PensionĂ€ren eller ”Hedersmedborgaren” som vi kallas i Norge

Inledning
Efter 52 Är pÄ arbetsmarknaden Àr det nu dags för en ny epok i livet.
Det Àr nu frukterna skall skördas, det Àr nu den livslÄnga skatteÄterbÀringen trÀder in och det Àr nu jag avlönas utan att behöva göra ett enda handtag.
Det Àr nu som jag, för stadsbudgetens skull, borde lÀgga mig ner och dö.
Det blir en omstÀllning som heter duga. Efter att varit sÄ effektiv och arbetsam som möjligt under 52 Är, skall jag nu helt plötsligt göra sÄ lite som möjligt.
De sista 20 Ären före min pensionering har jag varit verksam i HSB Mölndal och MölndalsbostÀder.
Jag började 1990 som Förvaltningssamordnare och efter sex mĂ„nader blev jag Förvaltningschef. Efter 17 Ă„r, vid 63 Ă„rs Ă„lder, ”trappade jag ner” genom att ta hand om företagets marknadsfrĂ„gor och de sista dryga tvĂ„ Ă„ren har jag fungerat som stöd för förvaltningen.
Det har varit en lÄngdragen, men bekvÀm, utfasning frÄn arbetslivet med en successiv anpassning till pensioneringen.
Det hÀnder givetvis vÀldigt mycket, bÄde roligt och trÄkigt, under en sÄ lÄng tidsperiod och jag vÀljer att ge er nÄgra Äterblickar som jag sjÀlv minns med varmt hjÀrta.

Jag börjar denna sammanfattning med att beskriva första kontakten med mina nya arbetskamrater, en kontakt som jag inte var helt nöjd med.  

VÀsterÄs och BO -90
Första dagen pÄ jobbet och första kontakten med HSB Mölndal och MölndalsbostÀder, (som jag fortsÀttningsvis kallar bolaget) var pÄ en personalresa till BO -90 i VÀsterÄs.
Jag sÄg med spÀnning fram mot resan eftersom jag hÀr skulle fÄ trÀffa alla mina nya arbetskamrater.
Som nyanstÀlld samordnare/chef kÀnde jag hur blickar och viskningar följde mig nÀr jag, en tidig torsdagsmorgon, steg pÄ bussen i Mölndal.
Efter en lÄng, seg och ganska tyst resa var vi Àntligen framme vid hotellet i VÀsterÄs dÀr vi blev tilldelade vÄra rum.
Aftonen flöt, för min del i lugnets tecken pÄ en av stadens restauranter och vid elvatiden kröp jag till kojs för att vara pigg och frÀsch inför nÀsta dags planerade rundresa.

PÄ fredagens program stod det frukost klockan Ätta och klockan nio skulle bussen avgÄ till BO -90.
Eftersom jag Ă€r en morgonpigg person brydde jag mig inte om att stĂ€lla nĂ„gon klocka – jag vaknar ju alltid vid sextiden.
Jag vÀcktes av ett vÄldsamt bankande pÄ min dörr. Det var mörkt i rummet och jag hade ingen aning om hur mycket klockan var.
Utanför dörren stod Ingrid, dÄvarande marknadschef pÄ bolaget.
Med en mycket irriterad röst, hon gick nĂ€stan upp i falsett nĂ€r hon ropade
 ”ska du me eller”!!!?
En halvtimme försenad, med nedfĂ€lld blick och en lĂ€tt rodnad, gick jag ombord pĂ„ bussen som var fullpackad med hĂ„nfullt leende ”arbetskamrater” som suttit dĂ€r och vĂ€ntat pĂ„ sin nye chef. Viskningarna och blickarna gjorde mig sĂ„ skamsen att jag inte ens kom mej för att be om ursĂ€kt.

SÄ startade min 20-Äriga resa pÄ det bolag som jag nu lÀmnar p.g.a. pensionering. Det var kanske inte nÄgon önskestart men det blev ÀndÄ ett minne för livet.

