Sandlådan

 

Balkongen

Första tecken på många gubbars ålderdom är när kepsen ersätter det som börjat vissna eller helt försvunnit på den översta kroppsdelen. För flertalet kvinnor är det schaletten som ringlas runt den kroppsdel som med åldern fått en kalkonliknande hud.
Alla har dock ett gemensamt. När man börjar blicka bakåt, när man pratar mer om det som skett än vad som kommer att ske… då är man gammal.
Jag blickar också bakåt och egentligen är det ju inte är så konstigt. Jag har ju levt längre än vad jag kommer att leva om jag händelsevis inte lever till jag fyllt 140.

Vårt arbetslag, som gemensamt kallas fastighetsservice, är uppdelat i ett antal fastighetsskötare som är stationerade på ett visst område och till fastighetsskötarens hjälp finns det reparatörer från olika yrkesgrupper.
Reparatörerna, som anses vara lite finare än oss fastighetsskötare, har egna servicebilar, högre lön och betydligt friare arbetsuppgifter och det är inte helt ovanligt att vi känner en viss avundsjuka. Jag vet inte, men till saken hör att vår fackordförande tillhörde just reparatörsgruppen.
Undra om det inte var ‚ÄĚJante‚ÄĚ som vaknade inom mej nu.

På ett av de bostadsområden som jag var stationerad, finns det balkonger som sticker ut en dryg meter utanför fasadlivet. Ytan under balkongen är avsedd för gående, men för att extremt långa människor inte skall slå i huvudet har man försett balkongens underkant med gulsvart varningstejp.

V√•r arbetskamrat, r√∂rkr√∂karn skulle en dag just till detta omr√•de. F√∂r att ‚ÄĚr√∂ris‚ÄĚ skulle kunna komma riktigt n√§ra arbetsomr√•det med sin ‚ÄĚfolkabuss‚ÄĚ k√∂rde han in under en s√•dan balkong.
Han lastade ur bilen med materialet som skulle bytas, utförde sin uppgift, och några timmar senare var det dags att lämna platsen.

Bussen med de tunga elementen, som nu var monterade, hade lyft sej så mycket att den kilat fast sej under balkongen.
Försiktigt försökte han backa därifrån men det gick inte… den satt bom fast.
N√§r ‚ÄĚr√∂ris‚ÄĚ f√∂rstod att bilen kilats fast ordentligt √∂kade han gasp√•draget och samtidigt motorljudet.

Balkongen

En parkering som röris inte var helt nöjd med

Folk, unga som gamla, blev nyfikna och samlades runt bilen. Det blev en engagerad folksamling och i takt med hejaropen och appl√•derna skiftade ‚ÄĚR√∂ris‚ÄĚ ansiktsf√§rg fr√•n r√∂d till illr√∂d.
I dom l√§gena √§r √•sk√•darna alltid v√§ldigt kreativa. Det kom med f√∂rslag som‚Ķ kapa taket s√• f√•r du en cabriolet… ring efter den fete f√∂rvaltningschefen‚Ķ l√•t den st√• f√∂r den rostar snart bort √§nd√• o.s.v.

En person f√∂reslog att man skulle sl√§ppa ut luften ur d√§cken‚Ķ vilket ‚ÄĚr√∂ris‚ÄĚ ocks√• gjorde. Med tomma d√§ck sj√∂nk folkabussen s√• pass mycket att han kunde backa ut.
F√∂r att hj√§lpa r√∂rkr√∂karn att f√• bort servicebilen fr√•n omr√•det st√§llde v√§nliga, leende och skadeglada, arbetskamrater upp och k√∂rde, i skytteltrafik, b√§rbara pumpar fram och tillbaka fr√•n ‚ÄĚtapparna‚ÄĚ i n√§romr√•det.

Det appl√•derades, gliringarna haglade och skadegl√§djen, den sannaste gl√§djen, visade inga gr√§nser n√§r r√∂ris med ‚ÄĚgamnacke‚ÄĚ och skamsen blick l√§mnade omr√•det och folksamlingen.

Det var en ot√§ck tystnad i matsalen n√§r ‚ÄĚr√∂ris‚ÄĚ kom tillbaka. Ingen tittade √•t hans h√•ll, alla l√•tsades som att han inte fanns och det var kn√§pp tyst under m√•nga sekunder, tills alla st√§llde sej upp och under hj√§rtliga skratt appl√•derade hans bedrift.

Som sagt… med sådana vänner behöver man inga ovänner.

1 Bosse