, i mitten på 1700-talet, byggdes borgen för sin närhet till de oroligheter som pågick gällande ägandeskapet av Gibraltar. I en familjeuppgörelse, år 1704, mellan Spanien och England beslutades att Gibraltar, eller the Rock som den också kallas, skulle tillhöra England. Men trots att man i uppgörelsen beslutat att Gibraltar för all framtid skall tillhöra britterna, fortsatte stridigheterna och oroligheterna under stora delar av 1700-talet.
Den välbevarade borgen från mitten av 1700-talet
Med mer än tre och ett halvt sekel av historia är Castillo de la Duquesa i Manilva en av de främsta kulturattraktionerna på västra Costa del Sol. Hela dess omgivning har förklarats som en arkeologisk zon med stort kulturellt värde.
Vakttorn På medeltiden, 500–1500 e.kr, byggde spanjorerna 42 vakttorn utmed den spanska Medelhavskusten som skydd mot inkräktare i form av pirater, ottomaner och muslimer som var den tidens angripare. Tidens tand har gått mycket hårt åt dessa torn liksom modernare tiders vandalisering. Så hårt att fyra torn tvingats rivas på grund av rasrisk. På senare tid har myndigheterna i dom olika regionerna beslutat sej för att bevara och återskapa tornen till sitt ursprungliga skick och öronmärkt cirka 1 miljon Euro till projektet. På våra cykelturer utmed kusten passerade vi ofta tornet Playa de la Sal, ett renoveringsobjekt som ligger på en liten klippavsats mellan Manilva och Estepona, med vidunderlig utsikt över Malagabukten. Playa de la Sal, som man bara kan beskåda från utsidan i dag, är ett av alla stängda torn som man förhoppningsvis kan få möjlighet att klättra upp i efter restaureringen. Vid klart väder skall man från toppen på tornet kunna se cirka fyr mil åt vart håll med Gibraltarklippan och Nordafrika i sydväst och Marbella i nordostlig riktning.
Playa de la Sal är en av 38 kvarvarande vakttorn
La Bella Vista, Spanien Vi har bara lovord om denna camping som endast skiljs från havet av en promenadväg utmed stranden. Här finns cirka 150 platser i olika storlekar och standarden är långt utöver det vanliga i Spanien. Här är uppvärmda rena fräscha hygienutrymmen, stor avdelning med bar för inom och utomhusgäster, matsal, scen för uppträdande, en liten servicebutik och så vidare. Campingen ligger med gångavstånd från den gamla stadskärnan och den välbesökta hamnen, med alla underbara uteserveringar. Men smakar det så kostar det också och med spanska mått mätt är dygnshyran på La Bella Vista något dyrare än normalcampingar utmed Medelhavet. Men allt ingår i dygnshyra och det tillkommer inga extrakostnader förutom mynten till tvättmaskinerna.
Härligt uppvaknande med soluppgång på La Bella Vista
Förutom läget på Spaniens mest turisttäta kuststräcka har man eget färskvatten och spillvattenavlopp på tomten, gratis WIFI som fungerar perfekt, 16 eller 32 ampere el, utediskplatser med utsikt över Medelhavet med varmvatten och så vidare. Om man vill jämföra så har La Bella Vista betydligt högre standard än till exempel våra First Campingar i Sverige och ändå är prislappen, på de campingar som ingår i kedjan, minst det dubbla mot La Bella Vista. Vi var så nöjda med både campingen och omgivningarna här i Manilva, att vi innan avfärd bokade plats inför nästkommande års klimatflykt. Sista kvällen på Camping La Bella Vista, för våran del, firade vi med en god middag på campingens restaurant, tillsammans med Lena och Håkan.
Nerja, Spanien Tidig morgon lämnade vi Manilva efter 14 härliga dagar på Camping La Bella Vista. ”Tina”, vår GPS, var inställd på Camping Cortijo San Miguel som ligger strax väster om Nerja. Efter ett par timmars körning på bra vägar, delvis avgiftsbelagda, checkade vi in på campingen som ligger i en härlig grönskande miljö med träd och buskar som till exempel palmer, avokado, papaya, apelsiner, citroner och så vidare. Här finns inga fyrkantiga måttanpassade tomter utan man står mitt i en mysig gammal fruktodling mellan och eller under dom lågväxande trädkronorna. Vi fick en stor härlig och solig plats, men den hade ett problem. Mitt på tomten fanns ett Avokadoträd med lågt hängande grenar, som Carthagon inte kom under. Campingägaren, som älskar sina gamla träd, funderade en stund innan han med vemod sågade bort några av de lägst hängande grenarna så att vi fick in vår bostad under trädets krona.
Carthagon på plats under Avokadoträdet
Helena njuter av solskenet under härliga fruktträd
Efter en ankommare, i form av det röda, välkomnades vi av några svenskar som år efter år bokar hela sin övervintring på denna camping. Själva är vi här för tredje gången men vi brukar inte stanna mer än ett par veckor eftersom vi fortfarande vill se oss omkring. Men närheten till Nerja och allt vad den staden har att erbjuda så kan vi också, när nyfikenheten har stillat sej, tänka oss att vara här under en längre period. Här finns gott om promenad och cykelvägar i fruktodlingarna runt campingen och en härlig kilometerlång strandväg in till stadens centrum. Men om man absolut måste hitta något negativt, så är det att man måste korsa en trafikerad landsväg för att kunna nå stranden. Inget större besvär, men man får ju inte bli för positiv. I Nerja finns det många sevärdheter som till exempel de mest kända som är Balcon de Europa och den uråldriga grottan Cueva de Nerja. På kusten finns härliga badstränder med bland andra den 800 meter långa Playa de Burriana, som anses vara den vackraste på hela Costa del Sol
Playa Burriana, utsedd som vackrast på solkusten
Även nu på vintertid samlas många på stranden
Förutom ovannämnda sevärdheter är det, i vårt tycke, dom gamla mysiga stadsdelarna som är mest intressanta.
Trottoarservering med en doft av forna tider
Här finns små butiker, trottoarserveringar, restauranger och så vidare i smala gränder med låga hus som andas en atmosfär från gamla tider. Detta, plus att solen lyser mer än 325 dagar om året, gör att tusentals skandinaver väljer Nerja, året runt. Är man i Nerja så är ett besök i Frigiliana ett måste. Den otroligt vackra staden ligger som en kritvit marmorsmaragd på bergsluttningen mellan Nerja och den kända bergstoppen Pico del Cielo. Vi försökte oss på att cykla på dom kuperade branta vägarna upp till den gamla staden, men med cirka en kilometer kvar till stadsgränsen, gav vi upp. Svetten rann som floder utmed kinderna, benen var stumma som lyktstolpar och hjärtat slog som en tändkulemotor. Efter en kort paus med en helt underbar utsikt över Medelhavet, vände vi på hojarna och bromsade oss ner, den dryga halvmilen tillbaka till campingen. Eftersom vi bestämt oss för att besöka Frigiliana innan det var dags för förflyttning, valde vi i stället att ta bussen uppför berget. Trots att det är vinter även här, så var turisttätheten i Frigilianas kuperade gränder ganska hög. Restauranger, barer, butiker och så vidare var inte överbelagda men man kan tänka sej hur det ser ut under högsäsong. Då är det nog trångt på barer och restauranger och i dom smala trappförsedda gångvägarna mellan dom vackra husen.