Första kontakten pÄ fÀltet
Min fösta arbetsmĂ€ssiga kontakt med ”gubbarna pĂ„ fĂ€ltet” var vid ett besök hos Affe och Tobbe pĂ„ kvarteret RĂ€vekĂ€rr. Efter lite allmĂ€nt snack hit och dit sa den ene fastighetsskötaren, jag kommer inte ihĂ„g vilken, att sköter du ditt jobb lika bra som Evert, min företrĂ€dare, sĂ„ kommer det hĂ€r att gĂ„ bra.
OK, sa jag, och hur gjorde han dÄ?
Jo svarade gubbarna med lÀtt flackande blick, han sökte oss aldrig, han var aldrig hÀr och han ringde vÀldigt sÀllan.

Halsoperation
Under 90-talet var det ”pĂ„ modet” att snarkoperera sig. Bland de första ut var jag efter pĂ„tryckningar frĂ„n hustrun. Även dĂ„varande servicechefen Sven tyckte idĂ©n var bra, eftersom han ofta delade rum med mig pĂ„ vĂ„ra resor med bolaget. Sagt och gjort. Tiden efter operationen var ”djĂ€vulsk”, varje andetag var som att dra en för grov borstviska i stĂ„l (sotarverktyg) genom ett lĂ„ngt och allt för smalt rör.
Att skratta, hosta, Àta eller dricka var inte tÀnkbart veckorna efter operationen.

Efter en snarkoperation Àr man inte speciellt kaxig.
Man kÀnner sig som fÄngad i en flaska utan att komma Ät dropparna

Efter nÄgot halvÄr var det Äter dags att dela rum med servicechefen och vi tog som vanligt nÄgra glas rött till middagen innan det var dags att bÀdda ner sig.
Morgonen efter, nÀr den yrvakna och sömndruckna rumskamraten vaknat till liv igen, tittade han pÄ mig med en mörk blick och sa:
Den dÀr operationen borde du allt reklamera.

Ålborg
NĂ€r Lennart Oliv fyllde 50 Ă„r Ă„kte all personal pĂ„ konferens till Ålborg. Som vanligt var det en trevlig resa med bĂ„de arbete och festligheter och som vanligt hade nĂ„gra personer svĂ„rt för att ansluta sig till konferensen ”dagen efter”.

Lördag morgon, samma dag som Lennart fyllde Är, började konferensen med att han fick stÀlla sig bakom en skÀrm, ta av sig sina klÀder, plÄnbok, mobil och övriga tillhörigheter. DÀrefter tvingades han klÀ sig i en helvit sjömansdrÀkt som skulle bÀras resten av helgen.

NĂ€r jag och Lennart, i en paus vid 10-tiden, gick ut för att fĂ„ lite frisk luft mötte vi nĂ„gra av de personer som ”hoppat av” lördagens morgonsamling.
Jag har aldrig sett sÄ skrÀckslagna ansiktsutryck som dessa herrar visade upp nÀr de fick se denne spökliknande person i en stor vit drÀkt, vit sjömansmössa och skrÀmmande likhet med VD:n.

NĂ€r gubbarna hĂ€mtat sig frĂ„n den vĂ€rsta chocken stammade den ene, med en fĂ€rsk doft av öl och gammeldansk fram – vi
vi ville bara se pĂ„ stan och vi
vi skall genast g, g, gĂ„ tillbaka till d, d, dom andra. NĂ€, nĂ€, nĂ€r bör, bör, börjar konferensen fö, fö, förresten?

Det var pÄ denna personalresa som de flesta fick tillbringa hemfÀrden med huvudet i en spypÄse.
SjĂ€lv var jag sĂ„ dĂ„lig att jag lovade mig sjĂ€lv att aldrig, aldrig, aldrig dricka en droppe mer – tills jag fick reda pĂ„ att vi blivit matförgiftade pĂ„ en av Ålborgs restauranter.

Mölndals Broloppet
Förr arrangerade Mölndals AIK ett Ärligt stadslopp för motionÀrer och familjer i alla Äldrar. Jag ansÄg mig sjÀlv som en vÀltrÀnad motionÀr och vid ett tillfÀlle stÀllde jag mig pÄ startlinjen för att visa min kapacitet för tveksamma arbetskamrater. Loppet var en mil lÄngt, nÄgra promenerade med sin barnvagn, andra joggade i lugn takt och vissa gick in för att springa sÄ fort som möjligt.

