Resan till Midnattssolen med Norrland, Vesterålen och Lofoten

Vår årliga långresa går oftast söderut. Vi väljer det för att man längtar till sol och värme efter de kalla gråa perioderna som just lämnats bakom oss.
Vi har tidigare gjort en norrlandsresa med myggdjävlar, stora som trollsländor, som likt Kamikazepiloter bombarderade våra kroppar.  Att vi dessutom fick klä oss med långa underställ och vinterkläder för att hålla kyla och regn på avstånd, är det ännu mer förvånande att vi ändå valde att vända norrut i år.
Anledningen var att vi nyss köpt en helt ny husbilsmodell och eftersom vi vet att vissa barnsjukdomar kan uppstå, valde vi på grund av språket, att hålla oss i närheten av Sveriges gränser ifall olyckan skulle vara framme. En fyraveckors semesterresa kan, förutom utmaningar och händelserika upplevelser, innehålla småincidenter på det tekniska i både bodel och bildel.
I årets planering hade vi Lofoten som huvudmål, samt en massa alternativa delmål på vägen.

Landning inför semesterresan
Helena, som börjat sin semester dagen innan avresan, ville mjukstarta för att komma ner i varv, eller landa som hon kallar det, innan den planerade resrutten tog riktig fart.
Vi tjuvstartade därför med ett par extradagar på Kinnekulle, en plats där man på grund av den fantastiska miljön kan insupa kraft och energi inför kommande utmaningar och upplevelser.

Parkeringen på Munkängarna var öde, precis så öde som vi förväntat oss. Vädret var gråmulet, kallt och stundtals väldigt blött, ett helt perfekt väder som tvingade oss till nedvarvning, landning, från vardagens stress, jäkt och måsten.
En perfekt start med korta promenader, kolla lite på Facebook, läsa böcker, se på TV, där vi bland annat såg Portugal bli Europamästare genom att slå hemmanationen Frankrike.

Enda faciliteten på Munkängarnas parkering är ett ogästvänligt fallfärdigt utedass samt ett par soptunnor.
2 Kinnekulle (2)
På Munkängarnas parkering, som är ganska öde, kan man övernatta

Det rådde ”komavarning” på den öde parkeringen när Helena stängde dörren, från insidan, på det fallfärdiga utedasset i skogsbrynet. Bara sekunderna senare hördes ett avgrundsvrål från det lilla huset med hjärtat och ut flyger ”e lita kärring”, med byxorna halv nerdragna och skräckslagen blick.
Det Helena inte visste var att getingarna valt detta ruckel, som sin boplats. Hon gjorde helt enkelt olaga intrång i deras hem.

Det där med att gå ner i varv eller landa låg i denna stund fjärran.
Efter svidningar, gnäll och tröst i form av rödvin, skulle Helena slänga semesterns första tomflaska i sopbingen. Det bar sej inte bättre än att hon halkade med sina blöta ”foppatofflor” på översta trappsteget i husbilen och likt en hal tvål for hon, med fötterna före, rakt ut genom dörren. Men innan hon landade på det våta gräset, mellanlandade hon med stjärtpartiet på det utfällbara nedersta fotsteget som finns på husbilar.
Under vårt första dygn hade vi knappt inte sett en människa men just när Helena låg där på backen går en man förbi.
När han får se den ”lilla kärringen” liggandes på rygg, med en tom vinpava i den utsträckta handen, tittar han medlidande och vänder genast därifrån.
2 Kinnekulle (1)
Helenas skinka efter olyckan

När jag, på mitt vänligaste sätt, frågade Helena om hon landat nu, bemöttes jag med en blick som närmast liknade två svetslågor.

