Inledning Efter en härlig sommar hemma i Sverige, är det åter dags att styra Carthagon mot Medelhavet. Sammantaget har sommaren varit helt fantastisk med många härliga husbilsresor i goda vänners lag. Sommaren utflykter började med en husbilsmässa i miniformat på Hafstens Camping i Bohuslän och på Kristi Himmelsfärd besökte vi Hansagård Camping i Falkenberg. Därefter var det dryckesmässa på Bert Karlssons camping, Ursand i Vänersborg, innan vi drog i väg till Linköping för årets Liner For Two träff. Den svenska midsommaren firade vi på Dalsland Camping i Bengtsfors och någon vecka senare var dags för ett besök på Evert Taubes Malö, på Sveriges framsida. I mitten på juli blev det en 14 dagars tripp runt Siljan med Dalhalla och Tommy Körberg som huvudmål och ett besök hos min syster Grete i Avesta. På vägen hem från Dalarna, passade vi på att besöka Hellekis på Kinnekulle, som varit ett favoritmål sedan husbilserans intåg i våra liv. Därefter blev det en 10-dagars tripp till Danmark med goda vänner från Östergötland, samt några endagarsturer i närområdet innan vi avslutade sommarens äventyr med ett femdagars besök på Elmia husbilsmässa, i Jönköping. På vår hemsida har vi publicerat ”Liner for Two aktivitetsträffen”, ”Siljan runt med Dalhalla” och ”Marsk Tårnet” som är titeln på Jyllandsresan. Efter en härlig svensk sommar, med synupplevelser och skratt från goda vänners mer eller mindre sanna historier, känns det bra att starta dom drygt trehundra milen mot årets övervintring. Framför oss har vi, enligt planen, drygt ett halvårs permanentboende i vår trerummare på hjul, vilket känns helt fantastiskt eftersom vi båda är priviligierade tidsmiljonärer som själva bestämmer över dygnets alla timmar. Går något fel, har vi ingen att skylla på, blir det rätt så är det bara att njuta. Som vanligt startade resan med två riktiga kontotömmare. Gekås i Ullared med alla ”måsteha” prylar och Bengt i Örkelljunga som servar Carthagons motorn och kollar att vår ”vinterbostad” håller regnet på utsidan.
Heiligenhafen, Tyskland Vi lämnade Sverige, via Öresundsbron, just när lövträden förvandlats från spirande gröna sommarnyanser till en palett av varma härliga höstfärger. Färgskalan, vid denna årstid, innehåller allt från ljusa gula till mörka rödbruna ockrafärger, som trots att vinterkylan börjat ge sej till känna, ger en värmande känsla inombords.
Höstens underbara färgpalett i varma härliga ockrafärger
Efter drygt 15 mil genom färdeneslandet var det dags att köra på färjan i Rödby, som binder samman det danska öriket med Nordtyskland. Den enskilt dyraste delen på alla våra resor söderut är just denna sträcka på knappt 60 mil. Förutom kontotömmarna, Gekås i Ullared och Bengt i Örkelljunga tillkommer en rejäl broavgift mellan Sverige och Danmark och en ännu dyrare färjekostnad mellan Danmark och Tyskland. Inte nog med det, i hamnen på den tyska sidan ligger nästa stora kontotömmare, Bordershop Puttgarden, som tillhandahåller varor som i Sverige är extremt högt beskattade. Med husbilen full av ”stämningshöjande godsaker” och ”måsteha prylar”, samt en nyservad bil, checkade vi in på en ställplats i Heiligenhafen, knappt tre mil från färjeläget. Heiligenhafen tillhör en av de platser som vi ofta besökt sedan husbilsepokens inträde i vårat liv. Vädret var soligt men gradantalen höll sej på ensiffriga tal, men det blev ändå några kortare promenader utmed innanhavet Binnensee, som skiljer Östersjön från byn och ställplatsen. Två övernattningar blev det innan vi fortsatte vår resa mot sydligare breddgrader.
Greven, Tyskland Ett namn med värdighet har denna omtalade ställplats, som var målet för dagen. Orten ligger knappt 40 mil sydväst om Heiligenhafen och för att komma dit måste man passera Hamburg som oftast innebär långsamt eller helt stillastående trafik. Sedan några år tillbaka har man i Tyskland, infört körförbud för all tung trafik på söndagar, vilket var anledningen till att vi valde att köra denna sträcka, på en söndag. Det var ett bra beslut för trafiken, trots ett ihållande regn, flöt på utan krångligheter och strax före lunch checkade vi in på ställplatsen, som i nordbors folkmun kallas ”Greven”. Yachthafen und Wohnmobil Camp, som platsen egentligen heter, är från början en småbåtshamn som vid husbilarnas intåg i fritidslivet, byggdes på med en husbilsparkering. Den omtalade ställplatsen, ligger vid Dortmund-Ems-kanal cirka en mil söder om orten med det adliga namnet. Som vi berättat i tidigare års ”Klimatresor” så är ”Greven” en mycket populär samlingspunkt för husbilsåkare som reser kors och tvärs genom Tyskland. Anledningen till populariteten kan man förstå, om man är intresserad av att gå och cykla. Platsen ligger långt ute på landsbygden, långt från kontotömmande inköpsställen och annat som lockar i stadslivet. Det är rena sparbössan att vistas här, vilket vi var tacksamma för med tanke på resans kostnader hittills. Vi hade turen att för tredje gången i rad få den mest attraktiva platsen, A16, som bara ligger några meter från kanten på Dortmund-Elms-kanal och dom långa kanalbåtarna som tyst och stilla glider förbi.
Den längsta pråmen som passerad oss var 160 meter lång I Tyskland finns ett hundratal mer eller mindre långa kanaler som började byggas redan under 1800-talet. En av dom är just den 265 kilometer långa Dortmund-Elms-kanal, som rinner förbi ”Greven” och som knyter ihop Nordsjön med Ruhrområdet. Nästan alla gamla kanalerna har genom åren breddats och kurvor har rätats ut, för att anpassas till de allt längre och tyngre godspråmarna. Dortmund-Elms-kanal är inget undantag och bara några kilometer från ställplatsen finns ett sådant ombyggnadsområde. I början på 2000-talet rätade man här ut några kurvor samtidigt som man byggde en större och starkare akvedukt.
Den gamla akvedukten får i dag tjäna som cykelbana
Den nya akvedukten, vattenrännan, sedd underifrån.
Att bygga och flytta markmassor till en ny plats i naturen är i dag bara en penningfråga. Med dagens maskiner, grävskopor, dumprar, mätinstrument och så vidare, är nästan inget omöjligt. Men att göra detsamma, för 200 år sedan, helt utan dessa hjälpmedel, med bara mänsklig styrka och hjärnor, är mindre begripligt. Tre övernattningar blev det på ”Greven” innan det var dags att knappa in nästa mål på vår GPS. Vi har valt att kalla vår GPS för Tina, efter den kända kartläsaren Tina Thörner som med stor framgång och skicklighet guidade rallyförare runt i skogarna för drygt 20 år sedan.
Remich, Luxemburg Efter många härliga cykelturer utmed Dortmund-Elms-kanal var det dags för ytterligare en förflyttning några mil söderut. Vi startade tidig morgon och möttes ganska snart, av hetsig och tät trafik på A1:an. Tyska autobahn, som vi skrivit om vid ett flertal tillfällen, har med åren utökats till en enda lång arbetsplats för vägarbetare och långtradarchaufförer. Den tunga trafiken, som bara ökar i intensitet, gör att det ständigt pågår ombyggnader och underhållsarbeten på det hårt belastade vägnätet. Det är ett otroligt stort vägnät som tyskarna har att jobba med, vilket inte är så konstigt eftersom nästan all transport inom EU måste passera landet. Förr var hela högerfilen ett långt pärlband av långtradare vilket det även är i dag. Med idag är även stora delar mittenfilen de tunga fordonens fil. Jag kallar mej varken vetenskapsman eller expert, men mina tankar är att frihandelsavtalen måste vara den i särklass största miljöboven som finns. Båtar, flyg och framförallt långtradare flyttar matvaror, kläder och andra ”måste ha prylar” kors och tvärs över dom stora kontinenterna, vilket vi på denna del av jordklotet, främst kan beskådas på Autobahn i Tyskland. Efter knappt 40 mil och nästan nio timmars kryssning mellan långtradare och hobby racerförare torkade jag svetten ur pannan och ställde Carthagon på plats i Remich. Nästan direkt efter ankommaren och ett par glas från den röda buteljen, tog John Blund över rodret. Storhertigdömet Luxemburg är ett pyttelitet land som ligger inklämt mellan Belgien i väster och norr, Tyskland i öster och Frankrike i söder. Landet är, trots sin litenhet med cirka 600 000 innevånare, ett av dom tre rikaste i länderna i hela världen, per capita. Välståndet byggdes upp av en framgångsrik industri som i dag är ett framgångsrikt finanscentrum med en stark bank- och finanssektorn. Luxemburg är även säte för flera EU-organ och andra internationella organisationer där flera stora globala storkoncerner har sin hemvist. Förutom den egna arbetskraften hämtar man hjälp från pendlarna i gränsländerna.
Troyes, Frankrike Utvilade och pigga efter gårdagens, något jobbiga etapp, var det åter dags att sätta sej bakom ratten. Vi lämnade ”lilleputtlandet” i gryningen och efter bara någon mil passerade vi gränsen till Frankrike. I Frankrike är nästan alla större motorvägar, så kallade betalvägar, vilket är på både gott och ont. Det onda är att det blir dyra mil och det goda är att det är väldigt lättkört, med gles trafik och släta fina vägbanor. Vi väljer oftast att nyttja betalvägarna, inte för att vi har något överflöd av pengar, men det är alltid skönt att kunna göra något annat, än att bara inta ryggläge efter en dagsetapp. Efter drygt tre timmars körning checkade Helena in oss på Aire de Camping-car, Troyes La Champagne och vi möttes av en mycket vacker parkliknande camping, med lövträd i vackra höstfärger och stora gräsmattearmerade uteplatser. Efter stödbensölen kom regnet, vilket gjorde att vi ägnade resten av eftermiddagen åt hygien, hunger och törst, innan det var dags för intrigerna i Robinsson. Troyes, som var den antika huvudstaden i regionen Champagne, ända fram till slutet på 1800-talet, är fortfarande i dag mest känd för sina vingårdar och sina goda champagner. Cathedral Saint Pierre-Saint Paul de Troyes är, bland många andra kulturella gamla byggnader, den mest kända.
En enorm byggnad med svindlande höga valvbågar
En helt fantastisk byggnad som överlevt två världskrig
Katedralen är klassad som ett historiskt monument som undgått dom två världskrigen med förskräckelse med enbart lättare skador. Vårat intryck efter en heldag i staden var att vill man se historiska gamla byggnader så finner man dom i Troyes. Förutom alla kyrkor och katedraler är den gamla stadsdelen en riktig sevärdhet i min smak. Trots att jag ägnat hela mitt yrkesverksamma liv åt byggnation, hade jag svårt att se mej mätt på alla snedvridna korsvirkeshus. Det var som att slita godispåsen från ett barn när Helena sa att vi skulle dra vidare.
Det var svårt att slita sej från dessa fantastiska byggnader som vittnar om en svunnen tid
Vi fick en heldag i Troyes, trots att vädret inte var på sitt allra bästa humör, med cykelturer och upplevelser som vi kanske inte hade förväntat oss. Men vi kan nog summera det hela med att, är man det minsta intressera av gamla byggnader, så Troyes ett bra besöksmål. Dessutom får man inte glömma, är man i distriktet Champagne så ett är ett glas med bubbel, på en uteservering ett måste.
Jyllands nya stolthet, ett torn i järn med 146 steg mot himmelen
Jylland i Danmark En söndag i mitten på augusti körde vi på Stenafärjan från Göteborg till Fredrikshamn. Vädret var bra och förväntningarna stora eftersom vi, tillsammans med Bine och Micke samt Carin och Roger, skulle tillbringa några dagar i fäderneslandet, med våra husbilar. Vi möttes på färjan strax före avgång och efter stora kramar och vänliga fraser började planeringen inför vår gemensamma resa och innan vi lämnade båten hade vi bestämt att Skagen skulle bli vår första destination.
Skagen Framför oss hade vi cirka fyra mil till Danmarks nordligaste spets. Vi checkade in på Camping Poul Eeg, strax utanför byn och därefter var det samkväm tills nattkylan började göra sej påmind. I Skagen finns det mycket att göra och första dagen ägnade vi mestadels åt besök i hamnen och alla läckra uteserveringar. Eftersom semestertiderna lidit mot sitt slut var det ganska tomt på båtar i hamnbassängen men utskänkningsställena var trots allt välbesökta.
Ett danskt lunchbord med extra allt
Dagarna flöt på med olika måsten och först ut var en cykeltur till ”Den tillsandade kirke” som ligger cirka en halvmil från campingen. Sankt Laurentii, som kyrkan egentligen heter, byggdes på 1500-talet och var under cirka tre sekel bybornas församlingskyrka. Den lättflugna sanden, som kyrkan ligger på, blev med åren så besvärande att man 1795 tvingades stänga den. Vissa inventarier flyttades till den nya kyrkan i Skagen och byggmaterial från det gamla kapellet såldes på auktion. Kvar står bara själva kyrktornet, som i dag är en turistattraktion.
Tornet på kyrkan som genom åren dränktes i sand
Nästa måste var spetsen på Danmarks nordligaste udde där Skagerack och Kattegatt i åratal möts i en ständig strid om vattenterritoriet. Skagen är mest känd för sitt fantastiska ljus, de vita sandstränderna och dom låga gulmålade husen med röda takpannor som dekoreras med vitmålade kanter. På grund av det vackra ljuset har i åratal konstnärer sökt sej hit för att måla och de mest kända är den grupp konstnärer som under sent 1800-tal kallade sej Skagenmålarna. Vi tog även en cykeltur till Gamla Skagen som ligger på den västra sidan, några kilometer från själva spetsen.
Spetsen i Skagen där Kattegatt och Skagerak möts
Spetsen är en stor turistattraktion. Trots att det började bli sensommar så var hela spetsen full med turister som gått eller åkt med ”Sandormen” som går mellan spetsen och parkeringen.
Sandormen kör turister från parkeringen till spetsen
Resans höjdpunkter hittills, förutom sällskapet, tycker jag är maten. Pariserböff, Stjärneskud, stekt rödspätta och smörrebröd i alla dess former, för att bara nämna några, samt öl och ”den lille” som är ett måste när danskarna dukar upp.
Ebeltoft Fyra övernattningar blev det på det trevliga besöket i Skagen, innan det var dags att fortsätta vår Jyllands turnering. Ebeltoft var nästa vårt mål och vägen dit bestod mestadels av behagliga sträckor med mycket landsbygd, blomsterängar och trevliga små byar. Vi passerade även resans högsta punkt, på Himmelsbjergets sluttningar, som var 70 meter över havet, vilket kan jämföras med vår väg hem från Spanien i våras, när vi befann oss på 2200 meters höjd i dom Italienska Alperna. Långt in på 1900-talet trodde man att Himmelsbjerget var Danmarks högsta punkt, med sina 147 meter över havet, men i dag vet man att det finns åtminstone tre platser som når ytterligare någon meter mot skyarna. Efter drygt 25 mil nådde vi målet och campingen, som ligger med härlig utsikt över stranden på Samsö bukt och Själlands Odde på andra sidan. Campingen bestod av den typiska danska standarden med grus och gräs i stället för hårdgjorda beläggningar. Ebeltoft, som var dagens mål, är en gammal hamn- och handelsstad som ligger cirka 25 mil nästan rakt söderut, från Skagen, mellan Grenå och Århus, på Jyllands östra sida. Det är en mycket liten och gammal stad som bevarat sin ålderdomliga prägel, med snedvridna låga korsvirkeshus och trånga gator.
”Den Skeve Bar” är ett exempel på husens ålderdom
Redan år 1301 fick man stadsprivilegier och i dag bor det cirka 6000 inom stadsgränsen. Vi använde som vanligt våra cyklar för att se oss omkring. På dom ojämna kullerstensgatorna fick vi ofta leda cyklarna vilket gav oss otaliga anledningar att slinka in på någon av byns alla utskänkningsställen för att släcka törsten. Det fanns gott om den varan, med allt från några enstaka små bord på trottoarkanten, till lyxigare matställen i trädgårdsmiljö. Mitt på byns lilla torg finns ett pittoreskt
Stadens stolthet, rådhuset i gammal byggnadsstil
rådhus som stått där sedan 1570 och i hamnen finns förutom fregatten Jylland, butiker, affärer och ett antal bra restauranger med enklare menyer. Fregatten Jylland, med sina tre jättehöga master, anses vara världens största fartyg byggt i trä. Fregatten är vanligtvis öppen för turister men tyvärr missade vi dessa tillfällen, vilket ger oss anledning till ytterligare ett besök i Ebeltoft. Efter tre övernattningar var det dags att starta upp motorerna igen och nu var ”Tina”, vår GPS, inställd på den danska västkusten igen.
Ribe Ribe har genom åren varit en plats i Danmark som vi ofta återkommer till, vilket jag tror att många gör när dom väl sett den gamla stadens skönhet. Den drygt 1300 år gamla staden, som anses vara den äldsta kvarvarande staden i hela norden, var under medeltiden en blomstrande handelsstad efter Roskilde som var den mest betydelsefulla i landet.
I utkanten finns en mycket vacker trädgård över Ribe å
Mycket av det gamla är bevarat med smala ojämna kullerstensgator och låga korsvirkeshus som genom åren blivit snedvridna av naturens krafter. I stadens östra del fanns det även en mycket vacker trädgård med broar över Ribe å som rinner rakt igenom staden. På huvudgatan trängs klädförsäljare, restauranger och så vidare om dom bästa platserna och i trädgårdarna bakom portalerna serverades allt från fina luncher till en enkel öl, helt efter eget önskemål.
Roger och Micke trängs på den populära huvudgatan
Huvudgatans södra ände mynnar ut i ett stort stenbelagt torg där stadens stolthet, Ribe domkyrka, höjer sej över den gamla låga bebyggelsen. Kyrkan, som tillhör landets största och vackraste, är hopbyggt med ett fyrkantigt tegeltorn, Ribe tårn, som är 46,5 meter högt. Tornet byggdes på 1300-talet som vakttorn mot ovälkomna gäster, men även som stormvarningstorn, när vindens krafter trängde upp havet på det platta landskapet. Staden ligger cirka fyra kilometer öster om kustremsan, där Ribe å slingrar sej igenom ett platt myrmarksliknande landskap som kallas marsklandet, innan den når sitt utlopp i havet. Vadehavet med marsklandet, som kustremsan kallas är drygt 50 mil lång och sträcker sej från Nederländernas norra del till Esbjerg i Danmark. Det är ett mycket bördigt landskap och för att torrlägga ytterligare bördig jord mellan hav och land har man på långa sträckningar utmed kustremsan byggt höga vallar mot havet. Vid Ribe ås utlopp har man byggt en sluss, Kammerslussen, som tillsammans med den höga vallen gör att vattenståndet är drygt två meter högre än landskapet bakom vallen.
Ribe ås mynning vid Kammerslussen mot Vadehavet
Marsklandets bredd, inåt land varierar och just här vid Ribe är det drygt fyra kilometer mellan vallen och staden. Från campingen går en härlig cykelled på cirka sex kilometer till Ribe ås utlopp och Kammerslussen. Förutom några byggnader med båtverkstad, souvenirer och en ställplats vid slussen, finns det en härlig restaurang med uteservering i små hytter, som vi besökte vid ett par tillfällen.
Kyparen serverar både mat och dryck i trädgården
Vädret vid våra besök var till full belåtenhet liksom, maten och ölen. Cykelvägen till slussen och återvägen på andra sidan ån var fantastisk med släta fina vägar och en helt obefintlig höjdskillnad, en rundtur på lite drygt en mil.
Sista kvällen med gänget efter en dryg veckas trevnad
Efter tre övernattningar i Ribe tog vi adjö från vårat resesällskap. Här skildes våra vägar för denna gång eftersom östgötarna skulle besöka en butik på gränsen mellan Danmark och Tyskland. I dessa butiker, som finns på många platser utmed gränsen, kan man köpa vuxengodis till ett betydligt behagligare pris än dom vi är vana vid i Sverige.
Marsk Tårnet Innan vi vände norrut igen gjorde vi en kort avstickare till en ganska ny turistattraktion som ligger någon mil söder om Ribe. Marsk Tower, som attraktionen heter, är ett arkitektoniskt mästerverk mitt ute på den danska landsbygden. Stålkonstruktionen, som mäter 36 meters över havet, står i givakt, helt ensam och majestätiskt, på det platta enorma marsklandskapet. Från toppen har man 360 graders panoramautsikt mot Vadehavet och Römö i väster och så långt ögat når och vädret tillåter, åt dom övriga väderstrecken. Oavsett väder och årstid, är ett besök på toppen av den spektakulära byggnaden en fantastisk och oförglömlig syn över den milsvida danska myrmarken.
Fantastisk utsikt över marsklandet och vår Carthago
Vid vårt besök hade vädret väldigt bråttom, men mellan regnskurarna kunde man ibland skymta solens strålar. Vi gick i rask takt dom 146 stegen upp till tornets utsiktsplattform och innan vi fotograferat färdigt kom det en rejäl regnskur som fick oss att ta skydd bakom mittpelaren under trappans övre del. Vi fick i alla fall uppleva det som konstruktionen är till för. Vi fick se dom ofantliga vidderna på marsklanskapet och trots vädret kunde vi skönja Römö och horisonten, där himmel och hav flyter ihop till nästan samma gråtoning.