Smala gränder med terrasserade gångvägar
Dom vackra husen klänger sej fast på branterna
Trots att det inte var vårt första besök i staden så blev det var en lyckad heldag med många trappsteg upp och ner och nya upplevelser att plugga in på hårddisken. Under vår vistelse i Nerja bjöds vi hem till Marika och min gamla jobbarkompis Bengt, som har en helt underbar lägenhet högst upp på ett niovåningshus i Torrox Costa. Den fantastiska utsikten dom har från sin terrass går inte att med ord beskriva, den måste upplevas, vilket vi haft glädjen att få göra vid några tillfällen genom åren.
Vacker solnedgång, sedd från nionde våningen
Marika och Bengt är ett fantastiskt värdpar och vid ett tillfälle, när Siv och hennes man, som också heter Bengt, var i Nerja, föreslog dom att vi alla skulle träffas på en gemensam lunch i Torrox Costa. Torroxbengt hämtade oss i sin bil och Marika bokade bord på en bar i grannhuset, där dom bor. I samma takt som nivån i flaskorna minskade, ökade samtalsfrekvensen. Timvisaren började också snurra fortare liksom klirret från tomma flaskor ökade och helt plötsligt var det dags för barägaren att stänga. Värdparet som har många års erfarenhet av Torrox Costa guidade oss till en annan bar, några hundra meter längre upp på gatan. Även där hade kyparen fullt upp med att bära in flytande godsaker och när även den baren skulle stänga var det dags att kalla på en taxi. Det kan man kalla för en riktig långlunch. Vi träffades vid tvåtiden och strax efter nio på kvällen var det dags att rulla hemåt igen. Vi hade då avhandlat det mesta om Mölndalsbostäder, där Siv, Torroxbengt och jag var anställda i drygt 20 år. Min något suddiga slutplädering efter dagens långlunch var, att hade vi tre varit kvar på Mölndalsbostäder i dag, så hade bolaget haft ett betydligt bättre rykte än det som cirkulerar i folkmun nu.
Almunecar Tolv övernattningar blev det på Cortijo San Miguel i Nerja. Där trivdes vi så bra att Helena, redan vid utcheckningen, bokade plats i tre veckor inför nästkommande vinters ”klimatflykt”. Dagens förflyttning blev den kortaste hittills på denna resa och redan efter en dryg halvtimmes körning vred vi av tändningsnyckeln igen. Vi hade på denna korta sträcka, bytt från en grönskande camping på Costa del Sol till ett kalhugget berg bakom ett antal 14-våningshus i Almunecar. Ställplatsen, som ligger på ett högt berg, har utsikt över Medelhavet, trots väggen med höghus som skiljer husbilsplatsen från stranden.
Väggen som skiljer campare från strandflanörer
Spanien har 360 mil kustremsa mot Atlanten och Medelhavet. I västra Spanien, mot Atlanten, heter kustremsan Costa de la Luz, ljusets kust och kuststräckan mot Medelhavet har indelats i tio olika zoner. När vi nu lämnat den sydligaste, med bland annat Manilva och Nerja, lämnade vi också Costa del Sol som gränsar till Costa Tropical, tropiska kusten. Vädermässigt är dom båda kustremsorna snarlika men Costa Tropical har klassats som en subtropisk klimatzon, där tropiska växter, typ avokado, mango, cherimoya med flera, odlas i stor skala. För att klassas som subtropiska zon, som finns både söder och norr om ekvatorn, måste somrarna vara varma och långa med minst en hel kalendermånads medeltemperatur på över 20 grader. Vintrarna skall vara korta och den kallaste månaden får inte ha en medeltemperatur som understiger 10 plusgrader. Förutom Almunecar finns städerna La Herradura, Motril och Salobrena på den 13 mil långa tropiska kusten som sträcker sej rakt österut till Almeria. Costa Tropical bjuder på härliga sandstränder och klippiga små badvikar samt ett gediget utbud av kulturella upplevelser som lockar folk från när och fjärran. Landskapet, bortom kusten, består av dramatiska, mäktiga berg med bland annat grottbyar och den kända skidorten Sierra Nevada, vars snötopp man ser ända nerifrån kusten. Byarna utanför dom exploaterade turistområdena, har fortfarande kvar sin genuina andalusiska charm med låga vitkalkade husfasader, stengator och traditionella tapasbarer. Vår vän Zofia, från Tjörn, har tillägnat varje vinterhalvår här i Almunecar sedan 2012 och när vi är på besök, får vi den bästa guidning man kan få. Hon har visat oss sevärdheter i Gamla stan, marknadsplatsen, dom bästa tapasbarerna och så vidare. Vid ett tillfälle på denna vistelse, guidade hon oss runt i fruktodlingarna utanför stadskärnan. Det var en fantastisk upplevelse att vandra på slänterna upp mot bergen där markägarnas bostäder ligger inbäddade i fruktodlingarnas grönska. Här fanns allt från apelsiner, cherimoya, avokado, papaya till clementiner och mango.
Milsvida odlingar som klättrar uppför slänterna
Vid en apelsinlund, hade några solmogna frukter fallit ner på vägen. Zofia plockade upp dem, vilket är tillåtet, skalade dom och bjöd oss på frukternas solvarma saftiga kött. Det var nog den godaste apelsin som jag någonsin ätit, samtidigt som det var en törstsläckare som heter duga.
Zofia släcker törsten med solmogna apelsiner
Det blev en lång vandring, drygt 12 kilometer, på allt från smala, nästan oframkomliga stigar genom odlingarna, till trafikerade bilvägar och det hela avslutade vi med ett barbesök på ”skitiga golvet”. Det riktiga namnet på baren är Manolos, men vandringsgruppen som Zofia tillhör, har döpt om baren på grund av att golven nästan aldrig blir städade. Många spanjorer har för vana att slänga sitt skräp där dom står och dom flesta barägarna sopar hela tiden undan skräpet. På Manolos städar man inte förrän baren stängt på kvällen, vilket innebär att sena eftermiddagsgäster får gå omkring på soptippsliknande golv inne i baren.
Papper och annat skräp ligger orört på golvet
Charmigt eller ej är upp till betraktaren själv att avgöra, men baren är välbesökt och för varje glas vin eller öl man beställer in, får man en god tapas på köpet. Det senare är kutym i Granadaområdet, men i Almunecar har vi märkt att allt fler barägare rationaliserat bort denna tradition. Zofia, som har ett gediget kontaktnät i Almunecar, berättade att hon skulle åka på en arrangerad busstur till Guadix, som är en grottby i Sierra Nevada. Vi tyckte det lät väldigt intressant så vi bad henna ordna plats till oss också, vilket inte var några problem. Dagen innan besöket i den spektakulära byn insjuknade jag. Jag hade åkt på en riktig förkylning, en sån där som bara vi män kan få. Efter ett kortare familjeråd, bestämde vi att Helena skulle göra Zofia sällskap utan mej. Strax efter soluppgången, med kameran i högsta hugg, cyklade hon till busstationen där gruppen skulle samlas. Det var med vemod jag såg henne rulla nerför backen från ställplatsen, för Guadix är en av de besöksplatser som fanns på vår önskelista. Men sjukdom kan man inte rå över och att sätta sej i en fullpackad buss, med en riktig manlig förkylning, hade säkert inte varit populärt. Helena drog i väg i soluppgången och strax före vår värmekällas försvinnande ner i Medelhavet igen, var hon tillbaka. Helena var inte helt 100-procentigt nöjd med upplevelsen i Guadix, vilket inte är helt ovanligt efter att ha läst om ett resmål. Tyvärr blir det blir lätt så när en plats blir för turistisk, då har den gamla charmen en tendens att trubbas av, det blir hel enkelt för kommersiellt, men nu kan vi ändå bocka av det från vår lista.