Jag, vĂ€ltrĂ€nad som jag var, valde att ”ta rygg” pĂ„ nĂ„gra av bolagets yngre ”vinthundar”. Jag hĂ€ngde hjĂ€lpligt med i ca 7 kilometer, men nĂ€r de andra sĂ„g detta la de pĂ„ ett extra kol.

Efter ca 9 kilometer försvann min syreupptagningsförmÄga, jag kippade efter luft som en nyfÄngad fisk. Benen kÀndes som tvÄ betongplintar och huvudet dunkade som en pÄlmaskin. Jag hade gÄtt in i vÀggen och nÀr jag pÄ de sista hundra metrarna passerades av en familj med barnvagn, mörknade det helt. Jag minns inte ens om jag kom i mÄl.

Det kan kÀnnas onödigt att ens nÀmna den skadeglÀdje som visades efter denna uppvisning.

BĂ„tresa
Personalklubben hade ordnat en bÄtresa till Danmark för alla anstÀllda. Min popularitet var inte alltid pÄ topp och vid just denna tidsperiod lÄg den i botten. Det viskades om att, Àr jag med pÄ resan sÄ skall jag kastas överbord vid lÀmpligt tillfÀlle. Jag Äkte med, trots viskningarna, och vi hade som alltid vÀldigt trevligt tillsammans.

Vissa personer ville att jag skulle bli makrillmat

Det enda som hÀnde var att en lindrigt nykter fastighetsarbetare kom fram till mig under smÄtimmarna och sa.
– Sedan du kom till bolaget har allt gĂ„tt Ă„t helvete!

Uthyrningen
Under första hÀlften av 90-talet var det lÄgkonjunktur i Sverige och pÄ MölndalsbostÀder mÀrktes det genom svÄrigheten att hyra ut lÀgenheter pÄ vÄra nybyggda omrÄden, HÄlsten och Eklanda. Efter en gedigen insats frÄn hyresavdelningen blev till slut allt uthyrt och som belöning skulle bolaget bjuda pÄ en uppmuntringsresa.

Jag och sju damer skulle Ă„ka till Köpenhamn över en förlĂ€ngd helg med bl.a. en trerĂ€tters middag pĂ„ Sankt Gertruds Kloster och konstutstĂ€llning i Louisiana. TĂ€nk er sjĂ€lva
jag, som ensam man, campera ihop med sju damer…i flera dygn!!! GnĂ€llet pĂ„ bolaget och dess chefer började redan vid framkomsten till hotellet. Det blev stundtals vĂ€ldigt högljutt och ju mer vin damerna fick i sig, desto mer spydde dom sin galla över bĂ„de mig och övriga i ledningsgruppen. I timtal, och lĂ„ngt inpĂ„ smĂ„timmarna, satt jag som en syndabock och försökte vĂ€rja mig mot sju kvinnors uppbyggda frustration. Aldrig har en hemkomst varit sĂ„ efterlĂ€ngtad.

NÀr jag summerade resan kom jag ganska lÀtt fram till att sÄ mycket skÀll har jag nog aldrig fÄtt i hela mitt liv.

Vin med skruvkork
I mitten av 90-talet firade vi ”skilsmĂ€ssan” frĂ„n HSB Mölndal med en personalresa till SĂ€len. MölndalsbostĂ€der var nu ett eget bolag och resan var en form av ”kick off”. Jag fick det hedervĂ€rda uppdraget att inhandla öl och vin till bussresan som startade en torsdag eftermiddag. Jag köpte burköl och Spanskt Lantvin samt nĂ„gra flaskor vitt vin. Anledningen till valet av rödvin var först och frĂ€mst att Spansk Lantvin hade skruvkork vilket skulle underlĂ€tta öppnandet av flaskorna. Redan vid första anblicken, innan nĂ„gon ens hunnit dricka av vinet, började vissa kritisera detta simpla vinval.