Ringköbing Vi lämnade Marsk Tårnet efter bara någon timme, men lovade oss själva att besöka detta torn igen, men då ska det vara bra väder och klar sikt. Vårt nästa mål var Ringköbing, som också tillhör favoriterna i Danmark, ligger drygt 12 mil rakt norrut från utsiktstornet. Vi anlände till den härliga ställplatsen vid Ringköbing fjord redan vid middagstid och våra planer att strosa på stadens gator var bara att glömma. Regnvädret och den ihärdiga västanvinden från Marsk Tårnet hade följt oss hela vägen, så det var bara att rikta utsikten mot ett stormigt innanhav. Vi gjorde ändå en kort runda i hamnområdet. Främst för att se den skulptur som jag alltid beundrat och som står bara några hundra meter från ställplatsen.
Följande text finns ingraverad på skulpturenens plattat: ”Jag sitter på en mans rygg. Han sjunker under bördan. Jag skulle göra allt för att hjälpa honom. Förutom att kliva ner från hans rygg”.
Konstnärens avsikt med skulpturen är att skicka ett budskap till den rika världens överkonsumtion för att belysa fattigdomen och hungersnöden i den tredje världen.
Åter till vår verklighet
På vår korta vistelse var jag även tvingad att ta en bild på detta vackra fartyg som låg vid kajen, med tanke på skulpturens budskap.
Efter en gungig natts sömn riktade vi framrutan mot färjeläget i Fredrikshamn. Framför oss hade vi drygt 24 mil på den danska landsbygden och vid middagstid körde vi, efter 12 härliga dagar i Danmark, på Stenafärjan som skulle ta oss till Göteborg.
Sammanfattning En tripp i Danmark är ett måste då och då för fäderneslandet bjuder alltid på gemyt och härliga upplevelser. Denna gång fick vi även många trevliga dagar tillsammans med östgötarna som, liksom oss, vill ta vara på livets goda och inte hänga läpp för omvärldens tokigheter. Galenskaparnas ”Det ska va´ gött o leva”, är något som många fler borde ta till sej. Vi gör det i alla fall och vår filosofi är ”Det är bättre att ge liv till åren, än att ge år till livet”.
Vårat mycket trevliga resesällskap
Roger och Carin från Finspång samt Bine, Freddy och Micke från Söderköping
Sommaren 2024 gjorde vi en resa runt Siljan i Dalarna tillsammans med goda vänner. Vi passade även på att besöka Dalhalla, den fantastiska scenbyggnaden som man byggt upp i ett gammalt gruvschakt, där Tommy Körberg stod för en helt fantastisk och fängslandeunderhållning.
Inledande historik om Siljan För cirka 380 miljoner år sedan träffades jorden av en enormt stor meteorit som beräknades var fyra kilometer i diameter, (400 gånger större än Globen) på det område som idag kallas Siljansringen. Meteoritnedslaget var så kraftfullt att berg lyftes och ställes på ända och sprickor bildades djupt ner i berggrunden, vilket bildade Sveriges sjunde största insjö. Siljan ligger 161 meter över havet och ytan är 293 kvadratkilometer. Största djup är 134 meter. De två största tillflödena till sjön kommer från Österdalälven och Oreälven, vid Mora i den norra änden av sjön. Utflödet i Leksand, i den södra delen av sjön, går via en 12 kilometer lång vik till Österdalälven och vid Djurås går älven samman med Västerdalälven och bildar Dalälven som har sitt utlopp i Bottenhavet.
Resan Helena hade snappat upp att Tommy Körberg skulle komma till Dalhalla, som ligger någon mil från Siljans norra spets i Dalarna. Tillsammans med Kungälvsborna, Lena och Bengt-Gunnar, bestämde vi oss för att skaffa biljetter till föreställningen och i samband med det göra en tur runt Siljan och den vackra dalabygden med faluröda timmerstugor, grånande fäbodar, blomsterängar och betande djur.
Karlstad Vårt första stopp var Karlstad, drygt 24 mil från Tådås, dit Lena och Bengt-Gunnar anlänt någon dag tidigare. Vi tog några kortare cykelturer och vid något tillfälle passerade vi Sandgrund, som tidigare var ett av Sveriges mest beryktade raggarställen, men som numera bytts ut mot alla kärlekssajter som florerar på nätet.
Det var så här man träffades före kärlekssajternas intåg
Vi gjorde även en båtresa i och runt stadens kanaler och vid ett tillfälle besökte vi en strandbar där vi fick betala närmare 200 kronor för några droppar vin. Det sved rejält i plånboken för oss ”hedersmedborgare” som har begränsat bidrag.
Östra bron, mellan Norrstrand och Haga invigdes 1797
Sollerön Efter ett par övernattningar i Karlstad, släppte vi handbromsen för vidare färd mot Sollerön som är Siljans största ö.Sträckan gick mestadels på E45 och efter knappt 24 mil anlände vi Caravan Clubs camping på Sollerön. Har man aldrig varit på Sollerön bör man genast göra ett besök, för där är det fantastiskt vackert och man har bevarat mycket av den gamla svenska kulturen. Det blev några härliga cykelturer på den vackra ön som är cirka åtta kilometer lång och fyra kilometer bred vilket gör att man alltid har närhet till bad vatten. Hembygdsföreningen har ställt i ordning ett gårdstun mitt på ön där man kan vandra runt bland solbruna gamla timmerbyggnader samtidigt som man har en underbar utsikt över sjön.
Lena gör ett besök i en gammal lågbyggd timrad bostad
Folkmängden har hållit sig något så när konstant de senaste 50 åren. Från att ha legat på ungefär 2000 personer runt förra sekelskiftet och in på 1930-talet sjönk den och nådde en bottennivå i början av 70-talet på strax under 1 500 personer. Därefter har det alltså skett en välkommen ökning igen.
Nusnäs Efter Sollerön stod platsen för dalahästtillverkning på programmet. Vi hittade en ställplats intill en folkpark några kilometer från fabrikerna där man fortfarande täljer och målar dalahästar för hand. Man grovsågar hästarnas form och därefter är det handarbete som gäller.Den världskända krusmålade hästen fick sitt uppsving efter en världsutställning i New York 1939 och i dag är dalahästen den vanligaste souveniren som turister köper i Sverige.
Bengt Gunnar, BG, på Sveriges mest köpta souvenir
Utvecklingen vidgas, nu täljer man även ”Dalahöns”
Rättvik Dagarna innan det var dags för ett av resans huvudmål, Dalhalla med Tommy Körberg, campade vi i Rättvik. Det blev många härliga cykelturer och någon testade även vattentemperaturen i Siljans långgrunda bruna vatten.
BG är ren och han kan simma, det är nu bevisat
Från Rättvik till festföreställningen i det gamla gruvschaktet, är det drygt en mil mitt ute i ingenstans. och där har man byggt en ställplats för cirka 600 campingfordonfordon, som står till gästernas förfogande. Själva föreställningen, i botten på den gamla gruvan, var helt fantastisk. Tommy gjorde verkligen intryck, han sjöng som aldrig förr, han skämtade och ironiserade sej själv och den fullsatta publikens jubel och applåderande gav en öronbedövande ljudnivå som studsade mellan bergväggarna i den djupa gropen.
Den spektakulära scenen längst ner i gruvans botten
Tommy briljerade inför fullsatt publik, drygt 6000 personer
Att vädret var till allas fördel försämrade inte den ljuva eftersmaken som vi kände när vi promenerade den långa uppförsbacken som ledde oss från gruvans botten till ställplatsen.
Leksand Nästa besöksmål utmed Siljans strand var Leksand som ligger vid sjöns sydspets, där utloppet övergår till Dalälven. Innan vår resa gick vidare tog vi avsked med våra reskamrater, Lena och Bengt Gunnar, som ville ha några dagar på västkusten innan det var dags för dom att börja jobba igen. Vi tog ytterligare en övernattning på Västanviksbadets Camping som ligger mycket vackert på en grässluttning ner mot sjön och båtlivet.
Fantastisk vy över den långsmala viken i Siljans södra ände
Vi passade även på att besöka Leksands knäckebrödsfabrik där vi fyllde alla tomma hålor i husbilen med knäckebröd. Tänk så olika det kan vara. När vi lämnar vinterkollot i Spanien fyller vi alltid bilen med vin men här vid Siljan fyllde vi bilen med knäckebröd.
Avesta Vårt nästa stora huvudmål var Avesta där en av mina systrar bor och där jag själv bodde under hela min uppväxt. Innan vi hittat en övernattningsplats gjorde vi ett kort besök i Skogsbo, som är en stadsdel i Avesta. Där har man låtit bygga en Dalahäst som är lika hög som stavhopparen ”Mondos” världsrekord. Vid vårt besök låg höjden på 6 meter och 24 centimeter, men bara några dagar senare höjde ”Mondo” sitt eget världsrekord till 6 meter och 25 centimeter samtidigt som han blev olympisk guldmedaljör.
Hästen som har samma höjd som Armands världsrekord
Anledningen till att denna dalahäst finns är för att ”Mondos” mamma är född och uppväxt just här i Skogsbo. Vi hittade en bra övernattningsplats vid det gamla nedlagda järnverket bara några meter från turbinerna som får Dalälven att bromsa upp sin framfart. Efter ett kortare besök i den mycket vackra Gamla byn promenerade vi upp till centrum där syrran och hennes man Paul bott sedan dom lämnade jordbrukslivet i Karbenning by.
Den mycket vackra och välskötta Gamla byn i Avesta
Vi hälsades välkomna, inte bara av Grete och Paul utan även deras dotter med man och barn och efter en härlig eftermiddag tillsammans med mycket nostalgisnack var det dags att återvända till husbilen. Vi vaknade till dom ljuva tonerna från Avesta forsens brus och efter morgonkaffet ställde vi in ”Tina” vår GPS på Hellekis, drygt 27 mil i sydvästlig riktning.
Kinnekulle Camping
Receptionen på Kinnekulle Camping och stugby Vid fick en solig och plan plats med begränsad utsikt över Vänern. Vi var i slutet på semesterperioden vilket främst märktes av dom stora luckor mellan campingekipagen. Någon dag senare checkade Lena och Tommy in, vilket var förutbestämt och efter ”ankommaren” var det dags för samkväm, med extra allt, under markisen.
Carthagon är på plats
Dagen efter var det dags för årets idrottshändelse, OS i Paris invigdes och samkvämet flöt på i betydligt lugnare tempo för att slippa dubbelseendet. Dagarna flöt på och innan vi knöt ihop säcken på Siljanresan gjorde vi ett besök på Kinnekulles högsta punkt, 306 meter över havet och det 19 meter höga utsiktstornet. Från tornet bjuds man en helt fantastisk vy över Vänern med Läckö slott och Hindens rev samt vidderna åt motsatta hållet mot Billingen, som liksom Kinnekulle, tillhör dom mest kända platåbergen i Västergötland.
En kort tillbakablick Veckan före Midsommar har sedan tre år tillbaka vigts åt en gemensam träff för oss som valt att köpa Carthagos nya husbilstyp som man döpt till Liner for Two. Den revolutionerade modellen, som har dubbelsängen i förarhytten och en gedigen u-soffa i aktern, vänder sej främst till oss tidsmiljonärer som inte kan skilja på röda och svarta dagar. På vår första träff, som arrangerades av Annica och Roger på Bauergården, lärde vi känna ett tjugotal nya ansikten som vi delade några dagar tillsammans med.
2021 hälsade Annica oss välkomna till första träffen
Innan vi skildes bestämde vi oss för att göra detta som en årlig tradition och stafettpinnen skickades till oss som bor på västkusten. Vi valde Grebbestad som tyvärr bjöd på ett allt för vanligt västkustväder, med extra allt i form av regn och blåst. Trots detta fick vi ändå bekanta oss med några nya Liner for Two ägare, som inte var med på första träffen. Förra året, 2023, var samlingsplatsen på ostkusten, eller på Sveriges baksida, som vi säger här på västkusten. Familjerna Rotsman och Bohman stod som värdar och målet var en ställplats i Grisslehamn. Från Grisslehamn kan man tura till Åland för att bland annat inhandla promillehaltiga drycker vilket några gjorde medans andra vandrade runt i den pittoreska byn. Vädret var på sitt allra bästa humör vilket gladde ägarna till ett femtontal Liner for Two ekipage samt alla sjöfåglar som var mitt inne i en föryngringsperiod. Innan vi tagit farväl på våra årliga träffar har vi haft ”lucköppning” där ägarna presenterade sina egna personliga lösningar på detaljer i husbilarna.
Årets träff Milla och Micke, som frivilligt tog på sej 2024 års arrangemang, förflyttade oss från ostkusten rakt in i hjärtat på den östgötska landsbygden. Dom hade bokat plats på Amundebo Södergård, som är en helt underbar naturcamping, med en liten näckrosklädd badsjö och djur som betade på blomsterklädda ängar inpå knutarna. Här finns ingen lyx och flärd, men det finns allt från duschar till elanslutning som vi husbilsåkare gärna vill ha. Dessutom är det godis för den naturintresserade med härliga promenadstigar och cykelleder långt från vrålande bilar och blinkande neonljus. Värdparet, som inte litade på metrologernas spekulationer, hade med sej ett tält på 6×10 meter, som vi hjälptes åt att sätta upp och som gav årets träff en helt ny dimension.
Partytältet med plats för festsugna Liner for Twoägare
Efter att Milla och Micke hälsat alla välkomna, fick vi en utförlig presentation av bygden där vibefann oss medans den kortare beskrivningen är att vi befann oss långt från allfartsvägar och rykande industrier.Därefter var det dags för poängpromenad, med många slamkrypare, runt den kuperade och mysiga campingen som avslutades med ”Bullens varmkorv” och matchande drycker innan det var dags för prisutdelning. Dryckerna hade värdparet köpt in och förvarat i en stor kylbox.
Annie avnjuter dagen lunch som består av ”Bullens kokta”
Lördagsmorgonen började med att några tog ett dopp i sjön, men eftersom jag var ren och kan simma så fanns det ingen anledning för mej att bevisa något. Därefter tog Micke med oss på en gemensam, ganska kuperad trekilometers slinga, i skogarna som avlutades genom ”Äventyrsgården” som tillhör campingen.
En naturcamping mitt inne i Östargötlands landsbyggd
Kyrkbyn med kvinnonamnet Ulrika är en pittoresk liten by med knappt 200 fastboende och hus som härstammar från 1700-talet. Här är alla hus, stora som små, rödmålade med vita knutar och här finns en mindre speceriaffär, en bensinpump, en skola och en fotbollsplan. Men det som kännetecknar byn mest är den mycket sevärda stavkyrkan som byggdes 1737 och som samtidigt med det fick status som kyrkby.
Förord Att emigrera till varmare breddgrader på vinterhalvåret börjar bli mer en vana, än en spännande utmaning. Men denna gång, den femte i ordningen, har vi förutom Medelhavet även Portugal med i våra planer. Vi gjorde några kortare stopp i Portugal på förra årets ”klimatflykt”, vilket var en mycket positiv överraskning. Därför planerar vi att ge Portugal lite mer tid denna säsong och då framför allt dom underbara sandstränderna och byarna utmed kuststräckorna. På förra årets korta visit i Portugal möttes vi av ett varmt välkomnande folk och ett mycket plånboksvänligt land som bara ville oss turister väl. Dom två övernattningsplatserna vi besökte var välskötta och inbjudande, utskänkningsställena var både många och billiga och deras goda viner var grädden på moset. Jag tänker ofta på Socialstyrelsens rekommendationer att man erbjuds vård om man dricker mer än fyra glas vin vid ett och samma tillfälle under en månad. När vår gode vän Micke, från ”Sörping”, hörde detta ringde han upp oss och talade om att erbjudandet tyvärr inte gäller i Spanien, eftersom vin i medelhavsländerna klassas som livsmedel. I Spanien har vi upplevt att det mesta är betydligt billigare än hemma i Sverige och i Portugal fick vi ytterligare något mer för varje pesetas… förlåt… för varje krona. Då, förra året, kunde vi till exempel äta en god lunch för två plus en pava rött för mindre än 300 kronor, ungefär samma som vi får betala för två dagens med kranvatten på någon lunchrestaurang här hemma. Innan vi lämnar Sverige måste Helena givetvis göra ännu ett försök att tömma GEKÅS varulager. Därefter kommer ytterligare en stor utgift, som vi husbilsägare måste leva med för att garantierna skall gälla, service och fukttest som vi bokat hos Bengt i Örkelljunga. Trots ovanstående utgifter tycker vi att det är helt fantastiskt att vi har möjligheten, både ekonomiskt och tidsmässigt, att kunna göra denna typ av flykt undan det nordiska vintermörkret. Innan vi tar steget över till kontinenten och om vädret tillåter, ser vi fram mot några övernattningar i landet med smörrebröd och ”den lille”. Vill ni följa med på vår fortsatta resa så rekommenderar vi ni då och då tar en titt på denna hemsida, där vi tar upp allt som är värt att veta och kanske lite till.
Greven, Tyskland Efter en övernattning på GEKÅS ställplats i Ullared och ett par hos Bengt i Örkelljunga var det dags att lämna Sverige för denna gång. Smörrebröden i Danmark stannade vid en önskedröm på grund av vädret och samma väder fick oss att lämna Heiligenhafen efter endast en övernattning. Nästa planerade mål var Greven i Tyskland, lite drygt 40 mil söderut, som blivit ett obligatorisk stopp och mötesplats för många nordbor som är på väg mot eller ifrån de sydligare breddgraderna. Grevens ställplats, som vi nämnt i tidigare reseberättelser, ligger mycket vackert intill Dortmund-Ems-Kanal som är en livligt trafikerad vattenväg för lastpråmar.
Den ena pråmen efter den andra gled sakta förbi
När vi checkade in fick vi samma fantastiska plats som vi hade på hemvägen i våras. Med nosen bara några meter från strandkanten såg vi flodbåtarna glida förbi i sakta mak och på stigarna utmed kanalen flanerade ”snigelfolket” som lämnat sina rullande skal för några timmar i den sena höstsolen.
Utsikten var helt magnifik med nosen intill kanalen
Dortmund-Ems-Kanal, som invigdes redan 1899 är 265 km lång och den sträcker sej från Dortmund i Ruhrområdet till Vadehavet vid Emdens mynning. För många som bor och jobbar på pråmarna är detta deras enda hem. Här äter man, här bor man och här jobbar man… man kan onekligen säga att dom har nära till jobbet.
Kort historik om kanaler Kanaler har funnits sedan urminnes tider och man tror att Egyptier byggde bevattningskanaler redan för 5000 år sedan. Dom större kanalbyggena, för transport av varor, sammanföll med den industriella revolutionens genombrott men minskade i betydelse när järnvägen gjorde sitt intåg i historien. I England, till exempel, byggdes från mitten av 1700-talet och framåt cirka 480 mil kanaler, med hackor och spade. I Sverige kom den industriella revolutionen ungefär samtidigt som järnvägens intåg och kanalbygget fick då mindre betydelse. Den mest kända svenska kanalen är Göta Kanal som är en genväg för båttrafik mellan östra och västra Sverige. I dag fungerar kanalen mest som en utmaning för folket med fritidsbåtar och utmed stränderna finns en mångfald ställplatser för oss campare. Kanaler byggs fortfarande, men nu har man bättre förutsättningar än under hacka och spadetiden, nu har man maskiner som sköter dom tunga arbetena. I Frankrike till exempel, har man påbörjat en 107 kilometer lång kanal från floden Oise till Dunkerque-Scheldt-kanalen som beräknas vara färdig för båttrafik 2028.
Hösten hade gjort sitt intåg även här i västra Tyskland. Efter två övernattningar med ett kokihop av alla sorters väder och en sol som lekte kurragömma i dom mörka molnen, var det dags att ratta vidare ytterligare några mil längre söderut.
Remich, Luxemburg Efter knappt 40 mil autobahn med ganska hetsiga avsnitt, anlände vi målet för dagen, Remich i Luxemburg. Många föredrar att köra på helgerna för då är långtradartrafiken förbjuden i flera europeiska länder, däribland Tyskland. Men trafiken blir inte mindre hetsig för det, för då skall alla helglediga småbilsägare ut på vägarna, vilket gör trafik minst lika hetsig. Vi har kommit fram till att det spelar ingen roll när man kör för det som skapar störningar och hets är alla dessa vägbyggen som ständigt pågår och som måste pågå för den enorma belastning som autobahn i Tyskland får utstå. Nästan all godstrafik i Europa måste igenom Tyskland och med nuvarande frihandelsavtal, där varor transporteras kors och tvärs över hela kontinenten, bär långtradartrafiken den tyngsta lasten.
Det blev bara en övernattning i Remich på grund av vädret. När vi vaknade på morgonen var kvicksilvret nästan nere på noll och då bestämde vi oss för att dra vidare söderut.
Oradour-sur-Glane, Frankrike Efter cirka 80 mil och en termometer som stigit med 20 grader nådde vi ett av våra huvudmål på denna resa. Oradour-sur-Glane, i Frankrike, var före andra världskriget en liten sovstad med ca 700 invånare. Här fanns små butiker, bensinstation, telegrafstation och en lokal spårväg.
Dom gamla spårvagnsrälsen finns kvar i ruinerna
På somrarna var Oradour-sur-Glane ett populärt turistmål för folk som ville njuta av de idylliska omgivningarna vid floden Glane. Efter den 10 juni 1944 kallas den lilla byn för ”Martyrstaden” eftersom en tysk SS-styrka mördade hela befolkningen och bombade byggnaderna som sedan brändes ner.
En symaskin vittnar om att här bodde sömmerskan
Massakern genomfördes av den tyska pansardivisionen Das Reich, som var på marsch mot striderna i Normandie. Bataljonschefen Adolf Diekmann fick i uppdrag att gå in i den lilla byn för att befria en annan bataljonschef, Helmut Kämpfe, som tillfångatagits av den franska motståndsrörelsen. Diekmann, hittade inte sin kollega och som straff spärrade han in hela byns befolkning. Männen föstes in i lador som besköts utifrån med kulsprutor som därefter brändes ner. Kvinnor och barn spärrades in i kyrkan där samma procedur upprepades. Praktiskt taget hela befolkningen på 642 invånare dödades, varav 205 var barn. Endast fem män och en kvinna lyckades undkomma massakern. Oradour återuppbyggdes aldrig utan står kvar som ett monument över krigets vansinne. Borgmästaren ville bevara hemskheterna till eftervärlden och lät i stället bygga en ny by strax nordväst om ”Martyrstaden
Helena kikar in i en gammal utbränd bil
Det var ett intressant och oförglömligt besök i staden, som i dag är ett museum, där allt har bevarats från den hemska massakern.
