”Pissrännan”
Pensionsåldern är en aktningsvärd ålder. Staten bidrar till uppehället, och den interna hårddisken är fylld med gamla goa minnen. Det finns en del händelser i minnesbanken som jag inte är helt stolt över, men framför allt finns där många trevliga och roliga händelser varav många är från den yrkesverksamma perioden.
Jag har under många år arbetat som fastighetsskötare på ett kommunalt bolag med flerbostadshus. Tillsammans med en handfull andra fastighetsskötare och reparatörer blev vi under åren ett ”gött” gäng med både goa gubbar och gummor. Stämningen var rå men hjärtlig, vi hade alltid högt till tak, som dom säger, och vi hittade på många hyss som ibland balanserade på gränsen till det tillåtna. Den råa stämningen uppskattades inte alltid av utomstående och vid några tillfällen fick vi faktiskt be om ursäkt.
Vid en av de årliga firmafesterna hade vi, i ”pissrännan” på herrarnas, klistrat upp foton på ledningsgruppen.
I stället för krångliga enkätundersökningar på chefernas kompetens tyckte vi att det foto de flesta pissar på, det foto som först ramlar ner i rännan, speglar den verkliga rangordningen på chefernas popularitet.
Jag, och många med mej, riktade vår första stråle på förvaltningschefen, han som ser ut som en skämtteckning, och det dröjde inte länge förrän hans foto flöt omkring i rännan. Några öl senare var det dags för den övervintrade hippiens (ekonomichefens) foto att trilla ner och kort därefter var det informationschefens tur… osv.
”Skämtteckningens” foto ramlade ner först
Innan kvällen var slut hade samtliga foton ramlat ner. VD;ns foto, han vi kallade Jesus eftersom alla visste vem han var, men ingen hade sett honom, var den som ramlade ner sist.
Med denna enkla hemmasnickrade enkätundersökning fick vi fram, i vårt tycke, den riktiga turordningen på chefernas popularitet.
Minst populär var skämtteckningen. Han skulle ju alltid styra och ställa. Det var till och med en medarbetare som sa… ”sen du började här har allt gått åt helvete”.
Hippien, den snåljåpen, såg inte oss arbetare som en resurs, utan bara som en obekväm utgift.
Informationschefen, han som talade lika fort och okontrollerat som ett skenande lok, lyckades att snurra till det mesta.
Populärast var VD;n. Eftersom han aldrig var där kunde han heller inte göra något dumt. Han var för oss på fältet, en främling som fanns högst upp på lönelistan.
”Skämtteckningen” såg allt annat än nöjd ut den kvällen. Han önskade nog sej själv någon annanstans.
Hela han var tom, förutom några pavor rödvin, och hela han signalerade hämnd.
Några dagar efter kalaset bad faktiskt vår fackordförande om ursäkt och överlämnade en flaska rödvin av den allra finaste sorten, för det visste vi att ”skämtteckningen” tyckte om.
Detta hyss var en balansakt på slak lina, det kunde ju faktiskt ha missgynnat oss själva i slutändan.
Men efterfesten, när cheferna lagt sej, blev för alltid oförglömlig med väldigt många skratt.