Bo och Bodil. Ett strävsamt gammalt par

 

Presentation

Hej! Jag heter Bo Möller. Jag och min fru Bodil har fått den stora äran att skriva om en campares vardagshändelser på denna sida, vilket vi ser fram emot. Vi gör det helt ideellt och det finns ingen journalistisk bakgrund, som det så vackert heter, så det får bli som det blir.
Att vi inte tar betalt är förmodligen anledningen till att Arly och Helena har bett just oss.

Jag, Bo Möller, som ung fastighetsskötare

Sedan urminnes tider har jag arbetat som fastighetsskötare på ett medelstort fastighetsbolag som använde den urdumma klyschan ”En bättre värld i Mölndal” i sin marknadsföring.
Marknadsföring förresten! Varför slänga pengar på sånt i dessa bostadsbristens tider. Om det finns en kö på tusentals bostadslösa och väntetiden, för att få en lägenhet, är 5-10 år ….bryr man sej då om bolagens jä…la marknadsföring??? Nej såklart inte, man tar första bästa lägenhet oavsett i vilket fastighetsbolag den finns.
Marknadsföring är pengar i sjön, det är bara till för inbördes beundran mellan höjdarna i de olika bolagen……”såg du vilken fräck slogan dom har i Mölndal, näää…men då måste vi också ha en….. osv…… vi bokar tid för brainstorming på någon ostörd ort….men glöm inte dansskorna.
Ja herrena då vilka glidare, det vore väl bättre att dom höll sej hemma och byggde lägenheter, så att mina barn och barnbarn har någonstans att bo när dom blir flygfärdiga.

Sån är jag och det står jag för. ”Jantelagen”, som den kallas, finns av födsel och ohejdad vana inom mej, trots att jag försöker borsta bort den.

När jag var fastighetsskötare fick jag för många år sedan frågan om jag ville skriva något i bolagets hyresgästtidning. Vår marknadschef tyckte att tidningen borde vara lite folkligare och en röst från ”fältet” skulle säkert vara uppskattat bland våra hyresgäster.
Det gick sådär. Efter några nummer lades min röst från ”fältet” ner.

Anledningen fick jag aldrig reda på men jag tror att jag var lite för oförsiktig med mitt språk när jag t.ex. kallade vår chef för ”den frivillige golfaren” eller ”Jesus”, som kontorspersonalen valt att kalla honom. Alla vet vem han är men ingen har sett honom.
När jag dessutom kallade våra kommunalpolitiker, bolagets styrelse, en samling arbetsskygga verbalerotiker” och förvaltningschefen för ”lika fet som lat” tror jag att frispråkigheten gick lite för långt. Redaktören för tidningen, han som talar fortare än tanken, på både in och utandning, bad mej, vänligen men bestämt, att lägga ner skrivandet.

Jag och Bodil har som sagt blivit ombedda att skriva några rader på den här sidan.
Vi kommer vi nog att skriva en del om husbilsresenärens vardagsliv, kanske några återblickar på arbetslivet och lite annat smått och gott. Vi får väl se vad det blir.
Trots att jag försöker skaka av mej ”Janten” kan jag inte lova att jag inte tar upp aktuella händelser som jag har negativa synpunkter på.