”Världens längsta linbana”
Efter ett trevligt besök och övernattning i Krylbo, hos min syster, bar det iväg mot de nordligare breddgraderna.
Det blev en lång dagsetapp på drygt 70 mil till Örträsk, ungefär sju mil öster om Skellefteå.  Här, mitt inne i de norrländska skogarna, har vi läst om en något annorlunda upplevelse. Här finns, en 1,5 mil lång linbana som transporterar turister mellan orterna Örträsk och Mensträsk.
1987 beslutade man att lägga ner den 96 km långa linbanan som fraktat malm mellan Boliden och Kristineberg sedan krigsåren.
I samband med nedläggningen var det några eldsjälar som fick tillstånd att bevara en sträcka av banan till eftervärlden.
Eldsjälarna bytte ut de gamla malmkorgarna mot kabiner för persontrafik som sommartid fraktar turister mellan Örträsk och Mensträsk, det man nu kallar ”Världens nu längsta linbana för passagerare”.
5 Örträsk (4)
Pensionerade korgar som tidigare fraktat malm
6 Linbanan (15)
på samma linbana som i dag fraktar turister i fyrkantiga lådor

Transporten mellan orterna tar ca två timmar och 14 korgar från varje håll, startar samtidigt en gång om dagen under sommaren
Den som vill kan beställa en picknickkorg med tillhörande dryck att ta med sej. Vi beställde renstek med hemmagjord potatissallad och en flaska rött. En mycket god måltid som intogs i en sakta glidande korg på 7-23 meters höjd med fantastiska vyer över ett stycke Norrland i miniatyr med skogar, myrar och sjöar.
En fantastisk resa som för alltid etsat sej fast i våra minnen.

Kirunagruvan
Efter Örträsk gjorde vi ett kortare besök på Pite Havsbad. Platsen och vädret föll oss inte på läppen så vi lämnade Piteå efter en övernattning och ställde in GPS-en på Kiruna.
Målet var ett besök i Europas näst största gruva. Det var många som tänkt samma tanke som oss och först efter två övernattningar fick vi plats på en svenskguidad tur.

Det var något nervpirrigt när bussen efter alla passerkontroller styrde rakt in i det mörka hålet i bergväggen. Vi åkte på väg 16 med ca 10 % lutning och 300 höjdmeter rakt ner till LKAB:s informationscentral, inne i berget. Enligt guiden är väg 16, som är tvåfilig, den mest trafikerade i hela Kiruna vilket man kanske skall ta med en nypa salt.

Efter att vi stigit av bussen och fått på den obligatoriska hjälmen, som vi absolut inte fick ta av oss under vistelsen i berget, var det dags för katastrofinstruktionerna.
Vi fick veta vart vi skulle bege oss om det börjar brinna, om vi hörde sprängningar, om vi blev sjuka osv. Vi som blivit bajsnödiga av all denna katastrofinformation fick även veta var toan fanns.
Efter allt detta så kände man sej ganska ödmjuk, kaxigheten var borta, vi befann oss faktiskt i ett stort svart bergrum 300 meter under markytan.
Den två timmar långa guidningen, inklusive filmvisning och kaffepaus, var mycket givande, även om guiden bättre hört hemma i en grupp med mellanstadieelever.

Gamla stillbilder visades på hur gubbarna från trakten, på skidor eller gåendes, tog sej till berget för att med handverktyg mejsla fram den eftertraktade malmen.
Järnet var sedan länge en betydelsefull produkt på marknaden men efter många olönsamma försök att frakta malmen vidare lades projekt ned.
8.5 Kirunagruvan (14)
En vacker målning på gruvarbetarnas start på dagen

1890 grundades LKAB (Luossavaraa Kiirunavaara AB) som under ledning av Hjalmar Lundbom påbörjade en storskalig brytning av malmen. Samtidigt byggdes transportvägar, arbetarbostäder, affärer osv. och år 1900 grundade samma person Kiruna stad.
8.5 Kirunagruvan (13)
Telefonväxel från tidernas begynnelse

Det är en otrolig utveckling som skett från begynnelses tid med några kilo malm om dagen tills i dag när LKAB, via Malmbanan, fraktar 68 järnvägsvagnar med 100 ton järnmalm per vagn, 22 gånger per dygn till båthamnen Narvik för vidare transport över världen.
Den dagliga mängd järnmalm man fraktar till Narvik motsvarar en låda, lika stor som ett normalt 8-våningshus, fylld med järnmalm, eller ca 150 000 ton, per dygn år ut och år in.