Gamla skyltar som talar om vem som bodde i huset
San Sebastian, Spanien Två övernattningar blev det på en ställplats i spökstaden innan det bar iväg ytterligare drygt 40 mil söderut. Vi hade nu sneddat tvärs över Frankrike från Luxemburg till Baskien i norra Spanien. I Frankrike är trafiken betydligt lugnare vilket till stor del kan bero på att nästan alla motorvägar är avgiftsbelagda. Fransmännen själva väljer hellre lokalvägarna, men för oss som vill förflytta oss längre sträckor är dom vägarna inget alternativ. Lokalvägarna går alltid genom dom små byarna som mestadels är byggda innan bilarnas intåg i världshistorien. Byvägarna är anpassade för dåtidens transporter, häst och vagn, utan trottoarer och bostadshus närmast vägen. På drygt 100 mil betalväg genom Frankrike betalade vi i vägavgift drygt 2 500 kronor, alltså cirka 25 kronor per mil. Efter en mycket hetsig och trång tur genom San Sebastian ledde Tina, vår GPS, in oss på en 8 kilometer lång, smal och krokig väg upp på ett berg där campingen, som vi bokat, låg. Redan vid första anblicken kändes det fel, men efter en lång dags körning kändes det inte bra att vända om igen, så vi bestämde oss för, åtminstone en övernattning. Det blev tre nätters vila på en camping som inte gav oss någonting. Men så blir det ibland och främsta anledningen till att vi inte vände tillbaka redan dagen efter, var den täta trafiken. Vi chansade på att trafiken skulle vara lugnare en tidig söndagsmorgon.
Zarautz, Spanien Bara ett par mil från San Sebastian ligger en bekanting från förra året, Zarautz. Vi beslutade oss för att flytta dit och klockan åtta söndag morgon rullade vi ut ekipaget från Weecamp Igaldo. Trafiken var, som vi förmodade, lugn och bara en knapp timme senare checkade vi in på Grand Camping i Zarautz och några timmar senare anslöt även falkenbergarna Lena och Håkan. Det blev ett glatt återseende med sedvanliga fraser och kramar och efter iordningställande av våra fordon var det dags för gemensam ankommare. Eftermiddagen avnjöts med en trerätters på campingkrogen och därefter var det fritt dryckesval, vilket för mej oftast handlar om något rött. Campingen ligger fantastiskt vackert inbäddad i grönskande dalar och vinodlingar med en otrolig utsikt över Zarautz vid foten av berget och Biscayabuktens vågor som oavbrutet rullade in mot land. Staden däremot, är ganska intetsägande med charmlösa 60-talshus utan någon som helst historik från tiden före turismen och surfarnas invasion. Det finns två vägar mellan stranden och campingen. Den ena är bilvägen som är en ganska brant och drygt tre kilometer lång och den andra en kortare men brantare stig med bland annat 439 mer eller mindre ojämna trappsteg.
Vi gick till sängs med denna utsikt från husbilen
och vaknade till denna. Det var mumma för själen
Sista natten var dramatisk med storm och regn
Ett flertal campinggäster är ungdomar som bor här för att surfa i dom härliga vågorna i viken. Dom väljer alltid stigen där dom på lätta fötter springer både uppför och nerför med sina brädor under armen. Själv väljer jag oftast vägen. Den är visserligen nästan tre gånger så lång, men på den vägen har någon vänlig spansk kommunalarbetare placerat ut ett antal sittbänkar för oss som med åren blivit lite övergödda. Efter två övernattningar lämnade Lena och Håkan campingen men vi valde att ligga kvar ytterligare en natt innan det var dags för några mil utmed den dramatiska spanska nordkusten.
Santillana del Mar, Spanien Tre övernattningar blev det på hyllan med den härliga utsikten innan det var dags för förflyttning. Dagens etapp var drygt 20 mil rakt västerut på den spanska nordkusten, till en liten by med cirka 4 000 innevånare. Vi checkade in på Camping Santillana del Mar vid lunchtid och strax därefter anslöt Lena och Håkan efter gårdagens egentid. Santillana del Mar är ett frekventerat turistmål i regionen. Bland annat för alla gamla vackra byggnader från 1000-talet och grottmålningarna i Altamiragrottan.
Vid vårt korta besök möttes vi av smala gränder
små väldekorerade barer och
uteserveringar på byns torg
Tyvärr var vädrets makter inte på vår sida vid men efter stödbensölen gjorde vi ett kortare besök i byn där vi bland annat inmundigade en sen, men mycket god lunch. Det vi fick se av den gamla byn på de få timmarna var väldigt vackert och planen var ett nytt och längre besök dagen efter. Det besöket satte dock regnet stopp för, det blev i stället husbilstvätt med naturlig sköljning från molnen ovanför.
Faro de Penas, Spanien Efter två ofrivilliga vilodagar var det dags för ytterligare några mil utmed Costa Verde, som den spanska kustremsan i norr heter. Vårt första stopp efter cirka 20 mil var vid den ståtliga fyren, Faro de Penas, som ligger på en udde, Cabo de Penas, med höga dramatiska klippformationer som störtar ner mot Biscayabuktens stormande vatten.
Faro de Penas håller sjöfarten borta från klipporna
Cabo de Penas, eller sorgens udde som den kallas
Cudillero, Spanien Efter besöket vid fyren fortsatte vi ytterligare några mil västerut till byn Cudillero som Lena hade förkovrat sej i. Det blev en del felaktiga vägval på trånga gator och vinterstängda campingar, innan vi till slut hittade vägen runt ett berg ner till en parkeringsplats i hamnen där det var okey att övernatta. Det första som mötte oss när vi kom från höjderna ner mot hamnen, var vackra färgglada fiskebåtar som låg i skydd bakom höga vågbrytare mot Biscayabuktens upproriska vatten.
Dom vackra båtarna som ligger skyddade i hamnen
När vi kom längre in i hamnen, till vår övernattningsplats möttes vi av nästa färgglada bild. Det var små bostäder som kilat in sej mellan två höga berg och i botten på dalgången låg restauranger, affärer och andra kommersiella byggnader.
Från hamnen klättrar husen upp på bergssidorna
Den del av den lilla, men mycket charmiga byn, Cudillero, ligger inklämd i en djup och trång dalgång som mynnar ut i havet. På dom branta bergssidorna, klättrar de pastellfärgade bostäderna upp mot toppen och på den norra bergssidan, mot Biscayabukten, ligger Faro de Cudillero, som är sjömännens vägvisare in till hamnen.
Faro de Cudillero vid inloppet till hamnen
Vi gjorde ett kortare besök på en bar innan vi tog oss an de smala gränderna som ledde upp till dom högst belägna husen. Det var brant och trångt och ju högre upp vi kom desto mer eftersatt var underhållet på fastigheterna och ett flertal hus stod helt tomma. När vi nådde de högst belägna byggnaderna hade min puls nått sin maxpunkt, så det är förståeligt att attraktionsvärdet sjunker i takt med höjdmetrarna.
En byggnad för en konditionsstark och händig person
Playa de Las Catedrales, Spanien En övernattning blev det i den lilla hamnen med dom färgglada fiskebåtarna och därefter rullade vi ytterligare ett tiotal mil utmed den spanska nordkusten. Målet för dagen var ett av ”Spaniens sju naturfenomen”, som våra guider, Lena och Håkan hade läst en del om. Tidig eftermiddag hittade vi den oansenliga platsen, en dryg mil väster om Ribadeo i Galicien. Det som först väckte vårt intresse var en stor och fullbelagd parkeringsplats, mitt ute på landsbygden och några hundra meter längre bort fanns ytterligare en stor parkeringsplats där det även var tillåtet att övernatta i husbilen. Efter stödbensölen och en lättare lunch på den lilla restaurangen som fanns inom området, var det dags att okulärbesikta den omtalade platsen som på svenska kallas Katedralstranden. Hela området såg välordnat ut med skyltar, stensatta gångstigar, räcken och trappor som ledde ner till stranden. Tidvattnet vid vår ankomst höll på att stiga till sin högsta nivå som är cirka tre meter ovan sandstranden, så ett besök då var inte aktuellt. Besök på stranden kan bara göras på förmiddagarna när tidvattnet är som lägst och själva sandstranden kommer i dager. Metrologerna hade utfärdat en regnig och stormig natt och redan innan mörkrets inbrott hade stormvindarna från Biscaya börja dra in. Vi såg från husbilsfönstret hur dom höga vågorna piskade upp kaskader av vatten när vågorna träffade dom branta bergsmassiven. Med kameran i högsta hugg och väl inpackade i regntäta kläder, gick vi ner till kanten för att se de våldsamma krafterna på närmare håll.
På kvällen piskade dom höga vågorna in mot stranden
Efter besöket vaggades vi till söms i en gungig husbil eftersom vi inte vågade sätta ner stödben i rädslan av att dom skulle knäckas. Men med en god natt i drömmarnas oförståeliga värld, vaknade vi till ett betydligt behagligare väder med solsken och svag vind.
Bilden är tagen från samma plats som bilden ovan
Detta är Biscaya i ett nötskal och det är detta som gjort att så många sjömän och fiskare begravts i den stora bukten, ena stunden full storm och i nästa stund, kav lugnt. Efter frukost var det äntligen dags att besöka den en och en halv kilometer långa omtalade stranden där Biscayas stormiga vatten i årtusenden gröpt hålor och gångar i det stenhårda skifferberget. Klippformationerna här är upp till 32 meter höga och består av mångfärgad skiffer som ligger i skivor, lager på lager.
Skifferskivorna staplade på varandra, lager på lager
Tillsammans har det under årtusenden bildats bågar och grottor, som för tankarna till en mäktig katedral och det är därav som man fått namnet Katedralstranden.
Några av alla vackra bilder som finns på vår hemsida
Det är ett välbesökt turistmål och den anses tillhöra en av dom vackraste stränderna i världen.
Peso de Regua, Portugal Med alla vackra synintryck fastklistrade på näthinnan vände vi blickarna mot Duorodalen och den första destinationen som vi knappade in på Tina, vår GPS, var Villa Real. Vi lämnade Biscayas kust och efter drygt 37 mil på mestadels smala och gropiga vägar och på höjder både ovan och under molnen checkade vi in på en mycket sunkig camping i Villa Real. Det var lerigt och regnigt och efter en natts sömn flyttade vi oss cirka tre mil längre in i den vackra dalen och vinodlingarna. I Peso de Regua, som ligger vid floden Duoro, fanns det gott om ställplatser som tyvärr inte var tillräckligt stora för vår husbil. Men bara ett hundratal meter därifrån såg vi två jättestora premiumekipage uppställda och jämte dom fanns det plats för oss också. Vädret var fortfarande som det varit under stora delar av vår resa, regnigt och blåsigt, men gradantalet är ändå på en betydligt högre nivå än hemma, såhär på senhösten. Så det fanns inte utrymme för gnäll, det var bara att bita ihop och klä sej med vattentäta plagg. Vi gjorde ett besök i den lilla byn som hade samlat alla restauranger utmed bygatan och efter en god lunch var det dags att okulärbesikta övriga faciliteter. Vi kollade bland annat tågtider och när vi var nere i hamnen kom Håkan, som hade släntrat efter, springande. Han hade upptäckt att det skulle gå en flodbåt om bara några minuter, till en annan liten byn vid namn Pinhao. Båtresan skulle ta cirka två timmar och från Pinhao kunde vi ta tåget tillbaka. Håkan jagade iväg efter biljetter samtidigt som kaptenen börjat förbereda avfärden. Det blev lite ordväxling på kajkanten men innan biljettkontrollanten hade lessnat på vår dåliga portugisiska, såg vi Håkan komma springandes med biljetter i högsta hugg. Det var sen eftermiddag och solen lyste på vin- och olivodlingarna utmed strandkanten. Odlingarna var enorma med böljande slänter så långt ögat nådde och stora skyltar i odlingarna talade om vilken gård dom tillhörde.
Vidsträckta vin och odlingar så längt ögat nådde
Sandemans välkända gubbe på toppen av vingården
Ungefär halvvägs på båtturen kom vi till en stor sluss där restaurangbåten skulle hissas upp 21 meter till nästa vattennivå.
Slussen som lyfte den stora båten 21 meter
Vi steg av i den lilla byn Pinhao och efter drygt en timmes butiksbesök var det dags att kliva på tåget tillbaka till Peso de Regua och husbilarna. Det var en mycket trevlig resa som vi lägger på Håkan och Lenas pluskonto.
Aveiro, Portugal Efter en regnig natt var det dags för förflyttning igen. Vi valde en kurs i sydvästlig riktning mot den Portugisiska Atlantkusten och Falkenbergarna valde närmaste vägen rakt söderut mot Algarvekusten. Efter sedvanliga avskedsfraser och kramar var det dags för vår förflyttning på cirka 15 mil. Det var lättkörda mil på jämna fina, men dyra betalvägar och strax före lunch checkade vi in på Barra Camping, i Gafanha da Nazaré, som ligger i utkanten av Aveiro. För första gången på denna resa kom cyklarna fram och det blev några kilometer inom närområdet innan det var dags att ta en öl på den underbara, men för dagen, blåsiga stranden. Vädret hittills har inte varit helt optimalt, men som någon förståsigpåare sa, ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Det är väl ganska förnuftiga ord, men visst hade det varit trevligt om man kunnat sitta i en solstol på stranden, iförd enbart lättare kläder och en iskall paraplydrink i handen. Efter första dagens granskning av närområdet vidgade vi vår cykeltur till en gammal fiskeby som i dag är väldigt spektakulär. Dom gamla fastigheterna som ligger närmast havet har renoverats och målats om i olika färgsättningar och mönster, vilket vi tidigare aldrig beskådat.
Små strandhytter har piffats upp med ränder på
tvären och på längden liksom flervåningshusen
En del är randiga, andra rutiga och även nyproducerade
lyxvillor har snappat upp denna originella idé
Till och med nyproduktionen har fått bygglov på denna originella, men roliga idé. Här borde alla stelbenta kommunala byggnadsnämnder, som fastnat i olika kulörer av vitt, göra ett studiebesök. Men förmodligen menar ”betongkepsarna” att det inte hör hemma i vårt samhälle. Barra Camping gjorde verkligen själ för sitt namn. Nästan alla gäster här är ”åretruntare” som vi kallar dom. Husvagnarna var inbyggda i träkonstruktioner som täckts med allt från presenningar till plast och rostig plåt. Det liknade mer ett getto än en camping. Hela arean består av en skog med barrträd som så här års har släppt sina gamla barr. Taken på hobbyarkitekternas byggnader och gångar med öppna platser var täckta med barr som i bildade drivor i de stormliknande byarna. Det var ingen vacker syn och det verkade inte heller som om någon var intressera av att ta hand om skräpet. Tre övernattningar blev det i Aveiro innan det åter var dags att släppa handbromsen.
Porto Covo, Portugal När vi lämnade den ”barriga” campingen var ”Tina” inställd på Porto Covo, en liten fiskeby vid atlantkusten, drygt 40 mil nästan rakt söderut. Porto Covo, liksom Aveiro, är två av många sevärda platser som ”Aleborna”, Helle och Stefan från Älvängen, tipsat oss om. Det är alltid bra att ha föråkare som stakar ut vägen till sevärda platser och sedan är det upp till var och en att själv ta sej dit. Vi tackar ”Aleborna” för alla goda tips. Vi lämnade Aviero i regn och blåst och på vägen söderut började solen titta fram i små gluggar, samtidigt som några få kvarglömda vindpustar från de senaste veckornas stormiga väder, gav sej till känna. Vi anlände målet strax efter lunchtid och redan vid incheckningen på Porto Covo Camping kändes allt helt rätt. Det var rent och städat och gott om plats, även för en något övergödd husbil. Sådan herre, sådant fordon. Porto Covo är en gammal fiskeby med lite drygt 1000 invånare som ligger strax söder om Sines i den sydvästra delen av Portugal. Numer är byn mest känd som en livlig turistort med vackra sandstränder och vandringsleder utmed Atlantkusten. Efter en avslappnad eftermiddag med tidig sänggång vaknade vi åter till regn, liksom vi gjort så många gånger tidigare på denna resa. Men att gnälla hjälper inte utan det gäller fortfarande att ha positiva tankar. Vi har ju tak över huvudet och den värme som behövs. Dessutom har vi ju all tid i världen, eftersom vi numer är hedersmedborgare med rätt till lön utan arbete. Regnet avtog under dagen så det blev en del promenader på höjderna utmed den dramatiska Atlantkusten och en del barbesök i den lilla, men mycket charmiga byn.
Efterdyningar rullar med våldsam kraft in mot land
och dom dramatiska klipporna med många små
undangömda laguner för den som vill bada
Porto Covo växer så det knakar med många färdiga och pågående hus i ytterområdena samtidigt som hela den gamla fiskebyn genomgår en varsam modernisering. En hel del renoveringar är redan gjorda med putsade fasader och färggranna dekorationer och i övriga pågår uppfräschningen. Trots att det är flera hundra år mellan det nya och gamla har arkitekterna lyckats behålla den gamla byns charm med låga hus och pastellfärgade inslag mot dom vita fasaderna.
En hel gata med renoverade gamla fiskarbostäder
liksom kyrkan med ny puts och färggranna dekorer
och nyproduktion som bevarat byns charm
Vädret blev bättre och bättre för varje dag och på vår sista dag för denna gång i Porto Covo tog vi en härlig cykeltur mot Sines som ligger knappt två mil norrut utmed kusten. Strax innan Sines såg vi ett stort mörkt moln i horisonten på Atlanten, så det var bara att vända tillbaka.
Mörka moln närmar sej från horisonten
Vi hann precis få in varsin öl på campingens bar innan regnet nådde oss, men det var ändå vår första, lite längre cykeltur, på denna resa. Tre nätter blev det på Porto Covo Camping innan det var dags för ytterligare ett femtontal mil i sydostlig riktning, mot Algarvekusten. Det var en bra camping med många ”åretruntare”, men till skillnad från Barra Camping, så måste hobbyarkitekterna här följa ett visst regelverk. Hela campingen avspeglar ordning och reda, men om man måste kritisera något så är det de ouppvärmda hygienutrymmena och avsaknaden av sittringar på toaletterna. Detta är inget unikt för denna camping för det är så det är här, i denna del av Europa.
Helena checkar ut från campingen
Silves, Portugal Dagens mål var Portugals södra kustremsa, Algarvekusten på och den medeltida byn, Silves. Vi valde att följa den mindre men betalningsfria vägen utmed Atlantkusten, vilket man i efterhand kan fundera på om det var så klokt. Hur som helst och trots att vägarna var smala och i stort behov av underhåll, det var en vacker vägsträcka genom små pittoreska fiskebyar och däremellan en levande landsbygd med allt från olivodlingar till jordbruk. Vi passerade även jättestora areal med skog som var helt utan löv på svartbrända stammar, vilket var kvarlevorna av stora skogsbränder som härjat i dessa trakter. Ingen vacker syn, men det är som det är och det är inget vi kan göra något åt. Så här har det varit i årtusenden och så här kommer det att vara även i framtiden. Vi checkade in på Algarve Motorhome Park vid lunchtid och äntligen möttes vi av, det vi vinteremigrerat för, en värmande sol. Utemöblerna åkte fram med blixtens hastighet och hela resten av dagen satt vi bara och njöt. Äntligen, sa vi i mun på varandra, äntligen efter nästan en månad med mycket regn, blåst och kyla. Silves är en stad som har gamla anor och historik från den romerska och därefter den moriska tiden, då den var huvudstad i regionen Algarve på den Iberiska halvön. Den muslimska folkgruppen Morer, som man ofta nämns i historien, är en folkgrupp som intog och bebodde den Iberiska halvön från 700-talet till 1400-talet. Det var inte bara araber, som många tror, utan dom flesta kom från den nordvästra delen av Afrika. Även om det bara var en mindre grupp morer som tog sej in i Europa på 700-talet, så hade vid 1200-talets början hela 80 procent av de 7 miljonerna på Iberiska halvön, konverterat till Islam. Vid samma tidsepok började de kristna kungarna att inta centrala delar av Iberiska halvön samt den del som i dag heter Portugal. Granada och Andalusien däremot, fortsatte att blomstra i ytterligare tre sekel innan det sista muslimska fästet, år 1492 i Granada, överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna Isabel I, från Kastilien och Fernando II, från Aragon. I början av 1600-talet, tvingades alla judar och muslimer till landsflykt eller till konvertering till kristendom. I dag består den Iberiska halvön, i sydvästra Europa, av de självständiga staterna Spanien, Portugal och Andorra samt det brittiska territoriet, Gibraltar. Morerna måste varit ett mycket arbetsamt folk och dom flesta gamla monumenten som bevarats, borgar, palats, broar, vattenrännor och så vidare i södra Europa, härstammar ofta, helt eller delvist, från morernas epok. Är man i Silves så är ett besök på Castelo de Silves ett måste. Efter vårt besök, liksom alla andra besök på liknande byggnader, så funderar jag alltid på hur det gick till att bygga detta med bara mänsklig styrka och handkraft. Castelo de Silves ligger, liksom de flesta borgarna, på en hög och otillgänglig kulle för att ha överblick över eventuella fiender. Men hur gick det till, att först hugga ut sten med bara hammare och mejsel och därefter forsla upp dom tunga blocken till kullens hösta topp. Därefter staplades stenarna, utan fogmaterial emellan, på varandra till en stor borg och allt är spikrakt både horisontellt och vertikalt som ett lego. Jag fattar inte hur det var möjligt, med bara handkraft och rå styrka? Det är inte allt man förstår, men en vacker dag kanske jag får svar på mina funderingar.