Vinet som ingen ville ha men som ÀndÄ tog slut

Resan gick bra och vistelsen i SÀlen var mycket trevlig med mÄnga glada skratt, precis som det alltid har varit pÄ vÄra gemensamma utflykter.
NÀr vi vÀl var tillbaka i vardagen igen sÄ fanns det fortfarande sura inlÀgg om det simpla vinet med skruvkork.
Skruvkork var inte fiiiiiiiiint nog, för vissa hobbygourméer.
DĂ„ fick jag en idĂ© – jag ordnar en vinprovning.

Jag köpte hem fem olika sorters rödvin i olika prisklasser varav det ena var Spanskt Lantvin. Jag hÀllde upp fem glas per man till de 10-12 personerna som ingick i provningsgruppen och ingen visste vilket vin som fanns i vilket glas.
Endast en frĂ„ga stĂ€lldes – vilket glas innehĂ„ller Spansk Lantvin – och ingen av ”munskĂ€nkarna” gissade rĂ€tt.
Efter den dagen har jag inte hört nÄgot som helst negativt om vare sig Spanskt Lantvin eller skruvkork.

Cykelgruppen
Efter ett antal genomförda VÀtternrundor ansÄgs jag som en av bolagets duktigare cyklister.
PÄ en av vÄra trÀningsrundor, som vi hade en gÄng i veckan, ville en yngre arbetskamrat, Krister, följa med eftersom han hört oss skrÀvla och bravera om vÄra turer.
Ynglingen kom med bredsladd in pÄ parkeringen dÀr vi skulle samlas. Vi övriga, hade sedan nÄgra minuter tillbaka, pÄbörjat uppvÀrmningen med lÀtt, knappt synbara, gymnastiska rörelser och stretching.
Han slÀngde upp bagageluckan, rev ut en gammal hoj och sÄ stack vi ivÀg pÄ den planerade rundan. Spolingen med bredsladden, drog pÄ som om det var 200 meter till mÄlet. De övriga, inte jag, för jag hade teflonslÀpp, lÀt honom cykla pÄ. Jag hÀngde pÄ trots att jag kÀnde att det hÀr aldrig kommer att hÄlla. Efter knappt en mil var jag totalt slut. Med mjölksyra i benen och en hjÀrtfrekvens pÄ max, tÀnkte jag ta en sista chans att knÀcka spolingen. Vi gick in i en lÄng, icke alltför brant, uppförsbacke och nu, nu ska jag ta chansen, nu jÀklar gÀller det att ha positivt tÀnkande. Jag spÀnde mina muskulösa vader och stÀllde mig upp pÄ pedalerna, det enda som hÀnde var att jag blev lÀngre. Pedalerna satt som fastrostade samtidigt som jag sÄg spolingen, pÄ lÀtta tramptag, försvinna bakom backkrönet.

Det rÀcker inte med bara bra material, benen skall orka ocksÄ

NÀr jag halvdöd Àntligen kom tillbaka till bilen hade ynglingen för lÀnge sedan Äkt hem.

SolrostÀvling
Fantasin nĂ€r det gĂ€ller att göra djĂ€velskap, har hos vissa pĂ„ bolaget alltid legat högst pĂ„ topplistan. Vid ett tillfĂ€lle ordnades en tĂ€vling som gick ut pĂ„ odla upp den största solrosen – sjĂ€lva blommans diameter skulle mĂ€tas. Fröerna skulle vĂ„r ”mĂ„nskensbonde” Sture frĂ„n Romelanda förse oss med och pĂ„ ett bestĂ€mt datum skulle blomman skĂ€ras av och mĂ€tas under en högtidlig ceremoni pĂ„ kontoret.

Under nĂ„gra mĂ„nader var dessa gigantiska vĂ€xter ett allmĂ€nt diskussionsĂ€mne och alla pratade om hur stora deras vĂ€xter blivit. Jag fattade som vanligt ”nada”, för mina solrosor var pygmĂ©er i jĂ€mförelse med vad de andra skrĂ€vlade om. Men, tĂ€nkte jag, dom friserar vĂ€l sanningen i vanlig ordning sĂ„ jag gnetade pĂ„ med nĂ€ringsĂ€mnen och vatten pĂ„ mina smĂ„ vĂ€xter.