Det finns all tänkbar information om Kirunagruvan att hämta på nätet, information som i alla fall har väckt mitt intresse, för en av Sveriges mest givande mjölkkossor.

Abisko Nationalpark
Inom Abisko Nationalpark ligger Björkliden. Helena, som har 50 % norrlandsblod i sej, ville absolut hit, för att i verkligheten får se Lapporten, som är en välkänd bergsformation i Norrland och som syns väldigt tydligt från Björklidens Fjällby.
9 Björkliden (13)
Helena vid Torneträsk med Lapporten t.v. i fjärran

Dagens korta körsträcka, knappt 11 mil, var väldigt vacker och framför allt den sista halvan som gick utmed Torneträsk. Det var helt fantastiska vyer med snöklädda bergstoppar på ena sidan vägen och den glittrande sjön, på den andra.
På de höga höjderna fanns det ingen skog som skymde sikten. Den enda vegetationen var små kortväxta knotiga björkar som försökte överleva i kanten av myrar och bäckar.
Även jag som chaufför fick möjlighet att beskåda allt det vackra eftersom nästan tre mil av sträckningen bestod av kortare vägbyggen med hastighetsbegränsning på 30 km/tim.

Abisko Nationalpark har många alternativa vandringsleder och det är ett ”mecka” för fotfolket som gillar långa turer med övernattningar i det fria.
Man kan bland annat nå den 45 mil långa Kungsleden som sträcker sej ända ner till Hemavan i söder.
Våra kroppar är inte formade för sådana fysiska påfrestningar men vi provade ändå ett par kortare turer. Silverfallet som mynnar ut i Torneträsk var den ena. Den är ett par kilometer lång men mycket tufft kuperad. Den andra, ”Rallarstigen”, en sjukilometers behaglig stig på höjderna mellan sjön och, den av rallare byggda, Malmbanan.
9 Björkliden (26)
En kropp mer anpassade för vilobänkar än långa vandringsleder

Vesterålen, Norge
Efter två övernattningar på Björkliden var det åter dags att styra ut på E10:an.
Målet för dagen var ögruppen Vesterålen i Norge som ligger knappt 24 mil, rakt västerut från Abisko Nationalpark.
Om sträckningen mellan Kiruna och Nationalparken var fantastisk, var dagens sträcka, om möjligt ännu mer fantastisk, med häpnadsväckande bergsformationer intill den smala, krokiga och kuperade vägen.
Efter några mil på det norska fastlandet kom vi, via broförbindelse, till Hinnöia som tillhör ögruppen Vesterålen.
Vesterålen, som ligger norr om Lofoten, består av fem större öar varav Andöia med Andernes ligger allra längst norrut.
Vi fortsatte vår färd, fortfarande med bedårande vyer, rakt västerut över en spektakulär bro med ett ovanligt brant brospann, till byn Sortland på Langöia.
På Sortland Camping tipsades vi om den lilla byn Stö som låg drygt 5 mil rakt norrut. Här skulle det finnas vandringsleder, val- och fågelsafari och vid klart vädret, kunna se årets sista midnattssol.