Castel of Silves på den höga kullen ovanför staden
Nu fattar jag, Morerna var mycket större än oss
Silves kallas av många för storkarnas stad. Här i utkanten av staden, där vi kamperade, finns det storkbon på varenda högre punkt såsom ledningsstolpar och skorstenar. På kvällarna ser man stora stråk av storkar som flyger hem till sina bon efter dagen jakt på mat som oftast finns ute på åkrar och flodbäddar. Det var en fantastisk syn, som vi bara en gång tidigare upplevt och det var i Turckheim, Frankrike för cirka åtta år sedan.
På varenda högre stolpe syntes dessa vackra fåglar
Dagen innan vi lämnade Silves tog vi en lite längre cykeltur. I solsken och minimal vind gled vi ut på den portugisiska landsbygden med småskaliga odlingar och bebyggelse i varierande skick. Det fanns allt från rena ruiner till nybyggda småhus. Odlingarna bestod mestadels av hushållens egna behov med till exempel låga buskliknande träd med oliver, apelsiner och citroner samt små grönsakslotter. Vi avslutade hela den soliga cykelturen med en härlig lunch inne i stadens centrum, strax nedanför borgen. Restaurangen som vi besökte erbjöd oss en trerätters meny, en halvflaska vin och ett glas Portvin för endast 10 Euro per man eller cirka 120 svenska kronor. Inte nog med att det nästan var oförskämt billigt, det var nästan kriminellt gott också. Vi avslutade dagen med en promenad på den flera hundra år gamla bron över Aradefloden, som rinner genom Silves och mynnar ut i Atlanten vid byn Portimao.
Den gamla skönheten över Aradefloden
Hela denna dag var en riktigt värdig avslutning på vår vistelse i den gamla byn som för bara några hundra år sedan var huvudstad i Algarve.
Falesia, Portugal Knappt fyra mil från Silves ligger Falecia som är en favorit i repris och som är ett av våra huvudmål på denna resa. När vi satt hemma i somras och drog upp riktlinjerna för vår övervintring bestämde vi oss för att tillbringa jul och nyårshelgen just här i Falesia på Algarvekusten. När våra vägar skildes med ”Falkenbergarna” i Peso de Regua, gjorde vi det för att vår plan var ytterligare några stopp, förutom Aveiro och Porto Covo, på den Portugisiska västkusten. Men det regniga och stormiga vädret fick oss att ombestämma oss och valde därför att snedda över landet mot Silves och därefter mot Falesia så fort som möjligt. Vid ankomsten till Falesia var vi cirka två veckor före tidsplanen och när vi såg att kvicksilvret hade passerat 20-strecket, kände vi att nu skulle det bli skönt att ligga still en längre period. Dom första som mötte oss var ”falkenbergarna”, Lena och Håkan, som checkat in här i Falesia några dagar tidigare. Trots att det bara var en vecka sedan våra vägar skildes, blev det stora kramen och dom sedvanliga glädjefraserna. Vi hade nu knappt två månader framför oss på ett och samma ställe, vilket kändes bra och att vädret var på sitt allra bästa humör, med svenska sommartemperaturer, gjorde ju inte saken sämre. Bara någon dag efter ankomsten, en söndag, fyllde Håkans 69, vilket skulle firas tillsammans med god mat och dryck på ett av deras favoritställen i överklasstaden Vilamoura.
Lena och Håkans favorit restaurang, Luna Rossa
På tillbakavägen från den lyxiga staden, som ligger cirka fem kilometer cykelväg från ställplatsen, var det ytterligare något vattenhål som skulle besökas. Det var en trevlig dag och ett bra kalas som debiterades på ”Falkenbergarnas” konto vilket genast fick oss att planera en återgäldning. Återgäldningen kom redan nästa dag, på Håkans egentliga födelsedag, då vi bjöd på egentillverkade smörrebröd och till det serverades dom sedvanliga dryckerna, öl och snaps.
Stämningen steg i takt med intaget av den ”lille”
Stämningen var än en gång på topp med trevliga diskussioner och skratt och innan kvällens slut, hade Håkan och jag bestämt att segla deras båt till Västindien, nästa höst, då Håkan fyller sjuttio.
Läkarbesök Innan vi lämnade Tjörn hade jag sökt läkarhjälp för att veta hur jag skulle medicinera mej mot mina krånglande luftrör som jag haft sedan många år tillbaka. Jag var lite sent ute så en läkartid var inte att tänka på före avresan och det fanns heller ingen möjligt att få konsultera en läkare. Visst, jag får skylla mej själv, jag borde tänkt på detta långt tidigare. Mina krånglande luftrör är en kvarleva från tidigare arbetsmiljöer med bland annat asbests och problemen har en tendens att eskalera sakta men säkert genom åren. På resan mot värmen var det mestadels kallt, regnigt och blåsigt vilket inte är optimalt för känsliga luftrör och det blev allt tätare i det trånga röret som förser kroppen med syre. Trots värmen och det torrare vädret i Falecia hängde symptomen kvar och efter ett antal jobbiga dagar och nätter, bestämde vi oss för att söka en upp en läkare. I Portugal pratar dom flesta engelska och Helena, som också är bevandrad i dessa för mej främmande läten, fick tips om ett privatsjukhus i Albufeira, cirka en mil från ställplatsen. Taxichauffören släppte av oss vid ingången till ett väntrum på sjukhuset. Vi gick direkt fram till den bemannade luckan för att anmäla vår närvaro och cirka 10 minuter senare slog vi oss ner i en kvinnlig läkarens rum. Vi mottogs av ett stort stycke kvinna med ett ganska barskt utseende, samtidigt som hon ingav stort förtroende. Helena förklarade mina problem för läkaren som noterade allt och därefter fick jag ta några djupa andetag. Stetoskopet som hon hade hängande runt halsen satte hon in i öronen för att lyssna på mina lungor samtidigt som jag fick ta ytterligare några djupa andetag och efter några minuters konversation konstaterade hon att jag skulle genomgå en grundligare undersökning. En våning ner mottogs vi av en sköterska som också lyssnade på min ut och inandning, knackade med knogarna på mina revben innan hon tog ett par röntgenbilder. Därefter en våning upp igen till ett stort laboratorium med sköterskor och fem patienter som satt uppkopplade med slangar och sladdar. Jag placerades i en mjuk härlig fåtölj där jag fick ett antal nålstick för anslutning till bland annat en dator och en kanyl koppla till en syrgasmask som vid inandning syresatte mina lungor.
Här syresätts blodet och inandningen vidgas
När alla provtagningar var klara var det dags att gå tillbaka till ruta ett, den kvinnliga läkaren. Hon visade röntgenbilderna på mina lungor, där det fanns fläckar som var infekterade. Därefter skrev hon ut fem olika mediciner som skulle tas vid olika tider och antal och efter åtta dagar skulle jag göra ett återbesök.
Fem olika mediciner och lika många olika tider
Det var så effektivt så man nästan häpnade. Hela besöket med resan till och från sjukhuset, tider i vänthallar och undersökningsrum, en färdig utskriven diagnos och mediciner i hand på mindre än fem timmar. Helt otroligt. Innan vi lämnade sjukhuset frågade vi läkaren om det var okey att dricka rödvin. Hon ruskade sakta på huvudet och visade en centimeterbred springa mellan tummen och pekfingret, mer än så får du inte dricka på en dag.
Återbesöket Åtta dagar senare och massor av olika mediciner i mitt blodomlopp var det dags för ett återbesök på sjukhuset. Samma läkare som vi varit hos tidigare tog emot oss med ett stort leende. Det första hon sa till Helena var att jag såg betydligt piggare ut denna gång och efter det fick jag än en gång göra några djupandningar. Fem minuter tog besöket som läkaren avslutade med att ”nu kan du dricka hur mycket vin du vill igen”. Därmed kunde jag återuppta min målsättning igen, ”en dag utan ett glas rött är en förlorad dag”
Dagarna rullar på och i skrivande stund har vi varit här i Falesia i 18 dagar. Efter medicineringen var mina andningsrör helt vidöppna och jag kände mej som ”på nytt född”. Även Helena gladdes åt min rehabilitering för, som hon sa, nu kan jag sova utan öronproppar för nu snarkar du inte längre. Hon har under många års tid tvingats använda öronproppar på grund av mina snarkningar.
Förutom sjukhusbesöket är den ena dagen den andra lik med promenader på stranden, cykelturer på landsbygden och samkväm med ”Falkenbergarna”
Praia de Falesia med kilometerlånga promenader
Härliga vågor som oupphörligen rullar in
Solens försvinnande i Atlantens horisonten
Skymningen sedd från vår husbilen
Dessutom har vi den senaste vecka börja spela boule, där Lena och Håkan, hittills är helt överlägsna, i denna franska nationalsport. Vädret har, sedan ankomsten till Algarvekusten, varit helt fantastiskt med sol från en molnfri himmel och en termometer som pendlar runt 20-graders strecket på dagtid. Håkan är den ende av oss som badar och själv har jag satt en minimi temperatur på 25 grader för ett dopp och det lär väl aldrig hända här på atlantkusten.
Kap Sankt Vincent, Sagres Efter nästan tre veckor i strålande solsken såg vi på våra mobila vädersajter att termometern skulle sjunka och att det även var risk för regn. Vi bestämde oss då, tillsammans med Lena och Håkan, att hyra en bil i några dagar. Vår första tur gick till fyren Kap Sankt Vincent, liksom den faktiskt gjorde även vid förra årets besök här på Algarvekusten. Kap Sankt Vincent ligger på en hög, karg udde med berg som stupar lodrät ner i havet och den är Europas sydvästligaste punkt.
Den ståtliga fyren med den gamla fästningen nedanför
Fyren som byggdes redan 1846 har en av dom kraftigaste ljusanordningarna i hela Europa och den är synlig över 30 sjömil till havs. Detta gynnar såklart den livligt trafikerade leden, som är en av Europas mest trafikerade farleder till sjöss. När vi besökte fyren förra året, var den under renovering och helt täkt av plast. Denna gång var hela området innanför stängslen med den gamla fästningen, tillfälligt stängt. Fyren var nu avtäckt från all plast så kunde få några bilder, tagna utanför stängslet. Vi gjorde även ett kortare besök i Sagres som sägs ha haft stor betydelse vid utvecklingen av Portugals kolonialvälde. Byn, som har en härlig fiskehamn, ligger bara drygt en halvmil från fyren.
Den lilla naturhamnen i Sagres med fiskebåtar
som lossar dagens fångst
Igreja do Como, Faro Dag två med hyrbilen, gick till Faro och kyrkan Igreja do Carmo. Den vackra kyrkan, som är från 1700-talets början, fick stora skador vid en enorm jordbävning som år 1755 ödelade stora delar av den portugisiska sydkusten. Skadorna som kyrkan ådrog sej då restaurerades och i dag är den utsedd som Faros vackraste.
Den vackraste kyrkan i Faro, Igreja do Carmo
Men det var inte kyrkan som väckte intresset för ett besök, utan ett spektakulärt kapell bakom kyrkan, Capela dos Ossos. Vi läste på skriften ovanför ingången till kapellet, där det stod, fritt översatt till svenska, ”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd” När man öppnat dörren till kapellet möts man av ett rum på cirka 15 kvadratmeter och en takhöjd på ungefär 3 meter. Det makabra är att väggar och tak är helt uppbyggda med kranier och övriga benrester från 1 245 stycken karmelitbröder som tidigare tjänstgjort i kyrkan. I början av 1800-talet, grävdes kropparna upp från överfulla kyrkogårdar i Faro och 1816 invigdes den något kusliga byggnaden med ett helt rum fyllt av döskallar och benknotor från människor.
Skelettdelar från karmelitbröder som arbetat i kyrkan
När vi lämnade kapellet slängde vi åter en blick på skriften ovanför ingången, ”Stanna här och tänk på att du också kommer att nå detta tillstånd”. Faro är den största staden på Algarvekusten och den ligger på en sydspets nästan mitt emellan Sagres och den spanska gränsen. Staden har knappt 60 000 invånare och här finns både flygplats, järnvägsstation, båthamn och interregionala busslinjer.
Igreja do Sao Lourenco, Almancil Det finns ett ordspråk som säger ”när man blir gammal, blir man religiös”. Ni som läser detta kanske tror att jag har dåligt samvete, men så är inte fallet. Även dag tre med hyrbilen gick till en kyrka, men nu var det arkitekturen som väckt intresset. Lena hade gurglat fram en kyrka som har anor från 1600-talet och som drygt 100 år senare restaurerades på grund av en tidigare jordbävningen. I dag är invändiga väggar och kupoltak helt täckta med miljontals kakelplattor från 1730-talet, signerade av en känd kakelmästare vid namn Oliveira Bernardes. Kakelplattorna kom från Lissabon och illustrerar Saint Lawrence av Huescas liv.
Väggdekorationer av miljontals kakelplattor
och ett heltäckt altare i guld, allt var fantastiskt
Även det välvda taket var helt täckt med kakelplattor
Vid biljettluckan fick vi veta att det är totalförbud mot all fotografering och filmning inne i kyrkan. Men ska man synda någonstans så är det väl i kyrkan för det är väl där man kan få syndernas förlåtelse.
Även utsidan var delvis dekorerad med kakelplattor
Vi avslutade vår tredagarsresa med hyrbil på IKEA, som ligger ett stenkast från kyrkan. Där åt vi svensk husmanskost, köttbullar med potatismos och till det drack jag, hör och häpna, rödvin. Innan vi lämnade den världsomfattande butiken, köpte vi svensk mat såsom sill, knäckebröd, gravad lax, glögg och så vidare. Det var tre härliga dagar med synupplevelser som vi kan tacka ”Falkenbergarna” för. Själva hade vi aldrig hittat dessa sevärdheter, liksom Katedralstranden och den vackra byn Cudillero i norra Spanien.
Vilamoura Den lyxiga staden Vilamoura, på Algarvekusten, började byggas på 1960-talet som ett golfcenter för eliten och med åren har staden vuxit och blivit en mycket attraktiv semesterort, där golfen fortfarande är huvudattraktionen. Vilamoura är i dag en av södra Portugals mest frekventerade semesterorter, som förutom alla fantastiska golfbanor, har en småbåtshamn som rankas bland dom 10 bästa i världen. För att uppnå det kriteriet, måste man kunna ta emot kunder med mycket höga krav gällande utrymmen, service, policy och säkerhet. Hamnen är helt enkelt byggd för den grupp av människor som ställer stora krav och som är ekonomiskt oberoende, vilket även båtarna som ligger i här, vittnar om.
Vinterförvaring för överklassens lyxbåtar
Kort sagt, här finns den lyx och flärd som överflödsfolket kan önska sej och som fått hamnen klassad som topp tio i världen. Hela hamnområdet är en enda lång gata med utskänkningsställen och vid kajerna ligger lyxbåtarna tätt, tätt men väl inhägnade för de klåfingriga.
Lyxbåtarna ligger tätt, tätt men i säkert förvar
Hotellen, som bildar en mur runt hamnen, tävlar om de välbärgades uppmärksamhet genom lyxiga fasader, entréer och så vidare. Men smakar det så kostar det. På Hotell Tivoli, se bilden nedan, kostar dom billigaste rummen, nu under lågsäsong, drygt 2000 kronor per natt.
Det lyxiga hotellet bildar en mur mot Atlanten
En Ålekråka blickar ut över dyrgriparna i hamnen
Förutom golf och båtliv finns det kasinon och diskotek, samt ett antal olika vattensporter som till exempel djuphavsfiske, segling, dykning och så vidare. Man har man grävt fram ett område med ruiner, från en romersk bosättning, för den som är kulturintresserade eller som vill lämna flärden för en stund. Av besöksfrekvensen att döma, verkar inte kulturintresset ligga på topp i den lyxiga staden. Vid vårt enda besök hittills, var det helt folktomt på området med dom frilagda gamla stenarna.
Ruiner från en 5000 år gammal romersk bosättning
Under vår första månad på ställplatsen i Falesia har vi gjort många besök i Vilamoura som ligger knappt fem kilometer från ställplatsen. Det är lätt att cykla dit på den nästan helt bilfria vägen och väl där möts man av den underbara hamnen med många härliga uteserveringar. Att sitta på en uteservering i solsken med ett glas rött och blicka över hamnens alla lyxbåtar, tillsammans med goda vänner och den man älskar, det är verklig lycka, det är bomull för själen
Alferce Efter drygt en månad i Falecia med många underbara cykelturer och promenader hittade Lena än en gång något intressant på nätet. Hon hade läst om en spektakulär hängbro i Alferce uppe i bergen som väckte hennes intresse.
Vi var inte sena med att hänga på och ett par dagar senare stod det en hyrbil parkerad utanför ställplatsen. Håkan utsågs än en gång som chaufför, eftersom jag, med min höga ålder måste teckna en extra försäkring för att få köra. Ekonomiska som vi är valde vi att ge Håkan förtroendet.
Platsen som Lena gurglat fram, ligger cirka sex mil vinkelrät från havet uppe i Algarvebergen. Vi möttes av en gråmulen dag när vi startade vår resa upp mot bergen. Det var dimmig och ogästvänlig men ju längre upp mot höjderna vi kom desto ljusare blev det. Efter drygt en timme på slingrande vägar och vacker natur i bergen passerade vi stadskylten till Alferce. Där möttes vi av en mycket liten by med låga genuina gamla byggnader och en kyrka, anpassad till byns storlek. Studiesyftet denna gång var inte ett besök i kyrkan, den bara fanns där, liksom kyrkor gör i de flesta byar i Portugal.
Lena och Helena vid denlilla pittoreska kyrkan mitt i byn
Lena hade läst om ett byggnadsverk med trappor och en hängbro som väckt hennes intresse. Bygget, som är en förlängning av den befintliga vandringsleden, Barranco do Demo Walkway, är ett EU-projekt som invigdes för bara någon månad sedan. Från kyrkan, där vi parkerade hyrbilen, följde vi skyltana, som hade en hängbro som symbol och efter några hundra meters nedförsbacke, på en stig utmed bergväggen, nådde vi trappan.
Träkonstruktionen med närmare 600 trappsteg
Som gammal snickare blev jag nästan rörd till tårar när jag såg denna vackra träkonstruktion, som hänger på dom branta klippväggarna. Det var en mycket vacker och välarbetad konstruktion som med tidens tand, när träet har grånat, kommer att smälta in helt i naturens färger. Vi hade en helt enorm utsikt över dalen och trappan, som var byggd på skrå på den motsatta sidan och hängbron, i botten på ravinen som knyter samman dom båda sidorna.
Trappan klättrar upp på motsatta sidan av dalen
Hängbron som binder ihop dom båda sidorna
Från toppen på den motsatta sidan kan man fortsätta på Cerro do Castello de Alferce, en drygt sju kilometer lång vandringsled till ruinerna av ett Islamiskt slott. Den promenaden valde vi bort, vi tyckte att en tur upp och ner, tur och retur i EU-projektet med närmare 600 trappsteg, var tillräcklig motion för något överåriga hurtbullar. Hängbron i botten på dalen, är cirka 50 meter lång och ligger drygt 20 meter ovanför den lilla bäckfåran i botten. Hela bron, som hänger i vajrar mellan bergssidorna, har en gångbana av trätrall som är drygt en halv meter bred. Det var en härlig upplevelse som säkert kommer att bli en stor turistattraktion när flödet i media rullar igång och kanske ett lyft för den avlägsna lilla byn i bergen. Byggandet av flera p-platser hade redan påbörjats liksom en ställplats för husbilar. Efter en öl på en av byns tre barer var det dags för nya äventyr. Helena hade fått tips om en enorm utsiktsplats bara några mil från Alferce som vi ville besöka, nu när vi ändå hade hyrbil. Vägen till Foia, som toppen heter, var bitvis mycket brant och krokig men trots det såg vi cyklister, utan batterihjälp, på väg upp mot toppen. Tyvärr var det väldigt dimmigt uppe på den 900 meter höga toppen och utsikten över Algarvebergen och havet var ytterst begränsad.
Begränsad utsikt över ett böljande landskap
Cyklist som gör segertecknet när han nått toppen
Glada och nöjda med dagens sevärdheter och körning som vi sätter på ”Falkenbergarnas” pluskonto. Lena som hittar besöksmålen och Håkan som står för transporten och vi bara glider med. Håkan kör precis som besiktningsmännen på bilprovningen rekommenderar varje gång jag besiktar våra bilar. Du skall köra som när du var tjugo säger dom alltid. När jag var tjugo fick jag lära mej att köra mjukt, inga hastiga inbromsningar eller gaspådrag, för det sliter på bilen. När jag i dag, ser ett hinder långt framför mej, så släpper jag gasen och låter bilen rulla sakta mot hindret. Det är helt fel, med dagens sätt att se på bilkörning, bland annat för bromsskivornas skull. Mina bromsskivor är alltid rostangripna för att jag inte bromsar och framför allt inte bromsar hårt. Håkan däremot kör som besiktningsmännen rekommenderar, det är full gas och full broms och det finns förmodligen inte tillstymmelsen till rost på hans bromsskivor. Man lär sej alltid något nytt när man umgås med andra, så stort tack än en gång till ”Falkenbergarna” Efter att vi lämnat tillbaka hyrbilen blev det några partier ”Plump”, ett kortspel som mina hjärnceller inte behärskar. Mina motståndares hånfulla blickar var förnedrande, men som tur var kunde jag svälja skammen med ett par glas av det röda.
Albufeira, Portugal Några dagar före jul tog vi, tillsammans med Lena och Håkan, bussen in till Albufeira som ligger knappt en mil väster om Falesia på Algarvekusten. Fram till turistinvasionen i runt mitten av 1900-talet, var Albufeira en liten oansenlig fiskeby, som på drygt ett halvt sekel vuxit till turismens huvudstad i Portugal. I dag har kommunen Albufeira cirka 40 000 permanentboende som under högsäsong växer till nästan det dubbla.
