Jungfruresan

Att köpa husbil Àr ett stort steg. Det Àr dyrt och det finns mycket att tÀnka pÄ om man Àr oerfaren. Vi införskaffade viktig information i facktidningar, vi mjölkade erfarna pÄ kunskaper och vi blickade tillbaka pÄ vÄrt tidigare innehav av husvagn.
Efter mĂ„nga besök, genomgĂ„ngar, tjöt med sĂ€ljare och all ovanstĂ„ende information i minnesbanken bestĂ€mde vi oss för en halvintegrerad Knaus som hade allt en oerfaren nybörjare kan önska sej
 och mĂ„hĂ€nda lite till.

Eftersom vi fortfarande lever i de gamla könsrollerna sÄ Àr det jag som hÄller kollen pÄ det tekniska som t.ex. motorstyrka, vÀrmesystem, isolering, tankvolymer, bagageutrymmen, markiser, stödben osv. Bodil dÀremot, sköter det estetiska och hon har alltid full koll pÄ köks- och toadelen, fÀrgsÀttning, gardiner, mattor, bÀddar mm.
Vi Àr nÀmligen sÄ gammalmodiga att vi fördelar vÄra arbetsbördor efter det vi Àr bra pÄ och det man Àr bra pÄ brukar man som regel ocksÄ tycka om. Ja jag vet att mÄnga tycker det Àr analogt, men vi trivs i alla fall med fördelningen.

VÄr första tur med Knasen, som vi kallar den, var de 15 milen frÄn inköpsstÀllet till hemmet.
Stolt som en tupp, men vÀldigt skakig, spÀnd och nervös, rattade jag, i snigelfart, det stora ekipaget hemÄt. Det var en mÀktig kÀnsla att sitta pÄ denna höjd och se de smÄ personbilarna som, likt norrlÀndska myggsvÀrmar, for omkring oss. Vissa tutade, de tyckte nog att hastigheten var vÀl lÄg, dom kunde ju inte veta att det var vÄr jungfrutur och att jag var oerfaren som chaufför i en sÄ stor bil.
Mötande husbilar dĂ€remot, vinkade glatt och jag undrade hur i h
 vete dom kunde veta att detta var vĂ„r första tur
 eller var det sĂ„ att vĂ„r lycka lyste igenom? Nej
 sĂ„ var det inte, för efter ett antal glada vinkningar förstod vi att husbilsĂ€gare alltid hejar pĂ„ varandra nĂ€r de möts, precis som bĂ„tfolket gör till sjöss.

VÀl hemma pÄ den bitvis smala vÀgen och en begynnande svettlukt var det dags för nÀsta utmaning. Jag skulle backa in pÄ gÄrden.
VÄr gÄrdsplan Àr smal och den gÄr vinkelrÀtt mot en Ànnu smalare grusvÀg.
Jag hade hela bilden klar
 köra förbi gĂ„rdsplanen med nĂ„gon billĂ€ngd, lĂ€gga in backen och vrida över ratten till max. Detta har jag ju gjort 100-tals gĂ„nger, fast dĂ„ med en liten personbil.
I min Ă„lder, med en nĂ„got osmidig korpulent kropp, Ă€r det svĂ„rt att vĂ€nda sej om och se ut genom bakrutan nĂ€r man backar. Detta har jag ofta svurit över
 varför fĂ„r man inte behĂ„lla sin smidighet frĂ„n ungdomsĂ„ren? HallĂ„ dĂ€ruppe
 Ă€r det verkligen för mycket begĂ€rt?
Husbilen hade ingen bakruta
 dĂ€r bak var bara en stor skĂ„pklĂ€dd vĂ€gg, och hur gör man dĂ„?
Jo Bodil fick helt enkelt en ny arbetsuppgift och det var att leda mej in. Det var inget hon gillade men alternativet var att vi bytte roller, alltsÄ att hon satte sig bakom ratten. Det blev aldrig ens en diskussion utan hon gick motvilligt med hÀngande huvud och slÀpande fötter och stÀllde sig bakom bilen. Hon tyckte nog att detta var skÀmmigt.

                        Bodil dirigerar 

NĂ€r jag började backa sprang hon fram och tillbaka bakom bilen och viftade med armarna som en tokig dirigent. Jag fattade ”slet ingen ting” som dansken sĂ€ger. Ibland sĂ„g jag henne i nĂ„gon av de yttre backspeglarna, ibland inte och ibland dunkade det till i plĂ„ten sĂ„ jag trodde jag kört över henne. Tack och lov var det inte sĂ„, hon ville bara fĂ„ stopp pĂ„ bilen.
NÀsta bekymmer, det var inte bara svÄrigheten att vinkla in bilen pÄ gÄrdsplanen. Det var höjden pÄ husbilen. En hög husbil och ett lÄgt hus innebÀr att man Àven mÄste ha koll pÄ husets utstickande tak vilket Bodil sÄklart hade.
Efter mÄnga turer fram och tillbaka lyckades jag sjöblöt i svett, ta mej ur bilen för att göra high five med hustrun. Husbilen hade kommit hem och jösses sÄ stolta vi var.

Hela den kvĂ€llen tillbringade vi i husbilen. Bodil lagde en god matrĂ€tt och jag korkade upp den ena pavan efter den andra
 man skall ju göra det man Ă€r bra pĂ„.
Innan lÀggdags hade vÄra planer pÄ resmÄl med husbilen blivit bÄde mÄnga och lÄnga. Det var allt frÄn en övernattning pÄ KlÀdesholmen, nÄgra kilometer hemifrÄn, till övervintring i Spanien.
För att förverkliga alla kvÀllens önskemÄl mÄste vi nog be livet om en tidförlÀngning.

Dagen efter, nÀr glÀdjefnatten stillat sej, hade vi en nÄgot nyktrare syn pÄ den nÀrmaste framtiden. Prioritet ett var att lÀra oss husbilens alla funktioner. Vi fick med oss en hel sÀck med manualer och instruktioner som skulle plöjas igenom och körtekniken mÄste finslipas innan det var dags att ge sig ut pÄ de stora Àventyren.