Midnattssolen
Campingen på Stö, liksom gårdagens campingplats, tillhör sådant man raderar från den egna minnesbanken. Allt var spartansk med dåligt underhåll, på gränsen till sanitär olägenhet och i dom lägena gläds man åt att ha husbil.
Valsafarin fick vi lägga ner för det var fullbokat ca en vecka framåt.
Däremot blev det en tur med RIB-båt till en fridlyst fågelö där vi från sjösidan fick se en Vit Havsörn som satt på berget och smälte dagens lunch. Varje förmiddag, berättade guiden, kommer örnen till ön för att äta sej mätt och efter måltiden och matsmältningen försvinner den ut till havs igen.
12 Fågelsafari(26)
Den Vita Havsörnen på sin klippa efter dagens lunch

På örnens ö-meny fanns stora kolonier av Lunnefågel, Sillgrissla, Tobisgrissla, Tordmule, Skarv och Tretåig Mås vilka vi kunde beskåda från båten som sakta gled runt ön. Det var en härlig tur i solsken på ett för dagen spegelblankt Norskehav.
12 Fågelsafari(23)
Lång från land i det stilla Norskehavet ligger den fridlysta fågelön

Klockan 00.00 stod vi i klart väder på den lilla hamnens vågbrytare och såg solen nudda horisonten på havet. En kort stund senare vände den uppåt igen, utan att försvinna, och en ny dag mötte oss.
2 (2)
2 (3)
12.5 Midnattssolen (13)
En upplevelse att se solen vänder uppåt igen utan att försvinna

Det var lite svårt att komma till söms efter denna upplevelse som alla borde få uppleva någon gång i livet. Midnattssolen ger en väldigt speciell känsla, en annorlunda upplevelse som är svår att beskriva, svår att sätta fingret på.

Jordens vackraste plats
13 dagar efter starten hemifrån kom vi till resans huvudmål, ögruppen Lofoten, som av många anses som jordens vackraste plats.
På krokiga smala vägar, över berg, broar och öar, tog vi oss de 18 milen från Stö till Rolvsfjord på Lofoten.
Många broar hade ovanligt branta brospann och på en av dem, när vi var på väg ner från toppen på bron, körde vi in i en tjock dimbank som gjorde sikten nästan blev helt obefintlig.
Det var en magpirrande känsla, att från klar sikt köra brant utför, rakt in i en tät dimbank, utan att se vart vi skulle ta vägen.
Det kändes ganska skönt när vi kom under tjockan igen och fick klar sikt.
99,5 (2)

99,5 (1)
Klart på ena sidan bron, dimbank på den andra

Mellan ögrupperna är det färja som gäller.
Vi lämnade Vesterålen i Melbu på Hadselöya och anlände Lofoten i Fiskeböl på Augustvågöya, en båttur på ungefär 45 minuter.
Hela dagen rullade det oavbrutet in stora sjok med kalla fuktiga dimbankar från Norskehavet. Dimbankarna gled sakta fram genom dalgångar och utmed fjordar för att, som ett vitt duntäcke, skymma den i en övrigt molnfria himmeln.
99 (22)
Kalla dimbankar som oavbrutet rullade in över våra huvuden

Det var ett annorlunda synintryck där man hade klar sikt på bergstopparna och vägen vi körde på, men däremellan låg ett vitt tjockt duntäckeliknande fält.
På Lofoten finns det i stort sett campingar och ställplatser bakom varje krök och efter ett par mindre lyckade försök checkade vi in på Brustranda sjöcamping på Vestvågöi, med bra läge men som hade en del sanitärt till övers att önska.

Det ogästvänliga vädret tillät oss att ta det väldigt lugnt. Helena läste den ena boken efter den andra och själv gladdes jag åt arbetsuppgifter som jag inte hade en aning om att dom fanns. Arbetsuppgifter som vi män tidigare kallade ”kvinnogöra”.

Sydspetsen på Lofoten
Två övernattningar blev det på Brustranda innan vi begav oss iväg på de sista sju milen på Lofoten. Efter ett kortare besök på Skagen Camping, som inte var till belåtenhet, drog vi oss vidare söderut till Moskenesöia, den sydligaste ön på Lofoten om man bortser från Värö och Röst som man når med en tretimmars färjetur längre söderut i Norskehavet.
Strax intill färjeläget i Moskenes, varifrån färjan till Bodö på det Norska fastlandet utgår ifrån, ligger Moskenes Camping. En camping med havsutsikt och godtagbar standard.