Detta är entrén till en typisk grottbostad i berget
Vitkalkade skorstenar från grottorna stack uppi bergen
Hela grottan har vitkalkade innerväggar liksom hyllor,
detaljer och så vidare, i den bebodda grottan som Helena fick besöka. Efter Helenas besök i Guadix och en natts sömn var det dags att släppa handbromsen igen. Sex nätter blev det på ställplatsen som i vårt tycke är lite för dyr i förhållande till standarden. Men är man ensam på en populär plats så får man räkna med att priserna höjs.
La Manga, Spanien Efter sex upplevelserika dagar i Almunecar var det dags att dra vidare till La Manga, som är en två mil lång smal landremsa, som skiljer saltsjön Mar Menor från Medelhavet.
Armen som skiljer Mar Menor från Medelhavet
Den manliga förkylningen höll sej krampaktigt fast men vi chansade ändå på att köra dom 35 milen i nordostlig riktning. Efter ungefär halva sträckan passerade vi gränsen till Costa Almeria som är den fjärde kuststräckan, räknat från Gibraltar. Alla kuststräckor, förutom Costa Almeria, har döpts efter dess karaktär som tropisk, solig, bergig och så vidare. Costa Almeria däremot, bär provinsen Almerias namn, men skall man se till dess karaktär så borde sträckningen döpas om till Costa Plastico. På stora delar av den nio mil långa kuststräckan kör man genom ett hav av plast, som sträcker sej från stranden och långt upp på bergssluttningarna. Det är en helt bedrövlig syn med plast, plast, plast, i jättestora hangarer som döljer allt från ogräs till vackra frukt- och grönsaksodlingar.
El Plastico, så ser bedrövelsen ut från Google Earth
Hela ytan mellan havet och bergen täcks av plast
Efter ytterligare några mil i nordostlig riktning lämnade vi Costa Plastico till förmån för dagens mål, La Manga, eller armen som det betyder, på Costa Calida. Vid checkade in på Caravaning Camping La Manga vid lunchtid och efter att Helena satt ner foten, för tredje gången, fick vi en mer lättillgänglig plats, utmed huvudgatan. Det är nu fjärde gången vi besöker denna camping som ligger i armhålan på den dryg två mil långsmala armen i södra änden på saltlagunen Mar Menor. Min manliga förkylning och dom 35 milen tog på krafterna och det var först efter tre-fyra dagar på La Manga, som jag började känna mej bättre igen. En riktig manlig förkylning är värre än en förlossning, enligt vissa experter. Sant eller ej kan jag inte svara på eftersom jag aldrig fött barn. Men jag är skeptisk till jämförelsen, eftersom jag ofta upplever att de, så kallade experternas bedömning, inte alls överensstämmer med verkligheten. Om man till exempel ställer samma fråga till fem olika experter, så får man nog vara beredd på att svaren och utläggningarna blir väldigt förbryllande. Nog om detta, nu är jag i alla fall frisk igen och nu ser jag fram mot långa härliga cykelturer. Costa Calida sträcker sej från Aquilas i sydväst till Alicantes gräns i nordost. Denna kustremsa har likheter med solkusten med hög årsmedeltemperatur och högt antal soltimmar. Den kännetecknas också som en av de mest orörda kusträckorna, med lagunen Mar Menor, landremsan La Manga, Cabo de Palos och Mazarron som dom stora turistmagneterna. Efter ungefär en vecka tipsade Micke oss om en större och soligare plats på den jättestora campingen som är cirka en kilometer lång och nästan lika bred. Helena tog kontakt med receptionen som gav oss okey att flytta och vi kände direkt att det var ett bra val. Platsen var betydligt större och rymligare och det fanns inga träd eller buskar som skar av solens värmande strålar. Vi blev så nöjda att vi genast utökade vår vistelse med några dagar till.
Marknader Marknad och Spanien hör ihop. Nästan varje liten oansenlig by har en marknadsdag med allt från frukt och grönt till billiga underkläder. I Cabo de Palos, några kilometer öster om campingen, är det marknad på söndagar och i Los Belones som ligger några kilometer väster om campingen är tisdagar den stående marknadsdagen. Marknaden i Los Belones är väldig liten och ligger precis intill byns torg där det finns barer och matställen. Här finns bara ett 20-tal utställare, men det är inte bara en marknad, det är även en social plats att umgås på och en träffpunkt för många. Svenskgänget till exempel, som kommer både från byn och campingen, har som tradition att samlas efter marknadsdagens slut på torgets uteservering. Vid ett tillfälle, när alla samlats på uteserveringen och den första lunchölen hittat hem, kom ”Micke med hatten” som vi kallar honom, med ett förslag. Han hade hört talas om en lunchrestaurang som skulle vara lokalbefolkningens favoritställe. Åldersskillnaden i svenskgänget, som för dagen var 14 personer, var allt från 50-åringar till en pigg 93-årig dam. Dom flesta cyklade till restaurang Triola, som den heter, men av olika skäl åkte några bil de cirka fem kilometer till restaurangen som låg mitt ute i ingenstans, långt från höghus och vrålade bilar. Vi beställde en trerätters meny som var helt fantastisk och det enda vi kunde klaga på, om man nu måste klaga, var att portionerna var mer anpassade för unga kroppsarbetare än till överåriga livsnjutare. Men gott var det och cykelturen tillbaka till campingen, gjorde sitt för att påskynda matsmältningen, för oss som inte fattat att magen mättar mer än ögat. Mar Menor Mar Menor, eller lilla havet, är Europas största saltvattenlagun som skiljs från Medelhavet av den drygt två mil långa sandbanken, La Manga som bara är 100 meter bred på sina smalaste ställen. Fiske och turism har sedan länge varit viktigt för lagunen, men efter många års övergödning på åkrarna runt sjön har det ekologiska systemet, sakta men säkert, slagits ut. Det medförde att lagunen till slut dog, växter försvann, fiskar dog och sjöhästarna som var lagunens symbol utrotades helt.
Sjöhästen står som symbol utmed Mar Menors kust
Ett riktigt uppvaknande fick beslutsfattarna på hösten 2019 då tre ton fisk och skaldjur frivilligt simmade upp på land, mot sin död, för att undkomma dom höga halterna av svavelväte som fanns i det syrefattiga vattnet. Vid förra årets besök i La Manga, fanns det cirka 7000 bostäder till salu på grund av beslutfattarnas flathet att inte stoppa övergödningen och försurningen av lagunen. I dag har man beslutat om odlingsförbud närmast sjön och sakta men säkert börjar vattnet återhämta sej. Fiskeförbudet är upphävt, folk har börjat bada igen, men forskarna tror fortfarande att tar åtskilliga årtionden innan växt- och djurriket återhämtat sej helt och sjöhästarna, kanske aldrig mer återkommer. Nästan hela sjön omgärdas av långa härliga sandstränder och vill man bada måste man vada 100-tals meter innan vattnet ens når midjehöjd. Det maximala djupet i sjön är mindre än sju meter och den totala ytan är ungefär som halva Siljan, i Dalarna. På andra sidan lagunen, på fastlandet, ligger dom mer kända städerna San Pedro del Pinatar, San Javier och Los Alcazares och i den södra delen av sjön sticker det upp fem öar som har vulkaniskt ursprung. I den nordligare delen av lagunen, i Santiago de la Ribera ligger en flygflottbas som ofta gör sej påmind när dom unga nyutbildade piloterna övningsflyger på låg höjd över lagunen. Vid ett av våra besök var det till och med en ung pilot som flög så lågt att den ena vingen skar vattenytan och störtade, med dödlig utgång som följd. Det var en tragisk händelse som innebar att all aktivitet från flottiljen upphörde under en längre period. Flygflottbasen i Santiago de la Ribera byggdes för drygt 100 år sedan och dess huvudsakliga syfte då, var att försvara hamnen i Cartagena, som är bas för den spanska medelhavsflottan.