Dags för mĂ€tning. Den ena jĂ€tterosen efter den andra lades upp pĂ„ bordet under stort jubel frĂ„n publiken. Jag smög mig lĂ€ngre och lĂ€ngre bak i församlingen och brydde mig inte ens om att ta fram min pygmĂ© som inte var stort större Ă€n en Tussilago. Besvikelsen var stor Ă€nda tills jag fick reda pĂ„ att ”mĂ„nskensbonden”, tilldelat mig, bara mig, fröer till nĂ„gon sorts solrosor i miniformat, medan de andra fick fröer till jĂ€ttesolrosen.

PissrÀnnan
PĂ„ en personalkonferens i Mullsjö hade ”gĂ€nget i verkstan” monterat upp en pissrĂ€nna inne i ett buskage dit mĂ€nnen kunde gĂ„ för att göra sina behov.

Som en boll flöt jag omkring i pissrÀnnan

PÄ den vertikala plÄten i rÀnnan, dÀr vi mÀn brukar rikta strÄlen, hade gÀnget klistrat upp ansiktsbilder pÄ hela ledningsgruppen. Alla som utrÀttade sina behov dÀr siktade, under stort jubel och skratt, pÄ den de tyckte sÀmst om och det var med stor skadeglÀdje som nÄgon berÀttade att just mitt foto var det som var blötast, t.o.m. sÄ blött att det ramlade ner i sjÀlva pissrÀnnan. Fantastisk vilken energi det finns nÀr det gÀller att hitta pÄ stolligheter.

Cykeltestet
PÄ en av alla vÄra personalfester hade idéknuttarna bl.a. riggat upp en cykel som var ansluten till en dynamo som i sin tur fick en lampa att lysa vid en viss hastighet. En efter en fick prova lyckan och de flesta lyckades uppnÄ den hastighet som krÀvdes för att tÀnda lampan. Jag brydde mig inte. Stursk som man Àr efter ett par glas rött, sÄ tyckte jag att det dÀr var vÀl blaha, blaha för en van cyklist. Efter mycket tjöt och pÄtryckningar sÄ Àntrade jag ÀndÄ cykeln.

Jag trampade pĂ„ i rask takt men inget hĂ€nde, jag ökade frekvensen utan nĂ„got utslag och till slut trampade jag pĂ„ för allt jag var vĂ€rd – svettdropparna i pannan började blĂ€nka men ingen lampa tĂ€ndes. Jag fattade som vanligt ingenting – och bĂ€ttre blev det inte nĂ€r den ene efter den andra fortsatte att tĂ€nda den förbannade lampan.

Gliringarna och trakasserierna pÄgick i veckor till dess att det avslöjades att det fanns en strömbrytare monterad mellan dynamon och lampan som av en hÀndelse varit bruten just nÀr jag cyklade. Detta skulle jag vilja rubricera som vuxenmobbing.

Jag trampade som en stolle utan att kunna tÀnda lampan

HalvvÀgs till hundra
NĂ€r man Ă€r i livets mittpunkt och skall fylla 50 Ă„r fĂ„r man rĂ€kna med det vĂ€rsta. Finns det nĂ„gon gĂ„ng omgivningen har fantasi sĂ„ Ă€r det just dĂ„. För min del blev det inte mindre Ă€n tre ordentliga uppvaktningar men jag belyser endast den som mina ”kĂ€ra” arbetskamrater utsatte mig för. 1994 fanns det en innegata med Ă„tta butiker som gick tvĂ€rs igenom kv. Hajen, mellan Brogatan och Bergmansgatan.

Styrelsen hade beslutat att innegatan skulle lĂ€ggas ner till förmĂ„n för ÅhlĂ©ns som planerade en storsatsning i Mölndal och det var just dessa ytor man ville Ă„t. Vid ett möte med butiksĂ€garna, som jag höll i, var det upprorsstĂ€mning och hĂ€tska diskussioner med mĂ„nga missnöjda som nu skulle tvingas att flytta sin verksamhet. Mitt under mötet kommer vĂ„r dĂ„varande VD in i konferensrummet och sĂ€ger att jag mĂ„ste gĂ„ ut pĂ„ torget för dĂ€r Ă€r en demonstration gĂ€llande ombyggnaden pĂ„ Hajen. NĂ€r jag kom ut fick jag till min förvĂ„ning se en mycket stor folksamling och mĂ„nga av mina arbetskamrater stod i de första leden.
Aj, aj, aj
. Nu var det teflonslĂ€pp igen – jag gick pĂ„ den lĂ€tte.
Jag tvingades ta pÄ mig en impotentblÄ rock, sÄdan som lanthandlarna hade förr och en huvudbonad som stÀmde in med den tidsepoken.