Det blev, trots att det var farligt trångt på de smala vägarna, ett antal cykelturer till några närliggande fiskeläger.
Vi cyklade bland annat till byn med världens minsta administrationskostnad på ortsnamnsskylten.
Byn Å ligger längst söderut, där vägen tar slut på Moskenesöia. Här finns alltså bara en infart och då behövs bara en skylt och en bokstav, billigare än så kan det inte bli.
14 Moskenesöia (33)
Byn med världens kortaste byskylt har bara en infart

Vi cyklade även till Reine och Sörvågen, två härliga små fiskelägen med uteserveringar, båtturer och annat som lockar turister.
Efter tre dagar var det dags att lämna Lofoten för denna gång. Sista kvällen satt vi med ett glas rött under markisen och summerade allt det fantastiska som vi sett och upplevt. I horisonten såg vi plötsligt ett grått bälte som närmade oss och inom några tiotal minuter svepte det svala gråa täcket in mellan husbilarna. Den härliga solen som vi haft under vår vistelse på Moskenesöia dränktes i dimma, men lika fort som den trängt in, lika fort försvann den. Detta upprepades tre gånger under en dryg timmes tid innan dimman stannade för gott den kvällen.
14 Moskenesöia (59)
Campingen täcktes helt av svepande rök från havet

Världens starkaste tidvattensström
Färjeturen mellan Moskenes och Bodö tog knappt fyra timmar. Trots att avståndet är nio mil så kunde vi se de höga och spetsiga bergen på både Lofoten och fastlandet under hela resans gång.
15 Bodö (1)
Infarten till Bodö hamn

Vårt första stopp på det norska fastlandet blev på Saltstraumen några mil från Bodö, en plats som är mest känd för att ha ”världens starkaste malström”.Malströmmen, eller saltströmmen som den också kallas, uppstår när tidvattnet flyttas mellan två fjordar.
Mellan öarna Knaplundöya och Straumöya finns en tre kilometer lång smal passage som på smalaste stället är det drygt 100 meter brett. Genom denna förträngning skall drygt 350 miljoner kubikmeter vatten pressas vid varje tillfälle det blir ebb eller flod.
Höjdskillnaden på ebb och flod, mellan in- och utsidan på det smala sundet kan vara upp mot en meter och strömmarna når som mest en hastighet av 22 knop.
I strömmarna bildas virvlar som suger upp godsaker till fiskar. Detta i sin tur drar till sej mängder med fiskmåsar som utan ansträngning kan äta sej mätta i den kokande grytan av hoppande fiskar. Det var även ett mecka för fiskare, kanske ingen utmaning för sportfiskare, eftersom det var lättare att få färsk fisk här än i fiskaffären.
16 Saltstrauman (10)
Saltströmmarna är bra för den som vill ha fisk på matbordet

Det var en intressant upplevelse som vi inte hade med bland våra delmål i reseplaneringen. Fenomenet är ganska anonymt, men eftersom vi hade vägarna förbi stannade vi till för att beskåda dessa runda kokande virvelgrytor, som bildas i dom starka strömmarna.

Flytten söderut
Efter minst 14 dagar i ständigt dagsljus var det nu dags att dra söderut mot mörka stjärnklara himlavalv, vilket inte heller är så dumt.
En övernattning blev det på Saltstraumen innan den långa färden hemåt började. Vårt första planerade mål på vägen var familjeträff i Brunflo vid Storsjön, ungefär 90 mil söderut.
Meningen var att vi skulle åkt väg 17 utmed kusten, som av många kallas ”världens vackraste väg”. Men efter allt vi sett och upplevt hittills kände vi oss mättade och valde i stället att ta snabbaste vägen ner till byn där Helena har sin släkt på mamma Lillies sida.