Efter knappt tre veckor, var det dags att lämna idyllen vid lagunen Mar Menor. Vi lämnade Camping La Manga med en minnesbank fylld med härliga cykelturer och trevliga stunder i goda vänners sällskap. Vi har fått många goa skratt åt mer eller mindre sanningsenliga historier.
Framför oss hade vi Fortuna och camping La Fuente, som vi besökte på vår allra första vinterresa till Spanien, för 13 år sedan. En plats som är mest känd för sina termalbad och spaanläggningar uppe i Murcia bergen, cirka sex mil rakt väster om medelhavskusten.
Los Banos de Fortuna, Spanien Efter knappt en mil lämnade vi Costa Calida och ändrade kursen mot nordväst till bergen och den spanska landsbygden. Vi körde cirka 10 mil i det bergiga landskapet innan vi anlände Camping La Fuente och spaanläggningen La Fuente, en plats som vi minns från vår första övervintring i Spanien. Då, för 13 år sedan, fanns det bara ett 20 tal campingplatser och ett fåtal bungalows och trots det var anläggningen inte fullbelagd. Restaurangen var vinterstängd och spaanläggningen halvöppen och det hela kändes ganska öde och ensamt. Det som mötte oss nu var något helt annat. Det var ett myller med husbilar, husvagnar, bungalows och så vidare, som var uppbyggt runt spaanläggningen La Fuente. Även själva spaanläggningen var utbyggt med ytterligare ett poolområde, en större restaurang, sällskapsrum och så vidare. På själva campingen finns det nu också ett aktivitetsområde för utomhussporter typ paddelbanor, fotbollsplan, basket och så vidare för den yngre generationen, samt några boulebanor för oss som blekt våra kvarvarande hårsstrå. Alla närliggande markområden, har styckats av till campingplatser och bungalows och i dag finns det cirka 200 enheter och allt är fullbelagt, trots att det är vintersäsong. Det är en helt overklig utveckling som skett under dessa år och det är inte bara har här, det gäller hela Spanien. På vår första övervintring i Spanien, 2011, var nästan alla campingplatser stängda på grund av för dålig beläggning. I dag är alla öppna men nu är det i stället svårt att få plats. Vill man campa på dom attraktiva platserna måste man numera boka plats långt i förväg. Vi har till exempel redan bokat ett antal platser som vi vill besöka på nästkommande klimatflykt.
Termalkällor Fortuna kommun är mest känd för sina varma termalkällor som sprudlar upp ur jordlagren. Vattnet kommer från tusentals meters djup och för att få kallas termalkälla måste vattnet vara mer än 20 grader varmt när det når jordytan. Eftersom källan kommer från dessa enorma djup är det inte bara varmt, det innehåller oftast ett antal mineraler, vilket anses ha en hälsosam effekt på människliga organ. Förutom spaanläggningen på La Fuente, så finns det i närområdet, ett antal stora och små hotell med termalbad. Balneario de Leana, som är den mest kända och äldsta hotellet i regionen, tros ha en 2000-årig anknytning.
Ingång till spaanläggningen Balneario de Leana
Härlig utsikt mot bergen från Leanas poolområdet
Man tror att romarna, redan på vårt första århundrade e.kr, lät bygga ett stort kärl nära platsen där Leana-spaet ligger i dag. Kärlet, där det varma hälsosamma vattnet samlades, tillägnades nymferna (kvinnliga gudaväsen i den grekiska mytologin), för dess botande egenskaper. Ungefär fem hundra år senare utsattes platsen för en enorm jordbävning som fick den termiska källan att ändra riktning och det är ur den källan som man tror att Balneario de Leana får sitt termalvatten i dag. Våra planer med besöket på Camping la Fuente var cykling och bad. Tyvärr blev det inte så mycket cykling men det blev desto mer bad i den fantastiska anläggningen. Här finns två jättestora pooler med 36 gradigt termalvatten. Bägge har en helt öppen ytterdel samt en inre del som är täckt av en genomskinlig kupol.
Två likadana poler med en inre och en yttre del
Dom inre delarna har pulserande vattenstrålar från botten och från sidoväggarna och ovanifrån finns stora tunga pulserande vattenstrålar som masserar överkroppen. Det är en fantastisk känsla, nästa som en helkroppmassage, vart man än befinner sej i det bubblande och hälsosamma vattnet.
Strålarna från väggar och botten ger härlig massage
Helen masserar ryggen i tunga strålar ovanifrån
Några kortare turer på järnhästen blev det och på vår sista dag tog vi en tur till Fortuna som är huvudorten i omgivningarna. Fortuna, som ligger cirka fyra kilometer från La Fuente, är en mycket gammal stad som i dag har drygt 10 000 fastboende. Det är en stad med mycket stort behov av renoveringar, allt är gammalt och slitet och det verkar som om folk inte ens bryr sej. Men det kanske är så i dom här bergsbyarna. Här lever man på ett helt annat sätt, utan krav gällande på glamour och status och långt från stress och jäkt. Efter fem nätter var det dags att starta Carthagon igen och det som vi minns allra mest från besöket på Camping La Fuente är alla dom härliga termalbaden. Vi låg minst en och en halv timme varje dag i det 36 gradiga vattnet, med alla jetstrålar som mjukade upp våra, till åren komna kroppar. Ett minne som för alltid kommer att finnas på hårddisken.
Benicarlo, Spanien Våra masserade och tvagade kroppar lämnade La Fuente en tidig fredagsmorgon och målet för dagen var en sträcka på 38 mil till Benicarlo vid medelhavskusten. Eftersom vi var i trakterna kring vingården Delampa, utanför Murcia, där vi bunkrat vid ett flertal tillfällen, var ett besök helt givet. Vi släntrade in i butiken med de goda vinerna och en halvtimme senare hade vi stuvat in 62 flaskor i Carthagons vinkällare. Personalen visade sin tacksamhet med vårt besök genom att ge oss två av deras bästa viner på köpet och ett välkommen åter.
Vingården Delampa, på slätterna i Murciabergen
Det fick mej genast att tänka på allt vi köpt genom åren på systembolaget som aldrig, aldrig, aldrig visat någon som helst tacksamhet, inte ens ett välkommen åter. I stället möts man av blickar, som väcker skuldkänslor, när man köper mer än det socialstyrelsen rekommenderar. Efter Delampa var det cirka 30 mil kvar till camping Alegria del Mar i Benicarlo och direkt efter incheckningen, vid lunchtid, besökte vi campingens restaurang. I Fortuna var det tyskar som hördes och syntes mest men här i Benicarlo, på campingrestaurangen, var engelsmännen överrepresenterade. Gubbarna spelade biljard och drack öl och damerna satt och läppjade på sina drinkar. Vi svenskar, liksom övriga skandinaver, tillhör en liten, liten andel av de turister som cirkulerar i Sydeuropa vintertid, men dom finns och det är alltid lika trevligt när man träffar dom. Vår visit i bergen innebar att kuststräckan Costa Blanca låg utanför vår färdväg och att vi endast nuddade Costa Valencias norra spets innan vi anlände Benicarlo som ligger på Costa del Azahar, apelsinkusten. Apelsinkustens karaktärsdrag är pinjeklädda kullar som sluttar ner mot apelsinodlingarna vid kusten och den sträcker sej från Almenara i söder till Vinaros i norr. Benicarlo har cirka 29 000 fastboende och bebyggelsen består mestadels av äldre, ganska tråkiga och slitna flervåningshus. Till sevärdheterna hör bland annat en gammal tempelliknande kyrka från mitten av 1700-talet och hamnen som omgärdas av ett flertal restauranger.