Med en karta över Mölndals centrum och en hemmasnickrad trĂ€cykel som gĂ€nget i snickarboa hade designat skulle jag, som en tvĂ€ttĂ€kta byfĂ„ne, besöka de pĂ„ kartan utmĂ€rkta platserna. Jag skĂ€mdes som en hund nĂ€r ja cyklade runt under folkets jubel. Det var en lönsam tur för pĂ„ varje stopp fick jag ett antal flaskor rödvin – jag fick t.o.m. sĂ„ mycket vin att den hemmasnickrade cykeln rasade ihop.

Till de sista besöksplatserna fick jag bÀra bÄde cykeln och vinet innan en hjÀlpsam medarbetare kom till undsÀttning, med sin bil.

Löneförhandling
Varje Ă„r löneförhandlade jag och Sven med de fastighetsanstĂ€lldas förtroendevalda och varje Ă„r, utom ett, lyckades vi skiljas som vĂ€nner. Året jag syftar pĂ„ var i början av 2000-talet. Vi hade efter mĂ„nga om och men med ören hit och dit lyckats komma överens. NĂ€r förhandlingen var undertecknad av bĂ„da parterna visade det sig att facket ”lurat” oss pĂ„ i snitt 68 öre per timma.

VĂ„r VD gjorde inte vĂ„gen direkt nĂ€r han fick reda pĂ„ fadĂ€sen och det var jag som fick bĂ€ra ”dumkepsen” eftersom jag skötte det matematiska. Fackrepresentanterna blev lite Ă„ngerfulla sĂ„ dom köpte en flaska 200-kronors rödvin till mig som plĂ„ster pĂ„ sĂ„ren. Flaskan skulle jag öppna och avnjuta pĂ„ nĂ€sta personalkonferens.

Fördelen med att vara GAIS;are Àr att man Àr hÀrdad mot motgÄngar

Till saken hör att samtidigt som jag öppnade flaskan kom personalrepresentanterna med Åke i spetsen in för att provsmaka de dyra dropparna och innan jag visste ordet av sĂ„ var flaskan helt tom. Jag fick inte en enda droppe sjĂ€lv – det enda som Ă„terstod var lukten frĂ„n en jĂ€vligt tom flaska.

Rullskidor
PĂ„ dessa breddgrader tvingas man att trĂ€na pĂ„ rullskidor nĂ€r man förbereder sig inför Vasaloppet. En mörk och regnig kvĂ€ll pĂ„ ett industriomrĂ„de körde jag varv efter varv pĂ„ den asfalterade slinga som jag stakat ut. NĂ€r jag kĂ€nde att det var dags att lĂ€gga av för dagen, hĂ€nde det som inte fĂ„r hĂ€nda – jag korsade rullskidorna och föll pladask i backen. Jag dunkade i asfalten med sĂ„dan kraft att det gav utslag pĂ„ richterskalan och jag slog mig halvt fördĂ€rvad.

NĂ€r jag blodig och sönderslagen kravlat mig upp och slĂ€pat mig bort till bilen visade det sig att jag krossat sĂ€ndaren till billĂ„set. Stressad och förbannad kom jag till slut hem vilket min fru ocksĂ„ hade gjort – men hon hade gĂ„tt igen och lĂ„st dörren.

HÀr rÀcker inte ord och svordomar till lÀngre. Den ende som var glad för denna hÀndelse var den arbetskamrat som dagen efter, utan att bli tillfrÄgad, blev Àgare av ett par rullskidor, helt utan kostnad.

Att Äka rullskidor i solsken Àr ok, men Äk inte i mörker och regn

Till saken hör att det inte blev nÄgot Vasalopp, för min del, det Äret och inte för han som fick rullskidorna heller.