Vi delade upp sträckan i tre delar och efter första dagens 50-milatripp hittade vi Svenningsvans Naturcamping intill en liten badsjö.
17.2 Trofors (4)
Naturcamping med härlig utsikt

Strax intill strandkanten grillade vi och mådde gott efter en ganska tuff färd på den smala, kurviga och stressiga E6;an som är hårt trafikerad.
Solen lyste och utsikten var magnifik med den spegelblanka sjön framför oss och de snöklädda fjällen på andra sidan sjön.
Nästa dag fortsatte vi på E6;an ytterligare ett 10-tal mil innan vi vek in på väg 74 som ledde oss in i Sverige.
Det var lördag morgon och nu var trafiken betydligt lugnare. Långtradarna och alla som jäktade hem till fredagsmyset var ”veck med pusta” som jag tror att dom säger i Norge.
Efter att vi passerat gränsen till Sverige, strax före Gäddede, svängde vi söderut på Vildmarksvägen där vi hittade nästa övernattningsplats, Gubbhögens Naturcamping, som också låg enskilt vid en liten badsjö.
18 Gubbhögen (7)
Gubbhögens Naturcamping med grillkåta och vindskydd
18 Gubbhögen (5)
Här fanns även ett vackert och välskött utedass

Vädret tillät oss inte att koppla av utomhus denna eftermiddag så vi fick mysa inomhus i vårt lilla fritidshus på hjul.

Målet för dagen var besök hos Helenas moster och morbror i Brunflo. Där blev det kaffe med hembakat vilket även Helenas kusin Maria, lät sej bjudas på.
Det blev ett par timmars trevligt samkväm innan vi körde vidare söderut och vid 6-tiden checkade vi in på Moraparkens Camping.
Moraparken gav mej en liten nostalgiupplevelse eftersom jag vid sju tillfällen, trött och totalt utsliten, skidat genom denna park som ligger några 100-tals meter från målet på det nio mil långa Vasaloppet.
En övernattning blev det i Mora, men innan vi lämnade tog vi en rask morgonpromenad på sju
kilometer utmed Österdalälven.
19 Mora
Klockstapeln i Mora, Vasaloppsåkarnas kvitto på ett gott dagsverk

Efter de senaste dagarnas långa förflyttning, drygt 140 mil, från Bodö till Dalsland, bestämde vi oss för två övernattningar på Laxsjöns Camping i Dalslandsskogarna. Inte heller denna camping kommer att finnas med på vår favoritlista, trots att deras reklam säger att den är fyrstjärnig.  Ibland kan man undra hur bedömningen går till.
Vid Laxsjön, sju kilometer från campingen, ligger l Baldersnäs Herrgård, som återupplivats av nya ägare, med hotell, restaurant, hemslöjd osv. Vi cyklade dit och intog en god lunch, med tillhörande favoritdryck, i solskenet på herrgårdens vackra uteservering.
21 Baldersnäs (4)
Härlig uteservering på Baldersnäs Herrgård

Resans avslutning
Med i planen fanns att vi skulle runda av hela resan i goda vänners lag.

Första besöket var hos goda vänner i Smeviken, som ligger i Bullarbyggden och det andra hos kompisar på Örns Camping, på Bohuskusten.
Vi hade, efter nästan fyra veckor på resande fot, ett uppdämt behov av att få umgås med andra än oss själva och som vanligt, med dessa vänner, blev det trevligt.
Båda kvällarna var mycket lyckade, med god mat, dryck och många härliga skratt innan det var dags att avverka de sista 10 milen till Tjörn.

Sammanfattning
I helhet en underbar resa, med synintryck och upplevelser utöver det vanliga.
Från Bottenviken till Kiruna och vidare mot Nationalparken i Abisko var det bara skog, skog, skog. Men därefter, vidare västerut, blev vi nästan religiösa av allt det vackra vi fick se.
Vi försågs hela tiden, varje stund, med nya fantastiska vyer som till slut blev på gränsen till slentrian.