Kyrkan Sant Bartomeu de Benicarlo från 1700-talet
Men det staden är mest känd för, är varken kyrkor eller hamn, utan för sina röda kraftiga viner. Knappt en mil norr om Benicarlo, utmed kusten, ligger Vinaros som är en betydligt vackrare och till synes modernare stad med en lång härlig strandpromenad där barer och restauranger trängs med varandra. Vägen dit var mycket cykelvänlig och den gick mestadels genom landsbygd med låga hus och odlade fält. Det första som mötte oss när vi lämnat landsbygden var en tjurfäktningsarena. Vi stannade till där för att se om vi kunde komma in men allt var igenbommat förutom en liten bar i ena hörnet. Från baren, där vi intog varsin öl, hittade jag en smygväg in på arenan, för att kunna ta några bilder på den kulturmärkta platsen. Det är fortfarande helt obegripligt att tjurfäktning fick alla att gå man ur huset för att se detta djurplågeriet som, tack och lov är förbjudet i dag. Dörrmattorna, eller matadorerna, som dom säger på spanska, var helgonförklarade och dom finns fortfarande avbildade på barer och andra offentliga platser.
Detta är gången som var tjurarnas väg till döden
Arenan som påminner om en grym tidsepok
Vi fastnade direkt för Vinaros och bestämde redan nu att göra ett återbesök nästkommande vinter. Ungefär lika långt söder om Benicarlo ligger en annan turistattraktion, Peniscola som på svenska betyder ”snoppgodis”, tror jag. Av namnet att döma skulle man kunna tro att det är en bordell, men det är det inte. Peniscola är en mycket välbesökt stad och det är framför allt den vackra borgen, på udden mellan hamnen och playan som lockar till nyfikenhet.
Klippan med Peniscola Castel och gamla staden Fram till 1294 e.Kr. ägde morerna borgen som därefter övertogs av de kristna tempelriddarna. Detta för att skydda pilgrimer som var på väg till det heliga landet eller det förlovade landet. I dag är Peniscola Castel, med den gamla stadsdelen innanför murarna, en stor turistattraktion och en plats där man kan koppla av med något rött i handen och bara njuta av utsikten.
Spätzle Fritz, Spanien På vår väg norrut har vi vid ett flertal tillfällen övernattat på en annorlunda ställplats, som ligger på den spanska landsbygden, cirka två och en halv mil norr om Benicarlo. Men innan vi vred om startnyckeln till Carthagon, var Helena tvungen att göra ett sista besök i mandellunden som låg precis intill vår campingplats. Helena älskar mandelträd för dess vackra rosa blad som vid denna årstid börjat övergå till vitt.
Helena gör ett sista besök under ett mandelträd
Fem övernattningarna blev det på Alegria del Mar och framför oss hade vi bara drygt två mil till den speciella platsen som ligger långt från allfartsvägarna utmed kusten. Från campingen i Benicarlo, åker man rakt ut på landsbygden med allt från olivlundar till frukt- och grönsaksodlingar. Det tyska paret, som äger platsen, fick för drygt 30 år sedan en affärsidé, ett något annorlunda tänk, som säkert flertalet ruskade på huvudet åt. Men paret stod på sej och 1990 öppnade dom en restaurang för campare. Deras iden var att alla skulle kunna övernatta efter intagen måltid med tillhörande drycker. Paret vände helt enkelt på tänket. Vanligast är ju att campingar har en mer eller mindre dålig restaurang, men familjen Fritz erbjöd i stället en gourmetrestaurang med en mer eller mindre dålig övernattningsplats. I dag kan man förstå iden, med då, 1990, när iden blev verklighet, fanns det ju knappast inte en campare ute på vägarna och husbilar var en mycket ovanlig syn. I dag finns det jättestora grusplaner, med plats för mer än 100 ekipage. Varje morgon töms dom grusade planerna och innan mörkret fallit är det fullbelagt igen. Man stannar en natt, äter och dricker gott och lämnar nästa morgon så fort alkomätaren visar grönt. Dag ut och dag in pågår detta och jag tror inte ens att Fritz hade kunnat förutspå detta, mitt ute i en apelsinlund.
Att vakna mitt i en apelsinlund är inte helt fel
Roses, Spanien Fortfarande mätta efter gårdagens Wienerschnitzel var det dags att lämna denna omöjliga satsning som det tyska paret ändå lyckades med, eller förutspådde dom verkligen husbilarnas enorma utveckling. Målet för dagen var drygt 35 mil i nordlig riktning, till Roses, som är vårt sista stopp i Spanien för denna säsong. På vägen dit passerade vi Costa Dorada – gyllene kusten, vars karaktärsdrag beskrivs som festlig och livlig. Salou och Tarragona till exempel, är vida känt för sitt ”håll i gång”, och eftersom man börjar närma sej det tresiffriga så är det kanske snart dags att göra ett besök.
Cirka sex mil norr om Barcelona börjar Costa Brava – den vilda kusten, som är den tionde och sista av Spaniens namngivna kuststräckor. Denna nordliga kuststräcka är mest känd för sin vilda, bergiga och orörda natur och den sträcker sej förbi Roses och ytterligare ett par mil till den franska gränsen. Vår förbeställda plats på Salata camping var inte till full belåtenhet. Främst för att det fanns ett stort träd mitt på tomten, men även för att den blivit väldigt lerig efter ett regn som kommit några dagar innan vår ankomst. Morgonen efter incheckningen, gick Helena med militäriskt taktfasta steg, till receptionen och efter det erbjöds vi en bättre och soligare plats. Till saken hör att just denna dag, blev svenska folket fullvärdiga medlemmar i NATO och Helena visade verkligen prov på hur man hanterar denna historiska händelse. Personalen i receptionen kommer säkerligen att för all framtid, darra när dom hör en svensk röst. Men en bra plats fick vi och vi känner oss helt nöjda med bytet och med personalens hjälpsamhet. Roses är en stad man gärna åker till och det som främst lockar är den fyra kilometer långa underbara strandboulevaden som går i en vid båge runt bukten.
Den vida bukten Roses, sedd från hamnområdet
Spanien kan stoltsera med att ha med två av 38 vikar, som godkänts av UNESCO som de vackraste i världen. Den ena är Santanderbukten som ligger i norra Spanien mot Biscayabukten, tio mil väster om Bilbao och den andra är Rosesbukten, där vi befinner oss, i Medelhavet.
Roses med dom snöklädda bergen i bakgrunden
För att få tillhöra denna eminenta skara måste vissa krav uppfyllas som till exempel att ha en rik fauna och flora, vara känd och omtyckt av både lokalbefolkning och turister, symboliska ruiner, gastronomiska upplevelser, med mera. När det gäller gamla byggnadsverk så är det Citadellet de Roses som lockar flest turister. Citadellet är en militärisk befästning som bland annat innehåller rester av den grekiska staden Rhode, som grundades 776 f.Kr. Citadellmuseet, el Museu de la Ciutadella de Roses, öppnad för första gången sina dörrar den 15 maj 2004. Ett annat, mindre välbesökt byggnad, är en gammal gravplats några kilometer upp i bergen som heter, Dolmen de la Creu d´en Cobertella som beräknas vara cirka 3 000 år gammal. Megalitdolmen, som denna typ av gravplatser kallas, består av stora plattor i granitgnejs staplade på varandra till en smal förkammare och en större gravkammare. Dolmen de la Creu grävdes fram av arkeologer i mitten av 1900-talet och efter ytterligare utgrävningar hittade man ett flertal megalitgravar i området. Man fann även skelettrester, keramik och romerska mynt inom området vilket tyder på att berget varit en större boplats under stenåldern.