Ålderstrakasserier
PÄ senare Är har jag varit Àldst pÄ bolaget vilket ingen lÄtit mig undvika att höra.
Ett av de sista mejlen jag fick innan min pensionering löd enligt följande.

– En Ă€ldre man (riktat till mig) satt pĂ„ en parkbĂ€nk och grĂ€t.

– En parkvakt frĂ„gade vad som stod pĂ„, men den Ă€ldre bara grĂ€t.

– Parkvakten frĂ„gade, har din hustru lĂ€mnat dig, har hustrun varit otrogen eller har hon stuckit med dina pengar.

– Nej, nej snyftade mannen, jag har en ung, vacker och underbar hustru som Ă€r mig trogen, hon har god ekonomi och hon vill Ă€lska med mig sĂ„ ofta som möjligt..

– Men vad Ă€r dĂ„ problemet undrade parkvakten?

– Jag hittar inte hem.

Snacka om mobbing, ni som Àr yngre skall veta vad som vÀntas er.

Avslut
Detta var ett litet axplock frÄn mina 20 Är pÄ HSB Mölndal/MölndalsbostÀder.

Trots att det förekommit mindre roliga hÀndelser ocksÄ, sÄ mÄste jag sÀga att de hÀr Ären varit en fantastisk resa med underbara arbetskamrater, entreprenörer, konsulter osv. som verkligen bidragit till att hÄlla stÀmningen pÄ topp.

Det har funnits en hel del allvar ocksÄ, med mycket ge och ta, men det har alltid varit högt i tak och vi har alltid lyckats behÄlla vÄr vÀnskap.

Nya mÄl
I dag Àr det den första dagen pÄ resten av mitt liv, en underlig klyscha tycker jag, för det Àr det ju alltid, men som nybliven pensionÀr gÀller det ÀndÄ att sÀtta upp nya mÄl.

Mina mÄl för framtiden Àr:

• En hel dag utan en ”halv pava” vin – Ă€r en förlorad dag.
• En hel vecka utan motionspass – Ă€r en förlorad vecka.
• En hel mĂ„nad utan en tripp med husbilen – Ă€r en förlorad mĂ„nad.
• Ett helt Ă„r utan en utlandsresa – Ă€r ett förlorat Ă„r
• Ett helt Ă„rtionde utan en VĂ€tternrunda – Ă€r ett förlorat Ă„rtionde.

Dessutom har jag ett lÄngsiktigt mÄl: Jag skall bli den förste 100-Äring som cyklar VÀtternrundan.

 

66 Ă„r i korthet

• 1944 föddes jag i Varde, Danmark.
• 5 Ă„r senare flyttade vi till Avesta dit min far flytt frĂ„n Tyskarna under 2:dra VĂ€rldskriget. (Han ingick i en motstĂ„ndsgrupp som skulle arkebuseras)
• Efter skolgĂ„ngen vid 14 Ă„rs Ă„lder flyttade vi till Bohus
• Som 15 Ă„ring gick jag till sjöss nĂ„gra Ă„r.
• Fram till lumpen pĂ„ P4, Skövde jobbade jag som truckförare i Göteborgs hamn.
• Efter lumpen utbildade jag mig till byggnadssnickare.
• 1967 gifte jag mig första gĂ„ngen och flyttade till Nödinge.
• 1968 kom min son Christer till vĂ€rlden.
• Vid 35 Ă„rs Ă„lder satte jag mig pĂ„ skolbĂ€nken igen och fyra Ă„r senare var jag fĂ€rdig med min ingenjörsexamen.
• 1980 började jag som förvaltare pĂ„ HSB Södra BohuslĂ€n i KungĂ€lv.
• 1984 blev jag farfar för första gĂ„ngen.
• 10 Ă„r senare började jag pĂ„ HSB Mölndal.
• 1992 gifte jag mig för andra gĂ„ngen.
• Vid 60 Ă„rs Ă„lder hade jag sparat ihop sĂ„ pass mycket att jag kunde köpa min första husbil.
• 2010 blir jag ”Hedersmedborgare” och fĂ„r min fasta inkomst frĂ„n staten

Jag vill med denna skrift tacka er alla för den underbara tid vi haft tillsammans