Jungfruresan
Att köpa husbil är ett stort steg. Det är dyrt och det finns mycket att tänka på om man är oerfaren. Vi införskaffade viktig information i facktidningar, vi mjölkade erfarna på kunskaper och vi blickade tillbaka på vårt tidigare innehav av husvagn.
Efter många besök, genomgångar, tjöt med säljare och all ovanstående information i minnesbanken bestämde vi oss för en halvintegrerad Knaus som hade allt en oerfaren nybörjare kan önska sej… och måhända lite till.
Eftersom vi fortfarande lever i de gamla könsrollerna så är det jag som håller kollen på det tekniska som t.ex. motorstyrka, värmesystem, isolering, tankvolymer, bagageutrymmen, markiser, stödben osv. Bodil däremot, sköter det estetiska och hon har alltid full koll på köks- och toadelen, färgsättning, gardiner, mattor, bäddar mm.
Vi är nämligen så gammalmodiga att vi fördelar våra arbetsbördor efter det vi är bra på och det man är bra på brukar man som regel också tycka om. Ja jag vet att många tycker det är analogt, men vi trivs i alla fall med fördelningen.
Vår första tur med Knasen, som vi kallar den, var de 15 milen från inköpsstället till hemmet.
Stolt som en tupp, men väldigt skakig, spänd och nervös, rattade jag, i snigelfart, det stora ekipaget hemåt. Det var en mäktig känsla att sitta på denna höjd och se de små personbilarna som, likt norrländska myggsvärmar, for omkring oss. Vissa tutade, de tyckte nog att hastigheten var väl låg, dom kunde ju inte veta att det var vår jungfrutur och att jag var oerfaren som chaufför i en så stor bil.
Mötande husbilar däremot, vinkade glatt och jag undrade hur i h… vete dom kunde veta att detta var vår första tur… eller var det så att vår lycka lyste igenom? Nej… så var det inte, för efter ett antal glada vinkningar förstod vi att husbilsägare alltid hejar på varandra när de möts, precis som båtfolket gör till sjöss.
Väl hemma på den bitvis smala vägen och en begynnande svettlukt var det dags för nästa utmaning. Jag skulle backa in på gården.
Vår gårdsplan är smal och den går vinkelrätt mot en ännu smalare grusväg.
Jag hade hela bilden klar… köra förbi gårdsplanen med någon billängd, lägga in backen och vrida över ratten till max. Detta har jag ju gjort 100-tals gånger, fast då med en liten personbil.
I min ålder, med en något osmidig korpulent kropp, är det svårt att vända sej om och se ut genom bakrutan när man backar. Detta har jag ofta svurit över… varför får man inte behålla sin smidighet från ungdomsåren? Hallå däruppe… är det verkligen för mycket begärt?
Husbilen hade ingen bakruta… där bak var bara en stor skåpklädd vägg, och hur gör man då?
Jo Bodil fick helt enkelt en ny arbetsuppgift och det var att leda mej in. Det var inget hon gillade men alternativet var att vi bytte roller, alltså att hon satte sig bakom ratten. Det blev aldrig ens en diskussion utan hon gick motvilligt med hängande huvud och släpande fötter och ställde sig bakom bilen. Hon tyckte nog att detta var skämmigt.
När jag började backa sprang hon fram och tillbaka bakom bilen och viftade med armarna som en tokig dirigent. Jag fattade ”slet ingen ting” som dansken säger. Ibland såg jag henne i någon av de yttre backspeglarna, ibland inte och ibland dunkade det till i plåten så jag trodde jag kört över henne. Tack och lov var det inte så, hon ville bara få stopp på bilen.
Nästa bekymmer, det var inte bara svårigheten att vinkla in bilen på gårdsplanen. Det var höjden på husbilen. En hög husbil och ett lågt hus innebär att man även måste ha koll på husets utstickande tak vilket Bodil såklart hade.
Efter många turer fram och tillbaka lyckades jag sjöblöt i svett, ta mej ur bilen för att göra high five med hustrun. Husbilen hade kommit hem och jösses så stolta vi var.
Hela den kvällen tillbringade vi i husbilen. Bodil lagde en god maträtt och jag korkade upp den ena pavan efter den andra… man skall ju göra det man är bra på.
Innan läggdags hade våra planer på resmål med husbilen blivit både många och långa. Det var allt från en övernattning på Klädesholmen, några kilometer hemifrån, till övervintring i Spanien.
För att förverkliga alla kvällens önskemål måste vi nog be livet om en tidförlängning.
Dagen efter, när glädjefnatten stillat sej, hade vi en något nyktrare syn på den närmaste framtiden. Prioritet ett var att lära oss husbilens alla funktioner. Vi fick med oss en hel säck med manualer och instruktioner som skulle plöjas igenom och körtekniken måste finslipas innan det var dags att ge sig ut på de stora äventyren.