Stora stenblock utgjorde gravplats på stenåldern
Vill man uppleva matkulturen så kan man till exempel köpa ett häfte med 10 kuponger till olika gastronomiska restauranger för att bilda sej om kockarnas kunnighet. Eller också gör man som vi mestadels gör, vi slinker in på någon strandbar och går därifrån med ett leende, efter en god måltid.
Bild som talar för sej själv
Söndag är marknadsdag i Roses och det utbudet som finns där är nog bland det mesta vi upplevt. Rättare sagt, det som inte finns på den marknaden, finns inte. Marknader kan man tycka vad man vill om, men det är ett trevligt inslag i den spanska kulturen, samtidigt som det är också en riktig plånbokstömmare. Vid vårt första besök, av två, kom vi tillsammans undan med tre par byxor och vid andra nöjde Helena sej med en liten billig väska. Marknadsplatsen i Roses ligger precis intill murarna på Citadellet och bara ett stenkast därifrån ligger hamnen. I den enorma hamnen finns alla typer av båtar, från styrpulpetare till oligarkliknande lyxkryssare och under sommarhalvåret utgår även ett större antal sightseeingbåtarar härifrån.
Lyxbåtar trängs om platserna i den stora hamnen
Några dagar efter vår ankomst till Camping Salata anslöt Lena och Håkan igen. Dom hade sedan vi skildes, varit på sin favoritplats, Villajoya. Det blev ett glatt återseende med kramar och dom traditionella berättelserna om dom senaste upplevelserna. Det blev många och långa cykelturer i det dramatiska landskapet, som även Lena och Håkan hakade på vid något tillfälle. En av dom längre etapperna var våra två besök i Castello de Empuries som har anor från vår tideräknings begynnelse. Om man befinner sej i dessa trakter så är den gamla stadskärnan väl värt ett besök liksom kyrkan Santa Maria från 1064 e.Kr.
Porten till den över 1000 år gamla kyrkan, Santa Maria
Att botanisera i dom smala gränderna eller ta en öl på det lilla torget kan väcka även en historieförnekares intresse.
Gamla smala gränder mellan 1000-åriga hus
Helena beundrar dom gamla husen runt torget
Vi hittade två trevliga cykelvägar till Castello de Empuries, en två mil lång, på grusvägar, genom ett till synes, nedlagd landsbygd och en hälften så lång väg via den unika staden Empuriabrava.
På bilden ser man det unika med Empuriabrava
Hela den moderna staden, som är från slutet av 1960-talet är uppbyggd på en oanvänd myrmark där några arkitekter, utan hängslen och livrem, beslutade sej för att bygga en maritim stad. Deras vision var att bygga en plats för båtfolk och Venedig låg som grund i deras tankar. (Se fotot ovan, alla blåa streck är konstgjorda kanaler för båtfolket). I staden finns inte mindre än 24 kilometer farbara kanaler där dom flesta har en egen båtplats strax utanför dörren. Vid ett tillfälle hyrde vi en liten motorbåt och med kartan och ratten i högsta hugg tog Håkan oss runt i kanalsystemet mellan alla lyxiga och överdimensionerade hus och lustjakter.
Kapten och ”försten” lotsar oss runt i kanalerna
Det var en trevlig upplevelse att få se alla vackra hus och dom egna lyxbåtarna, som ligger bara några meter från kanalen. Efter en dryg timme i dom vackra kanalerna, med en fullproppad minnesbank, förtöjde kaptenen sitt lånade skepp igen. Då hade vi sett det mesta av all den lyx och överflöd som Empuriabrava har att erbjuda och det är inte svårt att förstå att dom mest välbärgade söker sej till detta paradis. När vi gled hemåt mot Roses igen, på våra järnhästar, var det svårt att ta in all den lyx och överflöd som samlats på en och samma plats. Avundsjuka finns inte i min vokabulär, men visst skulle det vara trevligt med en boendemiljö, likt nedanstående bilder.
Vackra bilder som kan skapa avund hos många
På mindre än ett halvt sekel har en helt orörd sumpmark förvandlats till en lyxig stad, med en status som lockar de mest välbärgade. Vädret i Roses var väldigt omväxlande, precis som det är på våren hemma, men det var mestadels soligt och cykelvänligt. Några få dagar hade vädret väldigt bråttom och vid ett par tillfällen var det blött och kallt. Men däremellan kunde man slappna av på en uteservering i bukten och se på slokörade surfare, som saknade vind i sina segel. Några dagar innan vi skulle lämna Roses dök Anna-Lena och Jan-Olof upp. Dom var på väg hemåt och skulle bara stanna över en natt. Men vi fick ändå en trevlig eftermiddag tillsammans med glädje, skratt och en hel del friserade historier.
Fyra falkenbergare och Helena njuter i solskenet
Efter totalt 70 dagar på den spanska medelhavskusten var det nu dags att lämna landet för denna gång. Nu har vi bara ett sista stort planerat mål kvar, Livigno i Italien, där vi skall fira min 80-års dag.
Franska medelhavskusten Vi checkade ut tidig morgon från Camping Salata och innan vi lämnade Roses fyllde vi bilen med diverse godsaker från Mercadona, för nu var det dags att lämna Spanien för denna gång. Bara några mil senare passerade vi gränsen till Frankrike och efter ytterligare ett tjugotal mil checkade vi in på en ställplats, Air Camping Cars-Paul Riquet, i Montpellier. Vädret var strålande och efter stödbensölen tog vi en kortare promenad tillsammans med Lena och Håkan innan det var dags att slappa utanför husbilarna. Tidigt nästkommande morgon släppte vi handbromsen igen och framför oss hade vi cirka 50 mil, nästan rakt österut, till Caravan Park La Vesima några kilometer öster om Arenzano i Italien. Vi följde medelhavskusten på härliga trefiliga betalvägar, men smakar det så kostar det, för betalvägarna i Frankrike är oförskämt dyra. Alternativa vägar finns, men dom är inte att tänka på om man inte har obegränsad tid till övers, vilket vi pensionärer inte har. Statistiskt sett, så tillhör ju jag den grupp som står i tur att få en hyresfri etta med lock. Efter cirka fem timmar på dom franska vägarna passerade vi gränsen till Italien och nu fanns det faktiskt anledning till gnäll. Precis efter gränsövergången förbyttes vägarna från strykbordsläta dukar till, ”lappa och laga” vägar, likt luggslitna lapptäcken med rutor i gråskalans alla nyanser. Ytterligare några mil senare skulle vi upp i bergen där vägarbeten i tunnlar och på broar avlöste varandra med smala provisoriska filer som följd. Dessutom skulle vi samsas med alla tunga, breda lastbilar som dundrade fram i oförminskad hastighet. Det var många jobbiga mil som trots allt var värt mödan, eftersom utsikten från dom högt belägna vägarna bjöd på något alldeles extra. Från broarna på höjderna såg man små byar, som till exempel Sanremo med sina färgglada hus som klättrade upp på bergssidorna och i dalens mynning speglade sej Medelhavet i solskenet. Det var otroligt vackert, synd bara att man inte kunde stanna och fotografera det hela. I Spanien är dom flesta husen vitmålade, vilket ger ett fräscht intryck och i denna del av Italien är flertalet målade med glada pastellfärger från ljust gula till guldockra. På många gamla orter i Frankrike däremot, vet man inte vad färg är, där är de flesta fasaderna putsskadade och helt omålade, vilket gör att allt ser gammalt, grått och risigt ut.