Husen närmast havet i Albufeira har enorm utsikt
Staden är inte bara attraktiv för sin skönhet utan också för sitt läge på Algarvekusten. Med flygplatsen i Faro, knappt fyra mil bort och ett väl fungerande buss, väg- och järnvägsnät är det lätt att ta sej hit från jordens alla hörn. Hela Albufeira ligger på höjderna ovanför den vackra stranden, Praia dos Arrifes och i stadens centrum finns butiker och uteserveringar som gör allt för att väcka turisternas köplust. Butikerna lockar med allsköns tingeltangel och uteserveringarna med mat och vätskor i alla dess färger och blandningar. Förutom allt turistfjäsk finns det även en fungerande sjukvård, för oss turister, vilket jag ju själv fått erfara.
Naturlig klippformation på Praia dos Arrifes
Albufeira, sedd från tunneln till stranden
Albufeiras ursprung är ganska okänt, men mycket tyder på att regionen, redan några hundra år före vår tidräkning, hade bosättningar runt den naturhamn som ligger väster om stadskärnan. Under romartidens epok utvecklades jordbruket och man byggde bevattningssystem och konstgjorda dammar på fälten som förvandlade oanvända marker till grönsaks- och fruktodlingar. Dessutom byggdes akvedukter, vägar och broar, som man kan se spår av än i dag.
Rester av en igenväxt vattenränna sedd ovanifrån
Vattenrännan med självlutning sedd från sidan
Algarvekusten har under århundraden drabbats hårt av naturkatastrofer i form av jordbävningar och översvämningar. 1755 drabbades nästan hela kustremsan av en mycket kraftig jordbävning, en tsunami, där Albufeira var en av de platser som var värst utsatta. Havet ödelade byggnader med över 10 meter höga vågor som sköljde in och kvar blev endast ett fåtal rester av den helt förstörda byn. Byns befolkning, som tagit sin tillflykt till huvudkyrkan, en gammal arabisk moské, kollapsade helt och orsakade 227 människors liv. Byn återuppbyggdes och från mitten av 1800-talet fick ekonomin sej en rejäl skjuts uppåt, tack vare en fungerande fiskeverksamhet. Utvecklingen fortsatte i rask takt och i början på 1960-talet kom den stora turistinvasionen, som helt förändrade allt. I dag reser folk hit från jordens alla hörn, vilket är en av anledningarna till den otroligt snabba befolkningstillväxten.
Marina de Albufeira
Hamnen vid foten av Albufeiras bebyggelse Är man i Albufeira är ett besök i hamnen ett måste, även om man råkar vara här under lågsäsong. Marinan, som ligger i skydd bakom bergen mot Atlanten var innan moderniseringen en naturhamn som i dag, efter ombyggnaden, blivit ett mycket populärt turistmål. Marina de Albufeira är en mycket vacker och modern hamn med allt från billiga plastekor, husbåtar till lustjakter och sightseeing båtar. Vid vårt besök var det vinter i Portugal men trots det har man ett stort utbud med turbåtar för den som vill se Algarvekusten från sjösidan, delfinskådning, Benagils grottor och så vidare.
En vacker hamn som ligger i skydd mot stormar
Den norra sidan av hamnen är en enda lång promenadgata med färgglada höghus, lekplatser, restauranger och butiker som suktar efter turisternas kreditkort.
En palettliknande vy mot hamnens ”huvudgata”
På den motsatt sida ligger lyxvillorna som i ett pärlband strax ovanför kajen där yachterna ligger säkert förvarade för obehöriga. Min tro, när jag sett detta fantastiska hamnområdet, är att det har skapats av ett gäng hämningslösa arkitekter som fått härja fritt, utan bromsklossar och pekpinnar från stelbenta politiker. Det är svårt att inte trivas i denna färgsprakande miljö, vilket får mej att tänka på vår kommuns byggnadsnämnd som bestämt att färgskalan skall ligga mellan vitt och ljusvit.
Fantasifulla lyxvillor i olika former och färger
Förutom lyxbåtar, vackra höghus och fantasifulla arkitektritade villor finns det även ett antal färgglada husbåtar som ligger förankrade i den västra delen av hamnen.
Husbåtar i olika färger med gräsklädd altan på taken
Marina de Albufeira har en historia sedan långt tid tillbaka och man tror att morerna, redan hundratals år före vår tidräkning, hade bosättningar här. Dagens moderna hamn var då en lagun som gav ett naturligt skydd mot både stormar och oinbjudna gäster. Man vet dessvärre inte så mycket mer eftersom eventuella kvarvarande tecken kan ha försvunnit i samband med att grävskopor och byggarbetare intog i hamnen. Däremot är man ganska övertygad om att Albufeira härstammar från det arabiska ordet Al-Buhera som betyder lagun.
Julhelgen Julafton började redan vid lunchtid med champagne på stranden tillsammans med Lena och Håkan.
Håkan och Lena skålar i champagne på stranden
Solen sken och Atlanten låg nästan helt stilla och med dessa förutsättningar kunde inte Håkan hålla tillbaka sin längtan efter ett dopp.
Håkan har bevisat att han inte är en badkruka
En äkta badkruka som hellre dricker champagne
Efter stranden var det dags att duka julbordet med dom traditionsenliga ingredienserna såsom sill med den lilla kalla, skinka, grönkål, Janson, gubbröra och så vidare.
Efter champagnen var det dags för lilla nubben
När den sista nubben landat där den hör hemma avslutade vi kvällen med att dela ut julklapparna. Alla hade köpt ett antal julklappar för tillsammans 10 Euro per person som vi lade på bordet. Därefter kom tärningen fram och när mitt nummer, som var en fem visade sej, fick jag ta ett paket på bordet, liksom dom andra fick när deras nummer kom upp. När bordet var tömt på klappar avlägsnades julpappret så att man såg vad som fanns under julpapperet. Därefter var det dags att kasta tärning igen, med samma personliga nummer, men nu fick man ta klappar från varandra under en förutbestämd tid.
Lena och Håkan fullkomligt roffade åt sej paketen
När den förutbestämda tiden var till ända hade ”Falkenbergarna” fyllt sina bordsplatser med en massa julklappar samtidigt som Helena och jag satt som statister med tomma blickar och ett fåtal julklappar. Precis som alla andra dagar så har Helena och jag inte en chans när det gäller spel. Sammanfattningsvis var det, trots förlusten i julklappsspelet, en mycket trevlig, rolig och lyckad julafton. Nyårshelgen Även nyårsaftonen firade vi tillsammans med det paret från Falkenberg. Vi började med en härlig middag på en Italiensk restaurang som ligger nära ställplatsen. Det blev några timmars glapp mellan krogbesöket och tolvslaget och i väntan på det nya året tittade vi först på en favorit i repris, ”Grevinnan och betjänten”. Jag vet inte hur många nyårsaftnar man skrattat åt denna ganska banala kortfilm, men trots det är den alltid lika rolig. Kan det kanske bero på att den har vissa igenkänningstecken. När vi skrattat färdigt blev det fullt allvar igen, vi fick fram kortleken och som vanligt… ja ni förstår själva. Strax före tolvslaget gick vi ner till stranden, vilket vi delade med en massa andra människor som redan var på plats i mörkret. Precis på klockslaget tolv brakade det loss med smällare och fyrverkerier från dom större intilliggande orterna som till exempel Albufeira, Quarteira, Vilamoura och Olhos de Agua. Det var verkligen ett värdigt avslut på ett år som sammanfattningsvis varit otroligt bra, trots dom höga dieselpriserna och den svenska ”pesetans” minimala värde. Kort sammanfattning Vi checkade in på ställplatsen i Falecia för knappt åtta veckor sedan och vi har haft många härliga dagar med nya upptäckter och mestadels strålande väder. Vi har gjort timtals långa vandringar i vattenbrynet på Praia de Falecia och vi har cyklat på allt från trafikerade gator till stigar genom apelsinlundar. Strandpromenaderna till Olhos de Agua och den kalla ölen på strandbaren har ärjat sej fast i minnesbanken, men det vi minns mest är nog cykelturerna förbi området med alla storkbon. Att få beskåda dessa stora och vackra fåglar, på så nära håll och höra deras kastanjettliknande ljud, det är livskvalitet, för oss som bor i ett storkfritt land.
Storkbon med sitt säregna smatter från höjderna
På våra cykelturer hade vi ofta vägarna förbi strandbaren Rocha Baixinha, som ligger på stranden mellan Vilamoura och ställplatsen.
En mycket populärt strandbar med extra allt
Inte allt för sällan stannade vi till där för att svalka våra torra strupar med en öl eller ett par glas av det röda och vid några tillfällen åt vi även lunch på den härliga baren med Atlanten som närmaste granne. Det blev ett av våra stammisställen liksom ”Falkenbergarnas” favorit, Luna Rossa i Vilamouras lyxiga hamn. Sist men inte minst, var umgänge med Lena och Håkan det vi uppskattade allra mest. Vi har gjort utflykter tillsammans, spelat boule, plump och yatzy och vi har även hunnit med ett antal besök på närliggande utskänkningsställen. Hur det gick i dom olika tävlingarna, boule, plump och yatzy, tänker jag inte orda om. Inmundigande av rödvin däremot, kan jag nog se mej själv som en ganska överlägsen vinnare.
Algarve Motor Home Park, Falesia Det finns tre Algarve Motor Home Park på Portugals sydkust. Den som ligger längst västerut är Silves, där vi övernattade några dygn innan vi kom till Falesia och några mil öster om Falesia finns den tredje, Algarve Motor Home Park, Tavira, som vi inte besökt denna gång. Platserna, som går under benämningen ställplats är tillräckligt stora för alla typer av fordon och det är gott om plats för möbler, cyklar och så vidare. Det är lättillgängligt och alla har tillgång 6 ampere el. Hela området är rent och fräscht och täckt med ett tjockt lager grövre grus som inte följer med skorna in i bilen. Från ställplatsen är det cirka 400 meter på en bilfri stig och en trappa med 148 steg ner till den vackra Praia de Falesia på atlantkusten.
Stigen till trappan är delvis belyst i Pinjeskogen
Liksom trappan med 148 steg ner till stranden
Det går inte att förboka utan man får stå i kö utanför och vänta tills det blir en ledig plats. När man står på vänt har man rätt att nyttja tömnings- och påfyllnadsanläggning på ställplatsen. Det kostar runt 160 kronor per dygn, inklusive 6 ampere el på Algarve parkerna och vill man inte använda husbilens resurser kan man både tvätta, duscha och gå på toaletten för en mindre peng. Det finns utomhusdisk med kallvatten som man själv kan temperera med varmvatten från husbilen. Om man bara vill övernatta eller bo längre på ett enkelt sätt med husbil, så har ägarna till dom tre ställplatserna på Algarvekusten hittat helt rätt. Bara en sådan enkel grej som att man måste passera tömning- och påfyllningsstationen vid in- och utfarten i stället för att krångla sej in på någon undangömd plats, är genomtänkt. Deras upplägg är enkelt och anpassat för oss som bara vill ha en plats att ställa husbilen på. Det är en affärsidé som fler borde ta efter och som många av oss globetrotter uppskattar.
Carthagon under trädkronor som inte stör höga bilar
Ställplatsen har drygt 120 platser och dom var i stort sett fullbelagda under hela våran vistelse och nästan dagligen stod det husbilar utanför bommen, som väntade på att få en plats. Någon dag före dopparedagen delade campingägaren ut julklappar till alla incheckade och vid områdets boulebaneanläggning hade man dukat ett bord med portvin o tårta och i mellandagarna fyllde man samma bord, på samma plats, med sangria. Ett trevligt initiativ som alltid är uppskattat, oavsett om det är dyrt eller billigt
El Rocio, Spanien (vilda västern staden) Efter jul- och nyårsfirandet och totalt 54 dagar på Algarve Motor Home Park, var det dags att dra vidare. Vi tog avsked med våra vänner som vi kamperat tillsammans med under större delen av resan hittills. Lena och Håkan hade inte riktigt bestämt sej för sitt nästa mål, men ett är säkert, vi kommer att stöta på varandra igen. Vårt nästa planerade mål var Medelhavet och Manilva med campingen La Bella Vista, som vi förbokat sedan lång tid tillbaka. Sträckan mellan Falesia och Manilva är cirka 43 mil i sydostlig riktning, en något för lång dagsetapp tyckte vi, så vi ställde in Tina, vår GPS på en ställplats i Ayamonte, Spanien. Efter cirka 10 mil körde vi upp på bron över floden Guadiana som är gränsen mellan Portugal och Spanien och vid brofästet, på den spanska sidan, ligger Ayamonte. Ställplatsen som vi beordrat ”Tina” att leda oss till var stängd och efter en del jobbiga manövrar, i den tätt trafikerade staden, beslutade vi oss för att fortast möjligt komma därifrån. Med hjälp av Google Maps, bestämde vi oss för en favorit i repris, El Rocio som vi besökte för några år sedan. Den mycket annorlunda staden kallas i folkmun för ”häststaden” men den är mest känd för sin Pingsthelg då miljontals pilgrimer vandrar hit för att hedra Jungfru Rocio. Jungfruns filosofi, enligt sägen, är att människor skall, festa, älska och ha rolig, och därför anses Pingsthelgens fest i El Rocio, vara en av världens mest exotiska. Pilgrimerna startar sin vandring från sitt hem och för dom som bor väldigt långt bort är det tillåtet att ansluta i Cadiz med cirka 10 mils vandring till El Rocio eller, Sevilla och Huelva som bara ligger cirka 6 mil från festligheterna.
Helena på det sandiga torget med kyrka och diligenser
Eftersom vi var där mitt i veckan denna gång, var det hela ganska lugnt och inte alls som vid vårt förra besök när vi var här över en helg för några år sedan. Om du vill veta mer om byn som mest påminner om en vildavästernfilm med hästar och diligenser på sandiga och dammiga gator, finns det mer att läsa under punkten, ”På vinterkollo i Spanien 2019–20”. Där det finns en utförligare beskrivning av denna annorlunda by och Jungfru Rocios betydelse för pilgrimsvandrarna.
Manilva, Spanien Tre övernattningar på camping La Aldea i El Rocio blev det innan det åter var dags att motionera Carthagon. Framför oss hade vi cirka 30 mil till La Duquesa i Manilva, på den spanska solkusten, en plats som vi även besökte på förra årets flykt från vintermörkret. Strax efter lunch, checkade vi in på camping La Bella Vista, som var en av våra tre förbokade resmål. Campingen ligger mycket vackert med bara några meter ner till Medelhavets strand och vi fick en bra plats med utsikt över det härliga turkosa vattnet. Drygt en vecka efter att vi checkat in La Bella Vista anlände även Lena och Håkan som nu hade lämnat sitt paradis i Portugal. Det blev som vanligt ett glatt återseende och efter dom sedvanliga kramarna gjorde vi en kort visit på campingens restaurang, innan det var god natt. En lång dag på vägarna tar på krafterna, dessutom ville Lena var utvilad inför nästkommande dag, hennes 70-årsdag.
Falkenbergarna firar Lenas 70-årsdag med skumpa
Efter att vi skålat i champagne, var det återigen dags för ett besök på campingens restaurang, som tyvärr blev något rumphuggen. Det var måndag och då är det Quizafton på restaurangen med en specialmeny anpassad för engelska smaker. Restaurangen var fullknökad när vi kom och man kan säga vad man vill om britter, men festa kan dom och högljudda är dom, så därför blev 70-års firandet något avkortad. Med risk för att bli mer bullerskadade, än vad vissa av oss redan är, valde vi att uppsöka lugnet och kortspelet i Carthagon. Hela medelhavskusten var för närvarande inne i en ganska kylig period, med ensiffriga gradantal på nätterna och bara runt 15 på dagen. Men vi var inte bittra och inte skadeglada heller, när rapporterna hemifrån talade om trafikkaos med mycket snö och blåst samt tvåsiffriga minusgrader. Dessutom fick vi rapport om att det hade skett en sprängning inom vår lilla samfällighetsförening på Tjörn. Jag får säga som Kristian Luuk, ”vart är vi på väg”. Manilva är en ganska liten stad med knappt 18 000 innevånare varav cirka 7 000 är av utländsk härkomst. Nästan hela kustremsan är i dag en enda lång sammankopplad bebyggelse med långa strandpromenader utmed Medelhavet. Alla våra dagliga turer till affärer, matställen, sevärdheter, gick via strandpromenaden som även vi, med två hjul mellan benen, fick nyttja. Drygt en kilometer från campingen till exempel ligger hamnen Puerto de la Duquesa, en gammal fiskehamn som i dag är en modern hamn med plats för 328 fritidsbåtar.
Båthamn som omgärdas av höghus och serveringar
I bottenvåningarna på dom höga bostadshusen som omgärdar den rektangulära hamnbassängen finns ett stort antal restauranger och uteserveringar som ligger vägg i vägg med varandra. Hit cyklade vi nästan dagligen för att äta lunch, för de menyer som inte erbjuds här… dom finns inte. Men trots att vi var mitt inne i en vinterperiod, var det ibland svårt att hitta ett ledigt bord och då framför allt på de uteserveringar som låg på solsidan.
Helena njuter av dryck och mat i solskenet
Vi cyklade mycket under vår vistelse i Manilva och en av dom längsta dagsturerna var till Estepona som ligger cirka 15 kilometer nordost om Manilva utmed kusten.
För att hitta vägen dit, utan att behöva cykla på N340/A7 som är en dubbelfilig väg med snabb trafik fick vi hjälp av en engelsk granne. Han hade hittat en smygväg med smala gångstigar genom ett större bostadsområde som låg på en höjd utan strandförbindelse med havet nedanför.
Nigel t.h. engelsmannen som visade oss cykelvägen
Efter den kilometerlånga bebyggelsen var vi åter igen på strandpromenaden som nu gick hela vägen in till den stora hamnen i Estepona. Efter en kortare promenad utmed kusten och en lättare lunch i den omtalade staden var det dags att vända hemåt igen. När vi åter närmade oss hamnen i Estepona såg vi att vår cykelväg förvandlats till en marknadsplats.
Cykelvägen var förvandlad till en marknadsplats
Vi fick då veta att varje söndag är det en stor marknad i hamnen och nyfiken som man är så lämnade jag marknaden med ännu ett impulsköp, som man så ofta gör när man besöker spanska marknader.
Costa del Sol Manilva ligger på Costa del Sol kusten, cirka 10 mil nordost om Tarifa, som är Spaniens sydligaste stad och däremellan ligger Gibraltar. Andra kända orter på den 30 mil långa kustremsan, som sträcker sej från Gibraltar i söder mot Manilva, Estepona, Marbella, Fuengirola, Torremolinos, Malaga och Nerja längst upp i nordostlig riktning. Hela Costa del Solkusten är ett hårt exploaterat turistområde med mängder av turister från bland annat Storbritannien, Tyskland och Skandinavien.
Kustremsan är kontinentens solsäkraste plats och det milda klimatet, samt bristen på nederbörd, gynnar växter som till exempel palmer, cypresser, bougainvillea, hibiskus med flera. Här finns aktiviteter i överflöd och i folkmun kallar man kustremsan för Europas lekplats för både barn och vuxna. Förutom solen är närheten till landskap med frukt och grönsaksodlingar, liksom havet, en av orsakerna till den stora turistinvasionen, men det solkusten är mest känd för, är alla golfanläggningar. Det milda klimatet lockar tusentals golfentusiaster till mer än 60 välskötta golfbanor varje år och i folkmun kallar man ofta Costa del Sol för Costa del Golfo eller som vi säger i Sverige, Golfkusten. I dag har de lantliga byarna omvandlats till turistorter med semesterbostäder, båthamnar och allt annat vi utlänningar kan önska oss, men tack och lov har man bevarat delar av dom gamla stadskärnorna. Man har undanhållit exploateringen i vissa kvarter, där man fortfarande kan känna doften av den atmosfär som fanns före turistinvasionen.
Vackra dekorationer i dom trånga gränderna
Castillo de la Duquesa Bara 100 meter från Medelhavets strand i Manilva ligger Castillo de la Duquesa, eller hertiginnans borg, som den även kallas. Under Carlos III regeringstid, i mitten på 1700-talet, byggdes borgen för sin närhet till de oroligheter som pågick gällande ägandeskapet av Gibraltar. I en familjeuppgörelse, år 1704, mellan Spanien och England beslutades att Gibraltar, eller the Rock som den också kallas, skulle tillhöra England. Men trots att man i uppgörelsen beslutat att Gibraltar för all framtid skall tillhöra britterna, fortsatte stridigheterna och oroligheterna under stora delar av 1700-talet.
Den välbevarade borgen från mitten av 1700-talet
Med mer än tre och ett halvt sekel av historia är Castillo de la Duquesa i Manilva en av de främsta kulturattraktionerna på västra Costa del Sol. Hela dess omgivning har förklarats som en arkeologisk zon med stort kulturellt värde.
Vakttorn På medeltiden, 500–1500 e.kr, byggde spanjorerna 42 vakttorn utmed den spanska Medelhavskusten som skydd mot inkräktare i form av pirater, ottomaner och muslimer som var den tidens angripare. Tidens tand har gått mycket hårt åt dessa torn liksom modernare tiders vandalisering. Så hårt att fyra torn tvingats rivas på grund av rasrisk. På senare tid har myndigheterna i dom olika regionerna beslutat sej för att bevara och återskapa tornen till sitt ursprungliga skick och öronmärkt cirka 1 miljon Euro till projektet. På våra cykelturer utmed kusten passerade vi ofta tornet Playa de la Sal, ett renoveringsobjekt som ligger på en liten klippavsats mellan Manilva och Estepona, med vidunderlig utsikt över Malagabukten. Playa de la Sal, som man bara kan beskåda från utsidan i dag, är ett av alla stängda torn som man förhoppningsvis kan få möjlighet att klättra upp i efter restaureringen. Vid klart väder skall man från toppen på tornet kunna se cirka fyr mil åt vart håll med Gibraltarklippan och Nordafrika i sydväst och Marbella i nordostlig riktning.