När vi var på Lofoten med det enormt dramatiska landskapet kom vi in i någon slags övermättnadsfas, det var svårt att ta in allt det vackra.
14 Moskenesöia (31)
Många dramatiska vyer

Lofoten, med sin dramatiska natur, som genom årtusenden bildats av isberg och andra naturkrafter, anses av många vara världens vackraste plats. Vi tycker också att ögruppen har en helt fantastisk natur med dom spetsiga bergen, fjordarna, vattenfallen och de härliga fiskelägren.

Vi har även andra värderingar när det gäller olika platser.
För att bara ta ett exempel, njuter vi till fullo av skönheten, doften och friheten på en cykeltur genom röda vallmoängar på de danska slätterna.

Detta är både njutbart och fantastiskt vackert i våra ögon

Av resans höjdpunkter, om man bortser från alla fantastiska synintryck, har vi båtturen till den fridlysta fågelön, långt från land i ett solskensblankt Norskehav. Vi fick bland annat se dagens lunchgäst, en vit Havsörn och dennes gigantiska matbord, bestående av varierande kolonier av fågelarter.
12 Fågelsafari(27)
Lunnefågel på ön med observationsbyggnaden i bakgrunden
9 Björkliden (6)
Lapporten sedd från Björkliden

Det var även en hel del annat som vi kommer att minnas som t.ex. Lapporten som Helena alltid önskat att få se, dom branta broarna över fjordarna på Vesterålen och Lofoten, dom svepande molntäckena som sakta, på låg höjd, gled genom dalarna och täckte en i övrigt molnfri himmel, malströmmen som bildas i en trång passage mellan två öar vid ebb och flod samt besöket i ett mörkt hål 300 meter ner i Kirunagruvan.
8.5 Kirunagruvan (5)
Det mörka bergrummet, 300 meter under jord

Det var för övrigt det enda mörker vi hade under en 14-dagarsperiod.

Upplevelser, som för alltid etsat sej fast i hårddisken bakom ögonhålorna, är linbanan mellan Örträsk och Mensträsk samt Midnattssolen i horisonten på ett stilla Norskehav.
Att i tysthet, med snigelfart, glida i en kabin som hänger 15-20 meters över ett Norrland i miniatyr, var en helt fantastisk upplevelse.
6 Linbanan (8)

6 Linbanan (18)
Solen blänker i de små tjärnen på vår färd över ett stycke Norrland

Utsikten, solen som fick de små tjärnen att se ut som speglar, fågelkvittret från det öppna fönstret och den hemmagjorda måltiden gjorde denna tvåtimmarsresa till något helt speciellt.

Midnattssolen är i sej kanske inget märkligt. Men just känslan att se solen gå ner, nudda horisonten, för att sedan gå upp igen och en ny dag påbörjas utan att den gamla avslutats är häftigt. En märklig känsla som är svår att sätta ord på.
12.5 Midnattssolen (26)
Midnattssolen, ett måste någon gång i livet

Vi är ju vana vid att den går ner i väster, är helt borta, på andra sidan jorden någonstans, för att efter x antal timmar komma upp i öster.

Dessutom måste tilläggas att allt vi hade med oss för att hålla kyla och mygg på avstånd var en helt onödig last. Vi gick i t-shirt och korta benkläder på, i stort sett, hela resan.
Myggen måste ha immigrerat och vädret var som en normal svensk västkustsommar.

”Storknas”, som vi kallar vår husbil, fick kämpa totalt 440 mil på allt från strykbordsplana motorvägar till smala potthåliga grusvägar och det blev sammanlagt 26 övernattningar.

”Storknas” fick
2 Kinnekulle (2) 2 Kinnekulle (2)  2 Kinnekulle (2)  2 Kinnekulle (2)    2 Kinnekulle (2)
husbilar, i både boendebetyg och köregenskaper.

Signatur Helena o Arly

Se fler foton under fliken Fotoalbum>Reseberättelser