Vesima, Frankrike Med facit i hand så förstår vi att det måste vara svårt att bygga och underhålla vägar i denna del av Italien. Det är tunnlar rakt igenom höga berg och höga broar över de djupa dalgångarna, som avlöser varandra. Dessutom är vägarna mycket hårt belastade med all den tunga trafik som fraktar gods kors och tvärs genom landet. Med sju, delvis jobbiga timmar bakom ratten, var det skönt att slappna av på campingen i Vesima som Helena förbokat, några mil väster om Genua, vid Medelhavet.
Valmadrera, Italien Efter en god natts sömn var det dags att släppa handbromsen igen och målet för dagen var Valmadrera, vid Comosjön. Vi hade knappt 25 mil framför oss och de första milen var precis som gårdagens avslutande del med söndriga, gropiga vägar i bergen, med vägbyggen och trångt om utrymmet. Men när vi efter någon timme var uppe på högplatån, blev det planare mark och betydligt bättre vägar som mestadels sträckte sej genom landsbygd. Trafiken rullade på i ett behagligt tempo men när vi närmade oss Milano, tjocknade det till sej ordentligt, vilket man oftast får räkna med när man är i närheten av storstäder. Vi körde in på en obemannad ställplats i Valmadrera med härlig utsikt över änden på Comosjöns östra ben, där floden Adda har sitt utflöde.
Den lilla hamnen vid foten av berget i Valmadrera
Lecco med kyrkan och dom härliga bergen på andra sidan sjön
Trängseln med massor av husbilar och fullbelagda campingar som vi upplevt i Spanien, fanns inte här. Ställplatsen som vi körde in på hade bara sju platser och när vi anlände var den helt tom men under vår vistelse kom det några nattsländrare till. Valmadrera är en mycket liten stad med drygt 11 000 fastboende men med mycket aktiviteter, i alla fall dom dagarna vi var där. Här pågick en regatta för ungdomar med optimistjollar och i den lilla viken hade vindsurfarna lekstuga. På huvudleden genom stan var det cyklister, med snabba dräkter, som syntes mest och vildhjärnor på vrålande 500 kubikare, som hördes mest. Efter tre övernattningar i den lilla byn med den härliga utsikten, hade vi drygt 17 mil framför oss mot det sista förplanerade målet på denna resa.
Livigno, Italien Vi vaknade till en vacker morgon och vår resa mot höjderna, tillsammans med Lena och Håkan, började med att ta oss över bron till Lecco och vägen, längs med den östra sidan av Comosjön.
Morgonsolen över Lecco på andra sidan sjö
På kartan såg det ut att kunna bli en mycket vacker sträckning på drygt tre och en halv mil upp till den norra delen av sjön, men ack vad vi bedrog oss. Nästan direkt efter Lecco körde vi in i en mörk tunnel som var helt befriad från utsikt och så pågick det hela sträckningen. Vi körde igenom drygt tio tunnlar med olika längder och mellan hålen in i bergen var det korta sträckningar med utsikt över sjön. När vi vände inåt landet, i ostlig riktning mot målet, fick vi kompensation för det som vi missat i tunnlarna. Vi körde cirka tio mil i den mycket vacker dalgången Valtellina med floden Adda som är en av Comosjöns viktigaste inflöden. Valtellina är en mycket bördig och bred dalgång med höga sluttande berg på ömse sidor. På låglandet odlas allt från grönsaker till äpplen och på sluttningarna, kan man se stora fält med vinrankor. Ända sedan vi startade vår hemresa från Roses har vi sett tecken på att våren är i annalkande. Utmed vägarna till exempel, har vägrenarnas sly börjat vakna till liv igen med sina små skirande gröna blad. När vi kom in i Valtellinadalen fick vi verkligen se att våren var i antågande. Dom gula buskarna, Forsythia och Mimosa, stod i full blom med sin kraftigt gula färg och på sluttningarna hade vinrankornas nakna stammar klätts med små gröna blad. Körsbärsträden blommade för fullt liksom Magnolieträden med sina olika färger från vitt till mörk lila och allt vittnade om att en ny vår är på gång. Trots allt som odlas och exporteras från dalen, så är den mest känd för sina viner med Valtellina DOC och Valtellina Superiore DOCG som dom mest eftertraktade. Vi lämnade dalen och strax efter Tirano började den drygt sju mil långa klättringen upp till målet i Livigno. De första tre milen gick svagt uppför och bestod bland annat av sex tunnlar med och en sammanlagd sträcka på cirka 13 kilometer. Med fyra mil kvar passerade vi Bormio och det var här klättringen började på allvar. Med en mil kvar till målet var vi uppe på drygt 2400 meter över havet och sedan gick det brant nerför till cirka 1800 meter där skidparadiset ligger. Det var en intressant körning med fantastiska vyer över bergsmassivet med snöklädda toppar som låg långt ovanför trädgränsen.
Vi anlände campingen med en helt molnfri blå himmel och en sol som fick snön att gnistra som små, små marmorflisor. Helle och Stefan, som redan var på plats, mottog oss med bamsekramar och vänliga fraser, innan det var dags för stödbensölen.
Falkenbergarnas Kabe och våran Carthago i bergen
Från campingen såg vi hur skidfolket forslades upp till höjderna i det stora liftsystemet och hur dom i välpreparerade backar snirklade sej ner till utgångspunkten igen. Det såg riktigt härligt ut, nästan så man blev sugen, men med ålderns rätt så tilläts jag att låta bli. Det fick räcka med att njuta av den fantastiska miljön i det myggfria soliga vädret. Redan tidigt nästa morgon stod Lena, Håkan och Stefan klara för att kasta sej ut i dom soldränkta pisterna. Jag och Helena strosade runt i den lilla byn som är helt uppbyggd på skidturismen, med allt från lyxiga restauranger, märkesbutiker, skattefria varor till ”after ski” syltor med dunka, dunka musik.
Helena suger på ett glas vitt i det vackra vädret
Och Stefan sköljer strupen med att stort glas gult
Det fanns även en vacker kyrka och några kulturmärkta gamla byggnader.
Alla byar har en kyrka i Italien, så även Livigno
En dekorerad gammal timmerstuga
För våran del blev det tyvärr bara två övernattningar på Livigno Ski Area på grund av att mina luftrör vägrade anpassa sej till den tunna luften som råder på dessa höjder. Dessutom blev vädret sämre med kyla och varning för snö. Planer var att vi skulle fira min 80-årsdag på skidorten, tillsammans med Falkenbergarna och Aleborna, men med en knapp vecka kvar till den 2 april, så tvingades vi ställa in dom planerna. Efter bamsekramar och lycka till lämnade vi skidorten på samma väg som vi kommit dit, tillbaka ner mot Valtellinadalen. Drygt sju mil och 1400 höjdmeter senare med branter, serpentiner och varma bromsbeläggningar, hittade vi en ställplats i Tirano, som ligger längst österut i den vackra dalen.
Tirano, Italien Jag kände direkt att det var lättare att andas på dessa höjder, men vädret hade en del till övers att önska. Det var grått, regnigt och ogästvänligt och inte alls så som vi upplevde Valtellinadalen på vår väg upp till Livigno. Efter första övernattningen vaknade vi av att det regnade kraftig. Byborna måste haft någon form av regndans under natten, för han med vattenspridaren, han däruppe, fullkomligt vräkte vatten över dalen. Framåt eftermiddagen, när blodomloppet nästan hade koagulerat av inaktivitet, dök plötsligt Aleborna, Helle och Stefan upp i regnet. Dom lämnade också Livigno i förtid, för dom hade sett att ett oväder var på väg mot skidorten. Det blev ett glatt och oväntat återseende som vi passade på att fira med Gammeldansk, öl och lite rött samt en god måltid i deras Frankia. Dom ville absolut, tillsammans med oss, fira min 80-årsdag som sedan länge var planerad i Livigno, men som vädrets makter och mina luftrör, satte stopp för. Eftersom alla ville vidare, vi norrut och Aleborna söderut så bestämde vi att fira det hela några dagar tidigare. Några dagar hit eller dit kan ju inte spela någon roll på ett 80-årigt liv. Innan det var dags att krypa till sängs, strax efter midnatt, hade vi fått i oss en riktig långlunch med tillhörande drycker och mer eller mindre sanna berättelser. Dagen efter fick jag presenter och alla som känner mej vet ju vad jag vill ha och det hade Aleborna och Falkenbergarna införskaffat i smyg. Det blev en treliters flaska rött plus en T-shirt med Ullared text på, vilket jag verkligen uppskattade.