Playa de la Sal är en av 38 kvarvarande vakttorn
La Bella Vista, Spanien Vi har bara lovord om denna camping som endast skiljs från havet av en promenadväg utmed stranden. Här finns cirka 150 platser i olika storlekar och standarden är långt utöver det vanliga i Spanien. Här är uppvärmda rena fräscha hygienutrymmen, stor avdelning med bar för inom och utomhusgäster, matsal, scen för uppträdande, en liten servicebutik och så vidare. Campingen ligger med gångavstånd från den gamla stadskärnan och den välbesökta hamnen, med alla underbara uteserveringar. Men smakar det så kostar det också och med spanska mått mätt är dygnshyran på La Bella Vista något dyrare än normalcampingar utmed Medelhavet. Men allt ingår i dygnshyra och det tillkommer inga extrakostnader förutom mynten till tvättmaskinerna.
Härligt uppvaknande med soluppgång på La Bella Vista
Förutom läget på Spaniens mest turisttäta kuststräcka har man eget färskvatten och spillvattenavlopp på tomten, gratis WIFI som fungerar perfekt, 16 eller 32 ampere el, utediskplatser med utsikt över Medelhavet med varmvatten och så vidare. Om man vill jämföra så har La Bella Vista betydligt högre standard än till exempel våra First Campingar i Sverige och ändå är prislappen, på de campingar som ingår i kedjan, minst det dubbla mot La Bella Vista. Vi var så nöjda med både campingen och omgivningarna här i Manilva, att vi innan avfärd bokade plats inför nästkommande års klimatflykt. Sista kvällen på Camping La Bella Vista, för våran del, firade vi med en god middag på campingens restaurant, tillsammans med Lena och Håkan.
Nerja, Spanien Tidig morgon lämnade vi Manilva efter 14 härliga dagar på Camping La Bella Vista. ”Tina”, vår GPS, var inställd på Camping Cortijo San Miguel som ligger strax väster om Nerja. Efter ett par timmars körning på bra vägar, delvis avgiftsbelagda, checkade vi in på campingen som ligger i en härlig grönskande miljö med träd och buskar som till exempel palmer, avokado, papaya, apelsiner, citroner och så vidare. Här finns inga fyrkantiga måttanpassade tomter utan man står mitt i en mysig gammal fruktodling mellan och eller under dom lågväxande trädkronorna. Vi fick en stor härlig och solig plats, men den hade ett problem. Mitt på tomten fanns ett Avokadoträd med lågt hängande grenar, som Carthagon inte kom under. Campingägaren, som älskar sina gamla träd, funderade en stund innan han med vemod sågade bort några av de lägst hängande grenarna så att vi fick in vår bostad under trädets krona.
Carthagon på plats under Avokadoträdet
Helena njuter av solskenet under härliga fruktträd
Efter en ankommare, i form av det röda, välkomnades vi av några svenskar som år efter år bokar hela sin övervintring på denna camping. Själva är vi här för tredje gången men vi brukar inte stanna mer än ett par veckor eftersom vi fortfarande vill se oss omkring. Men närheten till Nerja och allt vad den staden har att erbjuda så kan vi också, när nyfikenheten har stillat sej, tänka oss att vara här under en längre period. Här finns gott om promenad och cykelvägar i fruktodlingarna runt campingen och en härlig kilometerlång strandväg in till stadens centrum. Men om man absolut måste hitta något negativt, så är det att man måste korsa en trafikerad landsväg för att kunna nå stranden. Inget större besvär, men man får ju inte bli för positiv. I Nerja finns det många sevärdheter som till exempel de mest kända som är Balcon de Europa och den uråldriga grottan Cueva de Nerja. På kusten finns härliga badstränder med bland andra den 800 meter långa Playa de Burriana, som anses vara den vackraste på hela Costa del Sol
Playa Burriana, utsedd som vackrast på solkusten
Även nu på vintertid samlas många på stranden
Förutom ovannämnda sevärdheter är det, i vårt tycke, dom gamla mysiga stadsdelarna som är mest intressanta.
Trottoarservering med en doft av forna tider
Här finns små butiker, trottoarserveringar, restauranger och så vidare i smala gränder med låga hus som andas en atmosfär från gamla tider. Detta, plus att solen lyser mer än 325 dagar om året, gör att tusentals skandinaver väljer Nerja, året runt. Är man i Nerja så är ett besök i Frigiliana ett måste. Den otroligt vackra staden ligger som en kritvit marmorsmaragd på bergsluttningen mellan Nerja och den kända bergstoppen Pico del Cielo. Vi försökte oss på att cykla på dom kuperade branta vägarna upp till den gamla staden, men med cirka en kilometer kvar till stadsgränsen, gav vi upp. Svetten rann som floder utmed kinderna, benen var stumma som lyktstolpar och hjärtat slog som en tändkulemotor. Efter en kort paus med en helt underbar utsikt över Medelhavet, vände vi på hojarna och bromsade oss ner, den dryga halvmilen tillbaka till campingen. Eftersom vi bestämt oss för att besöka Frigiliana innan det var dags för förflyttning, valde vi i stället att ta bussen uppför berget. Trots att det är vinter även här, så var turisttätheten i Frigilianas kuperade gränder ganska hög. Restauranger, barer, butiker och så vidare var inte överbelagda men man kan tänka sej hur det ser ut under högsäsong. Då är det nog trångt på barer och restauranger och i dom smala trappförsedda gångvägarna mellan dom vackra husen.
Smala gränder med terrasserade gångvägar
Dom vackra husen klänger sej fast på branterna
Trots att det inte var vårt första besök i staden så blev det var en lyckad heldag med många trappsteg upp och ner och nya upplevelser att plugga in på hårddisken. Under vår vistelse i Nerja bjöds vi hem till Marika och min gamla jobbarkompis Bengt, som har en helt underbar lägenhet högst upp på ett niovåningshus i Torrox Costa. Den fantastiska utsikten dom har från sin terrass går inte att med ord beskriva, den måste upplevas, vilket vi haft glädjen att få göra vid några tillfällen genom åren.
Vacker solnedgång, sedd från nionde våningen
Marika och Bengt är ett fantastiskt värdpar och vid ett tillfälle, när Siv och hennes man, som också heter Bengt, var i Nerja, föreslog dom att vi alla skulle träffas på en gemensam lunch i Torrox Costa. Torroxbengt hämtade oss i sin bil och Marika bokade bord på en bar i grannhuset, där dom bor. I samma takt som nivån i flaskorna minskade, ökade samtalsfrekvensen. Timvisaren började också snurra fortare liksom klirret från tomma flaskor ökade och helt plötsligt var det dags för barägaren att stänga. Värdparet som har många års erfarenhet av Torrox Costa guidade oss till en annan bar, några hundra meter längre upp på gatan. Även där hade kyparen fullt upp med att bära in flytande godsaker och när även den baren skulle stänga var det dags att kalla på en taxi. Det kan man kalla för en riktig långlunch. Vi träffades vid tvåtiden och strax efter nio på kvällen var det dags att rulla hemåt igen. Vi hade då avhandlat det mesta om Mölndalsbostäder, där Siv, Torroxbengt och jag var anställda i drygt 20 år. Min något suddiga slutplädering efter dagens långlunch var, att hade vi tre varit kvar på Mölndalsbostäder i dag, så hade bolaget haft ett betydligt bättre rykte än det som cirkulerar i folkmun nu.
Almunecar Tolv övernattningar blev det på Cortijo San Miguel i Nerja. Där trivdes vi så bra att Helena, redan vid utcheckningen, bokade plats i tre veckor inför nästkommande vinters ”klimatflykt”. Dagens förflyttning blev den kortaste hittills på denna resa och redan efter en dryg halvtimmes körning vred vi av tändningsnyckeln igen. Vi hade på denna korta sträcka, bytt från en grönskande camping på Costa del Sol till ett kalhugget berg bakom ett antal 14-våningshus i Almunecar. Ställplatsen, som ligger på ett högt berg, har utsikt över Medelhavet, trots väggen med höghus som skiljer husbilsplatsen från stranden.
Väggen som skiljer campare från strandflanörer
Spanien har 360 mil kustremsa mot Atlanten och Medelhavet. I västra Spanien, mot Atlanten, heter kustremsan Costa de la Luz, ljusets kust och kuststräckan mot Medelhavet har indelats i tio olika zoner. När vi nu lämnat den sydligaste, med bland annat Manilva och Nerja, lämnade vi också Costa del Sol som gränsar till Costa Tropical, tropiska kusten. Vädermässigt är dom båda kustremsorna snarlika men Costa Tropical har klassats som en subtropisk klimatzon, där tropiska växter, typ avokado, mango, cherimoya med flera, odlas i stor skala. För att klassas som subtropiska zon, som finns både söder och norr om ekvatorn, måste somrarna vara varma och långa med minst en hel kalendermånads medeltemperatur på över 20 grader. Vintrarna skall vara korta och den kallaste månaden får inte ha en medeltemperatur som understiger 10 plusgrader. Förutom Almunecar finns städerna La Herradura, Motril och Salobrena på den 13 mil långa tropiska kusten som sträcker sej rakt österut till Almeria. Costa Tropical bjuder på härliga sandstränder och klippiga små badvikar samt ett gediget utbud av kulturella upplevelser som lockar folk från när och fjärran. Landskapet, bortom kusten, består av dramatiska, mäktiga berg med bland annat grottbyar och den kända skidorten Sierra Nevada, vars snötopp man ser ända nerifrån kusten. Byarna utanför dom exploaterade turistområdena, har fortfarande kvar sin genuina andalusiska charm med låga vitkalkade husfasader, stengator och traditionella tapasbarer. Vår vän Zofia, från Tjörn, har tillägnat varje vinterhalvår här i Almunecar sedan 2012 och när vi är på besök, får vi den bästa guidning man kan få. Hon har visat oss sevärdheter i Gamla stan, marknadsplatsen, dom bästa tapasbarerna och så vidare. Vid ett tillfälle på denna vistelse, guidade hon oss runt i fruktodlingarna utanför stadskärnan. Det var en fantastisk upplevelse att vandra på slänterna upp mot bergen där markägarnas bostäder ligger inbäddade i fruktodlingarnas grönska. Här fanns allt från apelsiner, cherimoya, avokado, papaya till clementiner och mango.
Milsvida odlingar som klättrar uppför slänterna
Vid en apelsinlund, hade några solmogna frukter fallit ner på vägen. Zofia plockade upp dem, vilket är tillåtet, skalade dom och bjöd oss på frukternas solvarma saftiga kött. Det var nog den godaste apelsin som jag någonsin ätit, samtidigt som det var en törstsläckare som heter duga.
Zofia släcker törsten med solmogna apelsiner
Det blev en lång vandring, drygt 12 kilometer, på allt från smala, nästan oframkomliga stigar genom odlingarna, till trafikerade bilvägar och det hela avslutade vi med ett barbesök på ”skitiga golvet”. Det riktiga namnet på baren är Manolos, men vandringsgruppen som Zofia tillhör, har döpt om baren på grund av att golven nästan aldrig blir städade. Många spanjorer har för vana att slänga sitt skräp där dom står och dom flesta barägarna sopar hela tiden undan skräpet. På Manolos städar man inte förrän baren stängt på kvällen, vilket innebär att sena eftermiddagsgäster får gå omkring på soptippsliknande golv inne i baren.
Papper och annat skräp ligger orört på golvet
Charmigt eller ej är upp till betraktaren själv att avgöra, men baren är välbesökt och för varje glas vin eller öl man beställer in, får man en god tapas på köpet. Det senare är kutym i Granadaområdet, men i Almunecar har vi märkt att allt fler barägare rationaliserat bort denna tradition. Zofia, som har ett gediget kontaktnät i Almunecar, berättade att hon skulle åka på en arrangerad busstur till Guadix, som är en grottby i Sierra Nevada. Vi tyckte det lät väldigt intressant så vi bad henna ordna plats till oss också, vilket inte var några problem. Dagen innan besöket i den spektakulära byn insjuknade jag. Jag hade åkt på en riktig förkylning, en sån där som bara vi män kan få. Efter ett kortare familjeråd, bestämde vi att Helena skulle göra Zofia sällskap utan mej. Strax efter soluppgången, med kameran i högsta hugg, cyklade hon till busstationen där gruppen skulle samlas. Det var med vemod jag såg henne rulla nerför backen från ställplatsen, för Guadix är en av de besöksplatser som fanns på vår önskelista. Men sjukdom kan man inte rå över och att sätta sej i en fullpackad buss, med en riktig manlig förkylning, hade säkert inte varit populärt. Helena drog i väg i soluppgången och strax före vår värmekällas försvinnande ner i Medelhavet igen, var hon tillbaka. Helena var inte helt 100-procentigt nöjd med upplevelsen i Guadix, vilket inte är helt ovanligt efter att ha läst om ett resmål. Tyvärr blir det blir lätt så när en plats blir för turistisk, då har den gamla charmen en tendens att trubbas av, det blir hel enkelt för kommersiellt, men nu kan vi ändå bocka av det från vår lista.
Detta är entrén till en typisk grottbostad i berget
Vitkalkade skorstenar från grottorna stack uppi bergen
Hela grottan har vitkalkade innerväggar liksom hyllor,
detaljer och så vidare, i den bebodda grottan som Helena fick besöka. Efter Helenas besök i Guadix och en natts sömn var det dags att släppa handbromsen igen. Sex nätter blev det på ställplatsen som i vårt tycke är lite för dyr i förhållande till standarden. Men är man ensam på en populär plats så får man räkna med att priserna höjs.
La Manga, Spanien Efter sex upplevelserika dagar i Almunecar var det dags att dra vidare till La Manga, som är en två mil lång smal landremsa, som skiljer saltsjön Mar Menor från Medelhavet.
Armen som skiljer Mar Menor från Medelhavet
Den manliga förkylningen höll sej krampaktigt fast men vi chansade ändå på att köra dom 35 milen i nordostlig riktning. Efter ungefär halva sträckan passerade vi gränsen till Costa Almeria som är den fjärde kuststräckan, räknat från Gibraltar. Alla kuststräckor, förutom Costa Almeria, har döpts efter dess karaktär som tropisk, solig, bergig och så vidare. Costa Almeria däremot, bär provinsen Almerias namn, men skall man se till dess karaktär så borde sträckningen döpas om till Costa Plastico. På stora delar av den nio mil långa kuststräckan kör man genom ett hav av plast, som sträcker sej från stranden och långt upp på bergssluttningarna. Det är en helt bedrövlig syn med plast, plast, plast, i jättestora hangarer som döljer allt från ogräs till vackra frukt- och grönsaksodlingar.
El Plastico, så ser bedrövelsen ut från Google Earth
Hela ytan mellan havet och bergen täcks av plast
Efter ytterligare några mil i nordostlig riktning lämnade vi Costa Plastico till förmån för dagens mål, La Manga, eller armen som det betyder, på Costa Calida. Vid checkade in på Caravaning Camping La Manga vid lunchtid och efter att Helena satt ner foten, för tredje gången, fick vi en mer lättillgänglig plats, utmed huvudgatan. Det är nu fjärde gången vi besöker denna camping som ligger i armhålan på den dryg två mil långsmala armen i södra änden på saltlagunen Mar Menor. Min manliga förkylning och dom 35 milen tog på krafterna och det var först efter tre-fyra dagar på La Manga, som jag började känna mej bättre igen. En riktig manlig förkylning är värre än en förlossning, enligt vissa experter. Sant eller ej kan jag inte svara på eftersom jag aldrig fött barn. Men jag är skeptisk till jämförelsen, eftersom jag ofta upplever att de, så kallade experternas bedömning, inte alls överensstämmer med verkligheten. Om man till exempel ställer samma fråga till fem olika experter, så får man nog vara beredd på att svaren och utläggningarna blir väldigt förbryllande. Nog om detta, nu är jag i alla fall frisk igen och nu ser jag fram mot långa härliga cykelturer. Costa Calida sträcker sej från Aquilas i sydväst till Alicantes gräns i nordost. Denna kustremsa har likheter med solkusten med hög årsmedeltemperatur och högt antal soltimmar. Den kännetecknas också som en av de mest orörda kusträckorna, med lagunen Mar Menor, landremsan La Manga, Cabo de Palos och Mazarron som dom stora turistmagneterna. Efter ungefär en vecka tipsade Micke oss om en större och soligare plats på den jättestora campingen som är cirka en kilometer lång och nästan lika bred. Helena tog kontakt med receptionen som gav oss okey att flytta och vi kände direkt att det var ett bra val. Platsen var betydligt större och rymligare och det fanns inga träd eller buskar som skar av solens värmande strålar. Vi blev så nöjda att vi genast utökade vår vistelse med några dagar till.
Marknader Marknad och Spanien hör ihop. Nästan varje liten oansenlig by har en marknadsdag med allt från frukt och grönt till billiga underkläder. I Cabo de Palos, några kilometer öster om campingen, är det marknad på söndagar och i Los Belones som ligger några kilometer väster om campingen är tisdagar den stående marknadsdagen. Marknaden i Los Belones är väldig liten och ligger precis intill byns torg där det finns barer och matställen. Här finns bara ett 20-tal utställare, men det är inte bara en marknad, det är även en social plats att umgås på och en träffpunkt för många. Svenskgänget till exempel, som kommer både från byn och campingen, har som tradition att samlas efter marknadsdagens slut på torgets uteservering. Vid ett tillfälle, när alla samlats på uteserveringen och den första lunchölen hittat hem, kom ”Micke med hatten” som vi kallar honom, med ett förslag. Han hade hört talas om en lunchrestaurang som skulle vara lokalbefolkningens favoritställe. Åldersskillnaden i svenskgänget, som för dagen var 14 personer, var allt från 50-åringar till en pigg 93-årig dam. Dom flesta cyklade till restaurang Triola, som den heter, men av olika skäl åkte några bil de cirka fem kilometer till restaurangen som låg mitt ute i ingenstans, långt från höghus och vrålade bilar. Vi beställde en trerätters meny som var helt fantastisk och det enda vi kunde klaga på, om man nu måste klaga, var att portionerna var mer anpassade för unga kroppsarbetare än till överåriga livsnjutare. Men gott var det och cykelturen tillbaka till campingen, gjorde sitt för att påskynda matsmältningen, för oss som inte fattat att magen mättar mer än ögat. Mar Menor Mar Menor, eller lilla havet, är Europas största saltvattenlagun som skiljs från Medelhavet av den drygt två mil långa sandbanken, La Manga som bara är 100 meter bred på sina smalaste ställen. Fiske och turism har sedan länge varit viktigt för lagunen, men efter många års övergödning på åkrarna runt sjön har det ekologiska systemet, sakta men säkert, slagits ut. Det medförde att lagunen till slut dog, växter försvann, fiskar dog och sjöhästarna som var lagunens symbol utrotades helt.
Sjöhästen står som symbol utmed Mar Menors kust
Ett riktigt uppvaknande fick beslutsfattarna på hösten 2019 då tre ton fisk och skaldjur frivilligt simmade upp på land, mot sin död, för att undkomma dom höga halterna av svavelväte som fanns i det syrefattiga vattnet. Vid förra årets besök i La Manga, fanns det cirka 7000 bostäder till salu på grund av beslutfattarnas flathet att inte stoppa övergödningen och försurningen av lagunen. I dag har man beslutat om odlingsförbud närmast sjön och sakta men säkert börjar vattnet återhämta sej. Fiskeförbudet är upphävt, folk har börjat bada igen, men forskarna tror fortfarande att tar åtskilliga årtionden innan växt- och djurriket återhämtat sej helt och sjöhästarna, kanske aldrig mer återkommer. Nästan hela sjön omgärdas av långa härliga sandstränder och vill man bada måste man vada 100-tals meter innan vattnet ens når midjehöjd. Det maximala djupet i sjön är mindre än sju meter och den totala ytan är ungefär som halva Siljan, i Dalarna. På andra sidan lagunen, på fastlandet, ligger dom mer kända städerna San Pedro del Pinatar, San Javier och Los Alcazares och i den södra delen av sjön sticker det upp fem öar som har vulkaniskt ursprung. I den nordligare delen av lagunen, i Santiago de la Ribera ligger en flygflottbas som ofta gör sej påmind när dom unga nyutbildade piloterna övningsflyger på låg höjd över lagunen. Vid ett av våra besök var det till och med en ung pilot som flög så lågt att den ena vingen skar vattenytan och störtade, med dödlig utgång som följd. Det var en tragisk händelse som innebar att all aktivitet från flottiljen upphörde under en längre period. Flygflottbasen i Santiago de la Ribera byggdes för drygt 100 år sedan och dess huvudsakliga syfte då, var att försvara hamnen i Cartagena, som är bas för den spanska medelhavsflottan.
Efter knappt tre veckor, var det dags att lämna idyllen vid lagunen Mar Menor. Vi lämnade Camping La Manga med en minnesbank fylld med härliga cykelturer och trevliga stunder i goda vänners sällskap. Vi har fått många goa skratt åt mer eller mindre sanningsenliga historier.
Framför oss hade vi Fortuna och camping La Fuente, som vi besökte på vår allra första vinterresa till Spanien, för 13 år sedan. En plats som är mest känd för sina termalbad och spaanläggningar uppe i Murcia bergen, cirka sex mil rakt väster om medelhavskusten.
Los Banos de Fortuna, Spanien Efter knappt en mil lämnade vi Costa Calida och ändrade kursen mot nordväst till bergen och den spanska landsbygden. Vi körde cirka 10 mil i det bergiga landskapet innan vi anlände Camping La Fuente och spaanläggningen La Fuente, en plats som vi minns från vår första övervintring i Spanien. Då, för 13 år sedan, fanns det bara ett 20 tal campingplatser och ett fåtal bungalows och trots det var anläggningen inte fullbelagd. Restaurangen var vinterstängd och spaanläggningen halvöppen och det hela kändes ganska öde och ensamt. Det som mötte oss nu var något helt annat. Det var ett myller med husbilar, husvagnar, bungalows och så vidare, som var uppbyggt runt spaanläggningen La Fuente. Även själva spaanläggningen var utbyggt med ytterligare ett poolområde, en större restaurang, sällskapsrum och så vidare. På själva campingen finns det nu också ett aktivitetsområde för utomhussporter typ paddelbanor, fotbollsplan, basket och så vidare för den yngre generationen, samt några boulebanor för oss som blekt våra kvarvarande hårsstrå. Alla närliggande markområden, har styckats av till campingplatser och bungalows och i dag finns det cirka 200 enheter och allt är fullbelagt, trots att det är vintersäsong. Det är en helt overklig utveckling som skett under dessa år och det är inte bara har här, det gäller hela Spanien. På vår första övervintring i Spanien, 2011, var nästan alla campingplatser stängda på grund av för dålig beläggning. I dag är alla öppna men nu är det i stället svårt att få plats. Vill man campa på dom attraktiva platserna måste man numera boka plats långt i förväg. Vi har till exempel redan bokat ett antal platser som vi vill besöka på nästkommande klimatflykt.
Termalkällor Fortuna kommun är mest känd för sina varma termalkällor som sprudlar upp ur jordlagren. Vattnet kommer från tusentals meters djup och för att få kallas termalkälla måste vattnet vara mer än 20 grader varmt när det når jordytan. Eftersom källan kommer från dessa enorma djup är det inte bara varmt, det innehåller oftast ett antal mineraler, vilket anses ha en hälsosam effekt på människliga organ. Förutom spaanläggningen på La Fuente, så finns det i närområdet, ett antal stora och små hotell med termalbad. Balneario de Leana, som är den mest kända och äldsta hotellet i regionen, tros ha en 2000-årig anknytning.
Ingång till spaanläggningen Balneario de Leana
Härlig utsikt mot bergen från Leanas poolområdet
Man tror att romarna, redan på vårt första århundrade e.kr, lät bygga ett stort kärl nära platsen där Leana-spaet ligger i dag. Kärlet, där det varma hälsosamma vattnet samlades, tillägnades nymferna (kvinnliga gudaväsen i den grekiska mytologin), för dess botande egenskaper. Ungefär fem hundra år senare utsattes platsen för en enorm jordbävning som fick den termiska källan att ändra riktning och det är ur den källan som man tror att Balneario de Leana får sitt termalvatten i dag. Våra planer med besöket på Camping la Fuente var cykling och bad. Tyvärr blev det inte så mycket cykling men det blev desto mer bad i den fantastiska anläggningen. Här finns två jättestora pooler med 36 gradigt termalvatten. Bägge har en helt öppen ytterdel samt en inre del som är täckt av en genomskinlig kupol.
Två likadana poler med en inre och en yttre del
Dom inre delarna har pulserande vattenstrålar från botten och från sidoväggarna och ovanifrån finns stora tunga pulserande vattenstrålar som masserar överkroppen. Det är en fantastisk känsla, nästa som en helkroppmassage, vart man än befinner sej i det bubblande och hälsosamma vattnet.
Strålarna från väggar och botten ger härlig massage
Helen masserar ryggen i tunga strålar ovanifrån
Några kortare turer på järnhästen blev det och på vår sista dag tog vi en tur till Fortuna som är huvudorten i omgivningarna. Fortuna, som ligger cirka fyra kilometer från La Fuente, är en mycket gammal stad som i dag har drygt 10 000 fastboende. Det är en stad med mycket stort behov av renoveringar, allt är gammalt och slitet och det verkar som om folk inte ens bryr sej. Men det kanske är så i dom här bergsbyarna. Här lever man på ett helt annat sätt, utan krav gällande på glamour och status och långt från stress och jäkt. Efter fem nätter var det dags att starta Carthagon igen och det som vi minns allra mest från besöket på Camping La Fuente är alla dom härliga termalbaden. Vi låg minst en och en halv timme varje dag i det 36 gradiga vattnet, med alla jetstrålar som mjukade upp våra, till åren komna kroppar. Ett minne som för alltid kommer att finnas på hårddisken.
Benicarlo, Spanien Våra masserade och tvagade kroppar lämnade La Fuente en tidig fredagsmorgon och målet för dagen var en sträcka på 38 mil till Benicarlo vid medelhavskusten. Eftersom vi var i trakterna kring vingården Delampa, utanför Murcia, där vi bunkrat vid ett flertal tillfällen, var ett besök helt givet. Vi släntrade in i butiken med de goda vinerna och en halvtimme senare hade vi stuvat in 62 flaskor i Carthagons vinkällare. Personalen visade sin tacksamhet med vårt besök genom att ge oss två av deras bästa viner på köpet och ett välkommen åter.
Vingården Delampa, på slätterna i Murciabergen
Det fick mej genast att tänka på allt vi köpt genom åren på systembolaget som aldrig, aldrig, aldrig visat någon som helst tacksamhet, inte ens ett välkommen åter. I stället möts man av blickar, som väcker skuldkänslor, när man köper mer än det socialstyrelsen rekommenderar. Efter Delampa var det cirka 30 mil kvar till camping Alegria del Mar i Benicarlo och direkt efter incheckningen, vid lunchtid, besökte vi campingens restaurang. I Fortuna var det tyskar som hördes och syntes mest men här i Benicarlo, på campingrestaurangen, var engelsmännen överrepresenterade. Gubbarna spelade biljard och drack öl och damerna satt och läppjade på sina drinkar. Vi svenskar, liksom övriga skandinaver, tillhör en liten, liten andel av de turister som cirkulerar i Sydeuropa vintertid, men dom finns och det är alltid lika trevligt när man träffar dom. Vår visit i bergen innebar att kuststräckan Costa Blanca låg utanför vår färdväg och att vi endast nuddade Costa Valencias norra spets innan vi anlände Benicarlo som ligger på Costa del Azahar, apelsinkusten. Apelsinkustens karaktärsdrag är pinjeklädda kullar som sluttar ner mot apelsinodlingarna vid kusten och den sträcker sej från Almenara i söder till Vinaros i norr. Benicarlo har cirka 29 000 fastboende och bebyggelsen består mestadels av äldre, ganska tråkiga och slitna flervåningshus. Till sevärdheterna hör bland annat en gammal tempelliknande kyrka från mitten av 1700-talet och hamnen som omgärdas av ett flertal restauranger.
Kyrkan Sant Bartomeu de Benicarlo från 1700-talet
Men det staden är mest känd för, är varken kyrkor eller hamn, utan för sina röda kraftiga viner. Knappt en mil norr om Benicarlo, utmed kusten, ligger Vinaros som är en betydligt vackrare och till synes modernare stad med en lång härlig strandpromenad där barer och restauranger trängs med varandra. Vägen dit var mycket cykelvänlig och den gick mestadels genom landsbygd med låga hus och odlade fält. Det första som mötte oss när vi lämnat landsbygden var en tjurfäktningsarena. Vi stannade till där för att se om vi kunde komma in men allt var igenbommat förutom en liten bar i ena hörnet. Från baren, där vi intog varsin öl, hittade jag en smygväg in på arenan, för att kunna ta några bilder på den kulturmärkta platsen. Det är fortfarande helt obegripligt att tjurfäktning fick alla att gå man ur huset för att se detta djurplågeriet som, tack och lov är förbjudet i dag. Dörrmattorna, eller matadorerna, som dom säger på spanska, var helgonförklarade och dom finns fortfarande avbildade på barer och andra offentliga platser.
Detta är gången som var tjurarnas väg till döden
Arenan som påminner om en grym tidsepok
Vi fastnade direkt för Vinaros och bestämde redan nu att göra ett återbesök nästkommande vinter. Ungefär lika långt söder om Benicarlo ligger en annan turistattraktion, Peniscola som på svenska betyder ”snoppgodis”, tror jag. Av namnet att döma skulle man kunna tro att det är en bordell, men det är det inte. Peniscola är en mycket välbesökt stad och det är framför allt den vackra borgen, på udden mellan hamnen och playan som lockar till nyfikenhet.
Klippan med Peniscola Castel och gamla staden Fram till 1294 e.Kr. ägde morerna borgen som därefter övertogs av de kristna tempelriddarna. Detta för att skydda pilgrimer som var på väg till det heliga landet eller det förlovade landet. I dag är Peniscola Castel, med den gamla stadsdelen innanför murarna, en stor turistattraktion och en plats där man kan koppla av med något rött i handen och bara njuta av utsikten.
Spätzle Fritz, Spanien På vår väg norrut har vi vid ett flertal tillfällen övernattat på en annorlunda ställplats, som ligger på den spanska landsbygden, cirka två och en halv mil norr om Benicarlo. Men innan vi vred om startnyckeln till Carthagon, var Helena tvungen att göra ett sista besök i mandellunden som låg precis intill vår campingplats. Helena älskar mandelträd för dess vackra rosa blad som vid denna årstid börjat övergå till vitt.
Helena gör ett sista besök under ett mandelträd
Fem övernattningarna blev det på Alegria del Mar och framför oss hade vi bara drygt två mil till den speciella platsen som ligger långt från allfartsvägarna utmed kusten. Från campingen i Benicarlo, åker man rakt ut på landsbygden med allt från olivlundar till frukt- och grönsaksodlingar. Det tyska paret, som äger platsen, fick för drygt 30 år sedan en affärsidé, ett något annorlunda tänk, som säkert flertalet ruskade på huvudet åt. Men paret stod på sej och 1990 öppnade dom en restaurang för campare. Deras iden var att alla skulle kunna övernatta efter intagen måltid med tillhörande drycker. Paret vände helt enkelt på tänket. Vanligast är ju att campingar har en mer eller mindre dålig restaurang, men familjen Fritz erbjöd i stället en gourmetrestaurang med en mer eller mindre dålig övernattningsplats. I dag kan man förstå iden, med då, 1990, när iden blev verklighet, fanns det ju knappast inte en campare ute på vägarna och husbilar var en mycket ovanlig syn. I dag finns det jättestora grusplaner, med plats för mer än 100 ekipage. Varje morgon töms dom grusade planerna och innan mörkret fallit är det fullbelagt igen. Man stannar en natt, äter och dricker gott och lämnar nästa morgon så fort alkomätaren visar grönt. Dag ut och dag in pågår detta och jag tror inte ens att Fritz hade kunnat förutspå detta, mitt ute i en apelsinlund.
Att vakna mitt i en apelsinlund är inte helt fel
Roses, Spanien Fortfarande mätta efter gårdagens Wienerschnitzel var det dags att lämna denna omöjliga satsning som det tyska paret ändå lyckades med, eller förutspådde dom verkligen husbilarnas enorma utveckling. Målet för dagen var drygt 35 mil i nordlig riktning, till Roses, som är vårt sista stopp i Spanien för denna säsong. På vägen dit passerade vi Costa Dorada – gyllene kusten, vars karaktärsdrag beskrivs som festlig och livlig. Salou och Tarragona till exempel, är vida känt för sitt ”håll i gång”, och eftersom man börjar närma sej det tresiffriga så är det kanske snart dags att göra ett besök.
Cirka sex mil norr om Barcelona börjar Costa Brava – den vilda kusten, som är den tionde och sista av Spaniens namngivna kuststräckor. Denna nordliga kuststräcka är mest känd för sin vilda, bergiga och orörda natur och den sträcker sej förbi Roses och ytterligare ett par mil till den franska gränsen. Vår förbeställda plats på Salata camping var inte till full belåtenhet. Främst för att det fanns ett stort träd mitt på tomten, men även för att den blivit väldigt lerig efter ett regn som kommit några dagar innan vår ankomst. Morgonen efter incheckningen, gick Helena med militäriskt taktfasta steg, till receptionen och efter det erbjöds vi en bättre och soligare plats. Till saken hör att just denna dag, blev svenska folket fullvärdiga medlemmar i NATO och Helena visade verkligen prov på hur man hanterar denna historiska händelse. Personalen i receptionen kommer säkerligen att för all framtid, darra när dom hör en svensk röst. Men en bra plats fick vi och vi känner oss helt nöjda med bytet och med personalens hjälpsamhet. Roses är en stad man gärna åker till och det som främst lockar är den fyra kilometer långa underbara strandboulevaden som går i en vid båge runt bukten.
Den vida bukten Roses, sedd från hamnområdet
Spanien kan stoltsera med att ha med två av 38 vikar, som godkänts av UNESCO som de vackraste i världen. Den ena är Santanderbukten som ligger i norra Spanien mot Biscayabukten, tio mil väster om Bilbao och den andra är Rosesbukten, där vi befinner oss, i Medelhavet.
Roses med dom snöklädda bergen i bakgrunden
För att få tillhöra denna eminenta skara måste vissa krav uppfyllas som till exempel att ha en rik fauna och flora, vara känd och omtyckt av både lokalbefolkning och turister, symboliska ruiner, gastronomiska upplevelser, med mera. När det gäller gamla byggnadsverk så är det Citadellet de Roses som lockar flest turister. Citadellet är en militärisk befästning som bland annat innehåller rester av den grekiska staden Rhode, som grundades 776 f.Kr. Citadellmuseet, el Museu de la Ciutadella de Roses, öppnad för första gången sina dörrar den 15 maj 2004. Ett annat, mindre välbesökt byggnad, är en gammal gravplats några kilometer upp i bergen som heter, Dolmen de la Creu d´en Cobertella som beräknas vara cirka 3 000 år gammal. Megalitdolmen, som denna typ av gravplatser kallas, består av stora plattor i granitgnejs staplade på varandra till en smal förkammare och en större gravkammare. Dolmen de la Creu grävdes fram av arkeologer i mitten av 1900-talet och efter ytterligare utgrävningar hittade man ett flertal megalitgravar i området. Man fann även skelettrester, keramik och romerska mynt inom området vilket tyder på att berget varit en större boplats under stenåldern.
Stora stenblock utgjorde gravplats på stenåldern
Vill man uppleva matkulturen så kan man till exempel köpa ett häfte med 10 kuponger till olika gastronomiska restauranger för att bilda sej om kockarnas kunnighet. Eller också gör man som vi mestadels gör, vi slinker in på någon strandbar och går därifrån med ett leende, efter en god måltid.
Bild som talar för sej själv
Söndag är marknadsdag i Roses och det utbudet som finns där är nog bland det mesta vi upplevt. Rättare sagt, det som inte finns på den marknaden, finns inte. Marknader kan man tycka vad man vill om, men det är ett trevligt inslag i den spanska kulturen, samtidigt som det är också en riktig plånbokstömmare. Vid vårt första besök, av två, kom vi tillsammans undan med tre par byxor och vid andra nöjde Helena sej med en liten billig väska. Marknadsplatsen i Roses ligger precis intill murarna på Citadellet och bara ett stenkast därifrån ligger hamnen. I den enorma hamnen finns alla typer av båtar, från styrpulpetare till oligarkliknande lyxkryssare och under sommarhalvåret utgår även ett större antal sightseeingbåtarar härifrån.
Lyxbåtar trängs om platserna i den stora hamnen
Några dagar efter vår ankomst till Camping Salata anslöt Lena och Håkan igen. Dom hade sedan vi skildes, varit på sin favoritplats, Villajoya. Det blev ett glatt återseende med kramar och dom traditionella berättelserna om dom senaste upplevelserna. Det blev många och långa cykelturer i det dramatiska landskapet, som även Lena och Håkan hakade på vid något tillfälle. En av dom längre etapperna var våra två besök i Castello de Empuries som har anor från vår tideräknings begynnelse. Om man befinner sej i dessa trakter så är den gamla stadskärnan väl värt ett besök liksom kyrkan Santa Maria från 1064 e.Kr.
Porten till den över 1000 år gamla kyrkan, Santa Maria
Att botanisera i dom smala gränderna eller ta en öl på det lilla torget kan väcka även en historieförnekares intresse.
Gamla smala gränder mellan 1000-åriga hus
Helena beundrar dom gamla husen runt torget
Vi hittade två trevliga cykelvägar till Castello de Empuries, en två mil lång, på grusvägar, genom ett till synes, nedlagd landsbygd och en hälften så lång väg via den unika staden Empuriabrava.
På bilden ser man det unika med Empuriabrava
Hela den moderna staden, som är från slutet av 1960-talet är uppbyggd på en oanvänd myrmark där några arkitekter, utan hängslen och livrem, beslutade sej för att bygga en maritim stad. Deras vision var att bygga en plats för båtfolk och Venedig låg som grund i deras tankar. (Se fotot ovan, alla blåa streck är konstgjorda kanaler för båtfolket). I staden finns inte mindre än 24 kilometer farbara kanaler där dom flesta har en egen båtplats strax utanför dörren. Vid ett tillfälle hyrde vi en liten motorbåt och med kartan och ratten i högsta hugg tog Håkan oss runt i kanalsystemet mellan alla lyxiga och överdimensionerade hus och lustjakter.
Kapten och ”försten” lotsar oss runt i kanalerna
Det var en trevlig upplevelse att få se alla vackra hus och dom egna lyxbåtarna, som ligger bara några meter från kanalen. Efter en dryg timme i dom vackra kanalerna, med en fullproppad minnesbank, förtöjde kaptenen sitt lånade skepp igen. Då hade vi sett det mesta av all den lyx och överflöd som Empuriabrava har att erbjuda och det är inte svårt att förstå att dom mest välbärgade söker sej till detta paradis. När vi gled hemåt mot Roses igen, på våra järnhästar, var det svårt att ta in all den lyx och överflöd som samlats på en och samma plats. Avundsjuka finns inte i min vokabulär, men visst skulle det vara trevligt med en boendemiljö, likt nedanstående bilder.
Vackra bilder som kan skapa avund hos många
På mindre än ett halvt sekel har en helt orörd sumpmark förvandlats till en lyxig stad, med en status som lockar de mest välbärgade. Vädret i Roses var väldigt omväxlande, precis som det är på våren hemma, men det var mestadels soligt och cykelvänligt. Några få dagar hade vädret väldigt bråttom och vid ett par tillfällen var det blött och kallt. Men däremellan kunde man slappna av på en uteservering i bukten och se på slokörade surfare, som saknade vind i sina segel. Några dagar innan vi skulle lämna Roses dök Anna-Lena och Jan-Olof upp. Dom var på väg hemåt och skulle bara stanna över en natt. Men vi fick ändå en trevlig eftermiddag tillsammans med glädje, skratt och en hel del friserade historier.
Fyra falkenbergare och Helena njuter i solskenet
Efter totalt 70 dagar på den spanska medelhavskusten var det nu dags att lämna landet för denna gång. Nu har vi bara ett sista stort planerat mål kvar, Livigno i Italien, där vi skall fira min 80-års dag.
Franska medelhavskusten Vi checkade ut tidig morgon från Camping Salata och innan vi lämnade Roses fyllde vi bilen med diverse godsaker från Mercadona, för nu var det dags att lämna Spanien för denna gång. Bara några mil senare passerade vi gränsen till Frankrike och efter ytterligare ett tjugotal mil checkade vi in på en ställplats, Air Camping Cars-Paul Riquet, i Montpellier. Vädret var strålande och efter stödbensölen tog vi en kortare promenad tillsammans med Lena och Håkan innan det var dags att slappa utanför husbilarna. Tidigt nästkommande morgon släppte vi handbromsen igen och framför oss hade vi cirka 50 mil, nästan rakt österut, till Caravan Park La Vesima några kilometer öster om Arenzano i Italien. Vi följde medelhavskusten på härliga trefiliga betalvägar, men smakar det så kostar det, för betalvägarna i Frankrike är oförskämt dyra. Alternativa vägar finns, men dom är inte att tänka på om man inte har obegränsad tid till övers, vilket vi pensionärer inte har. Statistiskt sett, så tillhör ju jag den grupp som står i tur att få en hyresfri etta med lock. Efter cirka fem timmar på dom franska vägarna passerade vi gränsen till Italien och nu fanns det faktiskt anledning till gnäll. Precis efter gränsövergången förbyttes vägarna från strykbordsläta dukar till, ”lappa och laga” vägar, likt luggslitna lapptäcken med rutor i gråskalans alla nyanser. Ytterligare några mil senare skulle vi upp i bergen där vägarbeten i tunnlar och på broar avlöste varandra med smala provisoriska filer som följd. Dessutom skulle vi samsas med alla tunga, breda lastbilar som dundrade fram i oförminskad hastighet. Det var många jobbiga mil som trots allt var värt mödan, eftersom utsikten från dom högt belägna vägarna bjöd på något alldeles extra. Från broarna på höjderna såg man små byar, som till exempel Sanremo med sina färgglada hus som klättrade upp på bergssidorna och i dalens mynning speglade sej Medelhavet i solskenet. Det var otroligt vackert, synd bara att man inte kunde stanna och fotografera det hela. I Spanien är dom flesta husen vitmålade, vilket ger ett fräscht intryck och i denna del av Italien är flertalet målade med glada pastellfärger från ljust gula till guldockra. På många gamla orter i Frankrike däremot, vet man inte vad färg är, där är de flesta fasaderna putsskadade och helt omålade, vilket gör att allt ser gammalt, grått och risigt ut.
Vesima, Frankrike Med facit i hand så förstår vi att det måste vara svårt att bygga och underhålla vägar i denna del av Italien. Det är tunnlar rakt igenom höga berg och höga broar över de djupa dalgångarna, som avlöser varandra. Dessutom är vägarna mycket hårt belastade med all den tunga trafik som fraktar gods kors och tvärs genom landet. Med sju, delvis jobbiga timmar bakom ratten, var det skönt att slappna av på campingen i Vesima som Helena förbokat, några mil väster om Genua, vid Medelhavet.
Valmadrera, Italien Efter en god natts sömn var det dags att släppa handbromsen igen och målet för dagen var Valmadrera, vid Comosjön. Vi hade knappt 25 mil framför oss och de första milen var precis som gårdagens avslutande del med söndriga, gropiga vägar i bergen, med vägbyggen och trångt om utrymmet. Men när vi efter någon timme var uppe på högplatån, blev det planare mark och betydligt bättre vägar som mestadels sträckte sej genom landsbygd. Trafiken rullade på i ett behagligt tempo men när vi närmade oss Milano, tjocknade det till sej ordentligt, vilket man oftast får räkna med när man är i närheten av storstäder. Vi körde in på en obemannad ställplats i Valmadrera med härlig utsikt över änden på Comosjöns östra ben, där floden Adda har sitt utflöde.