Don efter person, tre liter rött till ett Ullaredfan
Senare på eftermiddagen var det dags att ta farväl med kramar och lycka till. Vi skulle starta vår färd norrut, tidigt nästa morgon och Aleborna, som har en annan dygnsrytm, skulle söderut mot Roses i Spanien. Till dagens mål, Innsbruck, hade vi smala serpentinvägar i kuperad terräng med omväxlande djupa dalar och höga berg. Det var nästan 30 mil till vår nästa övernattningsplats, Innsbruck i Österrike och på vägen dit skulle vi passera tre höga toppar plus det omtalade Brennerpasset. Det var ingen höghastighetsväg, men däremot var det ögongodis när man såg de höga snöklädda topparna i ena ögonvrån och de grönskande dalarna i den andra. Den högsta delen på bilvägen låg på cirka 2000 meter som är ungefär i höjd med Kebnekajse. Brennerpasset, som ligger på gränsen mellan Italien och Österrike, ligger på cirka 1400 meter över havet. Passet är i dag mest ökänt för att där alltid är trafikstockningar. När vi kom in i Österrike och Östtyrolen var det som att komma in i en helt annan värld. Här är gudomligt vackert, så vackert att ögonen tårar sej, med branta kala bergssidor som sluttar från kritvit snöklädda toppar till gröna välskötta dalar. Här är rent och städat och allt som grönskar är välklippt utan kvarliggande klipprester. Förutom skötseln på dom plana gröna ytorna har man, bland mycket annat, bevarat gamla fäbodar som tecken på att det funnits ett liv före vår epok. Fantastiskt vackert som alla och då framför allt våra kommunala beslutsfattare, borde ta sej en titt på. Efter en arbetsam men givande körning med dessa fantastiska minnesbilder på hornhinnan checkade vi in på Camping Kranebittenhof i Innsbruck. Vi rattade in Carthagon på en lämplig plats, gjorde ett kortare besök på campingrestaurangen innan det var ”god natt jord”. Tidigt nästa morgon smög vi på tomgång ut från campingen för en ny dagsetapp mot slutmålet Kiel och färjan till Göteborg. Det var en milsslukande men händelsefattig dag på Autobahn och i sovstaden Denkendorf hittade vi en parkering/ställplats bakom ett Gasthaus som var vinterstängd. Det var påskafton, vädret var bra och ensamheten i sovstaden hindrade inte Helena från att servera en riktig svensk påskmåltid med ägg, sill, nubbe och så vidare i solskenet utanför husbilen. Ännu tidigare nästa morgon var det dags för en lång dag på Autobahn. Målet var Hann Münden cirka 40 mil från sovstaden. Vi checkade vi in strax efter lunch på en ställplats strax intill den historiska byn. Hann Münden är en av dom vackraste städerna som vi besökt. Hela den gamla staden består av korsvirkeshus i flera våningar samt en jättestor kyrka, på ett stort torg, som kantas av de vackra byggnaderna. Staden omnämns av många som en av de sju vackrast belägna städerna i världen på grund av att den ligger i en kil där källflödena Werra och Fulda flyter samman och bildar Weser. I grönområdena inom vattendragen finns härliga rekreationsområden för både gammal och ugn. Den tidigast dokumenterade uppgiften om stadens historik, är att man 802 e.Kr anlade ett kloster i den gamla stadsdelen Altmunden. Tanken var att vi skulle stanna i Hann Münden ett par dagar men tyvärr hade ett nöjesfält parkerat sej på det torg där ställplatsen ligger. En natt stod vi ut med dunket från högtalarna innan vi drog vidare. Återigen en tidig start på dagen. Vi ställde in ”Tina” på en 32 milafärd till Stade som ligger intill floden Schwinge som är en biflod till Elbe, väster om Hamburg. Stade är också en mycket historisk stad med anor från 1000-talet och 1645 ockuperades den av svenskar som styrde staden fram till 1712 då danskarna erövrade staden. I dag har staden cirka 48 000 invånare. Även här var det meningen att stanna minst en heldag, men nu var det vädret som satte stopp för dessa planer, eller var det en begynnande hemlängtan. Hur som helst, en övernattning blev det innan vi rattade dom sista 13 milen till Kiel och nattfärjan till Göteborg. Jag firade min 80-årsdag med att kryssa Elbefloden på en bilfärja, en kortare körsträcka på den nordtyska landsbygden och en lång väntan Schwedenkaj innan vi kom ombord. På kvällen gjorde vi en kortare barrunda på den stora båten som vi avslutade med en god middag i restaurangen. Det var en lugn och trevlig födelsedag på tu man hand med hustrun och efter en god natts sömn vaknade vi i Göteborg. Jag vill avsluta denna reseberättelse med att tacka alla, alla, alla som gratulerade mej på 80-årsdagen. Tack vare dagens medier har alla koll på alla när det gäller till exempel födelsedagar.
Kort sammanfattning Resan startade med ett besök i Ullared i början på oktober 2023. Efter några kortare övernattningar på lika platser kom vi till Oradour Sur Glane, den brända staden i Frankrike, där man låtit ett helt samhälle stå kvar, i precis samma skick som det var efter en attack från tyska SS soldater. Det satte avtryck liksom Katedralstranden på den spanska nordkusten mot Biscayabukten. Det var en helt annan upplevelse med alla fantastiska formationer som naturen genom årtusenden skapat i skifferberget som möter havets våldsamma krafter. Aviero i Portugal som har ett helt gammalt fiskesamhälle med randigt målade hus, på längden och tvären, i olika pastellfärgade nyanser. Vårt första längre stopp var Falesia i Portugal där vi var i nästan två månader. Den vackra stranden, alla cykelturerna samt jul- och nyårsfirande med Lena och Håkan är mycket minnesvärt. Vår resa på den spanska Medelhavskusten stack ut på många sätt med mycket umgänge med goda vänner på La Manga till exempel. Men det som främst etsat sej fast i minnesbanken, var när vi drog upp i bergen till Fortuna och dom härliga termalbaden samt vår vistelse i Roses med sevärdheter, cykelturer och aha-upplevelser i allas smaker. Roses är den plats som vi allra helst vill återvända till. På skidparadiset Livigno hade vi sedan länge bestämt att fira min 80-årsdag. Vi bokade plats där i tio dagar men efter bara två dagar kändes det som att mina luftrör inte var tjockare än ett sugrör. Vi fick tyvärr säga adjö till Lena, Håkan, Helle och Stefan som skulle vara med på min stora dag. Vädret var rått och kallt så vi beslutade att ta oss fortast möjligt till Kiel och nattfärjan till Göteborg. Det blev sova, äta köra i fem dagar innan vi mönstrade på Stena Germanica, där vi, på tu man hand, firade min stora dag. Jag vill även, än en gång, passa på att tacka alla som gratulerade mej på 80-årsdagen med allt från telefonsamtal, sms och sociala medier.