Den lilla hamnen vid foten av berget i Valmadrera
Lecco med kyrkan och dom härliga bergen på andra sidan sjön
Trängseln med massor av husbilar och fullbelagda campingar som vi upplevt i Spanien, fanns inte här. Ställplatsen som vi körde in på hade bara sju platser och när vi anlände var den helt tom men under vår vistelse kom det några nattsländrare till. Valmadrera är en mycket liten stad med drygt 11 000 fastboende men med mycket aktiviteter, i alla fall dom dagarna vi var där. Här pågick en regatta för ungdomar med optimistjollar och i den lilla viken hade vindsurfarna lekstuga. På huvudleden genom stan var det cyklister, med snabba dräkter, som syntes mest och vildhjärnor på vrålande 500 kubikare, som hördes mest. Efter tre övernattningar i den lilla byn med den härliga utsikten, hade vi drygt 17 mil framför oss mot det sista förplanerade målet på denna resa.
Livigno, Italien Vi vaknade till en vacker morgon och vår resa mot höjderna, tillsammans med Lena och Håkan, började med att ta oss över bron till Lecco och vägen, längs med den östra sidan av Comosjön.
Morgonsolen över Lecco på andra sidan sjö
På kartan såg det ut att kunna bli en mycket vacker sträckning på drygt tre och en halv mil upp till den norra delen av sjön, men ack vad vi bedrog oss. Nästan direkt efter Lecco körde vi in i en mörk tunnel som var helt befriad från utsikt och så pågick det hela sträckningen. Vi körde igenom drygt tio tunnlar med olika längder och mellan hålen in i bergen var det korta sträckningar med utsikt över sjön. När vi vände inåt landet, i ostlig riktning mot målet, fick vi kompensation för det som vi missat i tunnlarna. Vi körde cirka tio mil i den mycket vacker dalgången Valtellina med floden Adda som är en av Comosjöns viktigaste inflöden. Valtellina är en mycket bördig och bred dalgång med höga sluttande berg på ömse sidor. På låglandet odlas allt från grönsaker till äpplen och på sluttningarna, kan man se stora fält med vinrankor. Ända sedan vi startade vår hemresa från Roses har vi sett tecken på att våren är i annalkande. Utmed vägarna till exempel, har vägrenarnas sly börjat vakna till liv igen med sina små skirande gröna blad. När vi kom in i Valtellinadalen fick vi verkligen se att våren var i antågande. Dom gula buskarna, Forsythia och Mimosa, stod i full blom med sin kraftigt gula färg och på sluttningarna hade vinrankornas nakna stammar klätts med små gröna blad. Körsbärsträden blommade för fullt liksom Magnolieträden med sina olika färger från vitt till mörk lila och allt vittnade om att en ny vår är på gång. Trots allt som odlas och exporteras från dalen, så är den mest känd för sina viner med Valtellina DOC och Valtellina Superiore DOCG som dom mest eftertraktade. Vi lämnade dalen och strax efter Tirano började den drygt sju mil långa klättringen upp till målet i Livigno. De första tre milen gick svagt uppför och bestod bland annat av sex tunnlar med och en sammanlagd sträcka på cirka 13 kilometer. Med fyra mil kvar passerade vi Bormio och det var här klättringen började på allvar. Med en mil kvar till målet var vi uppe på drygt 2400 meter över havet och sedan gick det brant nerför till cirka 1800 meter där skidparadiset ligger. Det var en intressant körning med fantastiska vyer över bergsmassivet med snöklädda toppar som låg långt ovanför trädgränsen.
Vi anlände campingen med en helt molnfri blå himmel och en sol som fick snön att gnistra som små, små marmorflisor. Helle och Stefan, som redan var på plats, mottog oss med bamsekramar och vänliga fraser, innan det var dags för stödbensölen.
Falkenbergarnas Kabe och våran Carthago i bergen
Från campingen såg vi hur skidfolket forslades upp till höjderna i det stora liftsystemet och hur dom i välpreparerade backar snirklade sej ner till utgångspunkten igen. Det såg riktigt härligt ut, nästan så man blev sugen, men med ålderns rätt så tilläts jag att låta bli. Det fick räcka med att njuta av den fantastiska miljön i det myggfria soliga vädret. Redan tidigt nästa morgon stod Lena, Håkan och Stefan klara för att kasta sej ut i dom soldränkta pisterna. Jag och Helena strosade runt i den lilla byn som är helt uppbyggd på skidturismen, med allt från lyxiga restauranger, märkesbutiker, skattefria varor till ”after ski” syltor med dunka, dunka musik.
Helena suger på ett glas vitt i det vackra vädret
Och Stefan sköljer strupen med att stort glas gult
Det fanns även en vacker kyrka och några kulturmärkta gamla byggnader.
Alla byar har en kyrka i Italien, så även Livigno
En dekorerad gammal timmerstuga
För våran del blev det tyvärr bara två övernattningar på Livigno Ski Area på grund av att mina luftrör vägrade anpassa sej till den tunna luften som råder på dessa höjder. Dessutom blev vädret sämre med kyla och varning för snö. Planer var att vi skulle fira min 80-årsdag på skidorten, tillsammans med Falkenbergarna och Aleborna, men med en knapp vecka kvar till den 2 april, så tvingades vi ställa in dom planerna. Efter bamsekramar och lycka till lämnade vi skidorten på samma väg som vi kommit dit, tillbaka ner mot Valtellinadalen. Drygt sju mil och 1400 höjdmeter senare med branter, serpentiner och varma bromsbeläggningar, hittade vi en ställplats i Tirano, som ligger längst österut i den vackra dalen.
Tirano, Italien Jag kände direkt att det var lättare att andas på dessa höjder, men vädret hade en del till övers att önska. Det var grått, regnigt och ogästvänligt och inte alls så som vi upplevde Valtellinadalen på vår väg upp till Livigno. Efter första övernattningen vaknade vi av att det regnade kraftig. Byborna måste haft någon form av regndans under natten, för han med vattenspridaren, han däruppe, fullkomligt vräkte vatten över dalen. Framåt eftermiddagen, när blodomloppet nästan hade koagulerat av inaktivitet, dök plötsligt Aleborna, Helle och Stefan upp i regnet. Dom lämnade också Livigno i förtid, för dom hade sett att ett oväder var på väg mot skidorten. Det blev ett glatt och oväntat återseende som vi passade på att fira med Gammeldansk, öl och lite rött samt en god måltid i deras Frankia. Dom ville absolut, tillsammans med oss, fira min 80-årsdag som sedan länge var planerad i Livigno, men som vädrets makter och mina luftrör, satte stopp för. Eftersom alla ville vidare, vi norrut och Aleborna söderut så bestämde vi att fira det hela några dagar tidigare. Några dagar hit eller dit kan ju inte spela någon roll på ett 80-årigt liv. Innan det var dags att krypa till sängs, strax efter midnatt, hade vi fått i oss en riktig långlunch med tillhörande drycker och mer eller mindre sanna berättelser. Dagen efter fick jag presenter och alla som känner mej vet ju vad jag vill ha och det hade Aleborna och Falkenbergarna införskaffat i smyg. Det blev en treliters flaska rött plus en T-shirt med Ullared text på, vilket jag verkligen uppskattade.
Don efter person, tre liter rött till ett Ullaredfan
Senare på eftermiddagen var det dags att ta farväl med kramar och lycka till. Vi skulle starta vår färd norrut, tidigt nästa morgon och Aleborna, som har en annan dygnsrytm, skulle söderut mot Roses i Spanien. Till dagens mål, Innsbruck, hade vi smala serpentinvägar i kuperad terräng med omväxlande djupa dalar och höga berg. Det var nästan 30 mil till vår nästa övernattningsplats, Innsbruck i Österrike och på vägen dit skulle vi passera tre höga toppar plus det omtalade Brennerpasset. Det var ingen höghastighetsväg, men däremot var det ögongodis när man såg de höga snöklädda topparna i ena ögonvrån och de grönskande dalarna i den andra. Den högsta delen på bilvägen låg på cirka 2000 meter som är ungefär i höjd med Kebnekajse. Brennerpasset, som ligger på gränsen mellan Italien och Österrike, ligger på cirka 1400 meter över havet. Passet är i dag mest ökänt för att där alltid är trafikstockningar. När vi kom in i Österrike och Östtyrolen var det som att komma in i en helt annan värld. Här är gudomligt vackert, så vackert att ögonen tårar sej, med branta kala bergssidor som sluttar från kritvit snöklädda toppar till gröna välskötta dalar. Här är rent och städat och allt som grönskar är välklippt utan kvarliggande klipprester. Förutom skötseln på dom plana gröna ytorna har man, bland mycket annat, bevarat gamla fäbodar som tecken på att det funnits ett liv före vår epok. Fantastiskt vackert som alla och då framför allt våra kommunala beslutsfattare, borde ta sej en titt på. Efter en arbetsam men givande körning med dessa fantastiska minnesbilder på hornhinnan checkade vi in på Camping Kranebittenhof i Innsbruck. Vi rattade in Carthagon på en lämplig plats, gjorde ett kortare besök på campingrestaurangen innan det var ”god natt jord”. Tidigt nästa morgon smög vi på tomgång ut från campingen för en ny dagsetapp mot slutmålet Kiel och färjan till Göteborg. Det var en milsslukande men händelsefattig dag på Autobahn och i sovstaden Denkendorf hittade vi en parkering/ställplats bakom ett Gasthaus som var vinterstängd. Det var påskafton, vädret var bra och ensamheten i sovstaden hindrade inte Helena från att servera en riktig svensk påskmåltid med ägg, sill, nubbe och så vidare i solskenet utanför husbilen. Ännu tidigare nästa morgon var det dags för en lång dag på Autobahn. Målet var Hann Münden cirka 40 mil från sovstaden. Vi checkade vi in strax efter lunch på en ställplats strax intill den historiska byn. Hann Münden är en av dom vackraste städerna som vi besökt. Hela den gamla staden består av korsvirkeshus i flera våningar samt en jättestor kyrka, på ett stort torg, som kantas av de vackra byggnaderna. Staden omnämns av många som en av de sju vackrast belägna städerna i världen på grund av att den ligger i en kil där källflödena Werra och Fulda flyter samman och bildar Weser. I grönområdena inom vattendragen finns härliga rekreationsområden för både gammal och ugn. Den tidigast dokumenterade uppgiften om stadens historik, är att man 802 e.Kr anlade ett kloster i den gamla stadsdelen Altmunden. Tanken var att vi skulle stanna i Hann Münden ett par dagar men tyvärr hade ett nöjesfält parkerat sej på det torg där ställplatsen ligger. En natt stod vi ut med dunket från högtalarna innan vi drog vidare. Återigen en tidig start på dagen. Vi ställde in ”Tina” på en 32 milafärd till Stade som ligger intill floden Schwinge som är en biflod till Elbe, väster om Hamburg. Stade är också en mycket historisk stad med anor från 1000-talet och 1645 ockuperades den av svenskar som styrde staden fram till 1712 då danskarna erövrade staden. I dag har staden cirka 48 000 invånare. Även här var det meningen att stanna minst en heldag, men nu var det vädret som satte stopp för dessa planer, eller var det en begynnande hemlängtan. Hur som helst, en övernattning blev det innan vi rattade dom sista 13 milen till Kiel och nattfärjan till Göteborg. Jag firade min 80-årsdag med att kryssa Elbefloden på en bilfärja, en kortare körsträcka på den nordtyska landsbygden och en lång väntan Schwedenkaj innan vi kom ombord. På kvällen gjorde vi en kortare barrunda på den stora båten som vi avslutade med en god middag i restaurangen. Det var en lugn och trevlig födelsedag på tu man hand med hustrun och efter en god natts sömn vaknade vi i Göteborg. Jag vill avsluta denna reseberättelse med att tacka alla, alla, alla som gratulerade mej på 80-årsdagen. Tack vare dagens medier har alla koll på alla när det gäller till exempel födelsedagar.
Kort sammanfattning Resan startade med ett besök i Ullared i början på oktober 2023. Efter några kortare övernattningar på lika platser kom vi till Oradour Sur Glane, den brända staden i Frankrike, där man låtit ett helt samhälle stå kvar, i precis samma skick som det var efter en attack från tyska SS soldater. Det satte avtryck liksom Katedralstranden på den spanska nordkusten mot Biscayabukten. Det var en helt annan upplevelse med alla fantastiska formationer som naturen genom årtusenden skapat i skifferberget som möter havets våldsamma krafter. Aviero i Portugal som har ett helt gammalt fiskesamhälle med randigt målade hus, på längden och tvären, i olika pastellfärgade nyanser. Vårt första längre stopp var Falesia i Portugal där vi var i nästan två månader. Den vackra stranden, alla cykelturerna samt jul- och nyårsfirande med Lena och Håkan är mycket minnesvärt. Vår resa på den spanska Medelhavskusten stack ut på många sätt med mycket umgänge med goda vänner på La Manga till exempel. Men det som främst etsat sej fast i minnesbanken, var när vi drog upp i bergen till Fortuna och dom härliga termalbaden samt vår vistelse i Roses med sevärdheter, cykelturer och aha-upplevelser i allas smaker. Roses är den plats som vi allra helst vill återvända till. På skidparadiset Livigno hade vi sedan länge bestämt att fira min 80-årsdag. Vi bokade plats där i tio dagar men efter bara två dagar kändes det som att mina luftrör inte var tjockare än ett sugrör. Vi fick tyvärr säga adjö till Lena, Håkan, Helle och Stefan som skulle vara med på min stora dag. Vädret var rått och kallt så vi beslutade att ta oss fortast möjligt till Kiel och nattfärjan till Göteborg. Det blev sova, äta köra i fem dagar innan vi mönstrade på Stena Germanica, där vi, på tu man hand, firade min stora dag. Jag vill även, än en gång, passa på att tacka alla som gratulerade mej på 80-årsdagen med allt från telefonsamtal, sms och sociala medier.
Jungfruturen Efter den tredje årliga sammankomsten med Liner For Two gänget, som detta år gick av stapeln på Grisslehamn Marina och Camping var det dags för en förflyttning. Från Grisslehamn går det en färja till Eckerö på Åland och när vi ändå var i trakten beslutade vi oss för att återuppliva vår jungfruresa med husbil, som gick till Åland. På våren 2005 hämtade vi vår första husbil, en Dethleffs Esprit på Codat i Fritsla. Bara några veckor senare gick resan till ögruppen mellan Sverige och Finland som vi hade läst om i ett reklamblad. Eckerö Linjen, som är färjan mellan Grisslehamn och Eckerö, erbjöd då husvagn- och husbilekipage, en tur och returbiljett för 190 kronor inklusive två personer som vi nappade på.
Eckerö Linjen i Grisslehamn för 18 år sedan
Då, för 18 år sedan, fanns det bara ett fåtal husbilar på vägarna och väl framme på campingen var vi dom enda som hade husbil och man kan lugnt påstå att nyfikenheten var stor bland övriga campare.
Husbil var en nymodighet som väckte uppmärksamhet
Campare av alla kategorier smög sej fram och för att se denna nymodighet som, alla i dag vet, blev en fullkomlig explosion och nytändning på campinglivet. Då var det sällan man mötte en husbil och vid varje möte hejade och vinkade vi till varandra. På vår jungfrutur fastnade vi för Åland och dess natur, dom härliga cykelturerna och alla vänliga människor, men det tog hela 18 år innan vi gjorde ett återbesök på öriket i Bottenviken igen.
En ung Helena på en av alla härliga cykelturer i öriket 2005
Åland, en pärla i Bottenviken Åland består av cirka 20 000 öar och skär varav 6 700 är namngivna och 60 bebodda. Landet är sedan 1921 en självstyrande del av republiken Finland med egen regering och lagstiftning, egen flagga, egna registerskyltar och så vidare men den självstyrande republiken lyder under den finska presidenten. Svenska är ålänningarnas huvudspråk och valutan är Euro. Färjeturen till Eckerö tog cirka två timmar och drygt tre mil senare checkade vi in på Gröna Uddens camping i Mariehamn, som är huvudstad och enda stad i hela ögruppen. I huvudstaden bor drygt en tredjedel av Ålands befolkning, som vid senaste folkräkningen var knappt 30 000 personer, utspridda på 60 öar i olika storlekar. Vi hade förbokat sju övernattningar, inklusive midsommarhelgen, tillsammans med ”Balltorparna” Eva och Göran samt ”Hisingsborna” Eva och Dennis. Redan vid ankomsten kände vi att här kommer vi att trivas. Solen sken på en molnfri himmel, vindarna var svaga och sjön låg som en spegel vid foten av den gräsklädda slänten som skulle bli vår boplats en vecka framåt.
Pommern Skärgårdsriket har mycket att erbjuda och här är det aldrig långt till havet med det bräckta vattnet. Vårt första studiebesök blev Pommern, Ålands stolthet, som är ett gammalt fyramastat segelfartyg som gjorde sin sista resa 1939, i samband med att andra världskriget bröt ut. Båten är nästan 100 m lång och den seglade i 36 år på världens hav innan den skänktes till Mariehamns stad.
Förpiken på det ståtliga fyrmastade skeppet
Knapp 100 meter akterut sitter styrmannens stora ratt
Vid besöket fick vi ta på oss hörlurar som vid åtta olika stationer spelade upp händelseförlopp som skulle relatera till det hårda sjömanslivet på den tiden. När vi var i köket till exempel fick kocken med besked veta av den ständigt druckne stewarden att det är han som bestämmer matinköpen och menyn och om någon inte lyder den ordern, blir densamme bestraffad med kölhalning. När vi stod vid en av dom fyra masterna spelades det upp en episod om hur det kunde låta när jungmännen skulle reva segel i mycket hård vind vid Kap Horn. Det var ett intressant sätt att leva sej in i det hårda livet som sjömän fick utstå på den tiden. Ett besök på Pommern är ett måste om man är i närheten för det är verkligen en intressant upplevelse. Ålänningarna värnar verkligen om oss cyklisterna. I stort sett har alla dom stora lederna en avgränsad cykelled och bilisterna stannade alltid i god tid för att släppa fram oss när vi skulle korsa en väg, vare sej om man var fotgängare eller cyklist.
Österhamn Vår första cykeltur gick till Österhamn, där man i den norra delen har bevarat en gammal hamn med tidsenliga segelfartyg och byggnader som grånat av tidens tand. Allt vittnade om den svunna tiden då ålänningarna nästan helt levde på fiske. I sjökvarteret, som området kallas, lever fortfarande resterna av ett gammalt varv och en smedja. Båt- och skeppsbyggerimuseum finns och även ett antal utskänkningsställen med allt från pizza till kanelbullar.
Norra Österhamn var fylld med nostalgiska båtar och båthus
Där finns även en liten kyrka som damerna titta in i
Vid våra besök passade vi på att fylla magen med något, som till exempel en pizza. Vi ett tillfälle valde vi råraka som är en åländsk specialitet. Hela rätten tillagades och serverades från en kokvagn, typ korvkiosk. Rårakan, rårivna potatis, gräddades i ett våffeljärn och serverades med en klick sikrom och crème fraiche. Det var fantastisk gott och doften av tjära och tång försämrade inte upplevelsen i den gamla nostalgiska hamnen. Mellan den norra och södra delen av Österhamn finns det en modern småbåtshamn som är en av Nordens största med cirka 300 gästplatser.
F.P. von Knorring
F.P. von Knorring i Österhamnen där den är dockad
Lite längre söderut besökte vi ofta det gamla restaurangskeppet F.P. von Knorrings underbar uteservering på bryggan intill. Båten byggdes 1928 i Nederländerna, för att frakta varor och gods i kanalerna mellan Lemmer och Amsterdam. Fartyget avslutade sitt uppdrag 1959 och fram till 1989 bytte den ofta namn och arbetsuppgifter, innan den till slut dockades i Österhamn. Den bar då namnet Volga, men efter att den byggts om till restaurangbåt döptes den till F.P von Knorring efter kyrkoherden Frans Peter von Knorring. Knorring, som levde mellan 1792 och 1875, var en mäktig man på Åland där han bland annat bildade navigationsskola och 1858 startade Ålands första tidning. Han har även ett museum uppkallat efter sej och han står staty i Mariehamn.
Midsommar Vid lunchtid, på midsommaraftonen, var det dags för resning av den jättehöga och vackert dekorerade midsommarstången i Engelska Parken, grässlänten vid Pommern och Sjöfartsmuseet. Det var en resning som heter duga, lång, ståtlig och vacker.
Det var ingen lätt uppgift att resa den långa stången
Stångens topp var smyckad med en solfärgad flagga som symboliserar livgivande värme och under flaggan snurrade små segelbåtar runt stången, som en symbol för den åländska sjöfarten.
Den vackra toppen på årets midsommarstång
Afton firade vi tillsammans med våra medresenärer vid husbilarna. Det var förvånansvärt lugnt och tyst både på campingen och i staden, men vi åt och drack det som den svenska traditionen anbefaller och vi njöt av det helt underbara vädret som denna midsommarhelg hade att erbjuda. På midsommardagen blev det en längre cykeltur till bland annat Nåtö, sju kilometer från Mariehamn och ytterligare tre kilometer längre österut, till Järsö och daghemmet med det vackra namnet, Saltkråkan. På hemvägen efter två mils cykling stannade vi för att äta lunch på Knorrings brygga. Jag beställde stekt Abborre som var något av det godaste som passerat denna gastronomiska gom. Det är också en av ögruppens specialiteter, liksom Ålandspankaka och Råraka.
Det finns mycket att se och göra på Åland och på våran korta vistelse hann vi inte ens med en bråkdel, så eventuellt kan det bli ytterligare ett återbesök.
Ett tips till er som har för avsikt att besöka öriket i Bottenhavet är att inte bara boka en plats under er vistelse, utan ta en eller ett par nätter på olika ställen, för varje liten ö har alltid något att erbjuda, men självfallet händer det mesta i Mariehamn.
Sevärdheter som vi missa, som vi tar nästa gång
Vandringslederna Grottstigen och Trollstigen med otroliga naturupplevelser på ön Geta
Båttur från Mariehamn till Kobba Klintar och Rödhamn
Bomarsunds fästning med kvarlevor från Ryska militären
